Datasets:

recursal

/

Europarl-Conversation

like 0

Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer(debatt)

sv

8. Migranters barn som lämnats kvar i ursprungslandet (omröstning) - Före omröstningen om punkt 7: Philip Bushill-Matthews: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! I punkt 7 - den sista punkten - uppdras ni att översända denna resolution till kommissionen, rådet och de där andra berömda organen, däribland Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt till arbetsmarknadens parter, men för ovanlighetens skull uppmanas ni inte att översända den till medlemsstaternas parlament. Så jag vill rätta till det misstaget och lägga fram följande mycket enkla muntliga ändringsförslag: ”samt till medlemsstaternas parlament”.

sv

Avslutande av sammanträdet

sv

Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet (Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.00.)

sv

6. Gemensam referensram för europeisk avtalsrätt (omröstning)

sv

Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

sv

3. Frihandelsavtal mellan EU och Sydkorea ( Robert Sturdy: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vet att alla vill rusa i väg, men jag vill bara tacka kommissionen och skuggföredragandena för detta. Det här är ett banbrytande frihandelsavtal som är enastående. Parlamentet har en enorm möjlighet att stödja det och att lägga fram underbara idéer för framtiden. Talmannen: Jag låter detta fantastiska avtal gå till omröstning. Omröstningen sker med namnupprop. Det har godkänts. Jag vill gratulera Robert Sturdy.

sv

Tillämpning av Reach (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen om förhandsregistrering av infasningsämnen i enlighet med Reach-förordningen - (B6-0490/2008). Guido Sacconi: frågeställare. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag ska inte ta upp mycket av er tid, då detta är ett ämne vi alla känner väl till. Vi talar om förhandsregistrering av kemiska ämnen - ett tidigt steg, eller faktiskt det första steget i tillämpningen av Reach, som är mycket viktigt. Det är viktigt eftersom det gör att företag kan få rätt att använda sig av ett övergångssystem, det vill säga sprida ut de fastställda tidsfristerna för att registrera ämnen. Det är ett mer omfattande förfarande som framför allt kan leda till att företag kan slå sig samman för att utbyta uppgifter, vilket är oerhört viktigt eftersom det gör att uppgifterna kan redovisas gemensamt av de företag som producerar samma ämnen. Som vi alla vet har vi fått information om att antalet förhandsregistreringar inte bara har varit högt i jämförelse med de beräkningar som Reach-systemet grundade sig på, utan faktiskt mycket högre än beräknat. Det talades om några hundra tusen registreringar, men antalet förhandsregistrerade ämnen har troligtvis passerat en miljon. Kommissionsledamoten kommer säkert att ge oss de exakta siffrorna. Detta är ett problem för oss och det väcker även många frågor om orsakerna till den här explosionen, eller företeelsen, som till och med skulle kunna vara ett positivt tecken. Det vi nu vet är först och främst att denna lavinartade ström av uppgifter, trots att det än så länge rör sig om grundläggande uppgifter, verkligen har testat förmågan hos den nybildade Europeiska kemikaliemyndigheten i Helsingfors att hantera en sådan situation. Vår fråga är då följande: Vi vill veta hur dessa problem har hanterats, vilken lösning man har tagit fram om det har uppstått problem för de företag som har varit mycket oroliga, i brist på en bättre beskrivning, för hur de ska kunna hålla tidsfristen för registrering. Tidsfristen för att lämna in dessa förhandsregistreringar gick ut den 1 december vid midnatt. Vi vill också veta vad kommissionen har gjort för analys och första bedömning av denna företeelse, och vilka problem det kan orsaka under förordningens nästa tillämpningsskede. John Bowis: frågeställare. - (EN) Fru talman! I likhet med Guido Sacconi ska jag fatta mig ganska kort. Det här dokumentet kan ha varit det största som parlamentet hanterat de senaste åren och ett av de största projekt parlamentet har gett sig in i. Det är oerhört viktigt för människors hälsa och säkerhet, eftersom det är människor som hanterar, använder och förbrukar kemikalier som kan vara vådliga, farliga eller riskabla och därför måste hanteras med stor försiktighet. Därför inrättade vi Reach. Därför införde vi förfarandet med förhandsregistrering och sedan förfarandet med godkännande. Därför blir vi så bekymrade av att höra att det har tagit sådana proportioner att den nybildade myndigheten nästan går på knäna. Guido Sacconi sade att han var osäker på antalet förhandsregistreringar, men att han trodde att det var över en miljon. Jag kan upplysa er om att siffran den 1 december, när förfarandet avslutades, var över 2 miljoner. Det var 2 212 129 registreringar från 65 655 företag. Så stor är omfattningen av det inträffade. Frågan är: varför så många? Jag misstänker att svaret är att många firmor har fått rådet att vidta förebyggande åtgärder om de skulle bli tvungna att gå igenom mycket dyrare förfaranden längre fram. Då uppstår en annan fråga: I september, när vi först fick veta detta, kunde kommissionen kliva in och ge något stöd? Anser kommissionen att registreringsförfarandet kommer att fungera nu, och vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att se till att resten av myndighetens förfaranden fungerar smidigt och effektivt? Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Guido Sacconi och de andra frågeställarna, eftersom de ger mig tillfälle att rapportera till parlamentet om de verkligt otroliga resultaten av förfarandet med förhandsregistrering inom ramen för Reach. Förhandsregistreringen av kemiska ämnen som finns tillgängliga på EU:s marknad är det första förfarandet inom ramen för Reach. Det är en nödvändig förutsättning för att företag ska kunna förlänga sina registreringsperioder, som då kommer att sträcka sig till 2018. Den tidsperiod för förhandsregistrering som fastställdes i Reach-förordningen inleddes den 1 juni 2008 och avslutades den 1 december 2008, det vill säga sex månader senare. När vi antog förordningen trodde vi att vi skulle behöva räkna med registrering av ungefär 200 000 kemiska ämnen. I själva verket hade det vid slutet av förhandsregistreringsperioden kommit in exakt 2 236 625 registreringar. Tusentals gemensamma ansökningar är fortfarande under behandling och kan fortfarande påtagligt öka denna siffra. Den slutgiltiga siffran kommer myndigheten att ha i mitten av december. Även vi har självklart frågat oss hur det har varit möjligt att de beräkningar som låg till grund för vår lagstiftning överskreds med tio gånger det beräknade antalet. Det enkla svaret är själva orsaken till varför vi utvecklade Reach: vi visste inte helt enkelt - eftersom ingen visste exakt - hur många ämnen som fanns tillgängliga. Det har visat sig att ingen av de inblandade hade förstått hur stor den här uppgiften var. Uppskattningarna gjordes med hjälp av alla de uppgifter vi fått från medlemsstaterna och industrin. Självklart var det först problematiskt när det visade sig att vår arbetshypotes var felaktig. Det var oundvikligt. Enligt Reach-förordningen var det kemikaliemyndigheten i Helsingfors som hade ansvaret för att utarbeta formatet för förhandsregistreringen och för att göra tjänsten gratis tillgänglig på sin webbsida. REACH IT-systemet och det motsvarande formatet för förhandsregistrering av ämnena i fråga fanns tillgängliga för företagen i tid den 1 juni i år. I oktober och november fick kommissionen uppgifter från företagen om att myndighetens REACH IT-system inte fungerade felfritt, och att det ibland inte fungerade överhuvudtaget. Därefter övervakade kommissionen myndighetens verksamhet mycket noggrant och förde diskussioner med myndigheten om mjukvaruförbättringar och även om en beredskapsplan. Under hela förhandsregistreringsperioden arbetade myndigheten hårt för att förbättra IT-systemets kapacitet och effektivitet. På grund av de senaste veckornas snabba ökning av förhandsregistreringar - ibland upp till 100 000 förhandsregistreringar på en enda dag - har myndigheten vidtagit extra tekniska åtgärder och ökat systemets kapacitet. Förändringarna gjorde att systemets tillgänglighet och hastighet kunde förbättras. Men vid de tidpunkter då aktiviteten var som högst var det oundvikligt att svaren blev försenade på grund av det extremt höga antal förfrågningar som kom in samtidigt. Det är verkligen så att - och några frågor kan vara kopplade till detta - nästan hälften av alla förhandsregistreringar lämnades in under registreringsperiodens två sista veckor, det vill säga mer än en miljon de två sista veckorna. Med anledning av detta rekommenderade myndigheten att företagen skulle utföra förhandsregistreringen utanför perioderna med högst aktivitet om det uppstod några problem. Dessutom fick företagen rådet att utnyttja möjligheten till gemensam registrering, som var det snabbaste alternativet. I förhandsregistreringens slutskede inrättade myndigheten en extra, snabb telefontjänst för att hjälpa till att lösa problem. Tack vare denna åtgärd förbättrades svarstiden konstant, trots det stora antalet ansökningar om förhandsregistrering. Slutligen vill jag säga att det alternativa förfarande som hade förberetts bara användes under förhandsregistreringens sista dag och att det bara behövde användas i begränsad utsträckning eftersom REACH IT-systemet fungerade på ett tillfredsställande sätt in i det sista trots allt. Jag förutsätter att alla berörda företag hade möjlighet att förhandsregistrera sina ämnen, trots de svårigheter som tillstötte, och att den första tillämpningsfasen av Reach därför föll väl ut. Carl Schlyter: för Verts/ALE-gruppen. - Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för svaret. Med tanke på att det var så otroligt många fler som ville förhandsregistrera än vad vi först hade trott, tycker jag ändå att man kan säga att mycket har fungerat. Trots allt har ju 2,2 miljoner lyckats registrera sig - och 65 000 olika företag, som John Bowis sade. Det är väl egentligen bra att vi får koll på hur mycket kemikalierna används. Kanske är detta en indikation om en viss nervositet och en känsla av ”better safe than sorry” som leder till att man registrerar fastän samma användning kanske redan har registrerats osv. Det kan vi dock inte utvärdera förrän senare. Det får mig dock att vilja ställa en följdfråga. I skarp kontrast mot hur många som förhandsregistrerade sina kemikalier har vi extremt få kemikalier på kandidatlistan med de farligaste kemikalierna. Där finns bara 15 i dag, när vi har 27 PBT och 800 andra kemikalier som redan borde finnas med där. Tänk om vi får en väldigt snabb ökning av dessa. I framtida förfaranden inom Reach och när vi närmar oss nästa deadline, vad kommer då att kunna klaras av när det krävs beslut av kemikaliemyndigheten? Jag bedömer att vi kraftigt måste öka personalstyrkan hos kemikaliemyndigheten för att lyckas med Reach. Annars tror jag att de i slutet av nästa tidsfrist, när vi behöver beslut från dem, inte har en chans att fatta de beslut som behövs i tid. Jag tror därför verkligen att vi redan nu måste planera för en kraftigt utökad budget för kemikaliemyndigheten. Guido Sacconi: frågeställare. - (IT) Fru talman! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamot Verheugen eftersom jag anser att hans argument var mycket övertygande. Jag har framför allt förstått att den stora explosionen av förhandsregistreringar uppenbarligen visar en viktig aspekt av den här frågan, som han själv sade. Vi har haft problem eftersom Reach har fått en alltför stor genomslagskraft och vi har därför upptäckt ämnen som faktiskt är okända och som nu börjar dyka upp. Jag vill ställa en fråga, om det går bra, som kanske ställs för tidigt eftersom det inte är troligt att man ska ha hunnit ta fram de relevanta uppgifterna och utvärderingarna i den här frågan. Vi har trots allt hela tiden trott att systemet mer eller mindre skulle innehålla cirka 30 000 ämnen. Mot bakgrund av antalet förhandsregistreringar, är det möjligt för er att just nu eller inom en överskådlig framtid uppskatta hur många ämnen som kommer att föras in i systemet via förhandsregistrering? Anledningen till att jag frågar detta är att vi - med tanke på hur dramatiskt antalet ämnen har ökat - måste börja tänka på hur de kommande faserna kommer att fungera. Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Fru talman! Jag kan inte svara på varför det blev en så enorm skillnad mellan förhandsberäkningarna och det faktiska resultatet. Jag är inte heller någon vetenskapsman eller administrativ tjänsteman. Precis som alla andra litade jag på att uppskattningarna var någorlunda korrekta. Men jag klandrar ingen, eftersom det faktiskt var så att det inte gick att veta något exakt. Om vi hade vetat exakt vilka ämnen vi hanterar dagligen skulle Reach inte ha behövts. Det är just på grund av att vi inte visste det som vi behövde Reach. I detta avseendet är det första resultatet som vi diskuterar i dag ett mycket övertygande bevis på att det var nödvändigt att dra i gång detta projekt - jag ser att Guido Sacconi nickar - det är ett utmärkt bevis för att den här lagstiftningen, som har fått mycket hård kritik från allmänheten, verkligen var nödvändig trots allt. I detta inledande skede handlar det inte om att utöka listan med farliga ämnen. Det handlar inte heller om att godkänna ett eller annat ämne. Det inledande skedet handlar först och främst om att få veta vad som faktiskt finns ute på marknaden och därmed ge företagen en möjlighet att utnyttja de producenter som har förhandsregistrerat sina ämnen för att få tag på de ämnen de behöver. Systemet kommer att utvecklas gradvis, precis som det planerats i förordningen, och under denna process kommer listan över farliga ämnen troligtvis att växa. Det handlar förstås om vilka problem som kommer att uppstå för industrin när vi fortsätter att använda Reach. Vi kommer att undersöka detta mycket noga med utgångspunkt i en analys av de inkomna förhandsregistreringarna. Just nu vet vi dock inte exakt vilka slutsatser vi kommer att kunna dra av det stora antalet förhandsregistreringar. För att göra det behöver lite mer tid på oss och jag föreslår att jag återkommer antingen till parlamentet eller till utskottet för att redovisa resultaten av analysen och ge er en exakt redogörelse för de kommande åtgärderna. Talmannen: Debatten är härmed avslutad.

sv

8. Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (

sv

Återupptagande av sessionen Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 29 november 2007.

sv

13. Förvaltning av Internet - framtida åtgärder (

sv

Röstförklaringar Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Även om Bulgarien och Rumänien har lyckats uppnå medlemskap i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet är man i Bryssel tydligen överraskad över bristen på framsteg när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet och korruption. Det här är dock omfattande problem som har sin grund i den sociopolitiska utvecklingen i postkommunistiska länder. Allmänheten är trött på kapitalismens anonymitet och likgiltighet och tillgriper istället bekanta och beprövade nätverk. Det visar än en gång att det inte går att tvinga fram social förändring utifrån, någonting som Förenta staterna försöker göra med sina anfallskrig, medan EU lockar med möjligheten till EU-anslutning. Faktum är att det senare håller på att förlora sin verkan eftersom möjligheten att påverka försvinner när länderna har anslutit sig till ”klubben”. Det är också skälet till att EU inte får upprepa misstaget med Turkiet. Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Jag vill tala om Barbara Kudryckas betänkande om undertecknande av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Ukraina om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse. Det här är särskilt viktigt för förbindelserna mellan Polen och Ukraina, två länder och folk som i århundraden har varit sammanknutna av historiska band. De åtgärder som behövs för att införa ett betydligt enklare visumförfarande för våra ukrainska vänner bör vidtas så snart som möjligt, framförallt för unga människor, studenter, akademiker och säsongsarbetare. På längre sikt bör målet vara att införa ett system med viseringsfria resor. Detta är särskilt viktigt för att skapa förutsättningar för Ukrainas integration i EU i framtiden. EU måste stödja den demokratiska utvecklingen i Ukraina, bidra till att skapa ett civilsamhälle och underlätta kontakterna mellan våra medborgare. Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Ukraina om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse ska undertecknas parallellt med återtagandeavtalet eftersom de är ”ömsesidigt beroende” av varandra. Dessa avtal ingår som sagt i EU:s kamp mot ”illegal immigration” och dess instrument. I betänkandet godtar man uttryckligen dessa ”rekommendationer och anser även att EU och i synnerhet kommissionen bör ge Ukraina tillräckligt tekniskt och ekonomiskt stöd så att en hög genomförandegrad av återtagandeavtalet kan garanteras”. Vi är dock kritiska till det. Trots att avtalet innebär att det införs strikta tidsfrister för förfarandet, att det fastställs särskilt förmånliga viseringsavgifter inklusive en fullständig befrielse från viseringskravet för vissa ”personkategorier” (?) och att ett förenklat förfarande kan tillämpas i en rad olika fall är det mindre än vad tusentals ukrainska medborgare har efterfrågat och kräver. Det som föredragandena inte har insett är att det behöver genomföras effektiva åtgärder för att underlätta utfärdandet av visum för stora grupper i det ukrainska samhället, eller till och med ett icke-diskriminerande system för undantag från visumkravet som det som Ukraina har för medborgare i de olika EU-länderna. Vi röstade därför i enlighet med detta. Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) EU har under alltför lång tid hjälpt länder runt om i världen utan att ställa krav på att de för att få pengarna måste återta olagliga invandrare. Det här har förvärrat den ström av olagliga ekonomiska flyktingar som utan utbildning eller framtidsutsikter väller in i destinationsländerna. Detta har skett parallellt med olika visumskandaler, där otaliga människor har rest in i EU under sken av att vara turister och snabbt försvunnit in i EU:s låglönesektor. Därmed går massor av arbetstillfällen förlorade. Det är hög tid att återtagningsavtal blir ett fast inslag i avtalen. Möjligheten att försvinna in i storstädernas anonymitet måste också till varje pris förhindras. Den ökande tendensen att inrätta visumcenter - som sedan läggs ned på grund av bristen på ansökningar - måste också behandlas med försiktighet. Detta får under inga omständigheter leda till att visum utfärdas godtyckligt, bara för att undvika nedläggning. Pedro Guerreiro : Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Moldavien om förenklat utfärdande av viseringar för kortare vistelse ska undertecknas parallellt med återtagandeavtalet eftersom de är ”ömsesidigt beroende” av varandra, precis som avtalen med Ryssland och Ukraina. Trots att avtalet innebär att det införs strikta tidsfrister för förfarandet, att det fastställs särskilt förmånliga viseringsavgifter inklusive en fullständig befrielse från viseringskravet för vissa ”personkategorier” (?) (såsom medlemmar av officiella delegationer, affärsmän, journalister, deltagare i vetenskapliga och kulturella evenemang samt idrottsevenemang, studenter, deltagare i utbytesprogram, nära anhöriga, företrädare för det civila samhället och personer som reser av medicinska skäl) och att ett förenklat förfarande kan tillämpas i en rad olika fall är det mindre än vad tusentals moldoviska medborgare har efterfrågat och kräver. Det behöver genomföras effektiva åtgärder för att underlätta utfärdandet av visum för stora grupper i det moldoviska samhället, eller till och med ett icke-diskriminerande system för undantag från visumkravet som det som Moldavien har för medborgare i de olika EU-länderna. Dessutom ingår avtalen i gemenskapens politik om invandring och ”Schengenområdet” som innehåller rättsakter om lagring av biometriska uppgifter. Vi röstade därför i enlighet med detta. Adrian Severin : skriftlig. - (RO) De rumänska ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer att rösta emot eller lägga ned sina röster när det gäller avtalet mellan EU och Moldavien om viseringar för kortare vistelser och återtagandeavtalet. Det betyder inte att vi är emot innebörden i dokumenten utan de luddiga begrepp som avtalen innehåller och som lanserades av den stalinistiska sovjetregimen för att stödja uppfattningen om att det fanns ett moldoviskt språk som skilde sig från det rumänska språket. Hänvisningen till det moldoviska språket förblir utan kraft och verkan för nämnda ledamöter i Europaparlamentet. Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! Jag lade fram det här tidigare. Det rör sig om en förklaring till hur jag röstade om Henri Webers betänkande om digitala interaktiva televisionstjänster. Jag vill säga att det finns ett mycket intressant avsnitt i dokumentet där man hävdar att de offentliga audiovisuella tjänsterna bör stärkas, inte försvagas. Jag röstade för betänkandet eftersom premiärministerkandidaten i mitt land nyligen förklarade att public service-tv bör försvagas. Det gläder mig att Europaparlamentet gör ett tydligt uttalande i det avseendet, nämligen om att public service-tv och de offentliga audiovisuella tjänsterna bör stärkas. Hélène Goudin : skriftlig. - Med all respekt för själva sakfrågan vill vi påpeka att detta betänkande hade den Europeiska unionen kunnat vara utan. Detta EU-parlament bör ägna sig åt frågor inom ett smalare område och inte tycka till om allt mellan himmel och jord. EU-parlamentets utskott för kultur och utbildning bör läggas ned då det behandlar frågor som ligger utanför samarbetet inom EU. Mestadels producerar utskottet betänkanden som föreslår att unionen ska gå in och reglera detaljområden som EU inte har kompetens för. I EU-samarbetet av idag är det bestämt att medlemsstaterna har ett exklusivt ansvar för undervisningens organisation. Kulturfrågor är också en fråga för medlemsstaterna och unionen har idag ett mycket begränsat samarbete runt olika kulturprogram. Av dessa anledningar har EU-parlamentets utskott för kultur och utbildning inget existensberättigande. David Martin : skriftlig. - (EN) Jag röstade för det här betänkandet. Jag stöder användningen av interaktiv digital-tv-teknik eftersom den gynnar EU-medborgarna på många olika sätt. I betänkandet betonas vikten av övergång från analog teknik, som pågår i Storbritannien men som släpar efter i en del andra medlemsstater i EU. Joseph Muscat : skriftlig. - (MT) Jag vill ta det här tillfället i akt och förklara mitt missnöje över hur den digitala televisionen utvecklar sig på Malta. Vissa grundläggande principer måste respekteras. För det första bör de maltesiska konsumenterna ha rätt att fortsätta titta på kostnadsfria nationella kanaler. I praktiken bör alla leverantörer av digitala televisionstjänster sända dessa kanaler utan kostnad. Dessutom bör alla som inte köper en digital mottagare från dessa företag fortfarande ha rätt att ta emot signaler från dessa kanaler. Min andra punkt handlar om kompabiliteten mellan olika plattformar, i Maltas fall marksänd digital-tv och kabel-tv. Bristen på kompabilitet i det maltesiska systemet begränsar utbudet för konsumenterna eftersom de måste installera en annan mottagare när de vill utnyttja ett annat företags tjänster. Jag hoppas att de myndigheter som ansvarar för den här frågan kommer att ta itu med problemen i sin uppdaterade politik. Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (PL) Henri Weber har lagt fram ett mycket intressant betänkande om något som för närvarande är en kontroversiell fråga. I den nuvarande digitala miljön har tjänster, nätverk och affärssystem genomgått betydande förändringar och konsumenterna har nu ett brett urval. Kompabilitet har därför blivit ett grundläggande begrepp inom informations- och telekommunikationsnät. Jag håller med om att användarnas behov bör vara av största vikt i marknadsutvecklingen. Därför är det viktigt att fokusera på tittarna och på att se till att de kan göra välinformerade val så att de verkligen kan dra nytta av den nya teknikens alla möjligheter. Debatten om kompabilitet handlar främst om att utöka konsumenternas utbud när det gäller interaktiva televisionstjänster. Utbudet handlar dock till stor del om vilka tjänster som operatörerna erbjuder snarare än om utrustningen, särskilt eftersom det finns olika typer av utbud och abonnenterna kan välja mellan olika plattformar beroende på vilket innehåll och vilka tjänster som finns. Jag håller med föredraganden om att det är lämpligt att fortsätta att främja de öppna standarder som EU:s standardiseringsorgan har utvecklat för övergången till digitala tjänster och tjänsternas kompabilitet och att göra detta genom att lansera europeiska digitala televisionsstandarder i andra delar av världen. Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström : skriftlig. - Vi anser inte att fiskeriutskottets ändringsförslag tillför något positivt till kommissionens resolution, utan snarare ett steg bakåt. Vi kan inte acceptera några som helst inskränkningar i öppenheten, något som betänkandet de facto innebär. Duarte Freitas : skriftlig. - (PT) Syftet med kommissionens förslag till ny rådsförordning om insamling av uppgifter inom fiskerisektorn är att utarbeta långsiktiga provtagningsprogram som är väl integrerade på regional nivå och som omfattar ekologiska, ekonomiska, miljömässiga och sociala uppgifter. Översynen av förordningen om insamling av uppgifter syftar till att möta de nya krav som har uppstått i och med det ökande behovet av fiskeriförvaltning (flott- och områdesbaserad förvaltning snarare än beståndsbaserad) och en ekosystembaserad strategi för fiskeriförvaltningen. Syftet är att se till att man har en strategi som ligger mer i linje med de olika förhållandena i fiskerisektorn. Här krävs det en rad olika strategier för att bekämpa ett gemensamt problem. Syftet är också att göra processerna öppnare och på så sätt garantera en bättre och lönsammare behandling och användning av fiskeriuppgifter. Parlamentets betänkande förtjänar mitt stöd. Pedro Guerreiro : Syftet med det här förslaget är att från och med 2008 ersätta rådets förordning (EG) nr 1543/2000 om upprättande av en gemenskapsram för insamling och förvaltning av uppgifter av grundläggande betydelse för den gemensamma fiskeripolitiken. Det finns vissa skillnader mellan det här förslaget och den nuvarande förordningen som bör framhävas, till exempel införandet av nya typer av uppgifter, användningen av en metod som är mer inriktad på flottor och på skillnaden mellan olika regioner (fiskeområden) samt utarbetandet av nationella treåriga program. I den text som har antagits idag klargör man bland annat vilken typ av uppgifter som kommissionen kommer att ha tillgång till och man insisterar på att säkerställa uppgifternas konfidentialitet. Man inför olika nivåer av påföljder beroende på hur allvarliga medlemsstaternas överträdelser av den nya förordningen är, vilket bland annat innebär att gemenskapens finansiella bidrag görs beroende av de nationella program som medlemsstaterna ska utarbeta. Man uppmanar även kommissionen att tydligt definiera vad som avses med ”officiell begäran om uppgifter” och ”ofullständigt nationellt program”. Det måste vara upp till varje medlemsstat att anta åtgärder - baserade på tillförlitliga uppgifter som är så fullständiga som möjligt och som ska användas för vetenskaplig fiskeriforskning - för att garantera en ordentlig förvaltning av landets marinbiologiska tillgångar. Medlemsstaternas behörighet att göra detta ifrågasätts emellertid på ett oacceptabelt sätt i reformfördraget. David Martin : skriftlig. - (EN) Jag röstade för kommissionens förslag till förordning om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskapliga utlåtanden rörande den gemensamma fiskeripolitiken. Det är ett okontroversiellt betänkande som med tiden bör leda till att den gemensamma fiskeripolitiken fungerar bättre. Glyn Ford : skriftlig. - (EN) Det är inte mer än rätt att små grupper inte har oproportionerligt stort inflytande i parlamentet. Samtidigt som jag respekterar rätten att se till att mångfalden av åsikter respekteras i debatten bör detta inte omfatta administrationen av parlamentet och andra tekniska frågor. Jag välkomnar därför en minskning av de grupplösas representanter vid talmanskonferensen, där en handfull ledamöter hittills har haft fler representanter än vad politiska grupper med över 200 ledamöter har haft. Karin Scheele: (DE) Herr talman! Jag sa det som jag hade att säga under röstförklaringarna för att spara tid under omröstningen. Det gläder mig att parlamentet har antagit det här betänkandet med överväldigande majoritet, bland annat för att jag är medveten om att det har förts mycket svåra och intensiva diskussioner i rådets arbetsgrupper. Vi skickar en tydlig signal från parlamentet idag. Betänkandet ger oss möjlighet att ta fram kvalitativ folkhälso- och arbetsmiljöstatistik. Detta kommer att vara en förutsättning för mycket av den politik som vi kommer att kämpa för i framtiden. Romano Maria La Russa: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar delvis i egenskap av framtida föredragande för yttrandet om gemenskapens arbetsmiljöstrategi. Jag vill klargöra min ståndpunkt, som tveklöst är för förslaget till förordning om upprättande av en rättslig ram för systematisk framställning av statistik på det här området. Jag vill ta tillfället i akt och betona att vi behöver ta alla initiativ som kan bidra till en klarare bild av situationen i Europa och i de olika medlemsstaterna som kan ligga till grund för staternas val av lämplig politik. Därför behöver det antas en bredare europeisk strategi för arbetsolyckor inom EU, ett verkligt gissel i vissa länder. Denna strategi måste gå längre än den nuvarande muntliga överenskommelsen och göra det möjligt att systematiskt samla in uppgifter med jämna, förutbestämda mellanrum. Den måste även utformas med hänsyn till de studier och undersökningar som utförts av Europeiska arbetsmiljöbyrån och Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor. Jämförbara uppgifter, kombinerat med utbyte av bästa metoder och spridning av resultat, kan i sig vara användbara för att uppmuntra länder att försöka ta efter det bästa som görs på andra håll. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Kommissionen ansvarar för att ta fram gemenskapsstatistik genom att samordna den nödvändiga harmoniseringen av statistik, medan medlemsstaterna sköter insamlingen av uppgifterna i frågor som rör definiering av variabler, klassificering, datum för genomförande och frekvens och så vidare. Kön bör också tas med som kategori för att få information om eventuella skillnader mellan könen. När det gäller arbetsmiljön bör studier och undersökningar av Europeiska arbetsmiljöbyrån och Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor också beaktas. Utanför Europa bör samarbetet med Förenta nationerna fördjupas ytterligare, särskilt med Internationella arbetsorganisationen och Världshälsoorganisationen. Kompletterande finansiering på arbetsmiljöområdet kommer att ges inom ramen för gemenskapsprogrammet för sysselsättning och social solidaritet (Progress). I princip bör det omfatta finansiellt stöd för att hjälpa medlemsstaterna att bygga upp en nationell kapacitet för att genomföra förbättringar och skapa nya verktyg för insamling av statistik. Jules Maaten : skriftlig. - (NL) De smittsamma sjukdomar som hotar Europa, till exempel sars och fågelinfluensan, visar att det behövs omfattande åtgärder för att förhindra en eventuell pandemi i Europa. Medlemsstaternas ensidiga åtgärder räcker inte för att undvika hotet av dessa sjukdomar. Det krävs en samordnad europeisk plan och då är det viktigt att avgöra vilken skyddsnivå som finns i medlemsstaterna. Det är därför viktigt att ha jämförbara, aktuella uppgifter på gemenskapsnivå om skydd mot eventuella pandemier och vitt utbredda sjukdomar. Vi måste framförallt ta hänsyn till hur stora lager av antivirala medel och vacciner som finns i medlemsstaterna. Jag skulle tycka att det kändes bättre om jag visste att det redan fanns lager av antivirala medel och vacciner på EU-nivå. Utan nya befogenheter kommer kommissionen att tvingas att hjälplöst se på om en pandemi skulle inträffa. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag röstade emot Romana Jordan Cizeljs betänkande om Euratoms försörjningsbyrå. Jag anser att byrån bör vara självständig från Euratom, eftersom rollen att främja kärnenergin i praktiken bör vara åtskild från rollen att begränsa den. Kärnkraftsindustrin ger inte lösningen på EU:s energibehov. EU måste arbeta för att bättre utnyttja våra möjligheter att använda förnybar energi och arbeta för att avveckla behovet av kärnkraft. Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! Jag skulle vilja förklara varför jag röstade som jag gjorde om den här mycket viktiga resolutionen. Europaparlamentet har tagit sig an en fråga som tenderar att nonchaleras. Det utövas allt mindre fysisk aktivitet i enskilda medlemsstater i EU och idrotten tas på allt mindre allvar, trots dess stora sociala och kulturella betydelse. Jag röstade därför för resolutionen, fullt medveten om vad den innebar. Jag välkomnar parlamentets ståndpunkt i frågan. Tomáš Zatloukal: (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder gärna Pál Schmitts betänkande om idrottens roll i utbildningen, framförallt för att idrott och fysisk aktivitet kan bidra till att bekämpa en negativ hälsoutveckling. Jag stöder även en modernisering av aktiviteterna inom idrottsundervisningen, särskilt dem som syftar till att skapa balans mellan fysiska och intellektuella aktiviteter i skolan. Jag är för att satsa på idrottshjälpmedel av god kvalitet och att vidta lämpliga åtgärder för att göra idrottslokaler och idrottsämnen i skolan tillgängliga för alla elever, inklusive elever med funktionshinder. På så sätt kommer vi att se till att alla studenter kan delta i olika idrotter. Andra positiva steg handlar om att utöka antalet idrottstimmar i skolan och att främja det rättsliga erkännandet av institutioner och organisationer som bidrar till en bättre integrering av idrottsaktiviteter i skolor och förskolor. Jag vill tacka Pál Schmitt för ett väl genomtänkt betänkande. Frank Vanhecke: (NL) Herr talman! Jag lade ned min röst om Pál Schmitts betänkande om idrott i utbildningen. För att undvika missförstånd vill jag säga att det här naturligtvis inte handlar om att jag är emot idrott i utbildningen eller att jag är emot att skolorna erbjuder så många idrottstimmar som möjligt, tvärtom. Självklart tycker jag att idrottslärare bör behandlas på samma sätt som andra lärare. Jag lade ned min röst för att jag anser att idrott och utbildning, och idrottsundervisning i allmänhet, bestämt måste fortsätta att höra till medlemsstaternas exklusiva behörighet och att EU inte måste ta kontroll över alla områden. Det som också stör mig när det gäller betänkandet är det eviga tjatet om det mångkulturella samhället och den såkallade jämställdhetsfrågan. Det är lite väl mycket med tanke på den politiskt korrekta anda som genomsyrar betänkandet. Skomakare, bliv vid din läst, och EU, håll er för guds skull till era ansvarsområden. Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström : skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater valde att lägga ned våra röster i slutomröstningen. Anledningen till att detta är att betänkandet tar upp en rad viktiga aspekter av idrott i utbildningen men samtidigt frågor som är och bör förbli en nationell angelägenhet. Vi valde att rösta emot skrivningarna i punkterna 10, 24 och 47. Vi delar åsikten att skolidrotten är viktig och att frivilligarbete är en viktig del av idrottsrörelsen i Europa. Huruvida man ska ha 2, 3 eller 4 timmar idrott i veckan är dock ingenting EU ska lägga sig i. Naturligtvis är det även viktigt att jämställdhet blir en integrerad del av kursplanen och att idrottslärare utbildas i ämnet. Vi delar även uppfattningen att det är en god idé med könssammansatta idrottslektioner men inte heller detta är en EU-fråga. Vi vill dock betona att vi delar betänkandets syn att idrotten är viktig av flera skäl. Den kan dels ge ett viktigt bidrag till motverkandet av negativa hälsotrender som fetma. Dessutom kan den genom sin fostrande natur bidra till sociala mervärden för samhället i stort. Derek Roland Clark och Jeffrey Titford : skriftlig. - (EN) UKIP samtycker till ökade investeringar i och ökat deltagande i idrotten. Vi kan dock inte acceptera att idrotten görs till ett obligatoriskt skolämne för alla eller att EU slopar undantaget för föräldrar i Storbritannien, med tanke på att många grupper har religiösa eller kulturella invändningar mot idrott och att vissa funktionshindrade barn inte har fysisk förmåga att delta i vissa idrotter även om de skulle vilja. Obligatorisk idrottsundervisning är en fråga för rektorer och styrelser, inte för EU. EU har i vilket fall som helst ingen behörighet när det gäller idrott. UKIP välkomnar belöningen av frivilligas hårda arbete inom idrotten, men anser att en vänskaplig tävlingsanda innebär att detta måste ske på nationell nivå och inte på EU-nivå. Ilda Figueiredo : Som det står i betänkandet måste vi fokusera på idrotten på grund av dess sociala och kulturella aspekter och på grund av de fostrande och sociala värden som förmedlas genom idrotten, såsom självdisciplin, prövande av personliga gränser, solidaritet, sund tävlingsanda, respekt för motståndarna, social integrering, motstånd mot alla former av diskriminering, laganda och tolerans. Därför kan och bör idrotten vara en integrerad del av den formella och informella utbildningen i vårt mångkulturella samhälle. Undersökningar har visat att regelbunden fysisk aktivitet förbättrar det mentala och fysiska välbefinnandet och har en positiv effekt på inlärningsförmågan. Vi instämmer därför i uppmaningen till medlemsstaterna och de behöriga myndigheterna att se till att större tonvikt läggs vid hälsoutvecklingen i skolornas och förskolornas utbildningsprogram. Detta genom att främja fysisk aktivitet som passar för dessa åldrar och genom att öka medvetenheten i klubbar och föreningar för att barn ska kunna börja med fysisk aktivitet så tidigt som möjligt till gagn för sin utveckling och hälsa och för att garantera att idrottens status motsvarar institutionens profil och aktuell studienivå. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag stöder helhjärtat Pál Schmitts betänkande om idrottens roll i utbildningen. Det är viktigt att uppmuntra våra ungdomar till att delta i idrottsaktiviteter av flera skäl. Idrottsaktiviteter medför inte bara uppenbara fördelar för folkhälsan utan bidrar även till social integration, en känsla av gemenskap samt nationell och europeisk sammanhållning. Mitt eget land, Skottland, har bland de sämsta hälsotalen i EU. De senaste skotska idrottsframgångarna, däribland att Glasgow får anordna samväldesspelen 2014, har fått människor att tänka till. Vår förhoppning är att dessa framgångar kan tillvaratas på ett positivt sätt och att Skottland kan göra sig av med sin sjukstämpel och bli en förebild i Europa för hur idrotten kan användas för att göra största möjliga nytta i samhället. Genowefa Grabowska : Jag har röstat för det här betänkandet eftersom det behandlar en fråga som är synnerligen viktig för en hel generation unga européers hälsa och således för deras hela liv. Den ökad marginaliseringen av skolidrott i läroplanerna innebär att den tid som avsätts för skolidrott i EU:s medlemsstater gradvis blir allt mindre. Finansieringen av gymnastik- och idrottslokaler och idrottsanläggningar är långt ifrån tillräcklig. Utrustning som är väsentlig för att leda idrottslektioner är dessutom i dålig kondition. Det finns också orostecken när det gäller kvaliteten på idrottslärarnas utbildning. Den övergripande bilden inger knappast förtroende. Det är därför som vi bör stödja Europaparlamentets initiativ att vända den rådande situationen. Vi hoppas att initiativets positiva effekter ska visa sig inom några få år. Att verka för ökad skolidrott är inte bara en del av försöken att nå bättre resultat i mästerskap och olympiader. Det är också ett sätt att se till att den här generationen unga européer ska bli märkbart friskare, mer vältränade och inte överviktiga, såsom ofta är fallet idag. Jag vet vad jag talar om, eftersom i mitt land, Polen, har andelen feta eller överviktiga barn och ungdomar ökat i oroväckande grad. Jag anser att parlamentets insatser för att uppmärksamma dessa brister inom det europeiska utbildningssystemet, liksom dess förslag till stödåtgärder, kommer att ge långsiktiga positiva resultat. David Martin : skriftlig. - (EN) Jag röstade för det här initiativbetänkandet som uppmuntrar alla EU:s medlemsstater att införa obligatorisk idrottsundervisning för alla skolbarn. Att uppmuntra ungdomar till fysisk aktivitet kommer att bidra till att ta itu med problemen med fetma och allmänt dålig kondition, samt alla sekundära hälsoproblem som bristen på aktivitet så småningom leder till. Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Idrottens roll i utbildningen är en viktig fråga i flera avseenden. Vi kan till exempel ta upp fetman, som ökar i hela Europa, framförallt bland ungdomar. Detta är oroande och ett stort folkhälsoproblem som kommer att påverka dessa människor livet ut. Vi får framförallt inte glömma att dessa människor kommer att ha hälsoproblem livet ut, vilket kommer att få betydande sociala och ekonomiska effekter på våra samhällens organisation och framtid. Ett annat viktigt faktum är att den tid som avsätts för idrottsundervisning i EU gradvis har minskat. Det är därför uppenbart att det ökade fysiska stillasittandet också har lett till ytterst alarmerande siffror, nämligen att i de 27 EU-länderna i stort är nästan ett av fyra barn överviktigt. Jag röstade för betänkandet, vars syfte är att bidra till att se till att det vidtas positiva åtgärder för att främja kommande generationers hälsa. Frédérique Ries : Behovet av att uppmuntra ungdomarna i Europa att börja idrotta har säkert aldrig varit lika aktuellt som det är idag. Skälet är enkelt. Mot bakgrund av den stillasittande livsstil som våra barn numera utsätts för måste vi hitta alternativ till att småäta och spela dataspel och vi måste göra det snabbt. Därför håller jag helt och hållet med om det budskap som Pál Schmitt framför i sitt initiativbetänkande där han efterlyser mer obligatorisk idrott från grundskolenivå. Det budskapet träffar verkligen mitt i prick och har dubbel effekt. För det första för att skolan är en naturlig plats för att ingjuta viktiga sociala värderingar som ärlighet, solidaritet, laganda, tolerans och rent spel i de yngsta medlemmarna i vårt samhälle. Detta är också värderingar som måste introduceras i familjen. Detta är oerhört viktigt. För det andra måste EU och de 27 medlemsstaterna, mot bakgrund av det dubbla hot som vi nu står inför, det vill säga det folkhälsoproblem som övervikten bland våra ungdomar utgör och de sociala problem som är typiska för ett utbildningssystem som bygger på personliga val, reagera och ompröva förhållandet mellan idrott och utbildning. Slaget är långt ifrån vunnet. Ett genomsnittligt barn ser på tv två timmar om dagen, vilket är betydligt mer än de 109 minuter i veckan som skolan har avsatt för idrottslektioner. Carl Schlyter : skriftlig. - Många positiva målsättningar i betänkandet såsom arbetet för folkhälsa, mot diskriminering och tillgänglighet för handikappade men trots detta är det för många uppmaningar och krav på detaljregleringar som ej bör göras på EU-nivå, jag lägger därför ned min röst i slutomröstningen. Olle Schmidt : skriftlig. - Få ifrågasätter vikten av att skolbarn får idrottsundervisning i skolan. Den negativa trenden av ohälsosam livsstil bland ungdomar tycks förstärkas från år till år. Schmitts betänkande rör därför ett angeläget och viktigt ämne. Problemet med betänkandet, inte minst vad gäller de punkter som röstades specifikt, är att Schmitt går mycket långt. Det är svårt att se varför just EU ska detaljreglera antalet timmar idrott i skolan, inte bara för grundskoleelever utan även gymnasieelever. Jag kan heller inte se någon anledning för Bryssel att detaljstyra idrottspedagogiken, med krav på könsblandade grupper och särskild genusutbildning. Den sista punkten, som vill instifta ett ”särskilt belöningssystem” för olika typer av frivilligengagemang, ter sig särskilt märkligt. Inte för att Europas eldsjälar inte förtjänar uppskattning. Utan därför att det är svårt att se hur ett sådant skulle utformas, administreras och finansieras. Syftet med betänkandet är tveklöst gott. Den aktuella utformningen blev däremot mycket tveksam. Därför röstade jag nej. Brian Simpson : skriftlig. - (EN) Som före detta idrottslärare kommer jag att stödja Pál Schmitts betänkande, eftersom det både tar upp behovet av att se till att idrott ingår i skolundervisningen och innebär att medlemsstaterna även måste se till att idrottslärarna får tillräcklig utbildning. I synnerhet på låg- och mellanstadiet bedrivs idrottsundervisningen alltför ofta av en lärare som saknar utbildning i idrott och i en sal som även används som matsal eller teater, särskilt i juletid. Om vi menar allvar med att bekämpa fetman hos barn, om vi menar allvar med att förbättra barns hälsa och om vi menar allvar med att få barnen att börja idrotta i stället för att spela tv-spel måste vi erbjuda bättre idrottsanläggningar på alla skolor och se till att lärarna har den utbildning som krävs för att lära ut ämnet. Idrott har alltför länge varit ett biämne, särskilt på låg- och mellanstadiet, och lektionerna ställs ofta in vid minsta regndroppe. Detta har inneburit att vi har skapat en generation av barn som är den mest otränade generationen någonsin. Hälso- och idrottsundervisning är lika viktigt som matte och NO, även om man inte skulle få det intrycket om man besöker många av våra skolor. Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Efter visst övervägande och stor tveksamhet inför ordet ”fullständigt” i punkt 8 har jag röstat för punkterna 8 och 10 i Vittorio Prodis betänkande, eftersom jag på det hela taget anser att det behövs ett EU-ramdirektiv på markskyddsområdet för att åtgärda alla brister. Ett sådant förslag måste ske ”enligt principerna om bättre lagstiftning” och helt i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Därför kommer jag imorgon att stödja Cristina Gutiérrez-Cortines förslag till ett proportionerligt EU-direktiv som återinför subsidiariteten, undanröjer dubbla skyldigheter och på det hela taget är mer balanserat än kommissionens förslag om markskydd. Med 300 marktyper i Europa, endast nio medlemsstater med nationell lagstiftning i frågan och den klimatförändringsproblematik som vi står inför finns det ett mervärde i att ha en enhetlig EU-strategi för att ta itu med de internationella utmaningarna i form av skogsskövling, försämrad vattenkvalitet, allvarlig markerosion, översvämningar, jordskred och säkerställande av livsmedelsproduktionen. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Det är väl känt att marken har en grundläggande social funktion som är nödvändig för att producera livsmedel och andra jordbruksgrödor och för att lagra och omvandla energi och mineraler. Marken fungerar dessutom som ett naturligt filter för grundvatten, varifrån det mesta dricksvattnet tas. Den utgör livsmiljö för en rad olika organismer som lever i och på marken, den är en plattform för mänsklig verksamhet och en viktig del av vårt natur- och kulturarv. Den utgör därför en central del i jordens miljö. Det finns redan flera gemenskapspolitiska åtgärder för att skydda dessa viktiga funktioner, dock inte själva marken. Kommissionens konsekvensanalys visar att markförstörelsen ökar. Därmed ökar intresset för att skydda marken, vilket även är förknippat med oron för klimatförändringen, för att trygga tillgången till rent vatten, skydda den biologiska mångfalden och bekämpa ökenspridning och skogsskövling. Mer gemenskapslagstiftning som är specifikt inriktad på att skydda själva marken bör leda till informationsutbyte och samordning mellan medlemsstaterna, utan att utgöra någon onödig administrativ börda eller ifrågasätta jordbruksproduktionen och markens sociala funktion. Duarte Freitas : skriftlig. - (PT) Jag tycker att kommissionens analys är viktig och jag stöder den föreslagna strategin om markskydd, en icke förnybar resurs som är viktig för människans verksamhet och för ekosystemens överlevnad. Jag stöder Vittorio Prodis betänkande och anser att hans förslag om att bättre definiera förhållandet mellan marken och frågor som rör den biologiska mångfalden, ökenspridning och klimatförändringen är särskilt viktigt. Marian Harkin : skriftlig. - (EN) Ändringsförslag 10: Ett ramdirektiv är inte proportionerligt och respekterar inte subsidiariteten. Den öppna samordningsmetoden är i det här fallet en bättre mekanism än ett ramdirektiv. Markproblem är nästan alltid lokala och regionala. Ändringsförslag 8: Jag anser inte att ett EU-ramdirektiv är fullständigt motiverat. Jag anser att markskyddet bör fortsätta att ligga inom medlemsstaternas behörighet. Diamanto Manolakou : skriftlig. - (EL) Kommissionens förslag om markskydd är allmänt och vagt. Det innehåller inga åtgärder för gemenskapsfinansiering eller grundläggande, nödvändiga projekt för att förebygga och ersätta förstörd mark. Framförallt i Medelhavsländerna och Grekland är problemen mer akuta på grund av det varma, torra klimatet, de geografiska förhållandena, starka vindarna osv. som bidrar till ökenspridning och markerosion. Dessutom drabbas kusterna, som är långa i förhållande till ländernas totala yta, av försaltning och marken används för att bygga bostäder. Det saknas en karta över jordmåner och tematiska kartor vilket leder till alltför stor användning av jordbrukskemikalier. I praktiken kan man inte heller främja växelbruk på grund av det misslyckade prissättnings- och subventionssystemet för jordbruksprodukter inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Läget är dessutom oroande eftersom det inte finns något statligt organ som kan registrera, förebygga och återställa patogen mark osv. Kommissionens förslag tycks otillräckliga för att ta itu med dessa problem som till stor del borde ha lösts redan. När det gäller ursäkten om att det finns så många olika marktyper (320) skulle det problemet kunna lösas om de föreslagna åtgärderna baserades på de markpatogener som ska förebyggas eller åtgärdas och inte på olika marktyper. David Martin : skriftlig. - (EN) Jag röstade för betänkandet om kommissionens planer på markskydd, som antogs vid första behandlingen. Jag är för behovet av markskydd, men jag är fortfarande inte övertygad om att ett direktiv är rätt väg att gå eller om det vore lämpligare med en mindre föreskrivande strategi. Mairead McGuinness : skriftlig. - (EN) Jag röstade för betänkandet men röstade emot punkterna 8 och 10, eftersom jag inte håller med om att det behövs ytterligare lagstiftning om markskydd. Det finns redan en rad olika rättsakter för att se till att marken får största möjliga skydd. Jag tycker därför inte att det behövs eller är önskvärt med ytterligare lagstiftning på området förrän dessa rättsakter har genomförts fullt ut och deras effekter har analyserats klart. Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Miljöskydd är en politiskt viktig fråga i Europa som har utvecklats snabbt under senare år. Samtidigt är forskning fortfarande en prioriterad fråga för EU. Miljön kan dock inte skyddas i Europa utan att skydda den mark som på olika sätt är utsatt för markförstörelse. Det verkar därför helt logiskt att det behövs särskilda skyddsåtgärder i en ny europeisk ram på området. Vi inser att marken i huvudsak är privatägd men också att marken är en naturtillgång av allmänintresse och därför måste bevaras för framtida generationer. Eftersom markskyddet är nära förknippat med de största internationella miljöproblemen behöver vi överväga gemenskapslagstiftning som är särskilt utformad för att skydda själva marken och som kan uppmuntra till informationsutbyte och samordning av bästa metoder bland medlemsstaterna. En förutsättning för att markskydd införs i ett framtida klimatprogram tycks därför vara att man inser att det behövs större kunskap om markens betydelse för att begränsa och anpassa sig till klimatförändringen. Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka mitt stöd för Vittorio Prodis betänkande. Europa behöver en gemensam markstrategi. Markförstörelsen fortsätter över hela Europa eftersom gällande lagstiftning inte är tillräcklig för att bekämpa fenomen som erosion, förlust av organiska material, markkompaktering, försaltning, jordskred och markförorening. Det behöver utarbetas en handlings- och åtgärdsplan på EU-nivå, naturligtvis med vederbörlig hänsyn till nationella omständigheter, i enlighet med subsidiaritetsprincipen och i samarbete med medlemsstaterna. Detta är framförallt viktigt när det gäller att identifiera riskområden och utarbeta åtgärdspaket. Dessutom är det oerhört viktigt att alla 27 medlemsstater har en viss miniminivå på lagstiftningen på området och att det lanseras utbildnings- och informationskampanjer. Bogusław Sonik : skriftlig. - (PL) Ett mångfacetterat markskydd är en av de största utmaningarna för miljöskyddet på internationell nivå. Det har också en oerhört stor inverkan på medlemsstaternas ekonomier. Jag vill uttrycka min oro över konsekvenserna av naturlig markförstöring och markförstöring som orsakas av människans verksamhet. Markförstöring beror ofta på olämplig mänsklig verksamhet inom jordbruk och skogsbruk. Den kan också orsakas av industrin, turism och stadsutveckling. Jag vill påpeka för parlamentet att om bestämmelserna i direktivet följs kommer förstörd mark att kunna omklassificeras och därmed kan man förhindra att grönområden används i industriella och kommersiella syften. Direktivet kommer också att innebära att mark klassificeras efter dess potential för växt- och animalieproduktion, med särskild hänvisning till produktion av livsmedel av god kvalitet. Jag vill betona att det behöver utvecklas en europeisk strategi i syfte att identifiera och lösa markförstöringsproblem. På grund av de många olika marktyperna krävs det en europeisk strategi, oberoende av nationella insatser. En sådan europeisk strategi bör vara inriktad på förebyggande åtgärder och syfta till att öka allmänhetens medvetenhet och övertyga allmänheten om behovet av markskydd. Strategin bör dessutom användas för att ringa in riskområden i syfte att lösa problemet på EU-nivå. Det bör observeras att det är viktigt med en tydlig gränsdragning mellan det här direktivet och annan europeisk markskyddslagstiftning för att undvika dubbelreglering. Gällande europeisk lagstiftning tycks inte förhindra markförstörelse. Samtidigt är markskyddet nära förknippat med de största internationella utmaningarna när det gäller att skydda naturmiljön. Jag anser därför att det finns ett tydligt behov av att ta fram gemenskapslagstiftning som är inriktad på att skydda själva marken. Glenis Willmott : skriftlig. - (EN) EPLP röstade emot punkterna 8 och 10 i Vittorio Prodis betänkande om den temainriktade strategin för markskydd, eftersom man inte har kunnat visa att det behövs ett ramdirektiv för markskydd. I dess nuvarande version skulle de åtgärder som föreslås i dessa punkter vara oproportionerliga eftersom det inte finns tillräcklig flexibilitet eller subsidiaritet. Hans-Peter Mayer: (DE) Herr talman! Jag anser att införandet av luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter är ett steg mot att uppfylla villkoren i Kyotoprotokollet, det stämmer. Får jag dock påminna om vad Nicolas Sarkozy precis sa. Han sa att EU måste kräva ömsesidighet och det finns det ingenting, eller alldeles för lite, av här. Handeln med utsläppsrätter bör inte påbörjas förrän tidigast 2012. I likhet med små fordon måste det införas undantag för små flygplan under 20 ton för att undvika snedvridning. En jumbojet är inte detsamma som en Cessna! Många av punkterna i miljöutskottets betänkande är helt enkelt för långtgående och ger inte de europeiska företagen något handlingsutrymme eller någon tid att genomföra åtgärderna. Här finns det stor brist på överensstämmelse. För att än en gång påminna om den franske presidentens ord måste vi än en gång mycket noga tänka efter hur vi strukturerar systemet för handel med utsläppsrätter. Lasse Lehtinen: (FI) Herr talman! Jag röstade för ändringsförslagen 77, 81 och 82 i Peter Lieses betänkande för att se till att de flygbolag som trafikerar Europas randområden ska kunna konkurrera på lika villkor med de centraleuropeiska företagen. Tyvärr tyckte majoriteten emellertid annorlunda. Zuzana Roithová: (CS) Herr talman! Parlamentet beslutade att utanför Kyotoprotokollet införa luftfartsverksamhet i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser. Även om luftfartens andel av de totala utsläppen av växthusgaser endast är omkring 3 procent har utsläppen inom luftfartssektorn fördubblats på 15 år. Idag har Europa än en gång visat sitt ledarskap när det gäller att bekämpa klimatförändringen. Vi måste dock hitta en balans. Det är inte mer än rätt att en viss del av utsläppsrätterna fördelas genom auktion istället för att tilldelas gratis. Detta kommer att främja utvecklingen av unga samhällen. Auktionsintäkterna bör användas för att utveckla teknik för att minska koldioxidutsläppen i luftfartssektorn och inte för andra ändamål. Det är väl känt att den integrerade förvaltningen av flygtidtabeller är en annan strategi för att minska utsläppen. Jag är starkt för ett gemensamt startdatum för både interkontinentala flygningar och inrikesflygningar. Kommissionen måste övertyga tredjeländer att ansluta sig före utgången av 2011. Jag anser att det är ett nödvändigt villkor för sund konkurrens mellan alla europeiska flygbolag, oavsett var bolaget har sitt säte. Målet att minska den globala uppvärmningen med två grader före 2020 handlar om att först av allt övertyga resten av världen. Den internationella konferensen på Bali kommer snart att visa hur framgångsrika vi är på den punkten. Christoph Konrad: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Betänkandets syfte, som är att införa den europeiska luftfartsverksamheten i systemet för handel med utsläppsrätter, föranleder en rad frågor. Ett som är säkert är dock att vi har tydliga tecken på att det här inte är något särskilt framgångsrikt system. Trots att kommissionen har uppgifter som visar att det inte är framgångsrikt håller vi nu på att även införa luftfarten i systemet. Däri ligger min huvudsakliga kritik och det fick mig att inte rösta för betänkandet. Genom att införa den europeiska luftfarten i systemet tar vi oss an detta som en isolerad lösning. Det är emellertid just det som i slutändan äventyrar de europeiska flygbolagens konkurrenskraft och, dessutom, de europeiska flygplatsernas konkurrenskraft. Jag anser inte att det här är acceptabelt. Vi måste göra allt vi kan för att hitta globala lösningar som även omfattar andra flygbolag och andra flygplatser. Det är enda sättet att hitta en lösning som är bra för miljön men som också är bra för konkurrensen i EU. Eija-Riitta Korhola: (FI) Herr talman! Jag vill tacka min kollega, Peter Liese, för ett utmärkt samarbete. En konkret fråga som vi försökte hitta en kompromiss kring handlade om användningen av auktionsintäkterna. Jag hade velat se att alla intäkterna gick till flygtrafiken men jag är tacksam för att man delvis beaktade mina synpunkter. Min utgångspunkt är att luftfarten även är nödvändig ur miljösynpunkt. Dess fördelar framgår tydligt av exempelvis MIPS-undersökningen. En annan grundläggande synpunkt är att det slutgiltiga målet måste vara en utsläppsfri flygtrafik. Därför är jag för att intäkterna används till forskning och utveckling på luftfartsområdet. Om vi verkligen ser den dramatiska ökningen av utsläppen från flygtrafiken som ett problem måste vi lägga alla våra tillgängliga resurser på att se till att forskningspengarna går till att utveckla en utsläppsfri flygtrafik. Jag hoppas att rådet i framtiden kommer att ha detta i åtanke. Jag vill även säga att jag instämmer helt i det som Lasse Lehtinen precis sa. Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström : skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater har valt att ställa oss bakom parlamentets betänkande då det är ett första steg för att minska flygets klimatpåverkan. Vi anser det dock beklagligt att en majoritet av parlamentet förespråkar såväl höga utsläppstak som en obetydlig del auktionering av utsläppsrätterna. Dessutom har i kraftträdandet skjutits fram ett år jämfört med det som beslutades i parlamentets miljöutskott. På sikt ser vi helst att flyget får ett helt eget system för handel med utsläppsrätter. Liam Aylward, Brian Crowley och Seán Ó Neachtain : skriftlig. - (EN) Systemet för handel med utsläppsrätter är det effektivaste sättet att ta itu med utsläppen av växthusgaser och göra det lättare för EU att uppnå målet på 20-30 procent före 2020. Idag har vi röstat för att beakta de yttersta randområdena i direktivet och för att stryka ett förslag från kommissionen som skulle göra det möjligt för flygbolag att begära att få sina utsläppsrätter omvandlade till Kyoto-stödda utsläppsrätter utan kostnad! Vi röstade för en sänkning av utsläppstaket som kommer att bli det beräknande faktiska slutresultatet i förhandlingarna under de kommande veckorna, ungefär 85-90 procent jämfört med utsläppen 2004-2006. Vi röstade för en framtida översyn av auktionerna, om det görs en granskning av andra sektorer. Även om vi inte röstade för auktioneringen idag skulle man kunna tänka sig auktioner inom alla sektorer, eftersom detta skulle kunna minska möjligheten till oväntade vinster och bidra till ökad konkurrenskraft och innovation. Det viktigaste är att industrin på ett innovativt sätt står för sin del av utsläppsminskningarna utan att lägga hela bördan på flygkonsumenterna. Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Peter Lieses betänkande om förslaget om ändring av direktiv 2003/87/EG så att luftfartsverksamhet införs i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, eftersom jag anser att det är nödvändigt att införa luftfartssektorn i det här systemet för att begränsa effekterna av klimatförändringen. Luftfartens bidrag till klimatförändringen är väsentligt och ökar snabbt. Därför är förslaget till ett direktiv ett viktigt steg för att uppnå de ambitiösa målen om att minska utsläppen av växthusgaser i EU. Det är emellertid nödvändigt att anta åtgärder så att situationen i de yttersta randområdena beaktas i direktivet för att förhindra att systemet med handel med utsläppsrätter får alltför stora sociala och ekonomiska konsekvenser i dessa regioner. Jag beklagar därför att ändringsförslagen 98=100/rev och 97=99/rev inte antogs. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi är ytterst tveksamma till det generella innehållet i de förslag som antagits i Europaparlamentets resolution, och har därför röstat emot det. För det första tycker vi inte att handel med utsläppsrätter är något bra system. Det skyddar alltid dem som har mer pengar att köpa utsläppsrätter och löser inte problemet med för stora koldioxidutsläpp. För det andra har det inte tagits tillräcklig hänsyn till de länder och regioner där luftfartstjänsterna är en nödvändighet, till exempel de yttersta randområdena Azorerna och Madeira. Såväl flyget mellan dessa öar som flyget mellan Kontinentaleuropa och dessa regioner är till exempel särskilt viktigt för den territoriella sammanhållningen i EU. Därför förtjänar dessa sträckor särbehandling. Vi beklagar att man i konsekvensanalysen för direktivet inte har tagit hänsyn till införandet av de yttersta randområdena på EU:s territorium och alla de flyg som ankommer och avgår från europeiska flygplatser. Konsekvenserna kommer att bli större i dessa regioner än i EU i genomsnitt, både på grund av att invånarna använder flygplan och på grund av turismens effekter på den regionala utvecklingen. På samma sätt har man inte tagit hänsyn till att en flygskatt, som deras grannar är befriade från, får dramatiska konsekvenser för deras konkurrenskraft. Robert Goebbels : Jag gav inte mitt stöd till betänkandet om att införa koldioxidutsläpp från luftfartsverksamheten i EU:s system för handel med utsläppsrätter. Luftfarten ingick inte i Kyotoprotokollet och samtidigt som de flesta nationerna i världen inte erkänner Kyotoavtalet vill EU nu göra mer än det som krävs enligt protokollet. Denna idealism är väl bra ur ett intellektuellt perspektiv men den kommer inte att rädda vår jord, som i sig inte är i någon riktig fara i vilket fall som helst. EU håller emellertid på att offra hela sin industri, inklusive luftfarten, utan att det får någon väsentlig inverkan på klimatet. Jag måste protestera. Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Mina damer och herrar! De polska ledamöterna beslutade sig för att rösta emot betänkandet av en mycket enkel anledning, nämligen att en av våra synpunkter inte beaktades. Jag vill påpeka att den polska luftfarten var mycket väl förberedd på att minska koldioxidutsläppen för att leva upp till skyldigheterna i Kyotoprotokollet (36 procent jämfört med de 6 procent som man åtagit sig) och koldioxidutsläppen är inte något problem för länder som vårt. De femton gamla medlemsländerna har hittills dock bara minskat utsläppen med 1,5 procent av de 8 procent som man har åtagit sig. Härav den uppfattning som genomsyrar detta förslag till direktiv, som skulle göra det möjligt för de femton gamla medlemsstaterna att uppfylla sina skyldigheter på de nya medlemsstaternas bekostnad. Är det vad EU handlar om? Det tror jag inte och jag efterlyser ett noggrant arbete och noggrann eftertanke vid andra behandlingen. David Martin : skriftlig. - (EN) Jag röstade för betänkandet om kommissionens förslag att införa luftfartsverksamheten i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen, som antogs vid första behandlingen, och stöder ändringsförslagen om att minska de godkända utsläppen från den föreslagna nivån på 100 procent till 90 procent. Jag stödde även den socialdemokratiska gruppens ändringsförslag om att inkludera samtliga flygningar som startar och landar i EU. Dessvärre stöddes förslagen emellertid inte av övriga partier och gick därför inte igenom. Luftfarten är en viktig och snabbt växande källa till utsläpp av växthusgaser och det är oerhört viktigt att begränsa utsläppen i kampen mot klimatförändringen. Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Det håller på att antas åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser i EU och i andra industriländer. Kommissionens förslag att införa luftfarten i systemet för handel med utsläppsrätter är ett viktigt led i en rad åtgärder som ska antas på internationell nivå. Vi kan inte förneka den betydande ökningen av växthusgasutsläppen i luftfartssektorn. Det tycks därför vara lämpligt att lösa problemet genom handel med utsläppsrätter, särskilt om den är rätt utformad och förenad med andra åtgärder för att främja marknadsstabilitet och förhindra en snedvridning av marknaden. De åtgärder som har antagits idag kommer att bli prejudicerande för de fortsatta internationella förhandlingarna. Därför måste EU anta en bestämd ståndpunkt med lösningar som faktiskt är effektiva i fråga om att skydda miljön och som samtidigt försvarar vår industri och våra friheter. Jag inser att det här är en svår uppgift och föredraganden måste berömmas för sitt arbete. Dessutom bör alla få beröm för sitt engagemang för att få till stånd kompromisser som är särskilt inriktade på att begränsa effekterna av klimatförändringen och skapa balans mellan sociala och ekonomiska verksamheter i EU. Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka mitt stöd för Peter Lieses betänkande. Jag har trots det funnit det lämpligt att stödja några ändringsförslag som ändrar det ursprungliga förslaget, särskilt dem som handlar om att systemet ska träda ikraft 2011. Det är en särskilt viktig punkt för att, om än bara för en övergångsperiod, undvika en snedvridning av marknaden i EU, vilket skulle innebära att vissa aktörer skulle få fördelar jämfört med andra. Jag har även röstat för vissa andra ändringsförslag, till exempel i frågor som rör hur stor procent av utsläppsrätterna som ska auktioneras ut och hur auktionsintäkterna ska användas, förutsatt att detta inte leder till att det finansiella handlingsutrymme som ingår i medlemsstaternas exklusiva behörighet minskar ytterligare. Brian Simpson : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Peter Lieses betänkande, även om jag är tveksam till dess praktiska möjligheter och dess genomförande. Jag håller med om att luftfarten måste ingå i systemet för handel med växthusgaser. Det måste dock finnas en balans mellan miljöhänsyn och hänsyn till flygindustrin. Det föreslagna systemet är dessutom mycket omtvistat utanför EU och många stater hotar att vidta rättsliga åtgärder mot EU, däribland Förenta staterna, Indien och Kina, eftersom de anser att ett system som omfattar luftfarten måste beslutas internationellt innan det genomförs. Jag håller med om att luftfarten bör ingå i gemenskapens system för handel med utsläppsrätter. Det är fel att peka ut luftfarten som en stor koldioxidkälla utan att även ta upp sjöfarten och den största koldioxidkällan inom transportsektorn, nämligen vägtransporterna. Några av de förslag som utskottet för miljö har lagt fram i betänkandet var rent ut sagt extrema. Parlamentet har intagit ett mer pragmatiskt och balanserat perspektiv. Jag tror dock fortfarande att förslaget kommer att stöta på problem under de kommande månaderna, inte minst på den internationella arenan och inte minst på grund av att vi har gjort undantag för privata jetplan. Søren Bo Søndergaard : skriftlig. - (DA) Jag röstade för Peter Lieses betänkande i dess slutliga version, eftersom det var ett litet framsteg jämfört med kommissionens förlag. Däremot lämnar betänkandet mycket övrigt att önska i förhållande till de steg som behövs för att bekämpa klimatförändringen och visar således att Europaparlamentet inte går i täten för denna kamp. Margie Sudre : Tillsammans bidrar de yttersta randområdena till att bekämpa klimatförändringen och visar regelbundet att de är engagerade i att fortsätta i samma stil genom att bli verkliga innovationscenter på området. Jag stöder de mål som man vill uppnå genom att införa luftfartsverksamheter i systemet för handel med utsläppsrätter. De yttersta randområdena kunde emellertid inte stödja genomförandet av kommissionens förslag i dess nuvarande form, eftersom det skulle innebära att de flygbolag som trafikerar dessa områden inte skulle ha något annat val än att lägga de nya tilläggsavgifterna direkt på biljettpriserna. Detta skulle drabba utländska resenärer och turister som redan drabbas av de höga flygkostnaderna. Det skulle också öka flygfraktkostnaderna som i sin tur skulle leda till prisökningar som drabbar konsumenter och företag i de yttersta randområdena. Jag vill tacka föredraganden för att han har lyssnat på mina vädjanden i frågan och parlamentet för att det äntligen har godkänt principen om att särbehandla de yttersta randområden i just denna fråga. Jag välkomnar även att parlamentet har accepterat möjligheten att använda delar av intäkterna från auktioneringen av utsläppsrätter för att minska projektets negativa inverkan på de yttersta randområdenas tillgänglighet och konkurrenskraft. Hannu Takkula : skriftlig. - (FI) Herr talman! Som vi alla vet är det viktigt att se till att vi skyddar miljön och bekämpar klimatförändringen. Våra insatser måste dock ligga inom ramen för sunt förnuft och vi som beslutsfattare bör se saken i sin helhet. Jag anser att de flesta i parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet inte har beaktat betänkandets alla aspekter. Utsläppen från luftfarten utgör endast 2 procent av de totala utsläppen och bör därför ses i proportion till helheten. Det innebär att även om hela vår luftfart skulle försvinna så skulle det knappt ha någon effekt på den globala uppvärmningen. Vi måste också inse att många flygbolag redan har gjort stora investeringar i att göra sin flygplanspark miljövänligare. Jag röstade för ändringsförslagen 77, 81 och 82 för att flygtrafiken ska kunna fortsätta att överleva i EU:s mest avlägsna områden. Jag ser ingen vits med att flygtrafiken huvudsakligen är koncentrerad till bara ett fåtal stora flygplatser. Vi bör inte kortsiktigt försämra konkurrensen mellan de nationella flygbolagen till skada för lågprisbolagen. Jag instämmer därför i det som Lasse Lehtinen sa i sitt anförande. Talmannen: Omröstningen är härmed avslutad.

sv

Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet

sv

Uttalande av talmannen Talmannen: Mina damer och herrar! Innan vi börjar sessionen skulle jag vilja säga några ord. Som ni vet undertecknade Polens president, Lech Kaczyński, Lissabonfördraget för tio dagar sedan. Jag är säker på att vi är ett steg närmare ett slutförande av ratificeringsprocessen. Jag är också säker på att fördraget snart även kommer att ratificeras av Tjeckien. Jag vill informera er om att den första frågetimmen med José Manuel Barroso, Europeiska kommissionens ordförande, kommer att äga rum på torsdag denna vecka kl. 15.00. Denna debatt utgör en viktig institutionell förändring. Den kommer att leda till en avsevärd förbättring av Europaparlamentets arbete med kommissionen. Jag har arbetat med denna fråga tillsammans med ordförandena för de politiska grupperna och ordförande Barroso, och jag gläder mig över att det nya förfarandet kommer att bli ett permanent inslag i plenarsammanträdena i Strasbourg. Jag är säker på att detta kommer att stimulera våra debatter och öppna våra diskussioner ytterligare. Den 10 oktober uppmärksammade vi den internationella dagen mot dödsstraff. Denna dag har sedan 2007 även varit den europeiska dagen mot dödsstraff, då vi uppvisar vår beslutsamhet och vårt engagemang mot denna omänskliga metod. Vi klargör även att vi är för ett världsomfattande moratorium i överensstämmelse med parlamentets förklaring i en resolution från 2007 och resolutionen från FN:s generalförsamling. I ett pressmeddelande den 9 oktober bekräftade jag, i mitt eget namn och på Europaparlamentets vägnar, vårt engagemang för att skapa ett Europa utan dödsstraff och även för att upphäva det i hela världen. Detta är vår gemensamma skyldighet. Tyvärr finns det fortfarande ett land i Europa som dömer ut och verkställer dödsstraff. Detta land är Vitryssland. Vi fördömer avrättningarna i Iran och vi är särskilt oroliga för de iranier som har dömts till döden till följd av demonstrationerna efter presidentvalet i juni. Vi motsätter oss framför allt att dödsstraff tillämpas på minderåriga och skulle vilja påpeka att det i år är 20 år sedan konventionen om barns rättigheter antogs, vilken uttryckligen förbjuder avrättning av minderåriga. Vi måste fortsätta ta kraftfullt avstånd från dödsstraff och säga vad vi tycker om att det tillämpas runtom i världen. Vi upprörs av de senaste händelserna i Kina där 12 personer har dömts till döden efter de etniska oroligheterna och våldsamheterna i Urumchi i Xinjiang-provinsen. Trots de allvarliga brott som begicks under oroligheterna i juni uppmanar vi de kinesiska myndigheterna att upprätthålla reglerna om rättvis rättslig prövning. Vi upprörs även av att dödsstraff döms ut och verkställs i Förenta staterna, särskilt i delstaten Ohio, där man har skjutit upp avrättningar med giftinjektion efter flera misslyckade försök. Jag skulle återigen vilja vädja till alla de länder som fortfarande tillämpar dödsstraff om att avskaffa det i deras strafflagstiftning eller att, i avvaktan på avskaffandet, få till stånd ett moratorium för utdömandet och verkställandet av dödsstraff. (Applåder)

sv

Justering av protokoll Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter? Herr ordförande! Tillåt mig att, trots att det är torsdag - en ordlek som kanske bara vi skandinaver uppfattar, be om en korrigering i protokollet. Mitt namn saknades nämligen i går, fastän jag bevisligen var närvarande vid omröstningarna. Jag ber alltså om en korrigering. (Protokollet justerades.) Herr ordförande! Jag skulle vilja ta upp med er och med parlamentet en observation som jag gjorde i tisdagens protokoll, angående ert beslut att avlägsna de flaggor och symboler som fanns i detta parlament. Jag noterade i protokollet att ni inte gavs vad andra ledamöter förunnades - applåder och kommentarer. Jag anser att protokollet var ganska orättvist mot er eftersom jag i er såg, när ni satt ordförande, en mycket auktoritativ ordförande. Jag anser att detta följaktligen borde ha framgått av protokollet. (Applåder) Herr Killilea, ert påpekande är naturligtvis en komplimang som jag måste tacka er för, men jag anser inte att det är protokollets uppgift att ge en bild av reaktioner på olika påpekanden eller av det sätt på vilket förhandlingarna leds eller inte leds. Förbättring av hur institutionerna fungerar Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A4-0117/98) av Herman för utskottet för institutionella frågor om hur institutionerna kan fungera bättre utan att fördragen ändras och hur EU: s politik kan göras öppnare och mer demokratisk. Herr ordförande, kära kolleger! Tidigare erfarenheter visar att de förbättringar av institutionerna som gjorts genom successiva ändringar av fördragen i de flesta fall har varit ett resultat av att en tidigare införd praxis har bekräftats, snarare än av förhandlingar under regeringskonferensen. Detta har antingen skett till följd av interinstitutionella avtal, EG-domstolens beslut - t ex isoglukosdomen - eller mer långtgående tillämpning av befintliga förfaranden i syfte att utvidga nya möjligheter, vilket var fallet när det gäller budgetförfarandet. Man har också kunnat konstatera att parlamentet har fått nya befogenheter genom en gradvis utveckling snarare än genom stora och oregelbundna framsteg. Vi har inom en rad områden gått från informationsstadiet till rådfrågningsstadiet, från rådfrågning till samarbete, från samarbete till medbeslutande, från medbeslutande till förenklat medbeslutande och ibland t.o.m. direkt till samtyckesförfarande. Förslagen som lämnas till er har till stor del fått genomsyras av detta synsätt, som förvisso är blygsammare och föga spektakulärt, men vid första anblicken mer effektivt på lång sikt. Er föredragandes förslag är för övrigt en del av en linje som utskottet för institutionella frågor kontinuerligt och uthålligt drivit. När jag säger detta tänker jag bl.a. på Agliettas betänkande om kommittéförfarandet, Anastassopoulos om det gemensamma valsystemet, Theatos betänkande om förbättrad budgetkontroll, Randzio-Plaths betänkande om den demokratiska kontrollen av Europeiska centralbanken, vilka alla är förslag från parlamentet som följer samma linje, nämligen den som syftar till att institutionerna skall fungera bättre, utan att fördragen ändras. De krav som å ena sidan tidsplanen för valutaunionen ställer och nödvändigheten att fördjupa behandlingen av de övriga problemen å andra sidan, har gjort att jag har delat upp betänkandet i två delar. Av brådskande skäl behandlar vi för stunden endast den första delen, eftersom vi måste dra nytta av valutaunionen för att göra det som Amsterdamfördraget inte kunnat göra. Det beslutades när Amsterdamfördraget utarbetades att man inte skulle röra något som hade med valutaunionen att göra. Den allmänna uppfattningen var att om man öppnade denna Pandoras ask skulle en rad svårigheter uppstå. När Amsterdamfördraget utarbetades prioriterades krisen och arbetslösheten och det var mycket farligt att beröra problemet med valutan, som var mycket omdiskuterad i vissa länder. Det är anledningen till att man lade det avsnittet åt sidan, samtidigt som man erkände att den allmänna målsättningen med Amsterdam var att förbättra den demokratiska kontrollen och öppenheten. Men parlamentet rörde inte avsnittet om valutaunionen. Det medgavs emellertid att på de områden där man ytterligare behövde samordna den ekonomiska politiken - exempelvis när det gäller hela arbetslöshetsproblematiken - måste parlamentet bli delaktigt i rådfrågningsförfarandet, men det blev inte så för valutaavsnittet. Det var alltså det vi behövde åtgärda snarast och det är vad vi gör med detta betänkande. Vi föreslår att man bekräftar det som redan görs med kommissionen, men ännu inte med rådet. Kommissionen tog initiativet till att rådfråga oss. Den rådfrågade oss, den fortsätter att göra det, den gjorde det så sent som i går. I utskottet för ekonomi rådfrågade man oss om rekommendationerna om de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken, det som vi med vår jargong kallar GOPES. Vi rådfrågas alltså om dessa riktlinjer, men det är en informell rådfrågning. Vad vi begär är att rådet och kommissionen, tillsammans med parlamentet, skall skapa ett förfarande genom ett interinstitutionellt avtal för att göra det som tillämpas i dag officiellt. Detta är det viktigaste i dagens betänkande. Det kommer att följas av andra förslag, i en andra del, och jag vädjar till er förståelse för att betänkandet inte är fullständigt. Ärendet brådskade och det gällde att agera så snabbt som möjligt. Jag skulle genast till min kollega Randzio-Plath vilja säga att när hänvisningarna i betänkandet till den demokratiska kontrollen av centralbanken skrevs gällde de inte hennes eget betänkande. Det finns ingen anledningen att gå mindre långt än vad hon har gjort, och jag skall i samband med ändringsförslagen strax begära att en hänvisning till hennes betänkande införs, för att visa att vi befinner oss på samma våglängd. Herr ordförande! Betänkandet är av stor betydelse, för sedan den andra etappen i valutaunionen inleddes har Europaparlamentet krävt att man sluter ett interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, rådet och Europeiska kommissionen, så att man genom förfarandet för det ofantliga underskottet och framför allt för huvuddragen i den ekonomiska politiken och bevakandet av denna kan komma till rätta med det demokratiska underskottet. Vi behöver en tydligare beslutandemedverkan från Europaparlamentet inte bara på andra områden utan framför allt beträffande Ekonomiska och monetära unionen. Den 1 januari 1999 träder inte bara valutaunionen utan även den ekonomiska unionen i kraft. Det är inte försvarbart att Europaparlamentets medverkan ständigt skall ifrågasättas endast på grund av principen om enhällighet. Därför poängterar utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik att interinstitutionella avtal bör slutas på området. Vi måste också fundera över i vilken utsträckning vi genom ett sådant avtal kan uppnå en bättre samordning av den ekonomiska politiken inom Europeiska unionen, för den obalans som i dag råder mellan den ekonomiska och valutaunionen är en nackdel för Europeiska unionen när den skall komma till rätta med massarbetslösheten, stimulera investeringar och skapa nya arbetstillfällen. Man hänvisar med all rätt till att bristen på ekonomisk samordning inom Europeiska unionen leder till en minskad tillväxt, och en sådan har vi inte råd med. Europeiska rådet har därför uppmanats att ta initiativet på detta område och ge en positiv respons på Europaparlamentets mångåriga protester genom att sluta ett avtal eller åtminstone införa ett konkret samarbetsförfarande. (Applåder) Herr ordförande! Det nyligen fattade beslutet om att övergå Ekonomiska och monetära unionens tredje etapp, med skapandet av euron, innebär ett kvalitativt framsteg i skapandet av en politisk överstatlig makt, men det saknas en solid institutionalisering och demokratisk legitimitet. Dessa kan, efter att makten hos staterna överförts till Europeiska unionen, endast hamna i Europaparlamentet, på grund av en tydlig otillräcklighet och maktlöshet i de nationella parlamentens kontroll. Alla observatörer, om de så är positiva till eller kritiska mot Europeiska unionen, pekar på att den monetära gemenskapen utan en effektiv samordning av unionens inre ekonomiska politik, och utan en budget som är anpassad för att främja den ekonomiska och sociala sammanhållningen, och en europeisk beskattning, utgör en fara eller, i vilket fall som helst, förhindrar att alla fördelarna med den gemensamma valutan kan utnyttjas. Dessutom bekymrar sig alla för ett sätt att garantera en politisk ansvarighet och accountability i den ekonomiska och monetära unionens institutioner, utan att påverka den tekniska oavhängigheten hos Europeiska centralbanken. Det är på denna samling bekymmer som Hermans betänkande utgör ett utmärkt första svar, vilket hävdar att då förväntningarna på en institutionell reform inte infriades i Amsterdamfördraget måste vi fortsätta att tillämpa fördragen, alla fördrag, och grundligt utforska de möjligheter som de ger, för att förbättra effektiviteten av Europeiska unionens handlande och den demokratiska kontrollen från parlamentet som har valts i direkta och allmänna val. Och så må det bli, om det finns en politisk vilja, såväl i Europaparlamentet, vars arbete måste förbättras och vars ansvar redan har ökat, som i de nationella regeringarna och politiska krafterna som inte bör höra till den trånga nationalismen som förmörkade Europeiska rådets skapande av euron. En av metoderna att följa är de interinstitutionella avtalen som har funnits länge för att garantera en effektiv kontroll och ingripande från Europaparlamentets sida i de mekanismer som redan tagits upp i fördraget, vilka kan göra det möjligt, om den politiska viljan finns, att lansera grunden för en verklig " ekonomisk regering" . Till detta måste, på grund av balansen mellan det ekonomiska och sociala, läggas de mekanismer som, parallellt, i fördraget och i de redan tecknade avtalen, kommer att introduceras i frågan om sysselsättning. Flera andra viktiga områden undgår en effektiv demokratisk kontroll från Europaparlamentets sida. Det är nödvändigt att sätta i gång med förslagen i Hermans betänkande, vilka handlar om viljan att övervinna de allvarliga luckorna i den demokratiska kontrollen som bevaras på många områden i den ekonomiska och sociala politiken på europeisk nivå. Dessa luckor är så mycket allvarligare som de institutionella villkoren i Europeiska unionen förvärrar den kända tendensen, på nationell nivå, att tömma parlamenten på effektiv makt till förmån för den verkställande makten eller för den rent faktiska ekonomiska makten, lobbygrupperna, professionella korporationer, det transnationella finansiella kapitalet, etc., vad gäller de ekonomiska och sociala planerna, åtföljda av den demokratiska kontrollen av besluten och av den periodiska bedömningen av dess effekter. Hermans betänkande riktar in sig på vägen mot ett verkligt inflytande för Europaparlamentet, och jag vill stödja och gratulera till denna väg och peka på att det också är vårt ansvar att främja medborgarnas, arbetsmarknadens parters och de sociala och associerade aktörernas deltagande i Europeiska unionens beslutsprocess. Herr ordförande! Sammanträdet den 2 maj var ett historiskt sammanträde. Om det inte vore så att termen " historiskt" missbrukats vid så många tillfällen, skulle vi utan tvekan kunna använda den i det här fallet också. Jag tycker att detta sammanträde bara kan jämföras med ett som vi upplevde för många år sedan i Rom när EG-fördraget undertecknades. Om många år kommer vi att inse vilket jättekliv det europeiska bygget har tagit genom införandet av euron. Faktum är att det minsta man kan säga om stats- och regeringscheferna den där natten den 2 maj är att de inte var särkilt alerta, men jag tycker att man skall låta det stanna vid en anekdot. Jag tycker dessutom att Europaparlamentet har visat ett enormt ansvar vad gäller att bidra till införandet av euron, och jag tycker följaktligen att stunden är inne att sätta i gång med arbetet. Det är vad betänkandet av vår kollega Fernand Herman gör, det sätter i gång med arbetet. Sedan mycket lång tid tillbaka, mina damer och herrar, nästan sedan Anastassopoulos förfäder, går alla statsvetenskapens och den politiska sociologins tankar i en och samma riktning. För att använda Montesquieus ord, " skapa ett sådant system att makten bromsar makten" , att det inte skall finnas någon autonom, fullständigt självständig makt som inte svarar inför någon. Det system som vi har skapat, som Maastrichtfördraget skapade genom att skapa Europeiska centralbanken, är ett system som inte svarar inför någon, och just för att garantera dess frihet och självständighet har man inte inkluderat någon maktmotvikt i fördraget. Det Hermans betänkande syftar till är att vi, utan att inkräkta på Europeiska centralbankens självständighet, som representerar det europeiska folket informeras om vad som händer och kan förmedla våra intryck till ledningen för Europeiska centralbanken. Detta är väldigt viktigt därför att vi, i den resolution som vi antog i detta parlament den 20 november, bekräftade Europeiska unionen som en union av stater och folk. Följaktligen är det viktigt att detta parlament informeras, rådfrågas, uttrycker sin åsikt, det är viktigt för att garantera det demokratiska ansvaret. Det är syftet med Hermans betänkande och särskilt i förslaget om ett interinstitutionellt avtal. Därför kommer min grupp att stödja det, för att vi är övertygade om att detta kommer att vara bra för att den Europeiska centralbanken och Europaparlamentet, kommissionen och rådet skall kunna samarbeta på ett effektivt sätt. Vi kommer att stödja det. Vi kommer också att stödja några av de ändringsförslag som presenterats och som förbättrar texten. Det är en bra text, herr ordförande, som jag sade i början av mitt anförande, för att sätta i gång med arbetet. Herr ordförande, kära kolleger! Jag applåderar övertygat, och vid alla tillfällen, principerna om öppnande och demokratisering av de demokratiska institutionernas funktion. För varje gång man talar om dessa frågor, talar man emellertid också, väsentligen, om två aspekter eller två strömmar: gemenskapens beslutsprocess och gemenskapsinstitutionernas former för kontroll och information, huvudsakligen i Europaparlamentet, om de frågor som inte är avgjorda. Vad gäller den första, vill jag inte låta bli att framhålla att den 2 maj hände saker som jag betraktar som historiska. Jag röstade själv för Europaparlamentets rekommendation om skapandet av euron. I denna fråga diskuterar man emellertid och går in på frågor om beslutsprocessen, jag tänker på frågorna om enhällighet versus majoritet. En av de aspekter som chockade delar av den allmänna opinionen mest, och även vissa politiker, var dröjsmålet i beslutsfattandet. Som man brukar säga i mitt land " Ah que d'El Rei, foram onze horas" ! Vilken tid det tog! Det hade kunnat ta längre tid! Och det hade kunnat gå snabbare. Det viktiga ur mitt perspektiv är att länderna har kommit överens och nått ett slutgiltigt beslut. Det finns områden, kära kolleger, där, enligt min mening, dessa regler om beslutsfattande bör bevaras. Beträffande den demokratiska medverkan från gemenskapsinstitutionerna, applåderar jag betänkandet av vår kollega Herman och betraktar det som ett viktigt steg för att höja medvetandenivån, inte bara hos Europaparlamentets ledamöter, utan också, jag skulle vilja framhålla det, hos de nationella parlamenten. Jag anser verkligen att de nationella parlamenten skall ha en viktig roll i kontrollen över besluten, i uppföljningen av dem, liksom i information som anses lämplig för ett korrekt deltagande i alla beslut som angår alla. Jag är en av dem som tror att Europa kommer att bli så mycket rikare, så mycket bättre, så mycket mer passande för alla medborgare, om alla de, utan undantag, som har politiskt ansvar och som blivit valda av sina respektive medborgare, skulle ha möjlighet att medverka och få information om beslut som, jag upprepar det, angår alla. Jag anser således, avslutningsvis, att betänkandet är ett bra steg, ett bra sätt, en bra mekanism för att inleda denna väg mot en demokratisering av gemenskapsinstitutionerna. Herr ordförande! Herman, som jag för övrigt vill gratulera, ägnar en del av sin text åt Ekonomiska och monetära unionen och detta avsnitt får en ny dimension efter att de elva länder som skall ingå i Ekonomiska och monetära unionen utsetts, och efter Europaparlamentets positiva yttrande om sammansättningen av Europeiska centralbankens direktion. Jag skulle vilja säga till kammaren att jag personligen beklagar att så stor betydelse givits åt den dramatik som kännetecknat valet av ordförande Duisenberg. Media och vissa parlamentariker gjorde en dålig avvägning mellan vad som var grundläggande, dvs. ett avgörande steg i den europeiska integrationen, och rekvisitan i form av rådets otillräckliga förberedelser när det gällde att lösa ett problem som har varit på tapeten under mer än ett år. Låt oss emellertid återgå till det viktigaste. För första gången i historien blir Europaparlamentet exklusiv samarbetspartner till en så mäktig institution som Europeiska centralbanken, och det är en stor framgång för parlamentets berättigande. Exklusiv i förhållandet till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten. Det återstår för parlamentet, och det blir innehållet i Hermans kommande betänkande, att bevisa sin förmåga inför detta nya ansvar, att t.ex. genom kontakterna med Europeiska centralbanken bli en länk till medborgarna och de tendenser som har uttrycks. Det var Schioppa själv som under sin utmärkta presentation sade att Europeiska centralbanken behöver förklara sina åtgärder, inte bara för marknadens aktörer, utan också för gemenskapens institutioner, den allmänna opinionen och informationsorganen. Det är Europaparlamentet som via berörda utskott måste organisera dessa förbindelser. Hur kan man undgå att glädjas åt den övertygelse som ett flertal direktörer visat prov på när de bestämt säger att Ekonomiska och monetära unionens nödvändighet beror på institutionella framsteg inom Europeiska unionen, mot starkare och mer integrerade institutioner, vilket borde få oss att klargöra unionens målsättningar. Herr ordförande! Jag skulle också vilja instämma i gratulationerna till Herman. Förslagen är mycket användbara. Han pekar på nödvändigheten av att stärka Europaparlamentets kontrollerande roll på grundläggande områden, såsom Ekonomiska och monetära unionen, och framför allt samordningen av den ekonomiska politiken, men också konkurrenspolitiken, utrikeshandelspolitiken och t.o.m. en viss återupprättelse av frågan om socialpolitik. Det är alltså ett mycket användbart betänkande och det stämmer väl in på den verklighet vi lever i. Jag måste för övrigt säga att betydelsen av frågan om samordning av den ekonomiska politiken har dolts av alla problem med stricto sensu-kontrollen av Europeiska centralbanken, och det är förvånande att vi ger en spektakulär glans åt ett yttrande om utnämningen av direktionen, som inte gäller sakfrågan, samtidigt som vi för närvarande inte uttalar oss om innehållet i de val vi måste göra när det gäller samordning. Den gynnsamma ekonomiska konjunkturen kanske döljer ämnets betydelse för oss. Europeiska centralbanken kan bara kontrolleras demokratiskt om det samtidigt, i en anda av balans mellan institutioner och deras funktion, finns en möjlighet till samarbete mellan nationerna i fråga om ekonomiska politik. Det kräver förmåga att föra en dialog med Europeiska centralbanken. Ur den synvinkeln uppskattar jag betänkandets begäran till Europeiska centralbanken att tydligt ange sina målsättningar, inbegripet de målsättningar som inte strikt faller under dess ansvar, t.ex. tillväxt, och jag skulle vilja lägga till sysselsättning, så att dialogen mellan Europaparlamentet och denna institution blir fruktbar, och man kan bedöma den med full sakkännedom. Tillåt mig betona två begränsningar i betänkandet. För det första förutsätter det att Europaparlamentet kan spela en politisk roll på grundval av politiska och ekonomiska val. För det andra behandlar ni inte dess förhållanden till samhället och arbetsmarknadens parter, utan begränsar er till ett internt förfarande inom institutionerna. Jag beklagar att det förslag vi röstade för efter mitt betänkande 1996 inte tillämpas här. Vi röstade också för det med stor majoritet, dvs. Europaparlamentet skall besluta om val inom den ekonomiska politiken, före rekommendationen från kommissionen och beslutet i rådet. Jag föreslog också en årlig konferens i parlamentet, tillsammans med representanter för det civila samhället. Er text föreslår en intern resolution och först efter rekommendation från kommissionen. Varför vill inte Europaparlamentet spela en mer grundläggande politisk roll? Det är en fråga. Jag skulle vilja säga, och jag skall sluta här, att för att kunna fundera över samstämmigheten mellan unionens sociala målsättningar och valen inom valuta- och finanspolitiken behöver vi absolut diskutera mycket mer med arbetsmarknadens parter och med samhällets representanter. Det är en begränsning i ert annars utmärkta betänkande. Herr ordförande! Föredraganden vet, i egenskap av kollega till mig i utskottet för institutionella frågor, att jag inte hör till dem som följer parlamentets gamla ritual och tackar varje föredragande och framför komplimanger. Därför gör jag det inte till Herman av tradition, utan på grund av min personliga respekt för hans betydelsefulla röst i uppgörelsen om demokratiseringen av EU. Jag anser att det här betänkandet är mycket viktigt. Betänkandets styrka består dels i en mycket ärlig och sällan förekommande analys av det demokratiska underskottet inom EU, dels i en tydligt uttalad strategi med en mängd förslag som jag stöder. Jag vill ändå ägna några ord åt den strategi som föredraganden har tillämpat. En uppenbar brist i analysen är att den inte omfattar den andra delen av rapporten. Det motiverades från början med att den måste vara färdig den 2 maj. Det har gått lång tid sedan dess, kanske var beslutet inte helt korrekt, men som sagt, vi kommer att få behandla betänkandets andra del längre fram. Det väsentliga i analysen, enligt min åsikt, är att föredraganden tydligt påvisar att de nationella parlamenten förlorar den parlamentariska kontrollen på alltfler politiska områden, utan att denna för den skull överförs till Europaparlamentet. Jag anser att det är ett konstaterande av avgörande betydelse, eftersom allmänheten inte är tillräckligt medveten om detta ännu. Det innebär nämligen att EU: s legitimitetskedja har brustit för länge sedan. Det innebär att allmänheten inte längre har någon insyn i den institutionella ordningen, det innebär att medborgarnas krav på parlamentarisk och därmed offentlig kontroll av den verkställande makten har ogiltigförklarats. Därför måste jag även rikta kritik mot det förfarande, den pragmatiska strategi, som föredraganden föreslår för att utvidga de parlamentariska rättigheterna och minska det demokratiska underskottet. Den strategi som hittills använts med banbrytande idéer, ständiga förhandlingar, nytolkningar och tänjningar har säkert varit framgångsrik i EU: s historia, men föredragande glömmer enligt mig att man med den strategin inte har lyckats förhindra att klyftan mellan Europas centralisering och EU: s demokratisering fortsätter att växa, att legitimitetskedjan allt oftare brister, att allvarliga brister har uppkommit i rättssäkerheten inom EU: s institutioner, att den institutionella ordningen ofta undgår offentlighetens ljus, att inga förutsättningar för republiker har skapats med hjälp av denna strategi och att inga ... (Ordföranden avbröt talaren.) Herr ordförande! Föredragande Herman, som jag vill gratulera, har för utskottet för institutionella frågor belyst ett antal punkter, säkerligen bland de viktigaste, som gör att Europaparlamentet fortfarande är missnöjt, efter Amsterdamfördraget, och han föreslår, framför allt, en väg för att åtgärda denna brist. Även om jag inte vägrar att stödja detta, långt därifrån, är den fråga jag ställer mig: Vad kan man göra? Vi begärde mycket av Amsterdam, vi hoppades att från Amsterdam få mer adekvata svar för Europa. Det fick vi inte ... Jag anser att dessa svar måste komma, annars kommer inte ett Europa med tjugo eller tjugofem medlemmar att bli verklighet. De frågor jag vill ställa här under debatten, och jag ställer dem till Herman som känner till min ståndpunkt väl, är följande. För det första: Kan man oavbrutet, och i efterskott, räkna upp alla områden där vi är missnöjda, som skulle ha givit upphov till större reaktion från vår sida är fördraget antogs, när vi gav vårt politiska medgivande till Amsterdam? För det andra: Är de interinstitutionella avtalen en lämplig form, när det inte föreligger något svar från andra sidan? Vi såg hur det var med centralbanken ... Hade vi inte förbundit oss för ett interinstitutionellt avtal? Förvisso, men vi fick faktiskt aldrig några svar! Är detta då den rätta formen, när den andra sidan inte vill komma överens med oss? Det är de två frågor jag vill ställa till föredraganden, samtidigt som jag gratulerar honom till hans arbete. Herr ordförande! Hermans beklagar i sitt betänkande att det fortfarande finns områden inom EU: s politik där de nationella parlamenten har fråntagits sina befogenheter att utöva demokratisk kontroll, samt att en dylik kontroll då heller inte utövas av Europaparlamentet, och man föreslår att vi för att lösa problemet och utan att fördragen ändras, skall sluta avtal mellan de europeiska institutionerna på olika områden, så att Europaparlamentets befogenheter kan utökas. Detta kräver från vår sida flera kommentarer. För det första är situationen med avsaknaden av demokratisk kontroll naturligtvis förkastlig, men om man klagar på det, med rätta, får man inte samtidigt applådera att kontrollen utvidgas. Det är emellertid just vad som kommer att ske med förslaget till Amsterdamfördraget, som flertalet i kammaren godkänner och som ändå kommer att få demokratin att gå bakåt i Europa, genom att tömma de nationella parlamenten på deras befogenheter, utan att erbjuda någon motsvarande demokratisk kontroll. Tillåt mig t.ex. att erinra om att den nya avdelning IV i Amsterdamfördraget, kommer att beröva de nationella parlamenten all beslutande makt när det gäller immigration, utan någon ersättande kontroll under minst fem år, och därefter bara Europaparlamentets otillräckliga kontroll. Man kan inte reparera sådana brister genom enkla interinstitutionella avtal som just kännetecknas av att de förberetts i dunkel, genom att åsidosätta de nationella parlamenten och inte låta folken ratificera avtalen. Vi måste byta metod och målsättningar. Gruppen De oberoende för nationernas Europa anser att om vi avskaffar det demokratiska underskottet i Europa måste ett nytt kommande fördrag - och jag säger ett nytt fördrag och inte interinstitutionella avtal - på nytt ge plats åt de nationella parlamenten inom den europeiska beslutsprocessen. Jag beklagar i det hänseendet, ännu en gång, att Europaparlamentarikerna har visat prov på uteslutning för några dagar sedan, genom att principiellt utesluta de nationella parlamenten från kontrollen av euron. Herr ordförande, kolleger! Amsterdamfördraget innebär ett avsevärt framsteg på vägen mot en demokratisering av Europeiska unionen, en väg som vi måste fortsätta att följa. På regeringskonferensen var man överens om att gemenskapens institutioner måste utnyttja alla möjligheter för att förbättra sina arbetsmetoder utan några ändringar i fördragen. Nu finns det spelrum och i Hermans betänkande ges exempel på områden som vi anser bör prioriteras. För det första: Ekonomiska och monetära unionen. Den blivande ordföranden i ECB har försäkrat oss om att han är beredd att delta i regelbundna samtal varje kvartal. Vi välkomnar särskilt denna beredvillighet till en dialog, som dock inte får vara helt beroende av den aktuella bankchefens goda vilja. Därför är vi för ett interinstitutionellt avtal. Ett sådant måste också omfatta parlamentets medverkan i förfarandet för samordningen av den ekonomiska politiken. För det andra: Parlamentet har fortfarande en obetydlig roll inom såväl den externa ekonomiska politiken som inom konkurrenspolitiken. De aktuella informationsmetoderna behöver förbättras. Likaså bör detaljerna fastställas genom interinstitutionella avtal. För det tredje: sysselsättning och socialpolitik. Bekämpandet av arbetslösheten och vidareutvecklingen av Europas välfärdsmodell får högsta prioritet. Detta bekräftas även i Amsterdamfördraget. Av det framgår att parlamentet skall dela den lagstiftande makten med likvärdiga förutsättningar inom stora delar av socialpolitiken. Ändå uppstår en demokratisk lucka beträffande de avtal mellan arbetsmarknadens partner på europeisk nivå som måste förverkligas genom rådsbeslut. Att Europaparlamentet nu så oväntat inlåter sig på området strider i allra högsta grad mot principen om att alla rättsakter kräver parlamentarisk legitimitet. En sådan måste nu införas, åtminstone på informell nivå, något som förutsätter ett interinstitutionellt avtal. I övrigt vet vi vad som gäller: En fortsatt demokratisering av Europa innebär ständigt nya reformer. Herr ordförande! Med anledning av beslutsprocessen kring euron har det än en gång tydligt visat sig att Europeiska unionens demokratiska struktur fortfarande är i akut behov av förbättring. Genom Amsterdamfördraget har vi säkerligen tagit viktiga steg framåt. Jag tror att Europaparlamentet snart kontrollerar ungefär 80 procent av lagstiftning och beskattning, men faktum kvarstår, och detta har även kollega Herman beskrivit i sitt betänkande, att många viktiga områden fortfarande inte är underkastade denna kontroll. Jordbrukspolitik, fiskeripolitik, gemensam handelspolitik, konkurrenspolitik, utvecklingspolitik, alla sådana frågor faller fortfarande utanför den demokratiska kontrollen. Inte förrän det är dags för nästa fördragsändring kommer vi att kunna göra något åt detta. Kollega Herman har presenterat ett mycket bra förslag om att under tiden ändå förbättra kontrollen genom att sluta interinstitutionella avtal. Jag anser det vara ett mycket bra förslag, och jag tycker att vi borde göra detta inte bara på de områden som beskrivs i betänkandet, utan även på andra områden. Detta hindrar för övrigt inte att vi måste stödja en ändring i fördragen innan ytterligare ett antal medlemsstater ansluter sig. Herr ordförande! Kanske borde vi också sätta kraft bakom orden, för jag anser personligen att vi inte längre borde medverka till beslut som inte är underkastade demokratisk kontroll, varken av de nationella parlamenten eller av vårt; vi skulle kunna göra detta i samband med medbelsutandeförfarandet. Slutligen skulle jag också vilja understryka att samarbetet mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet behöver förbättras. Vid många parlament finns så kallade blandade utskott. Detta har vi ännu inte i Nederländerna, och jag hoppas faktiskt att även den nyvalda andra kammaren i Nederländerna snart skall välja att upprätta ett sådant blandat utskott så att både de nationella parlamenten och Europaparlamentet får bättre kontroll över det otydliga samarbetet mellan institutionerna. Jag stöder helhjärtat Hermans förslag, och hans betänkande förtjänar ett brett stöd i hela parlamentet här i dag. Herr ordförande! Ni gör stora framsteg med nederländskan, gratulerar. Herr ordförande, kolleger! Detta parlament klagar gärna och ofta över trögheten hos den europeiska beslutsprocessen, och som plikten kräver beger vi oss ut på framåtblickande stigar. Vi placerar gärna ut riktmärken för framtiden. Trots detta händer det att den europeiska verkligheten utvecklas snabbare än väntat. Löftet om en kontinuerlig dialog mellan Europeiska centralbankens direktion och parlamentet synes mig vara ett utmärkt exempel på detta. Min grupp och jag själv kommer i framtiden absolut att fortsätta, som vi hittills har gjort, att bidra till en förbättring av öppenhet, insyn och ansvarsskyldighet inom EU: s alla institutioner. Vissa av institutionerna börjar förstå att det är en förutsättning för att medborgarna skall fortsätta stödja EU att ansvarsskyldigheten, som på engelska kallas accountability , är uppfylld i förväg. Kommissionen förstår det, och styrelsen för Europeiska centralbanken tycks också förstå det. Kolleger! Jag skulle vilja avsluta med att delge er min övertygelse om att det är rådet, vilket innebär att det ytterst går tillbaka på delar av medlemsstaternas regeringar, som har svårast att exakt bedöma hur långt dess plikt sträcker sig vad gäller att garantera den demokratiska kvaliteten för hela EU. Tillsammans med föredraganden och med kollegerna skall vi se till att de bättrar sig i framtiden. Herr ordförande! Den påtagliga överföringen av befogenheter från det nationella planet till gemenskapsnivå och en nästan total frånvaro av kontrollmekanismer för besluten som tas där, skapade en outhärdlig situation som vi kan karaktärisera som ett trefaldigt demokratiskt underskott: inom området för unionens institutioner, framför allt med koncentrationen av lagstiftningsinitiativet till den institution som har särskilda verkställighetsbefogenheter, och lagstiftningsmakt i de institutioner som på ett nationellt plan håller tillbaka den verkställande makten och, nu, med Europeiska centralbanken skapas ett organ utan minsta kontroll, -i ett nationellt sammanhang, där man speciellt tömmer de nationella parlamenten på de traditionella befogenheterna, -och, ovanpå allt detta, på en medborgarnivå, längre avstånd till besluten, särskilt de av större omfattning.Det kommer därför inte att förvåna att reservationerna och kritiken kommer att komma från alltfler människor i alla länder. Föredraganden hade framför sig ett arbete som på samma gång var lovvärt och, låt oss vara överens om det, med begränsad omfattning. Lovvärt, för att det erkänner den övergripande nivån av bristerna, men det försöker ändå minska sin omfattning på gemenskapsnivå. Begränsad omfattning, precis på grund av de djupa och allmänna bristerna och för dess strukturella karaktär. Medveten om dessa begränsningar, fortsätter jag också, emellertid, med tre aspekter som jag anser är otillräckligt behandlade i betänkandet. För det första: behovet av ett närmare samarbete med de nationella parlamenten, framför allt från Europaparlamentets sida. För det andra: det oumbärliga i att Europaparlamentet överger sitt något korporativistiska perspektiv i sitt förhållande till de övriga gemenskapsinstitutionerna. Slutligen, och i förening med de båda tidigare aspekterna, brådskan av en större och effektivare medverkan av medborgarna i beslutsprocesserna, särskilt för dem som normalt sett har mindre möjlighet att utöva inflytande på dem. Herr ordförande! Det är ett lovvärt betänkande från Herman som pekar på det demokratiska underskottet i unionen. Betänkandet visar med all tydlighet det som vi i och för sig redan visste, nämligen hur mycket det är som haltar när det gäller demokratisk kontroll, demokratisk legitimitet, öppenhet och insyn. Det är ett allvarligt demokratiskt problem, inte minst när det gäller EMU, euron och den ekonomiska politiken. Att i efterhand försöka rätta till eller kompensera de demokratiska misslyckandena med tillfälliga arrangemang är kanske som att " ropa i öknen" . Det institutionella avtal som föreslås i betänkandet måste jag emellertid ändå stödja, eftersom det bidrar till att man i alla fall gör någonting åt det demokratiska underskottet. Jag kommer också att rösta för I-EDN-gruppens ändringsförslag som menar att ett sådant avtal kräver samråd med medlemsländerna samt också ett ökat inflytande från och samråd med de nationella parlamenten. Men det verkliga underskottet är ju avsaknaden av medborgarnas stöd för exempelvis EMU samt avsaknaden av en dialog. Herr ordförande! Jag vill ge en eloge till föredraganden, som driver den linje som parlamentet alltid har drivit, nämligen att ta fördragen sådana de är, att inse deras begränsningar, men att tolka dem på ett så kreativt sätt som möjligt, att ta fördragen och, så att säga, tänja dem som ett gummiband och försöka få ut det mesta möjliga av dem. Herman är en veteran i utskottet för institutionella frågor. Han vet mycket väl vad som är möjligt respektive omöjligt i detta avseende. Han har i dag uppvisat ännu en beundransvärd prestation. Vår kollega från Gruppen De oberoende för nationernas Europa hävdar emellertid att detta är odemokratiskt, att det förändrar konstitutionen genom kohandel mellan institutionerna, bakom stängda dörrar. Jag delar inte det synsättet. Det som åstadkoms kan trots allt endast åstadkommas inom ramarna för fördragen. Det kan inte förändra fördragen. Alltså kan inte de fördrag som ratifierats av våra respektive nationella parlament förändras genom dold kohandel. Men det finns alltid utrymme för tolkningar av fördrag, och för att välja en tolkning framför en annan. Och det är fullt legitimt för oss att göra detta. Det är någonting som parlamentet har gjort tidigare med stor framgång och som vi kommer att göra igen. Detta är långt ifrån odemokratiskt. Varje interinstitutionell överenskommelse sluts mellan å ena sidan de valda regeringar som möts i rådet, och å andra sidan det direktvalda parlamentet. Det är en överenskommelse som sluts öppet, och vars innehåll röstas igenom i en allmän omröstning i det valda parlamentet. Det är inte odemokratiskt. Jag beklagar djupt att I-EDN-gruppen - som enligt vad jag förstår, officiellt står för Gruppen De oberoende för nationernas Europa, men som egentligen borde stå för Gruppen Euroskeptiska Knäppskallar - intar denna ståndpunkt. Jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av Europaparlamentet kommer att stödja det resolutionsförslag som har lagts fram för oss. Herr ordförande! Hermans betänkande kommer så lämpligt som vi är vana vid hos denne intelligente och outtröttlige kollega. Först, därför att när vi nu har gått över till den tredje etappen av valutaunionen är demokratiseringen av den europeiska ekonomiska politiken ännu viktigare. Därefter, eftersom Amsterdam löste inte detta problem bara därför att det ekonomiska och monetär området låg utanför förhandlingarna. Vi vet dock att det hela tiden är svårare att få fram någon saft ur regeringskonferenserna, även om man kramar ur dem maximalt. Ett interinstitutionellt avtal, för att få Europaparlamentet att ingripa i kedjan av legitimerandet av besluten, växer fram, jämsides med att det följer en ekonomisk politik, i spåret på den gemensamma valutan, som tvunget kommer att bli alltmer gemensam. En gemensam och oberoende valuta är själva tecknet för frigörelsen av ett europeiskt civilt samhälle, så att en sådan valuta uttrycker mer än vilken politiker som helst. Ännu ett skäl föra att den enda representanten för detta civila samhälle - Europaparlamentet - skall kallas till frontlinjen i den politiska medverkan. På så sätt kan ett interinstitutionellt avtal bli det lämpliga medlet för att täcka över hålen i fördraget. För övrigt har Europaparlamentet redan, i vissa av de beskrivna fallen, haft en informell medverkan. Institutionaliseringen av Europaparlamentets medverkan godkändes också i förra veckan av rådet, framför allt vad gäller Agenda 2000. Alla är alltså medvetna om behovet av att den viktigaste uppgiften i framtiden, i första hand, är demokratiseringen. Ett tack till Herman för hans arbete. Herr ordförande! Jag skulle vilja ägna några ord åt bristen på demokratisk kontroll inom Euratomfördraget. Detta är ingen abstrakt fråga utan en i högsta grad reell. Frågor gällande radioaktiva ämnen är en viktig del av det europeiska arbetet, och kommissionens makt är, tack vare fördraget, och i synnerhet vad gäller internationella överenskommelser, mycket långtgående. Den aktuella frågan om icke-spridning i Indien är ett typexempel. Paradoxalt nog är Europaparlamentets roll inom detta område minimal, för att inte säga obefintlig. Detta är inte längre acceptabelt 1998-40 år efter undertecknandet av Euratomfördraget. Jag är därför mycket nöjd med att Herman har tagit upp denna fråga i punkterna 15 och 16. Vi står nu inför den specifika frågan om KEDO (Koreanska energiutvecklingorganet), som väcker geopolitiska frågor och frågor om nukleär icke-spridning, säkerhet och energi, men där Europaparlamentet spelar en mycket marginell roll. Jag är mycket nöjd med att höra kommissionär Oreja här och jag vill be honom att ta initiativet till införandet ett formellt samrådsförfarande i den viktiga frågan om KEDO. Jag hoppas också på stöd från denna församling för ändringsförslag nr 3, vilken begär kommissionen på information om de finansiella konsekvenserna av denna viktiga fråga innan undertecknandet av en överenskommelse. Jag tror mig ha täckt upp detta på strax under en och en halv minut. Herr ordförande! Förfarandet med interinstitutionella avtal är enligt min mening demokratiskt mycket tvivelaktigt. För det första kan man inte i något demokratiskt land ändra landets grundlagar på det sättet. Sådana ändringar måste ske öppet och kontrollerbart för medborgarna. För det andra kan Europaparlamentet inte ersätta de nationella parlamentens inflytande. De nationella parlamenten bygger ju på det som vi kallar folksuveränitetens princip, dvs. de är den ledande institutionen i lagstiftningen inom statslivet. Europaparlamentet däremot är ju bundet och fångat i en komplicerad struktur där medborgarna saknar verkligt inflytande, och där den öppenhet som råder i nationella system inte råder. Dessutom har ju de nationella parlamenten historiskt burits fram av partier och rörelser i kamp för demokratiska och civila medborgerliga rättigheter. Europaparlamentet däremot är ju tillskapat uppifrån, och dess tragedi är att det egentligen saknar en medborgerlig bas. För det tredje kräver en verklig demokratisering av unionen egentligen en radikal reform av unionens hela struktur. Kommissionens makt borde minska, eftersom ämbetsmän inte skall ha politisk makt, inte vara likvärdiga med de politiskt valda. De nationella parlamentens makt borde öka. Också rådets makt bord öka, rådet som ju består av regeringsrepresentanter som är parlamentariskt ansvariga i sina hemländer. Slutligen borde hela unionens organisation kraftigt minskas i storlek. Det är felaktigt och improduktivt att vi sitter här i EU: s institutioner, inklusive parlamentet, och beslutar om enorma mängder detaljer och regleringar. I stället borde vi koncentrera all kraft på de stora alleuropeiska problemen och frågorna. Herr ordförande! Även jag välkomnar Hermans betänkande, i synnerhet vissa delar av det som knappt berörts av tidigare talare: behovet av att ta kontroll över makten på europeisk nivå där den gått förlorad i de nationella parlamenten, behovet av större parlamentarisk kontroll över jordbruks- och handelspolitiken och, i synnerhet, dess erkännande av att Europaparlamentet självt måste göras öppnare och effektivare. Vi kritiserar ofta det demokratiska underskottet och tillkortakommanden hos andra institutioner, men är mindre kritiska mot våra egna. Våra tankar går emellertid oundvikligen till Ekonomiska och monetära unionen, och jag t.o.m. välkomnar Hermans kommentarer om centralbankens demokratiska ansvarsskyldighet. Jag skulle föredra att banken var underställd vederbörlig politisk kontroll, men det tycks som om vi nu alla, eller de flesta av oss, är trälar under den nya religionen " centralbankismen" , och det bästa vi kan hoppas på är att när banken lurar skjortan av Europas folk är den skyldig att redovisa detta för Europaparlamentet. Det finns emellertid ett stort hinder för detta parlaments möjligheter att kontrollera centralbanken, och i bankens ansvarighet inför parlamentet, och det är Duisenbergs uttalande i utfrågningen, om att dess protokoll inte bör publiceras förrän efter 16 år. Jag anser att detta är fullständigt oacceptabelt. Centralbankens ordförande utnämns för en bestämd tidsperiod och man kan inte göra sig av med dem, oavsett hur bottenlöst olämpliga de visar sig vara. De har åtminstone en sak gemensamt med ledamöterna av Europaparlamentet. De går inte att komma åt och därför är det helt oacceptabelt att låta dem fortsätta bete sig som om de vore medlemmar i någon religiös sekt, ansvariga inför Marknadsguden allena. Jag anser att centralbankens protokoll bör finnas detta parlament till handa inom några veckor - inte efter 16 år, och om vi inte kan finna ett sätt att få ned tidsåtgången anser jag att begreppet ansvarsskyldighet är en illusion i sammanhanget. Herr ordförande! Europaparlamentet måste kämpa för sina demokratiska rättigheter. Så var det förr och det lär inte bli annorlunda i framtiden. Interinstitutionella avtal är ett utmärkt sätt för Europaparlamentet att på viktiga områden uppnå de rättigheter som är rimliga i en demokratisk Europeisk union. Fernand Herman har i sitt föredömliga betänkande visat vilka möjligheter det finns på några viktiga områden, närmare bestämt vad vi bör sträva efter den närmaste tiden. Jag vill rikta uppmärksamheten mot några av de kommande månaderna och årens stora frågor som Europaparlamentet både skall och måste vara mer involverat i än vad som föreskrivs i den nu gällande fördragsrätten. Vi står inför mycket omfattande reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturpolitiken. Vi har fått förhandla fram nya budgetplaner för de kommande åren och det tycks på alla dessa områden vara angeläget att Europaparlamentet blir mer involverat i beslutsprocessen på ett sätt som är lämpligt i en demokratisk union. Vi kommer att få kämpa för dessa rättigheter. På ett mycket viktigt område, nämligen föranslutningsstrategin och avvikelser under en övergångsperiod, har det brittiska ordförandeskapet på ett förtjänstfullt sätt förklarat sig villigt att i stor utsträckning bevilja parlamentet de rättigheter och möjligheter som vi egentligen inte har än enligt den nu gällande fördragsrätten. Jag förväntar mig att det österrikiska ordförandeskapet på samma sätt ger parlamentet möjlighet att delta i beslutsprocessen för de stora framtidsfrågorna. Herr ordförande, det är bara två veckor kvar innan vi i Danmark skall rösta om Amsterdamfördraget. En av anledningarna till att många danskar i dessa dagar går runt och överväger att rösta nej är att de känner att systemet är låst, byråkratiskt och odemokratiskt. På många sätt anser jag att EU-systemet är långt bättre än sitt rykte. Parlamentet är långt mer öppet än de flesta nationella parlament. Kommissionen är knappast mer byråkratisk än andra länders byråkratier. Det betyder naturligtvis inte att vi inte skall göra det långt bättre än vi gör för närvarande. Det finns många problem att ta itu med, och vi bör alltid överväga om vi inte kan göra det bättre och på ett mer öppet och demokratiskt sätt. När vi vill skapa mer öppenhet och demokrati i EU är det ofta en god idé att upprätta interinstitutionella avtal. Det finns emellertid minst ett område som nämns i föredragandens utmärkta betänkande, där jag inte vill ha interinstitutionella avtal som kan öka Europaparlamentets inflytande. Det handlar om den sociala dialogen. Den sociala dialogen är ännu i sin späda begynnelse, och det är viktigt att vi överlåter åt arbetsmarknadens parter att uppnå enighet med varandra och få etablerat ett samarbete. Det skall vi helst inte blanda oss i. Nu, när också Storbritannien omfattas av det sociala protokollet, finns det ännu större anledning att förhålla sig avvaktande. Nu finns det nämligen hopp om att förhandlingarna tar fart på allvar. Det finns nämligen inte längre någon som skaffar sig konkurrensfördelar genom att hålla sig utanför. Kort sagt, jag röstar för föredragandens goda betänkande, därför att det innehåller så många goda element, och för att vi aldrig får sluta upp med att undersöka hur EU kan göras med öppet och demokratiskt. Jag bryr mig dock inte om att lägga mig i den sociala dialogen, så låt oss hålla fingrarna borta från kakburken! Herr ordförande! Även jag vill tacka Herman för ett utmärkt betänkande. Den europeiska integrationsprocessens nya väldiga utmaningar, såsom unionens östutvidgning och gemensamma valuta, kräver en långvarig politisk indoktrinering, där informationen till medborgarna har den absolut högsta prioriteten. Det är nödvändigt att se institutionerna ur den här synvinkeln. Öppenhet och demokrati är svårdefinierade termer när man talar om ett medborgarnas Europa. Det är människorna som gör Europa, inte EU: s institutioner och inte heller medlemsstaterna. Trots det är medborgarnas roll i EU: s så kallade stora processer som deras legitimerare fortfarande synnerligen oklar. När det gäller Ekonomiska och monetära unionen har en del av den nationella beslutandemakten överförts till centralbankens aktörer som inte kontrolleras av någon demokratisk institution. Ett litet tragikomiskt exempel var att EMU-frågan behandlades i unionens institutioner bakom taggtrådshinder och stängda dörrar, i hemlighet för människorna. Medierna hade under EMU-veckoslutet en sällsynt noggrann bevakning av frågans behandling i Europaparlamentet, eftersom parlamentet var den enda institution som behandlade ämnet med öppna dörrar. För att avhjälpa det demokratiska underskottet vore det viktigt att effektivisera samarbetet mellan EU-parlamentet och de nationella parlamenten för att trygga de gemensamma, så kallade folkrepresentationsintressena. Inte heller en ökad öppenhet kan skapa ett trovärdigt fundament för ett medborgarnas Europa om inte institutionerna reformeras inför stora utmaningar. Amsterdamtoppmötets ödesdigra avslag på en allmän demokratisk kontroll och institutionell reform påverkar oundvikligen tidtabellen för unionens utvidgning. Hur skulle medborgarna kunna stödja unionens utvidgning om alla, trots de flerfärgsbroschyrer som kommissionen delat ut, kan se att unionens institutioner och nationella regeringar saknar en politisk vilja till en verklig förändring och att även öppenheten tycks enbart vara löst prat? Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Jag vill gratulera Herman till hans utmärkta betänkande, som är i linje med parlamentets initiativ för att det europeiska systemet skall bli mer och mer demokratiskt och ansvarsfullt, framför allt när fördraget lämnar utrymme för osäkerhet avseende mängden eller kvaliteten av den demokratiska kontrollen. Amsterdamfördraget har inneburit viktiga framsteg vad gäller medbestämmande - något som föredraganden påpekade i förmiddags -, både vad gäller dess tillämpningsområde som dess procedurer, utnämningen av kommissionen, den parlamentariska kontrollen av budgetförfarandet och lednings-aktiviteter i allmänhet. Vad gäller detta påminner jag om att kommissionen förbereder översynen av beslutet om kommittologi från den 13 juli 1987. Jag skulle också vilja nämna den ökande betydelsen av de nationella parlamenten och av konferensen för parlamentens specialiserade organ, COSAC. Utvecklingen av denna process av deltagande vad gäller de nationella parlamenten och ett nära samarbete mellan demokratiskt valda representanter på europeisk och nationell nivå har, tveklöst, främjats av ett mycket positivt samarbetsklimat som har etablerats mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten. I detta avseende tycker jag också att det Herzog nämnde om den roll som det civila samhället bör spela och förslaget om att hålla regelbundna möten är mycket lämpligt. Det som föredraganden föreslår är att man skall stärka parlamentets befogenheter eller, som man uttrycker det i den föreslagna texten, dess större medverkan i avgörande sektorer av unionens politik, genom åtgärder som inte ändrar de gällande fördragen men som garanterar, åtminstone fram till nästa regeringskonferens, den demokratiska kontrollen. Enligt min mening är de flesta av de föreslagna åtgärderna mycket användbara och öppnar perspektiv för avtal som bör förhandlas fram på institutionell nivå. I detta avseende väntar vi med stort intresse på den andra delen i betänkandet som Herman redan har flaggat för. Jag tycker, till exempel, att vad gäller monetära- eller utrikespolitiska frågor skall Europaparlamentet kunna utöva rätten till kontroll fullt ut, utan att jag för den skull ifrågasätter fördragens bestämmelser fram till nästa regeringskonferens. Det handlar om sektorer som är alltför viktiga för unionens framtid för att kunna vara utan en effektiv demokratisk kontroll. Självfallet handlar det varken om att tänja på fördragets bestämmelser eller om att skapa hinder som försenar besluten, då dessa måste fattas snabbt. Men det skulle vara avgörande att undanröja de hinder som, i praktiken, försvårar för Europaparlamentet att fullt ut uttrycka sin ståndpunkt, som självfallet måste beaktas av de andra institutionerna. Följaktligen är det nödvändigt att hitta och skapa ett tolkningsutrymme, som Corbett sagt, och vad jag förstår är detta också föredragandens föresats. Å andra sidan tror jag att man bör undvika en överdriven fragmentering av de interinstitutionella avtalen. Betänkandet föreslår en rad sektorer inom vilka avtalen bör - så att säga - komplettera fördragen. Och dessa sektorer har valts ut väl av föredraganden, men jag frågar mig om det är nödvändigt att göra ett specifikt avtal för var och en av dem eller om det inte vore bättre att, tillsammans, definiera en princip som kan ha en generell tillämpning i stället för att förhandla om konkreta normer i varje sektor för sig. Jag begränsar mig dock till att formulera en fråga, jag har inte svaret. Jag tycker att det är något som vi kan ta i beaktande. Jag tycker också att de interinstitutionella avtalen inte borde förvränga vissa bestämmelser i fördraget. Jag tänker, till exempel, på problemet med arbetsmarknadens partners godkännande av avtalen. Jag tycker inte att man bör komplicera förfarandet för godkännande då detta, som alla vet, har en rent formell karaktär. Institutionerna kan besluta om att godkänna den här typen av avtal eller inte, men vad de absolut inte kan är besluta om dess ändring. Jag frågar mig om inte Europaparlamentet - som har att ta ställning till om man vill ha dessa avtal eller inte - redan har tillräckligt många befogenheter att uttrycka sig politiskt, såväl under förhandlingen som efter densamma. Dessutom måste vi komma ihåg att den sociala politiken, i allt väsentligt, inte genomförs genom den här typen av avtal, utan genom de andra procedurerna i fördraget. Jag påminner er om att ordförande Santer såg sig tvungen att kalla till ett toppmöte med arbetsmarknadens parter för att förvissa sig om deras vilja att, i specifika fall, använda de sociala avtalen. Jag skall inte fördjupa mig i detaljer i detta utmärkta betänkande. Jag vill, genom dessa iakttagelser, visa er att jag har studerat Hermans betänkande noga, eftersom det förtjänar att analyseras uppmärksamt. Dessutom vill jag också säga er att det är i linje med initiativen från utskottet för institutionella frågor, med syfte att Amsterdamfördraget tillämpas på lämpligast möjliga sätt och, framför allt, med syfte att garantera demokratiaspekten i unionens beslut, vilket är det som bekymrar Herman, inte bara i detta betänkande utan sedan många år tillbaka, och han ger alltid viktiga tips för att vi skall kunna fortsätta i rätt riktning. Europeiska kommissionen följer denna process, som fortsätter på de riktlinjer som uttrycktes i detta parlament i januari 1986, med största uppmärksamhet och disponibilitet. I resolutionen som godkände den Europeiska enhetsakten - Herman kommer säkert ihåg det - gick Europaparlamentet med på en kompromiss, full av realism, då det godkände de nya fördragen och bidrog till att förbättra det europeiska bygget, såväl genom reformer som genom en intelligent och framsynt tillämpning av de existerande normerna. Herr ordförande! Jag konstaterar att parlamentet i dag fortsätter enligt denna linje. Vi har sett hur inläggen har visat på en bred majoritet för dessa teser och följaktligen vill jag åter uttrycka mina gratulationer till föredraganden. Jag vill dock inte sluta utan att nämna - det har talats mycket om den 2 maj - dagarna 8 och 9 maj: den Europarörelsens nyss hållna kongress 50 år efter den Europeiska kongressen i Haag 1948. Jag vill också uttrycka nödvändigheten som har lyfts fram där i många av inläggen - särskilt i det av detta parlaments ordförande - som har hävdat att detta sekel inte får ta slut utan att man lanserar ett stort initiativ som möjliggör skapandet av en institutionell ram som överensstämmer med de stora framsteg som har gjorts i Europa de senaste åren. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00. Informations- och kommunikationspolitik Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande A4-115/98 av Pex för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om informations- och kommunikationspolitiken inom Europeiska unionen. Mina kära kolleger! Debatten är lite försenad. Jag vill påpeka det. Vi vill dock gärna kunna rösta om Pex betänkande kl. 12.00 och jag uppmanar därför samtliga kolleger att strikt respektera sin talartid. Jag kommer att påminna om det vid behov. Herr Pex, ni har ordet i sex minuter och ni får föregå med gott exempel. Herr ordförande! Europeiska unionen har avsatt 27 eurocent per europeisk medborgare för att informera denne medborgare om allt det som tilldrar sig i Bryssel och Strasbourg. Det är inte särskilt mycket. Det innebär således att man måste hantera den lilla budgeten omsorgsfullt och att man måste göra allt för att se till att man uppnår en så stor effekt som möjligt i samband med kommunikations- och informationsaktiviteter. Parlamentets budgetutskott och senare även kulturutskottet har under de gångna åren bemödat sig om att förbättra informationspolitiken. Det har lett till det initiativbetänkande som jag i dag kan presentera för er. Betänkandet bär mitt namn, men texten är resultatet av det goda samarbetet mellan alla ledamöter av kulturutskottet, budgetutskottet, utskottet för institutionella frågor och utskottet för rättsliga frågor. Jag tackar alla kolleger för det goda samarbetet och framför allt för deras insats. Kort sammanfattat handlar det om följande i mitt betänkande. För det första, att verkligen förbättra samordningen av aktiviteterna på informationsområdet. För det andra, att verkligen förbättra samordningen av aktiviteterna mellan Europeiska unionens olika institutioner, i synnerhet Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. I det sammanhanget kan de andra institutionerna komma att bli berörda. Det är framför allt den punkten som tidigare har förorsakat svårigheter. Enligt min åsikt var politiken - och är så fortfarande ibland - för mycket inriktad mot att visa upp hur förträfflig den egna institutionen är och för lite inriktad mot behovet av information till medborgaren. För det tredje, decentraliseringen av aktiviteter på medlemsstatsnivå och på regional nivå inom medlemsstaterna. Budskapet från Bryssel når inte fram överallt. Översättning av budskapet till den lokala kulturen och till de lokala uppfattningarna är nödvändigt om budskapet skall kunna fångas upp. Detta innebär att mer måste göras av såväl kommissionens som parlamentets nationella kontor, och på grund av detta är det därför viktigt att dessa kontor omorganiseras. För det fjärde, organiserandet av så kallade EU-hus, vilket är en sammanslagning av parlamentets och kommissionens nationella kontor i syfte att ge medborgaren möjlighet att få information på ett och samma ställe. Det är av största vikt att EU-husen väljer att etablera sig på en plats som är lätt att känna igen och som är tillgänglig för medborgaren. Precis som i affären måste medborgaren enkelt kunna slinka in. Om han har behov av det skall han kunna hitta parlamentet och kommissionen vid separata receptioner. Som alltid vid all samverkan kvarstår att varje europeisk institution måste kunna behålla och ta sitt eget ansvar. För det femte, att förbättra informationskvaliteten. Detta skall ske genom att använda modern kommunikationsteknik, en förbättrad audiovisuell service och god användning av den elektroniska informationstekniken. Informationspolitiken är inget självändamål. Det handlar om att medborgaren får intresse för vad Europa gör för honom och vad det betyder. I Nederländerna säger man " det som bonden inte känner till tycker han inte om" och även " okänd blir illa omtyckt" . I alla opinionsundersökningar visar det sig att medborgaren inte är särskilt intresserad av den europeiska frågan och inte känner till mycket om institutionerna. Det framgår framför allt av den viktigaste opinionsundersökningen: valet till Europaparlamentet. I mitt land låg valdeltagandet 1994 på bara 35 procent. Vad kommer det att vara 1999 om politiken inte ändras? Det handlar om att först väcka intresse för Europa hos medborgaren och därefter tillgodose informationsbehovet på ett adekvat sätt. Organiseringen av de båda institutionernas gemensamma aktiviteter kräver särskild uppmärksamhet. Jag talade just om nödvändigheten av verklig samordning, det innebär att det inte får stanna vid ord om gott samarbete, vilket fallet var fram till för en kort tid sedan. Det handlar om att organisationen, ledningen och kontrollen arrangeras på ett sådant sätt att det verkligen kan bli tal om samordnade aktioner. I det sammanhanget måste politiskt styre och politiskt verkställande särskiljas. Enligt parlamentets regler vilar det politiska ansvaret för informationspolitiken på parlamentets kulturutskott. Ansvaret för genomförandet av parlamentets specifika informationsaktiviteter ligger hos parlamentets presidium. Och de allmänna informationsåtgärder som genomförs tillsammans med kommissionen hör till ansvarsområdet för den interinstitutionella arbetsgrupp för ständiga informationsåtgärder som skall inrättas. Detta är en tydlig struktur som egentligen redan finns under Anastassopoulos goda ledning. Den måste dock utnyttjas mer specifikt för att möjliggöra att politiken fastställs och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Fördelen med detta tillvägagångssätt är att vi kan börja i morgon med att genomföra den nya politiken. Ett praktiskt moment i samarbetet mellan kommission och parlament är att gemensamt använda infrastrukturen för kommunikation. Jag tänker då på den audiovisuella servicen och faciliteterna för pressen. Samarbete betyder här kostnadsbesparing och högre effektivitet och mer service till pressen. Vi har behov av goda kommunikationskanaler. Jag har strävat efter att ge relationen med Euronews en ny grund och att intensifiera denna relation. Det kan naturligtvis också ske med de andra radio- och TV-bolagen, framför allt med dem på regional och lokal nivå. Även här är en kundinriktad politik nödvändig. Jag vill avsluta med att tacka mitt utskotts sekretariat och mina medarbetare för allt det arbete som har utförts. Jag hoppas att alla som är involverade i denna politik, i första hand ledamöterna av detta parlament, vill medverka till det kundinriktade tänkandet: att sätta medborgarna i centrum och låta institutionerna stå till förfogande i bakgrunden. Herr ordförande! Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har framför allt uppmärksammat den institutionella frågeställningen om en modern och effektiv informationspolitik. I grund och botten är saken enkel. Europeiska unionen har en skyldighet att informera som går tillbaka till fördragen och som ingår i EU: s befogenheter och målsättningar. Medborgaren har rätt till korrekt information om vad vi gör för honom. Ja, ingen annan internationell organisation i världen har en så direkt inverkan på medborgarens vardag. En arbetsgrupp som jag ledde redan 1993 betonade att det fattas en strategi för informationspolitiken. Vi saknar ett allmänt budskap som är gemensamt för alla europeiska institutioner och som medborgaren kan känna igen. Om budskapet skall gå fram ordentligt måste det vara tydligt och enkelt uttryckt. Om det dessutom skall bli förstått måste det samtidigt återge verkligheten, och detta betyder att budskapet till medborgaren måste återge en riktig och entydig bild av Europeiska unionen. Vem måste då bära fram detta budskap? Utan tvivel har både kommissionen och parlamentet en roll att spela. I egenskap av överstatlig institution och fördragens väktare behåller Europeiska kommissionen sin roll som föregångare på området för kommunikation. Dock måste parlamentet, vars inflytande och roll bli allt starkare, kunna fullfölja sin egen uppgift genom kommunikation till medborgaren. Detta gäller inte bara vad hela EU: s politik beträffar, utan samtidigt och framför allt vad parlamentets egen insats i den europeiska integrationsprocessen beträffar och den inverkan detta har på livet inom EU. Eller kort sagt: vi som parlament måste visa medborgarna att politiken är till för dem och inte tvärtom. Herr ordförande, ärade kommissionär, herr föredragande! För den socialdemokratiska gruppens räkning skulle jag uppriktigt vilja gratulera er till ert betänkande, och det är ingen tom standardfras, för ni vet ju bättre än de flesta att detta betänkande inte tillkommit utan strid. Ni har själv givit en mycket god översikt över betänkandets innehåll, och den känsliga punkten var naturligtvis samarbetet mellan kommission och parlament inom det gemensamma verksamhetsområdet för kommunikation och information. Så fort man kommer med konkreta förslag och vill ge dessa en struktur trampar man förstås vissa på tårna, vilket leder till att dessa samarbetsmodeller betraktas med stor misstänksamhet. Emellertid är dessa modeller högst befogade, för det gäller nämligen att använda vissa medel ytterst effektivt och, som ordföranden i utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt för övrigt också sade, att se till att kommunikationen med medborgarna används optimalt med tanke på våra begränsade medel. Slutligen, efter det att vår högst ärade ordförande också ingripit, har vi kunnat lägga fram ett förslag till kommissionen, vilket således befinner sig inom fördragen, och i vilket vi via ett förslag från kommissionen begär att en arbetsgrupp för ständiga informationsåtgärder inrättas. Detta är i sig något bra, men vi i den socialdemokratiska gruppen har alltid varit litet förvånade över att det framför allt är det strukturella och det organisatoriska som ger upphov till så mycket diskussion trots att vi har talat så lite om den egentliga kommunikationen och om utmaningarna i sig själva. För vad är det vi nu i dag konstaterar angående Europa, angående de europeiska institutionerna, angående parlamentet? Jo, att det förekommer många negativa känslor, att rapporteringen är ofullständig, att vårt språkbruk inte förstås, och det måste vi jobba på och också därför, herr Pex, lade vi vid ett visst tillfälle fram en stor mängd ändringsförslag, men ni var så korrekt och så sportslig, och även ni förde ut de här idéerna och ni har accepterat alltsammans. För oss är det minst lika viktigt, och här vill vi framföra vår reaktion mot parlamentets administration och vissa människor som tror att man måste reagera defensivt på till exempel negativ och ofullständig rapportering från parlamentet. Att man måste reagera via ett system av fiche d'alerte eller vad det nu kan vara, men en sak vet vi i alla fall: om medias rapportering är ofullständig eller dessvärre negativ, då skall vi inte motarbeta detta med defensiva åtgärder, utan tvärtom kan vi bara förekomma detta genom att visa upp största möjliga öppenhet, med enkla strukturer och enkla beslutsprocesser. Gör man inte detta misslyckas resten, och man skulle kunna säga att detta är den socialdemokratiska gruppens inställning. Vi har försökt att få fram detta i Pex betänkande, och det har vi lyckats med. Till sist, vi anser att rapporten nu är i balans och att ändringsförslag antingen strider mot betänkandet eller är överflödiga. Herr ordförande! I en rapport, som jag avgav till presidiet om en informationspolitik för Europaparlamentet den 21 mars 1995, rekommenderade jag bl.a. att utskottet för kultur och media skulle utarbeta ett betänkande och att man årligen vid ett plenarsammanträde skulle debattera denna viktiga fråga. Emellertid har det redan förflutit tre hela år, innan vi kommit fram till dagens debatt. Under denna period har informationsfrågan inte upphört att engagera oss livligt, och presidiet har vidtagit en rad åtgärder som markerat en ny politisk inriktning. Vår utgångspunkt har varit konstaterandet av den stora bristen på kommunikation mellan Europeiska unionen och dess medborgare. Jag är ingen blind anhängare av opinionsmätningar, men när i alla opinionsmätningar under en följd av år 60 till 70 procent av medborgarna uppger att de inte känner till eller inte får tillräckligt mycket information om EU-politiken, måste man betrakta det som ett allvarligt problem för demokratin i Europa. Vilket medborgarnas Europa och vilken medborgarnas delaktighet kan man på allvar tala om under dessa omständigheter? För att börja i någon mån begränsa denna betydande brist på kommunikation, lade vi särskild vikt vid att utveckla samarbetet med Europeiska kommissionen, som har det övergripande ansvaret för informationen om vad som tilldrar sig inom EU. Kommissionen agerade och det tillsattes en arbetsgrupp under ordförandeskap av Oreja och er talare. Denna grupp har arbetat hårt under alla de senaste åren och lagt grunden till en mera metodisk samordning, en mera systematisk politik. Termer såsom partnerskap, decentralisering, dialog med medborgarna och en kommunikation utan propagandistiska inslag har fått en ny innebörd. Prince-programmet om de tre viktigaste åtgärderna inom denna sektor har tjänstgjort som en experimentverkstad för att praktiskt förverkliga våra nya tankar och våra nya metoder, för att kunna utnyttja den snabba utvecklingen av ny teknologi. Och till vår tillfredsställelse har vårt ursprungliga samarbete med kommissionen slutligen fått en trefaldig dimension, eftersom regeringarna i elva medlemsländer tillsammans med oss har undertecknat ett avtal och medverkar i de numera gemensamma ansträngningarna. Tack vare den samarbetsanda som kommissionär Oreja och hans kolleger alltid visat, vilket vi tackar dem för, har inriktningen av vår verksamhet i stort sett fastställts och prövats i praktiken. Och inom denna allmänna ram befinner sig det betänkande som vi efter så stor försening debatterar i dag. Problemet i vår kommunikation med medborgarna kvarstår förvisso, herr ordförande. Det är enormt. Och de framsteg som gjorts räcker inte för att på ett påtagligt sätt begränsa denna brist. Vi behöver ytterligare resurser. De ungefär 100 miljoner ecu om året motsvarar inte mera än ett medelstort europeiskt företags reklambudget. Vi behöver ett ännu bättre samarbete med kommissionen, ännu bättre sdamordning. Vi behöver ett ännu bättre samarbete med regeringarna och regeringarna måste sluta upp med att ta åt sig äran av alla framgångar och framställa Europeiska unionen som syndabock för alla misslyckanden. Vi behöver utnyttja den nya teknologin ännu mer och vi måste få bättre tillgång till televisionen, som för 70 procent av medborgarna utgör den främsta eller den enda informationskällan. Det viktigaste, tror jag, är att vi inte får gripas av missmod inför svårigheterna och att vi måste visa uthållighet. Herr ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger! Europeiska unionens medborgare kommer snart, mycket snart, att ställas inför det för Europa så viktiga valet till Europaparlamentet, och inte att förglömma en ny kommission. Jag är tyvärr inte säker på att den kommunikationspolitik som tillämpas i dag har uppnått sitt mål, att denna politik är specialiserad eller avsedd för den stora allmänheten. Vem känner till hur institutionerna fungerar? Vem känner till innehållet i fördragen? Vem känner till utvidgningens utmaningar? Vem känner till våra beslut? Endast jordbrukarna känner till de oroande förslagen om den gemensamma jordbrukspolitiken. Deras organisationer är utmärkta förbindelselänkar. Information är alltså möjlig. Låt oss då försöka få den stora allmänheten medveten om tillgångarna och fördelarna med Europeiska unionen, för att göra valet tydligare och se till att den europeiska integrationen genomförs enligt allmänhetens önskemål. I alla församlingar är de utmaningar som har med kommunikation att göra även politiska utmaningar och faller därmed under demokratin och dess verkställande organs ansvar. Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media är också, såsom namnet anger, utskottet för mediafrågor och har alltså en skyldighet att diskutera och yttra sig över denna politik. Vår grupp har deltagit i detta arbete och även om vår grupp alltid har stött föredragande Pex tes, som bestod i att optimera gemensamma medel på institutionell nivå, har vi ändå försvarat idén att parlamentet på det politiska planet inte nödvändigtvis hade samma information att föra fram som kommissionen. De olika åsikterna förbereder allmänheten för att förstå utmaningarna. En kommitté för europainformation föreslogs av föredraganden, som ett slags verkställande organ för kommunikationspolitiken. Jag har för min del aldrig stött denna idé och i dag visar det sig att dess antagande inte skulle innebära något motstridigt lagstiftningsvärde. I det läget erkänner vår politiska grupp värdet av den globala diskussion som bedrivits kring detta viktiga ämne, och vi gratulerar också föredragande Rex till det arbete han utfört. Vår grupp delar de viktigaste målsättningarna som fastställts, decentralisering, interinstitutionellt samarbete, ökad kontakt med medborgarna, effektivt utnyttjande av medel, forskning och öppenhet. Allt detta är för oss ytterst viktigt. Att tvinga Europeiska kommissionen att mer intensivt kommunicera med medborgarna var det grundläggande meddelandet i Amsterdamfördraget. Låt oss försöka att själva tillämpa fördraget och låt oss försöka förbereda medborgarna på att förstå vad som bestäms för dem. Innan jag slutar vill jag ytterligare en gång gratulera föredraganden. Herr ordförande! Redan från början skapade betänkandet ett visst obehag, vilket för övrigt bekräftades av det - ytterst sällsynta - inlägget från ordförande Gil-Robles, som ansåg att texten stod i strid med fördraget och parlamentets arbetsordning. Tvetydigheten kvarstår efter ändringen. Om det handlar om att säkerställa större effektivitet i informationspolitiken räcker det med att, med respekt för parlamentets arbetsordning, studera de förbättringar som kan göras för att behöriga generaldirektorat skall fungera bättre, naturligtvis i förhållande till presidiet. Många av Pex förslag är för övrigt intressanta i det hänseendet. Betänkandet går emellertid längre. Det vill i sin artikel 16 ge en viss makt till ett särskilt organ, men måste då lägga fram garantier för att det är objektivt. Det är inte fallet. Gruppens sammansättning, där man framför allt finner politiska representanter och inte tjänstemän, visar att endast två stora politiska grupper i parlamentet är representerade. Det är en oacceptabel situation för ett organ som skall nå längre än till att studera och eftersträva de bästa kommunikationsmedlen, den enda uppgift som parlamentets ordförande Gil-Robles föreslagit, men som kulturutskottet inte accepterade. Såsom framgår av punkt 16 i betänkandet skulle denna arbetsgrupp med de befogenheter den har, och som betänkandet föreslår skall institutionaliseras, kanske kunna förvandlas till ett informationsministerium för Europeiska unionen, ett ministerium som dessutom inte skulle kontrolleras demokratiskt. Till detta kan vi, kära kolleger, bara säga nej! Pluralismen är grundläggande i informationssamhället, men det handlar inte om ett begrepp med två lägen som innehåller PSE: s och PPE: s direkta kontroll å ena sidan, och å andra sidan en oklar månadsrapport om den verksamhet organisationen bedrivit, och som är avsedd för de politiska grupperna. Om majoriteten i parlamentet inte röstar för ändringsförslaget om pluralism som vi lämnar kommer jag därför självfallet, med beklagan, att rösta emot betänkandet. Herr ordförande! Informationspolitiken utgör en viktig komponent i den demokratiska kulturen, men det är även en maktfråga. Hur en institution förhåller sig på detta laddade område ger information om institutionens demokratiska karaktär. Det som föregick detta betänkande, de otillräckliga målangivelserna och tillsättningen av arbetsgruppen är entydiga bevis på att majoriteten av parlamentsledamöterna betraktar informationspolitiken som en ren maktfråga. Det har resulterat i en tendens att förväxla information med propaganda. Det har resulterat i att parlamentets framställning förväxlas med en framställning av de egna majoritetsgrupperna. Herr ordförande! Man får med nöje konstatera att informationspolitiken enligt punkt A i betänkandet skall säkerställa " att europeiska medborgare får kvalitativ information, riktad i de fall där detta är möjligt, som besvarar deras viktigaste frågor och ger dem en positiv bild av Europeiska unionen ..." Har Europarlamentets informationspolitik till uppgift att förmedla en positiv bild till medborgarna, eller sådan kunskap som gör det möjlighet för dem att bilda sig en egen självständig och kritisk uppfattning? Parlamentets inställning på den punkten framgår av att majoritetsgrupperna tog de senaste dagarnas händelser med de sedvanliga protestdemonstrationerna, som redan har ägt rum hundratals gånger i parlamentets historia och som fortsätter att äga rum, som förevändning för att framkalla demokratins undergång. Att hindra TV-bolagen från att filma protestdemonstrationerna och jaga bort fotograferna från händelsernas centrum, visar att man inte drar sig för censur och att man egentligen inte har för avsikt att informera medborgarna utan snarare vill indoktrinera dem. Jag tror inte att Europaparlamentet får bra betyg genom att agera på det sättet. Herr ordförande! Genom att ta initiativet att ägna sig åt problemet med informationen från de europeiska institutionerna har kulturutskottet gjort ett bra arbete. Även om alla ser att det är ett nödvändigt projekt, är det inte så lätt att genomföra. Vi måste tacka Pex för att han har tagit itu med uppgiften, och kollegerna i kulturutskottet för att tillsammans med honom ha lyckats undvika vissa blindskär. Oavsett vilka snedvridna bilder som Europa och dess institutioner är offer för, måste man noga skilja på vad som faller under information till medborgarna och själva kommunikationspolitiken. Att hjälpa våra medborgare att få en bättre uppfattning om de europeiska institutionerna och få bättre kännedom om de beslut som fattas faller under informationen, medan kommunikation i politiska termer åligger de politiska grupperna och parlamentsledamöterna själva. Vårt mandat tvingar oss att lära oss att få ut budskapet och förklara våra val. Ingen institutionaliserad kommunikationspolitik kan ersätta det. Enklare och för medborgaren mer lättförståeliga institutioner skulle underlätta de ibland konfliktfyllda förbindelser de har med Europa. Det är en fråga som inte kan kringgås, men som ligger utanför dagens debatt. När det mer specifikt gäller problemet med en permanent arbetsgrupp är min grupp tveksam till att den inrättas. Ett sådant presidium kan inte förstås utan representanter från samtliga politiska grupper. Vi kommer därför att rösta för ändringsförslagen som går i den riktningen. Det är en nödvändig förutsättning för en verklig informationspolitik. Herr ordförande! Ni vill genomföra omröstning klockan 12.00; jag ber er att nu tydligt förklara varför detta betänkande av kollega Pex ännu inte var tillgängligt hos distributionen i fredags förra veckan, och varför ändringsförslagen fram till i går inte var tillgängliga. Vilka krafter önskar att försvåra en normal parlamentarisk behandling? Medborgaren har i allmänhet en kritisk inställning till den allt mer långtgående europeiska integrationen. Om det nationella styret ofta står långt från medborgarens upplevelsevärld, då är klyftan mellan medborgaren och de europeiska institutionerna mycket större. Med tanke på att Europa får alltfler befogenheter är det nödvändigt att denna klyfta blir mindre. Därför är jag nöjd med föredragande Pex klara betänkande. Bland annat med tanke på det stundande valet till Europaparlamentet 1999 är det nödvändigt att medborgaren vet att hans ställningstagande vid detta val verkligen har ett värde. Vid sidan av detta måste man också framhålla för honom att den alltmer långtgående europeiska integrationen inte är någon utkämpad strid där medborgaren inte kan göra något annat än att följa de politiska strategerna. Vad betänkandets innehåll beträffar har jag några frågor och kommentarer. I betänkandet påpekas med rätta den bristfälliga informationen om EU: s politik. I betänkandet hävdas att bristen på ett framgångsrikt stöd för den europeiska politiken är orsaken till detta. Till en viss grad är det rätt. Om medborgaren inte vet vad som beslutas och vad besluten gäller på europeisk nivå kommer det att ta lång tid innan han blir entusiastisk. Här är det dock på sin plats att se detta i sitt perspektiv. Det hävdas ett antal gånger att den förbättrade informationen kommer att övertyga medborgarna om EU: s fördelar. Genom en tydligare upplysningspolitik kommer medborgaren " av sig själv" att börja inse det positiva i den europeiska integrationen. Då ställer jag mig frågan vad det är för information som går till medborgaren? Innebär det förbättrade tillhandahållandet av information att det verkligen är objektiv information som ges till medborgaren, eller är det bara propaganda för att ytterligare stimulera det europeiska enandet? Frågan kvarstår naturligtvis om medborgarna genom öppenhet om det europeiska beslutsförfarandet verkligen blir övertygade om fördelarna. Genom öppenheten kan de också få en bättre bild av nackdelarna. Resolutionens kärna omfattar ett förslag till kommissionen om att lägga fram ett lagförslag med målet att integrera kommissionens och parlamentets informationsenheter. I sig självt verkar det bra, eftersom medborgaren på detta sätt kan informeras på ett entydigt sätt. Hur medborgaren skall kunna komma till klarhet om vad som skiljer institutionerna åt förefaller mig dock vara en svår uppgift. I den nämnda utvärderingen förtjänar denna punkt också att uppmärksammas. Herr ordförande! Det framgår redan av den första punkten i betänkandets motivering vilken mentalitet som genomsyrar detta dokument och ibland hela parlamentet. Jag citerar: " Europeiska medborgare är i allmänhet inte särskilt entusiastiska inför den europeiska integrationens framåtskridande. En av huvudanledningarna verkar vara brist på kommunikation med Bryssel och Strasbourg och brist på information om de europeiska institutionernas målsättningar och arbetssätt." Den som således intar en kritisk hållning till sakernas tillstånd i det nuvarande officiella Europa, den är då om jag förstår betänkandet rätt antingen en dumskalle eller dåligt informerad. Här framträder ändå, sagt med all respekt, en viss europeisk självbelåtenhet. I mitt eget land Flandern till exempel fanns det i många år en ganska allmän positiv förutfattad mening gentemot den europeiska konstruktionen som även jag delade. Ifall denna positiva förutfattade mening nu faller sönder, beror det inte på att människorna är dåligt informerade, utan tvärtom på att människorna blir bättre informerade. Och de kan således, trots all ensidig europeisk propaganda, med ledning av mycket konkreta fakta konstatera att man till exempel systematiskt och med uppsåt och ideligen agerar i strid med den så lovordade subsidiaritetsprincipen. Det kan exempelvis gälla att Europa och mitt eget land bestämmer vem som skall få rösträtt eller inte, att de europeiska institutionerna inte uppbringar den minsta respekt för språklagarna i Flandern, att Europa skyr folkomröstningar som pesten, att den så lovordade skalökningen på långa vägar inte alltid medför mer effektivitet. Den som således vill få mer entusiasm från de europeiska medborgarna för Europaprojektet, den får inte spendera miljarder, den måste börja uppbringa respekt för de europeiska folken som verkligen vill ha ett samarbete men som inte vill veta av den europeiska enformigheten. Herr ordförande! Jag vill gratulera Pex för att han personligen har fört upp denna fråga på dagordningen. Detta har varit ett kritiskt område som har försummats i åratal, eftersom bristen på insyn inom EU, i synnerhet bland medlemsstaterna, har varit bedrövlig och det har funnits, och finns fortfarande, ett behov av bättre ledning inom GD X och vår egen informationspolitik inom parlamentet. Här finns ofantligt mycket saker att uträtta, och det är inte förvånande, med tanke på hur vissa av kommissionens kontor arbetar inom medlemsländerna. Jag vill särskilt nämna katastrofen med kommissionens Waleskontor i Cardiff. I åratal har denna byggnad stolt stått där. På 15 år har vi inte hört ett knyst därifrån. Hur har kommissionen kunnat låta detta fortsätta så länge? Hur har kommissionen kunnat acceptera en sådan inaktivitet? Det har kostat skattebetalarna tusentals pund att underhålla en sådan byggnad, en tigande byggnad, som inte har lärt invånarna i Wales någonting alls om EU. Inte bara det: Kontoret har haft mage att vidarebefordra förfrågningar, ställda till kommissionen, till parlamentsledamöternas kontor. I torsdags fick jag veta vad kontoret tänker göra på Europadagen: ingenting, absolut ingenting! Vad jag vill veta är: Hur typiskt är detta för andra kontor inom medlemsstaterna? Äntligen börjar kommissionen få ändan ur vagnen och kommer snart att utse någon. Dock har det tagit nästan ett år att utse någon till kontoret i Cardiff. När ersättaren väl är på plats kommer chansen till draghjälp av det brittiska ordförandeskapet att ha gått förlorad, och toppmötet i Cardiff att vara över. Pex betänkande kommer att se till att denna situation aldrig mera uppstår. GD X förändras och förbättras, och det finns några lysande exempel på direktkommunikation, i synnerhet med hjälp av Internet. Jag vill sätta det hela i ett perspektiv: EU satsade 10 procent av vad Pepsi Cola satsade på att informera oss om att man tänkte ändra färgen på sina burkar från rött till blått - så vi måste ha perspektiven klara för oss. Herr ordförande! Förslaget om Europeiska unionens framtida informations- och kommunikationspolitik, som parlamentet skall rösta om, innehåller några viktiga punkter som jag vill framhålla. Men först måste jag gratulera föredraganden Peter Pex för hans inledande djärvhet, men också för den flexibilitet han har uppvisat under denna långa och komplicerade process. Det var denna flexibilitet som gjorde det möjligt att avsluta detta betänkande, vilket studerar ett ämne av stor betydelse för alla institutioner i unionen. Texten som vi skall rösta om är den text som är möjlig. Men, om den politiska viljan hos institutionen inte brister - och detta är den springande punkten - kommer det att kunna bli ett utmärkt instrument för att stärka ett europeisk liv för medborgarna. De viktigaste punkter jag vill betona är de följande: lanseringen av ett ständigt samarbete mellan kommissionen och parlamentet, och även dessa med andra institutioner; en ökad kontroll från parlamentets sida av definitionen och verkställandet av dessa politikområden; största möjliga insyn för medborgarna; och slutligen, en förbättrad effektivitet i informationspolitiken och i förhållandet mellan kostnader och resultat. Men jag skulle vilja betona en aspekt, herr ordförande, som betänkandet inte tar upp, vilken är den oersättliga roll som de regionala och lokala informationsorganen har i informationsförmedlingen mellan institutionerna och medborgarna. När vi identifierar pressen som en av målgrupperna, bör det öppna sig ett specifikt utrymme för de informationsmedel som är närmast medborgarna, eftersom det är de som förmedlar det lokala livet till institutionerna och de som kan översätta unionens politiska budskap till ett begripligt språk. Om vi inte skulle göra detta, kommer vi att gå miste om en värdefull allierad. Den uppmärksamhet som betänkandet riktar på de regionala TV-stationerna bör övergå till att använda de initiativ som existerar inom området, framför allt det regionala CIRCOM, som samlar 376 regionala stationer i 38 europeiska länder. Valen till Europaparlamentet 1999 kommer att bli nästa stora test på allvaret i våra ansträngningar för att förbättra tankarna som européerna har om Europa. Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Låt mig först av allt gratulera ordförande Pex till ett utmärkt arbete och framför allt det känsliga medlingsarbete som har lett fram till initiativbetänkandet. En effektiv och organisk informationspolitik utgör ett viktigt verktyg när det gäller att se till att medborgarna förstår de värderingar som Europeiska unionen vilar på, vilka dess mål är och vilka ansträngningar som krävs för att nå dem. Det är i själva verket enbart genom tydlig, kontinuerlig och öppen information som medborgarna blir medvetna om, känner ansvar för och deltar i de olika funktionerna i det sammansatta europeiska konstruktionsarbetet och som man kan uppnå, ibland oväntade, resultat. Man måste med andra ord se till att medborgaren får möjlighet att enkelt komma åt informationen, så att han eller hon uppmuntras att ta reda på mer, att fördjupa sina kunskaper, närma sig institutionerna och inte se dem som otillgängliga och obegripliga. Det är med andra ord viktigt att hitta, å ena sidan, de bästa systemen för att kommunicera och, å andra sidan, rätt innehåll att förmedla. Systemen för överföring av information skall alltid beakta principen om lättillgänglighet, och det är önskvärt med en samordning som gör att parlamentet och kommissionen rent fysiskt kan förena sina tekniska resurser och de egna infrastrukturerna. I samma riktning går också idén, som uttrycks av föredraganden, att decentralisera informationen, i syfte att underlätta kontakterna även med de personer som bort långt från storstäderna. När det gäller innehållet är det viktigt att framför allt ta hänsyn till de stora frågorna, den riktning i vilken Europeiska unionen utvecklas och den grundläggande roll som medborgarna spelar inom ramen för denna utveckling. I andra hand bör man ta hänsyn till de funktioner som de olika institutionerna - kommissionen och parlamentet - spelar, vad som är gemensamma mål och vilka mål som är specifika för respektive institution och vilka som är deras respektive ansvarsområden. Samarbetet mellan Europaparlamentet och kommissionen är mycket viktigt, framför allt när det gäller att identifiera informationsinsatserna i samband med de stora frågorna och för att samordna bidragen från var och en av de båda institutionerna. Under alla omständigheter måste en eventuell förstärkning av samordningsåtgärderna lämna tillräckligt individuellt utrymme åt varje institution och bevara en tydlig bild av respektive institutions specifika roll och behörighetsområde. Om man tror att medborgaren i allmänhet har svårt att skilja på parlamentet och kommissionen, så ligger lösningen inte i att man förenar bilden av de båda, utan snarare i att man tydliggör de olika rollerna. I detta sammanhang bör man understryka att det är parlamentets uppgift - i högra grad än någon annan institutions - i dess egenskap av representativ församling, utsedd av medborgarna i direkta val, att informera om de beslut som församlingen och dess olika organ fattar och att därvid respektera och återspegla de skillnader i uppfattning som kommer till uttryck i det inre arbetet. En levande och pluralistisk information är ett grundläggande inslag i den demokratiska debatten. Parlamentet bör vara garant för en sådan information. Herr ordförande! Först vill jag konstatera att den liberala gruppen kommer att rösta för detta betänkande. Europeiska unionens framtid är beroende av medborgarnas stöd. Inte ens med en bra informationspolitik kan man rätta till en rörig struktur eller dåliga beslut, men till en stor del beror medborgarnas missnöje på EU: s avlägsenhet. Sambanden mellan byråkratiskt beslutsfattande i Bryssel och människornas vardagsliv är svåra att visualisera. Den stora utmaningen för EU: s informations- och kommunikationspolitik är att överbrygga klyftan mellan EU: s institutioner och medborgarna. Det förutsätter att informationen övergår i en ömsesidig kommunikation. Klyftan kan överbryggas endast med hjälp av samarbete i förhållande till såväl gemenskapens institutioner som medlemsländer. Den nya informationstekniken ger nya möjligheter till en effektiv interaktiv kommunikation. Samtidigt måste EU-informationen regionaliseras, den måste bringas till medborgarnas närhet med hjälp av regionala informationscentrum och lokala medier. Biblioteken är till exempel utmärkta platser för detta. Det är givetvis också viktigt att EU-informationens språk i all kommunikation är så klart och begripligt som möjligt. Herr ordförande! Europaparlamentet är inte särskilt framgångsrikt med sin informationspolitik. Det rådet inte något större tvivel om detta i parlamentet, men åsikterna är tyvärr ganska splittrade beträffande frågan hur det kommer sig. Men jag kan försäkra er att det inte bidrar till trovärdigheten för vår informationspolitik om parlamentets tjänstemän tar bort kameror om det inträffar saker som inte passar en stor del av detta parlament eller vidtar andra åtgärder för att undvika att pressen får reda på det. Det har ärligt talat inte bara inträffat denna vecka, utan det inträffar här regelbundet. Det bidrar inte till trovärdigheten för informationspolitiken. Parlamentet har också en sällsynt god förmåga att inte se till sig självt i första hand när det kritiserar informationspolitiken, utan lägger skulden på andra ganska lättvindigt när det i stället skulle bidra till parlamentets trovärdighet om det då och då visade tänderna vid de tillfällen när det kan göra det. Jag hänvisar till kommissionens inrättande eller till tullunionen med Turkiet. Det är bara ett par exempel. Om vi ser till parlamentets byggnadspolitik eller till det faktum att vi måste sammanträda på flera sammanträdesplatser, det kan jag försäkra er, det bidrar inte till parlamentets trovärdighet utåt. Det kan man knappast göra något åt med en informationspolitik, inte ens om man försöker att börja göra det gemensamt med Europeiska kommissionen. Det kommer bara att vara meningsfullt om detta parlament använder sin självrenande förmåga, hyfsar till sin trovärdighet; det kommer verkligen att vara det bästa sättet att övertyga väljarna om den europeiska tanken. Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Även jag vill framföra mina hjärtliga gratulationer till Pex för hans betänkande som är så välbehövligt. Europa med sina påtagliga fördelar, sina mål och perspektiv måste föras närmare sina medborgarna för att det skall kunna bli deras Europa. Det handlar helt enkelt om demokrati och om rätten till information. Alla har vi under olika arrangemang i våra hemländer märkt den osäkerhet och okunskap som fortfarande råder i Europafrågan. Det finns ett stort informationsunderskott, för övrigt även hos de nationella regeringarna och det råder ett tydligt missförhållande mellan EU: s resultat och dess yttre fasad. Det ledde till det vanskliga faktum att intresset för EU under en lång tid koncentrerades på negativa händelser i Europa och att skeptikerna vann terräng. I själva verket tillkännagav man exempelvis inte Europaparlamentets medbestämmanderätt efter Amsterdam, som någon påpekade tidigare. Hur många av medborgarna känner till parlamentets lagstiftande befogenheter? Vet vi över huvud taget om de omfattande eurokampanjerna når fram till gemene man? Har det över huvud taget skett någon utvärdering av dessa kampanjer och har denna i så fall diskuterats med oss? Hur har det kunnat uppstå en sådan misstro mot den demokratiska legitimiteten hos besluten på europeisk nivå? Jag tror att vi behöver en effektivare förmedlarstruktur på plats och att informationen om Europaparlamentets beslut måste spridas snabbt. Vi måste också tänka på informationsmaterialets omfång och språkbruk, särskilt med hänsyn till de målgrupper som verkligen är i behov av information från oss. En sak vill jag påpeka igen: Jag kan inte tänka mig att man höjer effektiviteten med hjälp av fler vackra, men tämligen dyra EU-hus eller ytterligare organ i Bryssel, utan snarare genom en ökad decentralisering av informationsarbetet. För det ändamålet lämpar sig särskilt de framgångsrika Euro-Infopoints . De måste byggas ut, de finns i folkets närhet, de underlättar medborgarnas tillgång till information. Medlemsstaterna är beredda att samarbeta på den punkten. Låt oss ta vara på chansen med den lokala förankringen och låt oss starta en självsäker offensiv för den europeiska sakens skull. Herr ordförande, man talar så mycket om att befolkningarna skall föras närmare EU och dess institutioner, men det handlar väl i lika hög grad om att institutionerna, och därmed också Europaparlamentet, kommer ut till folket och orienterar sig om intresseprioriteringarna runt omkring, att de gör sig mer förståeliga och öppna, och att de kanske blir lite mindre tråkiga. De skall försöka få folk att intressera sig för europeiska frågor, ge dem större lust att sätta sig in i frågorna, och därmed motivera dem att skaffa sig åsikter, samt också att ge dem en känsla av att det kan löna sig att ha åsikter. Det har faktiskt också betydelse för demokratin, vilken vi har talat om tidigare här i förmiddag. Just de nationella parlamentens ståndpunkt och insats på det europeiska planet kan bidra till att göra befolkningarna mer medvetna om europeiska frågor. Här finns behov av en människonära dialog. Dialog innebär inte bara kampanjer, för beteckningen " kampanj" låter för mig nästan som psykologisk våldtäkt. Den kommande politiken på informationsområdet måste innebära att man tar folket på allvar, och att man uppträder med fingertoppskänsla gentemot de enskilda länderna. Herr ordförande! Föredraganden har rätt i att EU: s kommunikationspolitik bör effektiviseras. Men vad menar han egentligen med det? Han kommer fram till att det negativa åsiktsklimatet kring EU kan förändras genom en ökad effektivitet och att den europeiska integrationsprocessen därigenom skulle påskyndas. Jag håller inte med om hans bedömning. Det är inte den felaktiga informationspolitiken som orsakar den ständigt ökande klyftan mellan Europas medborgare och institutionerna, utan snarare de otillräckliga lösningarna på Europas brännande problem, till exempel de 18 miljoner arbetslösa. Medan föredraganden talar för EU-medborgarnas flerspråkighet, diskuterar man i utskottet för institutionella frågor om esperanto kommer att bli det gemensamma språket i framtidens Europa. Medan föredraganden framhäver vikten av rörliga bilder, kräver parlamentsledamöter att kamerorna avlägsnas från plenisalen. Medan föredraganden poängterar vikten av begripliga lagtexter, förklarar parlamentsledamöter att de inte förstår texten i de förordningar som har lagts fram i samband med jordbruksreformen. De krav som ställs överensstämmer inte med verkligheten, vilket framgår av exemplen ovan. Det är inte förpackningen som måste glänsa, utan innehållet som skall stämma. Om institutionernas kommunikationspolitik innebär ... (Ordföranden avbröt talaren.) Herr ordförande! Kulturutskottet vill samordna EU-institutionernas besökspolitik och informationspolitik. Det kan i förstone låta lockande, men det är inte nödvändigtvis så. En viss samordning och utväxling av idéer kan vara bra nog, men vi skall komma ihåg att institutionerna är självständiga enheter. Folk skall ha en chans att kunna skilja mellan domstolen och parlamentet, kommissionen och rådet. När de besökande reser hit ned säger de naturligtvis ofta att de skall " ned till EU" , men det finns ju ingen orsak för oss att bekräfta att allt är samma sak. Vi har i denna sak uteslutande ansvar inför Europaparlamentet. De andra klarar sig nog. Vi skall låta besökande komma in i parlamentet, så att de kan se med vilken öppenhet vi arbetar. Exempelvis är våra utskottsmöten öppna, i motsats till dem i de nationella parlamenten. Besökarna skall ha tillgång till våra arbetslokaler, så att de kan få intrycket av en demokratisk och öppen institution. Jag har ofta bett parlamentets administrativa ledning att ställa ordentliga lokaler till besökarnas förfogande. Bara de danska socialdemokraterna får troligen i år upp till 3 000 besökare, och det är bara till fyra ledamöter. Vi skall hitta plats åt dem, och vi kan gärna ha en bestämd möteslokal där partierna kan ställa upp sina pulpeter och datorer. Vår informationspolitik har två centrala element. Dels skall vi informera om oss själva, och det finns det ju medel avsatta för, men dessutom skall vi vara tillgängliga för allmänhetens representanter, i synnerhet pressen. Det har chockerat mig att höra kolleger under de gångna dagarna klaga över att andra ledamöter klädde sig på ett larvigt sätt, och att media intresserade sig för vad dessa ledamöter ville uttrycka med det. Det verkar fullständigt idiotiskt att vi i ett folkvalt parlament skulle ha något som helst intresse av att begränsa pressens tillgång till våra officiella möten. Herr ordförande! Detta betänkande är ju en omfattande samling av gruppernas egna insatser i informationsfrågan och det är också ett viktigt bevis på samarbetet i parlamentet. Kommer vi ihåg att informationen är en kärnfråga i ett informationssamhälle och att det i första hand sker via massmedierna, kan vi inte ha någonting viktigare att syssla med. Det beror på att hela unionens legitimitet vilar mycket djupt på den bild som människorna får av vad vi gör, vi som är de enda som de har valt direkt. Vi har att kämpa mot professionella informatörer, mot jätteföretagens reklamsystem, och ibland är det rent av hopplöst att tänka ut på vilket sätt man skulle kunna marknadsföra folkstyret så att människorna skulle uppmärksamma det, människorna som dock fortfarande i någon mån är beroende av demokratiska beslut såväl på nationell som på internationell nivån. Jag tror att vi måste ytterligare utveckla vårt sätt att informera eftersom den penningsumma vi satsar på informationen är synnerligen ringa jämfört med vad som sätts in globalt för att marknadsföra någon läskedryck eller ett varumärke. Detta innebär ju att demokratin har liksom hamnat vid sidan av informationens huvudström samtidigt som globala företag drar en världsomfattande uppmärksamhet och i somliga länder redan kommer in i våra grundskolor. Håller vi detta i minnet är vi på rätt väg. Herr ordförande! Mitt eget grevskap, Essex, är porten till Europa, platsen för de stora hamnarna Tilbury och Harwich, med flygplatser i Stansted och Southend, vilka drar stor nytta av den europeiska omstruktureringen av försvar och industrier, liksom av fisket och av socialfonderna. Ändå omges det ofta av ett falskt rykte av att bebos av notoriska euroskeptiker. Det är därför som jag vill presentera två goda nyheter under förmiddagens debatt. För det första, EU: s tillkännagivande denna vecka av ett nytt europeiskt informationscentrum, som skall betjäna de lokala företagen i samarbete med landstinget i Essex. Essex har varit ett svart hål i Bryssels nätverk, med många små lokala företag som har givit upp innan de kommit i gång med EU- program, offerter eller exportprojekt. Detta nya europeiska informationscentrum kommer att ge dem direkt och gratis tillgång till all europeisk dokumentation. Det kommer att göra kraven från europeisk lagstiftning och möjligheterna till europeisk finansiering begriplig för dem. Det kommer att tillhandahålla kontaktkanaler till andra företag via nätverket av 232 centra i de olika europeiska länderna. För det andra, den 28 april sammanstrålade representanter för lokala myndigheter, utbildning och företagsamhet i hela östra England. De enades om att förbättra samordningen av EU-informationen. Detta är mycket goda nyheter, som jag ville förmedla till mina kolleger denna förmiddag. Herr ordförande! Jag skall fatta mig kort och säga att det var på tiden att Pex betänkande kom till kammaren. Den framlagda kompromissen godtogs enhälligt i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, undervisning och media, i närvaro av föredraganden av yttrandet från budgetutskottet samt parlamentets och kommissionens GD III och GD X. Jag stöder den också. Jag vädjar ändå till parlamentets vaksamhet för att det europeiska organ vi skall införa, utöver samordningsuppgifter beträffande gemensamma informationsfrågor, skall kunna utöva en kontroll över denna informations- och kommunikationspolitik som vi verkligen vill ha. Vi får inte, under täckmantel av en för övrigt önskvärd decentralisering, i verkligheten privatisera denna sektor genom att överlämna den till externa organ, som består av experter utanför kommissionen och parlamentet, och alltså utan någon form av kontroll. Det skulle också lämna vägen öppen för att information kan missbrukas. Låt oss alltså se till att de folkvalda i kammaren utövar sitt politiska mandat beslutsamt och fullständigt oberoende. Herr ordförande, mitt herrskap! Jag skall fatta mig kort i mitt inlägg, även om jag erkänner att Pex betänkande förtjänar en lång kommentar. Jag vill gratulera honom till hans initiativ. Jag delar hans oro över nödvändigheten av att de europeiska institutionerna främjar och utvecklar en aktiv och effektiv informationspolitik. Det är inte en enkel uppgift. Det är inte heller enkelt på grund av själva den tekniska komplexiteten i de beslut som fattas på gemenskapsnivå och på grund av ett strukturellt faktum, och det är att det i Europa är svårt att tala om existensen av en opinion på europanivå. Det finns nationella opinioner, men det är svårt att på gemenskapsnivå förmedla innehållet i våra institutioners beslut till en gemenskapsopinion. Det grundläggande budskapet i Pex betänkande är att parlamentets och kommissionens informationsaktiviteter bör samordnas mer. I sitt betänkande påpekar han mycket riktigt att kommissionen och parlamentet har gemensamma, men också differentierade, mål och att kommunikationspolitiken, följaktligen, bör föras antingen gemensamt eller varje institution var för sig. Följaktligen delar jag helt och hållet hans åsikt om att man måste samordna och samarbeta bättre där denna samordning och detta samarbete är möjlig, inom ramen för respekten för den institutionella självständigheten som tillåter var och en att utveckla sin uppgift på ett effektivt sätt. Vad gäller de två kapitlen som han presenterar oss i sitt betänkande, skall jag inte göra några kommentarer avseende kommissionens informationspolitik, dels därför att jag är överens, och dels därför att det är en politik som vi redan för. Jag skall följaktligen koncentrera mig på den andra delen i betänkandet, avseende åtgärderna för att säkra samarbetet mellan parlamentet och kommissionen. Jag skall erkänna att vi har vissa reservationer vad gäller vissa delar under punkt 16 i betänkandet. För det första inbjuder man kommissionen att lägga fram ett förslag till rättsakt innan den 30 september 1998 för att skapa en interinstitutionell arbetsgrupp. Jag vill säga er att jag tror att det blir svårt för kommissionen att anta ett förlag av lagstiftningskaraktär i den här frågan inom nämnda tidsfrist. Man måste innan dess analysera en rad frågor av juridisk, teknisk och institutionell karaktär innan man kan vara beredd att formulera ett förslag i den här riktningen. Å andra sidan konstaterar jag också att föredraganden själv i sitt betänkande inte heller begär att förslaget läggs fram i enlighet med artikel 138b, som är det förfarande som nämns i fördraget för att begära förslag till gemenskapsrättsakter från kommissionen. För det tredje tycker jag att upprättandet av en arbetsgrupp, som den som nämns i betänkandet, kan vara en bra idé som jag delar helt, men jag anser inte att det är nödvändigt att skapa ett nytt organ för att tillämpa den i praktiken. Den fungerar bra och ger resultat och det är nödvändigt att det fungerar bättre och bättre. I mitt tycke är det inte nödvändigt att skapa nya institutionella strukturer för att effektivt utveckla en bättre samordning vad gäller informationspolitiken. Vad gäller EU-hus, vill jag bara säga en sak och det är att parlamentet och kommissionen kan ha sitt säte i en och samma byggnad eller i närliggande byggnader, det är ett bra kriterium. Jag delar det målet. Det är precis den politiken jag för sedan jag blev ansvarig för det här området. Det man måste göra är att undvika dubbleringar och jag är säker på att vi, tillsammans, kommer att lyckas upprätta och dela arkiv, bibliotek och konferensrum. Avseende de andra frågorna som nämns i punkt 16, är jag överens med de samlade initiativen vad gäller Euronews, " Europa via satellit" , Europeiska unionen för radiosändningar, cd-rom. I alla dessa frågor delar jag föredragandens åsikt helt. Jag slutar med att säga er att detta är de reflexioner jag har kring detta viktiga betänkande av Pex, som har det utomordentliga värdet att det tar upp viktiga och brådskande frågor som påverkar de europeiska institutionernas informations- och kommunikationspolitik med medborgarna. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00. Välkomsthälsning Det är med stor glädje jag å parlamentets vägnar välkomnar Dan Tichon, ordförande i staten Israels parlament, Knesset, som gör oss äran att besöka Europaparlamentet och som har tagit plats på åhörarläktaren. (Applåder) Omröstning Fru ordförande! Ledamöterna minns säkert min fråga till ordföranden i går i denna plenisal: Han informerade oss om att det är presidiet, och endast presidiet, som granskar och fattar beslut gällande frågor om den 50-procentiga närvaron i plenisalen vid omröstningar under uppropet. Detta är vad ordföranden meddelat oss. Som ledamöter av detta parlament anser vi detta vara odemokratiskt. Vi anser att presidiet fattar beslut som kan ha återverkan på framtiden genom att ett prejudikat skapas. Vi har därför beslutat att protestera på detta sätt. Detta är det enda sätt vi har att protestera mot det sätt på vilket presidiet hanterar denna kris. Därför noteras min närvaro i plenisalen för denna omröstning med namnupprop. Jag kan komma att vilja rösta vid vissa tillfällen, men vid detta tillfälle vill jag bara att min närvaro skall noteras. Jag uppmanar andra ledamöter att göra likaledes. Utmärkt, tack herr Falconer. Före omröstningen om ändringsförslag 17 Fru ordförande! Min närvaro i kammaren bör noteras. Kära kolleger! Ett ordförandeskap utan ett inlägg från Falconer skulle inte vara något ordförandeskap. Vi har nu denna trevliga vana och vi tar den med humor. Herr Falconer, vi noterar att ni inte deltar i omröstningen, men att ni är här. (Falconer begärde ordet på nytt.) Herr Falconer, jag kan inte ge er ordet igen, det är en gång för mycket. Efter omröstningen om ändringsförslag 18 Ja, herr Falconer, ni är fortfarande här ser jag. Insisterar ni, herr Falconer? Om det verkligen gäller en ordningsfråga, så blir det den sista. Fru ordförande! Detta är inte förenligt med instruktionerna från presidiet. Instruktionerna från presidiet säger att ni skall tillkännage detta i samband med omröstningen. Jag önskar vara noterad vid omröstningen, och därför vill jag bli registrerad innan omröstningen äger rum. Detta är vad som sägs i instruktionerna, så jag ber er följa era egna instruktioner. Herr Falconer, för att vinna tid lovar jag att alltid se efter om ni är här, men ni måste förstå att jag inte kan leka den här leken. Vi har många ändringsförslag. Jag ser att ni är här; vare sig ni röstar eller inte ser jag att ni är närvarande och jag har noterat det. (Parlamentet antog lagstiftningsförslaget.) Herr Falconer. Jag ger er ordet under förutsättning att det gäller en sista ordningsfråga. Fru ordförande! Om den andra sidan och övriga ledamöter väljer att bräka som får och bete sig som får när någon talar om för dem vad de skall göra, och sedan följa dem blint, hur kan då deras valmanskårer förvänta sig att dessa skall representera dem? Hur kan valmanskåren ha något som helst förtroende för detta parlament när dess egna representanter verkar under diktat? Fru ordförande! Ni sade: " Jag är inte villig att delta i er lek." Falconer startade inte denna lek! Leken startades av presidiet. Det var presidiet som förbigick dessa instruktioner, inte Falconer. Därför ber jag er att ta tillbaka dessa ord! Jag uppmanar ledamöterna i denna församling att sluta bete sig som får! Fru ordförande! Till föredragningslistan. Jag vill gärna säga att vi är verkligt många ledamöter som är trötta på det här uppträdandet från en viss ledamots sida. Jag vill gärna be er gå vidare. Vi vill inte avbrytas varje gång. Saken är alltför allvarlig för att vi skall kunna ägna tiden åt tjafs. (Applåder) Herr ordförande! Eftersom målsättningarna i ändringsförslagen från Europeiska folkpartiets grupp och socialistgruppen i stort sett påminner om varandra går vi med på socialistgruppens förslag, under förutsättning att socialistgruppen går med på att ordet " demokratisk" läggs till framför ordet Ryssland. Meningen skall således lyda: " anser det nödvändigt, att Europeiska unionen inför ett demokratiskt Ryssland ..." (Ordföranden konstaterade att det inte förelåg några invändningar mot inlämnandet av det muntliga ändringsförslaget.) (Parlamentet antog resolutionen.) Fru ordförande! Det rör sig om ett muntligt ändringsförslag, som består av två delar. Jag har den franska texten framför mig. Stycke G i ingressen börjar: " Inquiet du non respect par Israël des engagements ..." Den första delen i ändringsförslaget innebär att denna fras byts ut mot frasen: " Convaincu qu'Israël doit respecter ses engagements..." Den andra delen i ändringsförslaget innebär att frasen " et des accords d'Oslo" läggs till i slutet, efter frasen " novembre 1995" . Tack, herr Dimitrakopoulos. Finns det några invändningar mot att beakta detta muntliga ändringsförslag? Fru ordförande! Jag ställer mig bakom detta muntliga ändringsförslag som företrädare för min grupp och stöder det fullt ut. (Ordföranden konstaterade att det inte förelåg några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.) (Parlamentet antog resolutionen.) Fru ordförande! Vi känner alla till att man i går beslutade om att inleda en dialog mellan befolkningen i Kosovo och den Federala Republiken Jugoslavien. I punkt 3 uppmanar vi dem att inleda denna dialog. Denna punkt kommer att inledas med orden: " Det är glädjande att en dialog har inlettsmellan ..." . Den fortsätter: " utan förhandsvillkor om Kosovos framtida ställning" . Detta är allt som står i punkt 3. (Ordföranden konstaterade att över tolv ledamöter motsatte sig inlämnandet av det muntliga ändringsförslaget.) Mina kära kolleger, det är något som jag inte förstår. Det finns en begäran om ett muntligt ändringsförslag. Ni protesterade inte i början. Sedan kan ni alltid rösta emot. Er inställning är fullständigt idiotisk. Först lyssnar ni och sedan säger ni: " Nej, jag ville inte lyssna på honom." Det är fullständigt motsägelsefullt. Vi var mitt i förfarandet. Ni kan inte börja om från början. En dag måste någon förklara arbetsordningen för er ordentligt. När man gjorde utkastet till resolution visste vi inte vad som då försiggick i Belgrad. Vi hade inte de fakta som nu presenterats av talaren. Vi borde åtminstone ha givits chansen att åtminstone lägga fram argument för förslaget, innan det avvisades. Jag beklagar att vi inte fick den chansen. Vad som är säkert är att vi absolut inte skall inleda en debatt om denna punkt. Alla är medvetna om att arbetsordningen har respekterats fullständigt i ärendet. Vi ställdes inför ett muntligt ändringsförslag som kollegerna, tyvärr, av förklarliga skäl inte fått kännedom om i förväg. Det är vad som händer i de här fallen. Jag skall ge ordet till Pack så att hon kan berätta för oss om anledningen till invändningarna mot det muntliga ändringsförslaget. Jag vill bara påpeka att det inte har framkommit några nya uppgifter sedan i går. Vi visste redan vid lunchtid i går att Rugova och Milosevic kommer att träffas i morgon. Mer än så vet vi inte. Därför finns det inte heller något att tillägga. Vi hoppas bara att denna dialog inleds utan att föregås av några villkor som det står i resolutionen. (Parlamentet antog den gemensamma resolutionen.) Fru ordförande! Beträffande ändringsförslag 4 som handlar om arbetstidsförkortning, skulle jag med tanke på den pågående debatten i ett antal av Europeiska unionens länder och med tanke på de omröstningar som har ägt rum i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, vilja säga att jag i min egenskap av föredragande inte kan begära att det skall stödjas. I min egenskap av författare till betänkandet stöder jag däremot detta ändringsförslag. Då tror jag att kammaren har blivit upplyst. (Parlamentet antog resolutionen.) Fru ordförande, mycket kort. Det tredje avsnittet hänvisar till ett arbetsdokument som, under tiden, har ersatts av Randzio-Plaths resolution och det måste alltså uppdateras. Jag ber er ha överseende med att vi genomför den nödvändiga ändringen och säga " med beaktande av resolutionen av den 2 april 1998, dok. A4-0110/98" . Jag skall begära ordet strax, om punkt 9, för ett mycket litet muntligt ändringsförslag. (Under omröstningen om ändringsförslagen gav sig Falconer till känna flera gånger för att begära ordet.) Nej, herr Falconer, vi hade kommit överens om att det var ert sista ordningsfråga. Jag håller mig till det och jag tycker att jag har haft stort tålamod. (Falconer insisterade - protester från kammaren.) Herr Falconer! Detta är verkligen mycket obehagligt. Det säger jag uppriktigt. Jag ber er att sluta! (Applåder) Samtliga ordförande för sammanträdet som har avlöst varandra här i talarstolen har visat prov på enormt tålamod. Men nu är det slut. Jag vill att vi fortsätter att rösta. Om punkt 9 Fru ordförande! Jag föreslår att ni ersätter två ord med ett, inte av ekonomiska skäl utan för att undvika risken att Randzio-Plaths och mitt eget betänkande tolkas olika. Jag föreslår att " och att" ersätts med " för" . (Ordföranden konstaterade att det inte förelåg några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget.) (Parlamentet antog resolutionen.) Jag gratulerar Herman och framför mina ursäkter till Pex, men tiden tillåter oss inte att rösta om hans betänkande nu. Det blir föremål för omröstning i kväll, efter debatten om aktuella och brådskande ämnen. Jag önskar er en smaklig måltid och lämnar ordet till Falconer! (Blandade reaktioner) Fru ordförande! Jag hoppas och tror att ni respekterar mina rättigheter. Tydligen vill inte herr Blak respektera dem, men det får hans valmanskår avgöra. Vad jag vill ha sagt är följande: Hur många personer har vänt sig till era tjänstemän och meddelat att de tänker närvara i kammaren men inte avser att rösta? Det är min första poäng. Min andra poäng är att fråga: Kan era tjänstemän intyga att dessa personer fortfarande vistades i kammaren? Jag anser att detta är en viktig ordningsfråga. Det är en del av det förfarande vi har valt att tillämpa. Jag vet att en person kom till mig och berättade att han låtit registrera sin närvaro i kammaren. Jag såg inte till den personen under omröstningen och jag undrar bara hur många fler som i själva verket gjorde på samma sätt för att låta markera sitt missnöje. Herr Falconer, jag skall svara er omedelbart. Parlamentsledamöterna närvaro granskas under hela omröstningen. Det kan jag försäkra er. Fru ordförande! Med stöd av - vilket jag är övertygad om - 99, 9 procent av min grupp, ber jag att få tacka er för ert tålamod, goda humör och er värdighet vid genomförandet av denna omröstning. (Applåder) Tack, fru Green. Jag blir mycket rörd över det ni säger. Fru ordförande! Jag vill också tacka er för ert tålamod, samt även tacka herr Falconer för att han står upp för ledamöternas rättigheter. Jag gläds tillsammans med vår föredragande åt rådets gemensamma ståndpunkt om införandet av nummerportabilitet mellan telekommunikationsoperatörer och förval av operatörer. Det är två viktiga åtgärder för att garantera en väl fungerande konkurrens inom sektorn, och alltså för att främja konsumentens intressen. Fristen den 1 januari 2000 för flertalet medlemsstater förefaller även lämplig. Jag beklagar emellertid, liksom vår föredragande, att kommissionen inte lägger fram något förslag som syftar till att införa nummerportabilitet när det gäller mobil telekommunikation. Jag insisterar, liksom han, på nödvändigheten av att göra nödnumret 112 operativt i unionens samtliga länder. Jag tror att medborgarnas Europa förverkligas bättre genom praktiska åtgärder av detta slag än av ytterligare besvärjande uttalanden. Betänkande: Collins (A4-181/98) Med tanke på den komplicerade titeln på rådets förslag till förordning, som överlämnats till oss, är det inte oviktigt att erinra om att den text vi nu skall uttala oss om är avsedd att noggrant ange vilka produkter, baserade på soja eller genetiskt modifierad majs, som skall märkas som sådana och, i förekommande fall, hur detta exakt skall ske. I mina ögon är det grundläggande att vi i dag fastställer en bestämd ståndpunkt till förmån för en tydlig märkning av dessa produkter, särskilt som denna förordning sannolikt kommer att fungera som referens för de exakta åtgärderna, som vi väntat på sedan länge, för märkning av nya livsmedel och ingredienser. Vi kan inte sänka garden nu, när vi vet vilka ansträngningar vi varit tvungna att göra för att uppnå principen om en särskild ytterligare märkning, som är så fullständig som möjligt inom ramen för antagandet av förordningen om novel food . Jag stöder därför med kraft de ändringsförslag som syftar till att stärka det välgrundade i den märkning som överlämnats till konsumenten, samt att klargöra innehållet. Jag stöder särskilt: framtagandet av en bättre vetenskaplig utvärdering av förekomsten av genetiskt modifierade organismer, avskaffande av möjligheten till märkning av typen " kan innehålla" till förmån för ett tydligt angivande " innehåller en genetiskt modifierad organism" och möjligheten, när det visar sig nödvändigt, till förkortad märkning " genetiskt modifierad" , som har fördelen att inte vara särskilt lång eller komplex men ändå mycket tydlig. Jag röstar för detta förslag som kommer att tvinga fram märkning av födoämnen som innehåller genetiskt modifierade organismer (GMO). Jag skulle ha önskat att det gått ytterligare ett steg längre. Låt mig ändå göra klart att jag som forskare bedömer GMO som säkert för allmän konsumtion. Emellertid, vilket sorgligt nog bevisats vid många tillfällen, är forskningen och forskare inte ofelbara. Min önskan är att EU: s lagstiftning gör det möjligt för de konsumenter som gör en annan bedömning än jag, att kunna göra sina egna val i Europas butiker och snabbköp. Därför är märkning nödvändigt, genom att den värnar individens rätt att välja, utan att förbjuda GMO. De danska socialdemokraterna stöder inte betänkandet, eftersom det förringar märkningen av genmanipulerade födoämnen. Genom att ta bort möjligheten att märka matvaror med orden " kan innehålla" , sviker man konsumenternas önskan om information. Det är ursprungligen Europaparlamentets förslag att märkning skall ske även i tvivelaktiga fall. Härigenom tillförsäkras de konsumenter som absolut inte vill ha genmanipulerade matvaror ett verkligt val. Betänkande: Tindemans (A4-171/98) Fru ordförande! Jag avger denna röstförklaring för Gruppen De gröna i Europaparlamentet. Den avser ett betänkande som säkert har medfört viktiga förändringar i parlamentets politik. De gröna hör emellertid till dem som liksom några andra få grupper inte anser det nödvändigt att vara rustad till tänderna för att förverkliga ett demokratiskt, ekologiskt och socialt enat Europa. Därför är vi starkt kritiska till att ett sådant betänkande har tagits upp på dagordningen trots de massiva protesterna från en minoritet i parlamentet under ratifikationsprocessen av Amsterdamfördraget och trots det faktum att neutrala stater är medlemmar i Europeiska unionen. Det innebär att Europaparlamentets initiativ föregriper sådant som ligger utanför Amsterdamfördraget och därför stör ratificeringsprocessen i de neutrala staterna och inte på något vis står i samklang med beslutandefriheten hos de europeiska medborgarna. Medborgarna har inte givit oss mandat för något sådant. En betydande ändring har gjorts mitt i denna villervalla. Det framgår inte klart på slutet att namnet på " underutskottet för säkerhet och nedrustning" har ändrats till " underutskottet för säkerhet och försvarspolitik" . Även det ligger långt utanför Amsterdamfördraget. Jag protesterar som företrädare för de Gröna starkt mot försöken att genom initiativ ändra Europeiska unionens förfarande och det i strid med de europeiska medborgarnas vilja. Utrikes- och säkerhetspolitik består av olika komponenter: utrikespolitik, bistånd, handel, freds- och konfliktlösning, nedrustningspolitik, flyktingpolitik och militärt försvar. Säkerhetspolitik är således inte detsamma som militärt försvar. I ett modernt säkerhetsperspektiv står människans säkerhet i centrum. Hoten mot människan kan vara allt ifrån miljökatastrofer till social exkludering. Konflikter mellan stater blir alltmer ovanligt. I stället blir det allt vanligare med inomstatliga konflikter. Dessa konflikter bottnar framför allt i sociala motsättningar med etniska och/eller religiösa förtecken. Sådana konflikter kan inte lösas med militära metoder. Många av EU: s länder accepterar inte ett gemensamt försvar. I Sverige säger 70 procent av folket nej till det. Förverkligandet av ett gemensamt försvar har för lång tid framöver förts bort från dagordningen i och med Amsterdamfördraget. Parlamentet har inte beslutanderätt om ett gemensamt försvar. Det krävs ett enigt ministerråd för att besluta om detta. Vi kan inte stödja betänkandet. Jag röstade emot detta betänkande eftersom jag, trots att jag vill att EU skall gå mot en gemensam utrikes- och försvarspolitik som en del av ett federalt Europa, inte kan stödja att denna politik bygger på avskräckning med hjälp av kärnvapen. De brittiska och franska kärnvapnen bör demonteras i enlighet med artikel 6 i icke-spridningsavtalet och i linje med domen från den Internationella Domstolen 1966. Då kan vi utveckla en gemensam försvarspolitik. Jag stöder utvecklingen av en gemensam försvarspolitik för EU. Jag anser att det är en oundgänglig del av den europeiska integrationen. Därför stöder jag till fullo förslagen i Tindemans betänkande. Jag vill emellertid invända mot McKennas synpunkter i hennes debattinlägg. Hon hävdar, felaktigt, ännu en gång att Amsterdamfördraget innebär etablerandet av en europeisk försvarspolitik, som i sin tur underminerar den irländska neutraliteten. Det gör den inte. Amsterdamfördraget respekterar uttryckligen den nuvarande försvars- och säkerhetspolitiken i varje medlemsland. Fördraget innebär en uttrycklig förpliktelse att respektera Irlands neutralitet. En försvarspolitik för EU kan endast etableras om en sådan enhälligt godkänns vid ett framtida ministerrådsmöte. Dessutom skulle detta kräva tillägg i EU-fördragen och därmed bli föremål för en folkomröstning i Irland. Hon borde avstå från att göra så bedrägliga påståenden som hon och hennes kolleger har gjort under folkomröstningen i Irland. Det faktum att de gång efter annan bevisas vara grundlösa hindrar tyvärr inte att de upprepas. Jag tar också avstånd från hennes personliga kommentarer om Tindemans. De är onyanserade, kränkande och ogenomtänkta. Tindemans är den Europeiska unionens andlige fader och ingen i detta parlament har gjort mer än han för att uppnå varaktig fred och försoning i Europa. McKenna och hennes kolleger borde följa hans exempel snarare än kritisera honom. Dramat i Jugoslavien visade i vilken grad Europeiska unionen, som inte kunde framtvinga sin auktoritet vid sina egna gränser, förblir en politisk dvärg och fortsätter att när det gäller den egna säkerheten vara beroende av sin amerikanska allierade. Efter Maastrichtfördraget, och trots Amsterdamfördraget, förblir den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken till stor del ett embryo. Den senaste krisen i Persiska viken, där Europeiska unionens medlemsstater ännu en gång talade och agerade oordnat och t.o.m. motsägelsefullt, är bara det senast kända exemplet. Försvarets Europa är inte i bästa form. Hur skulle det kunna vara annorlunda när en försvarspolitik endast är intressant som komplement till en utrikespolitik värd namnet. Efter antagandet av euron, som bekräftar Europeiska unionens position som världens största handelsmakt, går unionen alltför sakta fram på vägen mot en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Amsterdamfördraget möjliggjorde förvisso några framsteg på området, tyvärr nämnde man inte ens vissa medlemsstaters misstänksamma nationalism och motsägelsefulla intressen. Dessa har ännu inte vare sig någon gemensam doktrin eller något gemensamt program. Hur lång tid skall det ta för vissa medlemsstater att förstå att deras åsikt kommer att höras bättre, deras intressen bli bättre försvarade och deras bidrag till att återupprätta fred och demokrati i världen bli mer effektivt när de talar med en enda stark röst för Europeiska unionens räkning, när de bedriver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och när de förfogar över integrerade väpnade styrkor för att stödja diplomatin? I detta sammanhang måste man, liksom föredraganden, konstatera att inför sitt 50-årsjubileum och under ytterligare många år kommer Västeuropeiska unionen att spela en avgörande roll som fullständigt delaktig i Europeiska unionens utveckling. Jag delar hans uppfattning att på det här stadiet finns det inget annat sätt, om man vill göra framsteg med att inrätta en gemensam försvarspolitik, än att utveckla gemensamma program och konkreta åtgärder för samarbete, genom att på bästa sätt utnyttja alla möjligheter fördragen erbjuder. Tindemans betänkande, såsom det har godkänts, står för ett tänkande som åtminstone delvis avspeglar attityder från kalla krigets dagar. Det är önsketänkande, med tanke på Amsterdamfördraget och de fyra alliansfria länderna, att tala om att integrera VEU i unionen. Finland är för närvarande det enda medlemslandet i EU som har gemensam gräns med Ryssland. Vi ser inte Ryssland som en fiende och vi hoppas att banden mellan EU och Ryssland kommer att stärkas, i syfte att skapa ett större område med fred, stabilitet och välstånd. Vi ser inte militära medel som ett huvudsakligt svar på de problem som möter oss i unionens omedelbara närhet. Detta var resonemanget bakom det finsk-svenska initiativet att införliva Petersbergsuppgifterna inom ramen för EU. Tindemans betänkandet bygger inte på ett klarsynt tänkande vad gäller behoven för europeiskt försvar och säkerhet. Därför måste vi rösta emot betänkandet. De danska socialdemokraterna har valt att rösta mot betänkandet. Tindemans betänkande ser i sin utgångspunkt EU som en militärmakt, och går i sina rekommendationer ännu längre i strävandena att göra EU till den normgivande regionala supermakten. Betänkandet drar slutsatsen att unionens initiativ i fråga om uppkomna problem i bl.a. Mellanöstern och Balkan har varit för svaga, att de sattes in för sent och att Europaparlamentets naturliga roll som ansvarsfull medspelare inte varit lika uppenbar för kommissionen och ministerrådet. Detta kan vi som socialdemokrater inte säga emot. Betänkandets föreslår emellertid att man försöker lösa detta problem genom bland annat en snabb integrering av Västeuropeiska unionen i EU. Ett EU som potentiell militär supermakt är ett steg i motsatt riktning mot ett helt och fredligt Europa. Betänkandet framställer ytterligare en rad punkter som skulle påskynda integrationen av VEU i EU och stärka den gemensamma försvarsprofil Tindemans efterlyser så kraftigt. Föredraganden har dock ingen lösning på de problem med att förklara detta som EU kommer att drabbas av inför de grannländer som kommer att få problem med ett EU som upprustar militärt, liksom att en gemensam försvarspolitik i sin yttersta konsekvens skulle betyda att de franska och brittiska kärnvapenförsedda styrkorna skulle placeras under gemenskapens jurisdiktion. Därför har vi - och med oss andra i den socialdemokratiska gruppen - valt att rösta mot betänkandet. En gemensam europeisk säkerhetsidentitet existerar redan i form av Nato och OSSE. Europa har inget behov av en ny. Vi har röstat nej till Tindemansbetänkandet, eftersom det innebär ett betydande steg i riktning mot att militarisera EU, vilket tyvärr bekräftar de farhågor som många av oss sedan länge har uttryckt om inriktningen på EU-samarbetet. Genom Tindemansbetänkandet ställer sig Europaparlamentet bakom uppfattningen att EU skall utvecklas till en militär supermakt med i huvudsak samma målsättningar som de flesta av historiens supermakter, nämligen att ensidigt försvara sina egna intressen, inbegripet försörjningsintressen, med väpnad hand. Betänkandet betyder också att man anser att EU skall ha rätten att uppträda som en sorts " världspolis" och efter eget gottfinnande militärt intervenera i andra länders angelägenheter. Vi är anhängare av en internationell rättsordning som också kan innefatta fredsinsatser av militär karaktär av en sort som FN och OSSE sedan länge sysslar med. Vi kan också tänka oss olika former av förstärkning inom ramen för FN-stadgan av FN: s och OSSE: s roll i detta sammanhang. Däremot motsätter vi oss att enskilda supermakter eller regionala block utanför FN-ramen på egen hand ägnar sig åt militära interventioner, vilket Tindemansbetänkandet dessvärre öppnar vägen för. Det är också uppenbart att Tindemansbetänkandets säkerhetspolitiska grundsyn inte lämnar något utrymme på sikt för alliansfrihet av svensk modell inom ramen för EU. Också detta är dessvärre en bekräftelse av farhågor som vi tidigare har givit uttryck för. Slutligen vill vi påpeka det anmärkningsvärda med att den svenska versionen av Tindemansbetänkandets titel översätter defence policy med säkerhetspolitik , vilket är en så allvarlig förvrängning att det ger en direkt vilseledande bild av vad Tindemansbetänkandet faktiskt handlar om. Resolution om samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet Måste jag säga det igen? Medelhavet är för oss ett innanhav. Våra förbindelser med samtliga Medelhavsländer är grundläggande, både för dem och för oss! Det förutsätter frivilliga partnerskap och åtgärder, med respekt för våra olikheter och krav liksom för vår historia ... Situationen har förbättrats något de senaste åren, men ändå med alltför stora förseningar, " blandningar av olika slag" och ibland överlägsenhet från vår sida, utan att nämna " anfallen" av neokolonialism. Ingen har den " avslöjade sanningen" när det gäller Algeriet, Marocko eller Mellanöstern. Vi är alla överens om att vi måste utrota terrorismen, förbättra demokratiseringen och på nytt lansera fredsprocessen. Man kan ha idéer och förslag och försvara dem livligt, men man måste också kunna lyssna på dem som är i kontakt med dessa allvarliga och dramatiska problem. Varken släpphänthet eller förnekande, krav eller överlägsenhet - detta måste vara våra europeiska riktlinjer! Och vi får inte glömma att kräva av Europeiska unionens medlemsstater att de snabbt ratificerar ingångna avtal, genom att tillföra nödvändiga ekonomiska medel, hjälpa länderna i söder och öppna våra marknader, men också genom att kräva att vår politiska betydelse erkänns i den gemensamma strävan efter lösningar. Jag tror på vår framgång om vi ser till att vi får de politiska medlen, men bara då. Samarbetet EU-Medelhavsområdet, som inleddes vid Barcelonakonferensen i november 1995, är en förutsättning för hållbar stabilitet och ekonomisk utveckling i hela regionen. Det handlar om att Europeiska unionen måste främja tillväxten för att kunna minska arbetslösheten i regionen och reducera invandringstrycket, och på det viset bidra till den allmänna stabiliteten och säkerheten i länderna kring Medelhavet. Denna strategi kommer att få positiva återverkningar på den europeiska säkerheten. Europa är på väg att upptäcka något grundläggande: En ecu som investeras i Asien skapar arbetstillfällen, rikedom och säkerhet i Asien, medan en ecu som investeras i Medelhavsområdet skapar säkerhet för Europa. Därför måste kommissionen snarast se till att åter få i gång det decentraliserade samarbete som alltför länge varit lamslaget. När tänker Europeiska kommissionen åter börja tillämpa Med-programmen? De programmen fungerar inte via de nationella regeringarna, utan tack vare ett multilateralt, decentraliserat samarbete på regional och lokal nivå. De är med andra ord mycket viktiga, eftersom de gör det möjligt att knyta direkta band mellan personer, grupper och organisationer med samma intressen och samma mål inom EU och inom och mellan EU: s partner runt Medelhavet. Det är så den ekonomiska utvecklingen kan främjas, genom att man bygger upp en klass av ledare och entreprenörer som företräder de olika skikten i samhället och inte bara dess elit. Och detta skulle vara av godo, inte bara för Medelhavsområdet, utan för Europa som helhet. De danska socialdemokraterna har i dag röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om avtalen Europa-Medelhavet. Detta har vi gjort utifrån åsikten att det är viktigt att stödja EU: s projekt på detta område. Vi skall vara med om att säkerställa en fredlig utveckling i de länder som gränsar till Medelhavet, både vad angår handel, demokrati och mänskliga rättigheter. En brist i det gemensamma resolutionsförslaget är att det inte lägger tillräckligt stor vikt vid de mänskliga rättigheterna. De danska socialdemokraterna vill uppmana kommissionen att snarast möjligt lägga fram ett förslag till strategi för hur upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna kan främjas i Medelhavsområdet. Dessutom är det viktigt för de danska socialdemokraterna att man sätter press på kommissionen att öka anslagen för att främja de mänskliga rättigheterna i området. Det är inte nog att man avsatt 9 miljoner ecu till sådana initiativ. Medlen skall vara av sådan storleksordning att aktiviteterna kan utvidgas och programmen kan bli mer omfattande. Herr ordförande! Mina damer och herrar! Med all respekt för kommissonens försök att initiera Meda-programmet och Med-Meda-programmen, måste jag ändå få framföra min grupps kritik på en särskild punkt. Med-programmen stoppades av kommissionär Marín, trots att ingen särskild kritik hade riktats mot dem, endast av den anledningen att han hade reagerat på flera missförhållanden. Kommissionens misslyckande satte därigenom stopp för många bra projekt. Ett sådant förfarande är i högsta grad opolitiskt och ett tecken på kommissionärens tafatthet. Hans inlägg i gårdagens debatt var också en enda stor klagolåt, tråkigt nog. Därför vill jag be kommissionen förhindra ett sådant agerande i liknande fall i framtiden. Genom att stoppa bra program kommer man tyvärr inte undan de dåligt planerade programmen; tvärtom, man orsakar bara ännu större skada. Jag kan bara hoppas att kommissionen nu verkställer Med-programmen i snabbare takt. Man brukar säga att Medelhavet är " mer än bara ett hav" . Europa är i minst tre avseenden förbundet med hela Medelhavsområdet, det gamla " Pontus Euxinus" inbegripet: Ekonomiskt genom handelsflödet i båda riktningarna, geografiskt eftersom området norr om Medelhavet huvudsakligen utgörs av Europeiska unionens medlemsstater, och inte minst historiskt genom en lång historia av handelsutbyten och ömsesidigt beroende, där Västeuropa under lång tid intog rollen som " de fattiga kusinerna" , innan man i samband med renässansen gjorde ett " generalagentursanspråk" och under 1800-talet uppnådde en ledande maktposition med hjälp av koloniala och halvkoloniala metoder. Rivaliteten mellan de europeiska stormakterna bidrog i stor utsträckning till en upplösning av de politiska och sociala strukturerna söder och öster om Medelhavet (liksom i Svarta havsområdet). Slutligen bidrog förintelsen i Hitlertyskland på ett avgörande vis till att Israel och Palestina belastades med en näst intill olöslig kamp för sitt existensberättigande. Europeiska unionen kan inte dra sig tillbaka i rollen som iakttagare av Medelhavsområdet. Unionen får inte heller göra det enkelt för sig genom att koncentrera sig på " de enkla problemen" och överlåta " de svåra" till USA. Det här är ingen plädering för ett solonummer utan snarare för att unionen i öppet samarbete och med tydliga klargöranden skall göra det som ankommer den. Gemensam resolution om Kosovo Fru ordförande! Jag vill påpeka att jag har röstat för Kosovo-betänkandet, trots att jag är högst irriterad över den diskussion som fördes i går. Jag anser inte att det är meningsfullt att genomföra en sådan diskussion, när varken rådets och kommissionens företrädare är närvarande, och många av dem var inte kvar i går kväll. Jag tror också att det var komplicerat, eftersom rådet och kommissionen uppenbarligen inte känner till den senaste händelseutvecklingen på området, för den gick de inte närmare in på. Man kan åtminstone ifrågasätta det sätt på vilket frågan sköts upp, det vill säga att man prioriterade diskussionen om Indien, vilken också säkert är både viktig och intressant. Trots detta är jag övertygad om att man måste fortsätta diskussionerna i samma riktning utan att förlora den verkligt skyldige ur sikte, vilken befinner sig i Belgrad och inte i Pristina. Milosevic upplöste Kosovos autonomi år 1989 i strid mot författningen, och han är utan tvivel skyldig till de brott mot mänskligheten som begicks den gången. Enligt min uppfattning hör han därför inte hemma vid förhandlingsbordet, utan inför domstolen i Haag. Vi har lagt ned våra röster gällande resolutionen om Kosovo. Att vi inte kan rösta för resolutionen beror på punkt 6, i vilken det riktas en uppmaning till FN: s säkerhetsråd, OSSE, Nato och VEU att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att konflikten sprider sig. Vi anser att denna uppmaning endast skall riktas till FN: s säkerhetsråd och OSSE som utifrån en politisk analys fattar beslut om åtgärder. Lösningen av konflikten i Kosovo är inte en militär fråga, utan en politisk och diplomatisk fråga. Vi anser dock att resolutionen i övrigt utgör en riktig analys av den aktuella politiska situationen. Vi upprepar ständigt i våra resolutioner hur viktigt det är att de demokratiska krafterna i Kosovo främjas. Det är därför beklagligt att i år har, såvitt jag vet, inte ett enda projekt inom programmet Phare-demokrati främjats. Som företrädare för min grupp skulle jag därför vilja fråga kommissionen: Vad planerar den att göra för det civila samhället i Kosovo den närmaste framtiden inom ramen för demokratiprogrammet? Om kommissionen är i behov av förslag, kan vår grupp genast lämna sådana. Betänkande: Caudron (A4-138/98) Caudrons betänkande betonar med rätta kvaliteten i det arbetsdokument om " Den europeiska industrins konkurrenskraft" som har utarbetats av kommissionen. Ett sådant arbete borde sannolikt genomföras regelbundet, så att man genom att använda samma referenskriterier och samma analyssystem kan få en översikt över den europeiska industrins utveckling och hur effektiva de åtgärder är som har vidtagits för att stödja konkurrenskraften. Dokumentet ifrågasätter en rad förutfattade meningar om den så ofta kritiserade nedgången inom den europeiska industrin, och målar upp en bild av dess fördelar och svagheter: företag som fortfarande är alltför nationella och fragmenterade, dåligt anpassat skattesystem, en gemensam marknad som ännu inte riktigt är gemensam, överdriven stelhet i arbetet och en alltför tung administration. Dokumenten pekar även på vårt ansvar på området. Eurons införande kommer säkerligen att gynna de europeiska företagen, som äntligen slipper de tunga administrativa och finansiella valutakostnaderna, och kommer också att bidra till att deras finansiella miljö förbättras. Det åligger nu oss att se till att investeringarna får ett uppsving (såväl de offentliga som privata), något som vi alltför mycket förbisett under det senaste årtiondet, samt att genomföra vitboken från 1993 om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Vi måste också samordna och harmonisera skattepolitiken. Det är nödvändigt att medlemsstaterna ser till att undvika den vilda skattekonkurrensen och styr in skattesystemet till förmån för företagen, genom att minska avgifterna på arbete. För att våra företag bättre skall kunna möta utmaningarna med avregleringen av marknaderna och handelns internationalisering måste vi snarast anta den europeiska bolagsstadgan. Jag anser, liksom föredraganden, att ett sådant antagande bidrar till att göra folk uppmärksamma, genom att betona företagens europeiska dimension. Det är alltså utan tvekan jag röstar för det betänkande som har lagts fram för oss. De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för Caudrons betänkande om den europeiska industrins konkurrensförmåga. Vi anser att betänkandet innehåller flera bra uttalanden om hur man säkerställer att den europeiska industrin blir mer konkurrenskraftig. Vi kan emellertid inte stödja föredragandens åsikt om att alla länder bör ha samma belastning på sina företag vad beträffar miljökrav. I enlighet med fördragets artikel 100a.4, skall den enskilda medlemsstaten ha möjlighet att tillämpa den miljölagstiftning som medlemsstaten anser nödvändig med hänsyn till hållbar utveckling, hälsa samt välfärd, och miljöpolitiken kommer i allt högre grad att i framtiden baseras på artikel 130, som innebär att länderna kan bygga vidare på EU: s minimiregler. Vi är också emot föredragandens åsikt om harmonisering av skattepolitiken (punkt 15). Vi tar kraftigt avstånd från varje form av harmonisering av inkomstskatt. Betänkande: E. Mann (A4-173/98) Fru ordförande! Med tanke på den snabba ökningen av distanshandel över hela Europa stöder jag föredragandens förslag om att den bör regleras på internationell nivå genom Världshandelsorganisationen. Det är också mycket viktigt att åtgärder vidtas för att garantera att marknaden för distanshandeln omfattas av högsta möjliga standard vad gäller konsumentskydd. Konsumenterna måste skyddas mot köp av defekta eller farliga produkter. Jag har noterat föredragandens förslag om att kommissionen borde undersöka huruvida det är möjligt eller inte att beskatta Internethandeln. Jag vill emellertid betona att syftet med ett sådant beslut inte enbart bör vara att avhålla EU: s konsumenter från att köpa billigare varor genom att beskatta dem. Våra krafter måste inriktas på att arbeta för lägre priser inom EU så att icke-EU-produkter inte längre är ett attraktivt alternativ. Förhoppningsvis kommer införandet av en gemensam valuta att bidra till att uppnå detta. Harmoniseringen av olika momsnivåer och andra taxor har också en stor betydelse. Betänkande: Herman (A4-117/98) Fru ordförande! Hermans betänkande om hur institutionerna kan fungera bättre utan att fördragen ändras vittnar om en mycket förvånande åtgärd, och jag beklagar att man inte reagerar mot den här i kammaren. När det gäller betänkandets huvudsakliga ämne, kontrollen av Ekonomiska och monetära unionen, förklarar man inställsamt för oss att svagheten i den demokratiska kontrollen är oacceptabel, vilket man vet redan från början, men att Maastrichtfördragets förhandlare inte ville vara alltför ambitiösa och att Amsterdamfördragets förhandlare inte heller ville göra något, av rädsla för att öppna Pandoras ask. Med andra ord: För att undvika att skapa en ny debatt var det bättre att tolerera en ohållbar situation. Resultatet blir att när den gemensamma valutan nu skall införas oroar sig alla över den svaga demokratiska kontrollen och över att Europaparlamentet har reducerats till att snabbt uppfinna sekundäråtgärder, för att få folk att tro att medborgarna får säga sitt. Hermans betänkande föreslår bl.a. att reformer skall genomföras genom s.k. interinstitutionella avtal mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Dessa avtal har på intet sätt värdet av ett fördrag, men gör det möjligt för integrationens anhängare att komma överens sinsemellan och successivt utöka Europaparlamentets befogenheter, för att skapa en situation som senare kommer att läggas fram som ett fullbordat faktum. Vi är naturligtvis inte överens med denna typ av åtgärd. Hermans betänkande visar bara upp i dagsljuset den kontinuerliga manipulering som har ägt rum under de senaste åren, och som är avsedd att endast få brottstycken av diskussionen accepterade, oupphörligen skjuta upp en fullständig debatt och att hindra folken från att uttala sig med all sakkännedom om processen med den gemensamma valutan. Om det krävs kompletterande åtgärder för den gemensamma valutan måste vi diskutera dem och låta folken rösta om dem. Vi kan inte rösta för detta betänkande, eftersom det har den inriktingen att det är Europaparlamentet som skall vara vägen för att nå demokratisk kontroll över Europeiska centralbanken m.fl. politiska ämnesområden. I grunden innebär detta en försvagning av de nationella parlamenten. De nationella parlamenten har i många medlemsstater dubbelt så hög demokratisk legitimitet som Europaparlamentet. Valdeltagandet i de olika valen runtom i EU: s medlemsstater talar sitt tydliga språk. För att få det demokratiska ansvaret att fungera bättre i EU, är det bättre att medlemmar i Europaparlamentet utses av de nationella parlamenten. Det är runt valen till de nationella parlamenten som den demokratiska politiska debatten sker i dagens Europa. Alltsedan Europaparlamentet 1979 första gången valdes genom direkta val utgör parlamentet den verkliga yttringen av och representanten för unionens folk. Vi vill eliminera det demokratiska underskottet i de europeiska institutionerna och vår ambition är hela tiden att ge kammaren alla befogenheter som ett parlament i en demokratisk rättsstat skall ha. Den europeiska integrationen går framåt i regeringskonferenser om fördragsrevideringar, sakta men säkert. Vi måste emellertid konstatera att texterna i Maastricht- och Amsterdamfördragen sannolikt går åt rätt håll, men att de fortfarande är helt otillräckliga på området. Folken i Europeiska unionen är otåliga. Vissa av dem - som förtvivlat vill ha större öppenhet och större demokratisk kontroll över de europeiska institutionerna, vilka alltför ofta uppfattas som ett teknokratiskt maskineri som är okänsligt för deras rättmätiga strävan - börjar nu ge upp. Alldeles efter det extraordinarie Europeiska rådet i Bryssel och antagandet av den gemensamma valutan, kommer det betänkande vi i dag diskuterar lägligt, och föreslår ett antal åtgärder som, även om de bara kan vara övergångsåtgärder, ändå hjälper för stunden, vilket är nödvändigt när det gäller det ihållande demokratiska underskottet. I avvaktan på en framtida och nödvändig ny regeringskonferens krävs interinstitutionella samarbetsavtal inom de behörighetsområden där avskaffandet av de nationella parlamentens kontroll inte har ersatts av Europaparlamentets kontroll. Det borde vara självklart för alla att unionens folk inte accepterar att så viktiga områden som den ekonomiska och monetära unionen, stabilitets- och tillväxtpakten eller den externa ekonomiska politiken, undgår en verklig kontroll från de folkvalda, och där alla vet vilken inverkan de har eller kommer att få på sysselsättning och det sociala området i medlemsstaterna. Genom att verkställa de olika förslagen till interinstitutionella avtal i föreliggande resolution bidrar de europeiska institutionerna på ett betydande sätt till att minska den brist på förståelse som skiljer våra medborgare från ett integrerat Europa, men som många av dem ändå starkt önskar. De danska socialdemokraterna avstår från att rösta för Hermans betänkande, även om det är viktigt att man löpande överväger hur EU: s verksamhet kan göras mer öppen och mer demokratisk utan fördragsändringar. Det är korrekt att peka på institutionella avtal som ett viktigt medel för att uppnå detta mål. Betänkandet innehåller flera bra förslag. Vi stöder idéerna om mer öppenhet och demokratisk kontroll av Europeiska centralbanken och den ekonomiska politiken inom eurozonen i allmänhet. Även om Danmark har ett juridiskt bindande undantag rörande deltagande i tredje EMU: s etapp, så har vi ett stort intresse av att det som beslutas inom dessa områden beslutas så öppet och demokratiskt som möjligt. Betänkandets punkt 6 innehåller emellertid en formulering som kan tolkas som om de kompromisser inom sysselsättningsområdet, vilka ingicks i Amsterdam och Luxemburg, saknar konkret innehåll. Det är inte vår uppfattning. De nämnda kompromisserna är viktiga bidrag till att stärka sysselsättningspolitiken i Europa, och resultaten har redan så smått börjat visa sig. Därutöver vill vi gärna understryka att vi inte kan ansluta oss till idén om Europaparlamentets inblandning i den sociala dialogen. Den sociala dialogen skall stödjas och byggas ut, och det sker enligt vår uppfattning bäst genom att ge arbetsmarknadens parter frihet att själva förhandla med varandra. För att stärka demokratin, förbättra öppenheten, öka det folkliga deltagandet och därmed minska kritiken mot EU, krävs en reformering från grunden. Det åstadkoms inte genom detta betänkande. De nationella parlamentens makt måste öka, både i fråga om förslag, löpande arbete och kontroll. Också rådets makt måste öka. Kommissionens makt däremot måste kraftigt minskas. Dess ensamrätt att lägga förslag är fullständigt oacceptabel. Det är som om endast kommunkansliet skulle ha rätt att lägga fram förslag i kommunerna - en absurd tanke. Europaparlamentets makt skall inte öka, eftersom det leder mot ett federalt system. Europaparlamentets sätt att arbeta måste dock förbättras i riktning mot mer kontakt med allmänheten, mindre tid i Bryssel, mer tid i hemlandet, mer direktkontakt med de nationella parlamenten, mer av principfrågor och koncentration på de stora politiska frågorna och bort med alla detaljfrågor. Det odemokratiska systemet med fördelning av talartid genom gruppledarna måste avskaffas. En mer demokratisk modell måste skapas som ger alla förtroendevalda möjlighet att tala i frågor, i vilka de är engagerade. Talartiden måste också anpassas till ärendenas tyngd. Att ägna två veckor åt detaljfrågor, men två och en halv timma åt den viktigaste frågan under hela mandatperioden, EMU-debatten, är ett exempel på den nuvarande obalansen. Jag vill tacka vår kollega Herman för det initiativbetänkande han har utarbetat om hur institutionerna kan fungera bättre utan att fördragen ändras. Det demokratiska underskott som Europeiska unionens institutioner i allmänhet lider av, och de lösningar som kan erbjudas, förklaras på ett utmärkt sätt. Precis som vår föredragande anser jag att de viktigaste institutionella förbättringarna mer har varit resultatet av tillämpningar på grundval av antingen interinstitutionella avtal, eller EG-domstolens rättspraxis, eller också en ökad användning av existerande förfaranden, än resultatet av formella ändringar i fördragen. Europaparlamentets roll måste snarast förstärkas på två områden: socialpolitiken, särskilt viktig i de europeiska medborgarnas ögon, och Ekonomiska och monetära unionen. Jag betonar problemet med det demokratiska ansvaret inom ekonomi- och valutaområdet, där parlamentet enligt fördragen inte spelar någon formell roll. Vi kan ändå inte bortse från områden som den gemensamma handelspolitiken, internationella avtal och konkurrenspolitiken. I framtiden bör våra diskussioner utvidgas till utrikespolitiken och polisiärt och rättsligt samarbete. Vår föredragande förespråkar att ett interinstitutionellt avtal sluts. Jag delar helt hans uppfattning. (Sammanträdet avbröts kl. 13.27 och återupptogs kl. 15.00.) Aktuell och brådskande debatt Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om aktuella och brådskande frågor av större vikt. Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag: B4-0498/98 av Günther m.fl. för PPE-gruppen om situationen i Sudan, -B4-0506/98 av Telkämper och Aelvoet förV-gruppen om situationen i Sudan, -B4-0523/98 av Vinci m.fl. för GUE/NGL-gruppen om den politiska situationen i Sudan och den svåra människorättskrisen i södra Sudan, -B4-0534/98 av Bertens och Fassa för ELDR-gruppen om situationen i Sudan, -B4-0539/98 av Hory m.fl. för ARE-gruppen om situationen i Sudan, -B4-0541/98 av Newens för PSE-gruppen om situationen i Sudan, -B4-0552/98 av Pasty och Andrews för UPE-gruppen om situationen i Sudan. Fru ordförande! Sudan ligger mitt i ett område som präglas av instabilitet. På ytan handlar det om en kulturell konflikt mellan å ena sidan det muslimska arabiska norra Sudan och å andra sidan det icke-muslimska södra Sudan. Av den anledningen ställer sig också den islamiska staten Iran bakom Khartoum, men så gör även Kina - kanske mest för att reta USA - medan de angränsande staterna snarare känner en viss fruktan, för de uppfattar ett förenat fundamentalistiskt Sudan som ett hot, eftersom den religiösa gnistan kunde slå över till den muslimska befolkningen i grannstaterna. Förhoppningen inför förhandlingarna i Nairobi är att man den här gången skall uppnå en kompromiss, och det utifrån den svaga position som båda parter befinner sig i, för inför de fredsförhandlingar som sköts upp i onödan för ett halvår sedan var själva fredsplanen i stort sett redan färdig. Nu vill man enas om en lös federation mellan norra och södra Sudan under en övergångsperiod för att sedan efter några år låta folket avgöra i en folkomröstning hur de vill bli styrda. Det är emellertid ett tecken på hjälplöshet från Europeiska unionen och det internationella samfundets sida att man nu är tacksam över att över huvud taget få hjälpa den nödlidande befolkningen, som ju egentligen de styrande i landet borde ta ansvar för! Fru ordförande! När ni talar om Sudan talar ni om min familj. Mina två barn är födda där, och jag känner en viss samhörighet med det landet. Därför berör det mig att se 400 000 människor hotas av svältdöden, men det berör alla. I synnerhet som man vet att orsaken är det vapenstillestånd som inte kommer till stånd, inte genom regeringspartiets försorg, ännu mindre genom motståndet i södra delen av landet. EU måste öka trycket så mycket som det går. EU måste övertygas om att återuppta fredsinitiativen, och de är legio. Alla påtryckningsmedel är enligt mitt förmenande tillåtna - 400 à 500 000 människoliv står på spel -, inklusive blockering av IMFoch Världsbankmedlen. Under tiden får samma EU inte försaka något på den humanitära fronten. Därför har jag här anledning att tacka kommissionär Marín och i vilket fall som helst kommissionen för deras ECHO-insats på 8, 8 miljoner ecu i nödhjälp. Uppmärksamheten för de hjälplösa sudaneserna får inte minska. Fru ordförande! Det händer att när vi lägger fram debattämnen märkta " brådskande" så säger folk: " Varför är detta brådskande?" Det råder emellertid inget tvivel om att situationen i Sudan är brådskande, även om vi har diskuterat den tragiska situationen i detta land vid många tillfällen. Bilder på Europas TV-skärmar är ibland vad som krävs för att få människor att vakna inför mänskliga tragedier, såsom den fortsatta krisen i Sudan, och vi gjorde absolut rätt i att återkomma till frågan. Vi var emellertid inte ensamma, för vid AVS: s gemensamma församling på Mauritius nyligen uppnåddes, till allas glada överraskning, en klar majoritet bland länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet som röstade separat, på deras begäran, från EU, och fördömde sudaneserna. Detta är emellertid inte tillräckligt. Vi måste söka efter långsiktiga och varaktiga lösningar. I det sammanhanget är exemplet från Eritrea och Etiopien, som var i en liknande situation för inte så länge sedan, lärorikt. Därför bör vi välkomna möjligheterna till en folkomröstning, och förstärka rätten till självbestämmande i söder. Fru ordförande! Under de senaste 15 åren har uppskattningsvis en miljon människor dött i inbördeskriget mellan norra och södra Sudan och hundratusentals hotas nu av svält vilken är orsakad dels av två års torka, men framför allt av väpnade strider. I den hårdast drabbade regionen, Bahr-al-Ghazal, rapporteras styrkor som stöds av norr ha bränt grödor och spannmålslager, och här liksom på alla andra håll har leveranser av nödförsändelser med mat blockerats, medan människor har tvingats äta stjälkar och löv, och dör i massor. I denna skoningslösa konflikt har mänskliga rättigheter fullständigt ignorerats, och insatserna från det internationella samfundet måste ökas för att hindra en ännu större mänsklig tragedi än den som redan pågår. Den sudanesiska regeringen har en skrämmande historia av hänsynslöst förtryck i både norr och söder, vid sidan av sina militära operationer: fängslanden, tortyr, avrättningar och användandet av terrorism mot sitt eget folk liksom mot grannfolk. Den sudanesiska regeringen har ignorerat FN: s säkerhetsråds resolutioner om mänskliga rättigheter. Under dessa omständigheter, måste sanktionerna mot utvecklingsstöd, men inte mot humanitär hjälp, vidmakthållas. Landet är i desperat behov av fred, och det är därför sorgligt att samtalen i Nairobi denna vecka bröt samman. Fred är emellertid endast möjlig under förutsättning att de sudanska folkens rätt till demokrati och demokratiskt självbestämmande respekteras. Vi måste välkomna det faktum att en överenskommelse har nåtts om att avskaffa vissa restriktioner gällande matförsändelser till de svårast nödställda, men kraftigast möjliga påtryckningar måste bibehållas för att säkerställa att den humanitära hjälpen når sina mål överallt. Europeiska unionen har redan givit viktiga bidrag, men vi måste be om att ansträngningarna intensifieras för att lindra nöden i denna skrämmande mänskliga tragedi. Det är syftet med denna resolution. Fru ordförande! Alla vet att de senaste årens torka inte har inneburit något annat än en tydlig skärpning av problemet med kriget i Sudan. Man måste undanröja huvudorsaken till att det finns en hungersnöd att bekämpa och en fred att befrämja genom att arbeta med fredsförhandlingarna. Vi vet att resultatet som har uppnåtts inom ramen för IGAD fortfarande är ofullständigt för närvarande, att båda parterna fortfarande har en bit kvar till målet. Ändå tror jag att det nu gäller att vi ger signaler utifrån Europeiska unionen, att vi således förväntar oss ytterligare resultat inom ramen för IGAD. För det andra, att vi tar oss an problemet med den livsmedelsbrist som nu är akut där och där det nu lyckligtvis återigen har blivit möjligt att få tillträde, att Europeiska unionen också skulle ta initiativ där för att sörja för att maten för en tid når den hungrande befolkningen. Fru ordförande! Jag har ägnat de senaste fem åren åt den här frågan i AVS-EU: s gemensamma församling. Tyvärr har det ännu inte lett fram till något positivt för Sudans befolkning. Vi behöver ett omedelbart vapenstillestånd, vi behöver förhandlingar mellan samtliga parter, eftersom man annars inte kan åstadkomma någonting, för delförhandlingarna har hittills inte lett till några resultat. De mänskliga rättigheterna, demokratin och rätten till självbestämmande hos befolkningen i södra Sudan måste respekteras, och vi behöver omedelbart humanitärt bistånd, innan de nästan 100 000 människorna som utsätts för dessa påfrestningarna svälter ihjäl. Det krävs sanktioner mot den sudanesiska regeringen, inte bara från EU: s sida, utan från hela det internationella samfundet för att därigenom stärka påtryckningarna och skydda grannstaterna. Fru ordförande! Som de ärade ledamöterna vet upphörde kommissionen med allt utvecklingsbistånd till Sudan på grund av den ihållande bristen på respekt för mänskliga rättigheter, bristen på demokrati och bristen på betydande ansträngningar för att förhandla fram ett fredligt slut på inbördeskriget i landet. Inför bristen på signaler om en verklig förändring, och såvida man inte åstadkommer betydande framsteg vad gäller fredsprocessen och respekten för de mänskliga rättigheterna, finns det ingen anledning för kommissionen att ändra sin ståndpunkt. Icke desto mindre följer kommissionen den humanitära situationen i södra Sudan på mycket nära håll. 1997 var kommissionen den största bidragsgivaren med 23 miljoner ecu som, tillsammans med de bilaterala bidragen från medlemsstaterna, representerar 65 procent av allt humanitärt bistånd till Sudan. I november 1997 beviljades 6, 7 miljoner ecu, av de 23 som jag just nämnt, till Sudan till förmån för världslivsmedelsprogrammet. Det bör påpekas att en stor del av maten som just nu delas ut i Bahr-al-Ghazal, i söder, är en del av det bidraget. Den 23 mars i år godkände kommissionen ett beslut om 11, 8 miljoner ecu i form av en allmän humanitär hjälpplan för att tillgodose behoven hos den del av befolkningen som har fallit offer för kriget i Sudan. Detta bistånd, det från 1998, sköts av 35 icke-statliga organisationer och täcker denna gång såväl landets södra delar som de norra och koncentrerar sig framför allt på sjukvårdssektorn, sanitär- och matsäkerhet, framför allt dricksvatten. Detta beslut innefattar också en reserv på en miljon ecu som används för att komplettera finansieringen av vissa aktiviteter i Bahr- al-Ghazal, fortfarande i södra Sudan. Situationen är dock fortfarande väldigt bekymrande i denna regions norra del, något som dessutom kan komma att förvärras på grund av regnperioden som kan försvåra leveranserna av humanitär hjälp, något som har varit fallet tidigare. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i eftermiddag kl. 17.30. Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag: B4-0504/98 av Macartney och Weber för ARE-gruppen om möjligheten till ett förnyat idrifttagande av det slovakiska kärnkraftverket Mochovce, -B4-0509/98 av Bloch von Blottnitz och Voggenhuber för V-gruppen om idrifttagandet av det slovakiska kärnkraftverket Mochovce, -B4-0515/98 av Flemming m.fl. för PPE-gruppen om idrifttagandet av kärnkraftverket Mochovce, -(B4-0524/98) av Papayannakis med flera för GUE/NGL-gruppen om kärnkraftverket Mochovce, -B4-0536/98 av Eisma för ELDR-gruppen om idrifttagandet av kärnkraftverket Mochovce, -B4-0542/98 av Graenitz för PSE-gruppen om det planerade idrifttagandet av kärnkraftverket Mochovce. Fru ordförande! Resolutionen om Slovakien är en kompromissresolution. Jag tror att samtliga av oss har invändningar vad gäller vissa punkter. Jag har, till exempel, invändningar vad gäller stycke F i ingressen. Ett klargörande som borde göras för våra slovakiska kolleger, om de lyssnar på oss, vilket jag är säker på att de kommer att göra, är att vi inte särskilt pekar ut Slovakien som föremål för kritik. Min grupp lade i detta parlament fram ett förslag om att innefatta också Dounreay i Skottland (vi pekar alltså inte ut Slovakien särskilt), eftersom situationen där i många avseenden är lika allvarlig. När vi säger att de slovakiska myndigheterna har misslyckats med att finna svar på problemen med lagring av kärnavfall, som i resolutionens punkt 5, gäller det i högsta grad också andra länder. Jag skulle vilja beskriva resolutionen som ett paket. Om man tar stycke H i ingressen som uttrycker tvivel gällande säkerheten vid Mochovce-anläggningen, och lägger till punkterna 2 och 3, blir summan en rimlig begäran om att den utvärdering, som såvitt vi förstår, kommer att publiceras inom två eller tre veckor, tar i beaktande eventuell kritik och problem. Allt detta utgör sammantaget ett ansvarigt, balanserat och rättvist paket och bör därför stödjas. Fru ordförande! Kärnkraftens historia i Östeuropa är ett sorgligt kapitel, oavsett om det handlar om skrotreaktorerna i Bohunice eller Tjernobyl, om Mochovce eller andra kärnkraftverk. Detta sorgliga kapitel har i många år blivit föremål för Europaparlamentets välmenande resolutioner, som ligger långt efter utvecklingen på området och endast innehåller halvhjärtade försök att reducera riskerna. Detta med föga framgång, vilket framgår av det slovakiska kärnkraftverkets förhistoria. Ett kraftverk som byggs utan containment , med oräkneliga påvisade brister och där man nu kommer att demonstrera en oprövad upprustning av en rysk kärnreaktor. Även den mest fördomsfria iakttagare måste vid det här laget ha fått klart för sig att Europeiska unionen har misslyckats med sin strategi för att rusta upp de öst- och centraleuropeiska kraftverken och införa västliga säkerhetsnormer, och jag tror att vem som helst begriper vad det beror på. Så länge Europeiska unionen vägrar inse att kärnkraft inte kan göras säker och att man i stället måste skapa en framtida energipolitik utan kärnenergi, så länge kommer vi att ligga efter i utvecklingen på området. Våra främsta krav är: inget idrifttagande av det slovakiska kärnkraftverket, ingen avstängning av skrotreaktorerna i Bohunice och ingen sänkning av normerna för kärnsäkerheten i Europa i samband med utvidgningen österut, förrän denna insikt slutligen har slagit igenom. Fru ordförande! Jag vill börja med att tacka alla kolleger som har medverkat till att denna gemensamma resolution har kommit till, och jag vill även tacka de företag som driver kärnkraftverken i Mochovce och alla icke-statliga organisationer som har varit villiga att informera oss i så stor utsträckning. Alla suveräna stater har givetvis rätt att själva bestämma om användningen av primärenergi, men efter Tjernobyl vet vi att vi alla är grannar till samtliga kärnkraftverk, och en granne har rätt att kräva de säkerhetsnormer som anses självklara i Tyskland, Frankrike och Storbritannien vid användandet av en såpass riskfylld teknologi. Det ingår i acquis communautaire . De länder som inte efterlever de strängast tänkbara säkerhetsnormerna kan absolut inte beviljas inträde i Europeiska unionen. Två internationella expertkommissioner har de senaste veckorna utfört en inspektion av Mochovce. Det var självklart att man skulle avvakta resultatet innan man startade verksamheten Mochovce och att de eventuella brister som konstaterades skulle avhjälpas före idrifttagandet. Men icke, företagen har meddelat den förvånade allmänheten att man ändå har för avsikt att starta en verksamhet på försök den 21 juli. Detta kan vi inte acceptera! Man är dessutom skyldig oss ett svar om kärnavfallet, för det är säkert inte möjligt att sälja det till Ryssland. På det området är lagstiftningen ytterst sträng. Varken Österrike eller EU kan tvinga Slovakien eller något annan land till samarbete, men om man började med att iaktta resultaten från de båda expertkommissionernas inspektioner kunde det bidra till tillkomsten av internationella strukturer för en ökad öppenhet i kärnfrågor, och då skulle inte bara Österrike, utan även hela Europeiska unionen vara skyldig Slovakien ett stort tack. Fru ordförande! Vårt resolutionsförslag framför mycket rimliga krav till Slovakien: en utvärdering och ett löfte om att resultaten av denna utvärdering kommer att respekteras. Jag påminner dock om att det vid en tidigare utvärdering i Mochovce påtalades bristande säkerhet i 201 punkter, några fruktansvärt farliga, såsom brist på isolering, rostigt material, otillräckligt brandskydd. Jag anser alltså att vi har rätt att ingripa och att begära av Slovakien att landet inte tar detta kraftverk i drift. Det är inte bara en fråga för Slovakien, vi vet mycket väl att det är en fråga för hela Europa, jag skulle vilja säga för hela världen. Vi skulle också vara mera övertygande, fru ordförande, om också vi tillkännagav ett program för att ersätta kärnkraften i hela Europa och om vi utlovade ordentlig hjälp till Slovakien, så att landet lättare kan komma igenom den period då det behöver energi till dess att också detta land kan överge kärnkraften. Fru ordförande! Det är inte första gången som vi talar om Mochovce här. För drygt tre år sedan stod vi också här för att skapa oss en uppfattning om samma ämne. Jag tror att säkerheten vid kärnkraftverken i Central- och Östeuropa kommer att hålla oss sysselsatta ännu i många år. Situationen i Slovakien blir bara allt mer akut när vi ser till kärnkraftverket där, för bara om några veckor vill de slovakiska myndigheterna ta kärnkraftverket i Mochovce i bruk. Vi är starkt oroade, för det finns fortfarande ingen klarhet beträffande förvaringen av atomavfall och säkerheten för själva installationen. Jag vill då kraftfullt uppmana de slovakiska myndigheterna att skjuta upp driftsättningen så länge denna oklarhet kvarstår. Därför är det så viktigt att vi i dag som parlament gör ett uttalande. Om några veckor kommer det blandade parlamentariskta utskottet Europaparlamentet-Slovakien att sammanträda, och det måste få ett bra uppdrag från hela parlamentet. Fru ordförande! Jag hoppas att vi alla kommer att anta denna resolution enhälligt så att denna delegation från oss, som snart kommer att tala i Slovakien, känner till parlamentets åsikt, som de slovakiska myndigheterna också borde rätta sig efter. Fru ordförande! Det är många som har frågat mig varför en brådskande resolution om Mochovce kommer upp nu. Jag tror att en brådskande resolution är nödvändig av följande anledningar: Förra och förrförra veckans inspektioner som utfördes av oberoende internationella experter har visat att framsteg har skett, inte minst tack vare de medel som har strömmat in från Phare-programmet. De har emellertid också visat att inte alla frågor är lösta ännu. Framför allt är inte utvärderingen klar än. De har påvisat att det fortfarande finns olösta problem, framför allt saknas det ett containment i traditionell bemärkelse, och i samband med inspektionen kontrollerades inte om de anordningar som ersätter denna garanterar säkerheten om en allvarlig olycka skulle inträffa som på Three Mile Island eller i Tjernobyl. Jag vill påminna om att det fortfarande finns spår av den radioaktiva strålningen från Tjernobyl i de europeiska alpregionerna. För det andra anser jag att resultaten från inspektionerna måste läggas fram innan försöksverksamheten inleds, så att eventuella förbättringar kan genomföras i förväg och inte först i efterhand. Jag vill också i sammanhanget kommentera att jag finner det anmärkningsvärt att en expert uteslöts från inspektionen. Just den experten var med vid kärnreaktorn i Greifswald och hade värdefulla erfarenheter med sig därifrån. Jag vill även påpeka att frågan om Mochovce, liksom urdrifttagandet av Bohunice, så snart andra energikällor finns tillgängliga, behandlades på det senaste ministerrådet där man ägnade sig åt integrations- och utvidgningsfrågor. Där var man överens om att de kärnkraftverk som inte är säkra bör tas ur drift. Säkerheten för befolkningen i Slovakien, i reformstaterna, i Europeiska unionen, ja för alla människor i Europa, ligger oss varmt om hjärtat. Jag önskar - och jag tror precis som vi alla vill göra - att man inte kommer att vidta några definitiva åtgärder i Slovakien som kan äventyra denna säkerhet. Fru ordförande! Detta parlament måste respektera Slovakiens rätt att som suverän stat besluta om sin egen energipolitik och att driva kärnkraftverk om det så önskar. Vi bör notera att Slovakien undertecknat alla internationella konventioner, att det var medlem av Internationella Atomenergiorganet mellan 1993-96 och att Lipar, chefen för den reglerande myndigheten är vice ordförande i Kommittén för samordning av kärnsäkerhetsstöd (NUSAC) som styrs av GD XI i kommissionen. På grund av en tidigare resolution i detta parlament har uppförandet av Mochovce fortskridit utan finansiellt stöd från Europeiska unionen. Som ytterligare en följd finns det ingen juridiskt bindande internationell överenskommelse om att stänga reaktor 1 i Bohunice när Mochovce har tagits i drift. Detta parlamentet bär huvudansvaret för denna situation. Det är tack vare Slovakien som slutförandet har fortskridit, inte bara med hjälp av inhemska ingenjörer och med assistens av ryska konstruktörer, utan också med deltagande av Siemens, EDF, Westinghouse och Framatome, vilka samtliga är västexperter på kärnkraftområdet. Slutförandet har skett enligt normer från Risk-Audit, en organisation bildad av tyska och franska säkerhetsmyndigheter. En studie har genomförts. Enligt de indikationer jag har fått är resultatet gynnsamt, men vi bör vänta tills vi har fått ta del av den innan vi drar några slutsatser. Den är planerad till juni och det datum jag har fått för det planerade igångsättandet av Mochovce är juli. Större delen av denna resolution är irrelevant vad gäller omständigheterna i Mochovce. Vad vi behöver på europeisk nivå, och vad vi fortfarande inte har, är normer som samtliga länder är skyldiga att iaktta vad gäller säkerheten hos deras kärnreaktorer. Fru ordförande! Vi vill alla att länderna i Öst- och Centraleuropa skall utvecklas ekonomiskt och att de skall ha säkra kärnkraftverk. Precis som vi vill att alla kärnkraftverk, kolgruvor, fabriker och anläggningar i världen skall vara säkra. Jag har hört många ytliga saker sägas och det förvånar mig, fru ordförande, att folk talar utan att veta vad de säger. Jag är ledamot av delegationen för Slovakien. De har givit oss många förklaringar. Jag tycker att de är suveräna att göra vad de anser nödvändigt och att de har ansvaret att skydda slovakerna, deras grannar och hela Europa. 1995 vägrade detta parlament att ge något stöd. Det var ett stort misstag, men det ger inte någon rätten att säga de saker som nu sägs. Därför kommer jag, fru ordförande, inte att stödja vissa punkter i resolutionen. Herr Eisma, det kommer inte att bli ett totalt godkännande, eftersom resolutionen inte är särskilt korrekt. Slovakien importerar 15 procent av sin elektricitet, växer mycket och behöver hjälp. Jag önskar dem stor framgång och att deras kärnkraftverk i Mohovce skall fungera bra och säkert. Fru ordförande, kära kolleger! Brev från de österrikiska parlamentarikerna till den slovakiska regeringen å ena sidan, och till ledamöterna i Europaparlamentet å andra sidan, påstår att en start av den andra generationens reaktorer i kärnkraftverket Mochovce i Slovakien eventuellt kan medföra fara. Jag vill i UPE-gruppens namn erinra om att för det första har Slovakien 1995 ratificerat konventionen om kärnkraftsäkerhet, som antogs av IAEA 1994. Konventionen trädde i kraft 1996. För det andra har moderniseringen av reaktor 1 och 2 i Mochovces kärnkraftverk, även om den inte har subventionerats av EBRD, och alltså inte direkt har erhållit europeiskt stöd, varit föremål för finansiering som gäller hela Europa. Den har överlåtits åt slovakiska företag, ett konsortium bestående av tjecker, fransmän, västtyska och ryska medborgare. Den föreskrivna nivån är numera identisk med de för reaktorer i västvärlden med samma teknik och motsvarar nu också IAEA: s krav. Internationella experter har nyligen bekräftat att alla försiktighetsåtgärder har vidtagits när det gäller säkerheten i de moderniserade anläggningarna. Man kan därför inte annat än förvånas över de uttryck som används i brevet till den slovakiske premiärministern. Slovakien måste säkerställa den energiproduktion som krävs för befolkningens konsumtion av energi. Slovakien kan inte säga nej till Mochovce och har hädanefter heller ingen anledning att göra det, eftersom alla åtgärder vidtagits när det gäller kärnkraftsäkerhet, inför starten av den andra generationens reaktorer, som numera är lika säkra som de som nyttjas inom Europeiska unionen. Låt oss därför avvakta resultaten av den utfrågning som skall äga rum i juni och låt slovakerna, som är oberoende på detta område, starta ett kärnkraftverk som uppfyller alla nödvändiga säkerhetsnormer, till förmån för befolkningen. Fru ordförande! Att ta kärnreaktorn Mochovce i drift är ett beslut med vittgående konsekvenser för den framtida energiförsörjningen. Inte i någon av Europeiska unionens medlemsstater eller i USA skulle denna reaktor ha blivit godkänd ur säkerhetsteknisk synvinkel. Kärnkraftsindustrin placerar sina riskanläggningar strax utanför EU: s gränser. Det är ett cyniskt spel med säkerheten i hela Europa! Dessutom är det första gången vi konfronteras med en situation där idrifttagandet av ett omstritt kärnkraftverk förmodligen grundar sig på en valstrategi. Den slovakiske premiärministern Vladimir Meciar vill visa omvärlden att han är stark och beslutsam inför valen i höst. Kraftverket skall tas i drift, trots att internationellt erkända experter anser att ett nybygge skulle vara mer ekonomiskt än en upprustning i enlighet med internationella säkerhetsnormer. Nu i dagarna har en expertkommission gjort en bedömning av kraftverket och resultatet följer inom kort. Jag föreslår att Europaparlamentet bjuder in dessa experter till en utfrågning om säkerhetsnormerna. Den slovakiska energipolitiken är inte trovärdig. Jag vill påminna om att den slovakiska regeringen från början lovade att ta de båda riskfyllda blocken i Bohunice ur drift i samband med idrifttagandet av Mochovce. Det var dessutom förutsättningen för en kreditgaranti från den tyska Hermesbanken för leveranser från Siemens-KWU till färdigställandet av Mochovce. I strid mot alla löften rustar man nu upp Bohunice för dryga 150 miljoner ecu i stället för att ta det ur drift. Slovakien har de senaste veckorna meddelat att Bohunice skall fortsätta vara i drift även efter idrifttagandet av Mochovce. Det är ett klart svek av Europaparlamentet och Hermesbanken. Med tanke på de omständigheterna är den framlagda resolutionen mycket försiktigt formulerad, men bör antas som ett minimum. Fru ordförande! Jag skall hålla mig kort och bara göra två påpekanden. Till folket i Slovakien vill jag säga att kärnkraft i många avseenden är en ren energikälla, men den ger inte utrymme för några som helst misstag. Detta är därför grannarna är oroade och jag förstår Österrikes ståndpunkt i denna fråga. Jag kommer från södra England och fick ta miljö- och hälsoskyddsinspektörer till Frankrike där vi ville ta en titt på franska kärnkraftverk. Detta är farhågor som människor har när det gäller kärnkraft över huvud taget. Emellertid vill jag till detta parlament säga att jag, i egenskap av vice ordförande i delegationen till det blandade parlamentariska utskottet EU-Slovakien, i går träffade högt uppsatt säkerhetsexpertis från Slovakien, och den slovakiska energimyndigheten. Jag tvivlar inte på att de tar sitt ansvar på stort allvar, och vi bör välkomna initiativet från den slovakiska regeringen att inbjuda en oberoende panel av experter till att inspektera denna anläggning. Om dessa oberoende experter ger klartecken vad gäller hälsosäkerheten, bör vi respektera detta och, på samma sätt som vi ofta antar förslag som fördömer Slovakien, bör vi också respektera goda nyheter när de kommer från Slovakien. Fru ordförande, ärade ledamöter! Ni minns väl att de slovakiska myndigheterna, efter självständigheten, beslutade att avsluta installerandet av de två första reaktorerna med hjälp av väst, varför man ansökte om ett lån från Euratom och ett till från EBRD. Efter denna ansökan tog kommissionen initiativ, åren 1994 och 1995, till ett omfattande moderniseringsprogram avseende dessa reaktorer. Detta program innehöll en lång rad åtgärder som, när de väl satts i verket, hade garanterat en säkerhetsnivå helt jämförbar med den i väst. Dock beslutade den slovakiska regeringen att dra tillbaka sina låneansökningar, innan kommissionen och EBRD hade uttalat sig om lånen, och finansiera installerandet av reaktorerna med andra medel. Projektet genomfördes mycket riktigt, främst med hjälp av Tjeckien och Ryssland, och i det medverkade också några företag från väst genom bilaterala exportkrediter. Som en konsekvens av detta upphörde kommissionen att delta i ledningen av projektet och i utarbetandet av programmet för förbättringen av säkerheten. I yttrandet om Slovakien, inom ramen för Agenda 2000, och föranslutningsavtalet för Slovakiens medlemskap, har kommissionen nämnt nödvändigheten av att kärnkraftverket i Mohovce fungerar enligt de internationella säkerhetsnormerna och av att genomföra ett realistiskt program för att stänga kärnkraftverket i Bujovice. Gemenskapens deltagande i detta projekt begränsas just nu till att stödja de slovakiska myndigheterna. Phare-programmet finansierar ett projekt som går ut på att experter från Europeiska unionen, under ledning av Risk Unit som är ett företag som utgörs av självständiga organisationer för säkerhetstekniker från Tyskland och Frankrike, inspekterar enheterna i Mohovce. Med syfte att utvärdera kärnkraftverkets säkerhet, är kommissionen överens med parlamentet om vikten av att experterna har tillgång till all dokumentation som har att göra med moderniseringsprogrammet och andra relevanta detaljer vad gäller kärnkraftverket. Denna utvärdering, som görs av de självständiga organisationer som jag just har nämnt, kan vara klar i slutet av 1998. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i eftermiddag kl. 17.30. Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag: Guatemala -B4-0493/98 av Bertens och Gasòliba i Böhm för ELDR-gruppen om det politiska mordet på biskop Juan José Gerardi i Guatemala, -B4-0516/98 av Salafranca Sanchez-Neyra m.fl. för PPE-gruppen om mordet på Juan Gerardi, biskop i biskopsdömet Guatemala, -B4-0525/98 av González Alvarez m.fl. för GUE/NGL-gruppen om mordet på biskop Gerardi i Guatemala, -(B4-0544/98) av Cabezón Alonso för PSE-gruppen om mordet på biskop Juan Gerardi i Guatelmala, -B4-0555/98 av Aelvoet m.fl. för V-gruppen om mordet på biskop Juan Gerardi in Guatemala, Colombia -B4-0513/98 av Kreissl-Dörfler m.fl. för V-gruppen om mordet på Eduardo Umaña Mendoza i Colombia, -B4-0526/98 av Puerta m.fl. för GUE/NGL-gruppen om morden i Colombia, -B4-0550/98 av Miranda de Lage för PSE-gruppen om morden i Colombia, -B4-0553/98 av Estevan Bolea och Oomen-Ruijten för ELDR-gruppen om mordet på Eduardo Umaña Mendoza i Colombia, Turkiet -B4-0507/98 av Roth och Aelvoet för V-gruppen om domen mot Istanbuls borgmästare i säkerhetsdomstolen i Diyarbakir, -B4-0517/98 av Langen och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om situationen i Turkiet, -B4-0532/98 av Eisma för ELDR-gruppen om domen mot Istanbuls borgmästare, -B4-0543/98 av Karamanou och d'Ancona för PSE-gruppen om de mänskliga och politiska rättigheterna i Turkiet, Malaysia - Indonesien -B4-0514/98 av Telkämper m.fl. för V-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Malaysia, -B4-0533/98 av Bertens för ELDR-gruppen om oroligheterna i Indonesien, -B4-0545/98 av Titley och Harrison för PSE-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Malaysia, Tibet -B4-0511/98 av Aglietta m.fl. för V-gruppen om Tibet, -B4-0537/98 av Bertens och Larive för ELDR-gruppen om den politiska situationen i Tibet efter en hungerstrejkande tibetans död i New Delhi, -B4-0538/98 av Dupuis och Dell'Alba för ARE-gruppen om Tibet, Organhandel i Kina -B4-0496/98 av Bertens och André-Léonard för ELDR-gruppen om handel med organ från avrättade straffångar i Kina, -B4-0500/98 av Dupuis m.fl. för ARE-gruppen om handel med organ från dödsdömda i Kina, -B4-0510/98 av Aglietta m.fl. för V-gruppen om dödsstraff i Kina och handel med organ från dödsdömda, -B4-0519/98 av Habsburg-Lothringen och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om handel med mänskliga organ i Kina, Dödsstraff i Myanmar (Burma) -B4-0557/98 av Telkämper m.fl. för V-gruppen om dödsdomarna i Myanmar (Burma). Guatemala Fru ordförande! Mordet på biskop Juan José Gerardi ses av många som ett attentat mot fredsprocessen. Biskopen spelade en viktig roll vid granskningen av akterna om morden och attentaten vid tiden för inbördeskriget. Att få slut på straffriheten är viktigt för konsolideringen av denna fredsprocess, och därför måste man snabbt hitta och straffa förövarna av dessa mord. Kommittén på hög nivå, som det heter, som har tillsatts av regeringen måste utföra sitt arbete snabbt och trovärdigt. Det är viktigt för fortsättningen på denna fredsprocess att man kan behålla trovärdigheten. Vi förmodar att mördaren eller mördarna har försökt att störa denna fredsprocess. De får inte lyckas med detta. EU måste uppmana och stödja de guatemaltekiska parterna att fortsätta på vägen mot denna svåra och varaktiga fred. EU var närvarande för att fördöma inbördeskriget, nu måste EU vara i Guatemala för att främja och upprätthålla freden. Fru ordförande! Jag skulle också vilja uttrycka vårt mest energiska fördömande av mordet på biskop Gerardi och, i min politiska grupps namn, uttrycka vår solidaritet med det katolska samfundet och med hela Guatemalas folk. Jag tycker att kompromissresolutionen på ett bra sätt tar upp inte bara biskop Gerardis prästerliga gärning, utan också hans fasta och beslutsamma ställningstagande för demokratin, de mänskliga rättigheterna och fredsprocessen i Guatemala, vars regering har uttryckt sin fasta vilja att identifiera de skyldiga till detta förhatliga dåd och ställa dem inför rätta. I detta syfte har man, som Bertens påpekat, skapat en kommitté som vi hoppas kan agera så snabbt som möjligt. Jag tror, fru ordförande, att om vi frågade oss vem detta mord gynnar respektive missgynnar, råder det ingen tvekan om vilket hårt slag det har inneburit för alla de som engagerat sig i denna fredsprocess i Guatemala, som det har varit så svårt att nå fram till. Därför tycker jag, fru ordförande, att det bästa sättet att visa beundran och respekt för biskop Gerardis minne och även för de ideal som han vigt sitt liv åt skulle vara att Europeiska unionen fullföljde hans gärning - och jag vänder mig nu till kommissionen och dess representant, herr Marín - och, som alltid, fortsatte mobilisera största möjliga stöd för denna fredsprocess i Guatemala. Fru ordförande! Jag tror att vi under denna sammanträdesperiod har talat om straffrihet vid många tillfällen och om hur morden ibland drabbar de som försvarar de mänskliga rättigheterna. Jag tror att biskop Gerardis rapport, som innehåller mer än 5 000 uttryck från dem som såg sina rättigheter kränkas under den förra epoken, är en rapport som kritiserar just straffriheten. Det biskop Gerardis rapport vill uppnå är att händelser som de som ägt rum i Guatemala aldrig mer skall inträffa. När han avslutade sin rapport sade han således: " Nu kan jag dö lugn. Må det aldrig mer hända något sådant här i Guatemala." Följaktligen har andra kolleger som talat tidigare rätt i att det är nödvändigt att fredsavtalet respekteras, men att det respekteras utan straffrihet. Under eftermiddagen skall vi också tala om de mänskliga rättigheterna i Colombia. Mer än tre försvarare av de mänskliga rättigheterna har mördats, två av dem efter att ha talat med Europaparlamentariker. Vi tycker att denna straffrihet, som tillåter det ständiga försvinnandet av de som försvarar de mänskliga rättigheterna i dessa länder, är mycket allvarlig. Kommissionen bör - som Salafranca sade - göra vad den förmår för att förhindra att detta händer. Fru ordförande, herr vice ordförande i kommissionen, mina damer och herrar! Som det redan har sagts mördades biskop Gerardi, biträdande biskop i Guatemalas stift, natten den 26 april i Guatemala City. När man beklagar och fördömer detta dåd måste man uttrycka sin solidaritet med familjen, med medarbetarna och med Guatemalas folk i allmänhet. Biskop Gerardi hade - som det redan sagts - samordnat de dokument som speglade kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet under åren av väpnad konflikt och slutsatserna av det arbetet hade just presenterats för allmänheten. Vi måste utan tvekan vara försiktiga, inte spekulera just nu, men kräva av Guatemalas regering och rättsväsende att de slutför sina undersökningar. Vi är, utan tvekan, förväntansfulla inför de slutsatser som de undersökningarna bör komma fram till. Den här typen av våldsdåd får inte passera utan straff och får inte utnyttjas för egen vinning av någon för att användas mot fredsavtalen, avtal som förbinder Guatemalas regering, de flesta partier och civila organisationer i landet och den grupp vänligt sinnade länder som stödde den dialog som ledde fram till fredsavtalen. Också Europeiska unionen bör fortsätta att ge sitt politiska- och ekonomiska stöd till innehållet i fredsprocessen i Guatemala. Ett så smärtsamt och förkastligt dåd får inte ifrågasätta bilden av ett helt land, men det bekymrar oss såsom uttryck för ett våld som ännu är mycket närvarande i det guatemalska samhället. Guatemalas folk förtjänar den bästa av framtider efter flera decenniers väpnad konflikt och våld. I och med freden i Guatemala nådde fredsprocessen i hela Centralamerika sin kulmen. Guatemalas folk förtjänar vårt fulla stöd för sitt val att lösa konflikterna genom dialog och inte genom våld. Vi hoppas att processen för att lösa dådet mot biskop Gerardi får ett mer tillfredsställande slut än andra inledda processer, som den om mordet på politikern Jorge Carpio Nicol eller juristen González Dubón. Fru ordförande! Guatemalas regering och militär bör ta på sig ansvaret för den grova och systematiska kränkningen av befolkningens mänskliga rättigheter. Det var en av de främsta målsättningarna i den tusensidiga rapporten från REMHI-projektet (Recuperación de la Memoria Histórica) under ledning av biskop Juan Gerardi. Det ogillades av dem som hellre ville stryka ett streck över det som hänt i det förgångna, sa Gerardi i en av sina sista intervjuer. Det brutala mordet på Gerardi ägde rum i ett system där det råder ständig straffrihet. Efter fredsöverenskommelsen har det inte skett någon upprensning vare sig inom försvarsmakten eller underrättelsetjänsten. I rapporten nämner man äntligen gärningsmännen vid namn och fordrar konsekvenser. Exempel på sådana är en omedelbar upplösning av den militära och civila våldsapparaten, åtal av de paramilitära grupperna, upphörande av straffriheten och kompensation till de drabbade. REHMI-projektet ger människan sitt egenvärde tillbaka och hjälparbetarna måste därför få beskydd, framför allt ute på landsbygden. EU stöder många projekt i Guatemala, bland annat projekt för uppbyggande av de nya säkerhetsstyrkorna. Man måste absolut försäkra sig om att ingen form av bistånd utgår till personer ur det gamla gardet som kränker de mänskliga rättigheterna. Vi borde stödja tillsättandet av en internationell kommission som bidrar till att de försvunnas öde fullständigt klarläggs. Fru ordförande! Vi har alla tagit del av budskapet om biskopens död, som innebär en stor förlust för det guatemaltekiska folket. Just i ett sådant läge tror jag dock att vi bör tänka på att hans livsgärning måste föras vidare. Internationell inblandning leder säkert inte fram till något. Guatemalas regering har på senare tid visat hur angelägen man är om att skapa ordning och lugn. Efter 30 års inbördeskrig är det emellertid otänkbart att åstadkomma detta från den ena dagen till den andra. Jag misstänker, visserligen utan den goda kännedom om det guatemaltekiska folket som min vän Kreissl-Dörfler har, att guatemaltekerna är så stolta att de snarast gör motsatsen till det vi vill om vi blandar oss i det hela för mycket. Tvärtom borde vi satsa helhjärtat på att förvalta biskopens arv, så att hans livsmål kan uppnås. Colombia: Fru ordförande! Vi är alla skakade av mordet på Eduardo Umaña. Detta oväntade politiska brott är det hårdaste slaget hittills mot människorättsrörelsen och hela oppositionen i Colombia. Många av oss lärde känna den erfarne juristen personligen. Det var på grund av hans sista fall, något han även förvarnades om, som han fick betala med sitt liv. Den mest färgstarka personligheten bland Colombias advokater hade nämligen sedan tjugo år tillbaka obevekligt och konsekvent företrätt dem som blivit offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är ingen hemlighet vilka statliga och militära krafter som ligger bakom mordet. Den som trots detta fortsätter att främja ett ekonomiskt samarbete med Colombia och bevilja tulldekret genom den generella tullpreferensordningen gör sig medskyldig till denna vanvettiga våldsspiral som bara fortsätts av de som drar nytta av den. Så sent som i går eftermiddag trängde trettio soldater med order om husrannsakan in på Justicia y Paz och andra människorättsorganisationers kontor, under förevändning att de var på jakt efter attentatsmän. Dylika skrämselhot mot dem som försvarar de mänskliga rättigheterna är fullkomligt oacceptabla och rådet bör tydligt ta avstånd från denna politik i Colombia. Kommissionen måste se över sitt samarbete med Colombia och ställa upp villkor för detta, annars är försvararna av de mänskliga rättigheterna i Colombia inte bara nedtystade utan snart även tystade för alltid! Herr kommissionär, jag skulle uppskatta om ni någon gång ville besvara de frågor som ställs. Jag vet att ni är en mästare i diplomati, men ett svar vore ändå rimligt. Fru ordförande! Som läkare måste jag beklaga att en avart av epidemologin, som heter våldets epidemologi, har spridits i Latinamerika. Det är inte ett naturligt fenomen. Det är inte som övriga sjukdomar, vilka kan studeras epidemologiskt, utan denna epidemi har orsakats av Nordamerikas stöd till de diktaturer som drabbat dessa länder. Europa utmärker sig, å sin sida, för att ständigt försvara de mänskliga rättigheterna, rättvisan, jämlikheten och av den anledningen tycker jag att det är vår plikt att se till att det märks en skillnad mellan det amerikanska inflytandet, som sår kadaver, och Europeiska unionens inflytande, som sår fred och samförstånd. Följaktligen borde kommissionen agera aktivt för att nå ett uppklarande och tillämpa de nödvändiga konsekvenserna. Fru ordförande! Ledsen, med sorg och ilska och även med en känsla av frustration, talar jag ännu en gång i denna församling för att fördöma våld, allt våld som finns i Colombia, men också i hela världen. Ett terroristvåld som inriktar sig på försvarare av de mänskliga rättigheterna, som har mördat Eduardo Umaña Mendoza, såsom det två dagar tidigare tog livet av María Arango Fonnegra och Jesús María Valle Jaramillo och en lång rad andra. Ett terroristvåld som också mördade den före detta försvarsministern, parlamentsledamöter, enkla kommunalråd, journalister, bönder, kvinnor och barn. Det vill säga alla. Ett våld som sker i rättvisans namn - ironiskt - eller för att kräva rättvisa; ett våld som utövar utpressning och kidnappar, ett våld som är fascistiskt, knark- och maffiarelaterat, som hotar dem som tror på demokratin och på rättsstaten och inte viker sig inför denna situation därför att de tror att det finns möjligheter till fred, och som är så generösa att de agerar mänskliga sköldar för att kämpa för demokratin, för freden och för friheten bara genom dialog. Fru ordförande! Jag vill, som motpol och hopp, lyfta fram tusentals colombianers ansträngningar som, med djupa demokratiska övertygelser och utifrån olika ideologiska utgångspunkter, ger en verklig lektion i mänsklig värdighet och civilt hjältemod i en svår och komplicerad situation. Om ett par dagar hålls det presidentval. Det är viktigt och nödvändigt att denna process utvecklar sig lugnt och stilla. Freden kan inte vänta mycket längre. Vi måste vara vaksamma och stödja anträngningarna och framför allt måste vi be de våldsamma grupperna att de tar avstånd från våldet, att de förstår att deras tid är förbi och att de, om de inte vill döda alla, måste förstå att man vinner med demokrati och att man alltid förlorar med våld. Fru ordförande! Precis som föregående talare vill jag framhålla att vi - trots att vi så många gånger har uttalat vårt fördömande - ständigt måste påminna om de illdåd som fortfarande begås inte minst i Colombia, ett land präglat av våld får man tyvärr säga. Eduardo Umaña Mendoza är den tredje försvararen av de mänskliga rättigheterna som dödats på kort tid. Vi måste verkligen kräva att de som försvarar de mänskliga rättigheterna skyddas bättre i sitt arbete. Regeringen klarar uppenbarligen inte av att skapa en drastisk förändring, men våld är ingen lösning, framför allt inte för befolkningen som är den som drabbas hårdast, för numera betraktas Colombia som en våldsstat och det är inte befolkningens fel. Valet den 31 maj kommer inte att sätta stopp för mördandet, vilket visats av mordet på den tidigare general Fernando Landazabal som var rådgivare till presidentkandidaten Andrés Pastanas, bland annat beträffande en framtida fredsstrategi. Andra kandidater står på dödslistan, såväl på den ena som på den andra sidan. På det viset skapas ingen demokrati, det är ingen lösning. Vi uppmanar regeringarna, kandidaterna och samtliga partier att komma fram till en fredlig politisk lösning och äntligen erbjuda folket fred och demokrati. Fru ordförande! U.S. State Department har i sin färska rapport om de mänskliga rättigheterna kallat situationen i Colombia dålig, och det säger verkligen något. I synnerhet har man betraktat strafflöshetskulturen som en försämring av situationen där. Vi har sett vad det kan leda till. Människorättsaktivister utför viktigt arbete, även i Colombia. Den colombianska staten har intresse av detta. Jag tror att kommissionen och rådet återigen måste ge den colombianska regeringen en tydlig signal om att det nu är allvar från vår sida. Med rätta kräver resolutionsförslaget i dag en rapport från kommissionen om situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia. Det är inte för ingenting som vårt avtal med Colombia har en klausul om de mänskliga rättigheterna. Jag vill också uppmana rådet, som sammanträder den 18 maj, att uppmärksamma detta. Vaksamhet rekommenderas. Turkiet: Fru ordförande, ärade damer och herrar! Parlamentet har åter en anledning att uttrycka sin oro över situationen för de mänskliga rättigheterna och åsiktsfriheten i Turkiet. Vi vill inte på något vis överskatta våra möjligheter och bagatellisera våra egna problem inom Europeiska unionen. Men det fega attentatet mot Birdal, ordförande för en människorättsorganisation och rättegången mot medlemmarna i det tidigare Refah-partiet till följd av politiska åsiktsyttranden är sannerligen två ofattbara händelser. I demokratiska stater är man övertygad om att man knappast löser några problem genom att förbjuda partier. Framför allt kan det inte ersätta den interna konfrontationen i Turkiet med politiskt oliktänkande, t.ex. med partiet Erkabans och det efterföljande partiet Fazilet. Demokratiska stater har goda skäl att vara restriktiva med partiförbud, eftersom sådana förbud lätt får rykte om sig att vara odemokratiska och inskränkande för den politiska verksamheten och åsiktsfriheten. Turkiet genomgår nu en normaliseringprocess som inte kan göra Kemal Atatürks sekulariserade författning rättvisa, för att denna enligt min åsikt inte lämnar tillräckligt utrymme åt människors religionsutövande eller åt religionsfriheten. Denna normaliseringsprocess kan inte förhindras med hjälp av partiförbud eller fängelsestraff och det är ett problem som det turkiska samhället och de turkiska partierna själva måste lösa. Respekten för de mänskliga rättigheterna har säkert ökat i vissa avseenden de senaste åren. Det skall vi inte bortse från. Men det är ändå upprörande att man inte lägger ned den energi som krävs på att undersöka och klara upp attentat mot journalister och försvarare av de mänskliga rättigheterna. Premiärminister Yilmaz har lovat att det fega attentatet mot Birdal skall uppklaras på ett riktigt sätt. Det är bara att hoppas att det verkligen kommer att ske. Det samma gäller Erdogan, Istanbuls borgmästare, som dömdes till tio månader för sina politiska yttranden. Något sådant kan man enligt vår åsikt inte accepteras i längden. Därför uppmanar vi den turkiska regeringen och det turkiska parlamentet att bevilja åsikts- och tankefrihet. Fru ordförande! Jag har, liksom flera av er tror jag, haft tillfälle att träffa Akin Birdal, från en turkisk människorättsorganisation. Hans ögon var fortfarande sorgsna, en sorgsenhet som är lätt att förstå, för i ett land som Turkiet krävs inte bara mod, och t.o.m. våghalsighet, utan också envishet för att viga sitt liv åt att försvara andras. Det attentat han utsatts för förvånar mig inte. Jag tror att Birdal väntade det sig också. Han hade utsatts för en rad hot och han har aldrig fått något polisskydd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Birdal överlever och kan fortsätta sin verksamhet. Jag vädjar till de turkiska myndigheterna att förövarna av attentatet skall överlämnas åt rättvisan. Turkiet har undertecknat FN: s deklaration om de mänskliga rättigheterna och kan inte fortsätta sin politik med att undertrycka och förfölja journalister, domare, parlamentsledamöter, försvarare av de mänskliga rättigheterna, kurder eller vanliga medborgare. Den dom som förkunnades mot Istanbuls borgmästare Erdogan är ytterligare ett tråkigt exempel, om det behövs några. Turkiet måste förstå att det alltid kommer att finnas en Birdal, en Erdogan, en Leila Zana för att högt och tydligt skrika att man inte kan döda friheten. Fru ordförande! Mordförsök, fängslande av intellektuella, politiker och journalister, fritt spelrum för en stat i staten och paramilitära organisationer, polisbevakning och kriminalisering av det politiska livet, politiska förföljelser, arrangerade sammanstötningar, förnedrande av politiken och demokratin, detta är tyvärr den politiska verkligheten i Turkiet i dag. Angreppet på Akin Birdal, ordförande för en turkisk människorättsorganisation, är frukten av ett sjukt politiskt klimat, som gynnar och uppmuntrar våld och aktioner av grupper utanför statens kontroll riktade mot det turkiska folkets demokratiska och mänskliga rättigheter. Med den existerande eller icke-existerande islamska faran som förevändning har man dessutom riktat en våg av förföljelser mot politiska motståndare till regimen, en regim som inte tvekat att avskaffa ett helt parti, som inte ens tvekar att fabricera domar för att få bort politiska ledare från det offentliga livet, som i fallet med Istanbuls borgmästare Erdogan. Vi får vänta och se vad som händer med Recai Kutan, som i dag på förmiddagen valdes till ordförande för partiet Fazilet. Europaparlamentet måste skyndsamt agera och tvinga den turkiska regeringen att respektera det turkiska folkets rättigheter och att hålla sina löften, som ingår såväl i tullunionen som i andra av Turkiets internationella åtaganden. Vi kräver att de som är skyldiga till mordförsöket på Akin Birdal omedelbart avslöjas. Vi kräver vidare ett upphävande av den statliga säkerhetsdomstolens dom mot Istanbuls borgmästare och de 16 företagarna. Vi kräver att alla Turkiets politiska fångar skall friges. Inte för någon stat är de mänskliga rättigheterna enbart en inrikespolitisk fråga. Fru ordförande, kära kolleger, käre Akin Birdal! Vi är skakade, vi är upprörda, vi är ledsna och vi är rasande över det brutala mordattentatet som riktades mot dig. Vi hoppas att du återvinner hälsan Akin, vi hoppas att du i dag, i morgon och i övermorgon kommer att vara och förbli den gamle gode Akin Birdal, som alltid var modig, alltid beslutsam, alltid förhoppningsfull och som förblev både mänsklig och glad och den som framför allt var helt okuvlig. Attentatet mot dig, Akin, var ett attentat mot demokratin i Turkiet, mot de mänskliga rättigheterna, ett attentat mot alla dem som kämpar för ett demokratiskt Turkiet, ett attentat mot alla dem som försvarar en politisk lösning på det kurdiska problemet, och demokratiseringen av Turkiet är starkt kopplad till en politisk lösning på det kurdiska problemet. Vi uppmanar den turkiska regeringen att nu äntligen - ja äntligen - ta försvaret av de mänskliga rättigheterna på allvar i stället för att bara proklamera dem i form av rabblande böner, och skapa en stabil grund för de medborgerliga, mänskliga och allmänna fri- och rättigheterna i Turkiet - åsiktsfriheten, pressfriheten, friheten att bilda partier - och dessa rättigheter måste omfatta alla människor, även medlemmarna i Fazilet-partiet. Vi kräver att man inleder en dialog, för bara en dialog kan leda fram till en politisk lösning. En militär lösning är ingen lösning! Det som Akin råkade ut för, råkar många, många människor ut för dagligen. Våldet måste upphöra. Snälla Akin, bli frisk igen! (Applåder) Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Anledningen till dagens debatt och denna resolution är domen mot en politiker i det tidigare Refah-partiet. Det är tillräckligt illa att man i ett land menar att en politisk konfrontation skall föras inför domstol, att den politiska konfrontationen med islam, det politiska islam, det fundamentalistiska islam måste föras inför domstol med en dom som följd. Men värre är att en ännu mer ofattbar anledning har uppstått i och med attentatet mot Akin Birdal. Precis som flera talare redan har sagt: Birdal var och är - och kommer förhoppningsvis alltid att vara - en förkämpe, en outtröttlig, oförskräckt förkämpe för de mänskliga rättigheterna i Turkiet, men även utomlands eftersom han är en lysande förebild. Trots att han visste och kände på sig att han kunde råka ut för något som detta, gav han inte upp sin kamp för de mänskliga rättigheterna. Därav vårt gemensamma upprop till Turkiet. Turkiet vill gå med i Europeiska unionen, och kanske gick det inte så bra - enligt mig inte alls bra - i förra höstens diskussioner som framför allt fördes i rådet. Oberoende av det får man utan tvekan konstatera att vi bara kan acceptera Turkiet som medlem i Europeiska unionen om man där i första hand, förutom mycket annat, respekterar de mänskliga rättigheterna. Turkiet måste även ta hänsyn till följande: Att respektera de mänskliga rättigheterna innebär också att skydda dem som försvarar de mänskliga rättigheterna, att skydda dem som kämpar för de mänskliga rättigheterna. Jag är övertygad - för jag är optimistisk - om att ingen i regeringen, ingen inom försvaret gläds över attentatet mot Birdal. Men det räcker inte! Turkiets uppgift är inte bara att inte glädjas, utan snarare att göra allt för att förhindra dylika attentat, och det är en förutsättning för att vi skall kunna hälsa Turkiet välkommen som medlem i Europeiska unionen. Det skall den turkiska regeringen ha klart för sig! Fru ordförande! De två ämnen som vi debatterar i dag, mordförsöket på Akin Birdal, ordförande för en turkisk människorättsorganisation, och domen mot Istanbuls borgmästare Erdogan, har en gemensam nämnare: den uppfattning om de mänskliga rättigheterna som är karakteristisk för den turkiska regimen och i synnerhet den turkiska armén. Mordförsöket på Birdal är kulmen på de attacker och förföljelser, ofta uppmuntrade och underblåsta av myndigheterna, som han hittills drabbats av på grund av sitt engagemang för de mänskliga rättigheterna. Den styrande klassen i Turkiet kan inte tolerera missnöje, protester, avvikande uppfattningar. Domen mot Istanbuls borgmästare, å andra sidan, innebär ett försök att genomdriva den sekulära statens politik med våld. Fundamentalismen utgör otvivelaktigt en fara för demokratin, men den verkliga demokratin försvaras inte genom domar och med våld. Den försvaras genom argument. Överdrifter, såsom fängelsedomen mot borgmästaren därför att han läste en dikt, förstärker i stället för att försvaga hans ståndpunkter hos den breda allmänheten, i den mån, givetvis, som dessa ståndpunkter verkligen är fundamentalistiska. Det måste tydligt klargöras. Turkiets väg till Europa måste ovillkorligen innebära att man visar respekt för de mänskliga rättigheterna. Låt oss hoppas att den turkiska regeringen skall kunna röra sig i den riktningen. Fru ordförande! Hur berättigad Turkiets kritik mot Europeiska unionen än må vara, att de känner sig övergivna i sådana sammanhang som Meda, tullunionen och anslutningen, det löser oss inte från plikten att fortsätta att framhålla efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna för Turkiet, och i det sammanhanget känner vi oss berörda av attentatet mot Birdal och det fängelsestraff på tio månader som Istanbuls borgmästare dömts till för att han i ett politiskt tal skulle ha tagit upp den sekulära staten till diskussion. Det är obegripligt att någon kan få en sådan dom för detta, och vi förväntar oss också av de turkiska myndigheterna att de gör allt för att ställa dem som utfört attentatet mot Birdal inför rätta. Vi förväntar oss också att domstolens dom med avseende på Erdogan skall ogiltigförklaras. Till sist, fru ordförande, vill vi verkligen uppmana den turkiska regeringen att påbörja arbetet med den lagstiftning som behövs för fortsatt demokratisering på grundval av principen om yttrandefrihet. Jag har här ingenting att tillägga till det som Claudia Roth nämnde i det sammanhanget. Fru ordförande! Det är självklart att jag ansluter mig till den föreliggande resolutionen som med rätta fördömer de oroväckande kränkningarna av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten i vårt grannland Turkiet. Till detta vill jag tillägga, vad yttrandefriheten beträffar, att den inte alltid är garanterad längre i våra europeiska länder när man exempelvis försvarar mina politiska uppfattningar. Tillåt mig dock att säga att denna resolution mycket omsorgsfullt undviker kärnan i ärendet, vilket för övrigt också är fallet när det handlar om den andra abonnenten på kränkningar av de mänskliga rättigheterna, Folkrepubliken Kina. Kärnan i ärendet är att Europeiska unionen som helhet och medlemsstaterna enskilt aldrig någonsin har talat klarspråk gentemot Turkiet när detta klarspråk någon gång skulle behöva innehålla något mer än en pappersprotest. Det var just detta parlament som för ett par år sedan godkände tullunionen med Turkiet, och detta kompletterat med europeiskt stöd på ungefär 14 till 15 miljoner franc fram till år 2000 utan att inte ens ställa några som helst villkor för att skjuta upp det. Likväl visste man då lika väl som i dag hur det var ställt med de mänskliga rättigheterna i Turkiet, man visste att den turkiska armén ockuperar en del av Cypern och att det är ett kulturellt folkmord minst som begås mot det kurdiska folket i Turkiet, för att bara nämna ett par exempel. Jag vill där tillägga att vi med denna resolution på nytt missar en chans att säga till den turkiska regeringen och det turkiska folket att vi vill uppehålla de allra bästa relationer med vårt grannland och vårt grannfolk, men att Turkiet aldrig kommer att kunna bli medlem i Europeiska unionen helt enkelt därför att det inte är något europeiskt land. Om vi inte vågar säga detta kommer problemen bara att bli större senare, och jag tänker dessutom, och det är inte det sista jag tänker på, på problemet med alla miljontals turkiska gästarbetare och tillfälliga invandrare i Europa. Malaysia - Indonesien: Fru ordförande! Situationen i Indonesien har under de senaste veckorna och framför allt under de senaste dagarna spårat ur fullständigt. Regimen uppträder hårt och hänsynslöst mot demonstranter, och i sammanhanget har nu ett flertal dödsoffer krävts. Det är fullkomligt oacceptabelt. Suharto sade i går för första gången att när det inte längre finns något förtroende hos folket skulle han överväga att avgå. Det är hög tid att han gör det, för det är uppenbart att det förtroendet är borta. Den ekonomiska krisen som denna regim bär ansvaret för vältras över på människorna i Indonesien. Jag måste i ärlighetens namn säga att IMF kräver åtgärder av Indonesien som egentligen inte medför någon särskild förbättring av situationen för befolkningen, utan som i stället leder till ännu större fattigdom. Ingen pekar på det ansvar som vilar på regimen och medlöparna runt omkring den som under de gångna decennierna har skott sig på ett allvarligt sätt. Samtidigt riktar vi våra blickar mot Malaysia där tusentals och åter tusentals människor från Indonesien befinner sig, antingen de har kommit dit nyligen som flyktingar eller inte. Andra har varit där längre, och utan hänsyn till person och utan att se på deras flyktmotiv massdeporteras de tillbaka till Indonesien, där ett antal av dem säkert löper stora risker. Det måste verkligen bli ett slut på denna situation. Fru ordförande! Decennier av politisk allsmäktighet med en familj som skott sig på andras bekostnad och fullständig avsaknad av intresse för de indonesiska medborgarnas öde har gjort de senare hjälplöst förlorade och förtvivlade. De har inget mer att förlora, förutom då en president. Låt oss då hoppas att Suharto, som Van Dijk säger, drar vissa slutsatser. Hans fullständigt odemokratiskt arrangerade omval var inledningen till en period av absolut terror. De ekonomiska problemen har dessutom förvärrats ytterligare och på grund av den politiska oron och det sätt som Suhartos trupper uppträder på förefaller det mig som om IMF och Världsbanken möjligen borde revidera sina åsikter. Europaparlamentet borde, som vanligt, rikta en tydlig uppmaning till de indonesiska ledarna och kanske också till Suhartos efterträdare om demokratisering, och rådet och kommissionen måste stoppa allt stöd, utom humanitär hjälp, och likaså måste den amerikanska regeringen göra detsamma på ett övertygande sätt. En tydlig hantering av krisen kommer att ha den bästa effekten. Vi har att göra med ett gigantiskt land, och jag tror att vi kan förebygga gigantiska problem om vi gör det. Fru ordförande! I januari i år ingick jag i den delegation från Europaparlamentet som gjorde en studieresa till Malaysia. Vi var där då finans- och börskrisen kulminerade. Vi sympatiserade med de malaysiska myndigheterna i deras kamp mot konsekvenserna av dessa problem, som innefattade de usla förhållandena för de invandrade arbetarna, vilka utgör 1 miljon av en befolkning på 22 miljoner. Föreställ er därför vår sorg över att få kännedom om det oacceptabla hemskickandet av tiotusentals främst indonesiska arbetare som ett svar på den ekonomiska krisen, samt att få höra om att åtta indonesier dött under vistelse i ett tvångsläger för illegala invandrare. Vi är också desillusionerade över att höra om hotet om fängsling av Lim Guan Eng, vars far vi mötte i hans egenskap av oppositionsledare, av den enkla anledning att han givit uttryck för den allmänna oron över behandlingen av offret i ett känt våldtäktsmål. Det är ett brott mot principerna om demokratisk frihet att beröva Lim Guan Eng hans parlamentsplats bara för hans milda kritik av den malaysiska regeringen. Det framstår också som diskriminerande att premiärministerns dotter, Marina Mahathir, inte har angripits av regeringen trots att även hon har ett antal gånger varit kritisk mot regeringen. I förbigående vill jag säga att vår delegation var mycket imponerad det arbete som hon och hennes och hennes stiftelse utför för att bekämpa aidsepidemin i Malaysia. Sammanfattningsvis måste det vara rätt att betona att handel, investeringar och ekonomisk utveckling inte kan upprätthållas i frånvaron av en utveckling mot demokrati, ett rättssamhälle, samt medborgerliga och mänskliga rättigheter. Vi är alltid redo att bli vänner med ett Malaysia som strävar efter att uppnå dessa lovvärda ambitioner och målsättningar. Fru ordförande, kära kolleger! Den ekonomiska och politiska situationen i Indonesien har tyvärr råkat helt utom kontroll. PPE-gruppen vädjar till den indonesiska regeringen, dels att den omedelbart skall sätta stopp för polisens och arméns övergrepp mot fredliga demonstranter, dels att den skall skydda landets kinesiska minoritet från övergrepp av orostsiftare. En rad mord har redan begåtts på medlemmar av den kinesiska minoritetsgruppen Polisens egentliga uppgift är att sätta stopp för dem. Jag befarar dock att man slutligen bara kan få situationen i Indonesien under kontroll om landets politiska ledning lämnar utrymme för en verklig demokratisering, och det innebär att inte om bara presidenten går, utan hela det ledande skiktet måste avgå. Låt mig till slut även vädja till Malaysias myndigheter och högsta domstol att de i synnerhet skall respektera parlamentsledamöternas rätt till åsiktsfrihet. Vi har förtroende för domstolen, vi hoppas också att den gör skäl för detta förtroende. Tibet: Fru ordförande! Vi kan inte undvika att beröras djupt av det faktum att ett ökande antal tibetanska aktivister beslutat att ta till så extrema åtgärder som att dö i en hungerstrejk. Man kan inte bortse ifrån att detta är resultatet av det tibetanska folkets desperation efter 40 års kinesisk ockupation och ickevåldskamp. Ställda inför denna situation, och ställda inför deras uppmaning - som framför allt har riktats till Förenta nationerna - om att återuppta diskussionen om Tibet utifrån resolutionerna nr 59, 61 och 65, att utse en särskild rapportör för att undersöka situationen i Tibet, att Kina under FN: s överinseende skall genomföra en folkomröstning för att utröna det tibetanska folkets vilja, tror jag att vi måste kunna ge signaler om solidaritet till det tibetanska folket och kraftfullt uppmana FN att föra upp Tibetfrågan på dagordningen inför nästa möte med generalförsamlingen och även uppfylla övriga krav från de militanta tibetanerna. Fru ordförande, mina damer och herrar! Tibetfrågan är i dag aktuellare än någonsin. Med anledning därav kan och bör Förenta nationerna, vilket redan har påpekats, vidta minst tre åtgärder: För det första, återuppta diskussionerna om Tibet med utgångspunkt i sina egna tidigare resolutioner, för det andra, utse en speciell rapportör för området och för det tredje begära att Kina tar initiativet till en folkomröstning som klarlägger det tibetanska folkets rätt till självbestämmande. Det är detta som de sex hungerstrejkande, och med dem hela det tibetanska folket, begärde och begär, de demonstranter som den indiska polisen med så falska argument har förbjudit att fortsätta sin protest. Framför allt den andra åtgärden som de krävt är viktig, utnämnandet av en speciell föredragande, som bör kompletteras med - och det är beklagansvärt att, trots tidigare krav från Europaparlamentet, rådet och kommissionen har man fortfarande inte åtgärdat detta - utnämnandet av en representant från Europeiska unionen för Tibet. Europeiska unionen kan inte fortsätta att var stark mot de svaga och svag mot de starka. Fru ordförande, herr vice ordförande i kommissionen, kära kolleger! Vårt parlament kan inte annat göra än att konstatera att vår politik och våra förslag systematiskt förkastas av rådet och kommissionen, med undantag för positiva sidoåtgärder och sidoinitiativ från kommissionär Marín. Vi har inte sett någon som helst uppföljning vad gäller vårt krav att samtliga politiska fångar i Tibet skall släppas, frisläppandet av Panchen Lama, respekten för de mänskliga rättigheterna, inrättandet av en undersökning, utnämnandet av en hög representant i unionen för Tibet eller förhandlingarna mellan Tibet och Kina. Vi har inte ens, som våra amerikanska vänner, uppnått frigivningen, eller snarare och ännu bättre, utvisningen av några kända dissidenter som Wei Jingsheng eller Wang Dan. Europeiska unionen får inget och efter långa månader, eller t.o.m. år av krav från parlamentet, kan vi konstatera att parlamentets krav verkligen förhalas, åtminstone från Brittans sida och ett stort antal av rådets medlemmar. Jag tror att man lugnt, genom en liten parafras, i Brittans mun kan lägga Churchills ord från fascismens Italien. " Om jag i dag var italienare, skulle jag vara fascist." Brittan skulle kunna säga som sin berömda kollega: " om jag i dag var kines, skulle jag vara kommunist, eller national-fascist" , vilket är samma sak. Fru ordförande! Jag förstår de skäl som har gjort att man har presenterat denna text och jag instämmer i en del av, till och med en stor del av, de förslag som presenteras. Låt mig påpeka att just nu besöks Tibet för första gången av trojkan, ett besök som är av en viss längd. Jag tycker att det borde vara lämpligare att först avvakta utgången av detta besök och alltså ber jag rådet redogöra för resultaten från detta, resultat som jag tror kan tillföra parlamentet nya fakta innan man tar ställning. Efter detta är vår grupp redo att diskutera med rådet och att utarbeta en resolution som tar hänsyn till alla dessa fakta: en heltäckande resolution som framhåller det centrala kravet, som Dalai Lamas krav om direkta förhandlingar, utan villkor, som många av de punkter som angivits av de talare som föregått mig. Jag anser att det är viktigt att göra en utvärdering av det som trojkan kommer fram till vid sitt besök, just därför att det är första gången som trojkan reser till Tibet. Detta är den första punkten. Naturligtvis känner vår grupp solidaritet gentemot de aktivister som i detta ögonblick genomför en dramatisk hungerstrejk och vi försäkrar att vi har för avsikt att föra Tibetfrågan framåt via en politisk diskussion och en mer omfattande resolution. Låt mig också säga något om nästa text, som rör organen. Vi anser att det inte finns något att bedöma från vår sida. Vi vill även här påpeka att om ett par veckor befinner sig delegationen från parlamentet i Kina. Kanske vore det lämpligt att, i stället för att rösta om en resolution som vilar på osäkra informationer, ge delegationen i uppdrag att ta upp denna fråga och att försöka få fram ytterligare information under sitt besök. Annars förstår jag inte varför vi skickar delegationen? Om sedan den information vi har bekräftas när de kommer tillbaka kan vi presentera en resolution i frågan. Detta är socialistgruppens position. Fru ordförande! De två resolutioner som lagts fram för Europaparlamentet är ytterligare ett tillskott till det femtiotal resolutioner om fördömande av Kina, som har antagits sedan 1994. Inget annat land i världen har upplevt en sådan behandling. Kommissionen och medlemsstaterna vill utveckla goda relationer med Kina, vilket ändå inte utesluter viss oenighet, bl.a. i fråga om de mänskliga rättigheterna. Tyvärr går Europaparlamentet, efter påtryckningar från några parlamentsledamöter, tvärtemot denna tendens, och tyvärr bryr sig de flesta inte om det; vi är högst ett tjugotal i kammaren. Resolutionen om Tibet grundar sig på händelser i Indien. När det gäller den om försäljning av organ, hänvisar den till en kampanj utan bevis, vilken leds av Förenta staterna och Tyskland. Den uppmuntran till separatistiska tendenser som finns i resolutionen om Tibet, bl.a. med hänvisning till en tibetansk exilregering, ifrågasätter en grundläggande internationell regel: respekt för varje lands territoriella integritet. Det är en farlig attityd, som på intet sätt kommer att bidra till att förbättra situationen. Freden kräver liksom dialogen om de mänskliga rättigheterna ömsesidig respekt, framför allt när det gäller ett land som Kina, med över en miljard invånare. Det är anledningen till att jag uppmanar mina kolleger att förkasta dessa två resolutioner om Kina. Organhandel i Kina: Fru ordförande! Godtyckliga arresteringar, dödsdomar, avrättningar, användning av organ, det är det skräckscenario som snarast måste upphöra i Kina. Avrättningen av fångar ökar kontinuerligt: 2 100 avrättningar under 1995 enligt Amnesty International. Det internationella samfundet befarar att investeringarna äventyras, och avstår därför från att fördöma brotten mot de grundläggande rättigheterna, eller gör det bara halvhjärtat. Vi vet att det kinesiska fängelsesystemet i dag fortfarande är omöjligt att ta sig in i. Organ tas från fångar, för att sedan säljas och transplanteras, utan medgivande från personen i fråga eller dennes familj. Eftersom unionen inte är kapabel att vidta åtgärder mot dessa brott, måste den parlamentsdelegation som inom kort skall resa till detta land använda all sin övertalningsförmåga för att sätta stopp för dessa avskyvärda handlingar. Under tiden måste kommissionen granska frågan om att införa en europeisk lagstiftning om organhandel. Vi ber kommissionen och rådet att på internationell nivå ta alla initiativ som krävs för att sätta stopp för denna fruktansvärda handel. Fru ordförande! Eftersom Colajanni tar upp frågan om parlamentsdelegationens besök i Kina i diskussionen, skulle jag vilja fråga mina kolleger hur många veckor det går på ett år. Just det, 53. Och hur länge uppehöll sig vår delegation i Kina? Under den vecka när årsdagen av Tien An Men inföll. Detta beror på vårt sekretariat, vår delegation för förbindelserna med Kina. Detta är vårt parlament, detta är dess sätt att uppfylla våra krav, vårt fördömande av kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, det fördömande som vi gör i dag av ett vedervärdigt faktum - som inte kan kallas något annat - som gäller Tibet. Detta är svaret till Tibet, till Turkistan, till Inre Mongoliet, till de en miljard och trehundra miljoner kineser som - tills motsatsen bevisats - inte lever i en demokrati. Det är dags att sluta påstå att vi fortfarande hoppas. Tibetanerna har väntat i fyrtio år, och de har inte fått något som helst svar. Kineserna har väntat i femtio år, sedan den långa marschen, och de har inte sett några som helst framsteg vad gäller de mänskliga rättigheterna. Vi kan sedan fortsätta förfasa oss över Indien och dess kärnvapenprov. Ingen är för kärnvapenprov, men, i likhet med Frankrike eller England, som stod inför den nazistiska regimen under 30-talet, så står Indien - som inte är en perfekt demokrati, ingen påstår väl det - inför världens största totalitära imperium, och någon begär att de skall avstå från möjligheterna att försvara sig! Det skulle vara bra om vi kunde tänka efter lite grand även i den här frågan. Fru ordförande! Vi står inför två mycket allvarliga frågor, som är aktuella på många håll i världen. För det första det fortsatta bruket av dödsstraffet som en omänsklig metod att bemöta den brottslighet som sker. För det andra, den internationella handeln med organ. Detta är två frågor som är aktuella på flera ställen i världen, men som koncentreras till ett och samma land när man talar om Kina. Om någon fortfarande hyser tvivel om huruvida dödsstraffet tillämpas i Kina - men hur kan man förneka det? - så är det tydligen någon i denna kammare för vilken Kina fortfarande är en demokratisk och kommunistisk ledstjärna. En annan fråga som det är viktigt att peka på är att marknadstänkandet, som genomsyrar hela världen, tydligen även genomsyrar Kina. Det finns i dag tillräckliga data för att man skall kunna visa att i Kina förenas en förtryckarfilosofi med kommersialism när det gäller den mänskliga kroppen. En kommersialism som är på väg att spridas i hela världen och som vi även har stött i våra egna länder genom att godkänna möjligheten att ta patent på levande organismer. Herr ordförande! Jag hoppas att ni inte förväxlar mig med Falconer, när jag går nu in på ämnet närvaro. Jag vill börja med att påpeka att vår kollega Avgerinos inte är närvarande. Det var han som fick i uppdrag att utföra revisionen av de aktuella och brådskande frågorna. Jag är egentligen alltid närvarande när de aktuella och brådskande frågorna debatteras, men honom ser jag sällan skymten av. Det förvånar mig därför inte att en del förvirrade idéer framkommer i hans förslag. Men nu över till det brådskande ärendet: När man följer händelseutvecklingen i Kina, när man hör vad de föregående talarna berättar om sådant som tydligen försiggår inom organhandeln där borta och som även organisationer som China Watch och Freseniusbolaget rapporterar om, låter det onekligen som en skräckfilm. Där utfärdas dödsdomar på beställning och de dömda avrättas så att vissa organ förblir oskadda och sedan kan säljas. Där betraktas antalet dödsdomar, antalet avrättningar och även de metoder som används som statshemligheter. Där utformas den nya straffrättslagstiftningen så att en rättegång kan äga rum utan att möjliggöra ett rättmätigt försvar av den anklagade och något så självklart som att bevittna en rättegång kan inte ens kan föras på tal. Europaparlamentet har alltid tagit de dödsdömda i försvar och uttalat sig mot dödsstraffet. Vi får naturligtvis inte heller stå stillatigande inför de ohyggliga följder som dödsstraffet leder till! Här måste vi inta en tydlig ståndpunkt. Därför finner jag det självklart att vi som minimikrav ställer att man upphör med ett dylikt förfarande. Förenta nationerna kommer äntligen att behandla frågan om slavhandel i år - så påstår man åtminstone - till följd av en resolution från Europaparlamentet, och borde tillsätta en internationell undersökningskommission, och rådet och kommissionen bör göra allt som står i deras makt för att stoppa de europeiska företag åtminstone som är involverade i denna handel. Och sist men inte minst borde vår ansvariga delegation påtala detta under sitt Kinabesök. (Applåder) Jag tackar för de synpunkterna. Låt mig bara säga att Avgerinos och jag var inbjudna till ett sammanträde i går och att han då bad mig att förklara. Jag tror att han har haft vissa problem på sista tiden. Herr ordförande! Vi upplever nu en fas av exempellös och rutinmässig grymhet vad gäller dödsstraffet och dess makabra tillämpning i Folkrepubliken Kina. Vi vädjar till denna församling att, åtminstone i denna fråga, överge sin tradition av att inte låta fakta stå i vägen för politisk och ekonomisk bekvämlighet. Fakta - inte propaganda, som för närvarande går i motsatt riktning - är överväldigande. De visar att tusentals avrättade människor i Folkrepubliken Kina exploateras på det mest grymma sätt för att möta den ökade efterfrågan på organtransplantat, från rika individer i Japan och i väst. Förra månaden bad vi förgäves Kinas diplomatiska representanter i Bryssel, Huang Daosheng, Wang Wen och Wei Min, att lägga fram dokument som motbevisar nämnda typ av pågående fasor. Vi väntar fortfarande. Vi anser är det nu är dags att handla. Eller bör vi dra slutsatsen att i denna församling är ett moraliskt balanserat handlande det samma som att aldrig låta sina mest grundmurade värderingar sättas på prov? Dödsstraffet i Myanmar: Herr ordförande! Även i Myanmar verkställs dödsdomar. Förra veckan dömdes sex fångar till döden, vilka klart betraktas som politiska fångar av Amnesty International, men redan dessförinnan dog tjugo andra fångar i fångenskap vilka också måste betraktas som politiska fångar. Av allt att döma är det en annan form av dödsdom eller avrättning, men dessa äger således rum. Dessutom uppträder Myanmars armé hårt mot etniska minoriteter och avrättar också människor utan någon form av rättegång. Vi vill gärna uppmana Myanmars regering att avskaffa dödsstraffen och att i vilket fall som helst upphöra med avrättningarna, oavsett om de genomförs efter en dom eller inte. Människor har rätt till en rättvis rättegång och politiska fångar måste friges. Inom Europeiska unionen är det ändå verkligen på tiden att vi i större utsträckning börjar uppmana näringslivet att upphöra med investeringarna i Myanmar och att dra tillbaka investeringar. Herr ordförande! Militärregeringen i Myanmar fortsätter utan återhållsamhet att förfölja politiska motståndare. I slutet av april dömdes två studenter till döden. De var två av medlemmarna i en grupp på fyrtio personer som greps i januari på grund av oppositionell verksamhet. De andra trettioåtta dömdes under tiden till fängelsestraff varierande från tre till fjorton år. Under de senaste åren har mer än tjugo personer omkommit i fängelset. Vi vet alltså vad det kan innebära. Förra veckan förkunnades sex dödsdomar på nytt. Alla är medborgare i Myanmar som betraktas som politiska fångar av Amnesty International. Det innebär nu åtta dödsstraff och trettioåtta hårda fängelsestraff under några månader med alla de faror som fängelsestraffen för med sig. Det är bra att kommissionär Marín är med här. Vi upphävde preferenssystemet för Myanmar 1996 efter en serie hemska våldsamheter från militärregeringens sida. I Förenta staterna och även i den amerikanska kongressen vill man övergå till ett investeringsstopp. I februari frågade vi här i parlamentet om vi inte borde komma med fler åtgärder, bland annat ett investeringsstopp. Är det inte hög tid att nu tillsammans med Förenta staterna genomföra detta investeringsstopp och på det sättet tvinga militärregeringen i Myanmar att respektera demokratin och de mänskliga rättigheterna och att framför allt ge Aung San Suu Kyi, som har suttit i husarrest i sex år som demokratiskt vald president, rätten att inta det mandat som tillkommer henne, nämligen presidentposten i hennes land. Herr ordförande, mina damer och herrar! Flera gånger har detta parlament behandlat den dramatiska frågan om dödsstraffet. Vi har alltid hållit en tydlig linje gentemot USA, vi gör det gentemot Folkrepubliken Kina, även om det inte verkar som om alla är nöjda med det, och vi måste också hålla en klar linje gentemot Myanmar. Detta av flera skäl. Det första är den totala avsaknaden av de minimirättigheter i samband med rättegångar som erkänns i alla rättsstater. Det andra är den rent politiska och opinionsmässiga karaktären av de brott som de dömda gjort sig skyldiga till. Det tredje är det systematiska sätt på vilket detta instrument utnyttjas, inte som straff utan helt enkelt för att kunna förtrycka oppositionen, så att det är armén som samtidigt är åklagare, domare och bödel. Europeiska unionen kan inte undandra sig sitt ansvar att vidta alla nödvändiga, verkningsfulla och lämpliga åtgärder, inklusive strängast tänkbara ekonomiska sanktioner, för att få ett slut på denna oacceptabla situation. Herr ordförande! Jag skall svara i ett svep på de olika resolutionerna om olika frågor som de ärade ledamöterna har utarbetat. Vad gäller Guatemala delar kommissionen Europaparlamentets smärta och indignation över mordet på biskop Juan Gerardi, en prelat som jag, i likhet med många av er, fick tillfälle att träffa personligen eftersom Europeiska unionen, som ni vet, har varit starkt engagerad i att skapa fred i Guatemala och nu, på senare tid, i fredsprocessen. Detta brott, som alltid när de riktar sig mot de mänskliga rättigheterna, är ett frontalangrepp på själva fredsprocessen, och än mer genom den symbolik som mordet på biskop Gerardi, just när han hade lagt fram sin rapport om sanningen om det fruktansvärda inbördeskrig som har ägt rum i detta land de senaste 30 åren, hade. Hur skall man agera? För tillfället har Europeiska unionen redan genomfört de tillbörliga ingripandena vad gäller politiskt samarbete med detta land, och det är uppenbart att vi, i allmänna termer, åter måste ta ställning till - och det kommer att vara ett bra tillfälle för att i juni samlas den nya rådgivande kommittén som hör till fredsprocessen, något som den här gången förmodligen kommer att ske i Washington tillsammans med den Iberoamerikanska utvecklingsbanken - hur dessa saker sker, skälen till det och, framför allt, även inbjuda Guatemalas regering, de politiska krafterna och opinionen till att göra en ansträngning för att fredsavtalen, som i några avseenden dras med verkligt oroande förseningar, verkligen får genomslag och utvecklas. Följaktligen kommer vi att fortsätta påpeka för Guatemalas regering behovet av att, först och främst, identifiera gärningsmännen och, sedan, ett steg i taget, återuppbygga andan i fredsvtalen och förhindra att fler mord som detta sker igen. Vad skall man säga om Colombia och om morden på Umaña, Arango och Fernando Landazábal? Jag delar den beskrivning, särskilt Mirandas, som talarna har gjort vad gäller de mänskliga rättigheterna i Colombia. Problemet i Colombia är väldigt enkelt. Just nu befinner vi oss inför valet - som kommer att äga rum den 26 maj - och det sker verkligt allvarliga saker i landet. De mänskliga rättigheterna i Colombia kommer att vara ett direkt resultat av freden. Om det inte blir fred är jag rädd att denna situation av intern upplösning i landet kommer att fortsätta. Följaktligen kommer nästa presidents främsta skyldighet att vara, inte för världssamfundets skull utan, framför allt, för det colombianska folkets skull, att bestämt skapa fred, så att alla de skäl som ligger bakom alla dessa hemskheter försvinner. För det sker hemskheter från de paramilitära gruppernas sida, det sker hemskheter från gerillans sida, det sker hemskheter - tror jag - i en situation där det nu är väldigt svårt att peka på vem som bär ansvaret, vilket genererar denna anda av straffrihet som skapar den här sortens situationer. Hur som helst har de colombianska myndigheterna, som ni vet, skapat en särskild kommission inom statsåklagarmyndigheten som skall undersöka dessa mord. Vi väntar på deras slutsatser. Hur skall man agera under tiden? Det mesta vi kan göra just nu - och vi vill göra det och har så uttryckt det, till och med på egen hand, utan att vänta på Förenta nationerna - är behålla byrån för mänskliga rättigheter i Bogotá, som har ansvaret att följa situationen. Detta förändrar inte den interna situationen nämnvärt, men det är inte så lite att behålla en byrå som följer händelserna på plats. Och därför har vi, som ni vet, beslutat - vilket vi inte behövde göra eftersom vårt åtagande bara var för ett år - förnya Europeiska unionens medverkan i denna byrå som lyder under FN: s särskilda rapportör, Robinson. Å andra sidan finns det något som vi kommer att vara tvungna att studera i framtiden: sättet att öka vårt rättsliga samarbete med Colombia. Det är sant att det är en begäran som redan gjorts från de colombianska myndigheternas sida, men det skulle vara intressant att se hur vi, i denna aspekt av det rättsliga samarbetet, kan göra framsteg inför framtiden. Men - jag framhärdar - vad som än händer i valet, vem som än vinner valet i Colombia, är den första prioriteten jakten på fred, vilket kommer att innebära viktiga förhandlingar och, efter det, en successiv minskning av den spänning som finns i landet och som leder till såpass obegripliga situationer som de som har ägt rum den senaste tiden. Vad gäller Turkiet fördömer kommissionen också attentatet mot Akin Birdal, försvarare av de mänskliga rättigheternas sak i Turkiet och kommissionen önskar, självfallet, tillsammans med Europaparlamentet att man snabbt hittar gärningsmännen och ställer dem inför rätta. Ni vet att premiärministern, Yilmaz, vice premiärministern och flera ministrar och parlamentsledamöter också har fördömt detta attentat. Å andra sidan delar kommissionen Europaparlamentets oro för konsekvenserna av rättegången mot Istanbuls borgmästare avseende yttrandefriheten i Turkiet. Tillika är vi oroade över de demonstrationer som ägde rum i januari på grund av beslutet från Turkiets författningsdomstol att upplösa välfärdspartiet, som Erdogan tillhörde. Kommissionen är, förstås, orolig att den här typen av beslut skall få negativa konsekvenser för den demokratiska pluralismen och yttrandefriheten i Turkiet. Vad gäller våra mer allmänna relationer med detta land ansluter sig kommissionen, självfallet, till slutsatserna från Europeiska rådet i Luxemburg, som påminde om att stärkandet av banden mellan Turkiet och Europeiska unionen också är beroende av att de politiska reformer som inletts i landet fortsätter, särskilt anpassningen av normer och praxis avseende mänskliga rättigheter till de som råder i Europeiska unionen. Trots Ankaras beslut att, i princip, avbryta all politisk dialog med Europeiska unionen, har kommissionen för avsikt att fortsätta informera sina turkiska samtalspartners om det som bekymrar Europeiska unionen på området. Vad gäller Malaysia medför den ekonomiska krisen i Sydostasien allvarliga sociala konsekvenser för befolkningen i de drabbade länderna, framför allt arbetslöshet och emigration. Under de senaste månaderna har kommissionen varit fullt sysselsatt i en fortlöpande dialog med förmånstagarna och med andra bidragsgivare om sättet att öka vårt stöd till regionen. För tillfället, efter ASEAN-mötet i London, håller vi inom kommissionen på att omvärdera våra samarbetsprogram med detta område och med landet, i syfte att avsätta extra resurser till de hårdast drabbade länderna. Angående domen mot parlamentsledamoten Lim Guan Eng, kommer kommissionens delegation i Malaysia att noga följa fallet, och överklagandet som just gjorts till den federala domstolen. Vad gäller situationen i de malaysiska interneringscentren, som är överfulla, delar kommissionen oron från detta parlaments ledamöter inför rapporterna om misshandel och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Följaktligen vill jag garantera er att vi håller på att försäkra oss om att denna oro - vad gäller flyktinglägren - vidarebefordras till de malaysiska myndigheterna, och att vi skall försöka förmå regeringen att fortsätta samarbeta med flyktingkommisariatet och med de olika icke-statliga organisationerna när det gäller hjälp till flyktingarna. Vad gäller Indonesien är det klart att vi också känner oss oroade och bekymrade över den situation som landet går igenom och över det våld som säkerhetsstyrkorna använt för att undertrycka de senaste demonstrationerna i landet, och som ni vet har det redan lett till några studenters död i Jakarta. Kommissionen fortsätter att ha kontakt med regeringen vad gäller situationen för de mänskliga rättigheterna, och jag måste säga att vi, till slut, har lyckats uppnå att man i juni samfinansierar ett seminarium om mänskliga rättigheter i Jakarta som organiseras av det nuvarande ordförandeskapet och den nationella indonesiska kommissionen för mänskliga rättigheter. Det kommer att vara första gången som man har en öppen debatt om de mänskliga rättigheterna, med deltagande av Europeiska unionen och den nationella indonesiska kommissionen för mänskliga rättigheter. Det är bara ett steg, men det är ett viktigt steg. Vad gäller den direkta hjälpen till det indonesiska folket, på grund av den ekonomiska situationen, har det redan gjorts en undersökning på plats för att konstatera hur verkligheten ser ut. Den första utvärdering som har gjorts - av teamet som arbetar med detta - är ofta skillnaden på det man ser i media och den djupa analysen av verkligheten. Det finns inte, trots de bilder vi sett på en massa människor som närmade sig lastbilarna för att ta ris eller basvaror, en verklig utbredd brist på mat. Det finns några områden där det är dåligt med mat, dricksvatten, logistik och distribution, framför allt i landets mest känsliga områden och vad gäller den mest sårbara delen av befolkningen och det är där vi har börjat jobba med nödbistånd. Men, jag framhärdar, situationen verkar som det ser ut inte lika dramatisk som man hade kunna tro utifrån de bilder som vi hade sett. Vad gäller Tibet så är det en fråga som dyker upp med jämna mellanrum, och den religiösa dimensionen i den tibetanska identiteten är ett ständigt tema inom ramen för dialogen med Kina om mänskliga rättigheter, och så kommer det att förbli. Kommissionen skall noga utvärdera resultaten av det besök som Europeiska unionens ambassadörs-trojka gjorde i Tibet och kommer självfallet att informera parlamentet så snart som möjligt. När det gäller handeln med organ i Kina, krävs det först en bakgrund. Det finns en särskild dialog om mänskliga rättigheter mellan Europeiska unionen och Kina som startade 1997. Denna dialog har bidragit till att uppnå vissa konkreta resultat, särskilt när det gäller Kinas deltagande i FN: s verktyg för mänskliga rättigheter. Frågan om dödsstraffet och, framför allt, de juridiska och administrativa villkoren som bestämmer avrättningarna, har behandlats inom ramen för denna dialog och kommer fortsätta att tas upp i framtiden. Vad gäller handeln med mänskliga organ, som internationella medier rapporterar om, kommer kommissionen att ta upp problemet med de kinesiska myndigheterna inom ramen för dialogen om mänskliga rättigheter och på grundval av en detaljerad analys av de faktiska händelserna. Kommissionen påminner dock, och detta betyder inte på något sätt att det inte bekymrar oss, att interventioner i den här frågan är medlemsstaternas befogenhet, eftersom artikel 129 i fördraget, som ni vet, inte ger Europeiska gemenskapen lagstiftningsbefogenheter i den här frågan. Icke desto mindre, jag framhärdar, oavsett om kommissionen har institutionella befogenheter eller inte, följer vi de internationella organisationernas arbete på nära håll; Europarådet, på europeisk nivå, arbetar för närvarande med detta och stöder samarbetet mellan medlemsstaterna på denna punkt. Som ni vet kommer den europeiska gruppen för etik, vetenskap och ny teknik - som ersätter gruppen om etiska aspekter inom biotekninken - att under 1998 göra ett utlåtande om de etiska aspekterna av fungerandet av lagren av mänsklig vävnad. Slutligen kommer kommissionen, när Amsterdamfördraget väl har ratificerats, att kunna studera möjligheterna att arbeta i den här frågan, det vill säga när det gäller de normer som måste antas i frågan om handel eller transfereringar av organ. Kanske blir detta ett tillfälle att på ett allmänt sätt ta upp inte bara problemet med den olagliga handeln och transfereringarna av organ från Kina, i händelse av att den här typen av handel bekräftas, utan från vilket annat land som helst. Vad gäller Myanmar vet ni att kommissionen ständigt har beklagat de ständiga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet, och vi är medvetna om de dödsstraff som nyligen utdömts till sex fångar. Dock tror vi att det kan finnas ett visst hopp avseende dessa dödsdomar i och med att ingen dödsdom har genomförts sedan 1998. Vi hoppas att militärjuntan fortsätter på denna linje och åtminstone beslutar att inte avrätta dessa sex fångar. När det gäller möjligheten att förbjuda investeringar, som Maij-Weggen påpekade, har Europeiska unionen ingen möjlighet att förbjuda privata investeringar från europeiska företag, och förutom den moraliska- och etiska dom som kan läggas på var och en av oss, finns det för tillfället inget verktyg som tillåter oss att agera på denna nivå. Hur som helst befinner sig våra relationer med Myanmar på den nivå som ni känner till: Det finns inga relationer. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30. Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande resolutionsförslag: B4-0502/98 av Macartney och Hory för ARE-gruppen om en uppförandekodex för vapenexport, -B4-0505/98 av McKenna, Schroedter, Gahrton, Hautala, Telkaemper och Aelvoet för V-gruppen om en europeisk uppförandekodex för vapenexport, -B4-0520/98 av Oostlander och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om en uppförandekodex för vapenexport, -B4-0522/98 av Bertens och Frischenschlager för ELDR-gruppen om en uppförandekodex för vapenexport, -B4-0529/98 av González Álvarez, Wurtz, Papayiannikis och Carnero för GUE/NGL-gruppen om en uppförandekodex för vapenexport, -B4-0546/98 av Titley och Wiersma för PSE-gruppen om en europeisk uppförandekodex för vapenexport. Herr ordförande! Ofta när vi tar oss an så kallade brådskande ärenden, kan det röra sig om frågor om vilka man kan hävda att de inte är fullt så brådskande. Här har vi emellertid ett tillfälle att framföra vår åsikt och ge ett avgörande bidrag till ett viktigt beslut som skall fattas om tio dagar när EU: s rådsmöte för allmänna frågor kommer att godkänna ett fransk-brittiskt initiativ om att skapa ett uppförandekodex för vapenexport. Det är svårt att föreställa sig något viktigare för den långsiktiga framtiden i en värld som härjas av stridigheter av olika slag. Europeiska vapen är ansvariga för dödandet och lemlästandet av många människor. Därför måste vi be rådet att godkänna detta initiativ och införa det i samtliga medlemsländer, inte bara i de två medlemsländer som har kommit med förslaget. Samtidigt måste vi säga att EU inte kan lösa alla dessa problem på egen hand, utan måste söka stöd från USA, Ryssland och Kina. Det är långt ifrån någon tom gest att lägga fram en europeisk uppförandekodex. Tvärtom, på detta sätt kan Europeiska unionen bli ett föredöme för resten av världen. Herr ordförande! När det brittiska ordförandeskapet inleddes skröt Tony Blair med att Storbritannien skulle påbörja arbetet med en uppförandekodex för vapenexport, och vi från den gröna gruppens sida välkomnade detta särskilt. Äntligen skulle det tas ett initiativ på europeisk nivå. När den belgiska vapenexportlagen kom 1991 var det eviga argumentet från belgisk sida att denna fråga måste regleras på europeisk nivå så att man skulle nå tillräckligt långt, för annars skulle det medföra en komparativ nackdel för Belgien. Nu kunde man således verkligen hoppas på att Europa skulle ta den chansen. Tråkigt nog måste vi konstatera att de förslag som hittills utarbetats av det brittiska ordförandeskapet tillsammans med Frankrike rent ut sagt är en besvikelse. På AVS-mötet på Mauritius mellan den 20 och 23 april kunde vi se att en majoritet av såväl européerna som AVS-representanterna också tog upp den här punkten. De klagade tydligt på att kodexen i dess nuvarande form inte kommer att ha någon effekt på instabila regioner, på länder som lägger ned en överdrivet stor andel av sin budget på militära utgifter och inte ens på länder som kränker de mänskliga rättigheterna. Man beklagar också djupt det faktum att förslaget inte uttryckligen omfattar reglering av försäljning av lätta vapen, dessa lätta vapen som just i Afrika förorsakar stor förödelse. Vad gäller frågan om förfaranden finns det också flera hakar kvar eftersom en medlemsstat som vägrar ett exporttillstånd visserligen måste underrätta de andra, men man säger inte inom vilken tidsrymd. Det finns inget gemensamt slutcertifikat, vilket innebär att mångfalden av certifikat som alltid har lett till kaos kommer att finnas kvar, och problemet med vapentillverkare i tredje land som arbetar med en licens från ett företag i en medlemsstat har över huvud taget inte täckts in. Vad oss beträffar vill vi här mycket kraftigt uppmana till att ändå göra denna kodex bindande och betydelsefull. Herr ordförande! När vi fick kännedom om det brittisk-franska initiativet till en kodex för vapenhandeln fick man intrycket av att här talar den listiga räven och då måste bonden vakta sina höns. Jag tror att parlamentets resolution visar på att vi verkligen är beredda att vaka hönsen och att förstärka detta initiativ från fransk-brittisk sida där det går. Det är på intet sätt naturligt att när vissa länder uppför sig anständigt i fråga om vapenexport, framför allt genom att låta bli detta, fyller andra det hålet. Då är resultatet moraliskt sätt ändå noll. Det är högst nödvändigt att bekämpa denna cynism. Att tjäna på elände är en allvarlig sak som parlamentet måste ta ställning emot, och det är mycket bra att parlamentet står så enat i fråga om denna resolution så att även rådet och andra vet att de europeiska medborgarnas företrädare vad det beträffar inte hyser några tvivel om vad som skall hända. Fram till i dag har det alltid handlat om mycket uddlösa aktioner, exempelvis mot Serbien där det ju förekommer ett överflöd av vapenproduktion inom det egna landet. Ett förbud mot vapenexport till Serbien till exempel är inte mycket annat än ett slag i luften som vi inte får ut mycket av. Det är mycket bättre att vad det beträffar utforma en allmän linje med kriterier som måste hanteras, även i de fall där det är ekonomiskt mindre attraktivt att uppföra sig anständigt. Herr ordförande! Alla förslag av den här sorten tenderar ofta till att få en symbolisk karaktär, och därför vill jag betona att det i en av resolutionens sista formuleringar talas om nödvändigheten av att bekämpa den illegala vapenexporten. För det går utmärkt att reglera allting i lag, men om man inte verkligen bekämpar den illegala vapenexporten på ett effektivt sätt, då kommer vi ändå inte någonstans. Därför anser jag att det är mycket bra att denna resolution avslutas med den punkten. Herr ordförande! De tre föregående talarna har redan delvis uttryckt det som jag hade tänkt säga. Liberalerna är besvikna över det som i praktiken blivit det slutliga resultatet. Länderna behöver inte acceptera något som är bindande. Det stannar vid politiska förklaringar utan värde, sanktioner uteblir. De är bara förpliktigade att informera varandra. Vad vinner vi nu? Vi vinner ingenting. Parlamentet måste nu tydliggöra att detta är alldeles för lite. Det nuvarande förslaget är inte värdigt namnet etisk politik, vilket det brittiska ordförandeskapet sade ännu i början av året. Skandalen kring Sierra Leone och den amerikanska vägran, märk väl, att leverera vapen till Förenade kungariket på grund av den dåliga exportkontrollen, borde vara tydliga signaler för Europa och för övrigt även för britterna. Låt oss nu för en gångs skull verkligen ivra för en strikt bindande europeisk reglering beträffande vapenhandel. Därför är den liberala gruppen glad över att denna resolution tydligt tar ställning och uppmanar rådet att undanröja svagheterna i förslagen. Öppenhet, herr ordförande, och multilateral konsultation mellan alla medlemsstater är väsentliga element för en gemensam politik. Varje koncession på det området till medlemsstaternas så kallade suveränitet gör de europeiska reglerna till ett skämt. Jag uppmanar då också kommissionen, och det blivande österrikiska ordförandeskapet, att fortsätta britternas arbete ifall vi avslutar detta ordförandeskap med en svag kompromiss. Kommissionen har naturligtvis också en uppgift här. Vi ser med stort intresse fram emot vad kommissionen kommer att göra. Till sist hoppas jag att G8 under det kommande mötet kan sluta internationella avtal och att EU-medlemsstaterna som är närvarande där sluter upp bakom förslagen att ta över OAS-koden. Herr ordförande! Å socialistgruppens vägnar vill jag välkomna initiativet från det brittiska ordförandeskapet om att införa en ny uppförandekodex för vapenhandel. Det råder inget tvivel om att lagar för att styra vapenexporten, så att vapen från EU inte används för internt förtryck eller extern aggression, borde ha införts för länge sedan. Detta är viktigt, inte bara för att främja de mänskliga rättigheterna utanför unionen, utan också för att ge europeisk försvarsinduststri normer och ramar att röra sig inom vad gäller vapenexport. Den form av budgivning, där en nations försvarssektor träder in och levererar vapen efter att en annan medlemsstat nekat, måste få ett slut. I det senaste utkastet till uppförandekodex förordas att hänsyn skall tas till om " den planerade exporten allvarligt skulle undergräva den ekonomiska och sociala utvecklingen i mottagarlandet" . Medlemsländerna skulle dessutom förbehålla sig rätten att tillämpa en restriktivare nationell exportpolitik under arbetet med att införa den allmänna lista över militär utrustning som skall omfattas av handelsreglerna. Förhoppningsvis kommer de årliga rapporterna till rådet att användas som grund för diskussion och granskning i Europaparlamentet. Ytterligare ansträngningar måste göras för att motverka den illegala vapenhandeln. Vapenhandlare och slutanvändare kommer att behöva kontrolleras noggrant. Nästa steg blir att förmå länder såsom Ryssland, Kina och USA att anta principerna i denna kodex. Trots allt är det faktum att vi står på tröskeln till ett godkännande av en historisk uppförandekodex för vapenhandel, som jag hoppas kommer att godkännas 25 maj, ett hoppfullt tecken för alla dem som strävar efter en säkrare värld. Herr ordförande! Vid det här laget har väl alla i parlamentet, med undantag för Truscott, förstått att det brittiska ordförandeskapets högtidliga tillkännagivande om en code of conduct i själva verket är ett sätt att rentvå vapenindustrin. Här handlar det inte om att undvika och förhindra vapenexport, utan snarare om att förbättra det europeiska vapensamarbetet och framför allt den brittiska vapenindustrins ställning inom ramen för ett sådant samarbete. Även det som det brittiska ordförandeskapet brukar lägga störst tonvikt vid, nämligen försvaret av de internationella mänskliga rättigheterna, glöms bort när det handlar om att försvara vapenexporten. Den föreslagna kodexen medger fortsatt export till Turkiet och den medger likaså att den brittiska vapenindustrin skickar vapen till Indonesien och levererar vapen till Sierra Leone trots embargot. Den tyska förbundsdagen fattar inför denna nya situation beslut om en lättnad av de nationella bestämmelserna för vapenexport som ett sätt att stärka landets ställning som vapenexportör. Det brittiska ordförandeskapet har gjort alla som kämpar för att hejda vapenexporten besvikna. Vi uppmanar därför kommissionen att lägga fram ett förslag som innehåller de tydliga krav som ofta ställs här i parlamentet och som ständigt framhålls av de icke-statliga organisationerna. Herr ordförande, ärade ledamöter! Såväl inom som utanför Europeiska unionen har man, på senare år, upprepade gånger efterlyst större klarhet vad gäller exporten av konventionella vapen. Här har Europeiska unionen tagit initiativet genom att etablera en uppförandekodex vad gäller exporten av konventionella vapen, gemensamma handlingsnormer. Detta förslag till uppförandekodex syftar till att etablera en samling principer utifrån vilka alla beslut avseende vapenexport fattas, såväl som till att tillföra en klart definierad handlingsram inom vilken varje fall av vapenexport kan diskuteras. Projektet etablerar också de kriterier som kommer att användas för att bedöma all vapenexport. Det måste dock stå klart att det är de nationella regeringarna som har det slutgiltiga ansvaret för vapenexporten. Europeiska unionen har ett stort intresse av att dessa principer får en bred acceptans, till och med vad gäller de stora vapenexportörerna i världen. Att ha att avtal som innefattar hela Europeiska unionen och som har en logisk intern inriktning är också mycket viktigt när det gäller att utöva påtryckningar på en tredje part för att de skall införa liknande system. Det har gjorts framsteg vad gäller författandet av förslaget till kodex, framför allt vad gäller de lämpliga juridiska instrumenten för dess antagande och för det framtida utarbetandet av åtta kriterier. Det återstår - det skall inte förnekas - viktiga hinder och ordförandelandet har erbjudit möjligheten till begränsade konsultationer huvudstäderna emellan under de närmaste dagarna, efter vilket man skall presentera en rapport inför rådet - den 25 eller 26 maj - i vilken man summerar situationen och ordförandelandet presenterar - antar jag - en rad kompromisslösningar. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30. Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande resolutionsförslag: Nationalparken Doñana -B4-0492/98 av Eisma, Gasóliba i Böhm och Vallvé för ELDR-gruppen om miljökatastrofen i Doñana, -B4-0508/98 av Roth, Aelvoet, Schörling, Gahrton, Lannoye, Holm och Lindholm för V-gruppen om det oroande utsläppet av giftiga ämnen i nationalparken Doñana i Spanien, -B4-0521/98 av Valverde López, Arias Cañete, Galeote Quecedo, Hernández Mollar och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om miljökatastrofen som orsakades av fördämningen brast till sedimenteringsdammen vid gruvan i Aznalcollar (Sevilla), i närheten av nationalparken Doñana, -B4-0531/98 av González Álvarez, Marset Campos, Puerta, Sierra González, Mohamed Alí, Jové Peres, Sjöstedt, Eriksson, Svensson, Papayiannakis och Moreau för GUE/NGL-gruppen om miljökatastrofen i närheten av nationalparken Doñana, -B4-0548/98 av Aparicio Sánchez, Izquierdo Rojo, Pérez Royo och Díez de Rivera Icaza för PSE-gruppen om utsläppet av giftiga ämnen i närheten av Doñana med allvarliga ekologiska och sociala konsekvenser som följd. Italien -B4-0497/98 av Bianco, D'Andrea, Castagnetti, Burtone, Carlo Casini, Graziani, Colombo Svevo, Ebner, Filippi, Poggiolini, Secchi och Viola för PPE-gruppen om den hydrologiska katastrofen i Italien i provinserna Salerno, Avellino och Caserta, -B4-0530/98 av Vinci, Pettinari, Bertinotti, Manisco, Castellina, Puerta och Moreau för GUE/NGL-gruppen om skyfallen i Kampanien (Italien), -B4-0535/98 av Fassa för ELDR-gruppen om den tragedi som drabbat regionen Kampanien i Italien, -B4-0549/98 av Colajanni, Occhetto, De Giovanni och Augias för PSE-gruppen om skyfallen i Kampanien, -B4-0551/98 av Azzolini, Pasty, Caccavale, Marra och Viceconte för UPE-gruppen om skyfallen som den 5 maj drabbade Kampanien (Italien), -B4-0559/98 av Tamino, Aglietta, Orlando och Ripa dei Meana för V-gruppen om skyfallen i Kampanien (Italien). Nationalparken Doñana: Herr ordförande! I egenskap av ordförande för en spansk nationalpark, Aigüestortes y Estany de Sant Maurici, kan jag inte annat än beklaga den katastrof som ägt rum, eller kan komma att äga rum, i stora delar av nationalparken Doñana, den viktigaste och största i Europa, utnämnd till världsarv av FN. Inför detta faktum tror jag att det i första hand är nödvändigt att understryka vikten av att samordna alla områdets berörda förvaltningar, såväl de som har kompetens i industri- och gruvfrågor - orsaken till katastrofen var just lagrandet av förorenat vatten från förädlingen av mineraler -, som de som har kompetens i skyddet av själva naturområdet. Jag tycker också att man måste uttrycka nödvändigheten av att öka vår solidaritet med alla de som drabbats av det förorenade vattnet som invaderat området. Och jag tycker att man, i framtiden, skall förutse dessa situationer och undvika lagringen av farliga substanser som kan skada naturområden som Doñana. Herr ordförande! Återigen har en otänkbar miljökatastrof inträffat, denna gång i ett värdefullt och känsligt område i södra Spanien, i Andalusien. Doñanas nationalpark, som av Unesco förklarades som ett av mänsklighetens kulturarv, är nu allvarligt skadad. Över 5 miljoner m3 förorenat, miljöfarligt spillvatten från gruvbrytningen rann ut över stora områden när en invallad damm brast. Över 2 000 hektar odlad mark har också förstörts. Att det är ett svenskt företag som driver gruvan i Andalusien känns smärtsamt men samtidigt också uppfordrande. Svenska gröna politiker deltog i söndags i en stor demonstration i Andalusien med över 10 000 deltagare. Demonstrationen var arrangerad av miljö- och fredsorganisationer. Tillsammans med de gröna i Andalusien har också det svenska miljöpartiet krävt att företaget Boliden skall ta det ekonomiska och juridiska ansvaret, ersätta de drabbade samt finansiera saneringen och återställandet av området. Det är emellertid inte bara Boliden som är ansvarigt, utan många är involverade i denna en av de värsta ekologiska katastroferna i Europa. År 1996 fick en lokal organisation en utsmugglad rapport från en avskedad tekniker om problemet med dammarna. Den 27 februari 1996 anmäldes bolaget till kommissionen som emellertid bedömde att ingen risk förelåg. Hela undersökningen lades ned efter det att man bara hade hört de lokala miljömyndigheterna. Boliden har byggt på dammen utan tillstånd. Det har också funnits sprickor i dammen som har blivit rapporterade, men inget har gjorts. Nu måste vi ta gemensamt ansvar! Kommissionen måste agera och bistå dem som har drabbats. Herr ordförande! Först och främst vill jag uttrycka min solidaritet med offren för översvämningarna i Italien och ansluta mig till det stöd som alla politiska grupper visat vad gäller författandet av denna resolution om Doñanas nationalpark. Det är viktigt att kommissionen hittar ett sätt att ge ett nödbistånd och att den arbetar i nära samarbete med den spanska regeringen och med det andalusiska parlamentet för att omplanera struktur- och sammanhållningsfonderna till stöd för den plan som håller på att utformas för att sanera, återställa och stärka miljöskyddet i området kring Doñanas nationalpark. Jag tycker också att det är hög tid att följa rådet från den expertkommission som tillsats och påskynda arbetet med avlägsnandet av alla gifter för att undvika att denna förorening sprider sig på ett oåterkalleligt sätt. Herr ordförande, herr kommissionär! Som min kollega Carmen Díez de Rivera sade i början av detta sammanträde, och som José Luis Valverde just sagt, beklagar vi djupt det som hänt i Italien, för det allra viktigaste är människolivet, det råder det ingen tvekan om. Carmen Díez de Rivera bad emellertid att man skulle uppmärksamma katastrofen i Doñana och det är logiskt att hon gjorde det. Vi säger redan nu att vi kommer att rösta för den gemensamma resolutionen, därför att denna gemensamma resolution refererar till EG-rätten, är solidarisk med de drabbade, begär experthjälp och ekonomisk hjälp från Europeiska unionen och förslår att alla förvaltningar skall slå sig samman för att kunna ta itu med problemet. Vi presenterar dock tre ändringsförslag, tillsammans med kollegerna i Gruppen De gröna och med liberalerna, Carmen Díez de Rivera och Collins, ordförande för miljöutskottet. Det finns dessutom tre ändringsförslag som vi ansåg att det hade varit mycket lämpligt om de funnits med i den gemensamma resolutionen och som inte finns där; jag skall försvara dem trots att jag inte har så mycket tid. För det första bör miljöorganisationerna finnas med i den kommission som består av lokala myndigheter, experter m.m., därför att de försvarat Doñana från olika faror under många år och därför att de vet mycket om Doñana. För det andra bör man skapa en undersökningskommission för att klarlägga ansvarsfrågan. Det verkar som om ingen har något ansvar, men vi ser flera ansvariga. Vi tycker att hydrografiförbundet, som i dag publicerar en studie i pressen som säger att de vattendrag som när Doñana är i stor fara, bär ett ansvar; vi tycker att det andalusiska parlamentet och den nationella regeringen bär ett ansvar. I det tredje ändringsförslaget säger vi också att kommissionen bär ett ansvar. 1996 lade CEPA fram ett klagomål, kommissionen begärde information från den spanska regeringen, litade på vad den spanska regeringen sade och avskrev klagomålet, varför EU-kommissionen också har ett visst ansvar för det som händer i Doñana. Jag avslutar med att säga att vi förmodligen lär oss något av denna katastrof: att det är mycket mer kostsamt att återställa det som förstörts än att genomföra förebyggande åtgärder. Och självfallet var det först och främst gruvföretaget som skulle ha genomfört förebyggande åtgärder. Herr ordförande! Kommissionen bör göra sitt yttersta för att medverka till såväl åtgärdandet av en situation som än i dag hotar Doñanas nationalpark - en av de verkliga juvelerna i unionens miljöarv -, som till att förebygga så att den här typen av katastrofer inte sker i framtiden. Parlamentet bör känna till tre saker när det tar ställning till denna gemensamma resolution som jag, i socialistgruppens namn, har äran att presentera. För det första det faktum att företaget Bolidens damm, i närheten av Doñana har brustit, och de därpå följande giftutsläppen, är såpass allvarligt och innebär en såpass hög risk att kommissionen inte bara bör göra sitt yttersta vad gäller ekonomiskt och tekniskt bistånd, utan att detta inte skall upphöra när parken inte längre löper någon risk, utan förlängas på medellång sikt till dess att de drabbade sektorerna helt och hållet har hämtat sig ekonomiskt. För det andra att det än så länge inte har uppkommit några skador inom parkområdet och att de skador som uppkommit på ekosystemet, än så länge, inte är av oåterkalleligt slag. För det tredje att det dock är mycket brådskande att få bort giftavfallet som läckt ut, eftersom varje dag som går utan att man lyckas med det innebär en mycket hög och tilltagande risk. Herr ordförande! De spanska förvaltningarna samarbetar sinsemellan med att lösa problemet och har för detta kompetenta vetenskapliga rådgivare, men det är mycket viktigt att kommissionens stöd - som kommissionären redan utlovat i Spanien - utökas och förlängs enligt de riktlinjer som finns i vårt resolutionsförslag. Italien: Herr ordförande, herr kommissionär! Jag skulle vilja formulera förhoppningen att den tragedi som utspelades den 5 maj, när en våg av lera förstörde flera byar och orsakade hundratals offer och gjorde tusentals hemlösa, skall fungera som en varning och leda till en ny regionalpolitik, inte bara i Italien, utan också på europeisk nivå. Jag är medveten om att kommissionen redan har vidtagit ett antal åtgärder som kan vara viktiga. Jag skulle gärna se att man utnyttjade strukturfonderna för att få till stånd en rekonstruktion och nystart för de drabbade områdena, men min viktigaste förhoppning - jag upprepar det - är att Europeiska unionen och kommissionen, som ett resultat av dessa tragedier - vi har just diskuterat Doñana-parken - skall kunna genomföra en politik i hela Europa som gör att vi undviker att katastrofer, som orsakar så många offer, återupprepas. Herr ordförande! 145 döda och 135 saknade i en första uppskattning som växer dag för dag mot ett allt mera tragiskt slutresultat. Det är naturligtvis inte detta parlaments uppgift att fördela skulden för den sorg som har drabbat tre italienska provinser: den dåligt organiserade första hjälpen, otillräcklig utrustning, ett uppträdande som gränsar till det kriminella från lokala och statliga myndigheter. Detta undersöks av italienska domstolar. Parlamentet har den större och svårare uppgiften att mobilisera gemenskapens resurser och teknik i en preventiv insats när det gäller den hydrogeologiska saneringen av ett område som har ödelagts under ett sekel av spekulationsbyggande, korruption och ekologisk vanvård. Men detta är inte ett dramatiskt problem enbart för Italien. Som har visats av den nyligen inträffade ekologiska katastrofen i Spanien, så finns det andra länder inom gemenskapen som är utsatta för liknande förödande katastrofer som orsakats enbart av en hänsynslös och kriminell markexploatering. Låt oss hoppas att larmsignalerna från en italiensk region kan höras över hela Europa och att de europeiska institutionerna, bortom den triumfatoriska självbelåtenheten över den gemensamma valutan, i dag - inte i morgon - kan uppträda till försvar av de mest elementära rättigheterna för en befolkning som hotas av profittänkande och miljöförstöring. Herr ordförande! Det är för att uttrycka mitt djupa deltagande som jag gör mitt inlägg i dag, för att påminna om den mycket allvarliga katastrof som har drabbat, inte bara det italienska, men även det europeiska samhället i stort. Den naturkatastrof som har drabbats regionen Kampanien har naturligtvis varit av undantagskaraktär, men samtidigt kan vi inte med säkerhet påstå att den var helt oförutsägbar. Under åratal har de lokala myndigheterna påtalat och fått påtalat den hydrogeologiska situationen i de områden som drabbats av den katastrof som vi i dag diskuterar. Det som slår oss är två saker, vilket den italienske presidenten mycket riktigt har påpekat. Det första gäller att utröna politikernas ansvar, snarare än det juridiska, eftersom de verkar ha varit en bidragande orsak, snarare än att ha varit besjälade av en verklig vilja att kasta ljus över vad som verkligen hänt. För det andra gäller det försöken att ta tragedin i Kampanien som en ursäkt för att tillfredsställa nationella partipolitiska intressen, vilket har mycket litet att göra med en verklig omorganisering av de lokala administrationerna. Jag har ofta hävdat att problemen i den italienska södern inte bara är nationella utan också något som rör hela Europeiska unionen. Kommissionen bör därför överväga att ställa gemenskapens resurser till förfogande för att finansiera program som avser såväl ett återuppbyggande som en nystart för den produktiva verksamheten i området. Samtidigt får vi emellertid inte glömma att Italien nyligen blivit fullvärdig medlem av valutaunionen och därför tydligt måste visa - vilket kollegan Manisco nyligen påminde om - att man verkligen förtjänar den hjälp som jag är säker kommer att komma från Europeiska unionen. Herr ordförande! Man har redan påpekat det fruktansvärda resultatet av katastrofen i Kampanien: 150 döda, 150 försvunna som man knappast kan förvänta sig att hitta levande, fyra byar som skadats, två provinser - Avellino, Salerno - som har drabbats svårt och en natur som har ödelagts. Det är klart att det finns skyldiga, och att detta skall utredas. Men i dag är det tid för i första hand sorg - vilket Europaparlamentet redan uttryckte när sammanträdesperioden öppnades - och solidaritet, och omedelbart därefter en konkret solidaritet. Jag skulle i första hand vilja lägga tyngdpunkten vid detta senare, också eftersom jag blev positivt överraskad av kommissionär Montis inlägg när sammanträdet i vår kammare öppnades, där han nämnde möjligheten till konkreta ingripanden. Det är detta jag skulle vilja framhålla, det är på denna fråga jag skulle vilja ha ett svar från kommissionär Marín, dvs. när det gäller möjligheterna att utnyttja strukturfonder som inte kunnat utnyttjas för deras ursprungliga ändamål. Kan vi få ett beslut i frågan från kommissionen? Naturligtvis måste man etablera precisa mål, kontroller, och tydliga former för samarbete mellan nationella myndigheter regionala myndigheter och gemenskapens myndigheter i hopp om en effektiv hantering, som inte tyngs av byråkratiskt krångel. Detta skulle naturligtvis vara en form av konkret solidaritet som Europa visar de byar som drabbats av den katastrof vi här har nämnt. Låt oss försöka åstadkomma detta och bidra till att livet återkommer till dessa underbart vackra byar som i åratal har varit så utsatta. Herr ordförande! Efter att ha lyssnat på inläggen från mina kolleger från Kampanien tror jag inte att det skulle vara passande att upprepa samma synpunkter som kommer naturligt från den som, i likhet med dem, i likhet med mig, har varit på och kommer från de platserna, som har delat detta folks desperation, djupa smärta och den stora värdighet som dessa människor alltid har kunnat uttrycka. Den som har följt detta via TV - mängder av tittare - inte bara nationellt, utan i hela Europa, har kunnat se en stor förtvivlan i ögonen på dessa människor, men också en stor värdighet, vilket kanske är det som i första hand har slagit de journalister som är vana vid att höra klagomål, även om de motiveras av en djup smärta. Det är alltså denna värdighet vi måste möta, eftersom det i dag är svårt att gå de döda till mötes. Vi måste ge svar åt de överlevande, eftersom det är passande, eller snarare utan eufemismer, eftersom den italienska staten, och för övrigt hela gemenskapen borde ha reagerat för länge sedan för att de inte skall räknas bland de försvunna som framtida döda och bland de avlidna som säkra offer. Mina förhoppningar går i samma riktning som kollega De Giovanni uttryckte nyligen och det är att vi skall kunna hjälpa dessa människor att förstå vad som skulle kunna vara de lämpliga verktygen för att nystarta ekonomin i området. Låt mig nämna ett enda exempel: Sarno, där sjukhuset, som i dag är förstört, inte bara är en knutpunkt i områdets sjukvård, utan också ett ekonomiskt centrum inom området eftersom 400 människor lever och arbetar där. Detta innebär att hela områdets ekonomi drabbas om man inte omedelbart bygger upp sjukhuset igen. Låt oss alltså, i enlighet med vad Monti föreslagit, ge de strukturfonder som finns i Mål 1 och som många gånger är underutnyttjade vad gäller utbetalningar, en ny inriktning; låt os hjälpa regionen, hjälpa området, de lokala myndigheterna att utnyttja dessa resurser, med hjälp av snabba rutiner, som tillåter ett omedelbart utnyttjande, med en optimering även av investeringarna, eftersom man inte bara bör göra kortsiktiga punktinsatser utan starta omfattande program som tar bort oron för morgondagen från dessa områden och ger mer hopp och liv till samhället, något som kommer att glädja oss alla den dag vi kan konstatera att detta verkligen skett. Det är detta jag begär, som företrädare för min grupp och för kollegerna från Kampanien, så att det kan omsättas i konkret handling, inte bara i en solidaritet i ord. Herr ordförande! Vi är alla djupt berörda och vi uttrycker alla vår medkänsla med offrens familjer, för det är närmare 300 döda och saknade, mängder av skadade, tusentals hemlösa. Men ännu en gång måste vi, ställda inför en naturkatastrof, konstatera att detta inte alls är något naturligt, eftersom tragedin är resultatet av människors handlingar och politiska beslut som har lett till en hydrogeologisk utarmning i Italien och i dag kan små händelser i naturen leda till katastrofer. Vi står med andra ord inför behovet av att förhindra liknande naturkatastrofer genom en seriös preventiv politik. Därför måste vi begära av de italienska myndigheterna en långsiktigt hållbar och slutgiltig lösning, framför allt för de människor som i dag är hemlösa, men omedelbart i anslutning till det en preventiv handlingsplan, via en inventering av riskerna i samtliga hydrogeologiska riskzoner i Italien och framför allt uppmana regeringen att vidta den nödvändiga omorganiseringen av behörigheter mellan de olika organ som har ansvaret för regionalfrågor. Av dessa skäl uppmanar vi också kommissionen att undersöka möjligheterna att utnyttja gemenskapens fonder, tillsammans med de nationella och regionala, för att kunna lösa dessa problem. Herr ordförande! Den mycket allvarliga tragedi som har inträffat i Kampanien bör tjäna som en varning och även som en larmsignal för alla de europeiska institutionerna och för samtliga medlemsstaters regeringar. Som en varning, eftersom det nu är hög tid att inrätta instrument för att skydda samhället som kan ingripa med den snabbhet som vi tyvärr inte kunde erbjuda ensamma i vårt land. Jag ansluter mig därför till den vädjan som har riktats av De Giovanni och uppmanar kommissionen att reagera på den. Det råder katastroftillstånd i Kampanien, det finns en begäran om att få utnyttja fonderna, det finns behov av dessa fonder för att livet skall återkomma i ett område inom Europeiska gemenskapen. Vi måste verkligen försöka överkomma de byråkratiska hindren och lösa detta problem. Det är också en larmsignal eftersom det är uppenbart - det som skedde i Italien visar detta - att om vi inte har en seriös politik till skydd för naturen, utan tvärtom en hejdlös utarmning av marken, så skapas förutsättningarna för dessa tragedier. Jag uppmanar kommissionen att ingripa för att göra det som inte har gjorts i många av Europeiska gemenskapens länder. Vi måste lära känna och övervaka farorna i ett ödelagt landskap, så att inte fler tragedier inträffar som den som drabbat mitt land. Herr ordförande, mina damer och herrar! På grund av byråkratiskt trassel har vår grupp inte presenterat en resolution i denna fråga, men vi ansluter oss naturligtvis till den kompromissresolution som vi kommer att rösta om inom kort och som är viktig, inte bara som ett uttryck för solidaritet utan också som ett uttryck för behovet av att dessa frågor - som utan tvekan allt mer kommer att utgöra en del av den gemensamma europeiska väv som vi försöker skapa - tas upp på europeisk nivå. Jag tror att det handlar om två saker: antingen kan våra demonstrationer bli rent rituella, vilket ofta sker, eller så kan Europeiska unionen verkligen visa, inte bara solidaritet utan att man inom vissa områden, framför allt när det gäller att administrera det europeiska territoriet, har förmåga att utforma en politik som är i nivå med situationen. Under de senare åren har vi tagit bort budgetposten för katastrofer vilken möjliggjorde ett omedelbart och konkret ingripande i fall som detta eller liknande fall, som tyvärr inträffar. Dessa katastrofer bör få oss att tänka efter, inte bara på kort sikt, för att kunna aktivera de instrument som också för de europeiska medborgarna visar att Europa inte är ett abstrakt begrepp utan har förmågan att uppfylla dessa krav, dessa objektiva behov, men även på medellång och lång sikt, för att kunna inleda konkret planering när det gäller till exempel försvar av och sträng hushållning med markresurser. Det skulle vara till nytta även för medlemsstaterna att ha regler även på europeisk nivå. Herr ordförande! Ännu en gång måste vi begråta offren för en naturkatastrof. När det gäller översvämningarna som har drabbat delar av Kampanien är smärtan desto större på grund av det stora antalet offer och eftersom det bland dessa förekommer ett antal barn. Delegationen från Alleanza Nazionale stöder innehållet i den gemensamma resolutionen och ansluter sig till den sorg som offrens familjer känner, samtidigt som vi redan anar vad den ansvarige kommissionären kommer att svara på begäran om hjälp från kommissionen, och det är att det inte finns någon budgetpost i Europeiska unionens budget för omedelbar och konkret hjälp till de drabbade befolkningarna. Alleanza Nazionale hoppas med andra ord att man redan i unionens nästa budget, som för övrigt redan är långt framskriden, skall återinföra den budgetposten. Samtidigt som vi beklagar att den gemensamma resolutionen inte är komplett - något som vi hade kunnat visa om våra italienska kolleger i de andra grupperna hade varit kloka nog att konsultera oss informellt - så begär vi att det skall vara tillåtet för regeringen och regionen Kampanien att utnyttja en del av de strukturfonder som avsatts för regionen för att återuppbygga och städa upp i området. Italien är tyvärr till stora delar skövlat av spekulativt byggande, bristande kommunal, provinsiell och regional planering som, i flera fall, är resultatet av partipolitiska bevekelsegrunder och vänskapskorruption och av den fortskridande flykten från bergsområdena av delar av befolkningen som inte längre kan bo kvar, såväl på grund av bristande stöd från centralt håll, som på grund av att de lockas till städernas förorter av kommersiella strategier som ofta visar sig vara falska, och som har målet att visa att livskvaliteten är oändligt mycket bättre i städerna än på landsbygden. Avslutningsvis, herr ordförande, hur kan vi, mot bakgrund av denna försumlighet och detta våld som drabbat naturen, undvika att lyssna till en signal som är typisk för vår civilisation som har skändat allt och som har en tendens att se allt i rationella och vetenskapliga termer? Herr ordförande, ärade ledamöter! Jag skulle vilja börja med att svara på resolutionen om översvämningarna i Kampanien, med tanke på att det här, till skillnad från i den andra miljökatastrofen krävdes människoliv, något som vi naturligtvis beklagar och kommissionen vill framföra sina allra uppriktigaste kondoleanser till offrens familjer. Efter att ha sagt detta måste jag gå vidare till att exakt förklara vad som kan göras i de båda fallen. För det första, på grund av omständigheter som inte har med saken att göra, men det är verkligheten, beslutade man under förra årets budgetdebatt att avveckla den del av budgeten som var avsedd för just nödbistånd i händelse av en katastrof. Följaktligen ligger det till så, om ni inte beslutar återinföra denna del i budgeten, att vi i dagsläget inte kan agera enligt ett brådskande förfarande. För det andra är det möjligt att agera enligt strukturpolitikförfarandet. Och i det här fallet, vad beträffar regionen Kampanien, så har kommissionen mycket riktigt diskuterat vad som kan göras i Kampanien, och detta är ett område som till fullo uppfyller kriterierna för strukturfondernas Mål 1. Följaktligen kan de drabbade områdena utnyttja rehabiliteringsåtgärderna som finns inskrivna i det operativa multifond-programmet i den europeiska regionala utvecklingsfonden. Å andra sidan kan även jordbruksfonden medverka genom åtgärder för landsbygdsutveckling och mot att man överger bördig jord och genom att arbeta med att återbefolka skogsområden. Slutligen är det också möjligt att socialfonden kan finansiera yrkesutbildnings aktiviteter, framför allt avseende förbyggande åtgärder. Vad gäller nationalparken Doñana vill jag påpeka att kommissionen just nu, naturligtvis, får information från de spanska myndigheterna och från de regionala myndigheterna i de frågor som de är ansvariga för. På så sätt har en första officiell kontakt ägt rum nyligen, i New York, mellan kommissionären, min kollega Bjerregaard, och den spanska ministern, Tocino, under mötet om hållbar utveckling. Svaret jag kan ge er avseende vad som kan göras, är att området kring Doñanas nationalpark som har drabbats av katastrofen, mycket riktigt, ryms inom EURF: s Mål 1. Dock måste man ta i beaktande - och vi skulle mycket tydligt vilja göra denna precisering i fallet Kampanien och i fallet Doñana - att det på grund av avsaknaden av en budgetpost avsedd för naturkatastrofer kan den ständiga frestelsen dyka upp att, varje gång en katastrof äger rum, vända sig till EURF, men denna är inte regelmässigt förberedd för nödbistånd. Jag vill klargöra detta. Däremot kan man, som Valverde sade, göra en omedelbar omplanering för att på så sätt prioritera katastroferna som ägt rum i området kring Doñanas nationalpark. Detta går att göra, och faktum är att kommissionen redan är i kontakt med de spanska myndigheterna och med det andalusiska parlamentets myndigheter för att genomföra detta, och den senaste veckan har det skett en brevväxling i detta syfte. Följaktligen kommer det gå att svara också på denna situation. Vad gäller ett av de ändringsförslag som har försvarats av Laura González skulle jag vilja säga henne följande: klagomålssystemet är alltid ett motsägelseförfarande och inte bara i fallet Doñana eller Kampanien. Följaktligen, i Doñanas fall, som i vilket annat klagomålsärende som helst som inleds enligt gemenskapsförfarandet, kan kommissionen aldrig ensidigt avskriva det. Det sker alltid genom ett motsägelseförfarande. Ni har också rätt i er anmärkning. Det lämnades in ett klagomål från den organisation som ni har nämnt. Kommissionen vidarebefordrade det till den spanska regeringen, och den spanska regeringen svarade den 31 januari 1997 och upplyste om de åtgärder som hade vidtagits. Kommissionen vidarebefordrade svaret till den klagande. Klaganden mottog detta svar och, innan man slutgiltigt avskrev ärendet, vilket gjordes den 25 mars 1997, hade klaganden ännu två månader på sig, enligt gemenskapsförfarandet, för att åter öppna ärendet. Man begärde aldrig att ärendet skulle öppnas igen. Jag vill säga er detta som information och för att påpeka att man, enligt gemenskapsförfarandet, inte kan avskriva några klagomål utan ett motsägelseförfarande, vilket är logiskt. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Vi skall nu genomföra omröstningen om aktuella och brådskande frågor av större vikt. Omröstning (fortsättning) Herr ordförande! Jag önskar bara en upplysning; kan ni informera mig om huruvida, i reglerna gällande närvaro vid 50 procent av omröstningarna, omröstningarna med namnupprop för aktuella och brådskande ärenden och omröstningarna med namnupprop för Pex betänkande räknas in i dessa 50 procent? Ja. Jag förklarar omröstningen avslutad. Om betänkandet hade tagit itu med kärnproblemet gällande bristen på öppenhet inom EU, hade detta kunnat vara ett mycket bra och värdefullt betänkande om informations- och kommunikationspolitiken inom EU. Dock kan information missbrukas som ett maktmedel i samhället och lätt ersättas och utnyttjas som propaganda. Mellan raderna framgår det att det är på detta sätt som man vill att informationen och kommunikationen skall gå ut ifrån EU: s institutioner. Man vill helt enkelt föra ut visionen om EU: s ofelbarhet. Jag håller givetvis med om att EU: s institutioner skall vara öppnare och mindre byråkratiska. En början på detta hade varit att införa en offentlighetsprincip, ordentliga arkiveringsrutiner och diarieföring av inkommande post. Detta finns dock inte med i betänkandet. Med tanke på situationen i Europaparlamentets plenum denna vecka, med förslag om att förbjuda TV-team att filma under omröstningen, är det tydligt att många genom censur vill förhindra att den politiska debatten i Europaparlamentet når ut till medborgarna. I stället verkar man vilja att kommunikation med EU: s medborgare sker i förväg via arrangerade informationskampanjer. Jag anser att det är helt fel väg att gå. På flera ställen i betänkandet hänvisas vidare till att medborgarna är dåligt informerade om hur EU arbetar och därför är negativa till EU. Det är nog inte institutionerna i sig som är det stora problemet, utan den politik som institutionerna står för som leder till kritiken av EU. Det är två skilda saker. De danska socialdemokraterna avstår från att rösta. 1.Öppenhet gentemot allmänheten och pressen är mycket viktigare än broschyrer från EU: s institutioner.2.EU-institutionerna är självständiga enheter. Folk skall ha möjlighet att skilja mellan domstolen och parlamentet, kommissionen och rådet. Vi skall ju inte bekräfta mångas fördomar om att allt är samma skrot och korn.3.Vi skall inte ha mer informationsmaterial för kommissionen och Europaparlamentet, och inom Europaparlamentet finns det olika politiska åskådningar, något som gärna kan betonas för omvärlden och för besökare.4.Vi är inte heller för förslaget om att den informella arbetsgruppen om informationspolitik mellan parlamentet och kommissionen skall institutionaliseras. Betänkandet formulerar en informationspolicy för EU. Den första frågan som ställs är varför en sådan över huvud taget behövs. Är inte medborgarna nöjda med unionen? Betänkandet är totalt oacceptabelt. Det blandar ihop information, kommunikation och propaganda. Formuleringar som att stora befolkningsgrupper som " hyser negativa känslor gentemot Europa" måste informeras bort skapar obehagliga påminnelser om fallna rikens politiska propaganda. Självklart finns ett behov av information, men den måste ha helt andra utgångspunkter än i detta betänkande om man skall kunna vända misstro till tilltro. Jag har därför röstat nej till betänkandet. Debatten om informationspolitiken återkommer regelbundet, det har skett under varje mandatperiod i fyrtio år, utan att man någonsin har lyckats - med ett undantag - att i grunden förändra förhållandet mellan medborgarna och gemenskapens institutioner eller medvetandegöra den allmänna opinionen om vad som sker i vår församling. Det enda fall som har givit resultat var den multimediala kampanj som organiserades gemensamt av parlamentet och kommissionen, som en förberedelse till de första allmänna valen till vår institution. Jag vill inte med detta bekräfta att de olika initiativ som tagits med jämna mellanrum har varit negativa. Låt mig emellertid göra två påpekanden: 1.Rutinverksamheten i de två institutionerna har ökat enormt i omfång. De riktade insatserna har varit nyttiga i det avseendet att de har givit mer information, men jag anser inte att problemets kärna är så mycket mängden information, utan snarare kvaliteten och dess möjligheter att bli till kommunikation, dvs. att bli ett budskap till " den breda allmänheten" , eller att presentera en positiv bild av institutionen, eller att metaforiskt illustrera en viss åtgärd eller ett visst ställningstagande. Ett typiskt exempel på detta är programmet för information till de europeiska medborgarna, Prince.I min region, som jag alltid följer mycket noggrant, har den vanliga medborgaren, eller lokala tjänstemannen, eller kvinnorna, till exempel, inte blivit medvetna om detta program, även om de data som lämnats oss av dem som hanterar programmet har varit tillfredsställande. Men om budskapet inte når fram till den breda allmänheten så innebär detta att det inte har skett någon kommunikation, utan bara information, kanske perfekt, väl utvald, väl riktad, men utan att medborgaren i gemen har berörts. 2.Den andra synpunkten gäller problemet med den synergism som skall upprättas mellan kommissionen och parlamentet och inom kommissionen mellan de olika generaldirektoraten och de olika tjänsterna. När det gäller den första aspekten så är det nödvändigt att kommunikationsinsatser genomförs tillsammans av de båda institutionerna, så att man kan maximera styrkan i de budskap som är gemensamma, som euron, utvidgningen, Schengen etc. Konsekvenserna av denna andra aspekt är lätta att se för alla. Praktiskt taget samtliga kommissionens generaldirektorat, förutom ordförandeskapet, publicerar och sprider information. Förmodligen skulle det vara effektivare med en samordning, för att undvika att budskapen blir mångtydiga eller förvrängda. Medborgaren går vilse i de högar av information som sprids och man vet inte längre vart man skall vända sig för att få ytterligare information i den ena eller andra frågan.Låt mig avslutningsvis säga att den bästa informationen, det tydligaste budskapet, den mest lättillgängliga kommunikationen erbjuds av den bästa politiken, de bäst fungerande institutionerna, den största effektiviteten och öppenheten. Arbetslöshet och utvidgning sprider oro och misstro. Det är på dessa problem vi bör koncentrera, inte bara vår kommunikation, utan framför allt vår politiska vilja att komma fram till lösningar. Jag stöder verkligen alla förslag som utvecklar en utbildningspolitik snarare än propaganda. I det informationssamhälle vi lever i motverkar propaganda sitt syfte. Människor vill ha fakta, inte åsikter. Tyvärr verkar kommissionen ännu inte ha insett detta. Nyligen gjorde en väljare mig uppmärksam på en publikation från kommissionen avsedd för skolorna, som hade titeln " Vad exakt är Europa?" . Enligt denna publikation har Storbritannien inte en enda protestant. Genom efterforskningar upptäckte jag att detta påstående hämtats ur Guinness bok med uppgifter om Europa. Människor i min valkrets som bekänner sig till protestantismen känner sig kränkta av " Vad exakt är Europa?" , och den enda effekt som detta har haft är EU: s trovärdighet undergrävs. Inte bara måste vi i vår informationspolitik förbättra samarbetet mellan institutionerna, vi måste också försäkra oss om att den information som kommer medborgarna till del är korrekt och inte väcker anstöt. Eftersom ordföranden avbröt mig i slutet av mitt debattinlägg vill jag framföra min ståndpunkt skriftligen. Jag förklarade att det inte är " förpackningen" som skall glänsa, utan att det är " innehållet" som måste stämma. Om institutionernas kommunikationspolitik skall tolkas som att dess innehåll förändras av en glänsande förpackning förtjänar den inte att kallas informativ, utan då är den manipulativ. Jag hälsar med tillfredsställelse föredragandens åsikt om att detta parlament skall ha en fullständig öppenhet och insyn i hur denna institution arbetar (punkt E). Dessutom har föredraganden helt rätt när han skriver att informationskampanjer inte kan bestå av att man ensidigt enbart utvecklar en specifik ståndpunkt om ett förslag som inte röner samfällt godkännande (punkt H). Det vore bra om EU-institutionerna levde upp till detta. Att enbart propagera för mer makt till EU, ett Europas Förenta stater, ökad federalism, EMU-medlemskap m.m. från EU-institutionernas sida med skattebetalarnas pengar är inte särskilt ödmjukt eller demokratiskt. Att föra en kampanj, t.ex. med seriefiguren " Kapten Euro" , för att övertyga om eurons förtjänst är att underskatta medborgarnas intelligens och deras sätt att bilda sig en politisk uppfattning. Många medborgare hyser en klar misstänksamhet mot EU. Ökad byråkrati, ökade klyftor mellan medborgare och politiskt förtroendevalda samt slöseri med skattebetalarnas pengar gör att många medborgare med all rätt är misstänksamma mot EU som projekt. Medborgarnas skepsis mot EU beror inte på okunskap. Det beror i stället på att man inte anser sig kunna ha inflytande i organisationen, och det beror på att man fruktar att ett federalt EU blir djupt odemokratiskt och byråkratiskt, styrt av marknadskrafterna. Detta är en fråga om politiska värderingar och inte om okunskap bland EU-negativa. Om de politiskt ansvariga inom EU: s institutioner inte inser detta, så går det aldrig att utarbeta en informations- och kommunikationsstrategi för att nå en dubbelriktad kommunikation med våra medborgare. Enligt min åsikt saknas tyvärr ovannämnda synpunkter i Pexbetänkandet. Konkurrens inom luftfartssektorn Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0141/98) av Scarbonchi för utskottet för transport och turism om förslag till rådets förordning (EG): I.Om ändring av förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn (KOM(97)0218 - C4-0258/97-97/0137(CNS)), II.om tillämpning av artikel 85.3 i fördraget på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden vad gäller luftfarten mellan gemenskapen och tredje land (KOM(97)0218 - C4-0259/97-97/0138(CNS)). Föredragande av yttrande: Ribeiro, för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik (" Hughes-förfarandet" ). Romfördraget ger i artiklarna 85 och 86 gemenskapen den rättsliga grunden för att utvärdera allianser och fusioner. Artikel 87 innebär antagande av alla tillämpningsregler som är nödvändiga " för att tillämpa principerna" som läggs fram i de här artiklarna. Sekundärlagstiftningen, som sedan har tillkommit, ger kommissionen befogenhet och makt att granska de fall när konkurrensreglerna inte efterlevs, samtidigt som man från början undantar transportsektorn. Bland de åtgärder som antogs i december 1997 med det första avregleringspaketet återfinns förordningarna 3975 och 3976, även om deras omfattning har begränsats. Den första har givit kommissionen makt att tillämpa konkurrensreglerna inom luftfartssektorn, tillämpa sanktioner och bevilja undantag, men enbart på rutter mellan medlemsstater. Den andra förordningen gjorde det möjligt för kommissionen att anta undantag per kategori för vissa tillämpningar, men fortfarande enligt villkoren i artikel 85 i fördraget. Vad är det som motiverar kommissionens förslag? Kommissionen anser att ett antal nya fakta har uppstått sedan 1989: avregleringen av luftfartsmarknaden sedan 1997, det osäkra utrikesflyget, som enbart bygger på bilaterala avtal mellan medlemsländer och tredje land, och den framtida utvecklingen av avtalen med Förenta staterna och länderna i Central- och Östeuropa, som mer än någonsin kräver att en exakt ram inrättas, med tanke på det nuvarande systemets luckor och brist på sammanhang. Dessa fakta tillkommer utöver de anledningar som lades fram redan 1989 avseende den rättsliga osäkerheten för flygbolagen. Det är anledningen till att kommissionen kräver samma möjligheter att agera som för linjerna inom gemenskapen, för att bättre möta den nya avreglerade marknaden, bättre skydda konsumenternas intressen, skydda små och medelstora flygbolag, garantera en rättvis konkurrens mellan olika europeiska och icke-europeiska aktörer när det gäller transporter mellan gemenskapen och tredje land. Det första förslaget till förordning kommer att utvidga tillämpningsområdet till alla luftfartstjänster, inbegripet internationella rutter. En ny artikel 18a har lagts till för att lösa alla rättsliga konflikter med medlemsstaterna eller tredje land, och tvingar kommissionen att rådfråga behöriga myndigheter innan ett undantag avskaffas. Nätet av bilaterala avtal om luftfart mellan medlemsstater, tredje land och respektive transportör innebär en fruktansvärd juridisk utmaning för konkurrensreglernas homogenitet och överensstämmelse inom luftfartsområdet. Det återstår att se hur denna motsägelsefulla befogenhet kommer att fungera i praktiken. För det andra föreslår kommissionen en förordning som gör det möjligt att inte tillämpa artikel 85 på vissa kategorier avtal mellan företag, beslut om samgående mellan företag och överenskommen praxis på de internationella flyglinjerna under obegränsad tid. Kommissionens beslut kan hänföra sig till gemensam planering, samordning av resurser och flygtidtabeller liksom till fördelning av intäkter, samråd om biljettpriser, fördelning av avgångs- och ankomsttider samt gemensam drift av en flygförbindelse. Dessa två förslag ändrar avsevärt tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler inom luftfartssektorn, särskilt på det internationella området. De förbättrar kommissionens befogenheter när det gäller övervakning av allianser mellan flygbolag. Trots de förbehåll som flera bolag har uttryckt kan kommissionen redan nu hävda sina befogenheter enligt artikel 89 i Romfördraget, och det är t.o.m. en skyldighet för kommissionen i dess egenskap av försvarare av fördraget med ansvar för att tillämpa gemenskapsrätten. Den huvudsakliga fördelen med våra förslag för samtliga berörda parter - flygbolag, regeringar, advokatbyråer, Europeiska kommissionen, och naturligtvis passagerarna - är att en homogen ram inrättas, med säkra rättsliga garantier, för hela Europeiska unionen och inom Europeiska unionen främja positionen för civilflygets transportföretag. Bland de inlämnade ändringsförslagen syftar de tre huvudsakliga ändringsförslag som behölls av transportutskottet, ändringsförslag 4, 5 och 6, till att uppnå större samstämmighet i gemenskapens regler genom att överta lydelsen och omfattningen i en förordning om tillämpning av konkurrensregler inom sjöfartssektorn. Ändringsförslag 4 begränsar kommissionens befogenheter till tillämpningen av konkurrensreglerna enbart på rutter som är beroende av en flygplats inom gemenskapen. Detta ändringsförslag anger omfattningen av kommissionens befogenheter, som inte får någon domsrätt när det gäller en allians eller ett handelsavtal mellan två icke-europeiska bolag som inte påverkar gemenskapens flygtrafik. Det fjärde och femte ändringsförslaget syftar till att klargöra det förfarande som skall tillämpas när bilaterala avtal mellan två bolag, ett inom unionen och ett i tredje land, står i konflikt med Europeiska gemenskapens konkurrensregler. Föreliggande förslag till förordning anger bara att kommissionen vid konflikt skall rådfråga behöriga myndigheter i det aktuella landet. När det gäller ändringsförslag 1 och 3, som föreslår nya stycken i ingressen som hänvisar till flygsäkerhet, offentlig service och tax-freehandel, kommer jag inte att motsätta mig dessa vid omröstningen. Jag accepterar dem, eftersom de uttryckta känslorna delas av alla, även om de juridiskt sett inte förefaller mig riktigt lämpliga i dessa två förordningar. Avslutningsvis skall jag säga något om de tre ändringsförslag som PPE-gruppen har lagt fram. Jag är inte positiv till dem, för de går emot det europeiska intresset, konsumenternas intressen, viljan till lojal konkurrens som bör driva oss, åtminstone på luftfartsområdet. Flygbolagen motsätter sig denna förordning eftersom de anser att den går emot deras egna intressen, med möjlighet för Europeiska kommissionens anti-trustmyndigheter att med full rätt fortsätta varje överenskommelse mellan Europeiska gemenskapens flygbolag och tredje land, så snart avgifterna strider mot konkurrenslagstiftningen. Jag uppmanar därför mina kolleger att inte ännu en gång missa tillfället att förse kommissionen med klara och otvetydiga förfaranden och befogenheter, för att säkerställa att konkurrensreglerna tillämpas enhetligt i hela Europa, oavsett vilket flygbolag eller vilken allians det gäller. Det var, mina kära vänner, anledningarna till att vi lämnat dessa förslag vilka har varit föremål för omröstning och accepterats av utskottet för transport och turism. Herr ordförande! Som ansvarig för yttrandet från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, har jag nöjet att ha deltagit i detta arbete, för vilket jag gratulerar kollega Scarbonchi. Detta nöje kommer sig av att vi har kunnat bidra till att i förslaget, som läggs fram för kammaren, inkludera eller förstärka några aspekter om lufttransporter som vi anser vara av största vikt och som alltid hör till då man diskuterar förändringar av förordningarna för konkurrensregler och fastställda avtal och praxis. Vi pratar om säkerhetsfrågorna som, i denna typ av transporter, måste betraktas som prioriterade inom ramen för gemenskapens och de internationella konkurrensbestämmelserna. Vi talar också om de så kallade tjänsterna av allmänt intresse, och åberopar artikel 7d i det fördrag som befinner sig i sin ratificeringsprocess, och beaktar att lufttransporttjänsterna måste behandlas som offentliga tjänster i fallet med ultraperifera regioner och öregioner, framför allt Azorerna, Kanarieöarna och Madeira. Vi avser också den oro och de förebyggande åtgärder mot de effekter, som de pågående omvandlingarna och liberaliseringen av gemenskapsmarknadens flyg, kan föra med sig för sysselsättningen och arbetstagarnas rättigheter i sektorn, liksom för användarna, med en särskild uppmärksamhet på situationen för de små och medelstora bolagen. Slutligen avser vi området för förordningarna som föreslås, vilka bör tillämpas på transporter med en eller flera flygplatser inom gemenskapen som ursprung eller mål, liksom de processer med konsultation och lösning av eventuella normkonflikter, vilka inte bör utesluta deltagande representanter från de berörda medlemsstaterna. Herr ordförande! Luftfarten är en viktig växande sektor med fler och fler resande för varje år. Tack vare ökad konkurrens fortsätter prisnivån inom EU - åtminstone på vissa rutter - att falla, varigenom fler och fler passagerare får möjlighet att flyga. Det är vår plikt att skydda passagerarnas intressen genom uppmuntra fler små flygbolag att bildas och expandera, och genom att hindra stora företag inom luftfartssektorn från att totalt dominera marknaden genom att undanröja all konkurrens. Därför måste vi tillse att flyget, i områden där det är ett viktigt transportmedel, inte tillintetgörs eller skadas av alltför hård konkurrens. Kommissionen bör, enligt min mening, gratuleras till sina ansträngningar i att övertala medlemsstater att slopa sina bilaterala avtal och att tillåta kommissionen att förhandla för Europeiska unionen som en helhet. Följaktligen är jag, å Europeiska socialdemokratiska partiets vägnar, glad över att i kväll kunna ger vårt stöd till föredraganden. Kommissionen har inom dessa områden maktbefogenheter som vi anser bör och måste utökas. Jarzembowskis ändringsförslag, vilka han har lagt fram för PPE-gruppen, verkar stödja unions-linjen snarare än medlemsstats-linjen, men vi anser att de kommer att ha totalt motsatt effekt. Syftet med ändringsförslagen skulle vara, som vi ser det, att inskränka kommissionens behörighet att tillämpa konkurrensreglerna till att endast gälla rätten att förhandla om avtal. Vi anser inte detta vara acceptabelt. En effekt vore t.ex. utelämnandet av trafiken över Atlanten. I min vän och kollegas betänkande - Seals betänkande om effekterna av det tredje liberaliseringspaketet - betonade han visserligen att det kvarstår en rad hinder som skulle förhindra etableringen av nya flygbolag. Dessa skulle påverka områden såsom fördelningen av avgångs- och ankomsttider och vissa avtal om gemensamma bokningssystem. Därför anser vi inte att Jarzembowski har rätt när han vill begränsa kommissionens tillämpning av konkurrensreglerna till dess nuvarande mandat. Detta kommer, som han mycket väl vet, att möjliggöra framsteg i endast Schweiz samt länderna i Central- och Östeuropa, något vi skulle beklaga. Därför stöder vi kommissionens krav på att få större befogenheter att förhandla om avtalen om genomgripande frihet inom luftfarten. En begränsning av kommissionens nuvarande mandat går tvärt emot vår begäran om att främja en utökning av mandatet. Sammanfattningsvis anser vi att föredraganden - och även kommissionen - förtjänar vårt stöd i sin strävan att förbättra luftfarten inom EU och till tredje land, eftersom vi anser att dess förslag kommer att garantera en sund konkurrens, som kommer att gagna både konsumenter och konkurrenskraftiga flygbolag. Jag yrkar om parlamentets bifall för dem. Herr ordförande, kära kolleger! I Europeiska folkpartiets grupp anser vi att kommissionens förslag om att utvidga konkurrensreglerna inom luftfarten till att gälla relationerna med tredje land i princip är genomtänkt, herr kommissionär, eftersom de interna och externa bestämmelserna rent faktiskt är förknippade med varandra och därför ställer krav på enhetliga bestämmelser. Kommissionen försöker emellertid delvis gå händelserna i förväg, för inte förrän rådet i omfattande utsträckning har överlämnat behörigheten att ingå luftfartsavtal med tredje land till gemenskapen, vilket vi i Europeiska folkpartiets grupp förespråkar, är det meningsfullt att överföra den exklusiva behörigheten för konkurrensreglerna i relationerna med tredje land till gemenskapen. Man bör därför inte gå händelserna i förväg! Men är man från rådets sida beredd - och då kan jag genast vända frågan till den brittiska regeringen, eller Watts närmare bestämt, ta gärna upp den frågan med Prescott -, är er regering beredd att överlämna den befogenheten till gemenskapen? Vi anser i det komplicerade läge som den internationella luftfarten befinner sig i, att det vore klokt att gemenskapen ingår luftfartsavtal för samtliga medlemsstater. Men det är man inte beredd till i rådet och jag har inte heller märkt att det brittiska ordförandeskapet har lagt fram ett motsvarande förslag i transportministerrådet. Kommissionen har i många år bett om att bli tilldelad denna befogenhet, men inte heller det brittiska ordförandeskapet har låtit sig beveka. Men om den befogenheten förvägras kommissionen kan man inte utvidga konkurrensreglerna till att gälla relationerna till tredje land fullt ut, eftersom man då belastar lufttrafikföretagen genom att stärka överlappningen av gemenskapens och medlemsstaternas befogenheter. Och det vill vi inte. Herr föredragande Scarbonchi! Om IATA i likhet med oss stöder dessa ändringsförslag måste det ligga i den europeiska lufttrafikföretagens intresse, för ni vet hur svårt det är att över huvud taget nå fram till en överenskommelse inom IATA, eftersom British Airways, KLM, Sabena och Lufthansa naturligtvis helst motarbetar varandra. Men om IATA kan enas om en ståndpunkt, då är det mycket som talar för att den är korrekt. Därför ber vi de övriga grupperna att stödja våra tre förslag. I det här sammanhanget, herr kommissionär, skulle jag vilja be att ni informerar oss närmare om de beslut ni planerar att fatta beträffande samarbetsavtalet mellan British Airways och American Airlines. Vi stöder er strävan att göra detta utifrån vissa villkor, nämligen sådana som reducerar de båda lufttrafikföretagens marknadsdominans inom den transatlantiska luftfarten till och från London Heathrow och som skapar rättvisa konkurrensvillkor på de transatlantiska sträckorna. Herr kommissionär! Plötsligt har ni bestämt er för att ompröva de nuvarande allianserna igen liksom de nya allianserna för att undersöka om dessa överensstämmer med konkurrenslagstiftningen. Det tycker vi är bra, vi är inte oroliga på den punkten, tvärtom så tror vi att man bör göra en enhetlig omprövning av allianserna. Men antingen i dag eller de närmaste veckorna borde ni - vilket ni ju också har aviserat i utskottet för transport och turism - lägga fram riktlinjerna för er bedömning och behandling av luftfartsallianserna och diskutera dessa med oss. Vi vet att konkurrenslagstiftningen är ert område. Jag tror emellertid ändå att det vore värdefullt om vi tillsammans diskuterar riktlinjerna. Oavsett vad ni företar er för att reducera eller förhindra en snedvriden konkurrens, så befarar jag en sak, herr kommissionär. Vi vill öppna marknaden för konkurrens mellan lufttrafikföretagen. Vi vill inte på något sätt ersätta konkurrensen - som säkert har sina brister - genom statliga ingripanden. Framför allt får vi inte snedvrida konkurrensen genom statliga ingripanden eller marknadsfördelningar. I det avseendet, herr kommissionär, är vi mycket spända på att höra vad ni har att säga om utformingen av riktlinjerna. Vi står för det mesta bakom er, till skillnad från rådet! Herr ordförande! Europeiska kommissionen bör inte vid sin omprövning av allianserna mellan lufttrafikföretag glömma den världsomfattande konkurrenskraften hos dessa europeiska företag. Strategiska allianser utgör viktiga redskap i dag för att stärka den europeiska luftfartens globala konkurrenskraft. Våra flygbolag borde därför stödjas av myndigheterna i denna omstruktureringsprocess. Tyvärr är det sällan tal om något stöd, utan mycket kostnadskrävande villkor ställs för att allianserna skall tillåtas, så som inskränkningar i fördelningar av ankomst- och avgångstider eller av frekvensen. Kommissionen bör endast ingripa i de fall där ett brott mot konkurrenslagstiftningen faktiskt har konstaterats. Den får i sin konkurrenspolitik inte vidta åtgärder som missgynnar ekonomin för den europeiska flygtrafiken eller orsakar problem för de mindre europeiska bolagen. Herr ordförande, ärade ledamöter! Liberaliseringen av lufttransporterna, som avslutades i april 1997, med ett införande av rätten till cabotage, förorsakade en djup förändring, då denna sektor också började fungera i enlighet med marknadsreglerna. Emellertid finns det i gemenskapslagstiftningen en samling klausuler som garanterar medlemsstaterna och kommissionen möjligheten att ingripa, för att möta vissa nödvändiga situationer. Med tanke på sektorns betydelse för den europeiska ekonomin, för sysselsättningen, för de inre och de intra-europeiska förbindelserna, och då lufttransporterna spelar en viktig roll i stärkandet av den ekonomiska och sociala sammanhållningen, vilka gör snabba förbindelser mellan regionerna möjliga, och särskilt, tillgången till perifera öregioner, har gemenskapslagstiftningen fastställt möjligheten att införa skyldigheter för offentlig service och möjligheter till avtal om gemensamt exploaterande mellan flygbolagen för att garantera dessa förbindelser. Trots det ovan nämnda, har i några fall dessa skyldigheter inte uppfyllts på grund av arbetsmarknadskonflikter, bland annat, vilket har hindrat den fria rörligheten till och från dessa regioner, och den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Jag tänker konkret på de händelser som ofta, och bara för några få dagar sedan, berör de yttre randområdena Madeira och Azorerna. Jag anser därför att ett flygbolag som har ensamrätt på en viss rutt för offentlig service, och som för detta får finansiell kompensation från staten, för att följa den ekonomiska och sociala sammanhållningens intressen och för tillgänglighet till en sådan region, måste utföra dessa tjänster och serva dessa regioner på ett korrekt och professionellt sätt. Jag anser, i vilket fall som helst, att oavsett den egoistiska och okvalificerade inställningen hos piloterna, som sätter sina privilegierade intressen framför befolkningarnas intresse och de övriga arbetstagarna inom företaget, borde regeringen öppna sektorn för konkurrens mellan flygbolagen, med samma krav om kvalitet och säkerhet och samma finansiella stöd, för att kompensera invånarna på öarna för deras isolering och avstånd. Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Som ni vet är det alltid en stor glädje för mig att delta här. I dag gäller mitt inlägg två lagstiftningsförslag som kommissionen för ungefär ett år sedan överlämnade till er, och naturligtvis till ministerrådet. Det handlar enligt vårt synsätt om att direkt tillämpa konkurrensreglerna, dvs. artikel 85 och 86 i fördraget, på luftfart mellan gemenskapen och tredje land. Innan jag preciserar ett antal punkter skulle jag emellertid mycket varmt vilja tacka och gratulera föredraganden. Han har inte bara utfört ett utmärkt arbete utan har dessutom upprättat ett antal ändringsförslag som kommissionen med glädje accepterar, eftersom de innebär en förbättring av själva texten i vårt förslag. Utöver mina gratulationer till föredraganden vill jag naturligtvis också gratulera utskottet för transport och turism. Jag har redan haft tillfälle att i detalj, i mina inlägg i utskottet för transport och turism i december förra året och även den 20 april i år, lägga fram innehållet i vårt förslag. Jag skall därför inte upprepa det. Under tiden har Ekonomiska och sociala kommittén också uttalat sig, praktiskt taget enhälligt, till förmån för vårt förslag. Jag är mycket glad över att kunna konstatera att förslaget till yttrande som utskottet tycks ha antagit med stor majoritet är så positivt till våra förslag. Jag tackar ännu en gång uppriktigt föredraganden. Yttrandet från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik går i samma riktning, och jag tackar Ribeiro för hans arbete. Mina damer och herrar! Som ni vet anger förordning 3975 från 1987 för närvarande villkoren för tillämpning av artikel 85 och 86 för flygbolagen, men bara inom Europeiska unionen. När avtal sluts mellan bolag i Europeiska unionen och amerikanska bolag, eller bolag från tredje land, uppstår ett problem eftersom kommissionen, samtidigt som den enligt artikel 89 är behörig, inte har erhållit något lämpligt instrument för att handlägga dessa fall. Den omedelbara konsekvensen av denna situationen blir långa, svåra och komplicerade förfaranden eftersom dessa fall måste behandlas med de nationella myndigheterna. Vi behandlar t.ex. fallet med British Airways-American Airlines med de brittiska myndigheterna, och naturligtvis även med de amerikanska. Fallet med Lufthansa-United-SAS också. Bundeskartelamt behandlar också fallet i fråga, liksom kommissionen på Förenta staternas sida. Jag vill göra er uppmärksamma på att ärendet kan kompliceras ytterligare. Låt oss för ett ögonblick anta att avtalet mellan Alitalia och KLM sluts. De två bolagen har olika allianser med amerikanska bolag. Vi måste då på grundval av vår förordning 87 granska alliansen mellan Alitalia och KLM och på grundval av förordning 95 de två allianserna med amerikanska bolag. Ni förstår hur komplicerat det kan bli när två olika nationella myndigheter också skall ta hand om samma fall! Herr Jarzembowski! Ni ser alltså att det brådskar att införa anpassade verktyg eftersom allianserna är många, inte bara de transatlantiska utan också allianserna med asiatiska bolag, och även andra. Behovet är alltså stort för bolagens skull. Om vi för närvarande förlorar mycket tid kan vi inte göra något åt det. Det beror på ett alltför komplicerat och utdraget förfarande i avsaknad av lämpliga instrument som gör det möjligt att snabbt och öppet handlägga fallen, såsom sker med sjöfartsfrågorna. Man kan fråga sig varför det inte varit möjligt. Helt enkelt därför att ett antal flygbolag inte vill ha det, och de bedriver lobbyverksamhet mot sin regering för att det inte heller skall ske. Det är fortfarande så i dag. Jag beklagar det, eftersom de strider mot sina egna intressen. Jag skulle nu vilja säga några ord om vårt andra förslag, som föredraganden redan talat om, nämligen undantag av grupp. Också här visar sig nödvändigheten av detta instrument med allt större tydlighet, även när det gäller det externa avsnittet. Jag tillåter mig därför insistera på att ni skall rösta för Scarbonchis betänkande med stor majoritet, jag hoppas det, för att ge en klar och tydlig signal till ministerrådet, som hittills har vägrat att behandla våra förslag, antingen genom att stoppa dem eller efter påtryckningar från flygbolagen. Jag kommer nu till ändringsförslagen. Jag sade nyss att de tre ändringsförslagen kan godtas av kommissionen. Ännu bättre, vi välkomnar dem positivt, eftersom de förbättrar texten. Det finns andra ändringsförslag, som det som handlar om offentlig service, etc. Liksom föredraganden anser jag att de omfattar verkliga orosmoment som man måste erkänna, men att de inte riktigt ingår i dagens debatt. Utan att påstå att det inte finns goda anledningar till att hålla detta i minnet, skulle jag vilja att man accepterar att dessa beståndsdelar skiljs från resten av debatten, men jag noterar dem naturligtvis. När det gäller Jarzembowskis ändringsförslag kan varken jag eller föredraganden acceptera dem. Herr Jarzembowski! De skulle resultera i ytterligare låsning av situationen, när problemen är här, de är verkliga. Även om vi går framåt krävs ytterligare lite tid innan förordningen träder i kraft. Under tiden behandlas en rad allianser och andra kommer att finnas. Ju snabbare vi kan förfoga över dessa instrument desto bättre alltså. Vi måste nu tydligt uttala oss om denna nödvändighet, dra slutsatserna av den, ge en stark signal till ministerrådet. Det är precis vad vi önskar av er diskussion och av Europaparlamentets ståndpunkt. Herr ordförande! Jag skall sluta nu. Tack ännu en gång för föredragandens och hans kollegers utmärkta arbete. Jag har bett kommissionären om närmare information kring det fortsatta förfarandet för allianser mellan lufttrafikföretag. Kanske kan han svara skriftligt eller tala direkt med mig inom en snar framtid. Visserligen har vi ont om tid, men jag anser att riktlinjerna för luftfartsavtalen är en viktig fråga som vi oftare borde diskutera tillsammans! Herr ordförande! Jag ber om ursäkt, men jag såg att tiden gick och jag avslutade mitt inlägg. Naturligtvis herr Jarzembowski, men det bästa är sannolikt att jag återkommer till utskottet för att tala om det i detalj. Jag står till ert förfogande, som alltid. Jag kan för övrigt informera er om att kommissionen med stor sannolikhet formellt kommer att ta ställning till de två allianserna och att vi återkommer till detta i mitten på juni. Om ni önskar ge mig ytterligare ett tillfälle att före det datumet ge er ytterligare upplysningar, beror det egentligen på er. Jag står till ert förfogande. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 09.00. Uppförandekodex för datoriserade bokningssystem Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0089/98) av Van Dam för utskottet för transport och turism, om förslag till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 2299/89 om en uppförandekod för datoriserade bokningssystem (KOM(97)0246 - C4-0418/97-97/0148(SYN)). Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Datoriserade bokningssystem, eller Computer Reservation Systems, utgör en relativt okänd, men mycket mäktig part inom lufttrafiken. Dessa enorma, snabba nätverk sörjer för lejonparten av lufttrafikföretagens omsättning. 85 procent av alla platser på reguljära flygningar säljs över hela världen via de fem självständiga datoriserade bokningssystemen! Det äldsta av dem, SABRE, grundades en gång av American Airlines, men går nu t.o.m. med större vinst än American Airlines själva. Lufttrafikföretag som inte deltar i ett datoriserat bokningssystem har mycket begränsade möjligheter att sälja biljetter. Datoriserade bokningssystem erbjuder också sina abonnenter - och det är resebyråerna - och passagerarna fördelen av snabb information och reservation. Men det behövs garantier för att se till att kunden får objektiv information när han frågar om möjligheterna hos resebyrån. Från och med 1989 finns det en uppförandekod på europeisk nivå för att garantera denna objektivitet. Datoriserade bokningssystem och lufttrafikföretag är förpliktigade att behandla alla berörda parter lika. Förslaget från Europeiska kommissionen som vi nu behandlar syftar till att förbättra effekten av denna uppförandekod. För att uppnå detta syfte tar kommissionen med abonnenterna, resebyråerna således, för att de skall befrämja rättvis information och bekämpa felaktiga bokningar. Möjligheten att även ta med tågförbindelser, i synnerhet höghastighetståg, utgör ett värdefullt nytt element. Jag anser att det är mycket viktigt att passagerare verkligen beaktar tågalternativet på korta och medellånga avstånd. Att flyga kostar mycket energi och ger stor luftförorening; det finns således all anledning att överväga järnvägen när tidsskillnaden inte är för stor. Integrering av tågtrafik i de datoriserade bokningssystemen måste äga rum under de nödvändiga förutsättningarna. Ändringsförslagen 2, 4, 6 och 10 som gäller detta syftar till att likställa lufttrafik och snabba järnvägsförbindelser. Lufttrafikföretag och allianser behåller möjligheten att själva sälja biljetter utan att ge neutral information. Passageraren måste då kunna se att han köper hos ett visst företag, se ändringsförslag 1. Denna princip utsträcks i ändringsförslag 9 till att omfatta Internet. Möjligheterna att reservera biljetter via detta världsomfattande nät växter snabbt. När man bläddrar genom Internetsidorna måste det framgå vem som står bakom informationen. De datoriserade bokningssystemen förfogar över enorma mängder marknadsinformation, bland annat resebyråernas försäljningssiffror. De erbjuder denna information till försäljning i elektronisk form, men eftersom de bara erbjuder det kompletta paketet kan bara kapitalstarka lufttrafikföretag tillåta sig att köpa denna. De skaffar sig därigenom ett försprång i förhandlingarna med resebyråer. Dessa skulle gärna vilja förfoga över delar av informationen, exempelvis enbart om regionen som de betjänar. Ändringsförslag 7 öppnar möjligheten till selektivt inköp, vilket därigenom kommer inom räckhåll för resebyråvärlden. Det faktum att varje reservation leder till kostnader för lufttrafikföretaget utgör en problempunkt i den nuvarande kostnadsfördelningen. Ändringsförslag 8 begränsar det till de sträckor för vilka en biljett verkligen har utfärdats. Ändringsförslag 13 ser till att kopplingen mellan biljett och sträcka säkerställs. Transportutskottet föreslår i ändringsförslag 11 att fortsätta att skilja mellan om passageraren måste byta, eventuellt med väntetid eller om planet bara gör en mellanlandning. Jag skulle vilja dra följande slutsatser om man ser till helheten. Uppförandekodexen uppfyller sedan 1989 en viktig funktion, men det fanns anledning till ytterligare förbättring och aktualisering. Kommissionens förslag omfattar ett antal viktiga förbättringar som framför allt kommer passagerarna till godo men även resebyråerna. Förslaget öppnar med rätta möjligheten att föra in snabba tågförbindelser i bilden som alternativ till flygresor över kortare avstånd. För att göra tågalternativet praktiskt genomförbart måste ett antal förhandskrav vara uppfyllda, såsom en överenskommelse mellan datoriserade bokningssystem och järnvägsbolag. För att förebygga att kunden oriktigt tror sig ha fått ett neutralt erbjudande måste det framgå att han har vänt sig till ett visst lufttrafikföretag eller konsortium. Internet håller på att utvecklas till en ny försäljningskanal för flygbiljetter. Även där måste det framgå hos vilket företag kunden har loggat in. Datoriserade bokningssystem har en mäktig position, såväl på området marknadsföring som på området marknadsföringsinformation. Detta får inte utvecklas till någon faktisk monopolställning genom att bara kapitalstarka företag kan köpa denna information. Den sista slutsatsen: på området bästa möjliga information för kunden och kampen mot dubbla och fiktiva bokningar är fortfarande ett antal förbättringar möjliga. Jag vill uttrycka min tacksamhet till trafikutskottet och alla andra berörda för deras medverkan. Tyvärr kan kommissionär Kinnock inte närvara vid denna debatt på grund av tidpunkten på dagordningen. Han var vänlig nog att skriva att han ansåg mitt betänkande hålla en mycket hög nivå. I vilket fall som helst har jag försökt att behandla detta viktiga ärende med största möjliga noggrannhet. I det sammanhanget anser jag att det är mycket viktigt att passageraren i framtiden kan göra en medveten avvägning mellan flygplan och tåg. Det är inte bara den ärliga konkurrensen som tjänar på detta, utan även skyddet av naturen och miljön. Herr kommissionär, herr ordförande, kära kolleger! Tidigare när man ville resa var man tvungen att bege sig till en biljettlucka. Sedan fick man med mer eller mindre krångel och med mer eller mindre framgång stå och bläddra i stora ohanterliga listor för att leta upp sitt resmål. Den uppgiften har nu övertagits av datorer och förenklats avsevärt. Med hjälp av den nya tekniken har vi tillgång till mer information och ett större urval än vi är vana vid, och det svarar onekligen mot konsumenternas behov och gör urvalet mer prisvärt. Så länge vi har datorer måste vi emellertid ge upp våra förhoppningar om eller tro på att datorn alltid är objektiv. Nej, datorn är en riktig tricklåda och det finns numera tusentals personer vars enda uppgift är att manipulera datorer enligt leverantörernas speciella önskemål. På det viset har inte bara flygbolag utan även resebyråer försökt att lura kunden att tro på en objektivitet som endast är en täckmantel för deras egen strävan efter vinst. Denna vinststrävan är det naturligtvis inget fel på i sig, men i grund och botten är den inte till någon nytta för konsumenten. De förslag som lagts fram är mycket vettiga, även de från vår kollega van Dam. De för oss framåt i konsumentskyddsfrågan. Jag inser med tanke på resenärernas användning av modal split att vi behöver denna förbindelse inom tågtrafiken så att vi bara genom att trycka på en knapp får veta vad som är mest fördelaktigt, vad som är billigast och även vad som är mest miljövänligt. Jag tror, i förbigående sagt, att även Europaparlamentets ledamöter har nytta av detta. Som en sista punkt: Granskningen av detta system kommer inte att avslutas i dag. Den måste upprepas med jämna mellanrum, för det finns nog alltid en eller annan specialist som försöker kringgå bestämmelserna. Herr ordförande! Jag skall försöka fatta mig kort. Det viktigaste är egentligen att tacka föredraganden, för han har lagt fram ett utmärkt betänkande som antogs enhälligt av utskottet. Nu när det är valkampanjstider i många länder är det alltid trevligt att kunna säga att ett betänkande har antagits enhälligt, eftersom det verkligen var sakligt utformat. Tack van Dam för ert betänkande. Denna reform av uppförandekoden är mycket vettig, för den stärker informationens objektivitet. Det viktigaste är att höghastighetstågen har tillkommit så att medborgaren nu lätt kan se på vilka sträckor det är bättre att ta tåget än att flyga. Och det är ju det vi vill på de korta sträckorna: satsa mer på tåget än på flyget för att avlasta luftrummet och förbättra miljövården. I det avseendet är det en stor fördel. Till skillnad från kommissionen tycker jag att det är vettigt att man anger flygningar med code-sharing . Där delar jag föredragandens uppfattning. Det har visat sig vara bra. Slutligen anser jag att det är riktigt att vi sammanför de tre rättsakterna så att läsbarheten och begripligheten för konsumenten ökar. I det avseendet är kodifieringen en angelägenhet som kommissionen bör följa upp. Jag tror att vi kan enas om en gemensam ståndpunkt: Vi har ett bra förslag som har förbättrats ytterligare av kollegernas förslag. Jag hoppas att kommissionen godtar dessa, då kommer vi alla att bli nöjda. Herr ordförande! Inledningsvis vill jag markera att jag har en något skeptisk inställning till denna typ av regleringar som företeelse. Jag tror att vi inom EU måste akta oss för att detaljreglera i alltför stor omfattning. Vi kan helt oavsiktligt skapa en marknadssituation utan nytänkande, i vilken vi med hjälp av lagstiftning konserverar en bestående situation. Jag är tämligen övertygad om att om inte EU lagt sig i problematiken kring bokningssystemen, hade marknaden löst detta med automatik. Resebyråer och flygbolag är mycket medvetna om att kundservice är ett av deras allra viktigaste konkurrensmedel. Detta är min principiella inställning. Samtidigt kan man också konstatera att detta inte är någon ny företeelse, eftersom koden har funnits sedan 1989. Min mer pragmatiska inställning till betänkandet är att jag vill börja med att gratulera föredraganden till hans mycket fina arbete med detta betänkande. Trots min grundläggande inställning, tycker jag att både kommissionen och van Dam har lyckats hitta en utomordentligt viktig balans i detta ärende. Jag anser att det positiva med detta betänkande är att järnvägen skall finnas med i bokningssystemet. Det kanske man inte tänker särskilt mycket på i detta sammanhang, men detta kan faktiskt vara ett av de allra viktigaste stegen i riktningen mot en liberaliserad järnvägssektor. Järnvägen kommer i framtiden att få konkurrera sida vid sida med flyget, och konsumenterna kommer mycket tydligare att kunna göra ett val mellan tåg och flyg. Detta är i linje med att järnvägsbolagen i framtiden i betydligt större utsträckning än i dag kommer att verka på en mycket mer konkurrensutsatt marknad. En huvudfråga i detta betänkande måste också vara frågan om avgifterna. Jag vill understryka att järnvägen skall vara med och bära sina kostnader för att finnas med i CRS-systemet. Vi kan inte återigen subventionera järnvägen men inte de andra transportslagen. Herr ordförande, ärade ledamöter! Tillåt mig framför allt, i min kollega Neil Kinnocks namn, gratulera föredraganden Van Dam till hans betänkande. Ni har inte bara lyckats fördjupa er i de datoriserade bokningssystemens mystiska teknikaliteter, utan ni har också lyckats föreslå en rad ändringsförslag som väsentligt förbättrar förslaget. De datoriserade bokningssystemen är mycket komplexa databaser, som används för att erbjuda ett stort antal abonnenter - resebyråer, turistoperatörer, hotell, färje- och uthyrningsföretag -, de nödvändiga verktygen för att få tillgång till information om flygbolag och andra tjänster och, samtidigt, förenkla bokningen och utfärdandet av biljetter. Detta parlament vill säkert veta att de datoriserade bokningssystemen anses vara de största användarna i världen av datoriserade tjänster, och erbjuder direkt tillgänglighet till mer än 140.000 resebyråers tjänster världen över. Inom Europeiska unionen finns det fyra viktiga system, och ett av dem har en marknadsandel på över 70 procent i 10 av de 15 medlemsstaterna. Och det är självfallet denna stora koncentration som föranlett lagstiftarens oro. Men gemenskapens normer gjorde det också möjligt att behandla det utifrån konkurrenslagstiftningen. Trots att koden fungerat mycket bra har den genomgång som vi nyligen genomfört fått oss att inse att den behöver några förbättringar, med tanke på de senaste framstegen inom internet eller höghastighetstågen. Detta är grundvalen för kommissionens förslag om en ändring av koden och som Van Dam har exponerat i sitt betänkande. Som jag sade i början kommer de flesta av de föreslagna ändringsförslagen att ändra den nuvarande texten på ett mycket konstruktivt sätt. Följaktligen kan kommissionen acceptera de ändringsförslag som föreslås av Van Dam, för utskottet för transport och turism, utom på två punkter: För det första: den andra delen i ändringsförslag 8, som handlar om fakturainformation på magnetiska medier, kan vi, enligt kommissionens åsikt, inte acceptera. Vad gäller informationen och avgifterna, anser vi att alla medier för fakturering skall behandlas lika, och det förslagna ändringsförslaget behandlar magnetiska medier annorlunda. Dessutom anser vi det överflödigt att föreslå att de deltagande flygtrafikföretagen inte skall debiteras en avgift för bokningar som de har avbokat. För det andra: ändringsförslag 11, avseende ordningsföljden för flygningar kan, enligt kommissionens åsikt, inte heller accepteras. Kommissionen föreslog en ny ordningsföljd, med syfte att utnyttja de framsteg som nyligen gjorts inom flygsektorn. Genom att återgå till det gamla systemet för ordningsföljd, som Van Dam och hans utskott ville, anser vi att man inte beaktar dessa förändringar som skett inom flygsektorn. Förutom dessa två punkter, som jag har påpekat för honom, anser kommissionen att Van Dam har gjort ett utomordentligt arbete, och jag vill gratulera honom och även tacka utskottet för transport och turism för användbarheten av dess arbete i den här frågan. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 09.00. Saluföring av utsäde - Genomförande av förordning (EG) nr 1467/94 Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden av Graefe zu Baringdorf för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling: A4-0128/98 om ändring av direktiven 66/400/EEG, 66/401/EEG, 66/402/EEG, 66/403/EEG, 69/208/EEG, 70/457/EEG och 70/458/EEG om saluföring av betutsäde, utsäde av foderväxter, utsäde av strösäd, utsädespotatis, utsäde av olje- och spånadsväxter och utsäde av köksväxter samt om den gemensamma sortlistan för lantbruksväxter (KOM(97)0403 - C4-0459/97-97/0217(CNS)), -A4-0129/98 om kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet om genomförandet av rådets förordning (EG) nr 1467/94 av den 20 juni 1994 (KOM(97)0327 - C4-0492/97). Herr ordförande, herr kommissionär Fischler! Med det första betänkandet om direktivet för saluföring av betutsäde, utsäde av foderväxter, utsäde av strösäd, utsädespotatis, utsäde av olje- och spånadsväxter och utsäde av köksväxter, som kan förkortas med utsädeshandelslagen, fick vi för inte så länge sedan en ändring till stånd och upplevde en positiv konfrontation med kommissionen. Den gången gällde det att få igenom en förenklad certifieringen av utsäde som bör bevaras och som försöker minska förlusten av genetiska resurser hos nyttoväxtsorter. Ni vet att man förhandlar om jordbruksdirektiven i enlighet med artikel 43 och i den är Europaparlamentet endast utfrågningsinstans. När vi från parlamentets sida har lämnat in våra ändringsförslag till direktiven och kommissionen hävdar, efter att ha tagit del av dessa, att de tyvärr inte kan anta dem, och vi ändå röstar om vårt förslag i slutomröstningen, då står vi verkligen helt utanför. Rådet kan bortse från innehållet i parlamentets riktlinjer när de sedan fattar beslut i frågan. Om vi bara på något vis lyckas utsätta slutomröstningen och uppnå en kompromiss med kommissionen, så att en gemensam ståndpunkt från kommissionen och parlamentet föreligger, har vi - även i enlighet med artikel 43 - en relativt stark ställning på jordbruksområdet, för då kan denna gemensamma ståndpunkt bara tillbakavisas genom att rådet är enhälligt. Och rådet är sällan enhälligt. Det har bara hänt vid ett tillfälle, då vi ville ändra de lagliga förutsättningarna - herr Fischler, ni minns att det handlade om märkning av nötkött enligt artikel 100a och att rådet då enhälligt höll fast vid artikel 43 och slöt den ena kompromissen efter den andra - bara för att lyckas uppnå enhällighet gentemot kommissionen och parlamentet. Jag hoppas att vi nu också försöker enas om denna enkla ändring och på det viset uppnår ett gott resultat, för den här gången rör det sig inte om en förenklad certifiering av utsäde som bör bevaras, det vill säga gamla sorter, regionala sorter, utan det rör sig om ett förenklat förfarande vid certifiering av certifierat utsäde respektive basutsäde för reproduktion. Kommissionen genomförde under en period olika försök och kom till den positiva slutsatsen att även icke-officiella besiktningsmän kan användas vid certifieringsmyndighetens offentliga kontroller, att denna myndighet endast behöver utföra kontroller på högre nivå inom vissa fastställda ramar och att det inte medför några negativa konsekvenser för certifieringen av utsädet och den kvalitet som garanteras. Vi har i stort sett följt samma tankegångar. Vi har bara föreslagit några mindre ändringar. Vi kräver att de som kommer att vara verksamma på området avlägger en ed. Det bör alltså i större utsträckning förbindas med ett personligt ansvar. Vi har lagt förslag i frågan om hur stor del av växtbeståndet som skall granskas vid certifieringsmyndighetens kontroll och vad som händer om reglerna överträds. Jag tror att vi kommer att kunna enas med kommissionen. Europeiska socialdemokratiska partiets grupp har lagt fram ett ändringsförslag beträffande edgången, men jag föredrar de ändringar som vi antog enhälligt i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Det andra betänkandet som jag har lagt fram har samband med den s.k. utsädeshandelslagen. Där lyckades vi efter två års förhandlingar med kommissionen uppnå goda resultat framför allt i fråga om certifiering av utsäde som drabbas av stora förluster av genetiska resurser. Jag syftar på ett gemenskapsprogram för bevarande, karakterisering, insamling och nyttjande av genetiska resurser inom jordbruket. Parlamentet föreslog kommissionen ett sådant program år 1993 sedan det konstaterats i Rio de Janeiro att artmångfalden är en av de viktigaste förutsättningarna för den mänskliga civilisationen på vår jord. Därför tog vi fram ett program och inrättade en budgetpost för ändamålet. Programmet skulle redogöra för den genetiska mångfalden hos kulturväxter och husdjur inom jordbruket. Dessutom skulle man vidta åtgärder inte bara genom att konstatera och säkra den genetiska mångfalden - och kanske också en ökning av denna - med hjälp av data- och genbanker utan också genom att sträva efter genetisk mångfald i praktiken inom jordbruket. Det var tyvärr med en viss tvekan som kommissionen inledde detta program. Av de 20 miljoner ecu som beviljades för fem år blev budgetposten 1997 till och med tämligen utsatt. Problemet är uppenbarligen att det saknas personal på området. Obegripligt, eftersom det på andra områden uppenbarligen finns personal som skulle kunna omplaceras, men - jag får säkert strax besked från kommissionären - detta program utgör uppenbarligen inte den viktigaste reklamen för GD VI. Jag skulle uppskatta om ni ville rätta mig på den punkten. Programmet har gott rykte i internationella sammanhang. När Världshälsoorganisationens konferens om genetiskt mångfald hölls i Leipzig 1996 var EU det enda området i världen som över huvud taget kunde presentera ett program av detta slag. Det var intressant att se hur kommissionen med all rätt kunde glänsa med det utåt. Jag backade upp det under den konferensen. Jag anser emellertid att man sedan också får ta konsekvenserna av det och följa upp och genomföra programmet. Låt mig ta upp ytterligare en fundering: Vi måste koppla det här programmet mer till de program som förordning 2078 resulterade i, eller med programmen för ett miljövänligt nyttjande av jordbruket, så att vi uppnår en ökad effekt så att programmen garanterar stödet och bevarandet in situ av den genetiska mångfalden. Och när vi sedan i enlighet med Agenda 2000 uppnår en ekonomisk effekt inom dessa program i strukturfrämjande syfte och ser till att de produkter som framställs ur denna mångfald av djur och växter efterfrågas på de regionala marknaderna på grund av sin höga kvalitet, först då uppnår man en stabilitet som inte begränsas till ett - jag uttrycker mig nu drastiskt - musealt bevarande av den genetiska mångfalden och en botanisk trädgård som en del av landskapet, utan som verkligen ger ekonomiska förutsättningar till jordbruket. Jag är övertygad om att man vid alla tänkbara och nödvändiga utjämningsåtgärder måste koncentrera ansträngningarna på att säkra de ekonomiska förutsättningarna för jordbruket även genom att dra nytta av de säregna sorterna inom växt- och djurområdet. Det är det enda sättet att uppnå den stabilitet som krävs på sikt. Fru ordförande! Jag vill å min grupps vägnar gratulera Graefe zu Baringdorf till hans två utmärkta betänkanden. Det finns många saker som gör våra medborgare irriterade på EU, när man uppfattar att det inför nya regler och avskaffar urgamla rättigheter på ett till synes orättmätigt sätt. Ofta rör det sig om missuppfattningar - resultatet av kvällstidningars kraftiga förvrängningar av fakta. Emellertid har förslaget om att begränsa tillgängligheten hos traditionella arter av lantbruksväxter, i synnerhet frukter och grönsaker som odlats av fritidsodlare såväl som sådana odlade kommersiellt av mindre jordbruk, väckt stark opposition från så välkänt och respekterat håll som Henry Doubleday Research Association. Många oroade röster har höjts om att den stora artrikedom som fortfarande finns inom EU: s medlemsländer kan komma att reduceras, som en följd av en officiell gemenskapspolitik, till några få standardarter av utsäden i hela Europa. Socialistgruppen välkomnar därför kommissionens förslag om att införandet av nya arter på den gemensamma sortlistan för lantbruksväxter skall förenklas. Affärsdrivande bönder har också känt oro över att också de skall förlora på det hela, och bli hänvisade till att alltid köpa ett begränsat antal dyra arter av utsäden från stora förädlingsföretag. Jag representerar flera sådana företag i min valkrets och inser värdet av deras arbete med att utveckla pesthärdiga grödor och sädesslag som är speciellt lämpade för särskilda klimat- och terrängtyper. Emellertid måste en avvägning göras mellan deras intressen, de affärsdrivande och de icke-kommersiella odlarnas intressen, samt behovet av att registrera arter som bör skyddas, dvs. växter som behövs för att säkra den biologiska mångfalden. Kommissionens förslag till åtgärder för att förenkla inspektionsmetoderna vad gäller dessa utsäden bör i princip välkomnas, men socialistgruppen delar i stort oron hos föredraganden och hos utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, angående behovet av ytterligare garantier för att inspektionerna genomförs av kvalificerad och objektiv personal. Fru ordförande, herr kommissionär, mina högt ärade och uthålliga damer och herrar! Graefe zu Baringdorf har ju redan talat en del om beslutsvägarna. Jag håller mig därför till frågan om utsäde och saluföringen av utsäde. Utsäde är - som vi alla vet - ett viktigt medel för jordbruket som utgör underlaget för livsmedelsproduktionen. Tillgången på bra utsäde är förutsättningen för en livsmedelsgaranti. Kvaliteten på utsädet avgör i sin tur - till stor del - kvaliteten på de livsmedel som sedan produceras, i många avseenden oberoende av förarbetningsstadierna. Av den anledningen är besiktningen av utsäde naturligtvis av stor betydelse. I dag är vi i de flesta länder vana vid att certifieringen av utsäde i huvudsak sköts av den offentliga förvaltningen. Men det har nog varit ett ganska tungrott förfarande. Mot bakgrund av detta har kommissionen lagt fram ett förslag om ett förenklat besiktningsförfarande. Att öka det egna ansvaret inom sektorn är viktigt. Odlarna bör integreras i certifieringssystemet. En förenkling är önskvärd. En förenkling innebär att icke-officiella besiktningsmän kan utföra de föreskrivna besiktningarna. Det innebär att utsädesföretagens medarbetare - vilket Graefe zu Baringdorf har påpekat upprepade gånger - tilldelas en särskild roll. Det är självskrivna vid besiktningen där de får bidra med sin vetskap och sitt kunnande. Dock finns det risk för intressekonflikter som därför måste förebyggas. Vi i PPE-gruppen accepterar betänkandet i sin helhet. Det får kompletteras med de tillägg som krävs. Tack herr Graefe zu Baringdorf, inte minst för den uthållighet som ni har visat! Fru ordförande! Jag vill först gratulera Graefe zu Baringdorf till i varje fall det första betänkandet, som är utmärkt. Jag instämmer i att man skall ha en kontroll som kan säkerställa att det frö som kommer ut i handeln har den rätta kvaliteten och uppfyller kraven. Min fråga till kommissionären är: Förhåller det sig så att ett fröföretag nu kan få sina analyser utförda var som helst i Europa, under förutsättning att laboratoriet är erkänt, att det alltså inte bara är landets egna statskontrollerade laboratorier som kan göra dessa analyser, som vissa länder påstår? Så ett par anmärkningar om våra fröers mångsidighet. Jag tar lite avstånd från Graefe zu Baringdorfs uttalanden, för om man vill ha en frömarknad så måste man ha en viss kvalitet, och man bör noga se till att det frö man säljer också har den kvalitet som påstås. Därför skall man vara försiktig med den stora mångfald som finns. Man skall se upp så att inte allt det som finns i genbanker kommer ut i handeln och ödelägger vår marknad, både världsmarknaden och den europeiska marknaden. Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! En av de två förordningar vi i dag diskuterar inom ramen för Graefe zu Baringsdorfs betänkande syftar till att på gemenskapsnivå samordna, stödja och främja arbetet med bevarande, karaktärisering, insamling och nyttjande av genetiska resurser inom jordbruket. Dessa genetiska resurser består t.ex. av samtliga traditionella växt- och djursorter som i allmänhet motsvarar geografiska zoner eller väl avgränsade områden. De uppvisar stor variation, stor diversitet i det genetiska arvet och rustika och robusta växter och djur. De är i vilket fall som helst mycket bättre anpassade till att genomföra en hållbar utveckling inom jordbruket, som många fäster stor betydelse vid, bättre anpassade än vissa nya skapelser - jag tänker bl.a. på genetiskt modifierade organismer - som är knutna till den enda målsättningen med en hela tiden ökad lönsamhet och, låt oss inte göra oss några illusioner, en ökad vinst för några stora industrikoncerner. Graefe zu Baringsdorfs betänkande som vi röstar för, och som jag å min grupps vägnar gratulerar till, betonar alltså med rätta det stora intresse vi har av att bevara olika växt- eller djurarter för att behålla gener som skulle kunna användas inom det framtida jordbruket. Betänkandet betonar också - mer indirekt, men betonar det ändå - att dessa genbanker och bevarande nät spelar en roll som offentlig service inom gemenskapen, vilket till att börja med är bra. Jag kan emellertid ändå inte undgå att tänka att med det rättsliga skydd för biotekniska uppfinningar som parlamentet antog i tisdags, kommer vi paradoxalt nog att få uppleva både en överföring till gemenskapsnivå av de finansiella kostnaderna knutna till bevarande av gener, och genom teknologiska patent, en privatisering av vinsten med dessa gener, som kommer att ha bevarats tack vare de europeiska skattebetalarnas pengar. Men ni kommer säkert att tycka att jag är näsvis. Herr ordförande! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till båda betänkandena. De har verkligen givit oss en hel del att tänka på. Erfarenheter från min egen valkrets får mig att säga att vi måste producera spannmål av högsta kvalitet. För att uppnå detta måste vi ha effektiva inspektionsåtgärder på plats. Även om ingen vill bli föremål för inspektioner är detta det enda sättet att uppnå en adekvat kontroll. Vad jag verkligen önskar är att även om vi behöver skaffa oss inspektionsåtgårder får dessa inte vara för byråkratiska, eftersom detta är ett av de problem som irriterar bönder mest. Metoderna måste vara utformade så att de kan vinna förtroende, inte bara hos producenterna utan inom samtliga led inom industrin. Vi måste också försäkra oss om att det uppstår balans mellan kommersiella och icke-kommersiella producenter. Jag tror att slumpmässiga urval är något vi måste lära oss att leva med. Det kommer inte att vara trevligt; det kommer inte att vara lätt; somliga kommer att motsätta sig det; somliga kommer att ogilla det; men sådant är livet, så är det ibland. Vi måste också vara lyhörda för spannmålsproducenternas behov, och därför vädjar jag om ett försiktigt och förståndigt genomförande av denna reglering. Fru ordförande! Det gläder mig att kommissionen förenklar förfarandet med att certifiera utsäde avsett för förökning. Länderna måste, genom att seriöst utöva de kontroller de är ansvariga för, visa sig värdiga det förtroende som visas dem av övriga stater och kommissionen, fördragens väktare. Den fullständiga korrigeringen i utövandet av vissa kontroller måste äntligen göra att vi kan göra oss av med rädslan för alla slags bedrägerier som, likt en plåga, undergräver förtroendet i det Europa vi håller på att bygga. Man hör ofta sägas att Europa tar hand om allt och gör det i alltför hög utsträckning. Jag för min del anser att Europa tar sitt ansvar genom att säkerställa kontroll av bevarande och bibehållande av det gemensamma världsarv som detta utsäde utgör. Det skall under kommande decennier och sekel fungera som standard för att bota vissa förvanskningar av växtarter som utsatts för genetisk manipulation och för vilka man inte kan förutse vilka skadliga eller avvikande effekter dessa tillämpningar i vissa fall kan få. Tillämpningar som inte alltid är nödvändiga för att människan skall må bättre. Jag vill än en gång betona att vi måste vara vaksamma så att vi inte begår misstag som är omöjliga att reparera, bara för att vi inte varit tillräckligt försiktiga. Det åligger oss därför att som ansvariga vara exakta i förteckningarna och förvaltningarna av samlingarna, så att vi inte glömmer någon av dessa arter eller underarter. Fru ordförande, herr kommissionär! Jag tror att med det här utmärkta betänkandet är vi på rätt väg. Fru ordförande! Jag vill först tacka föredraganden, och faktiskt även kommissionen för att åter ha tagit upp denna fråga. Det är mycket viktigt att vi förbereder en inventering för att få en uppdaterad bild av det genetiska resursunderlaget inom jordbruket. Det är också nödvändigt att bevara och skydda dessa värdefulla resurser vad gäller både grödor och djur. Många typer av grödor, både bland sädesslag och grönsaker, finns inte längre i dagligt bruk. Vi måste göra allt vi kan för att skydda och bevara dem för eventuellt framtida bruk. Jag vill som exempel nämna den numera berömda internationella Risbanken där forskning om korsningar mellan olika inte längre odlade rissorter har lett till utvecklandet av en helt ny art som nu ger upp till sju gånger så hög avkastning. Liknande möjligheter gäller för djur. Vissa sällsynta, numera nästan utdöda, boskapsraser kan bidra med sjukdomsresistenta anlag och ökad köttproduktion när de korsas med konventionella raser. Alltså måste vi investera, inte bara i register och inventeringar, utan också i genbanker samt i bevarandet av det som fortfarande finns kvar. Det blir också nödvändigt att uppmuntra intresserade människor att fortsätta föda upp dessa sällsynta djur. Detta kommer att kräva ekonomiskt stöd, eftersom detta är något man gör av brinnande intresse, och inte i vinstsyfte. Sammanfattningsvis anser jag att en av de viktigaste aspekterna vad gäller bevarandet av grödor och djur är de ökande möjligheter inom bioteknikens område som dessa genetiska resurser kan tillhandahålla till gagn för den snabbt växande befolkningen i världen, av vilken en stor del redan är undernärd i många regioner på det södra halvklotet. Ett närmande till den biotekniska forskningen kommer också att ge oss grödor och växter med förmågan att överleva och producera i torra, ofruktbara områden med temperaturer över det normala och tunna jordlager. Den biotekniska forskningen måste fortsätta och måste finansieras ordentligt. Fru ordförande! Jag vill gärna börja med att tacka föredraganden för det lyckade betänkandet. Det är viktigt att man utformar gemensamma regler för certifieringsområdet, både vad angår frötyper och kontrollinstanser. Man måste dock säkerställa att man inte mister tilltron till certifieringssystemet genom att tillåta att allt mellan himmel och jord kan certifieras. Det blir för det första alltför dyrt, eftersom certifieringen av nya frötyper är både långsam och kostsam. De frötyper som skall certifieras skall kunna användas för odlingsändamål. För det andra blir behandlingstiden för en certifiering onödigt lång om alla typer av vildväxande korn skall certifieras. Syftet med certifiering måste ju bland annat vara att få utprovat nya sorter som är resistenta mot växtsjukdomar, så att man kan minska användningen av växtgifter. En annan viktig sak för mig att försäkra mig om är att kontrollen kommer att ske under tillförlitliga förhållanden. Man måste säkerställa att inspektörerna är statligt kontrollerade. Vi måste vara säkra på att jordbrukarna i samtliga medlemsländer får samma behandling från inspektörernas sida. Man kan ha anledning att bli bekymrad över den utveckling som finns i riktning mot en tillfällig typ av utlicensiering av kontrollen. Det kan varken ligga i jordbrukarnas eller konsumenternas intresse. Fru ordförande! I ändringsförslag 1 föreslår föredraganden att de nya besiktningsmännen skall avlägga ed innan de blir officiellt licenserade. Jag kan personligen inte stödja det förslaget. Jag vet inte exakt hur det är i andra länder, men åtminstone i de nordiska länderna finns det bara en yrkesgrupp som svär ämbetsed, nämligen domare. Tyvärr skulle det nog enbart väcka löje om vi också tvingade besiktningsmän för potatis och blomfrön att avlägga sådana eder. Dessutom skulle det varken göra till eller från vad gäller möjligheterna att utdöma straff vid t.ex. en felaktig eller en bedräglig besiktning. Att kräva en svuren ed av besiktningsmän är tyvärr, tror jag, att krångla till det alltför mycket. Fru ordförande, högt ärade parlamentsledamöter! Jag vill börja med att tacka utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och inte minst Graefe zu Baringdorf i egenskap av föredragande, för en mycket konstruktiv behandling av kommissionens förslag. Det gäller ju att garantera en anpassning av sju olika direktiv om utsäde från slutet av sextiotalet och början av 70-talet för att åskådliggöra, förenkla och även underlätta saluföringen av utsäde inom Europeiska unionen. Tre olika mål ligger till grund för förslaget. Det första är att utvidga giltighetsområdet för de nuvarande bestämmelserna om genomförandet av tidsbegränsade försök där man föreslår alternativ till en förbättring av de bestämmelser som är förankrade i direktiven. Det andra är att underlätta upptagandet av nya växter på den lista med växter som omfattas av direktivet, och det tredje är att fastställa bestämmelserna för artnamnens lämplighet. Enligt kommissionens förslag skall dessutom förfarandet för myndigheternas certifiering av utsäde enligt den tidigare klausulen förenklas, och det innebär att det växtbestånd som används för utsädesproduktion inte nödvändigtvis måste kontrolleras av representanter för myndigheten för certifiering av utsäde utan även kan kontrolleras av andra besiktningsmän. I fortsättningen kan även oberoende personer som anlitas av utsädesodlare, utsädesbehandlare och utsädeshandlare fungera som besiktningsmän av utsäde. Jag vill i sammanhanget påpeka att svaret är " ja" på den fråga som Kofoed ställde. Det starka bifall som förslaget har vunnit i parlamentet är ett tydligt bevis på att vi är på rätt väg. Därför vill jag bara ta upp den enda aspekt som har givit upphov till smärre kontroverser, nämligen fältbesiktningen. Graefe zu Baringdorf hänvisar visserligen till förfarandet enligt artikel 43. Varje institution måste vara medveten om sin funktion. Varken mina kolleger eller jag vill inte på något sätt förakta förfarandet i samband med yttrandet för att det enbart rör sig om ett yttrande. Tvärtom, vi kommer naturligtvis alltid att behandla de förslag som läggs fram här i parlamentet som det sig bör när vi har möjlighet och finner det befogat. Jag har glädjen att kunna meddela er att kommissionen kan anta ändringsförslag 4 i sin helhet om en utvärdering av det nya förfarandet inom loppet av fyra år. Även ändringsförslag 1om besiktningsmännens ed i sin yrkesutövning kan antas av kommissionen i den utformning som föredraganden har föreslagit, liksom ändringsförslag 5 efter en mindre ändring. Vi anser däremot att en sammanslagning av de båda förslagen inte är motiverad. Ändringsförslag 2 är godtagbart för kommissionen såvida det förtydligas med att det ändrade beslutet från 1995 skall tas i beaktande, i vilket man förutspår en minskning av de statliga kontrollerna med 5 respektive 15 procent i vissa fall. Även ändringsförslag 3 om förslaget om att vidta åtgärder vid besiktningsmännens överträdelser av fältbesiktningsbestämmelserna kan antas av kommissionen i enlighet med principerna. Eftersom de åtgärder som nämns i ändringsförslaget enligt kommissionen emellertid kan verka förhastade bör de omprövas i en omfattande undersökning. För övrigt borde ändringsförslaget om rättssäkerheten omredigeras och anpassas till ett mer relevant språkbruk. Låt mig nu komma fram till den andra punkten i den gemensamma debatten. Även här vill jag tacka föredraganden för det aktiva intresse han har visat förordning 1467 från 1994 och jag garanterar att Europaparlamentets yttrande kommer att vara till stor hjälp när kommissionen diskuterar hur den skall gå tillväga med förordningen framöver. Dessutom vill jag tacka medlemmarna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för de övervägande positiva reaktionerna på kommissionens rapport. Av rapporten framgår att nämnda förordning medger utrymme för insatser från medlemsstaternas sida i syfte att bidra till ett förverkligande av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken, i synnerhet vad relationerna jordbruk och miljövård beträffar. Tack vare denna förordning kan Europa samordna sina insatser för ett bevarande och miljövänligt nyttjande av jordbrukets genetiska resurser. Resultatet av detta håller redan på att spridas, framför allt via Internet. Det är - precis som Graefe zu Baringdorf påpekar - accepterat världen över. De främsta insatserna för bevarande, karakterisering, insamling och nyttjande av genetiska resurser inom det europeiska jordbruket som finansieras inom ramen för förordning 1467 har stärkt vår ställning avsevärt i de internationella förhandlingarna om artmångfalden och de genetiska resurserna inom jordbruket. Graefe zu Baringdorf påpekar i sitt betänkande att budgetposten för förordning 1467 måste utökas liksom personalstyrkan som står för dess verkställande. Kommissionen är väl medveten om problemen i samband med detta, och vad personalen beträffar kan jag bara upprepa att vi i generaldirektorat VI liksom tidigare har stora svårigheter att utföra alla de arbetsuppgifter som ankommer på oss. Beträffande det uttalande som ständigt upprepas här, att det inte skulle vara något problem att täcka alla dessa uppgifter genom omplaceringar, vidhåller jag det jag tidigare sagt att vi när som helst är beredda att låta generaldirektorat VI genomgå en förebyggande undersökning. Sedan kan den som så önskar föreslå vilka poster vi kan dra in eller flytta. Det här är ett problem och jag kan därför bara vädja till budgetmyndigheten att den med tanke på förordningens erkända betydelse stöder kommissionens förslag. Jag vill än en gång tacka parlamentet för visat intresse och för de positiva reaktionerna på denna rapport. Tack, herr kommissionär Fischler. Föredraganden begär ordet. Fru ordförande! Jag vill bara kort ta upp två saker. För det första frågan om att avlägga ed. I Tyskland är det vanligt att personer som övertar ett statligt ämbete avlägger ed. Det kanske är ovanligt. Då handlar det inte bara om förpliktelser utan även om att garantera personens oberoende av tänkbara intresseförbindelser. Det är ju besiktningsmän som själva är verksamma inom utsädesföretag. Detta påpekas också i betänkandet och avsikten var därför att stärka deras oberoende ställning inför tänkbara påtryckningar. För det andra har jag ännu en fråga till er, herr Fischler. I det andra betänkandet står det att vi tycker att det vore klokt att erbjuda detta program - och jag syftar nu även på programmen enligt förordning 2078 - till länder redan då de befinner sig i övergångsfasen, i inträdesfasen. Jag begär inget löfte från er här och nu vilket ni ju inte heller kan avge. Nu gäller det bara att ta sig an det här problemet, eftersom en förändring av jordbruket i dessa länder kan innebära att vissa resurser, som vi sedan mödosamt måste bygga upp igen, går förlorade. Därför tycker jag att det vore klokt att ge detta erbjudande till länder i övergångsfasen i enlighet med målsättningen i programmet och andra program som främjar ett miljövänligt jordbruk. Fru ordförande! Jag vill gärna gå in närmare på den här frågan, eftersom jag tycker att den är viktig. Inom ramen för övergångsprocessen och de nya stimulansmöjligheter som skall finnas tillgängliga från och med år 2000 kommer huvudsakligen frågorna om stärkandet av bearbetningssektorn, stärkandet av administrationen och miljöåtgärder inom jordbruket att behandlas, och man har avsatt 500 miljoner ecu för jordbruket i de tio ansökarländerna. Jag ställer gärna upp, framför allt nu när det är aktuellt, på att fastställa programmen i samråd med dessa stater, jag kan åtminstone föra saken på tal och göra dem uppmärksamma på hur viktig denna fråga är. Tack så mycket, herr kommissionär Fischler! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 09.00. (Sammanträdet avslutades kl. 19.40.)

sv

Frivilligt märkningssystem i punktskrift på förpackningar för industriprodukter (skriftlig förklaring) Talmannen: Skriftlig förklaring nr 0014/2011 ingiven av Konstantinos Poupakis, Richard Howitt, Ádám Kósa, Eva Lichtenberger och Cecilia Wikström om ett frivilligt märkningssystem i punktskrift på förpackningar för industriprodukter har undertecknats av en majoritet av parlamentets ledamöter och ska därför, i enlighet med artikel 123 i arbetsordningen, översändas till mottagarna och offentliggöras i Antagna texter för sammanträdet tillsammans med uppgifterna i protokollet om namnet på undertecknarna. Konstantinos Poupakis: (EL) Fru talman! Jag vill, både personligen och för mina kolleger Ádám Kósa, Cecilia Wikström, Richard Howitt och Eva Lichtenberger, tacka alla som stött den skriftliga förklaring vi lade fram, i övertygelsen att blinda och hörselskadade har rätt att leva ett oberoende liv och att delta till fullo i samhället. Vi hoppas att detta initiativ kommer att lägga grunden för ytterligare omedelbara åtgärder i detta avseende, och vi tackar er alla.

sv

Återupptagande av sessionen Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 15 januari 1999. Herr ordförande! Jag vänder mig till er och till presidiet för att be er finna ett utrymme under denna sittning med vårt parlament, om så bara kort, för att högtidlighålla trettioårsdagen av en ung europés dödsdag, en som offrade sitt liv genom att begå självmord för sitt folks och sitt fosterlands frihets och värdighets skull. Som många nog har förstått syftar jag på den unge Jan Palach, som i januari 1969 förvandlade sin kropp till en mänsklig fackla för att protestera mot den inhemska och internationella kommunismens förtryck av hans folk. Herr ordförande! Gruppen Nationella alliansen anser att man bland alla de minneshögtider och premier som detta parlament tar initiativ till borde skapa en plats, helst också en hedersplats, åt minnet av en ung man från Prag som offrade allt för den frihet som även detta parlament slåss för. Herr Schifone, det ni just har sagt avser som ni förstår inte till föredragningslistan och kan för närvarande inte inkluderas i denna. Herr ordförande! Vid frågestunden i december ställde Pérez Royo och jag en fråga till Van Miert om det stöd den spanska regeringen står i begrepp att bevilja den elektriska sektorn är i överensstämmelse med lagstiftningen. Senare, för några dagar sedan, under mötet med Europeiska energistiftelsen, tillät sig Europeiska kommissionens generaldirektör för energi att kritisera den politiska exhibitionism och det faktum att dessa frågor givits offentlighet. Frågor som, enligt honom, taktfullt borde ha hanterats av Europeiska kommissionens enheter. Om han åsyftade innehållet i den offentliga debatten, som vi som parlamentsledamöter under en utvärdering av kommissionen har rätt att ta del av, så ber jag er att å mina vägnar kraftfullt få protestera emot att en hög tjänsteman vid Europeiska kommissionen säger att dessa frågor inte bör ges offentlighet - han sade uttryckligen " det offentliga torget" - utan att de taktfullt bör debatteras vid Europeiska kommissionens enheter. Offentliga uttalanden av det här slaget från en europeisk instans, i det här fallet Europeiska energistiftelsen, är klandervärda, särskilt med hänsyn till öppenheten för Europaparlamentets decembersessioner. Jag protesterar å det kraftfullaste, vilket jag ber er vidarebefordra till ordföranden i Europeiska kommissionen. Detta skall vidarebefordras. Herr ordförande! Jag skulle vilja ta upp en procedurfråga avseende en redogörelse för kommissionärernas intressen. Ni minns säkert, i egenskap av f.d. framstående ledamot av utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet att man för en tid sedan satte press på kommissionen att ge en redogörelse för kommissionärernas intressen. Detta gjordes motvilligt men hemlighölls i bästa sovjetbyråkratiska anda, och den var endast tillgänglig för ordföranden och för kommissionens generalsekreterare. Till följd av förra veckans händelser, har den nu offentliggjorts, och vad vi nu har är tjugo stycken i realiteten tomma papper, tre år gamla, som även till min egen stora förvåning visar att kommissionen är så tråkig och ointressant att den inte har några intressen. Herr Ford! Detta är inte en fråga vi behöver behandla i dag. Som ledamot i utskottet för arbetsordningen känner ni mycket väl till att ni har möjlighet att ställa frågor till kommissionen. På så sätt kan den svara på frågan på ett tillfredställande sätt eller så kan ni begära förändringar. Det står inte på föredragningslistan för i dag. Mot ett hållbart jordbruk Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens meddelande om jordbruk och miljöpolitik - Mot ett hållbart jordbruk. Ordet går till kommissionär Bjerregaard. Herr ordförande! Kommissionär Fischler och jag har i dag lagt fram ett meddelande i kommissionen om sambanden mellan jordbruk och miljöpolitik. Meddelandet kommer efter ett långt och fruktbart samarbete mellan våra avdelningar, och jag vill gärna utnyttja tillfället och tacka Franz Fischler. Det politiska svaret på krav om en bättre miljö är att reformera det sätt på vilket EU genomför sin politik. Integration är överskriften på den process som påbörjas genom Amsterdamfördraget, med stöd av slutsatserna från toppmötena i Cardiff och Wien. Integration är en process som också detta parlament förespråkat på ett övertygande sätt. Integration kan föra oss vidare när man inte kommer längre med traditionell miljöpolitik. Förhållandet mellan natur och jordbruk är ett bra exempel på att det varit svårt att säkerställa den rätta balansen ned de traditionella medlen. I allt för många år har jordbruks- och miljöpolitiken levt sina egna liv. Konsekvenserna har ibland blivit dramatiska. Föroreningar av grundvattnet med nitrat och bekämpningsmedel, samt erosion och utsugning av jordens näring i vissa av Europas regioner har delvis att göra med ett intensivt jordbruk. Andra områden lider av marginalisering av jordbruksmark och avfolkning - en utveckling som också får allvarliga konsekvenser för naturen och landskapet. Parallellt med denna utveckling i jordbruket har Europeiska unionen fått en ambitiös miljölagstiftning, som återspeglar medborgarnas önskan om en renare, sundare och vackrare framtid. Men det har också klargjorts att just utvecklingen inom jordbruket har gjort det svårt att följa miljölagstiftningen. Parlamentets nyligen framlagda betänkande om genomförandet av nitratdirektivet var en verkligt bra demonstration av detta problem. Det finns alltså många skäl till en integration av miljön i jordbrukspolitiken, och det är just detta som är ambitionen i kommissionens förslag till en jordbruksreform som en del av Agenda 2000-paketet. Det var detta vi lade fram i mars förra året, som ni vet. Det är som ett led i detta integrationsprojekt, som jordbrukskommissionär Franz Fischler och jag i dag har lagt fram ett meddelande om jordbruk och miljö i kommissionen. Syftet med meddelandet är att visa och försvara nödvändigheten av att hålla fast vid de miljöinslag som finns med i kommissionens förslag. Allt annat skulle få regeringarnas krav på integration att låta som tomma ord. Innan jag går in på vissa av de viktigaste inslagen i Agenda 2000, låt mig först betona att många delar av gemenskapens lagstiftning - även utanför den traditionella jordbrukspolitiken - har betydelse för jordbruksproduktionen. Nitratdirektivet är, som sagt, ett bra och välkänt exempel, men det är också EG-lagstiftningen om bekämpningsmedel, genmodifierade organismer och konsumentskydd. Lagstiftningen på dessa tre områden bidrar till att begränsa jordbrukets inverkan på miljön. Men när vi talar om den rena jordbrukspolitiken och miljön, så är Agenda 2000-förslaget helt centralt. Kort sagt förbereds en reform som är så " grön" att jordbrukspolitiken och miljöpolitiken i stigande grad kommer att komplettera varandra. Låt mig nämna några huvuddrag: För det första sänks prisgarantin för nötkött, spannmål och mjölk. Prissänkningen är nödvändig för att skapa en bättre marknadsbalans, men lägre priser är samtidigt bra för miljön. Denna del av förslaget är en uppgörelse med de konstlat höga priser som i åratal har bidragit till överkonsumtionen av bekämpningsmedel, konstgödsel och energi. För det andra föreslår kommissionen att medlemsstaterna betalar ut inkomststöd bara när jordbrukarna följer de bestämmelser som är nödvändiga för att skydda miljön. Det kommer att ge ett starkt ökat incitament till att i praktiken få ambitiösa, men nödvändiga EG-bestämmelser, genomförda. Jag kan här återigen nämna nitratdirektivet, men också lagstiftningen om naturskydd och bekämpningsmedel. För det tredje ökas stödet till särskilt miljövänliga driftformer inom så kallade kompletterande åtgärder. Detta är stöd till jordbrukare som är villiga att göra en positiv miljöinsats utöver lagstiftningens minimikrav. Det kan handla om ekologisk odling, extensiv drift och skogsgallring. Förslaget är en konsolidering av de pionjärsystem som infördes i början av 1990-talet, i och med den så kallade MacSharry-reformen. För det fjärde inrättas det i fråga om köttdjurssektorn så kallade nationella konvolut - dvs. en summa pengar som medlemsstaterna ganska fritt kan fördela inom sektorn. Vid en mer miljövänlig fördelning skulle man kunna utgå ifrån jordbrukarens betesmarksareal i stället för att som nu ge stöd i förhållande till antalet djur. Dessa konvolut kan - om de används på rätt sätt - bidra till att främja miljövänliga odlingsformer och minska odlingstrycket på känsliga jordar. Jag betonar att det kommer att vara upp till medlemsstaterna, och inte bara kommissionen, att se till att detta sker. För det femte blir det nu möjligt att jordbrukare i Natura 2000-områden, som har haft extra bördor, kommer att få del av det stöd som utdelas till mindre gynnade områden. Det skulle ge möjlighet till ett ökat utbyte av denna grundpelare vid skyddet av Europas natur. Låt mig också påminna om att jag förra våren lade fram och fick antagen en strategi för biologisk mångfald i Europa. Detta kommer att innebära att det före utgången av 1999 skall utarbetas en handlingsplan för hur det europeiska jordbruket skall bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden. Jordbruksreformen är naturligtvis en förutsättning för denna insats. Alla dessa byggstenar till en ny jordbrukspolitik når mycket långt på den väg som en rad " gröna" icke-statliga organisationer och en stor del av Europaparlamentet har kämpat för. Det är tydligt att Agenda 2000-reformförslaget är en otvetydig signal om att stödet framöver läggs om till ett mer neutralt produktionsstöd och mer miljöstöd. I framtiden kommer den gemensamma jordbrukspolitiken i högre grad att belöna naturvärden och en ansvarsfull jordbruksdrift. Jordbrukare som antar miljöutmaningen skall få en ekonomisk fördel i jämförelse med det befintliga systemet. Jordbruket självt - som Franz Fischler ofta har betonat - har ett långsiktigt intresse av en omläggning av stödet. Jag förväntar mig att resultatet av den kommande förhandlingsrundan i Världshandelsorganisationen (WTO), också kommer att gå i den riktningen. Det är en positiv utveckling, i vilken det ligger en stor utmaning i att se till att miljöstödet inte bara blir en fasad som skyddar traditionella penningströmmar. Men det finns också andra långsiktiga perspektiv i reformen. Mitt bud är att förslaget, om det antas, kommer att leda till ett större lokalt inflytande på politiken än vad som är fallet i dag. Jordbrukspolitiken kommer i högre grad att bli en sak mellan medborgarna och jordbrukarna. Den enskilda staten och länet och den enskilda kommunen skall själva vara med och fastställa de krav som skall gälla för dem. Det skall naturligtvis vara villkor genom vilka säkerställs att den befintliga europeiska och nationella lagstiftningen följs, men med möjligheter att ta bättre hänsyn till de lokala förhållandena än vad som är möjligt med väldigt centralorienterade lösningar. Det rör sig ju faktiskt om en tillämpning av närhetsprincipen. Naturskyddsföreningar, lokala myndigheter, vattenverk och andra intressegrupper kommer att kunna sätta sig tillsammans med företrädare för jordbruket och diskutera hur jordbruk och natur skall samarbeta för att bidra till en hållbar utveckling. Bryssel skall även i fortsättningen fastställa ramarna, men medborgarna skall fylla dem. Det kommer naturligtvis att ställas stora krav på både medborgare och jordbrukare. Det skall skapas en dialog där alla intressen företräds. Medborgarna kommer härmed att få stora möjligheter att påverka utvecklingen, men kravet är naturligtvis att de engagerar sig och är villiga att också ta det ansvar som följer med. Det är viktigt att alla medlemsstater antar denna utmaning. Kommissionens förslag som lades fram i mars 1998, har sedan diskuterats i jordbruksministerrådet tillsammans med Franz Fischler. Det är långt i från antaget, och det skulle vara fel att säga att alla europeiska jordbruksministrar har klappat uppmuntrande i händerna inför utsikterna till en " grönare" politik. Men som bekant kom stats- och regeringscheferna vid junitoppmötet i Cardiff med ett påbud om att jordbruket skulle vara ett av de politikområden där man skulle gå i täten och visa hur integrationen skulle ske i praktiken. Denna uppmaning förnyades och utvidgades i Wien, med krav om en rapport till toppmötet i Helsingfors. Denna rapport skall innehålla en tidsplan för ytterligare miljöorientering av jordbrukspolitiken, och fokuseras på frågan om vilka indikatorer som kan användas för att mäta tillståndet i miljön. Detta är en viktig fråga, eftersom det är svårt att fullfölja miljömål om förhållandet mellan jordbruksproduktionen och tillståndet i miljön inte kan avgöras på ett sätt som man har kommit överens om. En förutsättning för att nå framgång är naturligtvis att jordbruksministrarna kommer överens om reformpaketet. Det räcker inte med att hålla tummarna för att det skall bli ett bra resultat. Miljön kan lätt glömmas bort i slutspurten om de många miljarderna. Jag ser det som en stor personlig utmaning att se till att detta inte sker, och det är därför som Franz Fischler och jag i dag har lagt fram meddelandet i vilket bland annat fastställs att ett intensivt jordbruk är oförenligt med EU: s miljöambitioner, och att det måste göras en förnyad insats om dricksvattnet och den biologiska mångfalden skall kunna räddas. I meddelandet pekar vi också på den viktiga roll som det ekologiska jordbruket har, eftersom det kan ge ett positivt bidrag till en lösning av dessa problem. Jordbruksministrarna skall hålla fast vid de instruktioner som statsministrarna gav i Wien, och vid tidigare toppmöten. Framför allt skall det göras klart att en reform utan framsteg för miljön inte är hållbar - varken för naturen eller ur en politisk synvinkel. Europas skattebetalare förtjänar och kräver en miljömässig avkastning på den check på 40 miljarder euro som de varje år skickar till jordbrukssektorn. Jag hoppas, på samma sätt som Franz Fischler, att Europaparlamentet välkomnar detta initiativ och använder det till att återigen föra fram den offentliga debatten om jordbruksreformen och miljön, som är så nödvändig. Den långsiktiga framgången och förståelsen för reformen är minst lika beroende av en solid miljöprofil, som av priset på spannmål och fläskkött. Herr ordförande! Låt mig välkomna detta initiativ från kommissionen. Jag tycker att det sedan några år har skett stora framsteg för att stärka miljöaspekten i den gemensamma jordbrukspolitiken, liksom jag tycker att genom reformen från 1992 togs ett mycket viktigt steg genom skapandet av åtgärder inom jordbruks- och miljövården och jordbruks- och skogsvården. Nu har kommissionens meddelande denna inriktning och det kommer att stärka detta perspektiv. Emellertid finns det en fråga som tycks mig något motsägelsefull. Om vi analyserar detta förslag till reform av den gemensamma jordbrukspolitiken inom Agenda 2000, vilket vi nu diskuterar, ser vi en ökning av anslagen till åtgärder inom jordbruks- och miljövården på bara fem procent, det vill säga en mycket blygsam ökning, mycket mycket blygsam, till arbetet med den gemensamma jordbrukspolitikens miljöarbete, vilket i viss mån står i motsättning till den miljöpolitiska ambition som kommissionen står för och vilken jag instämmer i. Jag vill fråga: Hur förklarar kommissionären att ökningen av anslagen till jordbruks- och miljövården bara är på fem procent? Herr ordförande, ärade damer och herrar! Jag vill påpeka att Cunha visserligen inte ställde en direkt fråga, men då jag inte håller med om hans sista konstaterande vill jag ändå göra följande klargörande: Visserligen stämmer det att utgifterna för de miljöåtgärder som i dag sammanfattas i förordning 20/78 endast kommer att öka med ett visst belopp, men det stämmer också att det leder till ytterligare utgifter, att det till exempel kommer att medföra en incentive för en extensifiering av nötköttsproduktionen. Slutligen vill jag poängtera att de framtida förutsättningarna för alla direkta betalningar inom ramen för främjandet av landsbygden är en god jordbrukssed, något som i själva verket innebär en ökning av miljönormerna och sådant som över huvud taget inte omfattas av våra bestämmelser i dag. Herr ordförande! Först och främst vill jag säga att goda resultat har uppnåtts i försöket att förena miljöpolitik och jordbruk. Enligt min mening visar dock en kommissionen viss brist på omdöme, det vore nämligen bra om man kunde särskilja åtgärder för främjande av goda miljömässiga metoder och uppfyllande av vissa minimivillkor. Nu har man infört en förordning där åsidosättandet av minimivillkoren kan komma att ifrågasätta jordbrukarnas uppfattning om stöden. Det är viktigt att kommissionen gör en ordentlig sammanställning av dessa minimivillkor, eftersom de tas upp litet här och där i gemenskapslagstiftningen. De främjande åtgärderna är emellertid betydligt mer kodifierade. Vi kommer i framtiden säkerligen att finna dem i förordningen om jordbrukets utveckling och senare i en del sektorer med gemensam organisation av marknaden (GOM). Kommissionären nämnde till exempel att de som vill erhålla ett bidrag på 100 ecu per utvidgning vet att ett visst antal boskap måste hållas. Dessa åtgärder främjar emellertid miljön. Jag ser gärna att de åtgärder som kan få jordbrukarna att misstolka stödet sammanfördes till en gemensam lag av kommissionen, utan att ge medlemsstaterna frihet att göra som de vill. I kommissionens förslag verkar det som om allt ansvar överlåts till medlemsstaterna, medan jag menar att det är kommissionens skyldighet att korrekt kodifiera de minimivillkor som skall råda inom gemenskapen. Herr ordförande, ärade damer och herrar! Jag är tacksam för de uttalanden som Colino Salamanca har gjort. Men jag vill än en gång precisera kommissionens syn på saken. För det första: Vi måste skilja mellan åtgärder i förslagen som är obligatoriska och sådana som är frivilliga, det vill säga till en början obligatoriska eller frivilliga för jordbrukaren. Här handlar det alltså om att de direkta betalningarna, som motsvaras av kompensationsbetalningarna, visserligen kommer att ligga kvar på samma nivå för jordbrukarna, men att det kommer att utgå ett allmänt stöd i form av en så kallad gross compliance , och det är medlemsstaterna skyldiga att tillämpa. Man kommer säkert också i samband med genomförandebestämmelserna att kunna anpassa stödnivån för att undvika ett ensidigt förhållande. Den andra punkten är de frivilliga betalningarna, som måste tillämpas utöver den normala praxis som råder. Det är en av förutsättningarna för att dessa över huvud taget skall kunna tillämpas. Men här är det uppenbart att de utgör en del av den andra pelaren, det vill säga politiken för landbygdens utveckling. Vårt förslag är ju att en sådan politik skall finnas för alla områden på landsbygden. Men förslagen omfattar även villkoret att ett sådant program, för att vara godtagbart, skall omfatta kapitlet " Miljöåtgärder på landsbygden" . Sett ur det perspektivet, tror jag av våra förslag i stor utsträckning uppfyller de krav som ni har ställt. Herr ordförande, herr Fischler! Håller ni med mig om att det miljövänliga jordbruket fortfarande är ett undantag, att intensifieringen av jordbruket fortfarande är regeln, att prissänkningar i interventionssystemet stimulerar en intensifiering av produktionen? Punkt två: När ni säger att den andra pelaren skall omfatta ett basprogram för miljön, anser jag att det är rimligt, men de finansiella medlen är mycket små. Hur har ni tänkt stödja landsbygden med hjälp av detta strukturprogram? Punkt tre: När ni och Bjerregaard talar om subsidiaritet, undrar jag hur man skall kunna tillämpa den på marknivå, när det inte finns några ramvillkor på europeisk nivå? Det är ingen subsidiaritet utan ett friställande. Två enkla exempel: Vid arealuttag tillåter ni industriellt råmaterial i kemisk form vid odlingen, men inte odling av säd till animaliska födoämnen. Det andra exemplet... Ordföranden avbryter talaren. Herr ordförande! Låt mig för enkelhetens skull besvara den första delen av frågan, så kommer Bjerregaard sedan, i enlighet med Graefe zu Baringdorfs önskemål, att svara på den andra delen. Den första delen: Herr Graefe zu Baringdorf, ofta är jag av samma åsikt som ni, men jag kan inte hålla med om att prissänkningar, det vill säga en sänkning av garantipriserna, automatiskt leder till en intensifiering. Erfarenheten i samband med reformen 1992 var den motsatta. Om ni tittar på utvecklingen av utgifterna för gödselmedel, pesticide och liknande under perioden 1992 till 1998, kan ni konstatera att utgifterna har minskat och inte ökat. Därför stämmer inte den hypotes som ni har ställt upp. Låt mig tillfoga att det i mina kommentarer om subsidiaritet på inte på något sätt fanns en antydan om att man inte behöver följa miljölagstiftningen. Jag betonade tvärtom mycket klart i mitt inlägg, att en förutsättning för att över huvud taget tala om dessa frågor var att man följer miljölagstiftningen. Det positiva budskap som dessutom finns i förslaget till Agenda 2000, är som också betonats i meddelandet, att det skall ske ett samarbete mellan de människor som på lokal nivå har dessa problem i sin närmiljö. Jag tror dock att vi alla är överens om att miljölagstiftningen skall följas, men också att de människor som har problem i sin närmiljö i högre grad bör diskutera tillsammans och hitta förnuftiga lösningar. Herr ordförande! Jag är ju decentralist och tycker att det är bra att man decentraliserar. Jag blir dock litet förvånad när jag hör kommissionär Bjerregaard berömma en decentralisering av miljöpolitiken. Det är naturligtvis så, att om man har decentraliserade beslut vad gäller miljöpolitiken, så blir förhållandena olika i olika medlemsländer. Det kommer att leda till att konkurrensen snedvrids på ett negativt sätt, så att de som missköter sig miljömässigt har de bästa konkurrensförutsättningarna. Det kan inte vara rimligt i unionen. Nej, herr Olsson, det stämmer inte. Den europeiska miljölagstiftningen skall följas. Det var ju också därför jag sade i min inledning att jag gladde mig över parlamentets betänkande om nitratdirektivet, och att vi har vidtagit konkreta åtgärder vad gäller de länder som inte följer direktivet. Jag sade i min inledning att, " ...jordbrukspolitiken i högre grad kommer att bli en sak mellan medborgarna och jordbrukarna. Den enskilda staten och länet och den enskilda kommunen skall själva vara med och fastställa de krav som skall gälla för dem. Det skall naturligtvis vara villkor som innebär att den befintliga europeiska och nationella lagstiftningen följs, men med möjligheter att ta bättre hänsyn till de lokala förhållandena än vad som är möjligt med väldigt centralorienterade lösningar." Jag tror alltså inte att det är så stor skillnad mellan Olssons och mina synpunkter på detta område. Herr ordförande, fru kommissionär, herr kommissinär! Ekologiskt jordbruk är ett mycket gott exempel på hållbart jordbruk. I Europaparlamentets gemensamma resolution om ekologisk uppfödning tillfrågas kommissionen och rådet om vilka tekniska framsteg som skall tillföras det kommissionsförslag, som för närvarande behandlas, och vad gäller den grundläggande punkten om djurfoder, är ju undantaget som medger 10 procent konventionellt foder i förslaget tillräckligt. Med de 25 procent som rådet rekommenderar, kan man då fortfarande tala om ekologisk produktion med tanke på att det ekologiska jordbruket bör vara det kvalitetmärket med de mest rigorösa och högsta kraven. Ja, jag vet mycket väl att ni instämmer i det för övrigt. Anser kommissionen att ett djur som får 25 procent konventionellt foder ändå förtjänar beteckningen " ekologisk produkt" ? Vidare klargörs inte alls det konventionella fodrets natur. Det kan gälla produkter från intensivjordbruk medan man åtminstone skulle kunna ange produkter från områden som omfattas av jordbruksmiljömässiga åtgärder, åtgärder för integrerat jordbruk eller också jordbruk i övergång till ekologiskt jordbruk.. Vad tänker man göra... Ordföranden avbryter talaren. Herr ordförande, mina damer och herrar! Den frågan som Barthet-Mayer ställde pekar egentligen i två olika riktningar. Här bör vi göra en noggrann åtskillnad: Vad är konventionell produktion, vad är integrerad produktion och vad är ekologiskt jordbruk? Det är tre olika kategorier. Kommissionen har som bekant föreslagit - och vi har nyligen fört en debatt om detta i parlamentet, fru Barthet-Mayer - att det skall finnas riktlinjer på gemenskapsnivå som innebär att även animaliska produkter garanteras, så att unionen har en gemensam standard för definitionen av ekologiska produkter. Det här förslaget har funnits i flera år, och det pågår intensiva överläggningar i jordbruksministerrådet om detta - de senaste ägde rum på decemberrådet - men man har tyvärr inte kunnat komma fram till någon enhällig uppfattning i frågan. Det finns vissa känsliga punkter som jag tror att man måste fortsätta diskutera, utan att för den skull acceptera att kärnfrågan, det vill säga innebörden av bioprodukter, urholkas, och ett särskilt tema i sammanhanget, som ni även tagit upp här, är just användningen av traditionellt foder eller foder som innehåller genetiskt modifierade organismer (GMO). Det är en fråga som nyligen har diskuterats på en annan nivå, nämligen i samband med ändringen av förordning 220/90, och jag anser att vi bör eftersträva en proportionerlig utveckling av alla de faktorer som kan medföra större klarhet för konsumenten. Herr ordförande! Jag skulle vilja få en försäkran om att båda kommissionärerna är eniga i sitt motstånd mot importen av nötkött som producerats med hjälp av hormoner och även mot mjölk som produceras med hjälp av BST (bovint somatotropin). Herr ordförande, ärade fru Hardstaff! Det har visserligen inget med dagens ämne att göra, men jag vill tydligt säga till er: Det vi måste göra, och det vi också vill göra, är att så som det framgår av resultatet från panels, att anpassa vår risk assessment till Världshandelsorganisationens bestämmelser. I det syftet har kommissionen redan beställt sammanlagt åtta vetenskapliga studier. Nu inväntar vi resultatet av dessa, och jag hoppas att vi sedan kommer att bibehålla vår ståndpunkt, något som vi alltid har haft för avsikt att göra. Herr ordförande, herr kommissionär Fischler! Har jag rätt i mitt antagande att ni egentligen utformade Agenda 2000 för att stärka jordbrukarnas konkurrenskraft på världsmarknaden och inte för att minska förbrukningen av gödselmedel och andra produktionsmedel som jordbrukarna är så beroende av? Det var den första frågan. Bjerregaards motivering är nog den sista jag hört som skäl för varför vi över huvud taget måste genomföra Agenda 2000! Den andra frågan: Kan ni tala om för mig till hur stor procent av medlemsstaterna som gör anspråk på 20/78? I min region är det 100 procent, det är värt att nämnas. Därför skulle jag gärna vilja veta: Vad menar ni rent konkret med jordbrukssed? Var snäll och förväxla inte begreppen med ett lägesanpassat jordbruk! Herr ordförande! Jag tror att det är en mycket god överensstämmelse mellan det jag sagt till parlamentet i dag, och de förslag som kommissionen har lagt fram i Agenda 2000. I de nya meddelanden som jag och Franz Fischler utarbetat - och det är viktigt att framhålla - påpekas det att det skall ske en samverkan mellan miljö- och jordbrukshänsyn. Ingen av oss accepterar att miljölagstiftningen inte följs. Vi inrättar politiken på ett sådant sätt att detta skall bli möjligt. Vi är båda två av den tydliga uppfattningen att detta är möjligt, och att det är möjligt att det fattas förnuftiga beslut i medlemsstaterna. Det kanske behövs litet hjälp innan vi uppnår ett konstruktivt resultat, och vi hoppas självfallet också att parlamentet kommer att delta i denna debatt, så att vi kan uppnå ett resultat som både säkerställer ett förnuftigt jordbruk och en förnuftig miljöpolitik. Fru kommissionär! Låt oss anta att ni har goda avsikter och att det ni nämnt för oss är intressant. Jag måste få påminna er om att jordbruket inte är den enda sektorn inom ekonomin. Även jordbruket omges av en rad andra sektorer. Hur skall våra jordbrukare kunna bedriva ett ekologiskt jordbruk, när de drivs till anti-ekologiska produktionsmetoder av de industrier som är både deras leverantörer och deras kunder? Hur skall de kunna konkurrera med länder från vilka vi importerar produkter som inte är ekologiska? Dessa produkter kommer inte från de fattiga jordbrukarna, utan de är ett resultat av en skamlig, intensiv exploatering av mark och djur. Och hur skall bönderna kunna bedriva ett ekologiskt jordbruk - jag känner till många som gör det i Grekland - när de har sådana enorma problem i handeln med sina produkter, en handel som inte får något stöd av våra egna bestämmelser. Borde vi inte därför betrakta dessa förhållanden i deras sammanhang? Borde vi inte, fru kommissionär, tala om en ekologisk ekonomi i stället för ett ekologiskt jordbruk? Herr ordförande! Som Franz Fischler nyss sade, så går ju reformen ut på annat än ekologiskt jordbruk, som utgör en mycket liten procentandel av europeiskt jordbruk. Det är klart att det är önskvärt att procentandelen stiger, men vi har naturligtvis koncentrerat oss på mycket annat. Låt mig uttrycka mig mycket klart: jag tror att Europas medborgare vill ha rent vatten. De är inte villiga att acceptera en situation där deras dricksvatten inte är rent. De kan inte förstå att det inte skulle vara möjligt att skapa en förnuftig jordbrukspolitik samtidigt som de får rent vatten. Vi tror också att det är möjligt, och det är därför vi lagt fram dessa förslag, och det är också därför vi håller fast vid att miljölagarna skall följas samtidigt som vi har ett förnuftigt jordbruk i Europeiska unionen. Det kan bli så att vi någon gång kommer att diskutera i hårda ordalag med amerikanerna, men måste vi så måste vi. Min fråga till kommissionen lyder: inom ramen för den naturliga förenandet av jordbruksproduktion och miljö, vilken roll menar kommissionen att den produktion som inte är ämnad livsmedel skall spela, särskilt biomassa för produktion av förnybar engergi? Jag tror nämligen att ett naturligt användningsområde för en del av det europeiska jordbrukets överskottsproduktion är just detta. Herr ordförande, ärade herr ledamot! Som svar på andra delen av er fråga, om vi är beredda att även främja odlingen av biomassa och produktionen av alternativa energikällor respektive förnybara vegetabiliska råämnen: För det första, våra förslag beträffande spannmålsodling och oljefröväxter innebär en möjlighet att främja dessa produkter. För det andra: I våra förslag beträffande landsbygdens utveckling är det också möjligt att främja sådana investeringar, så länge det rör sig om investeringar inom den sektorn. För det tredje: Vi har tagit med ett utökat skogskapitel i landsbygdens utveckling, och möjligheterna att främja skogen kommer även att innebära ett starkare främjande av det förnybara vegetabiliska råämnet trä. Herr ordförande! Det är mycket viktigt att miljöpolitiken integreras i jordbrukspolitiken, på samma sätt som det är viktigt att miljöpolitiken integreras i all politik inom Europeiska unionen. Inom jordbrukspolitiken spelar vattenskyddet en speciellt viktig roll, såsom man har sagt här. Det är förstås ett framsteg att man kräver efterlevnad av miljönormerna som ett villkor för direkta inkomststöd, men å andra sidan borde det vara självklart att bidrag bara betalas ut då reglerna efterlevs. Men vi måste glädja oss åt det man ändå har uppnått. Nu väcks frågan på vilket sätt medlemsstaterna kommer att ta emot detta som enligt min mening ändå är ett framsteg: på vilket sätt kommer detta att kontrolleras, behöver man långa övergångsperioder, på vilket sätt kommer detta att debatteras. Kommer man till exempel att upprätta den hållbara utvecklingens uppföranderegler för jordbruket, med vilka man sedan jämför den förda politiken innan direkta inkomststöd betalas ut? Herr ordförande, fru ledamot! Givetvis kommer det först och främst att ske relevanta kontroller, där vi - som alltid i sådana frågor - kommer att ha ett delat ansvar. Det innebär att kontrollen av gårdarna på landsbygden primärt kommer att vara medlemsstaternas uppgift, och kommissionens uppgift kommer att vara att se till och kontrollera att medlemsstaterna också uppfyller denna plikt i tillräcklig utsträckning. Ni får dessutom inte glömma att vi här, beträffande genomförande och tillämpning av jordbrukssed och finansieringen av de direkta betalningarna, har att göra med garantifondmedel, något som inte innebär mer än att de totala utgifterna dessutom kontrolleras av Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket. Det vill säga att om medlemsstaterna inte håller måttet i de relevanta nödvändiga kontrollerna, då har vi möjlighet att i samband med sluträkningen se till att de medlemsstater som inte uppfyller kraven lastas. Herr ordförande! Det sätt på vilket vi har tagit itu med det på miljöområdet, illustreras mycket bra av nitratdirektivet. Vid den tidpunkt det stod klart att medlemsstaterna skulle ha genomfört nitratdirektivet, gjorde vi helt enkelt en undersökning i samtliga medlemsstater om hur långt man hade kommit rörande genomförandet. Vi offentliggjorde denna rapport och inledde en rättsprocess mot - såvitt jag kommer ihåg - tolv medlemsstater som inte hade genomfört nitratdirektivet. Jag tror att ett sådant förfarande där man går igenom situationen i alla medlemsstater, stärker våra möjligheter att få dessa att genomföra lagstiftningen. Det är naturligtvis - och här är jag helt överens med Myller - fullständigt avgörande för trovärdigheten i vår politik att den också genomförs av medlemsstaterna. Herr ordförande! När kommissionär Fischler och Bjerregaard föreslår en gemensam strategi här i parlamentet, blir jag genast på min vakt, eftersom det enligt min uppfattning de senaste fem åren inte har skett någon harmonisering i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd och i synnerhet inte på miljöområdet, snarare tvärtom! De senaste fem årens lagstiftning har genomsyrats av diffusa rättsbegrepp, exempelvis Byrån för tekniskt bistånd (BAT), en hög skyddsnivå, god jordbrukssed, etc. Det måste omsättas i den nationella lagstiftningen, och först när det där finns en enhetlig linje, herr Fischler, kan ni granska. Min fråga till er, fru Bjerregaard, lyder: Har ni eller någon annan planer på att definiera detta mångfald av diffusa rättsbegrepp på området genom Gemensamma forskningscentret i Ispra ? Först och främst vill jag säga till Florenz att jag helt tryggt överlåter frågan om en definition av och en närmare redogörelse för god jordbrukssed till min kollega Fischler. Men jag vill gärna säga att vi, mot bakgrund av alla de diskussioner som jag haft med miljöutskottet, bara kan glädja oss över att det nu föreligger ett gemensamt meddelande om miljö och jordbruk. Jag är säker på att parlamentet - om vi hade diskuterat denna fråga för två-tre år sedan - skulle ha försvarat att vi kunde få en situation med ett dokument som Agenda 2000, i vilket det ingår så mycket miljötänkande i jordbrukspolitiken som det faktiskt gör. Det är klart att det kan finnas områden där man vill gå längre och där det finns särskilda önskemål, men jag tycker som Myller, att det finns all anledning att glädja sig över att vi har nått så långt som vi har gjort i dag. Herr ordförande! Jag vill ställa två frågor. År 1950 hörde 35 procent av Europas totala befolkning till jordbruket. I dag är det 5 procent. Genom denna reform och med den stigande åldern inom sektorn kommer det att vara mellan 2, 5 och 3 procent år 2006. Den första frågan är om miljön bevaras genom att ödemarken breder ut sig på landsbygden? För det är dithän denna reform leder. Den andra frågan: hur är det möjligt att främja miljön genom att lägga 50 procent av budgeten på dessa 5 procent, som inom kort kommer att vara 2, 5 procent? Att ovanpå allt detta stödja produktionen innebär att uppmuntra producenterna att använda alla produktionssätt och inte bevara sysselsättningen, eller kvaliteten, eller miljön, eller säkerheten. Hur kan kommissionären förena den politik som vill göra något åt utbredningen av ödemarken med produktionsstödet? Dessutom: ... Ordföranden avbryter talaren. Herr ordförande, ärade ledamot Campos! För det första om utgifterna i förhållande till jordbruksbefolkningens procentandel: Om ni vill vara rättvis, då måste ni jämföra alla offentliga utgifter. Om ni summerar de nationella budgeterna och gemenskapsbudgeten och sedan räknar ut jordbruksandelen, då får ni en storleksordning på 2 procent för 5 procent av befolkningen. Det tror jag inte är överdrivet. För det andra: Vad arbetstillfällena i jordbruket beträffar, är det bara en sak jag kan säga: Ju mer miljövänligt vi driver jordbruket, ju fler arbetstillfällen kommer det att leda till och inte tvärtom. Därför är initiativet om en starkare förankring av miljöaspekterna i reformen definitivt till gagn för jordbruket och sysselsättningen. Men en sak får ni inte glömma: När vi diskuterar krav på ytterligare insatser från det europeiska jordbruket, och detta i betydligt större omfattning än de transatlantiska konkurrenterna behöver åstadkomma, då måste vi också vara beredda att betala för det. Därför måste man sluta argumentera för att jordbruksreformen inte får kosta något! Herr ordförande! Genomförandet av nitratdirektivet har redan ett antal gånger varit uppe till diskussion. Kommissionen svarade nyligen på en skriftlig fråga från mig att det inte finns några enhetliga regler för provtagning av grundvatten i syfte att se efter om direktivet genomförs ordentligt. Detta synes mig vara en ytterst svag grund för att kontrollera lagstiftning. När kommer detta att bli bättre? Min andra fråga är följande. Nitrat i grundvatten kan inte bara komma från naturlig gödsel. Det kommer också från konstgödsel, och det skulle också kunna komma från fabriker, vattenreningsanläggningar och så vidare. Hur har kommissionen tänkt sig skilja det nitrat i grundvattnet som kommer från dessa källor från nitratet som kommer från naturligt gödsel, för att således inte lägga hela bördan på jordbruket? Herr ordförande! Det är självfallet inte kommissionens uppgift att skilja mellan om nitrat kommer från den ena eller andra källan. Vår uppgift är att kontrollera om medlemsstaterna följer nitratdirektivet, och det innebär helt enkelt att vi undersöker hur mycket nitrat det finns i grundvattnet. Det är det vi gör. Det är det vi undersöker. Det har visat sig att de områden som har haft särskilda problem när det gäller nitratdirektivet, också har varit områden med en mycket stor köttdjursproduktion, antingen av boskap eller svin; men särskilt svin har vållat stora problem. Det är därför vissa länder haft stora svårigheter med att genomföra nitratdirektivet. Men som sagt, det är inte vår uppgift att kontrollera om det kommer från den ena eller andra källan, utan vi skall se till att direktivet följs. Herr ordförande! Min fråga är riktad till båda kommissionärerna. I morgon skall vi rösta om ett väldigt viktigt lagstiftningsärende, nämligen herr Kindermans betänkande om djurhälsa. Jag skulle vilja veta hur kommissionen ser på situationen. I Storbritannien t.ex. lider de brittiska grisuppfödarna p.g.a. lagstiftningen i avseende på djurhälsa. I Sverige beräknar man att miljölagstiftningen i landet leder till att priset på kött ökar med en krona per kilo. Hur ser kommissionen på skyddet av det europeiska jordbruket vad beträffar import från länder som inte har det slags djurskyddslagstiftning som vi har inom Europeiska unionen? Får jag be kommissionärerna att inte använda argumentet att konsumenten bestämmer. Konsumenten bestämmer priset. Jag hoppas kunna få ett tillfredställande svar. Herr ordförande, ärade damer och herrar! Vad djurens välbefinnande beträffar, vill jag först och främst påpeka att den frågan - just för att motverka argumentet om den snedvridna internationella konkurrensen - bör diskuteras på Världshandelsorganisationens nästa konferens och att det bör tas upp som en förhandlingsfråga vid de kommande jordbruksförhandlingarna. För det andra vill jag påpeka att det är självklart att djurskyddsbestämmelserna måste uppfyllas. Man kommer aldrig, varken i djuruppfödningen inom jordbruket eller i den övriga djuruppfödningen, att acceptera brott mot de lagar som finns på området. Men det vi också har planerat, i synnerhet i samband med investeringsstödet till jordbruksföretagen, är att en jordbrukare som inrättar ett särskilt djurvänligt system och investerar i detta, skall erhålla större stöd än en jordbrukare som endast är beredd att uppfylla miniminormerna. Jag såg på Internet , på GD XXIV: s hemsida, rapporten från Rådgivande konsumentkommittén om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är en mycket hård anklageseakt i vilken konsumenternas synpunkter läggs fram och som även återfinns exakt i Europeiska byrån för konsumentorganisationer, BEUC: s ståndpunktstagande. Mina frågor: hur värderar ni detta och har ni för avsikt att göra någonting för att försöka närma de två sidorna till varandra, jordbruket och konsumenternas krav? Herr ordförande, ärade damer och herrar! På den punkten kan jag inte annat än hålla med Fantuzzi. Det är högst beklagansvärt att denna rapport till viss del baserar på påståenden, som varken överensstämmer med våra faktiska förslag eller med diskussionsläget. Därför föreslår jag att vi gemensamt försöker att få till stånd en objektiv förklaring offentligt, så att vi förhindrar ensidiga brännmärkningar av jordbruket som inte är korrekta. Herr ordförande, min fråga riktas snarare till Bjerregaard. Jag gläder mig naturligtvis åt samarbetet mellan de båda kommissionsledamöterna om problematiken kring jordbruk-miljö, men jag undrar om en risk kan uppstå inom denna sektors utveckling i framtiden, det vill säga risken för en överföring av olägenheter. Jag anser att den biologiska mångfalden är viktig. När jag emellertid ser att kommissionen, och särskilt Bjerregaards avdelning, snarare ställer sig positiv till användningen av genteknik och saluföring av genetiskt modifierade organismer utan att vi har en seriös utvärdering av deras inverkan på den biologiska mångfalden, då undrar jag verkligen. Jag skulle vilja veta om Bjerregaard är beredd att se över det tillstånd som redan har beviljats för vissa genetiskt modifierade organismer, om det visar sig att detta tillstånd har negativa effekter när det gäller den biologiska mångfalden. Herr ordförande! Rörande frågan om genetiskt modifierade organismer vill jag gärna säga att kommissionen varit mycket noga med att inte försätta sig i en situation där vi måste säga att de där vill vi ha, eller de där vill vi inte ha. Det vi först och främst har gjort är att intressera oss för att alla de människor som hade nytta av att få besked också fick besked, och det gjorde vi mycket tidigt genom att se till att det sker en märkning av produkterna. Sedan gäller det den andra frågan som togs upp, nämligen effekterna av de genmodifierade organismerna. Det är klart att vi också kommer att uppmärksamma sambandet med den biologiska mångfalden. Detta betyder att vi i det nya förslag som vi lägger fram för behandling här i parlamentet, är mycket tydliga vad gäller frågan om riskanalyser. Men vi har också uppmärksammat långtidseffekterna, och det var väl egentligen det frågan gällde. Vi bör naturligtvis undersöka vad resultatet blir när man utsätter naturen för sådana produkter, och om det kan få några effekter på lång sikt. Detta följer vi mycket noga, och som frågeställaren kanske vet innehåller ju förslag 90/220 vissa bestämmelser om att de genmodifierade organismerna inte är godkända för tid och evighet, utan återigen skall tas upp till bedömning, eftersom man inte kan utesluta att vi får vissa erfarenheter med tiden, eller att vi får ny information. Så vi försöker i det stora hela att vara så försiktiga som vi över huvud taget kan. I övrigt gläder jag mig åt den debatt jag uppenbarligen kommer att ha med parlamentet i februari. Jag tackar för ert deltagande. Jag förklarar debatten i denna fråga avslutad. Försvarsindustrin Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0482/98) av Titley för utskottet för utrikes-, säkerhets-och försvarsfrågor om meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om att genomföra unionens strategi för försvarsindustrin [KOM(97)0583 - C4-0223/98]. Herr ordförande! Den europeiska industriella, vetenskapliga och tekniska basen är väsentlig för Europeiska unionens säkerhet. Det är den bas genom vilken den kapacitet och skicklighet tillhandahålls som möjliggör de politiska och militära stöttepelare som ligger till grund för det europeiska försvarets identitet, så som den kommer till uttryck genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), VEU och Nato. Detta påstående är lika korrekt i dag som det var då det gjordes i mitt första betänkande för nästan två år sedan. Denna bas fortsätter dock att försvagas oberoende av det faktum att det i Europa finns vissa framstående företag. Vi har förlorat 50 procent av jobben i denna sektor under de senaste 10 åren. Från USA importerade EU 1995 sex gånger värdet av sin export. 1985 var proportionerna 4: 1. Skälen till detta finns tydligt uppställda i mitt första betänkande men kan sammanfattas med en enda statistisk uppgift: vi har 43 försvarsrelaterade företag och en försvarsbudget på 94, 5 miljarder euro; I USA har man 14 försvarsrelaterade företag och en försvarsbudget på 212 miljarder euro. Ytterligare 75 procent av vad vi importerar kommer från USA. Vi bedriver inte ens handel med varandra, eftersom handeln inom EU endast uppgår till 4 eller 5 procent av upphandlingen. Det är inte så att vi inte är medvetna om problemet. Jag har tillbringat de senaste tre åren med att närvara vid ett oändligt antal konferenser vid vilka alla har varit överens om problemet, de flesta är överens om lösningen, men väldigt få verkar vara villiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga. Detta är ett område på vilket retorik och handling mycket sällan möts. Jag får faktiskt ofta en känsla av att alla de spelare som är inblandade försiktigt cirkulerar kring varandra i en i omsorgsfullt koreograferad 1700-talsdans, då vad vi egentligen behöver i detta ögonblick är en ordentlig omgång rock and roll. Jag är övertygad om att kommissionär Bangeman med glädje skulle gå i spetsen för denna rock and roll. Naturligtvis har man gjort framsteg. Man har upprättat Polarm. Vi har i Amsterdamfördraget fått avsnittet om försvarets upprustning. Vi har upprättat Occar (Organisme conjoint de coopération en matière d'armement). Vi har fått förklaringar från statschefer om hur viktigt detta är. Vi fick en avsiktsförklaring den 6 juli från sex försvarsministrar som faktiskt hade tagit ett avgörande steg på vägen, och likaså en uppförandekod för vapenexport. Man beslutade om handlingsplanen för Västeuropeiska försvarsmaterielgruppen (WEAG) den sista november, men åtgärder vidtas inte alltid på detta område. Förra året tillkännagav man avsikten att upprätta en europeisk rymd- och försvarsindustri, men man kan inte komma överens om hur detta skall göras, och det finns en konflikt mellan dem som tycker att det bör vara en storskalig statlig satsning och dem som tycker att det bör vara ett privat företag. Vi kom för länge sedan överens om att det bör finnas en enda gemensam enhet för Airbus, men denna överenskommelse har ännu inte undertecknats. Det börjar alltmer likna en föreställning av Beckets pjäs I väntan på Godot. Det var meningen att helikoptrarna från Westland och Augusta skulle införlivas, men de håller fortfarande på att kivas om enkla värderingsfrågor. Det var också meningen att British Aerospace och DASA skulle införlivas men de kunde inte enas om grunderna för aktieägande och vilka är oförenliga. Det har varit tal om den ofta föreslagna men aldrig fullbordade sammanslagningen av Aérospatiale och Dassault. I realiteten är det så att i Europa tar det oss tre gånger så lång tid att göra en sammanslagning som det gör i USA och det slutgiltiga resultatet blir mindre. British Aerospace/Matra har försäljningssiffror på 1, 5 miljarder dollar i jämförelse med huvudkonkurrenten i USA vars siffror ligger på 5 miljarder dollar. Jag tänker inte säga något mer om historien om Euro-fighter , Horizon eller det mångfunktionella pansarfordonet. Jämför denna lilla menuett med Förenta staternas rock and roll, där det sedan 1992 har genomförts massvis med sammanslagningar som resulterat i 3 1/2 stora företag. Detta är anledningen till att det är viktigt att vi vidtar åtgärder nu. Vi måste använda oss av alla våra resurser. Det bör inte förekomma några gräl mellan institutionerna. Vi bör inte hålla på vår värdighet eller procedurregler. Anledningen till att kommissionens senaste rapport är så viktig är att den visar på en vilja att använda alla de medel vi har till vårt förfogande, vare sig de är medel som tillhör kommissionen eller medlemsstaterna. Först och främst måste det vara tillåtet för företagen att driva detta framåt genom att använda sig av kommersiell logik. Regeringarna bör hålla sig i bakgrunden och endast använda artikel 223 när det är absolut nödvändigt. Detta är just vad British Aerospace gör, vilket förmodligen är det närmaste vi inom industrin kan komma en rockartist med läderjacka, i dess föreningar och sammanslutningar med företag som Saab och Matra. Den senaste föreningen med GEC/Marconi är en bra affär, eftersom den grundars på principen om värdet för aktieägarna, och det är viktigt att ha ett säkert finansiellt fotfäste om vi skall få valuta för skattebetalarnas pengar. Det är också viktigt eftersom vad vi har sett i USA är att sammanslagningarna sakta men säkert har rullat på, två och två som när djuren stiger ombord på Noaks ark. De har inte försökt tvinga ihop alltför många företag samtidigt. Det är med hänsyn till detta som jag tror att sammanslagningen mellan British Aerospace och Marconi är en god affär. För det andra bör vi nu följa kommissionens handlingsplan och tillämpa principen om en inre marknad i så stor utsträckning som möjligt. Vi bör också använda de medel som GUSP har att erbjuda för att formulera en gemensam ståndpunkt avseende rustningssamarbete, trots att den gemensamma ståndpunkten måste vara flexibel med hänsyn till de behov som finns inom denna speciella industri. Vi måste också skapa större klarhet i GUSP och i funktionen av det europeiska försvarets identitet, och detta är anledningen till att den brittiska premiärministerns initiativ och San Malo-överenskommelsen är så viktiga. Vi måste fastställa den exakta innebörden av vad Petersberguppgifterna innebär för vår försvarsmakt så att industrin får kännedom om vilken typ av utrustning den måste tillhandahålla. Vad beträffar upphandling måste vi övergå till ett europeisk rustningsorgan, genom att sammanföra Occar och WEAG i ett löst arrangmang, om det är nödvändigt. Det måste finnas ett större mått av samordning här och naturligtvis också vad beträffar forskning. Vi måste säkerställa att den bästa leverantören får avtalet. Vi bör inte längre förlita oss på en juste retour . Alltså, om vi inte sätter igång med vår rock and roll mot amerikanerna kommer de att rocka ut oss fullständigt. Att jag säger detta innebär inte att det är meningen att detta betänkande skall vara anti-amerikanskt. Vi behöver snarare en stark industri om vi skall kunna tävla med eller samarbeta med amerikanerna och om vi skall kunna uppfylla säkerhetskraven från Nato under bibehållande av det europeiska försvarets identitet. Vi bör sträva efter att samarbeta med amerikanerna. Detta är, trots allt, en världsomfattande industri. Europeiska företag är egentligen inte längre europeiska. De har investeringar i Förenta staterna och företag som Boeing har investeringar i Europa. Låt oss alltså sätta stopp för denna konstgjorda uppdelning och bygga upp en stark europeisk industri för att samarbeta med amerikanerna. Jag är faktiskt medveten om att industrin kommer att hata mig för att jag säger detta, men den logiska följden av sammanslagningen Boeing/McDonnell Douglas är att nästa steg framåt bör vara en länk mellan Airbus och Lockheed Martin. På detta sätt kommer vi att få en världsomfattande konkurrens inom flyg-och rymdindustrin. Herr ordförande! Demokratin och friheten är värda att försvara. Hade den viljan inte funnits i Europa och i Amerika, när den som bäst behövdes, hade ingen av oss i dag suttit här. I Europa har vi också fått uppleva att ett gott försvar förhindrar krig och medverkar till att mäktiga diktaturstater faller sönder inifrån. I skydd av ett gott försvar kan idén om frihet tränga igenom och bryta ned även de tjockaste murar. De män och kvinnor som har åtagit sig uppdraget att i våra medlemsländer svara för Europas försvar har rätt att få tillgång till moderna vapen. Den fråga som vi i dag måste ställa oss är om det är viktigt att en del av dessa vapen kan utvecklas och tillverkas i Europa. Svaret från mig och från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik på den frågan är ett obetingat ja. Det är viktigt att Europa ligger långt framme, ja, allra längst fram inom några områden. Om vi själva har något att erbjuda som tillverkare, blir vi också respekterade som kunder. Annars ökar risken att vi får hålla till godo med vad säljaren kan vilja erbjuda oss och till de priser som säljaren finner riktiga. I en tid av långvarig fred - något som vi nu vågar hoppas på - är det naturligt att vi drar ned kostnaderna för vårt försvar. Så mycket viktigare blir det då att vi samordnar den krympande europeiska försvarsindustrin, så att det som blir kvar bevarar konkurrenskraft, kan tillhandahålla våra försvarsmakter med vapen som de behöver och gör det intressant också för Förenta staterna att byta erfarenheter och försvarsmaterial med oss. Herr ordförande, ärade damer och herrar! Det lidelsefulla försvarstal som föredragande Gary Titley har hållit, gör det nästan överflödigt att gå närmare in på detta betänkande. Men jag vill ändå börja med att tacka Gary Titley för hans betänkande, eftersom han oförtrutet har gripit sig an och behandlat en mycket viktig ekonomisk och försvars- och säkerhetspolitisk fråga. Vad den ekonomiska biten beträffar, så bör vi inte ha några illusioner. I Förenta Staterna, där man givetvis alltid förespråkar en helt fri handel, en helt fri ekonomisk utveckling, är man ytterst angelägen och aktiv när det gäller att försvara den egna industrin och säkra dess ställning på världsmarknaden. Det gäller i synnerhet sådant som har att göra med försvarsindustrin, flygplansindustrin, etc. Därför måste vi, om vi inte vill verka naiva, ge ett europeiskt svar på detta. Det har Gary Titley också klargjort. Även kommissionen har klargjort att den är beredd att svara på denna typ av konkurrens, utan att för den skull framkalla nya monopol. Men här finns det en global konkurrens som vi måste svara på. För det andra, på försvarspolitisk nivå: Vi talar - för närvarande talar vi bara, men förhoppningsvis kommer vi även snart att vidta konkreta åtgärder - om en europeisk försvarsidentitet. Vi talar om att Europa måste överta vissa uppgifter, utan att ständigt snegla mot Nato eller framför allt mot Förenta staterna för att se vad som händer på den fronten. En sådan europeisk försvarsidentitet innebär inte ett fullständigt envälde, men det kräver definitivt ett minimum av en oberoende vapenindustri, naturligtvis i samarbete med amerikanarna. Jag hoppas att vår kollega Gary Titley har rätt i att det som nu händer mellan brittiska och amerikanska företag inte hindrar att man på europeisk nivå förverkligar relevanta beslut och fusionsplaner. Tvärtom kan det kanske fungera som påtryckningar, så att man snabbt kan fatta relevanta beslut om att bygga upp en europeisk försvarsindustri, inte mot den amerikanska utan snarare som en stark partner till denna. Till sist vill jag poängtera - även det finns med i betänkandet, även om det inte utgör betänkandets kärna -: Vi i Europaparlamentet bör alltid, även när vi talar om försvaret, samtidigt tala om nedrustning. Denna strävan efter en europeisk försvarsidentitet, en europeisk försvarsindustri innebär för oss socialdemokrater ingen motsättning till att ytterligare nedrustningsåtgärder vidtas. Det finns fortfarande med på dagordningen! Den säkraste världen är en värld där nedrustningen kommer främst, och därför bör inte det ena spelas ut mot det andra. Tyvärr lever vi i en värld där rustningen är nödvändig, där vi måste göra ytterligare moderniseringar. Det måste vi göra på europeisk nivå samtidigt som vi kämpar för en nedrustning på global nivå. Herr ordförande, ärade ledamöter! Vi är redan vana vid de många och väl genomförda betänkandena och inläggen om försvarsindustrin från vår kollega Titley. Allt Titleys arbete har betytt ett lovvärt arbete från vårt parlament, vilket uppmärksammat de europeiska institutionerna och lett till krav på en förändring av en olämplig politik för försvarsutrustning av de väpnade styrkorna i Europeiska unionens länder. Tillåt mig herr Titley, att ge mitt och min grupps fullständiga instämmande i ert betänkande. Jag vill dock anföra en viss pessimistisk inställning angående den betydelse som en europeisk rustningspolitik kan ha för den gemensamma försvarspolitiken i punkt 3 i betänkandet. Tvärtom anser jag att bara en effektiv gemensam försvarspolitik gör det möjligt att på ett kraftfullt sätt gå i rätt riktning mot en bestämd strategi för den europeiska försvarsindustrin. Vi kommer, enligt min åsikt, fortfarande att vänta många år på att förverkliga gemensamma åtgärder inom försvarspolitiken. Vi är nöjda med det amerikanska försvarsparaplyet, även om vi beklagar vår sekundära roll i utrikes frågor. I denna situation kan jag dock inte se någon större vilja, framför allt från vissa medlemsstater, till att utveckla och verkligen acceptera en strategi för unionen i fråga om militär utrustning. Låt mig kort nämna de bilaterala och multilaterala samarbetena, vilka jag inte vill frånta sina förtjänster: dessa initiativ som ofta stöds av VEU måste också lovordas. Men de är ändå bara sporadiska och blygsamma och det saknas en övergripande politisk vilja för dem inom unionen. För varje år som går hamnar vi längre efter våra amerikanska allierade när det gäller militär utrustning. Liksom i försvarsfrågorna. Vi är därför alltmer undersåtar och inte herrar i världspolitiken. Titleys betänkande är förtjänstfullt då det uppmärksammar unionen på dessa problem och har därför vårt fulla stöd. Herr ordförande! Kommissionen har med rätta prioriterat utvecklingen av en europeisk politik beträffande vapenindustrin. Den europeiska industrin är splittrad och förlorar konkurrenskriget med de amerikanska konkurrenterna. Lyckligtvis tar industrin själv då och då initiativ till samarbete, fusion eller skalökning. Men trots detta får inte lagstiftningen halka efter. Medlemsstaterna begick ett stort misstag genom att, även i Amsterdam, fortsätta utesluta vapenindustrin från den inre marknaden. För att försvara den egna nationella industrin skriver våra regeringschefer således under dödsdomen för samma industri. Förhoppningsvis kan kommissionens nuvarande förslag ändra på detta. Men en europeisering av industrin betyder också en europeisering av reglerna för exportkontroll. Uppförandekoden från juli förra året var ett litet första steg, och nu måste man ta ytterligare steg. Min grupp, den liberala gruppen, stöder förslagen från det tyska ordförandeskapet om att även omsätta denna uppförandekod juridiskt i lagstiftningen. Det handlar inte bara om industrin, utan också om lagstiftningen. Sedan vill jag tacka min kollega Titley för de många timmar han har gett oss, så att vi kunde diskutera hans betänkande, både i underutskottet för säkerhet och nedrustning och i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor. Jag ber att få gratulera. Herr ordförande! Titley medverkar aktivt i utrikesutskottets arbete, numera som samordnare för den socialistiska gruppen. Men när det gäller rustningsfrågorna, tycker jag att han drivs av ett patos och en fanatism som jag finner olämplig. I stället borde han eftersträva större saklighet och verklighetsanpassning. Jag anser nämligen att det skulle vara ett misstag, om Europeiska unionen övermodigt gav sig in i konkurrensen med Förenta staterna i fråga om rustningsindustrin, när Europeiska unionen ännu inte har några principer och grundläggande mekanismer för sin utrikespolitik. I stora och viktiga frågor, som t.ex. anfallet mot Irak nyligen, ser vi hur en del länder stöder amerikanerna, hur andra låtsas att de inte ser något, medan andra framför kritik. Vad skall vi grunda en sådan rustningspolitik på? Jag tror att vi rör oss i farlig terräng. Det viktiga skulle vara att först fastställa principerna och grunderna för vår utrikespolitik för att sedan ta itu med de ekonomiska och säkerhetspolitiska aspekterna av de militära rustningarna. Även jag vill naturligtvis framhålla att det i Titleys betänkande finns viktiga påpekanden, som vi kommer att stödja, trots vår principiella inställning. Exempel på sådana viktiga punkter är fortsättandet av Konver-programmet, åtgärderna mot personminor och frågan om en uppförandekod för vapenexport, som jag fruktar kommer att förbli endast en allmän princip. Och vi vet mycket väl att Europeiska unionens länder fortfarande har ett fruktansvärt stort ansvar genom sin vapenexport till olika regimer, ofta de mest avskyvärda och blodbesudlade, som Europa omges av. Herr ordförande, kära kolleger! Har ni kanske glömt det? Vi lever i tiden efter det kalla kriget. Europa är endast omgivet av vänner. Det är en tid av fred. Det är en tid för nedrustning. Det är vapenindustrin som inte är beredd att anpassa sig till den nya måttstocken i en nedrustningstid utan i stället slår alarm. Man kräver industriella koncentrationsprocesser, som inte skulle vara tillåtliga på det civila området. Man kräver subventioner, man kräver politiskt stöd för vapenexporten, man kräver lättnader i kartellpolitiken. Vad är det som tvingar oss att ge efter för dessa krav, när vi vet att det är meningslöst, när vi vet att det inte löser mänsklighetens globala problem, problem med arbetslöshet och fattigdom, problem med klimatförändringar? Glöm inte att vi har skapat Konver som en ersättning för upprustningen och inte som ett komplement till denna. Därför ogillas detta betänkande av De Gröna. Herr ordförande! Jag ansluter mig till de kritiska röster som höjs här i dag i anledning av detta betänkande och meddelandet från kommissionen. Det finns för många vapen i världen; de nukleära måste avskaffas fullständigt, och de klassiska måste minska drastiskt. Det säljs alldeles för mycket vapen, lagligt och olagligt, till instabila områden, och det leder bara till att våldet och oroligheterna i världen ökar. Uppförandekoderna är otillräckliga och tillämpas bristfälligt. Vad gäller en europeisk politik så säger vi " ja" till en europeisk utrikespolitik och en europeisk säkerhetspolitik i enlighet med de nyss nämnda prioriteringarna. Vi vill inte att det skall finnas fler vapen än vad som är absolut nödvändigt. Det enda jag kan lova att ge mitt fulla stöd är således, och detta är min personliga åsikt, samordningen i denna fråga inom ett gemensamt europeiskt område. För övrigt gör jag andra prioriteringar. Jag vill ha en gemensam nedrustningspolitik. Jag vill att den egna vapenindustrin byts mot en industri med fredliga ändamål. Jag vill att så få arbetstagare som möjligt skall behöva vara beroende av vapenproduktionen för sin existens. Jag kräver en juridiskt bindande reglering av vapenexporten på Europanivå. Jag ställer mig tveklöst bakom kravet på att rådet inför parlamentet lägger fram en årligen konsoliderad rapport om vapenexporten och om tillämpningen av uppförandekoderna. Emellertid måste vi konstatera att den europeiska inspirationen vid de omstruktureringar som just nu pågår synes vara särdeles ringa. Herr ordförande, Europeiska unionen vill genomföra en europeisk politik i försvarsrelaterade industrifrågor. Det är bra, det är aldrig för sent att göra något positivt! Genom betänkandet av Titley vill man stärka den europeiska säkerhets-och försvarsidentiteten - så långt är jag med - men, fortsätter han, i Nato. Här blir jag bedrövad! För en godtrogen som jag, kunde den sovjetiska jätten på sin tid räcka till för att berättiga, enligt min åsikt, till att Europa glömde alla intressekonflikter gentemot USA för att tillsammans trotsa den gemensamma faran. Med Europeiska unionens blomstrande utveckling har denna inkonsekvens med tiden bara stärkts. Det är i dag bara en attack av utomjordiska monster som skulle kunna få mig att för en tid glömma att Europa är Förenta staternas främsta konkurrent och att de bara önskar en sak, den att motarbeta vårt uppsving. Vi kan än en gång inte ta upp ett leve för ett fritt Europa utan att säga nej till Nato. Herr ordförande! Även jag skulle vilja säga att Titleys betänkande är ett viktigt betänkande som kommer i ett betydelsefullt ögonblick. Jag anser för övrigt att det inte motsäger de grundvärderingar många av oss har, och som vi hävdar på nytt, eftersom att sätta produktionen och exporten av vapen under kontroll, att alltså skapa sig detta problem är redan det ett sätt att förhindra att det är vapnen och de som producerar dem som bestämmer, vilket är just det vi inte vill. Det är alltså ett viktigt betänkande framför allt av tre skäl: för det första eftersom det värdesätter den europeiska försvarsindustrin som är i stånd att bilda europeiska grupperingar och är i stånd att konkurrera med andra, speciellt med Förenta staterna. Dessutom för att den hjälper den vetenskapliga forskningen och spjutspetstekniken och till sist för att man, parallellt med detta, måste skapa en samordning mellan staterna som kan erbjuda en referensram. För det andra eftersom att prata om försvarsindustri innebär att åter omedelbart fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att en gemensam utrikes- och försvarspolitik kan komma igång, vilket är absolut nödvändigt för att ge internationell trovärdighet åt den Europeiska unionen. Ur denna synpunkt anser jag det likaledes vara viktigt med en samordning med kandidatländerna till utvidgningen. För det tredje eftersom jag anser att det är rätt att värdesätta det faktum att man etablerar en uppförandekod för vapenexport, en kodex som reglerar denna mycket känsliga sektor, gör den moralisk, gör den mer öppen och förhindrar just att vapenexporten strider mot den Europeiska unionens politik. Det är viktigt att det tyska ordförandeskapet nyligen hävdade sin avsikt att göra uppförandekoden mer juridiskt bindande. Detta är rätt väg att gå. Avslutningsvis tycks det mig också rätt att avslöja att Titleys betänkande innehåller en liten punkt som vi här måste fästa uppmärksamheten på, om alla staters uppslutning bakom Ottawafördraget om personminor. Beaktat i alla sina beståndsdelar således, tycker jag att detta betänkande är viktigt. Herr ordförande! Jag skulle föredra att vi först och främst diskuterade detta viktiga betänkande ur ett säkerhetspolitiskt och inte så mycket ur ett ekonomiskt perspektiv, för det är ett viktigt steg i riktning mot förverkligandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, en politisk nödvändighet som ju snart bör vara odiskutabel. För detta krävs - tyvärr får man väl lov att säga - en rustnings- och anskaffningspolitik som bör samordnas på europeisk nivå. Varför då? För det första är jag övertygad om att det är viktigt att Europa bevarar en viss självständighet vid anskaffandet av militär utrustning. Det är inte så mycket den ekonomiska konkurrensen som det säkerhetspolitiska oberoendet gentemot Förenta staterna som är viktigt, anser jag. För det andra är det också av största vikt att vi nu med hjälp av ett samordnat förfarande avvecklar överkapaciteten inom Europas vapenindustri och därigenom förhindrar en felaktig fördelning av finansiella medel till rustningsuppdrag som läggs ut efter mottot " Ökad sysselsättning leder till fler arbetstillfällen" . Vi känner alla till sådana exempel från våra hemländer. Jag tycker också att det är viktigt att de central- och östeuropeiska länderna konsekvent involveras. Det är de som har de största problemen på området och jag anser, i synnerhet med tanke på utvidgningen av EU och av Nato, att det är viktigt att de involveras nu, och jag beklagar - och stöder därmed tendensen i betänkandet - att Konver-programmet inte kommer att fortsätta. Det måste vi absolut kräva! Till syvende och sist handlar det inte om marknaden. Rustningsekonomi är ingen marknadsprodukt, och jag tror att det är den säkerhetspolitiska aspekten som är avgörande, och därför är det viktigt att vi samordnar vapenindustrin, vapenanskaffningen på europeisk nivå i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens intresse. Herr ordförande, kära kolleger! Till fortsättning av sitt meddelande från 1996 föreslog kommissionen 1997 en handlingsplan för försvarsindustrin.Eftersom kommissionen vägrar att ta hänsyn till sektorns specifika prägel, särskilt det nära sambandet mellan försvar och staternas suveränitet, vill den tillämpa fri konkurrens, på konkurrensförmågans vägnar. Den går till och med längre genom att öppna väg för en europeisk krigsmaterielpolitik inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarsidentiteten. Dessa riktlinjer, som godkändes i betänkandet från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, återfinns i den omstruktureringspolitik som genomförs i medlemsstaterna. Omstruktureringarna som får formen av företagsfusioner eller -förvärv på global nivå följer snarare en ekonomisk tanke än en rent industriell. De får för övrigt allvarliga ekonomiska, sociala och regionala konsekvenser. I Frankrike fortsätter således regeringen med omstrukturering och privatisering av krigsmaterielindustrin och äventyrar därmed mer än femtiotusen arbetstillfällen. De franska parlamentsledamöterna i min grupp, aktiva förkämpar för fred och nedrustning, är positiva till en minskning av krigsmaterielutgifterna, framför allt inom kärnvapenindustrin. Vi föreslår också att det ordnas en internationell konferens för minskad vapenhandel, som skulle kunna leda till en internationell konvention. Men vi motsätter oss samtidigt omstruktureringar och privatiseringar som blir dyrköpta i fråga om arbetstillfällen. För närvarande är bara fem procent av Frankrikes behov säkerställt genom krigsmaterielindustrier och statsföretag. Vi anser därför att krigsmaterielleveranser som är nödvändiga för vårt försvar skall säkerställas genom nationella företag, med all respekt för kommissionen som skulle vilja tillämpa reglerna för offentlig upphandling på militär utrustning. Denna återhämtning av industriverksamheterna kan för övrigt åtföljas av ett stärkande av samarbetet på europeisk nivå men utan att därför förstöra vårt övertag, våra tekniker och vårt know-how. Samarbetet blir bara effektivt om det kompletteras med införandet av en verklig gemenskapspreferens för krigsmaterielinköp, gentemot den amerikanska dominansen som upptar 50 procent av världsmarknaden. Dessa riktlinjer är ännu mer berättigade eftersom 75 procent av de viktiga konventionella vapnen, som köps av de europeiska länderna, kommer från Förenta staterna. Det är också nödvändigt att inleda och fortsätta diversifierings- och nyorienteringsprocessen av vissa militära verksamheter till civila verksamheter, särskilt flyg-, rymd- och elektronikindustrin. Såsom den nationella federationen för statsanställda, CGT har understrukit, har personalen i vapenindustrin, ingenjörer och tekniker kompetens och industriella medel samt använder tekniker som mycket väl kan användas i de civila behovens tjänst. Diversifieringen blir effektiv bara när den åtföljs av sociala åtgärder - såsom minskad arbetstid och förbättrad yrkesutbildning - för att bevara sysselsättningen och hålla verksamheten i gång på de platser där närings- och samhällslivet nästan enbart är beroende av vapenindustrin. Herr ordförande! Den övergripande målsättningen för säkerhetspolitiken är global nedrustning. Det förutsätter att vapenproduktionen och försäljningen av vapen minskar. EU bör ta ledningen när det gäller nedrustning och begränsning av vapenhandel. Detta måste alltid finnas med i diskussionen om en europeisk försvarsindustri. Den internationella vapenhandeln utgör ett globalt problem. EU: s medlemsstater är tillsammans världens näst största aktör på den internationella vapenmarknaden och har ett särskilt ansvar. Titley har säkert gjort ett gott arbete, men jag håller inte med om det som står i betänkandets punkt 3, att en europeisk krigsmaterielpolitik är en viktig del i stärkandet av en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet i Nato. Sverige är ett neutralt och alliansfritt land, som inte är medlem i Nato, och som inte kommer att ingå i ett gemensamt försvar. Jag menar också att det är fel väg att gå, att först försöka skapa institutioner för vapenproduktion innan beslut har fattats om ett gemensamt militärt försvar. Vad gäller artikel 223 i Romfördraget menar jag att vapen inte kan ses som vilka varor eller produkter som helst och säljas fritt, utan det krävs särskilda regler för vapen. EU måste spela en aktiv roll, inte för att utvidga rätten för krigsmaterielindustrin att producera och exportera vapen, utan genom att arbeta för skärpta regler för begränsning av vapenförsäljning och vapenexport. Herr ordförande! Vi lever ju dessbättre i en tid med mycket små militära hot mot våra länder, och det finns ett stort utrymme för fortsatt nedrustning och en avspänningspolitik i Europa. Detta perspektiv saknas dock fullständigt i Titleys betänkande. Där handlar det i stället om att bygga upp en gemensam försvarspolitik och att utveckla en gemensam politik för vapenindustri och vapenexport. Det som skulle behövas i denna typ av betänkande är en gemensam planering för att omställa den militära produktionen till civil produktion i stället. Om man bedriver en mer aggressiv och aktiv vapenexport från Europeiska unionen, kommer man ju att bidra till att konflikter runtom i världen förvärras. Jag håller inte heller med om det som framförs i punkt 2, att man skall börja använda forskningsmedel från EU till militära ändamål. Det är ju tvärtom så att vi i dag måste styra om de stora resurser som slösas på militär forskning till civil forskning som kan vara till nytta för människor i stället. Vidare saknar detta betänkande fullständigt all respekt för att flera av unionens medlemsstater inte ingår i Nato och inte är medlemmar i VEU. Men här vill man då försöka inbegripa dessa strukturer i Västeuropeiska unionen och i samarbete med Nato. Jag skulle också vilja beklaga de effekter som vi nu ser i samband med att Nato utvidgas till att omfatta även Öst- och Centraleuropa, när dessa länder kraftigt upprustar sina försvar igen, vilket också kan leda till att fler länder i sin tur skaffar nya vapensystem. Detta riskerar att öka spänningarna i Europa i stället för motsatsen - även om en del vapenfabrikanter kanske blir glada. Det som jag kan tänka mig på detta område är mellanstatliga minimiregler för att begränsa vapenexporten, men detta går ju mycket längre än så. Därför kommer jag att rösta nej till detta i huvudsak mycket reaktionära betänkande. Herr ordförande! Jag vill börja med att tacka herr Titley, inte bara för att hans betänkande rent innehållsmässigt följer den linje som kommissionen har föreslagit, utan även för hans realism och det mod som krävs för att kunna vara realistisk i en komplicerad fråga som denna. Därför vill jag börja med ett enkelt konstaterande, innan Sjöstedt går. Det hör till den vanliga debattkulturen att en ledamot berättar något och sedan går. Han lyssnar över huvud taget inte på vad de andra har att säga. Applåder Jag vill alltså börja med ett enkelt konstaterande. Jag tror inte att det förekommer några större motsättningar i Europaparlamentet om behovet av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Och då innebär en gemensam säkerhets- och försvarspolitik, vilket framgår av namnet, inte en aggressiv politik, utan nödvändigheten av att i en värld där säkerheten tyvärr inte enbart kan garanteras med hjälp av fredliga medel bygga upp ett system som kan visa medborgarna att vi är i stånd att försvara oss själva. Det är ju till och med i det neutrala Sverige skälet till att det egna nationella försvaret i Sverige inte alls står öppet för diskussion. Om exempelvis Europeiska unionen, herr Sjöstedt, relativt sett skulle exportera lika många vapen som Sverige, då skulle vi få öka vår export avsevärt. Om inställningen till Nato i Sverige är en annan än i Lettland, Estland och Litauen, beror det till viss del på att Sverige aldrig har varit en del av Sovjetunionen. Vi bör alltså först och främst förnuftmässigt konstatera: Det är nödvändigt att vi försvarar oss. Det är punkt nummer ett. Punkt nummer två: Om det är nödvändigt och om vi behöver tid på oss för att komma fram till en gemensam säkerhetspolitik - och det är politiskt sett inte så enkelt - då står vi inför problemet - om vi behöver ytterligare fem eller tio år för att skapa en gemensam säkerhetspoliti; när vi sedan äntligen har lyckats med det och inte längre har någon gemensam vapenindustri dår har vi visserligen har en gemensam säkerhetspolitik, men inga möjligheter att själva tillverka vapen. Den som inte begriper det är bortom all hjälp! Därför har kommissionen gjort detta utspel och talat om för parlamentet och medlemsländerna att vi måste göra något. För en sak är klar: Vår industripolitiska inriktning har hittills varit helt nationell. Det för oss inte framåt. Det man här beklagade, jag tror även från Elmalans sida, är att vi ständigt förlorar mark gentemot den amerikanska exporten till Europeiska unionen, det är ju sant! Det beror helt enkelt på att industrin i Europa är alltför uppdelad på nationella enheter, och därför inte uppnår den totala genomslagskraft som enstaka amerikanska företag har. Man måste ha en siffra i åtanke: Om företag som tillverkar försvarsutrustning i Europa slår sig samman, om de skulle sluta sig samman, vore de fortfarande inte lika stora som det största amerikanska företaget i branschen. Det här är även en fråga om industripolitik. Svaret ligger inte bara hos kommissionen, hos Europaparlamentet och Europeiska unionen, det ligger även hos medlemsländerna. Alla medlemsländer har påstått sig inse behovet av en omstrukturering av industrin. Det gäller även Airbus. För bara en kort tid sedan samlades på nytt de sex länder som samarbetar på området Airbus. Problemet där är mycket enkelt. Varje land försvarar i första hand sina egna intressen, till viss del även sin egen politik. Att Frankrike har större problem med privatiseringen av Aero Spaciale beror inte på att Aero Spaciale inte skulle vilja detta, utan på att den nuvarande franska regeringen har större svårigheter med problemet än en annan regering skulle ha haft. Att två brittiska företag i Storbritannien nu har slutit sig samman beror till viss del på att ett företag, om denna sammanslutning av luftfartsföretag går an, med större resurser givetvis kan ställa större krav. Man måste därför vara medveten om att det är en form av maktkamp som pågår. Att blunda för detta skulle vara naivt. Men dessa rörelser visar oss alla att industrin och medlemsländerna har insett behovet av att något måste ske. Det som är uppmuntrande med Titleys betänkande, anser jag, är att Europaparlamentet i en sådan komplicerad fråga - det är tämligen enkelt att ansluta sig till det, och det har ju en del också gjort, till och med Frischenschlager, säger att den rätta metoden är att nedrusta. Europeiska unionen skulle säkert vara den första att acceptera detta, om vi bara kunde genomföra det över hela världen. Men någon sådan möjlighet finns inte. Därför måste vi slå in på en annan väg. Vi har lagt fram en handlingsplan som entydigt talar om vad vi kan göra. Jag kan försäkra er att kommissionen i år kommer att föreslå det nödvändigaste i denna handlingsplan och förverkliga det. Standardiseringen är det första. Offentlig upphandling: Det Elmalan sade är den vanliga reaktionen i vissa av unionens medlemsländer; när det uppstår ett problem, tar man sin tillflykt till protektionismen och den europeiska kvoten. Det kan kallas jordbrukspolitik tillämpad på vapenindustrin. Det är nog det allra sista man kan göra. På det viset kommer man absolut inte vidare. Det innebär att vi här måste uppbåda kraft och energi för att skapa konkurrenskraftiga strukturer. Dit hör: en gemensam standardisering, gemensamma upphandlingar, för endast genom sådana upphandlingar kommer den europeiska vapenindustrin att bli konkurrenskraftig, och även gemensamma bestämmelser för inrikeshandeln med försvarsutrustning och för exporten. EG-domstolen har redan i flera domar klargjort att även exporten av försvarsutrustning faller under gemenskapens befogenhet. Kommissionen kommer att göra allt den kan för att komma vidare på det här området, för om vi inte agerar nu, då kan vi inte om fem år beklaga oss över att vi inte ens kan försvara oss själva. Jag menar, det borde väl svara mot en god europeisk tradition: Det man behöver för att försvara sig, bör man också själv kunna framställa. Det är kommissionens mål, och det gläder mig att Titley har samma syn och stöder detta. Kommissionären vände ju sig till mig och kommenterade den svenska vapenexporten. Jag håller med honom om att den svenska vapenexporten, som den har gått till, är ett avskräckande exempel och ett exempel på ett oansvarigt agerande, t.ex. när vapen har exporterats till Indonesien eller dagens mycket aggressiva export av stridsflygplan. Jag anser alltså inte att detta har varit korrekt. Jag vill dock inte att samma misstag görs igen på EU-nivå, utan jag vill i stället minska risken för att det sker. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen äger rum i morgon kl 09.00. Miljö, säkerhet och utrikespolitik Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande av Theorin (A4-0559/98) för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om miljö, säkerhet och utrikespolitik. Herr ordförande! Den säkerhetspolitiska situationen har genomgått stora förändringar. Det kalla kriget är slut, och ett storkrig i Europa framstår i dag som en omöjlighet. De konflikter som vi ser framför oss är konflikter inom nationer orsakade av etniska, religiösa och sociala motsättningar. Samtidigt framträder nya hotbilder, t.ex. omfattande flyktingströmmar, terrorism, internationell brottslighet, och inte minst miljöhot och naturkatastrofer. Sådana konflikter kan inte mötas med kulor och krut. En rad miljökatastrofer har ställt mänskligheten inför nya problem, t.ex. vid återkommande översvämningar i Europa, vid dammolyckan i Spanien och nu senast vid den omfattande jorderosionen i Centralamerika. Det är uppenbart att det inte har funnits tillräckliga resurser för att upptäcka eller förhindra dessa katastrofer. Eftersom miljöhoten inte känner några nationella gränser, krävs det att nationerna samarbetar. Det finns en växande internationell medvetenhet om miljöproblemens omfattning. Det visar de olika FN-konferenserna om vatten, om ökenspridning, om miljö och utveckling samt om klimatförändringar. Miljöproblemen kan leda till så allvarliga problem att de riskerar såväl människors som staters säkerhet. Färskvatten är en mycket ojämnt fördelad naturtillgång. Mindre än 10 länder innehar 60 procent av jordens samlade färskvattentillgångar, och flera stater i Europa är beroende av vattenimport. Vid framtida konflikter kan angrepp mot färskvattenkällor inte bara vara ett mål i sig, utan också vara orsak till konflikt. Uppskattningsvis 300 floder, sjöar och grundvattenkällor finns i internationella gränsområden. I Mellanöstern har 9 av 14 länder brist på vatten. Lokala och regionala ekologiska problem kan få avsevärda konsekvenser för internationella relationer, t.ex. begränsade vattenresurser eller stora miljöflyktinggrupper. Antalet miljöflyktingar beräknas nu till 25 miljoner, jämfört med 22 miljoner för " traditionella" flyktingar. År 2010 beräknas miljöflyktingarna vara dubbelt så många. Dessa nya orsaker till konflikter måste återspeglas i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken och i hur nationer upprätthåller och skapar fred och säkerhet. Resurser behöver mobiliseras för att vi skall kunna möta den miljömässiga utmaningen. De insatser som behövs är mycket stora, men tillgångarna och resurserna är starkt begränsade. Samtidigt har det förändrade säkerhetspolitiska läget lett till militär avspänning och nedrustning. I och med att militära resurser har frigjorts har militären en unik möjlighet och en omfattande kapacitet att möta de ökande miljöhoten. Militären har inte minst en väl trimmad organisation och omfattande tekniska resurser som utan större kostnader kan användas i miljöfrämjande syfte. För att miljökriser skall kunna förebyggas, måste det finnas infrastruktur, organisation och ökade resurser. De finns inom militären, som visserligen kan variera från land till land, men i huvudsak består av kvalificerad personal, tekniker, avancerad högteknologisk utrustning, organisationsförmåga, militär forskning och utveckling. Militär personal är väl rustad för att ingripa vid katastrofsituationer och utbildad att genomföra uppdrag under extrema förhållanden. Militär verksamhet står emellertid också för en omfattande miljöförstöring. Att förstöra miljön har sedan antiken varit en etablerad metod att föra krig. Krig utgör också det i särklass allvarligaste hotet mot miljön. Vidare står militären för utsläpp av flera klimatpåverkande gaser, fossila bränslen, freoner, kväveoxider och svaveloxider. Kärnvapen, kemiska vapen och landminor är några av de mest påtagliga vapensystem som har omfattande skadliga effekter på miljön också i fredstid. Vid en offentlig utfrågning har utskottet också fått kunskap om utvecklingen av så kallade icke-dödliga vapen och HAARP, ett forskningsprogram för så kallad högfrekvent strålning. Jag beklagar verkligen att USA inte har sänt någon representant till utfrågningen eller har utnyttjat möjligheten att kommentera det material som har presenterats. Vi har haft två offentliga utfrågningar för att belysa bland annat de komplicerade tekniska och lagliga aspekterna av de så kallade icke-dödliga vapnen och HAARP, och har fått en presentation av en såväl ekonomisk som praktisk utbildningsplan för miljövärnssoldater. Mitt ursprungliga förslag har behandlats inom Hughes-förfarandet, och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd har på ett förtjänstfullt sätt bevakat miljöaspekterna. Mot denna något fylliga bakgrund presenterar jag nu denna resolution om miljö, säkerhet och utrikespolitik, och lämnar en serie av förslag till åtgärder såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Resolutionen rekommenderar medlemsstaten att verka för användning av militärrelaterade resurser för miljöskydd genom att bland annat inleda en utbildning av miljövärnssoldater med syfte att inrätta en samordnad europeisk miljöbrigad, att inventera sina miljöbehov och resurser på den militära sidan och utnyttja sådana resurser i nationella miljöplaner, men också ställa dem till FN: s och EU: s förfogande vid miljökatastrofer eller inom ramen för Partnerskap för fred. I förslagen ingår att militären skall hålla sig till givna miljöregler och rätta till tidigare miljöförstörelse. Det civila samhällets miljölagstiftning bör tillämpas för all militär verksamhet. Vi föreslår att kommissionen inför rådet och parlamentet, i enlighet med vad som föreskrivs i Amsterdamfördraget, skall lägga fram en gemensam strategi som förenar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med EU: s politik beträffande handel, bistånd, utveckling och internationella miljöfrågor. Resolutionen slår fast att förebyggande miljöinsatser är ett viktigt säkerhetspolitiskt instrument och uppmanar därför medlemsländerna att definiera miljö- och hälsomål i sina långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska bedömningar. Resolutionen tar också upp okontrollerad, osäker och oprofessionell lagring och dumpning av atomdrivna ubåtar och ytfartyg med deras radioaktiva bränsle och läckande kärnreaktorer. Vi kräver också i resolutionen att kommissionen gör en grundlig studie av de säkerhetspolitiska miljöhoten i Europa och utarbetar en grönbok om militärens miljöpåverkande verksamhet. Också rättsliga aspekter på militär verksamhet tas upp i betänkandet. Betänkandet uppmanar EU att verka för att även nya tekniker för så kallade icke-dödliga vapen omfattas och regleras av internationella konventioner. Risken för att kärnvapen används av misstag kvarstår så länge kärnvapen finns kvar. Denna risk skulle på mycket kort tid kunna minskas betydligt om kärnvapenstaterna snabbt genomförde de sex stegen i Canberrakommissionen. Låt mig avsluta med att säga att vi dagligen får rapporter om miljökatastrofer som kan förhindras om vi vettigt utnyttjar befintliga resurser. Dessa resurser finns på den militära sidan. De behöver inte tas från militären, utan användas av den. Nu saknas bara den politiska viljan. Herr ordförande! Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd har behandlat detta betänkande och har avgett ett yttrande som jag vill kommentera litet grann. Först vill jag säga att vi stöder hela den bakgrundsbeskrivning som Theorin ger och som hon har presenterat här i kammaren. Jag vill dock i slutet av mitt anförande ta upp några frågor i vilka vi har en annan uppfattning. Det är alldeles uppenbart att det i dag inte finns något direkt militärt hot mot Europa. Det finns andra faror som är större, t.ex. miljöförstöringen, färskvattenbristen, ökenspridningen, klimatförändringarna, olyckor vid kemiska industrier, kärnkraftverk m.m. Det är därför viktigt att vi tänker om när det gäller försvarsbegreppet och vidgar det till att omfatta också miljöhoten. I stora stycken görs det ju också i denna resolution. Det är väldigt positivt att man lägger det normala civila samhällets miljökrav också på den militära verksamheten - det är nödvändigt i dagsläget. Att ta hand om och hantera tidigare kärnvapen är en viktig sak i sammanhanget. När det gäller hur man skall hantera detta föreslås det ju i Theorinbetänkandet att man skall " göra om" militären så att den kan arbeta med miljöfrågor. Det är säkert delvis en möjlig lösning. Men en sak som vi från miljöutskottets sida vill ta upp är att om det finns för stora resurser knutna till militären, vilket det sannolikt gör i dag, måste man flytta resurserna från försvaret till miljösektorn, till räddningstjänst, katastrofberedskap, vatten- och marksanering, förebyggande miljöarbete etc. Vi tror att det är ännu viktigare än att skapa speciella militära styrkor i miljösyfte. Det är dock också en möjlighet som kan användas, anser miljöutskottet. Herr ordförande! Jag hoppas att kollegerna är medvetna om vikten och betydelsen av detta betänkande. Jag syftar inte bara på kvaliteten på fru Theorins arbete, till vilket jag lyckönskar henne, utan på det faktum att detta betänkande utarbetades av utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor. Det är ett tecken på att parlamentet har uppmärksammat att kalla krigets slut har medfört ett helt nytt säkerhetsbegrepp och att miljösäkerhet är av avgörande betydelse för framtida fred och välstånd. Det råder inget tvivel om att bristen på och förfallet vad beträffar miljöresurser i framtiden kommer att leda till en framtida konflikt, och vi måste använda oss av alla de resurser som finns tillgängliga för att förhindra att detta sker. Om det finns något att kritisera i betänkandet i dess slutgiltiga version, så är det att det sätt på vilket det ändrades både av utskottet för utrikesfrågor och av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd har kommit att medföra att vi har en tendens att inkludera allt, t.o.m. diskbänken i köket. Detta är ett misstag. Vi bör koncentrera oss på de grundläggande frågorna. Vad de flesta anser vara viktigt är den luft de inanandas, den mat de äter och det vatten de dricker och naturligtvis det vatten som krävs för att odla den mat de äter. Jag skulle vilja koncentrera mig på vattenfrågan. Det är kanske den viktigaste utmaningen i fråga om säkerhet som vi kommer att stå inför under det nya århundradet. Om vi t.ex. ser till regionen kring Kaspiska havet, kommer vi att finna att den har en väldig oljepotential som skulle kunna ge upphov till stora framgångar. Men en katastrof kan också ske vilket ögonblick som helst, speciellt i de centralasiatiska republikerna. Vi känner alla till den hemska historien om Aralsjön. På samma sätt finns det andra konflikter som är resultat både av det sovjetiska systemets slöseri med vatten och systemets kollaps som har lett till kaos vad beträffar distribution av vattentillgångar. Det är vattenkraftverket i Kyrgyzstan som underminerar länderna vid flodens lägre lopp. Illegal ledning från vattenförråd och frågor om tillgång i kombination med nationalistisk rivalitet skulle lätt kunna ge upphov till en explosion i vilket ögonblick som helst. Om vi ser till den indiska subkontinenten, så orsakar på samma sätt en växande befolkning tillsammans med avverkning av skogar, översvämningar som underminerar en effektiv vattenförvaring och dammar. Många flodsystems källfloder är belägna i Kashmir och vi är alla medvetna om vad detta innebär för säkerheten. I Mellanöstern är tillgången till Jordanfloden en av huvudfrågorna i fredsprocessen i Mellanöstern, särskilt i förhållande till Golanhöjderna. Historien om relationerna mellan Israel och Jordanien är faktiskt lika mycket en historia om vattenrelationer som någonting annat. Jag välkomnar alltså det faktum att vi slutligen tar itu med dessa frågor. Jag delar Theorins hopp om att vi skall kunna använda alla våra resurser - särskilt militära resurser som satellitrelaterad kunskap osv.- för att gripa oss an miljösäkerheten. Om vi inte gör detta, har vi " ännu inte sett någonting" vad beträffar konflikter. Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Theorins betänkande om miljö, säkerhet och utrikespolitik tar upp en detalj i säkerhetsaspekten, nämligen de miljöpolitiskt relevanta frågorna, överbetonar dessa och försöker därigenom huvudsakligen se försvarsmaktens säkerhetspolitiska roll utifrån denna aspekt och ändra säkerhetsstyrkornas uppgift och förändra deras funktion. Att försvaret kan bidra till förgiftningen av miljön kunde man i första hand se i de tidigare medlemsländerna i Warszawapakten, där den tidens sovjetiska trupper lämnade omfattande miljömässiga skador efter sig när de drogs tillbaka. Okontrollerade och förstörda atomdrivna ubåtar utgör nu en fara för haven, de tidigare kasernerna har efterlämnat oljeförgiftad mark. Frågan om vem som skall stå för hanteringen av det militära avfallet är i dessa länder högst berättigad. Men att nu ta detta som en förevändning för att definiera försvarsmakten utifrån en miljöskyddsaspekt och förhindra forskning utifrån liknande aspekter är att motarbeta den säkerhetspolitiska uppgiften. Eftersom det ännu inte har uppstått fred efter det kalla krigets upphörande måste man ställa sig avvisande till grundprincipen i betänkandet. Framför allt tjänar det inget till att ställa militären till svars för miljöskadorna, för det skulle innebära en överdriven belastning av den redan begränsade försvarsbudgeten. Däremot är det viktigt och riktigt att regeringarna skall ställas till svars för miljöskadorna, och att man befäster principen att förorenaren betalar. Trots betänkandets grundprincip, som jag förkastar som verklighetsfrämmande, är det givetvis vissa punkter som bör stödjas, så som införandet av miljöaspekterna i den militära forskningen, intensifieringen av vapenindustrins omställning till civil produktion, insatser för förbud mot personminor och en vädjan om ett omedelbart undertecknande av Ottawa-avtalet från 1997, kontrollen av avfallet från kärnvapenindustrin, kontrollen av biologiska och kemiska stridsmedel, en fortsatt avveckling av kärnvapen och i synnerhet uppfyllandet av ickespridningsavtalet. Att den typen av vapen kan hamna i händerna på oansvariga tyranner eller terroristiska organisationer innebär en stor risk, och det måste förhindras genom ett nät av internationella fördrag liksom relevanta kontroller. Kravet på utbildning av miljövärnssoldater i syfte att inrätta en europeisk miljöbrigad avviker från den egentliga frågan och är därför inte relevant, eftersom miljöaspekten redan i dag beaktas av de nationella försvarsmakterna, liksom av Nato: s partnerskap för fred. Säkerligen bör även militären vara förberedd inför miljökatastrofer. Men det är säkerligen inte dess främsta uppgift. Herr ordförande! Miljön måste utgöra en viktig faktor inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är det centrala budskapet i detta betänkande. Jag tackar Theorin för den energi hon har lagt ned på detta. Det skulle verkligen vara bra om EU utvecklade en gemensam strategi på området. Redan nu existerar många konflikter som bottnar i miljöproblem. Titley har redan sagt det: vatten i Mellanöstern, överbefolkning som en konfliktfaktor i området runt de stora sjöarna, avskogning och översvämningar i Sydasien. Dessutom måste det också tydligt framgå att armén också utgör en del av samhället; ett samhälle där miljöskyddet ges hög prioritet. Där så är möjligt måste vi sätta in militärer för att lösa miljöproblem. Ett bra exempel på en meningsfull militär insats är kontrollen från luften över illegala utsläpp från tanker i Nordsjön. Sålunda skulle en insats av miljövärnssoldater mycket väl kunna ha varit möjlig under bränderna i Indonesien. Men detta betänkande innehåller även många orealistiska och onödiga saker. Låt oss inte ånyo börja inrätta center, börja skriva otaliga grönböcker och upprätta nya brigader. Dessutom måste vi överlåta åt staten i de olika länderna att överföra medel från försvarssektorn inom deras budgetar. Det är inte parlamentets uppgift att ålägga regeringarna att se till att armén driver miljöpolitik. Låt varje medlemsstat se över sin budget som den vill, så kommer miljöfrågorna självfallet att aktualiseras. Min grupp, den liberala gruppen, vill gärna återföra betänkandet till dess kärna. Vi kommer att ta bort ett antal punkter genom ändringsförslag. Utifrån detta kommer min grupp att bestämma om vi skall stödja detta betänkande eller inte. Herr ordförande! Theorin har skrivit ett viktigt betänkande som har blivit bättre genom utskottsbehandlingen, men som ändå är för svagt på vissa punkter, t.ex. när det gäller militärens ansvar för miljöförstöring i fredstid, skadeståndskrav på militären och framför allt när det gäller rymdbaserade vapensystem. Det finns en märklig motsättning mellan motiveringsdelen i betänkandet och själva resolutionen. I motiveringsdelen talar man om HAARP, High Frequency Active Auroral Research Project, som en forskning av klar militär natur, " stjärnornas krig" , en forskning som måste betraktas som allvarligt miljöförstörande, som kan få oöverskådliga effekter för mänskligt liv, som ur legal synpunkt är tveksam, och som kanske utgör ett brott mot folkrätten. Av detta finns nästan ingenting kvar i resolutionen. I resolutionen talar man bara om ytterligare utredningsbehov. Från V-gruppens sida menar vi att det är dags att tala klartext. Man måste kräva ett stopp för denna forskning, vilket vi gör i våra ändringsförslag. Herr ordförande, herr kommissionär! Det är verkligen glädjande att man har medgivit att utrikes- och säkerhetspolitiken har ett nära samband med miljöfrågorna. Likaså är slutsatsen viktig att militära aktiviteter får omfattande konsekvenser för miljön. Men jag vill ändå påvisa ytterligare en omständighet som i större omfattning bör beaktas i vårt framtida fredspolitiska arbete. Såväl i Afrika som i Mellanöstern, Sydamerika och de forna Sovjetstaterna pågår det i dag krig om olja och andra resurser. Inte förrän vi lyckas undanröja denna krigsorsak, som varit så viktig under det senaste århundradet, genom en övergång till förnybara primära energikällor, kommer de första riktiga framstegen för ett långfristig ekologiskt säkrande av freden att kunna ske. En fråga uppfattar jag som särskilt angelägen: EU bör inleda en offensiv mot det ständigt spridande ofoget med legosoldater som deltar intensivt i denna resurskamp. Legosoldattrupper bör förbjudas världen över och åtal bör väckas mot deras europeiska högkvarter. Herr ordförande! Jag skulle vilja ge mitt stöd till de slutsatser detta betänkande kommer till. Det tycks mig vara tydligt att det inflytande miljön har på säkerheten är både omedelbart, viktigt och växande. Jag stöder fullt och fast vad både Theorin och Titley sade beträffande vattenrelaterade konflikter och resurser och hur centralt detta bör vara, då vi planerar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för de kommande tio åren. Samtidigt, tänker jag inte bidra till de kommentarer som redan har gjorts om hur försvaret påverkar miljön. Detta kan man se på Kolahalvön. Detta kan man också se på den brist på säkerhet som råder i kärnkraftverken i Sovjetunionen av den typ som belysts av general Lee Butler. Jag skulle emellertid vilja säga några ord om det HAARP-projekt som Gahrton nämnde. Efter att ha lyssnat på utfrågningen, och efter att själv ha utfört en hel del arbete, har jag kommit fram till att farorna med polar elektromagnetism skulle kunna vara mycket skadliga och kanske t.o.m. olycksbringande. Jag säger detta utan att fälla något speciellt omdöme vad beträffar användandet av denna teknik för militärt bruk, vare sig som ett vapen för att störa klimatet i fiendelandet eller anpassningsförmågan för användande av icke-dödliga vapen, vare sig det handlar om en militär eller civil situation, eller kanske farligast av allt som en förtäckt fortsättning på en försvarspolitik i stil med " Star Wars" . Faktum är att när vi ser till denna fråga och när vi lyssnade till utfrågningen om HAARP, fick vi ibland intrycket av att vi lyssnade till science fiction. Denna science fiction bör dock inte förblinda oss så mycket att den blir till en mycket hotfull verklighet. Jag upprepar vad andra talare redan har kommenterat genom att säga att jag ångrar att den amerikanska administrationen, trots dess kontakter på allra högsta nivå och inom Nato, inte ansåg det vara förnuftigt att komma till detta parlament och uttrycka en åsikt. I brist på detta, måste jag säga att parlamentet måste inta den ståndpunkten att detta är en fråga som bör beröra oss alla, och till vilken vi bör återkomma under nästa mandatperiod. Det finns frågor som är obesvarade och parlamentet förtjänar att få svar på både från amerikanerna och från de vetenskapsmän som är inblandade i denna fråga. Herr ordförande! Låt mig börja med att tacka föredraganden Maj Britt Theorin, som gjort en mycket stor insats som - tillåt mig en liten personlig anmärkning - också ligger i linje med stora delar av det politiska arbete som Theorin tidigare utfört. Det är tydligt att det i betänkandet tas upp en rad andra områden än dem jag arbetar med till vardags i samband med miljön, men jag betraktar betänkandet som en helhet. Kommissionen har med stort intresse tagit till sig parlamentets betänkande och förslaget till en resolution om miljö, säkerhet och utrikespolitik. Det rör sig om - vilket också betonades här i dag - om ett komplicerat ämne, vars stora betydelse det internationella samfundet rent allmänt håller på att få upp ögonen för. Betänkandet är berömvärt genom att det tydligt pekar på många av de samband som finns, eller kan uppstå, mellan miljö, brist på miljöresurser och säkerhet. Det har också i debatten getts en rad exempel som flyktingproblemen och överbefolkningen eller - på det egentliga miljöområdet - vatten och klimat. Kommissionens avdelningar har undersökt en rad säkerhetsproblem och deras ekonomiska följdverkningar sedda ur ett bredare perspektiv. Vi har i samband med detta arrangerat en rad seminarier, bl.a. ett om miljö och säkerhet. Det fastslogs att kommissionen som en uppföljning på dessa seminarier skulle gå vidare och ta upp samspelet mellan utrikespolitik, säkerhet och en hållbar utveckling, i syfte att starta en debatt med de involverade parterna och beslutsfattarna över hela Europa. Som ett resultat av detta håller redan nu mina egna avdelningar på att närmare undersöka några av punkterna i parlamentets betänkande rörande de risker som är förbundna med de globala klimatförändringarna och utnyttjandet av resurserna, och som kan leda till ett ökat antal miljöflyktingar, krissituationer, och - som också betonades av Theorin själv - direkta konflikter. I generaldirektorat XI har arbetet rörande miljö och säkerhet kommit igång. Det kommer att koncentreras på frågor om vattenresurser och vattenbrist, som särskilt Titley var inne på, antingen vi tar itu med Kaspiska havet, Aralsjön eller Svarta havet, som Spencer och jag hade tillfälle att se närmare på för ett tag sedan. Vi kommer också att fokusera på jordförsämring, brist på naturresurser, gränsöverskridande problem i samband med skogsavverkningen och förstöringen av den biologiska mångfalden, samt de säkerhetsproblem som kan uppstå som en följd av detta. I samband med detta kommer man också att titta närmare på följdverkningarna för politiken på andra områden, som till exempel handel, utvecklingsbistånd och samarbete. Detta arbete täcker därför en rad av de förslag som också har kommit från Europaparlamentet, särskilt resolutionens mycket viktiga punkt 1. Kommissionen har vid åtskilliga tillfällen gett uttryck för sina farhågor rörande skogsavverkningen och ökenutbredningen i Afrika. En stor del av nödhjälpen enligt Lomé-programmet har blivit öronmärkt för att bekämpa dessa två fenomen, som naturligtvis har många orsaker, och några av dem är helt klart militära. Men kommissionen har varken behörighet eller sakkunskap när det gäller militära frågor. Den har inte heller tillgång till militär verksamhet eller militära resurser, de lyder helt och hållet under nationella myndigheter. Därför kan vi i kommissionen inte säkerställa att vissa punkter i resolutionsförslaget följs upp; det gäller alltså punkt 18 och 29. Kommissionen deltar fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi kommer därför i samarbete med rådets ordförandeskap att försöka göra oss till talesman för de ståndpunkter som uttrycks i resolutionen i olika internationella säkerhetsfora, inklusive bl.a. FN. Herr ordförande! Slutligen anser kommissionen att det är positivt att parlamentet har utarbetat denna resolution och detta betänkande. Den delar parlamentets oro för sambanden mellan försämringen av miljön och framtida säkerhetsrisker. Som nämnt har vi redan påbörjat arbetet med vissa av problemets aspekter, i synnerhet de som direkt rör miljön. Herr ordförande! I och med dessa kommentarer vill jag ännu en gång tacka föredraganden, Maj Britt Theorin, för ett utmärkt betänkande och för debatten här i dag. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl 9: 00. Omfattande partnerskap med Kina Nästa punkt är betänkande (A4-0479/98) av herr Bernard Raymond, för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, om kommissionens meddelande om uppbyggnad av ett omfattande partnerskap med Kina (KOM(1998)0181-C4-0248/98). Herr ordförande, det beständiga och föränderliga Kina har just på nytt gett oss ett exempel på sina motsägelser och svårigheter. Efter att ha visat uppmuntrande tecken på öppning när det gäller mänskliga rättigheter, har just en rad snabbt avklarrade processer påmint oss om, som om det ännu behövdes, att landet tyvärr fortfarande är fast i en auktoritär politik som vänder ryggen åt frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Undertecknandet av de två FN-konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt medborgerliga och politiska rättigheter, de indirekta kontakterna med företrädarna för det tibetanska folket, besöket i Peking av en företrädare för Taiwan, frisläppandet av politiska fångar, trojkans besök i Tibet, besöket i Peking av Marie Robinson, FN: s kommission för mänskliga rättigheter, samt den offentliga dialog som inletts i kinesisk television mellan Förenta staternas president och Jiang Zemin har utgjort många uppmuntrande tecken som har präglat den senaste perioden. Vi var inte naiva nog att tänka oss att dessa tecken i sig själva innebar en helt ny politik, men bara det faktum att de hade uppstått och att myndigheterna i Peking hade ansett dem nödvändiga var i sig en uppmuntran till att fortsätta och fördjupa dialogen. Kommissionen önskade i det sammanhanget utarbeta ett nytt meddelande, som rådet godkände, innan parlamentet faktiskt ens hade uttalat sig om saken - vilket för övrigt är ett dåligt exempel på demokrati för Kina. Kommisionen fastställde fem riktlinjer, som ni känner till, och som utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor har godkänt. Jag konstaterar med tillfredställelse att en viktig plats i riktlinjerna lämnas åt den politiska dialogen och det föreslagna stödet till Kina för att upprätta en rättstat i landet i överensstämmelse med internationella normer. Den politiska dialogen är nödvändig med landet såsom framtida aktör i en multipolär värld, och också såsom den asiatiska makt som kan spela en stabiliserande roll i sitt område. Men den politiska dialogen är också nödvändig för att övertyga Kina om att nyckeln till det internationella samhället ligger i respekten för allmänna värden. Vi är i det sammanhanget glada över programmet för rättsligt samarbete och domstolssamarbete till ett belopp av tretton miljoner ecu över tre år, som kommissionen föreslagit. Företräde bör i programmet lämnas åt respekt för individens fri- och rättigheter och facklig frihet, även om det också krävs rättssäkerhet i näringslivet, särskilt på området för skydd av investeringar och immateriella rätttigheter. Mina kära kolleger, vi behandlar dock dessa riktlinjer i en tid då Xu Wenli, Wang Youcai och Qin Yongmin åter sitter i fängelse och när en våg av arresteringar och processer tvingar oss att undra över betydelsen av denna skärpning. Vi vet förvisso att tanken på tioårsdagen av händelserna på Tianmen-platsen oroar Peking, men vi fruktar att denna skärpning har sin källa bortom denna fruktan. På det ekonomiska planet har Kina faktiskt inlett en stor förändring. Genom att dra lärdom av de senaste båda decenniernas internationella förändringar, globaliseringsutvecklingen samt marknadsekonomins effektivitet har landet beslutat att öppna sig utåt och gå över från en byråkratisk och centralstyrd ekonomi till en socialistisk marknadsekonomi. Landet har snabbt fått känna på dess fördelar: en tillväxt som länge varit lika med eller över 10 procent, stora valutareserver, avsevärt ökade utländska investeringar, en fullt expanderande utrikeshandel samt gradvis bemästrad inflation. Kommissionen har för avsikt att följa med i denna förändring och föreslår att man bidrar med samarbete på olika områden, såsom utveckling av mänskliga rättigheter, en förvaltningsreform, social trygghet, reform av finanssektorn, bekämpning av fattigdom och regionala skillnader, knowhow-överföring på energiområdet, utvidgat vetenskapligt och tekniskt samarbete samt miljöskydd. Men den stora förändringen medför som alltid att stora skillnader framhävs och uppstår: skillnader mellan städer och landsbygd, kustområden och inland, centralmakten och lokala myndigheter, fattiga och nyrika, mellan yrkesverksamma och arbetslösa samt på miljöområdet. Myndigheternas önskan att övervinna dessa svårigheter utan att äventyra Kinas enhetlighet och genom att bevara den interna stabiliteten är legitim, men ökar inte den väg, som Peking-myndigheterna verkar välja, faran i stället för att fördriva den? Ett samhälle i förändring kräver smidighet, decentralisering, ansvar, initiativ, debatt, ja, kort sagt, demokrati. Allt som verkar stelt, auktoritärt och centralstyrt kan förblinda under en tid, men i ett ekonomiskt samhälle i rörelse slutar denna inställning alltid med att skapa låsningar som bara kan leda till explosion eller utfrysning och isolering. Europa, som vidhåller sin vilja att skapa en konstruktiv dialog, önskar inte Kina någon av de båda senare lösningarna. EU skulle vilja att landet gradvis inlemmas i det internationella politiska och ekonomiska samhället. EU är beredd att hjälpa till. Men Kina måste också kunna uppvisa lika stort mod på det politiska området som dess beslutsamhet på det ekonomiska området. Vi uppmuntrar landet livligt därtill, för vi vet att historiskt sett är friheten framtiden för alla folk. Herr ordförande! Tre ekonomiska områden som är lika stora och till och med större än Europa har under ett och ett halvt år kollapsat. På alla dessa, Sydostasien, Ryssland och Brasilien, har man tillämpat Internationella valutafondens (IMF) nyliberala läror. Man kan se att det är Kina som kommer att bli föremål för de internationella marknadskrafternas nästa anfall. Kina är dock en politiskt stabilare fästning än de ovannämnda länderna. Kinas stabilitet kan vara livsviktig för hela världen, inklusive Europa och USA. Tvingas Kina att devalvera sin valuta kommer inte Europas och USA: s konkurrenskraft att klara detta. I Bernard-Reymonds betänkande betonas på ett motiverat sätt ett konstruktivt men absolut kritiskt förhållningssätt till det kinesiska samhället. Kina håller på att vittras sönder inifrån av ett miljöproblem. Kinas befolkning spås växa snabbt upp till en och en halv miljard. Under förhållanden med en snabb både intensiv och extensiv ekonomisk tillväxt utsätts naturen och miljön för speciellt stora påfrestningar. 80 procent av Kinas energi produceras med hjälp av stenkol, och när det gäller andra energislag är Kina beroende av import. Förbränningen av stenkol i Kina ökar de globala koldioxidutsläppen, och utsläppen från Kina är de näst största i världen efter utsläppen från USA. Kina har dock inte anslutit sig till internationella klimatkonventioner, vilket det som utvecklingsland inte heller har behövt göra. Det ligger emellertid i landets eget intresse att minska utsläppen. Att miljöproblemen inte har behandlats tillräckligt grundligt och i själva verket inte alls är en negativ sida i betänkandet. Utskottet för externa ekonomiska förbindelser har fäst uppmärksamheten på dessa problem som emellertid inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet från föredragandens sida. Försäljning av modern miljöskyddsteknik och innovativa miljötekniska produkter skulle utgöra ett viktigt tillväxtområde för företagen inom Europeiska unionen. Herr ordförande, kära kolleger, jag tror att den bild som föredraganden Bernard-Reymond har tecknat oss verkligen är ett gott exempel på misslyckandet av den så kallade " konstruktiva dialogens" politik som nu förts av Europeiska unionen gentemot Kina sedan många år. Bernard-Reymond påminde om allt, eller delvis i alla fall, som inte fungerar och det rör sig verkligen om ett misslyckande och ett stort sådant. Vi måste komma ihåg att unionen och medlemsländerna hade samma nedlåtande attityd gentemot Sovjetunionens medborgare som inte var medlemmar. Man ansåg i åratal att det som gällde för oss, demokrati, inte var gångbart hos dem och i dag, och sedan lång tid tillbaka, gör vi samma analys när det gäller Kina: vi föreslår samma politik, den som inte erkänner att de kinesiska medborgarna har rätt till demokrati liksom vi. Det är desto allvarligare därför att Kina är i en dramatisk situation, mycket allvarligare än vad man ofta hör. De sociala och ekonomiska inkonsekvenserna håller på att framkalla arbetslöshet för tiotals miljoner människor. I motsats till vad man försöker få oss att tro är det inte det kommunistiska systemet - för det är ju det det handlar om - som kan garantera den stabilitet som vår socialdemokratiska kollega talade om, utan det är endast demokratin med sina skyddsräcken, sin oppositionsmakt, sina kontrollmekanismer av medborgarna som med säkerhet kan göra det möjligt för Kina att undslippa dessa inkonsekvenser. Vi måste snarare förmå Kina, kräva av Kina och dess kommunistiska ledare - för det är dem det handlar om, man glömmer alltid det - att landet avstår från maktmonopolet, våldsmonopolet och det dagliga våld mot tiotals, ja hundratals miljoner människor som - och det är officiella tal - innebär tiotusentals politiska fångar. Jag vill mana er mina kolleger att ett ögonblick tänka på situationen för en enskild politisk fånge i dag i Kina, Tibet, Inre Mongoliet eller Turkestan. Vi lyssnar på dissidenterna när de släpps från fängelset, vi applåderar dem, men vi glömmer att i dag, när vi diskuterar detta betänkande, befinner sig tiotusentals andra politiska fångar i samma situation av tortyr, våld och mycket ofta död. Det är en sådan konstruktiv dialogpolitik för folkrepubliken Kina som Europeiska unionen godkänner och det är ett misslyckande. Vi såg exempel med de ryska lånen i seklets början och även om man inte kan jämföra allt, tror jag att på våra företags nivå skulle man kanske börja oroa sig en aning för riskerna för de enorma kapital, som investerats av EU-ländernas företag som i morgon riskerar att befinna sig i en situation av en oordning utan like inför förlusten av enorma investeringar. I närheten finns världens största demokrati, Indien. Europeiska unionen låtsas inte om att detta stora land och denna stora demokrati finns och att man där skulle kunna satsa på de demokratiska ledarna. Nej, inte alls, vi fortsätter att bygga " motorvägar med företrädesrätt" till Kina och glömmer dessa exempel. Min kära socialdemokratiska kollega talade om de asiatiska tigrarna, men glömmer att Sydkorea har stärkt sina demokratiska institutioner till följd av den senaste ekonomiska krisen, en tillväxtkris. Ni glömmer att Taiwan, som är ett kinesiskt land, har en allt bättre fungerande demokrati. Ni glömmer de positiva exemplen, men ni glömmer också Nordkorea, som är folkrepubliken Kinas lydstat. Om några år då Nordkoreas regim har störtat därför att den av ett eller annat skäl inte har stöd av det internationella samfundet, kommer vi att upptäcka att det fanns miljoner dödade i Nordkorea, och vi kommer att låtsas bli överraskade. Det är sådana regimer vi uppmuntrar med vår politik för konstruktiv dialog. Vi har inte sett någon framgång i folkrepubliken Kina. Föredraganden påminde om undertecknandet av de internationella konventionerna och några veckor efter ratificeringen av dessa konventioner får vi se att nya dissidenter arresteras och sänds till de berömda " lao-gai" , de kinesiska koncentrationslägren. Vi ser arresteringar av unga kineser som loggar in på Internet. Det är detta Kina som vi vill stödja och som vi faktiskt stöder med vår politik, den konstruktiva dialogen. Jag är glad att Leon Brittan är med oss, eftersom parlamentet hade en litet annorlunda politik i snabbresolutionerna: han lade fram inte mindre än tjugo resolutioner under de senaste fem åren där han särskilt bad att dessa dissidenter skulle frisläppas. Ingen av dem har släppts fri på grund av de europeiska påtryckningarna. Två eller tre släpptes tack vare amerikanska påtryckningar: Wong Dan och Wei Jingsheng. Vi har inte uppnått någonting. Inre Mongoliets demokratiska ledare, Ada, är fortfarande i fängelse, liksom dissidenterna från Östturkestan, liksom tiotusentals politiska fångar. Vi har ingen hög representant från Europeiska unionen i Tibet, såsom parlamentet begärt. Vi har inte uppnått någonting på detta plan, på planet för mänskliga rättigheter eller för politisk frihet. Herr ordförande! Jag skulle vilja klargöra från början att den socialdemokratiska gruppen stöder kommissionens meddelande om uppbyggnad av ett omfattande partnerskap med Kina. Vi lägger tonvikt vid ordet partnerskap som handlar om dialog mellan två parter och inte en part som ständigt föreläser för den andra. Som herr Bernard-Raymond känner till, var min största oro vad beträffar hans första utkast till betänkande det faktum att vi tillbringar all vår tid med att föreläsa för Kina. Jag skulle vilja tacka honom och berömma honom för det sätt på vilket han har varit beredd att anta ändringsförslag och anpassa sitt betänkande. Jag anser att det nu är ett mycket mer balanserat betänkande. Kina är naturligtvis viktigt, inte bara för EU utan för hela världen, vilket var tydligt då alla darrade av rädsla inför tanken på en devalvering av valutan. Detta rättfärdigar naturligtvis inte att vi bortser från vår egen traditionella ställning. Vi har vår egen standard och våra egna åsikter i avseende på demokrati och mänskliga rättigheter och vi har all rätt att uttrycka dessa och att förvänta oss att våra partner respekterar samma principer. Vi måste emellertid vara medvetna om att det inte är så lätt att förändra ett system och att Kina på många sätt faktiskt är ett land under utveckling, inte ett utvecklat land. Därför bör vi sträva efter att uppmuntra framsteg och reform. Dupuis har rätt. Politisk och ekonomisk reform går hand i hand. De är inte fristående från varandra. Plötsliga och dramatiska helomvändningar, i likhet med dem som skedde under kulturrevolutionen i Kina, för inget gott med sig för någon. De splittrar och ökar fattigdomen. Vi måste vara beredda och uppmärksamma när Kina är på väg i rätt riktning, t.ex. så har övergången till kinesiskt styre i Hong Kong lyckats mycket bättre än vad de flesta hade förväntat sig och vi bör uppmärksamma detta. Vi bör försöka uppmuntra Kina till att inta sin plats i världsordningen, särskilt sitt medlemskap i WTO. Detta kommer att göra det möjligt för oss att ta itu med frågor som bedrägeri och brist på respekt för immaterialrätt, som för närvarande är de frågor som bekymrar oss mest. Vi bör naturligtvis ständigt propagera vårt budskap vad beträffar mänskliga rättigheter, men vi måste uppmärksamma att Mary Robinson beviljades tillträde, och att Kina nu börjat ansluta sig till FN-konventionerna. Vi måste säkerställa att dessa ratificeras, och vi har all rätt att fördöma den hårdare kontroll som den senaste tiden brutit mot den trend som vi har sett under de senaste 12 månaderna. När vi kritiserar Kina måste vi vara medvetna om att vi bör se till oss själva. Vi måste, i egenskap av Europeiska unionen, tala med en enhällig röst i våra relationer med Kina. Det vore inte alls lyckat om en eller två medlemsstater skulle bestämma sig för att göra allt på egen hand av handelsmässiga skäl. Europeiska unionen måste ha en gemensam politik i förhållande till Kina. Min slutliga iakttagelse har att göra med Taiwan. Det gläder mig att vi har möjlighet att ändra betänkandets kommentarer avseende förbindelser med Taiwan, eftersom vår ståndpunkt bör vara mycket enkel med hänsyn till att vi inte skall blanda oss i förhållandet mellan Taiwan och Kina. Varje lösning beträffande Taiwan skall respektera den internationella rätten och rätten till självbestämmande. Utöver detta, är det naturligtvis en fråga som Kina måste lösa. Herr ordförande! Vi kristdemokrater stöder kommissionens och vår föredragandes linje och tackar honom för hans fina betänkande. Vi tror att endast en konstruktiv dialog kan föra oss vidare, och som svar till föregående talare: Jag delar många av hans åsikter, men alla våra prioriteringar har varit förgäves. Vi måste inleda en konstruktiv dialog och stärka denna, och jag hoppas att den andra sidan, Folkrepubliken Kina, förstår att vi är beredda att gå dem till mötes, men då måste även de komma oss till mötes. Båda sidor bär ett stort ansvar. För det första: Europeiska unionen önskar och hoppas att Folkrepubliken Kina skall vidta de åtgärder som krävs för att så snart som möjligt bli medlemmar i Världshandelsorganisationen. Vi är också beredda att, om man så önskar, stödja Folkrepubliken Kina i förverkligandet av de egna målsättningarna, stödja övergången från en byråkratisk planekonomi till en socialistisk marknadsekonomi. Framför allt tror vi att det i handelns och investeringarnas intresse, om man konsekvent följer den väg som Folkrepubliken Kina har utstakat, måste leda till reformer av rätts- och skattesystemen, annars kommer inte världshandeln att kunna blomstra igen. För att öka de mänskliga rättigheterna och demokratin räcker det inte med att underteckna FN: s avtal, och vi bör därför tydligt säga till våra vänner: Enligt vår uppfattning kräver principerna för demokrati och mänskliga rättigheter erkännandet av oliktänkande partier, erkännandet av kulturella autonomier i områden som Tibet och den enskildes rätt till sina medborgerliga rättigheter och frisläppandet av de personer som anhållits på grund av att de utövat dessa. Denna önskan borde vid det här laget ha nått fram. Tillåt mig ännu en kommentar i frågan fred och stabilitet i Asien: Erkännandet av staten Taiwans existens och medborgarnas rätt till självbestämmande är en grundförutsättning för stabiliteten där. Samtalen mellan företrädare för Folkrepubliken Kina och Taiwan är lovande tecken på att båda sidor nu närmar sig en fredlig lösning. Herr ordförande! Den svenske författaren Per Ahlmark har i samarbete med framträdande fredsforskare i olika delar av världen övertygande visat att demokratier aldrig har fört krig med varandra, samt att omfattande hungerkatastrofer inte inträffar i länder med fria medier och marknadsekonomi. Diktaturens offer kan i vårt århundrade räknas i tiotals miljoner människor, människor som av dikatorer har drivits ut i krig, arkebuserats, krossats i koncentrations- och arbetsläger eller har fått svälta ihjäl. Till de verkligt stora massmördarna i vår tid hör Hitler, Stalin och Mao, men de har haft - och har fortfarande - flera motsvarigheter på många håll: Pol Pot, Verwoerd, Saddam Hussein, Kim II Sung, för att bara nämna några. Efter Mao har Kina i flera viktiga avseenden lagt om kursen. Det hälsar vi i Europa med glädje, en glädje som vi delar med hundratals miljoner kineser som därigenom har fått ett bättre liv. Men de kvarvarande problemen i Kina, för kineserna, är alltjämt stora. Kina är långtifrån någon demokrati. Yttrande- och föreningsfriheten sitter trångt. De som i Kina kräver demokratiska och mänskliga rättigheter får långvariga fängelsestraff. Avrättningarna är talrika, tibetanerna förtrycks och Taiwan utsätts stundtals för påtagliga hot av Peking. Så länge dessa förhållanden råder, förblir det därför en uppgift för Europeiska unionen, inte minst för detta parlament, att kräva ändring och att utnyttja alla de medel som vi har för att åstadkomma en ändring. Det är i vårt eget intresse - javisst - men än mer för Kinas och kinesernas skull. Herr ordförande! Europeiska kommissionens meddelande, och i förlängningen den debatt som förs, förefaller mig på något sätt oförklarligt. Det saknar verklighetsförankring. Ni vill inte ta hänsyn till att detta stora land, detta stora folk för endast femtio år sedan befriades från yttre fiender, från långvarigt kolonialt beroende, från inbördeskrig, och att det under loppet av femtio år har försökt skapa sin egen samhällsmodell, som passar landets historia och dess 5000 år gamla kultur. Därför, herr ordförande, är kommissionens meddelande knappast trovärdigt, det är självrättfärdigt och egoistiskt, och det innebär att man har siktet inställt på hur de europeiska multinationella företagen skall kunna ta för sig av den stora kinesiska marknaden. Vad innebär meddelandet? Min tid räcker inte. Jag skall nämna ett fåtal punkter. På ett ställe sägs det: " ... reformerna skall fortsätta, och vi kommer att stödja dem" . Om man med detta uppriktigt avsåg utvecklingen i Kina, välstånd för dess folk, borde vi alla kunna instämma. Nej! Vad man avser är att Kina genom reformerna skall tvingas in i er modell och utsättas för era multinationella företags åtgärder. Vidare står det: " ... Vi skall stödja reformerna för att förhindra att Kina drabbas av samma krisfenomen som i de andra asiatiska länderna" - Men, värderade kolleger, dessa länder - de tre som ni nämnde tidigare - har ju sedan länge anpassat sig till era modeller, era liberala åtgärder. Och ändå fick vi en kris. Är det dit ni vill föra också Kina? Har det inte förekommit kris ockaså i era egna länder, trots den renodlade liberala politiken? Var söker ni då efter orsakerna till krisen, när ni nu, så att säga av medlidande, genom reformpolitik efter era egna modeller vill förhindra att Kina drabbas av kris? Sedan ännu en punkt, herr ordförande, som innebär ett försök till inblandning i Kinas inre angelägenheter: ja, bilateral handel, men i de fall då kinesiska företag inom Kina inte helt följer den fria marknadens regler, då vill man sätta in speciella dumpningsåtgärder mot dem. Detta är en öppen inblandning, som inte kan tillåtas. Till sist, herr ordförande, rättsstat, demokrati o.s.v., för att vi skall ha " partnerskap" , nära relationer med Kina. Detta är förvisso något att hoppas på såväl för det kinesiska folket som för Europeiska unioinen och världen i stort. Men varför blundar ni: I detta lilla Lettland, som ni har nära förbindelser med och gärna vill ansluta till unionen, som har 2, 5 miljoner invånare, finns det 700 000 invånare som inte har rätt att kalla sig medborgare. Varför? Bara därför att de har ryska som modersmål. Varför vill ni ha dessa förbindelser med Lettland? Varför ser ni inte detta? Det är alltså hyckleri, egoism och högfärd. En av våra kolleger sade att ni ville statuera exempel. Herr ordförande! Kina har ställt dörren på glänt, men samtidigt håller man emot inifrån av alla krafter för att denna dörr inte skall öppnas för mycket. Kina vill delta i det ekonomiska klivet framåt i den globala ekonomin, men vill ännu inte ta konsekvenserna av detta som innebär även en politisk förändring. Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter behandlas av rädsla. Föredraganden kallar det till och med auktoritärt. I praktiken observerar man således till exempel att grundaren av det demokratiska partiet Kina döms till elva års fängelse. Ett annat exempel: en enkel man som vidarebefordrar Internetadresser döms för detta till två års fängelse. Det pågår ett spel. Kvällen före det amerikanska besöket och den Internationella olympiska kommitténs diskussioner friger man dissidenter. Enstaka veckor efter detta fängslar man åter en stort antal andra dissidenter. Kina spelar ett spel med resten av världen. Det är ett spel som inte passar i det omfattande partnerskapet såsom kommissionen föreslår det. Det passar inte in. Jag anser det till och med oacceptabelt. Det är sant att alla europeiska medlemsstater står i kö för att göra affärer med Kina. Men jag håller helt med Depuis. Dessa investeringar kan bara vara framgångsrika om Kina blir ett öppet och demokratiskt samhälle. Vårt partnerskap kan där vara till hjälp. Föredraganden föreslår en konstruktiv dialog, men denna måste i så fall leda till meningsfulla förändringar på det ekonomiska och politiska området. Annars förutspår jag en konstant debatt i detta parlament om denna konstruktiva dialog som inte har lett någonstans, såsom den vi har haft om den kritiska dialogen kring Iran. En konstruktiv dialog måste leda till framsteg. Föredragandens förslag om att i handels- och samarbetsavtalet med Kina som nu skall förnyas införa en klausul om mänskliga rättigheter är ett steg i rätt riktning. Jag ber att få gratulera föredraganden. Herr ordförande! Det är ett mycket allvarligt bakslag för demokratiseringssträvandena i Kina som har inträffat de senaste månaderna. Det är därför som jag som ordförande i Kinadelegationen tillsammans med övriga styrelseledamöter och många andra kolleger har lagt fram ett särskilt ändringsförslag, i vilket vi inte bara uttrycker vår oro, utan också begär konkreta besked från de kinesiska myndigheterna beträffande ett stort antal namngivna personer som har arresterats under senare tid. Det är väldigt viktigt att vi upprätthåller ett tryck på den kinesiska regimen, och inte får den att tro att vi enbart ser hoppfulla tecken - det kan vi nämligen inte göra. Varför beter sig då kineserna på detta sätt? Ja, det finns en väldigt allvarlig bakgrund. Jag vill citera en enda mening ur en rapport från den årliga konferens som European Union China Academic Network anordnar, denna gång i Madrid i förra veckan. I denna rapport skriver den franske professorn Jean-Louis Rocker följande: " In recent years numerous demonstrations, petitions, sit-ins and violent actions have taken place in most big cities in order to protest against the degradation of living conditions" . Det finns en social oro i Kina som myndigheterna nu bemöter med repression. Det finns all anledning för Europeiska unionen att fundera över sin politik gentemot Kina. Herr ordförande! Föredragande Bernard-Reymond är värd att gratulera och kan verkligen lyckönskas. Han har tagit fram ett bra betänkande. Vi har haft många diskussioner och ändringsförslag, och jag tror att det har lett till ett väl avvägt betänkande. Vi är för Kina, och på den punkten måste vi vara ärliga mot oss själva, som ledamöter i en mycket, mycket komplicerad situation. Om jag här citerar Gorbatjov " livet straffar den som kommer för sent" , så är det kanske, på grund av den som sade det, inte så lätt för Kina att acceptera detta, även mot bakgrund av det faktum att det på sätt och vis skett en upplösning av Sovjetunionen, något som inte var så positivt, och för Kina och den övriga världen skulle det vara katastrofalt om det upprepades i Kina. Just av den anledningen måste vi föra en ständig dialog med kineserna, med Kinas företrädare, och övertyga dem om att det är viktigt för dem och för Kina att lämpliga reformer genomdrivs och att det inte är något som påtvingas dem utifrån utan något som i samband med demokratirörelsen i Kina uppstår av sig själv. Det finns tre stora moment som vi måste ta med i beräkningen, det politiska, det ekonomiska och frågan om de mänskliga rättigheterna. Låt oss inte vara naiva och tro att vi kan bortse från något av dessa. Låt oss inte vara så naiva att vi tror att vi kan föra en kamp för de mänskliga rättigheterna om vi inte samtidigt för en politisk dialog och även ekonomiskt stöder utvecklingen i Kina och driver den framåt. Politiskt sett är Kina en viktig partner, och just de som ständigt säger att vi behöver Förenta nationerna och Säkerhetsrådet för säkerhetspolitiska åtgärder och beslut i världen, bör vara angelägna om att föra denna politiska dialog med Kina, med tanke på den politiska situation som tyvärr råder där i dag. Vad den ekonomiska frågan beträffar: Naturligtvis är jag medveten om att många företag har rent företagsekonomiska intressen eller handelsintressen. Men vårt gemensamma mål är också en fortsatt ekonomisk utveckling i Kina. Vi har knappast något intresse av ett sammanbrott i Kina, tvärtom, vi vill se en ekonomisk utveckling i Kina. Det måste vara vår och Europeiska unionens politik att vi på samma gång - inte som en motsättning eller ersättning för något annat - är obevekliga i frågan om de mänskliga rättigheterna och försöker övertyga Kina om att det ligger i deras eget och i de mänskliga rättigheternas intresse, att man gör framsteg i frågan om politisk demokrati. För oavsett hur många fel Gorbatjov begår, så är denna fras den avgörande. Det kommer även att gälla i Kina, men med katastrofala följder för hela världen: Livet straffar den som kommer för sent! Det är Kina som först kommer att straffas, om man inte försöker göra parallella ekonomiska och politiska framsteg i tid, även framsteg på området för de mänskliga rättigheterna. Därför anser jag att det som betänkandet gör är helt korrekt; man försöker där i dialogform förmedla till Kina, i stället för att på ett imperalistiskt sätt föreskriva, hur Kina bör agera, och Kina inbjuds att tillsammans med oss skapa en bättre, rättvisare och ekonomiskt sett framgångsrikare värld. Herr ordförande! Bernard-Reymonds betänkande utgör ett mycket värdefullt bidrag till den pågående och utvecklande debatten om naturen av förbindelserna mellan Kina och Europeiska unionen. Det är viktigt att vi engagerar oss för positiva och konstruktiva förbindelser med Kina. Det måste emellertid vara öppna och ärliga förbindelser. Europeiska unionen har alltid stött principerna om demokrati och skydd för mänskliga rättigheter. Trots att vi skulle vilja ställa oss positiva till många av de förändringar som håller på att ske i Kina, kan vi inte göra detta, och vi bör absolut inte blunda för de fortsatta kränkningarna av mänskliga rättigheter, och särskilt inte den skandalösa behandling politiska flyktingar och medlemmar i olika religiösa samfund utsätts för. Ett misslyckande från vår sida att uttala oss tydligt enbart därför att många av de ledande medlemsstaterna i Europeiska unionen har gynnsamma handelsförbindelser med Kina skulle vara att avsäga oss vårt ansvar och skulle undergräva unionens moraliska bofogenheter att uttala sig i fråga om andra situationer på andra ställen i världen, där man på ett uppenbart sätt bryter mot mänskliga rättigheter. Dessutom skulle det vara ett svek mot den filosofi som unionens grundare stod för. Vad beträffar Hong Kong välkomnar jag det faktum att maktöverlämnandet kunde ske utan att många av våra värsta farhågor infriade sig. Vi måste emellertid fortsätta hålla ett vakande öga på Hong Kong, och jag välkomnar i detta avseende utgivningen av kommissionens senaste betänkande vilket jag hoppas kunna svara mot. Vid ett flertal tillfällen har rättssäkerheten och beaktandet av mänkliga rättigheter kommit att ifrågasättas. Man måste ta itu med dessa farhågor, och man måste även se till att påskynda hastigheten för den tidsplan man har för införandet av allmän rösträtt. Bortsett från dessa få kommentarer, lovordar jag föredragandens ansträngningar och välkomnar innerligt det betänkande han framställt. Fru ordförande! Bernard-Reymonds betänkande påvisar att det inte finns något förnuftigt alternativ till ett balanserat och heltäckande synsett. Detta är vad en stor majoritet i parlamentet anser. Jag välkomnar också det faktum att vi nu inte har en oändlig rad brådskande angelägenheter beträffande frågor av underordnad betydelse, utan att vi har ett heltäckande synsätt. Detta parlament måste inta en mogen ståndpunkt och det är just vad Bernard-Raymond har gjort. Som Gharton påpekade bordlade Kinadelegationen ändringsförslag 11 i vilket påpekas att det är mycket viktigt att man tar itu med en del av den senaste tidens negativa utveckling. Jag skulle vilja höra hur Sir Leon Brittan ser på denna omsvängning i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är en viktig och negativ utveckling. Som andra talare redan sagt, har det också skett en positiv utveckling. Vi bör i detta läge uppmärksamma att i ekonomiska termer har Kina just nu hamnat mitt i en orkan. Om denna orkan stjälper det hela kommer vi också att få kännbara effekter av detta. Kina har uppvisat ett ekonomiskt och politiskt mod som är värt att uppmärksamma. I Hong Kong går saker och ting bättre än vi förväntat oss, vilket andra också har kommenterat. Det är därför som jag skulle vilja understryka att mellan Ephremidis extremism och - om ni ursäktar, herr Dupuis - det icke-alternativ som ARE utgör, som har bordlagt 26 ändringsförslag utan att ha någon alternativ politik, är Bernard-Reymonds politik den rätta. Vi skulle vilja sätta press på Kina vad beträffar mänskliga rättigheter, inte bara för moralisk självtillfredställelse utan för att det ligger i Kinas bästa intresse. Det kinesiska samhället kan bara utvecklas om man i det tar hänsyn till pluralism, mänskliga rättigheter och politisk opposition. Detta är den väg som leder framåt som exemplet med Ryssland har påvisat. Med hänsyn till Kinas storlek finns det inte så många modeller som kan tillämpas på landet. Av denna anledning hoppas vi att herr Bernard-Raymonds inställning kommer att delas av en stor majoritet i detta parlament. Fru ordförande, ärade kolleger! Jag tycker att det verkar som om det i förhållande till Kina än en gång visar sig att Europa är svagt gentemot de starka och starkt gentemot de svaga. Det är lätt att bli förargad på Sierra Leone eller Guinea Bissau, men mycket svårare att säga sanningen om det som händer i Kina i dag: ett grymt förtryck av all slags opposition, avskaffande av all yttrande- och åsiktsfrihet, domar efter farsartade rättegångar mot de enda företrädarna för en möjlig opposition mot kommunistregimen, som torterar och avrättar sina motståndare. Och vi här fortsätter att ha denna försonliga hållning. Det ser vi också i detta betänkande: trots Raymonds utmärkt goda vilja tycker jag det verkar som att Europa även denna gång visar sig helt underkastat den kommersiella logiken. Det som har hänt under de sanaste veckorna får inte förbigås med tystnad. Jag tror starkt att om Europa har ett värde, fortfarande har en mening, måste man upphäva sin röst till försvar för respekten för mänskliga rättigheter, framför allt inför starkare länder som självfallet har en ledande roll, såsom är fallet i detta ögonblick med Kina i det asiatiska sammanhanget, och inte bara där. I ljuset av allt detta frågar jag mig om man fortfarande kan tänka sig att dela ut bistånd och subventioner, att ha förbindelser med den som torterar och avrättar sina politiska motståndare. I ljuset av allt detta frågar jag alla er om man inte borde ändra Europaparlamentets och kommissionens förhållningssätt gentemot en blodtörstig och förtryckande regim radikalt. Fru ordförande, kära kolleger! Jag vill också skriva under den fempunktsstrategi som kommissionen har föreslagit och som för övrigt redan har fått rådets stöd, vilket går ut på att stödja att Kina i allt högre grad upptas i den internationella ordningen. Här anser jag att Europeiska unionen med hänsyn till våra egna intressen och behovet av att definiera en självständig politik i förhållande till USA, faktiskt borde stödja Kinas inträde i Världshandelsorganisationen, med respekt för de skyldigheter som detta innebär. Jag konstaterar med glädje att det har skett vissa framsteg i kapitlet om de mänskliga rättigheterna, men jag anser att de ekonomiska och kommersiella intressenas Realpolitik i Europeiska unionen, eller rättare sagt i vissa av Europeiska unionens medlemsstater, inte får förleda oss att tro att Kina redan är en rättsstat, för det är det inte! Vi måste däremot stödja utvecklingen i den riktningen. Men jag anser att vi måste göra seriösa påpekanden för våra kinesiska partner angående försämringen på senare tid av vissa problem med de mänskliga rättigheterna, förföljelse av politiskt oppositionella och etniska och nationella minoriteter, och framför allt vad gäller situationen för lay-off- tvångsarbetarna, utan fackliga rättigheter, utan facklig frihet, utan respekt för strejkrätten. Därför, herr ordförande, kära kolleger, vill jag specifikt ta upp fallet Macao. Vår föredragande har behandlat detta bra, eftersom han har förstått områdets specifika karaktär, präglad av dess historia och särskilda egenskaper. Macao kan fungera som en öppen dörr för Kina till väst och till Europeiska unionen och en bro mellan Europa med sin mångfald, och Kina. Därför, herr ordförande, anser jag att Europeiska unionen mycket uppmärksamt, med samma krav som för Hongkong, måste följa Macaos överlämnande till kinesisk överhöghet - i slutet av detta år -, för att stödja tillämpningen av principen " ett land, två system" . Det återstår fortfarande många problem att lösa inom kapitlet om grundläggande rättigheter och friheter, nationalitet, garantier för att Kina kommer att respektera det redan befintliga förbudet mot dödsstraff, religionsfriheten, föreningsfriheten, bestämmelserna angående områdets två officiella språk - kinesiska och portugisiska - samt behovet av att så snart som möjligt fastställa ett oberoende rättssystem, det vill säga med en lokal högsta domstol. Jag menar att Europeiska unionen kan stödja utvecklingen av det civila samhället på området. Jag ber kommissionen att med Hongkong som exempel utforma ett meddelande om de framtida förbindelserna mellan Europeiska unionen och Macao, och samtidigt framställa regelbundna rapporter om situationen. Jag noterar också att den aktuella delegationen för Hongkong inte har lyckats ta ansvaret att företräda Europeiska unionen också i Macao. Jag ber kommissionären om en förklaring angående denna oacceptabla attityd från Europeiska unionens delegation för Hongkong, vilken tycks ovetande om att den också har till uppgift att företräda Macao. Fru ordförande! Utvecklingen av ett omfattande partnerskap med Kina är välkommen i alla delar, för våra intressen, för det landets intresse och utan tvivel också för världsfreden och världens välfärd, vilket på vederbörligt sätt har understrukits i kommissionens meddelande och i Bernard-Raymonds betänkande, och vi gratulerar därför till dessa. Inom denna ram måste vi förstå den mycket speciella betydelsen i punkt A-5 i meddelandet och punkt 41 i resolutionsförslaget som vi skall godkänna, och som uttrycker önskan om ett korrekt överlämnande av överhögheten för Macao till Kina. Detta måste ske till förmån för dess befolkning och för Kina, som har mycket att tjäna på att det där finns ett blomstrande och demokratiskt samhälle och ännu en port till resten av världen. Men Macaos roll är också ett prioriterat intresse för Europeiska unionen, en roll som är fullständigt oavhängigt av Hongkongs roll, vilket precis har nämnts. Alternativet till en förbindelse med oss är för övrigt säkerligen inte en förbindelse med Hongkong, vilket Macaos invånare har rätt att inte vilja ha, då de fruktar den sekundära plats de därigenom skulle få och den reella risken att försvinna, utan egen röst, i det stora kinesiska territoriet. Macao har alltså en egen identitet och ligger i ett mycket annorlunda område i Kina, varför våra möjligheter till närmande fördubblas. Det handlar om identitet och möjligheter som fram till nu har motiverat världshandelsorganisationens närvaro i området, och genomförandet av ett handels- och samarbetsavtal mellan Europeiska unionen och Macao, något som inte fanns med Hongkong, och som måste bevaras efter överlämnandet. Det finns alltså en öppen väg som det skulle vara naivt att förspilla. Ett klart steg mot att upprätthålla och fördjupa den är ett omedelbart införande av en egen representation i Macao, med låga kostnader, som områdets myndigheter säkerligen kommer att vilja dela med oss. Jag vill fråga kommissionären om ni har för avsikt att ta något steg i denna riktning? Fru ordförande! Det gläder mig att få möjligheten att besvara Bernard-Raymonds balanserade och mycket förnuftiga betänkande. Det gläder mig att se att det i många delar av parlamentet, i synnerhet hos Swoboda, Brinkhorst och Porto, finns ett avsevärt stöd för detta balanserade betänkande. Europeiska unionen har ett stort intresse i att hjälpa till i upprättandet av ett stabilt, välmående och öppet Kina som ansluter sig till politisk pluralism, fri marknad, rättssäkerhet och som bidrar till byggandet av en säker internationell ordning. För sådana som Depuis falang som anser att vi inte har varit tillräckligt stränga i fråga om situationen med de mänskliga rättigheterna, eller till Ephremidis som har en helt annan inställning till saker och ting, måste jag säga att jag inte anser att de har lagt fram något riktigt alternativ. Det grundläggande i vår inställning är att den är långsiktig. Den måste fullföljas både i goda och i dåliga tider, såvida det inte sker en grundläggande förändring av situationen. Det råder inget tvivel om att situationen i Kina idag, både ekonomiskt och politiskt sett, är mindre hoppfull än vad den var för bara ett år sedan. Jag anser inte att detta är en anledning till att i grunden förändra den inställning vi följt, eller den som rekommenderades av Bernard-Raymond både i hans anförande och i hans betänkande. Antagandet av betänkandet är tidsenligt. Under premiärminister Zhu Rongjis styre har Kina påbörjat en rad ekonomiska nyckelreformer. Mot bakgrund av Asienkrisen kommer dessa reformer emellertid med stor sannolikhet att hamna under press det kommande året allt eftersom den ekonomiska tillväxten saktas ned. De senaste händelserna i Kina har också givit upphov till allvarlig oro med hänsyn till respekten för mänskliga rättigheter. Under dessa omständigheter är det viktigt - rent av grundläggande - för oss att sända rätt signaler till Kina. Vårt meddelande ställde upp ett antal grundläggande mål. Först och främst vill vi ytterligare engagera Kina i den internationella gemenskapen genom en förnyad politisk dialog. Under det senaste årtiondet har Kina tagit några välkomna steg vad beträffar vapenkontroll, icke-spridning av kärnvapen, bevarandet av miljön på jorden, bekämpande av internationell brottslighet och droghandel. Vi bör bygga på Kinas önskan att erkännas som en ansvarig aktör på världsscenen och utveckla en dialog om världsfrågor av gemensamt intresse. Historien utvisar att detta kan ge upphov till praktiska resultat och inte bara är en fruktlös dröm. För det andra måste vi ytterligare införliva Kina i världsekonomin genom att i en större utsträckning få med dem i världshandelssystemet och genom att stödja processen för ekonomisk och social reform som är under utveckling. Kina är den snabbast växande marknaden för europeiska varor och tjänster. Det ligger med säkerhet i vårt intresse att i en större utsträckning få med dem i världsekonomin. Tillgången till denna marknad är alltför restriktiv. Vi vill dock inte vidta motåtgärder genom att skapa en självutplånande protektionistisk rundgång. Tvärtom kommer den europeiska marknadens öppenhet att utgöra vårt bästa bidrag för att hjälpa Kina att konfrontera den pågående Asienkrisen, men vi fortsätter vårt åtagande att ytterligare öppna marknader, inklusive den kinesiska. På förslaget att Kina bör gå med i WTO, är svaret ja, men på kommersiellt meningsfulla villkor, genom att komma överens om öppnandet av dess ekonomi. Detta är lämpligt med hänsyn till landets storlek och tillstånd vad beträffar ekonomisk utveckling. Jag ber inte om ursäkt för att jag hänvisar till frågan om storlek. Det är fallet att i ett land av Kinas storlek - och detta kommer inte att försvinna, och det kommer inte att förändras p.g.a. att vi säger styggare saker för att få igenom stygga beslut - det endast är genom att vara ärligt engagerade ekonomiskt och politiskt, genom att vara uppriktiga och öppna som vi kan ha en möjlighet att få till stånd en förändring i landet. Europeiska unionen går in för att stödja Kina i dess övergång till ett öppet samhälle som grundar sig på rättssäkerhet och fullständig respekt för mänskliga rättigheter. Vi är naturligtvis inte tillfredställda med den nuvarande situationen i Kina. Vi har valt en pragmatisk och resultatinriktad ståndpunkt i frågan i och med vilken vi utmanar de kinesiska myndigheterna i frågor och händelser som är av vikt för oss, som den senaste mängden av rättegångar mot och anhållanden av dissidenter. Vi håller inte tyst om dessa frågor, men samtidigt utvidgar vi våra områden för samarbete. Båda sidorna av denna politik är nödvändiga. Dialogen om mänskliga rättigheter har varit användbar, men vi har klargjort ordentligt för de kinesiska myndigheterna att vi nu är tvungna att uppnå särskilda och påtagliga framsteg för att upprätthålla trovärdigheten av denna dialog. Det sägs att den senaste utvecklingen i Kina har understrukit detta behov. Vi har begärt frisläppande av de dissidenter som fängslats efter den senaste tidens hårdare kontroll och denna fråga kommer att fortsätta att stå på vår dagordning tills dessa dissidenter blir frisläppta. Det viktigaste av allt är att vi har klargjort för de kinesiska myndigheterna att vi kommer att fastställa referenspunkter genom vilka dialogens framsteg kan bedömas. Denna uppfinning kommer att säkerställa att de påtryckningar och den fart som är nödvändig för dialogen upprätthålls. Den fråga som uppstår är: Vilken sorts påtryckningar? Den sort som vi kommer att sträva efter innehåller följande krav: Först och främst behöver vi mer detaljerad information om politiska fångar, deras antal, de anklagelser för vilka de dömts, deras hälsotillstånd tillika med möjligheten att komma i kontakt med vissa fångar för företrädare för Europa och för icke-statliga organisationer. För det andra vill vi se att man vidtar speciella åtgärder för att förbättra fängelseförhållandena och reformerar det straffrättsliga systemet, inklusive villkoren för överklagande och möjlighet till domstolskontroll i linje med den internationella standarden. Den sista punkten är speciellt relevant med hänsyn till dödsstraffet och situationen för dissidenter som åtalats för s.k. kontrarevolutionära brott. För det tredje vill vi se referenspunkter för framsteg i avseende på ratificeringen av Förenta nationernas konventioner för mänskliga rättigheter som inbegriper uppföljande av Mary Robinsons besök och ett närmare samarbete med Europeiska unionen inom dialogen för mänskliga rättigheter. För det fjärde finns det en annan kategori av referenspunkter som hänför sig till etniska minoriteter, speciellt dem som finns i Tibet. Dessa inbegriper en lång rad frågor såsom genomblickbarheten av demografisk information, det fria användandet av det tibetanska språket tillsammans med öppen och tydlig information om påstådda tilldragelser som inbegriper etniska minoritetsgrupper och dissidenter. Oavsett de senaste meningsskiljaktigheterna vad beträffar mänskliga rättigheter, hoppas jag att ni håller med om att den europeiska politiken gentemot Kina, vilken också har exemplifierats genom kommissionens meddelande och Bernard-Reymonds betänkande, har gjort väsentliga framsteg i rätt riktning under de senaste åren. Det uppmuntrar mig att se att vårt meddelande och ert betänkande till stora delar överensstämmer. Detta gäller även för Hong Kong. Jag är ledsen över att jag inte kan lova ett tidigt igångsättande med en delegation till Macao. Vi har stora svårigheter att få de resurser och det stöd vi behöver för de delegationer vi vill sätta igång. Vi kommer naturligtvis att undersöka de specifika förslag som gjorts i betänkandet och införliva dem i så stor utsträckning som möjligt på alla väsentliga punkter i våra relationer till Kina. Den utmaning det innebär att utveckla en mångsidig och stadig relation mellan Kina och Europeiska unionen är en av nästa århundrades stora geo-strategiska utmaningar. Jag anser att vi har lagt en solid grund för att låta den framtida Europeiska unionen anta så avgörande utmaningar under nästa århundrade och att vi skall stå fast vid vår inställning och vara ståndaktiga i våra argument men balanserade i vår politik. Tack så mycket, kommissionär Brittan! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Regionalpolitik och konkurrenspolitik Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden: A4-0412/98 av Azzolini för utskottet för regionalpolitik om meddelandet från kommissionen till medlemsstaterna om regionalpolitiken och konkurrenspolitiken (KOM (98)0673 - C4-0247/98), -A4-0421/98 av Riis-Jørgensen för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens XXVII: e rapport om konkurrenspolitiken - 1997 (SEK(98)0636 - C4-0379/98). Fru ordförande, fru kommissionär! Jag är speciellt glad åt att just " min" kommissionär, fru Wulf-Mathies, är närvarande i denna kammare, framför allt på grund av det jag skall säga i medvetande om att hon förstår mig och lyssnar på mig. Jag måste tacka mitt utskott - utskottet för regionalpolitik - för att jag efter två år, 1997, fick mig anförtrott detta betänkande om " Konkurrenspolitik och regionalpolitik, statligt stöd" . Det från 1997 gällde " Politik för sammanhållning och kultur, ett bidrag till sysselsättningen" : två mycket viktiga ämnen som definitivt har ett mervärde i Europa jämfört med andra ämnen, som ändå har utvecklats i denna kammare av framstående kollegor på ett fulländat och intressant sätt. Jag måste understryka att kommissionär Wulf-Mathies mycket väl vet vilka svårigheter somliga medlemsländer har vad gäller att ta åt sig direktiv, normer och förordningar, och alltså är det inte okänt för de flesta, för de initierade att av hela 15 stater i unionen bara fem inalles har haft och har systematiska angreppssätt på gemenskapens regelverk. Detta innebär att det i grunden existerar en metodisk brist på kultur. Såsom kommissionär Wulf-Mathies många gånger har sagt oss i utskottet behövs det kommunikation, mycket kommunikation, men i förenklade ordalag skulle jag vilja säga: förenklade eftersom vissa medlemsländer, uppenbarligen enligt denna logik av icke-förståelse, fortsätter att streta emot, trots att de inte har befogenheten att göra det. Jag vill inte, som italiensk föredragande, begränsa denna kritik till mitt land, men det är bedrövligt att se att vissa medlemsländer som ändå skulle kunna dra nytta av de välgörande effekterna av att tillhöra unionen, sedan, vid det slutliga bokslutet har gjort av med kanske 52 procent när allt går oss väl - och enligt mig går det inte oss väl - vilket visar att det finns en obalans mellan enheten " union" och periferin " medlemsländer" . Då måste jag, som en objektiv förutsättning, uppmana oss alla att reflektera över denna aspekt. Detta borde dock vara en icke marginell aspekt om det är sant, vilket det är, att unionens främsta mål är politiken för ekonomisk och - understryker jag - social sammanhållning. Efter att ha sagt detta måste jag också hålla med om att konkurrensreglerna måste utgöra garantier för att den inre marknaden fungerar på ett korrekt och öppet sätt och att undantagen från den fria konkurrensen, som representeras av de andra staterna, rättfärdigas bara just av nödvändigheten att bibehålla och stärka den ekonomiska och sociala sammanhållning som jag nyss pratade om. Jag håller med om det kommissionen som hävdar om multisektoriell reglering av regionalstödet till stora investeringsprojekt, när man vill begränsa detta slags stöd till bara de projekt som har hög kapitalintensitet som, utan att orsaka allvarlig snedvridning av konkurrensen, medför en obestridlig effekt på regional nivå eftersom de är äkta källor till direkt och indirekt sysselsättning. Uppmaningen är dock att detta förfarande, som för närvarande är på försöksstadiet, i framtiden - i en snar framtid, inte avlägsen fru kommissionär - skall kunna utvidgas till de känsliga sektorer som fortfarande styrs av särskilda bestämmelser för kontroll av de statliga stöden: jag tänker på sådana sektorer som varvsindustrin, bilindustrin, stålindustrin och textilindustrin, vilka alla är stora krisområden och som behöver komma fram till ett tillstånd med social och ekonomisk sammanhållning till och med före andra. Ändå måste jag påpeka att vissa åtgärder, såsom de som rör stödens maximala storlek i mål 1 och 2-regionerna, verkar för stränga. På samma sätt måste åtgärderna om konkurrensen tillämpas med hänsyn till att det är nödvändigt att stärka denna sammanhållning, just för att undvika att vissa skattemässiga åtgärder dyker upp som ersättning, vilka ovillkorligen är skadliga för den inre marknaden men som, på grund av den brist på kultur jag nämnde nyss, många medlemsländer hemfaller till att anta. Till detta betänkande har jag av kollegorna mottagit tjugofem ändringsförslag, - jag tackar för detta. Jag måste säga att jag är klart positiv till några av dem, men inte till andra, just eftersom jag skulle vilja ge kommissionen en stark signal om att jag helt instämmer i att detta meddelande inte får förvrängas till sitt innehåll för att utsättas för " interferenser" av annat slag, vilka blivit omdebatterade i andra sammanhang. Jag måste påtala för dessa kollegor att det inte är en ohövlighet gentemot dem utan just en vilja att förbli bunden vid kraven i ett betänkande som uppskattar kommissionens meddelande och som, med samma allvar och samma stränghet, uppmanar kommissionen att ta till sig dessa våra maningar. Jag förlitar mig på att detta sker framför allt eftersom det i dag, strax efter den prövning då de två organen kommission och parlament upplevde ett ögonblick av stor spänning under förra sammanträdet i Strasbourg, i uppmaningen till samma kommission ligger att ha en större uppmärksamhet framför allt på den sociala sammanhållningen, efter det att den ekonomiska uppenbarligen har kommit igång väl. Det är därför jag ber att kommissionen inte bara skall fortsätta sitt arbete på ett målmedvetet sätt utan att den skall göra det med vederbörlig hänsyn till det parlamentet ger den vittnesbörd om vid alla tillfällen. Fru ordförande! Jag är så privilegierad att jag blivit vald till föredragande för konkurrensbetänkandet för andra gången under den tid jag har suttit i parlamentet. Jag vill börja med att berömma kommissionen för ett bra arbete inom det konkurrenspolitiska området. Det har varit ett nöje att samarbeta med kommissionären, och jag tycker att vi har haft ett fantastiskt samarbete mellan kommissionären och utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Jag kommer under mitt inlägg att koncentrera mig på de fem förslag till förbättringar som jag pekat på i mitt betänkande, och jag ser fram emot att höra kommissionärens kommentarer. Det första handlar om demokratisk kontroll inom konkurrenspolitiken. I mitt första betänkande föreslog vi ett bestämt förfarande, där kommissionären kommer till ekonomiutskottet varje kvartal och redogör för politiken på konkurrensområdet. Vi har varit mycket nöjda med detta, och det har fungerat mycket tillfredsställande. Vi vill nu från utskottets sida skapa ett fast och mer standardiserat förfarande. Enligt detta förfarande ställs samma krav, men det har ingåtts på ett mer formellt sätt mellan utskottet, parlamentet och kommissionären. Den andra punkten rör de små och medelstora företagen, som ju är mycket viktiga när vi diskuterar konkurrenspolitik. Det är viktigt för utskottet är att se till att de små och medelstora företagen kan överblicka sin rättsliga situation; att de själva kan se om de befinner sig på den ena eller andra sidan av konkurrensbestämmelserna. Med andra ord: om de bryter mot konkurrensbestämmelserna eller inte. Jag är själv jurist till yrket, men jag har inget emot om de små och medelstora företagen slipper att betala för mycket till jurister som skall hjälpa dem att klargöra om de bryter mot EG: s bestämmelser. Jag uppmanar därför kommissionen att lägga fram ett förslag till, eller riktlinjer för, hur man använder det så kallade de minimis- meddelandet. Detta har jag behandlat i punkt 10. Den tredje punkten rör också de små och medelstora företagen. Det är punkt 15 i mitt betänkande. Det handlar återigen om frågan hur de små och medelstora företagen kan säkerställa att de följer EG: s bestämmelser. Även här vill jag att kommissionen offentliggör riktlinjer och kriterier för vad som kan anses vara den relevanta marknaden, och hur man definierar den relevanta marknaden. Detta var alltså de två punkter som rörde de små och medelstora företagen. Så gäller det statsstöd. Jag vet att kommissionären är överens med utskottet om att statsstödet är allt för stort i Europa. Vad kan vi göra åt det? Vi måste alltid komma ihåg att det är medlemsstaterna som betalar ut pengarna. Det är alltså inte EU som betalar ut pengarna, utan det är medlemsstaterna som är skurkarna. Jag menar att det är viktigt att parlamentet allierar sig med kommissionen i kampen mot statsstödet. Utskottets försvar är att vi gör det mer öppet, så att tredje man kan se storleken på statsstödet. Jag föreslår att man skapar ett register där man offentliggör storleken på statsstödet, och att detta register läggs in under kommissionens hemsida på Internet, så att alla utan problem kan se storleken på statsstödet och dess syfte, inklusive det statsstöd som betalas ut enligt det man kallar gruppundantagssystemet, så att allt statsstöd, oavsett om det kommer på kommissionens bord eller bara sker i nationalstaterna, blir offentliggjort. Det är nämligen viktigt för det enskilda företaget - litet som stort - att det kan undersöka om det utsätts för snedvriden konkurrens. Då hjälper tillgång via Internet till, genom att det aktuella företaget på detta sätt självt kan kontrollera statsstödets storlek och till på köpet - hoppas jag - får möjlighet att klaga till kommissionen - också via Internet. Jag har ytterligare ett förslag rörande statsstödet. Jag har blivit inspirerad av kommissionären för den inre marknaden, Mario Monti, som just för den inre marknaden gjort en resultattavla, ett så kallat scoreboard , där man anslår the good guys och the bad guys på den inre marknaden. Skulle vi inte kunna göra samma sak, och alltså upprätta en lista över the good boys och the bad boys ( eller girls) på statsstödsområdet? Det var dessa förslag jag hade till en förbättring av konkurrenssituationen och några instrument som skall bidra till att vi kan få större öppenhet, större genomblickbarhet, men också större rättssäkerhet för små och medelstora företag. Jag hoppas verkligen att kommissionären vill föra samtal med oss om dessa förslag. Än en gång ett stort tack till Karel van Miert för den uppriktighet och den entusiasm han visar när han tillvaratar Europas intressen i dessa frågor, och jag vill tacka honom för en fantastisk insats genom att stoppa rörkartellen i Danmark och i Europa, och därmed skapa fria och låga priser för konsumenterna; för de är ju till sist den viktigaste målgruppen för konkurrenspolitiken. Vad det handlar om är att konsumenterna skall få lägre priser och bättre kvalitet för sina pengar. Fru ordförande! Som föredragande för kommissionens XXVII: e meddelande om konkurrenspolitik bör jag nog inleda med att säga att gemenskapens konkurrenspolitik alltmer inriktas mot såväl större öppenhet som, juridiskt sett, en effektivare och bättre förvaltning. Detta är utan tvekan ett resultat av en större decentralisering av vissa behörighetsnormer till förmån för behöriga nationella myndigheter samt en reducering av onödiga kungörelser. Fortsätter vi på den här banan kommer det med största säkerhet att gynna effektiviteten och öppenheten. Målet med en decentralisering hindras kraftigt av det faktum att vissa medlemsländer saknar en lagstiftning som berättigar dem att tillämpa gemenskapslagstiftningen eller att den nationella rättspraxisen inte tillåter dem att direkt tillämpa den. Till dessa rättsordningskonflikter kan också andra lika viktiga konflikter i fråga om statligt stöd läggas, där rättsskyddet begränasa beroende på om man tillämpar den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen. Företag och enskilda kan därmed med stöd av artikel 85 och 86 i förordningen åtnjuta ett större rättsskydd och följaktligen lättare överklaga i enlighet med sin nationella rätt än vad man kunde göra med stöd av artikel 92 och 94 i förordningen. Man har inte fastställt vilken rättsordning som i första hand skall tillämpas i de här fallen. En situation som ännu är olöst, en situation som ger upphov till konflikter. Till sist vill jag påpeka att det förfarande man har använt sig av för att kontrollera statliga regionala stöd borde underställas den ovillkorliga ekonomiska och sociala sammanhållningen samt att man i metoden för fastställandet av resurser borde integrera det juridiska begreppet ultraperiferi. Herr ordförande! Azzolinibetänkandet om kommissionens meddelande till medlemsstaterna om regionalpolitik och konkurrenspolitik kommer vid en mycket lämplig tidpunkt, bara några månader innan medlemsstaterna förväntas överlämna sin lista på statsstödsområden till GD IV och vid en tidpunkt då stora beslut skall fattas av medlemsstaterna om framtida fördelning av strukturfonderna för både mål 1 och mål 2. Låt oss hoppas att detta kommer att ske på toppmötet i Berlin i mars. Jag tänker i denna debatt begränsa mina kommentarer till frågan om sammanhållning och kopplingen mellan regionalpolitik och konkurrenspolitik Vi vet att det nu är koncentration som är viktigt både för gemenskapens konkurrenspolitik och naturligtvis vad beträffar strukturfondsstöd. Naturligtvis är sammanhållning i kommissionens meddelande ett uttryckligt mål. Vi stöder dessa principer, vi stöder sammanhållning och överensstämmelse. Kanske skiljer vi oss beträffande hur denna sammanhållning skall åstadkommas och hur vi i realiteten säkerställer ett visst mått av flexibilitet vad beträffar dessa frågor. Jag måste säga att det är litet tråkigt att man i några av ändringsförslagen till detta betänkande tycks söka efter undantag för olika områden i enlighet med artikel 92.3 a och försöker enligt min åsikt säkerställa att de bakvägen uppnår mål 1-status. Min grupp kommer inte att rösta för dessa specifika ändringsförslag. Man har bett parlamentet att ta hänsyn till behovet av en sådan sammanhållning och vi ställer oss positiva till säkerställandet av bättre sammanhållning. Detta uttrycks tydligt i artikel 92.3 a, mål 1-områden, och man vidhåller starkt denna princip på detta område. Det är trots detta nödvändigt att kommissionen i sina förslag uppmärksammar, vilket också görs i meddelandet från kommissionen, jag citerar " att medlemsstaterna måste ha ett manöverutrymme för att kunna uppnå de regionalpolitiska mål som hänför sig till deras specifika situation utöver de områden som gemensamt valts ut för gemenskapens syften och regionalpolitik. Kommissionen är medveten om att medlemsstaterna utvecklar olika mål och syften för nationellt och regionalpolitiskt stöd. Vi måste acceptera dessa olikheter och finna en balans mellan olikheterna och uppnå en sammanhållning" . I fråga om de områden som omfattas av artikel 92.3 c är när det gäller sammanhållning och överensstämmelse något restriktiv och låt mig berätta vad detta beror på. Den tidsplan som medlemsländerna har för att överlämna sina listor till GD IV förutbestämmer tänkbara mål 2-områden på listan över framtida strukturfonder. Jag kommer att ge er ett mycket bra exempel på detta: i samband med reformerna 1994 och 1999 överlämnade den dåvarande konservativa regeringen en lista till GD IV i hopp om att dessa områden automatiskt skulle bli mål 2-områden. Det gläder mig att kunna säga att labourkommissionären Bruce Millan upptäckte detta och klargjorde ordentligt det faktum att det inte fanns någon möjlighet att dessa områden skulle bli berättigade till det europeiska mål 2 som områden som är i behov av ekonomisk och social sammanhållning. Detta är orsaken till att vi behöver en sådan flexibilitet, och vi anser faktiskt inte att de behöver finnas på samma lista, inte ens med det mått av flexibilitet som kommissionen har föreslagit. På sätt och vis har detta meddelande från kommissionen som blivit överspelat av flera händelser och det gläder mig att se att i veckan har det sunda förnuftet segrat i rådet (allmänna frågor). Jag anser att det är betydelsefullt att vi har haft denna debatt. Jag anser att medlemsstaterna måste ta itu med det faktum att det måste finnas en ökad sammanhållning men att vi behöver flexibilitet för att säkerställa att de rätta områdena får statligt stöd och mål 2-status. I denna mening är tiden för förändring och koncentration kommen men kommissionen bör inte komplicera eller införa ytterligare restriktioner som tvingar till integration av dessa områden genom normativa mekanismer. Det är klokt av kommissionen att ha valt en väg som tillåter ett visst mått av handlingsfrihet och på så sätt försöker uppmuntra medlemsstaterna i deras försök att göra dessa listor mer överensstämmande. Fru ordförande! Jag kommer att tala om Azzolinis betänkande som medlem av utskottet för regionalpolitik. Jag vill uppriktigt gratulera honom till hans insats. Hans arbete har varit utomordentligt svårt, eftersom det har funnits motstridiga intressen. Att frågan om statliga stöd är en omstridd fråga, tror jag inte att jag behöver förklara. Jag vill vidare gratulera kommissionen till dess - i stort sett - modiga ställningstagande i den här frågan. Medlemsländernas bidrag till olika regioner inom länderna kan förvisso medföra en snedvridning av konkurrensen, vilket således kan förhindra att den inre marknaden fungerar på ett effektivt sätt. Grundprincipen bör därför vara att nationella statliga stöd, utanför de områden som stöds av strukturfonderna, skall tillåtas endast i undantagsfall, när det är motiverat av hänsyn till målet om ekonomisk och social sammanhållning. I denna bemärkelse behövs det bättre samordning och överensstämmelse mellan Europeiska unionens konkurrenspolitik och dess regionalpolitik. Följaktligen instämmer jag i kommissionens åsikt att man bör minska antalet områden som kan komma i fråga för gemenskapsbidrag genom att från dagens 51 procent av befolkningen sänka gränsen till 35-40 procent. En sådan minskning överensstämmer helt med motsvarande minskning av den befolkningsandel som kommer att vara berättigad till strukturstöd i framtiden. Jag håller också med om att kriterierna för de statliga stöden bör stämma överens med dem som gäller för gemenskapsbidragen. Jag vill dock ge uttryck för mina betänkligheter mot att begränsa de tillåtna statsstöden i mål 1-regionerna till 50 procents samfinansiering för de regioner vilkas BNP understiger 60 procent av genomsnittet i gemenskapen, och till 40 procent för de regioner vilkas BNP överstiger 60 procent av genomsnittet i gemenskapen. Vi får heller inte glömma att även om 66 procent av de statliga stöden går till de minst utvecklade regionerna, har vissa rika medlemsländer så betydande ekonomiska resurser att de kan ge stöd till regioner som visserligen tillhör de minst utvecklade inom ett visst land, men som inte ingår i Europeiska unionens mest eftersatta områden. Detta strider naturligtvis mot principerna om konkurrens, men det motverkar också strävan efter ekonomisk och social sammanhållning. Det betyder nämligen att de redan rika rgionerna blir ännu rikare, vilket leder till ökande klyftor mellan Europeiska unionens mest utvecklade och dess minst utvecklade områden. Fru ordförande, ärade kommisionär! Först och främst vill jag tacka Azzolini för ett väl genomfört arbete, enligt min mening är detta nämligen en komplicerad fråga. Vi talar här om behörighet och i den meningen bör förbudet för statligt stöd vara garant för den fria marknadens sätt att fungera. Därför måste såväl statliga som regionala stöd regleras i de länder som har regioner med behörighet att bevilja detta stöd. En avgränsning av områden där statligt stöd är möjligt - något som fastställs i artikel 92.3 a och c i förordningen - bör överensstämma med de statliga stödet i mål 1- och mål 2-områdena. Konkret skall jag här kommentera de sistnämnda mål 2-områdena, de så kallade " utvecklingsområdena" . De statliga stödet bör ha effekt på dessa utvecklingsområden: områden där jordbruket förändras, områden med liten folktäthet, med utflyttningsproblem och en föråldrad befolkning. Där bör statliga stöd vara möjliga. En annan typ av utvecklingsområden är dem som drabbats av en industriell kris, områden som behöver en industriell omdaning där arbetslösheten är hög och blir allt högre. De statliga stöden är viktiga som komplement och garant för en bättre ekonomisk och social sammanhållning och för en bättre territoriell sammanhållning där detta tillämpas. Jag vill inte sluta mitt anförande utan att ge mitt stöd åt det som ledamot Riis-Jørgensen sade om nödvändig öppenhet när det gäller dessa stöd. Stöd skall ges, menar jag, men stor öppenhet måste visas där de beviljas och man måste veta att de är stöd som aldrig kan skada den fria konkurrensen och den inom Europeiska unionen rådande inre marknaden. Fru ordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! Den viktiga fråga som har lyfts fram i detta dokument från kommissionen gäller att ta reda på om det offentliga stödet, statligt eller regionalt, skall vara territoriellt begränsat och skall acceptera, såsom kommissionen föreslår, en tilltagande och nästan oundviklig sammanblandning mellan kartor för regioner i mål 1 och 2 och kartan för regioner som är tänkbara för offentligt stöd. Vi anser inte att detta perspektiv är riktigt, eftersom de offentliga stöden enligt vår åsikt skall vara tillåtna när det gäller den sociala hållbarheten för vissa sektorer, av sysselsättningsskäl och av andra skäl, när det gäller problem angående den ekonomiska och sociala sammanhållningen, oberoende av den territoriella lokalisering det gäller. Former för kontroll och uppföljning kommer att vara tillåtna och nödvändiga för att undvika missbruk och fenomen som illojal konkurrens, vilket inte får sammanblandas med eller innebära ett allmänt hinder för de offentliga stödens existens när de gäller de avsikter som har nämnts. Azzolinis betänkande - jag vill passa på att gratulera vår kollega till det - tar, enligt vår åsikt, inte upp denna fråga på ett klart och djupgående sätt. Det behandlar dock på ett tillräckligt sätt behovet att göra besluten flexiblare utifrån de konkreta regionala verkligheterna. Det finns ändringsförslag som, om de godkänns - och vi stöder dessa -, fördjupar och höjer nivåerna och omfattningen av en sådan flexibilitet. Emellertid framhävs i Azzolinis betänkande, för de mest eftersläpade regionerna, av uppenbara ekonomiska och sociala sammanhållningsskäl, inkluderandet inom ramen av möjligheterna till offentligt stöd till de områden som kommer att gå in i avvecklingsfasen inom nästa ram för gemenskapsstöd, och förkastande av kommissionens förslag om en betydande minskning av de beviljade offentliga stöden till regioner och sektorer som behöver dem och som omfattas av dem. Slutligen kan vi, som något positivt, notera omnämnandet av behovet uppföljning och kontroll av de offentliga stöden som beviljas transnationella företag för att hindra deras omlokalisering och hindra att dessa företag utnyttjar fördelarna med de offentliga stöden utan att bygga upp någon långsiktig regional ekonomisk verksamhet. Fru ordförande, kära kolleger, regionalpolitiken och konkurrenspolitiken följer mål som inte har samma syfte. Konkurrenspolitiken grundas på principen om förbud för statliga stöd till företagen, med undantagen i artikel 92.3 a och c som innebär en inskränkning av den fria konkurrensen på den inre marknaden. Regionalpolitiken i sin tur grundas på solidariskt stöd för regional utveckling genom en återutdelning från gemenskapsbudgeten och visar sig genom ekonomiskt stöd till samtliga socioekonomiska aktörers projekt i en region, bland vilka företagen finns, men minoritärt. Även om det är önskvärt med ett stärkande av sammanhållningen får vi ändå inte låta bli att skilja på de båda områdesindelningarna när diagnostiken för vissa territorier visar att det skulle vara bra för dem. Staterna bör behålla friheten att fastställa sin egen politik för företagsutveckling därför att en perfekt placering över regionalpolitiken skulle avskaffa områdesindelningens specifika prägel för regionalstöd och dess problematik i fråga om regionalplanering. Valet av sammanhållningsnivå bör vara staternas bedömning som under alla omständigheter behåller ansvaret att lägga fram de förslag till kommissionen som kommer att förhandlas. Det är också lämpligt att påpeka för kommissionen att dessa förslag, som syftar till att starkt inskränka de tillåtna stödens omfattning och varaktighet enligt artikel 92.3, riskerar att skada vissa regioner som fortfarande är känsliga, i synnerhet, som nyss nämnts, de regioner som kommer att omfattas av en period av phasing out. Jag vill slutligen högtidligt be kommissionen att se över möjligheten att i förteckningen över stödregioner enligt artikel 92.3 inbegripa de regioner för vilka Amsterdamfördraget har erkänt ständiga hinder, det vill säga öregioner, inklusive de regioner som inte är stödberättigade enligt mål 1. Fru ordförande, kära kolleger, fru kommissionär, herr kommissionär! Medlemsstaternas regeringar och även ni, kära kolleger, har inom ramen för Agenda 2000 ständigt poängterat att unionens nya strukturpolitik bör kännetecknas av grundprinciper som koncentration, effektivitet och en administrativ ordning. Jag vill tillägga att även öppenheten måste bli en viktig grundprincip. Kommissionen har lagt fram ett förslag om hur dessa grundprinciper skall tillämpas och om hur det nationella stödet skall utformas så att det överensstämmer med strukturfondernas medel. Det är konsekvent och en förnuftig lösning. Jag hoppas att medlemsstaterna kommer att tillämpa den lika konsekvent. Innebörden är nämligen den, att det endast är så man kommer att kunna begränsa standardkonkurrensen och missbruket av stöd. Vi kommer också att få konstatera att olika tillståndstider ger medlemsstaterna ett mycket enkelt sätt att motarbeta detta. Därför uppmanar jag kommissionen att ge oss ett svar på hur man kommer att organisera tidsförvaltningen, så att inte detta inträffar. Jag vill även nämna ett problem som inte tas upp i kommissionen förslag, nämligen problemet med subsidy shopping . Nationella företag kan liksom tidigare okontrollerat utnyttja stöd och skada regioner. Där fattas det något i förslaget. Hur har ni tänkt lösa det? Fru ordförande! Förslagen i Agenda 2000 liksom det aktuella betänkandet eftersträvar ett förstärkande av komplementariteten mellan regionalpolitik och konkurrenspolitik. Som argument för detta anförs de politiska områdena som går allt mer i sär, liksom överlappningarna mellan de olika stödkartorna. Men förespråkarna av detta tillvägagångssätt glömmer då att deras strävan efter att de nationella områdena skall sammanfalla med EU: s stödområdeskulisser kommer att medföra inskränkningar i medlemsstaternas och regionernas möjligheter att stödja sina problemområden med egna medel. Därigenom stimuleras politiken med en positiv diskriminering till förmån för de mest missgynnade regionerna. Genom målsättningen i Agenda 2000, ökad koncentration och överensstämmelse, kommer ändå de relativt framgångsrika regionerna att kraftigt begränsas. Att då även ta bort instrumentet nationellt stöd är inte bara absurt utan strider mot tanken bakom subsidiaritetsprincipen. Fru ordförande! Jag vill tacka såväl föredraganden som kommissionären och dennes avdelning för ett väl genomfört arbete. Konkurrenspolitik uppfattas många gånger av befolkningen som något primärt ekonomiskt, en ram som fastställts av spelreglerna mellan olika företag i en marknadsekonomi. Så är det också. Medborgarna förstår dock inte alltid vad dessa regler betyder för dem som konsumenter och arbetstagare, och framför allt som medborgare, eftersom kontrollen av till exempel befolkningskoncentrationen och de ledande positionerna blir alltmer avgörande för globaliseringen och den nya teknikens utveckling. Detta gäller i första hand för energi- och telekommunikationssektorerna samt för informationssamhället och den audiovisuella industrin där det inte bara en koncentrationstendens finns, utan där företagen alltmer associerar sig med varandra och där finansiella grupperingar kontrollerar de viktigaste besluten. För oss demokrater är det därför särskilt upprörande och oroväckande att man som generaldirektör för energifrågor inom kommissionen uttalar sig på detta sätt i ett offentligt forum. Uttalandet, som jag vill kommentera, visar i ordets sämsta bemärkelse på ett förkastligt hemlighetsmakeri på Europeiska kommissionens avdelningar i frågor som - precis som jag säger - direkt berör konsumenterna och medborgarna, och som därför - varför inte - offentligt bör debatteras på torget och ges största möjliga offentliga exhibitionism, för att nu använda de ord som Benavides pejorativt använde sig av när han åsyftade mitt lands parlamentariska debatt. Avdelningar, minsann, som dessa viktiga ekonomiska och strategiska makthavare, som vi ibland eufemistiskt kallar för " lobbies" , har betydligt lättare att närma sig än vad vi som enkla konsumenter eller medborgare har. Det gör ont att säga detta eftersom tjänstemannen är spanjor, men det verkar som om man i fallet med generaldirektören för energi med dunder och brak har svikit principen om neutralitet och objektivitet i hanteringen av de så kallade " övergångskostnaderna" för konkurrens inom den spanska elektricitetssektorn. Kommissionären för energifrågor, som politiskt ansvarig, bör omedelbart återkalla generaldirektörens befogenhet att handha denna dossier , därför att det är andra gången som han gett efter för externa påtryckningar, och därför att man i mitt land starkt betvivlar hans objektivitet och opartiskhet. Jag kräver inte att den för konkurrenspolitik ansvarige kommissionären, som också kommer att granska ärendet, besvarar min fråga. Jag är nämligen säker på att han rigoröst och objektivt kommer att analysera stödens laglighet och att han har konsumenternas och de små företagens intresse för ögonen, det vill säga de som förhoppningsvis kommer att dra nytta av en fri marknad och en liberalisering och som i det här fallet enhälligt har uttalat sig emot dessa stöd - enligt min mening illegala - som de som nya livegna tvingas betala via elräkningen. De kommer inte bara att få stå för företagens uteblivna vinst under de närmaste 10 eller 15 åren av fri marknad, utan de kommer att göra det på grund av att elektricitetsbolagen juridiskt kan stödja sig på en förmodad rättighet till skadestånd eller kompensation. Enligt min mening skulle detta vara ett farligt prejudikat för de liberaliserade sektorerna, något som företaget Telefónica, som för inte länge sedan hade monopol på telefonitjänsterna i Spanien, faktiskt har börjat använda som vapen. Fru ordförande, jag menar att konsumenterna och medborgarna är liberaliseringens slutliga argument. Kan inte Europeiska unionen garantera att det inte blir de som får betala kalaset av en liberaliseringsprocess. så kommer vi som europeiska institutioner alltmer att avlägsna oss från medborgarna. Fru ordförande! Jag vill begränsa mitt anförande till två aspekter. Till att börja med mitt oinskränka samtycke till det som under punkterna 17 till 20 i kollegans Azzolinis utmärkta betänkande för första gången har uttalats tydligt: Turismen är bra! För många områden i Europa är turismen livsviktig. Men subventionsturism är dålig, oacceptabel, eftersom ingen varaktig strukturförbättring främjas av detta, utan det bara är en hel massa europeiska pengar som slängs ut och försvinner. När ett företag med omfattande stöd flyttar, lämnar det i regel fler skärvor än nytta efter sig. Därför bör man sätta stopp för dessa dumheter! Kommissionen borde använda sin kollektiva visdom till att finna bra lösningar. Bra lösningar behövs dessutom - och nu kommer jag in på den andra aspekten jag vill ta upp här - för Agenda 2000 i sin helhet och i synnerhet för strukturreformen. Vi behöver snarast sådana bra lösningar. Vi har knappt två månader på oss enligt det tyska ordförandeskapets senaste tidtabell, och vi måste alla utnyttja tiden. Kommissionen och Europaparlamentet har de senaste månaderna gjort ett bra jobb tillsammans. Nu måste rådet visa att det är i stånd att uppnå enighet. Att jämka femton åsikter i en sådan svår fråga kommer säkert inte att bli lätt. Men rådet måste också visa att det är redo att samarbeta med kommissionen, men även med detta parlament, som hittills på ett mycket ansvarstagande vis har hakat på processen och eftersträvat gemensamma, förnuftiga och sakliga lösningar, men som numera också måste lägga stor vikt vid att bli involverat i de avgörande besluten. Vi kan inte vänta ytterligare sju år, tills Amsterdamfördragets bestämmelser om samtycke träder i kraft. Vi vill redan nu delta konstruktivt i samtalen. Herr ordförande! Till att börja med vill jag lyckönska de båda föredragandena till framställningen och naturligtvis även till förberedelserna för deras betänkande. Jag håller naturligtvis med om att den inre marknaden för fri rörlighet av varor, personer och tjänster bör verka på ett rättvist sätt. För att en inre marknad skall fungera, måste alla områden inom Europa på ett effektivt sätt kunna konkurrera på en sådan spelplan. För närvarande finns det i mitt hemland och inom Europa några områden som hamnat på efterkälken i förhållande till den genomsnittliga ekonomiska prestandan. Det är alldeles rätt och riktigt att de fattiga, missgynnade och perifera delarna av Europa, nämligen mål 1-områdena, även i fortsättningen skall vara berättigade till stöd till de industrier som sätts upp inom dessa områden upp till maxumalt 40 procent, eller naturligtvis ännu högre, om det är nödvändigt. Kommissionen har redan givit ut de nya reviderade riktlinjerna för statligt stöd som har godtagits av unionens 15 medlemsstater. Dessa riktlinjer stadgar att mål 1-områdena skall vara berättigade till stöd åt endogena och inre investeringsföretag som håller på att sättas upp inom dessa områden upp till ett tak på 40 procent. Områden inom unionen som inte omfattas av mål 1 kommer att vara berättigade till industriellt stöd till en gräns på endast 20 procent medan de områden inom unionen som ligger bättre till än genomsnittet inom gemenskapen, endast kommer att vara berättigade till industriellt stöd på upp till 10 procent. Detta kan kanske verka som orättvis konkurrens, men det är nödvändigt för att få upp de områden som har det sämre ställt till en genomsnittsnivå för unionen. Jag ansluter mig till riktlinjerna för statligt stöd och naturligtvis även till en gynnsam politik för statligt stöd till mål 1-områdena, inklusive min egen valkrets Connaught-Ulster, kommer att kämpa hårt för att säkerställa skapandet av varaktiga och hållbara arbetstillfällen inom området. Det är också viktigt att en sådan politik kompletteras med en större köpkraft i enlighet med Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) för att säkerställa att allt underskott som finns i infrastrukturen i vårt nätverk för transport rättas till inom den närmaste framtiden. Herr ordförande! Jag vill tacka Azzolini för ett mycket bra betänkande. När det gäller kommissionens förslag om regionalstöd, så finner jag kommissionens förslag oacceptabelt och absurt. Anledningen är att kommissionen föreslår att endast de områden som får EU-stöd skall vara berättigade till nationellt regionalpolitiskt stöd. Det innebär att kommissionen anser att det skall vara omöjligt för medlemsländer att föra en egen regionalpolitik till gagn för landet och medborgarna. Allt skall i stället centraliseras och styras från EU och Bryssel. Decentralisering och flexibilitet lyser totalt med sin frånvaro. Det handlar inte om att jag är emot att det finns regionalpolitiska stöd, men att på ett sätt se till att det nationella regionalpolitiska stödet slås ut, anser jag vara oacceptabelt. I Sverige har vi en lång tradition av regionalpolitiska stöd för att åstadkomma en jämnare balans och utjämna de skillnader som finns mellan regioner i Sverige. Det har vi gjort i en anda av solidaritet, och det har kostat betydande finansiella resurser. Det är emellertid värt det, och jag tycker att det är bra att det finns. Kommissionens förslag omöjliggör en sådan ekonomisk och social sammanhållning, vilket vore fel. Jag tycker därför att föredraganden har försökt rätta till de värsta bristerna i kommissionens dokument samt att Macartney har lagt fram bra ändringsförslag som jag kommer att stödja, och som gör betänkandet mycket, mycket bättre. Herr ordförande! Alltför ofta skadar de stränga och teoretiska lagarna för den ekonomiska politiken konkreta verkligheter i den fria konkurrenspolitikens namn. Vi riskerar i denna församling att förpassas till andra rummet och därmed sätta det prioriterade målet för Europaparlamentet om ekonomisk och social sammanhållning på spel . De som blir mest lidande av detta är, som förutsett, de nya mål 2-regionerna och enligt kommissionens plan får kandidatländerna åtnjuta alla förmåner och fördelar. I mål 2 har områden ingrupperats som uppvisar ytterst heterogena egenskaper och behov, men de restriktioner som har tillkännagetts straffar ytterligare våra missgynnade områden och slår negativt och utan åtskillnad mot alla områdena i det nya mål 2, om det så rör sig om stadsområden, industriella områden, landsbygdsområden eller bergsområden eller områden som är beroende av fiskesektorn. Kören av parlamentsledamöter som ber kommissionen att modifiera sina ståndpunkter blir större och större: jag hoppas att den höjda tonläget äntligen lyckas övertyga kommissionen. Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag hoppas att alla förstår att det är nödvändigt med en samordning mellan unionens konkurrenspolitik och dess regionalpolitik, för att alla områden skall ha samma möjligheter till utveckling och för att uppnå ekonomisk och social sammanhållning. Jag hoppas också att alla förstår att det är nödvändigt att den europeiska ekonomin framgångsrikt anpassas till den globala konkurrenssituationen. En union, som inom sig rymmer enorma skillnader mellan olika områden i fråga om ekonomisk och social utveckling, kan naturligtvis inte vara vare sig trovärdig eller livskraftig och konkurrenskraftig. Den ekonomiska och sociala sammanhållningens politik, ekonomiernas verkliga konvergens, utjämnandet av regionala klyftor, koncentrerade satsningar på de fattigaste områdena i Europa, solidariteten mellan européerna, allt detta är nödvändiga förutsättningar för en utveckling, som blir så mycket effektivare och mera konkurrenskraftig, om den också innebär en rättvis fördelning. Det är ett faktum att den europeiska regionalpolitken i betydande grad har påskyndat utvecklingen i de områden som präglas av makroekonomisk obalans och låg konkurrenskraft, som t.ex. Grekland. Det finns emellertid fortfarande en betydande regional obalans, som kan tänkas öka, som ett mera allmänt fenomen, inför Ekonomiska och monetära unionen och inför utvidgningen av unionen. Den ekonomiska och sociala smmanhållningens politik innebär en långsiktig och mödosam process som om den skall ge resultat i alla lägen måste vara förenlig med konkurrenspolitiken. Det är emellertid känt att åtskilliga medlemsstater följer nationella strategier och bedriver en statlig stödpolitik som inte är förenlig med eller samordnad med den europeiska sammanhållningspolitiken för att bekämpa den regionala obalansen. Om man inbegriper alla de horisontella bidragen till branscher och regioner, kan man konstatera att det är de rikaste områdena som skaffar sig de flesta fördelarna, och inte de eftersatta områdena. Därför anser jag att kommissionens förslag, och i synnerhet den ansvariga kommissionsledamoten Wulf-Mathies' ansträngningar att skapa ett nytt, rättvist och effektivt system för regionala stöd, innebär steg i rätt riktning, som vi stöder. Jag har emellertid en liten reservation när det gäller minskningen av de tillåtna bidragen till mål 1, vilken kan få en negativ effekt på den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Detta påpekas också mycket riktigt och på ett träffande sätt av Azzolini i hans utmärkta betänkande, som jag gratulerar honom till. Herr ordförande! Kommissionens 27: e rapport om konkurrenspolitiken ger enligt årlig tradition en god översikt över kommissionens vision och konkreta politiska fakta på detta område. En smidigt fungerande inre marknad kan, särskilt nu när euron är på plats, endast förverkligas om konkurrensförhållandena inte bara juridiskt utan också rent faktiskt är lojala, och om företagen verkligen får samma möjligheter. Kommissionens ingripanden för att garantera den fria konkurrensen på den inre marknaden är således av grundläggande vikt. Kommissionen uträttar ett bra arbete på området, och att besluten ibland är svårsmälta för de av kommissionen tillrättavisade medlemsstaterna fråntar denna sanning ingenting. Jag skulle vilja gratulera föredraganden, kollega Riis-Jørgensen till det framlagda arbetet. Jag tackar henne för det angenäma och konstruktiva samarbetet, och egentligen kan jag bara säga att det som står i hennes betänkande är vad vi i PPE ville säga i frågan. Jag har alltså egentligen ingenting ytterligare att tillägga. Jag har bara en fråga till kommissionen, en mycket specifik fråga. EG-domstolen gjorde under loppet av förra året, i juni 1998, i ett mål mot tullombudens nationella råd i Italien bedömningen att utövare av fria yrken är företagare och, som alla andra företagare, underkastade artiklarna 85 och 86 i fördraget. Jag skulle gärna vilja höra från kommissionären om detta uttalande har konsekvenser för samtliga reglementerade fria yrken. PPE anser att man i allmänhetens intresse trots allt måste ta hänsyn till vissa fria yrkens speciella roll. Vi skulle gärna vilja veta vilken vision kommissionen har. Jag kan förstå att jag överrumplar kommissionären litet med detta. Jag antar att jag inte nu här kommer att få något direkt svar på frågan, men det är kanske möjligt skriftligen. Jag ber om ursäkt, herr kommissionär, att jag inte nu väntar på ert svar; det står nämligen en grupp på 100 personer och väntar på mig 50 kilometer härifrån. Jag måste tyvärr omedelbart lämna kammaren. Herr ordförande! Jag tycker att det är mycket viktigt att båda ledamöterna av kommissionen är närvarande här, så att vi samtidigt kan tala om regionalpolitik och konkurrenspolitik och så att vi också kan tala om regionalstöd och statligt stöd. Kommissionen borde effektivisera sitt arbete så att man i fråga om allt offentligt stöd skall kunna iaktta så stor öppenhet som möjligt. I det här avseendet tycker jag inte att det spelar någon roll om det handlar om statliga stöd eller regionalstöd. Man borde skapa en möjlighet för varje medborgare och varje företag att när som helst kunna få veta hur mycket statligt stöd eller regionalstöd som har beviljats till respektive projekt. Man borde upprätta en webbplats på Internet där uppgifterna om allt offentligt stöd skulle samlas om verksamheten och vilken skall vara öppen. En annan fråga som jag skulle vilja ta upp är det att det är mycket viktigt att företagen verkligen förbinds till regionens utveckling. Det vill säga om ett företag får stöd så måste det stanna inom regionen. Företaget måste stanna där åtminstone i fem år och se till att arbetstillfällena inte försvinner. Det kan inte packa sina väskor direkt efter att ha fått offentligt stöd. Herr ordförande! Otvivelaktigt upplever man ett behov av en strategi som syftar till att bättre samordna regionalpolitiken med konkurrenspolitiken på europeisk nivå. Rådet förutser en minskning av dem andel av unionens befolkning som omfattas av statsstöd av regionala skäl under perioden 2000-20006. Den geografiska koncentrationen är välkommen om den tjänar till att förbättra effektiviteten hos detta slags stöd och att skapa en positiv diskriminering i förhållande till de minst gynnade regionerna, också därför att i dagens läge har 85 procent av de nationella stöden till industriella projekt i regionerna delats ut av de fyra rikaste medlemsländerna och bara 8, 3 procent av de fyra minst utvecklade. I dessa magra tider vad sysselsättningen anbelangar kan en synergieffekt mellan de statliga stöden och gemenskapens öppna nya vägar och ge nytt hopp: speciellt skulle statsstöd kunna beviljas av regionala skäl för att ge incitament till produktiva investeringar med speciella hänsyn till skapandet av arbetstillfällen som är direkt eller indirekt förknippade med investeringarna. Sedan måste investeringarna i arbetstillfällen behållas i den berörda regionen i minst fem år, så att statsbidragen inte gynnar företagsflyttningar. Avslutningsvis är jag, trots att jag noterar de riktlinjer kommissionen fastställt, ändå förbryllad över somliga punkter, som jag inte tror gynnar en förbättring av den ekonomiska och sociala sammanhållningen, såsom rätteligen understryks i Azzolinis utmärkta betänkande. Jag syftar på minskningen av regionalstödens maximinivå framför allt för regionerna i det nya mål 2, vars maximistöd reduceras från 30 till 20 eller till och med 10 procent, och i detta fall får dessa regioner mottaga mindre stöd än tidigare. Förutom detta uppstår också problemet för de mest perifera regionerna och ö-regionerna som till följd av sin svåra geografiska situation och att de av inre skäl är så specifika, redan nu är bland de minst gynnade regionerna inom hela gemenskapens territorium. Såsom valda av de europeiska medborgarna är det vår uppgift att göra oss till talesmän för befolkningen i de minst gynnade områdena och att noga övervaka att den grundläggande principen om ekonomisk och social sammanhållning alltid respekteras i unionens politik. Herr ordförande! Jag ställer mig upp för att tala om det konkurrensbetänkande som presenterades av min kollega, Riis-Jorgensen, som jag skulle vilja lyckönska vad beträffar kvaliteten på hennes arbete. Jag skulle speciellt vilja berömma punkt 14, där hon ber kommissionen att undersöka orättvis praxis och även punkt 22 som uppmärksammar behovet av större överensstämmelse mellan nationella planer för stöd och konkurrenspolitik. Jag vill speciellt ge mitt stöd till de ändringsförlag som mina kolleger Hendrick och García Arias har ingett som handlar om tänkbart missbruk av dominerande ställning. Över hela Europeiska unionen ser vi nu hur man slår ihop ägarskapet till de gamla, offentligägda verken: telekommunikationer med sändning av radio och TV, elektricitet med telekommunikationer, järnvägsförbindelser som används som nätverk för telekommunikationer, bränsleföretag som investerar i vatten och särskilt banker som tar större del i dessa allmännyttiga företag. Detta är inte i sig en ovälkommen utveckling men det förhöjer risken för en överkoncentration av ägande vad beträffar de viktiga allmännyttiga företagen. Hela idén med liberaliseringsprocessen är att den skall skapa förmåner som effektiva, konkurrenskraftiga och konsumentkänsliga allmännyttiga företag som i stor utsträckning är tillgängliga för konsumenterna, både för hemmabruk och affärsbruk. Den situation som rapporterats i Spanien är därför mycket oroväckande. Det skulle strida mot hela andan och ordalydelsen av Europeiska unionens konkurrensregler om kostnaderna för övergången till konkurrens inom energiförsörjningen från början skulle tillgodoses genom offentliga fonder och att dessa kostnader sedan skulle föras vidare till konsumenten. Detta är en mycket allvarlig förvrängning av den jämna spelplanen, i synnerhet om pengarna sedan skall användas för att vinna en andel i andra marknader för allmännyttiga företag. Jag hoppas att kommissionen tänker svara med att vidta åtgärder i denna fråga därför att det är av särskild vikt att denna fråga betonas och att kommissionens åtgärder skall finnas tillgängliga i ett offentligt register. Föredraganden nämnde i detta betänkande namns nämnande och på grundval av de bevis som finns tillgängliga är detta en situation som är tillräckligt allvarlig för att förtjäna ett ordentligt svar från kommissionen. Jag är säker på att detta kommer att ske inom kort. Jag har bett kommissionären om ursäkt för att jag inte har möjlighet att stanna. Mina kolleger kommer att noggrant uppmärksamma ert svar. Jag är övertygad om att vi kommer att vilja följa upp denna fråga. Herr ordförande, ärade kolleger! Först och främst vill jag gratulera föredraganden Azzolini till hans utmärkta arbete. Under 60-talet var det den parlamentariska församlingen, dagens Europaparlament, som bekymrade sig över regional obalans, som utarbetade regionalpolitiken och startade processen att verkställa den. Trettio år senare utgör den geografiska fördelningen av det ekonomiska välståndet, det vill säga förverkligandet av den ekonomiska och sociala sammanhållningen, parlamentets och framför allt vår politiska grupps huvudintresse. Visst har konkurrenspolitiken sedan Romfördraget blivit en integrerad del av den europeiska ekonomin, eftersom den är en väsentlig faktor för konkurrenskraft för var och en av de europeiska regionerna, både mindre gynnade och utvecklade. Före Maastrichtfördraget följde konkurrenspolitiken och politiken för ekonomisk och social sammanhållning parallella linjer, men i och med de nya bestämmelserna i fördraget, som bekräftades i Amsterdamfördraget som för närvarande håller på att ratificeras, blev det nödvändigt att förstärka deras kompletterande av varandra och inbördes balans med tanke på att sammanhållningen, det vill säga solidaritetsplikten mellan medlemsländerna, blev det europeiska byggets högsta prioritet. Det finns en fara, och det är att Europeiska unionens stöd till vissa regioner kan snedvrida det arbete som redan pågår på marknaden till förmån för vissa områden. Vad detta beträffar har föredraganden väl belyst vikten av att ha konkurrensregler som klarar att säkerställa ett rättvist och öppet agerande på den inre marknaden, med i gott minne att de undantag från den fria konkurrensen som stöden till medlemsländerna utgör rättfärdigas med syftet att bevara den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Även om den Europeiska unionens strukturpolitik å ena sidan har bidragit till att minska olikheterna i utvecklingsnivå speciellt i sammanhållningsländerna, har den å andra sidan även fört med sig att målen, programmen och gemenskapsinitiativen har mångdubblats, att subventioner pulvriserats, att vi fått komplicerade och inkonsekventa zonindelningar. Jag anser därför att det är viktigt att allt detta ses ur den synvinkel som föredraganden har betonat och min förhoppning är att detta parlament går vidare just i denna riktning. Herr ordförande! Jag välkomnar starkt Azzolinis betänkande och jag ansluter mig till de väsentliga argument som läggs fram. Trots att Europeiska unionens konkurrenspolitik och dess regionalpolitik har väldigt olika ursprung, finns det nu ett uppenbart behov av ökad sammanhållning och överensstämmelse i samordningen mellan, å ena sidan det nationella statliga stödet, konkurrenspolitik, och å andra sidan Europeiska unionens regionalpolitik. Jag måste säga att jag har en reservation och det är huruvida vi i realiteten skall ha överensstämmande mål för de två slags kartor som vi talar om. Jag fruktar att vi strävar efter likformighet för likformighetens skull. Jag anser verkligen att det finns ett uppenbart behov av åtgärder för flexibilitet, där man tar hänsyn till att det råder särskilda förhållanden i olika delar av unionen. Flexibilitet är nödvändig framför allt av den anledningen att vi talar om två olika sorters stöd. För det första finns det stöd för att utveckla infrastrukturen och de mänskliga resurserna i de mindre gynnade områdena. Detta görs med hjälp av Europeiska unionens strukturfonder. Å andra sidan kan stöd ges till speciella industrier och företag genom nationellt statligt stöd, som t.ex. det regionala stödet till utvalda områden i Storbritannien. Detta är nationellt statligt stöd. I många fall kommer de två på ett naturligt sätt att sammanfalla. Men vid vissa tillfällen måste vi uppmärksamma att för att hjälpa vissa områden måste vi ibland stödja industrier som angränsar till mål 1-och mål 2- områdena. Varför behöver vi göra detta? Ett enkelt skäl är att folk i allt större utsträckning reser långa sträckor dagligen för att ta sig till arbetet. För att hjälpa folk i ett område måste man ibland bevilja statligt stöd till industrier i ett annat område. Ofta är det naturligtvis så att firmor som är under utveckling i ett speciellt område också hjälper det angränsande området. Detta ger en kraftig effekt för ekonomisk utveckling. Därför finns det goda grunder för flexibilitet och med en reservation stöder jag herr Azzolinis betänkande i dess helhet. Herr ordförande! Jag är överens med Azzolini då han säger att områden som lämnar mål 1 inte skall utsättas för en så sträng behandling som kommissionen föreslår. Områden som just har tagit sig upp ur ett tillstånd av obetydlig ekonomisk utveckling har vanligtvis av allvarliga brister i sin infrastruktur. Vad beträffar Irland, mitt hemland, beräknar man att det skulle kosta 10 miljarder euro att få upp våra nätverk för vägar till en genomsnittlig EU-standard, trots att vi nyligen under sex år tilldelats mycket generösa strukturfondsmedel. I alla de områden inom EU som just håller på att ta sig ur en ekonomisk tillbakagång, måste vi inse att dessa fortfarande har en tung börda att bära från det förflutna. Tills dess att man har lyckats uppnå genuin ekonomisk jämlikhet måste kommissionen vara mycket aktsam för att inte införa en sträng harmonisering som skulle kunna leda till en omsvängning av de vinningar som redan gjorts. Kommissionen måste också vara medveten om att länder som har betungande beskattning, som fördröjer den ekonomiska tillväxten och ger upphov till arbetslöshet, ibland är upphov till sin egen olycka och det är deras nationella politik som tvingar vissa industrier till annan ort. Beskattningsstrukturer av detta slag får inte uppmuntras av kommissionen som en norm för EU i dess helhet. Vi måste snarare som normala för alla medlemsstater främja de beskattningsstrukturer som har visat sig vara framgångsrika. Grunden för den europeiska konvergensmodellen måste vara de framgångsrika beskattningsstrukturerna snarare än de som orsakar svårigheter. Det är viktigt att förklara för EU-medborgarna att de endast kan åtnjuta fri handel och de förmåner denna medför om de är beredda att ha ett styrelseorgan som upprätthåller disciplin och rättvisa. Det kommer alltid att finnas sådana som går till angrepp mot Europeiska unionens ansträngningar som byråkratisk inblandning, men vi måste vara beredda att förklara för våra medborgare att de endast kan få ta del av konsumentförmånerna med en inre marknad, om rättvisa och jämlikhet upprätthålles. Det är också rättvist att säga att olika nivåer av favorisering, antingen i form av skatteeftergifter eller bidragshjälp, som inte är godtagbara i en medlemsstat, heller inte är godtagbara inom Europeiska unionen, vare sig dessa är i form av bidragsstöd som kommer från Europeiska unionen eller från nationella regeringar. Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Intensifieringen av den inre marknaden, bildandet av Ekonomiska och monetära unionen liksom globaliseringen av marknaderna förändrar villkoren för en konkurrensordning och spelreglerna i konkurrenspolitiken, inte bara på internationell nivå utan även här hos oss. När jag läser kommissionens konkurrensrapport, ser jag att man där tar upp flera av dessa nya problem samt påpekar att vi i globaliseringens tidsålder måste räkna med ett ökande antal fusioner, samarbetsformer och sammanslagningar av stora företag. Jag undrar ändå om man alltid gör en riktig åtskillnad mellan strategiska allianser och möjligheten till en monopolisering och därmed en utebliven konkurrens. Men när jag tittar på gemenskapens konkurrenslagstiftning på området kartell- och stödpolitik får jag lov att konstatera att en kontinuerlig och nödvändig revidering av denna äger rum. Vad det statliga stödet beträffar bör det absolut poängteras att det även framöver kommer att behövas. Men det finns all anledning att kritisera de höga stödbeloppen i enstaka medlemsstater. Det finns också anledning att kritisera att allt mindre medel ställs till förfogande för det överenskomna stödet för den gemensamma marknaden, till exempel på området små och medelstora företag, miljövård, forskning och utveckling, och att ständigt högre medel beviljas enskilda företag. Detta främjar garanterat inte en effektiv, fri och rättvis konkurrens. En angelägen fråga i dag är snedvridningar av konkurrensen på grund av skattestöd. De är en realitet. Alltför få fall blir uppmärksammade. Allt fler medlemsstater vill genom erbjudanden om skatteförmåner göra det nationella sätet attraktivt för företag och erbjuder därför skatteförmåner till finans- och försäkringssektorn, liksom till andra ekonomiska sektorer. Det leder till en felaktig konkurrens. Jag anser att man inom stödlagstiftningen närmare bör undersöka sakförhållandena inom den snedvridna konkurrensen. Här uppmanas kommissionen att uppmärksamma fler fall. Den aktuella förteckningen över 85 sakförhållanden på skatteförmånsområdet, varav en del till och med är av skatteparadiskaraktär, talar sitt tydliga språk. Kommissionen uppmanas dessutom att medverka till förberedelserna av Världshandelsorganisationens kommande förhandlingar, för även på internationell nivå behöver vi en fungerande konkurrenslagstiftning. Här måste de nuvarande GATT- och WTO-bestämmelserna kompletteras med en internationell konkurrensordning som är effektiv. Jag anser att det är viktigt att man sammanställer nationella konkurrensrapporter, precis som det finns nationella handelsrapporter inom ramen för WTO. Jag anser att det är viktigt att man även försöker skapa en minimistandard för samtliga stater, för att förhindra konkurrenssnedvredningar, och att man upprättar oberoende konkurrensmyndigheter. Det kan i sin tur leda till en effektiv internationell konkurrensordning med ett åtagande från de undertecknande staternas sida att även göra den nationella konkurrenslagstiftningen tillämpbar i internationella sammanhang. Herr ordförande, ärade ledamöter, herrar kommissionärer! Först och främst skulle jag vilja börja mitt inlägg med att gratulera Azzolini till det utmärkta arbete han han gjort med sitt betänkande om konkurrens och sammanhållning. För att nu komma till saken skulle jag genast vilja säga att principen enligt vilken de två kartor som ritas av GD IV och GD XVI borde sammanfalla skulle vara fullständigt vettig om den Europeiska unionen genom att utnyttja alla sina finansiella och konstitutionella instrument skulle konfrontera sina geo-ekonomiska problem på liknande sätt inom de båda tillämpningsområdena för gemenskapens konkurrens- och sammanhållningspolitik. Om detta inte inträffar skulle det vara mer förståndigt att låta medlemsländerna vara fria, om än inom de gränser som förordningarna om de två olika delarna av gemenskapspolitiken ställer upp, att handla när unionen inte kan göra det, eller tvärt om: ställa sig bredvid länderna eller gå in i stället för dem där däremot gemenskapens resurser och framför allt den europeiska logiken, som dikteras av behoven hos marknaden för den gemensamma valutan, tillåter det. Romfördraget utlinjerar konkurrenspolitiken för att eliminera alla former av snedvridning av en sådan natur att marknadsekonomins spel skulle förstöras. Från Rom till Maastricht har nödvändigheten av en sammanhållningspolitik tillkommit vid sidan av denna, med syftet att stärka de minst gynnade regionerna i unionen och som sedan går vidare mot i huvudsak samma mål, det vill säga en homogen gemensam marknad. Från Maastricht till Amsterdam har siktet justerats, i och med insikten att en fritt fungerande konkurrens och en homogen marknad endast uppnås via en politik för ekonomisk och social sammanhållning i vilken mer hänsyn tas till territoriets förutsättningar. Det är enligt detta resonemang som till exempel Amsterdamfördraget även lägger till en hänvisning till öregioner, för att dessa skall kunna utgå ifrån en jämställd nivå varifrån de sedan kan konkurrera på lika villkor med respekt för marknadens regler. I dag står vi däremot inför en utveckling av konkurrenspolitiken i vilken man vill ta hänsyn till sammanhållningspolitiken till den grad att den nämns i dess viktigaste förordning, men som i verkligheten är en tillbakagång för denna. De fakto kommer de enda som inte, efter vad kommissionen säger och trots parlamentets uppfattning, får vara med i leken vara öregionerna. Sedan måste det verkställande organet förklara för dem varför de förutom att bli av med stöden från gemenskapen även förlorar de nationella stöden, eller varför de inför en vägran från gemenskapens sida att ta hänsyn till deras fall, trots fördraget, i överensstämmelse med GD IV: s vilja måste avstå ifrån att begära formler för statliga ingrepp som skulle möjliggöra för dem att radera ut den konkurrensnackdel de lider av. Herr ordförande! Regionalpolitik och konkurrenspolitik kan komplettera varandra och behöver inte vara motstridiga. Det är de rika medlemsstaterna som mest använder sig av instrumentet statligt stöd, och en minskning av detta genom en strängare tillämpning av konkurrenspolitiken är tveklöst en hjälp för de fattigare medlemsstaterna eftersom det då skapas ett level playing field . Dock kan själva regionalpolitiken också faktiskt leda till icke avsedda konkurrensstörningar. Här tänker jag inte på det uttryckliga gynnandet av de fattigaste regionerna, för det är meningen. Men det handlar däremot om att det finns regioner som inte längre kan kallas hjälpbehövande enligt någon som helst måttstock, men som fortfarande erhåller mycket stöd och får använda diskriminerande skatteregler därför att de tidigare var i behov av hjälp. I vår regionalpolitik reagerar man således alldeles för långsamt på förändringar. Det beror bland annat på att det går sex eller sju år mellan våra beslut om vilka regioner som kan bli aktuella för stöd, och att besluten dessutom grundas på siffror som redan är några år gamla. Detta förklarar hur Irland år 1999 fortfarande kan vara ett mål 1-område vars kriterium är att BNP understiger 75 procent av gemenskapsgenomsnittet. Samtidigt översteg Irlands BNP redan 1997 genomsnittet i EU och kommer nästa år att uppgå till och med till 116 procent av BNP i EU. Också för ett land som Irland är det enligt min uppfattning helt uppåt väggarna att säga att det måste vänja sig vid att inte längre vara ett mål 1-område under de nya budgetplanerna, och att det därför ytterligare några år tillåts bevilja både driftstöd och investeringsstöd, samtidigt som de diskriminerande skattereglerna får fortsätta tillämpas ända till år 2010. För med detta stöd lockar Irland i väg företag från andra länder i unionen som emellertid är fattigare än Irland självt. Sålunda kommer en del av min grupp absolut inte att kunna stå för uttalandet i Azzolinibetänkandet om att reglerna är för stränga mot stödmottagare som nu har blivit för rika och som befinner sig under avvänjning. Herr ordförande! Jag vill tacka kommissionärerna Wulf-Mathies och Van Miert för deras närvaro här i dag. Den inre marknaden - med den därtill hörande ekonomiska och monetära unionen - är i dag utan tvekan det mest lyckade resultatet av det europeiska bygget. Denna framgång hade inte varit möjlig utan att bedriva en konkurrenspolitik för säkerställandet av den ekonomiska tillväxten och de sysselsättningsskapande åtgärderna. Den fria konkurrensen och tillväxten kan emellertid, ärade kollegor, medföra ett ifrågasättande av den ekonomiska och sociala sammanhållningen som en grundläggande faktor för gemenskapen, ett mål som unionen avsätter en stor del av sin budget till för att uppnå. Först och främst vill jag här koncentrera mig på den kniviga frågan om statligt stöd som vi måste ta tag i. Konkurrensbevakning begränsar avtal företag emellan, maktmissbruk samt orättfärdiga statliga stöd, allt detta enligt reglerna. Vilka är då berättigade? Frågan är varken obetydlig eller klargjord, trots kommissionens försök 1975, 1979 och 1988. Fortfarande i dag förorsakar en tolkning av artikel 92.1, 92.3 a och 92.3 c stora problem. För regioner med stora faktiska och strukturella underskott kan tolkningen inte vara någon annan än att garantera bästa möjliga utveckling. All annan tolkning kan bara förstås som europeisk maktkoncentrationspolitik, vilket är svårt att rättfärdiga och därför inte kan godtas. Van Miert är både politiker och fackman. Han förstår att jag skulle vara en dålig politiker om jag inte passade på att fråga honom om det nuvarande läget för det problem den spanska regeringen och dess departement diskuterar med anledning av det spanska statliga stödet till Kanarieöarna. Jag vet att ni inte kan ge mig ett detaljerat svar, jag vet att det inte är rätt tillfälle, men jag är övertygad om att ni kan informera mig om er åsikt om hur läget är och lugna en i denna fråga påtagligt känslig allmänhet. Herr ordförande, fru kommissionär, herr kommissionär! Det är ett mycket viktigt betänkande som Azzolini har lagt fram om sambandet mellan regionalpolitiken och konkurrenspolitiken. Här rör det sig om intressen som är av direkt betydelse för människorna i medlemsstaterna och i de olika regionerna. Resolutionen kommer visserligen inte att få någon omedelbar effekt för fortsättningen av reformen av regionalpolitiken, men man bör ändå se det direkta sambandet med denna, då det rör sig om överensstämmelsen mellan det europeiska och det nationella regionala stödet. I många medlemsstater utgör det krav om överensstämmelse som kommissionen ställer för att säkra de konkurrenspolitiska målen inget problem, då så gott som hela territoriet täcks av de europeiska stödkulisserna. Men i andra länder är situationen den motsatta. Där leder de dubbla insatserna för att man skall koncentrera sig på det viktigaste i de europeiska målområdena - något som är helt riktigt - och det samtidiga kravet på en maximal överensstämmelse med det nationella stödet, i viss mån till en dubbel belastning som regionalpolitiskt sett är högst problematisk. Hur skall man förklara för människorna i de drabbade områdena, att både det europeiska och det nationella stödet är förbjudet, trots det överhängande hotet om arbetslöshet, trots bristen på en lovande sysselsättningspotential. Det är motsägelsefullt när kommissionen helt följdriktigt vid reduceringen av de europeiska stödkulisserna planerar mångåriga övergångsperioder som garanterar regionerna ett anpassningsutrymme, samtidigt som man tar till storsläggan och kräver nedskärningar på kortast möjliga tid. Då är den 2-procentiga flexibilitetsmarginalen inte tillräcklig och inte heller övertygande. Man kan dessutom inte motivera varför det skall vara 2 procent, varken mer eller mindre. Det innebär inte att kommissionens försök att eftersträva en överensstämmelse i grund och botten är felaktiga. Vi behöver på längre sikt en bättre överensstämmelse i täckningen, om vi vill förhindra konkurrenssnedvridningar. Men kommissionen bortser från de särskilda problem som råder i regionerna, när allting underordnas imperativet om den fria konkurrensen och man försöker skära ned det europeiska stödet och samtidigt i det nationella stödet ta bort varje möjlighet att fånga upp detta på ett flexibelt sätt. Det skulle frånta regionerna alla möjligheter till en anpassning. Därför gläds jag över att man nu kan skönja ett samförstånd mellan rådet och kommissionen, där man tar sig an frågan på ett mer flexibelt sätt, inte nämner några konkreta måldatum utan lämnar medlemsstaterna större beslutsutrymme. Den debatt som vi har fört här i parlamentet har alltså inte förfelat sitt syfte. Herr ordförande! Vi har kommit överens om att jag skall börja med att först kommentera Azzolinis betänkande. Min kollega van Miert kommer sedan att i första hand gripa sig an de konkreta frågor som har ställts i samband med konkurrensrapporten. Först av allt vill jag tacka herr Azzolini för ett mycket intressant och genomarbetat betänkande. Jag vill också tacka för att vi åtminstone är eniga om grundprincipen, nämligen att det behövs en bättre sammanhållning mellan den nationella och den regionala stödpolitiken. Här vill jag än en gång poängtera, och det stämmer med det man sade, att det här finns olika problem. Det vill säga inom mål 1 har vi redan från början en överensstämmande täckning mellan konkurrenskulisserna och de regionala stödkulisserna med europeiska medel. Därför kan det inte där uppstå några problem, medan det däremot kan uppstå problem där vi har en reducerad konkurrenskuliss och där det genom kravet på koncentration - Agenda 2000 innebär en större geografisk koncentration - i grund och botten är nödvändigt med en minskning från båda håll. Ändå tror jag att man till en början måste framhäva logiken i vår politik. Det är ju ingen idé att vi med europeiska medel koncentrerar oss på ett minimalt antal regioner som är värda att stödja, nämligen de som måste genomgå de största strukturanpassningsprocesserna, och att vi låter alla medel komma dessa regioner tillgodo - inte bara europeiska medel utan även ett högre stöd. Det är ju ingen idé att göra en sådan arbetsfördelning, att den europeiska strukturpolitiken täcker de områden som är mindre värda att stödja, medan det nationella stödet koncentreras till de områden som tampas med större strukturanpassningar. Logiskt sett är det obegripligt. Det vi föreslår är ju att medlemsstaternas regionala spelutrymme skall öka, för de nationella stödkulisserna i konkurrenspolitiken är i regel större än de områden som kan stödjas genom strukturfonderna. Det innebär med andra ord att det utöver den europeiska strukturfördelningen finns flera möjligheter för nationerna och de regionala områdesenheterna att stödja sina struktursvaga områden. Det är alldeles riktigt, som Randzio-Plath sade, att även det tillåtna stödet som avser miljövårdskvalificering och teknikfrämjande, tyvärr utnyttjas i betydligt mindre utsträckning än stödet till enstaka företag, där det för övrigt sällan finns några garantier för att en integrerad regional utveckling också är knuten till denna investering. Därför tror jag inte att det är någon idé att i mål 2-regionerna eftersträva en bättre överensstämmelse mellan mål 2-stödet och artikel 92.3. Nu är det flera av er som har påpekat att utrikesministrarna på rådsmötet den 25 januari enades om en kompromiss på området, och jag vill kort redogöra för denna, eftersom den är viktig för era fortsatta diskussioner. Jag vill upprepa det som Rack sade, nämligen att parlamentet endast kan delta i ingående diskussioner och medverka till lösningar inom Agenda 2000, om det får ta del av relevant information. Därför citerar jag denna enda fras för er. I samband med utrikesministrarnas enande sade man: " För att främja en effektiv programplanering bör de områden där en ekonomisk och social omställning håller på att ske i stor utsträckning sammanfalla med de områden som enligt artikel 92.3 c främjas av medlemsstaterna. Gemenskapen bör ha som mål att under perioden 2000-2006 med hjälp av lämpliga insatser från medlemsstaternas sida - utifrån deras respektive situation - uppnå en större överensstämmelse." Ni kommer säkert att upptäcka att det inte är det mest direkta sättet att uttrycka att vi vill förbättra situationen. Det är säkert ingen hemlighet att van Miert och jag hade velat ha en bättre överensstämmelse. Ändå tror jag att den kompromiss som uppnåtts i rådet åtminstone medger en något större flexibilitet, det som parlamentet ständigt kräver, men - och jag är mån om att konstatera detta här, även med tanke på det Schroedter sade - även ålägger medlemsstaterna att genom denna förordning bidra till en starkare koncentration. McCarthy är visserligen inte kvar, men jag skulle ändå vilja säga att enigheten inte har segrat förrän vi rent faktiskt har uppnått en större sammanhållning i slutänden, inte för att vi företräder puritanismen eller fundamentalistiska intressen i kommissionen, utan för att man först då kan lyckas med de effekter vi vill uppnå. Vad tidsförvaltningen beträffar, så finns det olika problem mellan konkurrenspolitiken och strukturpolitiken. Vi utgår från att den omröstning som nyligen ägde rum om det gemensamma meddelandet bidrar till att vi inom båda dessa politiska områden - konkurrens- och strukturpolitiken - även finner förnuftiga och samordnade lösningar. Vad Subsidy shopping beträffar, vill jag påpeka att vi på båda dessa politiska områden kräver en viss varaktighet för investeringarna för att säkerställa att företagen inte, sedan de har inkasserat subventionerna, förlägger sitt företag på annan ort och där på nytt gör anspråk på medel - antingen i form av nationellt eller europeiskt stöd. Vad strukturpolitiken beträffar vill jag endast påpeka att jag kan lova en bättre utvärdering och en starkare betoning av frågan i styrkommittéerna, även vid projekturvalet, att man kommer att föra ingående diskussioner om investeringarnas varaktighet och att den regionala förankringen av de företag som erhåller stöd blir en avgörande faktor för beviljandet av eller nekandet av stöd. På det viset kan man nämligen mobilisera ett betydelsefullt styrinstrument. Jag hoppas att styrkommittéerna även i framtiden kommer att garantera detta. Tillbaka till koncentrationen av stödet till de minst gynnade regionerna. Många talare har i debatten sagt att koncentrationen är reformens kärna och att de positiva effekterna för fattigare regioner nivelleras utan en koncentration. Därför är det viktigt, anser jag, att vi inte därigenom omintetgör våra egna ansträngningar, att vi urholkar de 75 procenten. För övrigt är det inga problem för regionerna i de yttre randområdena, eftersom de alla uppfyller det strikta kravet på 75 procent. För mål 6-regionerna behövs det i själva verket en differentiering och likaså för öarna, eftersom det finns så olika utvecklingsstadier, något som vi också gemensamt bör beakta. Det gagnar inte vår sak om vi säger att undantaget bekräftar regeln, utan att vi ser till att stödet betraktas utifrån problemens svårighetsgrad. Därför hoppas jag att vi i de fortsatta diskussionerna om Agenda 2000, men i synnerhet vid dess genomförande, kan enas om att gemensamt främja den nödvändiga sammanhållningen, så att de struktursvaga regionerna får en chans att komma ikapp. Herr ordförande, jag vill först hjärtligt tacka de båda föredragandena, Azzolini och Riis-Jørgensen. Det är inte första gången som jag har nöjet att debattera direkt med Riis-Jørgensen om vår årsrapport. Jag är mycket nöjd med rapporternas kvalitet och även med denna debatt. Det är därför litet beklagligt att jag har så litet tid till att svara på de många iakttagelserna och konkreta frågorna. Jag skulle således vilja be om ursäkt för att jag nödvändigtvis måste begränsa mig till några av de punkter som har framförts. Jag skulle i första hand vilja svara på Riis-Jørgensens fråga rörande demokratisk kontroll och öppenhet. Det är en väsentlig fråga eftersom kommissionen har direkt och eget ansvar på området. Det är helt logiskt och nödvändigt att kommissionen alltid skall vara beredd att inställa sig i parlamentet eller inför de behöriga utskotten för att förklara de beslut som fattas. Jag är fullständigt beredd att, i motsats till för några år sedan, det vill säga minst tre gånger om året, åta mig att komma hit varje månad för att tala inför behörigt utskott, om ni vill. Jag vill inget hellre. Jag står till ert förfogande. Det finns tillräckligt med ärenden och problem att diskutera. Det beror således på er och om ni inbjuder mig varje månad så kommer jag. Jag skulle därmed mycket snabbt vilja vända mig till betänkandet av Azzolini, eftersom Wulf-Mathies redan har svarat på ett antal iakttagelser. Vi måste komma till ett samförstånd om målen för denna åtgärd. 51 procent av befolkningen bor för närvarande i de regioner som är stödberättigade till strukturfonderna och 47 procent i regioner som är stödberättigade till nationella fonder och regionalstöd. Inför utvidgningen och med tanke på att alla dessa länder blir stödberättigade kommer vi att få en regionalpolitik som blir ologisk, eftersom regionalpolitiken syftar till att stödja de regioner som behöver det mest. Wulf-Mathies och vi bör nu således gemensamt försöka att dra ner på antalet stödberättigade regioner, anstränga oss att koncentrera dem och också vara så sammanhängande som möjligt. Jag är glad över att vi på kommissionsnivå har kunnat enas om det. Det gäller således en litet känslig och ibland politiskt svår åtgärd, därför att även om vi bara minskar antalet antagliga regioner med fyra procent - och det är inte mycket, från 47 procent till 43-42, 7 procent - så skapar det redan politiska upphetsning. Till och med en liten neddragning uppbådar alla möjliga styrkor som reser sig för att hävda att deras region skall vara stödberättigad. Men om vi inte gör det har jag känslan av att vi inte sköter vårt arbete och vår plikt inför utvidgningen av Europeiska unionen. Vi måste arbeta i den riktningen och följaktligen också godta vissa av politikens verkningar. Vi bör därför också dra ner på stödens omfattning. Ni har framför allt kritiserat omlokaliseringsfenomentet flera gånger. Omlokaliseringarna beror på att stödens omfattning i vissa regioner ibland är så stor att man till och med lämnar stödberättigade regioner för att förflytta sig till regioner där stöden är mycket större och stödens omfattning kan bli mycket större. Ni bad oss göra något åt det. Ja, som svar minskar vi skillnaderna i omfattning samtidigt som vi dock stannar inom helt korrekta gränser, därför att gränsen för A-regioner är på 40 eller 50 procent. För regioner i EU: s ytterområden kan man till och med gå längre, men för C-regioner tycker jag att en omfattning på 20 procent är ett lämpligt maximital och kan till och med i vissa fall gå ner till 10 procent. Jag tror att det på så sätt blir bättre balans och de nationella myndigheterna har dessutom möjligheten att göra avsevärda insatser för de regioner som mest behöver det. Vår framtida politik blir således mycket mer balanserad än tidigare. Här stannar jag i fråga om detta betänkande därför att det finns vissa frågor avseende betänkandet av Riis-Jørgensen som också väntar på svar. Först och främst frågan om statliga stöd i allmänhet. Flera av er har sagt att de ekonomiskt mest utvecklade länderna lämnar de mesta stöden. Det är sant. Det är också därför som vi försöker vara mycket strängare. Jag kan meddela att vi förra året fattade en rad negativa beslut på området för statliga stöd, ända till 31 negativa beslut, där det 1997 bara var 9. Det visar att vi stegvis har blivit mycket strängare, alldeles som sig bör. Ni känner till vilka konsekvenser det får, ibland till och med bråk med regeringar eller med regionala myndigheter, osv. Men det är priset för att få en mer trovärdig, konsekvent och sammanhållen politik för kontroll av statliga stöd. Det finns ingen annan lösning. Man måste veta vad man vill. Det finns därmed skäl att fortsätta på den vägen. Metten, framför allt, talade om skattestöd. Ni vet, herr Metten, att vi för närvarande har ett trettiotal fall till granskning, men får jag fråga er, var jag skall hitta de mänskliga resurserna för att göra det. Man ger oss åter ett extra uppdrag, som vi är fullständigt beredda att utföra, därför att det är nödvändigt, men ingen frågar sig i finansministerrådet om GD IV har resurser att göra det? Har generaldirektoratet skatteexperter för det? Ingen ställer frågan. Man ger oss åter en extra uppgift som vi gärna utför, men får jag be er att hädanefter vara mer konsekvent och ge oss de nödvändiga resurserna för att genomföra denna typ av uppdrag. När det gäller statligt stöd vill jag också mycket snabbt ta upp frågan om energisektorn i Spanien. Jag vet att denna fråga har fått en enastående politisk omfattning. Så här står det till. Först och främst kan vi bara vara glada åt att de spanska myndigheterna vill liberalisera energisektorn snabbare än planerat i övriga medlemsstater eller i direktivet. Det är helt klart. Det är, för det andra sant att denna åtgärd kommer att medföra åtgärder, inte bara i Spanien utan i en hel rad medlemsstater, för så kallade icke-återvinningsbara kostnader - " stranded costs" . Men det handlar i princip om statligt stöd. Samtliga fall bör således anmälas till kommissionen, GD IV, och inte bara till GD XVII, så att vi kan granska dem sammanhållet, och enskilt. Efter den kontakt som jag hade med ministern för några dagar sedan går nu den spanska regeringen med på att också anmäla det spanska fallet, vilket gör det möjligt för mina avdelningar att på tillbörligt sätt granska det utifrån principen som säger att icke-återvinningsbara kostnader är verkliga kostnader, relaterade till skyldigheterna gentemot staten som de offentliga myndigheterna tidigare hade ålagt sina företag och som nu i liberaliseringsprocessen riskerar att förorsaka förluster för de berörda företagen. Detta är ramen för denna uppgift. Jag kan för ögonblicket inte säga mer om saken. Vi skall naturligtvis skynda oss att klarlägga saken efter anmälan. En annan fråga: Kanarieöarna. Vi har redan godkänt så kallade REF(Régimen Económico y Fiscal). Nu har en anmälan gjorts om de så kallade ZEF(Zona Especial de Canarias). Det faktum att Kanarieöarna förblir en A-region gör det naturligtvis möjligt att tänka sig mer stöd än om de hade gått över från A-region till C-region så att säga. Det möjliggör en bredare tillnärmning. Men för ögonblicket skall vi granska det som regeringen anmält. Jag kan för dagen inte säga mer. Herr ordförande, jag ser att jag har redan haft ordet för länge. Låt mig bara avslutningsvis understryka en fråga som tyvärr inte har diskuterats mycket i dag, det vill säga moderniseringen av konkurrenspolitiken. Fru Riis-Jørgensen, jag tar mig friheten att föreslå ett ämne till ekonomiutskottet så att vi kan diskutera det. Ni vet att vi redan har vidtagit en hel rad åtgärder i fråga om statligt stöd, samt andra områden såsom till exempel de vertikala begränsningarna, etc. Men det finna andra ämnen som jag gärna snart skulle vilja få tillfälle att diskutera med behörigt utskott. Vi försöker således se till, och därmed slutar jag, att vår konkurrenspolitik är både öppnare, effektivare och trovärdigare samt väl förberedd att möta de framtida utmaningarna: utvidgningen, som är en enastående utmaning. Jag önskar också att vi kan säga tillsammans innan denna kommissions mandat går ut: vi har gjort allt för att förbereda inför framtiden och göra det möjligt för den nya kommissionen att utföra sitt arbete på rätt sätt. Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Klimatförändringar Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om klimatförändringar. Ordet går till kommissionär Bjerregaard. Herr ordförande, ärade ledamöter! Det är med glädje jag i dag kan redogöra för resultaten av klimatförhandlingarna i Buenos Aires och de kommande månadernas uppföljningsarbete. Parlamentet har lagt fram en mycket intressant resolution, och jag kan med tillfredsställelse säga att vi är överens på de flesta punkter. Min bedömning av Buenos Aires-konferensen är att den var en succé, även om det totala resultatet var begränsat. För det första uppnådde gemenskapen det som vi bestämt som minimikrav, nämligen en handlingsplan med ett arbetsprogram för konkreta beslut om de kvarvarande frågorna med anknytning till Kyotoprotokollet och konventionen, vilka som bekant skall diskuteras vid den sjätte partskonferensen om mindre än två år. För det andra spelade EU en viktig roll för att få 77-ländergruppen och Kina till förhandlingsbordet, så att de kunde känna sig starkare involverade i processen. Jag kommer även i fortsättningen att fokusera på bättre förbindelser med utvecklingsländerna i samband med förberedelserna till den femte partskonferensen, inte minst genom att prioritera den praktiska utformningen av mekanismen för en hållbar utveckling, the clean development mechanism. Till sist rör det ett åtagande av det argentinska ordförandeskapet att stärka den politiska styrningen av processen, genom att arrangera ad hoc-sammanträden på ministernivå i den utvidgade verkställande kommittén mellan partskonferensens årliga sammanträden. Jag tror att sådana ad hoc-sammanträden är avgörande för att hålla processen på rätt spår. I det stora hela menar jag alltså att man under den fjärde partkonferensen lyckades komma ett gott stycke på väg i riktning mot ett genomförande av Kyotoprotokollet. Vad angår de enskilda delarna av Buenos Aires-handlingsplanen, vill jag gärna säga följande: det kommer att bli ett hårt arbete att utforma mer detaljerade bestämmelser om mekanismerna, eftersom det krävs övervakning och registrering för att undvika att dessa mekanismer används som kryphål i miljölagstiftningen. Jag anser därför att det är viktigt att man på den sjätte partskonferensen samtidigt fattar beslut om de tre mekanismerna, så att paketet kommer att omfatta ett stärkt och sammanhängande system för övervakning av mekanismerna. Vi kommer också att fortsätta debatten om hur vi kan uppnå konventionens slutmål, nämligen att förhindra farliga klimatförändringar, samtidigt som vi säkerställer en rättvis fördelning av ansvaret och samtidigt som det också tas hänsyn till vårt gemensamma, men differentierade ansvar. Jag uppmanar ledamöterna att diskutera hur vi på bästa sätt kan lösa detta svåra problem, mot bakgrund av utvecklingsländernas motvilja vad gäller att delta i diskussioner om deras egna förpliktelser, som i realiteten igen klart demonstrerades på den fjärde partskonferensen. Det är viktigt att vi arbetar vidare med att genomföra den politik och de åtgärder som skall användas för att ta itu med klimatförändringarna. Detta skall inte bara ske på internationell nivå, utan i ännu högre grad i EU och därmed medlemsstaterna. Jag håller också med parlamentet om att vi måste konkretisera hur vi skall uppnå våra mål; goda avsikter räcker självfallet inte. Kommissionen, parlamentet och rådet måste ta sitt ansvar på allvar och komma fram med konkreta åtgärder och beslut. I detta sammanhang vill jag gärna understryka att det har lagts fram en del viktiga förslag som kräver en resolution, t.ex. förslaget om beskattning av energiprodukter. Jag måste bestämt uppmana parlamentet att avge ett yttrande om detta förslag före parlamentsvalet, så att den nya drivkraft som kommit i och med det tyska ordförandeskapet kan utnyttjas, och så att det kan uppnås politisk enighet på Ekofinrådets sammanträde i maj. På skatteområdet bör vårt första mål vara att förslaget om beskattning av energiprodukter antas, eftersom ett ökande antal medlemsstater nu verkar gå med på att en sådan beskattning är nödvändig. Om det tyska ordförandeskapet inte lyckas åstadkomma enighet - något som jag sannerligen hoppas att det gör - ja, då kan vi fortfarande diskutera vad vi skall göra med förslaget om en skatt på koldioxidutsläpp, som ursprungligen lades fram 1992, och som kommissionen som bekant inte har dragit tillbaka. I och med handlingsplanen och den interna politiken och åtgärderna, riktar vi in oss på att Kyotoprotokollet ratificeras och träder i kraft så snart som möjligt. Jag vill att det skall ske en snabb ratificering. Men det kräver att vi får ordning på torpet, så att ratifikationen inte bara blir en tom gest. I detta sammanhang kan den mer proaktiva inställningen hos vissa amerikanska industriföretag i kampen mot klimatförändringar och Förenta staternas undertecknande av protokollet betraktas som positiva steg. I Buenos Aires fanns det tecken på en mer positiv inställning hos vissa delar av den amerikanska kongressen. Men vi befinner oss fortfarande långt från målet, och ledamöterna kan i hög grad också framöver - på så sätt som de gjorde i Buenos Aires - spela en viktig roll genom att övertyga sina kolleger i den amerikanska kongressen om att protokollet måste ratificeras. Här vill jag gärna nämna att jag är skeptisk till Argentinas och Kazakstans förklaringar om att de vill se ett bindande mål vid den femte partskonferensen. I det långa loppet är det viktigt att utvecklingsländerna deltar, men den verkliga prövningen för sådana frivilliga åtaganden är hur dessa ser ut i slutändan. För att ett land skall kunna dra nytta av protokollets fördelar, måste man underteckna det. Landet måste också fullt ut uppfylla de därmed avtalade åtagandena. I övrigt skall vi ju - som vi nämnt tidigare - se till att inte få in mer så kallad varm luft i systemet genom icke ambitiösa mål. Låt mig återvända till vårt interna arbetsprogram. Som jag nämnde redan i september, kommer jag att lägga fram ett meddelande under våren 1999. Detta löfte mottogs positivt av Europeiska rådet i Wien, som kom fram till att det på grundval av en rapport från kommissionen skulle ta ställning till en omfattande gemenskapsstrategi för klimatpolitik under sitt sammanträde i Köln, som vi vet kommer att ske i början av juni. Jag håller helt med om att vi behöver en omfattande gemenskapsstrategi. År 2008 kan tyckas avlägset, men vi måste agera nu om vi skall kunna uppnå vårt mål. I kommissionens meddelande kommer vi därför att koncentrera oss på de delar som är avgörande för att EU skall kunna uppnå målet. Dessa viktiga delar är till exempel gemensamma och samordnande politiska insatser och åtgärder, Kyoto-mekanismerna och förbindelserna med tredje land. Meddelandet kommer att innehålla en omfattande analys av effekterna av handeln med utsläppsrättigheter, gemensamt genomförande och mekanismen för en hållbar utveckling. Jag försäkrar er att jag kommer att göra mitt yttersta för att påskynda antagandet av detta meddelande, så att det kan läggas fram i rätt tid och vara klart till toppmötet i Köln. Herr ordförande, ärade ledamöter! Jag vill till sist säga att jag rent allmänt kan stödja parlamentets resolution, och att jag ser fram emot ett fortsatt konstruktivt samarbete i vår gemensamma kamp mot klimatförändringarna. Herr ordförande! Det finns, fru kommissionär, ett ordspråk som lyder: Mellan tal och handling ligger ofta ett helt hav. Hela detta hav måste vi gemensamt ta oss över så snabbt som möjligt och med så konkreta åtgärder som möjligt, om vi vill hålla den tidplan som togs fram i Buenos Aires, och om vi dessutom vill ta fram en egen tidplan, annars blir vi sittande på stranden medan klimatkatastrofen börjar på andra sidan havet. Jag anser, fru kommissionär, att det finns en hel del att göra på internationell nivå. I första hand - mycket viktigt - fortsätta den dialog med utvecklingsländerna som fungerade så bra i Buenos Aires, för att tillsammans med dessa länder kunna utforma förslag till en clean development mechanism . Jag anser också att vi i Europeiska unionen, trots att vi inte var så positiva till detta i början, måste utarbeta konkreta förslag på hur emission trading skall ske, hur monitoring skall bli möjlig och även hur bedömningen av de enskilda miljöutsläppen och utsläppsminskningarna skall göras, så att vi sedan när det väl är dags har fått saker och ting på plats. Jag tror också att det är nödvändigt att vi i samband med förhandlingarna med kandidatländerna inför unionens utvidgning inkluderar dessa i våra strategier. De länder som är de främsta kandidaterna förpliktade sig i Kyoto till samma utsläppsminskningar som Europeiska unionen. Men nu gäller det att inkludera dem i förberedelserna så att det inte blir så, när de väl är medlemmar, att de nödvändiga förberedelserna inte har ägt rum och de därför inte kan inordnas i den europeiska utjämningen av bördan. Vad den europeiska utjämningen av bördan beträffar kan jag föreställa mig att mina kolleger i viss mån bör göra ett tydligare ställningstagande. Jag vill bara påpeka att vi vid sidan av samordningen av de nationella planerna även kommer att bli tvungna att se till att vi har eller skapar det underlag som krävs för en lagstiftning på unionsnivå, där det fortfarande saknas en sådan. För endast med gemensamma ansträngningar kommer det att vara möjligt för oss att uppnå de mål vi fastställde i Kyoto. Jag tror också att initierandet av förebyggande åtgärder på området hälsa, jordbruk och skydd av ekosystemet kommer att höra dit, för med de allt mer kännbara klimatförändringarna uppstår risker som vi kanske inte tidigare har tänkt på. Jag tror att vi nu, inför övergången till ett nytt årtusende, har möjlighet att åstadkomma en hållbar utveckling, ett tekniskt språng och framför allt en rättvisare fördelning av resurserna i världen, och jag hoppas att vi har styrka och mod att göra det! Herr ordförande! Innan jag uttalar mig om resolutionen, skulle jag vilja rätta till ett översättningsfel. I den engelska tolkade versionen av kommissionärens anförande, hänvisade man till kommissionens tillbakadragande av CO2-skatten. Ni var faktiskt mycket klokare än så. Ni drog inte tillbaka ert förslag utan ni ändrade det, och detta ändrade förslag är fortfarande bordlagt och jag hoppas att rådet kommer att ta upp det. Jag litar på att versionerna på alla de olika språken överensstämmer med vad ni faktiskt sade. Jag skulle vara tacksam för en kopia av texten på engelska. Jag hade äran att leda parlamentets delegation till konferensen i Buenos Aires och mitt eget och mina kollegers betänkanden finns tillgängliga för parlamentet. Enligt min åsikt var COP IV en måttlig framgång som under skrik blev släpat ut ur käkarna på vad som skulle ha kunnat bli ett fullkomligt dödläge för förhandlaren. Handlingsplanen från Buenos Aires utlovar en viss framgång vid tiden för COP VI år 2000. För första gången återger den ett intresse för principerna för inskränkning och konvergens och för världsomfattande rättvisa, som också parlamentet med jämna mellanrum har röstat för. Mitt betänkande fäster uppmärksamheten vid den hjälpsamma och positiva roll kommissionen spelat i Buenos Aires, för vilket jag är tacksam, och för den hövlighet den har visat parlamentet. Mitt betänkande fäster också uppmärksamheten vid rådets misslyckande att vare sig uppmärksamma, använda sig av, eller på ett intelligent sätt rådfråga parlamentsledamöterna under konferensens gång. De senaste riktlinjerna för rådet om parlamentsledamöternas deltagande, som antogs en vecka före konferensen i Buenos Aires, är en direkt förolämpning mot parlamentet. Jag har tagit upp denna fråga med ordföranden och hoppas att utskottet för institutionella frågor kommer att se över detta i samband med nästa IGC. Unionen har lärt sig en läxa i och med vårt relativa misslyckande i Kyoto och har nu vänt sig mot länder som ingår i 77-gruppen, i jakt på allierade för att åstadkomma en sund inställning till skyddet för klimatet på jorden. Jag skulle vilja använda mina sista sekunder till att vädja till kommissionen. Oberoende av vad kommissionären sade i fråga om politiska framsteg mellan de olika parlamentskonferenserna, skulle jag vilja uppmuntra idén om en strukturell granskning av hela förfarandet vid partikonferensen. Enligt min åsikt är den för närvarande alltför benägen att låta ett tekniskt dödläge sätta stopp för politiska initiativ. Partikonferensens rytm gör det svårt att ta politiska initiativ mellan konferenserna. Igår var jag i Bonn och talade med Michael Zammit-Cutajar från sekretariatet för klimatförändring och jag föreslog för honom att tiden kanske är kommen för en strukturell granskning av det sätt på vilket vi organiserar hela detta förfarande, kanske genom att använda vår gamla beprövade och pålitliga vän " gruppen av vise män" - eller " framstående personer" eller vad de numera kallas - att förhålla sig passiva vid de detaljerade förhandlingarna och koncentrera sig på målet med denna process. Efter att ha varit på alla dessa parlamentskonferenser tycks det mig vara så att vi nu kommit i kläm mellan det faktum att detta är en utsträckt och tidvis svår förhandling samtidigt som det är en institution med administrativt ansvar. Jag hoppas att kommissionen kommer att ta upp detta förslag. Jag tackar kommissionären för hennes yttrande och jag rekommenderar resolutionen för parlamentet. Herr ordförande, fru kommissionär, kolleger! Vi kan svårligen betrakta Buenos Aires som en riktig succé. Emedan man i Kyoto lyckades nå en överenskommelse om att minska gaserna som bidrar till växthuseffekten, har man tyvärr inte lyckats uppställa några detaljerade regler för att verkställa detta avtal konkret. Jag tror att jag vågar påstår att EU har gjort vad som stod i dess makt, och jag vill gratulera kommissionär Bjerregaard så hjärtligt till hennes insatser och hennes beslutsamhet. Vi har faktiskt handlingsplanen från Buenos Aires, och låt oss hantera denna på rätt så att man vid klimatkonferensen år 2000 kommer att fatta viktiga beslut i frågan. Jag skulle vilja understryka två saker. För det första: om protokollet från Kyoto skall träda i kraft så måste minst 55 av de berörda parter som bär ansvaret för åtminstone 55 procent av utsläppen ratificera det. Vi måste fortsätta betona att det är nödvändigt att USA går över till ratificering. Om den största förorenaren, USA och till exempel Ryssland, inte ratificerar så visar Kyoto ingenting. En annan sak som jag vill understryka är att handeln i rättigheter att förorena endast är tillåten i den mån huvuddelen av ansträngningarna görs på nationell nivå. Jag är fullständigt överens med kommissionär Bjerregaard om att vi därför måste bestämma en övre gräns för handeln med utsläppsrättigheter. Vi får så att säga inte exportera problemet. Här står EU och USA helt mot varandra. EU påstår med rätta att kampen mot klimatförändringen endast är meningsfull om alla gör en insats. Detta har också ständigt varit parlamentets ståndpunkt även om den inte uttryckligen har tagits med i den föreliggande resolutionen. Slutligen vill jag angående den harmoniserade energiskatten säga att även vi förespråkar en sådan skatt, men bara på villkor att den är skattemässigt neutral. Vi i gruppen har lagt fram två ändringsförslag för att plädera för en harmoniserad skatt. Det är utifrån det synsättet som man måste läsa ändringsförslagen. Jag hade ännu en fråga till kommissionären. Vad anser kommissionären om att införa en flygfotogenskatt på Europanivå? Somliga hävdar, kanske med rätta, att man snarare måste söka lösningen i en bättre teknik för att reducera utsläppen. Men med den ökande flygtrafiken måste man även i detta fall vidta åtgärder för varje område. Herr ordförande! Hur kan man låta bli att instämma med kommissionären när hon föreslår konkreta åtgärder, uppföljning, samarbete med länder under utveckling samt beskattning av energiprodukter? Jag tror nog att vi alla är överens, framför allt när det gäller hennes konkreta förslag om ett förverkligande av det som avtalats. Precis som vetenskapsmännen påtalade 1998, och som också framkom i Förenta nationernas rapport, så har naturkatastroferna klart och tydligt - som jag inte skulle betrakta som alltför naturliga - förorsakat 50 000 döda och förluster på 12 biljoner pesetas. Jag vet inte hur många euros detta är, men det är i alla fall många pesetas. Om det enbart vore för naturkatastroferna och dess ekonomiska konsekvenser så menar jag att såväl den ekonomiska makten som regeringar skulle vidtaga åtgärder. Vi vill dock gå ett steg längre. Vi menar att Europeiska unionens förslag, som var det bästa, inte var tillräckligt kraftfullt. Europaparlamentet påtalade detta vid ett flertal tillfällen. För att verkligen uppnå positiva effekter när det gäller klimatförändringar så måste utsläppen, enligt vetenskapsmännen, minska med mellan 50 och 60 procent i förhållande till 1990. Vi försöker uppnå en minskning på 8 procent för sex gaser som orsakar drivhuseffekt. Kan vi inte uppfylla detta krav på 8 procent så riskerar vi planetens framtid. Fru kommissionär, vi menar därför att ert förslag är bra, såvida medlemsstaterna uppfyller ställda krav och, framför allt, såvida man lyckas belasta industrialiserade länder och länder under utveckling på ett skäligt sätt. Vi håller inte med om att det är länder under utveckling som skall börja betala, som Förenta staterna menar. Det är vi som måste betala. Herr ordförande! Jag deltog i delegationen med Spencer och Linkohr på konferensen i Buenos Aires. Hur man väljer att bedöma konferensen är en åsiktsfråga. Spencer sade att den var en måttlig framgång. Jag tycker att det är en rättvis beskrivning. Jag erinrar mig att kommissionär Bjerregaard mot slutet av presskonferensen sade att vi hade velat uppnå mer och att vi alltid brukar göra detta, men att detta var allt vi kunde övertala de andra parterna på konferensen att gå med på. Europeiska unionen visade prov på riktigt ledarskap, i stor utsträckning stött av ansökarländerna, G77 och Kina. Jag erinrar mig också att den tjänstgörande ordföranden sade att vi i Kyoto enades om konkreta mål för minskning och utsläpp av drivhusgas från industriländernas sida. I Buenos Aires höll vi tempot från framgångarna i Kyoto genom att upprätta en handlingsplan, vilket var ett av målen i Buenos Aires, och vi beslutade om andra åtgärder såsom utarbetandet av ett system för överenstämmelse. Den internationella pressen behandlade konferensen med ett visst mått av cynism; somliga kallade den för ett fiasko. Det var en svår konferens därför att förhandlingarna var långa, invecklade och utsvävande, men jag kan inte göra annat än att stödja Spencer och lyckönska kommissionen. Jag applåderar också Förenta staternas beslut att underteckna protokollet. Medan man erkänner att det kan röra sig om en diplomatisk formalitet, vilket vi säger i resolutionen, är det samtidigt mycket effektivt och är ett tecken på en förändrad inställning i Förenta staterna. Vi måste också applådera värdländerna för COP IV, Argentina och Kazakstan för att de visar tecken på en vilja att gå in i ett bindande åtagande vid COP V för att ytterligare minska drivhusutsläppen. Det kanske inte är så stort, men det är i alla fall ett framsteg. Det är alltså en bra resolution. Jag stöder den och det gör även min grupp och, i likhet med Spencer, rekommenderar jag den för parlamentet. Ärade kolleger, herr Fitzsimons! Jag måste be er att försöka hålla er till den tid ni fått er tilldelad. Sessionstjänsten har sagt att vi är försenade. Jag tar inte ordet från er, ni måste själva ta hand om detta. Jag vet att ni är mycket ansvarsfulla och därför nöjer jag mig med detta meddelande. Å Gruppen De Gröna i Europaparlamentets vägnar går ordet till Hautala för en minut. Herr ordförande! Europeiska unionen har haft en mycket positiv roll i globala förhandlingar och jag tycker att kommissionären personligen förtjänar erkännande för detta. Men samtidigt blir det dag för dag ett allt pinsammare faktum att unionen inte för sin egen del har förmått fatta beslut som skulle leda till att de egna åtagandena även skulle kunna fullgöras. Därför är det utomordentligt viktigt att vi debatterar energiskatter, en fråga som kommissionären nyss nämnde. Även det är viktigt att de länder som vill gå längre än andra skulle dessutom kunna införa detta ursprungliga förslag till koldioxid- och energiskatt. Det skulle vara intressant att höra vad för slags beräkningar kommissionen har av dessa kombinationer. Vi måste komma ihåg att Amsterdamfördraget ger möjlighet att framskrida fortare än andra länder om andra inte är beredda. Men jag är säker på att även industrin har insett att klimatpolitiken kan ge konkurrensfördelar, och detta borde man ta fasta på. Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Var Buenos Aires ett misslyckande? Jag skulle vilja säga nej. Buenos Aires var inte ett misslyckande. Buenos Aires drabbades bara av den sista natten i Kyoto, när amerikanerna lyckades föra de flexibla mekanismerna till protokollet såsom villkor för undertecknande. Vi måste också säga att konferensordföranden inte visade prov på samma diplomati som ambassadör Estrada, som verkligen ledde arbetet i Kyoto väl, men det är bara en liten detalj. Min grupp är instämmer med teorin att ståndpunkten 50/50 procent skall vidmakthållas i de flexibla mekanismerna, vilket betyder att minst 50 procent av minskningarna skall göras på hemmaplan innan man har rätt att använda de flexibla mekanismerna. Europeiska unionen bör fortsätta att stödja den ståndpunkten. Jag instämmer således med att de flexibla mekanismerna införs, som äntligen gör det möjligt att få veta hur mycket ett ton kolhaltigt utsläpp kostar på det ekonomiska planet. Det kommer att få återverkningar på industriländernas skattesystem, de länder som ingår i bilaga 1. Jag uppskattar inte alls påtryckningarna - framför allt av amerikanerna - av de utvecklade länderna på utvecklingsländerna så att dessa också åtar sig att minska utsläppen. Det måste nämnas att utvecklingsländerna, som inte ingår i bilaga 1, inte ens får kvoter att sälja enligt artikel 6. Jag påminner om den kinesiska delegatens ord: " Ni amerikaner har tre bilar per familj, vi kineser går till fots till arbetet och ni amerikaner och européer vill inte ge oss rätt att ta bussen till arbetet." Låt oss vara seriösa och litet flexiblare med utvecklingsländerna. Jag skulle vilja ta upp ett ämne som intresserar mig mycket, det vill säga skogsbruk. Kyotoprotokollet angav att anslag kan lämnas för skogsföryngring och framför allt anslag för kolrening främst i mekanismen CDM (Clean Development Mechanism). Detta kan spela en viktig roll för att industriländerna stöder och ger pengar till skogsföryngring i utvecklingsländerna. De icke-statliga organisationerna som sysslar med miljöskydd påminner oss om att det är mycket viktigt att bara de projekt subventioneras där man respekterar den biologiska mångfalden. Vi måste se till att inte projekt för plantering av snabbväxande arter subventioneras på bekostnad av skyddet av biologisk mångfald. Herr ordförande! Resultatet av klimatkonferensen i Kyoto 1997 betraktas med rätta som en vändpunkt, även om det bara är ett första steg i rätt riktning. Det är ansatsen till att reducera sex gaser som bidrar till växthuseffekten för att på så sätt motverka en av människan orsakad klimatförändring. Det är av stor vikt att alla parter, särskilt Förenta staterna och Ryssland, snarast ratificerar Kyotoprotokollet. Framför allt inom näringslivet i Förenta staterna pågår en positiv utveckling. Det är klart att det efter Kyoto återstår mycket att göra beträffande det konkreta utförandet. Uppföljningskonferensen i Buenos Aires ledde till ett gemensamt åtgärdsprogram med utfästelser och tidsscheman. Detta är glädjande. Också dialogen med utvecklingsländerna måste ges mycket uppmärksamhet. Risken är dock att denna begränsar sig till överenskommelser angående handel med utsläppsrättigheter. Jag anser att Europeiska unionen först själv måste arbeta för att minska utsläppen av gaser med växthuseffekt inom EU. Samtidigt är hjälpen till andra länder av stor vikt, till exempel genom att överföra miljövänlig teknik som utvecklingsstöd. Eventuellt pågår handel med utsläppsrättigheter på den europeiska kontinenten. Med länder utanför Europa äger endast handel med utsläppsrättigheter rum om dessa länder redan verkligen arbetar med att reducera gaserna med växthuseffekt. Genom att länderna inom EU själva gör ansträngningar kan man mana icke-europeiska länder att också bidra till minskningen av utsläppen. För denna utsläppsminskning är det viktigt att integrera miljöpolitiken med andra politiska sektorer såsom energi, transport och jordbruk. Främjande av effektiv energianvändning, förnybar energi och energiskatter är lämpliga instrument. Än en gång pläderar jag för att införa en skatt på flygplansbränsle. Slutligen vill jag säga att vi är gemensamt ansvariga för denna problematik, men alla länder måste också vara individuellt ansvariga för sitt bidrag till lösningen av denna. Detta ansvar gäller utan tvekan också för de individuella medborgarna. Man måste således också arbeta på en världsomspännande medvetenhet om att man inte kan fortsätta så här och att det behövs en ny modell för hållbar ekonomisk utveckling grundad på respekt för skapelsen och livets Skapare. Herr ordförande! Det mer än försenade försöket till utsläppsminskningar i Buenos Aires liknar ett försök att tvätta sig utan att bli blöt. Det kommer inte att finnas en effektiv klimatpolitik förrän de faktiska kostnader som förorsakats genom frisläppandet av ämnen som påverkar klimatet även tillskrivs förorenaren. Det förutsätter lämpliga rättsliga ramvillkor. Den så ofta citerade undanflykten att utsläppsminskningar är för dyra innebär rena självmordet! Ett samhälle där man inte är beredd att investera i bevarandet av de egna livsförutsättningarna och därmed i bevarandet av den egna arten är dömt att gå under. Den utsläppskatalog som förhandlades fram i Buenos Aires är inget lämpligt försök till en lösning. En varaktig lösning på problemen kan enbart finnas där problemen uppstår. Herr ordförande! Debatterna om klimatpolitiken i parlamentet har den angenäma bieffekten, att vi alla ständigt är överens. Det är fördelen! Men om man jämför våra viljeyttringar med resultatet, då ser det genast litet mörkare ut. Jag nämner nu bara de siffror som jag har från kommissionen. Inom Europeiska unionen ökade koldioxidutsläppen med 2 procent mellan 1990 och 1996. År 1997 skedde en obetydlig minskning, men det var en varm vinter, och det finns inget som tyder på att vi skulle ha åstadkommit en strukturell förändring. Minskningen under första halvan av detta årtionde - nu sker det åter en ökning - finns det också en förklaring på. Vi har ersatt kolen med gas. Vi har ersatt oljan med gas. Vi har genom den tyska återföreningen desindustrialiserat en hel region. Dessutom moderniserades de befintliga anläggningarna. Även det är en process som inte kan upprepas. Med andra ord: Vi måste snarare på grund av en starkare ekonomisk tillväxt räkna med att koldioxidutsläppen i Europeiska unionen ökar fram till år 2000, att de kommer att vara avsevärt högre än år 1990. Jag kan ta min egen delstat Baden-Würtemberg som exempel: det är en relativt högt industrialiserad delstat. Där har koldioxidutsläppen per invånare ökat avsevärt sedan 1995, något som kan föras tillbaka på den ekonomiska tillväxten. Det är alltså inte tal om någon vändpunkt. Det gör en betänksam. Man kan alltid säga: Nåja, vi måste anstränga oss mer osv. Det har vi ju i viss mån också gjort med det resultatet, att den effektiva energianvändningen inom Europeiska unionen - det här är åter siffror från kommissionen - under 1990-talet enbart har ökat med 0, 6 procent per år, medan vi på 1980-talet och i slutet av 1970-talet hade en ökning på 2 procent av den effektiva energianvändningen. Även det gör en betänksam. Det vill säga att vi i dag är mindre i stånd till detta än för tio eller femton år sedan. Det vi behöver - och detta riktar sig till kommissionen och framför allt naturligtvis till rådet - är en mätbar handlingsplan. Jag skulle verkligen vilja veta, vad vilket land, vilken sektor inom industrin, på transportområdet, men även vad hushållen måste göra. Framför allt måste vi fråga oss: Hur skall detta finansieras? Hur finansieras detta nu? Det är min sista rekommendation till kommissionen: Lägg fram ett förslag till oss om hur vi skall uppnå en överenskommelse med banken, så att investeringarna inom energisektorn kan finansieras i förväg, för det tycks för ögonblicket vara den främsta orsaken till att vi inte kommer vidare, en förtida finansiering av energiinvesteringarna. Tekniken finns för det mesta tillgänglig, det är pengarna som fattas! Herr ordförande! Linkohr har tagit två tredjedelar av mitt tal ifrån mig: jag instämmer verkligen till 100 procent med det han sade. Jag vill börja med att tacka kommissionen, och speciellt kommissionären, för hennes arbete, hennes personliga engagemang, och även för det sätt som hon i Buenos Aires tog emot och arbetade med parlamentets företrädare. Tyvärr intog rådet en hållning som det inte kan fortsätta att ha. Denna kammare måste, i institutionell mening, inta en ståndpunkt gentemot rådet och gentemot varje ordförandeskap, före nästa regeringskonferens. Den andra delen av det jag vill säga hör ihop med vad Linkohr sade om policies and measures. Min oro är att man i många av unionens områden och i de flesta länder av världen inte kan se några minskningar. I mitt land till exempel, Portugal, låg den ökade konsumtionen av elektrisk energi på sex procent, vilket är dubbelt så mycket som ökningen av produkten. På det sättet kommer vi inte framåt. Det är uppenbart att vi inte kommer framåt! Jag stöder kommissionens avsikt att utarbeta ett direktiv - vilket jag skulle vilja se så fort som möjligt - som gör vissa miniminivåer av förnybara energikällor obligatoriska. Vi har talat med kommissionär Papoutsis och är överens om att direktivet är brådskande. Inbrytningen av de förnybara energikällorna på marknaden har minskats genom sänkta olje- och naturgaspriser och även på grund av att energikostnaden i dag inte inbegriper miljökostnaderna. Låt oss för det andra se på strukturfonderna och det europeiska transportnätet, ett område som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har ett visst inflytande över genom budgeten: medlemsstaterna måste fås att använda dessa pengar för att beakta mindre bränsleslukande transportalternativ. Vad gäller anslutningsländerna: Phare och Tacis har inte i dag något inflytande över energikonsumtionen. Om denna situation fortsätter kommer det som Linkohr talade om att inträffa: så när den akuta krissituationen är över kommer utsläppen att öka. För att avsluta skulle jag vilja säga att kommissionen kanske skulle kunna stödja initiativ från vissa företag, exempelvis BP och andra, vilka har en positiv inställning vad gäller klimatförändringarna, genom att arrangera ett stort evenemang i Bryssel om den positiva roll som de företag som vill ta detta på allvar kan spela. Tack så mycket, herr Pimenta. Jag var beredd att avbryta er och ta ifrån er två tredjedelar av er tid. Ni utökade den i stället med en minut. Jag måste be er att ni håller er till utsatt tid då sessionstjänsten meddelar mig om att vi är försenade. Jag vet att ni alla har viktiga saker att säga, men jag ber er att begränsa era anföranden, vilket i synnerhet gäller Breyer som nu får ordet i en minut. Herr ordförande, fru kommissionär! Ni hänvisade till USA: s roll. Jag anser att det bör handla om något annat i dag. Det bör handla om att Europeiska unionen skall inta rollen som föregångare. Låt oss tala klarspråk redan från början: Det får inte handla om att smita från ansvaret genom kryphål i protokollet så som emission trading . Då är vi genast framme vid frågan: Vart tar åtgärderna vägen? Jag vill också ha ett konkret svar från er på vad som nu håller på att hända med förverkligandet av vitboken om förnybara energikällor? Ni hänvisade till den nyckelroll som energiskatten spelar. Bra, nu har vi ett förslag om energiförbrukarskatt, men det är bara en droppe i havet! Kommissionen har ju själv medgivit att utsläppen, trots förslaget, kommer att öka med 6 procent fram till år 2010. Vad har ni sagt om den så problematiska transportsektorn? Vi vet att det inom denna kommer att ske en ökning av koldioxidutsläppen med 38 procent fram till år 2010. Och även där - vill ni vara snäll och svara på kollegernas tidigare fråga: När skall det äntligen komma en fotogenbeskattning? När kommer ni att göra allvar att det löfte ni gav oss i fjol? Här krävs det handling, inte bara dokument och lyrik. Herr ordförande! Vi skulle behöva lyfta blicken och inte enbart koncentrera oss på de finansiella åtgärderna. Vi tycks vända och vrida mycket på det faktum att rådet är ovilligt att komma till någon överenskommelse i fråga om energiskatt och andra finansiella åtgärder. Jag är överens med kommissionären om att det är dags för kommissionen att se till sitt eget hus vad beträffar klimatförändringar. Jag skulle vilja se att detta verkligen sker med några detaljerade åtaganden. Tidigare i denna debatt har vi hört om en del trevliga strävanden efter ett hållbart jordbruk och jag applåderar detta. Jag vill emellertid fråga kommissionen vilka åtgärder den vidtar för att förnya sin inställning till den inre marknaden, till det sätt på vilket den genomförs och det sätt på vilket konkurrenspolitiken fungerar, det sätt på vilket i den används dess utomeuropeiska stöd, dess handelspolitik, dess anslutningsförhandlingar, vilket ett flertal av kollegerna har nämnt, och dess strukturfonder och likaså den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi skulle behöva se ett aktivt genomförande av den strategiska miljömässiga utvärderingen och även ta hänsyn till klimatförändringar och använda detta som ett redskap för en utvärdering av politiken på europeisk nivå, speciellt i fråga om utomeuropeiskt stöd liksom politiken här inom Europeiska unionen. Vi skulle också behöva utföra mer arbete i avseende på vad exakt överföring av ren utvecklingsteknologi skall bestå av och förhållandet till vår utomeuropeiska utvecklingshjälp. Aktivt genomförande av CDM kommer att vara väsentligt för att vinna det stöd vi behöver för Kyotoprotokollet från utvecklingsländerna. Utan något stöd från dessa för idén om rättvisa, kommer vi att ha fortsatta problem med att få USA att ratificera. Om vi kan göra framsteg på vissa av dessa punkter, skulle Europeiska unionen kunna gå vidare med självtillit för att ange tonen för COP V och VI. Vi känner med säkerhet till att klimatförändringarna inte kommer att försvinna och de kommer alldeles säkert inte att försvinna p.g.a. den text som parlamentet kommer att rösta om imorgon. Förenta staterna kommer nu att ratificera det enbart för att vi bad dem göra det. Denna vecka är miljöministrarna nere i Antarktis för att se hur isen smälter bort, och ser över vilka problem detta kommer att medföra. Vi behöver något slags åtagande från kommissionens sida och jag hoppas att vi kommer att få höra kommissionen och rådet säkerställa att Europeiska unionen vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att ta itu med de frågor som jag har tagit upp och likaså den ständigt återkommande favoriten, energiskatter. Herr ordförande, fru kommissionär! Av alla utmaningar som vi står inför på miljöområdet är säkert klimatfrågan den största och mest komplicerade. Den berör ju alla jordens länder på ett påtagligt sätt. Utsläppen hotar oss inte på kort sikt, men utgör ett mycket allvarligt hot på lång sikt. De första stapplande förhandlingsstegen har tagits med en del vånda. Eftersom de åtaganden som har gjorts kan innebära stora ingrepp i ländernas ekonomier, är det viktigt att finna lösningar som ger miljövinster till så låga kostnader som möjligt. Det är ingen tvekan om att handel med utsläppsrätter ger oss en sådan lösning. Det är därför enligt min mening av utomordentligt stor vikt att kommissionen gör en omfattande studie om hur detta instrument skall kunna användas för att föra klimatfrågan i rätt riktning. I en nordisk utredning visas att handel med utsläppsrätter vad gäller koldioxid inom Norden skulle ge kostnadsbesparingar på 50 procent. Även om vi står inför stora problem när det gäller verifiering av utsläppsminskningar, visar denna utredning att vinsten av lyckade lösningar är så stor att mycket stora ansträngningar måste göras för att skapa hållbara system. Det måste också ligga i EU: s intresse att inte ensidigt gå in för de ekonomiska styrmedel som ger oss betydligt högre kostnader i den internationella konkurrensen än vad som är fallet i exempelvis USA. I framtida förhandlingsomgångar bör man rätta till de fel som gjordes i Kyoto. För den sakens skull bör man dock inte förkasta ekonomiska metoder som har visat sig vara effektiva. Idén att fasa ut kärnkraften skulle leda till allvarliga problem på detta område om det blev en realitet. I stället borde denna utmärkta energikälla utvecklas och göras ännu bättre. Herr ordförande, ärade ledamöter! Efter klimatkonferenserna i Kyoto och sedan i Buenos Aires i november upprättade Europeiska unionen ett riktigt åtgärdsprogram baserat på frågor av särskild vikt såsom: för det första de finansiella mekanismer som skall hjälpa utvecklingsländerna att ta itu med de utmaningar som hänger samman med klimatförändringar, för det andra det framtida arbetet med den politik och de åtgärder som skall verkställas, vilka nu redan är inskrivna på dagordningen för de kommande konferenserna med de parter som stälelr upp på Förenta nationernas ramkonventioner, för det tredje utvecklingen och överföringen av rena tekniker som kan hjälpa utvecklingsländerna att inte upprepa de miljömässiga misstag som har begåtts i de utvecklade länderna, för det fjärde de grundläggande reglerna för mekanismerna för flexibilitet som finns med i protokollet från Kyoto, även om man måste uppnå en överenskommelse vad gäller en institutionell struktur för mekanismerna för flexibilitet. Jag skulle vilja påminna om att det alltså är väsentligt med en dialog som jag har hört mina kolleger säga, men jag skulle också vilja påminna om att, just om två månader, samarbetsorganet AVS-EU, med dess arbetsgrupp för klimatförändringar i de små öländerna inte bara kommer att anta en för utvecklingsländerna mycket viktig resolution utan säkert kommer med ett bidrag efter två års arbete. Jag skulle därför vilja fråga kommissionären, fru Bjerregaard, hur det kommer sig att, till exempel när vi påvisade vikten av att utföra åtgärder som medför synergieffekter tillsammans med andra generaldirektorat, såsom GD VIII och GD XII, om vetenskap, forskning och utveckling - vi är oerhört bekymrade för AVS och begärde en katastroffond eftersom vi hävdar att de små öländerna är extremt sårbara vad beträffar klimatförändringar - vi fortfarande inte har fått ett passande svar från kommissionen. Jag frågar därför kommissionären om hon kan svara vid detta sammanträde eller så fort som möjligt sända över svaren till oss som arbetar med oerhörda synergieffekter. För oss blir det grundläggande eftersom de kriser som skapas i Afrika och i öländerna inom AVS medför allvarliga katastrofer. Herr ordförande! Jag vill gärna tacka parlamentet för debatten. Jag tror Linkohr har helt rätt, och att han satte fingret på den stämning som vi har kunnat konstatera i samband med debatten. Parlamentet och kommissionen är överens, men den verklighet vi möter är annorlunda, eller man kan säga att våra andra parter som avgör om det skall hända något, inte går helt på samma linje som vi. Jag har i debatten hört en del uppmaningar till hur vi skall kunna komma vidare och få de andra parterna mer aktivt med på samma linje som vi. Jag delar helt Graenitz uppfattning att det är viktigt för oss att fortsätta göra internationella insatser, även med hänsyn till u-länderna. Jag är överens med Graenitz och andra om att ansökarländerna måste delta på ett mer aktivt sätt. Jag tror att det var Pimenta som betonade detta. Vi försöker hela tiden att se till att detta sker. Vi gjorde det även i Buenos Aires, men det är klart att när vi talar om energipolitik och konsekvenserna av energipolitiken, så utgör ansökarländerna ett område där det finns ganska mycket att hämta. Spencer hade helt rätt när han påpekade att det var en felöversättning - det blir ju så ibland när man talar ett litet språk - och därför vill jag gärna bekräfta att det jag sade var att skatten på koldioxidutsläpp, som ursprungligen föreslogs 1992 " was not withdrawn by the Commission" . Så måste jag för övrigt säga att det finns goda skäl till att överväga det sätt på vilket vi organiserar oss. Vi diskuterade detta litet i Buenos Aires. Jag nämnde också att det argentinska ordförandeskapet hade planer på en mer politisk process, men jag deltar gärna i diskussioner om andra sätt att ta itu med det. Hautala betonade - och det tycker jag är rätt - att vi måste uppfylla våra egna mål. Om vi vill följa den linje som vi har lagt upp, så kräver det att vi själva också är förmögna att gå i spetsen, och det har vi verkligen tänkt göra, både genom att lägga fram ett meddelande och genom att ta upp frågan i samband med rådets sammanträden. Det innebär alltså att det kommer ytterligare en plan från kommissionen, som jag ser fram emot att diskutera med parlamentet. Frågan om en flyg- eller en fotogenskatt som vi har diskuterat några gånger, är litet svårare. Vi har också tagit upp det i åtskilliga forum. Senaste gången jag själv var med om mycket hårda påtryckningar var under ett sammanträde med miljöministrarna, som arrangerades av OECD. Det var mycket tydligt att det fanns ett våldsamt motstånd från Förenta staterna, Kanada, Japan osv., och därför är det ju frågan om det går att göra något på det europeiska planet, därför att motståndet på det internationella planet är så stort. Jag delar Pollacks uppfattning om att det finns en lång rad områden som vi måste ta itu med. Framöver kommer det några initiativ rörande den inre marknaden. Senare under året - tror jag - kommer vi att få möjlighet att diskutera problemen kring WTO. Jag tror parlamentet kommer ihåg att jag och Sir Leon Brittan lade fram ett gemensamt meddelande, och vi har definitivt bestämt oss för att fortsätta detta samarbete även fram till de kommande WTO-förhandlingarna. Jag kan lyckligtvis säga att det tyska ordförandeskapet har satt upp förslaget om en strategisk miljöbedömning på sin lista över prioriterade frågor, så jag hoppas att vi kan komma vidare på detta område. Herr ordförande! Vi skulle lätt kunna hitta många fler frågor som det finns ett behov av att diskutera, men låt mig avsluta med att tacka för det stöd som funnits från parlamentets sida för den linje vi har valt, och låt mig säga att jag gläder mig över vårt fortsatta samarbete. Vi behöver verkligen all vår styrka om vi skall kunna övertyga även de andra parterna om att vi har valt den rätta vägen. Tack så mycket, fru Bjerregaard. Jag har mottagit ett resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Livsmedelsingredienser som behandlats med joniserande strålning Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0008/99) av Bloch von Blottnitz för parlamentets delegation i förlikningskommittén, om det gemensamma förslaget godkänt av förlikningskommittén, om Europaparlamentets och rådets direktiv om: I.tillnärmning av medlemsstaternas lagar om livsmedel och livsmedelsingredienser som behandlats med joniserande strålning (3631/98 - C4-0562/97-00/169(COD)), II.upprättande av gemenskapsförteckning över livsmedel och livsmedelsingredienser som behandlas med joniserande strålning (3662/98 - C4-0561/97-00/169B(COD)).Ordet går till fru Bloch von Blottnitz. Herr ordförande! Jag måste givetvis få säga att jag är glad över att vi nu efter tio år har kommit fram till enhetliga bestämmelser för direktivet om livsmedel som behandlats med joniserande strålning. Det bör påpekas att underlaget har legat i åtta år hos rådet, något som än en gång bevisar hur omstridd denna metod är. Man kan naturligtvis ställa sig frågan, varför man strålbehandlar livsmedel och till vilken nytta, när det är ett faktum att vitaminerna i frukt och grönsaker dör, alltså försvinner, och när man dessutom vet att när man strålbehandlar fetthaltiga produkter uppstår fria radikaler som är cancerframkallande. Men en sak vill jag påminna om: När vi - som hittills - inte har några enhetliga bestämmelser, har vi givetvis ingen märkningsplikt. Eftersom strålbehandling tillämpas i flera länder, till exempel Frankrike, Belgien, Nederländerna m.fl., och vi har en inre marknad och produkterna finns ute i handeln, är det egentligen ingen idé att vi håller fast vid den gamla inställningen som en gång anammades av parlamentet. Vi måste skapa förbud. Herr Bangemann, vänta litet, än är det för tidigt att glädja sig! Detta kommer inte längre att ske. 18 månader efter direktivets ikraftträdande kommer det att finnas en märkningsplikt. Det samma gäller kryddor och andra ingredienser och - något som är mycket viktigt - även om ingredienserna utgör mindre än 25 procent. Dessutom har vi utverkat att strålbehandling från och med den 1 januari 2003 endast får ske, där det finns standardiserade och tillförlitliga bevismetoder. Herr Bangemann, här har ni verkligen legat lågt! För det har vi genomdrivit emot kommissionens vilja, bara för att vi hade rådet på vår sida. Det var naturligtvis mycket angenämt. Det är också viktigt att man vid förändringen av den positiva förteckningen, som måste föreligga den 31 december 2000 går tillväga med artikel 100 a som rättslig grund. Man har dessutom hållit fast vid att strålbehandlingen av livsmedel inte får ersätta hygienen och inte heller får användas för en god framställning och jordbrukssed. Hittills har det varit så: När föråldringsprocessen av produkterna sätter in, det vill säga när de börjar ruttna, strålbehandlar man dem, och får dem att se fräscha ut. Sådant kommer inte att vara möjligt i framtiden. Men det avgörande kommer fortfarande att vara i vilken utsträckning vi upplyser konsumenterna om vad som menas med " behandlats med joniserande strålning" . Den kan naturligtvis inte en vanlig husmor veta. Jag hoppas bara, och det skall vi kämpa för, att detta inte kommer at tryckas med så små bokstäver att man missar det, för jag är liksom tidigare av den åsikten att det egentligen inte är nödvändigt att strålbehandla livsmedel. Vi borde snarare tänka på att äta vad säsongen bjuder. Det är inte helt nödvändigt att plocka lök, potatis osv. medan de ännu gror. Ändå är vi givetvis för den överenskommelse som vi nu har uppnått. Det var ju tillräckligt svårt, det skall gudarna veta, och vi kommer att satsa allt på att de som köper produkterna också skall få veta vad det är de köper. Då tror jag att vi har funnit bra gemenskapsbestämmelser på området. Jag är glad över att det äntligen har gått framåt, och slutligen är det nästan, för att inte säga mycket, tillfredsställande att vi alla har fått bekräftat att vi hade rätt. Herr ordförande! I många europeiska språk syftar ordet " gratulera" tillbaka på ett objekt. Jag anser att vi en sådan här dag inte bara skall gratulera föredraganden till hennes arbete, utan även gratulera oss själva som parlament, för att vi med hjälp av vår envishet och långvariga arbete har åstadkommit en rad förbättringar av rådets ursprungliga förslag och slutligen även av den gemensamma ståndpunkten. Även om jag själv anser att det inte är nödvändigt att strålbehandla särskilt många livsmedel, emedan jag håller med föredraganden om att lokala livsmedel som förtärs under den period då de är mogna ger den bästa näringen anser jag dock att märkningen är viktig för konsumenterna, så att de vet vad de köper och vad de kan förvänta sig av det de har köpt. Jag anser också att det är viktigt att hålla fast vid att strålbehandling inte kan ersätta en god jordbrukssed och att livsmedlen därför åtminstone måste strålbehandlas när de är färska. Jag anser också att det är viktigt att skapa ett standardiserat och tillförligt prövningsförfarande, så att medlemsstaterna lätt kan kontrollera detta och så att konsumenterna kan hävda sina rättigheter. Just i en tid med ingående debatter om livsmedelsgarantin är ett sådant direktiv nödvändigt. Jag anser också att det just med tanke på de stora jordbruksföretagen i kandidatländerna är nödvändigt att vi redan före unionens utvidgning antar ett direktiv, så att det omedelbart kan övertas i acquis communautaire . Herr ordförande, mina damer och herrar! Strålbehandling av livsmedel väcker hemska föreställningar hos många medborgare, medan många praktiker och specialister blir alldeles saliga! Den europeiska politiken står inför uppgiften att skapa försoning mellan båda dessa ytterligheter och möjliggöra en praktisk tillämpning. Behandlingen av livsmedel med joniserande strålning måste vara möjlig, så resonerar vi, där det är meningsfullt och nödvändigt och där den inte kommer att ersätta hygien och hälsoåtgärder. Jag tror inte att metoden nu, som min kollega Bloch von Blottnitz påstod, tillämpas som ett sätt att fräscha upp produkter som är på väg att bli gamla. Det är inte heller möjligt med strålarnas hjälp. Detta framgår tydligt av det kommande direktivet. Det är en viktig utgångspunkt. Att det inte innebär någon hälsorisk tycker jag säger sig självt. Men det bör åter poängteras, eftersom vi i dag har fått höra motsatsen igen. Livsmedel som har behandlats med joniserande strålning är inga sönderstrålade livsmedel, och vi medborgare i EU konsumerar dessa utan att bli sjuka. Därför behövs det snarast en harmonisering på europeisk nivå. Det rättsliga läget har hittills varit alldeles för varierande i de enskilda medlemsstaterna. Medan livsmedlen i Frankrike, Belgien och Nederländerna har strålbehandlats i många år, är det i andra länder förbjudet, där finns det alltså inga spår av den inre marknaden. Resultaten av förlikningsförhandlingarna med rådet är goda och vi tillstyrker dessa. Den inre marknaden förverkligas också stegvis på området livsmedel som behandlats med joniserande strålning. Genom den obligatoriska märkningen får konsumenterna även möjlighet att välja. Jag betraktar det som en stor framgång, och här kan jag inte låta bli att framhäva min grupps särskilda roll i att införandet av standardiserade och tillförlitliga bevismetoder i direktivet antogs. Utan tillförlitliga bevismetoder kan det inte ske en trovärdig märkning, och utan en trovärdig märkning skapas inget konsumentförtroende. Vad nyckelordet konsumentförtroende beträffar måste jag än en gång få påpeka - där håller jag med Bloch von Blottnitz: En så lång period som tio år för ett sådant direktiv kan vi inte tillåta oss så ofta. Det skulle vi - jag vänder mig nu till kommissionärerna - aldrig tillåta för chokladdirektivet eller för märkningen av alkoholhaltiga drycker. Därför bör inte detta direktiv betraktas som ett föredömligt exempel. Det är på tiden att vi skapar konsumentförtroende genom ett snabbare agerande! Herr ordförande! jag välkomnar detta direktiv eftersom det skapar ett rättsligtregelverk för den inre marknaden för livsmedel som behandlats med joniserande strålning. Det sätter upp en hög standard och gränsvärden för produkter som kan vara behandlade. En ökad variation av livsmedel och kvalitet genom ett ökat värde är nu av central betydelse för den moderna livsmedelssektorn. Produktens kvalitet, information om källan och ordentliga detaljer om processen för ökat värde måste alltid finnas helt tillgängliga för konsumenterna. Livsmedelsprodukter som kommer från ny forskning får inte tas med i livsmedelskedjan förrän de har genomgått mycket stränga tester. Konsumenter måste under alla omständigheter skyddas från den osäkerhet som bristfällig testning av nya produkter innebär. Kort sagt, måste allmänhetens hälsa och konsumentskydd vara viktigare än alla andra hänsynstaganden till förmån för Europas livsmedels- och jordbrukssektor. Parlamentet har spelat en avgörande roll för att säkerställa att konsumenternas oro uppmärksammas och att den tänkbara risk som härrör från mekanismerna för kontroll begänsas till ett minimum. Högsta tänkbara standard för livsmedelskvalitet måste vara det huvudskaliga målet för nationella regeringar och för EU. Åtgärder som ökar och förbättrar livsmedelskvaliteten måste likaså stödjas. Det gläder mig att man på Irland visar ökad uppskattning för den professionella roll jordbrukarna spelar för att tillhandahålla råmaterial av kvalitet till en livsmedelssektor som har tagit ställning till förmån för den högsta standard för konsumenternas tillfredställelse. Herr ordförande! I hennes frånvaro skulle jag vilja lyckönska fru Bloch von Blottnitz för att hon sett till att genomföra denna förlikning. Det kanske skulle ha kunnat ske snabbare. Allt som innehåller ordet strålning kommer nödvändigtvis att åtföljas av svårigheter, missförstånd och betänkligheter. Vilket är det korrekta användningsområdet för joniserande strålning? I huvudsak måste det vara vad som är fördelaktigt för konsumentsäkerheten. Det är för konsumenten och för konsumentens hälsa. Det är inte där producenten vinner fördelar p.g.a. den kosmetiska effekten på frukter och andra livsmedel med begränsad hållbarhet. Vi vinner inte några fördelar genom att äta jordgubbar som har överskridit sin naturliga hållbarhetstid enbart för att de kan bevaras på konstgjord väg. Vi kan däremot dra fördel av att upprätthålla den naturliga hållbarhetstiden av kryddor och konserveringsmedel i våra affärer och som bevaras under långa perioder. Vi har ett noggrant urval av produkter som nu får säljas över hela den inre marknaden. Vi kan förstå att samma villkor är tillämpliga i alla medlemsstater och att samma garantier gäller. Eftersom en utvidgning är nära förestående måste vi också inse att detta är en viktig referenspunkt för ansökarländerna där frestelser av alla möjliga slag står i beredskap för dessa länders jordbrukssektorer, som Schnellhardt redan har sagt. Det här är kanske första gången som vi har kunnat nå något slags samförstånd i en fråga om strålning och strålbehandling. Det kommer inte att vara sista gången. Herr ordförande! Det är alltid dumt när man har en känsla av att man hela tiden har haft rätt, för det innebär ju att man bekräftar sig själv och säger där ser ni, jag har velat det rätta i tio år och nu har ni andra äntligen insett det. Men man får sannerligen lov att säga - jag har sagt det till Bloch von Blottnitz och jag anser att kanske inte parlamentet i första hand bär skulden - att rådet under tio år helt enkelt har slagit dövörat till det argument som Bloch von Blottnitz har framfört här, och som jag under tio år har framfört på varje rådssammanträde, nämligen att den rådande situationen var sämre för konsumenten än det vi föreslog. Varför då? Vi hade definierat användningsområdet för strålbehandling mycket snävt. För det andra: Vi har alltid kämpat för en märkning, så att varje konsument kan ta ställning till om han vill köpa strålbehandlade livsmedel inom detta begränsade område eller ej. Han kan också låta bli. Han behöver ju inte köpa det, det finns ju en märkning. Angående den ledamot som redan har gått igen - herr ordförande, jag tänker gå mitt under nästa sammanträde för att visa damerna och herrarna i parlamentet hur idiotiskt det är, och det är för övrigt också ohövligt gentemot kommissionen, att säga något om choklad och sedan gå sin väg. Man lyssnar inte ens på den kommissionär som skall bemöta ett sådant argument! Protester Jaså på det viset, ni har tagit på er kavajen. Jag trodde att ni inte var kvar längre, eftersom ni tidigare talade i bara skjortärmarna! Det är samma problem med chokladen. Vi har föreslagit en märkning, så att det är upp till konsumenten om han vill köpa choklad som bara innehåller kakaobönor, eller om han även godtar andra vegetabiliska fetter. Bloch von Blottnitz har rätt i det hon sade, att man bör sätta tilltro till konsumenten. Det är även kommissionens uppfattning. Varför låter vi då inte konsumenten avgöra själv vad han vill ha? Då kan han säga, jag tar bara choklad med fett från kakaobönor, och en annan konsument kan säga, mig kvittar det, jag tar den andra chokladen. Det var problemet med strålbehandlingen. Så länge vi inte har haft några bestämmelser har medlemsländerna strålbehandlat, och de strålbehandlade allt möjligt, och det skedde ingen märkning. Jag är nu inne på mitt elfte år som kommissionär. Om parlamentet är nådigt kommer jag att fortsätta vara det året ut. Om inte, så gör det mig det samma. Men jag har i tio år företrätt detta direktiv i rådet, under tio år har jag framfört detta argument, för övrigt också i många parlamentsdebatter, och det har varit som att tala till en vägg! Ibland undrar man verkligen, är det inte möjligt att införa vettiga bestämmelser, som alla vet inte är idealet för någon? Ett sådant ideal finns det för övrigt inte i en demokrati, för om ni samlar hundra personer, så finns där åtminstone tre eller fyra olika uppfattningar. Men genom en märkning ger ni konsumenten friheten att själv avgöra. Det är utifrån så många åsikter det enda sättet att erbjuda den enskilde ett förnuftigt val. Därför är jag glad att vi har kommit så här långt! Men innan jag i parlamentet jublade över en storslagen insats, skulle jag tänka mig för en extra gång! Tack, herr kommissionär, för det öppenhjärtiga sätt på vilket ni har talat till parlamentet. Fernández Martín vill emellertid göra en kommentar. Herr ordförande! Med anledning av kommissionärens misstag och de kommentarer som fällts menar jag att han borde be den ledamot han så ohövligt vände sig till om förlåtelse, så att vi som är här kan höra det. Han kan inte gå när han vill. Herr ordförande! Det kommer jag inte att göra, för i den här uppgörelsen gäller det att skapa tydliga politiska ståndpunkterr! Jag har inte påstått att parlamentet bär hela skulden, mitt eget medlemsland Tyskland har förhindrat denna lösning i tio år. Jag har under tio års tid lagt fram det som Bloch von Blottnitz har framlagt här i kväll! Jag tänker ta mig fan inte be om ursäkt, för det här är nämligen en äkta demokratisk uppgörelse! Ni har haft fel i tio år, och det kan ni inte erkänna nu! Så får det inte gå till. Hyckleri är rena döden för demokratin! Herr Bangemann! Ni vet ju vad det står i Bibeln om en syndare som bättrar sig, och jag tycker att ni skall se på Bloch von Blottnitz på så sätt. Herr ordförande! Bara en kort kommentar. Herr kommissionär, jag förstår inte varför ni slår ned på parlamentet. Jag menade med chokladdirektivet bara just det ni sade. Rådet förbehåller sig rätten att skjuta hela frågan framför sig, så som den även gör med den andra frågan. Om ni kan hänvisa till ett stycke i arbetsordningen eller i Maastrichtfördraget om hur parlamentet hade kunnat gå snabbare tillväga är jag naturligtvis beredd att anamma det i fortsättningen vad de andra två frågorna beträffar. Men jag håller helt och hållet med er. Vi - både parlamentet och kommissionen - måste slå ned på rådet! Något annat har jag inte sagt. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Stödsystem för AVS-stater som är bananleverantörer Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A4-0012/99) från utskottet för utveckling och samarbete om rådets gemensamma ståndpunkt antagen av rådet inför antagandet av rådets förordning nr /98 om inrättande av ett särskilt stödsystem för AVS-stater som är traditionella bananleverantörer (10460/98 - C4-0583/98-98/0014(SYN) (föredragande: Liese). Herr ordförande, ärade damer och herrar! Man fick som föredragande höra de mest underliga saker när man tog del av debatten om föregående betänkande. Jag blev nog litet förvånad över Bangemanns uttalande, att det gör honom det samma om han kan fullfölja sitt ämbete eller ej. Mig skulle det inte göra det samma, om jag som kommissionär hade ansvar för Europa. Jag kanske dessutom skulle påverka kommissionen så att de situationer som parlamentet har kritiserat inte gav vidare anledning till kritik. Men nu över till bananerna. Vår debatt vid den andra behandlingen av mitt betänkande handlar om bananer, vid en tidpunkt då frågan också uppmärksammas på internationell nivå, eftersom striden mellan EU och USA och några latinamerikanska länder riskerar att trappas upp och utmynna i ett handelskrig. Betänkandet, som antogs med enhällighet av utskottet för utveckling och samarbete, behandlar en aspekt av bananproblemet, och tar visserligen upp frågan om Världshandelsorganisationen WTO, men behandlar enbart frågan om ytterligare finansiellt stöd till bananproducenterna i AVS-staterna. År 1997 såg USA och några latinamerikanska länder till att en WTO-panel tillsattes. WTO-panelen kom fram till att EU: s dåvarande gemensamma organisation av marknaden stred mot WTO: s bestämmelser. Det ledde till att kommissionen lade fram ett förslag till en ändring som antogs år 1998. I förslagspaketet föreslog man ytterligare finansiellt stöd ur EU: s budget till bananproducenterna i AVS-staterna. Det är fortfarande omstritt, även inom WTO, om huruvida anpassningen av den gemensamma organisationen av marknaden motsvarar WTO: s krav. Jag tror att alla håller med mig när jag poängterar att det inte är USA: s sak att bedöma detta, utan att beslutet skall fattas av de berörda instanserna i WTO. Detta bör ständigt poängteras, att USA inte får vidta några ensidiga åtgärder. Men jag talar bara för mig själv när jag säger, att även Europeiska unionen måste vara inställd på att godta skiljedomen från WTO och att man kanske någon gång måste vidta ytterligare ändringar. Men betänkandet handlar enbart om ett ytterligare finansiellt stöd vilket föreslogs i kommissionens paket, även om de rättsliga grunderna för ett sådant saknas. Det handlar om frågan, hur ett ytterligare finansiellt stöd skall utgå, i vilken form och till vilka producenter? Även på den punkten råder delade uppfattningar inom Europeiska unionen. Det finns skilda åtsikter i rådet och i parlamentet. Rådet har inte godkänt de viktiga ändringsförslag som parlamentet lämnade in vid den första behandlingen. Det är för mig som föredragande till viss del obegripligt och säkert också för utskottet i sin helhet. En viktig prioritering för parlamentet har varit att stödja fair trade -producenterna. Det har alltid varit något som parlamentet prioriterar och därför borde det få en avgörande betydelse vid tilldelningen av det finansiella stödet till producenterna och inte en underordnad sådan, som rådet tillkännager i sin gemensamma ståndpunkt. Vi förespråkar minimibestämmelser i samband med arbetsvillkor, som borde vara en förutsättning för finansiellt stöd, och vi förespråkar även en tilldelning av medel till producentorganisationerna och jordbrukarorganisationerna. Utskottet har fattat majoritetsbeslut om att ökade medel skall ställas till programmens förfogande och även på andra ställen som i ändringsförslag 19, 9 och 15 beslutat att bevilja ökade medel ur EU: s budget. Jag som föredragande uttalade mig emot detta, men fick böja mig för majoriteten i parlamentet. Ett viktigt ändringsförslag, enligt mig, är att vi undantar de multinationella företagen från stöd genom detta finansiella instrument. Det kan ju inte vara så, att alla påstår att Europa med denna gemensamma organisation av marknaden, och med allt vi gör på bananområdet, har för avsikt att skydda de små och oberoende producenterna från de stora multinationella företagen, och sedan avslår ett ändringsförslag som innehåller just detta - att det finansiella stödet skall gå till små och oberoende producenter och inte till multinationella koncerner. Men det är just vad kommissionen och rådet har gjort, trots att parlamentet redan vid den första behandlingen antog förslaget med stor majoritet. Utskottet har åter infört det, och jag ber att kommissionen noggrant prövar sin negativa inställning, för Europeiska unionen kommer inte att vara trovärdig, om den handlar utifrån mottot att de multinationella företagen kan stödjas, så länge de är verksamma i AVS-staterna, men när de är verksamma i Latinamerika, då är de stygga och måste med all tänkbar byråkrati hållas borta från den europeiska marknaden! Det uppfattar jag som hyckleri. På det viset förlorar hela politiken i trovärdighet. Jag anser att kommissionen bör göra ett tydligt uttalande i den frågan. I annat fall är det mer uppenbart för mig än tidigare, att bananpolitiken till stor del är ett hyckleri! Det måste vi grundligt ändra på här. Herr ordförande, fru kommissionär, på den socialdemokratiska gruppens vägnar skulle jag vilja stödja betänkandet av Liese rörande inrättande av ett särskilt system för tekniskt och ekonomiskt stöd till AVS-stater som är traditionella bananleverantörer för att anpassa sig till de nya marknadsvillkoren. Jag stöder betänkandet därför att det tar hänsyn till de minst gynnade leverantörernas intressen. De oberoende småproducenterna bör särskilt hjälpas och de multinationella företagen som äger bananplantager i flera länder bör uteslutas från stöd. Jag stöder betänkandet därför att i det betonas intresset av att respektera de sociala bestämmelserna och arbets- och miljöbestämmelserna samt förespråkas särskilda stödåtgärder för bananer från rättvis handel. Socialdemokraterna önskar att stödet skall anslås till kvalitetsförbättring och tror att det är nödvändigt att stödja ett breddande av produktionen eftersom bananen är den enda inkomstkällan i många AVS-länder. Jag tror att parlamentsledamöternas bidrag samt de förslag som rådet vidmakthöll efter första behandlingen, såsom till exempel beaktandet av den särskilt dramatiska situationen i Somalia, kan bidra till fullt tillfredställande bestämmelser om vi kan avsätta en budget för en ekonomisk insats som är i nivå med dem - vi uppskattar den till 500 miljoner ecu - och varaktig, det vill säga mer än tio år, beroende på AVS-ländernas utveckling och marknadsutvecklingen. Men det som oroar oss, ni misstänker det, herr kommissionär, det är USA: s nya anmälan till WTO. Hotet om sanktioner mot många europeiska produkter och användningen av förhalningstaktik är inte metoder värdiga ett stort land. Inom några dagar skall WTO uttala sig om importsystemet för bananer och därmed om möjligheterna till sanktioner för länder som anser sig missgynnade av systemet. Jag fruktar att Världshandelsorganisationens beslut än en gång kommer att gynna amerikanska intressen. Jag vill inte att besluten åläggs Europeiska unionen utan att vi reagerar eller åtminstone visar politisk vilja att reagera för att till varje pris försvara våra egna producenter och producenterna i de fattiga länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet. Jag tror att vi har mer tillsammans med dessa länder än handelsavtal, vi har moraliska åtaganden. Herr ordförande, ärade kolleger, herr kommissionär! Som jag sade i juni förra året med anledning av debatten under den första behandlingen, så är en reform av organisationen av marknaden för bananer som kommissionen föreslår sprungen ur ett beslut fattat av en expertgrupp från Världshandelsorganisationen efter anklagelser presenterade av Ecuador och tre andra länder. Nu som då stöder parlamentet i stora drag och med övervägande majoritet kommissionens förslag. Vissa ändringsförslag vill vi dock ta med i den andra behandlingen. En grundläggande förändring har emellertid skett i det som en del kallar för " banankriget" , och i dag är debatten mer politisk än teknisk. Det som hänt är att Förenta staterna har tagit av sig masken och nu direkt hotar unionen med handelsrepressalier mot en rad europeiska produkter om vi inte ändrar vårt stödsystem för AVS-stater som är bananleverantörer. Försvagad av vissa interna och internationella politiska händelser har den amerikanska administrationen inte lyckats motstå de enorma påtryckningarna från vissa amerikanska multinationella bananföretag och man förbereder sig nu för att ta saken i egna händer. I går i parlamentets utskott för externa ekonomiska förbindelser fick vi vara med om något märkligt. I denna kammare visade Förenta staternas ambassadör prov på hur imperiumet tolkar respekten för WTO: s regelverk genom att kräva fullgörelse när det passar och ignorera det hela när man så finner det lämpligt. Jag tar här tillfället i akt för att uttala min tillfredsställelse för den viljestarka åsikt kommissionär Brittan vid utskottet för externa ekonomiska förbindelser i går visade prov på då han tog vårt regelverks legitimitet och legalitet i försvar. I en osäker situation som denna ber jag därför kommissionen om ett godkännande av parlamentets förslag i andra behandlingen, precis som man ger uttryck för i Liesebetänkandet. Herr ordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag kan inte annat än framföra mina och ELDR-gruppens komplimanger till ledamot Liese för hur han förstod att i detta betänkande energiskt stötta Europeiska unionens ståndpunkt vad beträffar regleringen av stöden till bananproducenter. Några starka punkter är helt klart betoningen av diversifieringen, den speciella situationen i Somalia och sist men inte minst socialt hållbar produktion och jämlik och solidarisk handel. Just i dessa punkter utlinjeras en Europeiska unionens filosofi som ger oss rätt syn på den fria marknaden. Det är inte rätt att se den fria marknaden som en marknad som saknar regler och där man strider oberoende av styrkeförhållandena. Det är klart att man på en sålunda beskaffad marknad skulle finna oegentligheter begångna av den ekonomiska aktören eller de ekonomiska aktörer som är starkast eller av det ekonomiskt starkaste landet till skada för de andra. Det är just detta Europeiska unionen måste försöka undvika med alla medel, med alla nödvändiga, ändamålsenliga och lämpliga åtgärder. Just enligt denna uppfattning i fråga om den fria marknaden meddelar jag för min grupp att vi är emot ändringsförslag 9 till artikel 1.2 i detta betänkande, vilket har lagts fram av den radikala gruppen. Ursprungstexten talar om en specialreglering till förmån för bananproducenterna, att verkställas under en period av maximalt tio år med början den 1 januari 1999. Vi anser att denna text skall behållas. Vi måste se till att försätta de bananproducerande AVS-länderna i ett skick där de kan stå på egna ben och inte hålla dem kvar i en ständig och obegränsad minoritetsställning, vilket ett godkännande av ARE: s ändringsförslag enligt vår mening skulle leda till. Herr ordförande, herr kommissionär! En omorganisering av bananmarknaden får varken vara till men för gemenskapens producenter eller AVS-staternas producenter. Även om det är tidigt att fastställa om AVS-staterna som bananleverantörer på grund av omorganiseringen har tagit skada, så måste åtgärder vidtas för att förhindra detta. Dessa åtgärder bör dikteras av principen om rättvis handel, åtgärder som bör utvidgas och tillämpas för befrämjandet av alternativa ekonomiska verksamheter för de producenter som inte har samma förmåga att anpassa sig till marknadens nya villkor. Tekniskt och finansiellt stöd skall också ges de producenter i AVS-staterna som har en möjlighet att anpassa sig, något som skall göras på bästa möjliga sätt. Målet är att man med detta särskilda stöd inte bara skall uttrycka en vilja att uppfylla unionens åtaganden gentemot de traditionella leverantörerna, utan man skall också bidra till att bekämpa fattigdom samtidigt som man klart och tydligt talar om att unionen inte kommer att acceptera orättfärdiga påtryckningar, som till exempel påtryckningarna från USA och dess lista med repressalier. Jag ber kommissionen beakta de ändringsförslag som har presenterats i Liesebetänkandet, särskilt de som dikteras av principen om rättvis handel och som inte fick mer än en marginell kommentar i den gemensamma ståndpunkten. Detta är en stor besvikelse. Det är också en stor besvikelse att stora multinationella företag kan få stöd i AVS-staterna med en belastning på unionens finansiella resurser. Det är ganska obegripligt att man i stället för att hjälpa de fattiga hjälper de rika. Herr ordförande! Vi har i kväll två emblematiska ärenden. Vi kommer strax att vara emblematiska om hyperproduktionen av värphöns, betänkandet av Kindermann om de frånstötande buruppfödningarna. Även med betänkandet av Peter Liese om bananer är vi emblematiska om globaliseringen. Det är ett mycket gammalt ärende som har varit på tapeten här i åratal. Européerna producerar omkring 800 000 till 830 000 ton bananer - från Guadeloupe, Kreta, Martinique, Kanarieöarna och Madera. Vi köper omkring 830 000 ton bananer från AVS-länderna, bland dessa Elfenbenskusten och Kamerun. Sedan är det dollarbananerna från Centralamerika, som tyskarna håller hårt på. Till att börja med var det två miljoner ton bananer, försedda med en tullavgiftsförmån, liksom ersättningsprodukterna för spannmål. Därefter accepterade vi en import av 2, 5 miljoner ton latinamerikanska bananer utan tullavgifter eller med nedsatta tullavgifter under förevändning att Sverige, Österrike och Finland kom in i Europeiska unionen, vilket var till nackdel för USA. Allt detta räckte inte för USA. De anmälde till Världshandelsorganisationen, man mångdbubblade WTO-panelerna i första instans och för överklagande, vår lagstiftning ändrades, ny anmälan till Världshandelsorganisationen och nu då vi underkastar oss måste vi i kväll ändå besluta om ersättningar till de stackars AVS-staterna som kommer att förlora på det. Vi är emblematiska. Först och främst när det gäller hyckleri, när vi talar om att försvara Europeiska unionens ekonomiska intressen, därför att Cresson och Marin kanske har försnillat fyra eller fem öre, liksom varje normal socialdemokrat, men här i detta fall gäller det fjorton miljarder kronor i present till ett multinationellt företag, Chiquita. Sedan kan man tala om Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen. Vi ifrågasätter regionalpolitiken på Kreta, Kanarieöarna, i Guadeloupe och Martinique. Vi ifrågasätter samarbetspolitiken med AVS-länderna, eftersom importlicenserna ifrågasätts. Vi ifrågasätter politiken för mänskliga rättigheter, eftersom det är det multinationella företaget United Brand, numera övertaget av Chiquita, som upprätthåller ordningen i Honduras. Vi ifrågasätter socialpolitiken, eftersom det är slavar som får 35 euro per månad som producerar bananerna. Vi ifrågasätter den europeiska rättens suveränitet, eftersom vi ger efter för Genève-rätten, Världshandelsorganisationens rätt. Inför USA: s avsnitt 301, ger Europa än en gång med sina 370 miljoner invånare, Europa med euron, Europa den nya stormakten, efter i Kosovo, i Irak och nu om bananerna. Det är en anpassning efter USA. Jag önskar att vi kunde halka på detta bananskal in på den rätta vägen, men jag tvivlar. Herr ordförande! Vi har nu kommit till den andra behandlingen av det förslag till förordning vi var tvingade att anta till följd av besluten i Världshandelsorganisationen för att försöka att inte ytterligare bestraffa de traditionella bananleverantörerna i Afrika, Karibien och Stilla havsområdet. Sammantaget har rådets gemensamma ståndpunkt gjort det möjligt att förbättra det ursprungliga förslaget till förordning, framför allt tack vare Europaparlamentets handlande vid den första behandlingen. Jag skulle speciellt vilja påminna om att man stärker möjligheten att använda delar av de resurser som man i förordningen räknar med även för att främja åtgärder för diversifiering av produktionen, där det inte finns förutsättningar för att på värdiga villkor fortsätta med bananproduktionen. På andra punkter måste parlamentet åter hävda sina ändringar, framför allt med avseende på att säkerställa att resurserna riktas mot de små producenterna och de oberoende producenterna. I rådets gemensamma ståndpunkt har vårt parlaments ändringar som syftade till att ta hänsyn till den speciella situationen i Somalia och för dess bananproducenter inlemmats. Det handlar om den enda vara som kan exporteras från det landet till den europeiska marknaden och framtiden för detta olycksdrabbade land beror till stor del av möjligheten att bibehålla och förstärka bananodlingsverksamheten. Detta är positivt, men jag skulle ändå vilja påminna om hur det under de senaste åren från kommissionen ofta har kommit ett förhållningssätt som innebär bojkott av bananexporten från Somalia, trots de klara anvisningar som även Europaparlamentet har gett. De naturkatastrofer som de senaste två åren har drabbat landets bananodlingsområden har orsakat allvarliga skador, vilka unionen ändå otroligt nog har ansett inte behöva följas upp med hjälpinsatser. Det krävs alltså att unionen genast engagerar sig för att de somaliska bananproducenterna skall få omedelbar tillgång till den hjälp som ingår i den förordning vi diskuterar. Detta vore ett av de mest konkreta sätten att gynna Somalias återuppståndelse och för att undvika att landet definitivt lämnar gemenskapens Banana's Club . Herr ordförande, herr kommissionär! Frågan om bananerna kan inte, bortsett från de goda eller dåliga skäl de berörda parterna har, upphöra att chockera på grund av de oproportionerliga amerikanska reaktionerna. Reaktionerna är speciellt oproportionerliga nu vad gäller denna produkt då Europeiska unionen under fyra decennier har fört en protektionistisk jordbrukspolitik i förhållande till vissa produkter som har producerats på USA: s eget territorium. Då ingen liknande reaktion har kommit i de fallen kan man dra slutsatsen att USA värnar mer om ett eller två multinationella bolag som producerar bananer i Latinamerika än om sina egna jordbrukare. Reaktionen är dessutom oproportionerlig i förhållande till den produktion Europeiska unionen gör anspråk på, av relativt blygsam omfattning och kommer från perifera regioner som Madeira och Kanarieöarna, eller fattiga AVS-länder där det inte finns några alternativ som kan försörja landsbygdens befolkning med en lägsta möjliga levnadsnivå. Det gäller alltså inte rika regioner utan områden där ett visst stöd är motiverat. Vilket också är fallet med det finansiella stöd som nu föreslås till ett belopp som inom kort måste fastställas, för att undanröja varje tvivel om allvaret i våra mål. Slutligen är också de påbjudna repressalierna för att begränsa importen av diverse produkter oproportionerliga och malplacerade, vilket urskillningslöst drabbar länder, regioner och sektorer som inte har något att göra med bananerna. Om vi går igenom listan kan vi alltså konstatera att, för att försvara ett stort multinationellt företag, vars namn redan har nämnts flera gånger här, straffar man europeiska sektorer där de små och medelstora företagen är dominerande, till stor del i de minst gynnade länderna och regionerna. Vi anser också att det är mycket dålig smak att försöka splittra Europeiska unionen genom de beviljade undantagen till Danmark och Nederländerna, och anföra deras goda uppförande som skäl, när det gäller en gemenskapspolitik som vi efter att ha beslutat försvarar solidariskt. Förutom denna tråkiga episod - som vi hoppas snabbt faller i glömska - kvarstår den grundläggande frågan om det är denna väg vi skall fortsätta, då det handlar om de två största makterna i världen med ett mycket speciellt ansvar för den internationella handeln. Herr ordförande! Jag vill koncentrera mitt inlägg på bara ett ämne, vilket nyss berördes av kollegan Vecchi: det så kallade fallet Somalia. Jag vill understryka, denna gång med tillfredsställelse, hur i denna förordning från rådet detta problem med tillräcklig hänsyn äntligen beaktas: ett problem som även undertecknad tog upp utan framgång såsom föredragande för den gemensamma organisationen av marknaden för bananer på sin tid, när vi i denna kammare diskuterade problemet som helhet, men även vissa speciella situationer. Somalia har haft ett par minst sagt katastrofala säsonger på grund av naturkatastrofer som läggs till dem i det förflutna: från oktober 1997 till januari 1998 föstördes 70 procent av bananodlingarna till följd av en översvämning som lade plantorna under vatten i fyra eller fem månader, och därmed definitivt satte deras överlevnad på spel. Trots de bedrövade appeller som den kom med ansåg sig inte den Europeiska kommissionen behöva ingripa på något sätt, varken med resurser från Europeiska socialfonden eller från Stabex (system för stabilisering av exportinkomster) eller i någon annan form. Redan tidigare, vid diskussionen om den gemensamma organisationen av marknaden, ville den inte se inbördeskriget, ständigt närvarande och oavbrutet sedan ett trettiotal år nu, som en force majeure, en katastrofhändelse såsom de som till exempel försedde producenterna på de karibiska öarna med stora skadestånd. Sedan juni förra året har all slags bananexport från Somalia upphört: det saknas varor och de som finns har litet ekonomiskt värde, kan kort sagt inte bjudas ut. Nu, i och med denna förordning, kan de somaliska producenterna äntligen räta på ryggarna igen. Men de måste själva kunna ha direkt och omedelbar tillgång till de finansiella bidragen genom sin självständiga förening, som bildades för att ta udden av ett gammalt alibi enligt vilket hjälpen tidigare inte haft klara och myndiga mottagare. Nåväl, nu finns den somaliska producentorganisationen och är erkänd på kontinental och även internationell nivå. Detta måste GD VIII framför allt ta hänsyn till. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka utskottet för utveckling och samarbete och särskilt herr Liese för det hårda arbete han har lagt ned på sitt ärende. Innan jag går in på ändringsförslagen, skulle jag först vilja hastigt påminna er om orsaken till att detta förslag är så viktigt för kommissionen. Förra året antog rådet de åtgärder som var nödvändiga för att den gemensamma marknadens organisation för bananer skulle komma i överensstämmelse med WTO-bestämmelserna. Dessa har nu tillämpats sedan den 1 januari och kommer i grunden att förändra marknadsvillkoren för de traditionella AVS-leverantörerna av bananer.Vår åsikt är att detta kommer att äventyra dess fortsatta livskraft på EU-marknaden, särskilt sedan det speciellt viktiga systemet för importlicenser har slopats och att det inte längre kommer att finnas en mekanism för att överbrygga klyftan vad beträffar konkurrens mellan AVS och dollarbananer. För att göra det möjligt för traditionella AVS-leverantörer att upprätthålla sin ställning på EU-marknaden i enlighet med vad som överenskoms under Lomékonventionen, har kommissionen också lagt fram detta förslag på att upprätta ett speciellt nätverk för tekniskt och ekonomiskt stöd. Detta stöd är ämnat att hjälpa dem att anpassa sig till de nya marknadsförhållandena och särskilt att förbättra konkurrenskraften i deras produktion. Jag tror vi är överens om behovet av denna bestämmelse och om behovet av att få den på plats så snart som möjligt, så att de traditionella AVS-leverantörerna kan fortsätta sina ansträngningar för att förbättra konkurrensen för dessa. Denna åtgärd är nödvändig oavsett resultatet av de pågående förhandlingarna i Genève. När det gälelr föreliggande ärende, skulle jag vilja betona i vilken utsträckning vi är överens om detta förslag. Vi har antagit fyra specifika ändringsförslag, men vår överenskommelse går mycket längre än så. Låt oss t.ex. se till mångfalden. Vi kom överens om att penningmedel skulle finnas tillgängliga för projekt för mångfalden där förbättringar av konkurrenskraften inte skulle vara möjliga eller hållbara. Vi känner alla till att det i de traditionella AVS-länderna finns delar av bananindustrin där produktionen förmodligen inte kommer att kunna upprätthållas på en mer konkurrenskraftig EU-marknad. Dessa jordbrukare skulle erhålla stöd för breddande till andra grödor. Det har nu införts nya formuleringar i den gemensamma ståndpunkten som tillgodoser detta. Ett annat område är samhälls- och miljövänlig bananproduktion, s.k. rättvisemärkta bananer. Detta är en viktig aspekt av ett AVS-lands strategi för att förbättra konkurrenskraften. Detta är anledningen till att speciella formuleringar lades till i den gemensamma ståndpunkten, men jag måste betona att detta inte är en föreskrift avseende rättvisemärkning. Det finns många andra metoder genom vilka ett AVS-land på ett hållbart sätt kan förbättra sin banansektor. Dessa inbegriper förbättring av transportförbindelser och distribution, bestämmande av nya marknadsföringsstrategier och tillhandahållande av vidareutbildning och teknisk hjälp till jordbrukarna. Man måste också komma ihåg att listan över programkriterierna vare sig är normativ eller uttömmande. Ordalydelsen är alltjämt enkel för att ge utrymme för den flexibilitet som är nödvändig. Ett annat område på vilket vi är överens är behovet av öppna och genomblickbara överläggningar. Detta tillhör god arbetssed för att säkerställa att producentgrupper och bananodlarföreningar är delaktiga i processen för att utforma strategier för banansektorn. Vi uppmuntrar redan dessa diskussioner. De utgör också en viktig beståndsdel i partnerskapet mellan AVS och EU. Man behöver inte lägga till särskilda formuleringar i förordningen vad beträffar denna fråga. Det finns ett eller två områden inom vilka våra åsikter går isär. Det är i fråga om dessa som vi inte har kunnat godkänna era ändringsförslag. Vårt argument är detsamma som det var vid den första behandlingen i juni. En av dessa frågor är tillhandahållandet av direkt stöd till jordbrukarna, ett slags inkomststöd. Detta begrepp återger inte vårt helhetsmål som är att höja nivån på konkurrenskraften för traditionell produktion av AVS-bananer. Tillhandahållandet av inkomststöd kommer att senarelägga den tidpunkt vid vilken de icke konkurrenskraftiga producenterna måste lämna marknaden. Det är en kortsiktig åtgärd. Den kommer inte att förse oss med en hållbar industri. Investeringar måste göras i infrastrukturen för banansektorn för att lösa upp stockningar och för att skapa en effektiv industri för länderna i sin helhet. För att ta ett exempel är en av de viktiga bananleverantörerna St Lucia där bananen är mycket viktig för ekonomin. För dem som inte känner till detta är St Lucia ett mycket bergigt land där det kan ta mer än en timme att köra en sträcka på 20 km. Där kommer nyckeln till förbättring av bananproduktionen, konkurrenskraften och produktionsförmågan att vara att göra det möjligt att att bevattna grödorna med metoden droppe för droppe. Eftersom vissa av jordbruken är relativt små, skulle de behöva gå samman för att kunna åstadkomma detta. Vi började alltså väldigt tidigt med att försöka forma en stark jordbrukarorganisation så att de skulle få möjlighet att dela ett bevattningssystem av denna typ. Men detta kräver också regeringens stöd så att en del av den infrastruktur som hör till detta stora arbete också kommer att tas upp till behandling av regeringen. Därför finns det en risk att tillhandahållandet av ett sådant stöd möter protester från våra handelspartners för att det strider mot internationella handelsregler. Vi anser inte heller att förordningarna bör inbegripa särskilda budgetsiffror för att inte föregripa de årliga budgetöverläggningarna som det överenskommits i den gemensamma förklaringen från 1982. Den årliga siffran på 45 miljoner euro är den korrekta och man bör inte sätta av ytterligare medel för omedelbara åtgärder. Detta kommer att skapa förväntningar. Vi skulle behöva diskutera vad som utgör en brådskande åtgärd och enligt min åsikt kommer detta att senarelägga genomförandet av projektet. Alla projekt bör integreras som en del av ett lands strategi inom den världsomfattande ram som man har i sikte. Dörren bör heller inte lämnas öppen för att utöka stödet utöver de tio år som föreslagits. Detta är inte p.g.a. att jag är helt övertygad om att tio år kommer att vara tillräckligt, utan därför att det vid denna tidpunkt måste ske ordentliga förändringar så snart som möjligt för att kunna åstadkomma denna konkurrenskraft. Att ge intrycket av att det på detta stadium skall ske en utökning skulle vara att sända ett felaktigt budskap. En sista fråga är den om de multinationella företagens ställning. Vad beträffar detta är de enda som berörts, om jag blivit korrekt informerad, Fyffes i Surinam, Belize och Winward-Islands. Anledningen till att vi har ett visst motstånd är mycket enkel. Det är inte därför att vi vill finansiera rika multinationella företag. Det är p.g.a. att det ofta är viktigt att inte bara ha gemensam finansiering av vissa projekt utan också p.g.a. att man, vad beträffar den speciella tilldelningen av fonder, måste se till den specifika situationen för den som kommer med begäran och projektets förtjänster. Detta skulle ge oss en större flexibilitet och skulle i slutändan vara mer effektivt för landet. Om ni frågar mig om jag förväntar mig att de multinationella företagen skall få en stor andel, är svaret nej. Vi bör dock tillåta att denna gemensamma insats görs om de multinationella företagen - i detta fall, Fyffes, - skulle vilja bidra. Jag ser ingen anledning till varför dessa inte skulle samfinansiera sådana ansträngningar. Slutligen, skulle jag vilja säga några ord beträffande Somalia. Detta land har, som ni vet, länge varit utan en egentlig regering. Det var därför viktigt för dem att ratificera den ändrade Lomé IV-konventionen, den som ändrades på Mauritius. både i princip och i teorin, var Somalia alltså inte berättigat till något stöd från Europeiska unionen. Kommissionen föreslog detta, med hänsyn till det tillstånd som råder i Somalia, och det faktum att situationen i vissa delar av landet var fredligare och att folk var beredda att anstränga sig för att saker skulle utveckla sig på ett sådant sätt att de fick fortsatt stöd från oss, även i fråga om bananerna. Detta var just vad som skedde. Vilket är det aktuella problemet för Somalia? Det är inte definitionen av fördelningskvoten eller tillhandahållandet av stödfonder. Det är att fastställa vem som bör bevilja tillstånd för bananexport från Somalia. Vi har fått vissa indikationer på att en av de fraktioner som krigar i Somalia är villiga att ha möjlighet till certifiering. Detta skulle kunna likställas med en finansiering av denna speciella fraktions krigsinsatser. Det kan vi inte göra. Detta är skälet till att diskussionerna fortsätter. Vi vill att producentorganisationen skall vara den som utfärdar certifikatet snarare än någon politisk fraktion i Somalia. Jag är övertygad om att vi, med hjälp av våra medlemsstater och särskilt i och med de ansträngningar som Italien är i färd med att göra, kommer att kunna övervinna dessa svårigheter. Slutligen är jag i fråga om WTO-panelen helt och hållet överens med dem som säger att det inte längre är något tekniskt problem. Det är en tydlig situation i vilken de olika mindre ländernas ekonomier - och om man besöker dem inser man varför de är så beroende av denna produkt då det inte finns så många alternativ - helt och hållet bortses från i jämförelse med två multinationella företags intressen. Utöver detta, innebär det faktum att Förenta staterna uppenbarligen inte är berett att godkänna WTO: s bestämmelser att vi på nytt måste tänka över detta koncept med en världsomfattande liberalisering. Min föraning är att om vi inte gör detta blundar vi för de små och fattigas intressen och jag tror inte att Europa skulle fullgöra sina plikter. Hittills har kommissionen stått mycket fast vid sin ståndpunkt i denna konflikt. Jag håller helt och hållet med om att Sir Leon Brittan har gjort ett mycket gott arbete. Vi måste dock vara medvetna om att vi inte är helt obundna, i parlamentet eller i synnerhet i rådet, kommer vår ställning att försvagas avsevärt. Jag hoppas verkligen att detta inte kommer att bli fallet. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Samhällsomfattande tjänster inom telekommunikation Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0386/98) av Read för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens meddelande om första övervakningsrapporten om samhällsomfattande tjänster inom telekommunikation i Europeiska unionen (KOM(98)0101 - C4-0249/98). Herr ordförande! Till att börja med skulle jag vilja säga att parlamentet och utskottet för ekonomi och valutafrågor uppmärksammar att genomförandet av samhällsomfattande tjänster befinner sig i ett väldigt tidigt skede och jag hoppas att min kritik, så som den läggs fram i betänkandet, kommer att mottas i den andan. Jag vill också påminna oss alla om att Europaparlamentets stöd till liberaliseringsprocessen för telekommunikationer går hand i hand med införandet och genomförandet av samhällsomfattande tjänster. Det är mycket tydligt att marknadskrafter inte kan tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, åtminstone inte på kort sikt. Om detta sker genom marknadskrafter nästa år kommer jag att vara den första som lyckönskar och riktar uppmärksamheten på detta. Tyvärr finns det, vilket framgår av texten i mitt betänkande, en brist på information från medlemsstaterna med hjälp av vilken man kan bedöma framsteg. Jag skall ge några exempel: det finns en brist på helt och hållet harmoniserade nationella uppgifter och man har misslyckats med att åstadkomma enhetliga taxor inom det område som verksamhet bedrivs. Det är särskilt tråkigt att det i hälften av medlemsstaterna har skett en avsevärd ökning vad beträffar abonnemangsavgifter för konsumenter som är bosatta inom området. Detta medför naturligtvis oerhörda konsekvenser för låganvändarna, ofta äldre och bundna vid hemmet, som skär ned på telefonsamtalen. Det är också viktigt att fästa uppmärksamheten på funktionshindrade användare. Minns ni att parlamentet i direktivet om rösttelefoni lade stor tonvikt vid funktionshindrades rätt att få tillgång till telefoner, både ur ett socialt perspektiv och även för att de ofta skall kunna utföra arbete hemifrån. Funktionshindrade användare drar fortfarande inte fördel av tillfredställande specialarrangemang. Den allmänna trenden tycks vara att det finns ett bötesstraff för användare som är bosatta inom området. Trots att kostnaderna har minskat, har de minskat opropotionerligt till fördel för internationella samtal, vilket naturligtvis i mycket stor utsträckning gynnar företagsanvändaren. Jag är inte kritisk mot dessa kostnadsminskningar utan jag riktar uppmärksamheten på den otillfredställande snedsits som missgynnar användare som är bosatta inom området. Jag ville rikta speciell uppmärksamhet på avsnitt 9 i betänkandet i vilket talas om att medlemsstaterna inte har någon definition på rimliga priser. Utan en sådan definition på rimliga priser berövar de verkligen konsumenterna en ordentlig rättslig grund med hjälp av vilken de kan försvara sina intressen. Jag vet vilken möda kommissionen har lagt ned på att uppnå rätt balans mellan att vara alltför normativ i fråga om direktiven och att bevilja medlemsstaterna ett visst mått av handlingsfrihet, men det får verkligen ens tilltro att vackla, vad beträffar den grad av handlingsfrihet medlemsstaterna skall ha, när det beträffande något så grundläggande som definitionen på rimliga priser har fått så jämförelsevis ringa framgång. Efter att jag skrivit utkastet till detta betänkande framställde BEUC, Europeiska byrån för konsumentorganisationer, en egen analys av genomförandet av direktivet om rösttelefoni. Precis som jag själv, uppmärksammade de att vi befinner oss i ett relativt tidigt skede. De bevis som BEUC-rapporten innehöll och bristen på tillfredställande bevis som kommissionen försågs med föranleder en viss oro. Jag kommer att avsluta med ett personligt konstaterande, eftersom jag anser att konsumenternas åsikter på detta område inom hela Europeiska unionen är mycket viktiga. Jag försökte byta min telefon. Från att ha varit abonnent hos British Telecom, bytte jag för ca 18 månader sedan till Ionica, ett företag som tråkigt nog inte längre finns på marknaden. Jag flyttade över mitt nummer, som min kollega van Welzen föreskrev och som kommissionen med rätta föreslog. När jag nu försöker byta till ett kabelföretag berättar man för mig att medflyttning av nummer inte är möjlig. Om jag vill behålla mitt eget nummer är min enda möjlighet att gå tillbaka till British Telecom, det gamla statliga monopolet. Det var en välgörande läxa för mig att det, trots alla kommissionens och parlamentets ansträngningar, i praktiken fortfarande är mycket sällsynt för den privata konsumenten med riktig och effektiv konkurrens på lokal nivå. Jag hoppas verkligen att kommissionären kommer att godkänna detta betänkande med dess kritik och hoppas att det kommer att inge honom och hans tjänstemän mod till att ställa högre och snabbare krav på medlemsstaterna att helt och hållet införa samhällsomfattande tjänster inom telefonin. Herr ordförande! Först och främst vill jag tacka föredragande Read för det parlamentariska arbete hon har visat prov på under behandlingen av detta betänkande. Samtidigt vill jag visa min uppskattning inför det faktum att praktiskt taget alla våra ändringsförslag - totalt 8 stycken - godkändes av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Ändringsförslag som för oss var av stor betydelse eftersom vi bland annat insisterade på att det sociala stödet för de mest utsatta skulle förstärkas, det vill säga för dem som saknar kompetens, att konsumenterna skulle informeras, att de mest lågavlönade skulle få erforderlig hjälp och att den skada nyttjanderättshavare för närvarande vållas skulle elimineras. Att snarast möjligt skapa ett verkligt informationssamhälle är en obestridlig målsättning. Därför är vi också nöjda med att man i och med detta initiativ tar ännu ett steg i rätt riktning för att nå en överenskommelse beträffande sammanlänkning så att förmånspriser kan erbjudas skolor, bibliotek och andra lärocenter. Jag talar förstås här om tillgången till Internet. Det är oroväckande att Europeiska unionen fortfarande inte kan uppvisa en generell harmonisering av de handikappades behov. I vår upplysta tid finns det fortfarande medlemsstater som enbart erbjuder synskadade gratis information per telefon, andra har inte ens kommit fram med något förslag. Jag vet att man i de flesta medlemsstaterna erbjuder rabatterade anslutningsavgifter och kostnadsfri specialapparatur. Jag vet att stora framsteg faktiskt har gjorts, men man har ännu inte nått målet. Det blir också allt viktigare, om vi nu verkligen eftersträvar en europeisk union med större sammanhållning, att framsteg görs när det gäller de förmåner som är ämnade nyttjare i mindre befolkade områden. Telekommunikationens universalitet måste gå vidare, inte bara den kvantitativa användningen utan också kvalitetsmässigt. Därför måste vi till exempel insistera på en tidsreducering vid nätanslutning, leverans och uppkomna skador. Något som också skulle kunna sägas om servicetillgänglighet och kostnadskontroll, särskilt vad gäller betalningsanstånd, betalningsvillkor och avstängning, men även beträffande fastställandet av rimliga priser för selektiva samtal samt möjligheten för operatörer att skräddarsy erbjudanden allt efter kundens önskemål. Herr ordförande, avslutningsvis kan man säga att vi med detta betänkande tar ett steg i rätt riktning, men bara ett steg. Herr ordförande! Angående den första övervakningsrapporten om samhällsomfattande tjänster inom telekommunikation kommer ett förslag till kammaren från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik där Read ger oss ett utmärkt tillfälle att diskutera övergången från offentliga tjänster i den offentliga sektorn till de så kallade samhällsomfattande tjänsterna, som skall garanteras av privata företag. De värsta farhågorna och förutsägelserna har besannats. Löftena eller åtagandena har inte uppfyllts. Liberaliseringen och privatiseringen av sektorn har inte lett till sänkta priser för de ekonomisk svagare användarna, vilket de samhällsomfattande tjänsterna, med de utbasunerade konkurrensfördelarna, borde ha garanterat. Tvärtom är det de ekonomiskt mäktigaste, de multinationella företagen, som har tjänat på förändringen, och de privata aktörerna som har kommit att dominera sektorn så att de kan få andra lukrativa fördelar genom offentlig finansiering för att minimera den utveckling som går emot andan i de samhällsomfattande tjänsterna, för att inte tala om den offentliga sektorns skyldigheter. Det är sant att den nuvarande konkurrensen om mobiltelefoner, förutom förändringar i det sociala beteendet, har rört om telemarknadens parametrar, men det kan inte motivera ökningen av abonnemangsavgiften och lokalsamtalstaxan, vilka till och med kan skapa situationer av konkurrensförebyggande genom höjda priser på redan befintliga konkurrerande produkter för att bättre kunna införa de nya och mer lönsamma produkterna. Portugal med sitt Portugal Telecom, som man i många avseenden inte vet om det är original eller en kopia av andra telekombolag, får i denna situation och i denna övervakningsrapport ett mycket ofördelaktig skimmer utifrån ett balanserat och socialt rättvist perspektiv, ett perspektiv som borde vara oskiljaktigt från de samhällsomfattande tjänsterna om det inte var bara ett lätt sätt för att montera ned de offentliga tjänsterna. Portugal deltar i den allmänna utvecklingen mot ökade taxor, det är ett av de nio länder som har ökat abonnemangspriserna och, tillsammans med Tyskland, ett av de två länder som har höjt installationsavgifterna, förutom att ha skapat en aktiveringsavgift, som framför allt drabbar användare med mindre resurser. Denna övervakningsrapport är således också ett sätt att utvärdera en dynamik där det mycket mer än namnet " samhällsomfattande tjänster" i stället för " offentliga tjänster" , är en hel filosofi som kan klandras genom att den själv uppvisar hur de löften som tjänat som motivering eller till och med förevändning underordnats eller till och med ignorerats. Herr ordförande! Jag skulle också vilja, tillsammans med mina kolleger, välkomna Reads betänkande. Det ger oss nu en särskild möjlighet att se över frågan om liberalisering och dess inverkan på frågan om de samhällsomfattande tjänsterna. Det som är gemensamt för alla offentliga verk över hela Europa är det faktum att de ursprungligen upprättades för att säkerställa att det skulle finnas en social jämlikhet när det gäller tjänsternas fördelning. Vare sig det gällde telekommunikationer, tjänster på postkontor, vattenförsörjning o.s.v. fanns det en samhällsomfattande tanke. Oavsett vilken del av landet man bodde i fick man samma tjänster till samma pris som alla andra. Sedan liberaliseringen och en ökad konkurrens infördes, som jag vill skynda mig att tillägga att jag välkomnar, har vi också fått uppleva vissa av de misstag som man kan göra genom att bara brådstörtat rusa in i en liberalisering. Det måste finnas vissa restriktioner och någon form av kontrollmekanismer och metoder med hänsyn till denna liberalisering. Några av mina kolleger har redan berört dessa frågor. Jag skulle vilja ta upp fyra specifika frågor: först och främst, att säkerställa att ingen plockar russinen ur kakan när det gäller de mest förmånliga och användbara områdena för telekommunikationer. För det andra att ta itu med speciella hjälpmedel för den äldre delen av befolkningen, särskilt i år, det internationella äldreåret. När vi ser till det ökade antalet människor som är över 55 inom Europeiska unionen är det en social nödvändighet att säkerställa att dessa har lätt tillgång till nätverk för telekommunikation till en mycket låg kostnad, i vissa fall helt utan kostnad. För att ta ett exempel är telefonabonnemang för folk som lever på ålderspension gratis på Irland. Nu är turen kommen till de funktionshindrade. Tack vare att den nya teknik som frambragts erbjuder nya möjligheter för kommunikation och för större växelverkan mellan folk med funktionshinder och den breda allmänheten bör den uppmuntras och erbjudas till en lägre kostnad. Slutligen, måste vi nu när nternet introduceras hos oss säkerställa att denna resurs utnyttjas till förmån för allmänheten och inte i exklusivt syfte. Herr ordförande! Det gläder mig att föredraganden även tar hänsyn till de socialpolitiska aspekterna som har antagit nya dimensioner i det moderna informationssamhället. Jag stöder också de ändringsförslag som överensstämmer med detta. Därför bör man konsekvent eftersträva särskilda lösningar för funktionshindrade som tillgodoser deras särskilda behov. Förbättrandet av allmänhetens tillgång till Internet, till exempel i skolor och på bibliotek, är en ytterst viktig fråga som parlamentet bör ägna större uppmärksamhet i framtiden. Informationssamhället får inte leda till ökade sociala motsättningar. Om tillgången till informationskanalerna undanhålls eller försvåras för en del av befolkningen, uppstår skillnader i utbildningsnivå som kan leda till oerhörda skillnader i möjligheterna på arbetsmarknaden. Herr ordförande, ärade damer och herrar! Liberaliseringen av telekommunikationssektorn har varit en vägvisande strategi som inte bara inneburit ytterligare ett steg från den inre marknaden till den europeiska hemmamarknaden. Den rymmer dessutom en viktig sysselsättningspolitisk dimension. Denna utveckling påvisades i samband med utvärderingen av reformpaketets omsättning i praktiken. Informationssamhället står i dag för var fjärde nytt arbetstillfälle i Europeiska unionen. Det måste vi tacka kommissionen och i synnerhet Bangemann för. Reads aktuella betänkande anger möjligheten med tillgång till de grundläggande tjänsterna till godtagbara priser och en godtagbar kvalitetsstandard som en förutsättning för främjandet av den pågående liberaliseringsprocessen. Jag vill gå ett steg längre. Tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster kan väl vara en logisk följd och en produkt av liberaliseringen. Vad innebär egentligen de samhällsomfattande tjänsterna? Den allmänna uppfattningen är att det rör sig om ett minimiutbud av telekommunikationstjänster av en viss kvalitet som kan erbjudas alla användare till ett bra pris. Det omfattar tillgången till fasta allmänna telefonitjänster, som larmnummer eller nummerupplysningen, offentliga telefonhytter och även särskilda åtgärder för missgynnade befolkningsgrupper. Därför är den här frågan av avgörande betydelse för den allmänna tilltro som krävs till Europas framtida teknik. Det är också självklart att inte alla fördelar på många av den fria marknadens områden kan framstå redan från början. Därför är överkomlighetstanken aktuell i dag. Den tillåter medlemsstaterna att fastställa geografiskt betingade genomsnittspriser och införa en övre prisgräns och liknande. Där är det för övrigt också viktigt med en möjlighet att avhjälpa orimliga belastningar för dem som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster. Men jag stöder kommissionen då den säger: Sådana åtgärder skall gälla tills vidare, tills konkurrensen möjliggör en effektiv priskontroll. Herr ordförande! Jag ersätter min kollega Mendes Bota och vill säga att telekommunikationerna definitivt har installerats i våra liv, de ingår som en integrerad och oumbärlig del av det informationssamhälle som Europa alltmer önskar ingå i och som går mot en global marknad där den europeiska inre marknaden är ledande. Men några punkter är värda en reflektion. För det första kan vi konstatera en stor skillnad i tendenserna vad gäller installations-och abonnemangsavgifter, eller i kostnaderna för lokal-, regional-, rikssamtal samt internationella samtal. Det finns länder som sänker avgifterna och länder som höjer dem, men det går inte att ur detta betänkande utläsa någon jämförande och tydlig tanke mellan de olika medlemsstaterna angående kostnaderna för användandet av de europeiska telekommunikationsnäten. Vi tror att marknaden själv, ju öppnare den är för konkurrens från den privata marknaden, kommer att självreglera sig och samordna de europeiska avgiftssystemen. För det andra kan man konstatera att användare med låga inkomster och de ytterst avlägsna och isolerade regionerna är de sektorer som drabbas hårdast av de aktuella avgiftssystemen, då detta är en aspekt som är tämligen förbisedd av medlemsstaterna. För det tredje befinner sig Internet i en explosiv fas och håller på att accepteras av medborgarna, företagen och institutionerna. Men det är långt ifrån att vara tillgängligt för alla människor eller att vara ett grundläggande instrument för solidaritet och för lika behandling. Förhandlingarna för att skapa en internetstadga eller kod fortsätter, men Internet fortsätter att stå utanför de allmänna telekommunikationstjänsterna. Vi håller helt med om att man bör anta åtgärder för att erbjuda speciella avgifter till skolor, bibliotek, kunskapsinstitutioner och icke vinstinriktade institutioner. Allmänhetens tillgång till Internet måste ses som en medborgerlig rättighet och som en strategisk inställning för att bekämpa en ny framväxande form av analfabetism som kommer att omfatta alla de som i framtiden inte behärskar de moderna informationsteknikerna eller som inte har tillgång till dem. Herr ordförande! Jag vill hjärtligt tacka fru Read och alla er andra som har deltagit i debatten för era kommentarer. Kommissionen bemödar sig om att finna förnuftiga lösningar inom dessa problemområden. Den rapport som vi har lagt fram är inte helt aktuell, eftersom den inte har kunnat omfatta direktivet om taltelefoni i dess ändrade utformning, och det vill säga att om vi i år lägger fram en förnyad aktualiserad rapport inom ramen för den uppgift som vi är ålagda, nämligen att utvärdera tillämpningen av de hittills gällande direktiven, kommer vi att kunna gå närmare in på en del frågor. Men jag vill särskilt gå in på fyra frågor som har präglat debatten. Den första är: Hur har medlemsstaterna fastställt vad som menas med överkomlighet? Vissa medlemsländer har redan innan det ändrade telefonidirektivet vidtagit strängare åtgärder som skydd för konsumenten. Det förekommer också system för prisbevakning eller förskottsbetalning, i synnerhet på området mobiltelefoni. Det är sex medlemsstater - Danmark, Spanien, Frankrike, Finland och Förenade kungariket - som meddelar att de redan tillämpar det ändrade direktivet. Inom kort kommer åtgärder att vidtas i Belgien, Grekland, Irland, Italien, Nederländerna, Österrike och Sverige. För överkomligheten, det sade också en av talarna i debatten, är inkomstnivån i de enskilda medlemsländerna av avgörande betydelse. Denna är högst varierande. Den kan i ett land vara tre eller fyra gånger högre än i ett annat. Därför har vi egentligen räknat med att medlemsländerna i enlighet med subsidiaritetsprincipen skall ta ett större ansvar på det området än vi själva kan göra. Men i den nya rapporten om tillämpningen kommer vi att kunna ta upp detaljer avseende den aktuella tillämpningen av de strängare åtgärderna som skydd för konsumenten. Den andra frågan: Stödet till användare med låg inkomst och till utsatta användare liksom till låganvändare. Vi har rekommenderat särskilda taxor för dessa användare i syfte att motverka de inledande negativa effekter som vi förväntar oss av liberaliseringen. Vi har numera kommit så långt - och det vet fru Read och även de kolleger som har tagit upp detta, eftersom de alla är verksamma på området - att vi i år, i synnerhet för mobiltelefoni, har registrerat avsevärda prissänkningar, något som för övrigt påverkar de normala priserna för de fasta näten. Men vi har redan i dag, i det ändrade telefonidirektivet, särskilda taxor för användare med låg inkomst, en övre prisgräns och överkomlighetsaspekter i artikel 3 liksom särskilda åtgärder för funktionshindrade användare och användare med särskilda sociala behov i artikel 8. Detta tillämpas redan av fem medlemsstater - inte bara av Frankrike, så som anges i rapporten -utan av Frankrike, Italien, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket. Vi kommer i den nya rapporten kunna läsa om den utveckling som har skett där. Kommissionen är precis som parlamentet mycket angelägen om att det kommer att leda till faktiska fördelar för den användargruppen. Hur skall användarna för de samhällsomfattande tjänsterna väljas ut? Kommissionen har inget emot att man väljer en metod som gör de samhällsomfattande tjänsterna kostnadseffektiva och fördelaktiga för användaren. Det kan ske genom ett anbudförfarande, men det kan även ske genom ett framräknande av kostnaderna och fastställande av priser som enbart omfattar nettokostnaderna. Därför vill vi inte här ta upp en ensidig preferens av ett visst förfarande. Den sista frågan: Spridningen av den offentliga tillgången till Internet och i synnerhet användandet av Internet vid allmänna inrättningar. Vi har alltid sagt att detta är avgörande för utvecklingen av informationssamhället, och vi kan numera med tillfredsställelse konstatera att det har uppstått en konkurrens, som inte bara gör tillgången till Internet funktionell i materiellt avseende, utan också får priserna att sjunka. Så är det inte överallt, herr ordförande, och Read har rätt i sin kritik, att det beror på att den relativt låga taxan för lokalsamtal stiger och de relativt låga taxorna för riks- och utrikessamtal sjunker vid en så kallad rebalancing , och eftersom tillgången till Internet sker via ett lokalsamtal, kostade tillgången från början mer än vad den gör i dag. Men det är över nu. Vi måste fastställa prissänkningar och särskilda taxor för skolor och andra särskilda taxor, något som definitivt motsvarar konkurrensbestämmelserna och även stöds av oss, så länge man bara täcker marginalkostnaderna. Jag kan försäkra parlamentet om att vi även kommer att göra en förnyad prövning av de samhällsomfattande tjänsterna i samband med den prövning av de rättsliga bestämmelserna som planerats till slutet av 1999, och att vi sedan kommer att vidarebefordra resultatet till parlamentet. Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Offentlig upphandling Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0394/98) av Tappin för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens meddelande om offentlig upphandling inom Europeiska unionen (KOM(98)0143 - C4-0202/98). Herr ordförande! Som kollegerna säkert känner till, erbjuder detta betänkande en bred översikt över de framsteg vi har gjort och bör göra inom den omedelbara framtiden vad beträffar offentlig upphandling. Allmänt sett visar kommissionen att våra tidigare diskussioner under debatten om grönboken har fått gehör. Vad vi nu måste göra är att säkerställa att även om den allmänna inställningen är riktig, måste detaljerna vara lika exakta, först och främst i fråga om social och miljömässig standard och hållbarhet. Till följd av antagandet av Amsterdamfördraget där EU betonade sitt åtagande att göra den europeiska politiken mer miljövänlig måste vi nu klargöra hur dessa principer kommer att påverka lagstiftningen om offentlig upphandling. Ledamöterna kanske minns från tidigare diskussioner att vi bad kommissionen om en garanti för att en horisontell harmonisering av EG-direktiven skulle ske. Det skulle vara absurt om det högra generaldirektoratet inte skulle känna till vad det vänstra företog sig. Detsamma gäller för parlamentariska utskott. Det skulle vara ännu värre om vi vore medvetna om skillnaderna, men inte vidtog positiva åtgärder för att förebygga dem. På detta sätt måste vi gripa oss an de problem det innebär att bygga en särskild modell inom unionen som inte alltid överensstämmer med de direktiv vi röstar igenom. Ytterligare krav ställs på oss i samband med de världsomfattande eller internationella åtagandena. Vi måste uppmärksamma dessa. Detta är inte en förevändning för den ena eller den andra politiska ståndpunkten utan ett uppmärksammande av behovet av tydlig lagstiftning som bygger på en säker grund och på så sätt blir funktionsduglig. Tills dess vi tar itu med detta problem, som inte enbart påverkar upphandling, ger vi anledning till påståenden om att medlemsstaterna är ursprunget till all klarhet och vishet och att det vanligtvis är EU som trasslar till systemet. Eftersom vi i enlighet med grönboken har kommit överens om att de upphandlande myndigheterna har rätt att fastställa normer för miljön om de så önskar, måste vi ha kännedom om exakt hur de kan införliva dessa rättigheter utan att det strider mot de konkurrensbestämmelser som har företrädesrätt. Jag vill påpeka ytterligare en gång - och låt oss vara tydliga i denna fråga - att vi inte rekommenderar en särskild politik. Vi uppmärksammar behovet av tydlighet, enkelhet och tillämplighet. På samma sätt har vi, i fråga om sociala angelägenheter och anställning, genomgående sagt att offentlig upphandling inte är ett verktyg för att införa en särskild politik på detta område utan ett fasthållande vid regler och förordningar för upphandling får inte tillåtas att lägga hinder i vägen för god anställningspraxis. Vi behöver alltså klara riktlinjer för hur detta kan bli funktionsdugligt. Kommissionen har utlovat ett betänkande om detta. Vi håller andan i väntan på detta. Vi vill se hur de för fram principerna om klarhet, enkelhet och juridisk tillämplighet och gör lagstiftningen om offentlig upphandling mer tillämplig, effektiv och genomförbar inom vårt moderna samhälle. Ytterligare lagstiftning som läggs fram måste täcka dessa områden. Detta är en viktig punkt. Vi försöker redan undanta telekommunikationer från upphandlingsdirektiven. Jag tror inte att någon skulle ifrågasätta att de valmöjligheter som finns tillgängliga för genomsnittsanvändaren överlag ökar. Det kan hända att det fortfarande finns vissa skillnader som vi på nationell nivå kan identifiera, men det är tydligt att liberaliseringsprocessen i denna sektor är oåterkallelig. Vi ser emellertid nu också till framtida liberalisering och tänkbara undatag från bestämmelser för upphandling inom andra sektorer. Här har vi flera frågor. För det första väntar vi på att kommissionen skall lägga fram förslag till den process som de har för avsikt att använda inom dessa områden: vilken artikel, vad som kommer att vara kriteriet för att bestämma vad som är tillämpningsbart eller inte. För det andra går vi tillbaka till vad vi klargjorde från allra första början i förhandlingarna om grönboken, nämligen konkurrensfrågan. Vi får aldrig glömma bort att lagstiftningen om upphandling finns till för att gynna och skydda konsumenten. Det är p.g.a. detta som vi ställer oss positiva till konkurrens. Det är meningen att den skall gynna användaren så att den underliggande principen för varje beslut eller konkurrens alltid måste inbegripa konsumenterna för att säkerställa att de behåller rätten att välja den tjänst som är mest kostnadseffektiv för dem. Att bevara konsumentens valmöjlighet kommer att vara en av de huvudsakliga beståndsdelarna för att se till att det finns en verklig konkurrens. Som jag tidigare har sagt, får de nya enklare förfarandena inte undergräva principerna för bästa praktiska tillämpning genom total konkurrens. Jag är medveten om att det inte kommer att bli lätt att få en standarddefinition på vad som utgör konkurrens. Det är inte vårt mål att göra det svårare, men om de europeiska industrierna inte skall fortsätta vara i ett ofördelaktigt läge genom ett krav på att bevisa konkurrens de jure och de facto , är detta en utmaning som vi måste anta. Vi har bordlagt ett ändringsförslag till förmån för detta och hoppas att parlamentet kommer att ge oss stöd. I morgon skulle jag bara vilja komma med ett muntligt ändringsförslag. Jag skulle vilja tacka kommissionen för att den har lyssnat. Jag talade med Monti utanför. Jag är nu upptagen på annat håll och jag vet att han kommer att ha förståelse för mitt skäl att avlägsna mig. Herr ordförande, kolleger, herr kommissionär! Från utskottet för sysselsättning och socialfrågor har vi naturligtvis framför allt betraktat detta meddelande utifrån å ena sidan raden av offentliga upphandlingar och å andra sidan respekten för sociallagstiftning och användandet av socialklausuler. Jag skulle förresten vilja tacka min kollega Tappin så hjärtligt för att han har övertagit många av våra slutsatser i sitt betänkande. Det är verkligen inte första gången som vi uttalar oss i detta ämne. Herr kommissionär! Jag måste uppriktigt säga er att jag är tämligen besviken över att Europeiska kommissionen i sitt meddelande inte vågar ta något betydelsefullt steg framåt i denna fråga, och bara föresätter sig att komma med ett tolkningsmeddelande. Från vår sida är vi övertygade om att det inte räcker med soft law . Praxisen för socialklausuler skiljer sig vida åt i de olika medlemsstaterna. Det finns enormt många tolkningsmöjligheter, och vi anser således att det behövs klara regler. Jag vill här anföra två punkter. För det första: offentliga upphandlingar måste mycket riktigt vara marknadsenliga, men marknaden får inte, herr kommissionär, missbrukas för att underminera sociallagstiftning. Därför måste det iupphandlingsdirektiv uttryckligen anges att både internationell och nationell sociallagstiftning och kollektivavtal måste respekteras, och detta gäller både huvudentreprenörer och underentreprenörer. För det andra: väldigt många medlemsstater och lokala myndigheter använder offentliga upphandlingar för att vidta positiva åtgärder för långtidsarbetslösa, integrera migranter och göra en insats för grannskapet. EG-domstolen har tydligt hävdat att dessa positiva åtgärder inte strider mot konkurrensprinciperna. Men herr kommissionär, för att undvika oklarheter måste i dessa direktiv mycket uttryckligen anges att positiva åtgärder är tillåtna och på vilket sätt man får föra in dessa socialklausuler. Jag tror att nu även Förenade kungariket under labour radikalt har ändrat sin inställning till socialklausuler vid offentlig upphandling, så att jag med spänning kan se fram emot kommissionens uppföljning av våra rekommendationer. Herr ordförande, herr kommissionär, bästa kolleger! Kommissionen har alltså utfärdat ett meddelande om offentlig upphandling: man vill ha en rättslig ram, förenkla förfaranden och få flexibilitet i marknadssituationen. Därtill är det dock viktigt att komma ihåg de vidare sociala målsättningarna: människovänliga principer, medborgarsamhällets krav samt den offentliga sektorns verksamhetsprinciper; de är inte alltid direkt tillämpliga på den privata företagsamhetens modeller. Jag tackar kollegan Tappin för ett utmärkt betänkande. Enligt föredraganden finns det behov av att integrera unionens sociala verksamhetsprinciper och EG: s lagstiftning. Arbetstagarnas rättigheter, som minimilön, arbetstider och arbetarskydd, har inte varit självklarheter för alla som vunnit en anbudstävling. Varför går det exempelvis till på det sättet när man privatiserar kommunikationsväsen att gamla chaufförer avskedas, men man tar ändå i bruk gamla bussar? När EG: s lagstiftning om offentlig upphandling utvecklas måste bestämmelserna göras strängare. Man måste effektivisera kontrollen av genomförandet. Uppenbarligen har det varit problematiskt att följa direktiven. Det finns till och med anledning att misstänka att det inte alltid handlat om praktiska problem, till exempel på grund av krånglig lagstiftning eller olika arbetsmarknadskulturer. Tänk om det handlar om att det helt enkelt inte alltid är förenligt med den offentliga sektorns övriga principer att anordna en anbudstävling om offentlig upphandling? Offentligrättsliga samfund måste även vid sin upphandlingsverksamhet kunna genomföra socialpolitiska målsättningar. Tjänsternas kvalitet måste utvecklas, sysselsättningen förbättras och miljöfrågorna skötas. Jag ser fram emot den rapport om upphandlingsverksamhetens totala effekter som kommissionen utlovat. Såväl meddelandet som Tappins betänkande lyfter fram behovet att underlätta för små och medelstora företag att få tillträde till marknaden för offentlig upphandling. Det är riktigt. Det är viktigt eftersom det ser ut som att konkurrensen om offentlig upphandling är förknippad med risken för kartellbildning. När det gäller att följa arbetslagstiftningen och miljöstandarder behöver i synnerhet de små och medelstora företagen mera information och utbildning. Detta är förvisso viktigt även när det gäller införandet av informationstekniken, som föredraganden nämnde, vilket också skall ske i stor utsträckning eftersom det gör processerna snabbare och enklare. Man bör också komma ihåg att kommunerna i allmänhet tack vare sin demokrati alltid har bättre moral än affärsvärlden. Herr ordförande! Direktiven för offentlig upphandling var ett viktigt steg i strävan mot en mer konkurrenspräglad öppen, europeisk marknad. Mycket har förändrats i Europa sedan det första direktivet på detta område. En sektor som telekommunikation liberaliserades, och här och var syntes hoppfulla signaler när det handlade om offentliga uppdrag. På nytt gjorde sig den obehagliga byråkratin generellt sett gällande. De förfaranden som näringslivet fick att göra med var ofattbart invecklade och ineffektiva. Vi talar om en marknad på 720 miljarder euro som verkligen måste brytas upp om vi någonsin vill kunna tala om en äkta inre marknad. Men till vilket pris? Direktivet föreskriver tröskelvärden vilket gör att man inte längre kan begära in anbud, under bordet eller nationellt, som överstiger ett visst tröskelvärde. Detta är i princip något bra. Problemet är att den ofattbara byråkratin gör att de små och medelstora företagen måste gå genom maximala svårigheter för att få en chans. Systemet innehåller ju inte längre några ersättningar. Stora företag bestämmer sig helt enkelt för att inte längre delta i offentliga upphandlingar och ägnar sig endast åt den vanliga marknaden. Dessutom tolkas ofta begreppet " det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet" som den billigaste offerten. Detta sker på bekostnad av till exempel hållbart byggande, därför att staten endast är intresserad av det lägsta priset. I många länder har staten ju inte någon finansiell tjänst vilket är ett system som är kortsiktigt och dyrt för medborgarna i längden. Det är ett dåligt system för de små och medelstora företagen som inte har det stora företagets kapacitet att beräkna sin vinst från underhållet. Det är alltså rätt att kommissionen ägnar särskild uppmärksamhet åt de små och medelstora företagen. Ett stort eller ett medelstort företag kan emellertid får information via digitala system om de upphandlingar som offentliggörs. Det är dock lång väg mellan att lägga märke till en chans och att verkligen erhålla ett uppdrag. Bortsett från den kostnadskrävande offerten måste ifrågavarande företag eller konsortium också visa att det är finansiellt stabilt samt förfogar över tillräcklig erfarenhet inom det område som upphandlingen gäller. Här skulle kvalificeringssystem kunna vara en lösning. På så sätt räcker det med att företagen en gång visar företagets stabilitet och kompetens, men för en stat som inte ofta upphandlar är det inte intressant att upprätta ett sådant system. Därför har jag tillsammans med Werner Langen och min grupp lagt fram ett ändringsförslag för att höja tröskelbeloppen, vilket utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik godtog. Härmed faller en större del av upphandlingarna utanför direktiven. I mina ögon är tröskelvärdena nu oacceptabelt låga sedda i ljuset av den enorma byråkratin - därav höjningen. Europeiska kommissionen kom 1996 med en grönbok och nu med ett meddelande. Meddelandet innehåller visserligen konstruktiva förslag, men inte ett ord om tröskelvärden. Jag hoppas att parlamentet med detta betänkade ger en tydlig signal till kommissionen om att detta måste förändras på något sätt och att kommissionen kommer att ta till sig detta. Min grupp kommer att rösta mot ändringsförslag 5 från Tappin. Det är oacceptabelt att företag placeras på svarta listor som grundas på anklagelser. I mitt land är man oskyldig tills motsatsen bevisas. Konkurrens blir på detta sätt väldigt enkelt. Ändringsförslag 4 är vi emot därför att vi inte begriper något av det. Vi har redan bett om enstaka delade omröstningar, och för övrigt kan vi gratulera Tappin till hans betänkande. Herr ordförande! Jag anser att kommissionen i sitt meddelande huvudsakligen har betonat vikten av fri konkurrens. Däremot har inte lika stor vikt lagts vid att det vid offentlig upphandling skall vara möjligt att ställa miljömässiga eller sociala krav. Detta har uppmärksammats av föredraganden samt även av Van Lancker som har skrivit yttrandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor. Man föreslår då att vissa ändringar görs, så att miljömässiga och sociala hänsyn skall tas vid offentlig upphandling. Enligt min mening borde man kanske ha formulerat sig ännu skarpare och ännu tydligare, men naturligtvis kommer min grupp att rösta för de ändringsförslag som i alla fall går litet längre än man har gjort dels i kommissionens förslag, dels i själva betänkandet. Det förefaller mig vara en ganska vanlig uppfattning att rätten att ställa miljömässiga och sociala krav vid offentlig upphandling skulle sätta den fria konkurrensen ur spel. Ingenting kan ju vara mer fel, eftersom miljömässiga och sociala hänsyn naturligtvis medför en merkostnad för det individuella företaget. Får man då inte tillgodoräkna sig dessa merkostnader vid en offentlig upphandling, så kommer dessa företag att missgynnas, vilket ju är att sätta den fria konkurrensen ur spel. Herr ordförande! Jag skulle först även på min grupps vägnar vilja ge uttryck för det stöd och den uppskattning som vi ger kommissionens initiativ för att förbättra gemenskapens lagstiftning vad gäller offentlig upphandling, såsom redan har nämnts ett verksamhetsområde av enorm betydelse, med över 10 procent av unionens BNP. Det finns många innovativa beståndsdelar, en ambitiös tidsplan föreslås och vi hoppas naturligtvis att genomförandet av de olika åtgärderna skall kunna gå som på räls. Jag skulle vilja uppehålla mig vid två aspekter: den första förklarar bland annat skälet till mitt ändringsförlsag. 1 till punkt 30, och har att göra med utvidgningen av förfarandet för dialogen om konkurrens. Jag måste säga att jag är emot möjligheten av en förhandling efter anbudsgivningen eftersom en sådan förhandling, även under förutsättning att denna kan genomföras på ett öppet sätt - vilket jag hur som helst tror är svårt eftersom man inte begriper vad dess substans skulle vara, bortsett från publicitet för dess egen skull - säkerligen skulle vara skadlig för par condicio , eftersom dess resultat bara skulle gynna den som fått entreprenaden. Detta är innebörden i ändringsförslag 1. Jag har också framlagt ändringsförslag 2 som jag här meddelar att jag drar tillbaka och vilken jag av uppenbara skäl inte skall uppehålla mig vid. Vad mig beträffar återstår alltså bara ändringsföslag 1. Mer generellt skulle jag vilja utnyttja detta tillfälle för att understryka nödvändigheten av att göra upphandlingsförfarandet mer öppet på europeisk nivå, både vad gäller rutiner och informationsspridning. Emellertid får inte denna förtjänstfulla åtgärd motverka behovet av att förenkla och lätta upp de byråkratiska rutinerna, koncept som min kollega Peijs och andra redan uppehållit sig vid, till förmån framför allt för nödvändigheten av att ytterligare integrera de små och medelstora företagen på den inre marknaden. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag vill ta upp en fråga i direktivet, i kommissionens rapport. Parlamentet har i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik krävt en avsevärd höjning av tröskelvärdena, och jag anser, herr kommissionär, att kommissionen där borde visa större mod än den tidigare har gjort. De tröskelvärden som gäller i dag är alldeles för låga på många områden. Framför allt har erfarenheten visat att det med mindre än 3 procent av den gränsöverskridande offentliga upphandlingen över huvud taget inte lönar sig med all den byråkratiska uppståndelse som hänger samman med en sådan, om tröskelvärdena är för låga och det på grund av detta saknas en äkta konkurrens. Därför innebär vårt förslag en märkbar höjning av tröskelvärdena, att man i genomsnitt fördubblar dessa. Det är ett förslag som vi ber att ni tar upp i samband med nästa ändring av direktiven, och att ni inte väntar på att det skall hända något på internationell nivå, utan Europa bör vara först med att ta steget fullt ut och höja tröskelvärdena. Det är nämligen ingen idé att vi alltid kräver en upphandling med bristande öppenhet, om de små och medelstora företagen inte deltar och tröskelvärdena i slutändan befinner sig långt ifrån konkurrenshierarkin i Europa. Det är därför, herr kommissionär, som vi ber att ni inte bara förbättrar öppenheten utan att ni redan nu gör en framstöt med tanke på de internationella förhandlingar som inleds år 2000 inom ramen för GATT-förhandlingarna, att ni vidtar en märkbar höjning av tröskelvärdet, inte bara för tjänster utan även för byggnadsuppdrag, och på det viset, förutom undantagandet av telekommunikationssektorn från sektorsdirektivet, ger en signal om hur Europa i framtiden skall hantera den fortsatta utvecklingen av den offentliga upphandlingen. Om det sedan tillkommer en större öppenhet genom användningen av moderna medier, Internet till exempel, då tror jag att vi är inne på rätt väg, och jag är övertygad om att kommissionen med parlamentets stöd kan verka i samma anda. Herr ordförande! Först av allt vill jag tacka Europaparlamentet och föredraganden Tappin för det betydande bidrag som ges med det betänkande vi diskuterar, ett bidrag till målet att göra upphandlingspolitiken mer effektiv och anpassa den till det moderna samhällets behov. Den huvudsakligen positiva omdömet om det åtgärdsprogram som kommissionen lanserade i och med meddelandet om offentlig upphandling - ett omdöme som framkommer när man läser Tappins betänkande och det bifogade förslaget till resolution - utgör en ytterligare bekräftelse på den fruktbara samarbetsanda som håller på att uppstå på detta område mellan kommissionen och Europaparlamentet. Jag tar även med tillfredsställelse emot de förslag och råd som formuleras i betänkandet, om vilka det i allt väsentligt finns en samsyn mellan våra båda institutioner. Detta gäller framför allt för den oro som parlamentet ger uttryck för vad beträffar den miljömässiga och sociala problematiken, en oro som till stor del delas av kommissionen och uttrycktes redan i meddelandet. Det är i själva verket vår avsikt att ägna denna problematik en fördjupad analys för att söka de passande instrumenten för att förena, å ena sidan målen om konkurrens och öppenhet som strävas mot i upphandlingsbestämmelserna, och å den andra de legitima kraven gällande miljö och socialpolitik som förstärktes senast genom Amsterdamfördraget. Det skall inte i sammanhanget förtigas att redan dagens regelverk erbjuder konkreta möjligheter att uppnå en lämplig skyddsnivå framför allt av miljön, men även socialt, utan att med detta ändra det grundläggande syftet för upphandlingspolitiken, vilket förblir av en huvudsakligen ekonomisk natur. Dessa möjligheter synes trots detta till största delen okända och kommissionen anser det därför nödvändigt att utvärdera dem och klargöra deras bärighet. Det är därför vi föresätter oss att så fort som möjligt skaffa oss instrument som syftar till att uppnå detta mål. Om detta skulle visa sig otillräckligt skall inte kommissionen underlåta att undersöka lämpligheten i att ta fram skarpare förslag. Med hänvisning till de sociala aspekter som ledamöterna Van Lancker, Paasilinna och Schörling uppehållit sig vid vill jag påminna om att respekten för gällande sociallagstiftning ingår i den uppenbara och omhuldade skyldigheten att respektera gällande lagstiftning - alla gällande lagar, inte bara de sociala - och detta beror inte på direktivet utan på det nationella juridiska system där direktivet skall ingå. Positiva handlingar är möjliga, mycket mer än vad som allmänt anses. Naturligtvis krävs det att de följer fördragets principer, och att klargöra allt detta är just uppgiften för de tolkningsmeddelanden som vi skall offentliggöra. Jag vill tillägga att i direktiven finns bestämmelser som gör att man kan utesluta kandidater som inte följer den nationella sociallagstiftningen. I EG-domstolen rättspraxis har bekräftats att om de anges i de allmänna bestämmelserna för en upphandling är det möjligt att ta hänsyn till krav av social karaktär (domen Benjes). Kommissionen kommer att uttrycka, jag säger det igen, möjligheten att ta hänsyn till dessa behov i en tolkningsföreskrift. Vad gäller det som framför allt Secchi uppehöll sig vid, nämligen nödvändigheten att förenkla gällande regelverk och göra detta och tillhörande förfaranden mer flexibla för att anpassa dem till marknadens utveckling, avser kommissionen först av allt att klargöra bärigheten hos otydliga eller komplicerade bestämmelser och om nödvändigt modifiera gällande regler. I detta perspektiv skall man se de förslag som syftar till att utesluta de sektorer eller tjänster som innefattas i direktiv 93/38 ur dess tillämpningsområde - vatten, energi, transporter och telekommunikationer - som verkar under verkliga konkurrensförhållanden, ävensom upprättandet av mer flexibla förfaranden, såsom det som kallas " dialog för konkurrens" och regleringen av ramavtalen. Vi undersöker med de två rådgivande kommittéerna för " offentlig upphandling" ett nytt förfarande för dialog för konkurrens som förutom att medge större flexibilitet skall säkerställa största möjliga öppenhet. Ett annat krav, herr ordförande, som det i betänkandet uttryckligen hänvisas till gäller nödvändigheten av att de nya initiativ som anges i meddelandet bidrar till att säkerställa en sund och reell konkurrens mellan ekonomiska aktörer under anbudsförfarandet. Detta mål sammanfaller med det kommissionen alltid har strävat mot vad beträffar offentlig upphandling och utgör det sista syftet med tolkningsmeddelandet om koncessioner och andra former av offentligt och privat partnerskap, vilken kommer att publiceras i projektform inom de närmaste veckorna. Jag skulle mycket snabbt även vilja beröra den viktiga punkt som speciellt Peijs underströk. Vi är medvetna om de svårigheter som små och medelstora företag möter i dag vid direkt deltagande i upphandling, speciellt den gränsöverskridande. För att minska dessa svårigheter och för att uppmana de små och medelstora företagen att deltaga håller kommissionen på att utarbeta ett meddelande som syftar till att belysa möjligheten att öka tillträdet för de små och medelstora företagen till offentliga upphandlingar i allmänhet, både genom lämpliga lagändringar och genom att urskilja de möjligheter de befintliga programmen erbjuder för närvarande. Vad beträffar den internationella dimensionen kommer kommissionen, inom ramen för de förhandlingar som pågår inom Världshandelsorganisationen om modifieringar och förenklingar av överenskommelsen om offentlig upphandling, att fortsätta att bemöda sig om att ömsesidighetsprincipen skall garanteras. Sedan håller jag med Tappin när han påpekar att meddelandet begränsas till att i allmänna termer ange och presentera de initiativ som kommissionen avser att genomföra, utan att för övrigt ge detaljer och enskildheter om vart och ett av dem. Tappin har helt rätt. Detta ingår i sjäva naturen hos programdokumentet, vilket meddelandet i fråga är, . Det är klart att det speciella med varje initiativ kommer fram när initiativen själva tar form. Vad beträffar lagstiftningsinitiativen grundar de sig på artikel 100 a i fördraget och kräver därför att parlamentet deltar aktivt i antagningsprocessen. Slutligen, beträffande utarbetandet av tolkningsinstrument kan inte kommissionen, fastän jag understryker att det i detta fall rör sig om ett institutionellt ansvar som genom fördraget anförtros kommissionen, annat än uppskatta parlamentets bidrag. I ljuset av detta tror jag att den idè jag tidigare lagt fram om skapadet av en informell diskussions- och konfrontationsgrupp ad hoc i parlamentets sköte, med uppgift att interagera med kommissionens tjänsteenheter i frågan, skulle kunna fördjupas och förverkligas, naturligtvis med respekt för våra två respektive institutioners befogenhetsområden. Herr ordförande! Även så här dags på dagen krävs det en viss uppmärksamhet. Jag hade svårt att höra kommissionärens intressanta anförande, eftersom ljudnivån på grund av alla enskilda samtal har stigit avsevärt denna lyhörda sal. Vill ni i framtiden se till att vi får lyssna på alla talare i lugn och ro. Kan ni påpeka för alla kolleger och medarbetare att de samtal som äger rum i större grupper helst bör äga rum utanför salen! Protester Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Framtida arbetstillfällen Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0475/98) av T. Mann för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om framtidens arbetstillfällen i Europa. Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Ett större antal vetenskapliga studier och publikationer från industriförbund, medelstora organisationer, fackföreningar och offentliga instanser har bildat underlag för mitt betänkande om framtidens arbetstillfällen i Europa. Jag tackar mina kolleger i utskottet för sysselsättning och socialfrågor och utskottet för kvinnors rättigheter för deras förslag, som jag i stor utsträckning har anammat. De broschyrer jag har framför mig, till och med de mest påkostade, ger endast en sammanställning av resultatet. Där saknas visioner och konkreta budskap för de kommande 10-15 åren. Globalisering, en stenhård internationell konkurrens och ständigt kortare hållbarhetsvärden för investeringar och beslut leder till en ständig osäkerhet hos ledningen och ända ned till de deltidsanställda. Även vid den hearing som ägde rum i utskottet för sysselsättning och socialfrågor, under medverkan av Europeiska samarbetsorganisationen för nationella arbetsgivarföreningar och industriförbund (Unice), Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) och för de medelstora organisationerna Europeiska sammanslutningen för hantverksföretag och små och medelstora företag (Ueapme), framgick det tydligt att den nuvarande strukturomvandlingen är alldeles för kortlivad för långfristiga perspektiv. Hur ser den tänkbara trenden för framtidens arbetstillfällen ut? För det första: På vägen in i ett kunskaps- och informationssamhälle behöver vi kvalificerad arbetskraft. De yrkesverksamma måste ha fackkunskaper, ständigt vidareutbilda sig, även på fritiden, och kunna hantera teknisk utrustning. Endast om de har mångsidiga kunskaper kommer de att kunna förflytta sig mellan olika ämnesområden och med sitt ursprungliga yrke som utgångspunkt kunna skifta mellan fyra eller fem andra yrken under sin yrkesbana. De måste vara specialister och samtidigt generalister som skaffar sig viktiga kvalifikationer, så som intern och extern kommunikation, kreativitet, förmåga till konfliktlösning och teamarbete med avveckling av hierarkier och medarbetaransvar, flerspråkighet och förståelse för kulturella samband. Utbildnings- och läroplanerna i medlemsstaterna bör genomgå en reform där tyngdpunkten läggs på kunskap i tillämpad teknik, utbildningsbredd, nya yrkesprofiler och ett life long learning - tänkande. Det är inte bara fel att kräva för mycket av en människa utan även att kräva för litet. För det andra: För att uppnå en hög sysselsättningspotential kommer även, förutom de nämnda kvalifikationerna, de enklare arbetena att öka. De är oumbärliga på tillverkningsområdet och inom arbetsintensiva industrigrenar. Där sysselsätts miljontals människor som bidrar till produktionsvinsterna. För det tredje: Jag delar inte entusiasmen över sådana tjänster som makrosektorn med en outslitlig arbetsmotor, för det är inte alla de arbeten som i dag utövas gratis som går att omvandla till betalt arbete av utländsk arbetskraft. Men efterfrågan på regional och personlig service kommer att öka. Dit hör vårdtjänster, allt ifrån sjuksköterskeutbildning och vårdadministration till äldreomsorg och öppenvård liksom hälso- och sjukvård. Det är tjänster för näringslivet, från försäkringar till företagstjänster, distributionstjänster, från transport till kommunikation, hushållstjänster, från handel till restaurang- och hotellbranschen, och det är rådgivningstjänster, från personal till finansadministration. Det kommer att ske en betydande tillväxt inom turismen, från resebyråer med målgruppsinriktad marknadsföring till kulturresor och landsbygdsturism. Underlättandet av tillgången till dessa framtidsyrken i medlemsstaterna förutsätter initiativ från Europeiska kommissionens sida, givetvis under beaktande av subsidiaritetsprincipen. För det fjärde: Det finns goda möjligheter inom biologisk läkemedelstillverkning och agro-bioteknik, som i först och främst måste accepteras av befolkningen. Däremot är den konsekvent tillämpade miljötekniken oomstridd och där intar vi européer en ledande ställning. Något som också bör öka är forskning och utveckling, som gör det möjligt för företagen att genom produkt- och produktionsutveckling skapa sig en nisch på världsmarknaden. Även nya yrken på det så kallade TIME-området: telekommunikation, informationsteknik, media och elektronik - kommer med nätsammankoppling och decentralisering att höra till förändringens vinnare. De tre punkter jag betraktar som de viktigasta för framtidens arbetstillfällen i Europeiska unionen är: Punkt ett: Europeiska stödprogram - och detta, kommissionär Flynn, riktar sig till Europeiska kommissionen - som också bör garanteras en varaktighet. Dit hör starta eget och förbättrade konkurrensmöjligheter för små och medelstora företag, liksom åtgärder för högre kvalifikationer och lika möjligheter för kvinnor som fortfarande är en missgynnad grupp. Punkt två: Den flexibilitet som är nödvändig för framtidens yrken förutsätter en ny arbetsorganisation. Anställningsavtal, deltidsavtal till exempel, som gör det möjligt att förena yrke och familj måste i större utsträckning upprättas och ett rimligt socialt skydd och barnomsorg bör garanteras. Punkt tre: Medlemsstaterna bör, i stället för att uteslutande ägna sig åt att fördela arbetet på så många personer som möjligt, inleda utbildnings- och yrkesutbildningskampanjer. Rådets ordförandeskap uppmanas att, i stället för att sträva efter en arbetsallians på europeisk nivå av ett ännu diffust slag, eftersträva en viktigare och dessutom genomförbar allians för framtiden. I synnerhet väntar de utsatta och de arbetslösa, de unga, de erfarna och de kvinnliga arbetstagarna på en sådan ambitiös åtgärd för morgondagen. Herr ordförande, herr Mann, kära kolleger! Er sista kommentar, herr Mann, begrep jag inte alls. Det ligger väl ingen motsättning i att de allianser för arbete som Tysklands förbundsregering ingår på nationell nivå och under sitt ordförandeskap på europeisk nivå båda är meningsfulla bidrag till en ökad sysselsättning! Därför är jag mycket förvånad över er kommentar, för i princip stöder vi ert betänkande. Vi stöder även era förslag om en ekologisk inriktning och årlig tjänstledighet för studier och hoppas att inte er grupp skall driva igenom en urvattning av ert betänkande. Vi betraktar betänkandet somen del av mosaiken i parlamentets strävan mot en ökad sysselsättning, med den kontinuitet som vi för fyra år sedan i parlamentet uppnådde genom den sysselsättningspolitik som initierades i samband med toppmötet om sysselsättningen i Amsterdam, genom riktlinjerna från Luxemburg, trots enstaka bakslag från somliga regeringar. Jag anser också att det är bra att ni i ert betänkande har tagit upp kommissionens kritiska utvärdering av de nationella handlingsplanerna, för det hela är meningslöst om vi inte är beredda att lära oss av våra misstag. Men det gläder mig, och det tar jag mig friheten att säga här, att det tyska ordförandeskapet vill lägga tyngdpunkten på bekämpandet av ungdomsarbetslösheten och arbetslösheten bland kvinnor. Så självklart som ni just har framställt det, var det inte i Tyskland. Jag stöder ert betänkande vad beträffar de olika sätten att skapa framtidsdugliga arbetstillfällen och de båda särskilda valmöjligheterna. Den ena valmöjligheten innebär en uppdelning av det redan befintliga arbetet. Det är säkert inte det mest aktuella, men vi bör inte underskatta detta med tanke på ett demokratiskt samhälle, som tillåter mödrar att förvärvsarbeta och gör det möjligt för fäder att även uträtta andra uppgifter i samhället. Den andra valmöjligheten, stärkandet av tillväxtpotentialen och förbättringen av ramvillkoren, kräver enligt min uppfattning också ett särskilt stöd. Med detta avses givetvis stöd av nya sektorer, den tredje sektorn, vårdtjänster och självklart också vårt stora framtidshopp, de små och medelstora företagen. Jag talade nyss om ramvillkor. Då syftar jag inte på den utbudsorienterade politik som hittills har tillämpats i vissa länder, utan på förutsättningarna för ett modernt utbildnings- och yrkesutbildningssystem. Jag gläds också över att minister Bulmahn i vårt utskott i tisdags klartgjorde att många medlemsstater och tyvärr även Tyskland, har utbildningssystem som inte lever upp till den europeiska standarden, och i synnerhet inte vidareutbildningssystemet, som egentligen strider mot det vi alltid brukar kräva i samband med ett livslångt lärande. Det är utan tvekan också viktigt att skaffa sig avgörande kvalifikationer, förmåga att arbeta i grupp, ett helhetstänkande, där är vi överens, och ni vet att jag lägger särskilt stor vikt vid att även männen i vårt samhälle får lära sig denna förmåga att arbeta i grupp. Jag vill också tacka Bulmahn som har förklarat att Tyskland kommer att fördubbla budgeten för forskning och utbildning de närmaste fem åren. Det är ett tecken som vi naturligtvis kommer att utgå från i våra bedömningar. Alla vet vi att kunskapsöverföringen mellan universitet och de faktiskt tillämpbara framstegen är alldeles för långsam och att den i samtliga medlemsstater släpar långt efter kraven. Vår största förhoppning är till att börja med naturligtvis stödet till små och medelstora företagen som den starkaste sysselsättningsmotorn. En målgrupp jag särskilt vill nämna och som ofta glöms bort i debatten, är de utländska medborgarna i våra EU-stater, som tack vare sin självständighet i stor utsträckning har skapat ytterligare sysselsättning. Jag anser därför, låt mig få säga det här, att det är en skandal att det i min delstat Hessen för närvarande pågår en diskrimineringskampanj mot utlänningarna som är fullkomligt oacceptabel. Den sista punkten är det dåliga åskådliggörandet av vad kvinnor kan göra inom små och medelstora företag. Nyskapandet och kreativiteten motsvarar inte på något sätt verkligheten. Jag anser att Europeiska unionen särskilt bör stödja kvinnors oberoende, deras etablerande av nya företag. Herr ordförande! Jobben är EU: s akilleshäl. Ekonomi och konkurrens om marknad har alltför länge fått dominera EU-samarbetet. EMU har blivit en sorts mantra för medlemsländerna som har gjort att de har drivit inflationsbekämpning, konvergenskrav, budgetbesparingar och minskad statsskuld på bekostnad av möjligheterna att skapa nya jobb. Det är viktigt, men för ensidigt och alldeles för enkelriktat, sett ur i ett europeiskt perspektiv. EMU försvårar faktiskt en satsning på jobb i framtiden. Jag tror att fred, sysselsättning och miljö är nog de enskilda områden som medborgare i Europa sätter högst. Sysselsättningsavsnittet i Amsterdamfördraget är bra. Metoden med mellanstatligt samarbete, med mål och riktlinjer på europeisk nivå samt rätten att samordna insatser, ta till sig bra förslag från andra länder, t.ex. skatteväxling, förkortad arbetstid, utbildning och tjänstledighet för studier, är ett bra sätt för länderna att samordna sina aktioner. Transport-, miljö- och energiområdet är en framtidsbransch som jag skulle vilja understryka. Jag skulle exempelvis vilja se att EU tillsammans med medlemsländerna satsade på ett stort projekt för att under tio år ersätta bensinen med miljövänliga bränslen. Det skulle ge en mängd miljövänliga jobb. Etanol, metanol, eldrivna fordon m.m. alla kan se marknaden framför sig. I somras besökte jag ett företag i Mellansverige, ett mindre pappersbruk med 300 anställda. Jag frågade VD: n vad som var hans största problem när det gällde att få arbetskraft. Jag trodde att det handlade om löner, skatter och EU-regler, men det svar som jag fick var att det första som man frågar om är skola, barnomsorg, läkarvård och kommunikationer. Den grundläggande samhällsservicen är helt avgörande för att nya jobb skall kunna skapas i många bygder, bland annat i norra delen av Europa. Från liberala gruppen stöder vi detta förslag från föredraganden. Herr ordförande! Jag skulle vilja mycket varmt välkomna min kollegas, Tomas Mann, betänkande eftersom det inriktas på framtiden, och det är just den vi talar om. Att inte försöka med ett system som inte har fungerat i det förflutna, att inte försöka med misslyckade mekanismer från det förflutna, utan att ta itu med den verklighet som nu introduceras för oss. Trots de risker och faror nya framsteg och ny teknik kan medföra, erbjuder de också en ny fantastisk möjlighet att rätta till vissa av de misstag som vi har gjort i det förflutna, för större social sammanhållning inom Europa. Man har upprepade gånger nämnt det i betänkandet, och även de kolleger som har talat här ikväll, och jag är övertygad om att kommissionären också kommer att nämna det, nämligen vikten av livslångt lärande och utbildning. Det finns ett mycket gammalt ordspråk som lyder " ge en man en fisk och han får mat för dagen. Lär en man att fiska och han får mat för livet" . Genom att investera en större del av våra resurser i att ge ordentlig utbildning och vidareutbildning till vårt folk kan vi garantera att det kommer att dra fördel av den stora explosion som kommer att ske vad beträffar skapande av arbetstillfällen. Men det finns faror som inte bara härrör sig till de individuella åtgärder som vidtas av medlemsstaterna utan också i fråga om skatteharmonisering, om högre skatter. Detta är det största hindret för de investeringar som kan komma att skapa arbetstillfällen. Vi kan inte längre ha en enorm statlig sektor som automatiskt kommer att ta huvuddelen av de arbetslösa och förse dem med meningslösa arbeten. Folk kräver nu att de måste få spela en betydelsefull roll i livet, med värdighet. Om detta innebär att de måste arbeta halvtid, så må det vara så. Om det kräver att fler kvinnor måste ut på arbetsplatserna, så må detta ske. Ingen skall förnekas möjligheten att säkerställa att de kan spela sin roll i livet fullt ut. Men det är lika viktigt att ingen p.g.a. nöd eller fattigdom skall tvingas till att tacka ja till ett arbete som inte är lämpligt för dem. Låt oss inrikta oss på utbildning, låt oss gemensamt arbeta för allmännhetens bästa. Herr ordförande! Handling i stället för vackra ord, det är helt korrekt, men då måste man först kunna se klart. En sysselsättningspakt, i stället för en allians, för det goda, det vackra och det sanna, som saknar fasta konturer, tycks mig vara det steg som man härnäst bör ta. Det finns mycket i Manns betänkande som vi kan stödja, och vi vänder oss också emot att PPE stympar honom, men det är även vissa saker i betänkandet som fortfarande är tämligen oklara. Jag vill bidra till att skapa klarhet genom att systematisera det hela. Det finns två grupper med åtgärder. Man kan skapa en ökad efterfrågan på arbetsvolym. Hit hör den sysselsättningsorienterade makropolitiken, en social och miljövänlig omstrukturering, miljöskattereformer, utveckling av den tredje sektorn, för att skapa samhällstjänster som är nödvändiga men som inte skapas av marknaden. Det andra alternativet är att minska den tillgängliga arbetsvolymen. Hit hör en omfördelning av arbetet, arbetstidförkortning, deltidsarbete, omorganisation av arbetet, en minskning av den erbjudna arbetsvolymen genom individuella och kollektiva rättigheter till time-out, och Mann nämnde ett sabbatsår som hans grupp nu vill stryka. En kvalificering med dubbel effekt, så att vi sedan har en bättre arbetsförmåga och inte så ofta står till förfogande i akuta situationer. Dessa åtgärder kan vidtas och vi kan få arbetskraftsklyftan i Europeiska unionen att minska med 27 till 34 miljoner enligt kommissionens beräkningar. Men för att kunna göra det måste vi medvetet ta oss an detta, och för att kunna göra det behöver vi en innehållsrik och inte enbart av vackra ord bestående - där är vi överens - sysselsättningspakt. Herr ordförande! Detta mosaikliknande betänkande har just den förtjänsten att den ger många bidrag och ställer många frågor. Det är ett betänkande som inte har begränsats till att uttrycka vår oro och nå enighet i utskottet för sysselsättning och socialfrågor (vår oro är nödvändigtvis mot uteslutandet av den aktuella utvecklingsmodellen), och pekar på några lösningar som redan har tagits upp, som exempelvis att dela på arbetena. Men vi vet alla att arbetsdelning är en metod som kan ge vissa omedelbara men otillräckliga resultat inför problemets omfattning. Således måste vi finna nya former för att ta itu med detta problem och erkänna att man måste skapa medborgerliga företag som dras med i lösningen, vilket redan har nämnts här, i problemen med tjänstesektorn, samhällstjänster, miljön, och därför skall de erkännas och kompenseras på ett skattemässigt plan. Det är medborgerliga företag med en ny roll som man måste ta emot och uppmuntra. Vi vet att de sociala trygghetssystemen i dag spelar en roll för vilken de inte är dimensionerade eller skapade. Aldrig efter kriget har så många, helt eller delvis, varit så beroende av dessa system. Dessa system kommer inte att fortsätta göra motstånd. Därför är det bara sysselsättning som skapar ett rättvist, seriöst och verkligt socialt sammanhang. Vi måste alltså skapa arbetstillfällen och det innebär konvergenser och synergier vad gäller investeringar, för arbetstillfällen som endast figurerar i den sociala statistiken, som inte har någon social kvalitet, som inte har någon framtid och som är ovärdiga former av samlevnad mellan medborgarna, är säkert inte den sociala modell vi önskar för Europa. Det är alltså inte med arbetstillfällen " för statistikens skull" som vi löser problemen och det är inte med tillfällig utbildning/sysselsättning som vi skall möta problemen. Medvetna om att vi efter vitboken har övervunnit likgiltigheten vädjar vi till kommissionen. Det är dags att agera! Herr ordförande! Jag skulle uppriktigt vilja gratulera min käre vän och kollega Thomas Mann till hans utmärkta arbete, även om jag anser att slutresultatet inte är fullt så bra jämfört med de ursprungliga förslag som han själv tidigare har lagt fram i socialutskottet. Hur det nu än förhåller sig med den saken, så är det här betänkandet betydelsefullt främst av två skäl, som jag ser det. Det första skälet är att vi lever i en tid av mycket snabb utveckling. Vi lever i globaliseringens, bioteknikens och informationssamhällets tid, och det är viktigt att Europaparlamentet granskar den fråga som vi i dag behandlar, framtida arbetstillfällen. Det andra skälet är arbetslösheten, som drabbat arbetskraften, i synnerhet i Europeiska unionen, och detta är följaktligen ytterligare ett skäl att begrunda hur man skall möta den utveckling som ligger framför oss. I en fri ekonomi, herr ordförande, är det uppenbart att staten inte kan förutse exakt vad som kommer att ske. Men den kan göra två saker. För det första: den kan stödja flexibla, moderna och effektiva system för yrkesutbildning och omskolning av arbetstagarna för att möta utvecklingen. För det andra: den kan göra en särskild satsning på språkundervisning för att underlätta arbetstagarnas rörlighet, speciellt med tanke på den inre marknaden. Sedan är det uppenbart att man kan förstå vilka sektorer man bör rikta sin uppmärksamhet mot. När det gäller detta påpekas i betänkandet, enligt min mening med rätta, att en sådan sektor är informationstekniken och den elektroniska industrin. En annan sektor, av särskilt intresse för mitt land, är turismen, landsbygdsturismen och över huvud taget all näringsverksamhet som gäller fritiden. För det tredje: man måste satsa på tjänstesektorn. Det är uppenbart att denna sektor kommer att stärkas på den andras bekostnad. En fjärde sektor är naturligtvis de små och medelstora företagen, som är mycket mera flexibla och kan skapa många arbetstillfällen, vilket vi redan har fått se exempel på. Herr ordförande, kära kolleger! Låt mig få ta upp tre punkter. För det första: en stor problemkategori på framtidens arbetsmarknad i Europa kommer inte bara att vara ungdomar och vuxna som saknar utbildning, utan även de som har en föråldrad utbildning. Yrkesutbildnings- och vidareutbildningssystemens anpassning till strukturförändringarna måste ske snabbare. Medlemsstaternas gemensamma ansträngningar med nyskapande på detta område är löftesrika. Leonardo II kommer i synnerhet att innebära utmärkta samarbetsmöjligheter som snarast bör utnyttjas. För det andra: medborgarnas utnyttjande av arbetsmarknad över hela Europa har hittills varit dåligt. Endast 2 procent bor och arbetar under en längre tid i ett annat medlemsland. Kunskapen om möjligheterna till sysselsättning utanför de nationella gränserna är ofta dålig, och rörlighetshindren för utbildning och arbete är ännu inte undanröjda. Initiativ som Eures och Citizens First är steg i rätt riktning, men det räcker inte med det. Parlamentet, kommissionen och rådet uppmanas här att ta nya initiativ. Som positivt kan nämnas införandet av europass som garanterar genomblickbarheten i yrkeskvalifikationer som förvärvats i utlandet. För det tredje: ytterligare arbetstillfällen kan skapas i Europa om nya företag grundas utifrån en innovativ teknik, nya marknadsföringsmöjligheter eller tjänstefunktioner. Men det förutsätter att de unga människornas potential på området utnyttjas fullt ut. Redan under den första utbildningen och vidare under processen med ett livslångt lärande måste man förmedla och främja entrepreneurship och kunskaper i det ekonomiska skeendet. Men samtidigt bör alltför strikta lagbestämmelser, finansiella hinder och informationsunderskottet undanröjas. Tillgången till riskkapitalet är ett exempel på en sådan faktor. Jag vill avsluta med att än en gång tacka Thomas Mann för hans utmärkta betänkande. Herr ordförande, ärade damer och herrar! För några veckor sedan låg arbetslöshetssiffran för första gången på länge på under 10 procent. Det är uppmuntrande, men låt oss inte nöja oss med det. Framför allt är det viktigt att påvisa de positiva trenderna och framtidsmarknaderna för arbetstillfällen. Det utmärkta betänkandet av Thomas Mann utgör där ett viktigt bidrag. Han har rätt i sitt konstaterande att arbetsgivarna är skyldiga att garantera sina arbetstagare en kontinuerlig vidareutbildning. Därigenom påpekar vi att det i första hand ligger i företagarens intresse att en medarbetare inför aktuell kunskap i företaget. Därför måste det livslånga lärandet vara vårt första mål för att höja förvärvsarbetet inom hela unionen, för det är endast konsumenter som skapar arbetstillfällen. Därför bör sådana produkter och tjänster erbjudas som sedan blir köpta. Vidare bör man tänka på att det vid en företagsöverlåtelse finns möjligheter att säkra arbetstillfällena och skapa nya sådana. I betänkandet nämns också en fruktan inför de tekniska förändringar som kan göra fler arbeten överflödiga än det uppstår nya. Dessa farhågor måste vi bemöta på ett beslutsamt och konsekvent sätt. Informationssamhället är den mest dynamiska näringsgrenen i Europeiska unionen. Den utgör redan 5 procent av BNP. Denna sektor växer snabbare än alla andra och skapar också fler arbetstillfällen. Sammanlagt är det mer än 4 miljoner som redan är sysselsatta i så kallade informations- och kommunikationsteknikföretag. Över 300 000 nya arbetstillfällen skapades mellan 1995 och 1997 i samband med informationssamhället. Men potentialen är inte på långa vägar uttömd. Cirka 500 000 icke tillsatta arbeten väntar på specialister från branschen. Här är det alltså möjligheterna som överväger. Det gäller bara att vi tillvaratar dessa. Herr ordförande, kära kolleger, herr kommissionär! Låt mig som sista talare belysa det här problemet från ett annat håll. Vad betyder arbetstillfällen med framtidsutsikter? Det är inte typen av arbete som är avgörande, utan om arbetstillfällena kommer att finnas kvar i framtiden, det anser jag vill säga att redan en del av sådana tillfällen finns i dag. Därför skulle jag vilja analysera hur det kommer sig att de befintliga arbetstillfällena har framtidsutsikter. Det är inte så svårt. Ledningen, på mindre företag chefen, måste bedöma marknadsmöjligheterna för sina produkter och tjänster i tid liksom snabbt anpassa utbudet till de förutsättningar som råder. För att göra det behöver han medarbetare som är välutbildade, starkt motiverade och ständigt redo att fortbilda sig. Sådana arbetsgrupper får man inte gratis. De måste behandlas väl, informeras väl och betalas bra. I dag krävs det mer än någonsin en flexibilitet inte bara till företagets utan även till de anställdas fördel. Moderna arbetstidsmodeller får därför inte bli en belastning för arbetstagarna, som det senaste exemplet med Volkswagenwerk i Wolfsburg visar. Yrkeskraven från inte separera någon från den egna familjen eller från samhället. Nationerna måste med en förnuftig beskattning, i nödfall med en motsvarande kreditering sköta sitt och inte backa som er nya regering gjorde med 630-mark-lagen, fru kollega. Så långt min grundanalys. Dålig utbildning, avsaknad av yrkesutbildning, ingen vidareutbildning och otillräckliga kvalifikationer utgör för många människor hinder för en framgångsrik start. Diskriminering av äldre arbetstagare och funktionshindrade måste i framtiden uteslutas på rättslig väg. Här bör vi i Europa lära av varandra. Föredragande Thomas Mann lägger fram flera bra förslag. Användningen av modern teknik, i synnerhet på tjänsteområdet, innebär möjligheter att skapa arbetstillfällen med framtidsutsikter på lika villkor för kvinnor och män. Jag förespråkar den sociala marknadsekonomin i Europa, men jag förkastar alla försök att i för stor utsträckning sätta människor under förmyndare, för det kan innebära hinder för skapandet av arbetstillfällen med framtidsutsikter. Herr ordförande! Sysselsättningen har högsta prioritet inom den europeiska politiken och jag välkomnar detta betänkande om framtida arbetstillfällen och lyckönskar föredraganden till hans utmärkta arbete. Tack, herr Mann. Det är naturligtvis en uppföljning av kommissionens betänkande om sysselsättningsnivån från 1998 som fastställde de inskränkningar som finns för Europas prestationsförmåga vad beträffar sysselsättning och de sektorer i vilka man hamnat på efterkälken i fråga om sysselsättningen i Europa. Jag välkomnar många aspekter av detta betänkande, och t.ex. att det i resolutionen uppmärksammas vilken som är den bästa vägen för Europa. Vi bör utöka vår förmåga att tillhandahålla varor och tjänster av hög kvalitet som står långt fram när det gäller teknisk förändring och som leder till högkvalificerade arbeten. Den tonvikt som läggs vid den potential som finns för att få ökad sysselsättning och tjänster; behovet av att reformera utbildnings- och vidareutbildningssystemen och att göra det möjligt med livslångt lärande; den tonvikt man behöver lägga på kvinnor i sysselsättningspolitiken och vikten av att komma åt små och medelstora företag i sysselsättningspolitiken; behovet av inblandning av arbetsmarknadens parter i utformningen av en vidareutbildningspolitik och behovet av bättre förbindelser mellan industrier och lokaliseringsplatser. Nu har man begärt att kommissionen skall vidta åtgärder på ett flertal punkter i denna resolution och jag skulle vilja göra följande kortfattade kommentarer, om ni så tillåter. I stycke 21 i resolutionen nämns Philoxenia-programmet. Detta är ett program för turism som föreslogs av kommissionen 1996, men som fortfarande inte har fått rådets godkännande. Låt mig förtydliga att kommissionen inte har dragit tillbaka förslaget och inte har någon tanke på att göra detta. Jag anser att det tyska ordförandeskapet kan föra upp det till diskussion. Beträffande stycke 24, inom ramen för utskottet för sysselsättning och socialfrågor, har kommissionen gett ut en rad peer reviews som syftar till att fastställa god sed för medlemsstaternas sysselsättningspolitik. Resultatet av denna peer review kommer att inbegripas i 1999 års gemensamma sysselsättningsbetänkande. De läxor som man har lärt av denna granskning kommer att användas för vid utarbetande av riktlinjer för sysselsättning. Jag skulle emellertid vilja understryka att den särskilda politik som skall genomföras i varje medlemsstat bör fastställas på nationell nivå. I styckena 32 och 33 välkomnar jag det faktum att parlamentet uppmärksammar kvinnor som en särskild målgrupp. Arbetslösheten bland kvinnor är högre än bland män och sysselsättningsnivån är också mycket lägre. Gemenskapsåtgärder till förmån för kvinnors sysselsättning finns naturligtvis redan, både i gemenskapsinitiativet Now och i den traditionella Europeiska socialfonden, mål 3. Det skulle dock kunna göras mer och fler åtgärder har föreslagits i reformen av socialfonden som man nu håller på att förhandla om. Den nya fonden kommer att inbegripa särskilda åtgärder för kvinnor för att göra det möjligt för dem att till fullo utnyttja nya arbetstillfällen. Vad beträffar arbetstid, som tas upp i stycke 16, återger den formulering som parlamentet gett i sin resolution och som inbegriper parlamentets förslag på toppmötet om sysselsättning i Luxemburg, och som antogs i oktober 1997, vilken inställning man bör ha på Europanivå. Det stadgas, jag citerar, " att medlemsstaterna måste ta itu med frågan om att skapa flexibilitet på arbetsmarknaden i avseende på arbetstimmar, arbetstider och arbetsmönster, så som t.ex. avbrytande av yrkeskarriären och sabbatsår etc. genom ett icke legislativt, icke obligatoriskt förfarande som grundar sig på en social dialog på individuella företags nivå" . Jag skulle vilja säga herr Mann att han har rätt i att hävda att byte av arbete kommer att vara det vanliga i framtiden, tre eller fyra byten under en livstid. Detta kan endast åstadkommas, herr Mann, genom att lägga tonvikten på livslångt lärande och genom att säga som herr Crowley sade, att vi måste få till stånd en annan situation för utbildning och vidareutbildning så att alla kan delta i arbetsmarknaden. Jag skulle vilja säga er, fru Weiler, att som jag har förstått det kommer det att finnas en avsevärt stärkt tysk nationell handlingsplan. Det är så jag har förstått det efter att ha varit i Bonn och diskuterat denna specifika fråga med den tyska regeringen. De sätter målet väldigt högt i fråga om arbetslösa ungdomar och i fråga om kvinnor på arbetsmarknaden. Den viktigaste åtgärden vad gäller stärkandet av den tyska planen, kommer att vara anskaffandet av pengar, de miljoner och miljarder tyska mark som krävs för att tillgodose genomförandet av riktlinjerna. Detta är vad vi vill åstadkomma med genomförandet i alla medlemsstater. Nu förstår jag helt och hållet, herr Pronk, vad det är ni säger i fråga om nya tjänster och vad som är intressant med detta är naturligtvis att det finns en stor klyfta. Men det är inte fråga om jordbruk, tillverkning eller den offentliga sektorn. Det är inom tjänstesektorn, kommunala tjänster, företagstjänster, tillhandahållandet av tjänster och hela frågan om fritid. Det är när det gäller detta som vi har hamnat på efterkälken i förhållande till Förenta staterna och måste täcka denna skillnad eftersom vår sysselsättningsnivå har sjunkit under de senaste 25 åren. Men detta är inte möjligt, herr Lindqvist, om det inte finns enorma resurser till barnomsorg och medel för att få alla arbetsmarknadens resurser att hålla och detta inbegriper att ägna kvinnor mer uppmärksamhet. Jag måste säga er, fru Heinisch, att frågan om rörlighet är en nyckelfråga i detta sammanhang, vad beträffar den europeiska arbetsmarknaden. Vi har inga bra meriter i avseende på detta men vi håller på att sätta upp EURES-nätverket, ett system som gör det möjligt för folk att lättare förflytta sig inom unionen och som förhoppningsvis kommer att skapa en situation genom vilken man kan uppnå ökad rörlighet. Avlutningsvis finns det ikväll en halv miljon lediga jobb inom Europeiska unionen inom informationssamhället och inom tekniken. Ni har helt rätt, herr Rübig, en halv miljon jobb. Men inom industrin har man talat om för mig att det om fem år inom Europa kommer att finnas 1, 2 miljoner lediga jobb som vi inte kan tillsätta. Jag menar att det enda sättet genom vilket vi kan hantera detta är att införa förändringar, fru Weiler, och reformera utbildnings- och vidareutbildningssystemen så att den teknik som finns här i dag, och som kommer att vara omodern om tio år, motsvaras av ett utbildningssystem, herr Crowley, som kommer att göra det möjligt för alla att delta och ha en möjlighet att arbeta inom denna union. Tack, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Skydd av värphöns i olika uppfödningssystem Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0481/98) av Kindermann för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets direktiv om minimistandarder för skydd av värphöns i olika uppfödningssystem (KOM(98)0135 - C4-0196/98-98/0092(CNS)). Herr ordförande! Syftet med det aktuella förslaget från kommissionen är att det nu gällande direktivet 88/166/EEG om burar, den 1 januari 1999 skall ersättas med ett direktiv om skyddet av värphöns i olika uppfödningssystem. Här handlar det enbart om miniminormer. Kommissionen tillämpar därmed revisionsklausulen i artikel 9 i det gällande direktivet, enligt vilken kommissionen utifrån en rapport från det vetenskapliga veterinärmedicinska kommittén skall lägga fram förslag på förbättringar som tar hänsyn till kunskapsutvecklingen på området. Det finns planer på att alla nya uppfödningssystem som införs skall ha värpreden, sittpinnar och sandbad. Konventionella burar utan reden och strö kan undantagsvis tillåtas av medlemsstaterna framöver. Men de måste ha en yta på 800 kvadratcentimeter per höna och burens minimihöjd måste vara 50 cm. Gamla anläggningar kan utifrån särskilda villkor som längst vara i drift fram till den 31 december 2008. Vårt utskott har välkomnat kommissionens förslag, eftersom den strävar åt rätt håll, nämligen mot en förbättring av uppfödningsvillkoren för värphöns. Här kan i första hand nämnas höjningen av minimiytan per höna från 450 kvadratcentimeter till 800 kvadratcentimeter, en åtgärd som vi särskilt stöder, eftersom de gällande bestämmelserna enligt många inte tillåter att djuren ger uttryck för sina medfödda beteendemönster och därmed ett för arten naturligt beteende. Tyvärr stannade kommissionen på halva vägen med formuleringen av minimikraven för andra uppfödningssystem. Det förekommer vissa luckor i bestämmelserna om hur höns skall uppfödas i system där burar inte används, men där djuren befinner sig i stängda utrymmen, och i synnerhet saknas bestämmelser om flocktätheten. Bestämmelser om frigående utomhus saknas helt och hållet. Det är beklagansvärt, eftersom konkurrensen i och med det nya direktivet kommer att hårdna mellan de olika uppfödningssystemen. Vi uppmanar därför kommissionen att snarast lägga fram ett förslag i den frågan. Utskottet kritiserade också avsaknaden av en utförlig definition av de nya burar som försetts med värpreden, sittpinnar och strö, och som i framtiden kommer att vara de standardburar som gäller. Jag tror att vi har rått bot på det. Vidare föreslår vi att man skjuter upp det nya direktivets ikraftträdande två år, eftersom den tidpunkt som kommissionen har fastställt är fullkomligt orealistisk. Det kommer vid den tidpunkten inte att finnas några burar på marknaden med den utrustning som erfordras. Vi kräver dessutom en skärpning av bestämmelserna om kommissionens kontrollverksamhet. Den som enbart skärper uppfödningsvillkoren och omvandlar kontrollplikten på plats till icke bindande bestämmelser, fullgör inte åtagandet att garantera en enhetlig tillämpning av direktivet inom EU. Över till de socioekonomiska övervägandena. Utskottet föreslår införandet av ett produktionsoberoende, tidsbestämt stödsystem som graderas i sjunkande skala som ett komplement till den fakultativa möjligheten med ett samfinansierat investeringsstöd inom ramen för förordning (EG) nr 950/97 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet. Vi tror att tveksamma medlemsstater genom detta skatteinstrument kan förmås att godta en högre djurskyddsstandard, och därför uppmanar vi rådet och kommissionen att allvarligt överväga det förslaget. Utskottet kräver dessutom att man ser till att gemenskapens producenter inte missgynnas i förhållande till importen från tredje land. Det innebär i synnerhet att denna import måste uppfylla samma djurskydds-, veterinär- och hygienstandard som EU-produkterna. Låt mig här få kommentera kravet, i synnerhet från djurskyddsföreningarna, om ett fullständigt avskaffande av burar. Utskottet förkastar begreppet " Batteriekäfig" (bur för värphönsbesättning) i det nya direktivförslaget, för att det är odugligt och vilseledande. Det finns minst tre olika typer av burar och varje typ, även en så kallade förbättrad bur, kan användas för värphönsbesättningar. Begreppet " Batterikäfig" säger bara något om burens användningsområde och inte om dess beskaffenhet. Vårt utskott föreslår därför att man talar om konventionella burar, när man avser de burar som definieras i det nu gällande direktivet. Det stämmer att slutsatsen i rapporten från den vetenskapliga veterinärmedicinska kommittén i oktober 1996 var, att de nuvarande bursystemen på grund av bristande utrymme och stimulans innebär stora systembetingade nackdelar för djurens välbefinnande. Men betoningen skall ligga på nuvarande, för kommittén konstaterar även stora nackdelar med de alternativa uppfödningssystemen på grund av riskerna för fjäderhackning och kannibalism... Ordföranden avbryter talaren. Herr ordförande! Först och främst skulle jag vilja säga att jag mycket starkt välkomnar Kindermans konstruktiva och välinformerade arbete som en betydelsefull förbättring av kommissionens förslag som enligt utskottet för miljö, folkhälsa och miljöskydd är en otillfredställande kompromiss mellan producenternas oro och värphönsens välfärd. Det fotografi i naturlig storlek från en nationell dagstidning vilket jag ikväll har tagit med visar hur det utrymme verkligen ser ut som åstadkoms genom vanliga nätburar, och säger mycket mer än vad många timmar av debatt här skulle göra. Tyvärr är mitt utskott av den åsikten att utan finansiella åtgärder i medlemsstaterna för att bistå producenter att byta till alternativa metoder, är det inte troligt att de välkomna målen med direktivet på ett effektivt sätt kommer att uppnås. De är varken förenliga med de strävanden som har gjorts av dem som försöker uppnå bästa möjliga standard för välfärden, och tillhandahåller heller inte en realistisk ram för EU: s äggproducenter att kunna fortsätta att vara konkurrenskraftiga eller byta metoder för uppfödning och bibehålla hållbara nivåer för sysselsättning. Under dessa omständigheter gav utskottet prioritet för att angripa de ingående och allvarliga svårigheter som tas upp i betänkandet i fråga om systemet med nätburar och kräver därför att ett förbud mot användande av sådana burar över hela EU genomförs så snart som möjligt, men samtidigt som medlemsstaterna vidtar lämpliga finansiella åtgärder med stöd av kommissionen för alternativa system och relevanta studier. Kommissionen har också anmodats att inta en stark förhandlingsposition i de kommande WTO-förhandlingarna om jämlika förhållanden för välfärd för importerade ägg, och särskilt äggprodukter, i linje med kommissionens rådgivande kommittée för ägg och fjäderfä. Därför hoppas jag sammanfattningsvis att parlamentet i morgon kommer att anta sådana ändringsförslag som t.ex. 50 och 92 som bordlagts av min kollega Watts och av andra och att det faktum att Kindermans utmärkta betänkande har antagits, trots ändringarna, kommer att ses som ett positivt steg mot upphörandet av dessa burar - hur vi än väljer att beskriva dem - inom Europeiska unionen. Herr ordförande! Jag skulle också vilja tacka föredraganden för hans betänkande och för det konstruktiva och begripliga sätt på vilket han har tagit sig an denna känsliga och kontroversiella fråga. Precis som han själv, välkomnar jag kommissionens förslag till att reformera systemet med nätburar. Det tycks råda en allmän uppfattning i styrelsen att systemet med nätburar måste bort. Trots att jag anser att förslaget inte går tillräckligt långt ger det en signal om att systemet med nätburar för framställning har nått sitt slut. Och det var på tiden! Enligt Europeiska kommissionens egen Vetenskapliga veterinärmedicinska kommitté innebär systemet med nätburar - och min kollega Clive Needle hänvisade just till detta - " väsentliga och allvarliga skador för hönsens välfärd" . Senast igår belyste det nya betänkandet det sorgliga tillstånd som råder för nätburshönan, då hon stoppas in i buren vid bara 18 veckors ålder, utan något utrymme för att flaxa med vingarna, och inte tillräckligt med utrymme för att stå helt upprätt, utan att kunna klia sig, halvsova eller bada. Efter endast ett år, då deras arbetsliv är slut, slaktas de taniga näst intill nakna fåglarna och omvandlas till pajer, soppor eller husdjursfoder. En av tre av de fåglar som sänds till slakt har nyligen brutna ben och nästan alla fåglar lider av osteoporos. Buren är ett exempel på fabriksjordbruk när det är som värst. Jag anser emellertid att bursystemet är grymt och vi bör helt och hållet förbjuda det. Mina och andra kollegers ändringsförslag är avsedda att göra just detta. Före år 2009 kommer systemet med nätburar för äggproduktion inte längre att existera. En avveckling under tio år är det bästa sättet att främja värphönsens välfärd. En avveckling på tio år gör industrin rättvisa så att den har en klar och säker framtid att planera inför. Denna framtid består av produktion med frigående höns. Detta fungerar i Storbritannien. Det skyddar hönans välfärd; det är lönsamt och det är populärt. 89 procent av den brittiska befolkningen anser att det är grymt att ha höns i små burar. Nästan hälften av alla brittiska hushåll köper nu ägg från lador eller från frigående höns. Vissa livsmedelsbutiker som Marks & Spencer har helt och hållet förbjudit ägg från nätburar och säljer nu enbart ägg från frigående höns. Detta är den framtid som är fri från grymhet som vi alla bör planera för, och som jag hoppas vi alla kommer att rösta för i morgon. Herr ordförande! Det nya direktivet beträffande bursystem utgör en politisk fråga av hög prioritet. Vi får många reaktioner som rör detta från medborgarna. Men det gäller också företagen vilka väldigt många av EU: s uppfödare av fjäderfä har att tacka för sina inkomster. Det sista förpliktigar oss att varsamt skrida till verket med regleringen och därmed kraftigt stimulera producenterna att se över sina uppfödningsystem, så att man samtidigt når en högre grad av välbefinnande för djuren hos företag som är ekonomiskt livsdugliga inom Europeiska unionen. Detta kan aldrig innebära en politik som säger att alla EU: s fjäderfäuppfödare måste övergå till att producera sprättägg. Detta även om denna metod framöver kommer att få betydelse. Men det måste finnas kvar ett alternativ med kraftigt förbättrade burar för djuren. Tester med sådana system visar att det sker en mycket anmärkningsvärd förbättring av välbefinnandet. Den Vetenskapliga veterinärmedicinska kommittén måste även uttala sig om detta, samtidigt som man måste se till andra aspekter såsom miljöaspekter och fjäderfäuppfödarens arbetssituation. Om man vill upprätta sådana kraftigt förbättrade system på kort tid så måste man göra det dyrare att föda upp värphöns i traditionella bursystem genom att avsevärt höja antalet föreskrivna kvadratcentimetrar per djur. Vilket av de två produktionssätten som den europeiska fjäderfäuppfödaren än kommer att välja utifrån ett övervägande om lojal konkurrens, så måste man också i avvägningen ta full hänsyn till produktionsförhållandena för de ägg som importeras, färska eller i form av äggprodukter. I varje fall måste man underlåta att på något sätt hota med att helt förbjuda hela systemet med uppfödning också om man inför kraftigt förbättrade burar från och med ett visst datum. PPE kommer sålunda att till största delen följa linjen i Kindermannbetänkandet. Vi gör detta med stor tacksamhet till föredraganden. Vi har mycket uppskattat hans sakkunniga ledning under behandlingen av detta ämne. Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att berömma Kindermann för hans betänkande och det myckna arbete som han har lagt ned. Jag anser att han har skrivit ett bra betänkande. Den liberala gruppen är för det första av den uppfattningen att det i detta fall inte borde handla om ett direktiv utan om en förordning. Vi anser det vara ytterst viktigt att detta förslag verkställs i samma utsträckning i alla länder inom Europeiska unionen. Det får inte vara så att vissa länder halkar efter för mycket. Detta är således ett mycket viktigt argument från den liberala gruppen. Jag måste säga er, herr ordförande, att jag under se senaste veckorna sällan har fått så mycket post som jag har fått beträffande denna fråga. Min grupp har sedan mycket länge förespråkat att konsumenterna skall få avgöra vad de vill äta, och om de vill ha ägg som kommer från burar med större yta så är vi starkt för detta. Vi stöder sålunda också ur den synvinkeln i stora drag Kindermannbetänkandet om att ändra de aktuella 450 kvadratcentimetrarna till 800 kvadratcentimeter. Vi anser att man under tiden måste bedriva så mycket forskning som möjligt för att finna alternativa system. Vi ser därför med mycket stort intresse fram emot kommissionens rapportering på den punkten. En sak stör oss. Det är att i ett land som är en viktig exportör till Europa, Förenta staterna, är värphönsens utrymme 350 kvadratcentimeter. I Amerika är det inte en tupp som gal om det. Det är naturligtvis en fullkomligt snedvriden konkurrenssituation att dessa ägg med de nya WTO-bestämmelserna får importeras helt fritt, och vi vill således starkt rekommendera kommissionen att bestämt framhålla denna fråga i diskussionerna inom Världshandelsorganisationen. Vi måste ha lika konkurrensvillkor. Vi är stora förespråkare av obligatorisk märkning. Kunden måste ha en valmöjlighet. Vi hoppas att de gör precis det de också skriver till oss. Slutligen kommer min grupp att rösta på olika sätt om Watts ändringsförslag om att förbjuda alla burhöns år 2009. Herr ordförande! En bur erbjuder inget livsutrymme. Det kan säkert inte engagemanget i Kindermanns betänkande ändra på, för han uppnår bara en förbättring av burarna och det först om tio år. Men vi vill inte ha någon buruppfödning, och därför hoppas jag att ändringsförslagen från min kollega Graefe zu Baringdorf kommer att antas i morgon, för så länge vi enbart betraktar djuren som varor med förfallodatum, som skall leverera så kostnadseffektiva produkter som möjligt åt oss, så länge kan vi inte uppnå en artanpassad djuruppfödning. Det är dags att vi funderar över om vi inte betraktar djur som det de är, nämligen levande varelser, och inte som varor som vi godtyckligt kan använda och sedan kasta bort. Därför vill jag uppmana mina kolleger att i morgon rösta för våra ändringsförslag, för det skulle även vara fördelaktigt för hälsan. Endast en artanpassad djuruppfödning kan leverera hälsosamma produkter. Herr ordförande! Jag skulle först vilja lyckönska föredraganden till hans betänkande. Det är ett ämne som ger anledning till stor oro hos många. Det är oerhört svårt att uppnå den nödvändiga balansen mellan alla de beståndsdelar som är inblandade och ändringsförslagen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är nog ungefär det bästa vi kan åstadkomma vid denna tidpunkt. Jag känner vissa som vill gå längre och mycket snabbare fram. Jag tror dock inte att vi befinner oss i rätt läge för att göra detta för närvarande. På lång sikt måste vi sträva efter att uppnå det mest fördelaktiga. Detta kan endast uppnås genom samarbete med industrin. Vi måste säkerställa att industrin är i en fördelaktig position för dessa nya föreskrifter och andra som kommer att bli nödvändiga i framtiden som är oerhört kostsamma att införliva och genomföra. Industrin befinner sig för närvarande inte i en lämplig situation för att anta den utmaning den ställts inför. Vinstmarginalerna är låga. Jag skulle stödja ändringsförslaget för att ge stöd till en modernisering men utan någon utvidgning genom utökningar av antalet fåglar inom industrin. När vi belastar vår industri med extra kostnader måste vi också vara mycket medvetna om att andra världsproducenter inte kommer att ha samma kriterier eller press på sig. Vi har bevittnat detta inom svinindustrin, nötköttsindustrin och mjölkindustrin. Jag vet att det är en av mina käpphästar men jag är fast övertygad om att om vi inom Europeiska unionen skall ställa upp så stränga kriterier och binda händerna på våra producenter så hårt, får vi inte tillåta import till Europeiska unionen som inte uppfyller de kriterier under vilka vi förväntas producera. Detta måste vara det mest grundläggande. Jag uppmanar kommissionären att fullt och fast stödja producenterna inom Europeiska unionen eftersom, medan vi kommer att stå till svars inför honom och producenterna kommer att stå till svars inför honom, måste han skydda dem mot världen då den försöker ta över våra marknader. Herr ordförande, högt ärade herr kommissionär! Jag är för en avveckling av buruppfödningen av värphöns. Naturligtvis välkomnar jag kommissionens initiativ till förbättringar och utformningen av ett nytt direktiv, men det är inte tillräckligt. Den nuvarande formen av buruppfödning är ju dessutom enligt den vetenskapliga veterinärmedicinska kommittén en särskilt problematisk form av djuruppfödning. Jag anser att det är en fruktansvärd form av djuruppfödning, som snarast bör avskaffas. Naturligtvis innebär sittpinnar, spån, bad och reden en förbättring, men ålägger vi inte då producenterna nya investeringar, som sedan snart kommer att ifrågasättas igen? För ett ökande antal konsumenter över hela Europa kräver ett generellt förbud mot buruppfödning. En avveckling kommer att ske, frågan är bara när. 250 miljoner höns i konventionella burar, endast 8 miljoner frigående höns. Det kommer vi garanterat inte att kunna ändra på från den ena dagen till den andra, men kanske i loppet av 8, 9 eller 10 år, och det finns förslag från Michl Ebner, från Watts och från Graefe zu Baringdorf som alla pekar i samma riktning! Europas bönder har tillräckligt mycket mark för en omställning, och de nya arbetsplatserna kommer vi nog att kunna tillsätta! Det kan aldrig vara hälsosamt med en uppfödning av stora besättningar med hopträngda höns. De stackars värphönsen dör vanligen efter ett år, längre än så klarar de sig inte, medan en normal sopphöna vanligen uppnår en ålder av 4 eller 5 år. Kommissionen uppskattar konsumentens merkostnad - och även där tackar jag kommissionen - till två euro per person och år för en hönsanpassad uppfödning. Alla som någon gång sett en hönsbesättning, äter sedan inte ägg under en lång tid! Den upplysta informerade konsumenten betalar gärna litet mer och vill - även här citerar jag kommissionen - ha ett slut på buruppfödningen. Var snälla och rösta i morgon för ändringsförslagen 52, 62 och 67. Då kommer frukostägget att smaka bättre! Herr ordförande! Det är nyttigt att påminna om att nuvarande bestämmelser om värphöns härstammar från 1988 och borde ha reviderats 1993. Denna debatt utspelas alltså med minst fem års försening, men den revidering kommissionen föreslår, som borde säkerställa både djurens välbefinnande och produktens kvalitet, är inte helt tillfredsställande. Man skall komma ihåg den otroliga logik som ligger till grund för uppfödningen av värphöns i bur: djuren betraktas inte längre som levande varelser utan som objekt, produktionsmaskiner av industriellt slag och utnyttjas som vore de på de löpande banden. Tyvärr produceras 93 procent av äggen i Europa på detta sätt, men konsumenten vet inte att de ägg han köper är produkten av äggfabriker där hönsen hålls i trånga burar, staplade upp till tio våningar högt, som i ett slags koncentrationsläger. I varje bur finns det fyra eller fem höns som inte kan varken sprida ut vingarna, krafsa i marken eller utöva någon verksamhet som är typisk för deras naturliga beteende. Problemet kan dock inte lösas med några kvadratcentimeter till. Därför uppmanar De Gröna alla ledamöter att bifalla de ändringar som har till syfte att eliminera burarna under de närmaste åren och som föreslår uppfödning på marken med en täthet som är anpassad efter djurens egenskaper, en regel som för övrigt redan gäller i Schweiz. Vi upprepar slutligen vår begäran till kommissionen om att snarast göra en märkning av äggen obligatorisk, som möjliggör för konsumenten att veta hur de höns som lägger dem har fötts upp. Herr ordförande! Jag tycker att det är djupt beklagligt att man i detta parlament bara tar djurens välfärd verkligen på allvar när det rör sig om rävsaxar eller sälfångst, och när det är ursprungsbefolkningen som skall betala priset med sin välfärd, som i vissa fall är ännu sämre än djurens. 70 ändringsförslag till ett betänkande om höns, där man försöker förbättra äggläggande hönors villkor genom att ställa krav på större utrymme och stimulans. Tämligen ologiskt när det som särskilt försämrar hönsens välfärd är att de inte kan få sina naturliga behov tillgodosedda i samband med äggläggning. Detta kommer inte precis att ändras genom att man ger hönsen större utrymme, utan kommer i stället att legitimera tillståndet under många år framöver. Vi bör vara mer ambitiösa än så. Man bör naturligtvis på sikt förbjuda äggläggningsburar. För att minimera besvären för äggproducenterna, skulle man kunna betala ut premier vid omläggning och övergången till alternativa produktionssystem. Varken kommissionens dokument eller Kindermanns betänkande innehåller förslag till ett sådant förbud. Jag kan därför bara uppmana er att stödja de ändringsförslag som försöker att uppnå detta. Om EU under de kommande WTO-förhandlingarna vill göras sig till talesman för att man skall inkludera djurens välfärd i världshandeln, kommer ett inhemskt förbud mot äggläggningsburar onekligen att stärka trovärdigheten och därmed EU: s förhandlingsposition. Som näst bästa lösning skall vi välkomna kommissionens förslag till obligatorisk märkning av det använda produktionssystemet. Allt tyder på att många konsumenter är villiga att betala ett högre pris och välja alternativt producerade ägg. Alla ägg borde vara färska. Dessa ägg härstammar dessutom inte från frigående höns, som en del kanske frestas att tro. I Danmark har man nyligen infört en sådan märkning av produktionsformen, och det blev ett markant skifte i konsumenternas val, eftersom det tydligt framgick vilka ägg som kom från burhöns. Den politiska konsumenten är i allmänhet långt mer ansvarsmedveten än politikerna. Utskottets förslag om att märkning också skall inkludera äggprodukter, är ett steg i rätt riktning mot bättre konsumentinformation, på samma sätt som förslaget om att de nya minimikraven också skall gälla importen från tredje land. Dessa förslag bör stödjas. Herr ordförande, kära kolleger! Vi får inte nöja oss med att förbättra uppfödningssystemen, vi måste förbjuda uppfödningssystemen. Om vi gör en sammanfattning av uppfödningen i bursystem i allmänhet, ser vi, i första hand, att den förstör den biologiska mångfalden, i andra hand, att den förstör sysselsättningen i allmänhet och särskilt sysselsättningen på landsbygden och, i tredje hand, att den utgör ett verkligt helvete på jorden för dessa martyriserade djur. Jag kan inte för min del gå med på att miljarder hönor lever sitt olyckliga liv i ett utrymme som är mindre än en skolåda, dessutom trimmas deras näbbar, det urkalkade skelettet knäcks och får mångfaldiga frakturer och skinnet bränns upp vid benen och under magen av ammoniak från spillningen. Hur kan vi sedan tala om kvalitet? Och slutligen hämtas värphönsen i ettårsåldern, då produktionen minskar, under skandalösa former och hopas samman inför den sista resan. När de kommer fram till slakteriet har en av tre hönor brutna ben. Liksom för suggorna, är det inte möjligt att sälja köttet på grund av det dåliga tillståndet, inte ens i bitar, och de slutar som fyllning i ravioli eller i buljongkuber. Därefter finns det en fjärde faktor som bör vara avgörande i ärendet och som - kort sagt, om vi hade turen att leva i ett intelligent ekonomiskt och socialt system - borde leda till ett totalt och slutgiltigt förbud av denna typ av uppfödning. Den fjärde faktorn är konsumenternas hälsa. Här har vi djur som ger oss smaklös och konsistenslös mat, men som framför allt är fulla av hormoner, om inte annat den naturliga hormonen från djurets stress, och antibiotika, som använt i för stora mängder i hög grad har bidragit till att göra antibiotika i medicinsk syfte overksamt på människan genom ett tillvänjningsfenomen. Herr ordförande, mina kära kolleger, det är helt klart i dag att dessa gräsliga metoder och gigantismen allmänt inte är till fördel vare sig för konsumenterna, som har rätt att kräva annat än förstörda livsmedel, fyllda med vatten och mediciner, producenterna, som får kraftiga prissänkningar med den risk för konkurs som de medför, eller naturligtvis djuren, de främsta offren. Lösningen är självklar, men den motverkar de stora multinationella företagens intresse. Vi måste prioritera det som är sunt och sysselsättningfrämjande och som återupplivar landsbygdssamhället, kort sagt, allt som är motsatsen till köttfabrikerna. Det vi behöver är uppfödning utomhus och höns som springer i gräset och gruset. Det vi behöver är kvalitetsproduktion som förvisso är en aning dyrare i affärerna med några få euro per år och per invånare, men som kommer att dra ner de sociala avgifterna och sjukvårdskostnaderna. Vi får slutligen inte glömma att en av de grundläggande faktorerna som står på spel i denna typ av ärende, det är helt enkelt landsbygdssamhällets framtid. Herr ordförande, herr kommissionär, aktade kolleger! " Det hör till med ett ägg" lyder en reklamslogan i Nederländerna. För många européer är ett hönsägg en välkommen del av en måltid. Men de börjar alltmer fråga sig under vilka förhållanden detta ägg har producerats. Djurskyddsorganisationer har givit oss en inblick i detta. Tusentals värphöns som inte kan röra sig i järnburarna ger en förfärande bild. Tyvärr visar sig konsumenten knappast anpassa sitt konsumtionsbeteende till sina betänkligheter. Ett obetydligt högre pris för mer djurvänligt producerade ägg leder till att många ändå köper ägg från bursystem. I vårt relativt välmående Europa är det desto mer anmärkningsvärt, eftersom priset på ägg knappt har stigit det senaste decenniet, och äggen alltså i själva verket har blivit allt billigare. För en euro får man ungefär tio ägg. Det är ett kilopris som få livsmedel kan mäta sig med. Detta särdeles låga pris är bara möjligt genom massproduktion på minimal yta. Jag är övertygad om att det ekonomiska motivet här har drivits för långt. Djuren utgör en del av Guds skapelse, och även om de är underordnade människan förtjänar de ett artriktigt liv. Redan 1996 rapporterade den Vetenskapliga veterinärmedicinska kommittén om värphönsens välbefinnande. Grundat på detta föreslår nu Europeiska kommissionen nya minimistandarder. Jag håller med föredraganden om att detta förslag är ett steg i rätt riktning, men inte heller mer än så. Bursystem måste avskaffas. Ju förr det sker desto bättre. Kommissionen föreslår en lång övergångsperiod, så att befintliga burar kan fortsätta att användas i ytterligare tio år. Ändå föreligger ändringsförslag om att ytterligare tänja ut denna period och att till och med under ytterligare två år tillåta att nya burar tas i bruk. Då producenterna redan i flera år har vetat om att det skall komma nya regler anser jag detta var en dålig eftergift. Import från länder med ännu mindre djurvänliga system får inte leda till snedvridning av konkurrensen. Producenter som går över till djurvänliga system får inte bli ekonomiskt lidande av detta. Det handlar om att bli av med burhönskulturen. Vi måste också undvika att bursystemen, efter att de har avlägsnats inom Europeiska unionen, därefter åter uppmonteras i länder utanför unionen. Jag vill därför be kommissionen att inom ramen för rapporten efter halva tiden även undersöka möjligheten av en skrotningsreglering för bursystem kopplad till ett stöd för produktionssystem med respekt för djuren. Herr ordförande! Även jag beklagar starkt att vare sig kommissionens rapport eller Kindermanns betänkande innehåller ett förslag om ett slut på buruppfödningen av värphöns. Men så länge man använder burar, även om de skall vara större och försedda med en stång, är det verkligen inte tal om en artanpassad uppfödning. Europaparlamentet borde bevisa att man inte vill ha någon halvhjärtad kompromiss i djurskyddsfrågan utan antar de ändringsförslag i vilka förespråkas en eliminering av buruppfödningssystemet. Det faktum att det för närvarande är 93 procent av de ägg som produceras för konsumtion i EU som kommer från burbesättningar, får inte utgöra något hinder för ett avskaffande av detta skamliga djurplågeri. Den siffran är snarare ett bevis på att de europeiska konsumenterna inte är tillräckligt upplysta i djurskyddsfrågor, inte heller i frågan om produktkvalitet. Herr ordförande, ärade ledamöter, ärade damer och herrar! Först vill jag tacka herr Kindermann hjärtligt för framläggandet av hans ytterst kompetenta och utförliga betänkande. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att parlamentets grundinställning till skyddet av värphöns i de olika uppfödningssystemen överensstämmer med kommissionens. Vilket är då kommissionens mål med det förslag till förordning som är föremål för dagens debatt? För det första rör det sig om en effektiv förbättring av värphönsens välbefinnande med vetenskapliga rön som underlag. Den nuvarande burbesättningsuppfödningen kan alltigenom förbättras och bytas ut. För det andra bör man, för att underlätta övergången till uppfödningsformer som bättre motsvarar värphönsens grundläggande behov, se till att minimikraven innebär jämförbara produktionskostnader för de olika alternativa uppfödningsformerna och den förbättrade burbesättningsuppfödningen. Godtagbara uppfödningssystem är uppfödning utan burar eller uppfödning med så kallade förbättrade burar. Förbättrade så tillvida att de inte bara innehåller sittpinnar, som sades här, utan även värpreden och sprättutrymmen. För det tredje finns det planer på en tioårig övergångsperiod för befintliga hönshus, medan nya och ombyggda hönshus direkt skall anpassas till de nya normerna. För det fjärde planeras en omprövning av direktivet efter sju år, för att anpassa det till de senaste vetenskapliga rönen. Märkning av äggen kommer att bli obligatorisk. Låt mig nu ta ställning till de inlämnade ändringsförslagen. Kommissionen har vid utarbetandet av sitt förslag tagit hänsyn till sådana aspekter som arbete, miljö, hälsa och ekonomi. Ändringsförslag 1 överensstämmer med kommissionens uppfattning och kan därför antas. Däremot antas inte ändringsförslagen 20, 21, 45, 51 och 61. Ändringsförslag 10 innebär en redaktionell förbättring som medger ett bättre skydd för hönsen. Det ändringsförslaget är därför godtagbart. Även om kommissionens förslag går ut på samma sak som parlamentets ändringsförslag 13, kan förslaget antas, eftersom det bidrar till en större begriplighet. Ändringsförslag 15 är godtagbart, eftersom bestämmelserna om dricks- och fodringsanordningar i kommissionens förslag avser burar. Däremot kan platsbehovet per höna reduceras i andra uppfödningsformer än buruppfödning. Åtskillnaden mellan buruppfödning med en nivå och system med flera nivåer är alltigenom godtagbar. Det innebär att även ändringsförslag 16 till 19 kan antas. Likaså är ändringsförslagen 22, 23 och 29 godtagbara. Där rör det sig om förbättringar av kommissionens förslag. De övriga ändringsförslagen är enligt kommissionen inte godtagbara av följande skäl: Ändringsförslagen2, 37(3) och 36, 42, 59, 69 och 70 överensstämmer inte med gemenskapspolitiken. Vad ändringsförslagen 5, 38 och 55 beträffar, så medger inte Världshandelsorganisationens nuvarande bestämmelser att gemenskapen inför djurskyddsbestämmelser som reglerar handeln. Men som ni vet håller kommissionen på att pröva möjligheten att vid de kommande WTO-förhandlingarna införa djurskyddsbestämmelser som nya bestämmelser inom ramen för WTO: s handelsbestämmelser. Ändringsförslagen 4, 54, 57 och 68 är överflödiga i det aktuella förslaget. Ändringsförslagen 6, 12, 43, 44, 45, 51, 58, 63, 64 och 65 saknar vetenskaplig grund, och vi måste bygga våra förslag på vetenskapliga grunder. Ändringsförslag 8 har ett samband med ändringsförslagen 24 till 28, sedan 30, 32 och 33. Dessa förslag liksom ändringsförslagen 9, 14, 46, 49 och 56 innebär inga förbättringar och kan därför inte godtas. I ändringsförslag 7 handlar det uppenbarligen om ett språkligt problem, för detta ändringsförslag motsvarar exakt den engelska ordalydelsen i kommissionens förslag. Ändringsförslagen 50, 52, 60, 62, 66 och 67 betraktar kommissionen som förhastade, medan dryftandet av den fråga som där tas upp tvärtom inte är klart ännu. Därför rekommenderas att tidpunkten för direktivets ikraftträdande skjuts upp. Av den anledningen är ändringsförslagen 11 och de därmed sammanhängande förslagen 31, 34, 35, 39, 40, 41, 47 och 48 fullt godtagbara. Slutligen håller jag också med om att direktivet bör anta formen av en förordning, och därför kan jag inte godta ändringsförslag 53. Tack, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00. Sammanträdet avslutades kl. 00.15.

sv

Programmet ”Bättre lagstiftning” inom Europeiska unionen - Bättre lagstiftning 2005: tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna - trettonde årsrapporten - Strategi för förenkling av lagstiftningen - Juridiska och institutionella följder av användningen av ”soft law-instrument” (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om följande betänkanden: av Katalin Lévai, för utskottet för rättsliga frågor, om programmet ”Bättre lagstiftning” inom Europeiska unionen; av Bert Doorn, för utskottet för rättsliga frågor, om bättre lagstiftning 2005: tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna - 13:e årsrapporten; av Giuseppe Gargani, för utskottet för rättsliga frågor, om strategin för förenkling av lagstiftningen; av Manuel Medina Ortega, för utskottet för rättsliga frågor, om institutionella och rättsliga konsekvenser av användningen av icke-bindande instrument; Katalin Lévai : föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla dem som har bidragit till mitt betänkande - jag är mycket tacksam för deras hjälp. De senaste åren har kommissionen fäst allt större vikt vid kvaliteten på gemenskapsrätten, både lagstiftningens tydlighet och tillgänglighet å ena sidan och dess effektivitet och positiva effekter för medborgarna och företagen å andra sidan. Kommissionen brukar kalla alla dessa målsättningar ”bättre lagstiftning”. Syftet med bättre lagstiftning är i själva verket att maximera fördelarna med en modern, rationell och effektiv lagstiftning samtidigt som kostnaderna minimeras, vilket garanterar högsta möjliga produktivitet, tillväxt och sysselsättning inom hela EU. Det råder inget tvivel om att bättre lagstiftning är grundläggande för att uppnå en rättvis och konkurrenskraftig marknadsplats, välfärd för medborgarna och ett effektivt skydd för folkhälsan och miljön. Detta är en viktig del av Lissabonstrategin eftersom det kan ge ett rejält lyft till produktivitet och sysselsättning. Bättre lagstiftning innebär delat ansvar. EU-rätten införlivas i de nationella lagstiftningarna av medlemsstaternas regeringar och parlament, och tillämpas ofta på regional och lokal nivå. Det finns en risk för att lagarna förskönas under processen från idéstadiet fram till genomförandet. Ansvaret för bra lagstiftning är alltså delat. Många medlemsstater genomför nu konsekvensbedömningar, och vissa av dem har tagit fram riktlinjer. Det är dock endast ett relativt litet antal länder som systematiskt genomför integrerade konsekvensbedömningar av nya lagstiftningsförslag. Lagstiftningen på EU-nivå har lett till en omfattande minskning av byråkratin. En gemensam regel som gäller i alla medlemsstater är mycket enklare och effektivare än ett komplicerat nätverk av olika regler på nationell och regional nivå. Genom EU-lagstiftningen har man lyckats undanröja skadliga konkurrenshinder och motstridiga nationella regler, så förenklingsprogrammet kan leda till påtagliga ekonomiska fördelar, inte bara genom att den administrativa bördan minskas. Medlemsstaternas erfarenhet visar att myndigheterna kan göra mycket för att minska den obefogade administrativa börda som lagstiftningen utgör. Sådana åtgärder skulle, enligt kommissionen, innebära ett uppsving för EU:s ekonomi med omkring 1,5 procent av BNP och frigöra cirka 150 miljarder euro för investeringar. I mitt betänkande stöder jag målet att man ska se till att lagstiftningen är nödvändig, enkel och effektiv. Däremot vill vi betona att processen måste vara helt öppen och bygga på fullständigt deltagande av Europaparlamentet, med insyn för allmänheten samt ett brett och öppet samråd med experter och alla berörda aktörer - inte bara den offentliga sektorn eller företag utan även icke-statliga organisationer. Dessutom skulle jag vilja föreslå att man inrättar en konsekvensbedömningsnämnd. Det är ytterst viktigt att detta organ, som med råd och stöd ska bidra till att utveckla en kultur för högkvalitativa konsekvensbedömningar inom kommissionen, är oberoende gentemot de politiska avdelningarna. Detta behöver dock inte innebära att konsekvensbedömningarna måste genomföras av externa experter utanför institutionen. Konsekvensbedömningsnämnden bör också bidra till att utforma en gemensam metod för alla konsekvensbedömningar. Jag vill även föreslå ett särskilt projekt inom ramen för konsekvensbedömningsförfarandet - s.k. social riktmärkning. I detta projekt bör man särskilt inrikta sig på känsliga målgrupper, till exempel utsatta personer, kvinnor, etniska minoriteter, föräldrar som uppfostrar barn, äldre, kroniskt sjuka och funktionshindrade. Sammanfattningsvis vill jag betona att bättre lagstiftning syftar till enklare, klarare, mera medborgarvänlig lagstiftning, med fortlöpande konsekvensbedömningar som inriktas särskilt mot dessa sårbara grupper som inte kan försvara sig själva. Klarhet, öppenhet, enkelhet och minskad byråkrati är kanske de centrala beståndsdelarna i mitt betänkande. Bert Doorn : Herr talman! Jag vill gärna ta upp Katalin Lévais utmärkta argument. Det är bra att vi i parlamentet tar oss tid att åtminstone en gång per år diskutera kvaliteten på lagar och förordningar. Våra förordningar och vår lagstiftning är specifika för EU. De utgör den ram inom vilken våra medborgare lever och arbetar och inom vilken företagen måste bedriva sin verksamhet. Vi måste alltså fästa stor vikt vid deras kvalitet. Hur är läget i dag? Det går i rätt riktning. Kommissionen har utvecklat en rad initiativ. En konsekvensbedömningsnämnd har inrättats och den utför ett mycket bra arbete. Men det räcker inte. Jag har sagt det många gånger förut: vi behöver större öppenhet, och jag vill än en gång argumentera för en extern expertpanel som kan utvärdera om kommissionens konsekvensbedömningar har utförts med rätt metodik. Vi behöver granskning, inte byråkrati. Monica Frassoni brukar alltid utbrista: ”Ni vill ha mer byråkrati”, men jag vill inte ha någon byråkrati över huvud taget. Jag vill bara ha större öppenhet, och jag menar att alla former av öppenhet hos en regering är en god egenskap. En ytterligare fördel är att när parlamentet själv gör konsekvensbedömningar av ändringsförslag - vilka jag måste säga ännu inte har varit speciellt lyckade - kan vi undersöka om de skulle kunna bedömas av ett oberoende organ av samma slag hellre än av kommissionens konsekvensbedömningsnämnd. Det faktum att det ska finnas en expertpanel för problemet med de administrativa bördorna är ett viktigt steg i rätt riktning. Det är en mycket positiv utveckling som bör komma att spela en stor roll när det gäller den administrativa bördan. Naturligtvis är det av största vikt vilka som sitter med i panelen. Det får inte bli en procession, det får inte bli en sorts pseudoparlament, utan det måste vara en liten expertkommitté: inga industriledare, inga tjänstemän, inga politiker, utan vanligt yrkesfolk som vet vad en konsekvensbedömning är, som vet vad den administrativa bördan innebär och som har stor erfarenhet av detta i sina respektive länder. Kommissionen har ställt upp ett tydligt mål: de administrative bördorna måste reduceras med 25 procent före 2012. Detta är mycket bra, men det borde naturligtvis vara ett nettomål. Det betyder att minskningen med 25 procent jämfört med i dag faktiskt ska uppnås och att nya administrativa bördor ska ingå i beräkningen och dras bort från resultatet, annars är det bara slöseri med tid. Jag vill betona ytterligare en punkt som förjänar speciell uppmärksamhet från kommissionens sida. Vi diskuterar en minskning av de administrativa bördorna nu, men i framtiden måste vi också arbeta med att sänka fullgörandekostnaderna. Fullgörandekostnader är sådana kostnader som företag och medborgare måste ge ut för att uppfylla lagen, och de är mycket höga. När vi diskuterar förordningarnas kostnader måste vi också tänka på fullgörandekostnaderna, som vi för tillfället glömmer bort. Giuseppe Gargani : föredragande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I november 2006 antog kommissionen ett arbetsdokument, en inledande rapport, om de framsteg som gjorts inom strategin för förenkling av lagstiftningen, vilken var en uppföljning av ett annat meddelande från oktober 2005. Detta är en viktig utveckling som, precis som Bert Doorn så riktigt påpekade, är en fortsättning på den process som vi själva påbörjade i avsikt att uppnå en förenkling som är liktydig med bättre insyn, och är en öppen och lättbegriplig lagstiftningsmetod. Arbetsdokumentet har godkänts av utskottet för rättsliga frågor som har gått igenom de framsteg som uppnåddes då förenklingsprogrammet introducerades 2005. Programmet innehåller 43 omarbetningar, och jag vill nämna följande siffror för parlamentet: tolv kodifieringar, åtta upphävanden och 46 andra åtgärder som avser en väsentlig förenkling. Dessutom har 500 nya lagstiftningsinitiativ inkluderats i ett annat rullande program speciellt för kodifiering, varav cirka 200 enbart under 2007. Jag vill mycket kort peka på några få punkter som utgör själva kärnan i mitt betänkande, för att informera parlamentet om det nuvarande konkreta läget och även om hur utskottet för rättsliga frågor tänker mer generellt. Jag har tre tydliga budskap till kommissionen. Det är viktigt att göra helt klart att det för det första finns behov av att från och med nu på ett systematiskt sätt inkludera initiativ till förenklad lagstiftning i en särskild del av lagstiftnings- och arbetsprogrammet, för det andra att i dessa ange vilken vikt man tänker lägga på vart och ett av förenklingsinitiativen, och för det tredje att undvika att ge ut dokument innehållande listor över förenklingsinitiativ för att få en så exakt referensram som möjligt. Jag vill därför återigen betona att kommissionen måste vara konsekvent, också när det gäller de mål för förenkling som man har lyft fram. Omarbetning bör också en gång för alla bli den sedvanliga lagstiftningsmetoden. På det hela taget tror jag att jag som ordförande i utskottet, där även våra kolleger Katalin Lévai, Bert Doorn och Manuel Medina Ortega sitter, kan säga att dessa fyra lagstiftningsinitiativ täcker hela fältet och att kommissionen är förpliktad att ta dem under beaktande. På så sätt borde det alltid vara möjligt att ha en fullständig lagstiftningstext även om det finns specifika ändringar, med en tydlig angivelse om vilka avsnitt som är nya och vilka som är oförändrade. Detta textförslag är mycket viktigt för parlamentet eftersom det kan göra gemenskapslagstiftningen mer lättbegriplig och underlätta insynen, vilket är vad alla önskar. I kommissionens arbetsdokument föreslår man faktiskt att den inledande sammanfattningen av förslagen används för att förklara förenklingens mål. Detta initiativ kan dock visa sig motverka sitt eget syfte: en sammanfattning kan vara på sin plats för en vidlyftig text som t.ex. ett meddelande, medan samma sak inte gäller för en lagtext där den inledande sammanfattningen kan bli något otydlig. Det gäller att vara mycket uppmärksam på detta. I betänkandet vill man slutligen betona den goda vilja som visas genom ändringen av Europaparlamentets arbetsordning när det gäller förbättring och införande av kodifiering (artikel 80) och ett ad hoc-förfarande för omarbetning (artikel 80 a). Dessa frågor måste parlamentet ta under övervägande, och jag hoppas det sker i samförstånd och utan ändringar så att parlamentet kan meddela sitt godkännande i denna viktiga fråga i morgon. Manuel Medina Ortega : Herr talman! Mitt betänkande är en motsägelse eftersom jag använder ett motsägelsefullt uttryck: ”icke-bindande instrument”. Lagen är inte icke-bindande, den är tvingande. Men i EU-jargong använder man gärna detta uttryck: ”icke-bindande instrument”. Vad betyder det? I huvudsak menar man dokument som kommissionen har utarbetat - en del i tolkningssyfte, andra som rättsakter för genomförandet medan andra endast som förberedande dokument. Problemet som uppstår är att med den förvirring och bristande kunskap om gemenskapslagstiftningen som råder i många domstolar, inklusive EG-domstolen själv, får de ”icke-bindande” dokumenten rättslig verkan. Detta är ett brott mot de grundläggande rättsprinciperna för EU:s medlemsstater och för EU som helhet. Den enda nu giltiga lagliga rätten att utfärda tvingande regler på rättslig grund utgår från folkets önskan, både på nationell nivå och på EU-nivå. Folkets önskan uttrycks normalt genom representativa organ som i det här fallet Europaparlamentet som valts direkt av folket, eller rådet som är sammansatt av regeringar som är beroende av och valda av människorna i respektive land. Kommissionen spelar naturligtvis en viktig roll i tillämpningen av den europeiska lagstiftningen som garant för korrekt tillämpning av fördragen, men arbetet måste ske i samarbete med de lagstiftande organen och kan absolut inte ersätta den lagstiftande makt som genom fördragen tilldelas parlamentet och rådet. Vårt bekymmer i utskottet för rättsliga frågor är främst att vi inte vill hindra kommissionens initiativrätt eller de verkställande funktioner kommissionen måste utöva. Vi vill inte inskränka möjligheterna till utveckling, men vi känner att det är viktigt att fastställa den idémässiga skillnaden mellan de två typerna av instrument, och när kommissionsledamöterna känner att de måste använda sig av denna typ av åtgärd borde man samarbeta åtminstone med parlamentet, och absolut med rådet, så att förberedelserna för åtgärden inte ger upphov till misstolkningar eller störningar. Lagen kan absolut inte vara det som brukar benämnas ”den öppna samordningsmetoden”. Den öppna samordningsmetoden kan vara ett mycket effektivt instrument för att uppnå målen i fördraget, men den kan bara fastslå skyldigheter för de deltagande parterna. Det innebär t.ex. avtal mellan parter, mellan samhällets olika aktörer. På samma sätt som t.ex. avtal mellan fackföreningar och företag kan vara bindande för de berörda parterna kan den öppna samordningsmetoden användas för att upprätta ett sådant avtal, men den lyder under gemenskapens förordningar och kan aldrig ersätta dessa, och EU i egenskap av en gemenskap baserad på lag kräver att man antar juridiska texter. Vi kan alltså inte bara säga ”vi tänker använda den öppna samordningsmetoden” för att det är ett effektivt instrument för att nå EU:s mål. Det är inte ett effektivt instrument eftersom EU endast kan verka som ett rättssystem. EU har ingen armé och ingen polisstyrka, och har agerat på grundval av medlemsstaternas godkännande av ett antal åtaganden som dess institutioner uppfyller och vars efterlevnad övervakas av kommissionen och EG-domstolen. Den öppna samordningsmetoden är dock inte en rättslig metod, och den är inte ett juridiskt instrument för att ta fram allmänna lagar. De två metoderna får inte blandas ihop. Som Giuseppe Gargani sa tidigare är man i utskottet för rättsliga frågor oroliga för denna anti-rättsliga tendens inom EU. Europaparlamentet vill arbeta tillsammans med kommissionen för att uppnå sina mål, både i de verkställande funktionerna och i upprättandet av juridiska texter. Men parlamentet kan och får inte tolerera att man använder metoder som motverkar rättsstatens utveckling och utvecklingen av EU:s konstruktion som rättssubjekt, en gemenskap som måste ha en tydlig regelhierarki, dvs. ett antal fördrag - som jag trots allt fortfarande kallar konstitutionella - om grundlagarna och EU-lagstiftningen inom alla områden där EU är aktör, samtidigt som man naturligtvis beaktar proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna men upprätthåller unionens befogenheter och fastställer de rättsliga åtgärder som ska vidtas, med möjligheten öppen för sådana verkställande instrument som den öppna samordningsmetoden eller någon annan metod som kommissionen menar måste användas för att EU:s mål ska uppnås. (Applåder) Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Bättre lagstiftning är i högsta grad ett politiskt projekt. Vid den senaste stora debatten i ämnet här i parlamentet i april i fjol, betonade jag att vi vill uppnå två mål: för det första vill vi öka medborgarnas förtroende för hela systemet med den europeiska integrationen, och för det andra måste vi fastställa tydliga och pålitliga parametrar för Europas ekonomi till förmån för sysselsättning och tillväxt. Vi har gjort stora framsteg sedan dess. Enligt opinionsundersökningar är allmänhetens stöd för europeisk integration större än på länge, vårt ekonomiska läge har förbättrats avsevärt och ser nu ljust ut, och vi har ett brett samförstånd för att fortsätta på den väg vi slagit in med vårt partnerskap för tillväxt och utveckling som grund. Bättre lagstiftning är en grundpelare i denna politik för jobb och tillväxt. Även om dagens politiska situation generellt är mycket gynnsam får vi inte minska våra ansträngningar nu utan tvärtom ta tillfället i akt. Stämningen kan skifta igen lika snabbt, och vi skulle bedra oss själva om vi trodde att EU:s image redan har förändrats i grunden. Det är fortfarande fast rotat i människors tankar att allt som kommer från EU är irrelevant, överdrivet och centralstyrt. Anklagelsen är utan tvivel överdriven, men det är viktigt att erkänna att det är så den europeiska allmänheten ser på saken. Vi måste därför arbeta hårt för att motarbeta denna uppfattning. Vi vill ha resultat i EU. Vi vill ha ett EU som ger säkerhet, välstånd och skydd för miljön inom alla livets områden. Detta måste synas i våra beslut inom alla politiska områden, vare sig det rör lagstiftning inom kemi, läkemedelsindustri, informationsteknik eller jordbruk. Låt er inte luras: bättre lagstiftning är inte en imagekampanj. Vi har noggrant undersökt vår politiska stil och det sätt på vilket vi upprättar och granskar lagstiftningen. Jag upprepar: bättre lagstiftning får inte betraktas isolerat utan som en del av en allmän strategi, en fundamentalt ny inriktning för den europeiska politiken. Liknande försök har gjorts tidigare, men det projekt vi talar om nu har två mycket speciella egenskaper: omfattningen och varaktigheten. Tidigare har vi ägnat oss åt tillfälliga justeringar. Nu har vi emellertid utökat omfattningen av begreppet ”bättre lagstiftning” till att gälla hela den europeiska lagstiftningsprocessen, från utvärdering av behovet av en lag med stränga subsidiaritetskontroller, till bred rådfrågning av berörda grupper, bedömning av konsekvenser för den ekonomiska och sociala politiken samt miljöpolitiken, och frågan om bästa möjliga tillämpning och införande i gemenskapslagen. Bättre lagstiftning handlar inte bara om nya initiativ, utan vi håller också på att se över hela det befintliga regelverket för att avgöra var och hur det kan förenklas och moderniseras. Den andra nya egenskapen är varaktighet, som vi försöker uppnå med det här arbetssättet. Det här är inte en engångskampanj, som en av de föredragande redan har sagt, utan det är en process som är både djup och långtgående och som fortgår kontinuerligt. Alla initiativ som har lagts fram och inte antagits av lagstiftarna kommer att granskas regelbundet och vid behov dras tillbaka. En sådan granskning inriktad på arbetsprogrammet för 2008 pågår just nu. Vårt förenklingsprogram kommer att fortsätta under 2007 och 2008 och vi kommer att presentera flera nya initiativ här. Resultatet kommer att bli en successiv täckning av alla EU:s lagstiftningsområden. Vi utnyttjar alla metoder vi har tillgång till, såsom Giuseppe Gargani beskrev och stödde i sitt betänkande. Hälften av initiativen som man räknade med i förenklingsprogrammet har redan avslutats med framgång, och vi kommer att fortsätta att arbeta intensivt med detta fram till 2009. Det kommer att leda till direkta och påtagliga fördelar för företag, myndigheter och individer. Vårt mål är att uppnå en situation där vår lagstiftning i alla lägen är klar, lättförståelig och användarvänlig och även tar tekniska framsteg i beaktande. För kvalitetskontroll och konsekvensbedömning har vi inrättat konsekvensbedömningsnämnden, som agerar oberoende av berörda avdelningar vid kommissionen och redan bidrar på ett mycket positivt sätt. Jag är mycket tacksam mot Katalin Lévai som i sitt betänkande uttalat sitt fulla stöd för detta organ. Jag vill ändå göra helt klart att vi har ett åliggande att granska systemet nästa år, och att vi kommer att vidta nödvändiga åtgärder enligt de behov som framkommer vid denna granskning. Jag vill betona det med tanke på de viktiga punkter som Bert Doorn tog upp. En av de viktigaste åtgärderna i år är att minska de administrativa bördor för företagen som orsakas av EU:s lagar. I detta syfte har vi redan presenterat tio ”snabbåtgärder”, och tack vare Europaparlamentets snabba stöd har två av dessa redan genomförts med framgång. Ytterligare förslag kommer att följa. Vi utför just nu en omfattande kartläggning av den nuvarande administrativa bördan. Kartläggningen sker inom tio stora ekonomiska sektorer, som i praktiken täcker ungefär 85 procent av hela Europas ekonomi. Detta gör vi för att kunna se var det finns en reduceringsmöjlighet. Målet är, som redan har sagts, att minska dessa kostnader med 25 procent senast år 2012. Jag stöder fullständigt Bert Doorns uttalande. Naturligtvis är det viktigt att se till att den nya lagstiftningen efter att ha minskat bördorna inom ett område inte skapar andra bördor på andra ställen. Det är en mycket viktig punkt som jag är väldigt tacksam att parlamentet fäst uppmärksamhet vid. Jag hoppas att medlemsstaterna ställer upp lika ambitiösa mål innan årets slut, eftersom detta projekt endast kan lyckas om det genomförs gemensamt på både europeisk och nationell nivå. Naturligtvis har olika intressegrupper en viktig roll att spela i projektet och vi behöver deras stöd. Det är orsaken till att oberoende expertpaneler på hög nivå kommer att inrättas. Dessa ska representera små och medelstora företag, konsumenter och miljöorganisationer och deras roll blir att vara rådgivande till kommissionen gällande möjliga neddragningsåtgärder. Kommissionen och jag själv är oerhört tacksamma för Europaparlamentets breda stöd, vilket uttrycks i de betänkanden vi debatterar i dag. Kommissionen är speciellt nöjd med att Katalin Lévais betänkande uppmanar rådet och parlamentet att utföra systematiska konsekvensbedömningar av föreslagna ändringar som kan innebära stora konsekvenser. Vi kom överens om detta redan i november 2005 i gemensamma interinstitutionella strategier. Kommissionen vill också be rådet och parlamentet att stödja Bert Doorns förslag och även anta deras arbetsmetoder så att vissa uppgifter som rör förenkling av lagstiftningen kan genomföras snabbt. Om projekten fastnar på vägen så gör de ju ingen nytta. När det gäller de olika instrument som sammanfattas under benämningen ”icke-bindande” i Manuel Medina Ortegas betänkande, vill kommissionen betona att klassisk lagstiftning inte alltid är den bästa lösningen. Jag vill återigen understryka denna princip: lagar bör endast stiftas när det är absolut nödvändigt. Vi har andra instrument vars tillämpning klart regleras av gemenskapsfördragen, och även sådana som endast är till för att bana väg för framtida lagstiftning. På hela kommissionens vägnar kan jag lova er att vi fullt ut respekterar parlamentets rättigheter när det gäller alla instrument som vi tillämpar, och att vi kommer att hålla parlamentet fullt informerat för att upprätthålla ömsesidig respekt mellan våra institutioner. Låt mig avsluta med att upprepa vad kommissionens ordförande José Manuel Barroso sa här i parlamentet i april angående grundprincipen. Den europeisk lagstiftningen är verkligen något unikt och karaktäristiskt för Europeiska unionen eftersom vi är en rättslig gemenskap. Europeisk integration baseras på lagen. Endast lagen kan garantera den frihet som européerna åtnjuter i dag, och endast lagen kan förse ekonomin med tillförlitliga och rättvisa parametrar. Europas medborgare har rätt att förvänta sig inte bara bättre lagstiftning, utan även bästa möjliga lagstiftning. Gunnar Hökmark : föredragande för yttrandet från utskottet från ekonomi och valutafrågor. - (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka föredraganden för betänkandet om bättre lagstiftning i EU, Katalin Lévai, och utskottet för rättsliga frågor, för att de har godtagit ett antal av de förslag som mitt utskott har framfört. Vi uppskattar detta mycket. Detta är ett område där det är mycket enkelt att vara eniga om målen. Det är dock inte detta diskussionen gäller, utan hur man når resultat. Kommissionens roll i detta måste understrykas. Utskottet för ekonomi och valutafrågor har föreslagit att kommissionen ska genomföra en årlig uppföljning av resultaten av arbetet med att minska den administrativa bördan med 25 procent senast 2012. Kommissionen spelar också en viktig roll genom att erbjuda valmöjligheter i diskussionerna om lagstiftning eller exempelvis självreglering eller ömsesidigt erkännande, och genom att den ser till att vi har viss sådan lagstiftning samt - något som kommissionen också har gjort - genom att dra tillbaka sådan lagstiftning som inte är förenlig med Lissabonprocessen. Vi vill att kommissionen ser Lamfalussyförfarandet som en god erfarenhet som har öppnat finansmarknaderna i samklang med verkligheten. Vi vill emellertid också understryka kommissionens eget ansvar, i dess direkta förhållande till medborgarna, för att garantera förenkling och bättre lagstiftning när det gäller forskningsfinansiering, anslag, statligt stöd, understöd av olika slag och offentlig upphandling. Kommissionen har verkligen en egen roll att spela på detta område. Vi hoppas också att kommissionen återkommer till idén att ge medborgarna rätt att föra talan när medlemsstater ägnar sig åt s.k. gold-plating. Det är viktigt att ha en jämvikt i förhållande till den ständigt ökande byråkratin hos våra lokala och nationella myndigheter och, skulle man också kunna säga, EU-institutionerna. Ett sätt att göra det skulle vara att ge medborgarna rätt att föra talan. Ole Christensen: föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. - (DA) Fru talman! Den rättsliga miljö som företagen verkar i är bestämmande för deras konkurrenskraft, hållbara tillväxt och möjlighet till ökad sysselsättning genom fler och bättre arbeten. Som jag sa i utskottet för sysselsättning och sociala frågor så stöder vi naturligtvis utrensningen av överflödig lagstiftning, men vi måste se till att de lagar vi tar bort verkligen är överflödiga. Ur min synvinkel som ledamot i utskottet för sysselsättning och sociala frågor blir svaret beroende på om kvaliteten på arbetena i Europa försämras eller förbättras. Jag är för bättre lagstiftning endast om avsikten är att göra lagen mer öppen och flexibel, men inte om det i verkligheten innebär avreglering. Det avgörande är att det sker utan att arbetstagarnas hälsa och säkerhet äventyras. Målet på 25 procents minskning kan man dock ställa sig tveksam till eftersom det har valts rent slumpmässigt. Om lagstiftningen är överflödig bör vi inte stanna vid 25 procent. På det hela taget är jag dock positiv till målet med åtgärden, och jag inser att EU:s onödiga administrativa bördor är till skada för effektiviteten och trovärdigheten hos EU:s lagstiftning. Jag vill även uppmana kommissionen att utöka den sociala dialogen, som är ett viktigt verktyg för att uppnå målet, en bättre lagstiftning. Elspeth Attwooll : föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. - (EN) Fru talman! Jag kommer att tala särskilt om Katalin Lévais betänkande. Jag vill gratulera henne och utskottet för rättsliga frågor till ett utmärkt betänkande och tacka dem för att ha tagit med så mycket av både andan och bokstaven i vårt yttrande. Även om det slutgiltiga ansvaret för överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen åligger medlemsstaterna, är det i stor utsträckning andra organ såsom regionala och lokala myndigheter och fackorgan som har ansvaret för det faktiska uppfyllandet av kraven. Detta kan innebära att de kontrollerar att de själva följer förordningar och direktiv och/eller ser till att andra gör det. Dessutom har de konstitutionella regionerna en roll att spela i införlivandet av vissa direktiv. Utskottet för regional utveckling vill således betona vikten av ett omfattande samråd i alla skeden av lagstiftningsförfarandet, även i utarbetandet av konsekvensbedömningar, så att nationella, regionala och lokala variationer kan beaktas. Vi betonar också betydelsen av information. Vi efterlyser särskilt i förväg utarbetade riktlinjer för införlivande av direktiv och riktlinjer för genomförande av förordningar. Den handbok om statligt stöd som Generaldirektoratet för konkurrens har utarbetat är en modell för det sistnämnda. Vi efterlyser också att man i lagstiftningen använder ett tydligt och begripligt språk och tillhandahåller jämförelsetabeller vid införlivandet av direktiv, så att risken för s.k. gold-plating minskar. Med dessa och andra åtgärder som förespråkas i betänkandet - faktiskt i alla fyra betänkandena - menar vi att mycket kommer att göras för att åstadkomma bättre lagstiftning i EU. Andreas Schwab : föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med att be om ursäkt. Jag visste inte att föregående talare var frånvarande och att talartiden hade ändrats. Tack för att jag får ta till orda nu. Jag var föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, och efter djupgående överläggningar antog utskottet enhälligt denna ståndpunkt. Jag vill först och främst peka på att vi inom utskottet kom överens om att icke-bindande instrument, så kallad soft law - eller vad vi nu vill kalla de åtgärder som nu alltmer tillämpas inom EU-lagstiftningen men också vid nationell lagstiftning - har blivit en mycket vanlig praxis som möjliggör flexibel och därmed snabb respons på ny utveckling, och därför inte bör kritiseras som sådan. Vi var också delvis överens om att kommissionen - för att tala om EU-lagstiftningen - använder icke-bindande instrument i enskilda fall som ett sätt att kringgå möjligheten för lagstiftaren att delta så som lagen stadgar. Detta är enligt vår mening det stora problemet med icke-bindande instrument. Vi diskuterade också det faktum att parlamentet stödde klagomålet mot kommissionen i ett fall där vi konstaterade att ett sådant kringgående faktiskt hade inträffat. Vi menar att lagstiftaren i dag träffar på de icke-bindande instrumenten på så många olika sätt att vi alltid klart måste skilja mellan å ena sidan vad som verkligen kommer ut på marknaden i form av en grönbok - med andra ord, enbart tänkt som en föreberedelse inför framtida lagstiftning - och å andra sidan vad som verkligen krävs för en flexibel lagstiftning inom ramen för icke-bindande instrument. Såsom ledamöter i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd kontrollerar vi inte någon lagstiftande, direkt effekt av sådana grön- och vitböcker, men vi tror att när en ny lag antas måste lagstiftaren också alltid anta ett nytt beslut. Debatten gäller trots allt inte bara icke-bindande instrument utan också andra punkter som rör bättre lagstiftning, och jag tror att vi inom många områden definitivt inte har gjort så stora framsteg som medborgarna får intryck av från media. Alla involverade institutioner - parlamentet, rådet och kommissionen - har därför ett ansvar för att nå snabbare framgång inom detta område. Gary Titley: för PSE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill börja med tre kommentarer, för att sätta in denna debatt i dess sammanhang. För det första får vi inte glömma bort att det som är byråkrati för en person är viktig lagstiftning för någon annan. För det andra får vi inte glömma bort, som kommissionsledamot Günter Verheugen har sagt tidigare, att 50 procent av den administrativa bördan av EU-lagstiftningen läggs på av medlemsstaterna. Slutligen vill jag säga att det viktigaste är att EU i sig är en förenklingsprocess, eftersom vi genom att ha en uppsättning regler i stället för 27 skär ned företagens kostnader med enorma summor, jämfört med hur det var innan många EU-bestämmelser antogs. Dessutom vill jag säga att lagstiftning måste vara tydlig, lättbegriplig och lätt att efterleva, samt möjlig att anpassa till skiftande omständigheter. Så har det inte alltid varit tidigare, och man undrade ibland om inte den sammanlagda insatsen för att utarbeta och se till att en rättsakt efterlevs på sätt och vis var större än fördelarna med den. Det är därför jag står bakom det som kommissionen har försökt göra i sin insats för bättre lagstiftning och förenkling, och särskilt inrättandet av en konsekvensbedömningsnämnd. Det är viktigt att alla institutioner inser vilken roll de spelar i detta. Det är lätt för parlamentet och rådet att uttala sig högtravande om bättre lagstiftning, men när vi lägger fram ändringsförslag måste vi själva undersöka vilka konsekvenser dessa förslag får. Parlamentet har också ett ansvar för att granska befintlig lagstiftning och analysera den ingående för att se om den har fått avsedd effekt. Vi har en tendens att våndas i månader över det ena eller andra ändringsförslaget, men ofta bryr vi oss inte om att ta reda på om lagstiftningen har fått den önskade effekten. Jag hoppas därför att vi, som parlament, kan trappa upp våra egna insatser för att delta i denna process. Jan Mulder: - (NL) Fru talman! Jag vill också börja med att tacka alla föredragande för de mycket intressanta betänkandena. Det är mycket viktigt att parlamentet fäster stor uppmärksamhet vid denna fråga, och jag delar helt och hållet kommissionsledamoten Günter Verheugens åsikt att många av Europas medborgare har intrycket att alla dåliga lagar kommer från Bryssel. Nationella parlamentariker påstår alltför ofta att de inte kan rå för det, att det är Bryssel som tvingar lagarna på dem. Vi måste göra allt vi kan för att motbevisa detta så snart som möjligt. Detta är första gången som jag yttrar mig i ett ärende från utskottet för rättsliga frågor, och jag talar i den här debatten främst för att jag är mycket intresserad av ämnet. Själv är jag ledamot i budgetutskottet och budgetkontrollutskottet. Budgetutskottet godkände i fjol ett förslag som jag hade tagit fram om att skapa ett organ, ett pilotprojekt, för att utvärdera de administrativa bördorna oberoende av kommissionen. Det innebär att man i parlamentet kände att den interna utvärderingen i kommissionen inte var tillräcklig. Jag håller fullständigt med Bert Doorn om att vi måste ha ett organ utanför kommissionen för att utvärdera lagstiftningens effekter. Budgettexten som under tiden har godkänts av rådet och parlamentet bör vara riktlinjen för kommissionens vidare åtgärder. Budgetkontrollutskottet utarbetade också ett betänkande som antogs i plenum i juli. Vi stöder målet på 25 procents minskning av de administrativa bördorna, och naturligtvis får lagar som vi precis har upphävt inte smyga sig tillbaka in som nya lagar, vilket kommissionsledamot Günter Verheugen och Bert Doorn också redan har sagt. Det är viktigt att se över all lagstiftning före 2013 för att konstatera om den är överflödig eller ej. Kommissionen bör ge ut regelbundna rapporter och andra tillkännagivanden som meddelar vad som har uppnåtts. De handlingar och åtgärder som kommissionen vidtar för att minska de administrativa bördorna bör vara öppna för insyn. Det kan bli nödvändigt med en intern omorganisation av kommissionen. Slutligen vill jag avsluta med att tacka kommissionsledamot Günter Verheugen för det enastående samarbete jag har haft med hans departement i utvecklingen av det pilotprojekt som antogs av parlamentet i fjol. Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! När jag nu tar ordet på UEN-gruppens vägnar i den här debatten om bättre lagstiftning i EU skulle jag vilja rikta uppmärksamheten mot följande punkter. För det första förespråkar författarna bättre lagstiftning i syfte att uppnå ökad effektivitet, ändamålsenlighet, samstämdhet och öppenhet i unionens lagstiftning. Processen bör därför uppfylla följande villkor, ett synsätt som jag stöder: Det är nödvändigt att rådet, kommissionen och Europaparlamentet samarbetar i frågan. Det ska finnas ett brett och öppet samråd i frågan med alla intresserade parter, inklusive entreprenörer, lokala myndigheter och icke-statliga organisationer, och jag vill betona vikten av ett sådant samråd. Gemenskapsorganen bör få mer ansvar för lagstiftningsprocessen och den övergripande öppenheten i processen bör förbättras. För varje lagstiftningsbedömning som syftar till förenkla lagstiftningen bör man fästa lika stor vikt vid ekonomiska som vid sociala frågor, och man bör ta hänsyn till frågor som gäller hälsa och miljöskydd. Dessutom ska processen att förenkla lagstiftningen inte leda till en försämring av de standarder som unionens nuvarande regelverk omfattar. För det andra påpekar författarna att onödiga och oklara formuleringar ska undvikas i förslag till lagstiftning. Man bör använda ett okomplicerat språk som är lätt att förstå. Samtidigt ska terminologin vara mer exakt och rättssäkerheten garanteras, så att unionens lagstiftning kan förstås av medborgarna. Dessa uppgår nu till nästan 500 miljoner. För det tredje bör man varmt välkomna det beslut som fattades vid rådets vårmöte 2007, vilket syftar till att minska den administrativa börda som följer av unionens lagstiftning med 25 procent fram till 2012. Vi får hoppas att det målet är mer realistiskt och har större chans att förverkligas än målen i Lissabonstrategin. För det fjärde bör det även påpekas att betänkandena innehåller förslag till alternativa lösningar för att införa ny lagstiftning. Dessa inkluderar självreglering eller ömsesidigt erkännande av nationella bestämmelser, ja, till och med alternativet att inte vidta lagstiftningsåtgärder. Alla dessa förslag förtjänar mer noggrant övervägande med tanke på den drastiska ökningen av unionens lagstiftning. Monica Frassoni: för Verts/ALE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka mina kolleger för deras hårda arbete och ta upp ytterligare en sak. Även om detta är en högst politisk fråga, som kommissionsledamot Günter Verheugen sagt, är det också en besvärlig och ofta rättsteknisk fråga som är extra svår att ta itu med, särskilt när det gäller vad termen ”bättre lagstiftning” skulle kunna innebära i praktiken för medborgarna. När det gäller betänkandena från Guiseppe Gargani och Manuel Medina Ortega skulle jag kort vilja säga att min grupp instämmer i så gott som allting. När det gäller alternativ till lagstiftning vill jag dock påpeka, precis som kommissionsledamoten gjort, att det måste klargöras att tillämpningen av dem är i högsta grad otillfredsställande, och då syftar jag främst på självreglering och samreglering. Som Manuel Medina Ortega antytt är det viktigaste att fokusera på den rättsliga och lagstiftande innebörden i rättsakterna. Bert Doorn är väl medveten om att jag och min grupp är tveksamma till uppfattningen att man ska koncentrera sig helt och hållet på subsidiaritet och proportionalitet, det vill säga på den första punkten i hans betänkande, och på administrativa kostnader. För oss är frågan om administrativa kostnader ett mindre problem i jämförelse med frågan om hur väl vår lagstiftning fungerar i sin helhet och hur väl våra institutioner kan skapa lagstiftning som är tydlig, som kan tillämpas på ett rättvist och balanserat sätt, som är otvetydig och som framför allt inte är öppen för skiftande tolkningar. Att diskutera dessa aspekter är minst lika viktigt som att diskutera kostnader. Dessutom är de höga administrativa kostnaderna, precis som Gary Titley redan sagt, uppenbarligen någonting som i huvudsak beror på medlemsstaterna, och enligt min åsikt riktas inte tillräcklig uppmärksamhet mot dessa omständigheter. Till exempel skulle jag vilja veta en sak: hur mycket kommer det att kosta att göra allting som man begär av dig, herr Verheugen? Utskott, rapporter, övervakning - allt detta kostar pengar, och om vi verkligen vill genomföra det här enorma projektet måste vi veta hur mycket det kommer att kosta. Daniel Strož: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag tycker att det är mycket positivt att vi tillsammans håller på att diskutera alla de betänkanden som har det gemensamma temat att skapa och revidera unionens sekundärlagstiftning. Jag skulle kort vilja kommentera Guiseppe Garganis betänkande. Jag tycker att betänkandet är mycket bra i sin helhet och jag rekommenderar därför att parlamentet antar det. Jag instämmer helt och hållet i förslaget att strategin att förenkla lagstiftningen bör ha politisk prioritet. I det avseendet tror jag emellertid att det är nödvändigt att stärka Europaparlamentets roll i lagstiftningsprocessen. Vad jag menar är att parlamentet bör ha samma initiativrätt på lagstiftningsområdet som kommissionen, vilket utan tvivel skulle ha en positiv effekt på processen att förenkla och förbättra kvaliteten på lagstiftningen i EU. Jag skulle även vilja uttrycka mina reservationer när det gäller de mål som satts upp av kommissionen med kravet att inte bara minska gemenskapens utan även den nationella lagstiftningen med 25 procent fram till år 2012. Programmet för förenkling under 2006-2009 innebär 43 omarbetningar, tolv kodifieringar, 26 andra åtgärder och 8 upphävanden. Samtidigt förväntas 500 nya lagstiftningsinitiativ komma enbart på området kodifieringar. Detta får mig att tro att kommissionens planer på en minskning av unionens sekundärlagstiftning inte är realistisk. Jens-Peter Bonde: för IND/DEM-gruppen. - (DA) Fru talman! Jag vill tacka utskottet för rättsliga frågor och föredraganden för ett välgrundat betänkande om icke-bindande instrument, ”soft law” - ett uttryck med dålig klang som lyckligtvis inte finns i danskan. Jag är föredragande i samma fråga i Europeiska ekonomiska områdets gemensamma parlamentarikerkommitté och vi stöder till fullo Manuel Medina Ortegas slutsatser. 2005 utfärdade kommissionens experter för den inre marknaden en rekommendation om upphovsrättsligt skydd för kompositörer och författare. Detta samordnades med generaldirektoratet för konkurrens i mål mot rättighetsföretag. Den danska organisationen för upphovsrätt, KODA, har konstant hotats av en avgift på 10 procent av sin omsättning sedan 1973. Jag skulle vilja uppmana kommissionens ordförande José Manuel Barroso att ingripa och försvara kulturell mångfald. Rekommendationen och konkurrensmålet innebär tillsammans bindande instrument och expropriation - vilket utgör ett brott mot EU-rätten eftersom den effekten endast kan åstadkommas lagligt genom lagstiftning. En icke utsedd verkställande instans kan inte lagstifta och expropriera med hjälp av rekommendationer och konkurrensmål. I stället borde den lägga fram ett förslag till ett direktiv om artisters upphovsrätt och rättighetsföretag, som vi begärt i Lévaibetänkandet. Som utsedda företrädare för folket företräder vi musikkonsumenter, artister, radio, tv och många små och medelstora företag som förtjänar sitt levebröd genom olika former av kulturell verksamhet. Vi avvisar administrativ lagstiftning till förmån för en handfull multinationella företag. Utsedda företrädare bör alltid rådfrågas innan kommissionen utfärdar sådana rekommendationer. Andreas Mölzer: för ITS-gruppen. - (DE) Fru talman! Naturligtvis är det önskvärt med mindre byråkrati och mer klarhet i lagstiftningen, och naturligtvis är det hög tid att vi gör oss av med gamla och förlegade förordningar och direktiv. Om vi tar ”solskensdirektivet” som exempel så utformades det huvudsakligen för att begränsa arbetares utsatthet för UV-strålning, men om man redan från början förnekar att gemene man besitter något sånär sunt förnuft ska man inte bli förvånad över de beskyllningar som riktas mot EU om lagstiftningshysteri och omåttlig byråkrati, något som för närvarande återspeglas i överflödet av EU-byråer som dyker upp överallt. Medborgarna är tveklöst smartare än vad EU-institutionerna håller dem för att vara, och de förstnämnda har även noterat att det vid sidan av lagstiftningsivern - den allmänt kända lagstiftningshysterin - håller på att uppstå ett slags avregleringshysteri, nämligen när det gäller rättigheter och säkerhet för medborgarna själva. För att till exempel ingen ska kunna anklagas för diskriminering får muslimer och andra immigrantgrupper ständigt i stort sett fritt spelrum att bryta mot lagen, och samtidigt gör efterfrågan på yrkeskunniga icke-europeiska arbetstagare att det sätts större och större press på att kollektivavtal och andra sociala rättigheter ska kringgås. Enligt min åsikt är detta verkligen inte godtagbart. Med all rätt känner sig medborgarna även förorättade på grund av en författning som förhandlats fram bakom stängda dörrar och som nu ytligt bättrats på, och på grund av att deras åsikt inte efterfrågades i de åtskilliga turerna kring EU:s utvidgning. Enligt min mening kan åtgärder under parollen att EU ska föras närmare medborgarna inte avleda från de egentliga problemen. I Bryssel måste man lära sig att godta ett ”nej” från medborgarna och att grunda sina beslut på folkets vilja. Målet måste vara ett federalt Europa med subsidiaritet, ett Europa där demokrati, rättssäkerhet och insyn råder, ett Europa som medborgarna äntligen återigen kan känna igen. Irena Belohorská: (SK) Först av allt skulle jag vilja fokusera på behovet av kodifiering. Det finns oräkneliga förordningar inom Europeiska unionen och dessa påverkar ett flertal olika sociala relationer. Eftersom det finns så många av dem, är de alltför komplexa och svåra att ta sig igenom. EU:s rättsakter är inte enbart avsedda för jurister - även vanliga medborgare i EU arbetar med dem. Här har vi ett problem när det gäller kopplingen mellan dessa rättsakter och de nationella rättsakterna. Även om EU:s medborgare ser efter i en viss lag har de ofta ingen aning om att det finns andra EU-rättsakter som fundamentalt hör ihop med den. Därför föreslår jag att vi ingående behandlar frågan om kodifiering av lagar så att sökning och efterföljande praktisk tillämpning blir lättare. Sedan skulle jag vilja fokusera på de ändringsförslag som Europaparlamentet har lagt fram. Enligt min åsikt är det inte praktiskt att ”berika” den ursprungliga EU-texten med ändringsförslag som ofta är meningslösa. En del av dem har ingen grundläggande betydelse för sakfrågan, utan de är bara språkliga ändringar. Somliga utvidgar omfattningen av framtida lagstiftning i sådan utsträckning att det blir en fördubblad lagstiftning med åtföljande förvirring. Lösningen på ett problem ska inte finnas med i flera av unionens rättsakter eftersom det gör situationen mer otydlig. Detta resulterar i att en ändrad rättsakt ofta kan vara nästan dubbelt så stor som kommissionens text när den lämnar Europaparlamentet och det gör inte saker och ting enklare eller mindre otvetydiga. Kodifiering måste baseras på principerna om effektivitet, ändamålsenlighet, ansvarighet, öppenhet och kontinuitet. Klaus-Heiner Lehne: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! På min grupps vägnar skulle jag bara vilja ge tre kommentarer till principfrågorna. Min första kommentar gäller konsekvensbedömningar för lagstiftningsförslag. Jag medger att det har gjorts betydande framsteg sedan 1999 då parlamentet tog initiativ i frågan och sedan 2003 då en interinstitutionell överenskommelse godkändes, vilken förhandlades fram av vår ordförande, Guiseppe Gargani. Det finns dock fortfarande brister. Parlamentet kräver - precis som man har gjort tidigare i ett flertal resolutioner - att konsekvensbedömningar av lagstiftningsförslag ska genomföras på mer en oberoende basis. Jag gör ingen hemlighet av att jag tycker att vi borde fundera på om vi ska anta den amerikanska modellen med en oberoende instans som inrättas utanför kommissionen och som genomför konsekvensbedömningar av lagstiftning i linje med en standardiseringsprocess, inte bara för kommissionen utan även för alla andra institutioner. En annan central fråga som grundar sig på vår erfarenhet i utskottet för rättsliga frågor är att konsekvensbedömningar faktiskt inte genomförs som standard för varje förslag från kommissionen. Jag kan nämna två specifika exempel från generaldirektoratet för rättvisa och ett från generaldirektoratet för inre marknaden som har stannat kvar i mitt minne. Jag tror också att det är viktigt att på allvar ta hänsyn till möjligheten att genomföra konsekvensbedömningar även i kommittéförfaranden, eftersom det ofta är här som byråkratin uppstår som en följd av kommittébeslut och de därmed förbundna bördorna. När det gäller icke-bindande instrument har betänkandet från Manuel Medina Ortega mitt fulla stöd. Inom utskottet för rättsliga frågor har vi faktiskt mer och mer haft intrycket att Europeiska kommissionen missbrukar icke-bindande instrument för att kunna kringgå parlamentets medbestämmanderätt. Det är inte godtagbart att kommissionen fattar beslut som ett lagstiftande organ om ett förslag från generaldirektoratet för konkurrens för vilket parlamentet rådfrågas. För rekommendationer som gäller inre marknaden är det däremot annorlunda. Till sist skulle jag vilja rikta uppmärksamheten mot frågan om förenkling. Vi behöver snarast en institutionell överenskommelse om förenkling, precis som vi har på andra områden, för att vi ska kunna garantera ett effektivt förfarande. Vi vill inte öppna Pandoras ask och i stället för att förenkla saker och ting ha en ännu större komplexitet i slutändan. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: (PL) Fru talman! Det är angenämt att konstatera att Europeiska kommissionen har blivit mer och mer engagerad i kvaliteten på unionens lagstiftning under de senaste åren. Kommissionen strävar efter att se till att lagstiftningen å ena sidan tillåter insyn och är tillgänglig, och å andra sidan är effektiv och har en positiv inverkan på medborgarna och på entreprenörskap. Bättre lagar ökar fördelarna med en modern och effektiv lagstiftning samtidigt som de minskar kostnaderna för tillämpning av dem ned till ett minimum. Kommissionens meddelande av den 14 november 2006 om strategisk översyn av programmet ”Bättre lagstiftning” inom Europeiska unionen, tillsammans med det uppsatta målet att minska den administrativa bördan med 25 procent fram till 2012, utgör första viktiga steg mot att lösa problemet både på europeisk och på nationell nivå. I meddelandet betonas även att rådet och Europaparlamentet måste göra regelbundna konsekvensbedömningar av de största ändringarna i förslagen, och att det ska fästas större vikt vid de förslag som gäller förenkling av lagstiftning inom ramen för kodifiering och upphävanden av förlegade rättsakter. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att upprätta ett särskilt råd som har hand om konsekvensbedömningar och som stärker tillämpningen av unionens lagstiftning genom sådana förebyggande åtgärder som medlemsstaterna genomför redan från början då de tillämpar unionens lagstiftning. Som en del i det pågående arbetet med att förbättra lagstiftningen har det avgörande betydelse att Europaparlamentet både involveras i den interinstitutionella debatten och agerar medlagstiftare när det gäller att godkänna de rättsakter som skapas i en sådan process. Det är viktigt att betona de nya kommittéprinciperna i den här kammaren. De stärker Europaparlamentets och rådets kontroll av kommissionens genomförandebefogenheter, och bidrar alltså till att förenkla unionens lagstiftning. När det gäller kommissionens roll bör kommissionen snarare kräva av medlemsstaterna än rekommendera dem att de ska presentera jämförelsetabeller för inspektion, särskilt för att underlätta kontroll av införlivande av direktiv i varje medlemsstat. Kommissionen bör också uppmanas att införa en lättförståeligt och klart och tydligt språk i de lagstiftningförslag som läggs fram, samtidigt som rättssäkerheten och den exakta terminologin bevaras. Leopold Józef Rutowicz: (PL) Fru talman! En bättre lagstiftning är oerhört viktig för en harmonisering av verksamheten inom EU. Jag skulle vilja gratulera alla föredragandena för deras utmärkta betänkanden. Mitt tack går till Katalin Lévai, Bert Doorn, Guiseppe Gargani och Manuel Medina Ortega. Det har blivit en tendens att ta itu med så många problem som möjligt genom lagstiftning i många nationella parlament och även i detta parlament. Ofta är det ett resultat av uppfattningen att problem kan lösas genom att en bestämmelse utarbetas. När vi gör detta försöker vi ta hänsyn till alla argument, lobbyister och särskilda intressen. Det resulterar i att det saknas insyn i lagstiftningen och att bestämmelserna är svåra att förstå för medborgarna, företagen och förvaltningen. I slutändan har det skapats enorma dokument som saknar insyn och som är svåra att införliva i lagstiftningen i alla medlemsstater. Bättre lagstiftning bör involvera användning av lagstiftande instrument för att man ska uppnå de uppsatta målen i fördraget. Samreglering och självreglering kan användas för att komplettera lagstiftningsåtgärder, men bara om detta innebär att omfattningen blir bättre eller likvärdig i jämförelse med de metoder som tillämpning av lagstiftningen innebär. Bättre lagstiftning och återhållsamhet när det gäller att ta itu med så många ärenden som möjligt genom lagstiftning är inte några nya företeelser, men de behöver behandlas så snabbt som möjligt. Bedömningar av lagstiftningens konsekvenser som syftar till att garantera terminologisk exakthet och rättssäkerhet och begränsa användningen av förkortningar och onödigt utförliga redogörelser bör resultera i en bättre, modernare, mer rationell och effektivare lagstiftning. De åtgärder som vidtagits kommer markant att minska de administrativa kostnader som vållats av parlamentet, berörda parter och andra som påverkats av antagen lagstiftning. Tillämpningen av så kallade icke-bindande instrument som baseras på unionens praxis står för ytterligare en utmaning. Icke-bindande instrument utgör inte något fullgott rättsligt skydd - de är icke-bindande och ger upphov till rättsliga förbehåll. De får inte användas i stället för rättsakter på områden där unionen har lagstiftningsbefogenheter. De frågor som tas upp i analyserna är av stor praktisk betydelse och i behov av ytterligare snabba handlingar. Hur stor framgång den bättre lagstiftningen kommer att få är till mycket stor del beroende av Europeiska kommissionen och dess samarbete med parlamentet och rådet. Roger Knapman: (EN) Fru talman! Denna gemensamma debatt omfattar fyra betänkanden vars förmodade mål är att åstadkomma bättre lagstiftning i EU. Det är sannerligen en självmotsägelse! Trots de många ord som skrivits och sagts om detta ämne har man helt missat den springande punkten. Den bästa sammanfattningen av den inskränkta inställningen till begreppet bättre lagstiftning återfinns i Bert Doorns betänkande. I betänkandet konstateras slutligen att kommissionens handlingsprogram för att minska de administrativa bördorna med 25 procent senast 2012 inte kan anses vara liktydigt med en avreglering, och inte heller får leda till att de politiska målen och ambitionsnivån i kommissionens gemenskapslagstiftning förändras. Det anses alltså inte i något betänkande att det som krävs är mindre lagstiftning - eller ingen lagstiftning alls, vilket skulle vara ännu bättre. Detta begrepp försvinner i allt prat, helt enkelt därför att man i Euroland, om man följde den logiken, skulle tvingas erkänna något som vi har känt till i många år, nämligen att EU inte är bra för företagen. Roger Helmer: (EN) Herr talman! När vi diskuterar bättre lagstiftning bör vi först erinra oss problemets omfattning. Ingen föreställer sig att man kan sköta en modern ekonomi utan lagstiftning. På samma sätt kan överdriven lagstiftning åstadkomma stor skada, och det bevisas av kommissionens egna siffror. I en intervju i Financial Times förra året sa kommissionens vice ordförande Günter Verheugen att han hade gjort en ny uppskattning av den årliga kostnaden för lagstiftning för ekonomierna i EU och att den uppgick till den extrema siffran 600 miljarder euro! Det är omkring 5,5 procent av EU:s BNP. Hur är det då med de erkända handelsfördelar som den inre marknaden ger? Här kan vi återigen se på kommissionens siffror. Kommissionen har uppskattat handelsfördelarna till 160 miljarder euro per år. Med andra ord är kostnaderna för EU-lagstiftningen mer än tre gånger så stora som fördelarna med den inre marknaden. EU:s lagstiftning gör oss alla fattigare och skadar vår globala konkurrenskraft. Jag befarar att allt prat om bättre lagstiftning är kodspråk för ”mera av samma sak”. Vi behöver inte bättre lagstiftning - vi behöver mindre lagstiftning. Jag har ett konkret förslag: Låt oss enas om att inte anta någon ny lagstiftning under nästa mandatperiod. Låt oss i stället frigöra EU-institutionernas hela kraft för uppgiften att avreglera. Låt oss göra konsekvensbedömningar, låt oss samråda med näringslivet och låt oss sedan avveckla den lagstiftning som håller oss tillbaka. Talmannen: Tack så mycket, herr Helmer. Såvitt jag vet var jag fortfarande kvinna när jag gick upp i morse! Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Jag skulle vilja fokusera på de ändringsförslag som jag har lagt fram till utskottet för konstitutionella frågor och som har införlivats i texten om utskottets åsikt om tillämpning av ”icke-bindande instrument”. Icke-bindande instrument, ”soft law” eller ”permissive law”, är en brett godtagen dialogbaserad form av gemensam europeisk lagstiftningspolicy och den innefattar samordning, samarbete, förhandling och hierarki. Min huvudsakliga observation är att icke-bindande instrument, vilka till sin utformning inte är rättsligt bindande men som ändå ger upphov till vissa indirekt rättsliga resultat, har visat sig vara fullgod effektiv lagstiftning på vissa av gemenskapens verksamhetsområden - naturligtvis inom ramen för gemenskapsfördragen och under förutsättning att kraven i dessa fördrag är uppfyllda. Jag är även av den åsikten att icke-bindande instrument bör användas som förberedande instrument för bindande rättsakter. De blir ersatta när formella rättsakter träder i kraft och utgör ett bidrag till tolkning och tillämpning av EU-lagstiftning. Ändå skulle jag vilja betona att en överdriven tillflykt till icke-bindande instrument skulle ge en signal om att den unika EU-modellen håller på att förändras till en traditionell internationell organisation. Icke-bindande instrument ska inte vara ett substitut i de fall där det är viktigt att bindande EU-lagstiftning införs - naturligtvis ska principerna om subsidiaritet och proportionalitet gälla. Som jag har betonat i ett av mina antagna ändringsförslag bör kommissionen särskilt arbeta för att garantera insyn, synlighet och allmän ansvarighet i förfarandet för att anta icke-bindande EU-rättsakter, och garantera ökad tillämpning av konsekvensbedömningar inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Fru talman, herr kommissionsledamot! På rådets vårmöte föreslogs att unionens och nationernas byråkrati ska minskas med 25 procent fram till 2012. Medlemsstaterna ska utarbeta en plan för att kvantifiera och minska administrativa kostnader genom att undvika överreglering när gemenskapens lagstiftning införlivas i den nationella lagstiftningen. För att kunna garantera bättre lagstiftning bör sådana förslag prioriteras som syftar till att förenkla lagstiftningen genom att minska antalet rättsakter och behålla endast de som är absolut nödvändiga. Icke-tvingande (icke-bindande) instrument ska tas fram i samarbete med demokratiska institutioner när så krävs, och tillämpas med stor försiktighet utan att de ersätter gemenskapsrätten. För lagstiftning som är lätt att förstå och tillämpa är det viktigt med konsekvensundersökningar och samråd med berörda parter, särskilt när det gäller de sociala effekterna av lagstiftningsförslag. Informationsteknik ska användas för att minska de administrativa kostnaderna och för att garantera öppenhet i lagstiftningsprocessen. Det framtida EU-fördraget kommer att göra det möjligt för EU-medborgarna att med hjälp av de nationella parlamenten granska efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen i samband med lagstiftningsförslag. Marek Aleksander Czarnecki: (PL) Fru talman! Dura lex, sed lex är ett latinskt tänkespråk som de flesta jurister troligtvis väl känner till. Översatt betyder det att lagen må vara sträng, men det är ändå lagen. I dag fokuserar vi på icke-bindande instrument, vilka ger uttryck för en viss inställning, men inte utgör juridiskt bindande rättsakter. De är ett uttryck för politiska uttalanden, resolutioner, rådets uttalanden och ordförandeskapets slutsatser, men är inte bindande lagstiftning. Icke-bindande instrument kan dock även tillämpas av EG-domstolen vid tolkning av bestämmelser. I och med detta utgör de ett slags lag, även om domstolen hävdar att de inte är avsedda att ha rättsligt bindande verkan ens i förhållande till de personer som de gäller för. I praktiken måste nationella domstolar emellertid ta hänsyn till rekommendationer när de löser tvister. Dessa domstolar hjälper till att tolka antagna nationella lagar och garanterar tillämpning och komplettering av bindande EU-lagstiftning. Föredraganden har gjort en mycket kritisk analys av icke-bindande lagstiftning. Särskilt kommissionens tillämpning anses vara otillbörlig. Föredraganden betonar att det i en situation där gemenskapen har lagstiftande behörighet vore lämpligt att ett organ som rådet eller parlamentet godkänner en rättsakt utifrån principerna om subsidiaritet och proportionalitet. Jag håller med föredraganden om att det enda sättet att garantera möjligheten att lagen antas och tillämpas är att godkänna lagstiftning inom ramen för de institutionella förfaranden som anges i fördraget. Nils Lundgren: Fru talman! Till gund för samarbetet i EU har medlemsländerna undertecknat flera fördrag som innehåller grundreglerna för vad EU är och vad EU får göra. Detta kallas för primärrätten och EUs institutioner är förbjudna att fatta beslut utan att ha stöd av den. Det jag vill uppmärksamma kammaren på är föredragande Manuel Medina Ortegas resolution där han uppmanar kommissionen att undvika att använda soft law. Som vi alla vet är soft law icke rättsligt bindande dokument framtagna av kommissionen för att tydliggöra riktlinjerna inom olika politiska områden. Att medlemsstaterna har röstkompetens på områden där en total harmonisering av juridiken bara är federalisternas omöjliga dröm är glädjande, inte beklagligt som Ortega uttrycker det. EG-rätten är bara bindande på områden där medlemsstaterna själva har överlåtit beslutanderätten till gemenskapen. Tadeusz Zwiefka: (PL) Fru talman! Jag välkomnar det faktum att man för första gången har tagit med förslag till förenkling av lagstiftningen i kommissionens arbets- och lagstiftningsprogram för innevarande år. En bättre, tydligare och mer effektiv lagstiftning är en viktig förutsättning för att kunna se till att lagen tillämpas bättre. Detta inverkar i sin tur på den ekonomiska tillväxten och skapandet av sysselsättning, och utgör alltså ett värdefullt bidrag till en framgångsrik Lissabonstrategi. Man bör även ha i åtanke att det sätt som gemenskapens lagstiftning hittills har antagits på i många fall har resulterat i uppfattningen om en otillgänglig byråkratisk struktur bland medlemsstaternas medborgare. Strukturen har uppfattats som ointressant när det gäller att lösa vanliga människors problem eller att göra deras liv enklare, en situation som EU-skeptikerna fullt ut utnyttjar. Det råder ingen tvekan om att en förenkling inte kan begränsas till EU-nivå. Den måste ske även på nationell nivå, så att fördelarna med en förenkling inom gemenskapen inte går till spillo på grund av den nationella lagstiftningen. De uppmaningar som riktas mot Europeiska kommissionen om att övervaka denna process även på nationell nivå har mitt starka stöd. Enbart en förenkling av lagstiftningen garanterar dock inte att den håller bättre kvalitet. Vi måste avgöra huruvida så kallade icke-bindande instrument utgör effektiva instrument inom gemenskapen. Vi är alla medvetna om att den nuvarande modellen med icke-bindande instrument tvingar till införlivande i de nationella systemen. Detta medför inte bara högre kostnader utan inverkar även markant på tydligheten och effektiviteten i lagstiftningen på just nationell nivå. Dessutom leder det till allvarliga problem inom rättspraxisen, eftersom det ökar väntetiden på grund av att prejudicerande frågor ska ställas till EG-domstolen. Jag håller med om att så kallade icke-bindande instrument alltför ofta är liktydiga med otydliga och ineffektiva instrument som inverkar negativt på gemenskapens lagstiftning och på den institutionella balansen. De bör inte användas som substitut för önskvärd men inte antagen lagstiftning. Ett effektivt system för bedömning av rättsakternas konsekvenser är en ofrånkomlig förutsättning för att kunna garantera hög kvalitet och effektiv lagstiftning på gemenskapsnivå eller nationell nivå. Jag tror att det fortfarande finns mycket att göra på det här området, och jag skulle vilja ta tillfället i akt i och med den här debatten och betona hur viktigt det är för den institution som har i uppdrag att genomföra konsekvensbedömningar att vara helt oberoende. Bättre lagstiftning måste också innebära att Europaparlamentet deltar både i den interinstitutionella debatten och som medlagstiftare. Andrzej Jan Szejna: (PL) Fru talman! Jag välkomnar att vi riktar större uppmärksamhet mot kvaliteten EU-lagstiftningens kvalitet. Vi granskar EU-lagstiftningen med avseende på dess öppenhet, tillgänglighet och effektivitet. Vi bör dock tänka på att bättre lagstiftning inbegriper alla aspekter av lagstiftningsprocessen, från det inledande konceptet till införande och tillämpning. När vi diskuterar bättre lagstiftning bör vi alltså även ta hänsyn till varje administrativ nivå. Den administrativa strukturen ska inte tillåtas växa i onödan med alla dess bördor. Detta gäller inte bara för EU-administrationen utan även för administrationen i medlemsstaterna. EU och medlemsstaterna bör därför utarbeta en ambitiös strategi för att minska den administrativa bördan, samtidigt som vi har i åtanke att dessa bördor uppstår både på grund av europeisk och nationell lagstiftning. Det faller emellertid på medlemsstaternas ansvar att ta fram och tillämpa program som förenklar den administrativa verksamheten, och göra en mer systematisk bedömning av de sociala och ekonomiska effekterna av EU-lagstiftningens tillämpning. Diana Wallis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag hade inte tänkt hålla detta anförande utan jag skulle ha översänt det senare, men jag ville verkligen delta för min grupps räkning. Det är uppenbart att dessa fyra betänkanden om bättre lagstiftning som vi har diskuterat är mycket viktiga. Även om det är ovanligt så måste jag säga att jag hyser en viss medkänsla med våra kolleger från högern här i parlamentet när de säger att hela fyra betänkanden om bättre lagstiftning är en dundersuccé. Vi skulle möjligen inte ha kunnat få ett enda tydligt och enkelt betänkande? Jag vill inrikta mina kommentarer på frågan om icke-bindande instrument och Manuel Medina Ortegas betänkande. Icke-bindande instrument är ett bekymmer. Det kan vara användbart med icke-bindande instrument, men det kan också leda till att det blir luddigt, otydligt och besvärligt. Manuel Medina Ortega försöker vara mycket tydlig i sitt betänkande, och jag uppskattar det, men det kommer alltid att finnas en önskan hos lagstiftarna att använda alternativa regleringsmetoder till skillnad från traditionell lagstiftning. Vi måste erkänna att staten inte kan göra allt, men om vi erkänner det måste vi också vara mycket tydliga i fråga om farorna med att använda icke-bindande instrument. Först och främst finns det en tendens, som många av mina kolleger i utskottet för rättsliga frågor redan har sagt, att man med icke-bindande instrument kringgår lagstiftaren, kringgår parlamentet, kringgår demokratin - och detta är fullständigt oacceptabelt. Vi måste vara medvetna om denna fara och se till att detta inte sker. Vi har sett ett mycket tydligt exempel i ett mycket viktigt projekt om europeisk avtalsrätt, som absolut bör diskuteras politiskt, men på grund av det sätt man hanterade det på lades det fram inför oss som ett icke-bindande instrument. Det finns ytterligare en svårighet med användningen av icke-bindande eller alternativa metoder när det gäller rättssystemet och tillgången till detta. Om vi använder alternativa metoder - vi talar ofta om alternativa tvistlösningsmekanismer på EU-nivå - har dessa inget stöd i statens struktur. En av mina väljare kom nyligen hem från semester i ett annat EU-land. Han drog det kortaste strået vid en biluthyrning och tvingades använda ett alternativt system, och biluthyrningsföretaget ville inte medverka. Så blir det när icke-bindande system utan stöd i traditionell lagstiftning brister och inte möjliggör ett rättsligt förfarande. Om vi vill att rättssystemet i EU ska vara effektivt, både när det gäller den lagstiftning vi tar fram och tillgången till rättssystemet, måste vi vara mycket försiktiga med icke-bindande instrument och se till att de på något sätt har stöd av staten. Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är ytterst tacksam för den breda samstämmighet som har kommit fram i den här debatten, men jag skulle vilja klargöra ett par saker. För det första är bättre lagstiftning inte detsamma som avreglering. Det måste jag mycket bestämt bestrida. Det här är inte en avregleringskommission. Som jag har sagt grundar sig integrationen inom EU på lagen, inte på upphävande av lagen. Bättre lagstiftning är just vad orden betyder: dess syfte är att förbättra lagstiftningen och att göra den modernare, enklare, mer öppen och framför allt mer lyhörd för behoven hos små och medelstora företag. Vi ålägger dem ofta samma bördor som de stora företagen, och det är inte rättvist. Jag skulle särskilt vilja bekräfta det som Monica Frassoni har sagt: det handlar inte om att försämra standarderna. Om man tittar på de många förslag som kommissionen lagt fram så här långt ser man att det inte finns ett enda fall där kommissionen har föreslagit att en standard ska försämras eller nivån sänkas för den integration inom EU som vi har åstadkommit. Målet är uteslutande att uppnå det som ni - Europaparlamentet - anser vara politiskt nödvändigt, men att göra det genom enklare, modernare och billigare medel. Jag vill göra detta mycket klart. Det tycks råda stor förvirring kring statistiken. Jag är faktiskt ganska förvånad. Låt mig försöka klargöra detta. Förenklingen är ett pågående program som ständigt förbättras. Kommissionen arbetar för närvarande på 143 förenklingsinitiativ av vilka ungefär hälften; dvs. 67, redan har antagits. Dessa initiativ omfattar naturligtvis ett stort antal grundrättsakter med efterföljande lagstiftning. Så om vi säger att vi har 143 förenklingsinitiativ innebär detta att flera tusen rättsakter berörs. Målet är här det som jag har beskrivit: att se över den nuvarande lagstiftningen och avgöra om den fortfarande är lämplig i dagens läge. Det är uppenbart att detta faktiskt måste göras efter runt 50 år europeisk integration. När det gäller kostnaderna är det en annan fråga. Roger Helmers ideliga upprepningar av sina argument gör dem inte riktigare. Jag antar att han inte är här men jag skulle vilja klargöra det här en gång för alla. Företagens administrativa bördor definieras som europeiska företags kostnader till följd av deras redovisning och skyldigheter beträffande statistik och information, och till följd av europeisk, nationell och regional lagstiftning. De uppgår till 3,5 procent av Europas totala BNI, fastän detta täcker alla tre nivåerna: europeisk, nationell och regional nivå. Vi har redan en analys av var dessa kostnader uppstår: runt 35 procent av dem kan tillskrivas EU-lagstiftningen, 15 procent kommer sig av införlivandet av EU-lagstiftningen i den nationella lagstiftningen, och resten - 50 procent - uppstår helt och hållet på nationell nivå. Det är naturligtvis inkorrekt att påstå, som Roger Helmer gör, att EU kostar ekonomin 350 miljarder euro och att den inre marknaden inte medför så många fördelar att kostnaderna på grund av EU-lagstiftningen understiger fördelarna med den inre marknaden. Med all respekt är detta ett konstgrepp som spelar på folks okunnighet; man tar till exempel inte hänsyn till det faktum att om vi inte hade någon EU-lagstiftning skulle vi fortfarande ha nationell lagstiftning, även i Storbritannien, och sannerligen i stor omfattning, som vi alla vet. Det skulle definitivt kosta mer. Låt mig ge er ett exempel på hur omfattande massiva förenklingar och besparingar EU-lagstiftningen har råd med. I Europa hade vi 1 400 olika tekniska lagar för trådlösa system i 27 länder. Detta innebär att ett företag i Storbritannien som tillverkar särskilda trådlösa system måste känna till 1 400 nationella lagar. I linje med kommissionens förslag antog parlamentet lagstiftning som förenklar dessa 1 400 bestämmelser och skapade en enda lag av dem. Man kan räkna ut den exakta besparing som detta innebar för företagen, men det övergripande budskapet är tydligt. 25 procents minskning är absolut möjligt att åstadkomma. I förslaget har vi försett er med 10 snabbåtgärder för att visa er att det tekniskt sett är tämligen rakt på sak. Allt ni måste göra är att gå igenom den nuvarande lagstiftningen för att se vilka skyldigheter beträffande statistik, information och redovisning som existerar och om vi fortfarande verkligen behöver dem i samma utsträckning, utifrån gällande praxis. I många fall anser vi att de inte alls behövs i samma utsträckning, eller att modern informations- och kommunikationsteknik gör det hela mycket enklare. Vi vill åstadkomma 25 procent, och det kommer att leda till en produktivitetsvinst för EU:s ekonomi på 1,5 procent av BNP. Detta har naturligtvis makroekonomiska dimensioner, för det finns inte många ekonomiska program inom EU som har en positiv ekonomisk effekt på 1,5 procent. Jag skulle bara vilja säga i förbigående att om allting går som det ska kommer vi även att åstadkomma en mycket hög tillväxteffekt om det nya transatlantiska samarbetet - avskaffandet av handelshinder i den transatlantiska handeln - får ett framgångsrikt slutresultat. Vi ansåg att det var viktigt att ge er detta förtydligande så att vi vet vad vi pratar om. Jag vill framhäva allt som har sagts här när det gäller konsekvensbedömningar. Detta är A och O och kommissionens regel är denna: inga nya förslag utan en omfattande konsekvensbedömning, och inga nya förslag utan en konsekvensbedömning som noga har granskats av konsekvensbedömningsnämnden. Om den här regeln överträds vid något tillfälle har Europaparlamentet enligt min åsikt definitivt rätt - för att inte kalla det för plikt - att kritiskt uppmärksamma mot detta. Utan konsekvensbedömningar är lagstiftaren inte i läge att bedöma de praktiska följderna av åtgärden. Även om en konsekvensbedömning visar att ett nytt förslag kommer att medföra kostnader för ekonomin eller för medborgarna innebär detta inte nödvändigtvis att åtgärden bordläggs, för det finns vissa saker som är viktigare än kostnader. Om det handlar om att skydda vår miljö, bekämpa klimatförändringen, minska vårt beroende av fossila bränslen eller att främja hälsan hos våra medborgare, då handlar det inte om kostnader. I sådana lägen måste vi göra vad som krävs. Trots detta anser vi inom kommissionen att vi utförligt måste informera parlamentet om de sociala, miljömässiga och ekonomiska konsekvenser som varje nytt förslag innebär. Det är därför konsekvensbedömningar är så viktiga. Vi kommer mycket noggrant att undersöka de förslag som har getts här. Det viktigaste, vilket flera gånger har poängterats i debatten, är någonting som jag till fullo stöder: allt detta kan bara ge bra resultat om det är ett gemensamt projekt. Det kommer inte att fungera om vi ser det som en konflikt mellan institutionerna. Det kommer bara att fundera om alla tre institutionerna - parlamentet, rådet och kommissionen - gemensamt stöder det och gör sina prioriteringar. Bara på så sätt kan arbetet lyckas. Talmannen: Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på tisdag.

sv

Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer

sv

Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

sv

Öppnande av sammanträdet Göran Färm: (EN) Herr talman! I början av veckans sammanträdesperiod besvarade ni en fråga av min österrikiske kollega Jörg Leichtfried om de nya ledamöternas inträde i parlamentet till följd av Lissabonfördraget och när detta kunde ske. Ni svarade att detta nu är rådets sak. Jag håller med när det gäller inträde som fullvärdiga ledamöter, men jag är inte säker på att detta även gäller deras ställning som observatörer som ett första steg mot att bli fullvärdiga ledamöter. Jag tolkar vårt beslut nyligen om David Martins betänkande om våra egna interna regler så, att vi faktiskt har möjlighet att låta dem börja arbeta som observatörer så snart de valts in och invalet har bekräftats av den aktuella medlemsstaten, och att vi som parlament själva kan besluta om villkoren för deras observatörsstatus. Skulle ni vilja diskutera detta med föredraganden David Martin, så att vi kan komma fram till en lösning så snart som möjligt? Det vore orimligt om nya ledamöter, som redan är invalda och vilkas inval bekräftats av de nationella myndigheterna, tvingas vänta i månader innan de kan sätta i gång att arbeta. Många av dem är beredda att börja omgående. Talmannen: Som jag sade tidigare har jag förhört mig om rådets beslut, och utskottet för konstitutionella frågor ska också behandla och undersöka problemet. Det saknas fortfarande ett definitivt beslut om antalet nya mandat och från vilket land de ska komma. Det finns inget slutgiltigt beslut. Jag vet att beslutet ska fattas av Europaparlamentet, men det är inte slutgiltigt, och det är inte alldeles lätt att ta in observatörer utan att ha ett definitivt beslut om antalet och från vilket land de ska komma. Vi måste alltså avvakta. Jag funderar på det, och det ligger mig mycket varmt om hjärtat. Rebecca Harms: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med om att ärendet är svårlöst. Jag anser inte att det är omöjligt, men på min grupps vägnar vill jag, med anledning av diskussionen i Frankrike, framhålla att vi inte kan acceptera att observatörerna, oavsett status, samtidigt kvarstår som ledamöter av de nationella parlamenten. Vi anser att de som kommer hit som observatörer bör lämna sina nationella mandat. Jean-Pierre Audy: (FR) Herr talman! I enlighet med artikel 110 i arbetsordningen har vi samlats här för att debattera resultaten av det svenska ordförandeskapet - jag välkomnar statsminister Fredrik Reinfeldt som har gett oss ett djärvt, ändamålsenligt och effektivt ordförandeskap - men vi är även här för att utvärdera resultaten av Europeiska rådets möte den 10 och 11 december. Jag vill i detta sammanhang uppmärksamma kommissionens ordförande, som är fördragens väktare och ansvarig för deras tillämpning, på artikel 15.6 i fördraget om Europeiska unionen, där det föreskrivs att rådets ordförande ska lägga fram en rapport efter samtliga möten med Europeiska rådet. Herman Van Rompuy, Europeiska rådets nye ordförande, verkar uppenbarligen inte komma hit, vilket jag beklagar. Han har faktiskt innehaft sitt ämbete sedan den 1 december 2009 och eftersom han har en aktiv diplomatisk funktion anser jag att hans första politiska handling skulle ha varit att komma hit och presentera sig för Europaparlamentet. Det var följaktligen hans sak att komma hit och lägga fram slutsatserna från mötet med Europeiska rådet den 10 och 11 december 2009. Talmannen: Låt mig få förklara. Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy och rådets tjänstgörande ordförande Fredrik Reinfeldt hade en överenskommelse om att ordförandeskapets sista månad skulle genomföras enligt de gamla principerna. Denna överenskommelse gäller fortfarande. Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy kommer att tillträda sin tjänst den 1 januari 2010. Jean-Pierre Audy: (FR) Herr talman! Det är inte stats- och regeringschefernas ansvar att hantera tillämpningen av fördrag som folken har ratificerat. Talmannen: Jag ska förklara närmare. Beslutet att bjuda in och arbeta med Europeiska rådets ordförande och den tjänstgörande statsminister som företräder det roterande ordförandeskapet ska fattas av samtliga parlamentsledamöter. Även vi kommer att få besluta om vem som ska bjudas in och i vilken ordning. Vi ska även komma överens om hur vårt samarbete ska se ut mellan institutionerna - Europaparlamentet och Europeiska rådet. För övrigt anser jag att era synpunkter kan anstå till senare. En interinstitutionell överenskommelse måste komma till stånd. Även kommissionen har del i detta. Frågan är för tidigt väckt. Det är mycket viktigt att vi upprätthåller en lämplig balans mellan det nuvarande ordförandeskapet och den nuvarande regeringschefen och Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy. Ordförandeskapen växlar men ordföranden består, men vi måste även samarbeta med regeringscheferna. Vi behöver samarbete med regeringarna, eftersom vi är ett lagstiftande organ och därför måste stå i ständig förbindelse med regeringen i det land som innehar ordförandeskapet. Hur samarbetet ska se ut och vem vi bjuder in är för övrigt också vårt beslut - givetvis i samråd med rådet. Detta är något vi ska diskutera. Jag vill understryka att det är alldeles för tidigt att göra detta. Under tiden ska Fredrik Reinfeldt avge rapport om det senaste halvårets verksamhet i rådet. Herman Van Rompuy deltog inte i detta arbete, eftersom han inte utnämndes förrän för några veckor sedan, och han kan alltså över huvud taget inte diskutera frågan i dag. Ärendet är solklart.

sv

Frågestund (frågor till rådet) Talmannen: Nästa punkt är frågestunden (B7-0009/2011). Följande frågor har ställts till rådet. Angående: Rättssäkerhet i Serbien Vilken bedömning gör rådet av rättssäkerhetsutvecklingen i Serbien, särskilt mot bakgrund av den tveksamma processen mot frikårsmedlemmar som tillhör den albanska minoriteten i Preševo i södra Serbien? Enikő Győri: rådets ordförande. - (HU) Rådets bedömning av rättssäkerhetsutvecklingen i Serbien presenteras i rådets slutsatser av den 14 december 2010. I dessa slutsatser välkomnar rådet att Serbien fortsätter genomförandet av reformplanen och att man har gjort ytterligare framsteg i att genomföra bestämmelserna som fastställdes i det interimsavtal som undertecknats med EU. I sina slutsatser fastställde rådet också att Serbien fortsätter att nå goda resultat i utförandet av sina skyldigheter i enlighet med stabiliserings- och associeringsavtalet. Men landet måste göra ytterligare ansträngningar, särskilt när det gäller reformen av den offentliga förvaltningen, rättsstatsprincipen, inklusive reformen av rättssystemet, kampen mot korruption och organiserad brottslighet och förbättringen av landets företagsklimat. Rådet har inte diskuterat utvecklingen av rättssäkerheten i Serbien mot bakgrund av den specifika process som Bernd Posselt hänvisar till. Bernd Posselt: (DE) Efter att jag lämnade in frågan har en grupp serbiska medborgare med albansk nationalitet fått maxstraff av en specialdomstol i en skådeprocess där de stod anklagade för brott i Kosovo. Borde inte detta ha behandlats av EU:s rättsstatsuppdrag och inte av Serbien? Kan du titta närmare på detta och ta reda på mer om det specifika fall jag frågade om? Enikő Győri: rådets ordförande. - (HU) Tack, Bernd Posselt! Tänk på att de så kallade anslutningskriterierna som fastställdes på Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 utgör avgörande överväganden som tar hänsyn till rådets inställning till eventuella utvidgningar och stabiliserings- och associeringsavtal. Dessa kriterier inbegriper också respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter, och inget kan vara viktigare för rådet under förhandlingarna än denna princip. Jag kan tala om för dig att det ungerska ordförandeskapet, som företräder rådet, självklart kommer att kännas vid din begäran och problemet, är medvetet om allvaret i dessa händelser och särskilt kommer att uppmärksamma dessa frågor även i detta fall, precis som i alla förfaranden vid anslutnings- och associeringsavtal. Daniel Caspary: (DE) Herr talman! Jag har en till följdfråga till rådet med anledning av Bernd Posselts fråga. Min kollega har redan frågat om rådet kan tänka sig att särskilt i detta specifika fall kontakta regeringen och de ansvariga igen. Därför vill jag återigen fråga rådets ordförandeskap om det i detta specifika fall tänker ta kontakt med de ansvariga personerna? Enikő Győri: rådets ordförande. - (HU) Herr talman! Eftersom du har nämnt det större sammanhang och den anda i vilken rådet tar sig an liknande ärenden, kan jag berätta att Serbiens anslutning är igång, då landet har skickat in sin ansökan om anslutning, och jag anser att vi nu har gått in i en ny fas eftersom Serbien har svarat på det frågeformulär som kommissionen överlämnade. Dessa svar skickades den 31 januari. Precis som i alla viktiga frågor om anslutningsförfarandet kommer både kommissionen och rådet givetvis att särskilt uppmärksamma sådana frågor. Angående: Små och medelstora företag och det ungerska ordförandeskapet Ett av de angivna målen för det ungerska ordförandeskapet är att det önskar förbättra situationen för små och medelstora företag. Kan rådet utveckla denna fråga och ge praktiska exempel på hur det ska förbättra situationen för små och medelstora företag som kämpar för att överleva? Enikő Győri: rådets ordförande. - (HU) Små och medelstora företag är viktiga aktörer i den europeiska ekonomin, och förbättringen av ramvillkoren för deras verksamhet är en av de särskilda prioriteringarna för det ungerska ordförandeskapet. Under de kommande månaderna kommer ordförandeskapet att fokusera på genomförandet av Europa 2020-strategin och huvudinitiativen för innovation och industripolitik som fastställs där, samt inrättandet av hela den interna marknaden eftersom endast 8 procent av europeiska små och medelstora företag just nu bedriver gränsöverskridande verksamhet. Grundat på rapporten av den tidigare kommissionsledamoten Mario Monti måste detta inbegripa avlägsnande av alla hinder som fortfarande hämmar den inre marknadens funktion. Detta kan vi uppnå genom att genomföra och upprätthålla alla direktiv, särskilt tjänstedirektivet, något som också har tagits upp av parlamentet under denna sammanträdesperiod, noggrant och i rätt tid genom att tillhandahålla konsumentvänliga lösningar inom det gemensamma eurobetalningsområdet, genom att göra det enklare för företag som bedriver gränsöverskridande verksamhet att uppfylla skattebestämmelserna och genom att arbeta för antagandet av ett EU-patent för små och medelstora företag. Parlamentet fattade ett mycket viktigt beslut i denna fråga i tisdags, efter måndagens debatt. Förutsättningen för allt detta är det jag har talat om så här långt, att vi måste inspirera små och medelstora företag att göra så många innovativa investeringar som möjligt. Det ungerska ordförandeskapet kommer också att göra en halvtidsöversyn av småföretagsakten. Denna akt bör vara en ren Magna Charta för små och medelstora företag. Ordförandeskapet ska dessutom arbeta för en övergripande strategi för den nya, integrerade industripolitiken där vi strävar efter att avlägsna alla hinder för informationsmässigt, ekonomiskt och tekniskt stöd som hindrar små och medelstora företag från att bli den verkliga ryggraden i en miljövänlig ekonomi. Vi vill också minska de administrativa bördorna och risken för statlig verksamhet genom ett bättre och mer intelligent ramverk, samt institutionella ändringar. Vi är övertygade om att det är viktigt att stärka den innovativa kapaciteten för små och medelstora företag, och det kräver en ny inställning till innovation, en som inte fokuserar på att gynna den tekniska utvecklingen. Jag vill påminna dig om att rådet också tog mycket viktiga beslut när det gäller innovation den 4 februari. När det gäller huvudfrågan om hur små och medelstora företag kan få finansiering hjälper vi sunda små och medelstora företag att få krediter och lån genom garantier, innovativa finansiella instrument och banker som erbjuder förmånliga villkor. Till sist vill jag tillägga att det ungerska ordförandeskapet kommer att lägga fram förslag till rådet om halvtidsutvärderingen av fleråriga utgiftsprogram med hög budget som EU genomför inom forskning och utveckling. Dessa kommer också att innehålla viktiga hjälpinstrument särskilt inriktade mot små och medelstora företag, till exempel finansieringsinstrumentet för riskdelning. Jim Higgins: (GA) Fru ordförande! Jag vill gratulera ordförandeskapet till att ha kommit dit det befinner sig i kväll, och jag välkomnar det ministern har sagt. Ett av de största problemen för små företag är för mycket byråkrati, eller red tape som vi säger på engelska. Ordföranden José Manuel Barroso lovade 2004 att han skulle ta krafttag för att ta itu med detta problem, men ännu har inget hänt. Efter att ha hört vad den ungerska ordföranden har sagt är jag nu mycket optimistisk. Det är mycket viktigt att vi gör allt vi kan för att lösa detta problem eftersom det orsakar stora svårigheter för personer som vill starta denna sorts verksamhet. Zigmantas Balčytis: (LT) Herr talman! Under 2008 godkände rådet ett paket med anslag på 15 miljarder euro från Europeiska investeringsbanken. Detta skulle vara huvudinstrumentet för att rädda små och medelstora företag under krisen. Den publicerade rapporten visar att användningen av medlen var låg och att dessa huvudsakligen tilldelades stora företag, medan små företag inte fick de medel de behövde. Hur kommer det ungerska ordförandeskapet att se till att de instrument som redan finns på plats används och genomförs på ett rättvist sätt för att stödja små och medelstora företag? Nicole Sinclaire: (EN) Jag undrar bara om mina kolleger håller med mig om att det är tråkigt att det har visats så lite stöd för den skriftliga förklaring som stöds av min kollega från West Midlands, Malcolm Harbour, som är ordförande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. I dag meddelade han i ett e-postmeddelande att endast 184 av 736 kolleger har undertecknat förklaringen. Visar detta att samarbete inte är möjligt när det gäller små företag inom EU, och att det helt enkelt är upp till medlemsstaterna att ta hand om sina egna små företag? Enikő Győri: rådets ordförande. - (EN) Låt mig först svara på Jim Higgins fråga om lagstiftningen. Detta är verkligen mycket viktigt för små och medelstora företags existens och arbetsförhållanden. En hörnsten i det nya ramverk vi försöker inrätta är att principen ”tänk småskaligt först” ska användas när vi utarbetar lagar och politik. Detta är viktigt på alla nivåer, inte enbart på EU-nivå, utan även på nationell, regional och kommunal nivå, något som jag tror att du håller med om. Kommissionen har granskat sina bestämmelser för statligt stöd för att uppmuntra medlemsstaterna att ge mer stöd till små och medelstora företag inom viktiga områden som utbildning, forskning och utveckling samt miljöskydd, för att komma bort från den nuvarande fokuseringen på stora företag. Medlemsstaternas överenskommelse om att godkänna tillämpning av reducerade mervärdesskattesatser för lokala tjänster, inklusive arbetsintensiva tjänster som frisörverksamhet, catering och reparationstjänster, kommer ytterligare att stimulera ekonomisk aktivitet och skapa arbetstillfällen. Det är ett beslut som kommissionen varmt välkomnar. När det gäller bättre lagstiftning har kommissionen redan lagt fram viktiga lagstiftningsinitiativ. Den har antagit ett förslag om att se över momsdirektivet för att avlägsna hindren för elektronisk fakturering, med potentiella besparingar på flera miljarder euro på medellång sikt. I februari lade kommissionen också fram ett förslag som gör det möjligt för medlemsstaterna att anta enklare redovisningskrav för mikroföretag, och på så sätt uppfylla sitt åtagande i handlingsplanen för små företag. Denna plan kan minska bördan med upp till 6 miljarder euro. Kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att nå en överenskommelse så snart som möjligt så att medlemsstater som vill utnyttja denna möjlighet kan göra detta. Därför måste vi i rådet definitivt röra oss i denna riktning. Kommissionen kommer också noggrant att utvärdera den sannolika belastningen för alla nya lagförslag, inte bara för små och medelstora företag. Många bra förslag har lagts fram, och vi i rådet (konkurrenskraft) följer detta ärende och försöker ta itu med så många av dessa problem vi kan så fort som möjligt. När det gäller den andra frågan, om att förbättra tillgången till finansiering, försökte jag också i mitt inledningsanförande hänvisa till detta. För att förenkla tillgången till välbehövd kredit lånade Europeiska investeringsbanken ut 1 miljard euro till små och medelstora företag under 2008, en ökning med 60 procent jämfört med 2007. Målet är att låna ut mer pengar inom detta område senare. Jag kommer mycket väl ihåg när jag fortfarande var parlamentsledamot och var ansvarig för ett yttrande om EIB. I mitt yttrande för ekonomiutskottet gjorde jag en utvärdering. Jag måste säga att EIB reagerade mycket snabbt på de ändrade förhållandena och ändrade sina prioriteringar. Vi välkomnade dessa åtgärder av EIB. Jag håller med dig om att pengarna ibland inte hamnar hos de avsedda mottagarna, och att organisationen borde vara bättre. Jag anser att vi verkligen måste vara uppmärksamma på motsvarigheterna till EIB i medlemsstaterna, eftersom dessa i de allra flesta fall är samarbetspartnerna. Vi bör inte alltid beskylla EIB för genomförandet, eftersom det inte utförs direkt av EIB. Så i den andra frågan håller jag med om att det är mycket viktigt att gemenskapsmedel och EIB-lån kommer fram till de avsedda mottagarna, det vill säga de små och medelstora företagen. Rådet kan inte yttra sig om skriftliga förklaringar, så med ditt samtycke, herr talman, avstår jag från att yttra mig. Angående: Initiativ i samband med vattenförvaltning och förvaltning av dricksvatten Det ungerska ordförandeskapet betonar i informationsmaterialet om prioriteringarna för sitt ordförandeskap att det särskilt önskar fästa uppmärksamhet vid frågor i samband med förvaltningen av vatten och dricksvatten samt vid extrema fenomen i anslutning till vattenresurserna. Eftersom man i programmet inte specificerar vilken politik som ska bedrivas för detta ändamål undrar jag om ordförandeskapet vill informera Europaparlamentet om exakt vilka initiativ det ämnar ta på det här området? Gör ordförandeskapet den bedömningen att de europeiska medlemsstaterna under de kommande åren kommer att ställas inför problem i samband med vattenförvaltningen och säkerheten när det gäller vattenresurserna och dricksvattnet? Enikő Győri: rådets ordförande. - (HU) Jag besvarar gärna Georgios Papanikolaous fråga om vattenresurser. Denna fråga är av särskild vikt för ordförandeskapstrion, dvs. Spanien, Belgien och Ungern. Den var en viktig aspekt i det gemensamma program som vi tog fram för över två år sedan, och varje ordförandeskap har bidragit på sitt sätt under sina sex månader för att genomföra det gemensamma programmet för en integrerad strategi inom vattenpolitiken. Vi fortsätter alltså det arbete som inleddes av Spanien och Belgien, och för vår del kommer vi att bidra genom att lägga fram slutsatser om vattenpolitik vid Europeiska rådets möte i juni 2011. Slutsatserna kommer att handla om tre huvudfrågor. Den första handlar om en integrerad hantering av extrema vattenfenomen, t.ex. översvämningar, vattenbrist, överdrivet stora mängder ytvatten samt oregelbunden fördelning av nederbörd. Den andra frågan är rollen för de ekologiska vattentjänsterna. Det är en mycket intressant fråga som jag anser att vi inte talar tillräckligt om för närvarande. Vi tar vattnet för givet och använder de så kallade ekologiska tjänster som våtmarker tillhandahåller, men vi borde faktiskt uppskatta dem mycket mer. Den tredje frågan rör ett förstärkt samarbete på vattenförvaltningsområdet, både på internationell nivå och mellan medlemsstaterna. Syftet med rådets slutsatser är att de ska bidra till kommissionens meddelande om begreppet europeiska vatten, som enligt planerna ska antas under 2012, och där kommissionen kommer att framhålla betydelsen av en hållbar förvaltning av EU-medlemsstaternas vattenresurser och vikten av att trygga vattenresurserna och vattenförsörjningen. Avslutningsvis kommer det även att anordnas konferenser och evenemang på temat vatten under det ungerska ordförandeskapet, till exempel konferensen om framtiden för de europeiska dricksvattenresurserna, som kommer att hållas den 23-25 mars i Budapest i anslutning till miljöministrarnas informella möte. Jag vill gärna göra en sista kommentar. Det är ett prioriterat mål för det ungerska ordförandeskapet att säkra inrättandet av en Donaustrategi för EU, och även i det här sammanhanget kommer skyddet av våra grundläggande dricksvattenresurser och en integrerad vattenpolitik naturligtvis att vara särskilt viktiga frågor. Georgios Papanikolaou: (EL) Herr talman! Fru minister, tack så mycket för ditt svar. Jag vill tillägga att kommissionen 2007 i sitt meddelande om problemet med vattenbrist och torka i Europeiska unionen konstaterade att EU bör bidra med medel till inrättandet av ytterligare infrastruktur för vattenförsörjning. Jag vill även påminna om att många avlägset belägna områden i EU, särskilt små ögrupper i syd som Egeiska öarna, har allvarliga problem med vattenförsörjning och dricksvatten, och att metoder som avsaltning är ytterst kostsamma. Min fråga är därför tydlig: Tänker ni i ordförandeskapet främja en diskussion om direkt EU-stöd för vattenförsörjningssystem i avlägset belägna områden, och är ni positivt inställda till detta? Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Med tanke på att Ungern och Rumänien den 3 februari utsågs till samordnare för prioriterade områden för miljöskydd i Donauregionen, särskilt när det gäller återställande och upprätthållande av vattenkvaliteten, vill jag fråga dig när dessa samordnare kommer att genomföra den prioriterade åtgärden, eftersom det kommer att bidra till att garantera kvaliteten på dricksvatten. Tack vare de projekt som ges som exempel har vi inte bara investeringar för anläggande av reningsverk för avloppsvatten, utan även för att ta fram metoder och verktyg för skydd av dricksvattenresurserna. Det är därför viktigt att vi diskuterar genomförandet av EU:s strategi för Donauregionen. Paul Rübig: (DE) Min fråga handlar också om strategin för Donauregionen. Vi vill naturligtvis stort förbättra vattenkvaliteten i Donau. Planerar alla medlemsstater att utarbeta handlingsplaner i det här sammanhanget för att gradvis ta hänsyn till avloppsreningssystemen när det gäller bifloderna så att vi även får renare bifloder, och kommer vattenkvaliteten i Donau att förbättras ända från flodmynningen? Har alla berörda medlemsstater för avsikt att utarbeta handlingsplaner för vattenkvaliteten i Donau? Enikő Győri: rådets ordförande. - (HU) Tack så mycket för följdfrågorna, som även de visar att det här är en mycket viktig fråga för EU. Jag anser att vi inte tillnärmelsevis ägnar så mycket tid åt att diskutera dessa frågor som de förtjänar. Genom att lägga fram slutsatser och till exempel uppmärksamma de vattenproblem som orsakas av extrema väderförhållanden har det ungerska ordförandeskapet för avsikt att bana vägen för kommissionen så att den kan lägga fram bästa möjliga förslag inom ramen för 2012 års vattenstrategi inför det aktuella ordförandeskapslandet och rådet. Georgios Papanikolaou nämnde problemen på Egeiska öarna. Jag anser att den här frågan är mycket viktig för de människor som bor där, och den är lika viktig i södra Italien eller i Barcelona - ni minns säkert att det rådde så stor dricksvattenbrist i Barcelona att man var tvungen att transportera vatten dit med tankbilar. Allt detta visar att det är mycket viktigt att vi tar upp dessa frågor. Genom att utarbeta slutsatser från rådet ger vi kommissionen inspiration, och när till exempel diskussionerna om den fleråriga budgetramen inleds hoppas jag att vi kan utforma slutsatserna på ett sådant sätt att vi kan rikta medel på bästa möjliga sätt för att hantera EU:s gemensamma problem på det här området. Silvia-Adriana Ţicău och Paul Rubiks ställde båda frågor om Donaustrategin. Jag besvarar gärna dessa båda frågor tillsammans. Det var en stor tillfredsställelse för oss att kommissionsledamot Johannes Hahn lade fram handlingsplanerna i början av februari i Ungern. Det finns 13 handlingsplaner, och när det gäller de frågor ni ställde om både dricksvattenresurser och rening av avloppsvatten finns det så kallade handlingsplaner för problem som kan uppstå till följd av alla möjliga scenarier med översvämningar eller torka, och var och en av handlingsplanerna leds av två länder. Jag anser att det är ett mycket bra sätt att samtidigt också stärka det regionala samarbetet om Donaustrategin. Dessutom deltar åtta EU-medlemsstater och sex tredjeländer, och det är väldigt inspirerande att vi har en så omfattande strategi som ger oss möjlighet att vidta konkreta åtgärder i alla dessa frågor. Det stämmer att inga nya medel har anslagits för detta syfte, men jag är övertygad om att befintliga projekt kan omorganiseras inom den här ramen, och genom ett förstärkt gränsöverskridande samarbete kommer vi att nå mycket effektivare resultat än om varje land vidtar åtgärder på egen hand. Det är omöjligt att vidta enskilda åtgärder för en flod som sammanbinder oss alla. Det finns naturligtvis andra utmärkta planer om detta inte genomförs, och jag hoppas därför verkligen att vi kan diskutera dessa i rådets konstellationer nu, medan Ungern fortfarande innehar ordförandeskapet. Vi gav processen en första skjuts framåt vid mötet med rådet (allmänna frågor) den 31 januari och följer uppmärksamt utvecklingen av arbetet. Arbetet fortskrider mycket bra, även inom arbetsgrupperna, och mot slutet av det ungerska ordförandeskapet kommer vi att kunna anta strategin i rådet (allmänna frågor). Europeiska rådet kommer att kunna försäkra oss om sitt stöd i det här avseendet, och sedan är det upp till oss att genomföra strategin så långt vi kan, från rening av avloppsvatten till bevarande av dricksvattenresurser. Angående: Deltagande från personer med funktionshinder och deras organisationer i beslutsfattandet kring personer med funktionshinder EU:s handikappstrategi 2010-2020 som kommissionen offentliggjort berör kring 80 miljoner personer med funktionsnedsättning inom Europeiska unionen. Kommissionen har identifierat åtta nyckelområden där åtgärder bör vidtas: tillgänglighet, deltagande, jämlikhet, sysselsättning, utbildning, social trygghet, hälsa och yttre åtgärder. EU:s institutioner och medlemsstaterna uppmanas att genomföra hela denna strategi. Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder ska de medlemsstater som fattar beslut om funktionshindrade ha ett nära samråd med funktionshindrade och de organisationer som företräder funktionshindrade och delaktiggöra dem i denna process. Tyvärr ingår inte denna bestämmelse i den nya handikappsstrategin. Har rådet vidtagit några konkreta åtgärder för att garantera respekten för den princip i FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter som säger att inget som handlar om personer med funktionshinder får göras utan att de själva deltar? Hur ställer sig rådet till att inrätta en handikappskommitté (Disability committee) som skulle vara ansvarig inför rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) och som skulle ledas av det land som har ordförandeskapet för Europeiska unionen? Anser inte rådet att kommissionen och medlemsstaterna bör delaktiggöras mer i genomförandet av FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter? Enikő Győri: rådets ordförande. - (HU) Herr talman! Även jag är mycket glad över att vi kunde ta oss tid för den här frågan. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är ett lämpligt och effektivt verktyg för att främja och skydda funktionshindrade personers rättigheter i EU, och ses som mycket viktig av både unionen och dess medlemsstater. Rådet vill påminna ledamoten om att det redan vid ett flertal tillfällen har förklarat att om vi ska kunna tillgodose funktionshindrade personers behov och garantera att de kan delta på lika villkor i samhället är det viktigt att vi gör dem delaktiga i utformningen av de beslut och den politik som gäller för dem. I sina resolutioner som antogs 2008 och 2010 har rådet konsekvent efterlyst att personer med funktionsnedsättning och de organisationer som företräder dem ska engageras i uppläggandet av politiken. Vi påminner om att rådet även antog ett direktiv som förbjuder diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Direktivet innehåller även bestämmelser om medlemskap och deltagande i arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, och är alltså en särskild åtgärd som antagits av rådet i syfte att garantera att personer med funktionshinder kan delta i beslutsprocessen. Kommissionen har också tagit fram en ny strategi för personer med funktionsnedsättning. Till vår stora glädje offentliggjordes strategin under hösten, och den inriktas främst på genomförandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det ungerska ordförandeskapet har för avsikt att lägga fram förslag till slutsatser inför rådet i samband med strategin, så att den kan antas i slutet av det ungerska ordförandeskapet i juni. När det gäller inrättandet av en separat handikappskommitté (Disability committee) har rådet hittills inte fått in något förslag om den frågan för övervägande. I detta sammanhang påminner vi om att rådet endast kan agera som lagstiftare på förslag från kommissionen. Vi tänker naturligtvis alltid på parlamentet, men det är så lagstiftningsarbetet fungerar i EU. Vilija Blinkevičiūt: (LT) Herr talman! I januari i år förklarade kommissionens vice ordförande Viviane Reding vid ett möte i Europaparlamentet på initiativ av Europeiskt handikappforum, att vissa EU-medlemsstater inte stöder rådets direktiv om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Antidiskrimineringsdirektivet är därför en av de viktigaste frågorna på människorättsområdet, särskilt när det gäller att garantera funktionshindrades rättigheter. Planerar Ungern, som det land som för närvarande innehar ordförandeskapet för rådet, att vidta några särskilda åtgärder för att detta direktiv ska antas och ses över, och vilka åtgärder kommer ni specifikt att vidta för att bana väg för direktivet? Ádám Kósa: (HU) Fru minister! Tack så mycket för ditt svar. Jag vill uppmana rådet att ägna uppmärksamhet åt frågan om funktionshindrade personers delaktighet eftersom den är mycket viktig. Frågan påverkar även parlamentets arbete när det gäller ledamöternas möjligheter att delta i processen, eftersom vi ju företräder folket. Jag vill berömma ordförandeskapet för att ni på hög nivå tar upp frågan om funktionshinder fram till slutet på ordförandeskapstrion. Min fråga är om de följande ordförandeskapen också kommer att behandla frågan om funktionshindrade på samma nivå. Enikő Győri: rådets ordförande. - (HU) Tack så mycket för följdfrågorna. När det gäller den första frågan från Vilija Blinkevičiūtom utvecklingen i fråga om antidiskrimineringsdirektivet skulle jag kunna säga saker som ”ja, vi kommer att lösa den”, vad det nu kan vara värt, men det kommer jag inte att göra. Vi vet alla hur plågsamt svårt det har varit att göra framsteg med detta lagstiftningsförslag under de senaste tre åren. Även vi vill naturligtvis göra framsteg med den här frågan. För att kunna göra det på ett trovärdigt sätt försöker vi inrikta oss på den delen av direktivet som just rör funktionshinder. Vi planerar därför att diskutera de aspekter som rör funktionshindrade i två rundor, och jag hoppas att vi lyckas övertyga medlemsstaterna om att gå vidare åtminstone i det avseendet. Vi arbetar alltså inte i alla riktningar, utan vill i stället koncentrera oss på den frågan. Jag måste säga att detta är mycket svårt. Medlemsstaterna hänvisar ofta till finansiella problem och svårigheter. Den föregående regeringen i mitt hemland tvingades också att begära en förlängning för att kunna genomföra EU-politik och nationell politik på det här området, till exempel att undanröja hinder, och i tider av kris och åtstramningar är allt detta svårt för medlemsstaterna. Jag anser emellertid, särskilt med tanke på att vi åtog oss att göra vårt ordförandeskap till ett ordförandeskap som inriktas på mänskliga frågor, att vi verkligen måste göra framsteg i denna mycket viktiga fråga. Precis som Ádám Kósa alltid säger handlar detta inte bara om personer med funktionsnedsättning, utan om många andra människor, från unga mödrar till äldre människor, många fler än dem vi kallar funktionshindrade - och med det vill jag säga att rådet absolut har ett stort ansvar att göra framsteg i den här frågan. Ádám Kósa frågade hur vi kan involvera parlamentet på ett bättre sätt, hur vi kan samarbeta. Jag anser att Ádám Kósa, som ordförande för tvärpolitiska gruppen för funktionshinder, gör ett utmärkt arbete och upprätthåller mycket goda förbindelser med både rådet och ordförandeskapet och med kommissionen. Precis som vi kan se på många områden är det så att om parlamentet spelar en vägledande roll - och jag är övertygad om att parlamentet är vägledande i frågor som rör funktionshinder - kan kommissionen och rådet inte göra annat än att följa parlamentets vägledning. Vägledningen kan inbegripas i kommissionens förslag, som därefter läggs fram för rådet. Strategin för romer, alltså betänkandet av Lívia Járóka som antogs av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i måndags, har till exempel en god chans att inbegripas i kommissionens förslag, och därefter läggas fram för rådet. Jag skulle därför rekommendera den vägen, och jag skulle välkomna det om detta utmärkta samarbete kan fortsätta. (EN) Vi kommer att översända skriftliga svar på de frågor som vi inte hade tid att besvara. Talmannen: Det stämmer, men jag kommer att låta Nikolaos Chountis ställa en följdfråga till denna fråga. Nikolaos Chountis: (EL) Herr talman! Jag vill inte att den fråga jag lade fram ska tas upp till debatt. Jag uppskattar den ansträngning ni gör och vill inte störa ordningen. Jag har bara en kommentar, som inte berör eller påverkar ordförandeskapet uttryckligen, och jag ska fatta mig kort. Jag ville bara säga att eftersom vi har ett problem med frågan om parlamentarisk kontroll, vilket du är fullständigt medveten om, har det hänt tre gånger i plenum att vi inte har haft en frågestund med rådet, och förfarandena minskar den tid som finns tillgänglig. Jag ber dig därför att diskutera med presidiet hur den tiden kan spikas för frågestunden. Tack så mycket för den ansträngning du har gjort. Jag vill inte gå över tiden, och vill inte heller att min fråga ska tas upp till debatt. Jag tackar ministern som var redo att besvara frågan och väntade. Talmannen: Nikolaos Chountis, jag förstår ditt klagomål och håller fullständigt med dig. Det är emellertid inte presidiet som fattar beslut om tidsplanen, innehållet eller talartiden i debatterna - det är bisarrt nog talmanskonferensen, som alltid försöker föra upp för många punkter på föredragningslistan. Det är presidiets ledamöter, däribland jag själv, som sedan blir tvungna att hantera de problem som detta skapar och bringa ordning i röran. Jag ber om ursäkt till alla som inte ropades upp. Precis som Enikő Győri helt riktigt sade kommer de frågor som hon inte hade tid att besvara i kväll - och dem som hon har besvarat mycket bra - att besvaras skriftligen. Frågor som på grund av tidsbrist inte har besvarats kommer att besvaras skriftligen (se bilaga). Frågestunden är härmed avslutad.

sv

Den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna (kortfattad redogörelse) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Thomas Mann, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna (2010/2027 (INI)). Thomas Mann: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Utskottet för sysselsättning och sociala frågor sände ut en viktig signal när det gäller frågan om demografisk förändring. För det första har ett kombinerat paket för unga och gamla satts samman. Det innehåller ett nytt innovativt synsätt som bygger på rättvisa mellan generationerna. Vi tänker i termer av samarbete mellan generationerna istället för att man lever parallellt sida vid sida. För att ge debatten en stabil grund bör medlemsstaterna utarbeta balansräkningar mellan generationerna. Detta kommer att möjliggöra att tillförlitligt återge och förutsäga betalningsströmmar mellan årgångarna. Det kommer att vara lätt för de statistiska kontoren att räkna ut hur höga skatteintäkterna, socialförsäkringsavgifterna och pensionsutbetalningarna är. Denna ”generationskontroll” är främst avsedd för att införa en lagstadgad konsekvensbedömning av de önskade effekterna och de oönskade sidoeffekterna i samband med generationernas kostnadsbördor. Den är tänkt att vara obligatorisk i alla våra medlemsstater och på EU-nivå. Vi sänder också en tydlig signal till kommissionen och rådet när det gäller pensioner. Vi behöver inte en enhetlig europeisk pensionsålder. I stället bör man titta på de nationella pensionsåldrarna. Äldre arbetstagare ska inte mot sin vilja tvingas att sluta arbeta på grund av en godtyckligt fastställd obligatorisk pensionsålder. I sin dom i oktober avvisade Europeiska unionens domstol också tydligt påtvingad pensionering på grund av uppnådd pensionsålder. Pensionärer har full rätt till att söka lediga anställningar och får inte missgynnas på grund av sin ålder. För äldre medborgare kräver vi ett initiativ kallat ”EU-pakt sysselsättning 50plus”. Tre mål ska uppnås senast 2020. För det första ska sysselsättningsgraden för arbetstagare över 50 öka till över 55 procent. För det andra måste förtidspensionering och ekonomiska incitament till sådan avvecklas i hela Europa. För det tredje kommer medel att ställas till förfogande i medlemsstaterna för personer över 60 så att de kan stanna kvar på arbetsmarknaden längre. I andra änden av åldersskalan finns ungdomarna. Vi kräver en EU-garanti för ungdomar. Efter en arbetslöshetsperiod på högst fyra månader ska alla ungdomar erbjudas en arbetsplats, en lärlingsplats eller andra utbildningsmöjligheter. Härvid måste principen ”stödja och kräva” gälla. Att stödja är emellertid inte någon enkelriktad verksamhet. Om ungdomarna inte har tillräckliga kvalifikationer ska de ha möjlighet att skaffa sig dessa för att bli anställningsbara. Jag blev mycket glad över att se att kommissionen redan har tagit upp ett av de initiativ som efterlyses i mitt betänkande. För några veckor sedan utsågs 2012 till Europeiska året för aktivt åldrande. Det är rätt signal vid rätt tidpunkt. Det enda smolket i glädjebägaren är beslutet av en majoritet i utskottet att begära ytterligare antidiskrimineringsbestämmelser. Följaktligen kommer nya kriterier att fastställas för äldre personer i samband med tecknande av försäkringsavtal, vid semesterbokning och bilhyrning. Det kommer bara att öka byråkratin och medföra höga finansiella kostnader som inte gör rättvisa åt den grundläggande idén om att på ett effektivt sätt skydda människor mot utestängning. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har därför lagt fram ett alternativt resolutionsförslag som inte innehåller denna begäran. Annars var dock vi överens i utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Med hjälp av ett flertal gemensamma resolutionsförslag och 22 kompromissändringsförslag nådde vi ett brett samförstånd. Jag vill tacka mina kolleger och mina kolleger från andra grupper för deras konstruktiva samarbete. Vi kan och vi kommer att kunna sammanföra unga och gamla. Jag hoppas att vi med detta betänkande om rättvisa mellan generationerna tillsammans har tagit ett viktigt steg framåt. Seán Kelly: (EN) Herr talman! Jag tackar Thomas Mann för att ha gett oss en sammanfattning av dessa mycket viktiga förslag. Jag anser att det viktigaste när det gäller äldre människor är att vi måste förändra vår inställning till pensionering och även till arbete. Pensionering bör helst ske gradvis och vara frivillig i stället för obligatorisk. En person som besökte mig för två veckor sedan berättade att han hade gått i pension. Jag frågade om han var 65 och han sade ”Nej, men om jag hade väntat tills nästa år, skulle jag ha blivit tvingad att gå i pension. Nu kunde jag gå på mina egna villkor”. Om han hade kunnat fortsätta till 67 eller 70 skulle han ha gjort det. Jag tycker att det är en mycket viktig poäng som vi bör ta till oss. Sedan anser jag att framför allt unga människor är missgynnade och ungdomarna i mitt land, Irland, är den mest missgynnade gruppen någonsin eftersom de nu står med den stora skulden från bankkrisen. Trots att de är högutbildade har de endast ett val, nämligen att köpa en biljett utomlands om de vill arbeta, för på hemmaplan finns det inga jobb. Vi behöver förnyelse när det gäller vårt sätt att anställa unga människor. Jag välkomnar särskilt Thomas Manns förslag att om de är utan arbete i flera månader, bör man åtminstone ge dem något slags jobb. Detta är mycket positiva förslag och jag välkomnar dem. Vilija Blinkevičiūt: (LT) Jag vill verkligen gratulera föredraganden, eftersom jag definitivt håller med om många av de åtgärder som anges för att bemöta den demografiska utmaningen och stärka solidariteten mellan generationerna. Men när det gäller de äldre kan jag inte hålla med om avskaffandet av bestämmelsen om förtidspension. Mycket ofta tvingas äldre gå i förtidspension på grund av vissa omständigheter, och ofta inte av egen vilja. Med tanke på följderna av den ekonomiska krisen är dock möjligheten till att gå i förtidspension ofta det enda sättet för äldre människor som har blivit uppsagda att klara sig. Eftersom de nationella pensionssystemen skiljer sig åt mellan medlemsstaterna måste vi ta hänsyn till praxis i alla medlemsstater, och inte följa exemplet i ett land eller i ett fåtal länder. Elizabeth Lynne: (EN) Herr talman! Jag vill tacka Thomas Mann så mycket för hans arbete och för det goda samarbetet i utskottet. Jag är glad över att så många av mina ändringsförslag antogs i utskottet. Vi måste inse det faktum att många äldre fortfarande behandlas illa i många medlemsstater och det värsta exemplet på detta är naturligtvis övergreppen mot äldre. Men äldre behandlas illa även på andra sätt, genom åldersdiskriminering i arbetslivet, och därför är jag glad över att vi i detta betänkande begär en korrekt tillämpning av 2000 års direktiv om sysselsättning, och att äldre ska upplysas om sina rättigheter. Jag är också glad över att man godtog mitt ändringsförslag om att avveckla den obligatoriska pensionsåldern, samtidigt som man fortsättningsvis fastställer en fast pensionsålder på medlemsstatsnivå. Det är fel att äldre mot sin vilja tvingas att sluta arbeta, om de vill fortsätta och fortfarande har förmågan att göra det. Vi måste också fortsätta med att utöva påtryckningar på rådet för att häva blockeringen av det övergripande direktivet om tillgång till varor och tjänster som, bland annat, omfattar åldersdiskriminering. Det är på tiden att äldre människor får samma rättigheter som alla andra. Jag ber er vänligen att rösta för det ursprungliga betänkandet och inte för PPE:s ändringsförslag. Peter Jahr: (DE) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden Thomas Mann för hans utmärkta betänkande. Jag anser att rättvisa mellan generationerna är ett viktigt kännetecken för ett utvecklat samhälle. I själva verket betyder detta att ingen generation måste, eller bör, leva på någon annans bekostnad. Det som är logiskt och självklart i människors privatliv och inom familjen är svårare att återge i samhället. Om staten tar krediter som den inte kan betala tillbaka belastas kommande generation. Den som överutnyttjar råvarorna skadar kommande generation. Ordspråket om att vi bara har lånat jorden från våra barnbarn är kanske det bästa sättet att få bukt med detta problem. För mig betyder detta att vi måste granska varje handling, varje reglering och varje direktiv för att se till att de ger rättvisa mellan generationerna. Jag anser att detta betänkande är ett viktigt steg i rätt riktning. Olga Sehnalová: (CS) Frågan om solidaritet mellan generationerna har många olika aspekter, något som föredraganden Thomas Mann beskriver väl i sitt betänkande. En av de viktigaste sakerna är frågan om trygghet vid ålderdom, och i synnerhet en hållbar och stabil finansiering av ålderdomen, som garanterar en anständig pensionsnivå på lång sikt. Jag anser därför att det finns ett problem med punkt 99 i detta betänkande, där föredraganden bland annat fastslår att det är nödvändigt att ersätta ett kontinuerligt fonderat pensionssystem med ett system baserat på kapitalfonder. Den nuvarande krisen pekade också på faror som är förbundna med att försvaga vissa privata pensionsfonders solvens, som har drabbats hårt av sjunkande räntor och en minskning av värdet på investeringarna. Under 2008 förlorade privata pensionsfonder mer än 20 procent av sitt värde. Som ett resultat av nedgången i deras solvens, var man också tvungen att sälja dess tillgångar med förlust. Många av dessa tynar fortfarande bort på gränsen för solvens. Pensionsfonder på fonderat kapital kan inte vara ett svar på den demografiska utvecklingen. De är främst finansiella produkter med icke-försumbara risker. Jag anser därför att det inte är rimligt att utsätta en så grundläggande social uppgift, som att garantera värdighet under ålderdomen, för sådana risker. Miroslav Mikolášik: (SK) Demografiska förändringar ändrar gradvis befolkningsstrukturen och ålderspyramiden i grunden. Det genomsnittliga födelsetalet inom EU är 1,5 barn, vilket helt klart är bland de lägsta i världen. Resultatet av detta är att vi kan förvänta oss allvarliga problem i samband med befolkningens åldrande i det europeiska samhället. En av orsakerna till detta är enligt min mening den mycket begränsade utvecklingen av vissa strukturer, vilket hindrar många från att utöka sina familjer. Politiska åtgärder som syftar till att harmonisera arbets- och familjelivet, samt skattelättnader och andra understöd är en viktig förutsättning för att öka födelsetalen. Å andra sidan måste vi anta rättsakter för att förbättra integreringen av äldre i arbetslivet, som måste åtföljas av ett avskaffande av den orättvisa åldersdiskriminering som förekommer. Jag välkomnar och jag stöder till fullo den så kallade politiken för aktivt åldrande vars syfte är att möjliggöra för människor att även vid hög ålder hålla sig friska, delta i samhällslivet, och förbättra kvaliteten - inte bara av sina egna liv utan också för samhällslivet som helhet i en anda av solidaritet mellan generationerna. Elena Băsescu: (RO) Det aktuella problemet är att unga och gamla människor har svårt att hitta ett arbete. Uppgiften att uppnå rättvisa mellan generationerna blir därför en av de största sociala utmaningarna för den europeiska och nationella politiken under de kommande åren. Att främja flexicuritykonceptet och målet i Europa 2020-strategin om att nå en sysselsättningsgrad på 75 procent anser jag vara ett stort steg i denna riktning. Enligt min mening borde både kommissionen och rådet inleda en folkräkning av generationerna som ett sätt att ge information. Det är också nödvändigt att öka Eurostats indikatorer för hållbar utveckling i samtliga medlemsstater. Jag skulle vilja avsluta med att gratulera Thomas Mann eftersom han i sitt betänkande har lyckats med att fastställa flera mycket attraktiva lösningar. Dessa omfattar initiativet EU-garanti för ungdomar och initiativet ”EU-pakt sysselsättning 50plus”. Petru Constantin Luhan: (RO) Under de kommande åren kommer vi att, förutom effekterna av krisen, ställas inför många andra stora utmaningar. En av de största är den demografiska förändringen och avfolkningen av vissa regioner som det resulterar i. Medlemsstaterna kommer att ha en viktig roll att spela när det gäller att skapa förutsättningar som gör att konsekvenserna för medborgarna blir så få som möjligt. De kommer att behöva ett starkt stöd som grundar sig på deras fastställda behov, särskilt genom användning av lämpliga EU-finansieringsinstrument, som strukturfonderna. För att hantera dessa kommande utmaningar anser jag att särskild uppmärksamhet måste riktas mot ungdomar, genom att engagera dem i samhällslivet. Vi måste investera i ungdomar och erbjuda dem tillgång till lämplig utbildning, följt av möjligheten att få ett lämpligt arbete eller uppmuntra dem till att göra karriär som företagare. Jag anser att detta ger oss möjlighet att garantera social integration för ungdomar och att bekämpa en av de viktigaste orsakerna till sjunkande födelsetal och de socioekonomiska skillnaderna mellan generationerna. Cecilia Malmström: Herr talman! Låt mig börja med att tacka och gratulera Thomas Mann för hans utmärkta betänkande. Det ger en mycket grundlig och omfattande analys av de utmaningar som vi står inför på det demografiska området. Kommissionen är mycket nöjd över att man i betänkandet belyser strategier för hur medlemsstaterna och EU ska kunna förbereda sig för en åldrande befolkning, och hur vi kan hantera följderna av detta på ett bättre sätt. I ditt betänkande presenterar du en mängd praktiska lösningar i detta avseende: handlingsprogrammet för aktiva äldre, initiativet EU-garanti för ungdomar, initiativet ”EU-pakt sysselsättning 50plus”, initiativet ”Age-Management”, initiativet ”Tandem mellan generationer”, etc. Det innehåller även en hel del intressanta förslag för att definiera och tillämpa solidaritet mellan generationerna, eftersom det är - vilket du också nämnt - ett mål för EU efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Som ni vet har kommissionen redan antagit två viktiga initiativ på detta område: vår grönbok om pensioner, som kommer att följas nästa år av en vitbok om framtida verksamhet, och vårt förslag - grundat på ditt förslag, Thomas Mann - att utse 2012 till Europeiska året för aktivt åldrande. Kommissionen lägger inom kort fram sin tredje EU-rapport om demografiska frågor, som kommer att innehålla en beskrivning av den senaste befolkningsutvecklingen. Den kommer också att visa hur den ekonomiska krisen har påverkat medlemsstaterna när det gäller deras förmåga att förbereda sig för den åldrande befolkningen. Det kommande decenniet kommer att medföra djupgående demografiska förändringar för Europeiska unionen. Den stora årskull som föddes under babyboomen närmar sig pensionsåldern, samtidigt som de nya årskullar som kommer ut på arbetsmarknaden är mycket mindre. I den nya generationen européer finns troligtvis också fler med invandrarbakgrund, och denna förändring medför utmaningar för medlemsstaternas politiker. Om vi inte lyckas mobilisera vår underutnyttjade demografiska potential, kommer detta bli ett stort hinder för att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Det krävs en insats för att främja ett aktivt åldrande, för att förbättra ungdomars situation på arbetsmarknaden, för att bättre integrera invandrare och deras barn, samt för att främja arbetskraftsinvandring och göra det lättare att förena arbete och vårdansvar. Från kommissionens sida ser vi fram emot att aktivt få arbeta tillsammans med parlamentet i detta gigantiska arbete. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 11 november 2010, kl. 12.00. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Giovanni Collino: Herr talman, mina damer och herrar! I mänsklighetens historia har de stora förändringarna inom samhällena skett genom inflytande av två variabler: den demografiska faktorn och den religiösa faktorn. I vår tid sammanfaller dessa två faktorer på ett riskfyllt sätt. Även om det nu länge har talats om ”en krock mellan civilisationer” och hur viktigt det är för EU att utgöra ett exempel på civil samlevnad bland vitt skilda kulturer, innebär den åldrande europeiska befolkningen och de sjunkande födelsetalen att vi också måste tänka om när det gäller produktivitetsfaktorn. Så länge våra äldre måste finansiera våra ungdomar som inte kan hitta arbeten och som blir allt färre till antalet, kommer det bara att finnas två möjliga vägar som är öppna för oss: att låta andra, icke-européer, stå för vår tillväxt eller överlämna oss till svängningarna på den internationella finansmarknaden, som kan göra vårt kapital produktivt. Bara om de två generationerna blir till resurser för varandra och arbetar tillsammans för en gemensam utvecklingsplan kan vi äntligen börja tala om en europeisk tillväxt. Jag uppmanar föredraganden, dig herr talman, och er, mina kolleger, att överväga att hålla en utfrågning om en ny EU-politik för ekonomisk utveckling som grundas på generationernas bidrag, för att maximera unga och gamlas bidrag till EU:s tillväxt. Corina Creţu: Jag vill uttrycka mitt stöd för idén om initiativet ”EU-pakt sysselsättning 50plus”, som skulle komplettera Europa 2020-strategins mål om att uppmuntra äldre till att vara aktiva på arbetsmarknaden. Under de kommande tio åren beräknas arbetskraften minska med 3 miljoner, just när EU har ett av de lägsta födelsetalen i världen. Andelen medborgare på arbetsmarknaden över 55 år ligger under målet på 50 procent som fastställts i Lissabonstrategin. I en tid när ålderspyramiden allt mer domineras av den äldre generationen, anser jag att det krävs konkreta åtgärder för att hitta en balans mellan behovet av social solidaritet och ineffektiviteten i de sociala trygghetssystemen som nu står inför nya ekonomiska och demografiska utmaningar. Jag anser att vi behöver den erfarenhet som äldre arbetstagare har men som för tillfället inte utnyttjas tillräckligt bra, på grund av diskriminerande föreställningar som måste bekämpas mer effektivt. Sist men inte minst vill jag betona att äldre kvinnor fortfarande utsätts för flera former av diskriminering i fråga om kön och ålder. Det måste riktas mer uppmärksamhet mot de äldres situation och mot ensamstående kvinnor som på grund av vissa orsaker, som en längre förväntad livslängd, svarar för en allt större andel av befolkningen. Vasilica Viorica Dăncilă: EU genomgår en demografisk förändring. Vi står inför en stor utmaning: Hur ska vi bibehålla jämvikten mellan dels respekten för sociala rättigheter och tjänster och dels principen ”ett samhälle som är till för alla”? Jag tror att det gagnar samhället som helhet om vi drar nytta av färdigheterna hos människor som snart ska gå i pension. Därför behöver vi uppmuntra de offentliga myndigheter, företag i den privata sektorn och icke-statliga organisationer som med nyskapande program engagerar äldre personer i olika verksamheter. De viktigaste instrumenten för att åstadkomma solidaritet mellan generationerna är dialogen mellan arbetsmarknadens parter och att frågan diskuteras med de grupper som berörs. Det går att utveckla program för detta, även inom utbildningsväsendet, så att vi uppmärksammar ungdomar på problemen och underlättar dialogen med de äldre. Samtidigt är det också bra att uppmuntra åldersblandade team i arbetslivet och företag som tar sådana initiativ. Generationsblandning stärker vår konkurrensförmåga och bidrar till att göra den ekonomiska tillväxten mer harmonisk. Tack vare Europeiska socialfondens stöd till samhällsekonomin, och i finansiellt avseende, kan vi skapa och utveckla konkreta program för ett aktivt åldrande som främjar solidariteten mellan generationerna. Robert Dušek: Betänkandet om den demografiska utmaningen tar upp de sociala och ekonomiska problem som uppstår genom att befolkningen åldras alltmer, vilket belastar framtida generationer tungt. Att sörja för rättvisa mellan generationerna är ett av de viktigaste målen för EU:s socialpolitik. EU:s befolkning blir allt äldre. Födelsetalet i EU-staterna har förblivit lågt. Invandringen har visserligen kompenserat det otillräckliga födelsetalet i många länder, men det kan inte betraktas som ett framsteg. En stor andel av invandrarfamiljernas barn är dåligt utbildade och får svårt att hitta ett jobb. Flertalet invandrare bygger upp egna sociala nät utan att integrera sig i samhället. Jag håller med föredraganden om att invandring bara kan tillåtas om invandrarna är villiga att anpassa sig och deras värdland kan tänka sig att ta emot dem. Ett annat dolt problem är var i samhället barnen föds. De flesta barn föds i invandrarfamiljer eller i samhällets svagaste och mest utsatta socialgrupper. I dag är situationen i regel den att välkvalificerade personer, som tar sitt ansvar i livet, ofta bara får ett barn, medan missanpassade och socialt utsatta personer i snitt får fyra barn. De löser således ofta sina ekonomiska problem genom att skaffa fler barn. Jag skulle därför välkomna inte bara de metoder som föredraganden föreslår, utan också ett stödprogram för att öka födelsetalen bland välkvalificerade och ansvarsfulla personer, inte - som i dag - bland de missanpassade. Edite Estrela: (PT) Den demografiska förändringen hör till EU:s främsta utmaningar. För 100 år sedan utgjorde européerna 15 procent av jordens befolkning, medan siffran år 2050 bara beräknas bli 5 procent. Denna allvarliga situation har redan gått ut över ekonomin, våra sociala välfärdssystem och själva samhällsstrukturen. Därför behövs det snarast åtgärder som får födelsetalen att öka. Undersökningar indikerar en betydande skillnad mellan det antal barn som familjer önskar sig och det antal som de faktiskt har: i det ena fallet rör det sig om 2,3 barn, i det andra om 1,5 barn. Den åldrande befolkningen är en utmaning som EU kan reagera på genom att föra en politik som gynnar kvinnors sysselsättning i alla åldersgrupper och som tillvaratar hela sysselsättningspotentialen hos kvinnor och invandrare. Inte minst Portugal har agerat föredömligt när det gäller förskolor och daghem, bättre system för graviditets- och föräldraledighet och politiska åtgärder som gör det lättare att förena arbete och privatliv. José Manuel Fernandes: Om dagens demografiska utveckling fortsätter får vi se en omfattande förändring i befolkningsstrukturen och ålderspyramiden på ett antal års sikt. Uppskattningsvis minskar antalet unga människor i åldern 0 till 14 år från 100 miljoner år 1975 till 66 miljoner år 2050. Antalet människor i arbetsför ålder minskar från dagens 331 miljoner till 268 miljoner år 2050. Dessutom kommer den andel av befolkningen som är äldre än 80 år att öka från 4,1 procent år 2005 till 11,4 procent år 2050. Befolkningens åldrande är för närvarande en av EU:s största utmaningar. EU och medlemsstaterna måste vidta samordnade åtgärder snarast, inte minst därför att vi redan nu kan konstatera att ungdomsarbetslösheten är hög och finansieringen av pensionerna besvärlig. Vi behöver därför främja grundläggande värderingar som rättvisa och solidaritet mellan generationerna, på ett sätt som tar ett samlat grepp om pensionerna, budgeten, statsskulden och sjukvårds- och rehabiliteringssektorn, främjar födelsetalet, slår vakt om familjen och motverkar diskriminering. Detta bör vi göra genom att skapa intelligent och hållbar tillväxt för alla, helt i linje med strategin Europa 2020. Tunne Kelam: Ett människovärdigt samhälle kan bara bygga på en princip: rättvisa och solidaritet mellan generationerna. Rättvisa förutsätter solidaritet. EU måste lösa två problem: den höga ungdomsarbetslösheten och osäkerheten kring hur vi ska finansiera våra pensioner. Från och med 2015 kommer antalet människor över 60 år att öka med 2 miljoner årligen. Men samtidigt är det minskande födelsetalet det huvudproblem som vi måste lösa. Vi har levt med denna utveckling i flera årtionden. Den lägger allt tyngre bördor på den unga generationen. När denna glesnar alltmer kan det utlösa konflikter om hur bördorna ska fördelas. Vi borde se äldre människor som en tillgång. Deras erfarenhet och vilja att aktivt medverka till att bygga upp samhället borde uppmuntras på alla plan. Miljontals äldre familjemedlemmar tar hand om såväl yngre som äldre i samhället. Därigenom bidrar de på ett informellt sätt till att stärka solidariteten mellan generationerna, vilket medlemsstaterna borde sätta värde på och erkänna. En av de viktigaste lösningarna är att ge en mer framträdande roll åt det civila samhället, som har en mångårig tradition av att organisera sociala stödinsatser. Jag stöder också Age Platforms initiativ att utropa 2012 till året för solidaritet mellan generationerna. Elisabeth Köstinger: Thomas Manns betänkande sätter fingret på problem som vi behöver befatta oss mer med. Den omfattande förändringen av EU:s befolkningsstruktur blir alltmer uppenbar: födelsetalet i EU är för närvarande 1,5 barn per kvinna. Vi behöver ta hänsyn till detta då vi utformar vår politik. Å ena sidan behöver vi framhålla vikten av praktikplatser och arbetstillfällen för ungdomar. Förslaget om en EU-garanti för ungdomar är intressant och väl värt att studera närmare. Tanken är att ungdomar senast efter fyra månaders arbetslöshet ska erbjudas ett arbete, en lärlingsplats eller någon annan utbildningsmöjlighet. Det behöver emellertid också påpekas hur viktigt det är med ett ”aktivt åldrande” och rättvisa mellan generationerna. Även på det här området behöver vi förändra situationen i framtiden. Jag stöder Thomas Manns betänkande. Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Mina damer och herrar! Vår demografi förändras, antalet arbetande minskar och födelsetalen krymper. Därmed uppstår det en åldersklyfta i världen. Det är ytterst angeläget att skapa ett initiativ mellan generationerna, riktat till äldre människor, och att integrera dessa bättre i det övriga samhället. Det är särskilt viktigt att förbättra de äldres bostadssituation och hälsa, i synnerhet i regioner där befolkningen minskar med 20-30 procent. I exempelvis Bulgarien uppgår genomsnittspensionen till 100 euro, så visst behöver vi se till att pensionärerna får en bättre och mer värdig tillvaro. Det är viktigt att upprätta en förteckning över de allvarligaste problemen, så att vi får möjlighet att hitta konkreta lösningar. Vissa regioner har dessutom hanterat det åldrande samhället och dess konsekvenser på ett bra sätt - det viktigt att följa sådana förebilder. Det gäller särskilt i samband med det europeiska året för aktivt åldrande. Tack. Iosif Matula: Mot bakgrund av att befolkningen minskar och åldras i flertalet medlemsstater hör det demografiska problemet till de allvarligaste utmaningarna för EU:s stater och regioner. Här finns demografiska risker som behöver prioriteras i den socialpolitik som förs på EU-nivå. Befolkningen fortsätter att åldras och födelsetalen att sjunka medan de demografiska klyftorna består. I det läget måste politiken hitta konkreta åtgärder som kan motverka följderna. Invånarantalet i konvergensområdena har minskat avsevärt de senaste 20 åren. Detta gäller i synnerhet ungdomar, som spelar en betydelsefull roll för att utjämna skillnader mellan stad och landsbygd och överbrygga de demografiska klyftorna. Detta är ett viktigt mål för sammanhållningspolitiken. Vi måste göra det konkret fördelaktigt att leva på landet. Det handlar om allt från att stödja investerare till att bygga ut bredbandsnätet. Enligt Eurostat ökar arbetstagarnas genomsnittsålder med 7 procent fram till år 2060. Medlemsstaterna behöver föra en politik som tydligt och konsekvent främjar solidariteten mellan generationerna och får människor att stanna på arbetsmarknaden till mycket högre ålder än i dag. Rareş-Lucian Niculescu: Thomas Manns betänkande är välkommet. EU:s demografiska problem blir alltmer uppenbara och slår särskilt hårt mot landsbygden. Statistiken visar att bara 7 procent av EU:s jordbrukare är yngre än 35 år, medan 4,5 miljoner jordbrukare ska gå i pension de närmaste 10 åren. Det finns en risk för att den arbetsföra befolkningen minskar på landsbygden, vilket går ut över jordbrukets framtida produktivitet. Det behövs nya instrument för att ta itu med landsbygdens demografiska problem. En av de viktigaste frågorna är att se till att alla har tillgång till utbildning, så att ungdomar på landsbygden kan yrkesutbilda sig och jordbruket framstår som en intressant bransch för dem. En annan viktig punkt vore om samtliga medlemsstater genomförde åtgärder mot förtidspensioneringarna bland jordbrukare och åtgärder som ger yngre jordbrukare en bra start. Båda dessa åtgärdspaket skulle skapa betydligt gynnsammare driftsvillkor för jordbruket genom att öka nyrekryteringen av jordbrukare. Sist men inte minst har vi en annan nyckelfråga: att hjälpa näringsidkare att få tillgång till stöd för jordbruksprojekt. Detta är definitivt ett incitament, som i synnerhet kan bidra till att få ungdomar att välja jordbrukarbanan. Kristiina Ojuland: Herr talman! Jag välkomnar min kollega Thomas Manns betänkande, som tar upp flera avgörande frågor som EU ställs inför när som helst - om vi inte är där redan i dag. De franska protesterna härförleden mot höjningen av pensionsåldern visar att unionsmedborgarnas förväntningar inte går ihop med den allmänna demografiska utvecklingen. Européerna fortsätter att leva allt längre, samtidigt som befolkningsunderlaget krymper. Dessa båda trender resulterar oundvikligen i skattehöjningar för framtida generationer, såvida inte pensionssystemet reformeras i grunden. Känslomässigt kan man ju förstå de protester som den franska pensionsreformen utlöste. Mot bakgrund av EU:s demografiska situation får man dock konstatera att den franska regeringens förslag, som parlamentet sedermera stödde, är den enda tänkbara reaktionen om Frankrikes arbetstagare och pensionärer ska slippa ställas på bar backe i framtiden. Regeringarna i EU:s medlemsstater måste fortsätta dialogen med sina medborgare och öppna deras ögon för de demografiska förändringarna och de socioekonomiska utmaningar som blir följden. Utan att bygga upp ett samförstånd går det aldrig att genomföra de impopulära reformer som krävs. Siiri Oviir: Trots en omfattande invandring och något högre födelsetal blir EU:s invånare varje år allt äldre. Det ställer oss inför nya problem och utmaningar. Var och en som granskar EU:s ålderspyramid förstår att vi måste engagera oss mycket starkare för äldres situation på arbetsmarknaden. Enligt betänkandet ger befolkningens åldrande oss samtidigt en stor chans att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen genom att förbättra vår konkurrens- och innovationsförmåga. Det håller jag med om. Visst är det av stor vikt att öka sysselsättningen bland äldre, men det gäller att angripa orsakerna, snarare än följderna. Kanske borde vi prioritera att öka födelsetalet. EU:s erfarenhet av att integrera invandrare visar att lösningen inte är att uppmuntra invandring. Tvärtom! Efter den integrationsvåg som svept över EU befarar ursprungsbefolkningen nu att den kan bli en minoritet i sitt eget land, och att invandrarna vägrar att anpassa sig till landets språk och kultur. Oroväckande många européer har reagerat genom att stödja extremhögern, vars principer strider mot EU:s värderingar. Den som analyserar EU:s åldrande demografi finner det beklagligt och motsägelsefullt att ungdomsarbetslösheten är så hög, inte minst i Östeuropa, och att vi inte ger ungdomar den uppskattning de är värda. Det kan uppstå konflikter om hur bördorna ska fördelas. För att förebygga dem är det utan tvekan avgörande att vi sörjer för rättvisa mellan generationerna. Rovana Plumb: Europa åldras snabbare än övriga kontinenter. Det är oroväckande att den andel av befolkningen som är äldre än 65 år, jämfört med den andel som är i arbetsför ålder (mellan 15 och 64 år), fördubblas från 25,4 procent till 53,5 procent fram till 2060. I Rumänien ökar andelen i alarmerande takt: från 21,3 procent år 2008 till 65,3 procent år 2060. Mot bakgrund av hur mycket och snabbt befolkningen åldras behöver medlemsstaterna anpassa sin sysselsättningspolitik. Det handlar om jämställdhet och om nya sätt att organisera arbetet i företagen, om att underlätta flexibla arbetsformer som successivt leder fram till pensionering, om bättre arbetsmiljö och om att främja åtgärder som motverkar diskriminering vid rekrytering och yrkesutbildning. Jag uppmanar även medlemsstaterna att: främja en kultur som gör det möjligt att hantera åldrande i företagen på ett flexibelt sätt, särskilt genom möjlighet till gradvis pensionering samtidigt som man tar hänsyn till hur ansträngande arbetet är och villkoren när det gäller arbete, hälsa och säkerhet; behålla möjligheten till förtidspension för vissa grupper av arbetstagare, med hänsyn till deras arbetsförhållanden, och då särskilda omständigheter som övertalighet eller omstrukturering föranleder det. Joanna Senyszyn: Detta betänkande är mycket angeläget. Kommissionen borde använda det då den fastställer sina prioriteringar och planerar sitt arbete inför 2012, som har utropats till ”Europeiska året 2012 för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna”. Aktivt åldrande är en fråga som jag ofta återkommit till i parlamentet, och som borde prioriteras av EU och samtliga medlemsstater under de år som kommer. Demografi går inte att rucka på. När EU åldras blir det avgörande att människor i pensionsåldern stannar kvar i arbetslivet. Vi får inte kasta bort deras erfarenhet eller avfärda dem om de vill fortsätta arbeta. Jag stöder därför föredragandens förslag, i synnerhet avseende en ”EU-pakt 50 plus” och initiativet ”Aktivt åldrande”. Även initiativet ”För en rimlig pension” är enormt betydelsefullt. I betänkandets anda uppmanar jag rådet och medlemsstaterna att snarast garantera alla unionsmedborgare rimliga pensioner som låter dem leva ett värdigt liv, och som inte bara med knapp nöd lyfter dem över fattigdomsgränsen. Äldre människor utsätts för många former av diskriminering som vi måste bekämpa. Många har felaktigt fått för sig att äldre människor har färre behov. Det förekommer ofta att äldre har svårt att låna pengar och att de diskrimineras på arbetsmarknaden. En vanlig, absurd situation är när en 40 år gammal kvinna anses för gammal för att jobba, samtidigt som man förväntar sig att nyutbildade har flera års yrkeserfarenhet. Anna Záborská: Denna demografiska kris beror på att familjens traditionella roll har försvagats. Därför är familjen också krisens lösning. Att öka andelen äldre och kvinnliga arbetstagare är bara en kortsiktig lösning. Den ger oss en nådatid, som vi måste använda för att uppmuntra i synnerhet ungdomar att grunda familjer och skaffa barn. Men vår strategi på kort sikt får inte gå stick i stäv med våra mål på längre sikt. Småbarnsmammor kan bara återgå till yrket om vi startar tillräckligt många förskolor. Men vi glömmer bort att barn lär sig sina viktigaste sociala mönster under sina första tre år. På daghemmen lär sig barnen att hävda sig genom att skrika, snarare än genom att bemöta andra med aktning. Under den här perioden lär sig barn beteendemönster som de sedan följer hela livet ut. Att föräldrarna själva tar hand om sina barn är ingen lyx, utan något helt naturligt. Förskolor och daghem är och förblir kompromisser. Och det är som med alla andra kompromisser: när utvecklingen väl har gått för långt, blir följderna värre än vi kan föreställa oss i dag. En hel generation barn har tillbringat mer tid med främmande människor än med sina egna föräldrar. Kan vi verkligen räkna med att den är lika beredd som vi är i dag att ta på sig ansvaret för de gamla, sjuka och handikappade?

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

44. Ansvarsfrihet för 2008: EU:s allmänna budget, avsnitt III - kommissionen Ingeborg Gräßle: (DE) Herr talman! Jag vill be om en teknisk rättelse. I punkt 248 bör orden ”Kosloduj block 1-4” tillfogas efter ”vid kärnkraftverket Kosloduj”. Talmannen: Riktigheten hos alla dessa kommentarer kommer att kontrolleras. Bogusław Liberadzki: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag kunde inte ta mig till Strasbourg, så jag vill rikta ett stort tack till mina kolleger som bidrog till debatten. Det gladde mig att rådet var företrätt, eftersom ansvarsfrihetsförfarandet inte bara berör EU:s institutioner utan också medlemsstaterna, som rådet företräder. Det centrala innehållet i mitt betänkande utgörs av antalet förslag som syftar till att minska felprocenten, att identifiera problem och att förbättra matchningen av information från kommissionen och från revisionsrätten, vilket skulle innebära att vi i framtiden kan identifiera och hantera de verkliga problemområdena i vår budget. Nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft är det dags att se över själva ansvarsfrihetsförfarandet. I mitt betänkande kräver jag en debatt på högre nivå med deltagande av EU-institutionerna och, naturligtvis, medlemsstaterna, som ansvarar för förvaltningen av omkring 80 procent av utgifterna. Trots att mitt betänkande handlar om ansvarsfriheten för 2008 innehåller det många frågor som är mycket aktuella i dagsläget. Vi vill alla se till att Grekland kan få bukt med problemen från det förgångna. Avsnittet om Turkiet har väckt uppmärksamhet, och samtidigt som vi måste se till att föranslutningsmedlen används mer effektivt vill jag betona att vi inte kommer att ändra karaktären på EU:s förbindelser med detta land. Alla de förbättringar som jag har belyst är nödvändiga. De nuvarande finansiella svårigheterna innebär att varenda euro måste användas förnuftigt och ge fördelar till människor i alla länder i EU - inklusive de euro som finns i sammanhållningsfonden och strukturfonden. Jag ser fram emot att arbeta med kommissionen och revisionsrätten under de kommande veckorna och se till att kraven på åtgärder i mitt betänkande förverkligas, och jag ser fram emot att avlägga rapport för er om genomförandet av åtgärderna under de kommande månaderna.

sv

Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

sv

8. Åtgärder för att förbättra förutsättningarna för små och medelstora företag i Europa - ”Small Business Act” (omröstning)

sv

Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet

sv

Återupptagande av sessionen Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 19 november 1999. Parentation Kära kolleger! Många av er är nya här. Men jag tror att alla kolleger som varit med länge och är närvarande i dag har ett mycket starkt minne av Carmen Diez de Rivera Icaza. Som ni minns avgick hon och kämpade tappert mot sin sjukdom, men jag måste tyvärr berätta att hon avled i går. Hon var en fantastisk kollega, hon var motståndare till konformismen och slogs för alla ädla frågor, med entusiasm och det lysande leende ni alla känner till. Tillåt mig, kära kolleger, att föreslå en minuts tystnad för Carmen och sända henne en mycket varm tanke. (Parlamentet höll stående en tyst minut.) Fru talman! Jag skulle vilja säga att jag, i inledningen av förra mandatperioden, utifrån ett missförstånd, hade en offentlig dispyt med Díez de Rivera. Jag skall inte kommentera hennes politiska bana nu - det gjorde ni så bra nyss, fru talman -, däremot skulle jag inför denna kammare offentligt vilja vittna om hennes mänskliga kvalitéer, hennes personliga mod, hennes värdighet, integritet och tapperhet med vilka hon har burit sin sjukdom fram till sista stund. Jag skall också framhålla - varför inte säga det - det hon bidrog med, fru talman, för att komma igenom en besvärlig situation, vilket till slut ledde till en hjärtlig och trogen vänskap som gjorde att vi tillsammans skrev under initiativet inför kammaren i detta parlament. I dag, fru talman, är jag stolt över att ha kunnat skriva under dessa initiativ, som godkänts i kammaren, med min namnteckning bredvid hennes. (Applåder) Fru talman! Först och främst vill jag tacka för ert hedrande av Carmen. Om cancern inte hade tagit henne kan jag försäkra er om att hon i dag hade suttit på sin plats i raderna bland vår grupp i detta parlament. Eftersom jag hade tillfälle att besöka henne på sjukhuset för två veckor sedan - jag har redan berättat detta för ordföranden - bad hon mig att framföra en avskedshälsning till alla kolleger. Jag vill uttryckligen tacka två kolleger, hennes syskonbarn, Íñigo Méndez de Vigo, och Paca Sauquillo för deras ansträngningar under hela den långa och tunga processen med att göra henne sällskap de sista dagarna. Jag skulle också vilja säga att Carmen Díez de Rivera, en kvinna med en fascinerande personlighet, också var en betydelsefull europaparlamentariker, och om ni tillåter, en person som spelade en absolut nyckelroll för mitt lands historia och för övergången till demokratin. Jag hoppas att historien en dag gör henne rättvisa för detta. (Applåder) Fru talman! Jag vill ta upp terroristbandet ETA som, vilket ni alla känner till, har beslutat gå tillbaks till den kriminella verksamhet de för 14 månader sedan avbröt på obegränsad tid. Som bask vill jag med ödmjuk och enkel men bestämd röst, förmedla känslan av krossade fredsförhoppningar som det spanska och framför allt det baskiska samhället, har närt under hela denna tid. Det är en tragedi att konstatera att det fortfarande finns medborgare i Europeiska unionen som utsätts för några få sekteristers våld, och tvingas betala ett mycket högt pris för att kunna behålla sina övertygelser inför terroristernas utpressningar. Därför ber jag denna kammare, som företräder alla medborgare i Europeiska unionen, om solidaritet med det baskiska samhället för att försvara friheten, respekten för lagarna och den fredliga samlevnad som vi har längtat efter så länge, i övertygelsen om att vi ur toleransen mot andra och kärleken till livet kommer att uppnå fred. Slutligen ber jag ledamöterna om ert personliga samarbete för att denna fredsvilja som alla spanjorer delar skall segra så att vi alla lyckas förverkliga denna hoppets väg. (Applåder) Fru talman! Vid denna historiska händelse när den Nordirländska regeringen samlas, finns det en viss ironi i att jag kan meddela goda nyheter när vår kollega har så svåra problem att rapportera från Baskien. Men detta är en historisk händelse för Nordirland. Det är bara tjugo år sedan min kollega Joe McCartin för första gången tog upp Nordirland och vår konflikt här i parlamentet. Under de senaste trettio åren har tusentals dödats, tusentals blivit skadade och tusentals familjer har splittrats. Låt mig be er att framföra vårt varma tack till alla politiska ledare i Nordirland och som vi säger i Irland, "över pölen", till den brittiske premiärministern och alla hans kolleger och inte minst till den irländske Taoiseach (regeringschefen), Bertie Ahern och till deras företrädare, företrädarna på båda sidor, för vad de hjälpt till med att åstadkomma. Vårt tack går framför allt till de politiska ledarna i Nordirland, i synnerhet till Deputy First Minister (vice premiärminister) Seamus Mallon och kanske jag alldeles särskilt får framhålla First Minister (premiärminister) David Trimble. Han har visat mod och ledarskap, vilket ju är vad politik egentligen handlar om. (Applåder) Måtte de få många år och årtionden av framgångsrik demokratisk politik i Nordirland och skulle ni kunna, genom vår kollega Jim Nicholson här, som jag inkluderar i det nordirländska ledarskapet, framföra detta parlaments varmaste lyckönskningar till dem alla. Fru Doyle! Jag tackar för ert inlägg och vill säga att jag tagit mig friheten att föregripa er önskan och att jag därför för parlamentets räkning redan skrivit till alla ansvariga för de största irländska partierna för att säga att vad de nu genomfört inspirerar oss, och samtidigt sända dem våra bästa och varmaste lyckönskningar för att fredsprocessen skall fortsätta till ett lyckligt sätt. Fru talman! Eftersom att jag kommer från Donegal, ett grevskap vid gränsen i den historiska provinsen Ulster, uppskattar jag - precis som min irländska kollega Doyle - alldeles särskilt de framsteg som gjorts i Nordirland under den senaste tiden, och särskilt den utveckling som skett under de senaste dagarna. En regering har bildats och överföringen av maktbefogenheter och självstyre kommer att ske om bara några timmar. Modet och uthålligheten som visats av de politiska ledarna i Nordirland, tillsammans med bidraget från den irländske Taoiseach, hans företrädare, den brittiske premiärministern och hans företrädare, kan bara applåderas. Och det finns en person som spelat en avgörande roll i detta sammanhang: Senator George Mitchell, vars bidrag till fredsprocessen är omätbart. Jag vill också framföra mina önskningar om fred och framgång till David Trimble, First Minister (premiärminister), och hans Deputy First Minister (vice premiärminister) Seamus Mallon, deras regering, ledamöterna av församlingen och det nordirländska folket, när vi nu går in i nästa årtusende. Jag tror att hela Irland bara kan få nytta av utvecklingen under de senaste dagarna. Detta parlament, och jag tackar er för att ha skickat era lyckönskningar till respektive ledare, har spelat en mycket viktig roll för fredsframgångarna. Vi har ständigt stött fredsprocessen på ett positivt och praktiskt sätt genom ekonomiskt stöd. Våra beslut fattades enhälligt: Stöd till den irländska internationella fonden, stöd till freds- och försoningsprogrammet, och naturligtvis Interreg. Samtidigt som jag välkomnar bidragen från detta parlament, vill jag också framhålla Europeiska kommissionens bidrag under årens lopp, i synnerhet under ledning av f.d. ordförandena, ordförande Delors, vår kollega och f.d. ordförande Jacques Santer och nuvarande ordförande Prodi, som under sitt uttalande i går stödde en fortsättning av de fonder som riktar sig till olika program i Nordirland. Låt oss alla arbeta tillsammans för att främja dessa folk och förhoppningsvis kommer andra delar av denna kontinent att blicka mot Nordirland och försöka att lösa sina problem på ett liknande sätt. (Applåder) Fru talman! Det har sagts mycket, men som ett barn som vuxit upp i Belfast och spenderat 30 av mina 39 år i den våldsamma konflikten i mitt hemland, vill jag personligen betona den historiska händelse som sker i dag. Det är en historisk dag. Jag har avsiktligt satt mig på John Humes plats i dag, därför att i egenskap av vinnare av Nobelpriset från detta parlament, som har vigt hela sitt liv för att säkra fredsprocessen, tycker jag att det är viktigt att vi hyllar honom när han nu återhämtar sig i sitt hem i Nordirland. (Applåder) Det är viktigt att i dag konstatera att det är folkets vilja som skett i Nordirland. 71 procent av folket röstade för fred, politikerna på båda sidor har varit storsinta nog att ta tillvara denna folkets vilja för de framtida generationerna. Jag måste säga att i mitt fall var det kanske för sent. Jag lämnade Nordirland därför att det inte fanns någon framtid där, inga jobb, inga möjligheter för unga personer, men jag är överväldigad över att de framtida generationerna i dag kommer att få dessa möjligheter, och Europeiska unionen har spelat en avgörande roll i denna process. Fru talman! Jag vill också med detta uttalande delta i firandet av detta historiska avtal. Ni har redan skickat ett brev i vilket vi framför våra lyckönskningar till de nordirländska myndigheterna. Kan ni skicka ytterligare ett brev och bjuda in våra nordirländska vänner, de verkställande, till parlamentet. Jag anser att det är vår plikt att nämna den roll som en av våra kolleger, John Hume, har spelat i denna process. Han är i bättre form efter fyra operationer och en lång återhämtningsperiod, och jag hoppas att han mycket snart är tillbaka hos oss igen. Fru talman! Låt mig säga att jag är mycket glad att kunna acceptera de glödande hyllningar som riktats till mina kolleger för de framgångar som skedde under veckoslutet. Jag vill betona de hyllningar som bör riktas till min partiledare David Trimble för hans styrka och mod. Det är väldigt sällan man får se en politiker som sätter allt på spel. Han har satt hela sin framtid på spel, jag hoppas bara att han lyckas. Det är fortfarande en lång väg att gå. Vi skall inte vara överentusiastiska, men jag hyser inga tvivel om att han inte skulle bli mycket glad. Jag skall vidarebefordra parlamentets lyckönskningar till honom. Det var en delegation från PPE-DE-gruppen i Belfast i måndags, vilken kunde bevittna de historiska händelserna på denna särskilda dag. David Trimble uttryckte sin önskan och lust att återigen besöka kontinenten, förhoppningsvis i mitten av januari, och jag ser fram emot detta - vilket jag är säker på att ni, fru talman, också gör. (Applåder) Fru talman! Jag skulle vilja be er vidta åtgärder i en fråga som gäller mitt hemland Grekland, en fråga som är lika viktig som de som nämnts. När jag i går förberedde min föredragning om Morillons betänkande, noterade jag att en text som Martine Chariot är ansvarig för, en text från Europaparlamentet, från arbetsgruppen för utvidgningen, från Generaldirektorat IV för yttre förbindelser, i punkt 6 i betänkandet om Turkiets förbindelser med Europeiska unionen innehåller följande häpnadsväckande och helt oacceptabla punkt: Rubriken lyder "Situationen i Egeiska havet" och i ett dokument från oss, från Europaparlamentet, säger textens författare att öarna i Egeiska havet, som ju i enlighet med internationella fördrag är en del av Grekland, utgör ett omstritt område, där Grekland och Turkiet tvistar om suveräniteten. För att göra det tydligare för er, fru Fontaine, som europeisk medborgare och fransyska, kan man säga att det är som om Alsace och Lorraine framställdes som omstridda områden, där Frankrike och Tyskland tvistar om suveräniteten. Ni förstår säkert den politiska betydelsen av liknande texter, och därför vädjar jag till er, för ordningens skull och av hänsyn till den historiska sanningen och den verkliga situationen, att se till att denna oacceptabla och synnerligen farliga formulering omedelbart tas bort. Herr Efthymiou! Jag lovar att vi skall titta mycket noggrant på detta och vid behov rätta till det. Fru talman! Vi gläds också åt freden i Nordirland och åt den nybildade regeringen, och vi vill också uttrycka vår oro, precis som vår kollega Jaime Valdivielso, över hotet från ETA om att åter börja döda. Men jag bad om ordet för att ansluta mig till Barón Crespos ord i känslan över förlusten av Carmen Díez de Rivera. Snarare än att nämna hennes roll i övergången till demokrati - vilket han gjorde på ett mycket bra sätt -, vill jag ta upp den mänskliga relationen vi hade i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor under sex år. För oss är det också en stor förlust. Hon arbetade mycket för att försvara Spaniens och Europas naturliga miljöer, och för oss är det fruktansvärt att ha förlorat henne i en så tidig ålder. Jag skulle vilja förena min känsla av förlust med Barón Crespos. (Applåder) Fru talman! Jag vill naturligtvis gratulera till att en fredsprocess - som jag tror är definitiv - har inletts i Nordirland och på hela Irland. Vi måste glädjas åt det arbete alla inblandade politiska ledare har lagt ner på processen. I vilket fall som helst vill jag här och nu framhålla historiska roll som John Humes har spelat, då han redan för flera år sedan lyckades få Sinn Fein och Gerry Adams att tillsammans med honom söka en politisk lösning på det historiska problemet på Irland. I samband med detta, fru talman, vill jag också tala om den oro vi alla nu drabbats av genom ETA:s avbrutna vapenvila. I linje med detta vill jag säga att jag helt enkelt anser att det är absolut oacceptabelt, i Europa eller i andra delar av världen, att nu använda våld för att uppnå politiska mål. Men jag vill också säga att det i Baskien, precis som på Irland, är absolut nödvändigt med ett politiskt avtal, och därför fungerar inte halsstarrigheten eller till och med den reaktionära inställningen - skulle jag vilja säga - hos den spanska regeringen, som vägrar godta ett politiskt avtal med de baskiska nationalistpartierna under fredsprocessen. Därför anser jag att Europaparlamentet, såsom den högsta institutionen i Europa, också bör ta ställning i denna riktning och underlätta en utveckling mot ett politiskt avtal i Baskien. (Applåder) Fru talman! Jag är bask och medlem av det baskiska nationalistpartiet, PNV. Jag vill först gratulera ledarna, de politiska partierna, medlarna och framför allt det brittiska och det irländska folket till denna fredsväg man nu har hittat, och där alla har vikit från sina ursprungliga ståndpunkter. Jag vill också ansluta mig till det fördömande som uttrycks här i detta europeiska forum, av att ETA brutit vapenvilan, och jag vill uttrycka mitt fullständiga avvisande av våldet för att uppnå politiska mål. Men jag måste också säga mycket högt att vi har ett problem i Baskien: vi har en politisk konflikt med den spanska staten. Det jag skulle vilja be den spanska regeringen och de spanska politiska partierna om från detta forum, är att inta samma nivå i sin hållning som britterna och irländarna har haft, för att vi skall kunna finna en fredsväg och en lösning på den baskiska konflikten, som är lika europeisk som Nordirlandskonflikten. Baskerna vill ha fred och vi vill finna en varaktig lösning som gäller för alla. Men för att uppnå det måste vi alla anstränga oss för att finna gemensamma lösningar för framtiden och för freden. Tack kära kollega! Vi kan verkligen inte inleda någon debatt. Som ni ser är de förslag som rör förfaranden på väg att bli en debatt. Fru talman, ärade ledamöter! Jag är också från Baskien; jag är en baskisk kvinna; en socialistisk kvinna och baskiska; en av mer än 92 procent av medborgarna i Baskien som har röstat för den baskiska självständighetsstadgan och som har röstat för demokrati. Fru talman, ärade ledamöter! I Baskien har vi demokrati. I Baskien har vi val. Vi har fria och demokratiska val. Det finns en självständighetsstadga som den stora majoriteten av baskerna har röstat igenom. De baskiska medborgarna och de baskiska institutionerna har följt med sin tid. I Baskien finns en terroristorganisation som vill kontrollera våra liv och som återigen har börjat utöva utpressning mot oss, men till vilken baskerna och alla demokrater har sagt "nej". Det var bara detta jag ville säga. (Applåder) Fru talman! Låt mig bara säga att det är otillåtligt i en demokrati att låta företrädare för en politisk uppfattning tala om Baskien och inte låta någon företrädare för en annan politisk uppfattning uttala sig. Det är otillåtligt i alla parlament. Det är inget parlament om detta sker. Jag protesterar alltså mycket kraftfullt. Jag skulle vilja ha tre minuter på mig - vilket är en bråkdel av den tid under vilket detta ämne har diskuterats - för att få förklara min ståndpunkt. Jag vet att många här är mycket förtjusta i demokrati och parlamentarism. Kan jag göra ett uttalande, fru talman? Nej, jag tror verkligen inte att det skulle vara lämpligt. Det är inte fråga om en debatt i frågan. Ni har redan talat i en minut. Vi kan inte fortsätta, det är omöjligt. Det är inte en debatt som finns upptagen på dagordningen. Fru talman! Det är just det som ni nyss sade. Det är säkert mycket positivt att nu få höra olika åsikter om detta viktiga problem, men man märker att också andra kolleger då ber om ordet, och därför bör vi nu börja med vårt normala arbete i enlighet med föredragningslistan. Kommissionen är här. Fru Reding skall rapportera. Vi bör nu börja med vårt arbete. (Applåder) Jag är helt överens med er, herr Poettering, särskilt som jag dessutom har en del information att lämna till er, vi har delegationer som skall välkomnas, och allt detta kommer att ta tid. Fru talman! Jag är inte överens med parlamentsledamoten, men på en punkt har han rätt. När man har gett ordet till tre eller fyra personer för att de skall uttrycka en åsikt kräver ett minimum av demokrati att man också ger ordet till någon med en annan åsikt, även om man inte instämmer. Det är inte möjligt att låta företrädaren för en stor grupp tala under tre minuter och sedan inte ge ordet till en företrädare från en liten grupp, även om man inte instämmer, och även om det han tänker säga gör ont. Herr Cohn-Bendit! Som ni vet är detta just problemet med ordningsfrågor. När en kollega ber att få tala om en fråga som rör ordningsfrågor, men som inte alltid är det - och jag tror att det har hänt er också - har talmannen svårt att föreställa sig vad kollegan skall säga. Och jag kan inte inleda en debatt. I så fall måste alla grupper få ordet, precis alla. Fru talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga enligt artikel 179 som handlar om förbindelserna med ombudsmannen. Den 29 juli i år skrev ombudsmannen till detta parlament rörande en fråga han tagit upp på eget initiativ, där han uppmanade till att det skulle formuleras en god förvaltningssed och bad om ett svar senast den 30 november. Fram till i går hade han inte fått något svar. Jag har förstått att ni har skrivit till ombudsmannen i dag, men jag vill veta när ledamöterna av detta parlament skall få möjlighet att svara på ombudsmannens begäran om kommentarer till hans fråga. Absolut, herr Perry. Jag har faktiskt undertecknat brevet i dag. Ett förslag har upprättats i den riktningen och håller på att avslutas. Jag tror att det under december månad kommer att överlämnas för godkännande till Europaparlamentets presidium. Ni kan känna er fullständigt lugn. Välkomsthälsning Det är med stor glädje jag å parlamentets vägnar välkomnar talmännen från samtliga parlament i de tolv kandidatländerna. (Applåder) De har kommit för att delta i det åttonde mötet mellan talmännen för kandidatländernas parlament och Europaparlamentet. Dessa möten inleddes av mina företrädare Klaus Hänsch och José Maria Gil-Robles. Vi arbetade mycket aktivt i går och de kommer strax att gå härifrån för att fortsätta det mycket framgångsrika arbetet inför vårt gemensamma mål, nämligen att ena den stora europeiska familjen. Därför vilja jag hälsa dem mycket varmt välkomna. Vi har också en delegation från det estniska parlamentet på besök, ledd av dess talman Tunne Kelam, och jag skulle vilja betona den roll som den gemensamma parlamentarikerkommittén spelar i de pågående förhandlingar som också skall leda till inträde i Europeiska unionen. Ni är mycket varmt välkomna. (Applåder) Meddelande från talmannen Kära kolleger! Jag vill informera er om att EG:s förstainstansrätt den 25 november avkunnade en dom som, inom ramen för målet mellan parlamentsledamöterna Martinez - De Gaulle och Europaparlamentet, för tillfället avslutar förfarandet med snabbprocess som också initierats av dessa kolleger. I domen föreskriver domstolens ordförande att man skall skjuta upp verkställandet av Europaparlamentets akt av den 14 september 1999, enligt vilken parlamentet antog den tolkning av artikel 29 i arbetsordningen som föreslagits av utskottet för konstitutionella frågor. Till följd av denna dom anses den Tekniska gruppen för oberoende ledamöter (en blandad grupp) existera och vara en del av de övriga politiska grupperna på alla plan: när det gäller parlamentets verksamhet förfogar gruppen omedelbart över alla de rättigheter som arbetsordningen ger de politiska grupper som är korrekt sammansatta, och gruppen har, såväl på det administrativa som det ekonomiska planet, rätt till den personal som krävs för att den skall kunna fungera, samt de anslag som tilldelas de politiska grupperna enligt den nuvarande fördelningsnyckeln. Parlamentets presidium vidtog vid sitt möte i förmiddags alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att bestämmelserna i ovannämnda dom tillämpas korrekt. Det är självklart, och jag vill betona det, att dessa bestämmelser är av provisorisk karaktär till dess att domstolen får möjlighet att fatta beslut i sakfrågan. Presidiet ansåg det också lämpligt att anhängiggöra utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om möjligheten att väcka talan inför EG-domstolen i detta ärende. Fru talman! Det handlar verkligen om ett förslag som rör förfaranden om föredragningslistan. Ni delgav resultatet, och det tackar jag er för, och därmed ombildandet av den tekniska gruppen efter domstolens dom. Det är för övrigt ganska genant tycker jag att en demokratisk institution måste få lära sig av en domstol vad medborgerliga rättigheter, parlamentarikerns rätt och väljarnas rätt innebär. Tack för detta meddelande, fru talman. Jag begärde ordet för att vi radikala som ni vet efter upplösningen av den tekniska gruppen på eget bevåg hade meddelat att vi inte längre skulle delta i några omröstningar här i kammaren. Efter den information ni nu lämnat kommer vi radikala att rösta på nytt igen. Men tillåt mig att säga, fru talman, att även om vi inte längre avstår från att rösta upphör inte vår kamp för att ändra arbetsordningen, enligt vilken vi lämnat in ett förslag som skrevs under av 80 parlamentsledamöter, i syfte att inrätta en verklig blandad grupp av grupplösa. Jag tackar de kolleger som stött denna åtgärd för ledamöternas värdighet utan någon åtskillnad. Jag vill också av hela mitt hjärta tacka ordförande Barón Crespo som erbjöd oss att ingå i hans grupp samt vår kollega Cohn-Bendit. Men det var inte det som var vårt problem. Samtidigt som jag tackar vill jag säga att vi skall fortsätta att kämpa för att parlamentsledamöterna inte skall diskrimineras och jag hoppas att den blandade gruppen av grupplösa snart kommer att finnas på samma villkor som alla de andra, och att den diskriminering som pågår sedan tjugo år aldrig mer skall förekomma gentemot grupplösa parlamentsledamöter som är paria i detta parlament. (Applåder) Jag har en sista upplysning. Maj Britt Theorin, ordförande i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, har tagit ett initiativ som jag personligen hyser stor sympati för, nämligen att sända alla våra manliga kolleger ett brev där de uppmuntras att bära ett vitt band som tecken på att de offentligt åtar sig att inte bruka våld eller ursäkta eller tysta ned våld mot kvinnor. Jag anser att vi mycket varmt kan stödja detta initiativ. Arbetsplan Jag har mottagit flera önskemål om ändringar i föredragningslistan. Beträffande onsdagen: Till att börja med måste Jan O. Karlsson, som skall lägga fram årsrapporten från revisionsrätten för oss, absolut gå härifrån kl. 19.00. Kära kolleger! Jag föreslår därför att vi tidigarelägger den punkten i föredragningslistan och presentationen skulle då äga rum genast efter uttalandet om de mänskliga rättigheterna. (Parlamentet biföll förslaget.) Di Pietros betänkande, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, skall tas bort från föredragningslistan eftersom det ännu inte kunnat antas av utskottet då alla språkversioner inte förelåg. Beträffande torsdagen:Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden ber att andrabehandlingsrekommendationen beträffande programmet Douane 2000 skall tas upp på föredragningslistan i morgon förmiddag. Föredragande är Moraes. Jag vill påpeka att denna rekommendation antogs och lämnades in i går och nu återfinns på föredragningslistan för onsdagen den 14 december i Strasbourg. Vi skall därför föra upp den, och Europeiska socialdemokratiska partiets grupp och Europeiska folkpartiets grupp föreslår att denna rekommendation skall behandlas utan debatt och tas upp under omröstningen i morgon torsdag. Fru talman! Jag vill säga att den Europeiska socialdemokratiska partiets grupp stödjer denna begäran. Det handlar om ett program som skall träda i kraft den 5 januari. De främsta politiska grupperna är överens i denna fråga och även rådet tycks vara enigt med ändringsförslagen från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden i detta parlament, varför det utan problem skulle kunna godkännas i morgon. Därför föreslår jag att det helt enkelt förs upp på föredragningslistan för i morgon. (Parlamentet biföll begäran.) Talmannen. Punkten har alltså förts upp bland omröstningarna i morgon torsdag. Slutligen vill jag informera er om att eftersom Fraga Estevez betänkande för fiskeriutskottet om den gemensamma organisationen av marknaden för fiske och vattenbruk har lämnats in sent har tidsfristen för att lämna in ändringsförslag förlängts till kl. 16.00 i dag. Gemenskapen och idrotten Nästa punkt på föredragningslistan är meddelande från kommissionen om att behålla nuvarande idrottsstrukturer och idrottens sociala funktion inom gemenskapens ramar, gemenskapens stödplan för kampen mot doping inom idrotten, och kommissionens deltagande i antidopingbyrån. . (FR) Fru talman, kära kolleger! Det här är ett viktigt tillfälle för idrotten i Europa eftersom idrotten nu kommit upp på den politiska dagordningen. Varför har den då gjort det? Helt enkelt för att den är en medborgerlig realitet. Europa är ansvarigt för medborgarna och måste alltså ta hand om det som fungerar bra inom idrotten, bevara det och försöka lösa de problem som uppstår. Ni minns kanske att i det första tal som ordförande Prodi höll inför kammaren talade han om att den nya kommissionen ville ha privilegierade relationer till medborgarna, och i det sammanhanget betonade han betydelsen av att bekämpa den farsot som doping är. Fru talman! Det är precis vad vi nu har gjort: vi lägger i dag den första stenen för att fair play på nytt skall bli en del av idrotten. Kampen mot dopingen kommer att ske i två etapper. För det första har kommissionen bidragit till att inrätta antidopingorganisationen. Det var inte lätt, minst sagt. Det var till och med mycket komplicerat, men vi har kämpat med näbbar och klor och slutligen lyckats. Jag fick mandat från kommissionen för att förhandla med rådet och ordföranden i IOK, herr Samaranche, för att denna nya antidopingorganisation skulle inrättas på ett rättvist sätt. Vilken rättvisa? För det första måste den vara öppen och oberoende. För det andra måste den bestå av två parter och alltså delas upp mellan idrottsvärlden å ena sidan, och regeringarna å den andra. För det tredje måste alla medlemmar på världsnivå högtidligt förbinda sig att på sitt område tillämpa de beslut som organisationen fattat. Vidare skall organisationen naturligtvis upprätta en förteckning över förbjudna medel, övervaka laboratorierna, införa kontrollsystem, genomföra kontroller utanför tävlingarna, bedriva repressiv verksamhet, dvs. bekämpa maffian som marknadsför förbjudna preparat, men också bedriva förebyggande verksamhet för att ungdomarna psykologiskt och aktivt skall vända sig från farsoten med doping. Fru talman! Jag kan säga er att såväl rådet som kommissionen uppmärksammades av de ansvariga inom den internationella olympiska kommittén. Européernas krav har förts upp ord för ord i den nya organisationens stadga och den 10 november kunde stadgarna undertecknas. Vi kommer i framtiden att vara företrädda i organisationens styrelse med två personer. Det kommer också att finns två företrädare för Europarådet i styrelsen. Europarådet bad oss för övrigt att förhandla i dess namn. Vi har därför förhandlat inte bara för unionen utan också för Europarådet. Det är tack vare européerna som organisationen kunnat inrättas. Fru talman! Nu ankommer det inte längre på oss om den lyckas i sitt uppdrag, eftersom vi kommer att vara två personer bland trettio eller fyrtio parter. Tillsammans måste vi bekämpa dopingen och upprätta grunderna för en kamp mot dopingen. Vi har gjort vårt bästa för att ett första steg skall kunna tas. Övriga steg måste vi ta tillsammans med våra samarbetspartner på världsnivå. Med tanke på att vi inte har den handlingsfrihet som behövs för att denna världsorganisation skall lyckas - vi skall naturligtvis göra allt från vår sida, men de övriga måste också delta - har vi beslutat att parallellt utarbeta en europeisk handlingsplan mot doping, och då har vi all handlingsfrihet för att uppfylla våra skyldigheter. Denna åtgärdsplan fastställdes av kommissionen i förmiddags och det skedde i symbios mellan flera kommissionärer, var och en ansvarig inom sitt område. Kommissionären med ansvar för forskningen kommer att ställa forskningsprogrammen inom femte ramprogrammet och andra möjligheter till förfogande mot dopingen, såväl när det gäller grundforskning som tillämpad forskning, för att förstärka alla medel i denna kamp. Kommissionären med ansvar för utbildning och ungdomsfrågor kommer att ställa programmen Socrates, Leonardo och Ungdom till förfogande för utbildning och samarbete mellan ungdomar, för att kampen mot doping skall bedrivas på det sätt som ungdomarna i Europa vill. Kommissionären med ansvar för hälsofrågor skall se till att befintliga direktiv, exempelvis när det gäller märkning av läkemedel avsedda för människor, också utvecklas i riktning mot att bekämpa dopingen. Och han har lovat att överlämna en rekommendation med alla frågor beträffande folkhälsa, unga idrottsmäns hälsa och idrottsmäns hälsa i allmänhet, för en omfattande gemensam åtgärd inom medlemsstaterna för att bekämpa dopingen. Sedan har vi naturligtvis också den repressiva delen, och där kommer den kommissionär som är ansvarig för ärenden inom den tredje pelaren, dvs. inrikespolitik, att ställa redan existerande planer och program till förfogande för att medvetandegöra ordningsmakten och rättvisan i denna kamp mot dopingen. Fru talman! På dessa två plan, på världsnivå och på europeisk nivå, kommer vi att från och med nästa år se till att kampen mot doping blir en av våra ledstjärnor i idrottspolitiken. Sedan finns det ett andra plan. Vid toppmötet i Wien bad regeringarna oss att till toppmötet i Helsingfors lägga fram ett dokument om idrotten som ett samhällsfenomen, den sociala idrotten. Och ert parlament, jag tror att det var den 17 december förra året, antog en resolution i samma riktning. Fru talman, mina damer och herrar! Vi uppfyller i dag vårt mandat, eftersom kommissionen beslutat att lägga fram en plan för ett meddelande om att bevara nuvarande idrottsstrukturer och om idrottens sociala funktion inom gemenskapsramen. Bara så att det står klart: kommissionen och unionen har ingen rättslig grund för att börja utfärda förordningar. Vi skall inte göra det eftersom vi inte har befogenhet för det. Men inom alla politiska områden där vi har en rättslig grund skall vi utnyttja befintliga medel för att arbeta till förmån för idrotten. Jag skall ge er ett mycket konkret exempel. Inom strukturfonderna kan en stor del av pengarna avsättas för projekt som gynnar idrotten. Men det finns också en annan aspekt, ett nytt synsätt beträffande medborgaren. Kommissionen anser sig inte sitta i ett elfenbenstorn och koka ihop förordningar som den tvingar på det stackars folket. Absolut inte. Vi anser att vår roll är att uppnå konsensus mellan dem som i medlemsstaterna är politiskt ansvariga och dem inom idrottsvärlden som är ansvariga för att idrottsvärlden skall fungera. Vi skall alla tillsammans sätta oss runt ett bord, vi skall diskutera, lyssna, se vad som inte är bra och tillsammans föreslå lösningar som respekterar idrottsklubbarnas självständighet och den subsidiaritet som genomförts i våra femton medlemsstater. Tills dess skall vi se vad det är inom den europeiska lagstiftningen som kan främja idrotten och vad som kan vara ett hinder. Jag kan exempelvis nämna konkurrensreglerna för att hålla oss till det konkreta: vissa tillämpningar har ingenting att göra med reglerna på detta område. Att ett fotbollslag exempelvis har elva spelare har inget med konkurrensen att göra. Det är något som står fullständigt utanför konkurrensen. Det finns dessutom tillämpningar som i praktiken är förbjudna enligt konkurrensreglerna. Jag skall ge er ännu ett konkret exempel: om man vid ett stort mästerskap säljer biljetter till stadion enbart till inhemska medborgare och vägrar att sälja till utlänningar, till andra europeiska medborgare, bryter man mot konkurrensreglerna, och där måste man alltså ta i med hårdhandskarna. När det emellertid föreligger en uppenbar konflikt beträffande konkurrensreglerna, men idrottssammanslutningarna i sina åtgärder förbinder sig att utnyttja insamlade medel för undervisning och sociala åtgärder inom idrotten, då kan man för vissa tillämpningar göra avsteg från konkurrensreglerna. Jag skall även här ge er ett konkret exempel. Vissa sammanslutningar säljer kollektivt audiovisuella rättigheter. Men om denna monopolverksamhet enbart används kommersiellt är det självklart att den faller under handel och business. Om de insamlade medlen däremot delas ut till klubbarna som bedriver undervisning och utbildning bland ungdomar anses det vara av kollektivt intresse, och man kan då göra avsteg från konkurrensreglerna. Jag har nu med några ord sagt hur vi i framtiden kommer att agera när det gäller den nya idrottspolitik som vi skall införa. Från och med nästa år kommer omfattande överläggningar att äga rum med alla föreningar, vare sig de är stora eller små, samt med de politiskt ansvariga i våra länder, för att vi tillsammans skall se hur vi kan "reglera" frågan, inte utarbeta nya regler utan införa spärrar och gränser för att hela detta område skall bli tydligt, och för att vi tillsammans skall arbeta för våra ungdomar, för en idrott med fair play, för idrottens åtaganden gentemot samhället, dess kamp mot rasismen och främlingsfientligheten, och för att idrotten skall vara något positivt och trevligt, något som vi alla strävar efter men tyvärr inte upplever i dag. (Applåder) Jag skulle vilja ställa en fråga till kommissionären. För att bekämpa dopingen finns det en sak vi måste göra som europeisk union och det är att bekämpa idrottens hyperkommersialisering som medfört att tävlingarna tredubblats. Det är anledningen till dopingen. Så länge Tour de France är så här långt, så länge Giro d' Italia är så här långt, så länge man spelar tre matcher i veckan i fotbollslagen, kommer det att finnas doping. Så länge man inte har reglerat idrotten och antalet tävlingar kommer vi att ha doping. Om vi inte uppfyller vår skyldighet att utarbeta ett europeiskt direktiv för att skydda idrottsmännen, även de professionella, bekämpar vi inte roten eller orsakerna till dopingen. (Applåder) . (FR) Parlamentsledamoten har fullständigt rätt. Jag har diskuterat med ett stort antal professionella idrottsmän och den anledning de nämner till att de praktiskt taget är tvungna att dopa sig är just den som Cohn-Bendit tog upp. Man måste emellertid veta att utan juridisk grund, utan rättslig grund för att utarbeta ett direktiv om idrotten, kan vi inte agera i den riktning som den ärade parlamentsledamoten önskar. Det enda vi kan göra i detta rundabordssamtal med idrottsföreningarna är att be dem använda sunt förnuft och äntligen på nytt ge idrotten dess adelsbrev. Det finns hopp inom världsorganisationen mot doping, med tanke på att det föreligger likvärdighet å ena sidan mellan idrottsvärlden och å andra sidan regeringarna, och med tanke på alla som ingår i styrelsen, alltså även alla föreningar och samtliga nationella olympiska kommittéer, och som alla åtagit sig att, var och en på sitt område, tillämpa de beslut som fattats av organisationen. Om organisationen exempelvis kunde utfärda ett direktiv för att idrottsevenemang på nytt skall få mänskliga dimensioner som idrottsmännen kan klara, skulle det redan vara ett stort steg framåt, men jag kan inte gå längre än jag har tillstånd att göra. Det är organisationens uppgift att verka i den riktningen. Jag kan säga den värderade parlamentsledamoten att i vilket fall som helst kommer de europeiska myndigheterna att verka i den riktningen. Fru talman! Först av allt vill jag välkomna uttalandet från kommissionär Reding. Vi får inte glömma att idrotten i Europa föddes ur den äldsta vapenvila vi känner till: den heliga vapenvila som gav upphov till de olympiska spelen. Det vill säga, den också har ett fredspolitiskt värde. Hundratusentals ungdomar, flickor och pojkar, börjar sin bildning genom idrotten. Jag skulle vilja ställa en fråga angående kommissionärens sista kommentar. I dag hör idrotten, förutom att vara en social och fostrande aktivitet, till den stora affärsvärlden och är en av de viktigaste företagsverksamheterna. Min fråga är följande: anser kommissionen att den politik som skall bedrivas i förhållande till idrotten, och framför allt till den maktkoncentration som skapas när det gäller audiovisuella medier, skall vara ett gemensamt arbete mellan ert ansvarsområde och det som hanterar försvaret av konkurrensen? Jag anser nämligen att detta är en av nyckelfrågorna för Europa och för världen. . (FR) Det är en mycket komplicerad fråga, fru talman, eftersom svaret först kan lämnas efter samrådet mellan politiken och idrottsvärlden. Vår strävan är att allt skall återgå till ordningen och att det på nytt skall finnas en balans inom idrotten, att idrott med fair play och verklig tävlan på nytt skall få sitt adelsbrev. Det är inte lätt, det är en gigantisk uppgift, men jag tror att vi kan lyckas, med hjälp av parlamentarikerna och allmänhetens påtryckningar. Det är också mycket tydligt att vi bara kan agera när det gäller idrotten som socialt fenomen, undervisande idrott. När idrotten blivit ren kommers kommer det inte att finnas några undantag. Idrotten kommer då att behandlas som all annan kommersiell verksamhet. Det är klart och tydligt. Det är bara när idrotten har en viktig social funktion som vi kan ge den ett handtag, hjälpa den och återupprätta ordningen. Men den kommersiella idrotten kommer att betraktas och behandlas som all annan handel, oavsett omfattning. Fru talman! Fru Reding! Jag vill gärna gratulera er till ert initiativ när det gäller dopning. Vi alla kan bara hoppas att ni kommer litet längre med dem som hela tiden uppträder som om de skulle värja sig mot dopning. Jag tror att vi är på rätt sida, och jag önskar er lycka till! Men jag vill gärna komma tillbaka till det som kollegan Cohn-Bendit sade. Vi kan inte åstadkomma någon lagstiftning, eftersom det ju, som ni sade, inte finns någon rättslig grund för det i fördraget. Som ni vet krävde jag i mitt betänkande 1996 i detta parlaments namn att också idrotten äntligen skulle förankras i fördraget. Vi vill ha den som en egen punkt i artikel 128 - under kulturen. Men det lyckades vi inte med. Det finns en förklaring som bilaga till fördraget, men den räcker inte till för att förhindra att vi varje år i budgetdebatten måste fråga om vi får satsa pengar på idrotten eller inte. Jag anser att om det verkligen finns en mening med allt ni har sagt, med allt som ni kommer att lägga fram för rådet i Helsingfors, då måste det ju leda till att Europeiska gemenskapen inte enbart yttrar sig om en Bosman-dom eller om konkurrensfrågor i samband med idrott, utan att den tillerkänner idrotten ett värde genom att också faktiskt nämna den i fördraget. Först då kan vi göra det som kollegan Cohn-Bendit sade, och först då kan vi också inom ramen för vår budget lämna verkligt meningsfull hjälp till gränsöverskridande sportevenemang. Jag ber er vänligen och intensivt att övertyga era kolleger i kommissionen om att de tillsammans med rådet skall ta ett verkligt steg framåt i Helsingfors genom att ta upp en punkt om idrott i fördraget. Det är först då vi över huvud taget kan komma vidare på detta område! (Applåder) Fru talman! Pack sade just det som jag hade på hjärtat. Det är nämligen tyvärr så att ni har rätt. Det hade varit mycket enklare för mig om jag haft möjlighet att bygga upp en idrottspolitik baserad på en artikel i fördraget. Men den möjligheten har jag tyvärr inte. Den möjligheten skulle bara regeringskonferensen kunna ge mig, om den förankrade en artikel om idrott i fördraget. Skulle kunna, kommer att, osv. Kommer det att hända? Jag hoppas det, jag önskar det, jag drömmer om det. Men som det ser ut för närvarande kan jag bara säga er att de flesta regeringar agerar mot en artikel om idrott i fördraget. Det finns regeringar som vill gå i den riktningen. Jag skulle önska att parlamentet utvidgade sin lobbyverksamhet och hjälpte till att övertyga de olika regeringarna om det, så att idrotten får en grund i fördraget på samma sätt som kulturen - det vore synnerligen önskvärt eftersom det också vore i subsidiaritetens anda. Det skulle säkert vara till stor hjälp för att vi skall komma vidare. Men det är önsketänkande och framtidsvisioner. Fru talman! Samtidigt som jag välkomnar kommissionärens uttalande tycker jag att det finns något motsägelsefullt i det hon just sagt. Hon besvarade frågan från kollegan Cohn-Bendit med att hon inte har någon rättslig grund för att agera mot denna superprofessionalisering av idrotten och på frågan från min ordförande, Barón Crespo, svarade hon att hon har för avsikt att agera så snart det handlar om kommersiell verksamhet. Jag tror att fördraget faktiskt bara ger kommissionen mycket små möjligheter att föreslå oss direktiv, men det är självklart att organisationer som Tour de France, Giro d' Italia, mastersturneringarna i tennis och vad det nu finns mer, är ren och skär kommersiell verksamhet. Det är en lukrativ verksamhet och sett ur det perspektivet tror jag att kommissionen åtminstone skulle kunna försöka att delvis reglera detta område och dess arbetsvillkor, för om idrottsmännen dopar sig beror det på att tävlingarna kräver det, precis som kollegan Cohn-Bendit sade. . (FR) Ja, jag måste ändra mitt påstående, fru talman. Jag har aldrig sagt att jag bara skulle reagera om idrotten blir kommersiell. Det är precis tvärtom. Jag sade att när idrotten enbart blir en ekonomisk och kommersiell verksamhet är det konkurrensreglerna som gäller fullt ut, och de kommer att bromsa idrottens avarter. Jag kommer däremot att agera när idrotten som social verksamhet hotas på grund av konkurrensreglerna. Det är då som kommissionen är beredd att införa ändringar. Vi vet mycket väl att idrotten av kommersiella skäl resulterar i avarter. Det är anledningen till att vi bör hjälpa idrotten när den är av intresse för Europas alla folk, inte bara som underhållning utan som en verksamhet för undervisning, solidaritet mellan folken, mellan ungdomar och mellan äldre, och även solidaritet mellan olika nationer. Det är då vi kan göra något. När idrotten är kommersiell måste den betraktas som all annan kommersiell verksamhet i Europa. Fru talman! Först vill jag gratulera till kommissionens pådrivande arbete i idrottsfrågor. Som ni precis har sagt har sporten en viktig plats i Europas dagliga liv och måste också ta den platsen i Europaparlamentet, så som även ordföranden Prodi sade i sitt invigningstal. Fru kommissionär, jag gratulerar er när det gäller arbetet med att komma i gång med den internationella antidopingbyrån, även om jag som idrottsman kräver att, på samma gång som stränga normer införs för idrottsmännen i dopingfrågan - vilket jag anser är bra -, skall vi också lyssna på dem och sätta deras intressen framför de ekonomiska och kommersiella intressena, något som inte alltid har skett hittills. Å andra sidan verkar det som om rådet vill ta bort budgetposten för idrotten i andra behandlingen. Som idrottsman, som europeisk medborgare och som parlamentsledamot vill jag dels mycket kraftigt uttrycka min oenighet med detta förslag från rådet, dels ställa en fråga till er om vilka åtgärder kommissionen tänker vidta för att idrotten skall få budgetanslag i Europeiska unionen, och för att vi härifrån skall kunna arbeta för den europeiska idrotten. . (FR) Jag vädjade till Europaparlamentet för att alla idrottsmän som är ledamöter här i kammaren skall hjälpa mig att bedriva en verklig idrottspolitik som står sig, som är realistisk och som kan tillföra något. Och om vi har stora mästare här i kammaren, och det har vi, tackar jag dem redan nu i förväg för att de ger mig ett handtag. Jag förstår mycket väl frustrationen över att man inte kan göra mer. Och tro mig, jag är den första att vara frustrerad, för om jag hade en rättslig grund skulle jag ha kunnat begära en budget, jag skulle tillsammans med er ha kunnat gå vidare, upprätta program för våra ungdomar, upprätta program för våra idrottsmän. Tyvärr har jag ingen rättslig grund. Och eftersom jag inte har det, får jag ingen budgetpost. Jag är därför tvungen att vara påhittig och innovativ och finna andra källor än de direkta. Det är anledningen till att vår plan mot doping innebär att alla politiska områden som på nära eller långt håll kan hjälpa oss att bekämpa denna farsot måste bidra. Jag har talat om forskningen, hälsan, undervisningen och den tredje pelaren. Jag önskar bara att jag kunde komma ur denna återvändsgränd, och om parlamentet lyckas övertyga de femton medlemsstaternas regeringar om att, i samband med regeringskonferensen, införa en artikel i fördraget som gör det möjligt att bedriva en verklig idrottspolitik, är jag den första att bli glad och den första att applådera. (Applåder) Jag tror att vi nu kan tacka kommissionären och kollegerna. Jag förklarar debatten avslutad. Förberedelse av Europeiska rådets möte i Helsingfors den 10-11 december 1999 Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om förberedelse av Europeiska rådet i Helsingfors den 10 och 11 december 1999. Jag ger genast ordet till rådets ordförande, fru Halonen. . (FI) Fru talman, bästa europaparlamentsledamöter! Den sista månaden av Finlands ordförandeperiod börjar i dag. Under de gångna fem månaderna har jag vid flera tillfällen fått uppträda i parlamentet samt träffa er i olika sammanhang. Jag har upplevt våra samtal som givande och tankeväckande. Om en dryg vecka kommer våra stats- och regeringschefer till Helsingfors till Europeiska rådets sista möte under detta millennium. Både på mina egna och min regerings vägnar vill jag önska er, fru talman, välkommen som företrädare för Europaparlamentet till min hemstad i decemberskrud. Jag ser med intresse fram emot ert inledningsanförande och den debatt som skall föras på grundval av det. Den viktigaste frågan vid det kommande Europeiska rådets möte är utvidgningen. I Helsingfors kommer unionen att på allvar inleda förberedelserna för den tid då den skall göra skäl för sitt namn: en öppen och effektiv union som sträcker sig över Europa och som säkerställer stabiliteten i Europa. När det gäller utvidgningen har de förhandlingar som förts under vårt ordförandeskap gått framåt enligt planerna. Med de ansökarländer som redan deltar i förhandlingarna har vi öppnat sju nya förhandlingskapitel, och vi hoppas att vi kan göra så också med det åttonde, miljökapitlet, som visat sig vara svårt. Resultatet motsvarar våra målsättningar. Vad framtiden beträffar är medlemsstaterna eniga om att man i Helsingfors kan fatta beslut om att inleda förhandlingarna med Litauen, Lettland, Slovakien, Bulgarien, Rumänien och Malta. Även om skillnaderna i politisk och ekonomisk utveckling mellan dessa länder är stora är det nu motiverat att kalla dem till förhandlingsbordet. Utvidgningen är i mångt och mycket en anpassningsprocess. Både ansökarländerna och själva unionen måste anpassa sig till ett sådant Europa där den centrala förändringskraften utgörs av Europeiska unionen som omfattar tjugofem, kanske till och med trettio medlemsstater. Tillträde till förhandlingsbordet ger ansökarländerna efterlängtat stöd på deras väg mot demokrati, rättsstat och en sund nationell ekonomi. Det är svårt att samtidigt förhandla med tolv länder. Det är mycket viktigt att man respekterar de medlemskriterier som gemensamt antogs vid Europeiska rådet i Köpenhamn. Förhandlingarna måste å andra sidan kunna föras på ett sätt som ger möjlighet för var och en av ansökarna att gå framåt enligt sina egna förutsättningar. Om utvidgningen skall framåtskrida på en sund bas förutsätts också att vi vågar vara öppna och ärliga såväl mot varandra som mot ansökarländerna och deras medborgare. Unionen kan ännu inte utlova ett enda av ansökarländerna ett datum för medlemskapet i unionen. Till och med fastställande av tidsfrister i det här sammanhanget är ambitiöst. Men det som unionen kan göra är att sätta upp mål för sig själv och samtidigt sända ut klara signaler till andra på vilka villkor och när unionen är beredd att utvidgas. En av Helsingforsmötets mest kontroversiella frågor och som på förhand väckt mest debatt rör Turkiet. Ordföranden har förstärkt förbindelserna mellan unionen och Turkiet. Jag är speciellt glad över att förhållandena mellan Turkiet och Grekland blivit bättre, och att dessa båda länder stöder de förhandlingar om Cypern som förs i FN. Som företrädare för ordförandelandet hoppas jag att Europeiska rådet skall kunna erkänna Turkiets status som kandidatland. Det är klart för alla att Turkiet fortfarande har en lång och besvärlig väg framför sig innan landet kan uppfylla Köpenhamnskriterierna. Detta är naturligtvis i första hand Turkiets uppgift. Men det handlar också om på vilket sätt unionen bäst skall kunna främja en positiv utveckling och förstärka de krafter som strävar efter demokrati i detta land. Den turkiska appellationsdomstolens beslut att vidmakthålla dödsdomen mot kurdledaren Abdullah Öcalan var oroväckande, om än inte oväntat. Jag uttryckte ordförandens ståndpunkt i frågan genast när beslutet offentliggjordes. Jag upprepade vår ståndpunkt att unionen inte accepterar dödsstraffet. Jag vädjade att domen inte skall verkställas, och att Turkiet skall vänta på avgörandet från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Med andra ord förutsatte jag att Turkiet skulle vidmakthålla sin hittillsvarande ståndpunkt och i praktiken fortsätta med ett moratorium för dödsdomar. Vi håller som bäst på att lägga sista handen vid ordförandens rapport till Europeiska rådet om nästa regeringskonferens. Rapporten består av två delar varav den ena omfattar de frågor som med största sannolikhet kommer på regeringskonferensens dagordning. Enligt det mandat vi fick i Köln har förberedelserna koncentrerats på kommissionens sammansättning, viktningen av rösterna inom rådet, utökningen av beslut med kvalificerad majoritet samt några andra institutionella frågor som är intimt förknippade med dessa. I rapportens andra del har vi samlat frågor som en eller flera medlemsstater skulle vilja lägga till dagordningen. De andra frågor som är förknippade med de tre huvudfrågorna har varit föremål för en livlig diskussion. I olika sammanhang har man bland annat lyft upp utvecklingen av EG-domstolens och revisionsrättens verksamhet, mandatfördelningen i Europaparlamentet, i Ekonomiska och sociala kommittén och i Regionkommittén, kommissionsledamöternas ansvar samt externa ekonomiska förbindelser. Dessa frågor är intimt förknippade med institutionernas verksamhet i en expanderande union och försvarar därför sin plats på den kommande regeringskonferensen. Av de frågor som inte ingår i Kölnmandatet nämner jag bland annat sådana frågor som rör försvaret och flexibiliteten, frågor som fått stor uppmärksamhet här i parlamentet. I Finland har vi ett gammalt ordspråk som säger att det som är bra genomtänkt är till hälften gjort. Vi strävar efter att i vår egen rapport förbereda arbetet så att Portugal skall kunna starta regeringskonferensprocessen så snabbt som möjligt, kanske redan i februari 2000, och att konferensen skall kunna slutföras i slutet av samma år. En regeringskonferens är dock inte den enda vägen för att effektivisera och reformera unionens verksamhet. Jag skulle vilja påminna om att reformer kan genomföras även utan att grundfördragen ändras. Under hösten har vi mellan medlemsländerna diskuterat och delvis också genomfört rekommendationer i den så kallade Trumpf-Piris-rapporten för att utveckla rådets handlingsförmåga. I egenskap av ordförandeland har vi också strävat efter konkreta åtgärder för att främja öppenheten. Vi har bland annat på eget initiativ offentliggjort föredragningslistor och tidsplaner för rådets och arbetsgruppernas möten på Internet. Jag är glad över att i dag kunna berätta för er att en ganska central del av dessa reformer kommer att bli permanent. Det är meningen att rådet (allmänna frågor) skall godkänna ett beslut om detta som tagits på vårt initiativ. Enligt det skall rådet i fortsättningen offentliggöra föredragningslistorna för arbetsgruppernas, kommittéernas och rådens sammanträden inklusive hänvisningarna till handlingarna för den del som hänför sig till lagstiftningen. Vi ser också med intresse fram emot kommissionens förslag om genomförandet av öppenhetsregeln eller artikel 255 i Amsterdamfördraget. Finland skulle gärna ha påbörjat arbetet redan under sin egen ordförandeperiod, men viktigast är förstås att vi i början av nästa år får ett väl genomarbetat förslag. Europeiska rådet i Köln begränsade klart utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken till att omfatta krishanteringen. Det egentliga gemensamma försvaret skall således inte behandlas. För att utveckla Europeiska unionens krishanteringsförmåga koncentrerar man sig i Helsingfors på att bedöma målsättningsnivån, och vilka resurser den förutsätter inom alla krishanteringsområden. Vi förbereder oss också för att lägga fram förslag angående institutionerna för att effektivisera beslutsfattandet i samband med Europeiska unionens krishantering. Likaså måste vi dryfta våra förbindelser med de länder utanför Europeiska unionen som har vilja och förmåga att delta i gemensamma aktioner. Europeiska unionens egen specifika styrka jämfört med militära organisationer, som till exempel Nato eller VEU, är att den är så omfattande och heltäckande. Europeiska unionen kommer att förfoga över krishanteringens hela apparatur, utöver politiska, ekonomiska och humanitära medel, alltså i fortsättningen också över den militära krishanteringen. Man tror att detta också kommer att öka unionens möjligheter att förebygga kriser. Vid Europeiska rådet i Helsingfors kommer man förmodligen att fatta beslut om att göra medlemsländernas, unionens samt medborgarorganisationernas resurser för civil krishantering mera förenliga så att de snabbare kan tas i bruk. Samtidigt kommer man att framhålla behovet att undvika parallella organisationer. Man kommer att sträva efter att utveckla EU:s egna insatser inom ramen för andra organisationer såsom FN, OSSE och Europarådet. Man måste se till att samarbetet på fältet fungerar. Dessutom undersöker vi möjligheter att skapa en gemensam informationsbank och ett gemensamt samordningssystem. Likaså kommer man att förstärka EU:s förmåga att agera självständigt. Det anses vara brådskande att förbättra tillgången på civila polismän för krishanteringsuppgifter. Man hoppas att slutsatserna från Helsingfors skall påskynda utvecklingen av civil krishantering på samma sätt som toppmötet i Köln satte fart på utvecklingen av militär krishantering. Innan jag börjar tala om militär krishantering vill jag särskilt framhålla att även om civil och militär krishantering är två separata delar måste de också på ett helgjutet sätt passa ihop. När det gäller militär krishantering lär också utvecklingen av resurserna bli en central fråga i slutsatserna från Helsingfors. Medlemsländerna förefaller nu vara beredda att godkänna en gemensam målsättningsnivå. Förhandlingar förs fortfarande i fråga om hur klart och på vilken nivå detta mål skulle kunna definieras. Målet är ändå att kunna genomföra hela spektrumet av Petersberguppgifterna. Europeiska unionen håller således på att omorganisera sina tillgängliga resurser och strukturer för militär krishantering. Målsättningsnivån för förberedelserna inför Europeiska rådet i Helsingfors handlar om krav av sådan storleksordning som i praktiken skulle motsvara dagens operationer i Bosnien och i Kosovo. I dessa operationer deltar cirka 50 000 soldater från unionens medlemsländer. Man har föreslagit att styrkan bör kunna sättas in inom 60 dagar och ha förmåga att oavbrutet operera i krisområdet i två år. Enligt förslag skulle målet uppnås under åren 2002-2003. Själva utvecklingsarbetet skulle inriktas på att öka truppernas handlingskraft genom utbildning och genom att förbättra utrustningen. Var finns det då brister någonstans? Brister har upptäckts inom underrättelseverksamhet, ledningssystem och i synnerhet när det gäller lufttransportkapaciteten. I detta avseende är Europa långt ifrån självförsörjande. Vid Europeiska rådet i Helsingfors skall man också fatta beslut om nya organ som behövs i samband med krishantering, sådana är en politisk kommitté och en säkerhetskommitté, en militärkommitté, ett organ för samordning av civil krishantering samt en militärstab för analysarbete. I Köln satte man som mål att ersätta VEU med EU:s egen verksamhet, samt med direkt samarbete mellan EU och Nato när det gäller de militära Petersberguppgifterna. I detta syfte beslutade man att skapa arrangemang som skulle erbjuda sex europeiska Natoländer som inte tillhör EU så omfattande möjligheter som möjligt att delta. Likaså måste man skapa samarbetsarrangemang för EU:s andra europeiska partner. Det torde åtminstone vara möjligt att i Helsingfors komma överens om allmänna riktlinjer för arrangemangen. Meningen är att skapa samarbetsarrangemang för kontakter angående allmän krishantering som föregår ett operationsbeslut. Jag vill dock för säkerhets skull påpeka att man vid förberedelserna tagit för givet att det ändå alltid är EU själv som skall fatta beslutet att inleda en operation. För detta krävs enhällighet. Dessutom ingår det givetvis i varje medlemsstats befogenheter att besluta om det egna deltagandet. Jag har medvetet i dessa beskrivningar använt formuleringar som hänvisar till framtiden, eftersom medlemsstaternas företrädare i dag fortfarande förhandlar om dessa frågor och rådets (allmänna frågor) sista sammanträde skall äga rum den sjätte december i nästa vecka. Men så här ser läget ut i dag. Jag har i mitt anförande bara tagit upp några av de mest centrala frågor som kommer att diskuteras vid Europeiska rådet. Dessutom kommer man i Helsingfors att behandla frågor som handlar både om den ekonomiska politiken och sysselsättningen. De sysselsättningsriktlinjer för år 2000 som antas vid mötet förutsätter att medlemsstaterna gör betydande satsningar på en politik som kan förbättra sysselsättningen. Utöver rena sysselsättningsfrågor kommer man också i Helsingfors att behandla samordningen av den ekonomiska politiken, samt den inre marknadens funktion och informationssamhället. Men detta lär parlamentet känna till. Denna korta översikt - som ändå tog så lång tid - var koncentrerad på mötets huvudfrågor, och i detta avslutande stycke vill jag bara kortfattat ta upp en fråga. På mötets första dag vill vi alla tillsammans från Europeiska unionens sida anta en millennieförklaring. I denna korta och tydliga förklaring borde vi kunna motivera varför EU behövs, vad vi hittills uppnått, vilka utmaningar vi står inför, och hur vi skall svara mot dessa. Det är alltså ingen lätt uppgift. (Applåder) Fru talman, ärade ledamöter! Om några dagar kommer Europeiska unionens stats- och regeringschefer att träffas i Helsingfors för att ta itu med en ytterst krävande dagordning. Jag vill först och främst gratulera det finska ordförandeskapet till det omfattande arbete det har utfört och till dess noggranna förberedelser av detta möte med Europeiska rådet. Tack för dessa ansträngningar. Jag tvivlar inte på att toppmötet blir en klar framgång. En av de viktigaste punkterna på dagordningen i Helsingfors blir naturligtvis utvidgningen. I den sammanfattning som offentliggjordes förra månaden hävdade kommissionen med kraft vikten av att bibehålla kandidatländernas vilja till reformer. Dessa länder har redan gjort betydande ansträngningar för att med tiden kunna uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna. Vår uppgift är nu att belöna dessa ansträngningar för att stimulera dem till att göra ytterligare framsteg och undvika att de faller för frestelsen att kasta in handduken. Om de inte får ett erkännande från vår sida kan faktiskt vissa av dessa länder bli modfällda och vända oss ryggen. Då börjar deras ekonomier avvika från vår, framstegen på vägen mot demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna riskerar att avstanna, och man går miste om ett stort historiskt tillfälle, som kanske aldrig återkommer. Det är därför anslutningsprocessen måste fortlöpa snabbt men varsamt, och jag för min del hoppas att man vid toppmötet i Helsingfors kommer att anta den anslutningsstrategi vi rekommenderade i oktober och beslutar att nästa år starta medlemskapsförhandlingar med Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien, under förutsättning att de uppfyller fastställda villkor. Det jag skulle vilja se som resultat från Helsingfors är kort sagt en medlemskapsprocess som är helt flexibel och har olika hastigheter, där förhandlingarna med vart och ett av de tolv kandidatländerna går hand i hand med deras respektive politiska och ekonomiska framsteg. Detta system som någon har jämfört med en regatta gör det möjligt för varje land att gå fram i sin egen takt, att bedömas efter sina förtjänster och gå med i unionen när landet till slut är i stånd att ta på sig alla de skyldigheter detta medför. Jag hoppas att Europeiska rådet kommer att tillerkänna Turkiet officiell status som kandidatland. Självfallet kan man inte starta medlemskapsförhandlingar innan Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna, som uttryckligen betonar de mänskliga rättigheterna, respekten för minoriteter och total religionsfrihet. Vad detta beträffar hänvisar även jag till vad den finske utrikesministern sade om det allvarliga problemet med fallet Öcalan. Genom att ge Turkiet status som kandidat skulle vi dock ge landet ett starkt incitament till att fortsätta röra sig i rätt riktning. En annan viktig fråga på dagordningen i Helsingfors blir naturligtvis regeringskonferensen som skall anta de institutionella reformer som fordras för att förbereda Europeiska unionen för utvidgningen. Jag hoppas att toppmötet kommer att besluta att avhålla denna konferens så snart som möjligt, eftersom utvidgningsprocessen kommer att börja om cirka tre år och från denna tidpunkt pågå oavbrutet under lång tid framåt. Detta innebär i praktiken att de erforderliga reformerna måste vara i kraft redan före slutet av år 2002, om vi vill vara klara i tid. Eftersom ratificeringstiderna är mycket långa är det alltså bråttom. Vilka institutionella reformer fordras? De stora linjerna drogs upp redan i slutsatserna från toppmötet i Köln och diskussionen om deras bärighet inleddes med det betänkande jag beställde av Dehaene, von Weiszäcker och Lord Simon. Parlamentet har gett sitt bidrag, och det har också kommissionen gjort i och med det dokument som framlades den 10 november. Ordförandeskapet kommer att meddela sina slutsatser till Europeiska rådet. Jag tror mig kunna säga att det finns ett ökande samförstånd oss emellan om de reformer som krävs. Framför allt är det de frågor som nämns särskilt i Amsterdamfördraget, det vill säga antalet kommissionärer, medlemsstaternas representation i rådet och i vilken utsträckning omröstningar med kvalificerad majoritet skall användas. Dessa tre aspekter hänger hur som helst intimt samman. För det andra har vi de frågor som fördraget ger upphov till, till exempel det faktum att utvidgningen kommer att få återverkningar på de andra institutionerna och på alla de andra europeiska organen, såsom domstolen och utan tvivel även på denna församling, som allt eftersom de nya medlemmarna anländer måste förbereda sig på att ta emot upp till 700 ledamöter, och inte mer än 700. Man måste dessutom utöka medbeslutandeförfarandet till den lagstiftning som omfattas av den redan beslutade utsträckta användningen av omröstning med kvalificerad majoritet. Slutligen finns det några aspekter som man måste förbereda utanför regeringskonferensen, men som mot slutet av konferensen skulle kunna införlivas med fördraget eller som skulle kunna påverka det i en eller annan mening. Jag syftar till exempel på vissa frågor, såsom först och främst diskussionerna om säkerhet och försvar: Europeiska rådet kommer att fatta viktiga beslut om säkerhet och försvar och hantering av icke-militära aspekter på internationella kriser. Kommissionen har blivit nära förknippad med utformningen av den politik som kommer att göra det möjligt att skapa nya operativa strukturer som kan gå vidare på den väg mot integration som drogs upp i Köln. Jag hälsar med tillfredsställelse denna viktiga utveckling och lovar än en gång att vid toppmötet i Helsingfors verka för att vi skall uppnå dessa resultat, liksom för att säkerställa att denna positiva utveckling överensstämmer med unionens institutionella struktur. Kommissionen har för avsikt att engagera sig djupt för att omsätta de beslut som kommer att fattas av stats- och regeringscheferna i praktiken, särskilt vad gäller tillvägagångssättet för att dra igång hjälpinsatser vid internationella kriser. Jag syftar både på ekonomiska åtaganden, för vilka det måste finnas garantier, och på behovet att skicka experter som kan sköta hjälparbetet på plats. Detta kommer att kräva stora organisatoriska och administrativa ansträngningar för våra tjänstemän, och vi får verkligen inte ignorera dessa problem. På ett mer allmänt plan vill jag påminna om att säkerhets- och försvarspolitiken fordrar att vi skapar en försvarsindustri på europeisk nivå som kan konkurrera effektivt på det tekniska och finansiella planet. Kommissionen tänker främja denna utveckling genom att använda alla instrument den har tillgång till i form av inre marknad, handelspolitik och konkurrenspolitik, och jag ser positivt på de omvandlingar som redan nu håller på att ske. I Tammerfors inleddes ett arbete för att ta fram en stadga om grundläggande rättigheter och en eventuell omstrukturering av fördraget för att skilja de grundläggande och viktiga rättsakterna från tillämpningsbestämmelserna: på så sätt skulle de grundläggande akterna bli mer läsbara och förfarandet för att ändra de mindre viktiga akterna skulle underlättas. Jag vill verkligen inte undervärdera de tekniska och politiska svårigheterna med dessa manövrer: för det första kommer kommissionen att be lärda experter att genomföra en detaljerad granskning av hur genomförbart detta projekt är. Vad detta beträffar tänker jag ge uppdraget till universitetsinstitutet i Florens som har specialister på området för alla europeiska länder att analysera denna fråga. När denna undersökning är genomförd måste vi noggrant överväga hur vi skall gå vidare med denna idé. Fru talman, ledamöter! För att våra institutioner skall kunna fungera effektivt i en utvidgad europeisk union måste vi lösa alla dessa problem, med framför allt är det väsentligt att minska antalet beslut som fortfarande kräver enhällighet. Att behålla kravet på enhällighet innebär att döma sig till den mest totala förlamning och reducera alla frågor till den minsta gemensamma nämnaren, en lyx som vi inte har råd med i dagens värld där det krävs omedelbara ingripanden på områden av avgörande betydelse för Europeiska unionens framtid. Jag skall avslutningsvis ta ännu ett exempel. I Seattle inleds nu handelsöverläggningarna och Europeiska unionen måste göra hela sin tyngd gällande i dessa förhandlingar. I kölvattnet efter Tammerfors har stats- och regeringscheferna lagt in rättsskipningen och inrikespolitiken bland de prioriterade frågorna. Det europeiska skattepaketet befinner sig för närvarande i stora svårigheter, men detta paket utgör ändå inte bara ett viktigt initiativ för att bekämpa skadlig konkurrens på skatteområdet utan också en viktig beståndsdel i vår sysselsättningsstrategi. Om vi fortsätter att låta våra skatter belasta arbete, som vi har gjort hittills, blir vår sysselsättningspolitik självfallet motsägelsefull. På dessa tre fronter fjättras Europa av kravet på enhällighet: det är som en soldat som försöker marschera med en fotboja runt vristen. Jag hoppas att mötet i Helsingfors genom att lansera reformprocessen klart kommer att uttala att vår ambition och politiska vilja är att befria oss från denna boja och ta itu med de andra avgörande frågor som vi måste lösa. Europaparlamentet kommer naturligtvis att vara aktivt inblandat i genomförandet av regeringskonferensen. Europeiska unionen existerar för sina medborgare, vilka ni företräder. De reformer vi planerar måste syfta till att ta tillvara medborgarnas intressen. Jag hoppas alltså att denna församling kommer att spela en avgörande roll i reformarbetet och i byggandet av morgondagens utvidgade Europa. (Applåder) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, kära kolleger! Toppmötet i Helsingfors den 10 och 11 december kommer att ha stor betydelse under 2000-talet för vår kontinent i allmänhet och för Europeiska unionen i synnerhet. Fru rådsordförande, vi välkomnar eftertryckligen att det antas ett beslut om att även påbörja förhandlingar med Lettland och Litauen, samt med Slovakien, Bulgarien, Rumänien och Malta. Jag hoppas också att det klargörs, just när vi för förhandlingar med samtliga tre baltiska stater, att dessa tre baltiska staters säkerhet är i goda händer i Europeiska unionen. De senaste dagarna har jag fört diskussioner med företrädare för dessa tre länder. De är mycket oroade över Rysslands uppträdande i Tjetjenien. Därför är det en riktig signal om man nu inte bara förhandlar med Estland, vilket vi har börjat med, utan också påbörjar förhandlingar med Lettland och Litauen, så att de tre baltiska staterna vet att de hör till vår gemenskap och att de snart blir medlemmar i Europeiska unionen och alltså är trygga. (Applåder) Vi som PPE-DE-grupp gör det inte lätt för oss med Turkiet, det vill vi inte förtiga. Vi har alltid varit och vi är fortfarande vänligt inställda till Turkiet. Vi är den grupp i Europaparlamentet som med eftertryck och före alla andra har arbetat för tullunionen. Men det finns också en stark minoritet i vår grupp som inte delar majoritetens åsikt. Majoriteten i gruppen säger att om Turkiet blir medlem i Europeiska unionen - detta måste vi ha klart för oss - då kommer denna Europeiska union att få en annan politisk, ekonomisk och kulturell dimension. Jag vet, fru rådsordförande, att just ni i det förflutna varit mycket engagerad i reflexioner och diskussioner som rör kurdproblemet. Ni vet mycket väl vad jag talar om. Jag ber de andra grupperna att, när vi från PPE:s sida tar med denna kompromisstext, anta ett förslag, så att vi äntligen får igång en debatt om den geografiska utvidgningen av denna Europeiska union. Vi förväntar oss också att ministerrådet någon gång ger signal till hur den geografiska utvidgningen av Europeiska unionen skall vara beskaffad. Det kommer vi att diskutera under de närmaste veckorna och månaderna . Sedan till regeringskonferensen: Fru rådsordförande! Jag hyser stort förtroende för att ni i Helsingfors skall lyckas klargöra att vi inte begränsar oss till de tre områden som blivit över i Amsterdam. Det mest avgörande är naturligtvis utvidgningen av majoritetsbeslutet. Men det är också avgörande att Europaparlamentet skall få medbeslutanderätt överallt där något beslutas med majoritet i ministerrådet. Om vi i den globaliserade världsekonomin och i världens tilltagande politiska sammanlänkning vill uppträda som en europeisk union, då måste vi äntligen också ge denna Europeiska union en rättslig förmåga, så att Europeiska unionens företrädare kan agera i Europeiska unionens namn. I dag är Europeiska unionen ett ingenting. Den kan inte en gång köpa ett hus. Så ser verkligheten ut, och här måste vi också ta itu med problemen! Det finns många andra frågor. Det är med stor oro jag säger - och det bör ni ta mycket allvarligt på både i ministerrådet och i kommissionen - att en utvidgning av Europeiska unionen bara kan genomföras på vissa villkor. Jag är en passionerad anhängare av utvidgningen, eftersom Centraleuropas länder, efter att ha gjort sig fria från kommunismen, har rätt att komma med i vår värdegemenskap. Men jag säger lika bestämt: Om det finns en risk för att utvidgningen leder till en upplösning eller en urvattning av Europeiska unionen, så att vi sedan enbart är en ekonomisk och finansiell förening, men inte någon politisk union, om utvidgningen innebär en sådan risk, då måste vi säga nej till den! Det betyder alltså att vi behöver reformerna först. Jag kan bara säga till ministerrådet att de bör anstränga sig för att regeringskonferensen skall ges ett omfattande mandat och för att Europeiska parlamentet med sina båda företrädare skall delta på jämställda villkor vid denna konferens! Vi talar om försvarspolitiken, en fråga som vi här i parlamentet har arbetat för i årtionden. Det måste finnas ett europeiskt försvar. Men när vi talar om europeiskt försvar, måste det också vidtas praktiska åtgärder. Jag ser exempelvis med stor oro att man i det land, som jag kommer från, skär ned försvarsbudgeten, dvs. man skulle inte alls kunna uppnå det som man säger att man vill uppnå, och det vore egentligen det värsta! Om vi talar om ett europeiskt försvar och även skriver in det i fördragen, men inte ger det någon substans, så är detta meningslöst. Därför är det viktigt att vi ser till att det får substans, att vi skaffar oss kapacitet och att vi inte åstadkommer något motsatsförhållande till våra amerikanska partner och vänner i USA. Vi vill inte stå i motsatsställning till Amerika, vi vill vara likaberättigade, vi vill agera som partner! Om vi går den vägen, kommer det också att gynna hela den västliga alliansen. (Applåder) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, ärade ledamöter! Jag hoppas att rådsordföranden får tid innan toppmötet att läsa vår resolution om detsamma och även det betänkande om regeringskonferensen som vi godkände i november, för jag har litet grand saknat en reflektion om några av de argument som för oss är absolut avgörande. Vi står just nu inför en historisk utmaning: att föra unionen framåt och konsolidera den för att kunna ta itu med utvidgningen. Min kollega Hänsch kommer att gå närmare in på utvidgningen. Jag vill bara göra en kommentar om denna superutvidgning som våra förbindelser med Turkiet innebär. Där kan jag säga att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp är enhällig. Vi anser att det är lämpligt att ställa oss positiva i förhållande till Turkiet. Vi menar dock att Turkiet för det första måste ta några steg framåt. Landet kan inte sitta och vänta, och det är viktigt hur man agerar i fallet Öcalan. För det andra måste vi utarbeta en planering för att kunna avancera. Men om vi återgår till parlamentets ståndpunkt - vilken jag anser är mycket balanserad - angående regeringskonferensen, så skulle jag vilja uppmana rådet att inte göra en lågflygning i denna fråga. Utvidgningen är en betydelsefull politisk ambition, vi måste kunna möta den, och vi kan inte bara säga att vi skall genomföra några reformer om vissa återstående saker, eller att detta är en fråga som vi skall lösa genom att bara tänka på kostnaderna. Jag tycker att vi måste vara politiskt pådrivande i denna process. Jag skulle också vilja ge en enorm betydelse till något som knappt har nämnts: vi håller på med ett arbete, parallellt med detta, för att konstitutionalisera fördragen, genom att utarbeta en stadga om grundläggande rättigheter, samtidigt som regeringskonferensen planeras. Jag anser att vi gentemot våra medborgare är tvungna - och jag talar till rådsordföranden från ett nordiskt land som alltid stoltserar med öppenheten - att genomföra en öppen process där parlamentet i första hand är företrätt, och jag skulle vilja att ordföranden dementerar de röster som hävdar att ordförandeskapet motsätter sig en fullständig representation från parlamentet i regeringskonferensen, med två företrädare. För det andra måste vi förklara för våra politiska krafter, för våra nationella parlament och våra samhällen, varför vi håller regeringskonferensen, varför vi vill ha en stadga om grundläggande rättigheter, varför vi vill ha utvidgningen och varför vi har ansvaret att få gemenskapen att fungera som en gemenskap. När det gäller försvaret vill jag bara peka på en sak som jag har iakttagit med stor tillfredsställelse: att ordföranden, som kommer från en neutralitetstradition, har blivit en expert på säkerhets- och försvarsfrågor. Det tycker jag är något att välkomna. Låt mig slutligen ta upp en fråga som är absolut avgörande för oss: tillväxt, stabilitet och sysselsättning, en fråga där den inriktning som inleddes i Luxemburg och följdes upp i Cardiff, Köln och Helsingfors, måste konkretiseras vid nästa toppmöte under det portugisiska ordförandeskapet eftersom vi anser att vi, för att kunna få en framgångsrik framtid för unionen, måste bli mer konkurrenskraftiga och skapa större ekonomisk tillväxt, men lägga tonvikten vid sysselsättningen och den sociala sammanhållningen, vilken är och måste vara vår första prioritering. Detta är de utmaningar som min grupp anser att toppmötet i Helsingfors måste lösa på ett positivt sätt. Herr talman! Rådets ordförande säger att hon alltid uppskattar de resor hon får göra till parlamentet, så det är ganska uppseendeväckande att hon under sitt tal misslyckades med att svara på ett enda av parlamentets förslag inför regeringskonferensen. Detta styrker snarast de mediarapporter i vilka uttrycks oro för att Europeiska rådet har valt en begränsad dagordning till regeringskonferensen och en i princip frivillig stadga. Om så är fallet, säger detta mycket om det sätt på vilket unionen laddar upp för utvidgningsutmaningen. En regeringskonferens som misslyckas med att ändra de sätt på vilka fördragen kan revideras i framtiden och inom politikområden för att mjuka upp dem, skulle vara en regeringskonferens som hotar att förlama unionen när den försöker att modernisera sig själv till följd av de nya medlemsstaternas tillträde. En regeringskonferens som misslyckas med att bevilja medborgarna en förbättrad tillgång till EG-domstolen, är lika med en stadga som blir mer som en PR-övning än en kraftfull omdefiniering av det europeiska medborgarskapet. Och en union som är rädd att förstärka sin liberala och parlamentariska natur, kommer att bli en ointressant union för de tillträdande medlemsstaterna och en opålitlig aktör på världsscenen. Var Europa slutar bör inte vara en fråga om geografi, utan om liberala värden och demokratisk praxis, tydligt definierad och klart belyst så att ansökarländerna vet var den europeiska resan kommer att föra dem. Herr talman, fru rådets ordförande! Av toppmötet i Helsingfors förväntas utöver de saker som redan nämnts här - och någon har redan hänvisat till det - att man också skall främja miljöskyddet och att miljöskyddet äntligen skall införlivas i all unionens verksamhet. Här måste man nu ta ett rejält kliv framåt, eftersom vi vet hur svårt det varit att avbryta dessa för miljön negativa utvecklingslinjer, och här förväntar vi av er beslutsamhet och konkreta resultat när det gäller trafik, industri och jordbruk. Vad beträffar ekonomin i allmänhet är den nuvarande striden kring harmoniseringen av indirekta skatter säkert ett karakteristiskt exempel på hur man inte heller i framtiden kommer framåt inom detta område om man håller fast vid kravet på enhällighet. Jag har följt rådsordförandens kamp mot bankirerna i London City, och jag tror att man inte kan sätta slutpunkt för den här kampen innan man kan besluta om beskattningen med hjälp av kvalificerad majoritet, så att här har vi en viktig uppgift för den kommande regeringskonferensen. I annat fall låter vi ju marknaderna fatta beslut om skatterna, och det vill vi säkert inte. Det som från toppmötet i Helsingfors säkert bäst kommer att hållas vid liv efteråt är ändå konkreta beslut om den gemensamma säkerheten. Jag vill alldeles särskilt tacka rådsordföranden för att ni mycket förtjänstfullt framhållit det faktum att civil och militär krishantering stöder varandra, och att man skall besluta om dem och betrakta dem tillsammans. Europeiska unionen har faktiskt en sådan fördel som ni talade om till exempel jämfört med Nato. Europeiska unionen är i grund och botten en civil organisation, och om den nu utvecklar militär krishanteringsförmåga, så kan vi lita på att den också tar hänsyn till den visdomen att det alltid är bättre att förebygga kriser än att tämja dem med hjälp av vapen. Det kan man också göra när ingenting annat hjälper. Ni nämnde att man för civil krishantering bland annat behöver poliser; jag skulle vilja tillägga att också andra vanliga yrkeskunniga människogrupper, såsom psykologer och socialarbetare, varför inte även rörmokare och byggnadsarbetare, kan behövas vid en sådan icke-militär krishantering. Vår grupp var mycket nöjd när man nyligen hörde att den höge utrikespolitiske representanten Javier Solana börjat undersöka parlamentets förslag om upprättande av en styrka för civil krishantering. Fru rådets ordförande! Ni nämnde den här millennieförklaringen, även rådet har nu alltså fått ett sting av millennieflugan. Ni har talat för öppenheten, men detta är säkert en av de bäst bevakade statshemligheterna, så att ni kanske skulle kunna ge oss ett litet tips om vad för slags spår det är vi kommer att lämna i millennieskiftets festligheter. Herr talman! Vi har hört mycket om den nya utvidgningsstrategi som Prodi redan tidigare föreslagit för oss. Den har tilltalande och riktiga sidor, men den innehåller också hot. Och Prodi har inte alls uttryckt sig på ett övertygande sätt när det gäller följande fråga: Ny utvidgningsstrategi på bekostnad av det politiska enandet? Detta oroar mig mycket. Och att vi på något sätt verkar gå mot ett Europa med två hastigheter - de femton och de andra - och, naturligtvis, å andra sidan, att många aspekter av enandet lämnas åt sidan. Jag kommer nu till den andra fråga som av detta skäl inger mig oro. Regeringskonferensen: Otydlighet och envishet, smal dagordning, bara formella frågor. Var finns de politiska frågorna, t.ex. det som vi skulle kunna kalla den ekonomiska styrningen av EMU, dvs. den politiska kontrollen, herr talman? Den gemensamma arbetslöshets- och sysselsättningspolitiken å andra sidan? Är inte detta frågor som gäller både enandet och medborgarna, som jag anser att unionen avlägsnar sig från? Den tredje frågan gäller Turkiet. Vet rådet och kommissionen exakt vad Turkiet vill? Jag har av många uttalanden övertygats om att vissa personer i Turkiet helt enkelt vill ha ett symboliskt erkännande. Av inrikespolitiska skäl. De degraderar på ett allvarligt sätt närmandet till Europa. Detta är inte bra vare sig för Europa eller för Turkiet. Om vi vill vara tydliga, herr talman, utan att leka med orden och utan att göra narr av Turkiet, så behöver vi en tydlig signal som säger: Naturligtvis ingen diskriminering av Turkiet, det är uppenbart, men däremot klara besked om vad Turkiets närmande till Europa innebär. Både nu och i framtiden. Det krävs naturligtvis att Turkiet reellt och påtagligt slår in på en politik i denna riktning. I riktning mot en rättsstat naturligtvis, i riktning mot goda grannrelationer och fredlig samexistens. Det krävs också att Turkiet upphör med sina militära metoder överallt, i synnerhet på Cypern, men naturligtvis också i den kurdiska frågan. Herr talman! Alla medlemsstater i Europeiska unionen kan glädja sig åt det faktum att ekonomin i Europeiska unionen går bra, och att det finns permanenta demokratiska strukturer i funktion vår respektive jurisdiktion. Så är inte fallet i alla länder i Europa vid denna tidpunkt och detta är skälet till att jag välkomnar den finska regeringens initiativ att anta en strategi för västra Balkan vid det kommande toppmötet i Helsingfors. En permanent stabilisering inom regionen ligger i hela Europas intresse. Europeiska unionen och medlemsstaterna utgör tillsammans de viktigaste bidragsgivarna i regionen och regionen har i år förutom vad gäller det humanitära biståndet mottagit EU-stöd som uppgår till 2 100 miljoner euro. Vi stöder demokratiska förändringar i Jugoslavien och Europeiska unionen har helt riktigt börjat genomföra försöksprojekt som grundas på "energi för demokrati"initiativet. EU-utvidgningen kommer att bli en annan central fråga på toppmötet i Helsingfors. Under det finska ordförandeskapet har anslutningsförhandlingar öppnats för ytterligare sju förhandlingskapitel. Dessa tar upp EMU, socialpolitik och sysselsättning, fria rörlighet av kapital, fri rörlighet av tjänster, beskattning, energi, transport, och de är samtliga mycket krävande sociala och ekonomiska sektorer. Det gör mig särskilt glad att se att kapitlet som behandlar energi nu har inletts. Jag säger detta därför att kärnkraftsanläggningarnas säkerhet i Öst- och Centraleuropa har varit en källa till stor oro under de senaste åren, och kommer även att vara det i fortsättningen. Unionen kan inte bortse från nakna fakta att EU tillsammans med Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling måste spela en nyckelroll vad gäller ekonomiska bidrag och tekniskt stöd för att säkra alla dessa kärnreaktorer förr snarare än senare. Vi känner alla till att utvidgningsprocessen inte kan bli av om det inte sker vissa interna reformer i beslutsprocessen inom EU. Ordförandeskapet utarbetar på eget initiativ en omfattande rapport om sådana frågor som skall granskas vid regeringskonferensen, och om olika alternativ för att lösa dem. Den tidsfrist som fastställts för nästa regeringskonferens är sannerligen väldigt ambitiös. Jag stöder att vi arbetar för att nå en överenskommelse vid slutet av året, men samtidigt får vi inte, och bör vi inte, påskynda möjliga grundläggande reformer av de befintliga EU-fördragen utan övervägande och bedömning i vederbörlig ordning. Det råder ju inget tvivel om dagordningen för toppmötet. Det handlar om en planering av regeringskonferensen med en utbyggnad av Europeiska unionen. Det är en oerhörd utvidgning av unionens befogenheter som står på dagordningen. Det handlar om de avgörande byggstenarna till EU:s förenade stater, till den faktiska förbundsstaten. Det finns en väsentlig sak som jag vill hålla mig till i mitt inlägg, nämligen kommissionens kommentar i dess uppläggning till toppmötet om att den regeringskonferens som planeras framgångsrikt kommer att kunna avslutas före år 2000, om den politiska viljan är tillräckligt stark. Man frågar sig själv: Den politiska viljan hos vem? Jag hörde en talare säga innan att vi måste passa på så vi inte förlorar medborgarna. Ja, men är inte det upp och nedvända världen? Är det inte medborgarna som styr vårt samhälle, eller är det vi som sitter här och formar demokratin? Vad är det för slags absurditet? Om man frågar den europeiske medborgaren om denne vill se ett imperiebyggande - vilket står på dagordningen - så kommer man att få högst skilda svar. Vi har t.ex. frågat i Danmark. De få gånger man har frågat befolkningen - och vi frågade också den franska befolkningen 1992 - har man fått ett svar som kan tolkas som om medborgarna hyser mycket allvarliga betänkligheter rörande denna utveckling. Men medborgarna blir inte tillfrågade, och mitt råd inför denna regeringskonferens är: Fråga de europeiska medborgarna om de vill att utvecklingen skall gå i denna riktning. Personligen är jag övertygad om svaret. Det vill de inte. Vi har redan förlorat dem, vilket resultaten av och valdeltagandet i det senaste parlamentsvalet så tydligt visade. Herr talman! Vi diskuterar många frågor i samband med utvidgningen och de ekonomiska, sociala och demokratiska frågorna. Jag är övertygad om att alla dessa frågor kan lösas på medellång eller lång sikt. Men det finns ett problem som kräver en omedelbar lösning. Det gäller stängningen av de farligaste kärnreaktorerna. En olycka, en maximal olycka, som blir alltmer sannolik ju längre dessa reaktorer är i drift, skulle drabba hela Europa. Det är därför absolut nödvändigt att man före anslutningsförhandlingarna med bindande verkan löser frågan om stängning av de farliga reaktorerna. Ett exempel bara på kärnkraftspolitiken i ett av kandidatländerna: Slovakien lovade redan under den kommunistiska regimen med dess teknokrater och byråkrater att stänga Bohunice år 2000. Uppenbarligen insåg man risken. I dag känner ingen till detta löfte. Om man inte i förväg kräver en garanti för stängningen, finns det risk för att detta åter glöms bort, i likhet med vad som skedde när de gamla löftena inte iakttogs. Herr talman, rådets ordförande fru Halonen, kommissionens ordförande herr Prodi! Vi finländare känner igen varandra genom att vi inte ens tackar när det finns anledning till det, men är mycket snabba att klandra. Jag skall nu överraska de finska företrädarna för ordförandelandet genom att säga att den finska ordförandeperioden redan nu kan sägas vara historisk på ett positivt sätt. Vid toppmötet i Tammerfors införlivades inrikes och polisiära frågor i gemenskapsfrågorna i syfte att öka medborgarnas säkerhet. Kampen mot organiserad brottslighet, framför allt mot spridning av narkotika, blir effektivare när besluten blir verklighet. I Tammerfors beslutade man att utarbeta en stadga om de grundläggande rättigheterna, och i det arbetet skall även Europaparlamentet delta fullt ut. Vid Helsingforsmötet skall man behandla den gemensamma krishanteringen, resurser som skall avsättas till detta, samt den tidsplan enligt vilken beredskapen till gemensam verksamhet skall uppnås. Enligt en färsk opinionsundersökning har detta i mitt hemland stöd av en klar majoritet av folket. I intimt samarbete med Nato är detta ett betydelsefullt steg mot en gemensam utrikes- och försvarspolitik, ett steg som ingår i en större helhet av civil, ekonomisk och politisk krishantering. Regeringskonferensen, där man under nästa år skall fatta beslut om de institutionella ändringar av gemenskapen som är absolut nödvändiga villkor för utvidgningen, skall inledas och få sin dagordning i Helsingfors. I Helsingfors skall man också fatta beslut om de nya ansökarländernas status, så att den konstgjorda indelningen av östra Centraleuropa i bättre och sämre elever upphör. Men är det egna "huset" för närvarande i skick, vad tänker månne allmänheten i de länder som strävar efter gemenskapen om den tydliga protektionism som tär på gemenskapens grundläggande uppgifter på det ekonomiska området? Vilka åtgärder skall man månntro i sinom tid rikta mot deras medborgare som har relativt låga inkomster och mot deras företag som är konkurrenskraftiga i gemenskapen? Exempel: Spanien bromsar fortfarande tillkomsten av ett nödvändigt europeiskt aktiebolag, Förenade kungariket tryggar arbetstillfällen i City genom att vägra gå med på harmonisering av skatter ens vad gäller kapitalbeskattningen, Frankrike går hellre till gemenskapsdomstolen än avreglerar elmarknaden enligt unionens lagstiftning, den tyska förbundskanslern bryter mot alla marknadsekonomiska spelregler genom att rädda ett konkursmässigt byggföretag för att vinna politiska lagrar i sitt hemland, nötköttskriget mot England fortsätter långt över vad som från hälsosynpunkt är nödvändigt. Hur kan vi tänka på utvidgning om man fortfarande inom EU:s nuvarande område slåss på ett sätt som strider mot den inre marknadens spelregler? Den europeiska konkurrenskraften är inte heller stark i dag, den gemensamma marknaden fungerar inte på rätt sätt, och utjämningen av skillnaderna på varupriser mellan medlemsländerna i euroområdet har avstannat. Genom mina exempel vill jag ingalunda utesluta att det kanske också i fråga om mitt hemland finns förseelser. Jag vill bara säga: framtidens mål i Helsingfors är goda, men det egna europeiska "huset" av i dag måste också försättas i det skick som unionens regler kräver. Herr talman, rådsordförande! Hela kammaren är överens med er: Helsingfors måste ge en ny impuls till Europeiska unionens utvidgningsprocess. De får inte bara bli en teknisk process, dessa förhandlingar som vi nu skall föra enskilt med 12 kandidatländer. Den sista regeringskonferensen under detta årtusende avslutar också ett årtusende med europeiska krig, och ni måste lägga grunden till att det aldrig blir något mer årtusende med europeiska krig! Det är det som är målet med utvidgningen, när vi vill ena hela Europa i en europeisk union. Vi stöder det som ni, fru rådsordförande, sade om förhandlingarna och om det sätt de bör föras på, och även det som Prodi sagt om det. Vi anser att det är bra. Men det ni sade om förberedelserna inför anslutningen, om de s.k. left-overs från Amsterdam, anser vi är för litet! Vi vill ha en omfattande reform av Europeiska unionen. Om vi i detta europeiska hus, i denna vår europeiska union, vill ta in ytterligare 12 invånare utöver de 15 som redan bor där, då räcker det inte med en storstädning, utan då måste vi bygga om huset. Det har jag hört alltför litet om, inte bara av er, utan också av de andra regeringarna i Europeiska unionen. Jag vet ju vad ni anser och kanske också vad ni avser att göra: Till att börja med några små reformer under denna regeringskonferens, och efter nästa års regeringskonferens kommer det ytterligare en regeringskonferens, osv., osv. Jag kan tala om för er att människorna i Europeiska unionen är trötta på att EU stapplar från regeringskonferens till regeringskonferens och inte längre ser riktningen för bara småsteg! Vi måste äntligen klargöra för dem vilken bild vi har av denna europeiska union och av Europas framtid, i stället för att alltid se på hur EU vacklar fram från en konferens till en annan. Vi behöver den förklaring rörande den gemensamma försvarspolitiken som ni avgav i dag, men det måste bli ett slut på att europeiska toppmöten utmattas av förklaringar och dokument. Vi vill att ni skall fatta de nödvändiga besluten i Helsingfors, inleda konkreta icke-militära och militära initiativ beträffande den gemensamma försvarspolitiken och därvid besluta om den nödvändiga operativa kapaciteten liksom om vilka institutioner som skall fatta besluten. Till slut vill vi den 12 december, dagen efter Helsingfors, kunna tala om ett verkligt europeiskt toppmöte, ett möte på toppen, från vilket vi verkligen har utsikt över det nya årtusendet, och inte bara från en mullvadshög, från vilken vi inte ser särskilt mycket. Det är ert ansvar och en chans att göra det finska ordförandeskapet i rådet till ett stort ordförandeskap i slutet av detta århundrade! (Applåder. Herr talman! Vid toppmötet i Helsingfors finns två särskilt viktiga frågor: unionens utvidgning och förberedelsen av regeringskonferensen. När vi redan vid det föregående sammanträdet i Strasbourg antog en bred resolution om regeringskonferensen borde vi den här gången speciellt ha koncentrerat oss på unionens utvidgning. Tyvärr innehåller den gemensamma resolution som de politiska grupperna utarbetat bara några stycken som handlar om utvidgning. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp har lagt fram ändringsförslag som skulle komplettera och förbättra den gemensamma texten. Vi hoppas bland annat att kommissionen och rådet skall kunna utarbeta en övergripande strategi där unionens utvidgning och dess kommande reformer kopplas till ett bredare paneuropeiskt sammanhang. Enligt vår mening bör man överväga olika modeller av differentierad integrering och sträva efter att åstadkomma en union i kontinuerlig utveckling med en gemensam medelpunkt, och vars kärna skulle bestå av en förbundsstat och som skulle ha en mindre integrerad yttre cirkel. Dessutom föreslår vi att unionen skall använda Europarådet och OSSE som forum för paneuropeiskt samarbete. Vi hoppas att vi får stöd för vårt förslag. Herr talman! Jag välkomnar att kommissionen med en revidering av utvidgningsstrategin äntligen har tagit ett steg som borde ha tagits för länge sedan. Men vi får ändå inte glömma bort att utvidgningsstrategin fortfarande inte har reviderats på konkreta områden, nämligen vad gäller stöden respektive öppenheten och jämställdheten. Det som fortfarande saknas är en offentlig debatt i dessa länder; dialogen mellan arbetsmarknadens parter, integreringen av de regionala och lokala nivåerna, vilka är självklara hos oss, kan inte äga rum där, eftersom EU:s instrument inte tillåter det. Jag vill vidare påpeka hur viktigt det är att ordförandeskapet genom en ny Europakonferens upplivar detta forum och direkt gör de blivande EU-medlemmarna delaktiga i nygestaltningen av Europeiska unionen. Detta gäller både de institutionella reformerna och det gemensamma målet att uppfylla målsättningarna från Kyoto. Herr talman! Europeiska rådet i Helsingfors den 10 och 11 december kommer att inleda nästa regeringskonferens avsedd att revidera fördraget inför anslutningen, men genom att fastställa en minimalistisk föredragningslista tycks den begränsad nära nog till de tre punkter som lämnats öppna i Amsterdamfördraget: kommissionens sammansättning, viktning av rösterna i rådet, ny utvidgning av besluten till majoritet. Vi anser att denna dagordning inte alls kommer att bidra till att lösa unionens problem inför utvidgningen, som därför riskerar att tas upp under sämsta tänkbara institutionella förhållanden. Vi förstår förvisso rådets motvilja inför kommissionens fräcka försök de senaste månaderna att med tvång försöka få igenom idén om ett extra stort federalistiskt språng, i linje med Dehaenes betänkande. Men å andra sidan är rådet på väg att acceptera att man på föredragningslistan för upp ett liknande förslag, nämligen utvidgningen av omröstning med majoritet, som inte ens återfinns i Amsterdamprotokollet om institutionerna, utan bara i en bilagd förklaring från tre medlemsländer. Men detta förslag, som inspirerats av utformningen av ett likriktat och likriktande Europa, är inte någon som helst lösning för att få ett Europa med 27 medlemmar eller fler att fungera. Om rådet verkligen vill göra något nytt tycker vi att det både borde utesluta kommissionens förslag och gå förbi det som återstår av Amsterdam. Rådet borde lägga en enda fråga på förhandlingsbordet, beslutsfattande i en utvidgad union, då denna enda fråga leder till att man gemensamt och på ett oupplösligt sätt behandlar tre konsekvenser som är logiskt förbundna med varandra: kvalificerad majoritet i vissa fall, offentliggörande av Luxemburgkompromissen i samtliga fall och avregleringen av differentierat samarbete. Vilket leder till att vi, kära kolleger, måste fundera över vad som verkligen enar oss, utan att blint hänga fast vid tabut med gemenskapens regelverk och även fundera över hur de gemensamma institutionerna fungerar i en differentierad union. Om vi inte gör denna ansträngning till omställning, om vi krampaktigt håller oss kvar vid strama uppfattningar likt ostronen vid klippan, då, herr talman, kommer antingen utvidgningen att misslyckas, eller också kommer unionen att sopas undan, det är bara att välja. Herr talman! Toppmötet i Helsingfors kräver tydlighet. Europeiska unionen måste se till att utvidgningsprocessen inte fördröjs på grund av att institutionella reformer ännu inte har genomförts inom unionen. Europeiska kommissionens tydlighet när det gäller kandidatländerna förtjänar att efterföljas av Europeiska rådet. Hur kommer en union med mer än 25 medlemmar egentligen att se ut? Dessutom kräver Turkiet en särbehandling i anslutningsfrågan. Det förblir för övrigt oklart vad det ändrar för Turkiet att landet nu behandlas som ett kandidatland, då någon anslutning för närvarande absolut inte är aktuell. Regeringskonferensen år 2000 måste innehålla fler frågor än de tre kvarlevorna från Amsterdam. Inställningen till anslutningsförfarandet bland medborgare i kandidatländerna är alltjämt oroande. Här krävs det att man utvecklar en tydlig informationsstrategi. Samma sak gäller för övrigt för den allmänna opinionen i EU:s medlemsstater. I annat fall kommer det att förbli oklart för den genomsnittlige medborgaren vilket värdet är av att ha en utvidgad union. Förändringarna av de europeiska institutionernas sammansättning måste ske i tid. Förhoppningsvis uppställer man vid toppmötet en tidsplan för detta. Herr talman! I egenskap av före detta föredragande i utvidgningsfrågan är jag naturligtvis utomordentligt nöjd med de nya förslag som kommissionen har förelagt rådet för att äntligen upphäva den olyckliga uppdelningen av kandidatländerna i två grupper. Jag ställer mig också helt bakom motiven för upphävningen. Precis samma motiv anförde vi tidigare för den så kallade regattamodellen som gjorde mycket mer rättvisa åt de egna förtjänsterna och de ansträngningar som gjordes av de länder som gärna vill tillhöra Europeiska unionen. För om vi säger till de mest utvecklade länderna att de egentligen redan har kommit med, så kommer de att luta sig tillbaka och inte arbeta så hårt längre. Vi har sett det i Tjeckien; där stagnerade politiken. Andra mindre utvecklade länder såsom Bulgarien och Rumänien skulle tappa hoppet och förlora befolkningens stöd för hårda åtgärder. Denna situation, denna märkliga uppdelning på två grupper, tillintetgörs nu lyckligtvis igen. Jag lovordar åtminstone på förhand innerligt rådet, för att det skall vidarebefordra dessa förändringar och strategier till parlamentets ursprungliga ståndpunkt. Det är ytterst viktigt att Europaparlamentet också gör sin egen hemläxa. Det måste skyndsamt till en framgång under regeringskonferensen år 2000. Vi måste själva börja med att reformera våra institutioner och att demokratisera vår verksamhet. Detta kräver vi av kandidatländerna: bygg upp era institutioner, se till att ni arbetar demokratiskt. Föreställ er att vi själva inte skulle behöva göra detta. Sålunda förvånar det mig utomordentligt att min kollega van den Berg från partiet Partij van de Arbeid nyss fick ett brev publicerat där han med många ord säger att reformeringen av unionen inte längre skulle behöva utgöra ett villkor för utvidgningen. Hur är det möjligt! Jag är otroligt glad att samma tongångar inte genljuder i ledningen för den socialistiska gruppen här. För endast om man inte är positivt inställd till Europeiska unionen, bara då kan man säga: vi behöver inte göra vår hemläxa, och lugnt erbjuda de nya medlemsstaterna ett hus som blir till en ruin. De har rätt till mer än så. De har rätt till demokratiskt fungerande institutioner som kan fatta effektiva beslut inom den europeiska union som de vill ansluta sig till. Vi får inte konfrontera dem med något som inte når upp till denna nivå. För den som först vill låta invänta Europeiska unionens framsteg mot en fri handelszon, är det bara att fortsätta med den sortens förslag. Det är också anmärkningsvärt hur brevets författare underförstått anklagar unionen för att egentligen reglera för mycket från nationell, regional och lokal nivå. Endast härdade anhängare av Thatcher talar i dessa ordalag om decentraliseringen av unionens politik. Det är sannerligen inte så att vi fråntar nationella, regionala och lokala myndigheter uppgifter som hör hemma på dessa nivåer, tvärtom står subsidiariteten högt i kurs hos oss. Den som säger något annat gör en platt karikatyr av vårt arbete. Jag anser att alla medlemsstater måste delta med ett bra och rejält bidrag till den allmänna debatten om Europeiska unionen. Det kan vi åstadkomma genom att exempelvis låta bli att ta upp skräpfrågor som stjäl uppmärksamheten från de verkliga problem som Europeiska unionen behandlar; den sortens frågor som kommer från hela delegationen som anförs av van den Berg. Jag vill uttrycka min glädje över att vi inleder en europeisk säkerhets- och försvarspolitik utan att försvaga de transatlantiska förbindelserna och bandet till Nato. Jag är hemskt glad att vi, herr Hänsch, har kunnat ena oss på den punkten och skriva under på att Europeiska unionen i själva verket föredrar icke-militära medel. Det är helt enkelt ett faktum. Men vi vet också att de icke-militära medlen och de diplomatiska medlen inte har någon verklig effekt förrän ett trovärdigt militärt hot finns närvarande i bakgrunden. Jag tror att vi har lärt oss vår läxa på det området. Europeiska unionen var farlig därför att den inte var i stånd att dela på suveräniteten inom området för säkerhets- och försvarspolitik. Lyckligtvis kommer det nu att bli något av detta. Herr talman! Med detta önskar jag rådet lycka till med de förslag som vi framlägger, och jag hoppas att även Europaparlamentet kommer att höras av rådet i tid också beträffande de andra områdena. Herr talman, fru rådsordförande! Under det senaste årtiondet har man i Europa levt i förändringarnas tidevarv. Den utveckling som startade med brytningen på hösten 1989 har tack vare Europeiska unionens målmedvetna politik kommit i ett skede av kontrollerat framåtskridande. Vi har dragit upp klara riktlinjer för Europas utveckling, men det krävs fortfarande arbete. Regeringskonferensen, konkretisering av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och ett kontrollerat genomförande av utvidgningen är frågor som kräver grundliga förberedelser både i ansökarländerna och i Europeiska unionen. Dessa frågekomplex finns som en viktig helhet på Europeiska rådets dagordning i Helsingfors, och som man här konstaterat innebär detta en sådan dynamisk helhet att om mötet i Helsingfors blir lyckat kommer det att gå till historien. På grund av tyngden hos dessa frågor är det viktigt att man även i parlamentet för en grundlig diskussion. Vi befinner oss nu i en situation där Amsterdamfördraget för första gången måste beaktas vid Europeiska rådets möte. I rådets utmärkta inlägg gick man grundligt igenom frågor och utmaningar som är förknippade med unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Man måste ännu påpeka att man vid toppmötet i Helsingfors kommer att precisera Europeiska unionens politik för den nordliga dimensionen och därigenom skapa starkare instrument för stabilitet och säkerhet i Nordeuropa. När vi talar om säkerhet, fred och stabilitet i Europa bör vi ändå inte glömma sådana faktorer som påverkar den inre sociala säkerheten. Respekt för de grundläggande rättigheterna och strävan efter social jämlikhet är den bästa försvarspolitiken för att uppnå social stabilitet. Den europeiska sysselsättningspolitiken och dess riktlinjer för sysselsättningen år 2000, som skall behandlas vid Helsingforsmötet, är fortfarande bland de främsta frågorna på unionens dagordning. Demokratins försvar och kampen mot extremistiska rörelser utgår ifrån social rättvisa, vilket bland annat innebär att arbetslösheten måste besegras. Till slut vill jag uppriktigt gratulera ordförandelandet till att den utan fördragsändringar, som man hittills inte har lyckats genomföra, klart lyckats öka öppenheten inom Europeiska unionens och i synnerhet rådets beslutsfattande. Förhoppningsvis skall sedan de kommande ordförandeländerna fortsätta med detta. Herr talman! Mina kommentarer handlar om säkerhetsaspekter av dagens debatt. Ledamöterna av parlamentet kanske inte känner till en kontroversiell intervention i dag i den nationella politiken av Natos generalsekreterare. Lord Robertson attackerade nyligen som isolationist, det skotska nationalistpartiets politik rörande Natomedlemskap. Denna politik är, kanske jag skall säga, likvärdig de ståndpunkter som Österrike, Finland och Sverige har intagit, och också Irland, även om orsaken till Lord Robertsons intervention var Irlands tillträde till partnerskap för fred-programmet. Jag hoppas att rådets ordförande beklagar, som jag gör, att det skett en partipolitisk intervention av Natos generalsekreterare, av vilken den logiska följden är ett angrepp på Finlands och andra medlemsstaters försvarspolitik. Jag vill bara klargöra att tillsammans med alla våra kolleger i Gruppen de Gröna/Europeiska fria alliansen, är vi i SNP (Skotska nationalistpartiet) för idén med kollektiv säkerhet i Europa och välkomnar ett arbete i rådet som verkar i den riktningen. Men vi är kraftfulla motståndare till bevarandet av kärnvapen i de skotska kustområdena, eller i kustområden var som helst i Europa, eller på det europeiska fastlandet. Detta är en avgörande faktor för försvarspolitiken vad oss anbelangar, och jag kan inte för ett ögonblick tänka mig att Irland håller på att utveckla en politik som syftar till att vara värdland för kärnvapen som placeras i deras vatten. Collins försäkrade mig att detta inte har något att göra med Nato-medlemskap. Jag hoppas att när vi i Europa utvecklar vår krishanteringspolitik funderar mycket noga på om kärnvapen har en plats i sammanhanget. Jag tycker inte att de över huvud taget hör hemma i sammanhanget. Herr talman! Jag vill i denna kammare ge uttryck för en stark oro och - om detta kan tillåtas - någon pessimism om den utveckling som håller på att utkristalliseras för det kommande toppmötet. Detta parlament har uttalat en mycket tydlig ståndpunkt: det har önskat sig att vissa stora institutionella reformer ovillkorligen skall genomföras före utvidgningen om vi inte vill att Europa skall omvandlas till ett stort område för frihandel och ingenting mera, med en gigantisk oförmåga att fatta beslut till följd av en förordning och av interna regler som nu är omoderna. Parlamentet har även sagt att det inte räcker med beslut om majoritetsomröstningar, och om kommissionens sammansättning för att Europa skall få ny fart och ny kraft utan att man måste slå in på nya vägar, såsom till exempel den om en stadga om de grundläggande rättigheterna, och om några av de saker som skulle ena hela den stora Europarörelsen: naturligtvis alltid med bibehållen respekt för nationerna, deras känslor, historia och traditioner, vilket jag tycker är mycket viktigt. Det verkar emellertid - för vi är inte blinda - som om försiktigheten och realismen riskerar att ta överhanden över djärvheten och modet vid det kommande toppmötet. Men i ett historiskt ögonblick som detta, då man antingen har modet att ta ett stort steg framåt eller riskerar att dömas till långvarig handlingsförlamning tror jag att djärvheten och modet räknas mer än realismen. Jag uppmanar därför alla de som tror på dessa målsättningar, på dessa mål - och här har vi ordförande Prodi framför oss som flera gånger har förklarat sig tillhöra dem, och som jag vet tror på detta - att vara beslutsamma, bestämda. Jag riktar en uppmaning till Europaparlamentet att direkt efter Helsingforsmötet - om resultatet som jag fruktar blir framsteg, men för begränsade sådana - samlas och med stor öppenhet, stort mod ikläda sig all sin beslutsamhet och i detta ögonblick säga och tänka, liksom i andra ögonblick i den europeiska historien, att parlamentet har stora möjligheter och en stor uppgift. Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande, kära kolleger! Jag skall begränsa mig till två påpekanden, som gäller toppmötet i Helsingfors. Det första påpekandet gäller regeringskonferensen. Av allt vad ministern sagt kan jag sluta mig till att dagordningen för regeringskonferensen inte bara kommer att omfatta de tre frågor som Kölnmötet utmynnade i. Det är enligt min mening riktigt att man diskuterar de frågor som har samband med den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken, och även med ekonomin. Det vore emellertid ett misstag att nöja sig med dessa fem frågor och inte ta upp frågor som gäller Europeiska unionens framtida struktur, dess rättsliga status, liksom även sociala och kulturella frågor. Här vill jag understryka att utarbetandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna är en ytterst viktig fråga. Och vi bör se till att det inte bara blir en enkel proklamation, utan att det utvecklas till en text med bindande karaktär. Mitt andra påpekande gäller frågan om Turkiet. Jag tror att vi måste vara mycket försiktiga med den frågan vid toppmötet i Helsingfors. Och detta sammanhänger med konstaterandet att Turkiet i sin hittillsvarande politik inte har visat någon insikt om att närmare förbindelser med Europa förutsätter att vissa konkreta villkor uppfylls, t.ex. sådana villkor som uppställts i texter och beslut från Europeiska unionen. Men det finns också en fråga. Den fråga som gäller utvidgandet av Europas gränser, speciellt inför utvidgningen, och frågan om utvidgandet av gränserna också omfattar Turkiet. Jag tror att detta är de viktiga frågor som vi måste ha i åtanke. Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Även jag vill gratulera till den strategi som i allmänhet är korrekt och sammanhängande när det gäller utvidgningen. Men om detta synsätt, som både rådet och kommissionen har vad gäller utvidgningen, är ambitiöst kan man inte säga samma sak vad gäller innehållet i den kommande regeringskonferensen. Det vi har framför oss just nu är faktiskt bara det som inte var möjligt att genomföra i Amsterdam. Jag skulle vilja säga "så höga ambitioner för utvidgningen, så låga ambitioner för en revidering av själva unionens fördrag". Oron är ännu större när det som bör förändras, det vill säga den berömda institutionella triangeln, försvaras utifrån argument om effektivitet och inte utifrån en allmän vision om det europeiska bygget. Jag tror inte att någon kommer att vara nöjd om resultatet av regeringskonferensen i slutet av år 2000 är att kommissionen eller rådet fattar de beslut som förut tog fem, sex eller sju timmar, på två timmar. Det europeiska bygget är inte grundat på effektivitet, det är grundat på sammanhållning. Vad vi alla strävar efter är att en politisk agenda fastställs i Helsingfors, och inte en teknisk agenda med komplicerade politiska konsekvenser. Ur denna synvinkel skulle jag vilja välkomna det portugisiska ordförandeskapets beredskap att ge Europaparlamentets företrädare i denna regeringskonferens samma status som kommissionen vad gäller de personliga företrädarna för utrikesministrarna. Det tycks också viktigt att utnyttja det portugisiska ordförandeskapets beredskap att låta regeringskonferensen inledas, inte i mars utan, om det är möjligt, redan i januari. Vad gäller stadgan om grundläggande rättigheter är det också viktigt att den inte bara ökar de rättigheter som i dag redan är fastslagna i stadgor och fördrag, utan också erkänner rättigheter på de sociala och ekonomiska områdena, och framför allt att den kan vara innovativ och kreativ inom områden för nya rättigheter som gäller miljöfrågor och skyddet för konsumenternas rättigheter. Jag skall nu nämna en punkt som ordföranden Barón Crespo redan har tagit upp och som handlar om sysselsättningsfrågorna: unionen kan inte arbeta med sysselsättningsfrågorna bara när vi befinner oss i perioder med avtagande ekonomi. Vi måste föra en aktiv och inte en bromsande politik. Vi måste också utnyttja denna ekonomiska period och det uttalande som det finländska ordförandeskapet kommer att göra angående millenniet och det nya informationssamhället, för att på ett kreativt sätt kunna notera en hållbar tillväxt, och för att målet om full sysselsättning inte blir retorik utan förverkligas. Slutligen, herr talman, stöder jag er strävan att få igenom de strategiska linjer som förespråkas i slutsatserna från rådet i Tammerfors, främst när det gäller att bekämpa narkotikahandeln, och jag hoppas att det portugisiska ordförandeskapet är berett att under nästa halvår godkänna respektive handlingsplan. Herr talman, kära kolleger! Jag tycker det är mycket tråkigt att regeringskonferensen inte beaktar vissa grundläggande beståndsdelar när det gäller ett område för frihet, säkerhet och rättvisa, då det ena inte kan genomföras på bekostnad av det andra. Jag beklagar också att vårt gemensamma resolutionsförslag inte nämner problemen i anslutning till Eurodac, medan rådet nyss, i strid mot fördragen, meddelat att detta organ även fortsättningsvis skulle vara helt mellanstatligt. Det innebär i sin tur att parlamentet och revisionsrätten utesluts från all kontroll i frågan. Inför det ökande antalet registreringssystem (Europol, Eurodac), borde Europaparlamentet också ha upprepat sin begäran om en oberoende kommission, för data och frihet, för att bevara vår individuella frihet, utöver den demokratiska och domstolsrelaterade kontrollen. Medborgarskapsfrågan lyser också med sin frånvaro i texten. Det är ändå en fråga av mycket stor betydelse, slutstenen i förhandlingarna om stadgan över grundläggande rättigheter å ena sidan, men också om unionens konstitutionalisering å andra sidan. När vi nu står inför utvidgningen av unionen är det denna medborgarskapsfråga som måste stå i centrum för vårt europeiska projekt att genomföra en mänsklig och hållbar utveckling. Avslutningsvis tror jag att vi måste vara medvetna om att en så blek och fadd text inte kan tillfredsställa unionens medborgare. Vi måste vara på vår vakt så vi inte avlägsnar oss alltför långt från deras önskemål om vi vill skapa ett mer rättvist, mer solidariskt och mer demokratiskt Europa. Herr talman! För det första vill jag önska rådets ordförandeskap lycka till med toppmötet i Helsingfors, för jag förstår att det kommer att avsluta en rad framstående arbeten som har genomförts under er mandatperiod. Av de frågor som rådets ordförandeskap har tagit upp, är frågan om utformningen inom ramen för utvidgningen inget problem, varken för detta parlament eller för kommissionens förslag, inte heller för ministerrådet. Vad gäller regeringskonferensen tror jag att efter den rundresa er statsminister har gjort, fru ordförande, har vi inte längre en så optimistisk situation; det vore synd att förlora detta tillfälle att driva på det europeiska integrationsprojektet och vi kommer att ångra oss om vi inte utnyttjar detta tillfälle tillräckligt. Jag är helt överens med er bedömning att det är absolut nödvändigt att befästa Europeiska unionens internationella närvaro på den internationella scenen, framför allt vad gäller säkerhets- och försvarsaspekter, mot vilket det finska ordförandeskapet - och vi måste säga det med legitim stolthet - har tagit ett avgörande steg genom detta historiska rådsmöte (utrikes- och försvarsministrarna), och det är första gången det inträffar i Europeiska unionen. Vi måste å andra sidan också vara pådrivande i den nödvändiga frågan om att befästa de framgångar som nåddes vid toppmötet i Tammerfors - vilket föregående talare tog upp - om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Jag tycker det är viktigt, fru rådsordförande - och ni tog själv upp det i ert inlägg - att vi fastställer och förbereder arbetena för det portugisiska ordförandeskapet i sysselsättningsfrågan. I dag upplever vi en historisk lägsta nivå i eurons korta historia, och jag anser att Europeiska rådet i Helsingfors måste ge ett visst utrymme åt frågan om representation av euroområdet utåt. Fru rådsordförande! Ni har i era inlägg tagit upp behovet att driva på ett öppnare, mer demokratiskt europeiskt integrationsprojekt med mer insyn. Jag är nöjd över den iakttagelse som kommissionsordföranden gjorde här angående Europaparlamentets närvaro i regeringskonferensen, men jag skulle vilja höra detta från rådsordföranden. Vi kommer i själva verket inte att få ett öppnare, mer demokratiskt Europa med större insyn om Europaparlamentet inte deltar fullständigt i regeringskonferensens arbeten. Herr talman! Jag begärde ordet för att framför allt ge uttryck för min förvåning efter att ha lyssnat på vad rådets ordförande sade om regeringskonferensen: Halonen nämnde inte ens Europaparlamentets resolution av den 18 november och de förslag denna innehåller om dagordningen för konferensen. Det är seriösa och motiverade förslag, ingen verklighetsflykt, inga vackra utopistiska föresatser. Jag tycker inte att det är rätt att uppföra sig så inför ett viktigt ställningstagande för parlamentet. Vi vet redan allt om de tre left-overs från Amsterdam: man måste bara fatta de beslut man inte lyckades fatta under den föregående konferensen. Man borde ägna ett års arbete bara åt detta. Men tillåt mig säga att det är löjligt att hävda detta. Se upp: om rådet, regeringarna, inte i Helsingfors öppnar konferensens dagordning för viktiga och nu mogna institutionella frågor blir talet om utvidgning inte trovärdigt, utan man visar då sin oförmåga att ge uttryck för en framsynt vision för unionens utveckling med alla dess dimensioner. Ordförande Prodi, jag har inte förstått vilka de förberedelser utanför regeringskonferensen ni talade om skulle vara. Det verkar som om ni överlåter vissa av de frågor kommissionen föreslog här den 10 november till denna mystiska instans. Jag hoppas att ni inte ändrar alla kommissionens förslag till dagordning och arbetssätt för konferensen, och därmed bidrar till att Europeiska rådets möte i Helsingfors får en positiv utgång. Herr talman! Jag tror att ordförande Prodi gjorde rätt i att i sitt inlägg, som man helt kan instämma i, utpeka utvidgningen som den huvudsakliga, viktigaste punkten i Helsingfors. Vårt parlament har redan länge understrukit hur otillräckligt det tillvägagångssätt kommissionen och rådet har valt för utvidgningen är. Jag tror att det har handlat om ett strategiskt och politiskt misstag, vars konsekvenser lyckligtvis begränsades genom att kommissionen ångrade sig, även om jag måste säga att det är sorgligt att tänka sig att det behövdes ett krig, det vi upplevde hos våra grannar, för att föda denna nya strategi. Det är rätt att inleda förhandlingar med alla kandidatländerna, men det råder inget tvivel om att en differentiering mellan dessa länder måste göras, eftersom anpassningen till Europa är väldigt olika från land till land. Visst verkar det svårt att tala om datum för medlemskap, även om det skulle vara nyttigt, mycket nyttigt, för att stimulera den allmänna opinionen i länderna i fråga, eftersom en risk blir allt mer tydlig: för långdragna förhandlingar kan kyla av entusiasmen, både i medlemsstaterna och i kandidatländerna, såsom framgår av de opinionsundersökningar som nyligen har genomförts i Polen, och såsom jag personligen har kunnat konstatera i detta land varifrån jag kom tillbaka i går. För att än en gång upprepa ordförande Prodis ord skulle vi alltså gå miste om ett historiskt tillfälle. Jag är fast övertygad om att anslutningen av en ny medlemsstat måste vara resultatet av ett brett samförstånd mellan politiska krafter, men framför allt måste majoriteten av den berörda befolkningen vara positiva till detta. Vi måste alltså - och detta är min uppmaning till parlamentet - fästa särskild vikt vid informationskampanjer som syftar till att hålla stödet för det europeiska alternativet uppe i dessa länder. Vad detta anbelangar tror jag att Phare-programmet kan utgöra det lämpliga redskapet, och därför anser jag att detta bör förstärkas i just denna mening. Herr talman! Tillåt mig att anknyta till den punkt som kollegan Gawronski just slutade med, nämligen acceptansen av Europa hos befolkningen i de olika länderna som strävar efter att ansluta sig till Europeiska unionen. Inte bara i Polen utan också i andra länder är begeistringen för Europeiska unionen måttlig, även i Tjeckiska republiken. Jag vill påpeka att det i kommissionens framstegsrapport om Tjeckiska republiken nämndes en medelstor stad i Tjeckien, där det byggts ett stängsel, med vars hjälp tjeckerna på en gata avgränsade sig från zigenarna. Det är inte något trevligt agerande. Jag var där två gånger, jag talade med kommunstyrelsens ordförande, och jag sade också att stängslet måste bort, men vad hände? I sensationspressen i Europeiska unionen har detta stängsel kallats för en mur, som om det inte bara handlade om en Berlinmur, utan kanske rent av om den stora kinesiska muren. Det har blåsts upp så till den milda grad att människorna där naturligtvis är mycket förargade över detta, eftersom de utgår från att man mäter med olika måttstockar inom Europeiska unionen. Vi har måttstockar för oss själva, och där är vi naturligtvis inte några söndagsskoleelever, och vi har måttstockar för kandidatländerna, och av dem förväntar vi oss allt det som vi själva inte uppfyller. Om vi ser oss omkring i Europeiska unionen och betraktar de etniska konflikter som finns där, ibland också terroristattacker, så anser jag att det om det vore tvärtom, så att exempelvis Tjeckiska republiken redan vore medlem av unionen, då skulle de säga till en viss medlemsstat: Kära vänner, om ni inte kan få ordning på er konflikt så måste ni säkert vänta tjugo år till innan ni kan bli medlem! Jag menar bara att vi skall se till så att vi inte irriterar befolkningen. Det gäller inte att komma bra överens med politikerna i kandidatländerna, utan med befolkningen. Det är det enda som är viktigt! Herr talman! Låt mig börja med att gratulera det finska ordförandeskapet till ett på det stora hela bra halvår. Jag vill tacka er, fru rådsordförande, för att ni i dag så grundligt diskuterade EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive dess militära förmåga. EU kan nu inom ramen för Amsterdamfördraget öka sin trovärdighet vad gäller engagemanget för Europas frihet och fred. Helsingforsmötet är därvidlag ett test för Europas nuvarande ledarskap. Finns viljan och modet att tillsammans formulera och fördjupa en politik som möjliggör att Europas medborgare märker att det inte bara är ord, utan också kraft bakom viljan att undvika mänskliga katastrofer liknande den i Kosovo? Ett lika viktigt ledarskapstest är att säkerställa att utvidgningen kan genomföras, med de första nya medlemsländernas inträde i unionen under denna mandatperiod. I Helsingfors läggs ingångsvärdena för den regeringskonferens som skall lösa kvarlämnade maktfrågor. Vi måste ha en union med beslutskraft. Tillkommande önskemål får emellertid inte tillåtas gå ut över det historiska uppdraget att nu ena och tillvarata den historiska möjligheten att ena hela Europa. Det finska ordförandeskapet och toppmötet måste överlämna stafettpinnen till Portugal med ett entydigt mål. Regeringskonferensen skall slutföras i Paris för att förverkliga ett öppet, solidariskt och samarbetande Europa, vilket kommer att ställa höga krav på ledarskap, förändringsförmåga och minskat vaktslående om nationella och kortsiktiga intressen. Herr talman! Europaparlamentet kommer att sammanfatta denna diskussion om Helsingfors i en resolution. Det kommer som alltid att bli en kompromissresolution. Det är inte så illa, det ligger i sakens natur. Men i föreliggande fall befarar jag att kompromissbenägenheten hos medförfattarna till denna resolution har gått mycket långt. Det gäller inte så mycket det som sägs, även om jag även där har litet svårigheter exempelvis med Turkiet. Kritiken gäller framför allt det som inte sägs i resolutionen. Framför allt i fråga om utvidgningen satsar vi alltför mycket på förhoppningar och alltför litet på kalla fakta. Kommissionen hänvisar i sina lägesrapporter om anpassningen till acquis communautaire alltid till att kandidatländerna - både i första och andra gruppen - på många punkter avancerar mycket långsamt när det gäller att genomföra acquis och anpassa sig till den, exempelvis i sociala frågor, men också när det gäller miljö och energi, ibland till och med när det gäller de mänskliga rättigheterna och den demokrati som praktiseras. Det kommer inte att räcka. Vi får inte låta oss nöja med att bara hoppas på att en dödsdom i Turkiet kanske inte verkställs. Vi får inte låta oss nöja med att bara hoppas att när det gäller säkerheten i kärnkraftverken, så kanske man någon gång, någonstans, kommer att stänga uppenbart osäkra anläggningar. Vi får inte heller uppträda som om de långa övergångsfristerna, som på 80-talet ännu inte utgjorde några verkliga problem, kommer att vara möjliga utan problem för den inre marknaden. Hur skall vi verkligen kunna acceptera en övergångsfrist om upp till femton år och mer när det gäller de grundläggande rättigheterna i fråga om rörlighet för personer och tjänster, och trots detta kunna hålla gränserna öppna? Vi är för en utvidgning. Den är svaret på frågan om Europas framtid. Just därför måste vi tala klartext, även i fråga om kompromissresolutioner. Herr talman! De är en glädje och ära för mig att återigen få tala i en debatt med fru Halonen. Det är faktiskt så att mitt första tal någonsin i denna kammare skedde i juli när jag berömde det finska ordförandeskapet för att man prioriterade informationssamhället och dess arbetsprogram. I kväll, när vi närmar oss slutet på detta ordförandeskap, vill jag berömma det finska ordförandeskapet för att man arbetat med detta, men också uttrycka en viss besvikelse över att man inte gjort mer av möjligheterna. Fru Halonen lyckades bara sånär att trycka in några ord om informationssamhället - jag tror att det var i den sista meningen i hennes tal - och ändå, enligt ett dokument som jag fick från kommissionen förra veckan, skall vi få ett initiativ om e-Europa presenterat för oss i Helsingfors, ett dokument med titeln "Ett informationssamhälle för alla". Hittills har vi inte sett det. "Alla" inkluderar tydligen ännu inte ledamöterna av Europaparlamentet, så det är inte många som känner till det. Det fick bara ett kort omnämnande i ert tal, men jag hoppas att rådet tar itu ordentligt med detta viktiga ämne. Låt mig också säga om den bredare fråga som rör slutförandet av den inre marknaden, att under det finska ordförandeskapet fick vi en del mycket viktiga strategidokument och de kräver faktiskt en mycket högre prioritet än vad de får i gemenskapen för tillfället. Det är faktiskt så att det resolutionsförslag jag såg i förmiddags inte innehöll något omnämnande av något inre marknads- eller informationssamhällesinitiativ över huvud taget, trots det arbete som skett under ert ordförandeskap. Jag lade fram ett tillägg på min grupps vägnar i förmiddags som inkluderar dessa punkter och jag hoppas verkligen att kammaren stöder detta. Sammanfattningsvis, hoppas jag också att det finska ordförandeskapet påminner medlemsstaterna på toppmötet i Helsingfors om att ett skapande av en inre marknad fordrar att man tillåter att gränsöverskridande företagsköp och omstruktureringen av nyckelindustrierna får fortsätta utan politisk inblandning av medlemsstaternas regeringar. Jag är säker på att ledamöterna av parlamentet vet att det är en avgörande kamp som för närvarande pågår vad gäller företagsköp inom telekommunikationssektorn. Jag måste säga att jag är besviken att höra att vissa kommentarer från tongivande politiker, och t.o.m. ledamöter av kommissionen, antyder att hela filosofin med en inre marknad fortfarande måste bli fullständigt accepterad. . (FI) Herr talman! Till att börja med medger jag att när vi försökte uppfylla både tidskraven och frågornas prioritetsordning, så valde vi som centrala utgångspunkter i anförandet några av de frågor som vi vet kommer att vara bland de viktigaste i Helsingfors. Därför har några andra frågor, som man här på goda grunder fäst uppmärksamhet på, i mitt anförande fått mindre uppmärksamhet. Jag kan emellertid lugna, trösta eller uppmuntra Europaparlamentets ledamöter att när det gäller själva arbetet har dessa frågor inte glömts bort. För det första när det gäller arbetslöshetsfrågan anser vi att det är mycket viktigt och vi har förberett det, som jag redan i mitt anförande sade, för att historiens första sysselsättningstoppmöte under det portugisiska ordförandeskapet verkligen skall bli lyckat. Det finska ordförandeskapets särskilda tema för sysselsättningsfrågorna har bland annat handlat om de äldres situation, för detta hölls ett inofficiellt möte i rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor), och vi har också haft en konferens på ministernivå där man uttryckligen behandlade jämställdheten. Dessutom har vi inom sysselsättningssektorn tagit upp ämnet informationssamhälle. Om den frågan har man den 29 november antagit rådets resolution: sysselsättningen och den sociala dimensionen i informationssamhället. Jag svarar i något annorlunda ordning än vad inläggen gjordes, men eftersom ledamot Harbour fortfarande ser ut att vara här så säger jag också till honom att kommissionen skall lägga fram sitt omfattande förslag om informationssamhället för Europeiska rådet i Helsingfors. Dokumentet kommer att offentliggöras först den 8 december. Den egentliga behandlingen av frågan har riktats till specialtoppmötet i Portugal. I Helsingfors skall tyngdpunkten för frågor om informationssamhället ligga på sambandet mellan informationssamhället och konkurrenskraften. Den här aspekten har under ordförandeperioden kraftigt poängterats, och detta kommer nu sannolikt att behandlas i samband med frågor om ekonomi, sysselsättning och konkurrenskraft. Således är det meningen att även med hjälp av slutsatserna sätta fart på utvecklingen av regelmiljön för elektronisk handel. Under det finska ordförandeskapet har man gjort framsteg i centrala regelprojekt, men slutförandet kommer nog att skjutas upp till nästa ordförandeperiod. Således är resultatet något bättre, eller jag törs till och med säga ganska mycket bättre, än vad som framgick av presentationsanförandet. Sedan skulle jag svara på ytterligare en separat fråga som visserligen är förknippad med utvidgningen. Vad beträffar den här frågan om romer som togs upp här skulle jag för min egen del vilja säga att det enligt min mening finns skäl att fästa uppmärksamhet på mänskliga rättigheter i allmänhet och på minoriteternas rättigheter i synnerhet både i Europeiska unionen, men särskilt också i länder som ansökt om medlemskap. När det gäller ansökarländerna har vi under den finska ordförandeperioden uttryckligen fått erfarenheter av hur dåligt romerna behandlas även på det sättet att det har kommit ett stort antal asylsökande romer från dessa länder. Även i Finland finns det redan närmare tusen av dem såvitt jag minns. Från ordförandelandets sida har vi inte velat dra den slutsatsen att det bara är Slovakiens, Rumäniens eller något annat enskilt lands fel. Detta är ett allmänt problem, och därför tänker vi ta upp, inte i samband med utvidgningen utan i den allmänna delen av toppmöteshandlingarna, att såväl medlemsstaterna som ansökarländerna måste på ett bättre sätt respektera minoriteternas rättigheter. Ordförandelandet erbjuder också sin egen samarbetshjälp i detta sammanhang. Sedan skall jag gå till dessa egentliga stora frågekomplex. För det första angående regeringskonferensen säger jag mycket uppriktigt att vi är eniga om de frågor som uteblev från Amsterdamfördraget. Här har man till och med i flera inlägg försökt göra gällande att det skulle handla om ett litet företag om man försöker lösa dessa frågor. Bästa parlamentsledamöter! De uteblev inte från Amsterdamfördraget därför att de skulle varit obetydliga eller små frågor. De kom inte med i fördraget därför att de var oerhört svåra. Och sedan dess har de inte blivit ett dugg lättare. Men en klar begränsning av uppgiften ger oss nu möjlighet att lyckas liksom också trycket att man måste skapa ordning och reda i frågan. Utöver detta gjorde jag en tydlig uppräkning av frågor som är intimt förknippade med dessa områden och som eventuellt kan fogas till föredragningslistan. Det tredje komplexet innehåller de frågor som en eller flera medlemsstater tagit upp. Jag vågar säga att även om Finland fortfarande är en ung medlemsstat, så är jag i dag i fråga om tjänsteår en av de äldsta utrikesministrarna. Vi är bara ett par ministrar kvar som var med på den föregående regeringskonferensen. I den här regeringskonferensprocessen fick vi i ganska många fall 14, 13 eller 12 medlemsstater bakom en enskild fråga. I detta avseende är jag ingalunda klentrogen, men jag är en realist i det hänseendet att i vissa frågor, när vi snabbt vill få dem igenom, måste man koncentrera sig på dem som i viss mån är förberedda. Sedan har vi den här andra processen där man tar upp dessa stora, mera långsiktiga planer. Där kan man gå framåt precis så fort vi blir eniga, men de är inte nödvändiga med tanke på utvidgningen. När det gäller Europaparlamentets deltagande är det ännu inte möjligt för mig att säga vad toppmötet i Helsingfors kommer att besluta, men jag har redan en gång tidigare sagt, och jag upprepar det än en gång, att vi har en positiv erfarenhet av parlamentets deltagande förra gången. Detta är alltså ordförandelandets ståndpunkt. Vad utvidgningen beträffar kommer den frågan att tas upp vid rådets (allmänna frågor) sista möte den 6 december. Vid det här rådsmötet försöker jag för Turkiets del samla ihop åtminstone de element som vi skulle kunna anse att vi kan gå vidare med. Jag har synnerligen flitigt diskuterat frågan med mina kolleger. Jag är inte helt säker på om vi ännu kan uppnå enighet i frågan i rådet (allmänna frågor). Finner vi tillräckligt med faktorer för att fatta detta gemensamma beslut kan ordförandelandet ännu utnyttja de kvarvarande dagarna före toppmötet i Helsingfors för att slutgiltigt finslipa ärendet. Det ser ut att vara ett gemensamt önskemål att frågan på något sätt skall vara enhälligt löst redan före toppmötet i Helsingfors, och som företrädare för ordförandelandet kommer vi att arbeta intensivt för att lösningen skall kunna bli positiv. Jag tar med tacksamhet emot alla anmärkningar som rör utvidgningens hastighet, Köpenhamnskriterierna och allt annat. De flesta av dem ligger mycket nära våra åsikter när vi förberedde dessa papper i ministerrådet. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken fick vi i själva verket mindre kritik, men det finns kanske en punkt som jag skulle vilja kommentera. Jag sade nu ingenting här om den nordliga dimensionen. Om den nordliga dimensionen anordnades ett möte på ministernivå i Helsingfors, som vi lovade, men deltagandet från de övriga Europeiska unionens medlemsstaters utrikesministrars sida var inte särskilt högt - jag var den enda som var där - men däremot var några andra ministrar närvarande och även alla de ministrar som så att säga ingår i den nordliga dimensionen. Gensvaret var mycket uppmuntrande. Kommissionen lovade redan att ta nästa steget eller upprätta en action plan, och således har vi uppnått målet med tanke på det portugisiska ordförandeskapet. Jag instämmer med talarna att ökad stabilitet ökar på sitt sätt säkerheten i Europa. Vad utvidgningen ännu beträffar har vi försökt påminna ansökarländerna, precis som man även här har sagt, att vi inte tar nya regeringar som medlemmar, vi tar nya länder. Det är mycket viktigt att framföra till ansökarländernas regeringar att de måste också få oppositionen med sig, och de måste få hela befolkningen med sig till sina planer, precis som man krävde här. Jag har sagt att Europeiska unionen inte bara tar unga, välutbildade, manliga stadsmänniskor, utan vi tar alla: äldre, landsortsbor, lågutbildade, kvinnor. Därefter måste man sedan också göra upp planerna. Förhoppningsvis kan vi också tala med dem om sammanhållningen, säkerheten i kärnkraftverk och många andra angelägenheter. Jag har också försökt övertyga ansökarländerna om dessa saker på det sättet att jag har sagt att även om alla punkter inte direkt är förhandlingsfrågor, så kan det hända att de hos medlemsländernas parlament väcker så stor uppmärksamhet att ni säkerställer ett snabbt godkännande genom att i god tid vidta åtgärder till förmån för dessa saker som ändå kommer att vara mycket viktiga när ni i sinom tid blir medlemmar. Till syvende och sist regeringskonferensen: får vi vid nästa regeringskonferens en rättslig identitet åt Europeiska unionen skulle det lösa många frågor. Den rättsliga identiteten, som har dykt upp här i många inlägg, var en av dessa frågor som visserligen fick en majoritet bakom sig, men där det tyvärr inte rådde enighet, detta bara som ett exempel. Herr talman! Jag ställde en precis fråga till rådets ordförandeskap om dess åsikt angående parlamentets fulla deltagande i regeringskonferensen. Det är en viktig fråga eftersom den finns med i det betänkande som parlamentet godkände och den är betydelsefull för oss. Jag skulle vara tacksam om rådets ordförandeskap ville besvara denna fråga. Herr talman, ärade ledamöter! Jag har i denna kammare hört viss pessimism inför det kommande toppmötet. Jag kan absolut inte instämma i detta: det är ett exceptionellt viktigt toppmöte som vi - parlamentet, kommissionen och rådets ordförandeskap har förberett med yttersta noggrannhet, med kraft, och den utmaning utvidgningen utgör är en historisk utmaning av avgörande vikt. Utvidgningen kommer i Helsingfors att få fotfäste, sätta av och fullständigt förändra Europas utseende. Jag instämmer i vad många av er har sagt, det vill säga att vi måste ta itu med utvidgningen med kraft, med energi, en utvidgning där varje land granskas, men utan att det förlorar den tillit det har till oss. Vi har alltså absolut inte någon minimalistisk syn på denna utvidgning. Teorin om regattan, bilden av länderna som springer sina egna lopp och som förbättras under loppets gång är den vi har följt. Vid sidan av detta är det klart att vi tänker oss en stark regeringskonferens. Vi hävdar därför det är det Seguro sade nyss att vi måste börja så fort som möjligt. Jag tror att vi kan och måste börja i januari, för vi har många frågor: Amsterdam, följderna av Amsterdam, sammanhållningen, medbeslutandet, frågan om säkerhet och försvar, stadgan om de grundläggande rättigheterna och också revideringen av fördraget. Det är ingen minimalistisk dagordning. Napolitano, jag skulle vilja lugna er även vad beträffar förslaget att genomföra kompletterande, och jag insisterar på ordet kompletterande, förberedelser. Eftersom frågan om en översyn av fördragen har ytterst detaljrika och speciella tekniska aspekter får vi inte anklagas för att inte ha gjort en djupgående och komplett analys av dessa aspekter. Det är inget uppskjutande: kompletterande innebär att vi börjar arbeta på vårt håll och låter oss kompletteras av ett tekniskt arbete som är oumbärligt för att vi inte sedan skall få denna försening som minskar våra åtgärders effektivitet. Vi börjar med att strikt hålla oss till det dokument som framlades tidigare, med starka förslag och även med känslan av att efter denna utvidgning det verkligen att bli svårt att omsorgsfullt, noggrant, genom en mycket bred debatt definiera vilka Europas gränser och dess natur är. Många av er har nämnt det, jag har redan flera gånger frågat parlamentet om det och jag upprepar i dag: jag tror att vi, parallellt med att utvidgningen förverkligas vilket är en otvivelaktig realitet, eftersom den utvidgning vi, som jag hoppas, kommer att besluta om i Helsingfors är en utvidgning utan tvivel, utan problem, utan någon tvekan bör inleda en debatt om Europas natur och konturer, eftersom det bör vara vi som styr dessa gränser, vi som bestämmer Europas natur: vi kan helt enkelt inte svara på den ändock legitima frågan från de länder som ber om att få komma in i Europa. Var går gränserna för denna begäran? Varför inte sedan ta med Asiens länder till exempel? Det måste vara vi som bestämmer. Jag skulle kunna göra en hel lista på länder som i grund och botten skulle tjäna på och även önska ingå i detta Europa, men som då skulle förändra dess natur: Europa är inget tullfördrag, det är inget område för frihandel, Europa är en union av länder och vi har döpt det till just Europeiska unionen. Det står då klart att vi tillsammans måste genomföra en stor institutionell reform för att kunna fatta positiva beslut och att vi måste fortsätta denna debatt om Europas gränser och natur. Till sist skulle jag bara vilja tillägga att, vad beträffar kärnkraftsverket och ansträngningarna för Balkanländerna har vi verkligen granskat och gått till botten med de sociala och kulturella problem som här har tagits upp. Det finns avtal som kan leda till en strategi för stängning av dessa kraftverk som ger säkerhet och som samtidigt lämnar dessa länder möjligheten att komma ur sina problem på ett realistiskt och gemensamt sätt. Detta är vad vi gör och därmed beger vi oss till toppmötet med en enorm utmaning, med en komplex agenda. Jag tackar parlamentet, för under dessa månader har kommissionen och parlamentet handlat på exakt samma sätt vad dessa frågor beträffar, samstämmigt. Det vi sade den första dagen vi träffades gäller fortfarande, det vill säga att vår utmaning inte är en utmaning utan vinst, utan att om vi samarbetar kommer både parlamentet och kommissionen att tjäna på den. Jag tror faktiskt att vårt ansvar är att ge kontinuitet åt Europas utveckling, en långsiktig utveckling av Europa, inte bara en utveckling från dag till dag. Därför tror jag att vi förutom i dessa frågor bör engagera oss i debatten om morgondagens Europa, om dess gränser, om dess natur, frågor som jag många gånger har påmint om eftersom jag tror att detta är en stor uppgift vi tillsammans måste föra framåt. . (FI) Herr talman! Jag upprepar att ordförandelandets ståndpunkt är att våra erfarenheter av förra regeringskonferensen när det gäller Europaparlamentets deltagande var positiva. Därefter har ordförandelandets premiärminister rest och reser fortfarande i medlemsländerna inför toppmötet i Helsingfors för att fråga vad man anser om den frågan. I dagens läge ser det ut som att det skulle finnas olika ståndpunkter. En del anser att den här utvecklingen borde fortsätta vidare och en del skulle bibehålla ungefär det nuvarande läget. Men enligt min mening kommer parlamentet att behålla minst oförändrade rättigheter när man jämför med den föregående regeringskonferensen. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Meddelande från talmannen Herr Karlsson, revisionsrättens ordförande, som skulle presentera revisionsrättens årsrapport, måste lämna Bryssel kl. 19.00. Givet det sätt på vilket vår föredragningslista är fastställd, är det inte möjligt att ta denna punkt före dess. Den måste därför skjutas upp till en annan sammanträdesperiod. Frågan kommer att diskuteras senare vid talmanskonferensen, då man fastställer det slutliga förslaget till föredragningslista för sammanträdesperioden i december. Årsrapport om mänskliga rättigheter . (FI) Herr talman, bästa ledamöter av Europaparlamentet! Till en början vill jag tacka för möjligheten att för er lägga fram Europeiska unionens första årsrapport om mänskliga rättigheter. Jag har inte för avsikt att upprepa det som står skrivet i rapporten utan tänker i stället blicka in i framtiden. Utvecklingen av EU:s politik för de mänskliga rättigheterna innebär en omfattande utmaning som kräver mod kombinerat med tålamod. För att vara effektiv skall EU kunna samarbeta på många olika nivåer. För det första skall den gemensamma verksamheten mellan EU:s institutioner effektiviseras. EU måste också vara redo för ett bredare samarbete än det som bedrivs i dag med medborgarsamhället och medborgarorganisationer. EU stöder människorättsaktivisternas (human rights defenders) arbete överallt i världen. I detta arbete är medborgarorganisationernas insats nödvändig. EU skall också samarbeta med andra internationella organisationer som Europarådet, OSSE och FN. Denna målsättning förutsätter också en beredskap för öppenhet. Å andra sidan får inte EU:s strävan efter att synliggöra sin verksamhet leda till dubbelt arbete eller att unionens samarbete med andra organisationer försvåras. På grundval av det som beskrivits ovan skall årsrapporten om mänskliga rättigheter ses som en del av den process som förstärker de mänskliga rättigheternas ställning i unionen. Jag tror att vi alla vill utveckla unionen så att den överallt i världen kan verka för mänskliga rättigheter på ett effektivare sätt än tidigare. När man talar i Europaparlamentet är det onödigt att räkna upp de skäl som gör den här verksamheten nödvändig. Ni känner till den här frågan. Rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna tillhör vardagen i ert informationsflöde. Jag är övertygad om att verksamheten för människorättsvärden också har den europeiska allmänhetens orubbliga stöd. Årsrapporten om mänskliga rättigheter ersätter det tidigare memorandum om mänskliga rättigheter som rådet årligen gav parlamentet. Syftet med förändringen är att öka och utvidga informationen om rådets verksamhet och prioriteringar. På det här sättet strävar vi efter att skapa utrymme för en djupare och mera analytisk debatt om EU:s verksamhet för de mänskliga rättigheterna. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till EU:s första forum för mänskliga rättigheter som avslutades tidigare i dag och där också många av oss deltagit. På forumet fördes aktiv och framtidsinriktad debatt kring flera av årsrapportens ämnen. Forumet var avsett som början till en mera regelbunden och bredare dialog än tidigare om prioriteringar av och utmaningar för EU:s människorättspolitik. Detta tillvägagångssätt fick också deltagarnas stöd. Jag är också själv övertygad om att det kommer att bli en fortsättning på forumet. Respons angående vidareutveckling och effektivisering av forumet är förstås välkommen. Men varför är det bra att EU varje år offentliggör en rapport om mänskliga rättigheter? För det första bedömer rådet att man på det här sättet kan förstärka öppenheten i EU:s politik för mänskliga rättigheter. Att främja öppenheten är ett av tyngdpunktsområdena för det finska ordförandeskapet, som ni vet. När man talar om mänskliga rättigheter är det speciellt viktigt med öppenhet. Det är nödvändigt att förstärka dialogen och samarbetet, eftersom vi alla här har vår egen roll. Årsrapporten täcker tidsperioden från början av juni 1998 till slutet av juni 1999. Perioden valdes för att EU:s junitoppmöten kunde inkluderas i årsrapporten. Det är meningen att tillämpa en sådan periodisering även för kommande årsrapporter. För det andra strävar man efter att öka konsekvensen i EU:s politik för mänskliga rättigheter. Själv ser jag att den centrala utmaningen för EU:s politik för mänskliga rättigheter är just en konsekvent och trovärdig verksamhet på olika forum. I årsrapporten sammanställs EU:s verksamhet i olika internationella organisationer samt vårt förhållande till tredje land. I årsrapporten behandlas verksamhet inom både den första och den andra pelarens områden. När vi utarbetade årsrapporten upptäckte vi att motsvarande information inte sammanställts på ett systematiskt sätt någonstans. Vi lärde oss också att det verkligen finns anledning att förstärka konsekvensen över pelargränserna i EU:s verksamhet. Årsrapporten koncentreras den här gången på EU:s externa förbindelser. I den här första årsrapporten har dock infogats ett avsnitt där man redan behandlar EU:s verksamhet för att bekämpa rasismen inom EU:s eget område. Trovärdigheten i EU:s egen verksamhet förutsätter att vi själva följer samma principer för mänskliga rättigheter som vi kräver av andra. I fortsättningen är det också nödvändigt att på ett allt bredare sätt se över unionens interna situation, som man konstaterade medan man arbetade med rapporten. Man måste utveckla erforderliga färdigheter i detta avseende. Asyl- och flyktingfrågorna kan i fortsättningen beaktas i större utsträckning, ty de innehåller verkligen en väsentlig människorättsdimension. Syftet med årsrapporten är att beskriva EU:s verksamhet och tematiska utgångspunkter under den valda tidsperioden. Den försöker alltså inte ge en heltäckande bild av människorättsläget i olika länder. Det är möjligt att även detta visar sig vara nödvändigt senare. Vi kanske kan ha anledning att mera noggrant se över situationen i olika länder. Det skulle emellertid förutsätta att EU har mera utvecklade mekanismer och färdigheter för konsekvent kontroll och analys än vad man har i dag. I de inledande kapitlen i årsrapporten beskriver man utgångspunkterna för EU:s människorättspolitik. Dit hör bland annat universaliteten och odelbarheten. Därefter har vi strävat efter att på ett centralt sätt beskriva aktörerna, samt systemen inom EU:s område och inom internationella organisationer. Prioriteringar och tematiska människorättsfrågor har också fått sina avsnitt liksom kvinnors, barns och minoriteters rättigheter samt kampen mot dödsstraffet och rasism. Med fog framhåller man också betydelsen av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Jag är synnerligen medveten om att det fortfarande krävs utveckling när det gäller årsrapportens innehåll och form. Men vi har strävat efter att redan nu göra rapporten kompakt och lättläst. Sedan årsrapporten godkändes i rådet är den också tillgänglig på Internet. Dessutom skall den publiceras på alla EU-språk i rådets publikationsserie och man börjar dela ut den i en stor upplaga. Detta därför att vi anser att det är en viktig del av befrämjandet av respekten för mänskliga rättigheter att människorna vet vad rättigheterna handlar om. Amsterdamfördraget och de förordningar om mänskliga rättigheter som nyligen trätt i kraft förbättrar EU:s möjligheter att främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Man måste nu ge dessa ökade verksamhetsmöjligheter ett konkret och meningsfullt innehåll. I detta avseende befinner sig EU:s människorättspolitik i en dynamisk utvecklingsfas. Det är också i högsta grad välkommet med repsons från parlamentet på denna första årsrapport och dess förslag. På det sättet skulle vi i nästa årsrapport kunna gå framåt på den väg som vi tillsammans bestämt. Jag skulle vilja separat ta upp en aspekt. Som jag redan i början konstaterade finns det behov av ett djupare och mera analytiskt samarbete med andra europeiska organisationer som Europarådet och OSSE. Detta är inte bara ett artigt önskemål utan en ytterst viktig tyngdpunkt när EU tänker på sin verksamhet inom denna sektor. Dubbelt arbete bör undvikas. Vi förespråkar inte dubbla normer, vilket skulle skapa problem för ansökarländerna och också för oss själva. Kontrollen av mänskliga rättigheter innebär i praktiken att man övervakar tillämpningen av dessa normer för mänskliga rättigheter. Utvecklingen av just dessa normer är ett område där Europarådet har den bästa kompetensen. Vi i unionen borde således dra nytta av andras erfarenhet. Jag anser att även den arbetsgrupp som tillsatts för att utarbeta stadgan för de grundläggande rättigheterna nu spelar en mycket viktig roll. När det gäller dess sammansättning har man strävat efter att ta hänsyn till denna annorlunda sakkunskap. Förhoppningsvis kommer vi att därifrån få goda råd om hur vi kan öka Europeiska unionens insatser för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna på det sättet att vi verkligen får ett mervärde och inte bara döper om dessa saker. Min vision är att mänskliga rättigheter allt mer kommer att dyka upp i mycket olika saksammanhang. En aktiv diskussion kring mänskliga rättigheter i samband med WTO:s Seattlerunda, som nu skall inledas är ett bra exempel på detta. Man bör också nämna resultaten från Tammerforsmötet. EU måste i framtiden på ett tydligare sätt än hittills ta hänsyn till hur all dess verksamhet kommer att påverka respekten för de mänskliga rättigheterna. Europaparlamentet, ni, spelar här en betydelsefull roll. Jag uppskattar att parlamentet intensivt följer människorättsfrågor och kommenterar, ibland även på ett starkt och färgrikt sätt, regeringarnas agerande. Parlamentet kompletterar således på ett betydande sätt samarbetet mellan regeringarna. Jag hoppas att den första årsrapporten om mänskliga rättigheter kommer att bidra till ett genomförande av denna välkomna utveckling. Jag har medvetet förkortat mitt inlägg en aning, eftersom vi sackar efter tidtabellen och det flygbolag som jag anlitar tyvärr inte tänker senarelägga planets avgång därför att jag skulle bli försenad. (Applåder) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Kommissionen välkomnar offentliggörandet av den första årsrapporten om situationen för de mänskliga rättigheterna. Jag tror att detta offentliggörande kommer att bidra till att Europeiska unionen blir betydligt mer synlig när det gäller de mänskliga rättigheterna. Kommissionen har aktivt deltagit i utarbetandet av rapporten och intimt samarbetat med både det tyska och finska ordförandeskapet. För att på Europeiska unionens nivå få en mer omfattande överblick över läget för de mänskliga rättigheterna anser kommissionen att man i framtiden bör sträva efter en bättre balans i rapporten mellan Europeiska unionens tre pelare. Föreliggande rapport koncentreras i hög grad på frågor om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. En möjlighet att i framtiden åstadkomma bättre balans skulle kunna bestå i att man väljer en mer tematiskt inriktad ansats, där tyngdpunkten utgörs av grupper som är i behov av särskilt skydd, exempelvis kvinnor och barn, eller specifika frågor, exempelvis valobservationer. Kommissionen kommer naturligtvis att även i fortsättningen stödja respektive ordförandeskap vid utarbetandet av dessa rapporter. Avslutningsvis vill jag påpeka att min kollega Chris Patten, som på grund av ett utrikespolitiskt åtagande inte kan vara närvarande i dag, vilket han mycket beklagar, tillsammans med Poul Nielson och mig själv kommer att ställa samman ett meddelande om främjandet av de mänskliga rättigheterna och demokratiseringen i våra utrikesförbindelser. Detta meddelande, som skall antas av kommissionen under det första halvåret 2000, kommer att komplettera rådets rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna, ty det kommer framför allt att gå in på vad gemenskapen konkret kan göra för att främja värnandet av de mänskliga rättigheterna i tredje land, så att våra uttalanden också förlänas en ryggrad med hjälp av allvarligt menat stöd och konkreta initiativ. Herr talman! Det är mycket glädjande att vi till sist har fått en rapport om mänskliga rättigheter från ministerrådet. Jag kommer ihåg att jag begärde detta i december 1979 när de ryska trupperna samlades för att invadera Afghanistan. Av en eller annan anledning har ministerrådet eller ministrar som har ett politiskt samarbete varit ovilliga att sammanställa ett dokument under de senaste tjugo åren. Nu har vi till sist fått ett dokument, även om jag måste säga att detta är en ganska mager anrättning. Den känsliga balans kommissionsledamoten nämnde måste beaktas mycket noga, men vi behöver faktisk information om hur situationen rörande de mänskliga rättigheterna i världen hanteras. Jag är övertygad om att detta första dokument bara är ett steg på vägen att föra oss samman och ta itu med de mänskliga rättigheterna. Det har trots allt varit ett fruktansvärt år. Jag kan bl.a. nämna krig, mord, folkmord, rasism och främlingsfientlighet, och jag önskar att vi kunde fått något litet mer kraftfullt i detta dokument, vilket, måste jag säga, delades ut mycket snabbt. Det låg i våra postfack i dag och det fanns till hands vid debatten om mänskliga rättigheter som talmannen hänvisade till. Dessa frågor kräver snabba åtgärder. Vid debatten om mänskliga rättigheter i förmiddags talade jag med en av rådsordförandens kolleger från det finska utrikesdepartementet om ett specifikt fall som togs upp av Europaparlamentet nyligen - fallet Alexander Nikitin - en man som står inför rätta för högförräderi bara några kilometer från Helsingfors. Han kan få dödsstraff därför att han rapporterade om miljökatastrofen i samband med kärnbestyckade u-båtar i Murmansk-området. Jag antar att denna fråga intresserar den finska regeringen, men trots att jag tog upp frågan med en person från det finska utrikesdepartementet, har vi ännu inte fått någon information och mannen står inför rätta i dag och i morgon. Jag kan föreställa mig att de som sammanträtt i ministerrådet känner till detta. Jag hoppas att någon kan berätta något om saken för oss. Herr talman! Detta är, förmodar jag, det parlament i Europa som tar allvarligast på frågor som rör mänskliga rättigheter, och vi har stora möjligheter att ta itu med länder som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag anser att vi måste granska denna fråga mycket mer ingående och sätta press på de länder som uppför sig skamligt; de s.k. tortyr-regeringarna måste ställas till svars, och Europaparlamentet måste vara den institution som för befälet för att se till att mänskliga rättigheter sätts överst på dagordningen. Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär! Jag skulle i min tur vilja välkomna denna första årsrapport från Europeiska unionen om de mänskliga rättigheterna. Det har förvisso tidigare förekommit dokument från kommissionen och ett stort antal betänkanden från parlamentet, men det är första gången som ministerrådet överlämnar en sådan här text till oss. Det är ett tecken på en positiv strävan efter öppenhet och den kommer, hoppas jag, att förbättra det civila samhällets information om konkreta åtgärder som genomförts mellan juni 1998 och juni 1999, och om de instrument och medel som unionen förfogar över. Den enda invändning jag har är att rapporten sannolikt är alltför optimistisk. Otillräckligheter och gråzoner nämns knappast. Men offentliggörandet av detta dokument gör att jag kan vända mig mot den närmaste framtiden och upprättandet av en stadga för grundläggande rättigheter inom Europeiska unionen. Detta projekt som skall ingå i regeringskonferensens arbete och som skulle kunna avslutas i slutet av år 2000, är av stor betydelse för unionen, för alla dem som lever inom unionen och för kandidatländerna. Men i dag har vi inga garantier för att denna text kan leva upp till förhoppningarna. Man kan bl.a. frukta att Europeiska rådet och ministerrådet endast har mycket begränsade ambitioner, nämligen att bara upprätta en enkel förklaring utan rättslig eller tvingande betydelse. Om så är fallet skulle Europeiska unionen förlora all trovärdighet gentemot sig själv och gentemot hela världen. Man bör också oroa sig för konkurrensriskerna, och kanske det motsägelsefulla mellan denna framtida stadga och de texter som finns och har en ovedersäglig betydelse. Jag talar naturligtvis om Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Fru rådsordförande! Jag hoppas att toppmötet i Helsingfors kommer att lugna oss alla. Ni är på ett berömvärt sätt själv insatt i dessa frågor. Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionär! Från den liberala gruppen är vi i huvudsak positiva till denna rapport om mänskliga rättigheter. Parlamentet har ju länge efterlyst en sådan rapport. Vi ser därför med glädje fram emot den tradition som det finska ordförandeskapet nu har initierat. Det finns behov av konkretiseringar, utvecklingar och mer genomarbetad analys. Vi kommer att återkomma till dessa frågor från parlamentets sida i det betänkande som jag har hedersuppdraget att vara föredragande för och som det kommer att röstas om i mars nästa år. Jag vill dock ta upp några frågor. En fråga rör minoritetspolitiken som inte nämns med många ord i rapporten. EU ställer med rätta mycket hårda krav på minoritetspolitiken i kandidatländerna. Vi har också reagerat mycket starkt när minoriteters rätt i omvärlden kränks. Själva är vi inte alltid lika bra på att sopa framför egen dörr. EU skulle behöva stärka sin egen minoritetspolitik. Flera av medlemsländerna, inklusive mitt hemland Sverige, har inte skrivit under den internationella deklarationen om minoriteters rättigheter. Detta är ett exempel på att unionen måste ha en trovärdig intern politik om man skall kunna vara trovärdig externt. ELDR-gruppen välkomnar också det strategiska perspektiv som rapporten presenterar och den ambition som den har för att arbeta för en mer sammanhållen politik inom området mänskliga rättigheter. EU, inte minst Europaparlamentet, har ju en mycket hög profil och en mycket hög ambition i kampen på detta område. Från denna kammare har dödsstraff, diskriminering, tortyr och övergrepp med emfas fördömts. Vi vet att medborgarna är djupt engagerade i dessa frågor. Problemet är att vår politik inte alltid är konsekvent och sammanhållen, vilket ger konstiga signaler. Detta måste åtgärdas och ambitionerna höjas väsentligt. Människorättsperspektivet måste, om det skall vara trovärdigt, genomsyra unionens hela politik, dvs. utrikespolitik, handelspolitik, biståndspolitik osv. Därför krävs det uppstyrning. Mänskliga rättigheter får inte ses som något tillfälligt ad hoc-utspel, utan måste bygga på en genomtänkt, konsekvent, tydlig och öppen politik. Därför måste vi samordna den interna och externa politiken bättre. Det kräver analys, faktainsamling, bättre data och regelbunden uppföljning. Det kräver samarbete mellan EU:s olika institutioner, mellan EU och medlemsländerna, mellan EU och frivilligorganisationerna samt mellan EU och andra länder. Misslyckandet med att få till stånd ett globalt moratorium om dödsstraff är både tragiskt och djupt pinsamt. Om detta kan bli en gemensam politik och en gemensam inriktning inför kommande år, ser jag fram mot ett fortsatt fruktbart och konstruktivt arbete inom detta viktiga område. (Applåder) Herr talman! Den aktuella årsrapporten är en välkommen och viktig öppning och dess värde understryks av att på det forum för mänskliga rättigheter som nyligen avslutades och som anordnats på ordförandestatens initiativ har icke-statliga organisationer (NGO) deltagit som jämlika samtalspartner. Detta är en viktig tradition som man måste fortsätta med. Mänskliga rättigheter handlar alltid om inbördes vägning av olika värden och mellan olika mänskliga rättigheter råder så kallade horisontella spänningar. Efter det kalla kriget uppträder dessa spänningar på ett ännu mera dramatiskt sätt än tidigare i prioriteringen av å ena sidan de klassiska fri- och rättigheterna, och å andra sidan de kollektiva såsom ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Utvecklingen har i hög fart gått i en riktning som försvagar de kollektiva rättigheter som bland annat varit kännetecknande för välfärdsstaterna. Bland alla mänskliga rättigheter intar dock yttrandefriheten en särställning eftersom de övriga mänskliga och grundläggande fri- och rättigheterna inte kan bli verklighet utan en fri och oberoende informationsförmedling och eftersom allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter såsom brott mot mänskligheten annars inte kan avslöjas på ett effektivt sätt. Som ordföranden för rådet sade är rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter vardagsmat i informationsförmedlingen. Fria och oberoende massmedia är också ett nödvändigt livsvillkor för ett medborgarsamhälle. Därför skulle det vara önskvärt att man i unionens uppföljning av och rapportering om mänskliga rättigheter skulle lägga större vikt vid förverkligandet av yttrandefriheten och vid säkerställandet och förbättringen av journalisternas rättigheter och arbetsmöjligheter samt uppföljningen av dessa genom att till exempel tillägna detta område ett speciellt eget kapitel eller avsnitt. När man utvecklar en egen människorättsdimension för unionen måste man, såsom utrikesminister Halonen sade, vara konsekvent. Men man måste också vara balanserad. Det måste råda balans både mellan olika typer av mänskliga rättigheter, mellan de olika pelare som kommissionsledamoten Verheugen nämnde och mellan institutionerna. Europeiska unionen kan inte i egen självtillräcklighet, utan att bry sig om andra, utveckla en egen människorättskultur så att denna balans rubbas. Herr talman! Rent allmänt finns det ingen här som invänder mot respekten för de mänskliga rättigheterna. Därför föreslår jag att vi går från ord till handling. Hur är det med rätten till arbete i ett Europa med 18 miljoner arbetslösa och 50 miljoner fattiga? Hur är det med rätten till bostad, hälsa eller utbildning när miljoner människor saknar det? Hur är det med asylrätten och den fria rörligheten när länder som Belgien utvisar zigenare eller, så sent som i går, ett femtontal nigerianer? Detsamma gäller mitt eget land, Frankrike, som vägrar att reglera situationen för tiotusentals personer utan identitetshandlingar, vilka ofta placerats i förläggningar, eller som lämnar ut baskiska flyktingar? Hur är det med rätten till liv när de europeiska arméerna accepterar att delta i bombningar mot civilbefolkningen i Serbien eller Kosovo? Vad kan man säga om de medlemsstater som kritiseras av Amnesty International för att ostraffat ha brutit mot artikel 5 i förklaringen om de mänskliga rättigheterna som förbjuder tortyr och misshandel? Och hur är det slutligen med de mänskliga rättigheterna när man som i dag låter finansmarknaderna avskeda, utesluta och smutsa ned, i vinstens och lönsamhetens namn? Herr talman! I anslutning till presentationen av denna omfattande rapport om de mänskliga rättigheterna skall jag ta upp de brott som hela tiden begås mot dessa rättigheter, brott som grundas på en stalinistisk lagstiftning mot intellektuella inom alla områden som vågar ha kritiska uppfattningar eller bara oberoende uppfattningar när det gäller andra världskrigets historia, vars koncentrationslägers drama alltmer fångar media, utbildning och press, och tjänar alla andra intressen utom att försvara minnet av offren. Det finns i dag i Europa tusentals historiker, sociologer, forskare, experter eller helt enkelt medborgare som förföljs, jagas, ofredas eller döms för det enda brottet att fritt granska de fortfarande varierande, men ibland sjukliga, dogmer som mutade upphovsmän som åtnjuter all officiell eftergivenhet vill påtvinga dem. I min stad Lyon har en för mig okänd ung historiker utan resurser, herr Plantin, på detta sätt dömts enbart för att i en bibliografi i en lärd tidning han ger ut ha nämnt verk som tillrättalägger historiska misstag som ingen seriös historiker längre tror på, oavsett vilket läger han tillhör. Han arresterades, hans dator konfiskerades, alla vanliga sammanslutningar som hade anspråk gentemot honom tilltvingade sig stora skadestånd. Hans tidigare lärare vid universitetet tvingades med äcklig feghet att be om ursäkt för de examensbevis de tilldelat honom. Hans tryckare, en hantverkare på landsbygden, dömdes också. Man anförde mot honom å ena sidan lagen om publikationer som förleder ungdomen, som skulle kunna ha andra tillämpningsområden, å andra sidan lagen från den franske kommunisten Gayssot, som exempelvis tvingar oss att fortsätta att belasta tyskarna för massakern av tusentals polska officerare i Katyn, trots att den erkänts av ryssarna. De domare i Lyon som avkunnat sådana domar har deltagit i en verklig häxprocess. Det här är verkligen en fråga för parlamentet, detta parlament som vill vara en garant för yttrandefriheten och offentliga rättigheter. . (FI) Herr talman! Jag skulle vilja svara på frågan som rör Nikitin. Rättegången mot honom pågår i Ryssland och på sin tid redan innan rättegången startade har man från Europeiska unionens sida vädjat att personen i fråga måste få en korrekt rättegång som uppfyller normerna. Den här rättegången har nu följts också via den finska representationen i St Petersburg. Likaså har man via upprepade samtal med de ryska myndigheterna försökt påverka ärendet. Europeiska unionens praxis är givetvis att man tar ställning till åtgärder som domstolen vidtagit efter att beslutet har kommit. Jag vill fästa uppmärksamheten på att vi strävat efter att följa hela rättegången. Detta är ett av de exempel som man förstås i framtiden även i större utsträckning antingen tematiskt eller landsvis skulle kunna följa. Jag tackar för debatten så här långt och lämnar diplomaterna att följa den fortsatta debatten, där jag så gärna även själv skulle ha deltagit. Herr talman! Jag tänkte börja med att, som tidigare talare, gratulera till detta initiativ från det finländska ordförandeskapet . Det jag beklagar är att det finländska ordförandeskapet lämnar debatten mitt i. Jag måste säga att jag inte tycker att det är ett riktigt handlande mellan institutioner, när ett så betydelsefullt dokument läggs fram, att vi här håller en debatt som inte är en sådan; det är en ständig monolog utan något gensvar från andra sidan. Därför, herr talman, känner jag att mina ord blir litet tomma. Men låt mig säga, i anknytning till vad de två föregående talarna sade - vilka jag inte håller med - att det är en stor sak att Europa, och särskilt Europeiska unionen, gör de mänskliga rättigheterna till sin fana, sin enda fana. Jag menar inte att allt är perfekt och att det inte finns saker att rätta till, och det visar också denna rapport. Vi kan förbättra texten i många aspekter, till exempel ur en intern synvinkel: vissa stycken ägnade kommentarer om rasism och främlingsfientlighet visar tydligt denna aspekt. Texten kan också förbättras genom att ta med det slag för de mänskliga rättigheterna som Europeiska unionen har utkämpat på ett internationellt plan. Vi har flera utmaningar framför oss och allt detta tas upp i dokumentet, vilket jag upprepar - och jag beklagar att det finländska ordförandeskapet inte är här - är ett utmärkt initiativ och en magnifik förteckning. Det finns flera initiativ vi skulle kunna kommentera, men det finns inte tid till det. Jag skall bara nämna ett där jag anser att Europeiska unionen verkligen måste anstränga sig: inrättandet av en internationell brottmålsdomstol, herr talman, vilken skulle göra slut på den situation vi nu befinner oss i, där vi inte alls har några rättsliga instrument att möta de internationella sociala kraven med. Det finns inga tvivel om, herr talman, att medvetenheten hos den allmänna opinionen om hur viktig frågan om de medborgerliga och de mänskliga rättigheterna är tar ytterligare ett steg framåt i och med framläggandet av denna rapport. Låt oss betänka under dessa månader, under dessa senaste år, artikel 6 i Amsterdamfördraget, bekräftelsen av den vikt och den roll principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna har i Europeiska unionen, eller bildandet av den internationella brottsmålsdomstolen, eller det behov vi alla känner att ge artikel 7 i FN-förklaringen större tyngd för att kunna garantera respekten för de mänskliga rättigheterna och inte underkasta utövandet av eventuella humanitära interventioner några andra resonemang än ren och enkel respekt för dessa rättigheter: allt detta säger oss att stora framsteg har gjorts. Ändå vet vi, femtio år efter den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, att det inte finns rättigheter som erövras alla på en gång och en gång för alla: jag tänker på Tibet, på Burma, på Timor, på asiatiska länder där man utnyttjar minderåriga och kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tänker på Kosovo, på Tjetjenien och på Afrika, en kontinent som alltför ofta är långt borta och bortglömd. Jag tänker på de 790 miljoner människor som lider av svält i världen och på de 300 miljoner barn som arbetar. Jag tänker också på de 1 625 avrättningar som genomfördes förra året i de 72 länder som har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning. Slutligen tänker jag även på kurdledaren Öcalans öde, vars liv, det tror jag verkligen, måste räddas genom en gemensam ansträngning av oss alla. Just dödsstraffets utbredning utgör ett av de mest outhärdliga brotten mot varje individs värdighet och rätt till liv: ett brott som berör oss djupt och som vi vill stoppa, genom att till exempel minnas att processen för att utvidga unionen i sig själv redan har visat sig vara inte bara en freds- och säkerhetsfaktor på kontinenten utan också en väg att få kandidatländerna att avskaffa dessa barbariska seder. Vi vet att det kommer att bli en lång och svår vandring, det visar den uteblivna diskussionen i FN om Europeiska unionens resolution om ett moratorium om dödsstraff. Det blev ett allvarligt och smärtsamt avbrott och det ankommer på oss, på medlemmarna i detta parlament och i kommissionen, att inte släppa detta engagemang utan tvärtom återuppta arbetet med förnyade krafter. Herr talman, just i dessa dagar har vi en ung italiensk-amerikansk man som dömts till döden i Virginia i Förenta staterna, och som fortsätter att bedyra sin oskuld. Hans är bara ett av de många liv som måste räddas. Jag tar tillfället i akt i dag att be er, parlamentets talman, rådets ordförandeskap och kommissionen att handla snabbt och rikta en vädjan till Förenta staterna att skjuta upp avrättningen av Derek Rocco Barnabei, för kampen mot dödsstraffet är en kamp för civilisationen som skall utkämpas varje gång det behövs och på alla tänkbara sätt. Herr talman! Enligt Amnesty International finns det alltjämt 142 länder som kränker de mänskliga rättigheterna, genom allt från överdrivet polisvåld till tortyr och mord. Ett sådant nyktert konstaterande tror jag överskuggar den tveklöst positiva utvecklingen i vissa länder. Framför allt placerar det det glädjande faktumet att allt fler länder avskaffar dödsstraffet och undertecknar viktiga människorättsfördrag i sitt rätta sammanhang. Aldrig tidigare har mänskliga rättigheter fått så mycket stöd i ord. Aldrig tidigare har så många verbala fördömanden yttrats utan att dessa också har uppföljts i termer av sanktioner. Skändningar av mänskliga rättigheter är en skamfläck inom vår civilisation, straffrihet ännu mer. Ändå konstaterar vi, och jag tänker bland annat på Rwanda, att väckandet av åtal mot de ansvariga för de mest fruktansvärda skändningarna av den mänskliga integriteten uteblir helt eller präglas av tröghet. Straffrihet orsakar sålunda nya, ytterligare skändningar. Sanningen är att mänskliga rättigheter fortfarande alltför ofta underordnas medlemsstaternas kommersiella och andra intressen. Någon gemensam strategi finns tyvärr inte att tala om. Det förklarar delvis varför vi så ofta sätter in våra åtgärder för sent. Varför måste det hemska först ske i Östtimor, Kosovo och Rwanda innan man ingrep? Det internationella samfundet står ofta maktlöst och ser på. Vår politik på området mänskliga rättigheter måste vara trovärdig. Den får inte vara inkonsekvent. Kina och i mindre utsträckning Ryssland klarar sig ofta undan längre än vissa afrikanska regimer. Vissa skulle kalla detta för selektivitet. Jag ser det snarare som opportunism och brist på mod. Föreliggande rapport, herr rådsordförande, som är den första i sitt slag, förtjänar att lovordas och utgör ett första steg mot en konsekvent och sammanhängande politik på området för mänskliga rättigheter som kräver en gemensam insats från rådet, kommissionen och parlamentet. Herr talman! Denna rapport från rådet förtjänar all uppskattning, och det finns all anledning att berömma det finländska ordförandeskapet för dess insats - trots att jag måste säga att jag beklagar att det finländska ordförandeskapet nyss lämnade rummet. Jag är framför allt positivt inställd till framläggandet av denna rapport av tre skäl. För det första så grundas rapporten på en sammanhängande vision, en vision som innebär ett förkastande av en hierarki mellan olika slags mänskliga rättigheter och tvärtom ett framhållande av beroenderelationen dem emellan. Rapporten utgör också ett första försök att knyta samman Europeiska unionens externa och interna människorättspolitik, framför allt det sista innebär en verklig förnyelse. Det måste sägas att här förefaller rådet att ha ett visst försprång, jämfört med parlamentet. För det andra har rapportens författare inte gått i fällan och presenterat mänskliga rättigheter som en europeisk framgång, utan man utgår från universalitet och använder ett globalt perspektiv med mycket uppmärksamhet för EU:s agerande inom ramen för Förenta nationerna. För det tredje är rapporten resultatet av en organiserad dialog med de civila organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter. Det forum som har hållits här i Bryssel under de senaste två dagarna förtjänar en reguljär plats i unionens nätverk för samråd. Man noterar dock även vissa minus. Försöket att i rapporten ta upp aktuella människorättsfrågor inom EU är ofullständigt till sin karaktär. Varför prioriteras diskriminering på grund av ras eller etnisk härkomst, och varför talas det knappt eller inte alls om diskriminering av kvinnor och homosexuella? Är detta kanske ett förebud om hur rådet kommer att förhålla sig till det paket med anti-diskrimineringsåtgärder som kommissionen föreslog förra veckan? Varför går man inte in på de andra problem med mänskliga rättigheter som vi känner till inom unionen, såsom missförhållanden i fängelser och på polisstationer, mord genomförda av väpnade politiska grupper och situationen för vapenvägrare, för att bara nämna de frågor som ligger närmast för handen. Rådet måste uppbringa mer politiskt mod för att i nästa årsrapport ge större uppmärksamhet åt den interna människorättssituationen inom EU. I samband med detta måste också förslaget om ett så kallat "observationscentrum" stå på dagordningen. Erfarenheten lär oss ju att insamling och analys av information är en omistlig förutsättning för att kunna åstadkomma en bra politik på området för mänskliga rättigheter. Herr talman! I Vitryssland har de kristdemokratiska parlamentarikerna Andrej Klimov och Vladimir Kudinov spårlöst försvunnit. Vad har skett med dessa våra kolleger? Ett framåtsyftande bidrag i denna rapport är att den inte enbart ser de politiska besluten, utan också det civila samhällets roll för att skapa en miljö där de mänskliga rättigheterna finner en bestående och djupt folklig förankring. Denna insikt kan inte underskattas. Rätten till liv och respekten för livets okränkbarhet är den grundläggande mänskliga rättigheten och därmed både demokratins kärna och mål. Samtidigt uttrycker det den kristna människosyn som i 2000 år utgjort en omistlig del av det europeiska kulturella och andliga arvet, och som inför det nya millenniet är en rikedom för Europa att bygga vidare på i kampen för de mänskliga rättigheterna. Att Europeiska unionen från och med nu utarbetar en årlig rapport om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i och utanför EU:s medlemsländer vill vi svenska kristdemokrater varmt välkomna. Med rätten till liv som ledmotiv skall EU fortsätta att föra en konsekvent linje mot dödsstraffet och, inte minst via Förenta nationerna, utmana de länder som anser att det etiskt och moraliskt går att försvara statens rätt att beröva en annan människa livet. I det angelägna arbetet med EU:s östutvidgning har kraven på ett moratorium och framtida avskaffande av dödsstraffet påverkat det etiska tänkandet och lagstiftningen i livsbefrämjande riktning även i vår egen världsdel. Denna rapport belyser den skrämmande utvecklingen för våra allra minsta, för vår egen framtid, det dyraste vi äger, nämligen våra barn. Att en miljon barn lever i prostitution på denna jord samtidigt som mörka krafter sprider barnpornografi är djupt alarmerande och väcker den största förbittring. Utifrån barnens rätt till en far och en mor med trygga uppväxtvillkor i en familjemiljö är det vår gemensamma utmaning inför det nya årtusendet att låta barnens behov vara det vägledande i allt samhälleligt arbete. Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar naturligtvis, liksom många av de föregående talarna, det faktum att rådet nu lägger fram en första årsrapport om de mänskliga rättigheterna. Parlamentet har krävt detta upprepade gånger. Som en viktig punkt, vilken ända sedan 1995 i många fall har förverkligats i enlighet med fördraget, vill jag framhäva klausulerna om de mänskliga rättigheterna i fördragen med tredje land. Dessa utgör en väsentlig beståndsdel i fördragen. Människorna och deras grundläggande rättigheter är alltså också enligt fördraget undandragna den andra fördragspartens bestämmanderätt, oberoende av att vi alltid har ansett att det inte utgör någon inblandning i ett lands inre angelägenheter om man kräver att de mänskliga rättigheterna skall iakttas. Vid det praktiska genomförandet gäller det att det även i det konkreta fallet finns en politisk vilja hos Europeiska kommissionen och medlemsländerna, inte bara av att konstatera en kränkning av de mänskliga rättigheterna och därigenom en kränkning av en väsentlig del av fördraget, utan också av att tillämpa de föreskrivna rättsliga följderna, vilka i regel börjar med en diskusson som kan gå så långt att delar av fördraget avbryts, eller att rent av hela fördraget upphävs. Men vi känner också alla till hur det ser ut i praktiken. På grund av irrelevanta överväganden blir frågor som sammanhänger med de mänskliga rättigheterna alltid trängda åt sidan, eller uppfattas rent av som störande. Antingen äventyras någon lukrativ affär, eller man behöver godkännande respektive stöd av en eller annan regering, exempelvis i en viss instans på FN-nivå. Detta falska hänsynstagande är lyckligtvis inte något som de icke-statliga organisationerna kostar på sig, som är aktiva på detta område. Jag vill här tacka dem så hjärtligt för deras verksamhet. Inte heller vi ledamöter, vare sig här eller i medlemsländernas parlament, bör ta hänsyn till sådant. Brännmärkningen av kränkningar av de mänskliga rättigheterna får inte vara någon dagspolitisk opportun fråga. En sak kan vi alltid konstatera: Adressaterna, dvs. de regeringar som offentligt anklagas för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, uppfattar det alltid som synnerligen pinsamt, och försöker förhindra det. Om vi kunde se till att varken regeringar eller enskilda företag prisger det demokratiska statssamfundets solidaritet till förmån för ett avtal, skulle dessa regeringar inte heller ha någon möjlighet att spela ut den ena parten mot den andra. Ett land som Kina, för att nu ta ett exempel, behöver fortfarande vår teknologi. Vi får inte ignorera tusentals samvetsfångars eller undertryckta folkgruppers öde, exempelvis tibetanerna, för att få bygga en tunnelbana eller för att ett statsbesök skall förlöpa harmoniskt. När det gäller de mänskliga rättigheterna är jag därför också gärna beredd att tillfoga ytterligare en rapport, den som föreligger här, till de många andra på samma tema. För nästa rapport önskar jag mig mer detaljer om länderna, exempelvis också om vid vilka tillfällen rådet eller kommissionen konkret har tagit upp något och med vilken regering. Man kunde ju vid sådana samtal också erbjuda sig att avstå från ett omnämnande, om problemet har undanröjts till dess nästa rapport offentliggörs. Man kan absolut vara flexibel i form, men inte i sak! Herr talman! När det gäller politiken för mänskliga rättigheter är det väsentligt med samordning och konsekvens. Följaktligen borde unionen nu koncentrera sig på att effektivt genomföra konventionerna. Genomförandet borde omfatta tre viktiga delområden: uppföljningen av respekten för mänskliga rättigheter, förverkligandet av mänskliga rättigheter och människorättspolitikens strukturer. EU måste utveckla uppföljningsmekanismer för att observera situationen när det gäller mänskliga rättigheter både inom EU och i tredje land. Uppföljningen måste leda till en övergripande bedömning av läget för mänskliga rättigheter. Därvid måste man analysera läget för mänskliga rättigheter, besluta om åtgärder för att förbättra situationen, följa upp vilken effekt åtgärderna har på situationen och bedöma hur åtgärderna har lyckats samt lägga fram offentliga rapporter om bedömningen och dess resultat. Det är viktigt att man rapporterar om EU:s inre problem minst lika effektivt och öppet som man gör i fråga om tredje lands problem. Under senare år har det inom EU bland annat förekommit polisbrutalitet, som ofta riktats mot personer som kommer från länder utanför EU, celldöd och diskriminering av sexuella minoriteter. Brister i fråga om skydd för flyktingar är kanske det största människorättsproblemet inom EU. Unionens liksom dess medlemsstaters flyktingpolitik ligger under den nivå som man kan förvänta sig av ekonomiskt utvecklade stater. Flykting- och asylfrågor är för oss i första hand frågor om säkerhet och kontroll. Handläggningen strider klart mot Genèvekonventionens förpliktelser. I EU:s gemensamma strategi gentemot Ryssland måste man betona betydelsen av de mänskliga rättigheterna. Respekten för de mänskliga rättigheterna är en av de största utmaningarna om man skall öka välståndet och stabiliteten i Ryssland. I dag är läget i fråga om mänskliga rättigheter i Ryssland alarmerande. De mål för säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling som ingår i den nordliga dimensionen är sekundära frågor om man glömmer bort de mänskliga rättigheterna. Det är dags att göra verklighet av Europaparlamentets tanke om att upprätta en organ inom kommissionen som skall kontrollera genomförandet av människorättspolitiken och som skulle öka effektiviteten i genomförandet av människorättspolitiken och rapportera om frågor kring mänskliga rättigheter. Att respektera mänskliga rättigheter och skydda minoriteternas rättigheter är centrala krav för anslutning till unionen. Att på allvar ta människorätts- och minoritetskriterierna som villkor för medlemskap skulle förutsätta att människorättskriterierna liksom medlemskandidaternas förpliktelser mot sina minoriteter skall likställas med andra grundläggande kriterier vid medlemskapsförhandlingarna. Tack så mycket, kära kollega! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Turkiet Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden: (A5-0071/1999) av Morillon för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att stödja Turkiets ekonomiska och sociala utveckling (KOM(1998)600 - C4-0670/1998 - 1998/0300(COD)). (A5-0070/1999) av Morillon för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslag till rådets förordning om genomförandet av åtgärder för att förstärka tullunionen mellan EG och Turkiet (KOM(1998) 600 - C4-0669/1998 - 1998/0299/CNS)). Herr talman, kära kolleger! Efter förra årets betänkande om Turkiet från våra kolleger MacMillan Scott och Svoboda, samt resolutionen från vårt parlament den 6 oktober som betonade betydelsen av att fördjupa den europeiska strategin för detta land, bör vårt parlament i morgon kunna anta två förslag till förordningar från parlamentet och rådet om att genomföra åtgärder dels för ekonomisk och social utveckling av Turkiet, dels för att fördjupa tullunionen mellan Europeiska gemenskapen och Turkiet. I det första fallet handlar det om finansiering under de kommande tre åren på totalt 135 miljoner euro som bygger på artikel 130 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, vilket kräver att ett medbeslutandeförfarande genomförs, medan det andra, som för samma period omfattar ett åtagande på 15 miljoner euro, skulle kunna bli föremål för ett enkelt samrådsförfarande. Unionen förbereder sig på detta sätt för att återuppta ett ekonomiskt stöd som beslutades i mars 1995 inom ramen för avtalen om tullunionen, ett stöd som sedan dess varit blockerat i brist på enhällighet i rådet. Jag skall inte gå närmare in på orsakerna till denna blockering där krisen i Egeiska havet spelat en avgörande roll, men där man också i högsta grad beaktat den europeiska oron inom de grundläggande områdena för respekten för de mänskliga rättigheterna och skydd av minoriteter. I det hänseendet borde det forum som parlamentet har begärt skall inrättas ha en viktig roll - det kan stödjas på redan existerande strukturer, särskilt inom Ekonomiska och sociala kommittén i Europeiska gemenskapen. Mina kära kolleger! De förslag till förordning som överlämnats till oss för godkännande får under sådana förhållanden en stimulerande betydelse för att fortsätta den pågående politiska utvecklingen. De innehåller en klausul som tillåter rådet att vidta lämpliga åtgärder om det visar sig att Turkiet bryter mot de mest grundläggande rättigheterna. De anger också att parlamentet då, liksom kommissionen, kan föreslå rådet att upphäva det. Jag skulle vilja betona att om vi fäster stor betydelse vid att den strategi som antagits och godkänts av oss under de senaste månaderna skall vara enhetlig, måste vi undvika att i våra ändringsförslag införa åtgärder som skulle innebära att det inledda förfarandet blockeras. Vi måste fortsätta att gynna en framgångsrik dialog med Turkiet, om det så bara är av uppenbara geostrategiska orsaker. Jag skulle avslutningsvis vilja erinra om att även om bestämmelserna som gäller hela det planerade stödet innehåller en finansiering under tre år på 150 miljoner euro, har saldot till förmån för unionen i handelsbalansen mellan Turkiet och Europeiska unionen fördubblats sedan avtalet om tullunionen trädde i kraft den 1 januari 1996 och har på fyra år ökat från fyra till åtta miljarder euro. Jag tror uppriktigt att gemenskapen i dag måste hålla sina tidigare åtaganden för att inte slå ned modet på dem som i Turkiet bestämt är på väg mot tullunionen och som beslutat att ansluta sina länder till det europeiska ekonomiska samarbetsområdet. På budgetutskottets vägnar vill jag rekommendera Morillonbetänkandena. Budgetutskottets ändringsförslag är inarbetade i betänkandena, och något mer kan man ju inte önska sig. I kommissionens förslag om åtgärder för att stödja Turkiets ekonomiska och sociala utveckling och för att förstärka tullunionen mellan EG och Turkiet, föreslås detta omfatta perioden 2000-2002, eftersom vi kommit så långt in på året att det blivit för sent att upprätta nya budgetposter i detta syfte under 1999. Budgetutskottet vill dessutom att man hänvisar till det interinstitutionella avtalet av den 6 maj i år, och att man nämner att det vägledande beloppet för perioden 2000-2002 utgör en del av den fleråriga finansiella ramen för Meda-programmet, så att det framgår att det inte handlar om en ny utgift. Sedan Europeiska rådet i december 1997 bekräftade att Turkiet kan ansöka om medlemskap i EU, har man arbetat på att skapa möjligheter för att ge ekonomiskt stöd i syfte att främja det ekonomiska samarbetet föra Turkiet närmare EU. Och detta är bakgrunden till dessa förslag om ett stöd över tre år på respektive 15 miljoner euro till inledandet av införlivandet av gemenskapens regelverk och förstärkningen av tullunionen mellan EG och Turkiet och de 135 miljoner euro till utveckling av ekonomiskt missgynnade områden i Turkiet. Dessa åtgärder har alltså inget att göra med det särskilda stödet till återuppbyggnad och hjälp i samband med jordbävningarna i Turkiet, som föreslagits i budgeten för år 2000. 1998 och 1999 fick Turkiet i och med Europaparlamentets godkännande av kommissionens program genom en interinstitutionell arbetsgrupp, medel från Meda-programmet och budgetutskottet har antagit beslutet att denna arbetsgrupp skall finnas kvar under behandlingen av budgeten för år 2000. Jag har en enda teknisk anmärkning till ändringsförslag 15 i betänkandet om ekonomiskt samarbete, där det står att rådet med kvalificerad majoritet eller Europaparlamentet kan fatta beslut om att upphäva samarbetet. Det handlar om ett gemensamt beslutsfattande, så rådet kan inte fatta beslut utan att samråda med parlamentet. Detta endast för att precisera tolkningen av detta förslag. Så vill jag till sist säga att i år har beslutsprocessen blivit försenad av valet till parlamentet och av de särskilda förhållandena i samband med kommissionens avgång. Det är utmärkt att det nu kan fattas beslut om att komma vidare med det ekonomiska stödet på de villkor av politisk art som är knutna till anslagen. Herr talman! Jag tycker att vi i detta fall måste gratulera Morillon till genomförandet av dessa betänkanden, vilka han har tvingats göra under mycket svåra omständigheter, med mycket kort om tid, och jag tycker att han har gjort sig förtjänt av ett erkännande från alla: han har belönats i omröstningen i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Dessa betänkanden handlar om det enkla och tydliga faktumet att ta itu med några åtaganden som Europeiska unionen har gjort. Tullunionen med Turkiet skulle ha följts av ett speciellt budgetstöd och en rad speciallån från Europeiska investeringsbanken, utanför de program som planerats inom ramen för förfarandet och Meda-programmet. Detta stöd består av två typer av åtgärder. En är inriktad på att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och att övervinna landets regionala obalans. Den andra förordningen syftar i sin tur till att hjälpa Turkiet att successivt få tillgång till gemenskapsmarknaden och att anpassa sig till gemenskapens regelverk och fördjupa tullunionen. För detta senare mål planeras en treårig ekonomisk ram på 15 miljoner euro. Då beloppen för 1999 inte var budgeterade, skulle vi behöva förlänga - detta tog föredraganden upp i dag - budgetramen för programmet med ett år, till år 2002, och beloppen för år 1999 skulle behöva tas med i beloppen för år 1999 i tilläggs- och ändringsförslaget. Jag anser, herr talman, att det är omöjligt att separera Morillons betänkande från den allmänna ramen för förbindelserna med Turkiet. I dag har vi debatterat med rådets ordförandeskap och med kommissionens ordförande om de problem som uppstår, de förslag som Europeiska kommissionen har gjort inom ramen för sin rapport till toppmötet i Helsingfors och den inställning som ministerrådet antagligen kommer att inta. Vi i parlamentet antog en resolution i oktober som klart pekar ut den linje som Europaparlamentet skall följa, även om det inom vår grupp finns en del motsättningar angående den betydelse, karaktär och omfattning vi skall ge kandidatlandet Turkiet. Detta har nämnts här, och Poettering från min grupp har sagt det Jag för min del anser - och jag hade tillfälle att säga det under debatten i oktober - att alla pusselbitar för Turkiet för första gången ligger på bordet: frågan om vissa öar i Egeiska havet, Cypernfrågan, de mänskliga rättigheterna och minoritetsfrågan. De senaste dagarna har det just uppstått en stor debatt på grund av att dödsdomen mot Öcalan har fastställts. Jag håller med föredraganden om att det vid detta tillfälle inte är läge att dra tillbaka omröstningen om dessa betänkanden från föredragningslistan. Allt detta därför att, även om parlamentet har uttryckt ett ovillkorligt ställningstagande för ett moratorium av dödsstraffet, vilket vi gjorde under debatten vid den senaste sammanträdesperioden - jag tror att ordföranden har riktat sig till de turkiska myndigheterna av detta skäl - anser jag att Europeiska unionen måste uppfylla sina åtaganden och samtidigt erkänna att det under de senaste femton åren inte har verkställts några dödsstraff i Turkiet. Jag insisterar på att detta mål inte bör få oss att glömma de förpliktelser vi har vad gäller försvaret av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och för minoriteterna i detta land. Vad vi måste göra, herr talman, är enligt min mening att vara tydliga och ge de turkiska myndigheterna ett otvetydigt budskap: vad de kan förvänta sig av oss och vilka rättigheter de har. Jag tror att vi måste vara mycket tydliga i denna aspekt, i att insistera på och säga att de har rätt att bli ett ansökarland men att det inte är lämpligt, ur våra intressen, att inleda anslutningsförhandlingarna förrän Köpenhamnskriterierna är uppfyllda, och framför allt de politiska åtagandena. Därför, herr talman, anser jag att det är vår plikt, Europeiska unionens, att kraftfullt stödja de betänkanden som Morillon mycket förtjänstfullt har lagt fram för oss. Herr talman! Dessa två betänkanden som den socialdemokratiska gruppen stöder - vi tackar för det arbete som Morillon har lagt ned på dem - blir ett viktigt bidrag till Turkiets rapprochement till Europa. Jag håller dock med Salafranca Sánchez-Neyra om att dessa betänkanden är en del av ett större mönster i vårt förhållande till Turkiet. Jag tror att det viktigaste budskapet som kommer från unionen i dessa dagar är att Turkiet är berättigat att söka medlemskap i unionen. Det kan man väl säga är en möjlighet som landet har haft i nästan trettiofem år, ända sedan associeringsavtalet. Det är emellertid viktigt att vi påpekar detta i dessa dagar. Vi behöver ett demokratiskt stabilt, socialt och ekonomiskt utvecklat Turkiet i det europeiska samarbetet. Det är viktigt för vår säkerhet och för vår framtid i Europa. För oss är det givetvis betydelsefullt vad de turkiska demokraterna och kämparna i organisationerna för mänskliga rättigheter anser, och de är nästan alla för att Turkiet skall betraktas som kandidatland. Då blir också kurdernas sak, Cypernfrågan, tortyren, brotten mot mänskliga rättigheter på allvar europeiska angelägenheter som kommer att diskuteras, granskas och hanteras i olika kontrollstationer inom unionen. Man kommer då att gå från resolutioner och ordkrig till rejält reformarbete med klara och överenskomna mål. Vid ett stort internationellt seminarium för två veckor sedan, arrangerat av Friedrich-Naumann-stiftelsen, uttalade sig alla turkiska partier, inklusive det gamla välfärdspartiet, för ett medlemskap för kandidatstater som Turkiet. För Turkiets del betyder det nu att det är allvar. Nu måste man gå från ambitioner och avsikter till ett målmedvetet reformarbete enligt Köpenhamnskriterierna. Vi vill från vår sida nu uppmana den turkiska regeringen att gå från ord till handling och visa att de menar allvar med sin strävan att komma in i det europeiska samarbetet. Då skall vi också visa att vi menar allvar med deras strävan. Herr talman! Jag är glad att kunna välkomna de två utmärkta betänkandena från Morillon, och jag tar först upp det betänkande som han utarbetat om tullunionen och måste säga hur mycket vi välkomnar detta betänkande genom vilket vi måste påminna Turkiet om att landet också måste ta sin del av ansvaret. Europeiska unionen har under en rad år gjort stora ansträngningar för att se till att denna tullunion blir framgångsrik, och Turkiet måste nu se till att landet uppfyller de åtaganden som det uppmanats att göra. Jag stöder också det kanske mer omtvistade betänkandet. Det är ett välkommet betänkande om ekonomisk och social utveckling i Turkiet och stöddes i utskottet för utrikesfrågor i veckan. Här måste den gemensamma debatten vara av stor betydelse och båda sidor måste återigen ta sitt ansvar. Vi är, naturligtvis, övertygade om att vi kommer att göra det. Vi är också övertygade om att Turkiet kommer att göra det. Under denna period före toppmötet i Helsingfors är det viktigt att vi granskar rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, respekt för minoriteter, skydd och erkännande av deras kulturella identitet och stöd för åtgärder som syftar till att avskaffa dödsstraffet - ett av de ändringsförslag som i veckan lades fram i vårt utskott till Morillonbetänkandet. Fortfarande kvarstår naturligtvis det mycket tråkiga faktum att dödsstraffet finns kvar i Turkiet. Men jag anser att det finns goda nyheter att koncentrera sig på, också nu när vi har den tragiska situationen att en medborgare kan förlora livet genom att en appellationsdomstol har att ta ställning till utmätning av dödsstraff. Låt mig påminna mina kolleger här i dag om att Turkiet inte har verkställt ett dödsstraff sedan 1984. Det har varit ett moratorium sedan detta årtal, med det resultatet att 53 personer som bestämts som underkastade vad vi kallar ett grymt och omänskligt straff, fått sina fall uppskjutna. Ministern för Europeiska rådet och mänskliga rättigheter rapporteras i dagens nummer av Milliyet, dagstidningen, säga sig vara bestämt emot dödsstraff. Det finns en ny lag som skall läggas fram för det turkiska parlamentet under år 2000. Denna lag har utarbetats av akademiker och det är första gången någonsin som ett förslag till ny straffrätt inte innehåller dödsstraff. Låt oss tro och hoppas att under det kommande år 2000 Turkiets ståndpunkt inför vårt nya globala årtusende blir ett avskaffande en gång för alla av dödsstraffet genom den demokratiska parlamentsprocessen. Herr talman! Europeiska unionen står inför ett viktigt avgörande, som radikalt kan förändra förbindelserna med Turkiet. Kommissionen har föreslagit att Turkiet skall ges kandidatstatus. Om rådet antar detta förslag i Helsingfors, skulle det lägga grunden till en ny sorts dialog mellan Turkiet och Europeiska unionen, ty Ankara skulle då ha utsikter till ett kommande medlemskap. Dessutom skulle det innebära att unionen måste hålla sina löften. Föredragandens förslag gör det möjligt att rätta till de fel som begicks 1995, när Europeiska unionen intensifierade förbindelserna med Turkiet utan att garantera landet den erforderliga ekonomiska hjälpen. Den ekonomiska hjälpen till Turkiet kan inte särskiljas från åtagandena när det gäller samhällsutveckling och demokrati, rättsstatliga förhållanden samt respekt för de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter. Detta har uttryckts likadant i båda betänkandena, eftersom det är viktigt att ett deltagande i det europeiska ekonomiska systemet åtföljs av demokratisk utveckling. En annan viktig punkt är integreringen av Europaparlamentet. Överläggningarna där kan ge ytterligare öppenhet och skärpa den politiska och demokratiska profilen på förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet. Fallet Öcalan - jag menar dödsstraffet - tvingar på oss frågan hur vi i framtiden skall hantera liknande fall. På detta kan det från alla politiska riktningar i denna kammare bara ges ett svar, och det är kravet att avskaffa dödsstraffet. Här handlar det inte om att göra Öcalan till en fredsängel. Det handlar snarare om att visa att iakttagandet av de mänskliga rättigheterna innebär mycket mer än tomma ord, naturligtvis också i Turkiet, men inte bara där. Vår kammare bör uppmana den turkiska regeringen att respektera beslutet från Europadomstolen för mänskliga rättigheter, ty det är inte förenligt med en avrättning av Öcalan. Jag kan ju läsa turkiska, och det gläder mig att jag hittills i de turkiska tidningarna eller i andra turkiska medier inte kunnat konstatera några negativa reaktioner från regeringens sida i Ankara. Det är en punkt som gör att jag kan hoppas. Trots allt som i dag redan sagts om Turkiet är det nu viktigt för oss att fortsätta med Europeiska unionens nya Turkietpolitik. I den andan stöder vi de två betänkandena som bidrag till en demokratisering av Turkiet. Herr talman! När det gäller innehållet i de båda betänkandena skulle det vara ganska lätt för mig att rösta för dem, trots vissa brister. Man har lyckats framställa de politiska kraven på samarbetet med Turkiet med stor klarhet och konsekvens, i synnerhet nödvändigheten av att iaktta och utveckla de mänskliga rättigheterna, däribland rättigheterna för det kurdiska folket, kravet på avskaffande av dödsstraffet, stärkandet av det civila samhället, en starkare integration av icke-statliga organisationer samt hejdandet av social diskriminering och regional underutveckling. Att dessa ändringar var nödvändiga, emot kommissionen. Att de var möjliga, talar för detta parlaments utskott och för Morillons arbete. Ändå gör man det mycket svårt för mig att besluta mig. Kommissionen påstår i sitt förslag att det i Turkiet inletts en process med demokratisering och främjande av de mänskliga rättigheterna, och Prodi använde i eftermiddags liknande uttryck. Utskottet däremot talar uteslutande om nödvändigheten av en sådan väg, inte om den påstådda redan existerande positiva utvecklingen. Detta anser jag inte bara är betydligt mer realistiskt, utan det motsvarar också den bedömning som kommissionen själv gjorde i ett meddelande vid toppmötet i Köln den 3 och 4 juni i år. Två gånger nämner kommissionen att man åtminstone när det gäller kurdfrågan inte ser några märkbara förbättringar, jag citerar, och att man med tanke på stärkandet av det ultranationalistiska MHP-partiet - det är kommissionens terminologi - också betraktar de fortsatta möjligheterna som tvivelaktiga. Därför är det fullkomligt oförklarligt för mig vad vår optimism egentligen skall grundas på och varför kommissionen lägger fram två motsatta bedömningar. Jag anser att man helt entydigt kan konstatera att det inte finns någon verklig positiv utveckling beträffande de frågor som väckts. I samband med bekräftandet av dödsstraffet mot Öcalan förklarade den turkiske vice premiärministern Bahcelý från MHP - detta kanske bara relateras i de tyska tidningarna - att man inte får uppmuntra Europa till att ännu djärvare blanda sig i turkiska angelägenheter, och president Ecevit ansåg att han inte behövde acceptera ett eventuellt beslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Detta motsäger väl entydigt de åtaganden som Turkiet gjort i sin egenskap som medlem i Europarådet. Egna internationella rättsliga åtaganden när det gäller de mänskliga rättigheterna ignoreras fortfarande öppet av turkiska offentliga personer. Jag anser att det är rätt och nödvändigt att ärligt öppna Europeiska unionen för Turkiet. Europeiska unionen måste ha plats för Turkiet och ha ett eget intresse av att Turkiet antas, och äntligen uttrycka detta i klartext. Men här får det inte göras några som helst eftergifter när det gäller kraven på demokratisering av författningen och den politiska verkligheten, en grundläggande förbättring av aktningen för de mänskliga rättigheterna, en politisk lösning av kurdfrågan liksom ett slut på ockupationen av norra Cypern. Allt detta måste man absolut komma till rätta med. Vi skall i morgon anta artikel 3.2, antingen i kommissionens eller i utskottets version. I båda versionerna har villkor formulerats för att samarbetet skall avbrytas för den händelse att de mänskliga rättigheterna kränks på väsentligt sätt. Jag kan se dessa kränkningar och anser därför att det är fel att godkänna dessa dokument vid den givna tidpunkten. Våra egna dokument och vår trovärdighet skulle ledas ad absurdum. Min grupp förordar att man under dessa omständigheter bordlägger båda betänkandena. För två år sedan gav vi i en liknande situation en riktig signal till den ryska regeringen. Vi bör agera på samma sätt i denna fråga. Herr talman, kära kolleger. När Europaparlamentet beslutar om nya former av stöd till Turkiet, vill vi klargöra att vi hör till dem som förespråkar att det turkiska folket skall få, och förtjänar att få, stöd i sin övergångsprocess till full demokrati. Jag förespråkar också att Europeiska unionen skall främja samarbetet mellan sina medlemsstater och detta land. Men de betänkanden som vi debatterar här ger oss i dag ett tillfälle att än en gång diskutera Turkiets framsteg vad gäller de mänskliga rättigheterna och skyddet för minoriteterna. I detta sammanhang är det med stor oro vi tar del av den turkiska högsta domstolens bekräftelse av dödsdomen mot Öcalan. Jag är ledamot från ett land, Portugal, som redan på 1800-talet avskaffade dödsstraffet. Vi var för övrigt det första landet i Europa som gjorde det. Personligen förkastar jag det straffet såväl av övertygelse som för att jag anser att man inte uppnår några av de mål som man strävar efter med straffen. Därför anser vi att vi vid detta tillfälle skall ge ännu en mycket tydlig signal om att skyddet för de mänskliga rättigheterna och skyddet för minoriteterna i Turkiet fortfarande är ett väsentligt villkor för att Europaparlamentet skall uttala sin solidaritet i form av samarbete och stöd till detta land. Herr talman! Jag vill framhålla här att just i går, i Strasbourg, godtog Europadomstolen för mänskliga rättigheter en begäran om uppskjutande av dödsstraffet mot Öcalan under tiden fallet bedöms. Jag läste också med glädje att talmannen Nicole Fontaine reagerade snabbt på bekräftelsen av domen, och jag läste också att hon skulle delta tillsammans med presidenten för Turkiets nationalförsamling för att denna församling inte skulle bekräfta verkställandet av dödsstraffet. Jag känner inte till om hon fick några garantier eller ej. Vad jag menar är att Europaparlamentet måste följa utvecklingen, inte bara i detta fall utan också vad gäller de mänskliga rättigheterna och skyddet för minoriteterna i Turkiet, med största klokhet, och med lika stor bestämdhet. Därför kommer jag i morgon att föreslå - till skillnad från vad andra tänker - att omröstningen om de två betänkandena skjuts upp till ett senare sammanträde; och jag ber i enlighet härmed Europaparlamentets talman att hon för parlamentets räkning sänder en uttrycklig begäran till Europeiska rådet i Helsingfors för att, om de turkiska myndigheterna vidhåller sitt beslut, rådet intar en mycket fast ståndpunkt gentemot Turkiets kandidatur till Europeiska unionen. Jag anser Europaparlamentet bara på detta sätt kan gå från uttalanden om principer och värden till ett effektivt och otvetydigt försvar för dessa. Herr talman! Jag har flera gånger demonstrerat för Öcalan, men jag måste säga att hela debatten om Turkiet inte bör fokuseras på fallet med dödsdomen mot ordförande Öcalan, för hela Turkiet är odemokratiskt. I Turkiet finns ingen respekt för mänskliga rättigheter. Jag har besökt Turkiet i egenskap av ledamot av Europarådets parlamentariska församlings utskott för mänskliga rättigheter, och därför anser jag att jag vet vad jag talar om. Det är inte bara fallet Öcalan som får mig att säga att Turkiet ännu inte är redo att kandidera: Öcalan blev för övrigt praktiskt taget överlämnad av regeringen D'Alema en skamfläck för Italien men å andra sidan är det just från den italienska strafflagen som Turkiet har lånat den artikel 155 i sin strafflag som gjorde det möjligt att döma Öcalan artikel 155 i den turkiska strafflagen är kopierad från artikel 241 i den italienska strafflagen och alltså förvånade mig inte heller alls den italienska regeringens ståndpunkt i detta fall. Turkiet behåller likväl dödsstraffet: nåväl, om det kan vara svårt att ändra polisers mentalitet och förändra situationen i fängelserna räcker det faktiskt med en lag, en omröstning i parlamentet, för att avskaffa dödsstraffet, såsom alla länder i Europeiska unionen har gjort. Hur man kan behålla dödsstraffet och ansöka om medlemskap i Europeiska unionen är någonting som fortfarande förundrar mig. Dock förundrar det mig än mer att man talar om att bevilja denna kandidatstatus till ett land som ännu inte har avskaffat dödsstraffet. Också därför är jag således för en uppskjutning av omröstningen. Herr talman! Vi kan stödja betänkandena från Morillon angående ett främjande av den ekonomiska och sociala utvecklingen i Turkiet samt om en fördjupning av tullunionen mellan Europeiska unionen och nämnda land. Det råder ingen tvekan om den saken nu när landet två gånger under detta år har drabbats av jordskalv. Just den sistnämnda omständigheten hotar ju att lägga hinder i vägen för Ecevit-regeringens opportuna föresats att påbörja arbetet med att komma till rätta med det sociala och ekonomiska underläge som de Turkiets sydöstra provinser befinner sig i. Föredraganden stipulerar med rätta att de projekt och program som finansieras av EU särskilt syftar till att komma de turkiska befolkningsgrupperna till godo som har hamnat på efterkälken. Å andra sidan vill vi inte dölja att vi bestämt inte vill tolka denna utsträckta hand från Bryssel till Ankara som en politisk signal om medlemskap i Europeiska unionen. Vi anser att den överenskomna tullunionen erbjuder mer än tillräckliga möjligheter att ge Turkiet en chans att utvecklas. Genom detta har man enligt vår uppfattning nått den maximala formen för ett europeiskt samarbete med Turkiet. Talande nog överensstämmer uppmaningarna från föredraganden, och andra som inlämnat ändringsförslag, till Turkiet om att slutligen välja den visserligen svåra vägen mot en demokratisk rättsstat, med våra principiella invändningar mot att ge Ankara en bekräftelse på kandidatstatus. Varför talar Europeiska unionen nu inte klarspråk? Falska förhoppningar på båda sidor får i alla fall oss att frukta att vi snabbt kommer att falla tillbaka i det gamla tillståndet av "kylig vänskap". Herr talman! Låt mig gratulera general Morillon till hans betänkande och även konstatera det viktiga bidrag som gjorts av hans företrädare i detta arbete, Edward McMillan Scott. Låt mig ta en något annorlunda kurs än den som tagits av en rad föregående talare. Jag tycker verkligen att vi nu bör tala till Turkiet i litet mer uppmuntrande tongångar. Många av oss vill se framsteg i utvecklingen av unionens förbindelser med landet, och det är därför ytterst viktigt att hinder rörande tillhandahållandet av ekonomiskt stöd från EU till Turkiet undanröjs så snart som möjligt. Det gäller inte bara detta, utan genom erkännandet av Turkiets status som kandidatland, vilken vi tror kommer att stödjas under toppmötet i Helsingfors, bör vi överväga ett mer ambitiöst hjälpprogram. Det är trots allt så att de föreslagna åtgärderna syftar till att göra det möjligt för Turkiet att få till stånd de nödvändiga strukturanpassningar som är ett resultat av tullunionen, som i mångt och mycket för närvarande fungerar till Europeiska unionens fördel. När Prodi uttalade sig i denna kammare den 13 oktober, föreslog han ett partnerskapsavtal liknande de som upprättats med de officiella ansökarländerna också skulle hjälpa Turkiet att på ett bestämt sätt börja uppfylla medlemskriterierna. Man har insett att anslutningsförhandlingarna inte kan inledas förrän de politiska kriterierna är uppfyllda, men vi måste göra allt vi kan för att hjälpa Turkiet att nå dithän. I parlamentets resolution av den 6 oktober bestämde vi att vi skulle arbeta hastigt rörande den tekniska och ekonomiska hjälp som är nödvändig för att slutföra tullunionen; och vi uppmanade rådet att stödja de nödvändiga åtgärderna. Vi har nu nått detta stadium och tror att rådet helt och fullt kommer att stödja våra förslag. Vi bör också vara redo att börja överväga åtgärder som kommer att föra Turkiet närmare våra värden och vårt ekonomiska förhållningssätt. Herr talman! Först skulle jag vilja gratulera Morillon till hans utomordentliga arbetsinsats för att utforma betänkandet. Morillons betänkande ger oss en god anledning att klart och tydligt diskutera en europeisk strategi för Turkiet. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte finns någon fråga i Europeiska unionen som hittills har skapat så mycket spänning, frågetecken, förbehåll och motsättningar som frågan om unionens förbindelser med Turkiet. Och detta inte utan skäl. För Turkiet liknar inte något av de andra länderna som vill bli medlemmar. De tolv andra länderna tillsammans vållar inte så många problem som Turkiet ensamt gör. Ekonomiska och sociala problem, problem med mänskliga rättigheter, demokrati, respekt för minoriteterna. Och slutligen problem för säkerheten och stabiliteten i sydöstra Europa, eftersom Turkiet bygger sin utrikespolitik antingen på öppet våld, som på Cypern med den fortsatta ockupationen av norra delen av ön, eller på hot om våld, eftersom det turkiska parlamentet betraktar det som anledning till krigsförklaring, när Grekland hävdar sina suveräna rättigheter över sitt territorialvatten i Egeiska havet. Men frågan om den europeiska Turkietstrategin är lika enkel som Columbi ägg. Europeiska unionen kommer inte att förändras för Turkiets skull, men Turkiet måste kämpa för att förvandlas till ett europeiskt land. Europa skall inte turkifieras, men däremot skall Turkiet europeiseras. Den europeiska Turkietstrategin måste således klargöra för landets politiska ledning, för det turkiska samhället, att detta land inte kommer att få någon särställning, att det skall uppfylla alla Köpenhamns- och Luxemburgkriterierna, för att närmandet till Europa skall kunna förverkligas. Inför toppmötet i Helsingfors måste unionen klargöra för Turkiet att det är skyldigt att respektera internationell rätt på Cypern. Unionen måste klargöra att Cyperns medlemskapsförhandlingar kommer att fortsätta utan att hindras av olika former av turkisk utpressning. Unionen måste kunna garantera att alla kandidatländerna, och naturligtvis även Turkiet, kommer att respektera internationella fördrag och internationell rätt och de internationella rättsorganen, såsom domstolen i Haag. Turkiet kan komma in i unionen, men då måste det först upphöra med våld, självtillräcklighet och brott mot internationell rätt. Turkiet bör komma i fred och demokrati. Detta önskar de turkiska medborgarna, detta önskar också Grekland, som vill ha vänskapliga förbindelser med sitt grannland. Herr talman, ärade kommissionär, ärade kolleger! Tidigare godkände Europeiska fria alliansen inte tullunionen. Det gjorde däremot majoriteten i parlamentet efter tunga debatter med motiveringen att ett godkännande skulle stimulera den turkiska regeringen till en godtagbar politik på området för mänskliga rättigheter, till en verklig demokratisering och till en politisk lösning av problemet med kurderna. Vi tvingas konstatera att resultaten inte är övertygande. Dödsdomen mot den kurdiske ledaren Öcalan och bekräftelsen av denna konfronterar oss på nytt med de tragiska konsekvenserna av en olöst fråga om respekt och rätt till självbestämmande för ett folk, det kurdiska folket, i Turkiet. I Turkiet utövar olika partier och grupper en stark press på det turkiska samhället för att kräva att Öcalan ställs inför rätta. Vi befinner oss långt ifrån ett avskaffande av dödsstraffet i Turkiet, även om det inte tillämpas. Turkiet måste försäkra oss om att Öcalans liv kommer att sparas. I annat fall krossas åter hoppet om en politisk lösning i Turkiet av den kurdiska frågan. Kurdernas förtvivlan kommer med säkerhet inte heller att öka stabiliteten i våra länder. Vi vet att det bor tusentals kurder bland oss. Ändå vill jag ansluta mig till de komplimanger som riktats till föredraganden, för betänkandets text är i många avseenden en förbättring jämfört med det som kommissionen hade föreslagit. Man skulle kunna säga att det ekonomiska stödet hör till som en konsekvens av vad vi tidigare har beslutat. Men då måste ni ta och begrunda, kolleger, att om vi antar texten till betänkandet innebär det att det ekonomiska samarbetet kan skjutas upp i händelse av kränkning av de demokratiska principerna för en rättsstat, de mänskliga rättigheterna eller de grundläggande friheterna. Betyder inte då detta att om vi i dag beviljar den ekonomiska hjälpen så är ribban när det gäller mänskliga rättigheter och så vidare, redan lagd, och att följaktligen endast en försämring i förhållande till dagens situation skulle kunna leda till ett uppskjutande? Vi anser i alla fall att ribban inte ligger tillräckligt högt i dag. Vi önskar att tillståndet i Turkiet förbättras drastiskt i fråga om demokratisering och mänskliga rättigheter samt i fråga om en lösning av den kurdiska frågan, men vi hoppas att detta kan ske utan att man behöver använda ekonomiska påtryckningar. Herr talman! Känslor av broderskap och solidaritet med Turkiets folk gör att jag motsätter mig detta lands anslutning till Europeiska unionen, därför att, såsom för övrigt det grekiska folkets erfarenhet visar, folket i detta land inte kan vänta sig någonting positivt av ett medlemskap. Man säger i dag att vi måste rösta för de båda förordningarna och för beviljandet av de aktuella anslagen till Turkiet, dels därför att demokratiseringen av Turkiet redan har gjort framsteg, dels för att vi skall uppmuntra den turkiska regimen att fortsätta i denna riktning. Tvärtemot rådets och kommissionens påståenden om framsteg för demokratiseringen i Turkiet, påståenden som visar att framstegen först av allt gäller de multinationella företagens affärer, bevisar den verkliga utvecklingen med all önskvärd tydlighet att situationen har förvärrats. Vad är det egentligen som pågår i dag? Turkiet ockuperar alltjämt, i strid med internationell rätt, 38 procent av Cyperns territorium, det fortsätter med sina provokationer mot Grekland, det fortsätter med brutal etnisk rensning och folkmord på det kurdiska folket och hävdar att den kurdiska frågan måste lösas militärt, det fortsätter med sina militära operationer mot kurderna i norra Irak. Över 12 000 politiska fångar sitter i fängelse, där tortyr och mord äger rum dagligen. Bland fångarna finns fortfarande Leila Zana, som belönats med Sacharovpriset, och ytterligare tre kurdiska parlamentsledamöter, kända författare och journalister. Nyligen mördades tolv politiska fångar, som protesterat mot de omänskliga förhållandena i fängelserna. Vi har fallet med Öcalan. Förutom att han kidnappades och häktades på ett brutalt sätt, dömdes han i vad som var en parodi på en rättegång till döden, ett straff som i förrgår enhälligt fastställdes av Turkiets högsta domstol, för att visa oss hur lyhört Ankara är för vädjanden om demokratisering. För det andra, man säger att godkännandet av förordningarna och beviljandet av anslagen kommer att bidra till demokratiseringen. Men samma sak sade man, när avtalet om tullunionen undertecknades för fem år sedan. Men varken författningen eller straffrätten har demokratiserats, man har inte ens avskaffat dödsstraffet och man har inte åstadkommit någon politisk lösning av kurdfrågan, samtidigt som Cypernfrågan "inte finns längre", enligt uttalanden från Turkiets politiska ledning. Ni kan vara förvissade om att om vi röstar för de två aktuella förordningarna, trots alla deras positiva inslag, så kommer den turkiska regimen, som framställer Turkiet som den främsta demokratin i Europa, att våga föra en ännu hårdare politik än i dag. För att vi inte skall motverka de krafter som i dag kämpar för demokratin, för att vi skall sända ett budskap som innebär solidaritet med fångarna och påtryckningar för en reell demokratisering av regimen, just därför föreslår jag att ni inte skall rösta för dessa båda förslag eller, åtminstone, att vi skall återremittera dem till utskottet, till dess att Turkiet har visat konkreta tecken på demokratisering och respekt för internationell rätt. Herr talman, ärade ledamöter! Än en gång ägnar sig detta parlament åt den kontroversiella frågan om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet, några få veckor efter debatten om utvidgningen av Sokrates-programmet till att omfatta Turkiets ungdom. Den här gången gäller inte Europas ingripande kulturen utan stödet till social och ekonomisk utveckling i detta Medelhavsland och för femtioelfte gången är den fråga var och en av oss tyst ställer sig densamma: kan, skall Europeiska unionen på något sätt stödja en geografiskt närbelägen stat, rent av angränsande, som omges av samma hav som Sydeuropa, även om denna stat verkar vara mycket avlägsen vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna? Vi kan bittert konstatera att sedan 1996, det år krisen i Egeiska havet fick den europeiska gemenskapen att blockera avtalet om tullunion med Turkiet, har inga framsteg gjorts för att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna och skydda minoriteter. Även om den turkiska regeringen har gjort några halvhjärtade försök under dessa år medförde dödsdomen mot kurdledaren Öcalan nyligen att alla former av politiska närmanden mellan Europeiska unionen och Turkiet blev omöjliga. Likväl utvecklas en gemenskap demokratiskt även genom sin ekonomiska och sociala utveckling, såsom vi flera gånger har hävdat i denna kammare. Att avslå den finansiella hjälp kommissionen har föreslagit för den kommande treårsperioden och för att förstärka tullunionen skulle innebära att bidra till att förvärra den onda cirkel Turkiet befinner sig i, särskilt om det görs vid denna dramatiska tidpunkt då landet är på knä till följd av en katastrofal jordbävning. Konsekvenserna av detta kan man inte föreställa sig. Avslutningsvis tycker den italienska delegationen från Nationella alliansen att det tvärtom verkar mer förnuftigt med ett försiktigt medgivande av samarbete med Turkiet, vilket skall vara underkastat konkreta och påtagliga åtgärder som rättar in dess styrelseskick med de västeuropeiska demokratiernas. Demokratin har ett pris, herr talman: att be Turkiet att betala det är inget svaghetstecken från Europas sida utan en mycket ansvarsfull handling. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Först vill jag tacka kollegan Morillon så hjärtligt för hans mycket sakliga betänkande och för att han har ansträngt sig för att verkligen hålla fast vid frågan. Herr kommissionär, egentligen vill jag - just därför att det har yttrats en del kritiska ord gentemot kommissionen - gratulera er, framför allt också era medarbetare - de är ju här - som behandlar denna fråga på ett mycket engagerat sätt och alltid kommunicerar mycket bra med parlamentet. Naturligtvis varierar bedömningen i olika dokument från kommissionen. Men, kollega Brie, det beror kanske också på den komplicerade turkiska politiken, som ibland kanske visar på mer och ibland på mindre framsteg. Men den som betraktar sakerna realistiskt vet att man kunde märka små framsteg under de gångna månaderna och dem bör man absolut erkänna. Man bör inte heller göra det för lätt för sig, som några av de föregående talarna har gjort, genom att säga att här skulle man bara stödja den turkiska regeringen! Då frågar jag mig hur det kommer sig att till exempel Akim Birdal är positiv till att vi antar en ny strategi, att andra kurdiska representanter är positiva till det, att hela oppositionen, också inom det civila samhället, är för att vi skall anta en annan strategi, om detta bara är en stödåtgärd för regeringen? Men jag vill särskilt tacka även den grekiska regeringen och utrikesminister Papandreou, ty det var ett modigt steg också med tanke på de inrikespolitiska förhållandena. Det var också ett riskabelt steg, säkerligen motiverat även av situationen på Cypern och försöket att närma Cypern mer till Europeiska unionen, och även möjliggöra politiska lösningar på själva Cypern. Därför är vi inte okritiska gentemot Turkiet, över huvud taget inte! Jag har också alltid sagt att Turkiet redan skulle ha hunnit längre på sin väg mot Europa om det tidigare, i rätt tid och mer grundligt hade vidtagit andra åtgärder i fråga om de mänskliga rättigheterna och rättigheterna för minoriteterna, i synnerhet vad gäller den kurdiska frågan, demokratin i förhållande till Grekland och ett bidrag till en lösning av problemen på Cypern. Om rådet nu inom de närmaste dagarna - jag säger om - fattar beslutet att också officiellt erkänna Turkiet som kandidatland, då måste Turkiet veta att bollen är deras. Då har Turkiet uppmanats att ta nästa steg. Då har vi tagit ett steg, delvis som svar på de små förändringar som gjorts, delvis i avvaktan på det som skulle kunna ske, som borde och måste ske. Men sedan ligger bollen hos Turkiet, Turkiet måste ta nästa initiativ om det skall göras några ytterligare framsteg i närmandet mellan Europa och Turkiet. Vi vill ha Turkiet med i Europeiska unionen, men Turkiet vet helt säkert att bara ett Turkiet som erkänner Köpenhamnskriterierna kan bli medlem i Europeiska unionen. Det känner alla kandidatländer till, det måste Turkiet känna till. Jag hoppas att Turkiet snart kommer att vidta åtgärder för att uppfylla dessa kriterier. Det kommer säkert att ta några år, men ju snabbare Turkiet agerar, desto snabbare kommer det in i Europeiska unionen. Herr talman! Jag vet inte om det har en symbolisk innebörd att dessa frågor föredragits av en av våra kollegor som är general. Som den framstående kollega han är, har han bemödat sig om att förbättra kommissionens förslag. Men vi måste återremittera båda dessa texter. Vi är nämligen inte något schizofrent parlament, som säger en sak om Tjetjenien och en annan om Turkiet. Vi kan nämligen inte vara ett politiskt dött parlament. Om några dagar äger toppmötet i Helsingfors rum. Vad säger vi? Är det inget särskilt? Har vi röstat igenom förordningarna? Spelar det ingen roll med Öcalan? Det spelar ingen roll, låt oss se på området ur turistparspektiv! I Grekland, i Turkiet, i östra Medelhavsområdet slaktar man en tupp, när man lägger grunden till ett hus, och målar grunden med tuppens blod. Spelar det någon roll, om Öcalan offras eller riskerar att offras, när man lägger grunden till medlemskapet i Europeiska unionen? Kommer vi att säga detta till toppmötet och i synnerhet om de två förordningarna, av vilka den ena är olaglig, ja rena lurendrejeriet. Denna förordning behandlar samtidigt kandidatlandet Turkiet som ett utvecklingsland för att kringgå kravet på enhällighet i Europeiska unionens ministerråd. Jag anser att Europaparlamentet måste hålla fast vid sin ståndpunkt, och vi måste se till, så att inte bara Turkiet utan också det turkiska folket kommer med i Europeiska unionen och ingripa för att ge detta folk de rättigheter som det saknar. Herr talman! Ett tack till ledamot Morillon också därför att fallet Turkiet som vi ser inte är något enkelt fall. Vi har diskuterat detta mycket på senaste tiden och i dag diskuterar vi två förslag till förordningar för att förstärka tullunionen och för åtgärder som syftar till att förbättra den ekonomiska och sociala utvecklingen i Turkiet. Detta gör vi strax innan Europeiska rådets möte i Helsingfors, vid vilket Turkiets eventuella kandidatur till Europeiska unionen skall beslutas, och vi gör det i ett sammanhang där den turkiska högsta domstolen har bekräftat dödsdomen mot Abdullah Öcalan. På detta följde en begäran om uppskov från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och ett uttalande från de turkiska myndigheterna, som framfördes av premiärminister Ecevit, om att man föredrar att den rättsliga processen fullbordas, inklusive överklagande från försvarets sida, innan regeringens inställning offentliggörs och innan frågan underställs parlamentet. Saken är alltså inte avklarad och ansvaret för att välja strategi vilar än en gång på oss. Jag tycker det verkar som om vårt parlament har bestämt sig för att investera i detta lands demokratiska utveckling. Men vårt val står inte mellan att redan i dag inta en totalt avvisande hållning eller okritiskt acceptera händelserna. Jag påminner alla ledamöterna om parlamentets ändringsförslag 11, som lägger utvecklingen också av detta samarbete i våra händer. Faktum kvarstår att Abdullah Öcalans öde i dag, tillsammans med den mer allmänna bild som många ledamöter och senast Swoboda har erinrat om, lägger hinder i vägen. I dag har ordförande Prodi sagt oss att Turkiets kandidatur till unionen kommer att godkännas i Helsingfors för att inte landets agerande skall förvärras. Ett viktigt steg framåt. Synd bara att inte Turkiet har tagit motsvarande steg framåt. Alla är indignerade över bekräftelsen på ordförande Öcalans dödsdom och står eniga i kravet på en gest från den turkiska regeringens sida, moratoriet för dödsdomen, och det är troligt att domens verkställighet skjuts upp, trots regeringens svårsmälta beslut att inte svara på domstolens i Strasbourg begäran. Det är visserligen inte litet, men kan det räcka för att hävda att Turkiet har klara papper för att bli medlem i unionen? Nej. I Turkiet bryter man mot de mänskliga rättigheterna dagligen: det finns tusentals politiska fångar och friheten till facklig verksamhet, åsikts- och religionsfriheten och minoriteters frihet är begränsad. Den turkiska regeringen svarade negativt och föraktfullt på så exceptionella händelser och ensidiga fredsansträngningar som PKK:s val att överge den väpnade kampen och proklamera eld upphör, på många PKK-ledares beslut att överlämna sig till de turkiska myndigheterna för att bekräfta sin vilja att förhandla om fred. Somliga unga kurdiska flyktingar som har besökt Europaparlamentet har frågat oss: hjälper ni oss att komma tillbaka till våra byar? De är förstörda, hjälper ni oss att bygga upp dem igen? Jag anser, hur mycket jag än uppskattar och är tacksam för innehållet i Morillons betänkande, att en stark signal måste vara den att skjuta upp detta val tills den turkiska regeringen bekräftar att man avstår från att verkställa dödsstraffet och inleder förhandlingar för att lösa det kurdiska problemet. När det gäller rätten till livet kan man inte hålla sig med olika måttstockar. Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Även om de båda förordningar som diskuteras i dag egentligen inte har något att göra med den diskussion som skall hållas kommande måndag i rådet (allmänna frågor) och några dagar senare i Helsingfors vid Europeiska rådet, har jag naturligtvis klart för mig att varken det politiska eller det tidsmässiga sammanhanget här får lämnas obeaktat, och att vi naturligtvis i samband med dessa båda förordningar måste diskutera hela problemet med Europeiska unionens förhållande till Turkiet och vice versa, och det har också de flesta talare gjort i kväll. Jag är mycket tacksam över den debatt som har förts här, eftersom det var en mycket saklig debatt, en debatt som gett många värdefulla och viktiga upplysningar, framför allt också med adress till Turkiet, ty Turkiet måste ju känna till vilken politisk stämning som råder i Europa med tanke på dess önskan att ansluta sig. Men först vill jag uttryckligen och mycket uppriktigt tacka föredraganden Morillon för de betänkanden han lagt fram och uttala min uppskattning, och jag vill också tacka McMillan-Scott och Schwaiger för deras bidrag. Jag tror att betänkandet är så viktigt därför att Europaparlamentet där ansluter sig till uppfattningen att den europeiska strategin utgör ett lämpligt medel för att bygga ut förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet, och att det krävs ekonomiskt stöd för att genomföra denna strategi. Låt mig utnyttja tillfället att än en gång säga vad ändringen av strategin gentemot Turkiet handlar om, och jag uppfattar det som Brie sade över huvud taget inte som en anklagelse. Om en ny kommission inte får ändra ståndpunkter som intagits av den tidigare kommissionen, och som den anser vara felaktiga, då behöver vi egentligen över huvud taget inte någon kommission. Då skulle vi kunna sätta dit robotar som alltid fortsätter att göra det som sagts tidigare. Jag tror att särskilt Brie kan förstå att man inte alltid vill stå till svars för det som företrädarna har gjort. Annars skulle vi här kunna föra en intressant diskussion om era egna företrädare, eller hur? Det ville jag gärna klarlägga. Det handlar om något helt annat. Det handlar om att vi måste erkänna att de hittillsvarande strategierna i fråga om Turkiet i varje fall inte har rönt någon märkbar framgång. Man kan tala länge om vad det har berott på, men det är ett faktum, ty alla konstateranden här om att Turkiets framsteg inte är tillfredsställande, stämmer ju. Frågan lyder alltså: Kan man göra något för att ändra på det? Det förslag som kommissionen har lagt fram, och som jag hoppas kommer att godkännas i Helsingfors, är att man sätter i gång en parallell process som är nära förknippad med den andra: Å ena sidan ett närmande av Turkiet till Europeiska unionen med användning just av de instrument som vi också har använt för tillnärmningen av andra kandidater, och å andra sidan, parallellt med detta, en fundamental omvandling av Turkiet självt. Jag säger uttryckligen en fundamental omvandling. Jag kan rapportera från mina samtal med den turkiske ministerpresidenten och från flera möten med den turkiske utrikesministern de senaste dagarna att den turkiska regeringen är fullt medveten om att det är nödvändigt med denna fundamentala omvandling på det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella området. Ja, mer än så - jag är övertygad om att den nuvarande turkiska regeringen och den parlamentariska majoritet som står bakom den också önskar denna fundamentala omvandling. Vi måste någon gång bryta denna onda cirkel. Det är ingen mening med att säga att vi kanske kommer att ge ett positivt svar först när Turkiet redan har gjort vissa saker. Då kommer det vanliga svaret från Turkiet: Eftersom Europa inte håller sina löften, har vi inte några klara europeiska perspektiv, alltså kan vi inte ge oss in på denna riskabla väg med reformer. Så skulle vi kunna hålla på i flera år, och då skulle ingenting förändras. Därför är det ett klokt försök som görs nu, det är löftesrikt, och det kan alltid kontrolleras av oss. Detta är viktigt, eftersom vi naturligtvis inte vill närma ett land till Europeiska unionen, om vilket vi en dag måste göra bedömningen att det inte kommer att uppfylla de politiska kriterierna. Det stämmer för övrigt inte att det på senare tid inte skulle ha skett någon intressant utveckling i Turkiet. Jag vill bara nämna tre exempel. Utrikespolitiskt är det inte fråga om annat än att vi upplever ett närmande mellan Grekland och Turkiet, som man bara för ett halvt år sedan inte skulle ansett vara möjligt. Det är inte bara den grekiska regeringens förtjänst, vilken jag uppskattar mycket högt och särskilt vill berömma, utan det är också den turkiska regeringens förtjänst. Jag vill skildra en enda liten följd av detta närmande: När grekiska och turkiska journalister i dag samarbetar för att förhindra att man i de viktiga medierna i deras länder fortsätter med det hetsande, som vi har sett i många år, som gör att människorna får felaktig information om det som sker i grannlandet, så anser jag att det är ett mycket, mycket stort framsteg. Det andra är att vi förmodligen redan före Helsingfors kommer att få uppleva att det i Turkiet antas en mycket viktig lag som gäller de mänskliga rättigheterna. För första gången i den turkiska historien kommer det att finnas en lag som medger att man ställer personer som är statligt och kommunalt anställda, alltså tjänstemän, inför rätta om de kränker de mänskliga rättigheterna. Exempelvis kommer de som bär ansvaret för tortyr att ställas inför rätta. Det är en självklarhet i våra länder, men för Turkiet är det något som aldrig funnits tidigare. Det tredje jag vill peka på är att den turkiske ministern för europeisk integration och mänskliga rättigheter - hans verksamhetsfält har en mycket intressant men bra sammansättning - nu efter appellationsdomstolens bekräftelse av dödsdomen officiellt har förklarat att det inte ligger i Turkiets intresse att verkställa denna dödsdom. Utan att avslöja något från de konfidentiella samtalen kan jag i varje fall här säga så mycket som att jag har ett intryck av att den turkiska regeringen under inga omständigheter vill besluta om ett verkställande så länge som förfarandet i Strasbourg pågår, utan att strategin väl snarare går ut på att utnyttja den tid, som man ju nu vunnit genom förfarandet i Strasbourg, till att avskaffa dödsstraffet i Turkiet. Här vill jag än en gång mycket eftertryckligt vädja till Turkiet att göra detta så snabbt som möjligt. Det är inte bara en symbol. Dödsstraffet är något så slutgiltigt, något så entydigt och också så barbariskt att det i varje fall inte kan accepteras av oss i Europa. Turkiet vet mycket väl att den väg som jag har beskrivit redan på ett tidigt stadium måste medföra att dödsstraffet avskaffas. Jag vore alltså tacksam om ni ville följa föredragandens betänkande och uppfylla ett gammalt åtagande som Europa gjort gentemot Turkiet. Inte heller vi är alltid särskilt trovärdiga, inte heller gentemot Turkiet. För mig är det alltid svårt att kräva något av ett land, att ställa krav på ett land, vilket vi har lovat något som vi inte har hållit. Det positiva avgörandet om de båda förordningarna kommer att tydligt förbättra vår moraliska situation gentemot Turkiet. Det anser jag vara särskilt viktigt på nuvarande stadium. De impulser som Europaparlamentet har utvecklat under diskussionerna i form av ändringsförslag överensstämmer ju till allra största delen med det kommissionen lagt fram, till allra största delen stöds de också av mig. Bara på några få punkter kan jag inte utan vidare acceptera önskemålen om ändringar. Det gäller alltid när den institutionella balansen berörs. Ni förstår säkert att kommissionen måste se till att rollfördelningen inte förändras, att fördelningen av uppgifterna är sådan som det står i fördragen, och att ansvarsområdena inte blandas ihop. Men i sak tror jag nu att jag har konstaterat stor överensstämmelse. Jag erbjuder också uttryckligen omfattande information i förväg till Europaparlamentet i fråga om de konkreta steg som kommer att tas, även beträffande de projekt som på grund av finansieringsförordningarna sedan kommer att utvecklas och genomföras gemensamt med Turkiet, så att det i varje fall garanteras att Europaparlamentet kan delta i utvecklingen av förbindelserna med Turkiet. Jag vet i kväll inte vilket beslut som kommer att fattas nästa vecka i Helsingfors. Men jag är fast övertygad om att det beslut som Europaparlamentet skall fatta i samband med dessa båda förordningar kommer att få effekt på utgången av de överläggningar som skall hållas och det beslut som Europeiska rådet kommer att fatta nästa vecka. Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Gränsvärden för bensen och koloxid Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0065/1999) av Breyer för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om gränsvärden för bensen och koloxid i luften [KOM(1998) 591 - C4-0135/1999 - 1998/0333(COD)]. Herr talman, kära kolleger, kära kommissionär! Föreliggande direktiv handlar om det andra dotterdirektivet inom ramen för direktivet om bedömning och kontroll av luftkvaliteten, och förslaget är en del av ett integrerat åtgärdspaket för bekämpning av luftföroreningarna. Jag tror att vi alla är ense om att Europas medborgare bör andas en mer hälsosam luft, och i det senaste offentliggörandet från Europeiska miljöbyrån påpekas det också att det finns hälsovådliga luftföroreningar i de flesta städerna och att närmare 40 miljoner människor i de 115 största europeiska städerna utsätts för minst ett skadligt ämne som överskrider gränsvärdena enligt WHO:s riktlinje beträffande luftkvalitet. Trots politiska initiativ för att minska föroreningarna och förbättra luftkvaliteten utgår man från att behovet av personbefordran under de närmaste tio åren åter kommer att stiga drastiskt, och att även antalet fordon kommer att öka med 25 procent, vilket kommer att belasta vår luftkvalitet ännu mer. WHO kommer i en rapport i år också fram till att det rent av är fler människor som dör på grund av luftföroreningar som orsakats av transporter än som dör till följd av bilolyckor, och de nationalekonomiska kostnaderna är också höga. Därför är det alltså viktigt att minska mängden luftföroreningar och minska påverkan på just de persongrupper som särskilt befinner sig i farozonen, samt att avlasta sjuk- och hälsovårdssystemen. Det väsentliga med detta andra dotterdirektiv är att det för första gången tas med ett gränsvärde för bensen och koloxid i EU. Det är ett mycket viktigt steg, jag skulle rent av säga att detta är en milstolpe för lagstiftningen i fråga om luftkvaliteten, att man för första gången definierar ett gränsvärde för ett cancerogent ämne, nämligen för bensen, som ju kan framkalla leukemi. Vi vet att bensen härrör från bensin och olja, och i Europeiska unionen orsakas 80 - 85 procent av all bensen genom förbränning av bensin i vägtrafiken. Hittills har det inte funnits något tröskelvärde för hälsovådliga effekter och därmed inte heller någon riskfri bensenexponering. Den försiktighetsprincip som fastslagits i EG-fördraget tvingar ändå fram ett gränsvärde med extremt låg risk för insjuknande. Kommissionen har föreslagit ett årligt gränsvärde för bensen om 5 mikrogram per kubikmeter luft, vilket skall uppnås till år 2010. Detta stöds fullständigt av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor Men utskottet för miljö stöder inte kommissionens avsikt att med någon form av in blankocheck möjliggöra obegränsade undantagsbestämmelser, då kommissionens förslag innebär att länderna i händelse av s.k. socio-ekonomiska problem kan begära en övergångsfrist om fem år, som sedan kan förlängas med ytterligare fem år. Utskottet för miljö förväntar sig att direktivet genomförs korrekt och föreslår att man räknar med högst en femårig undantagsperiod, där dock ett gränsvärde om tio mikrogram måste iakttas under denna undantagsperiod. Det finns fler ändringsförslag i kammaren, som binder dessa undantag till ytterligare villkor för att förhindra, och detta måste klargöras ordentligt, att bestämmelserna öppnar dörren för en möjlighet att inte genomföra direktivet. Utskottet för miljö är alltså tydligt på den punkten att man inte får utgå från att det skall bedrivas en dubbelspårig miljöpolitik. Jag tror att det är mycket väsentligt, även med tanke på utvidgningen, att vi här går före med gott exempel och inte ger någon falsk signal till kandidatländerna, utan utskottet vill med sitt förslag, som både är skarpare och mera precist i fråga om undantagsbestämmelserna, klargöra att man här inte får bedriva en dubbelspårig miljöpolitik, utan att det gäller att uppnå ett bra skydd för alla människor i EU. Dessutom föreslår utskottet att allmänheten skall informeras bättre i framtiden och att de föreslagna åtgärderna än en gång skall kompletteras med andra åtgärder. Jag tror att om vi kommer fram till att också kommissionen, förhoppningsvis, kan ansluta sig till utskottets förslag, då skulle vi verkligen ha uppnått en milstolpe på vägen mot bättre luftkvalitet och även bidragit till att klargöra att cancerogena ämnen inte har någonting i miljön att göra. Vi vill att luftkvaliteten i Europa skall bli bättre, och därmed också lämna ett stort bidrag till skyddet av människornas hälsa. Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater säga att föreliggande förslag till direktiv är ytterligare ett bidrag till den europeiska politiken för en renare luft. Ramdirektivet om luftkvalitet medför att det utfärdas dotterdirektiv för en rad skadliga ämnen i luften. I det sammanhanget har i det andra dotterdirektivet fastslagits gränsvärden för bensen och koloxid i luften och motsvarande kontroll- och informationsåtaganden. Det handlar i våra ändringsförslag inte bara om att fastslå stränga krav till skydd för miljön, utan också om att utforma dessa krav så att de kan genomföras och iakttas av alla medlemsstater. För att uppnå detta är det nödvändigt att göra vissa kompromisser, i synnerhet med avseende på våra sydliga medlemsländer. Med tanke på detta är kommissionens förslag och de mer långtgående ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor mycket ambitiösa. Det finländska ordförandeskapet i rådet har allvarligt strävat efter att utnyttja de nya rättsliga möjligheterna i Amsterdamfördraget och låta förslaget träda i kraft redan efter den första behandlingen, med Europaparlamentets ändringar. Vi känner alla till hur allvarligt problemet med luftföroreningar är, även med tanke på klimatförändringarna. Breyer har redan tydligt visat på att detta egentligen faktiskt är konsekvent om vi i högre utsträckning skall kunna skydda människornas hälsa. Av den anledningen är jag mycket positiv till det finländska ordförandeskapets förslag. Men det betyder också att vi här i Europaparlamentet på ett ansvarsfullt sätt måste skapa förutsättningar för det. Det är av den anledningen jag inte kan rösta för vissa ändringsförslag som fick majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, och som framför allt också lagts fram av Breyer och hennes grupp, ty somliga är överflödiga och bidrar inte till att förbättra lagtexten, medan andra inte har något att göra med detta förslag till direktiv, eftersom de inte gäller dess tillämpningsområde. Därför avvisar vi en rad ändringsförslag. I utskottet har mitt ändringsförslag till artikel 3.2 antagits med stor majoritet. I överenskommelse med de rådgivande utskotten, vår föredragande Breyer och med experter har vi än en gång kompletterat förslaget, alltså skärpt det något. Det gäller ändringsförslag 22, som jag ber er alla stödja. Jag vill tacka fru Breyer. Hon har ansträngt sig för att finna en konsensus, och det var inte alltid lätt, men jag tror att om vi inskränker oss till de väsentliga ändringsförslagen för att förbättra kommissionens förslag -det gäller framför allt ändringsförslagen 1, 5, 7, 10, 11, 15, 16 och 22 - torde det vara möjligt att också genomdriva detta viktiga direktiv. Jag skulle kunna föreställa mig, och jag hoppas och förväntar mig, att kommissionen i sitt svar stöder detta direktiv så att vägen egentligen ligger öppen för att verkligen kunna genomföra det så snabbt som möjligt. Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att gratulera föredraganden och tacka henne för det bra betänkandet. Speciellt bra anser jag att inriktningen på särskilt riskdrabbade persongrupper är på många ställen i betänkandet, men också de mer långtgående informationsplikterna. Det andra dotterdirektivet inom ramen för förbättringen av luftkvaliteten i Europa måste naturligtvis också, liksom de föregående direktiven, uppfylla följande målsättningar, nämligen att definiera och fastslå mål för luftkvaliteten i Europa och skapa enhetliga metoder för bedömningskriterierna för luftkvaliteten. Det måste säkerställas att det finns ändamålsenlig information om luftkvaliteten till förfogande, och allmänheten måste informeras om det. Det handlar också - och det tror jag är det väsentliga målet - om att bibehålla och förbättra luftkvaliteten. Vid ett konsekvent och snabbt genomförande av detta direktiv tror jag att vi verkligen kommer ett steg närmare detta sista mål. I fråga om de båda skadliga ämnena i luften talas det i betänkandet, som ni säkert redan har märkt, mindre om koloxid. Där accepteras från alla håll det föreslagna gränsvärdet om 10 mikrogram/m3 för en åttatimmarsperiod, vilket går hand i hand med Världshälsoorganisationens riktlinje. När det gäller bensen finns det inte längre någon enighet, det har ni också hört här i hittillsvarande inlägg. Jag tror att det är enormt viktigt att för första gången ha en gränsvärde över hela EU för ett cancerogent ämne, just på grund av den stora hälsorisken, alltså cancerrisken, men det är också väsentligt, på grund av den prejudicerande effekten när det gäller regleringen av andra cancerogena ämnen, att gränsvärdet som slås fast i detta direktiv genomförs i praktiken så snabbt som möjligt. Min grupp stöder därför kommissionens förslag, dvs. 5 mikrogram/m3. Innehållsmässigt stöder vi att man i framtiden arbetar för att sänka detta gränsvärde, men vi tror att en realistisk målsättning vid denna tidpunkt medför att det kan genomföras snabbare. Den verkliga politiska prioriteten ligger för mig i att man iakttar gränsvärdena på alla områden, även på områden med s.k. hot spots, och det måste förhindras att man genom för långtgående undantagsbestämmelser öppnar dörren för möjligheten att inte genomföra gränsvärdena för bensen. Regionala och lokala nivåer måste engageras för att finna en lösning, så att man kan uppnå en förbättring av luftkvaliteten. Herr talman! I likhet med många brittiska ledamöter lever jag i två världar. En är den plats jag läser om i våra nationella tidningar. Åtminstone en del av dem serverar läsarna en anrättning bestående av lögner och halvsanningar för att piska upp en hatisk stämning mot allt som är kontinentaleuropeiskt. Och den andra världen är här; den plats som faktiskt existerar, där jag arbetar bland kolleger och andra som försöker att göra denna kontinent till en bättre plats att leva för medborgarna. Detta förslag till direktiv tillhör den senare av dessa två världar. Dess okomplicerade syfte är att minska föroreningarna och förbättra luften vi andas, vilken cirkulerar från ett land till ett annat utan respekt för nationella gränser. Vem kan vara emot det? Den information till allmänheten som man föreslår i direktivförslaget är viktig och ger möjligheter att stödja rättsliga åtgärder i och med allmänhetens rätt att namnge och hänga ut de regeringar som misslyckas med att vidta de åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv. Om vi misslyckas med att uppnå målen för minskningen av bensen- och koloxidutsläppen, kommer det inte att vara industrins fel. De har gjort sin del genom förändringar av tekniken. Det kommer att vara regeringarnas fel för att de inte haft politiskt mod att minska bilanvändningen i våra städer. Liberaldemokraterna välkomnar denna åtgärd. Jag räknar med att vi kommer att stödja alla ändringsförslag som lagts fram. Vi är glada att kunna skicka ett kraftfullt och praktiskt budskap till alla euroskeptiker överallt att vi verkar här i Europa för att göra denna kontinent till en bättre plats för oss alla. Herr talman, fru kommissionär! Jag vill också lyckönska vår kollega Breyer, till hennes utmärkta arbete som vi hoppas kommer att godkännas av kommissionen, i syfte att snabbt utarbeta ambitiösa åtgärder för att bekämpa föroreningarna. Vi vet att bensen kan orsaka leukemi. Vi vet också att leukemin ökar bland barnen. Vi vet för övrigt att vägtransporter medför avsevärda luftföroreningar och vi vet framför allt att denna typ av transport tyvärr ökar i stället för att minska. Det betyder att detta direktiv behövs och är fortsatt prioriterat. Även om vi stöder detta betänkande har vi ändå tillfört några ändringsförslag, och jag skulle särskilt vilja försvara två av dem. Till att börja med ändringsförslag 17 där vi kräver att man skall avskaffa undantaget, som enligt vår mening tömmer texten på dess substans och bara försenar tillämpningen av direktivet. Det är direktivets största svaghet. I ändringsförslag 20 föreslår vi vidare kommissionen att sänka gränsvärdet för bensenutsläpp på fem mikrogram per m3, vilket föreslagits av kommissionen, till fyra mikrogram per m3. Detta gränsvärde bör i vilket fall som helst sänkas, med tanke på bensenens toxicitet. Vi är fortfarande mycket långt ifrån den försiktighetsprincip som borde styra vår politik, men jag medger att det är ett framsteg och en början. Herr talman! Ren luft är ett grundläggande behov i livet. Jag är därför positivt inställd till att det kommer till stånd ett dotterdirektiv beträffande ämnena kolmonoxid och bensen. Med tanke på den höga toxiciteten hos bensen, är det fråga om ett direkt samband mellan luftkvalitet och folkhälsa. De föreslagna normerna är ambitiösa: en 70-procentig minskning av bensenutsläppen och en 30-procentig minskning av kolmonoxidutsläppen. Vi får hoppas att man kommer att lyckas med dessa målsättningar, liksom med det första dotterdirektivet för luftkvalitet. Detta kräver stora ansträngningar. För att begränsa utsläppen av kolmonoxid kommer det att krävas att förbränningsprocesserna äger rum fullt ut inom både industri och trafik. Det finns möjligheter att minska utsläppen av kolmonoxid vid elektricitetscentraler, anläggningar för avfallsförbränning, cementugnar och i bilar. När vi emellertid talar om skogsbränder, finns det inte så många fler valmöjligheter. Förhindrandet av skogsbränder och andra okontrollerade förbränningsprocesser kan därför uttryckligen utgöra en del av strategin vid genomförandet av detta direktiv. För att motverka utsläppen av bensen måste man bland annat iaktta försiktighet vid hantering av bilbränslen. Jag undrar därför om normen kommer att uppnås runt bensinstationer. Om det inte sker någon mätning vid bensinstationer, kommer ingen att agera. Men om en mätning sker, så kommer man med stor sannolikhet inte att kunna uppfylla normen för bensen. Jag uppmanar sålunda Europeiska kommissionen, herr kommissionär, att närmare studera avsnittet om mätningar. Här är det nödvändigt att mätningen är representativ, för annars kan man ännu inte tala om någon förbättrad luftkvalitet. Herr talman! Att minska luftföroreningarna och, i synnerhet, utsläppen av bensen och koloxid är ett legitimt mål för Europeiska unionen. Detta direktiv måste därför välkomnas rent allmänt. Insamling av prover som tagits på luftkvaliteten måste organiseras för att man skall kunna göra rättvisande bedömningar av årliga exponeringsnivåer för enskilda personer, och det bekymrar mig att vissa i ändringsförslag förespråkas provtagning vid sidan av vägar skulle ge en snedvriden bild av problemet. Enskilda individer utsätts inte hela tiden för de koncentrationer som finns vid vägkanten. Det är värdena vid bebyggelse som är de viktigaste, och denna kan finnas mer än fem meter från trottoarkanten. Det kategoriska undantag för bensennivåerna som hänvisas till av Breyer i socio-ekonomiska syften, verkar bisarrt vid en första anblick. Man skulle kunna tro att samhällen inom våra missgynnade områden med alla de hälsoproblem som har samband med saken, är de som har störst behov av renare luft. Om denna reglering skulle resultera i att en viktig industri behövde stängas inom detta område, blir resultaten negativa och det skulle också försämra de sociala och ekonomiska problemen. Även om bensinmotorer är den huvudsakliga källan för bensenutsläppen, spelar också metallurgiska koksanläggningar en roll. Om de strängaste föreslagna aspekterna genomförs, kan denna del av stålindustrin tvingas utomlands, förmodligen till Östeuropa, vilket leder mig fram till den sista fråga som jag vill ta upp. I kommissionens förslag tar man inte specifikt upp problemen med luftföroreningarna i ansökarländerna, och jag tycker det är oansvarigt, givet den nära förestående utvidgningen, att parlamentet inte fått någon information om föroreningsnivåerna i länder som Polen och Tjeckien, och vilken trolig kostnad och tid vi talar om för att föra länderna upp i paritet med de nya standarderna. Fru Wallström! Låt mig föreslå att i framtiden, när man överväger miljölagstiftning som denna, att man tar hänsyn till de fulla konsekvenserna rörande ansökarländerna, och att dessa offentliggörs. Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag skulle vilja ge mitt stöd till Breyers betänkande, som förefaller mig utmärkt ur flera aspekter. För det första vill jag betona den positiva inverkan av hennes förslag när det gäller folkhälsa. Europeiska kommissionens förslag, som förstärkts av Breyers betänkande som går ännu längre, inrättar principen om utvärdering och hantering av den omgivande luftens kvalitet när det gäller två stora utsläppskällor, bensen och koloxid, som båda orsakas av vägtrafiken. Man erinrar med rätta om att bensen är en cancerogen substans som orsakar leukemi och att koloxid kan medföra giftskador på hjärtat och hjärnan, och även leda till döden vid hög koncentration. Kära kolleger! Det handlar inte om att sprida rädsla, men jag tror att vi måste bli medvetna och göra människor medvetna om de faror som lurar om vi inte nu vidtar realistiska och nödvändigtvis stränga åtgärder, med så få undantag som möjligt, för att utsläppen av dessa två skadliga gaser skall utvärderas, kontrolleras och begränsas till ett minimum, särskilt som de är farliga för barnen, äldre personer och alla dem som har hjärt- eller lungskador. För det andra är betänkandet från Breyer av stort intresse för konsumenterna, och konsumenter är vi ju alla. Om den ursprungliga målsättningen var att se till att allmänheten enkelt får tillgång till uppdaterad information, går föredraganden längre genom att ange inte bara hur ofta informationen skall tillhandahållas, utan också vilka media som skall användas för att sprida denna information och det är inte litet. De europeiska medborgarna har rätt att känna till kvaliteten på den miljö där de lever. De bör kunna bedöma de åtgärder som vidtagits av behöriga myndigheter, nationella eller lokala, för att tillföra de vetenskapliga miljöerna kvantifierade ämnen som förbättrar den luft vi andas. Dessa åtgärder är en stark politisk signal gentemot de politiska val som görs när det gäller transporter. Jag uppmanar er därför, kära kolleger, att utan förbehåll instämma med föredraganden, vars förslag är såväl ambitiösa som realistiska, och tydligt visa rådet hur krävande Europaparlamentet kan vara när det gäller miljö, folkhälsa och konsumentskydd. . (EN) Herr talman! Mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och i synnerhet, naturligtvis, föredraganden, fru Breyer för hennes värdefulla betänkande. Ett tack också för ert värdefulla bidrag till denna diskussion. Förslaget på våra bord är det andra som kommissionen lägger fram i enlighet med ramdirektiv 96/62 om bedömning och förvaltning av luftkvalitet. I detta fastställs nya gränsvärden. Dessa gränsvärden grundas på de senaste råden från Världshälsoorganisationen. Det finns många områden på vilka kommissionen kan godta de konstruktiva ändringsförslag som lagts fram av utskottet. Vi godtar ändringsförslag som ligger i linje med den slutliga ståndpunkten om det första dotterdirektivet om luftkvalitet, 1999/30, vilket antogs i april i år. Vi godtar därför ändringsförslag 1 och 6. Jag delar utskottets syn att det mest kritiska området för diskussion rör gränsvärdena för bensen och tidtabellen för genomförandet av detta. Bensen är komplicerat, eftersom det inte finns några bestämda tröskelvärden där effekter uppstår. Kommissionen kan, i huvudsak, godta ändringsförslag 2, i vilket detta klargörs. Vi föreslår en mindre ändring av ordalydelsen i överensstämmelse med standardterminologin, dvs.: "Bensen är ett för människor gentoxiskt carcinogen och det finns inget tröskelvärde för bensen under vilket man kan utesluta risker för människors hälsa." Vad gäller gränsvärdet anser kommissionen att dess förslag till en årlig genomsnittlig koncentration på 5 mikrogram per kubikmeter är bra balanserat. Det kommer att ge en hög skyddsnivå, men bör allmänt vara uppnåbart i hela unionen under de kommande tio åren. Kommissionen kan därför inte godta den del av ändringsförslag 20 i vilket man fastställer ett gränsvärde på 4 mikrogram per kubikmeter. Det är emellertid klart att gränsvärdena för carcinogener ständigt måste hållas under uppsikt. Kommissionen kommer att rapportera om bensen som en del av ett nytt integrerat program om ren luft under 2004. Såsom klargörs i förslaget kommer vi då att överväga om vi skall föreslå ett nytt långsiktigt gränsvärde. Även om kommissionen bedömer att dess förslag rent allmänt är genomförbart under 2010, finns det vissa osäkra faktorer. Detta beror i huvudsak på att det för närvarande inte finns något gränsvärde för bensen och ingen konsekvent kontroll i hela unionen. Det är emellertid klart att det som är avgörande för hur lätt det går att lösa problemen till viss del har att göra med klimatet. Kommissionen har därför i artikel 3.2 frågat parlamentet och rådet om man bör ta hänsyn till detta. Enligt den debatt som hittills skett, anser kommissionen att medlemsstaterna bör kunna begära längre tidsfrister för att få möjlighet att följa gränsvärdena för bensen, eftersom en tidsfrist som löper ut 2010 kan orsaka allvarliga socio-ekonomiska problem. Kommissionen godtar därför inte ändringsförslag 17 och inte heller den återstående delen av ändringsförslag 20. Vi håller emellertid med om att villkoren för att erhålla ett undantag bör förtydligas och skärpas upp. I det stora hela bedömer nu kommissionen att det kan vara möjligt att begränsa förlängningen till maximalt fem år. Kommissionen godtar därför huvuddelen av ändringsförslag 22, vilket vi föredrar framför ändringsförslag 5. Kommissionen anser emellertid inte att den kan stödja ett tillfälligt gränsvärde på 10 mikrogram per kubikmeter utan information om genomförbarhet. Kommissionen kan inte godta den delen av ändringsförslag 22. Ändringsförslag 11 hör delvis ihop med ändringsförslag 22 och kommissionen godtar det delvis. Kommissionen godtar inte den del av ändringsförslag 11 enligt vilket man skulle tillfoga ett krav om att ett strängare gränsvärde för bensen skall föreslås år 2004. Man har redan fastställt i förslaget att syftet med granskningen kommer att vara att undersöka den senaste informationen; och om det då visar sig vara nödvändigt, att förbättra skyddet ytterligare. Vi bör inte fatta ett sådant beslut innan vi har all information tillgänglig. Kommissionen kan godta ändringsförslag 10, i vilket betydelsen betonas av att undersöka effekter på känsliga befolkningsgrupper. Kommissionen håller med utskottet för miljö om att förhållandens inomhus har betydande effekter på hälsan, men vi tycker inte att detta förslag är rätt väg för att ta itu med denna fråga. Ämnet innehåller så mycket mer än bara bensen och koloxid, och man behöver därför titta på det i ett bredare perspektiv och ur en teknisk synvinkel. I direktiv 96/62 definieras luften endast som "utomhusluften". Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslag 3 och 12, och inte heller det delvis anknytande ändringsförslaget 18. Inomhusluften - eftersom jag vet att Breyer är engagerad i denna fråga - kan tas upp inom ramen för ett nytt åtgärdsprogram på miljöområdet. Att tillhandahålla bra, uppdaterad information till allmänheten är den viktigaste delen i den nya ramen för förbättring av luftkvaliteten. Kommissionen kan godta den del av ändringsförslag 7 som skulle utöka listan över de medel som står till medlemsstaternas förfogande för att informera allmänheten om luftkvalitet. Kommissionen godtar emellertid inte den del av ändringsförslaget som skulle göra det obligatoriskt för medlemsstaterna att upprätta listor över organisationer som får information och skicka dessa till kommissionen. Man beslutade under diskussionerna om det första dotterdirektivet att dylika listor skulle vara alldeles för byråkratiskt och skulle t.o.m. kunna vara vilseledande. Kommissionen godtar ändringsförslag 8, i vilket man kräver bättre offentlig information om koloxid och ser ändringsförslaget som en förbättring av sitt förslag. Kommissionen kan också delvis godta ändringsförslag 9. Bilaga 6, del 2, handlar om data om föroreningsnivåer. Detta skulle på ett aktivt sätt kunna offentliggöras för allmänheten i överensstämmelse med Århus-konventionen. Den dokumentation som avses i bilaga 4, del 3, är emellertid mycket teknisk och kan bli allt för omfattande. Den bör finnas tillgänglig på begäran, men bör inte spridas på ett aktivt sätt. Kommissionen håller med föredraganden om att medlemsstaterna särskilt bör se till att tillhandahålla information till allmänheten om alla områden med förlängda tidsfrister rörande genomförandet av gränsvärdet för bensen. Vi kan därför i huvudsak godta ändringsförslag 19. Vi föreslår ett tillfogande till artikel 6.2: "Medlemsstaterna bör särskilt se till att tillhandahålla information om koncentrationer, planer och program till allmänheten rörande de områden som anges i artikel 3.2". Kommissionen kan också i huvudsak godta ändringsförslag 4. Vi föreslår emellertid att man ersätter ordet "mätresultaten" med ordet "koncentrationer". Detta visar att information måste vidarebefordras vare sig den erhölls genom mätning eller genom någon annan metod. Ett tredje syfte med både luftkvalitetsramdirektivet och detta förslag är att se till att medlemsstaterna bedömer luftkvaliteten på ett konsekvent och jämförbart sätt. Kommissionen godtar emellertid inte ändringsförslag 13. Det finns tekniska problem med ändringsförslaget i dess nuvarande lydelse och det är onödigt. Medlemsstaterna måste varje år informera kommissionen om mätmetoder och mätstationernas antal och lokalisering. Detta har redan fastställts enligt de allmänna rapportkraven i direktiv 96/62 och det näraliggande rådsbeslutet 97/101 om inrättande av ett ömsesidigt utbyte av information och uppgifter från nätverk och enskilda stationer som mäter luftförorening i medlemsstaterna. Kommissionen kan inte heller godta ändringsförslag 14. Det är inte förenligt med beslut enligt det första dotterdirektivet om luftkvalitet. Allmänna tekniska råd är de för årliga genomsnittliga gränsvärden, att mäta nära förgårdslinjen återspeglar bättre den exponering befolkningen utsätts för. Kommissionen kan delvis godta ändringsförslag 15. I detta uttrycker man meningen att detta förslag skall bli förenligt med direktiv 1999/30 genom att infoga orden "i de fall det finns fler än en mätstation inom zonen eller tätbebyggelsen, bör minst en placeras nära trafiken och minst en bör placeras längre in i tätbebyggelsen". Vi anser emellertid att det kompletterande kravet att minst hälften av stationerna bör placeras nära trafiken är överdrivet. Slutligen stöder kommissionen andemeningen i ändringsförslag 16 och 21. Direktiv 96/62 tillåter mätning genom slumpmässigt urval om den kan visas vara tillräckligt rättvisande. I dessa ändringsförslag försöker man uttrycka vad detta innebär för bensen. Ändringsförslag 16 följer noga det första dotterdirektivet. Kommissionen anser emellertid att, vad gäller det årliga genomsnittliga gränsvärdet för bensen, det är möjligt att kräva en högre noggrannhetsstandard som är likvärdig den som fastställts för den kontinuerliga övervakningen. Kommissionen föredrar därför ändringsförslag 21 framför ändringsförslag 16. Jag avslutar med att säga att jag hoppas att det kommer att bli möjligt att få till stånd en snabb acceptans för detta förlag. För närvarande finns inga gränsvärden för bensen eller koloxid på gemenskapsnivå. Det är mycket viktigt att få igenom denna lagstiftning, så att en lämplig övervakning kan inledas och så att medlemsstaterna kan fastställa problemområdena. Detta är en avgörande faktor för att se till att folkhälsan skyddas på ett lämpligt sätt över hela unionen. Ett sista ord till herr Goodwill om utvidgningen, eftersom ni verkligen sagt något viktigt här. För närvarande är det svårt att få bra information om dessa frågor och bra mätningar från ansökarländerna. Vi måste följa detta mycket noga. Vi arbetar redan tillsammans med ansökarländerna och vi har utarbetat förebyggande rapporter, vilket ni redan känner till. Vi måste alltså utföra mycket arbete tillsammans med ansökarländerna, och ni har sagt något viktigt i detta sammanhang. Detta skall läggas till vår lista över arbete som vi måste se till att få gjort i framtiden. Så tack för det; och tack för diskussionen. Tack så mycket, fru kommissionär, för ert omfattande och väldokumenterade svar. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Koldioxidutsläpp från nya personbilar Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5­0064/1999) av González Álvarez för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta ett system för övervakning av de genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen från nya personbilar [5621/2/1999 ändr 2 - C5-0041/1999 - 1998/0202(COD)]. Herr talman, fru kommissionär, värderade ledamöter! Detta är den andra behandlingen, som talmannen sade, av rådets gemensamma ståndpunkt om en minskning av koldioxidutsläppen från nya personbilar. Vi måste komma ihåg att med denna andra behandling försöker vi uppfylla målen från Kyoto, vilka senare godkändes i Bonn, om minskade utsläpp av växthusgaser, mål som vi fortfarande anser är blygsamma. Om vi tänker på rapporten från Europeiska miljöbyrån, enligt vilken vi måste minska utsläppen med 30 procent, är de mål vi föreslår blygsamma. I vilket fall som helst anser vi att denna gemensamma ståndpunkt, inriktad på att undvika att nya bilar släpper ut allt mer koldioxid, är bra. Vid första behandlingen ingavs 45 ändringsförslag i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, ändringsförslag som till största delen godkändes. Av dessa 45 ändringsförslag godkändes 29 i kammaren, och vi måste tacka rådet som i sin gemensamma ståndpunkt har tagit med ett stort antal av dessa. Men det finns tio ändringsförslag som vi definitivt kommer att inge än en gång, eftersom de godkändes med över 40 röster för, och bara en enda röstnedläggelse, i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Det är ändringsförslag som tar upp några av de frågor som majoriteten i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor ansåg viktiga i första behandlingen. Några gäller bara byten av ord, som ändringsförslag 1 där man kräver att växthusgaserna, i detta fall koldioxid, inte bara skall stabiliseras på en nivå utan att de skall minskas. I ändringsförslag 2 föreslår vi en utvidgning på objektiva grundvalar. Vi gjorde en liten ändring på förslag av kommissionen. I ändringsförslag 3 talar vi om den rättsliga ram som bör förberedas om de frivilliga avtalen inte fungerar. Jag vill här påminna om att parlamentet i allmänhet, men framför allt utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, inte tror särskilt mycket på effektiviteten i de frivilliga avtalen. Därför lägger vi fram en presentation av en rättslig ram. Vi har också diskuterat skattelättnader och att inkludera nyttofordonen, vilka inte får hamna utanför förslaget eftersom de bidrar med betydande koldioxidutsläpp. Vi föreslår en förändring av metoden för uppgiftsinsamling, för det fall vi ser att den inte ger resultat inom en viss tid. I själva rådets gemensamma ståndpunkt står att medlemsstaterna har olika förslag för uppgiftsinsamling. Vi kräver likaså en rapport om hur denna metod fungerar i december 2002. Här har vi också gjort en liten ändring på förslag av kommissionen. Vi ville att den skulle göras till juni 2002 men ändrade till december för att ge litet längre tid. Vi vill också att man i den rapport som kommissionen skall lägga fram för rådet och Europaparlamentet, analyserar om den eventuella minskningen av koldioxidutsläppen beror på tekniska åtgärder från industrin eller på konsumentvanor. Ändringsförslag 10, som kommissionen och rådet säger att de godtar, handlar om bilarnas tyngd och storlek. Vi är också glada över att rådet och kommissionen har godtagit vissa ändringsförslag. Men vi tycker ändå att vi måste insistera på några av de tio ändringsförslag som vi har ingivit på nytt därför att de verkligen godkändes praktiskt taget enhälligt, med en nedlagd röst, i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Kommissionens och rådets egna företrädare sade att de fortfarande studerade några av dem, till exempel det som handlar om skattelättnader och att inkludera nyttofordon. Vi tycker alltså att det enda dessa ändringsförslag gör är att stödja kommissionens och rådets studier av skattelättnader och inkluderande av nyttofordon. Vi tycker att det är ändringsförslag som kommissionen och rådet lätt kan godta. Vi är fullkomligt medvetna om de svårigheter rådet har med att övertyga 15 medlemsstater om ett förslag av detta slag. Men jag måste säga att när vi har rådgjort med praktiskt taget alla grupper, anser de att vi måste behålla dessa ändringsförslag, och jag försvarar här förslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag talar för PPE-gruppen och i synnerhet för min kollega Marlies Flemming, som företräder utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor vid WTO-förhandlingarna och därför tyvärr inte kan ta till orda i dag. Kommissionens ursprungliga förslag har till mål att inrätta ett övervakningssystem med vilket man för nya personbilar kan få fram effektiva uppgifter om koldioxidutsläpp. Förslaget är en del av Europeiska gemenskapens strategi för att sänka koldioxidutsläppen och för att minska på bränsleförbrukningen. Ytterligare delar av denna strategi är en överenskommelse med bilindustrin om att sänka koldioxidutsläppen fram till en fastlagd tidpunkt, och ett system för märkning med bränsleförbrukningen för att underlätta för konsumenterna att köpa en ny personbil. Denna strategi är säkert konsekvent, ty vi vet att ungefär hälften av alla koldioxidutsläpp orsakas av transporter, men vi måste också konstatera att ca 12 procent av koldioxidutsläppen kommer från Europeiska unionen, medan 88 procent kommer från resten av världen. Ministerrådet har tagit med några ändringsförslag från Europaparlamentets första behandling, varigenom kommissionens ursprungliga förslag har stärkts. Ändringarna rör exempelvis Kyotoprotokollet, betydelsen av att registrera uppgifter som avser den vederbörliga övervakningen av den frivilliga överenskommelsen om att sänka koldioxidutsläppen från personbilar fram till år 2003, dessutom kommissionens åtagande att även underrätta Europaparlamentet om de övervakningsuppgifter som lämnas in av medlemsstaterna, och slutligen också en komplettering av den information som skall lämnas in. Därför välkomnar vi rådets gemensamma ståndpunkt. För att kunna skapa ett effektivt övervakningssystem, utan avsevärd fördröjning, vore det bra om detta förslag godkänns så snart som möjligt. Beslutet skulle då kunna träda i kraft redan i år. Det skulle betyda att år 2000 blir det första år för vilket uppgifterna måste tas fram. Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag tror att det finns ytterligare tre kontroversiella punkter i detta direktiv, och dem bör vi också diskutera. För att göra det borde man också snabbt överväga varför vi över huvud taget har tagit upp detta direktiv - det är väl inte för att det är så trevligt att samla in vilka uppgifter som helst, det samlas in tillräckligt med uppgifter - utan det sker därför att vi har gjort en frivillig överenskommelse med biltillverkarna. Det är första gången som vi har gjort det i Europa. Vi måste ha instrument för att också kunna övervaka detta åtagande. Därför behandlar vi nu detta direktiv, och därför måste direktivet också vara sådant att det blir ett lämpligt instrument som verkligen kan användas för en övervakning. Det finns alltså tre punkter som, tror jag, bör finnas med i direktiven, och såtillvida stöder jag föredragandens utmärkta arbete. För det första måste vi klargöra att när uppgifter från denna övervakning inte stämmer med det frivilliga åtagandet, kommer problemet att lösas på lagenlig väg. Alltså måste det här infogas en länk: Övervakning och en lagenlig lösning, om siffrorna entydigt ger belägg för att åtagandena inte uppfyllts. Den kompletteringen måste göras. För det andra behöver vi också klara bestämmelser för hur dessa uppgifter skall utnyttjas. Det får inte vara så att de på något vis fastnar någonstans och hamnar i en pärm i skåpet, utan de måste år 2002 utgöra grunden för en övervakning av de frivilliga åtagandena. Vi behöver ett oberoende uppgiftsregister för att kunna övervaka det frivilliga åtagandet, och det måste enligt min åsikt också tydligt tas med i detta direktiv. För det tredje har det frivilliga åtagandet från bilindustrins sida - inom den europeiska såväl som den koreanska och japanska - att göra med tekniska åtgärder för att minska koldioxidhalten med hjälp av bättre motorer, lättare konstruktion osv. Detta måste också granskas. Om nu koldioxidutsläppen minskar på grund av en förändring i köpbeteendet, därför att vi alla plötsligt köper treliters-bilar, då är detta något annat. Därför behöver vi också klart skilja mellan tekniska åtgärder och köpbeteende. Därför måste detta också tas med i direktivet, så att instrumentet verkligen kan utnyttjas så som var avsikten med att över huvud taget förbereda detta direktiv. Låt oss därför komplettera direktivet med dessa tre punkter, för att vi sedan verkligen skall ha ett användbart instrument för att övervaka dessa frivilliga åtaganden, vilket ju är ett experiment från Europeiska unionens sida. . Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka miljöutskottet och i synnerhet dess föredragande González Álvarez för den snabba behandlingen av frågan. Det ligger ju i alla parters intresse att detta beslut kan fattas utan ytterligare dröjsmål, så att vi kan få igång en objektiv övervakning av de miljöavtal som har slutits med bilindustrin. González Álvarez påpekade i sin rekommendation att den gemensamma ståndpunkten innehåller många av de synpunkter som Europaparlamentet framförde i sin första behandling. Som Schleicher sade, så har Flemming meddelat att hon kunde godta den gemensamma ståndpunkten utan ytterligare ändringar. Det är viktigt att vi är på det klara med att enda möjligheten för att detta beslut skall träda i kraft under 1999 är att den gemensamma ståndpunkten antas i sin nuvarande version. Annars förlorar vi ett helt kalenderår för vår datainsamling. Vad gäller de ändringsförslag som har lagts fram kan vi till fullo stödja tre förslag till tänkbara förbättringar av den gemensamma ståndpunkten, nämligen ändringsförslag 3, första delen, samt ändringsförslagen 7 och 10. Dessutom kan vi stödja ett antal ändringsförslag i princip. Det gäller ändringsförslag 2 och ändringsförslag 4, andra delen, samt ändringsförslag 9, även om vi anser att de skulle behöva formuleras om. Jag vill kort redogöra för skälen till kommissionens ståndpunkt. Först och främst vill jag kommentera ändringsförslag 2 om att även låta andra motorfordon omfattas av beslutet. Till följd av den begäran som Europaparlamentet yttrade i första behandlingen tar kommissionen för närvarande de första stegen för att ta med lätta nyttofordons bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp i lagstiftningen om typgodkännande; det gäller alltså fordon i kategori M1. Därefter kommer kommissionen att se om det går att minska koldioxidutsläppen från sådana fordon. Kommissionen håller med om att fordon av kategori M1 är den viktigaste målgruppen för åtgärder. Därför finns det för närvarande inga planer på att undersöka om man kan ta med andra fordonstyper, främst för att de ändå förväntas ha hög bränsleeffektivitet, t.ex. lastbilar, eller för att deras bidrag till de lokala koldioxidutsläppen inte är stora, exempelvis tvåhjuliga fordon. Kommissionen har för avsikt att ta hänsyn till det och att formulera om den föreslagna texten på följande sätt: "Kommissionen undersöker möjligheten att lägga fram lämpliga förslag om harmoniserade förfaranden för mätning av de specifika koldioxidutsläppen från fordon i kategori M1 i enlighet med bilaga 3 till direktiv 70/156." Vad gäller ändringsförslag 4, andra delen, om övriga delar av strategin om koldioxid och fordon anser vi att första delen av det ändringsförslaget nästan helt täcks av skäl 6 i den gemensamma ståndpunkten. Vi kan inte godta denna del av ändringen, eftersom en hänvisning till gemenskapsmålet på 120 g/km måste vara med. Året då detta mål skall vara uppnått, nämligen år 2010, är dock utelämnat i Europaparlamentets ändringsförslag. I andra delen av det föreslagna skälet hänvisas till andra och tredje pelaren i strategin för koldioxid och bilar, nämligen konsumentinformation och användningen av skatteåtgärder. Direktivet om konsumentinformation antogs av Europaparlamentet i andra behandlingen den 4 november i år och kan därför anses vara antaget i enlighet med den gemensamma ståndpunkten; det finns alltså ingen anledning att ta upp detta igen. Eftersom skatteåtgärder är en viktig faktor i strategin, kan det vara värdefullt att ta med en hänvisning till dessa. Med tanke på att kommissionen redan håller på att undersöka möjligheterna för en referensram bör skälet återge denna situation på ett korrekt sätt. Kommissionen föreslår en annan variant med följande formulering: "Kommissionen undersöker möjligheterna att införa en referensram för skatteåtgärder som kan uppmuntra till användning av bränslesnåla personbilar." Avseende ändringsförslag 9 om innehållet i årsrapporten: Föredraganden vill lägga till en ny artikel för att förtydliga vad årsrapporten skall innehålla, bland annat omfatta en analys av huruvida förändringar i koldioxidutsläppen beror på tillverkarnas insatser eller på faktorer som har att göra med strategin för koldioxid och bilar. En sådan analys är viktig för att ta reda på om tillverkarna utför de uppgifter som de har åtagit sig inom ramen för miljöavtalet. Det gäller exempelvis för de delmål som har satts för år 2003 och naturligtvis också i förhållande till slutmålen för år 2008. Analysen förutsätter dock stora insatser för att utveckla metoder och tekniska undersökningar liksom en intensiv diskussion med tillverkarna. Dessutom kommer det att ta några år innan det syns om några nämnvärda utvecklingar har ägt rum. Kommissionen kommer därför förmodligen inte att genomföra den första bedömningen innan tidsfristerna för delmålen och slutmålen har löpt ut. Detta bör återspeglas i beslutstexten. Vi föreslår därför följande omformulering. Jag citerar: "I rapporterna för det år då delmålet skall vara uppnått och för det år då slutmålet skall vara uppnått skall det uppges om minskningarna beror på tekniska åtgärder som tillverkarna har vidtagit eller om det finns andra orsaker, såsom förändrat beteende hos konsumenterna." Vi har svårt att godta de återstående ändringsförslagen, dvs. ändringsförslag 1, ändringsförslag 3, andra delen, ändringsförslag 4, första delen, samt ändringsförslagen 5, 6 och 8, som varken förbättrar eller förtydligar texten. Slutligen vill jag säga några ord om ändringsförslag 3, andra delen. Däri föreskrivs att kommissionen skall sammanställa en rättslig ram för miljöavtal. Jag vill betona att Europaparlamentets inblandning i miljöavtalen är en avgörande fråga för mig. Som jag redan har förklarat inför plenum den 3 november, tänker jag inte lägga fram några nya förslag till miljöavtal så länge som Europaparlamentets roll är olöst. Vi sammanställer därför nu ett allmänt dokument om miljöavtal och deras rättsliga ram och institutionella förfaranden. Vad beträffar sådana avtal om minskning av koldioxidutsläppen från personbilar som redan slutits eller håller på att slutas har kommissionen vid flera tillfällen påpekat att man kommer att överväga lagstiftning om gränsvärden för koldioxidutsläpp, om bilindustrin inte uppfyller sina åtaganden. Det vore dock olämpligt att inleda de tekniska förberedelserna för sådan lagstiftning redan nu. Det vore att sända fel budskap till industrin. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är mycket nöjd med att den gemensamma ståndpunkten på det hela taget har fått ett så positivt mottagande av den föredragande och av miljöutskottet. Jag hoppas nu att plenum kan ge sitt stöd, så att beslutet kan antas så snabbt som möjligt. Då får vi möjlighet att i tillräcklig detalj följa upp genomförandet av de miljöavtal som slutits med bilindustrin. Om plenum anser det vara nödvändigt att lägga fram fler ändringsförslag, är kommissionen i vissa fall beredd att stödja dem, antingen till fullo eller i princip. Tack så mycket, fru kommissionär, för ert detaljerade svar till föredraganden och de som har talat under denna debatt. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Säkerhet för arbetstagare som kan utsättas för fara orsakad av explosiv atmosfär Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0074/1999) av Pronk för parlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om minimikrav för förbättring av säkerhet och hälsa för arbetstagare som kan utsättas för fara orsakad av explosiv atmosfär (femtonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) [C5-0221/1999 - 1995/0235(COD)]. Herr talman! Detta är ett betänkande om säkerhet och hälsa. Det har redan skrivits många sådana. Men det speciella med detta betänkande är att det är det första betänkande som antas genom medbeslutande, åtminstone om morgonens plenarförsamling följer våra rekommendationer om att godkänna överenskommelsen med rådet. Jag tror att det är det här som är det historiska med detta betänkande. Det är förresten också egentligen det första betänkandet på det sociala området som någonsin har antagits genom medbeslutande. Parlamentet har alltid oroat sig väldigt över att den sociala dimensionen fortfarande inte har kommit tillräckligt till uttryck i rättslig praxis. Vi hade inte så särskilt mycket problem med rådet beträffande detta betänkande. Det ser ni också på antalet ändringsförslag som parlamentet har lagt fram under den andra behandlingen. Visserligen måste vi naturligtvis konstatera att alltsammans har tagit ganska lång tid. Detta särskilda direktiv är ett genomförande av det ramdirektiv som antogs 1989. Vår första behandling ägde rum 1996. Nu är det 1999. Inte förrän år 2003 träder direktivet i kraft. Det visar naturligtvis att alltihop ändå tar lite längre tid än man skulle kunna tro. Om vi tittar på det antal människor som omkommer till följd av farliga arbetssituationer så är det absolut önskvärt att tempot ökas. Vad har nu varit det stora problemet under förhandlingarna med rådet? Där ser man egentligen hur viktigt det är med medbeslutande. Det handlar framför allt om offentliggörandet av det som vi har kommit överens om här. Vi har i egenskap av parlament redan från första början bett om att företagen skall informeras om det som står i de europeiska reglerna. Det står naturligtvis också i de nationella reglerna, men det är väldigt undangömt. Dessutom är spridningen av de nationella reglerna långt ifrån tillfredsställande överallt. Rådet motsatte sig detta hårdnackat från början. Vi har tvingats till hårda förhandlingar om detta. Det är naturligtvis litet märkligt att en bestämmelse som kan vara av vikt för alla företag i själva verket mer eller mindre hålls undangömd. Detta leder mig in på ett annat oroväckande problem. Sakta men säkert har vi nu fått en riktig ram för minimidirektiv på området för säkerhet och hälsa. Det är mycket viktigt. Ett antal länder har fortfarande inte genomfört vissa direktiv. Kommissionen måste berömmas för att under de senaste åren ha dragit ett antal av dessa länder inför EG-domstolen , och för att även förändringar har genomförts. Men fortfarande tar det tydligen mycket längre tid inom denna sektor att ta itu med länder än inom andra sektorer. Det är synd. Men vad som ständigt försummas är den materiella prövningen. Denna materiella prövning är nog så viktig. För det handlar naturligtvis om att ungefär samma minimikrav skall gälla för alla företag, vare sig de nu finns i Danmark eller Spanien. Det är bra för konkurrensförhållandena, men det är framför allt bra för dem som är verksamma i företaget. Om det inte blir något utbyte, om de materiella normerna inte är desamma, då är det fortfarande ändå något som är fel. Vi har ett starkt intryck av att detta ännu inte har blivit ordnat ordentligt. Just därför är vademecum, som vi först kallade det, av intresse. Det är kanske intressant att detta vademecum nu har blivit en vägledning. Hur kommer det sig? Därför att rådet av en eller annan outgrundlig anledning inte fann ordet "vademecum" passande. Ordet vademecum förstås i de flesta europeiska länder utan vidare, utan någon översättning, och en mycket invecklad, lång och tämligen omständlig titel, är naturligtvis svårare att förstå. Men parlamentet gjorde den eftergiften. Vi skall inte prata om det. Det viktiga förblir emellertid att var och en får kännedom om dessa direktiv, men framför allt att alla också kan tillämpa dem. När det gäller många av de företag som inte tillämpar direktiven ordentligt, så handlar det inte om att de inte vill, utan det beror helt enkelt på att de inte har fått tillräcklig information om möjligheterna att tillämpa direktiven. I sådana fall kan en sådan guide var till hjälp, och på så sätt åstadkommer vi på frivillig väg, inte en harmonisering, men miniminormer. Jag tror att vi på detta sätt kan närma oss varandra steg för steg. Jag ber kommissionen att på ett mycket kraftfullare sätt än vad som tidigare varit fallet ta itu med denna materiella jämlikhet. Vi har fått en ny kommissionär. Jag vet att hon har stor erfarenhet inom detta område. Kanske kan vi också på den punkten vänta oss ny entusiasm. Herr talman! Jag tror starkt på hälsa och säkerhet, men jag tror också starkt på att vi inte kan förändra allt med hjälp av lagstiftning. Om vi hade kunnat lagstifta bort saker som fattigdom, olyckor, sjukdomar och död, hade vi redan gjort det, men vi kan inte göra det. Det finns emellertid saker vi kan göra på gemenskapsnivå, vilket inkluderar en förändring av kulturen - t.ex. arbetskulturen. I detta betänkande försöker Pronk visa sätt att göra detta och han gör detta mycket bra. Han bör gratuleras till detta, eftersom han dragit utmärkta slutsatser i detta betänkande. Han har också gjort något historiskt, genom att få igenom det första betänkandet enligt medbeslutandeförfarandet och det första betänkandet om hälsa och säkerhet. Det bådar mycket gott för framtiden när det handlar om vad vi kan hoppas åstadkomma genom detta förfarande, eftersom parlamentet varit mycket ansvarsfullt rörande dess förhållningssätt till användningen av medbeslutandeförfarandet. Parlamentet har inte alltid betraktats som ansvarsfullt eller välinformerat, men inom detta specifika område är vi bättre informerade och i vissa avseenden, menar jag, mer ansvarsfulla. Det har skett oerhörda framsteg inom området för små och medelstora företag, långt utöver den största sektor vi hade hoppats på att ta itu med. Det är här de flesta olyckor sker på arbetsplatsen och jag och andra kolleger förfäras över att vi tar så liten hänsyn till detta. Det är 50 procent större sannolikhet att man drabbas av en olycka på arbetsplatsen om man arbetar vid ett mindre eller medelstort företag. Den information - som var en liten handbok i detta betänkande - som kommer att skickas till mindre företag och som de nu har rätt att få kännedom om, kommer på ett genomgripande sätt att hjälpa till med att förändra kulturen på arbetsplatserna. Den bör användas i andra betänkanden inom andra områden och vi bör dra lärdom av detta. Å andra sidan, som deltagare i förlikningsförfarandet, gladde jag mig över rådets mycket uppriktiga respons på parlamentets ändringsförslag och tar för framtida bruk till mig hur vi skall kunna få igenom olika ändringsförslag och ståndpunkter. Vi hade naturligtvis framgångar under det förra samarbetsförfarandet, och kommissionen hade en mycket stor del i detta, och vi kan fortfarande glädjas åt detta välkomna förhållande. Säkerhet är ett av de områden där vi kan mötas halva vägen för att åstadkomma vad vi verkligen vill. Det är nu dags för medlemsstaterna att ständigt lyssna på vad detta parlament har att säga, och det är också dags att de agerar. Parlamentet befinner sig inte i opposition i förhållande till andra institutioner, det handlar om balans och manövrering av bromspedalen. Det är tyvärr just därför att ministrarna stod för nära varandra, att de var för måna om att ha ett mysigt förhållande som inte granskades på gemenskapsnivå, som vi nu fått detta förfarande. I och med detta införs öppenhet och tydlighet, och detta kan bara vara bra när det gäller att få förtroende av medborgarna i Europeiska unionen. Många medborgares liv kommer att påverkas av detta betänkande och det arbete som lagts ned i samband med det. Många företag kommer att bli glatt överraskade av det balanserade resultatet, och om det sker mer arbete liknande detta, kanske Europeiska unionen t.o.m. skulle kunna bli populär i sådana länder som Förenade kungariket. Vem vet? Herr talman! Jag vill berömma Pronk för det konstruktiva sätt på vilket detta betänkande har tillkommit. Det är viktigt att försvara arbetstagares säkerhet varhelst i Europa, och till och med varhelst i världen. Det är synd att jag inte kom i kontakt med detta betänkande förrän på ett litet senare stadium, på grund av att jag först i juli blev vald första gången. Såsom Pronk sade så har arbetet med detta pågått ända sedan 1996. Varför sade jag det? Det är ett mycket bra betänkande, och vi stöder det av hela vårt hjärta. Det är synd att i synnerhet varningsskylten fortfarande är tämligen otydlig enligt min uppfattning: en trekantig skylt med en röd kant och "EX" med svarta bokstäver. För en lekman i explosiva utrymmen som jag är kan det betyda vad som helst. Är det en varning för min ex-partner som kan vara tämligen explosiv? Är det sprängämnen eller vad? Jag tror att det skulle vara bra, och det har jag också framfört inom utskottet, jag har till och med översänt ett brev med en fråga om detta, om man använde samma skylt, samma varningssignal, piktogrammet, som används inom den internationella transportvärlden. Jag fick min fråga besvarad. Jag skall inte gå in på svaret, men jag hoppas ändå att varningsskyltarna snart blir desamma inom alla sektorer. Herr talman! Även jag är ny här. Jag tar ändå och står upp, trots att jag är alldeles för lång för den här apparaten. Allra först vill jag tacka föredraganden för det arbete som han har lagt ner, men även som ny ledamot har jag lagt märke till att de ursprungliga förslagen har ändrats rejält, och att han nog egentligen faktiskt känner stor besvikelse inom sig trots det som man har fått till stånd. Det framhålls tyvärr regelbundet hur nödvändiga den här sortens direktiv är, och framför allt också att det är ett välfungerande tillvägagångssätt. I till exempel Nederländerna har det skett ett antal explosioner under flera år i följd i samma fabriker, på grund av damm. Det saknas kännedom om hur det nu precis har gått till. En andra effekt är att reparationsarbeten utförs av inhyrda företag med följden att man, och det gäller särskilt den tillfälliga arbetskraften, inte vet hur företagssituationen ser ut. Just därför är det viktigt att beskriva, klassificera, avgränsa, och så vidare, företag, arbetsplatser och liknande ordentligt. Detta finns med i förslaget. Det är emellertid alarmerande att det å ena sidan är frågan om minimidirektiv och å andra sidan handlar om att inte fastställa några förpliktelser i förhållande till den nämnda guiden, för att inte tala om de saker som denna innehåller. Jag skulle således vilja fråga kommissionären hur man tekniskt vill utforma de nya tillvägagångssätten och hur man vill komma till rätta med effekterna av inhyrandet av tillfällig arbetskraft. Med andra ord hur man skall kunna skapa ett välfungerande tillvägagångssätt, men som ändå åtföljs av rimliga krav på minimidirektiv. Herr talman, värderade parlamentsledamöter! Också jag skulle vilja gratulera förlikningskommittén men också parlamentsledamöterna, Pronk och alla som arbetat för att nå fram till denna uppgörelse. Jag anser att det är särskilt betydelsefullt och politiskt intressant, såsom påpekats av Pronk, att vi nu har fått den första rättsakten efter Amsterdamfördraget på det sociala området, i synnerhet inom området hälsa och säkerhet, i och med att detta direktiv antagits genom medbeslutandeförfarandet. Direktivet är utomordentligt viktigt och gäller arbetstagare på speciellt farliga arbetsplatser, som utsätts för explosiv atmosfär. Ni vet att det har varit en långvarig dialog och en lång period av förhandlingar mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Trots att det har tagit lång tid, trots att det har krävts nästan fyra år för att nå fram till detta resultat, tycker jag det har visat sig att Europaparlamentets insisterande på vissa av ändringsförslagen till sist har lett till positiva resultat. I anslutning till Pronks föredragning skulle också jag vilja framhålla godkännandet av ändringsförslag 4 och 5, dvs. de ändringsförslag som gäller informationen till företagen och de gemensamma anvisningarna. Jag håller med om att anvisningarna skulle kunna förbättras och göras mera bindande, men vi får inte glömma att dessa ändringsförslag godkändes vid den andra behandlingen, vilket vittnar om betydelsen av medbeslutandeförfarandet och samarbetet mellan parlamentet och kommissionen. Jag skulle också vilja ta upp frågan om tillämpningen av direktivet. Naturligtvis gäller frågan om tillämpningen inte bara just detta direktiv utan alla direktiv. Jag måste tillstå att kommissionens kontrollapparat inte är så effektiv att den kan kontrollera alla medlemsstaterna och alla de direktiv som antas. Jag har emellertid sagt, och kommissionen har lovat, att vi skall anstränga oss så mycket som möjligt, i samarbete med medlemsstaterna, i samarbete med alla kommissionens olika organ, så att vi uppnår bästa tänkbara resultat. När det gäller frågan om hur direktivet skall tillämpas ute på företagen, om det kommer att bli problem med underentreprenader eller deltidsarbete, skulle jag i mitt svar vilja knyta an till kommissionens övriga politik och andra åtgärder. Frågan om hur relationerna mellan företagen och systemet med underentreprenader fungerar är naturligtvis en fråga för varje enskild medlemsstat. Men den speciella utbildningen av arbetstagarna, de speciella programmen för hälsa och säkerhet både för arbetstagare och för arbetsgivare är program som ingår i riktlinjerna i programmet för sysselsättningsstrategin, de finansieras av Europeiska socialfonden och vi tillämpar ett system med benchmarking mellan länderna för att förbättra hälsan och säkerheten så mycket som möjligt. Avslutningsvis vill jag instämma i Skinners åsikt att det inte räcker bara med en lagbestämmelse för att kunna ta itu med ett så allvarligt problem som hälsan och säkerheten, men i kombination med den politik, de resurser som finns i socialfonderna och, naturligtvis, i kombination med medlemsstaternas politik tror jag på en fortlöpande förbättring. Tack så mycket, fru kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Helsingforskonventionen Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0044/1999) av Sjöstedt för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om förslaget till rådets beslut om godkännande på gemenskapens vägnar av ändringar av bilagorna till konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Helsingforskonventionen) [KOM(1999) 128 - C4-0218/199999 - 1999/0077(CNS)]. . Herr talman! I detta betänkande behandlas en utveckling och förbättring av det internationella samarbetet för Östersjöns marina miljö. År 1974 samlades de stater som ligger kring Östersjön för att bilda det som kallas Helsingforskonventionen, för att säkra den marina miljön. Konventionen utvecklades sedan 1992 efter de omfattande politiska omvandlingar som då hade skett. Från Europeiska unionens sida ingår i dag Danmark, Finland, Sverige och Tyskland. Dessutom är Europeiska unionen i sig en av undertecknarna till konventionen. Vidare ingår i dag också de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen samt Ryssland och Polen i arbetet. Östersjön är ett innanhav med mycket betydande miljöproblem. Upprinningsområdena för de floder som rinner ut i Östersjön är stora och ligger i flera olika länder. Utloppet mot Nordsjön och Atlanten är litet, och de utsläpp som sker från jordbruk, industrier och hushåll är betydande. Salthalten i Östersjön är relativt låg jämfört med andra hav. Dessutom finns det i stora delar av Östersjön stora problem med låga syrehalter. Detta skapar en speciell miljö, och det skapar också flera problem för det marina livet. Ett exempel på detta är de mycket stora variationer som finns i fiskbeståndet från år till år. Det pågår redan ett mycket omfattande arbete för att rena olika utsläppskällor runt Östersjön. Inte minst byggs i dag reningskapaciteten ut på olika ställen i Östeuropa. Detta finansieras till stor del av Europeiska unionen. Detta betänkande handlar om att revidera två av Helsingforskonventionens bilagor, nämligen bilagorna 3 och 4. Bilaga 3 berör utsläpp från jordbruket. Förändringarna som kommer till stånd genom denna revidering genomförs bland annat för att minska utsläppen av kväve, fosfor och växtskyddsmedel. Det kan ha stor påverkan, inte minst på situationen med övergödning och syrebrist i Östersjön. Bilaga 4 syftar till att minska utsläppen från båtar och fartyg. I denna del regleras bland annat uppsamlingsanläggningar för olja, avfall och avloppsvatten i olika hamnar. Båda dessa förändringar är mycket välkomna, och det har varit en självklarhet för mig som föredragande att tillstyrka dem och säga att vi skall rösta för dem. Vad gäller avfallshanteringen från fartyg pågår ett arbete inom Europeiska unionen med ett direktivförslag om mottagningsanläggningar i hamnar. Det är emellertid viktigt att se att det kvarstår väldigt många problem inom ramen för bilaga 4. Det gäller inte minst övervakningen av utsläpp till havs. Även när övervakningen fungerar, t.ex. genom flygövervakning, har det nämligen varit väldigt svårt att ställa de ansvariga till svars och straffa dem för de miljöbrott som faktiskt begås i Östersjön. Vad gäller jordbruket har jag sökt efter någon slags konsekvensbeskrivning av vilka effekter de krav som ställs har på EU:s regelverk, också i förhållande till den utvidgning som väntar flera länder kring Östersjön. Någon sådan har jag inte funnit i kommissionen, men jag tror att det hade varit en tillgång att se en sådan konsekvensbeskrivning. De förändringar som finns i dessa bilagor träder i kraft vid årsskiftet. Det är därför hög tid att ta detta beslut. Det hade varit en fördel om Europaparlamentet hade involverats tidigare i detta arbete. Herr talman! Ute i Finska vikens öppna vatten och i närheten av kusten har man allmänt konstaterat att halterna av näringsämnen ökar österut, vilket återspeglar den roll som belastningen från Ryssland spelar för näringsämnessituationen i Östersjön. Nyligen har man emellertid samlat stora mängder material av ny typ som omfattar objekt i omedelbar närhet av strandlinjen i Östersjöns grunda havsvikar. I det här materialet kan man inte se motsvarande trend av näringsämnesökning österut utan områden med höga näringsämneshalter återspeglar klart lokala effekter: jordbruk, industri och sommarstugebebyggelse. Speciellt höga halter av näringsämnen förekommer i närheten av floder som rinner ut i havet, vilket tyder på att stora mängder jordbruksrelaterade kväve- och fosforföreningar transporteras från land in i havet. Näringsämnesbelastningen har en betydligt kraftigare påverkan på kustens synnerligen slutna ekosystem än ute i öppna havsområden. Därför är det nödvändigt med sanering av många kustnära vattenområden. Det är just kustområden som spelar en stor strategisk roll när det gäller människans verksamhet och trivsel. Därför är alla åtgärder som kan bidra till en märkbar minskning av lokala utsläpp från jordbruk, bebyggelse och rekreationsverksamhet av största vikt. När det gäller skyddsåtgärder för Östersjön behövs det således kontinuerlig finjustering, åtgärder i mindre skala som också de nu aktuella bilagorna III och IV till Helsingforskonventionen handlar om. I betänkandet föreslås dessutom att kommissionen skulle göra en analys av vilka eventuella konsekvenser ändringarna har på gällande lagstiftning. Därutöver borde man utreda om lagstiftning som förbereds, till exempel Agenda 2000, kan inverka på unionens åtaganden inom ramen för Helsingforskonventionen. Det är naturligtvis en såväl administrativt som politiskt sett stor utmaning att jämka samman miljöaspekterna, fungerande jordbruk, näringslivspolitik, rekreationsverksamhet och bland annat utvidgningen på ett för Östersjön hållbart sätt. Man måste medvetet sträva efter sammanhållning. Förslaget om den nordliga dimensionen skulle kanske kunna erbjuda en sådan övergripande synvinkel även vad gäller Östersjöområdet som gör det möjligt att behandla alla dessa viktiga politiska sektorer samtidigt och på ett sinsemellan förenligt sätt. Jag vill också tro att den nordliga dimensionen, när den fungerar bra, erbjuder ett forum dit EU på ett naturligt sätt också kan kalla andra centrala aktörer kring Östersjön. Nordiska rådet har bland annat redan en lång erfarenhet av miljöpolitiken i Norden och dess närområden. Nordiska rådet är en medarrangör av den parlamentariska Östersjökonferensen där alla Östersjöländer deltar. Det skulle vara naturligt för EU att inleda en närmare dialog med dessa länder. Nordiska rådet har också varit initiativrikt och framfört ett önskemål om att en sådan dialog med EU skulle inledas. Jag hoppas att man får en bra och fungerande modell av den nordliga dimensionen för en ekologiskt hållbar och övergripande utveckling av regionalpolitiken även när det gäller unionens övriga regioner. Herr talman! Att ersätta konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö med 1992 års konvention är ett viktigt steg för att förbättra områdets miljösituation. Den nya konventionen täcker hela Östersjön ända till de omkringliggande staternas strandlinje. Dessutom, vilket är viktigt, förbinder sig de undertecknande staterna till åtgärder i enlighet med konventionen inom hela upprinningsområdet, vilket betydligt utvidgar konventionens faktiska verkningsområde. Helsingforskonventionen har varit en banbrytare för Östersjöländernas multilaterala samarbete. I dag finns i området ett stort antal aktörer vars samarbete sträcker sig till alla livets områden från ekonomi till kultur. Den tradition av livlig växelverkan som rådde under Hanseförbundets tid håller på att väckas till liv och inom kort kommer Östersjön att bli unionens innanhav. Miljösamarbetet inom Östersjöområdet är en del av unionens politik för den nordliga dimensionen. När man ofta frågar oss vad den där nordliga dimensionens politik i praktiken betyder, så innebär det till exempel att man vårdar den känsliga miljön i nordliga regioner. Åtagandet att skydda naturens mångfald som ingår i konventionen är en nödvändig komplettering till fiskeavtalet för Östersjön. Med tanke på framtiden skulle det finnas skäl att fundera över hur man på ett effektivt och enkelt sätt skulle kunna ordna funktionen av strukturerna för Östersjöområdets miljöskydd. Själv tror jag att Helsingforskommissionen skulle kunna erbjuda ramar förutom för den egentliga huvuduppgiften, dvs. skyddet av den marina miljön, även för genomförandet av Agenda 21-programmet för Östersjön samt möjligen också för samordningen av en vettig regional planering. Allt som allt skulle man på lång sikt kunna ha en målsättning att utvidga Helsingforskonventionen till att täcka hela Östersjöområdet i syfte att i praktiskt arbete leva upp till den hållbara utvecklingens princip. Den reviderade konventionen skulle också kunna fungera som en modell för andra regioner. Herr talman! Detta är viktiga och sanna saker som alla tidigare har sagt, nämligen att Östersjön är ett sjukt hav och att EU nu har ett stort ansvar för det. Därför behövs alla nödvändiga åtgärder för att förbättra situationen. Jag tycker att min kollega Myller hade många intressanta synpunkter i sitt anförande som vi måste ta vara på. Jag tror att det är viktigt att vi ser vilka möjligheter vi har att förnya Östersjökommissionens arbete i kombination med det vattenplaneringsdirektiv som vi också diskuterar här. Jag har några gånger försökt att få ihop denna kompetens, dvs. att vi skulle se på båda dessa samtidigt, och hur man skulle kunna använda Helsingforskommissionen effektivt för detta. Mitt hopp är att åtminstone de som nu finns här i salen skulle kunna samlas för att se på detta. Själva bilaga 3 för jordbruket kanske inte inger särskilt stora förhoppningar om att det innebär något nytt jämfört med exempelvis de miljöstrategier och miljöprogram som vi har. Däremot hoppas jag att vi i nästa vecka i Helsingfors kan godkänna en ambitiös målsättning för jordbruket och miljön, såsom har sagts. När vi tänker på att förnya arbetet är det också viktigt att vi har offentlighet i Helsingforskommissionens arbete. Det var därför med stor besvikelse som vi noterade att man inte offentliggjorde resultatet av arbetet mot hot spots för drygt ett år sedan, därför att Sverige motsatte sig ett offentliggörande av dessa resultat. Detta var en liten skamfläck på det annars så fina arbetet. Sedan vill jag också säga att arbetet för att skapa mottagningsanläggningar är ytterst viktigt. Jag tror att vi måste hålla tungan rätt i munnen, så att vi inte äventyrar det som vi har här i denna konvention, och att vi inte på något sätt försöker att uppnå något annat som i själva verket blir "det godas fiende". Herr talman! Jag kan konstatera att vi i alla fall har en nordisk dimension i kammaren i kväll. Precis som föredraganden påpekade i betänkandet men också här, har ändringarna av bilagorna 3 och 4 till konventionen om Östersjöns marina miljö redan antagits och kommer att träda i kraft om en månad. Rådfrågningen av Europaparlamentet är därför en procedur utan möjlighet till reell påverkan. Det är naturligtvis litet märkligt och känns också litet tråkigt. Lyckligtvis är ändringarna i konventionen väldigt bra för miljöarbete. De syftar till att minska utsläppen av kväve och fosfor samt inte minst av växtskyddsmedel från jordbruket och utsläpp från fartyg och fritidsbåtar. Vi vet att det behövs ett mycket målmedvetet miljöarbete och målmedvetna politiska beslut för att återställa Östersjöns ekologiska balans. Ändringarna i Helsingforskonventionen innehåller generella regler som säkert också kommer att få effekt på EU:s lagstiftning, inte minst på jordbrukspolitiken. Det hade varit intressant om vi hade haft en möjlighet att diskutera och ge synpunkter på detta. . Herr talman, ärade ledamöter! Först vill jag förstås tacka miljöutskottet och föredragande Sjöstedt för det arbete som han har lagt ned på utredningen av ändringarna av bilagorna 3 och 4 till Helsingforskonventionen. Som ni vet antog utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor betänkandet den 19 oktober 1999. Jag tycker att det är bra att vi har fått tillfälle att diskutera detta i plenum i dag. Det är förstås med tillfredsställelse som jag noterar att föredraganden välkomnar de föreslagna ändringarna av konventionen. I förslaget föreslås ju att ändringarna av de två bilagorna skall antas av Europeiska gemenskapen. Bilaga 3 berör främst utsläpp från jordbruket, vilket har nämnts. De föreslagna ändringarna syftar ju till att minska utsläpp av kväve, fosfor och växtskyddsmedel från jordbruket. Den andra bilagan har som mål att minska utsläpp från fartyg. Beträffande Sjöstedts oro för att kommissionen inte skulle titta tillräckligt på de nödvändiga ändringar som behöver göras och de nödvändiga effekter som detta har på EG-lagstiftningen, så är det att oroa sig i onödan. Det är inga stora problem. Kommissionen har naturligtvis undersökt att vi kan åstadkomma dessa förändringar och skall göra det. Om kommissionen undertecknar en konvention, måste vi också se till att vi kan leva upp till åtagandena i en sådan konvention, vilket inte skall vara några problem. Det blev också en finsk front här som jag kan säga att jag håller med. Jag tycker att det är en viktig koppling med den nordliga dimensionen, och att se till att vi helst kan "gifta ihop" Helsingforskonventionen och arbetet som utförs inom begreppet den nordliga dimensionen. Därför tycker jag att det är riktiga påpekanden. Kommissionen arbetar ju också i den riktningen, dvs. för att se till att vi kan koordinera och dra nytta av det arbete som görs på olika håll. Det kan förstärka miljöarbetet för Östersjön. Vidare borde Helsingforskonventionen täcka arbetet med hållbar utveckling för Östersjön. Sådana diskussioner har inletts. Vi i kommissionen är alltså medvetna om behovet av ett starkt miljösamarbete i Östersjöregionen. Vi är övertygade om att ändringarna i konventionen är ett, om än litet, ändå viktigt bidrag för att nå det målet. I betänkandet kritiseras hur antagningsförfarandet gick till. Föredraganden hävdar att ändringarna redan hade antagits den 1 januari 1999 och att arbetet i Europaparlamentet därför var meningslöst. Det stämmer att konventionens verkställande organ, dvs. HELCOM, antog ändringarna den 29 mars 1998, och att de fördragsslutande parterna fick tidsfristen den 1 januari 1999 för att komma in med ändringar. Kommissionen gjorde dock en tillfällig invändning för att göra det möjligt att samråda med Europaparlamentet och rådet. Den invändningen gäller fortfarande. Kommissionen tolkar alltså situationen så, att så länge som kommissionen inte har dragit tillbaka sin tillfälliga invändning, har ändringarna inte trätt i kraft. Därför är samrådsförfarandet giltigt, och jag skulle också vilja tacka er i Europaparlamentet för era bidrag. Tack så mycket, fru kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Saluföring av skogsodlingsmaterial Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0072/1999) av Pesälä för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets direktiv om saluföring av skogsodlingsmaterial [KOM(1999) 188 - C5-0128/1999 - 1999/0092(CNS)]. . (FI) Herr talman! Det här direktivet om saluföring av skogsodlingsmaterial har egentligen som utgångspunkt att de tidigare två direktiven omformas till ett enda. Dessutom har utvecklingen och forskningen under årtionden gjort betydande framsteg, och även därför är det naturligtvis bra att se över dessa frågor. Därutöver fördubblades EU:s skogsresurser på en gång av unionens nya medlemsstater Sverige, Österrike och Finland. På grund av dessa skäl är det helt korrekt att man gör dessa ändringar och preciseringar. Dessutom handlar det om en harmonisering med OECD:s motsvarande system. Det är också en bra sak och möjliggör också i framtiden handel med dessa material över EU:s gränser, vilket man också skall lägga märke till. De aktuella materialen indelas nu i fyra kategorier i stället för tidigare två kategorier. Detta garanterar nu ett slags certifikat, en garanti för att man får rätt produkt till rätt plats. Detta ger trygghet och garanterar att det inte kan ske några misstag - det finns även erfarenheter av sådana i de stora nordliga skogsområden. Ursprunget och ursprungsområdet måste också definieras på en karta. Kartorna måste skickas till kommissionen, och man måste också sammanställa en heltäckande förteckning över dessa skogsodlingsprodukter. I samband med utskottsbehandlingen lade utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling fram ett stort antal ändringsförslag som i första hand bland annat inriktades på genomförandetiden. Kommissionens förslag hade en alltför snabb tidtabell och därför sköts direktivets ikraftträdande upp ända till år 2003, vilket gör det möjligt för medlemsländerna att ändra sin lagstiftning till den nivå som detta direktiv förutsätter. Man var också tvungen att ta hänsyn till övergångstiden för några länder, och följaktligen ökade man övergångstiden med ett par år för de länder vars övergångstid annars skulle utgått. I några länder finns synnerligen stora lager beroende på att goda fröår bara förekommer med tio eller femton års mellanrum och således måste man lagra frövara för en till och med mycket lång tidsperiod för att frön inte skall ta slut. Att kunna uttömma dessa lager och ge möjlighet att använda dem var en mycket viktig fråga som också beaktades i detta betänkande. Utöver detta talades det mycket om genetiska resurser, det är i dag en mycket känslig fråga, och vi strävade naturligtvis efter att det här förslaget skulle ligga i linje med EU:s praxis. Likaså blev också växternas hälsa och därmed förknippade ändringar genom detta förslag uppmärksammade. Såvitt jag förstår kommer man i morgon vid omröstningen att lägga ytterligare två ändringsförslag till betänkandet; jag skall kanske ännu kort kommentera dem. Som föredragande kan jag ställa mig bakom ändringsförslag 23 om man i ingressen, som ändringen handlar om, tillägger tre ord. Ändringsförslaget får då följande lydelse: "de speciella klimatiska förhållandena i vissa områden, som alpområdet eller Medelhavsområdet och nordliga områden". Gör man detta tillägg så kan jag som föredragande ställa mig bakom ändringsförslaget. Vad beträffar ändringsförslag 24, som också skall läggas fram i morgon, konstaterar jag att den här ändringen redan ingår i artikel 4 punkt 3a som är en ny punkt och som enkom för den här sakens skull lagts dit. Herr talman! Jag gläds mycket åt detta nya förslag om skogsodlingsmaterial, eftersom det ger nya möjligheter, eller ger de gamla möjligheterna, en ny chans, framför allt för att det får finnas fler kategorier av material. Det uttryck som på svenska heter av känd härkomst kommer att ge skogsländerna och de lokala regionerna en möjlighet att upprätthålla den genetiska och biologiska mångfalden i skogen. Våra skogar är nämligen förvisso en producent av förnybart material, men våra skogar är så oändligt mycket mer än bara råvara. Skogen är också hemvist för biologisk mångfald, skogen är en viktig koldioxidfälla, och skogen är kanske den viktigaste klimat- och vattenreglatorn på jorden. Skogen har också en andlig dimension. Skogen är lugn och ro, tystnad och frid för en stressad urban människa, åtminstone om denna människa är född i den nordliga dimensionen. Därför är det viktigt att skog behandlas som en mångfald och en mångfald av funktioner. Jag upprepar därför att jag är mycket glad över att så som förslaget nu ser ut, så finns denna möjlighet att behålla skogarnas biologiska och genetiska mångfald. Herr talman, fru kommissionär, herr föredragande! Först vill jag tacka föredraganden så hjärtligt för det goda samarbetet när vi framställde detta betänkande. Jag kan från min grupps sida säga att vi ger föredraganden vårt fulla stöd. Vårt Europa är en mycket skogsrik kontinent, och skogens betydelse är mycket stor. Därför borde vi alla egentligen vara medvetna om att utnyttjandet av skogen inte bara innebär ekonomiska intressen, utan framför allt också miljöintressen som rör oss alla. Med detta vill jag säga att skogen spelar en mångfunktionell roll. Jag vill i dag erinra om den stora lavinkatastrofen i Galtür för ett år sedan, eftersom den visar hur viktigt det är att vi alla är måna om att umgås varsamt med naturen, och att just det alpina området är en mycket ömtålig zon, vilket framför allt alltid måste bedömas med hjälp av lokalbefolkningen. Men det är inte bara befolkningen i Alperna som uppskattar en intakt natur i bergen, utan den uppskattas av alla människor som gärna varje år far på semester till Alperna för att åka skidor eller vandra, en natur där man ser till att riskerna är så små som möjligt. Just nyplanteringen av skog som skydd mot laviner är särskilt viktig. Skogsodlingsmaterial som garanterar ett skogsbestånd som kan klara dessa hårda klimatförhållanden är därför absolut och oeftergivligt nödvändigt för säkerheten i Alperna. Därför anser jag att det är absolut nödvändigt att skogsodlingsmaterialet kommer från just detta område, och verkligen överensstämmer med de klimatiska förhållandena, och att odlingsmaterialet också motsvarar dessa klimatvillkor. Medlemsstaterna måste därför ha möjlighet att obyråkratiskt bestämma urvalskriterierna för odlingsmaterialet, ty det finns inte något som är mer katastrofalt än sena komplikationer som sedan skadar det totala skogsbeståndet. Jag vill också särskilt peka på att det inte bara är Alperna utan framför allt de nordiska områdena, polarområdena, och även de sydliga områdena, som har speciella krav. Herr talman, fru kommissionär, ärade ledamöter! Vi måste välkomna detta förslag till direktiv av flera skäl; bland dem för att dess tillämpningsområde har utökats. Nu gäller det inte bara träproduktion utan också andra mål med skogen, som kork och skyddet av växtgenetiska resurser. Vi bör också gratulera till att det fastställer olika kategorier, det gynnar skyddskaraktären i återplanteringar och inte enbart träproduktionen. Det innebär en maximal variation ur ett växtgenetiskt perspektiv, vilket således garanterar en anpassning. Förslaget återspeglar till stor del medlemsstaternas olika behov och lämnar sin del till subsidiariteten. Anslutningen av de nordiska länderna och Medelhavsländerna till Europeiska unionen är huvudskälet till att förnya det nu gällande direktivet, vilket reglerar saluföringen av frövara och plantor, och som sedan 1975 inte har förändrats på ett betydande sätt. Direktivets text sammanfaller i grundelementen - mål, antal kategorier, definitioner av frökällor, etc. med det andra stora systemet, på internationell nivå, för saluföring av skogsodlingsmaterial: OECD:s. De senaste åren har ett arbete ägt rum för att förnya detta system och det finns en ny text som väntar på att godkännas av rådet. Sammanfallandet av de två texterna kan inte annat än underlätta saluförandet av dessa material. Jag vill, och måste, också gratulera Pesälä till hans betänkande. Jag är enig med honom om att den planerade tidsfristen för att direktivet skall träda i kraft inte kan vara 1 januari 2000, utan måste ökas med åtminstone tre månader för att ge medlemsstaterna tid att anpassa sig till direktivet. Andra ändringsförslag från andra ledamöter, till exempel de som ingivits av Schierhuber, måste också tas emot med tillfredsställelse, bland dem det som kräver en förstärkt kontroll av varuflödet genom ett offentligt ursprungsbevis. Men det finns en mycket viktig punkt vi måste ta hänsyn till: i motiveringen specificeras att man garanterar materialens yttre kvalitet; emellertid tar punkt d) i Bilaga VII upp detta mycket generellt. Detta är ingen struntsak. Plantans kvalitet är väsentlig i Medelhavsmiljön, där återplanteringarna sker under mycket besvärliga förhållanden. Erfarenheten visar att från vissa storlekar har plantan ingen möjlighet att överleva i mark, vilket gäller många områden i södra Europa, där torkan är väldigt extrem. Detta tvingar fram, för att hjälpa plantan att få rotfäste, en användning av plantor som drivits upp i klump och med väl utvecklade rotsystem, medan man i andra länder framgångsrikt planterar med barrot. Plantans yttre kvalitet har stor betydelse, inte bara för hur hög procent av plantorna som överlever, vilket kan gå ner från 85 till 20 procent, utan också i den framtida utvecklingen under de extremt hårda villkoren för plantering i detta klimat. Den yttre kvaliteten är en av de faktorer som avgör den framtida skogens kvalitet. Om man alltså inte reglerar normerna för plantans yttre kvalitet kan det medföra mycket allvarliga problem, eftersom det gör att plantor av alla storlekar kan dyka upp på marknaderna. Tänk på att vissa medlemsstater redan har rättsliga instrument för att reglera detta. Det är viktigt för hela Europas miljö att planteringarna genomförs på ett bra sätt och att inte stora delar av dem misslyckas. Plantorna måste vara de rätta, sådana som går att använda, för tyvärr kan man i många delar av Europa inte plantera det man vill utan det som går. För att utforma en lämplig hantering av detta olösta problem i förslagstexten, håller rådet på att enas om att införa en ny punkt sju som beskriver de yttre egenskaper som skall krävas för att kunna saluföra de skogssorter som är bäst anpassade till de svåra mark- och klimatvillkoren, i Medelhavsområdet inom gemenskapen. Härifrån vill jag applådera och uppmuntra denna lösning, vilken jag hoppas att Europeiska kommissionen ansluter sig till. Herr talman, fru kommissionär! När vi diskuterar den här frågan kommer jag närmast att tänka på ordstävet att många inte kan se skogen för bara träd. Det är uppenbart att det är nödvändigt med en aktualisering av detta direktiv på grund av anslutningen av nya medlemsstater och utvecklingen på den inre marknaden, liksom forskningen inom skogsodlingen. Det är förnuftigt att harmoniseringen av EU-beteckningarna underlättar handeln inom EU och även med OECD. Men direktivet tar inte hänsyn till medlemsstaternas olika behov. Detta nya direktiv kommer enligt våra experter i Tyskland och den tyska skogshushållningen att på lång sikt påverka skogsplantskolenäringen negativt. Kontrollen bör inskränka sig till skogsföretag och inte som det sägs i dokumentet innebära kontroll av alla företag. Dessa krav skulle i så fall också beröra företag som inte alls producerar något skogsodlingsmaterial. I min region minskar beredvilligheten att odla skog mycket starkt just bland efterträdarna på gårdarna. Det är ekonomiska överväganden som medför att en sådan grundinställning breder ut sig. Jag vill helt enkelt inför detta forum säga att jag vet vad jag talar om, ty skogsodling har länge spelat en stor roll i vår egen verksamhet. I detta sammanhang vill jag gärna påpeka att de tyska skogsplantskolornas existens är hotad. Med tanke på förändringen av skogsodlingen i mitt land i riktning mot föryngring av naturen, i riktning mot en massiv tillbakagång av plantbehovet och även i riktning mot brist på allmänna medel måste jag verkligen här göra er uppmärksamma på detta. Kontrollsystemet skall nu konkretiseras fram till år 2003. Våra experter har sagt mig att de anser denna tidsperiod vara för kort. Direktivet är därför inte godtagbart som det ser ut; det tar inte hänsyn till de geografiska regionala skillnaderna inom EU. I de nordliga länderna har vi att göra med jättelika skogsområden, som har ett enda registernummer, så att en nyreglering inte heller erbjuder några som helst problem för områdena där. Jag vill gärna utnyttja enbart halva min talartid, men vi bör i hela diskussionen betänka att vi inte bara skall ta hänsyn till det nordiska sättet att se, att vi inte bara skall betänka de österrikiska skogsentusiasternas överfulla hjärtan, utan vi skall i mitten av EU, dvs. också i Tyskland, lägga stort värde vid öppningsklausuler, för att det hela också faktiskt skall vara genomförbart. . (EN) Herr talman! Mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och naturligtvis dess föredragande, Pesälä, för det mycket positiva förhållningssättet till kommissionens förslag; och kommissionen uppskattar det breda stöd förslaget fått. Det föreliggande förslaget syftar till att uppdatera den befintliga lagstiftningen om saluföring av skogsodlingsmaterial så att denna beaktar den anslutning av nya medlemsstater som skett sedan 1975, den inre marknaden och vetenskapliga framsteg. Det har lagts fram 22 ändringsförslag. Jag kan godta huvuddelen av dem i deras nuvarande lydelse eller med mindre ändringar med hänsyn till formuleringarna eller presentationen. Kommissionen kan godta ändringsförslag 23 som det lagts fram av Pesälä. Låt mig kommentera de fyra ändringsförslag som kommissionen inte kan godta. Jag tar först upp ändringsförslag 4. I enlighet med ändringsförslaget bör en uttrycklig hänvisning till subsidiaritetsprincipen infogas i ingressen. Kommissionen godtar inte detta. Förslaget grundas på artikel 37 i fördraget och innebär att gemenskapen är ensamt behörig. I kommissionens förslag har man emellertid fullt ut beaktat de särskilda förhållanden som råder i vissa medlemsstater eller vissa delar av dessa och texten återspeglar uttryckligen denna ståndpunkt. Vi kommer så till ändringsförslag 7. Kommissionen fastställer i första delen av artikel 5.2 b att de förfaranden som säkerställer miljöriskbedömningen och andra relevanta åtgärder skall motsvara de som fastställs i rådets direktiv 90/220. De kommer att införas i en förordning längre fram i tiden. Enligt det framlagda ändringsförslaget skall det allmänna uttrycket av relevanta åtgärder ersättas med en fastställd lista över åtgärder Kommissionen anser att detta är olämpligt med hänsyn till att varje form av uttömmande lista på ett onödigt sätt skulle begränsa bestämmelsens räckvidd. Vad gäller den andra delen av ändringsförslaget, kan jag acceptera tillfogandet av en hänvisning till Europaparlamentet i den framtida förordningen. Ändringsförslag 10: Enligt det framlagda ändringsförslag skall vid saluföring ett offentligt ursprungsbevis medfölja under hela transporten av skogsodlingsmaterialet. Kommissionen stöder syftet att se till att handelsflödet kontrolleras, men införandet av ett sådant bevis skulle bli en onödig börda för handeln. Enligt kommissionen är det bättre att införa lämpliga ändringar med hänsyn till det befintliga stamintyget. Till sist, ändringsförslag 17: Enligt det framlagda ändringsförslaget skall medlemsstaterna fastställa de krav som deras skogsodlingsmaterial skall uppfylla för att klara av särskilda klimatförhållanden eller utsatta högtbelägna områden. Kommissionen är för berättigade undantag när de väldefinierade med tanke på deras innehåll, t.ex. för en region inom gemenskapen med särskilda klimatförhållanden och med tanke på de förfaranden som följer. Kommissionen menar att det framlagda ändringsförslaget har en för bred bas och att man inför möjligheten för medlemsstaterna att ensidigt förbjuda saluföring av skogsodlingsmaterial. Detta är mina kommentarer och jag vill tacka er för er uppmärksamhet, och återigen tacka utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Tack så mycket, fru kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer äga rum i morgon kl. 11.00. Den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0068/1999) av Ayuso för utskottet för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2201/1996 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker [KOM(1999) 376 - C5-0140/1999 - 1999/0161(CNS)]. Herr talman, herr kommissionär! I förordning (EG) nr 2201/1996 föreskrivs stödet till industrin för bearbetning av tomater för att kompensera för olika råvarukostnader i gemenskapen i förhållande till världsmarknaden. Detta stöd beviljas genom en allmän kvot i Europeiska unionen på nästan sju miljoner ton, vilket fördelas vart femte år per produktgrupp, skalade tomater, tomatkoncentrat och andra produkter. Varje år, i varje medlemsstat, fördelas de i enlighet med medelvärdet av de kvantiteter som producerats till minimipriset under de tre regleringsår som föregår det regleringsår för vilket fördelningen sker. Denna förordning fördelar kvoterna, för regleringsåren 1997-1998 och 1998-1999, vilken förändrades något 1997 genom att omfördelas från en grupp till en annan. Därifrån sker fördelningen för nästa regleringsår i enlighet med medelvärdet av de producerade kvantiteterna under de tre föregående regleringsåren, i enlighet med artikel 6.4 i nämnda förordning. Mer än en förändring av förordningen innebär förslaget ett avtal med ministerrådet; det är i själva verket ett undantag från förordningen eftersom Portugal inte lyckades uppnå den kvot som tilldelats landet för regleringsåret 1997-1998 på grund av dåliga meteorologiska förutsättningar, enligt vad man hävdar. Förslaget syftar till att tilldela Portugal en extra kvantitet på 83 468 ton för regleringsåret 1999/2000 och för regleringsåret 2001, skillnaden mellan den kvot som beräknats utifrån de kvantiteter som bearbetades 1997/98 och den kvot som beräknats genom att ersätta denna kvantitet med 884 592 ton. Denna ökning av kvoten får inga ekonomiska konsekvenser för övriga länder eftersom kommissionen finansierar den extra tilldelningen till Portugal genom en ad hoc-budget. Avtalet med ministerrådet har dock väckt ett stort missnöje hos producenter i övriga länder, konkret Spanien, Italien och Grekland, vilka verkligen är mycket konkurrenskraftiga i bearbetning och produktion av tomater. Som ni känner till, herr talman, har det till och med varit demonstrationer framför det spanska jordbruksdepartementet mot det man tror är en gratis present som ges Portugal. En mer rättvis, tydlig och öppen form att skriva kontrakten och fördelningarna skulle vara att gå över från kvotmekanismen till ett system med garantitrösklar. Detta skulle till en del kunna tillfredsställa producenterna i de mer konkurrenskraftiga länderna. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och parlamentet försöker inte på något sätt att göra det svårare för Portugal att få denna extra tilldelning för att kunna anpassa sig och bli allt mer konkurrenskraftigt i sin tomatproduktion, men det skulle vara ett viktigt tillfälle att gå över från kvotmekanismen till systemet med garantitrösklar för varje land. De ändringsförslag jag har ingivit till detta förslag till ändring av förordning har denna inriktning: två finns i skälen, där formeln för stöd till bearbetning betraktas som verkligt betydelsefull, att kvoten är otillräcklig och att kommissionen, före inledningen av nästa regleringsår, skall lägga fram ett förslag om att gå över från kvoter till trösklar. Jag hoppas att kommissionen godtar det. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Först vill jag tacka vår kollega så hjärtligt för hennes första betänkande. Jag vill i dag i mitt inlägg om detta ta upp ett par tankar som jag tror inte bara behandlar en rent teknisk fråga, utan också ger en principiell antydan, ty jag anser att vi även inom jordbrukspolitiken bör tänka mycket mer globalt, redan från första början. Det europeiska jordbruket, och vi är ju alla överens om den europeiska jordbruksmodellen, måste utformas så att våra jordbrukare i alla delar av Europa har en överlevnadschans. Jordbruket såväl som hela landsbygden måste vara livskraftiga, så att flera generationer efter oss kan få leva i ett intakt område. Det betyder att det måste vara möjligt med jordbruk både i gynnsamma lägen och i missgynnade regioner som är klimatiskt utsatta eller perifera. Vårt jordbruk utmärker sig genom att det har så många funktioner på landsbygden, och det måste inrättas så att även jordbrukarna kan få optimala villkor för sina olika odlade produkter. Europa utmärks av sin mångfald, och här menar jag inte bara mångfalden regioner och kulturer, utan också mångfalden produkter och livsmedel som gör Europa unikt. Jordbrukarna lämnar här ett stort bidrag till denna kulturella identitet i ländernas regioner, ty det som odlas, alltså den ursprungliga produktionen, har i generationer inte bara präglat köket, utan också seder och livsfilosofi hos befolkningen. Detta innebär en särskild bindning även till hembygden. Utan regionala rötter, som människan utvecklas i, finns det inte något fundament eller någon bas för en framtid. Det traditionella köket, som har utvecklats ur regionalt odlade produkter, och dessa produkter måste naturligtvis vara anpassade till klimatet, innebär emellertid läckerheter inte bara för den inhemska befolkningen, utan för alla som blickar längre än till den egna grytan. Just mängden av dessa lokala och regionala specialiteter är unik i Europa. Den måste bevaras, eftersom den är en guldgruva som inte kan jämföras med det som finns i någon annan region i världen. Som jag redan sagt är Europa, och måste också i framtiden förbli, unikt, berömt och omtyckt. Därför frågar jag er: Har ni verkligen någon gång varit i södra Europa och smakat de tomater som växer där? Smaken är omisskännlig. Jag tror att vi här inom ramen för den europeiska jordbrukspolitiken bör se till att dessa tomater även i fortsättningen kan odlas, skördas och bearbetas i dessa regioner. Det måste fastslås lämpliga bestämmelser så att det för den händelse att skörden slår fel också finns förnuftiga, flexibla kvotbestämmelser och en obyråkratisk hantering. Men en sak måste samtidigt stå klar, nämligen att alla dessa åtgärder måste vara utrustade med stränga kontroll- och övervakningsmekanismer, och jag tror att detta skulle vara en positiv början för framtiden på många områden. Herr talman! Jag tycker att Ayuso har gjort ett bra parlamentsarbete genom detta betänkande, och jag är också positiv till det stöd ett grannland genom denna åtgärd får, ett för mig så älskat broderland som Portugal. Allt detta är positivt. Däremot är jag negativ till, och klandrar rådets förfaringssätt. Det är förkastligt att ministerrådet avslutar med dessa små stötande presenter, och på så sätt försöker förmildra Agenda 2000. Det förvånar mig inte, herr talman, att rådet är frånvarande, att det inte visar sig, att det skäms över detta slutet på festen, en slutlig utdelning av skamliga förmåner. Eller vi skulle kanske kunna tala om toppmöten som slutar med toppmötenas hafsverk. Det är vad ministerrådets förfarande är vad gäller denna åtgärds hur, när och varför. Vi sade det då, den 14 juni. Då sade vi till president Aznar att han inte försvarade de spanska intressena och att han genom detta förfarande förnedrade Spaniens representation. Och vi upprepar det nu. För Europaparlamentet fullbordas dessa saker genom rådets omröstning och det enda som återstår för oss är att påpeka att denna åtgärd har skapat ett enormt missnöje hos övriga producenter i medlemsstaterna, säga att det exceptionella i denna åtgärd inte föreskrivs i förordningen, och peka på att även de andra medlemsstaterna har haft negativa klimatförutsättningar och trots det har de inte fått det som man nu ger i present till Portugal. En ökning av den portugisiska kvoten tomatkoncentrat med 83 468 ton för regleringsåret 1999-2000, plus andra förmåner för regleringsåret 2000-2001 som innehåller retroaktiva kvotökningar, till exempel de för 1997 och 1998, på 83 468 ton som extra kvantitet. För allt detta, herr talman, avpassar man en ad hoc-budget. Till budgetåret 2000 innebär det mer än 500 miljoner pesetas - 532 miljoner pesetas -, 3,2 miljoner euro. Som sagt: lyckönskningar till Portugal, klander till rådet. Föredraganden har varit mycket explicit, men det går inte att förstå någonting alls eftersom vi står inför en förordning som är en härva av ogenomtränglighet och undantag. Rådet har, i stället för att förbättra den, försämrat den. Herr talman, kära kolleger! Vi stöder kommissionens förslag om en tillfällig ökning av den portugisiska kvoten för bearbetade tomater som en ersättning för den låga produktionen under regleringsåret 1997-1998 på grund av väderleksförhållanden. Notera också att denna extra kvantitet inte ens kompenserar den totala produktionspotentialen under normala klimatförhållanden: den tjänar bara till att mildra förlusterna när kvoterna fördelas på medlemsstaterna. När det gäller de förslag som läggs fram i betänkandet, anser vi också att det är nödvändigt att en reform genomförs då den nuvarande situationen har snedvridande effekter - vilket erfarenheten redan har visat -, men det är nödvändigt att vara medvetna om att en reform måste ta hänsyn till resultaten av det nuvarande regleringsåret och den potentiella portugisiska produktionen under normala klimatförhållanden. Vi tycker alltså att det är mer korrekt att öka och förbättra det nuvarande kvotsystemet, med parallella ökningar av de totala stödbeloppen till produktionen, än att gå över till ett allmänt system med garantitrösklar som skulle kunna medföra en bestraffning av alla producenter och inte bara dem som har överskridit sina kvoter. Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Jag tackar föredraganden för hennes utmärkta betänkande. Hon var ju i den andra delen också beredd att komma med förslag, och hon har formulerat impulser för vår framtida politik. Vi talar om produktionsstöd för bearbetade tomatprodukter. Basen för detta är bearbetningskvoterna, som motsvarar en bestämd mängd färska tomater. Förordningen innebär att kvoterna årligen kommer att omfördelas mellan medlemsstaterna. Grundvalen för denna omfördelning utgörs av produktionen under de föregående åren. I Portugal var väderleksförhållandena under säsongen 1997/98 utomordentligt dåliga. Detta orsakade en tydlig tillbakagång i tomatproduktionen, vilket å sin sida ledde till en minskning av den portugisiska kvoten för tomatkoncentrat om 83 468 ton och till en motsvarande ökning av kvoten för tre andra medlemsländer. En liknande situation kommer att uppstå även vid uppdelning av kvoterna för säsongen 2000/01. Med det nu föreliggande förslaget till förordning bör detta problem lösas, dvs. den portugisiska kvoten för tomatkoncentrat för säsongen 1999/2000 kommer att höjas med 83 468 ton, och beträffande bestämningen av kvoterna för kommande säsong 2000/01 planeras särskilda bestämmelser. Det handlar alltså om en punktvis, tidsbegränsad ändring av kvottilldelningen. Därigenom skall man lösa ett speciellt problem som uppkommit i en medlemsstat. Men oberoende av denna ändring kommer kommissionen att underkasta nuvarande bestämmelser en omfattande granskning. Resultaten av denna granskning kommer kommissionen att tillställa rådet under loppet av år 2000. Nödvändiga ändringar i bestämmelserna, följdändringar på grund av dessa bestämmelser, skulle sedan komma att tillämpas från och med säsongen 2001/02. Inom ramen för denna omfattande granskning kommer kommissionen sedan också att ingående ägna sig åt rekommendationerna i de tre ändringsförslagen. I dessa ändringsförslag handlar det framför allt om att ersätta kvoterna med en garantitröskel. Denna garantitröskel skall delas upp på medlemsstaterna, och det handlar om att höja dessa mängder. Så länge det inte föreligger något resultat av den omfattande granskning som jag aviserat, vilken också kommer att ta hänsyn till budgettvånget, kan kommissionen inte anta dessa ändringsförslag. Detta säger jag därför att ändringsförslagen går långt utöver det mycket snävt avgränsade särskilda problem som vi skall besluta om i dag, men jag vill uttryckligen säga att kommissionen uppskattar de konstruktiva egenskaperna i dessa ändringsförslag. Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. (Sammanträdet avslutades kl. 22.50.)

sv

Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

sv

7. Internationella adoptioner i Europeiska unionen (omröstning)

sv

12. Idrottens roll i utbildningen (omröstning) - Betänkande: Schmitt

sv

7. Tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket (omröstning) Resolutionsförslag

sv

Avbrytande av sessionen Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 16.05.)

sv

18. Rapport om konkurrenspolitiken 2006 och 2007 (

sv

1. Val av kvestorer (första, andra och tredje valomgången) - Före omröstningen: Martin Schulz: (DE) Herr talman! Jag anser att ni behöver förklara en sak. Vi utför just nu ett test. I detta test kan vi bara rösta på två personer - till exempel Pavarotti och Montserrat Caballé. Men senare när vi röstar om kvestorerna kommer vi att kunna rösta på fem personer. Jag vill bara upprepa att detta har förvirrat många ledamöter. Det är bara i detta test som vi kan rösta på två personer. Senare, i den riktiga omröstningen, kommer det att bli fem. Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Förutom att jag vill tacka för att ni nämnde Pavarotti först, vill jag säga en sak. Efter att vi har kryssat för de två som vi röstar på, ska vi bekräfta vår röst eller ska vi lämna den som den är? Carlo Casini: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Eftersom inte alla helt har förstått den muntliga förklaringen före omröstningen vore det en bra idé att förklara en gång till hur vi ska göra för att rösta. Talmannen: Jag anser att resultaten från omröstningen kommer att visa hur snabbt vi har lärt oss hur det går till. Efter omröstningen: I enlighet med artikel 16 och artikel 15.2 i arbetsordningen ska kvestorernas rangordning bestämmas utifrån den ordning de valdes. Det nya presidiets sammansättning ska meddelas till EU-institutionernas ordförande.

sv

2. Somalia: banalisering av mord på civila Talmannen: Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Somalia. Mikel Irujo Amezaga: författare. - (ES) Herr talman! Jag skulle först vilja uttrycka min djupa oro över fartygskapningarna som nyligen har ägt rum på somaliskt vatten och kaparnas förnedrande behandling av besättningen. Av samma skäl uppmanade jag Europeiska unionen att anta en gemenskapspolitik för samordning och ömsesidig hjälp vilken skulle tillåta militära fartyg på internationellt vatten och flaggning med en medlemsstats flagga för att skydda handelsfartyg och fiskefartyg med en annan medlemsstats flagga så snart det var möjligt. Jag vill dessutom kategoriskt fördöma handel med vapen och ammunition med organiserade ligor och paramilitära grupper. Min grupp vill uppmana de behöriga internationella organisationerna och relevanta regionala organisationer att rekommendera lämpliga förebyggande åtgärder för att förhindra att vapen når sådana grupper. Min grupp vill uppmana givarländerna och EU att uppfylla sina åtaganden och garantera en nära samordning för att öka utvecklingsbiståndets effektivitet. Vi vill också uppmana kommissionen, som finns representerad här i dag, att föreslå en snabb och omfattande ökning av EU:s finansiella resurser till Somalia, särskilt i samband med halvtidsöversynen av den tionde Europeiska utvecklingsfonden, och också en ökning av den fysiska närvaron i landet. Jag vill ta tillfället i akt då kommissionen är närvarande att ställa frågan vad den gör eller planerar att göra i detta hänseende. Jag måste naturligtvis avsluta mitt anförande med att uppmana alla somaliska grupper att upphöra med en av de längsta och mest destruktiva väpnade konflikterna under senare år, och i denna resolution kommer vi med samma uppmaning. Marios Matsakis: författare. - (EN) Herr talman! Somalia är ett land som har varit drabbat av inbördeskrig och fattigdom under många år nu. Tusentals civila har dött till följd av detta och hundratusentals har lidit och lider fortfarande. Världssamfundet har vidtagit vissa åtgärder och de, måste man säga, har haft vissa begränsade framgångar. Plågan fortsätter dock för det somaliska folket och tyvärr har dödandet av civila i regionen nu blivit en fråga om rutin. Ytterligare kraftfulla och effektiva åtgärder är nödvändiga, vilka - enligt min uppfattning - bör se ut enligt följande: För det första måste FN:s vapenembargo mot Somalia genomföras strikt. Detta måste inbegripa Kina, som vanligtvis är boven i dramat i sådana situationer. För det andra måste det garanteras att FN:s och EU:s bistånd till Somalia når dem som är i verkligt och legitimt behov av det och att det inte hamnar i krigsherrarnas fickor. För det tredje måste man utöva påtryckningar på FN:s säkerhetsråd att snabbt genomföra sitt enhälliga beslut av den 15 maj 2008 om att sätta in en tillräckligt stark fredsbevarande FN-styrka i regionen - och att naturligtvis försäkra sig om att de fredsbevarande soldaterna inte har samma egenskaper som dem som nyligen anklagades för att begå brott mot den lokalbefolkning de skulle skydda. För det fjärde måste Afrikanska unionen återigen fås att förstå att de har ett primärt ansvar för det som sker i afrikanska områden som exempelvis Somalia och att den - i stället för att komma med en massa ineffektiv retorik - måste vidta snabba och praktiska åtgärder mot alla de regimer eller andra parter eller grupper som kastar afrikanska folk in i primitiva och ytterst dramatiska situationer. John Bowis: författare. - (EN) Herr talman! År 1960 såg brittiska Somaliland och italienska Somaliland fram emot sin dröm om oberoende. Den drömmen blev tyvärr mycket snart mycket bitter och jag minns i egenskap av ordförande i det brittiska parlamentet för den brittiska somaliska gruppen att det kom en ström av flyktingar som berättade om den auktoritära regimen i landet och sedan, naturligtvis, om kampen mellan olika grupper och anarkin. Somaliland har fortfarande ett visst oberoende och det råder viss stabilitet där, vilket också är fallet i Punt. Men Mogadishu är ett namn som är synonymt med våld, mord, upplopp, hunger och en kraschad ekonomi. Vad ska vi göra? Vi kan inte göra så mycket. Vi kan säkerligen inte göra mycket som individer, och troligen inte heller som EU. Vi kan dock arbeta tillsammans med andra internationella aktörer för att utöva påtryckningar på aktörer inne i landet om att gå med på att sätta stopp för den pågående konflikten, upphöra med våldet, förhindra brott mot de internationella mänskliga rättigheterna och att arbeta för fred. Vi måste övertala dem att låta det humanitära biståndet nå dem som mest behöver det och vi måste hjälpa dem att garantera säkerheten för de personer som arbetar med humanitärt bistånd. Vi måste vädja till länder omkring oss som kan hjälpa oss. Vi har vädjat till Kenya om att ta emot somaliska flyktingar som når gränsen vid El Wak och att de ska ha rätt till hjälp i det landet. Vi vädjar till alla, vilket redan har sagts, att se till att embargot mot att sälja vapen till Somalia behålls. Vi kräver att de som har begått krigsbrott ska ställas inför rätta och om möjligt ställas inför Internationella brottmålsdomstolen. Och vi välkomnar naturligtvis resolutionen från FN:s säkerhetsråd i maj, i vilken säkerhetsrådet uppmanade att 28 000 trupper skulle utplaceras som en fredsbevarande styrka. Vi anser att det kanske är mer realistiskt att Afrikanska unionens trupper AMISOM får mandat att vidta skyddsåtgärder. Det vi behöver är handling, inte bara beslutsamhet, och det vi behöver är internationella åtgärder. Erik Meijer: författare. - (NL) Herr talman! Våldet i Somalia beror till stor del på att det sedan 1991 inte har funnits någon allmänt erkänd regering där. I de södra och centrala delarna av landet har det under åratal pågått strider mellan miliser och krigsherrar och i norr har den administration som är verksam i det som tidigare var den före detta brittiska kolonin Somalias territorium inte erkänts internationellt. Sedan har en konflikt brutit ut mellan de islamiska domstolarnas union och armén i grannlandet Etiopien. Samtal om att återförena landet har aldrig fått något allmänt stöd och de som har stött dem har ofta upphört att göra det. Åren av kaos förvandlade snabbt omvärldens stöd för en övergångsregering till inblandning i olösliga inhemska väpnade konflikter. Under de senaste åren har jag flera gånger varnat för att EU genom att bidra till finansiering av bristande strukturer kan komma att knytas till en av de krigförande parterna utan att det finns några utsikter till en varaktig och bred lösning. Europa måste visserligen hjälpa till om det är möjligt att nå en lösning, men en förhastad inblandning leder till en katastrof. Under en tidigare brådskande debatt om Somalia den 15 november 2007 antog Europaparlamentet en resolution där vi uppmanade till ett slut på utländskt militärt ingripande och en dialog om försoning inom landet. Det bör välkomnas att parlamentet i den resolution som nu har lagts fram uttalar sig mot stöd från EU till krigsherrar som försöker att återupprätta sin makt, mot användningen av barnsoldater och mot ytterligare vapenleveranser. I går genomfördes ett försök att mörda övergångspresidenten Abdullahi Yusuf, vilket dock inte lyckades. Häftiga strider pågår fortfarande mellan beväpnade trupper. Vi får nu se om den överenskommelse som ingicks förra veckan om att upphöra med våldet inom 30 dagar och att ersätta den etiopiska interventionsstyrkan med en fredsbevarande styrka från FN har en verklig chans att lyckas. Om det leder till verkliga lösningar är det meningsfullt för Europa att stödja detta. Adam Bielan: författare. - (PL) Herr talman! De strider som nyligen har återupptagits i Somalia mellan enheter från den federala övergångsregeringen och rebeller har orsakat mer än hundra människors död och har lett till massutvandring bland den civila befolkningen i Somalias huvudstad Mogadishu. Dagligen begås brott mot de mänskliga rättigheterna i Somalia av båda sidor i konflikten i form av tortyr, våldtäkter, mord och attacker mot civila. Världssamfundet kan inte fortsätta att visa likgiltighet för dessa uppenbara våldsdåd i Somalia. Europeiska unionen måste beslutsamt öka sin inblandning för att lösa konflikten i Somalia och bör uppmana parterna i konflikten att vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de humanitära biståndsorganisationerna får obehindrat tillträde till offren i landet, så att de kan hjälpa dem. Att ta in fredsbevarande styrkor tills den politiska situationen förbättras skulle också vara ett steg i rätt riktning, liksom att förnya FN:s embargo mot att förse Somalia med vapen. Filip Kaczmarek: för PPE-DE-gruppen. - (PL) Herr talman! För en månad sedan offentliggjordes Global Peace' rankningslista. Den är resultatet av forskning som utförts i 140 länder varje år av Institutet för ekonomi och fred. Man kom fram till att Somalia var det näst mest farliga landet i världen, efter Irak. Verkligheten är deprimerande. Ingen framgång kan skönjas i lösningen av denna långvariga konflikt och informationen som kommer ut är upprörande. Jag kommer inte att beskriva allt här, utan säger bara att somaliska pirater t.ex. har kapat 26 fartyg hittills sedan början av året. I en konflikt som är så hopplös som den i Somalia borde varje avtal mellan parterna få vederbörlig uppmärksamhet. Vi får hoppas att avtalet av den 9 juni i Djibouti visar sig vara ett genombrott i denna konflikt och leder till varaktig fred. Marianne Mikko: för PSE-gruppen. - (ET) Mina damer och herrar! Somalia har blivit en skådeplats för konflikt, för att inte säga ett helvete. De mänskliga rättigheterna och den internationella rätten trotsas öppet, och landet försmäktar i fattigdom. Tusentals civila har dött i sammanstötningar mellan islamisterna och regeringsenheter och hundratusentals har tvingats fly. Folk dödas, våldtas och torteras varje dag. FN:s statistik för 2007 visar att det finns ungefär 457 000 somaliska flyktingar i världen. Det innebär en halv miljon somalier som har tvingats fly från sitt hemland för att överleva. Under de senaste tre månaderna har våldet i Mogadishu tvingat mer än femtio tusen människor att fly. Situationen är helt utom kontroll. Jag sympatiserar med de människor som flyr våldet. Vi i EU måste göra allt som står i vår makt för att hjälpa Somalia att slå in på en väg mot fred. Konflikten får inte utvecklas till ett regionalt krig. Afrika behöver fred lika mycket som luft. Ewa Tomaszewska: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Det har pågått brutala strider i Somalia i många år. Under de senaste dagarna har man uppskattat att omkring ett hundra människor har dödats och omkring två hundra sårats. Tusentals människor var tvungna att lämna sina hem i Mogadishu. Angrepp mot civila och medier ökar. Den 7 juni mördades brutalt Nasteh Dahir Farah, vice ordförande i de somaliska journalisternas nationella fackförening. Arbetare från hjälporganisationer har också mördats, bland dem Mohamed Mahdi. Barn rekryteras i ökande omfattning till arméförband. Så många som 2,6 miljoner somalier (omkring 35 procent av befolkningen) behöver humanitär hjälp. I sina rapporter har Amnesty International beskrivit några av de extrema formerna av angrepp mot obeväpnade civila. Angriparna skär ofta bara halsen av kvinnor och tonåringar. Vi uppmanar FN:s säkerhetsråd att förstärka de fredsbevarande styrkorna i Somalia i enlighet med den resolution som antogs den 15 maj och att också förstärka vapenembargot mot Somalia. Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Sällan har en resolution i parlamentet haft en sådan kuslig titel som ”Rutinmord på civila”. Vi kan inte ge ett rutinsvar, mina damer och herrar, vi måste sätta in hela vår auktoritet. En av åtta i befolkningen har tvångsförflyttats under de senaste tolv månaderna, och vid årets slut skulle halva civilbefolkningen kunna vara beroende av humanitär hjälp. Jag är tacksam mot Albert Dess och andra för den hjälp med livsmedel och medicin som delas ut där, men nu måste vi också inrikta oss på en politisk lösning som inte har funnits i sikte sedan 1991. Den enda möjligheten enligt min åsikt är att utplacera FN-styrkan, men den måste utökas med lämpliga civila strukturer. Vad beträffar den federala övergångsregeringen måste vi fråga var övergången leder. Det måste antingen vara en övergång till en livskraftig självstyrande struktur eller annars är det nödvändigt att upprätta en internationell civil struktur som har skett i andra länder. Om vi inte lyckas kommer vi till sist att ha en hel nation som är beroende av humanitärt bistånd. Det kan inte vara rätt sätt att utrota mord, våldtäkter och hungersnöd. Colm Burke: (EN) Herr talman! Den humanitära situationen i Somalia förvärras snabbt på grund av en kombination av konflikter, politisk instabilitet och svår torka, förutom en hög inflation som ytterligare försvårar situationen. Vi skulle kunna riskera att scenerna från hungersnöden 1992 återkommer om världssamfundet inte prioriterar Somalia mer. Så många som 2,6 miljoner människor av en befolkning på omkring 8,6 miljoner är i trängande behov av hjälp. Om det inte sker en avsevärd förbättring i landet kan den siffran stiga till 3,5 miljoner i slutet av 2008. För närvarande uppgår antalet internflyktingar till 1,1 miljoner personer. Bara sedan januari har över 300 000 människor flytt från sina hem. Humanitära organisationer hindras allvarligt i sina insatser för att hjälpa somaliska civila och utsätts för angrepp, stöld och spärrar vid kontrollpunkter. Biståndspersonalen löper betydande risker varje dag i sina försök att leverera mat till dem som bäst behöver den. Afrikanska unionens uppdrag i Somalia och alla efterföljande fredsbevarande FN-uppdrag måste få mandat att skydda civila, inberäknat kvinnor, barn och internflyktingar. Försök måste också göras att hejda ökningen i rekryteringen av barnsoldater, särskilt i Mogadishu. Manuel Medina Ortega: (ES) Herr talman! Jag har begärt ordet för att tala om en enda fråga, sjöröveri i vattnen utanför Somalia. Några talare (Filip Kaczmarek och Ewa Tomaszewska, tror jag) har nämnt detta ämne som också tas upp i skäl G och punkt 8 i förslaget till en gemensam resolution, men jag vill påpeka att den föreslagna punkt 8 leder till en begränsning av åtgärderna mot sjöröveri för att försvara fartyg som fraktar humanitär hjälp, så det vore bättre att rösta separat om denna punkt och rösta mot den. Till sist skulle jag vilja fråga kommissionen om den har ytterligare information om ett eventuellt EU-samarbete med säkerhetsrådet för att garantera sjösäkerheten i detta område. Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Inre konflikter och inbördeskrig är särskilt farliga för samhällen och nationer eftersom de leder till mord och plundringar, till att människor överger sina hem, förutom till tvångsförflyttningar, våldtäkter och tortyr och andra grymheter. Det är civilbefolkningen som drabbas av allt detta, civila som är obeväpnade och ofta angrips av olika sidor i konflikten. Trots de åtgärder som vidtagits av FN:s generalsekreterare, Afrikanska unionen och stödet från EU är situationen i Somalia så svår att man talar om en humanitär katastrof. Barnen som tvingas delta i konflikten blir också vittnen till hemska grymheter. Det kan tyckas att det mest effektiva sättet att ta itu med denna katastrof och detta krig vore att sätta in en internationell militär styrka i Somalia. Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Tyvärr är inte min kollega Louis Michel här i dag, så för hans räkning vill jag dela med mig av några kommentarer om denna fråga i Somalia till er. Först vill jag säga att jag delar er oro över den pågående konflikten och den politiska instabiliteten i Somalia. Somalia förblir ett område där de grundläggande rättigheterna och respekten för den grundläggande mänskliga värdigheten fortsätter att kränkas av beväpnade enheter som utför systematiska och omfattande angrepp mot civila. Sjutton år av statslöshet har lett till dödade bland civilbefolkningen, massförflyttningar och förstörelse av fysisk infrastruktur. En tredjedel av befolkningen, motsvarande 2,6 miljoner människor, är beroende av humanitär hjälp i dag. EU har tillsammans med andra viktiga internationella aktörer engagerat sig för att hjälpa till vid denna kritiska tidpunkt. På den politiska nivån kommer EU att fortsätta att ge sitt fulla stöd till FN:s generalsekreterares särskilda representant i hans insatser för att samordna världssamfundets verksamhet och att underlätta den politiska dialogen mellan somalierna. Vi undersöker nu, tillsammans med andra biståndsgivare, ett lämpligt tillvägagångssätt för att bättre hjälpa somalierna att effektivt genomföra Djiboutiavtalet, som ingicks den 9 juni. Detta avtal erbjuder nya förhoppningar om varaktig fred och stabilitet för Somalias folk. På humanitär nivå fokuserar EU huvudsakligen på att stödja bassektorer som hälsa, näring, livsmedelsbistånd, logi, annat bistånd är livsmedel, vatten och sanitet, som del av en rad åtgärder som särskilt riktas mot de centrala och södra områdena av landet, som har drabbats hårt av civila stridigheter och extrema naturkatastrofer. År 2007 lyckades vårt kontor för humanitärt bistånd (ECHO) tillhandahålla 18 miljoner euro i humanitär hjälp. Som svar på den försämrade humanitära situationen och de ökande livsmedelspriserna borde nivån på biståndet nå en total summa på 27 miljoner euro i år. När det gäller utvecklingsbistånd är EU redan den största biståndsgivaren till Somalia. EU ger stöd på medellång och lång sikt för upprättandet av ett fredligt och självförsörjande samhälle. Genom EU:s landsstrategi för Somalia tillhandahålls mer än 212 miljoner euro för perioden 2008-2013 genom den tionde europeiska utvecklingsfonden. En tredjedel av programmet kommer att gå till utbildning, som är ytterst viktig för att främja respekten av de mänskliga rättigheterna. Det centrala målet är att främja försoning, demokrati och utveckling av styrelseformer på alla nivåer. Utan fred och säkerhet är det emellertid inte möjligt att engagera sig effektivt i utveckling på längre sikt. Man prioriterar därför främjandet av en fredlig och säker miljö där de mänskliga rättigheterna respekteras och demokratiska processer och institutioner kan utvecklas. Kommissionsledamot Louis Michel träffade Somalias president bara för ett par dagar sedan strax före den mellanstatliga utvecklingsfondens (IGAD) toppmöte i Addis Ababa. Vid det tillfället vädjade president Abdullahi Yusuf om internationell hjälp för att stödja en bättre, säker miljö för människorna som bor i Somalia. Vi gav ett åtagande om starkt stöd till Somalias regering för detta ändamål. Kommissionen finansierar redan utbildningen av somaliska polisstyrkor genom FN, och medel tilldelas också kostnaderna för AMISON-operationen. I sista hand kommer den politiska processen av försoning och stabilisering att också bero på engagemanget och stödet från viktiga regionala aktörer, nämligen Etiopien och Eritrea, som har använt Somalias krigsskådeplats för ett ”fullmaktskrig”. I det avseendet är bortdragandet av etiopiska trupper från Somalia en central faktor för alla politiska genombrott. Kommissionsledamot Louis Michel, som träffade Etiopiens premiärminister Meles Zenawari och Eritreas president Isaias Afewerki förra veckoslutet, uppmanade dem att stödja Djiboutiprocessen, som visserligen är långt ifrån fullkomlig, men ändå erbjuder en verklig möjlighet, kanske den enda möjligheten, till att samla de olika somaliska aktörerna. Trots de svåra omständigheterna kommer kommissionen att fortsätta sitt biståndsprogram för Somalia, som har utformats tillsammans med medlemsstaterna för att lindra den somaliska befolkningens lidande och skapa en grund för ett fredligt samhälle. Några frågor togs upp om sjöröveri och jag skulle vilja tillägga att kommissionen, även om den inte är behörig att sätta in sjöstridskrafter enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1816, har inrättat en arbetsgrupp tillsammans med rådet bestående av berörda generaldirektorat - nämligen generaldirektoratet för energi och transport, för havsfrågor och fiske och för utveckling och EuropeAid - för att undersöka det bästa sättet att genomföra FN-resolutionen. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

sv

Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

sv

1. Förenkling av gemenskapslagstiftning (ändring av arbetsordningen) (omröstning) - Betänkande: Marie-Line Reynaud

sv

Europeisk strategi om konventionen om biologisk mångfald (COP 9) och biosäkerhet (COP-MOP 4) (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Miroslav Ouzký, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om kommissionens strategi inför det nionde ordinarie mötet i partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald (COP 9) och partsmötets fjärde sammanträde om Cartagenaprotokollet om biosäkerhet (COP-MOP 4) - B6-0017/2008), och en muntlig fråga till rådet från Miroslav Ouzký, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om rådets strategi inför det nionde ordinarie mötet i partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald (COP 9) och partsmötets fjärde sammanträde om Cartagenaprotokollet om biosäkerhet (COP-MOP 4) - B6-0016/2008). Miroslav Ouzký: frågeställare. - (CS) Fru talman, herr minister, herr rådsordförande! Först och främst vill jag ta upp en sak som inte alls har med min fråga att göra - jag vill framföra ett klagomål. I alla länder ingår det i polisens uppgifter att se till att politiker och parlamentsledamöter kan utföra sitt arbete, men den franska polisen försöker hindra Europaparlamentets ledamöter från att arbeta. Vi ingången till denna institution stod en polis och förbjöd mig att gå in, till och med sedan jag visat mitt tillstånd. Motivet skulle vara att skydda en demonstration som ägde rum utanför ingången till parlamentet. Detta ser jag som skandalöst, och jag hoppas att frågan kommer att diskuteras i parlamentet. Det här har naturligtvis ingenting med min fråga att göra, men ni ska veta att jag inte hade stått här nu och talat om jag inte hade sprungit runt till en annan del av byggnaden. Jag har fått tillstånd att för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ställa en fråga till både rådet och kommissionen om det kommande mötet i partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald och biosäkerhet i Bonn. Den grundläggande frågan, till både rådet och kommissionen, gäller klargörande av målsättningarna inför konferensen. Vi vill också veta om rådet och kommissionen planerar att låta Europaparlamentets ledamöter delta i konferensen. Jag måste säga att vårt utskott efterlyser mer än antagande av resolutioner och individuella överenskommelser - vi vill veta hur dessa verkställs och genomförs, dvs. hur de omsätts i praktiken. Jag vill fråga om EU och EU-institutionerna förstår att de har en ledande roll på det här området, i kampen mot förlusten av biologisk mångfald. Om vi vill vara en ledande kraft bör vi göra det absolut klart. Jag vill fråga om vi inser att finansiering av alla dessa program och beslut är en absolut nödvändighet och att de inte kan genomföras utan tillräckligt finansiellt stöd. Jag hoppas också att både kommissionen och rådet förstår konsekvenserna av vattenbristen i Medelhavsområdet, och följderna av torka och klimatförändring för den biologiska mångfalden. Utskottet skulle vilja veta om särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt biologisk mångfald i havet och vid kusterna, och om kommissionen och rådet förstår vikten av att engagera både regionala och lokala myndigheter och företag i denna fråga - kampen mot förlusten av biologisk mångfald. Utskottet skulle vilja veta om vi förstår betydelsen av hållbar skogsförvaltning och vegetabilieproduktion, med särskild tonvikt på hållbar produktion av biobränslen, som håller på att bli en mycket het fråga. Som ni vet ingår biobränsleproduktion i det klimatpaket vi debatterar nu, och hållbar användning och utveckling av biobränslen är mycket viktiga frågor. Å andra sidan vet vi att biobränslen har en mycket negativ inverkan på den biologiska mångfalden. Talmannen: Tack. Jag ska vidarebefordra ert klagomål, och kanske kommer ni sedan att kontaktas om saken. Janez Podobnik: rådets ordförande. - (SL) Jag vill tacka utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och dess ordförande Miroslav Ouzký för hans muntliga fråga till mig, rådet och kommissionen. Med denna fråga lägger ni stor vikt vid det mycket känsliga problem som den biologiska mångfalden utgör. Biologisk mångfald är tillsammans med klimatförändring ordförandeskapets främsta prioritering på miljöområdet. Det nionde mötet i partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald (COP 9), som kommer att hållas i Bonn i maj, är därför ett viktigt evenemang både för EU som helhet och för det slovenska ordförandeskapet. Inom ramen för de tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapens 18-månadersprogram har rådet gjort intensiva förberedelser för att detta viktiga möte ska bli framgångsrikt när det gäller att få till stånd ett bättre skydd och ett hållbart utnyttjande av den biologiska mångfalden på global nivå. Rådet har påpekat att EU har för avsikt att uppfylla det globala målet och avsevärt hejda förlusten av biologisk mångfald till 2010. Man har också för avsikt att uppnå EU:s mål att stoppa minskningen av den biologiska mångfalden i Europa till 2010. Mitt svar på er fråga är därför ja, EU vill och måste behålla sin roll som världsledande på detta område. Rådet har betonat att EU strävar efter att påta sig en aktiv och konstruktiv roll och att man, vid partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald i maj, kommer att sträva efter långtgående men realistiska resultat. Rådet har också uppgett att fler konkreta åtgärder absolut måste vidtas på alla nivåer om det globala målet för den biologiska mångfalden ska kunna nås till 2010. Vi måste genomföra konventionen på nationell nivå och EU-nivå. EU har gjort ett politiskt åtagande om att nå alla tre mål enligt konventionen om biologisk mångfald, dvs. skydd och hållbart utnyttjande av den biologiska mångfalden, tillgång till genetiska resurser och fördelning av de vinster som uppstår genom utnyttjande av dem. Besluten om fastställande av EU:s prioriterade uppgifter inför den nionde partskonferensen antogs först av rådet i juni förra året och sedan igen i mars i år. Låt mig räkna upp några av de prioriterade uppgifterna. Vi måste betona vikten av ett snabbare genomförande av alla arbetsprogram inom ramen för konventionen för biologisk mångfald och förbättra synergieffekterna mellan klimatförändringspolitiken och den biologiska mångfalden för att uppnå så många gemensamma vinster som möjligt. Rådet framhåller ständigt behovet av sammanhållning på alla nivåer i samband med genomförandet av internationella miljööverenskommelser. Vi måste understryka att det är viktigt att den nionde konferensen diskuterar problemet med produktion av, handel med och användning av biobränslen och biomassa och deras inverkan på den biologiska mångfalden och på ekosystemtjänster. I detta avseende är det ännu viktigare att tydligt fastställa hållbarhetskriterier för biobränsleproduktion. Vi bör betona vikten av att genomföra programmet för biologisk mångfald i skogarna och minskad avskogning och försämring av skogarnas ekosystem. Rådet framhåller skogarnas betydelse för anpassning till och lindring av klimatförändringen och för bevarandet av den biologiska mångfalden. Vi måste säkra ett snabbt och heltäckande genomförande av arbetsprogrammet för skyddade områden. Inom dessa ramar måste vi tillhandahålla tekniskt och finansiellt stöd - ni frågade om finansiering - dvs. finansiellt stöd för att upprätta skyddade områden världen över. Det nionde mötet bör anta ekologiska kriterier för att avgöra vilka havsområden i öppet hav som behöver skydd. Det är viktigt att framhålla den privata sektorns, särskilt de små och medelstora företagens, roll i samband med konventionens genomförande. Till sist är EU fast beslutet att behålla sitt aktiva engagemang i planeringen av och förhandlingarna om det internationella förfarandet för tillgång till genetiska resurser och fördelning av de vinster som uppstår genom utnyttjande av dem. EU kommer att sträva efter att avsluta förhandlingarna före det tionde mötet i partskonferensen om konventionen. Avslutningsvis kommer mer än 20 olika ämnen att diskuteras vid mötet. Jag har bara talat om dem som rådet ser som avgörande för att konventionens mål ska kunna nås, särskilt 2010 års mål för den biologiska mångfalden. Det här blir det sista mötet innan tidsfristen löper ut 2010, så det blir det sista tillfället att anta konkreta åtgärder. Eftersom mötet kommer att hållas i Europa är det av ännu större betydelse för EU att föra fram sina prioriteringar och ambitioner. Jag har också bekantat mig med det resolutionsförslag som ni kommer att rösta om i Europaparlamentet i morgon. Enligt vår mening är resolutionen en bra sammanfattning av de främsta prioriteringar och mål som EU vill nå i Bonn. Margot Wallström: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka Miroslav Ouzký för denna mycket viktiga fråga. Jag tror vi alla märkte hur miljöfrågorna under 2007 hamnade högst upp på den politiska dagordningen. Klimatförändringen fick fäste i rubrikerna och i människors föreställningsvärld. Men förlusten av biologisk mångfald är ett globalt hot som måste hanteras med samma allvar, och problemen hänger samman. Klimatförändring och biologisk mångfald hänger samman. Om vi inte inser detta samband riskerar våra insatser för förbättringar på båda områdena att undermineras. Hur stoppar vi förlusten av biologisk mångfald? Ja, som jag ser det gjorde EU vissa framsteg på det området genom att genomföra de åtgärder som omfattas av 2006 års meddelande från kommissionen ”Att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 - och därefter”. Fler insatser är dock nödvändiga. Framför allt behöver vi ett större engagemang från sektorer som inte verkar på naturskyddsområdet, t.ex. jordbruks-, fiske- och energisektorn. Ett effektivt internationellt samarbete är också nödvändigt, och vi är fast beslutna att inom ramen för konventionen om biologisk mångfald arbeta för att skydda den biologiska mångfalden världen över. Den nionde partskonferensen om konventionen om biologisk mångfald, som kommer att hållas i anslutning till partsmötets fjärde sammanträde om Cartagenaprotokollet om biosäkerhet, är ett utomordentligt tillfälle att öka skyddet av den biologiska mångfalden, och eftersom dessa möten kommer att hållas med Tyskland som värd och ordförande har EU en särskild roll att spela. Vi kommer att trycka på för påskyndade internationella insatser för att nå det globala målet att avsevärt minska förlusten av biologisk mångfald till 2010. I början av mars antog rådet slutsatser om det övergripande politiska mandatet och de främsta prioriteringarna för EU vid dessa möten. De kan sammanfattas i sju punkter. För det första vill vi enas om nya åtaganden för att stärka genomförandet, särskilt när det gäller verkställande av programmen för skyddade områden och skogarnas biologiska mångfald inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. För det andra vill vi se till att åtgärder för anpassning till och lindring av klimatförändring också bidrar till 2010 års mål för den biologiska mångfalden. De beslut som fattas i Bonn bör bidra till debatten efter Bali om minskade utsläpp från avskogning och utarmning av skog. För det tredje kommer vi att främja antagandet av kriterier för identifiering av känsliga havsområden som behöver skydd. Dessutom vill vi få alla avtalsslutande parter att enas om hur dessa kriterier ska tillämpas. För det fjärde vill vi utveckla internationell vägledning för främjande av metoder för att öka produktionen och konsumtionen av biomassa, inklusive biobränsle, utan att den biologiska mångfalden påverkas. För det femte strävar vi efter att identifiera de viktigaste inslagen i ett internationellt system för tillgång till genetiska resurser och fördelning av de vinster som uppstår genom utnyttjande av dem. För det sjätte vill vi ha en överenskommelse om inrättande av en internationell mekanism för vetenskaplig expertis på biologisk mångfald. Och för det sjunde och sista kommer vi att främja ett beslut om ansvarighet och ersättning för skador till följd av gränsöverskridande förflyttningar av levande modifierade organismer. Kommissionen underlättar alltid parlamentsledamöters deltagande i EU-delegationer som förhandlar om multilaterala avtal. Jag har personligen mycket positiva erfarenheter av detta. Jag välkomnar parlamentsledamöters deltagande vid COP 9 och MOP 4, som de kallas på det språk vi använder i det här sammanhanget. Naturligtvis är jag intresserad av att få höra vilka prioriteringar och förväntningar ni har inför dessa möten. Pilar del Castillo Vera: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman, herr minister, fru kommissionsledamot! I eftermiddag talar jag på Cristina Gutiérrez-Cortines vägnar. Först vill jag säga att Europaparlamentet klart och villkorslöst stöder FN-konferensen med parterna i konventionen om biologisk mångfald. I detta sammanhang är den resolution vi ska rösta om i morgon ett försök att förstärka den internationella konferensens huvudsakliga syften och avsikter på följande sätt: för det första, säkra bästa möjliga skydd för vilda djur och växter; för det andra, främja ett hållbart utnyttjande av marken för bevarande av arter och natur; slutligen, bevara vårt naturliga genetiska kapital. I detta avseende bör ett antal program för bevarande övervägas, främst de modeller som redan tillämpas i EU. Jag tänker särskilt på Natura 2000 och livsmiljödirektivet, som har visat sig vara till stor nytta. Jag tror också att vi bör anta en övergripande strategi för vårt arbete och använda flexibla helhetsmodeller, för i slutändan är naturen ett dynamiskt system i ständig utveckling som påverkas av alla krav som ställs på det, i samband med både jordbruk och annan verksamhet. Dessutom anser jag att fler kriterier baserade på vetenskap och utbildning bör användas, och att alla aspekter med anknytning till ekonomi och genomförbarhet bör tas i beaktande. Ägarsynpunkter och ägarincitament är också viktiga angelägenheter, och jag har därför två frågor till kommissionen. Hur ser man på tillämpningen av vetenskapliga metoder för katalogisering och identifiering av underarter eller områden som ska bevaras? Hur ser man på ägarincitament på alla nivåer? María Sornosa Martínez: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman, herr minister, fru kommissionsledamot! Vi är alla medvetna om att förlusten av biologisk mångfald får omfattande miljömässiga, sociala, ekonomiska och kulturella följder, som förvärras ytterligare av klimatförändringens negativa påverkan. Konsekvenserna av denna situation drabbar de fattigaste ännu hårdare. Konventionen om biologisk mångfald är världens viktigaste rättsakt i kampen mot förlusten av biologisk mångfald. Men det finns ett problem här: bristen på finansiella resurser är ett stort hinder för uppnåendet av konventionens mål. Jag vill därför uppmana både rådet och kommissionen att främja medel för bevarande av biologisk mångfald i alla relevanta budgetar inom ramen för deras behörighet. Jag vill framhålla vissa aspekter som betonas särskilt i resolutionsförslaget: erkännande av den ständiga förlusten av biologisk mångfald i EU, som nu är allmänt känd; förslaget om antagande av ett rimligt, rättvist, rättsligt bindande internationellt system för tillgång till genetiska resurser och fördelning av de vinster som uppstår genom utnyttjande av dem; främjande av tillämpning av befintliga åtaganden om bättre hållbar förvaltning och bevarande av biologisk mångfald i havet, för att skydda det mot destruktiva metoder och ohållbart fiske som påverkar marina ekosystem. Avslutningsvis vill jag säga att det är dags att vidta kraftfulla åtgärder och försöka lösa alla dessa problem, för även om jag tror att vi fortfarande hinner vet vi alla att vi, och den biologiska mångfald vi vill skydda, har tiden emot oss. Johannes Lebech: för ALDE-gruppen. - (DA) Herr talman! Det nionde COP-mötet om biologisk mångfald kunde knappast ha kommit lägligare. Under de senaste veckorna har det talats och skrivits mycket om biobränslen, och en sak är klar: biobränslen får inte produceras på bekostnad av den biologiska mångfalden. Vi tittar förstås just nu på kommissionens förslag till ett direktiv som kommer att främja användning av hållbar energi, inklusive biobränslen. Parlamentet måste se till att tydliga kriterier fastställs när det gäller miljömässig hållbarhet vid produktion av sådana biobränslen. Vi kommer inte att åstadkomma någonting i kampen mot global uppvärmning om vi minskar koldioxidutsläppen från bilar och samtidigt ökar koldioxidutsläppen genom att avverka skogar och växter för att producera olja, varigenom stora mängder koldioxid frigörs från marken. Mötet i Bonn blir ett bra tillfälle att betona vikten av att biobränslen produceras i enlighet med hållbarhetskrav både inom och utanför EU. Parterna gjorde 2002 ett åtagande att avsevärt minska förlusten av biologisk mångfald till 2010 på global, regional och nationell nivå. Det är viktigt att parterna fortsätter att arbeta mot detta mål. FN-konventionen om biologisk mångfald utgör den globala ramen för skyddet av den biologiska mångfalden. Tyvärr resulterar många internationella överenskommelser i en minsta gemensamma nämnare. Det är oacceptabelt när det gäller skyddet av naturen. EU måste sätta höga standarder för sig självt och försöka höja standarderna i internationella överenskommelser. EU måste också göra bättre ifrån sig när det gäller skyddet av den biologiska mångfalden. I dag är det ibland så att vi säger en sak och gör en annan. Det kan göra oss mindre trovärdiga. Kommissionen och medlemsstaterna måste emellertid pressa på för ett ökat skydd av den biologiska mångfalden, framför allt i skogs- och jordbruksområden, som utsätts för ett särskilt tryck när produktionen av biobränslen ökar. Hur kan vi se till att vi inte hamnar i en situation där vi tvingas välja mellan biologisk mångfald och biobränslen? Vi kan göra det genom att införa strängare krav. Då kanske båda målsättningarna kan nås. COP 9 kommer att bidra till att göra det möjligt. Zdzisław Zbigniew Podkański: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Bevarandet av den biologiska mångfalden är en utmaning för världen av i dag. Det handlar inte bara om skönhet utan också om naturens jämvikt och mänsklighetens bästa. Vi har i många år varit medvetna om problemet med kemisk förorening och andra skadliga effekter av civilisationen, t.ex. miljöförstörelse, klimatförändring, förorening, avskogning och skador på livsmiljöer. Växthuseffekten har blivit en aktuell fråga på sistone. Tyvärr har problemet med biologisk förorening orsakad av genetiskt modifierade organismer nonchalerats, och det rår vi alla för. Vi har försummat den omständigheten att kemisk förorening kan repareras med tiden, medan biologisk förorening ofta är oåterkallelig. Vi måste därför fatta ett entydigt beslut om huruvida vi är för biologisk mångfald eller för genetiskt modifierade organismer. Vi måste bestämma vad vi bryr oss mest om: människor och deras miljö eller intressena hos Monsanto och liknande företag som gör enorma vinster på genetiskt modifierade organismer. Om vi vill bevara den biologiska mångfalden måste vi också se till att de mest hotade naturliga arterna identifieras. Då skulle vi kunna fastställa mål för skyddet av dem och förhindra utrotning av andra arter i framtiden. Vi bör minnas att det är lätt att orsaka skada men ofta omöjligt att reparera den. Marie Anne Isler Béguin: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman! Det här är givetvis inte första gången vi diskuterar biologisk mångfald och ber rådet och kommissionen att försvara den biologiska mångfalden. Det är positivt att vi har lyckats få EU att prioritera klimatförändringen, men vi måste inse att konventionerna om biologisk mångfald och ökenspridning i viss mån ställs i skuggan av klimatförändringen. Vi vet hur viktig den biologiska mångfalden, eller i själva verket skyddet av naturen, är för vår egen överlevnad, för vi kan se att urholkningen av den biologiska mångfalden fortsätter, trots de åtgärder som vidtagits på europeisk eller global nivå - utrotningen av arter fortsätter. Vi måste inse fakta: det är möjligt att vi försöker göra något åt klimatförändringen, men detsamma kan inte sägas om arterna. När en art väl utrotats är det så det är - den är borta för alltid. Vi måste till fullo ta till oss denna fråga, dessa belägg. När vi exempelvis vet att vi har utmärkta redskap, t.ex. Natura 2000 och fågel- och livsmiljödirektiven, för att motverka försämringen av den biologiska mångfalden i EU, och när vi i dag ser att vissa medlemsstater fortfarande är ovilliga att genomföra och betala för Natura 2000, står det mycket klart att vi ännu har långt kvar. Jag hoppas därför innerligt att kommissionen kommer att fortsätta att stödja Natura 2000 och de två direktiven. Jag skulle vilja be er att i samband med Bonnkonferensen fastställa kriterier för biobränslen men också kräva och uppnå enighet om inrättande av en grupp mellanstatliga experter på biologisk mångfald, som IPCC för klimatförändringen, för vi kan hjälpa andra att införa verktyg som vi själva håller på att införa men som ännu inte införts hos dem. Jens Holm: för GUE/NGL-gruppen. - Det uppskattas att det finns ungefär 14 miljoner olika djur- och växtarter på jorden. Det säger något om vilken fantastisk planet vi har, vilket ansvar vi har att förvalta. Men den biologiska mångfalden är satt under hot. I dagsläget hotas över 30 000 arter av utrotning. Det främsta hotet är vi människor och det ekonomiska system som vi har byggt upp, som är baserat på ständig tillväxt och konsumtion. Det här tror man kan uppnås genom konkurrens i stället för planering, transporter i stället för lokal produktion. Inte undra på att vi står inför en klimatkatastrof och en biologisk utarmning. Vi skulle kunna vända den här utvecklingen. Att EU och dess medlemsländer har skrivit under FN-konventionen om biologisk mångfald är förstås bra och kan fungera som ett viktigt verktyg. Därmed åtar vi oss exempelvis att utarbeta handlingsplaner för att värna den biologiska mångfalden samt att etablera ett globalt nätverk för skyddade områden på land och till havs, bara som ett exempel. Men det mesta återstår att göra på EU-nivå. Själva grundfundamenten måste angripas, annars kommer vi aldrig att kunna lösa miljöproblemen. Jag vill belysa tre områden. Transportvansinnet - EU bygger på att inga hinder får införas mellan medlemsländerna. En vara ska produceras där det är billigast. Bara mellan 1993 och år 2000 ökade långtradartransporterna därför med hela 30 procent. När EU och medlemsländerna subventionerar infrastrukturen får alltid motorvägarna långt mer än vad hållbara transportmedel får. I det forna Östeuropa, alltså de nya medlemsländerna, bedriver EU en veritabel asfaltspolitik med gigantiska motorvägssubventioner. Det är järnvägen som ska stimuleras, inte motorvägarna. Så till kommissionen: Se över subventionspolitiken. På tal om subventioner så kan otroligt mycket göras åt jordbrukssubventionerna, 55 miljarder euro varje år. Subventioner som är direkt negativa för miljön borde inte betalas ut och jordbruksstödet borde öronmärkas för miljöåtgärder och ekologisk odling. Biologisk mångfald och klimatsmarta lösningar borde skrivas in som ett huvudmål för jordbrukspolitiken, inte maximal avkastning. Ett tredje grundproblem som måste angripas är den inre marknaden. Jag vet att det här är som att svära i kyrkan men EU kan helt enkelt inte fortsätta att låta marknaden vara överordnad en progressiv miljöpolitik. För några veckor sedan svarade EU-kommissionär Günter Verheugen mig att kommissionen under de senaste fem åren har dragit enskilda länder inför EG-domstolen 19 gånger rörande fall av miljö eller folkhälsa. Det riktigt skrämmande är att i alla dessa 19 fall har domstolen gått på kommissionens linje, det vill säga att medlemsländerna inte har fått vidta åtgärder för att skydda miljö eller folkhälsa. Menar vi verkligen allvar måste vi ha en miljögaranti värd namnet. Det har vi inte nu och dessvärre kommer vi inte att få det med Lissabonfördraget. Där kommer ju marknadspolitiken att ligga fast. Avslutningsvis: Vi kräver i vår resolution hållbarhetsstandarder för biobränsle. Jag skulle vilja passa på att fråga, kanske särskilt rådet: Är ni beredda att ta fram, inte bara miljömässiga krav på biobränsle, utan också sociala standarder på biobränsle för att exempelvis garantera drägliga löner, fackliga rättigheter etc. för det biobränsle som vi köper in till unionen? Johannes Blokland: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! För två veckor sedan företrädde jag utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och det tillfälliga utskottet för klimatförändringar vid miljörådets informella möte i Slovenien. Två huvudfrågor behandlades: hanteringen av klimatförändringen och skyddet av den biologiska mångfalden. Tonvikten låg på biologisk mångfald, biomassa och biobränslen med anknytning till biologisk mångfald i skogarna. Diskussionen gällde potentialen för energiförsörjning i biomassa från skogar, särskilt andra generationens biobränslen, och hållbarhetskriterier för användning av biomassa från skogar. Det var en lyckad konferens som jag vill tacka den slovenske ordföranden Janez Podobnik för. Vi kan se att många arter riskerar att utrotas på grund av avskogning och olaglig avverkning. Deras miljö förändras radikalt och de kan därför inte överleva. Skogarna är hem för en mängd olika växt- och djurarter. Skyddet av den biologiska mångfalden kräver därför att avskogningen stoppas i så stor utsträckning som möjligt. Det gäller inte bara i länder utanför EU, utan definitivt även i EU:s medlemsstater. Ett förnuftigt skogsbruk måste främjas, särskilt som skogarna också är mycket värdefulla på andra sätt. Avskogning orsakar även allvarlig jorderosion, framför allt i bergsområden, och stör vattenbalansen, som också har stor betydelse för den biologiska mångfalden. Den globala uppvärmningen kan också påverka antalet arter. Arternas utbredningsområden förändras i hög grad, vilket leder till att vissa arter hotas allvarligt, särskilt i de norra regionerna. Avverkning i tropiska områden verkar bidra till uppvärmningen, delvis därför att förmågan att lagra koldioxid minskar avsevärt. Undersökningar som offentliggjorts på senare år, t.ex. i Nature and Science, visar dock att en ökning av skogsmarken leder till större utsläpp av metan, en växthusgas som är 23 gånger starkare än koldioxid. Mer metan avges när temperaturen stiger och det blir mer solsken. Särskilt i de tropiska områdena avges mycket mer metan. När mer skog planteras ökar förmågan att ta upp koldioxid, men en del av detta koldioxidupptag motverkas alltså av en ökning av metanutsläppen. Balansen blir dock ändå positiv, framför allt i de icke-tropiska områdena. Till sist vill jag påpeka att de faktorer jag nämnt som påverkar den biologiska mångfalden negativt tyvärr förvärras av dagens produktion av biobränslen, som framför allt skadar de tropiska regnskogarna. Skogar med stor artrikedom ersätts av odlingar med mycket få arter. Dessutom uppstår negativa effekter med avseende på växthusgas, upptagningsförmåga och livsmedelspriser. Det gläder mig att detta tas upp i resolutionen. Vi måste under alla omständigheter vara försiktiga med andra generationens biobränslen. Talmannen: Att ni har skrivit ned det betyder inte att ni måste läsa upp det om det inte finns tid till det. Avril Doyle: (EN) Herr talman! Mot bakgrund av denna debatt och Earth Day i går vill jag framhålla det trängande behovet av större förståelse för begreppet biologisk mångfald och dess betydelse för vårt samhälle. Förståelsen för begreppet är mycket dålig. I stort sett alla jordens ekosystem och deras tjänster har genomgått en dramatisk omvandling till följd av mänsklig verksamhet. Förlusten av biologisk mångfald sker nu i snabbare takt än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, och det finns inga tecken på att processen kommer att avstanna. 2010 - knappast! Många djur- och växtpopulationer har minskat i antal och geografisk utbredning. Utrotning av arter är visserligen ett naturligt inslag i jordens historia, men människans verksamhet på senare år har gjort att utrotningen går minst hundra gånger snabbare jämfört med den naturliga takten. Inom grupper som studerats ingående hotas mellan 12 och 15 procent av arterna av utrotning, enligt IUCN:s röda lista. De mest hotade arterna är i allmänhet de som återfinns högre upp i näringskedjan, har låg populationstäthet, lever längre, fortplantar sig långsamt och lever inom ett begränsat geografiskt område. Inom många artgrupper, t.ex. amfibier, afrikanska däggdjur och fåglar på jordbruksmark, har det skett en minskning av populationsstorleken och den geografiska utbredningen för flertalet arter. Undantag beror nästan alltid på mänskliga ingripanden, t.ex. skydd i reservat, eller på att vissa arter trivs i mänskligt dominerade landskap. Människor måste göras medvetna om sitt tilltagande ekologiska fotavtryck, att det sträcker sig långt utanför EU:s gränser och att våra livsstilar får direkta konsekvenser för urbefolkningar i utvecklingsländerna. De flesta av oss har nu åtminstone en viss förståelse för klimatförändringens omfattning, men många har inte förstått kopplingen mellan klimatförändring och förlust av biologisk mångfald. På detta område tror jag definitivt att vi måste koppla samman arbetet inom ramen för konventionen om biologisk mångfald och partskonferensen om klimatförändringar. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att fråga om vi fortfarande behöver en separat partskonferens om biologisk mångfald. Vi bör ställa oss frågan, och jag deltog i COP förra året i New York. Ja, jag håller med om att åtgärder för lindring av och anpassning till klimatförändring, inklusive avskogning, måste främja den biologiska mångfalden. Jag välkomnar kommissionsledamot Margot Wallströms kommentarer i fråga om biologisk mångfald i haven. Här måste vi ta med kallvattenkoraller och berg på havsbotten, som rymmer rika och ofta unika ekosystem. Det finns enorma luckor i vår vetenskapliga kunskap om klimatförändringens inverkan i havsområden. Vi måste komma ihåg att mer än 70 procent av jordens yta täcks av hav, att 97 procent av allt vatten på jorden finns i haven och att haven utgör 99 procent av jordens levnadsutrymme. Jag ska avsluta nu, herr talman, för att inte höja ert blodtryck ytterligare. Låt oss vara uppriktiga mot varandra. De mål som sattes upp i Johannesburg för sex år sedan kommer att vara omöjliga att nå. Låt oss sluta lura oss själva och sluta prata. Anne Ferreira: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Miljöutskottet har antagit en utmärkt resolution, och jag hoppas att Europeiska kommissionen och medlemsstaterna kommer att ta hänsyn till de olika rekommendationer den innehåller, framför allt uppmaningen till ledarskap och övertygelse vid Bonnkonferensen, men också till åtgärder på det egna territoriet för att hejda förlusten av biologisk mångfald i EU till 2010. Jag vill ta upp tre av de punkter som behandlas i resolutionen. Den första är frågan om biobränslen, något som en del av mina kolleger i parlamentet redan nämnt. Biobränslen har stor miljöpåverkan på skogar och jordbruksmark, och deras utveckling kommer att få allt större konsekvenser för livsmedelstillgången. Det bör inte råda någon konkurrens mellan jordbruksprodukter som är avsedda som livsmedel och de som är avsedda för industrin, oavsett om det är för produktion av biobränslen eller för den agrokemiska industrin. Kopplingen mellan livsmedel och jordbruk måste tydligt fastställas. Nästa punkt gäller den biologiska mångfalden i havet. Vår hantering av denna fråga har varit mycket långsam. Jag stöder till fullo resolutionens uppmaningar till snabba åtgärder, framför allt för att upprätta skyddade havsområden. Den sista punkten gäller genetiskt modifierade organismer. Det finns nu undersökningar som visar deras negativa inverkan på miljön och framför allt på jordmånen. Vi vet att spridning av genetiskt modifierade organismer leder till att traditionella grödor förorenas, vilket gör det svårare att bevara den biologiska mångfalden. Dessutom är det bekymmersamt att det råder så stor industriell koncentration inom utsädessektorn och att den kontrolleras av några få multinationella företag. Kommissionen och medlemsstaterna får inte blunda för detta. Slutligen beslutade man vid partskonferensen i Curitiba i Brasilien i mars 2006 att behålla moratoriet för terminatorfrön. Det var ett utmärkt beslut, men nu kanske vi måste överväga om moratoriet är tillräckligt eller om vi kanske borde förbjuda användning av denna typ av genetiskt modifierade frön med endast en användning. Vad tänker kommissionen och medlemsstaterna göra vid partskonferensen i Bonn när det gäller dessa frågor? Har ni redan tankar om hållbarhetskriterier för biobränslen som skulle kunna läggas fram i Bonn? Marios Matsakis: (EN) Herr talman! I likhet med Avril Doyle tidigare trodde jag att jag hade längre tid på mig, men jag drar fördel av er generositet och nöjer mig med en och en halv minut. Biologisk mångfald är av avgörande betydelse för att säkra överlevnad för jordens ekosystem och upprätthålla en ovärderlig genpool av utmärkande artspecifika egenskaper. Parlamentet uttryckte på nytt sin oro för förlusten av biologisk mångfald i sin resolution av den 22 maj 2007 om denna fråga. Jag måste dock tyvärr säga att ett av de främsta hindren när det gäller att hejda förlusten av biologisk mångfald är avsaknaden av effektiva åtgärder från både kommissionens och rådets sida. Båda ger intryck av att främst intressera sig för frågan i teorin och att i praktiken sakna vilja och beslutsamhet när det gäller att se till att de relevanta direktiven tillämpas till fullo i realiteten och att både internationella och nationella åtaganden fullgörs. Låt oss hoppas att kommissionen och rådet i detta sena skede kommer att agera beslutsamt och konstruktivt för att bidra till ett effektivt skydd av den biologiska mångfalden, delvis genom att inta en fast hållning vid den kommande konferensen i Bonn. Talmannen: Herr Matsakis! Både Avril Doyle och er grupp hade faktiskt uppgett den tid jag tilldelat, så det handlar om er grupps presentation och deras bristande kommunikation med er. Jag har nämligen alltid tillämpat regeln att en ledamot som talar ett annat språk än sitt eget alltid får extra tid - och det gäller inte bara om ledamoten talar engelska. Hiltrud Breyer: (DE) Herr talman! Alla vi som talat här har gett uttryck för vårt engagemang för ett ökat artskydd och större biologisk mångfald. Vi vet att naturskyddsdirektiven och det nät av naturskyddsområden som Natura 2000 bildar är en framgångssaga för EU. Men alla dessa vackra ord och alla åtaganden får inte avleda uppmärksamheten från det faktum som ni nämnde, fru kommissionsledamot, nämligen att det inte bara är klimatfrågan som dominerat rubrikerna - det har tyvärr även art- och naturskyddet gjort. Alltför ofta framställs hotade arter som olägenheter som hindrar eller försvårar byggprojekt. Jag tycker därför det är skamligt att det i Tyskland av alla länder, som kommer att stå värd för partskonferensen, finns konservativa regeringar i vissa förbundsländer, t.ex. Hessen och Niedersachsen, som har inlett ett initiativ i förbundsrådet som utgör ett angrepp på denna framgångssaga i EU. Tyskland saknar fullständigt trovärdighet när man efterlyser fler naturskyddsområden och mer skydd av hotade arter i fattigare länder, samtidigt som man försöker urvattna naturskyddet i EU. Och tyvärr är det inte bara Tyskland! Helt plötsligt höll den liberala gruppen i Europaparlamentet också ett seminarium om denna fråga. Edmund Stoibers angrepp på naturskyddet i Europa genomfördes på exakt samma sätt, under sken av ”förenkling”. Jag förväntar mig att ni, fru kommissionsledamot, på nytt gör ett tydligt åtagande gentemot EU om att alla försök ... (Talmannen avbröt talaren.) Péter Olajos: (HU) Tack, herr talman. Marios Matsakis har redan nämnt genomförandeproblemen, och jag vill bara ge några exempel. I Europa och det karpatiska bäckenet blir skyddet av våra skogar en allt större utmaning. På vissa platser sätts skogarna i brand, på andra håll utplånas de eller blir helt enkelt stulna. I Karpaterna eller exempelvis i Sajólád, har 30-40 procent av skogarna redan stulits. Olaglig avverkning minskar den biologiska mångfalden, orsakar erosion och svarar för 20 procent av utsläppen av växthusgaser. För att kräva ett stopp för detta skickade fyra av våra kolleger i Europaparlamentet en skriftlig förklaring till kommissionen om en lag enligt vilken endast timmer och produkter från träd som fällts under lagliga och kontrollerade former skulle få säljas i EU. Jag vill be mina kolleger i parlamentet att underteckna och stödja förklaringen från den 23:e. Att bevara den biologiska mångfalden är ett viktigt nationellt mål. Den ungerska regeringen försummar Natura 2000-områdena så till den grad att det centraleuropeiska rallyt, som ingår i Dakarserien, den här veckan - när vi firar Earth Day - obehindrat fick gå genom områden med ökat miljöskydd, och till och med genom Natura 2000-områden. Det gjordes ingen miljökonsekvensbedömning, inga planer för sanering eller skydd, och det utfärdades inte ens något tillstånd att arrangera tävlingen. Ingen inkomst kan kompensera för de skador på miljön som blir följden av detta. Men vi lyckas inte bättre med fåglarna heller. Det är bara två veckor sedan Europeiska kommissionen skickade en skriftlig varning till Ungern. Det gjorde man därför att Ungern inte infört några nationella bestämmelser om skydd för vilda fåglar. Jag vill dock inte bara nämna dåliga exempel. På mitt initiativ undertecknades nyligen också i Ungern en unik, frivillig europeisk överenskommelse om att hejda den förlust av fågelliv som orsakas av luftburna elledningar. Inom ramen för detta projekt för en himmel utan hinder enades allmänheten, elindustrin och staten om att ledningar, isolering och så vidare skulle arrangeras på så sätt att det till 2020 skapas en säker ”himmelskorridor” för fåglar i Ungern. Det är en banbrytande överenskommelse av oerhörd betydelse, som förtjänar EU:s uppmärksamhet och stöd. Tack. Magor Imre Csibi: (RO) Vid mötet i Bonn med parterna i konventionen om biologisk mångfald kommer även frågan om skogarnas biologiska mångfald att diskuteras. Detta är ett känsligt ämne där man ännu inte kommit fram till någon hållbar lösning. Skogarnas biologiska mångfald hotas av olaglig avverkning över hela världen. Följden blir en avsevärd och i de flesta fall oåterkallelig minskning av den biologiska mångfalden. Avskogning är dessutom den faktor som har tredje störst betydelse för den globala uppvärmningen. I resolutionen från november 2007 om handel och klimatförändringar redogjorde utskottet för internationell handel för sin ståndpunkt i fråga om skogsskövlingens stora konsekvenser för klimatet, de långsiktiga ekonomiska vinsterna och betydelsen av att låta skogarna förbli intakta. Jag uppskattar också EU:s initiativ gällande handlingsplanen för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel. Jag har nämnt EU-åtgärder som tyvärr inte leder till de planerade resultaten. När det gäller genomförandet av handlingsplanen var det t.ex. 70 procent av EU-länderna som inte lyckades genomföra några konkreta åtgärder förrän i april 2007. Vi måste snarast möjligt finna en global lösning. Jag vill uppmana EU:s delegater till Bonnkonferensen att stödja utarbetandet av en standarddefinition av vad som menas med olaglig avverkning, som kan bidra till ett rationellt utnyttjande av skogarna. Dessutom vill jag uppmuntra till diskussioner om inrättande av en global mekanism för att övervaka skogsavverkning och virkeshandel Richard Seeber: (DE) Herr talman! EU:s motto är ”förenade i mångfalden”, men som vi vet har denna mångfald i naturen minskat på ett oroväckande sätt under de senaste 150 åren. Förlusten sker nu mellan 1 000 och 10 000 gånger snabbare än genomsnittet under jordens historia. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) har i dag en förteckning över omkring 15 600 utrotningshotade arter världen över. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) uppskattar att de länder som är de största producenterna av vete och majs har förlorat mer än 80 procent av sina ursprungliga sorter, och dessa siffror utgör bara toppen på ett isberg, för vi vet att bara omkring 1,7 miljoner av jordens uppskattningsvis 13 miljoner levande arter hittills har identifierats och beskrivits. Vi vet också att klimatförändringen förvärrar situationen. Vi är dock lika medvetna om att denna förlust av biologisk mångfald minskar vår förmåga att framför allt hantera klimatförändring, så vi står inför ett riktigt besvärligt problem. Jag måste därför tyvärr ställa följande fråga till kommissionen: Varför integrerar vi inte ett hållbarhets- och artmångfaldsperspektiv inom alla våra politikområden? Varför bedriver vi inte mer forsknings- och utvecklingsarbete gällande arters, och givetvis människors, samlevnad? Den som följder denna debatt skulle kunna få intrycket att det räcker att upprätta några livsmiljöområden och att skydda fåglar. Men det är bara toppen på isberget. Varför lyckas vi inte engagera medborgarna i arbetet med dessa frågor, som vi alla måste bidra till att lösa? Kommissionen måste göra sin läxa här, och detsamma gäller oss här i Europaparlamentet, liksom rådet. Det är inte alls tillräckligt att bara åka på konferenser och underteckna förklaringar. Det är dags att agera, och det betyder att agera tillsammans! Anders Wijkman: (EN) Herr talman! Om det är en sak som bör göras för att hejda förlusten av biologisk mångfald är det enligt min mening att stoppa skövlingen av tropiska skogar. Varje år försvinner mellan 14 och 15 miljoner hektar. Vi har diskuterat den här frågan i åratal utan att göra några egentliga framsteg. Det verkliga problemet är att ekosystemtjänsterna, oavsett om vi talar om kolsänkor, biologisk mångfald eller reglering av det regionala klimatsystemet eller hydrologiska systemet, inte har något verkligt värde på marknaden. Det är en brist i vår ekonomiska modell, och så länge vi inte kompenserar skogsägarna för dessa värden - så att det inte är lönsammare att avverka skog än att låta den stå kvar - kommer avskogningen att fortsätta i samma takt. Det finns en lösning: att låta skogarna omfattas av utsläppshandeln. Kommissionen motsätter sig emellertid detta, och ni har era skäl. Problemet är att ni inte ger något alternativ, och vi vet alla att de finansiella resurserna för konventionen om biologisk mångfald är mycket begränsade - och det blir förmodligen inga i framtiden heller. Jag vet att kommissionen bryr sig lika mycket om avskogningen i tropikerna som alla vi andra gör, men problemet är: Vilket är ert alternativ? Vi behöver ett paket. Vi behöver en övergripande strategi för klimatförändring, kolsänkor, biologisk mångfald och skydd för de fattigas levebröd. För detta krävs ett nära samarbete mellan GD Miljö och GD Utveckling. Det har vi inte sett hittills. Var snälla och ge oss ett alternativ så att vi har något framför oss som vi kan diskutera - annars är jag rädd att avskogningen kommer att fortsätta, liksom förlusten av biologisk mångfald. Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Jordbruksproduktionen har intensifierats för att kunna möta den ökade efterfrågan på jordbruksprodukter och råmaterial som produceras för andra ändamål än konsumtion. Denna intensifiering har främst sin grund i produktionen av biobränslen och biomassa. Vi vet att ett intensivt jordbruk skadar den biologiska mångfalden. Mot denna bakgrund uppstår frågan om hur bevarandet av biologisk mångfald kan kombineras med en intensiv utveckling av ekonomi och infrastruktur. En modern förvaltning av den biologiska mångfalden kräver ökad övervakning av de processer som utvecklas och tillräckliga investeringar i vetenskaplig forskning. Den ekonomiska utvecklingen har gett oss vinster, och vi bör därför använda delar av vinsterna för att upprätthålla den biologiska mångfalden. I grund och botten måste vi inse att bevarande och skydd av miljön kräver insatser på både global och lokal nivå. Var och en av oss måste agera som individer, och detsamma gäller hela sektorer av ekonomin. Det är en utmaning för oss alla. Paul Rübig: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det vore intressant att höra om kommissionen, i samband med hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken, redan funderat över hur vi kan gå vidare på det här området, särskilt inom nästa budgetram. Faktum är att förnybar energi och biobränslen givetvis är stora utmaningar för oss, och de bör ingå i finansieringsramen för hälsokontrollen. Detta kommer att få stor betydelse även för utvecklingen när det gäller koldioxid, som vi naturligtvis är skyldiga att minska enligt Kyotoprotokollet. Min specifika fråga är denna: Vilka förslag kommer kommissionen att lägga fram på det här området? Hubert Pirker: (DE) Herr talman! Vi diskuterar hur den biologiska mångfalden ska bevaras för den kommande generationen, samtidigt som vi vidtar åtgärder som är fullständigt kontraproduktiva. Efter den inledande euforin kring produktionen av jordbruksdiesel vet vi nu att den har kontraproduktiva effekter, inte bara därför att det krävs 9 000 liter vatten för att producera en liter jordbruksdiesel och därför att den ger upphov till utsläpp av dikväveoxid, som är mycket farligare än koldioxid. Vi vet även att odlingen av energigrödor äventyrar och till och med förstör artmångfalden. Överväger ni, mot bakgrund av dessa nya resultat och för att bevara den biologiska mångfalden, att upphäva de beslut som vi fattat om tillsats av jordbruksdiesel i konventionella bränslen? Överväger ni investeringar i ny forskning, och kanske utveckling av en annan strategi, eftersom vi nu känner till de negativa effekterna och resultaten? Janez Podobnik: rådets ordförande. - (SL) Jag vill till att börja med tacka er för en mycket engagerad debatt. Jag håller med er om att det är en verklig konst att tala kortfattat, översiktligt och enkelt om ett så allvarligt och komplext problem som den biologiska mångfalden. Det är ett av skälen till att ni, herr talman, hade svårt att få med allt på den tid som avsatts för debatten. Låt mig kort kommentera er debatt. Jag börjar med det första påståendet, som var en bekräftelse av rådets ståndpunkt att klimatförändringen och effekterna för den biologiska mångfalden hänger samman och samverkar. Era inlägg var omfångsrika och ni tog upp ett antal frågor som täckte det smalare ämnet för mötet i Bonn. Det handlade också om livsstilen för den moderna 2000-talsmänniskan - avfalls- och transportpolitik, frågan om hållbar produktion, hållbar konsumtion och så vidare. Jag kan med personlig övertygelse försäkra er om att EU har bra mekanismer och att åtgärderna är på plats. Jag sa redan i mitt inledande anförande att vårt främsta mål var att vara på plats i Bonn och sträva efter genomförande, närma oss verkligheten och fortsätta på vår väg från ord till handling. Ni frågade om finansiella resurser. Vi har fastställt och kommit överens om finansiella mekanismer på EU-nivå. Jag vill betona att rådet i Bonn kommer att arbeta för nya och innovativa finansiella resurser. Här menar jag globalt och inte bara på EU-nivå. Jag vill framhålla behovet av att koppla samman de sektorer som har betydelse för den biologiska mångfalden. Framför allt vill jag betona den privata sektorns roll. De tre ordförandeskapen - det tyska, det portugisiska och det slovenska - har försökt se till att frågan om den privata sektorns delaktighet i problemet med den biologiska mångfalden tas upp i Bonn. Konferensen om näringslivet och den biologiska mångfalden i Portugal var mycket framgångsrik. Vi hoppas att vi i Bonn kommer att bygga vidare på de lösningar som föreslogs i Portugal. Jag vill tacka Johannes Blokland, som nämnde miljöministrarnas informella möte i Ljubljana. Johannes Blokland deltog som företrädare för era två utskott, och det vill jag tacka honom för. Vi tog upp frågan om skogarna, hållbart utnyttjande av skogarna, deras betydelse för den biologiska mångfalden och möjligheten att använda dem för produktion av biomassa och andra generationens biobränslen. Jag vill tala om för er att rådet är medvetet om allvaret och svårigheterna när det gäller hållbarhetskriterier i samband med produktion av biobränsle och biomassa. Det var också därför vi kom överens med kommissionen och samarbetade om bildandet av en arbetsgrupp som, vid Corepers möte nästa månad, kommer att föreslå bra lösningar när det gäller hållbarhetskriterier för produktion av biobränslen. De kommer sedan att ingå i båda de direktiv som nu håller på att antas. Jag vill särskilt tacka alla dem som, vid sidan av sociala effekter och negativa effekter av produktion av biobränslen, också nämnde deras inverkan på den biologiska mångfalden. Det är något vi ibland glömmer. Jag vill avsluta denna korta kommentar med att upprepa att vi på global nivå arbetar med att upprätta ett nät av skyddade regioner på land och till havs. EU har ett utmärkt och effektivt instrument kallat Natura 2000, och det är viktigt att det genomförs konsekvent på nationell och europeisk nivå. Margot Wallström: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Jag tror att denna livliga och initierade debatt speglar parlamentets intresse för dessa frågor. Jag vill tacka er för det. Jag vet bestämt att jag talar för kommissionsledamot Stavros Dimas när jag tackar er för det intresse parlamentet visar för dessa frågor. Jag känner igen en del gamla kolleger i kampen för miljöskydd och biologisk mångfald. Homo sapiens som ras är intressant, för vi kan flyga till månen, vi kan bedriva masskommunikation med hjälp av informationsteknik och vi kan definitivt prata. Men vi kan inte skapa en noshörning eller en ål eller en liten blå blomma, och när dessa skapelser försvinner är de borta för evigt, som ni med rätta påpekat. Låt mig bara kommentera några saker som jag tycker är av principiellt intresse. Först och främst frågan om biobränslen, för den debatten är också mycket livlig just nu i alla medier, och ett stort problem och en utmaning för oss alla. Som ni vet enades Europeiska rådet om detta mål på 10 procent för biobränslen på mycket tydliga villkor, och vår ståndpunkt i EU är att vi vill ha hållbara biobränslen som inte har några negativa konsekvenser för miljön eller livsmedelsproduktionen. Vi i kommissionen ser de långsiktiga fördelarna med biobränslen i form av mindre koldioxidutsläpp, för vi måste minnas att alternativet i dag är olja. Försörjningstrygghet och jordbruk: nya möjligheter kan uppstå till följd av de principer som fastställts. Ett begränsat mål på 10 procent, handfasta hållbarhetskriterier och strävan efter andra generationens biobränslen - det är den verkliga utmaningen: att se till att vi så snabbt som möjligt kan börja använda andra generationens biobränslen. Men vi måste också agera på internationell nivå i dessa frågor, se till att det finns hållbarhetskriterier och att livsmedelskrisen inte förvärras. Som svar till Anders Wijkman vill jag också säga att hela frågan om avskogning kommer att behandlas i ett meddelande, såvitt jag förstår i sommar eller tidigt i höst, så den frågan kommer också att tas upp vid förhandlingarna. Samtidigt är det nödvändigt att fånga upp hela den debatt som pågår nu och se till att vi förbereder oss för en bra diskussion och ett bra beslut om avskogning. Det måste också förberedas inför klimatförändringsförhandlingarna. Till Avril Doyle vill jag också säga att huvudsaken kanske inte är att försöka kombinera förhandlingarna vid de olika partskonferenserna utan i stället att se till att vi maximerar de ömsesidiga vinsterna både när vi genomför åtgärder i kampen mot klimatförändring och när vi arbetar för att nå våra mål i fråga om biologisk mångfald. Jag tror alltså att det är vad vi måste göra nu, särskilt när det handlar om att skydda tropiska skogar och se till att vi får dessa hållbarhetskriterier för biobränslen. Vi bör alltså inte sträva efter det som vi redan vet är omöjligt eller skulle leda till en politisk situation som är omöjlig både administrativt och på andra sätt, utan i stället inrikta oss på genomförandet. Det gäller hela debatten om lagstiftning, reglering och ambitiösa mål. Vi har dem. Vi har dem redan, men nu handlar det om att genomföra dem och, naturligtvis, som jag försökte säga, arbeta med de sju punkter som vi inriktar oss på i förhandlingarna, så att vi även arbetar internationellt med våra partner för att få en god vetenskaplig grund som vi sedan kan omsätta i praktiken. Det är vad jag kan säga generellt sett. Slutligen handlar den handlingsplan som upprättats just om integrering av flera perspektiv, och om att se till att vi också tittar på den gemensamma jordbrukspolitiken. I detta hänseende tror jag att det återigen handlar om att se till att vi kan övertyga både medlemsstaterna och alla våra institutioner om att göra allt för att nå våra mål. Nu ska jag inte ta mer tid i anspråk. Jag är väl medveten om vikten av att hålla sig till tidtabellen, så jag vill än en gång tacka er för debatten och även försäkra er om att kommissionsledamot Stavros Dimas har för avsikt att personligen delta i ministerdelen av COP 9. Jag är övertygad om att han ser fram emot att få se en del av er där, och jag räknar med ert stöd för ett positivt resultat av dessa viktiga möten. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Genowefa Grabowska : skriftlig. - (PL) Jag stöder helt och hållet den aktuella resolutionen. Den nionde partskonferensen om FN-konventionen om biologisk mångfald ska hållas i Bonn i maj 2008. Företrädare för olika länder kommer att bedöma den förlust av biologisk mångfald som äger rum världen över. Deltagarna kommer också att diskutera ett rättvist och ärligt sätt att fördela de vinster som uppstår genom utnyttjande av genetiska resurser. Förlusten av skogarnas biologiska mångfald får särskilt negativa konsekvenser. Den har betydelse för avskogningstakten och påskyndar klimatkrisen. Även jag är rädd för att klimatförändringen kommer att leda till en ytterligare försämring av den biologiska mångfalden i världen och resultera i miljöförstöring och utrotning av vissa arter. Detta kommer i sin tur att inverka negativt på den mänskliga utvecklingen och fattigdomsbekämpningen. Det är redan känt att 20 procent av världens koldioxidutsläpp har sin grund i avskogning och skogsutarmning. Mot denna bakgrund äventyras EU:s trovärdighet allvarligt till följd av medlemsstaternas ineffektiva genomförande av lagstiftning som gäller biologisk mångfald och direktiv som de om fåglar och livsmiljöer. Motståndet mot vissa politiska åtgärder får liknande negativa konsekvenser. Som exempel kan jag nämna de otillräckliga insatserna för att fullgöra åtaganden som syftar till att stoppa förlusten av biologisk mångfald på EU:s territorium till 2010. Det finns också en ovilja att inleda förhandlingar om instrument för att möjliggöra tillgång till och fördelning av vinster, och en ovilja att anslå ytterligare riktade medel för att genomföra konventioner i utvecklingsländer.

sv

Avbrytande av sessionen Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Jag vill önska alla bon appétit, särskilt våra besökare från London. Som ni har fått höra kommer de från den vackraste staden i världen, som är huvudstad i det vackraste landet. En dag inser de kanske att denna stad också ligger i en av de vackraste världsdelarna. Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 12.20.)

sv

Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer(debatt)

sv

Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt Talmannen: Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt. Petya Stavreva: - (BG) Herr talman, ärade kolleger! En av de största utmaningar som Bulgarien står inför är ett öppet utnyttjande av medel från EU-fonderna. Vårt land har uppvisat allvarliga brister i arbetet med föranslutningsprogrammen, vilket lett till att hundratals miljoner euro blockerats inom Phare-, Ispa- och Sapardprogrammen. Blockeringen av medel är en allvarlig signal från Europeiska kommissionen, som den bulgariska regeringen måste tolka på rätt sätt, och man måste vidta de brådskande åtgärder som utlovats. I likhet med våra europeiska partner måste alla bulgariska medborgare visa större fasthet och beslutsamhet i kampen mot korruption och organiserad brottslighet, och för att få till stånd tillförlitliga, effektiva kontroller av hur EU-medlen används. Vi har inte råd med några felstarter när det handlar om finansiella resurser från EU:s strukturfonder, för det skulle bli ödesdigert för utvecklingen av Bulgariens ekonomi, dess jordbruk, infrastruktur och små och medelstora företag, och i slutändan för den oerhört viktiga höjningen av bulgarernas levnadsstandard. Tyvärr är det vanliga medborgare, och inte de som styr landet, som främst drabbas av felen och bristerna i vårt lands utnyttjande av EU-medel. När vi anslöt oss till Europeiska gemenskapen fick vi möjlighet att utnyttja EU-medel, men vi måste göra det i enlighet med EU:s regler. Det ligger även i det nationella intresset. Därför får vi inte lura oss själva att tro att vi kan rätta till våra misstag utan att reformera systemet. Iliana Malinova Iotova: (BG) Mina damer och herrar! Världen står inför en finanskris vars omfattning och konsekvenser ingen ännu kan göra några korrekta förutsägelser om. Den jämförs rentav med den stora depressionen i 1920-talets USA. Just nu måste vi agera tillsammans för att ta oss ur krisen. Ett år före valet, i ett krisläge, står vi inför ett viktigt test. Folk kommer antingen att övertygas om att EU-projektet har en mening och spelar en roll, eller också blir effekten den motsatta och deras skepsis förstärks. I det här läget behöver vi ett undertecknat Lissabonfördrag mer än någonting annat. Våra gemensamma insatser hittills börjar redan ge de första positiva resultaten. Vi bör fortsätta med dessa insatser i åtminstone tre riktningar, för även om en stabilisering av banksektorn är det allra viktigaste är det inte tillräckligt i sig. Just nu behandlar vi bara symptomen utan att göra något åt orsakerna. Framtidens EU-lagstiftning måste innefatta stärkta mekanismer för kontroll och reglering av finansmarknaderna. Vi behöver ett storskaligt paket med konkreta åtgärder som lindrar krisens inverkan på ekonomin, tillverkningen och framför allt det sociala området. Och sist men inte minst behöver vi ett separat, specifikt åtgärdsprogram för de nya medlemsstaterna, som ännu inte nått samma utvecklingsnivå som EU:s finansmarknader men hotas av de indirekta följderna av krisen: sjunkande investeringar, stigande kreditkostnader och minskande export. Alexander Alvaro: (DE) Herr talman! Både före och efter valet till Europaparlamentet kommer vi att få höra det vanliga beklagliga omdömet att EU är för långt från sina medborgare. Jag undrar vad Europaparlamentet gör åt detta. För en tid sedan gjorde en kollega och jag en framställning via Internet, som behandlas i utskottet precis som andra framställningar. Ungefär en och en halv miljon människor har undertecknat denna framställning på Internet - en siffra som på ett ungefär motsvarar Estlands befolkning. Efter påtryckningar från ordföranden för utskottet för framställningar, Marcin Libicki, hänsköts frågan till talmanskonferensen med en begäran om en debatt i parlamentet om hur framställningar via Internet i princip ska behandlas. Det bör inte ha någon betydelse att framställningen i fråga gäller parlamentets säte, eftersom vi ofta diskuterar kontroversiella frågor - och jag är också medveten om att alla inte tycker som jag. Men det är motsägelsefullt att inte tillåta en sådan debatt samtidigt som man klagar på att EU är så långt från sina medborgare. Jag skulle vilja att talmanskonferensen gjorde något åt detta och att man kanske hade det i åtanke nästa gång man beklagar sig över EU:s avstånd från sina medborgare. Hanna Foltyn-Kubicka: (PL) Herr talman! Den ekonomiska krisen i de europeiska och globala ekonomierna kanske kan få vissa överentusiastiska individer att sansa sig. Krisen ger oss mer än ett skäl att inte bygga den nordliga gasledningen. Jag hoppas att den ekonomiska statistiken till sist övertygar dem som vägrar låta sig påverkas av geopolitiska argument som att det är oklokt att göra sig beroende av en enda leverantör av energiresurser, av behovet av intern solidaritet mellan EU:s medlemsstater eller av det verkliga hotet mot Östersjöns ekosystem. Det är allmänt känt att det är betydligt dyrare att bygga och använda en rörledning på havsbotten än att välja det landbaserade alternativ som föreslagits. Gazprom har inte övervägt en alternativ sträckning genom politiskt och ekonomiskt stabila länder som alla tillhör Nato eller EU. Det tyder på att investerarna har vad som bäst kan beskrivas som tvivelaktiga avsikter. Moskvabörsen har drabbats särskilt hårt när världens fondbörser kollapsat. Svårigheterna där kan kanske fortfarande åstadkomma mer än alla de förnuftsargument som lagts fram, inklusive Europaparlamentets yttrande där man efterlyser ett allvarligt övervägande av den landbaserade sträckningen för denna satsning. Det finns ett polskt ordspråk i samma anda som ”vart moln har en silverkant”, men det här molnet är verkligen mycket mörkt. Tunne Kelam: (EN) Herr talman! I förra veckan rapporterade Amnesty International om ett eventuellt mordförsök på den ryska advokaten och människorättsförsvararen Karina Moskalenko. Små kvicksilverkulor hittades i hennes bil. Karina Moskalenko har vunnit omkring 30 mål för ryska medborgare mot den ryska staten i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, och det var här i Strasbourg som man försökte förgifta henne. Nästa dag skulle hon företräda familjen till den mördade Anna Politkovskaja vid en domstolsförhandling i Moskva. Efter en rad mord på oberoende journalister i Ryssland verkar det nu vara de oberoende advokaternas tur. Det är därför angeläget att vi visar solidaritet på ett så kraftfullt sätt som möjligt, för att försvara de människor som hjälper dem som inte kan hjälpa sig själva. Ioan Mircea Paşcu: (EN) Herr talman! Det verkliga testet för alla institutionella strukturer, även EU, sker i kristider, och i sådana tider befinner vi oss nu. Integrationen av de så kallade nya medlemmarna är inte fullständig, Lissabonfördraget har ännu inte ratificerats av alla medlemsstater och vårt beroende av importerad energi ökar. De gemensamma insatser som är nödvändiga kommer ofta till stånd långsamt och med svårighet, eftersom medlemmarna föredrar ett individuellt förhållningssätt. Om vi låter det senare ta överhanden över det förra är vår union i stor fara - oavsett den moraliska aspekten att de som har dragit störst nytta av den har en större skyldighet att se till att den blir starkare i stället för svagare. Detsamma gäller även Nato. Nu mer än någonsin behöver vi gemensamma analyser, gemensamma insikter, gemensamma ståndpunkter och gemensamma insatser med avseende på de allt större utmaningar vi ställs inför. Låt oss göra detta, så att vi inte anklagas för att förstöra det mest anmärkningsvärda exemplet på framgångsrikt samarbete på en kontinent som alltför länge härjats av krig. Fiona Hall: (EN) Herr talman! Med tanke på att förbättrad energieffektivitet är det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen, och med tanke på att det, enligt direktivet från 2006, är meningen att den offentliga sektorn ska vara en föregångare på det här området, är jag besviken över att det inte skett några förbättringar av energieffektiviteten i samband med de omfattande reparationerna av parlamentets byggnad i Strasbourg. Jag skulle vilja veta var byggnadens energicertifikat förevisas. Dessutom är det fullständigt inkonsekvent att myndigheterna gett parlamentsledamöterna tillåtelse att i parlamentets korridorer underteckna en modell av en tjur i naturlig storlek till stöd för den skriftliga förklaringen mot tjurfäktning, men inte ett plakat till stöd för den skriftliga förklaring där man kräver ett enda säte för Europaparlamentet. Ett enda säte är det bästa sättet att minska vår energianvändning och spara 200 miljoner euro om året. Seán Ó Neachtain: (GA) Herr talman! Europeiska kommissionen bör nu se över hur livsmiljödirektivet fungerar i EU. Jag anser att direktivet tillämpas alltför strikt och att det nu krävs större flexibilitet. Direktivets genomförande hindrar stora infrastrukturprojekt på västra Irland, och följderna av detta har drabbat Galway Citys yttre förbifartsled. Det finns ett trängande behov av den här vägen, och staden såväl som Galways befolkning kommer att drabbas om projektet inte blir av. Det var aldrig meningen att detta direktiv skulle hindra stora offentliga bygg- och anläggningsarbeten. Kommissionsledamot Stavros Dimas måste nu agera och se över direktivet för att se till att det inte stör viktiga projekt som skulle kunna stärka regionens ekonomi. Brigitte Fouré: (FR) Herr talman! I flera veckor har en allvarlig finanskris pågått i världen. Det har ofta sagts att den har sin grund i den otyglade kapitalismens excesser, jakten på vinst som inte baseras på någonting konkret och bristen på reglering av vårt finanssystem. Och den analysen är givetvis helt riktig! Mindre tonvikt har dock lagts vid den turbulens som skulle ha drabbat vår valuta utan EU:s ekonomiska och monetära politik. Euron har - såsom påpekats - stått emot krisen mycket bättre än marken, francen eller liran skulle ha gjort. Det står också helt klart att de beslut som Eurogruppen fattade för åtta dagar sedan, på initiativ av ordföranden för Europeiska unionens råd, har haft omedelbar effekt på finansmarknaderna. Åtgärder måste givetvis vidtas för att förhindra att en ny finanskris uppstår i framtiden. Men för att vara effektiva måste de vidtas på EU-nivå. Denna kris visar oss att EU är starkt när det står enat. Den visar oss - om det skulle behövas - att de institutionella förbättringar som Lissabonfördraget innebär behövs mer än någonsin. Vad vi behöver är alltså mer EU och ett bättre EU. Antonio Masip Hidalgo: (ES) Atlético Madrid, dess fans och till och med den spanska polisen behandlas illa av det europeiska fotbollsförbundet Uefa. Problemet är dock större än så, eftersom dessa federativa organ ofta ökar sanktionerna när människor vänder sig till de vanliga domstolarna. Denna medeltida tanke på en lag för mig och en annan för dig är oförenlig med vår lagstiftning och EU-institutionerna. Därför måste vi reagera. Till sist måste vi faktiskt reagera eftersom dessa egenmäktiga medeltidstyranner måste rätta sig efter lagen och de vanliga förfarandegarantierna i vårt EU. Magor Imre Csibi: (RO) Det lagstiftningsförslag som Europeiska kommissionen lade fram i förra veckan gällande olaglig skogsavverkning borde ha inneburit en stor seger för alla dem som genom åren arbetat aktivt mot olaglig röjning. Kommissionen har dock valt en minimalistisk, ja rentav idealistisk, lösning på ett högst påtagligt problem Det finns ingen norm för certifiering av timmers laglighet. Leverantörerna är inte skyldiga att bevisa att deras produkter är lagliga. Inte ens innehav och försäljning av detta timmer erkänns direkt som straffbara handlingar. När vem som helst obehindrat kan upprätta normer och det inte finns någon oberoende offentlig mekanism för att övervaka denna verksamhet är det enda EU gör att uppmuntra dagens olagliga hantering. Det är en skandal att vi klappar oss själva på axeln och säger att vi gjort ett gott arbete, när kontrollen av lagligheten för timmer från EU:s marknad i själva verket fortfarande är oerhört slapp. Europaparlamentet måste inta en mer beslutsam hållning i sin kamp för att stoppa okontrollerad röjning. I denna anda uppmanar jag kolleger från alla politiska grupper att samarbeta för att väsentligt förbättra kommissionens förslag. Det är bara genom att anta en tydlig, effektiv lag som vi kommer att kunna sända ett kraftfullt budskap till leverantörerna om att vi inte kommer att tillåta den olagliga timmerhandeln i EU. Ioannis Varvitsiotis: (EL) Herr talman! Premiärministern i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Nikola Gruevski, försökte väcka stor uppståndelse i förra veckan, till och med i Bryssel. Omständigheterna är klara: Fyra journalister från f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, som försökte rapportera om reaktionerna hos en liten grupp på de militärövningar som hölls i området, eskorterades till polisstationen för att få sina identiteter kontrollerade, eftersom de inte hade sina id-kort med sig. De hölls på polisstationen i bara 20 minuter. Jag anser att Nikola Gruevskis agerande är fullständigt oacceptabelt. Jag vill också fördöma Nikola Gruevskis agerande då han hindrade grekiska militärenheter, som ingick i Natos militära styrka som var på väg till Kosovo, att passera genom Skopje för några dagar sedan. Och samtidigt vill han gå med i Nato. Evgeni Kirilov: (EN) Herr talman! I förra veckan besökte jag Azerbajdzjan med Europaparlamentets delegation för att övervaka presidentvalet, som till större delen hölls i enlighet med demokratiska normer. Vi hade ett antal möten med parlamentsledamöter och tjänstemän på hög nivå, bl.a. utrikesministern. Till följd av detta måste jag säga att den oro jag från början kände för att praktiskt taget ingenting gjorts för Nabuccoprojektet tilltog. Azerbajdzjan känner inte ens till ramarna för detta projekt. Europeiska kommissionen har hittills inte gjort någonting förutom att underteckna ett allmänt samarbetsavtal på energiområdet. Jag anser att det är löjligt när kommissionsledamöter hela tiden talar så högtravande om hur viktigt det här projektet är för hela EU, samtidigt som man låter enskilda EU-länder förhandla om villkoren. I mitt hemland Bulgarien brukar vi säga att det inte finns någon rök utan eld. Men i just det här fallet finns det för mycket rök och ingen eld, och vi vet alla att vi står inför mycket stark konkurrens. Om kommissionen inte agerar tillräckligt snabbt kommer hela projektet att gå upp i rök. Eoin Ryan: (EN) Herr talman! Jag tror att vi alla välkomnar att finansmarknaderna börjar återgå till något slags normalläge. Detta är dock tyvärr inte en endimensionell kris, och det finns andra områden vi behöver titta på. Ett av dem är hela kreditkortsområdet. Dagens kreditbeteende har visat sig ohållbart, både på individuell nivå och mer generellt. I tv-program, tidningar och tidskrifter har man de senaste åren belyst farorna med att människor som har svårt att betala för ett enda kreditkort äger flera stycken. Det är givetvis upp till individen att agera ansvarsfullt i detta avseende, men det är också upp till finansinstituten, och i allt högre grad detaljisterna, att agera ansvarsfullt när man gör reklam och erbjuder sådana kort. Det är vi som offentliga företrädare som måste se till att våra medborgare får ordentlig information. Vi kan stabilisera våra marknader och försöka ge dem likviditet, men om vi inte tar itu med frågan om ansvarsfull kreditverksamhet, inte bara på nationell och internationell nivå utan på alla det ekonomiska systemets nivåer, blir återhämtningen i slutändan sannolikt begränsad och ohållbar. För att sätta detta i sitt sammanhang är kreditkortsmarknaden ungefär lika stor som subprimelånemarknaden. Lívia Járóka: (EN) Herr talman! Varje år drabbas tusentals mor- och farmödrar, mammor och döttrar av bröstcancer. I Europa drabbas vi särskilt hårt av sjukdomen, eftersom den vanligaste cancerformen bland europeiska kvinnor är bröstcancer och uppskattningsvis 430 000 nya fall diagnostiseras varje år. Det första steget i kampen mot denna förfärliga sjukdom är medvetenhet. Denna månad måste européerna inrikta sig på tidig upptäckt som den främsta förebyggande metoden. Upptäckt är en mycket viktig, central fråga i detta sammanhang, för i exempelvis Amerika diagnostiseras 41 procent av fallen i ett mycket tidigt skede, jämfört med 29-30 procent i Europa. I EU kommer dock 1 kvinna av 10 att utveckla bröstcancer innan hon fyller 80 år, och det går två och en halv minut mellan varje ny diagnos. Den bistra verkligheten när det gäller bröstcancer är att det går sju och en halv minut mellan varje dödsfall i denna sjukdom. I Europa dog 132 000 kvinnor av bröstcancer 2006. Nu i oktober måste åtgärder för att öka medvetenheten om bröstcancer och för tidig upptäckt och förebyggande komma till stånd på alla beslutsnivåer. Richard Corbett: (EN) Herr talman! Så här i tider av ekonomisk kris kan den allmänna opinionen i många av våra medlemsstater inte förstå hur vi kan lägga nästan 200 miljoner euro varje år på att komma hit till Strasbourg, särskilt efter det gångna kvartalet när vi inte gjort det utan mycket framgångsrikt hållit våra sammanträden i Bryssel. Dessutom är det mycket ofta parlamentet som får skulden, trots att det naturligtvis är medlemsstaterna, de nationella regeringarna, som har makten att åtgärda situationen. Eftersom det franska ordförandeskapet är här vill jag uppmana regeringarna att ta frågan under nytt övervägande. Får jag, eftersom vi alla vet att vi måste finna en lösning som kan godtas av Frankrike och Strasbourg, föreslå att Europeiska rådet kanske kunde mötas i Strasbourg, i utbyte mot att parlamentets sammanträden hålls i Bryssel? Det skulle finnas en viss institutionell logik i en sådan lösning. Kommissionen, parlamentet och det ordinarie ministerrådet, som har dagliga kontakter, skulle finnas i samma stad, Bryssel. Europeiska rådet, som är ett strategiskt organ, bör hålla ett visst avstånd till den dagliga verksamheten. Rådet skulle kunna mötas i Strasbourg, vilket skulle ge Strasbourg lika stort anseende som Europaparlamentets sammanträden medför. Philip Bradbourn: (EN) Herr talman! Under årens lopp har det blivit alltmer uppenbart att EU:s skattebetalare är dödströtta på att betala 200 miljoner euro varje år för att vi ska kunna arbeta i Strasbourg fyra dagar i månaden. Miljöeffekten av dessa resor motsvarar dock på ett år enligt uppgift 13 000 resor över Atlanten med jumbo jet - och detta i ett läge när parlamentet självt försöker införa drakonisk miljölagstiftning för de europeiska företagen. Det är definitivt ett fall av ”gör som jag säger, inte som jag gör”. Händelserna i augusti och september har visat att det inte finns något behov av att resa hit och att parlamentets byggnad i Bryssel mer än väl räcker till för våra officiella sammanträden, och att EU-medborgarna vore mycket nöjdare om vi slutade med denna månatliga pendling. Jag anser att det är helt orimligt att parlamentet så länge varit oförmöget att ta upp frågan och sätta press på rådet för att få slut på denna flygande cirkus. Talmannen: Tack - det finns alltid nya argument. Glyn Ford: (EN) Herr talman! Ni blir säkert glad att höra att jag inte tänker tala om Strasbourg, eller om att er syn håller på att bli sämre eftersom omkring hälften av de ledamöter ni har gett ordet inte tycks befinna sig i lokalen. Vad jag vill tala om är branden i Penhallow - som jag nämnt tidigare här i kammaren - en brandkatastrof som ägde rum den 17-18 augusti förra året i min valkrets. Ett nyhetsbrev har nyligen utkommit där det uppges att branddörrarna inte var fullgoda, att sprinkler faktiskt hade kunnat rädda hotellet från att brinna ned och att det i själva verket handlade om mordbrand. Detta är spekulationer från en visserligen oerfaren brandman, men problemet är att varken brandkåren eller polisen har offentliggjort den officiella rapporten. Eftersom kommissionsledamot Meglena Kuneva just nu tittar på förslag för att förbättra brandsäkerheten på hotell i hela EU vill jag be henne att uppmana myndigheterna i Storbritannien att lägga fram en rapport så att vi skapa klarhet i den här frågan. Anna Záborská: - (SK) Vi hör ofta sägas nu för tiden att ingen kan få ett träd att växa upp till himlen. Bankerna övertygade de svaga och behövande om att skulle kunna få ett bra liv med lån till 1 procents ränta, men utan att tala om att räntan på 1 procent bara gällde under en begränsad period och snart skulle komma att stiga. Jakten på vinst till varje pris har fått finanssystemet att krascha. Finansexperterna får undersöka saken närmare. Allt jag vill göra är att varna för oinskränkt frihet på ett område som påverkar mig och som jag har anförtrotts här i parlamentet. I dag, i samhällen med miljardtals män och kvinnor, är det miljontals flickor som mördas. Valfrihet för kvinnor, tillsammans med prenatal diagnostik, har blivit ett redskap för att utrota kvinnosläktet. Vi är alla nu alltför väl medvetna om att vinsterna inte kan fortsätta att stiga i oändlighet, och detsamma kan definitivt sägas på moralens område. Den oinskränkta friheten vänder sig mot oss. Vi måste lära oss att inse när ett träd har nått sin naturliga höjd och respektera det för vad det är. Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Herr talman! Två av Ungerns grannländer, Österrike och Slovenien, har hållit val, och i båda länderna har socialdemokraterna segrat. Ni nämnde att vår kollega Borut Pahor har avsagt sig sitt mandat och antagligen kommer att bli ny premiärminister i Slovenien. Samtidigt, och detta är skälet till att jag begärt ordet, är det som hänt i Österrike oerhört oroväckande, nämligen att extremhögern fick nästan 30 procent av rösterna i det senaste valet. Detta resultat bekymrar alla EU-medborgare. Förutom att övervinna finanskrisen är den viktigaste uppgiften i EU att bekämpa extremism i hela Europa. Det gläder mig att den socialdemokratiske ledaren och blivande förbundskanslern Werner Fayman med kraft har betonat att det inte kan förekomma något samarbete med extremhögern i Österrike. Ställda inför det ”bruna” hotet måste alla demokratiska krafter till höger och vänster sluta sig samman i Europa. Tack för er uppmärksamhet. Csaba Sógor: (HU) Flerspråkighet och interkulturell dialog utesluter inte möjligheten för dem som tillhör samma kultur och talar samma språk att mötas och bilda internationella organisationer och rådgivande organ. Den internationella organisation som företräder franskspråkiga i fem världsdelar och 55 medlemsländer stöder politiskt, kulturellt och ekonomiskt samarbete mellan nästan 200 miljoner franskspråkiga. Judiska världskongressen har sedan 1963 samordnat försvaret av sina medlemmars intressen i 100 länder. Det finns också ett internationellt råd för judiska parlamentariker (International Council of Jewish Parliamentarians). I Rumänien finns en avdelning vid utrikesministeriet som värnar intressena för rumäner som bor utomlands. Forumet för ungerska parlamentariker från karpatiska bäckenet bildades i ett liknande syfte. De politiska företrädarna för ungrare som är spridda i åtta länder träffas en gång om året för att diskutera problemen och framtiden i sina samhällen och länder. Det är oförenligt med EU:s normer att en befolkningsgrupp - oavsett om den är fransk, judisk, rumänsk eller ungersk - angrips för sina fredliga ansträngningar för att försvara sina intressen, såsom sker i Slovakien i dag. Tack. Silvia-Adriana Ţicău: (RO) TEN-T (det transeuropeiska transportnätet) står i dag inför ett antal stora utmaningar. Å ena sidan har förseningar konstaterats i genomförandet av några av de 30 prioriterade projekten på grund av brist på finansiering från de berörda medlemsstaterna, å andra sidan har det ända sedan 2005 funnits en önskan att utvidga TEN-T så att EU:s transportsystem kan integreras med grannländernas system. Vid det seminarium som kommissionen nyligen anordnade inleddes ett antal ändamålsenliga debatter och samråd om 2010 års översyn av listan över prioriterade TEN-T-projekt. Enligt min mening behöver vi höghastighetståg som förbinder Bukarest, Constanţa och Sofia med EU:s övriga huvudstäder. Dessutom bör utvecklingen av hamnar och flygplatser i Rumänien och genomförandet av gränsöverskridande transportprojekt vid gränsen mellan Rumänien, Moldavien och Ukraina på nytt finnas med bland de prioriterade TEN-T-projekten. Delegationen från transportutskottet, som besökte Rumänien i början av oktober, stöder behovet av att ge Donau högre prioritet i utvecklingen av EU:s transportpolitik. Kathy Sinnott: (EN) Herr talman! För tre veckor sedan började den globala finanskris som hotat det amerikanska banksystemet med kollaps att kräva sin tribut på den här sidan av Atlanten. För många av mina väljare hade den ekonomiska katastrofen varit teoretisk, men sedan dess har den blivit en kärv realitet i stället för ett avlägset hot, när arbetstillfällen går förlorade, huspriser rasar och socialtjänster dras in. Jag välkomnar kommissionens och medlemsstaternas snabba insatser för att säkra insättningar och stötta bankernas kapital, för det tar inte lång tid för en global kris att bli inhemsk. Zita Pleštinská: - (SK) De kommunistiska regimerna i Centraleuropa såg kyrkan som en inre fiende och började frukta den framför allt den 16 oktober 1978, när Karol Wojtyla från Polen utnämndes till påve. Jag vill passa på att tacka mina polska kolleger för att de bjudit in mig att delta i den grupp som anordnar minnesevenemanget i Europaparlamentet med anledning av 30-årsdagen av starten för Johannes Paulus II:s påvetid och de 20 år som gått sedan han talade i Europaparlamentet i Strasbourg. Hans ord ”Var inte rädda!” spelade en nyckelroll för att inge det mod, särskilt hos kristna, som ledde till de andliga revolutioner som fick den totalitära kommunismen att kollapsa i Centraleuropa. I dag befinner sig mänskligheten på nytt vid ett vägskäl. Vi kan antingen förvandla vår värld till en blomstrande trädgård eller störta den i fördärvet. Jag är övertygad om att vi i dag, mer än någonsin, måste fästa större avseende vid Johannes Paulus II:s budskap. Harlem Désir: (FR) Herr talman! Jag vill besvara anförandena av Richard Corbett med flera angående vårt återvändande till Strasbourg och de förvaltningskostnader det medför. Det är sant att EU inte bara handlar om vad som är förnuftigt. Även om EU försöker vara rationellt arbetar det också med utgångspunkt i symboler. EU är inte en enhetlig stat, och vi har inte en enda huvudstad där alla våra institutioner är baserade. Några finns här i Strasbourg, centralbanken finns i Frankfurt och jag tror att läkemedelsbyrån ligger i Storbritannien. Allt detta har ett pris. Vi vet emellertid också vilket priset är för att inte ha något EU; vi har betalat det tillräckligt genom historien. Så om detta är en av de faktorer som gör att institutionerna kan fungera väl och t.ex. gör det möjligt för EU att få en bättre förståelse för finansmarknadernas problem och kanske i framtiden spara över 1 000 miljarder euro på räddningsplaner för finansinstituten, tycker jag att 200 miljoner euro är ett pris som det är värt att betala för att få en väl fungerande demokrati. Rareş-Lucian Niculescu: (RO) Jag har bett om ordet för att kunna fästa parlamentets uppmärksamhet på ett allvarligt problem i processen för utnyttjande av EU-medel för landsbygdsutveckling i Rumänien. Jag måste tyvärr säga att de rumänska myndigheterna systematiskt kränker principen om att ge de potentiella mottagarna av dessa medel korrekt och öppen information. Nyligen offentliggjordes en vägledning för sökande för två viktiga åtgärder inom Rumäniens nationella program för landsbygdsutveckling, utan minsta pr- eller informationskampanj, bara en dag före första dagen för inlämning av ansökningar om finansiering. Byråkratin i samband med beviljande av medel för landsbygdsutveckling är alldeles förfärlig för vilken medborgare som helst. Det tar minst en månad att få en del av de handlingar som krävs, medan perioden för inlämning av projekt löper ut i slutet av den månaden. Jag anser att gemenskapslagstiftningen bör innehålla tydligare och striktare bestämmelser för att undvika sådana här situationer. Annars kommer inte de relevanta målsättningarna att kunna nås med EU-medlen. Britta Thomsen: (DA) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill fästa parlamentets uppmärksamhet på att den danska regeringen inte har genomfört direktiv 2002/73/EG om likabehandling. Den 21 mars 2007 sände kommissionen en formell underrättelse till den danska regeringen, där man bland annat påpekade att Danmark inte följer direktivets bestämmelser om att utse ett organ för främjande, analys och kontroll av samt till stöd för likabehandling av kvinnor och män. Under den tidigare regeringen fanns ett sådant organ i Danmark, men den nuvarande regeringen avskaffade det samma år som direktivet införlivades. Kommissionen måste nu agera och beordra Danmarks regering att inrätta ett organ som ser till att danska kvinnor inte blir ännu längre efter när det gäller likabehandling och lika lön. Colm Burke: (EN) Herr talman! Kommissionens förslag om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård syftar till att utöka patienters rättigheter att få behandling utomlands om de inte kan få behandling i hemlandet utan orimliga dröjsmål. Jag har nyligen blivit uppmärksammad på ett hopplöst exempel på orimliga dröjsmål i min valkrets. Barn i den södra sjukvårdsregionen tvingas vänta i upp till 48 månader på tandreglering. Väntetiderna har dessutom blivit ännu längre de senaste tre åren. Jag hoppas innerligt att vi med förslaget om gränsöverskridande hälso- och sjukvård kan sträva efter att förkorta dessa orimliga väntetider genom att underlätta för patienter att resa för att få kvalitetsbehandling i tid. I slutändan bör det vara alla patienters rättighet att få högkvalitativ behandling nära hemmet, men om det finns uppenbara brister i vårdtillgången bör vi ha rätt att resa fritt för att få den nödvändiga behandlingen utomlands. Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Herr talman! Den senaste tidens kris har lärt oss att vi måste förlita oss på solidaritet, inte individualism, och att vi måste förändra vår livsstil och, när det gäller Europeiska unionen, fästa särskild vikt vid hur varje medlemsstat effektivt kan hantera sina egna problem. Detta bör dock gälla alla aspekter av livet, inte bara ekonomiska svårigheter. Det bör också gälla respekten för nationella livsstilar, och här menar jag söndagen som vilodag. Det var på 300-talet e. Kr. som man slog fast att söndagen skulle vara en vilodag, och vi bör inte anamma en europeisk modell där den avskaffas. Jag hoppas att någonting sådant aldrig händer i Europa. Pál Schmitt: (HU) Tack, herr talman. Det är exakt tre år sedan Kroatien inledde anslutningsförhandlingar med EU. Vid det åttonde mötet i den gemensamma parlamentarikerkommittén för några dagar sedan konstaterade vi att Kroatien sedan dess gjort avsevärda framsteg på alla områden. Förhandlingar har nu inletts om 21 av de 35 kapitlen. Dessutom gör landet enorma ansträngningar för att genomföra de nödvändiga reformerna och uppfylla kriterierna för medlemskap. Jag är övertygad om att Europeiska kommissionen, tillsammans med lägesrapporten om Kroatien som ska komma den 5 november, kommer att lägga fram en tidsplan som ger den kroatiska regeringen en tydlig färdplan för hur anslutningsförhandlingarna kan slutföras före utgången av 2009, dvs. innan Barrosokommissionens mandattid löper ut. Denna tidsplan kommer dock att kunna genomföras endast om vi lyckas påskynda förhandlingarna och om rådet är villigt att öppna nya kapitel före årsskiftet. Jag är säker på att Kroatiens anslutning kommer att tjäna som ett exempel för dess grannländer och samtidigt vara en viktig stabiliserande faktor i regionen. Tack. James Nicholson: (EN) Herr talman! Som en av de tre nordirländska ledamöter av Europaparlamentet som arbetat för att säkra den ursprungliga finansieringen från Peaceprogrammet 1994, som jag anser har bidragit i oerhört stor utsträckning till Nordirlands sociala och ekonomiska välstånd, vill jag personligen tacka för och berömma det hårda arbete som utförts av dem som sedan dess under årens lopp beredvilligt har lagt ned både tid och stor möda på arbetet med de lokala strategiska partnerskapen. De har tagit på sig ansvaret för genomförandet, och jag vet att det varit en mycket svår uppgift. Nu i december får de gå, och man har knappt tackat dem för deras insatser. Många har kritiserat Peaceprogrammet och sagt att dess resultat inte går att mäta. Men jag vill säga till kritikerna att de har fel: programmet har underlättat samarbete och partnerskap på lokal nivå, och det skulle inte ha hänt utan finansiering från Peaceprogrammet. Människor har förts samman för att arbeta i partnerskap, och den möjligheten hade de aldrig fått utan Peaceprogrammet. Parlamentet har stor betydelse för vad som har åstadkommits och jag vill därför be er, herr talman, att skriva till de övergripande strategiska partnerskapsråden och framföra parlamentets tack till de personer som helt bryskt får gå efter alla dessa år som de arbetat och frivilligt gjort insatser för de människor de hoppas kunna hjälpa. Ioannis Gklavakis: (EL) Herr talman! Den 16 oktober firade vi Världslivsmedelsdagen. När denna dag inrättades 1980 var syftet att minska hungern. I dag befinner vi oss emellertid i det paradoxala läget att vi tvingas hantera två gissel: hunger och övervikt. Hunger drabbar utvecklingsvärlden och övervikt den utvecklade världen. I dag hotas omkring 850 miljoner människor på jorden av hunger, och omkring 40 miljoner dör av svält varje år. Enligt uppskattningar lider 2 miljarder människor av hunger, och 55 procent av dödsfallen bland barn i utvecklingsvärlden beror på deras bristfälliga kost. Å andra sidan har västvärldens modell gett upphov till sjukdomar som övervikt, olika slags cancer och diabetes - sjukdomar som uppskattningsvis kommer att stå för 72 procent av dödsfallen 2020. Jag föreslår att Europaparlamentet inleder en kampanj för att införa Medelhavsdieten. Avril Doyle: (EN) Herr talman! Om Catherine Ashton, som nominerats till kommissionsledamot, godkänns den här veckan måste hon ofrånkomligen finna den rätta balansen mellan EU:s livsmedelstrygghet och livsmedelsoberoende å ena sidan och hjälpen till utvecklingsmarknader med att främja frihandel å andra sidan, utan hinder av våra befintliga förbindelser med AVS-länderna, som har varit oerhört betydelsefulla för dem och för oss. Det multilaterala handelssystemet har i hög grad bidragit till det globala välståndet genom att öppna sådana marknader, och Världshandelsorganisationen (WTO) har varit mycket effektiv när det gäller att åstadkomma rättvisare villkor för fattigare länder. I ett framtida WTO-avtal får dock inte vitala sektorer av EU:s ekonomi äventyras i onödan. De förslag som finns tillgängliga i dag innebär att EU:s framtida jordbruksproduktion skulle hotas. Enligt beräkningarna skulle värdet av produktionen inom nötköttssektorn bara på Irland kunna minska med 120 miljoner euro per år, och sammanlagt skulle jordbruksproduktionens värde på hela Irland kunna minska med så mycket som 450 miljoner euro per. Vi får aldrig gå med på att äventyra EU:s strategiska livsmedelstrygghet, och det vore därför klokt av kommissionsledamoten att i sitt svåra nya arbete lyssna noga på parlamentets farhågor och rätta sig efter det mandat hon fått av EU-ländernas regeringar. Talmannen: Punkten är härmed avslutad. Jag vill rekommendera ledamöterna att be om ordet endast om de planerar att närvara.

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet Zuzana Roithová: (CS) Herr talman! Jag vill bara fråga om dagens särskilda system kommer att upprepas, eller om det bara var ett spektakel just för dagen. Kan ni svara mig är ni snäll? Talmannen: Såvitt jag förstår var detta en exceptionell situation när det gäller antalet ansökningar. Jag hoppas att den inte kommer att upprepas.

sv

Nordkoreas kärnvapentest (debatt) Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av Europeiska unionens höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Javier Solana: Herr talman, mina damer och herrar! Ni har bett mig att här i eftermiddag tillsammans med kommissionen ge en kort bedömning av vad som hände tidigt i måndags morse när den nordkoreanska regeringen kan ha genomfört ett kärnvapenprov. Jag säger att det högst sannolikt var ett kärnvapenprov eftersom vi utifrån den information som för närvarande är tillgänglig inte kan vara helt säkra på att det verkligen var det. Den mest sannolika förklaringen är dock att en kärnvapenanordning med plutonium detonerade, och detta plutonium kom utan tvekan från kärnreaktorn i Yongbyon som uppfördes i Nordkorea under 1980- och 1990-talen. Med all sannolikhet var det ett kärnvapenprov och det var därför en handling som vi fördömer å det starkaste också på grund av den stora brist på ansvar som den nordkoreanska regeringen visar. Kärnvapenprov är inte bara ett hot mot regionen kring Nordkorea utan även en aggressionshandling som riktas mot stabiliteten och säkerheten i hela världen. Det är inte otroligt att en sådan handling kan få effekter på den globala kapprustningen i sin helhet. Jag vill börja med att säga att länderna i området har reagerat lugnt och ansvarigt. Jag har haft möjlighet att under de senaste 48 timmarna tala med alla berörda länder i regionen: Sydkorea, Kina och Japan. Jag har även talat med Ryssland och Förenta staterna. Alla länder har visat samma beslutsamhet i sitt svar som vi européer visar, men också samma lugn så att inte situationen ska bli ohanterlig. Jag skulle mycket tydligt vilja påpeka att denna klandervärda handling ägde rum bara några dagar efter att Shinzo Abe hade valts till Japans premiärminister och att han så snart han installerats besökte Peking, vilket den tidigare premiärministern inte hade gjort på många år. Detta besök hedrar honom. Efter Peking reste han vidare till Seoul och inledde en fullständig rundresa i de länder som påverkades mest av Nordkoreas hot. Mitt i denna vänliga resa bland goda grannar beslutade alltså Nordkorea att genomföra sitt kärnvapenprov. Med tanke på det fördömande som uttryckts av alla länder i området och med ansvar som ledord vill jag betona gårdagens möte i det japanska parlamentet där premiärminister Abe mycket tydligt slog fast att Japan inte skulle svara med att utveckla kärnvapen. Det tycker jag visar på stort ansvar från den japanska regeringens sida, och det är något som vi alla borde berömma. Det konstruktiva svaret från Folkrepubliken Kina bör också betonas. Som ni är medvetna om ledde Kina sexpartssamtalen som, även om de har stått stilla sedan före sommaren, betraktades som ett positivt sätt att försöka lösa problemet med Nordkoreas kärnvapenspridning. Som jag sa har jag nyligen talat med alla politiska ledare i regionen, inbegripet FN:s kommande generalsekreterare, som fortfarande är verksam som Sydkoreas utrikesminister. Jag sa till dem att Nordkorea utgör ett hot mot freden och säkerheten, inte bara i regionen och, bör jag tillägga, inte bara genom sin kärnvapenverksamhet, utan även genom sin inställning till spridning av missiler. Som ni vet fortsätter Nordkorea att producera och kanske att, till andra delar av världen, på illegal väg exportera teknik för missiler som kan leverera antingen kärnvapen eller konventionella stridsspetsar. Det är också viktigt att peka på att denna handling från Nordkoreas sida är direkt riktad mot dess egen befolkning. Nordkorea är ett fattigt land där större delen av befolkningen svälter och inte åtnjuter de levnadsvillkor vi alla skulle önska att de hade. Ändå fortsätter landets regering att satsa miljontals dollar på kapprustning och på att uppnå en kärnvapenförmåga som landet definitivt inte har något som helst behov av för sitt folks utveckling och välstånd. Jag kan tillägga att reaktionen från FN:s säkerhetsråd sedan måndag kväll har varit korrekt och att reaktionen från Europeiska unionens medlemsstater också har varit mycket korrekt. Det är viktigt att påpeka att Kina också har gjort konstruktiva uttalanden om sin vilja att samarbeta för att godkänna en tuff resolution som tydligt fördömer Nordkoreas beteende och som kommer att visa sig effektiv när det gäller att undvika att sprida massförstörelsevapen och kärnvapen. Avslutningsvis vill jag säga att Europeiska unionen, som enhälligt och snabbt fördömde måndagsmorgonens handling, vid lämplig tidpunkt också måste överväga sina åtaganden och sin inställning gentemot Nordkorea. Som jag sa tidigare är det ett fattigt land som vi har allt svagare förbindelser med men som vi fortfarande har en humanitär koppling till, vilken jag är säker på att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner kommer att hänvisa till. Vi kommer att noga titta på utvecklingen under de närmaste dagarna och jag ska personligen hålla kontakt med de politiska ledarna i regionens alla länder. Herr talman! Innan jag avslutar vill jag ännu en gång i de starkaste ordalag och för Europeiska unionens räkning fördöma det som mycket sannolikt var en kärnvapenexplosion som genomfördes av Nordkorea. Benita Ferrero-Waldner: Herr talman, herr generalsekreterare, höge representant för rådet! (EN) Det kärnvapenprov som Nordkorea påstår sig ha utfört i Gilju på morgonen den 9 oktober är något ytterst allvarligt, som jag utan förbehåll fördömer. Som den höge representanten just sa är detta inte bara ett hot mot den regionala stabiliteten i Nordostasien, utan också den senaste i en serie av provokationer från Kim Jong Il mot det internationella systemet för icke-spridning av kärnvapen. Efter att Nordkorea i tisdags meddelade att landet hade för avsikt att genomföra en sådan provsprängning har man fortsatt att utmana det internationella samfundets nära nog enhälliga yttranden och uppmaningar. Denna handling ökar Nordkoreas internationella isolering, och det är svårt att förstå hur detta kan tjäna intressena hos landets hårt prövade befolkning. Som vanligt är Nordkoreas motiv mycket dunkla. Det verkar emellertid inte helt otänkbart att detta skulle vara en avsiktlig upptrappning och provokation från Nordkoreas sida, för att eventuellt pröva det internationella samfundets förmåga att förbli enat. EU har som svar på detta kärnvapenprov uttalat sig i mycket tydliga ordalag, och det gläder mig att konstatera att det internationella samfundet har fördömt dessa handlingar på ett snabbt, beslutsamt och enat sätt. Kinas mycket kraftfulla och entydiga ståndpunkt är särskilt betydelsefull och uppskattad. Jag har just återvänt från en resa till Singapore och Malaysia, och jag kan försäkra er om att mina kolleger är mycket oroade av Nordkoreas agerande. Det gläder mig att vi kommer att ha möjlighet att diskutera EU:s reaktioner vid rådet (allmänna frågor) i nästa vecka. Men vad ska vi göra därnäst? Under den senaste tioårsperioden har EU spelat en aktiv roll till stöd för större internationella insatser för att främja fred och stabilitet på Koreahalvön. Alltsedan den humanitära nödsituationen uppstod i början av 1990-talet har vi varit en stor biståndsgivare och beviljat omkring 345 miljoner euro i bistånd sedan 1995. Vi gav också vårt bidrag till stöd för tidigare icke-spridningsinsatser genom Organisationen för energiutveckling på Koreahalvön, och vi har erbjudit politiskt stöd till sexpartssamtalen, trots att vi inte deltar direkt i den processen. I vår egenskap av internationell aktör som tidigare dragit sitt strå till stacken bör vi nu återigen ge vårt bidrag som svar på det som uppenbarligen är ett globalt problem. Det internationella samfundet måste vidta kraftfulla åtgärder. Någon är tvungen att tala med den nordkoreanska regimen för att den ska överge sin mycket paranoida och aggressiva attityd, och den man som jag tror har utsetts till FN:s nye generalsekreterare kan vara rätt person för denna uppgift. Trots att flera alternativ har lagts fram är det fortfarande lite för tidigt att säga vilka åtgärder vi bör vidta. EU bör, som stark förespråkare för multilateralismen, fästa särskild uppmärksamhet vid de beslut som fattas i FN. I överensstämmelse med fördragen räknar vi med att de EU-medlemsstater som sitter i säkerhetsrådet tar vederbörlig hänsyn till EU:s ståndpunkt när de deltar aktivt i dessa viktiga diskussioner i New York. Det gläder mig att konstatera att man i förhandlingarna inom säkerhetsrådet tycks göra positiva och snabba framsteg när det gäller utarbetandet av en effektiv och tydlig resolution om denna fråga. Befolkningen har fått utstå hårda prövningar, och när det gäller humanitärt bistånd anser jag att vi även i framtiden ska fortsätta att bevilja stöd till dessa människor. De bör inte utsättas för risker eller straffas ännu mer av denna förfärliga regim. (Applåder) José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Solana, mina damer och herrar! Nordkoreas kärnvapentest är en provokation och ett hot mot det internationella samfundet. Det är en provokation eftersom Nordkorea är en diktatorisk regim i stalinistisk stil som svälter sitt folk och som borde använda sina resurser till något ädlare än att sprida kärnvapen i stället för att dra nytta av de uppskjutna sexpartssamtalen och det faktum att landet inte har undertecknat fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Herr talman! Detta är också ett hot mot den internationella säkerheten eftersom det allvarligt äventyrar fred och stabilitet i en region av världen som är särskilt känslig, nämligen Sydostasien. Det är därför mycket viktigt att det internationella samfundet reagerar effektivt och på lämpligt sätt, och det är därför goda nyheter att Javier Solana och kommissionsledamoten har sagt att de permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet och Japan har träffats för att undersöka en hel förteckning av sanktioner som ett svar på provokationen. Herr Solana! Det skulle vara bra att få höra rådets ståndpunkt om förteckningen över åtgärder eller sanktioner som FN kan tillämpa mot Nordkorea, en förteckning över sanktioner som går från tillämpningen av kapitel VII i FN:s stadga till tillämpningen artikel 41, som endast medger ekonomiska och kommersiella sanktioner. Herr talman! Jag anser också att det är utmärkta nyheter att Kina för första gången har varit berett att inom ramen för FN och säkerhetsrådet reagera korrekt och med möjliga sanktioner. Det här fallet kommer att tjäna som exempel. Vi får inte glömma att Iran mycket noga kommer att titta på hur den här krisen utvecklas. För Europeiska unionens räkning har Javier Solana varit delaktig i resolutionen om Irans kärnvapenupprustning. Det är därför uppenbart att det internationella samfundet i allmänhet och Europeiska unionen i synnerhet inte kan fortsätta att vara blinda, döva och stumma inför denna provokation, och reaktionen måste vara bestämd, effektiv och lämplig i enlighet med värderingarna om fred, demokratisk konsolidering, försoning och mångsidighet som Europeiska unionen förespråkar. Martin Schulz: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Dagens debatt hålls med anledning av en komplicerad situation, men jag anser att det som Javier Solana och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har sagt visar att Europeiska unionen, genom sin höge representant och kommissionsledamoten med ansvar för utrikesfrågor, försöker bemöta denna situation på rätt sätt. Det är fullständigt normalt att vi reagerar med vrede. Det står klart att det som sker är att man genom provokationer försöker få andra att respektera och bry sig om ett system som sjunger på sista versen, och kanske att vinna något på det också. Detta råder det inget tvivel om, och det normala svaret är att detta inte kommer att tillåtas, att det inte kan tillåtas, och att man måste sätta gränser, i fullständig vetskap om att valet mellan möjliga svar begränsas av att det - för att vända på argumentet - utgör en risk i sig själv att en regim som agerar så oförutsägbart innehar kärnvapen. Kommissionsledamot Ferrero-Waldner! I ett sådant här läge måste vi tänka efter innan vi agerar, och vår grupp stöder följaktligen oreserverat det ni sa om att det är nödvändigt att skilja mellan det som en diktator med storhetsvansinne hittar på med sina väpnade styrkor och vad den andra sidan gör när det gäller humanitära hänsynstaganden. Folket får inte straffas för att en galen diktator härskar över dem, och därför stöder vi dessa åtgärder. För det andra måste vi försöka att öppna de diplomatiska kanalerna igen. Det finns inget alternativ till detta, för vad denna diktator än gör måste man försöka läsa av hans agerande och urskilja de möjligheter som fortfarande står öppna för oss. Har alla vägar för att få Nordkorea att börja delta i sexpartssamtalen igen stängts? Jag anser inte det. Alla vägar är inte stängda. Det är fortfarande möjligt att göra ett försök att få nordkoreanerna tillbaka till förhandlingsbordet. Hur svår denna uppgift än kan vara står det också klart att det inte bara är en slump att Nordkorea genomför kärnvapenprov samtidigt som Sydkoreas utrikesminister väljs till FN:s generalsekreterare. Vi måste läsa tecknen och fråga oss om de stänger dörren för oss, eller om handlingen att stänga dörren kan ses som ett försök att rikta uppmärksamheten mot dem själva, och jag anser att det senare är fallet. Det är av detta skäl som vi, den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, tillsammans med världssamfundet av socialdemokrater, anser att vi trots allt måste fortsätta att föra en dialog, helt enkelt därför att det när allt kommer omkring inte finns något annat alternativ. Herr Solana! Jag anser att reaktionerna hittills har varit sansade, inte minst i Nordkoreas närmaste omgivning. Reaktionerna från den japanska regeringen och regeringarna i andra grannstater har enligt min mening varit lämpliga. Det som inte är lämpligt är en arrogant politik. Jag vill påminna parlamentet om att det fanns en tid när Förenta staterna, under Clintonadministrationen, nådde en överenskommelse med Nordkorea om energiförsörjningsprogram. Jag vill också påminna om att avsikten med det som under 1990-talet var känt som Organisationen för energiutveckling på Koreahalvön, Kedo-programmet, inte var att blidka diktatorn utan att - i den mån det var möjligt - hålla regimen vid sidan om. Den administration som efterträdde Clinton satte stopp för alla dessa insatser. Jag har inte heller någon önskan att dölja eller göra någon hemlighet av att vår grupp ser detta som ännu ett misslyckande från Förenta staternas sida och som ett exempel på deras ensidiga taktik. Detta ursäktar visserligen inte den nordkoreanske diktatorns agerande, men det vittnar om att det enda sättet att lösa internationella konflikter är att sammanföra alla parter. Det sista jag har att säga till alla dem som alltid rekommenderar utveckling av kärnenergi som lösningen på mänsklighetens problem är att jag vill påminna dem om att alla kärnenergi- och berikningsanläggningar som byggs och kommer i händerna på en brottsling som den nordkoreanske diktatorn utsätter hela världen för oförutsebara risker. István Szent-Iványi: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! För två dagar sedan överträdde Nordkorea gränsen för vad som är tillåtet. I sitt uttalande fördömde EU:s ordförandeskap kraftfullt kärnvapenprovet, som är oacceptabelt. Ordförandeskapet signalerade en vilja att samarbeta nära det internationella samfundet för att åstadkomma ett beslutsamt internationellt svar på denna provokativa handling. Den höge representanten och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner bekräftade och upprepade denna inställning. Jag gläder mig åt detta, och jag välkomnar uttalandet, men vi förväntar oss att det ska genomföras noggrant. Nordkorea försöker alltid förhandla med hjälp av hot och skrämseltaktik. Det har de hittills lyckats med, men vi måste klargöra för dem att detta inte längre kommer att fungera. Det tycks finnas ett oöverträffat internationellt samförstånd om möjliga motåtgärder gentemot den nordkoreanska regimen. Låt oss ta tillfället i akt och skicka en tydlig signal om att vi inte kommer att tolerera handlingar som leder till instabilitet och ytterligare ökade spänningar. Nordkoreas handling är ett hot mot den regionala stabiliteten eftersom den kan utlösa en regional kapprustning, vilket är ytterst ovälkommet. Det innebär också ett omedelbart säkerhetshot om Nordkorea lyckas förstärka sin position inom den olagliga vapenhandeln med korrupta regimer, för att inte nämna internationella terroristorganisationer. När vi talar om Nordkorea bör vi också ha Iran i åtanke. Genom att inta en fast hållning i denna fråga uppmuntrar vi också Iran att återgå till förhandlingsbordet. Nordkorea måste avstå från ytterligare provsprängningar och ovillkorligt återgå till sexpartssamtalen. Samtidigt ska det klargöras för samtliga deltagare att syftet med sexpartssamtalen är att övertyga Nordkorea om att överge sitt militära kärnvapenprogram, samt att försöka förmå Nordkorea att delta i systemet för icke-spridning av kärnvapen. Ingenting mindre är godtagbart, och vi måste uppnå detta nu. Vi kan vara flexibla när det gäller villkor och närmare detaljer, men vi måste vara orubbliga i fråga om principer. Nordkorea måste förstå att ett militärt kärnvapenprogram inte är ett sätt att garantera säkerhet och stabilitet. Vi har tidigare sett att Nordkorea har varit öppet för ett begränsat men ömsesidigt givande ekonomiskt samarbete med sina grannländer och andra partner. Som kommissionsledamoten påpekade för en stund sedan har EU och andra givarländer tillhandahållit ett betydande humanitärt bistånd, och vi har alltid varit öppna för att ge ytterligare bistånd och att fortsätta dialogen, men på vissa villkor. Frågan är varför Nordkorea tar avstånd från det internationella samfundet i det här läget? Svaret är enkelt: Nordkoreas ledare tror inte att de har någonting att förlora. De har fel. Priset som de är tvungna att betala för den allt större internationella isoleringen och de eventuella sanktionerna kommer att stiga. Vi vet redan att de knappast bryr sig om den egna befolkningens välfärd, men genom sådana oansvariga handlingar riskerar de att förlora det internationella stöd och samarbete som syftar till ett gradvist öppnande av landet och till reformer som ska förhindra att landets politiska och sociala strukturer kollapsar. De kanske inte har förståelse för andra argument, men de måste förstå detta. (Applåder) Gérard Onesta: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman! Jag kommer från ett land som ”handlar” med kärnteknik. Det är därför väldigt skenheligt att bli förvånad över att denna fara har återuppstått när den har spritts precis överallt. Jag kommer dock att fokusera mitt inlägg på Nordkorea. Jag bryr mig faktiskt inte om huruvida Nordkorea verkligen har fullt utvecklad kärnvapenteknik eller lämpliga hjälpmedel för sådan teknik. Jag är en av de mycket få parlamentsledamöter som har varit i Nordkorea. Detta land är inte bara en hård diktatur som störtar folket i fullständig fattigdom. Under min vistelse där besökte jag även ett av världens största psykiatriska sjukhus. Det måste faktiskt påpekas att miljontals människor som lever där inte har någon som helst kontakt med verkligheten och är helt omedvetna om världen utanför. Deras liv består i att krypa inför en ledare som varje morgon talar om för dem att hela världen vill invadera dem. I Nordkorea möter vi en värld som kan verka mycket lik George Orwells värld. Vilka sanktioner bör då tillämpas under dessa omständigheter, när man har att göra med en regim som balanserar på gränsen till det som är allmänt vedertaget som förnuftigt uppförande och som inte bryr sig ett dugg om sitt eget folk, eftersom den lät en miljon människor dö för inte så länge sedan? Vad ska vi blockera när de redan är avskurna från världen? Vilka industrier ska vi förstöra när de industrier som de har redan ligger i ruiner? Ska vi försöka svälta ut dem ännu mer? Detta skulle vara fullständigt skandalöst. Enligt min uppfattning är Kina det enda verkliga kortet vi har att spela med. Kina har skapat denna regim, Kina har hållit igång den och Kina var - och detta är mycket intressant att notera - bland de första, om inte allra först, att fördöma denna veckas kärnvapenprov. Om vi verkligen vill vara till hjälp i denna fråga anser jag att vi måste visa prov på beslutsamhet, stor fattning, och, med tanke på att vi sprider kärnenergiteknik, även en god portion ödmjukhet. (Applåder) Tobias Pflüger: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman! Nordkoreas kärnvapenprov förtjänar helt klart att fördömas, eftersom detta leder till att regionen blir ännu mindre stabil och, precis som alla andra av sitt slag, exponerar folket som lever där för radioaktivt nedfall. Det är särskilt cyniskt av Nordkoreas regering att investera pengar i kärnvapenprov, pengar som den i stället kunde ha använt för att föda landets befolkning bättre, och det är bra att EU vill fortsätta att ge bistånd för detta ändamål. Den ryske försvarsministern har sagt att detta kärnvapenprov i själva verket gör Nordkorea till den nionde kärnvapenmakten, och att landet sällar sig till USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien, Israel, Indien och Pakistan. Vi måste nu förhindra att situationen trappas upp ytterligare. De som nu talar om behovet av militära angrepp är farliga krigshetsare. Tvärtom är det förhandlingar som är den lösning som vi behöver, och EU kan verkligen spela en roll i detta, som Javier Solana och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner redan har förklarat. Ett av den nordkoreanska regeringens grundläggande krav verkar vara att landet ska få förhandla direkt med USA. Varför kan då inte USA föra bilaterala förhandlingar direkt med Nordkorea? Det är vad den amerikanska administrationen måste göra, även om detta tydligen innebär en övermänsklig ansträngning för dem. Att ropa efter sanktioner kommer bara att förvärra situationen, de som gör det just nu måste förklara hur de tänker förhindra att sanktionerna bara drabbar det nordkoreanska folket, som redan svälter. Erfarenheterna av införandet av sanktioner mot Indien och Pakistan när de var nya som kärnvapenstater visar att sanktioner mycket snabbt förlorar sin styrka. Fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) har alltid varit inkonsekvent, men svävar nu allvarlig i fara. I artikel VI förbinder sig parterna till avtalet - och jag citerar - att ”fortsätta förhandlingar i uppriktig avsikt om effektiva åtgärder med avseende på kärnvapenkapprustningens snara upphörande och på kärnvapennedrustning, och om ett fördrag om allmän och fullständig nedrustning under strikt och effektiv internationell kontroll”, vilket är liktydigt med ett krav på att alla kärnvapen ska avskaffas. Även européerna har sina egna skyldigheter när det gäller kärnvapen. Jag vill påminna Javier Solana om att det inte är lagligt att inneha kärnvapen inom Europeiska unionen, tvärtemot det som er kollega Annalisa Giannella försökte tala om för oss som sitter i utskottet för utrikesfrågor. EU:s medlemsstater har tvärtom i enlighet med icke-spridningsfördraget åtagit sig att genomföra kärnvapennedrustning, och det är här vi stöter på det problem med dubbelmoral som är så karakteristiskt för västvärldens och EU:s politik. Jag frågar er: vilken kärnvapenmakt känner ni till som följer artikel VI i fördraget om icke-spridning av kärnvapen, där kärnvapennedrustning fastställs som ett krav? Jag kan tala om för er att EU:s medlemsstater gör exakt det motsatta, eftersom Storbritannien och Frankrike inte bara underlåter att göra sig av med sina kärnvapen, utan även utvecklar nya och kraftfulla sådana. Kärnvapen är alltid ett brott till sin natur, och provsprängningar av sådana vapen ger alltid vilseledande och farliga resultat; det som är intressant här är den olika behandlingen av Nordkorea och Iran. Jag säger det rent ut: hot om militära attacker har alltid motsatt effekt än vad som avses. Det finns inga goda kärnvapen, vi måste göra oss kvitt dem överallt, och alla kärnvapenprovsprängningar förtjänar att fördömas och måste stoppas. Ģirts Valdis Kristovskis: för UEN-gruppen. - (LV) Fru Ferrero-Waldner, herr Solana, mina damer och herrar! Denna provsprängning har utan tvivel varit ytterst skadlig för stabiliteten, freden och säkerheten. Vi kan förstås varna ännu en gång för detta problem och vi kan naturligtvis fördöma situationen här och nu. Det ska sägas att vi i denna situation naturligtvis bör ge stöd och uppskattning till alla dem som har reagerat snabbt på den speciella situation som Nordkoreas agerande har orsakat. När jag lyssnade till Benita Ferrero-Waldner och Javier Solanas uttalanden blev jag emellertid inte övertygad om att skälen till Nordkoreas handlande har analyserats grundligt. Vi är självklart alla medvetna om att Nordkorea är en totalitär kommuniststat och att vanligt sunt förnuft kanske inte direkt är det som karakteriserar denna regim. Å andra sidan vill jag emellertid ställa några provocerande frågor som jag kom att tänka på för några dagar sedan när jag läste de kommentarer som Mohamed ElBaradei, chef för Internationella atomenergiorganet (IAEA) och vår väktare, gjort i medierna. Jag läste någonstans att han har sagt att det faktiskt är dubbelmoralen som är roten till hela problemet. Den fråga jag skulle vilja ställa till våra utrikesministrar i detta sammanhang är om de instämmer i Mohamed ElBaradeis kommentarer om att USA och EU-medlemsstaterna för en skenhelig politik gentemot Israel å ena sidan och stater som Iran och Nordkorea å den andra, eftersom Israel otvivelaktigt kan inneha massförstörelsevapen och ha ett försvarssystem, men för andra stater som inte har undertecknat icke-spridningsfördraget är ett sådant alternativ förbjudet. Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman! De destabiliserande effekterna av Pyongyangs kärnvapenprov i måndags är uppenbara, särskilt i Nordostasien, men även globalt. Vi står nu inför två kärnvapenkriser: en akut kris i Nordkorea och en brådskande i Iran. Frågan är om båda dessa kriser kan hanteras utan militära medel, och den inställning som två medlemmar av FN:s säkerhetsråd, nämligen Kina och Ryssland, intar är av avgörande vikt i detta avseende. Hur stor vikt fäster Peking och Moskva vid icke-spridningsfördraget vid det här laget? Deras agerande i säkerhetsrådet kommer att avslöja detta. Jag förväntar mig att de EU-medlemsstater som sitter med i detta högnivåorgan inom FN insisterar på att påminna Kina och Ryssland om deras centrala ansvar i denna fråga. Samtidigt är det viktigt att världssamfundet håller ögonen på Pyongyangs handelsverksamhet, särskilt de marina rutterna. Så sent som i förra veckan förklarade den nordkoreanska regimen faktiskt att den minsann kan tillhandahålla kärnvapenteknik, material och kärnvapen till andra länder som den önskar. En sådan uttrycklig provokation kräver ett kraftfullt svar från världssamfundet. Det är utan tvivel även upp till EU:s medlemsstater att införa hårda sanktioner som drabbar det nordkoreanska ledarskapet, medan man försöker skona det utsugna och hjärntvättade folket så mycket som möjligt. Jag tror säkert att rådet och kommissionen kan föreställa sig den enorma oron i Israel i samband med det hänsynslösa nordkoreanska kärnvapenprovet, som samtidigt utgör en enorm uppmuntran för Islamiska republiken Iran att följa Pyongyangs väg mot kärnvapen, förmodligen med aktuellt tekniskt och materiellt stöd från Kim Jong II:s terrorregim. Rådet och kommissionen hävdar att de garanterar Israels fortsatta existens som stat; jag uppmanar dem att omsätta detta i konkret politisk handling i denna dubbla kärnvapenkris. Jan Tadeusz Masiel: (PL) Herr talman! Det är bra att världen inte längre är delad mellan Warszawapakten och Nato. Det är bra att staterna från det före detta Sovjetblocket i dag är enade i Europeiska unionen och i Nato, eller är på väg att bli medlemmar. Ett enat Europa är starkare och i bättre position att bemöta dagens problem - de nordkoreanska kärnvapenproven. I dag har lyckligtvis till och med Ryssland stött den civiliserade världens uppfattning och har, som vi, fördömt kärnvapenproven, även om vissa fruktansvärda händelser har inträffat där, såsom mord på journalister, varav den senaste var Anna Politkovskaja. I dag är Nordkorea en av de sista tomma fläckarna på världskartan när det gäller politisk, ekonomisk och demokratisk utveckling. Vilket problem har Nordkorea egentligen? Kanske landet helt enkelt försöker dra till sig vår uppmärksamhet, och detta är ett desperat rop på hjälp. Vi gläder oss över att konstatera att till och med Kina har fördömt Nordkoreas föreslagna kapprustning. I dag vill alla länder, mer än någonsin i världshistorien, ha ekonomisk utveckling och leva i fred. Även Nordkorea behöver livsmedel och välstånd mer än det behöver vapen. Elmar Brok: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Solana, mina damer och herrar! Det som har skett är ytterst problematiskt och farligt, av två skäl. Det första är det uppenbara skälet att farliga vapen har hamnat i händerna på en diktator som är välkänd för sin bristande respekt för mänskliga liv, till och med för folket i sitt eget land, och som följaktligen är beredd att ta alla risker, till och med att de utplånas. Detta gör det ytterst svårt att uppskatta exakt hur stora riskerna är. Det andra jag vill påpeka är att regionen, om detta prov verkligen visar sig vara en framgång och har utförts genom användning av raketteknik, kan ställas inför en ny kapprustning när det gäller att införskaffa och utveckla massförstörelsevapen. Jag vet inte vilka diskussioner som kommer att föras om denna fråga i Sydkorea, Indonesien, Filippinerna eller på andra håll. Vi måste även komma ihåg att ett kunskapsutbyte om raketteknik pågår mellan Nordkorea och Iran. Den iranska regeringen leker katt och råtta med oss och det förefaller allt mindre sannolikt att den endast gör detta för att säkra sin egen fredliga användning av kärnenergi - den har tvärtom mycket mer i sikte förutom detta. Ni, herr Solana, har reservationslöst försökt att normalisera läget och föra förhandlingarna därefter. Det finns särskilda faror med denna allians, och därför har Iran ett särskilt ansvar att rensa upp en gång för alla och engagera sig i verkliga förhandlingar. José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra frågade vilka slags sanktioner vi talar om. Vi måste komma på något som verkligen kommer att ha en allvarlig inverkan på denne man. Om sanktionerna drabbar folket kommer han inte att bry sig om det, så det som krävs är sanktioner som skadar honom personligen, och de måste genomföras och följas. Till Tobias Pflüger vill jag säga att vi nu inte får söka vår tillflykt till att beskylla den ena eller den andra parten för att ha begått misstag vid det ena eller det andra tillfället. Det är inte USA:s fel att det är en galen diktator som vi har att göra med. Vi måste se till att denna person inte ges fler kryphål av parlamentet, för han trotsar alla världssamfundets regler, och därför måste vi förmå honom att återvända till sexpartssamtalen. Om de visar sig vara framgångsrika kan han garanteras säkerhet för sitt land, men vi måste förklara detta klart och tydligt om vi inte om 20 år vill ha en värld där 30 eller 40 länder har kärnvapen och alla är redo att förinta vår jord. Pasqualina Napoletano: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi i Europaparlamentet inte har något annat val än att ansluta oss till det allmänna fördömandet av de kärnvapenprov som har utförts av Nordkorea. Vårt kraftfulla fördömande bör åtföljas av ett åtagande från EU och hela världssamfundet om att denna gång försöka finna en lösning på detta mycket allvarliga problem genom förhandlingar. Vi måste förmå denna diktatur att respektera reglerna för den internationella samlevnaden. Världssamfundet har dock inget val: vi måste verkligen finna ett sätt att nå målet för icke-spridning. Till Elmar Brok vill jag säga att det inte handlar om att skylla på någon, men jag anser att det helt enkelt måste erkännas att försvagningen av icke-spridningsfördraget, som självklart även berodde på den misslyckade konferensen 2005, var ett ödesdigert misstag. Jag anser följaktligen att alla framtida lösningar på nödsituationer måste bygga på ett återupptagande av förhandlingarna om översynen av icke-spridningsfördraget. Detta är en obligatorisk uppgift som världssamfundet måste utföra konsekvent, eftersom det endast är på detta sätt - fast i en annan situation - som vi kommer att få det nödvändiga inflytandet för att se till att Pyongyang-diktaturen respekterar denna linje. Det måste sägas att detta förebyggande krig i Irak tvärtom har övertygat diktatorerna om att innehav av kärnvapen ger något slags fri lejd. Det är vår uppgift att övertyga världens regeringar, även ledare för auktoritära stater, om att så absolut inte är fallet, annars kommer vi inte att kunna sätta stopp för återupprustningen. Herr Solana! Avslutningsvis vill jag be er förklara skillnaderna mellan Nordkorea och Iran, eftersom dessa två fall ofta kopplas ihop med varandra - men jag anser att en möjlig lösning finns i skillnaderna. Rebecca Harms: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det har talats tillräckligt om Nordkorea här, men enligt min åsikt för lite om hur detta kan bli en objektiv lärdom för oss i Europa och för världen allmänhet. När Nordkorea inledde sitt kärnenergiprogram 1962 beskrevs det naturligtvis som ”civilt”, med tal om ”atomer för fred”, ”vi vill inte ha bomber” och ”vi vill inte ha vapen”. Kort därefter, vilket även var fallet med många andra länder, började man misstänka att så inte var fallet. När Pyongyang 2003 efter en massa velande hit och dit erkände att landet upparbetade kärnbränsleavfall för militära ändamål, kunde man fastslå att det som hade beskrivits som ett civilt kärnenergiprogram utnyttjades för militära syften. År 2005 rapporterades det från Pyongyang att Nordkorea hade kärnvapen, och provet utfördes i början av denna vecka. Det enda jag kan säga just nu är att alla de som förordar en mer allmän användning av civil kärnenergi samtidigt bidrar till att den även används för militära ändamål och gång på gång banar väg för t.ex. kriget i Irak, som påstods vara motiverat av misstanken om missbruk. Och vad var bakgrunden till detta? Det material som hade exporterats till Irak - för civila ändamål - från Europa. Varför har då Irak tekniken, efter vad som påstås för civil användning? Det finns företrädare för Europa som hävdar att ny reaktorteknik skulle kunna göra det möjligt att ta hårdare tag mot den militära användningen av kärnenergi: de ljuger, de vet att de ljuger och de bör avstå från att ytterligare undergräva icke-spridningsfördraget genom att göra civil atomteknik mer allmänt tillgänglig. James Hugh Allister: (EN) Herr talman! Det är verkligen nedslående att tänka på de eventuella konsekvenserna av att den totalitära stalinistiska regimen i Nordkorea nu förfogar över kärnteknisk kapacitet. Bortsett från Nordkoreas möjlighet till direkt offensiv användning slår det mig att landet nu kan befinna sig på en marknad tillsammans med förvirrade terroristgrupper för export av kärnvapenutrustning och kärnvapenteknik. Nordkorea är redan i hög grad delaktigt i, och förvisso också beroende av, en mångsidig illegal exportverksamhet, däribland narkotika, men framför allt penningförfalskning, och detta i väldig omfattning. Om landet nu skulle befinna sig på marknaden för att sälja kärnvapenteknik skulle vi alla ha stor anledning till oro, för de aktörer inom terroristvärlden som söker efter sådan teknik känner inga begränsningar i sin lust att döda. Jag anser att det är ett mycket oroväckande framtidsperspektiv att vi skulle kunna få en skurkstat som bidrar till en oregerlig användning av kärnvapenteknik genom att sälja den vidare till brutala element. Det krävs att EU, och i synnerhet det mer relevanta FN, agerar ytterst kraftfullt och beslutsamt för att hantera denna kris. Att endast fördöma Nordkoreas agerande kommer sannolikt inte på långa vägar att vara tillräckligt. Jag är säker på att det krävs stränga sanktioner. Hubert Pirker: (DE) Herr talman, ärade kommissionsledamot och ärade höge representant! Genom att utföra detta test har Nordkorea visat att det inte bryr sig ett dugg om fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Nordkoreas politiska ledare har därigenom på ett allvarligt sätt och avsiktligt provocerat världssamfundet och helt tanklöst äventyrat freden och säkerheten i regionen och i regioner längre bort, och slutligen har landet accepterat att en ny kapprustning kan bli följden både i och utanför Asien. Nordkorea har också - utan att tänka på sin egen befolkning - accepterat att landet oundvikligen riskerar att isoleras. Vi i Europaparlamentet måste tydligt och kraftfullt klargöra vår ståndpunkt. Vi måste i mycket kraftfulla ordalag fördöma genomförandet av testet. Vi måste uppmana de politiska ledarna i Nordkorea att återvända till förhandlingsbordet för att diskutera icke-spridningsavtalet, återuppta samtalen mellan de sex länderna och i slutändan få till stånd en fredlig lösning på den tillfälliga krisen. Parlamentet måste också uppmana världssamfundet och säkerhetsrådet att besvara provokationerna på ett mer kraftfullt sätt än hittills. Det är helt enkelt oacceptabelt att Nordkoreas regering använder sina egna pengar och pengar som skickats till landet från andra länder för att utveckla kärnvapen samtidigt som den förlitar sig på att världssamfundet ska skicka mat till deras svältande befolkning. Herr talman! Förutom det ni tidigare sa ber jag er att i ett skriftligt uttalande framföra Europaparlamentets protester till Nordkoreas regering, världssamfundet och säkerhetsrådet, samt att tala om vad parlamentet kräver av dem. Vi kan inte acceptera att man genomför ett andra test och därigenom upprepar den händelse som förtjänade ett mycket kraftfullt fördömande första gången den inträffade. Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Denna debatt handlar om ett kärnvapenprov som har utförts av den förkastliga nordkoreanska regimen. Javier Solana har emellertid vid fler än ett tillfälle hävdat att detta endast är ett ”eventuellt” kärnvapenprov. Kan herr Solana, för att det inte ska råda några tvivel om vad det är vi diskuterar, på nytt försäkra oss om att han inom en mycket snar framtid kommer att kunna meddela huruvida detta kärnvapenprov verkligen har ägt rum? Talmannen: Herr Matsakis! Det är inte alls en ordningsfråga. Ni har trängt er före kön av talare. Jag ber er att inte missbruka arbetsordningen för att få ordet. Benita Ferrero-Waldner: Herr talman! Nordkoreas senaste utmaning mot systemet för icke-spridning av kärnvapen är tydlig, och den förtjänar att fördömas i ytterst starka ordalag. Vi är alla överens om detta, men vi måste också finna ett lämpligt och förnuftigt svar som riktas till de ansvariga myndigheterna, samtidigt som befolkningen visas hänsyn. Vi bör också fortsätta att fokusera på det slutliga målet, vilket är att uppnå ett kontrollerbart avskaffande av kärnvapen på Koreahalvön. Detta är, mot bakgrund av det spända militära dödläget inom hela den demilitariserade zonen, en grundförutsättning för en bestående fred och stabilitet. När allt kommer omkring kan detta mål bara uppnås med hjälp av diplomati. Om man ska göra en möjlig analys av motiven till detta är jag säker på att orsakerna är åtskilliga. Att Nordkorea misstolkar det internationella samfundets inställning skulle kunna vara ett resultat av regimens fullständiga isolering, men det skulle också kunna syfta till att tvinga fram bilaterala samtal, vilket regimen ännu inte har uppnått. Denna veckas händelseförlopp kommer att göra det svårare än någonsin att återuppta sexpartssamtalen, men på medellång till lång sikt innebär denna konstruktion störst möjlighet att nå en bestående lösning. Jag hoppas därför innerligt att samtalen kommer att återupptas förr eller senare, även om utsikterna just nu inte är särskilt lovande. EU är inte en direkt deltagare i sexpartssamtalen, men vi har, som en ansvarsfull global aktör med ett uppenbart intresse för att bevara den regionala stabiliteten, gett vårt starka stöd till denna konstruktion. Vi har också signalerat att vi är redo att spela en mer aktiv roll om man inom sexpartssamtalen anser att det är lämpligt. När allt kommer omkring krävs det en dialog för att lösa denna mycket svåra och utmanande situation. Nordkoreas uttalade mål är att höja landets säkerhet; detta mål skulle kunna uppnås genom sexpartsprocessen, vilket är vad vi rekommenderar. Javier Solana: Herr talman! Som avslutning på denna debatt finns det en punkt som jag anser bör framhållas. Inte en enda ledamot av Europaparlamentet har uttalat sig mot ett fördömande av Nordkoreas uppträdande. Jag anser att det är ett mycket viktigt resultat av denna betydelsefulla debatt. Det kan råda en del tvivel om vad som ska ske härnäst och hur man ska behandla Nordkorea i framtiden, men det faktum att provsprängningen har gett upphov till oro inom det internationella samfundet - och att det internationella samfundet har tagit sitt ansvar när det gäller att ta upp denna fråga - har stötts av alla de ledamöter som har talat under debatten. Jag anser att vi bör glädja oss åt detta, för när det gäller frågor av detta slag och av denna stora betydelse är parlamentsledamöternas ansvar jämbördigt med ansvaret hos det internationella samfundets medlemmar. Det finns olika slutsatser att dra av frågan om varför provsprängningen genomfördes, samt vilka de framtida konsekvenserna kommer att bli. Några av oss har varit i Nordkorea. Jag har varit där och samtalat med landets ledare vid ett flertal tillfällen. I Kuala Lumpur i juli fick jag möjlighet att tala med utrikesministern, och han påstod då att sexpartssamtalen inte skulle återupptas. Så det var nästan säkert vid det laget att något sådant här skulle inträffa. Vi måste berömma kineserna som har lett sexpartssamtalen och samtidigt bibehållit sin position. Men den här gången har de tyvärr misslyckats med att övertyga Nordkorea, och i stället för att få till stånd ett möte har ett kärnvapenprov utförts. Jag instämmer helt och hållet med dem som har sagt att fördraget om icke-spridning bör ses över. Pasqualina Napoletano påpekade detta mycket konsekvent och entusiastiskt. Jag delar hennes oro över det faktum att den senaste revideringen av icke-spridningsfördraget misslyckades. Den blev ett misslyckande för alla de som deltog i revideringen, däribland kärnvapenmakterna, varav några är EU-medlemsstater. Icke-spridningsfördraget daterar sig från 1968. Vi har redan genomfört fem revideringar, och de svårigheter och kryphål som fördraget omfattar har inte kunnat åtgärdas med hjälp av någon av dessa. Detta måste påpekas. Låt oss emellertid också påpeka att Nordkorea inte har undertecknat icke-spridningsfördraget. Landet lämnade icke-spridningsfördraget 2003, och därför är det inte förpliktigat att uppfylla det. Nordkorea lämnade icke-spridningsfördraget på grund av att det inte ville släppa in inspektörer, vilket är obligatoriskt enligt detta fördrag. Som vi i dag kan konstatera, och som vi även kommer att kunna konstatera i framtiden, behöver icke-spridningsfördraget revideras och uppdateras. Som jag sa utarbetades fördraget 1968. Historiskt sett är det länge sedan, och därför är vi tvungna att anstränga oss. Européerna kan vädja om att detta system ska anpassas till dagens verklighet, och inte till gårdagens. Jag håller fullständigt med om detta. Vad beträffar sanktioner tror jag inte att säkerhetsrådet bara kan göra ett uttalande. Säkerhetsrådet måste agera, annars kommer andra länder som följer utvecklingen för att se hur säkerhetsrådet reagerar att dra slutsatsen att det internationella samfundet inte tar dessa slags handlingar på allvar. Kommer ni ihåg vad som hände när Pakistan agerade på liknande sätt? Nordkorea höll utkik efter det internationella samfundets reaktioner på Pakistans handlingar. Och troligtvis är en del av dagens situation en återspegling av det som då skedde. Detta innebär givetvis inte att sanktioner ska riktas mot Nordkoreas befolkning, som redan har fått utstå hårda prövningar. De får utstå prövningar både politiskt och ekonomiskt sett, och även i sina vardagliga liv. Därför måste andra faktorer införas och tas med i beräkningen. Jag anser att de viktigaste sanktioner som bör införas är sådana som förhindrar en spridning från Nordkorea. Sanktionerna bör dessutom hindra Nordkorea från att vidarebefordra kärnvapenteknik till andra stater som kanske eftersträvar att skaffa sådan teknik för att de också ska kunna röra sig i samma riktning. Detta är sannolikt det viktigaste steg som FN:s säkerhetsråd kan ta. När det gäller diplomati torde alla här i parlamentet kunna enas om att det är något som vi uppskattar. Vi européer tycker om att lösa komplexa och svåra problem med hjälp av det vi värderar högst: vårt intellekt, vår intelligens och vår diplomati. Och det råder ingen tvekan om att detta problem verkligen är komplext och svårt. Talmannen: Innan vi går över till nästa punkt har Tobias Pflüger bett att få ordet för att göra ett personligt uttalande enligt artikel 145 i arbetsordningen. Enligt denna bestämmelse, herr Pflüger, får ni tala i tre minuter under förutsättning att ni endast kommenterar åsikter som har tillskrivits er själv eller korrekta kommentarer som ni har gjort under debatten. Tobias Pflüger: (DE) Herr talman! Jag hänvisar till Elmar Broks anförande, i vilket han hävdade att jag ställde USA till svars för Nordkoreas kärnvapenprov, men dessa insinuationer är helt felaktiga. Tvärtom handlar det, som Pasqualina Napoletano var inne på, om att parlamentet allvarligt behöver diskutera att olika regeringar - USA, men också i ökande grad bl.a. EU - anser att de måste använda kärnvapen för att försvara sig mot attacker. Elmar Brok har därför helt fel när han kommer med dessa insinuationer. Inte bara USA hotar med kärnvapenkrig, utan också Jacques Chirac, och därför måste denna fråga behandlas med största allvar. Elmar Brok hade därför fel i sitt påstående. Talmannen: Jag är rädd att Elmar Brok inte har kunnat höra er. Jag hoppas att någon berättar för honom vad som sas. Elmar Brok: (DE) Herr talman! Låt mig få göra en kort kommentar. Det måste sägas att de som är beredda att ge måste också vara villiga att ta emot. Tobias Pflüger har framfört en anklagelse som jag har besvarat och han borde acceptera det. Det var ett politiskt uttalande och inte en insinuation. Talmannen: Herr Brok! Ingen kommer att vidta några åtgärder mot er. Ni har gjort en kommentar och Tobias Pflüger har kunna besvara den, och därmed är saken avslutad. Vi lämnar nu denna punkt.

sv

Stresstest för EU:s banksektor (debatt) Talmannen: Nästa punkt är debatten om en fråga för muntligt besvarande till kommissionen om 2011 års stresstest för EU:s banksektor av Corien Wortmann-Kool, Jean-Paul Gauzès och José Manuel García-Margallo y Marfil för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) - B7-0216/2011), en fråga för muntligt besvarande till kommissionen om stresstest för EU:s banksektor av Sharon Bowles, Sylvie Goulard, Dirk Sterckx, Carl Haglund och Olle Schmidt för Alliansen liberaler och demokrater för Europa (B7-0219/2011), och en fråga för muntligt besvarande till kommissionen om 2011 års stresstest för EU:s banksektor av Udo Bullmann för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (B7-0309/2011). Corien Wortmann-Kool: Herr talman! Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) är bekymrad över stresstestet för EU:s banksektor som ska äga rum i juni. Anledningen är att förra årets stresstest saknade trovärdighet och att konsekvenserna av detta blev smärtsamt tydliga när de irländska bankerna klarade testet och sedan kort därefter hamnade i allvarliga problem. Vi måste säkerställa att samma sak inte händer i år. Frågan är om vår finansiella sektor klarar av hårda vindar. Att få veta detta är viktigt om vi ska kunna återställa förtroendet för den finansiella sektorn. Jag ställer därför följande fråga till kommissionen: Vilka är de viktigaste förändringarna som har gjorts för att säkerställa att misslyckandet från förra årets stresstest inte upprepas även i år? Herr talman! Förra året kunde varje enskilt land besluta om vilka banker som skulle genomgå stresstestet. I år har den nyligen inrättade Europeiska bankmyndigheten (EBA) fått i uppdrag att säkerställa rättvisa kriterier för alla banker och alla medlemsstater. Detta stresstest kommer inte bara att testa bankerna utan också trovärdigheten hos den nya tillsynsmyndigheten. Är kommissionen nöjd med det faktum att stresstestet i vissa länder kommer att omfatta 85 procent av banksektorn medan det i andra knappt kommer att omfatta mer än 50 procent? Det är ganska anmärkningsvärda siffror, och jag är nyfiken på att höra er förklaring till detta. Herr talman! Vi behöver en ordentlig europeisk krislösningsmekanism för gränsöverskridande banker. Även om resultatet av stresstestet kommer så tidigt som i juni och vi därmed skulle kunna hjälpa banker i svårigheter, kommer vi dock att förlora denna möjlighet genom att den europeiska krislösningsmekanismen fortfarande inte har trätt i kraft då. PPE-gruppen uppmuntrar er att lägga fram ambitiösa förslag och ni kan räkna med att få vårt stöd här i parlamentet. Sharon Bowles: frågeställare. - (EN) Herr talman! Jag vill säga följande till kommissionsledamoten: Vi arbetar med att lösa bankkrisen på internationell nivå, och det finns också viktiga konkurrensfrågor att ta itu med. Detta betyder dock inte att allt måste vänta, särskilt som vi har en kombinerad statsskuld och bankkris. Förra årets tester var dåliga. Vi sade detta då och vi har upprepat att stresstesterna för banker måste bli trovärdiga, stabila och öppna. Vi behöver faktiskt i allmänhet mycket större insyn när det gäller bankerna. Jag föreslår därför att vi tar lärdom av Förenta staterna och den så kallade ”Dodd-Frank Act” enligt vilken uppgifter om Förenta staternas tillhandahållande av likviditet offentliggörs två år i efterskott. Det finns europeiska kopplingar till dessa amerikanska uppgifter och det skulle vara helt igenom sunt för EU:s centralbanker att på samma sätt offentliggöra stöd under 2008 och 2009 tillsammans med de nya stresstesterna. Nu är dessa nya stresstester förbättrade under den europeiska bankmyndigheten (EBA), men det finns fortfarande frågor som undviks på grund av att medlemsstaterna bevakar detta samt kommer med bortförklaringar. Det är på tiden att budskapet sjunker in om att en kraftlös politisk vilja inte är svaret på denna kris utan bara gör lösningarna dyrare. Varför försöka dölja bankernas exponering mot statsskulden, särskilt när vi alla känner till att det är så verkligheten ser ut? Det finns verkligen inte någon ursäkt att inte stresstesta finansieringsverksamheten. Olika tillgångar placerades där, under rubriken ”Hålls till förfall”, vilka skulle ha flyttats om de inte hade förlorat i värde. Naturligtvis kan marknadsanalytiker mycket väl läsa igenom resultatet av stresstester och annan information och dra slutsatser om vad som pågår i verksamheten. Men en mörkare tolkning som speglar vissa medlemsstater själva kommer att avges genom det faktum att medlemsstater - och i många fall är tillsynsmyndigheterna de skyldiga - inte satsade mer på att bli rena. Samtidigt som åtgärder framkallas genom stresstesterna söker bankerna efter kapital - vissa medlemsstater är proaktiva när det gäller att utöva påtryckningar på bankerna för att få fram kapital. Men det finns inte någon övergripande plan för att ta itu med underkapitaliseringen. Detta går inte ihop; något som vi verkligen har lärt av krisen är att vi är mycket sammankopplade. Om bankerna inte litar på varandra och utlåningen mellan banker (interbankutlåningen) fryses har vi ett stort problem. Kan vi således svara på detta på ett samordnat sätt och med ordentlig öppenhet? Men låt oss inte undvika elefanten i rummet. Detta handlar inte bara om banker utan om en statsskuld och om stabiliteten för euron vilka är oupplösligt sammankopplade och överväldigande viktiga. Antolín Sánchez Presedo: Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är dags att genomföra europeiska stresstester som är öppna, flexibla, pålitliga och effektiva - kvaliteten och trovärdigheten på dessa utgör ett nödvändigt bidrag till den finansiella stabiliteten och återställandet av marknadens förtroende. Stresstester är ett viktigt övervakningsredskap för att utvärdera enskilda bankers särskilda solvens och förmågan att tåla stress för systemet som helhet. Avsikten med deras utformning och genomförande är att beräkna hur banker skulle kunna stå emot stress under vissa ogynnsamma förhållanden och att spåra smittorisker för att förhindra en dominoeffekt som skulle kunna leda till kollaps. Europeiska unionen har tidigare erfarenhet av stresstester som genomförts av kommittén för europeiska banktillsynsmyndigheter (CEBS). Erfarenheten dateras från maj 2009 när Ekofinrådet gav i uppdrag åt CEBS att organisera stresstester för det finansiella systemet i samarbete med Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken. Målet var att få in samlad information om förmågan att tåla stress i det europeiska finansiella systemet som helhet, och man inriktade sig på de 22 största bankerna. Resultaten offentliggjordes inte, eftersom det vid den tiden sades att marknaden var mycket känslig. Allt som röjdes var en metod som gav tre utfall - den bästa, genomsnittliga och värsta - och syftet med testerna var inte öppenhet på marknaden. Under utvecklingen av testerna fastslogs i kommissionens förslag till riktlinjer om statligt stöd, som antogs i juli 2009, att banker som är i behov av finansiellt stöd för att klara av krisen också bör genomgå stresstester. Den 1 oktober 2009 skickades det samlade resultatet till Ekofinrådet vilket den 2 december samma år bad CEBS att tillhandahålla information om styrkan hos banksystemet, för vilket nya stresstester skulle genomföras. Resultatet av dessa stresstester som genomförts av CEBS publicerades i enlighet med Europeiska rådets riktlinjer från juni 2010. De rörde 91 banker i EU, men de kritiserades för att sakna ett europeiskt fokus eftersom varje land beslutade vilka banker som skulle genomgå testerna, scenariot var olika i de olika länderna och eftersom den information som tillhandahölls ofta var inkorrekt. Vi kommer alla ihåg fallet med Irland och bristen på information om vissa aspekter av exponeringen mot statsskulder när det gäller bankerna i vissa länder. Trots att uppfattningen har förbättrats i vissa medlemsstater återupprättades inte förtroendet inom Europeiska unionen på grund av allt detta. Under dessa omständigheter är tiden nu inne för att föreslå en ny runda med stresstester, men i en helt annan situation och med nya europeiska tillsynsmyndigheter. För första gången finns det ett nytt europeiskt ramverk för tillsyn som har erfarenhet av två tidigare tester, vilket möjliggör främjandet av insyn, trovärdighet och uppenbarligen också av effektivitet, vilket är en nyckelaspekt vid denna tredje testomgång. Det första som vi vill veta är uppenbarligen vad som kommer att göras för att förhindra att det begås samma fel som i de två tidigare testerna. För det andra vill vi veta vad som kommer att göras för att fastställa och greppa betydande risker i alla medlemsstater. Det är nödvändigt med en adekvat diagnos. Metoden behöver också utvecklas i linje med bankernas olika affärsmodeller och strukturer så att stresstesterna kan tillhandahålla den information som behövs för att lämpliga åtgärder ska kunna vidtas. Detta är en mycket viktig tid, eftersom de nya finansiella övervakningsmyndigheterna inleder sin verksamhet. Den 18 mars offentliggjorde den europeiska bankmyndigheten en sammanfattning som innehåller en beskrivning av metoden, och vi skulle vilja veta när Europeiska rådet ansåg att informationen skulle offentliggöras, vilka åtgärder ... (Talmannen avbröt talaren.) Michel Barnier: Herr talman! Jag tackar Corien Wortmann-Kool, Sharon Bowles och Antolín Sánchez Presedo för deras tre frågor som rör ett mycket viktigt ämne, nämligen trovärdigheten hos stresstesterna för banker. Vi befinner oss i en situation där den finanssektorn sakta håller på att återhämta sig från krisen. Det är en aldrig tidigare skådad kamp, även om krisen redan tycks vara över för vissa banker. Vi har ännu inte lärt oss alla läxor av detta, och vi har alla åtagit oss att anta denna viktiga lagstiftande uppgift. För att komma till rätta med krisen och de lärdomar som vi måste dra från denna behöver vi ett tillsynsramverk. Vi har haft ett sådant sedan den 1 januari, särskilt tack vare parlamentsledamöterna. Vi behöver redskap för att förutse problem, och vi behöver även förbättrade styresformer i alla dessa verksamheter. Vi behöver också bättre kapitalisering, något som vi kommer att återkomma till. Vidare bör vi ständigt mäta och ta pulsen, och vi behöver därför, vilket några av er precis sagt, pålitliga mätinstrument. Stresstestet är en nyckelåtgärd och ett nyckelredskap i detta sammanhang, något som vi inte bara har diskuterat här utan även vid flera andra tillfällen - faktiskt så sent som i april - med finansministrarna i rådet. Som du sade var förra årets stresstest uppenbarligen otillräckligt, och kommissionen har själv sagt detta vid ett flertal tillfällen till den nya tillsynsmyndigheten, Europeiska bankmyndigheten (EBA), som samordnar testet i samarbete med nationella tillsynsorgan. Ni har därför rätt i att undra över kvaliteten och, jag vill än en gång upprepa, trovärdigheten hos de nya testerna för 2011, vilka inleddes för några veckor sedan i april. Jag vill besvara era frågor och presentera en analys på fem punkter. För det första har, precis som ni ville, stresstestet för 2011 genomgått verkliga förbättringar, särskilt på sex områden som jag skulle vilja informera er om helt kort. 1. Det negativa makroekonomiska scenario som läggs fram simulerar villkor som är mycket allvarligare än 2010 års scenario. Bland annat läggs flera verkliga smällar på fastighetsområdet till, liksom en uttrycklig inverkan på finansieringskostnaderna. 2. Samstämmigheten i övningen har förbättrats betydligt tack vare en konsoliderad ”upstream”-metod och en strikt utvärdering enligt en motsatt ”downstream”-princip, med andra ord en inbördes granskning. 3. I enlighet med principen om ökad insyn kommer spridningen av resultaten i juni att förbättras och åtföljas av ett separat, detaljerat offentliggörande av bankernas balanser. Detta kommer även att gälla information om statsskulderna och av kapitalstrukturerna. 4. Bankerna kommer också att testas utifrån en hög kapitaltröskel, ”core tier one”. 5. Att metodiken sprids innan stresstestets resultat offentliggörs kommer att förbättra övningens allmänna trovärdighet. 6. Slutligen har samordningen bland de nationella myndigheter som är ansvariga för att genomföra vad vi kallar för ”backstop solutions”, eller ett införande av regleringsåtgärder för banker som inte klarar testet, i stor utsträckning förstärkts och förbättrats. Detta är de framsteg och förbättringar av förra årets test som ni helt riktigt hoppades på och som har gjorts i år. En annan sak som jag vill framhäva är att vi måste uppnå betydligt större klarhet när det gäller exponering mot statsskulden. Flera av er - särskilt Alliansen liberaler och demokrater för Europa - frågade mig om den metodik som tillämpats i detta sammanhang, precis som Corien Wortmann-Kool precis gjorde. Enligt ett motsatt scenario som har föreslagits av bankmyndigheten EBA, förutses en betydlig chock när det gäller statsskuldens prissvängningar och kostnader för dess finansiering. Detta scenario omfattar som ni märkt inte fall i vilka återbetalning av statsskulden försummas. Detta på grund av att den chock som EBA förväntat sig bara skulle påverka statsskulder i bankernas handelslager. Icke desto mindre finns det en förklaring till det val som gjorts i år. Jag upprepar att stresstesterna simulerar extrema scenarier - det är dock sådana som trots allt måste ses som möjliga. I dag anser vi - och det är ganska rimligt - i samband med den nyligen införda europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen och den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten, vilka tillhandahåller flera styrverktyg för euroområdet, och detsamma anses för övrigt även av den europeiska bankmyndigheten - att det nu är mycket mer användbart att säkerställa fullständig insyn av exponeringar mot statsskulden som de framstår i bankverksamheten och handelslagren. Spridningen av dessa kommer därför att vara mycket mer detaljerad än förra året. För det tredje har ni också uppmärksammat behovet av ett mer konsekvent genomförande av stresstestscenarier i unionen. Detta är verkligen viktigt för att genomförandet av övningen ska vara trovärdig. Bankmyndigheten gör mycket genom att genomföra en strikt utvärdering av resultaten av detta. Det kommer att säkerställa att metodiken som används av bankerna är konsekvent och - något som jag anser är lämpligt - konvergent när det gäller hur de makroekonomiska scenarierna är överförda till parametrar för respektive risker. Detta tillvägagångssätt hindrar inte bankerna från att spegla vissa särskilda aspekter av sina handelslager eller särskilda managementmodeller. Det finns ett annat inslag som är nödvändiga för att övningen ska vara konsekvent: användandet av gemensamma definitioner för de viktigaste trösklarna i enlighet med vilka de deltagande bankerna kommer att utvärderas. Referensen för kapital som tillkännagetts av EBA bygger till stor del på de nuvarande bestämmelserna i kapitalkravsdirektivet i vilket EU:s olika bankstrukturer och managementmodeller beaktas. För det fjärde frågade Sharon Bowles och andra talare oss om hur täckningen av banksektorn skiljer sig åt inom unionen. Bankmyndigheten måste arbeta hårt för att ta fram ett tillräckligt representativt urval, både på nationell nivå och på EU-nivå, samtidigt som man måste säkerställa att övningen förblir hanterbar. De banker som testades under 2011 års övning innehar 65 procent av den europeiska banksektorn när det gäller totala tillgångar. I varje medlemsstat fastställdes urvalet så att det skulle omfatta åtminstone 50 procent av den nationella banksektorns sammanlagda tillgångar. Genom detta kommer jag till min femte punkt, som nämnts särskilt av Antolín Sánchez Presedo och som rör frågan om korrigeringsåtgärder, så kallade ”backstops” - som bankerna kan förvänta sig om de visar sig vara sårbara eller potentiellt underkapitaliserade. Dessa banker kommer att behöva genomföra lämpliga åtgärder för att åtgärda sina svagheter och framför allt vända sig till den privata sektorn genom att låta sig finansieras direkt från marknaderna eller genom att sälja tillgångar. Om, och bara om, dessa åtgärder visar sig vara otillräckliga kan offentligt stöd beaktas, naturligtvis på villkor att det görs i enlighet med EU:s regler för statligt stöd. Min kollega Joaquín Almunia och hela hans team arbetar med medlemsstaterna för att skapa förutsättning för just detta. Om offentligt stöd behövs bör de banker som erhåller detta, i enlighet med meddelandet i december 2010 om tillämpningen av EU:s regler för statligt stöd för att stödja åtgärder för bankerna, tillhandahålla kommissionen en omstruktureringsplan som är lämplig för att handskas med problemet, särskilt i syfte att konsolidera och återupprätta bankernas långsiktiga livskraft. Slutligen hoppades ni helt riktigt på en strategi för att rekapitalisera och omstrukturera banker som misslyckas i testet, som Elisa Ferreira föreslog i sitt betänkande om krishantering. Som ni vet arbetar vi på att upprätta en rättslig ram för krishantering, för att lösa bankkrisen, som vi har haft tillfälle att diskutera flera gånger. Mitt mål är att ge en verktygslåda till tillsynsorgan och framtida likvidationskommittéer för dessa gränsöverskridande institutioner för att vidta förebyggande åtgärder och minska risker som diagnostiseras ganska tidigt från att utvecklas till kriser och förhindra att kriserna i sig förvandlas till katastrofer. Därför, för att säkerställa - och om nödvändigt finansiera - ett tidigt ingripande och säkerställa att bankerna betalar för bankerna, eftersom det är vad vi anser vara en lösning under ordnade former, tänker jag presentera detta förslag både till ministerrådet och till er före slutet av sommaren. Detta är svaret på de tre mycket relevanta frågorna om de tekniska delarna som ställdes i början av denna debatt. Jag ville besvara frågorna på ett så precist sätt som möjligt. Jean-Paul Gauzès: Herr talman, herr kommissionsledamot! Som du just tillkännagav blev resultatet inte det förväntade av förra årets tester. Vi måste undvika samma missuppfattningar och genomförandefel som tidigare. De områden som ska undersökas måste vara konsekventa och likartade. Det kommer inte att bli någon stabilisering om diagnosen inte är korrekt och regeringarna måste vara medvetna om detta. Därigenom måste testerna helt klart vara realistiska. Lösningarna som du har gett oss, på ett särskilt detaljerat sätt, är av ett slag att de kan besvara våra frågor. Det är nu den europeiska bankmyndighetens jobb att, genom att tillse och undersöka slutsatserna av dessa tester, göra en första test på dess effektivitet. Testerna måste leda till att vi på ett bättre sätt kan fastställa bankernas potentiella rekapitaliseringsbehov och vidta de åtgärder som du just nämnde. Att utföra trovärdiga stresstester är icke desto mindre det bästa sättet att lugna ner finansmarknaderna och att begränsa kreditinstitutens inverkan samt de negativa effekter som deras beslut får på hela vår ekonomi. Testresultatens trovärdighet kan få ett slut på beroendet av dessa institut, eller åtminstone minska det. Tillsynsmyndigheterna har inget annat val än att säkerställa att testerna är framgångsrika, det vill säga att de tillhandahåller övertygande bevis. Låt mig, herr kommissionsledamot, få använda den tid som tilldelats mig för att fästa er uppmärksamhet vid det faktum - och jag anser att detta är viktigt - att den lagstiftning som nu har trätt i kraft och som rör kreditvärderingsinstitut inte har tillämpats och att myndigheterna till vilka dessa institut lämnat in sina resultat inte har vidtagit åtgärder för att informera dem om kraven i avtalet. Vi planerade för en övergångsperiod i väntan på inrättandet av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten - ändå fortsätter vi att agera som om ingenting hade hänt. Anni Podimata: Herr talman, herr kommissionsledamot! Om det är något som vi ha har lärt i Europa av finanskrisen som vi nyligen erfarit är det att en fullständig kapitaltäckning för våra kreditinstitut och en effektiv tillsyn av den risknivå de åtar sig är nyckelpunkter i det övergripande ekonomiska - inte bara det finansiella - styret. Ett varaktigt och sammanhängande återupprättande av tillväxt i EU:s ekonomi avgörs nödvändigtvis av ett återställande av förtroendet för banksektorn och ett allmänt återupprättande av ett finansiellt system som fungerar smidigt, kännetecknas av insyn och återupptar sin ursprungliga roll som finansieringskälla för den reala ekonomin. Som vi har sett i praktiken, och som olika talare har påpekat, uppnåddes inte målet att lyfta fram vilka banker som åtnjuter ett nödvändigt förtroende från sina konsumenter, långivare och de nationella tillsynsmyndigheterna genom förra årets stresstester. I år är vi i en annan situation. Stresstesterna kommer att genomföras av den nya tillsynsmyndigheten, Europeiska bankmyndigheten, och vi måste till varje pris undvika förra årets misslyckande. Detta kommer huvudsakligen att bero på att vi inför allmänna stresskriterier för banker som uppfattas och tillämpas enhetligt och brett så att de täcker de olika riskerna på alla nationella marknader. Detta är utan tvekan den viktigaste prioriteringen när det gäller stresstester. Jag vill dock påpeka att den totala, grundläggande och förebyggande övervakningen i nästa skede kommer att behöva innefatta lämpliga mekanismer för att ta itu med vad som fram till i dag har varit en särskilt ljusskygg banksektor. Sylvie Goulard: Herr talman, herr kommissionsledamot! Mycket har i dag sagts om metodik, och du har svarat detaljerat. Jag vill bara göra en kort kommentar om vad som kommer att hända efter stresstesterna, genom att upprepa vad Jean-Paul Gauzès sade, vilket var att man inte bara kan hänge sig åt att anta lagar - de måste också följas. För min del ser jag dessa tester som komplement till paketet om ekonomisk styrning. Vi kan göra vad vi vill när det gäller statsskulden, men om vi inte rensar upp banksektorn kommer vi inte att uppnå någonting alls. Jag ville helt enkelt fästa er uppmärksamhet på vad som kommer att hända och hur dessa berömda korrigeringsåtgärder, de så kallade ”back stop measures”, kommer att leda till att åtgärder vidtas i slutet av stresstesterna. Jag ville också fästa er uppmärksamhet på vad som hände under hearingen med Mervyn King and Andrea Enria samt applådera dessa bådas mycket beslutsamma åtgärder. De kom till oss i egenskap av vice ordföranden av Europeiska systemrisknämnden, och vi hade nöjet att höra, särskilt från Mervyn King - det var ganska underhållande, om kommissionsledamoten minns förra årets förhandlingar - att skyddsklausulerna som medlemsstaterna förtjust lagt till paketet som utvecklats av kommissionen inte skulle hindra dem från att följa de riktlinjer för rekapitalisering som givits av den europeiska bankmyndigheten (EBA). Jag ville bara fästa uppmärksamhet vid denna lilla fråga. Från ett systemiskt perspektiv anser systemrisknämnden själv att detta är viktigt, och jag anser att vi, om kvaliteten på det arbete som gjorts av EBA, med ert stöd och under övervakning av systemrisknämnden, glatt kan lägga dessa fullkomligt löjliga skyddsklausuler som medlemsstaterna strävade efter att inkludera i tillsynspaketet på hyllan. Vi kommer då att ha tagit ett steg framåt. Jag hoppas därför att kommissionen och nämnden kommer att vara mycket angelägna att säkerställa att konkreta åtgärder, såväl stora som små, vidtas av medlemsstaterna. Spanien har föregått med gott exempel genom att göra vissa arbetsinsatser, och vi hoppas att även de övriga kommer att följa detta exempel. Vicky Ford: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! Avsikten med förra sommarens stresstester var att återställa förtroendet för bankerna. Detta var EU:s sätt att tala om för de globala marknaderna att lugna ner sig. Detta misslyckades. Nitton veckor senare kollapsade de irländska bankerna och skattebetalare runt om i Europa tvingades komma till undsättning. Förra veckan fick vi veta att 12 miljarder euro av den föreslagna räddningsaktionen till Portugal går till landets banker. Statsskuldkrisen kommer inte att lösas förrän bankkrisen är löst - och bankkrisen kommer inte att lösas förrän marknaderna har förtroende när det gäller bankernas tillhandahållande av kapital och likviditet. Avsikten med stresstester är att framhålla riskerna. För att mildra marknadernas oro måste de betona just de risker som marknaderna är bekymrade över, och just nu bekymrar sig marknaderna om nivåerna på statsskulderna. Att vägra testa statsskulden gentemot bankernas totala balansräkningar kommer inte att återupprätta förtroendet. Europeiska bankmyndigheten är förstås klämd mellan att välja pest eller kolera: att offentligt medge att risken för en nedskrivning existerar kan leda till att risken för att detta ska hända vidmakthålls. Att förneka att risken överhuvudtaget existerar skulle dock vara rätt och slätt oansvarigt av tillsynsorganen. Och sedan har vi triljoner dollar-frågorna. Bakom stängda dörrar har argumentet inriktats på täljaren. Vilket slags kapital har bankerna? Ju mer enskilda länder kämpar för sina egna opt-outs desto mer medvetna blir alla om att alla banker inte är likadana och att det som rör marknaden sprider sig. Men vi bör också beakta nämnaren. Vilken är risken för tillgångarna i balansräkningen och kan man lita på att riskvikterna tillämpas på dessa tillgångar? Får europeiska banker ge en totalt missvisande bild av sina balansräkningar om de amerikanska bankerna har riskvikter som är 50 procent tyngre än deras europeiska motsvarigheter? Den finansiella krisen bör ha lärt oss alla att värdera vikten av insyn. För sparare, investerare, låntagare och skattebetalare erbjuder dessa stresstester just detta. Detta liknar en travesti! Sven Giegold: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr Barnier, mina damer och herrar! Anledningen till att frågan om stresstester för banker är av så avgörande betydelse och ses med så kritiska ögon av våra medborgare är att bankerna som investerade enorma summor står i centrum för krisen. Det var bankerna som investerade dessa enorma summor utan att ta hänsyn till riskerna, vilket skapade fastighetsbubblor i många medlemsstater som nu är drabbade av krisen. Något som vi alltid trodde var omöjligt, nämligen att marknaderna kanske är mindre välinformerade än många externa observatörer, har faktiskt skett - marknaderna hade helt och hållet fel. Det är uppenbart att bankerna som orsakade krisen inte klarade av att fatta rätt beslut under krisen. Det står nu klart att även den nationella skulden har ökat enormt mycket under nedgången, för det första på grund av kostnaden för att rädda bankerna och de garantier som var förknippade med dessa, och för det andra, och än viktigare, på grund av kostnaderna för nedgången i sig. Den viktiga frågan är därför: Har vi lärt oss någon läxa av bankkrisen? Det är inte bara så att bankerna är ansvariga för vad som hänt i det förflutna utan även för nuvarande svårigheter, eftersom marknaderna fortfarande inte fungerar ordentligt. Sammanlagt 427 miljarder euro i utestående fordringar har nu ackumulerats mellan centralbankerna i räkenskaperna för det europeiska centralbankssystemet och betalningstransaktionssystemet TARGET2. Detta är på grund av att systemet har ingripit emellan centralbankerna i de icke fungerande marknadernas ställe. På grund av banksystemets svaghet tvekar vi när det gäller att införa de skuldsaneringsåtgärder som skyndsamt behövs i svagare länder. Människor i Grekland, Irland och Portugal upplever helt enkelt att de lider på grund av att systemet för vår bankstruktur är svagt. Stresstester för EU:s banker har genomförts de senaste två åren. Vi trodde att vi skulle hitta sanningen. Som redan har sagts många gånger var stresstesterna för 2010 svaga, särskilt när det gäller riskerna för regeringarna vilka nästan helt och hållet ignorerades. Bankernas stresstester speglade inte verkligheten. Bilden är mycket snarlik i år, 2011. Även om vi är tacksamma för Michel Barniers bidrag har det inte förklarat varför riskerna som är förbundna med statsobligationer är registrerade inom handelslagret, men inte i finansieringsverksamheten. Förklaringen är alltid densamma: det finns alltid räddningspaket att falla tillbaka på. Detta är dock bara ett djärvt sätt att föregripa ett politiskt beslut. Räddningspaketen kan trots allt inte bara tas för givna, utan de måste först godkännas av de nationella parlamenten. Om dessa räddningspaket anges som orsaken till att risker inte bedöms korrekt är detta i praktiska termer som att nationalisera privata risker som ett fullbordat faktum. Dessutom har vi fortfarande inte ordentliga stresstester för försäkringsmarknaden. Jag uppmanar Michel Barnier att också titta närmare på detta område. Jag är besviken över att Europeiska bankmyndigheten, som vi upprättat och som är ansvarigt för stresstesterna, faktiskt inte klarade sitt eget stresstest. Jag vill uppmana Michel Barnier att stanna kvar på rätt spår, och att driva denna fråga mer skyndsamt. Hela denna fråga tycks illustrera Bertolt Brechts ord när han sade: ”Att grunda en bank är ett mycket värre brott än att råna en.” Han hade dock fel. Vi måste nu lära oss att det är ännu värre att bära bankernas skuldbörda. Paul Murphy: för GUE/NGL-gruppen. - (EN) Herr talman! Vi har nu hänvisat till de föreslagna stresstesternas viktigaste svagheter - risken för utbredda underskott i statsfinanserna. Detta är säkerligen en mycket trolig utveckling mot bakgrund av de oerhörda skuldnivåer som har lastats på ekonomier som helt enkelt inte klarar av att betala. Den irländska staten är exempelvis på väg att bli skyldig 750 miljarder euro 2014, och vi har en statsskuld som ligger på över 120 000 euro per arbetstagare. Oavsett en möjlig sänkning av räntan och våra så kallade ”bail-outs” är detta ohållbart och den irländska staten kommer att fallera. Vad jag förstår är tyska banker exponerade mot Grekland, Irland, Portugal och Spanien, de så kallade ”PIGS”, till en summa av 400 miljarder euro. Franska banker är exponerade till en summa av 260 miljarder euro och när det gäller brittiska banker handlar det om 300 miljarder euro. Denna enorma exponering förklarar den fruktansvärda åtstramning som kommissionen och Europeiska centralbanken har gjort för arbetstagarna i perifera ekonomier. Jag förstår att stresstesterna kommer att anta att bankernas finansieringsbehov förblir stabila. Mot bakgrund av risken för en fördjupad kris är detta troligen inte fallet. 34 miljarder euro lämnade de sex irländska inhemska bankerna under de sista tre månaderna av 2010, vilket tvingade dem att förlita sig på förmodat kortsiktig finansiering från ECB till en summa av 160 miljarder euro. Vid omstruktureringen av banksektorn är säkerligen den viktigaste lärdomen som vi kan dra från erfarenheten av de senaste åren och den omfattande krisen att de största finansiella institutionerna och bankerna inte kan lämnas i privata händer. Dessa privata institutioners strävan efter vinst har spelat en stor roll för att förstöra våra ekonomier, och medborgarna har fått betala ett högt pris för detta. De största finansiella institutionerna, de största bankerna, måste ägas demokratiskt av offentligheten. Vi måste få ett slut på finansmarknadernas diktatur och deras enorma resurser måste användas för att tjäna vanliga människor genom att bevilja lån till småföretag, prisvärda bolån, till att hjälpa husköpare och så vidare. Jaroslav Paška: för EFD-gruppen. - (SK) Herr talman! Den 18 mars offentliggjorde Europeiska bankmyndigheten scenarierna och stresstesterna genom vilka man önskar kontrollera de europeiska bankerna. Om vi vill att experterna ska godkänna resultaten av dessa tester måste vi undvika att de är lika ytliga och inkonsekventa som testerna av banksektorn i juli 2010. Mot bakgrund av det faktum att trovärdigheten för hela den europeiska finanssektorn antagligen kommer att utvärderas i enlighet med dessa testers stringens skulle det vara bra om de var så omfattande som möjligt och att de på ett stringent sätt speglade de faktiska risker som finanssektorn kan komma att stå inför i den nuvarande perioden. Jag anser därför inte att testerna bör undvika en lämplig utvärdering av bankernas exponering mot särskilda statsskulder eller andra bankers skulder, utan att de bör beakta de värsta tänkbara scenarierna, exempelvis att ett land går i konkurs. Vi måste också säkerställa ett balanserat och rättvist tillvägagångssätt gentemot utvärderingen av olika bankstrukturer och företagsmodeller i enskilda medlemsstater och försöka säkerställa att de nya stresstesterna så långt möjligt relaterar till hela banksektorn i varje medlemsstat. Det är bara så vi kan återvinna de finansiella experternas förtroende. Elisa Ferreira: (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! I analysen av bankerna som genomfördes 2010 var det enhetligt erkänt att ett av problemen med dessa tester har varit den dominerande nationella logiken, antingen när det gäller metodik, diagnostik eller val av kriterier. Senare, i det betänkande som du var vänlig att nämna och för vilket jag var föredragande, frågade detta parlament efter ett stärkande av en europeisk dimension för hantering av bankkrisen. Under tiden har Europeiska systemrisknämnden och Europeiska bankmyndigheten (EBA) upprättats, vilket anger att vi till slut kommer att ge banksektorn en europeisk dimension. Icke desto mindre hänvisades stresstesterna som vi diskuterar till enligt följande av Europeiska rådet den 24 och 25 mars. Jag kommer att läsa detta på engelska eftersom det är det enda dokument som jag har. (EN) ”Inför publiceringen av resultaten kommer medlemsstaterna att förbereda särskilda och ambitiösa strategier för att omstrukturera sårbara institutioner, däribland privata lösningar ... men också ett stabilt ramverk i enlighet med reglerna om statligt stöd för tillhandahållande av sådant vid behov.” (PT) Det som vi för närvarande gör när det gäller stresstesterna är att vi - utan något tydligt och omfattande ramverk som samordnar varierande nationell praxis - ännu en gång rekommenderar att det är upp till medlemsstaterna att lösa denna fråga. Vi förstärker ännu en gång den nationella dimensionen när det gäller hur vi ska närma oss en lösning och hur vi ska korrigera stresstesterna av banksektorn. Detta leder mig till den grundläggande frågan. Kommer vi inte, med denna typ av metodik, att gå miste om ett gyllene tillfälle att äntligen skapa ett europeiskt snarare än nationellt ramverk för att lösa problemet med reglering? Olle Schmidt: Herr talman! Vi lever i en besvärlig tid. Finanskrisen har visat hur viktigt det är att medborgarna har förtroende för bankerna och betalningssystemen. Stresstester av bankerna är därför ett viktigt instrument för att pröva bankernas motståndskraft mot oväntade chocker. Finansiell stabilitet handlar om hur väl kapitaliserade bankerna är och vilken motståndskraft de har. Våra erfarenheter visar att kraftfulla tester ökar förtroendet för banksystemet, och testerna bör vara tuffa, trovärdiga, omfattande och förses med tydliga krav. Det irländska exemplet visar tyvärr motsatsen. Jag vill understryka vikten av öppenhet och transparens i samband med att resultatet av stresstesterna offentliggörs. Individuell publicering av testerna är mycket viktigt för att bidra till att stärka medborgarnas och marknadens förtroende för bankerna. Det handlar, precis som Michel Barnier sade, om förtroende. Framtida stresstester behöver fortlöpande utvecklas för att inkludera verkliga marknadsförhållanden och risker. Genom att redovisa exponeringar i statspapper kan marknadens aktörer göra egna riskbedömningar. Detta är viktigt för att stärka marknadens förtroende för testernas utformning och trovärdighet. Kommissionen, den europeiska systemrisknämnden (ESRB) och Europeiska bankmyndigheten (EBA) bör vara tydliga med vad stresstesterna avser samt kontrollera och säkerställa att antagandena till stresstesterna återspeglar riskerna. Om stresstesterna visar att någon eller några banker inte klarar kraven måste medlemsländerna omedelbart agera. De svenska erfarenheterna av expansiva banker i Baltikum visar att riskerna snabbt kan byggas upp genom växande obalanser. Historien har lärt oss att försiktighet är nödvändigt, men dröjsmål eller tvekan inför bristfälliga resultat kan vara förödande. Tack! Philippe Lamberts: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Stresstesterna är det senaste. Vi har en djup ekonomisk och finansiell kris så vi kommer att låta våra banker genomgå stresstester! Vi har en kärnvapenkris så låt oss låta även våra kärnkraftsanläggningar genomgå stresstester! Som om själva idén med stresstester skulle kunna lugna våra medborgare eller finansmarknaden. Allt tycks bero på de möjligheter som de tillgodoser och vi kan inte, som kommissionsledamoten sade, säga att förra årets finansiella stresstester var så trovärdiga utifrån den utgångspunkten. Kärnkraftstesterna är dessutom, som din kollega Günther Oettinger tillkännagav denna eftermiddag, också ett stort skämt - åtminstone hittills - eftersom möjligheten att ett flygplan kraschar i en kärnkraftsanläggning inte har beaktats. Jag skulle därför vilja säga att det, i ett sådant fall, tydligt föreligger en kraschrisk. Kommissionsledamoten säger att rimliga möjligheter bör beaktas och ändå beaktar vi inte risken för att en suverän stat ska falla samman i Europa. Jag vill därför säga följande: antingen antar du att detta ska förkastas, och i så fall vill jag säga att du förnekar något viktigt, eftersom siffrorna i både den irländska och den grekiska skulden tydligt visar att dessa länder förr eller senare kommer att behöva omstrukturera sina skulder, eller så försöker du vinna tid, och i så fall vill jag säga till dig att detta är lika oansvarigt, eftersom ju längre tid det tar att hantera denna fråga desto mer kommer det att kosta samhället som helhet. Jag vädjar därför till kommissionsledamotens ansvarskänsla. Kommissionsledamoten är en ambitiös europé, som vet att de människor vars stressnivåer testas varje dag är våra medborgare, och som bara alltför väl vet att vi, fram till dess vi tar tjuren vid hornen inte kommer att kunna garantera säkerheten på finansmarknaden. Att ta tjuren vid hornen i dag betyder att radikalt omstrukturera Europas finansindustri. Jag vet att du redan börjat, men detta innebär också att vi behöver ha en gemensam budget i EU. Vi kommer dock att diskutera detta igen i morgon. Othmar Karas: (DE) Herr talman, herr Barnier, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka för det detaljerarde svaret på min parlamentsfråga av den 8 februari om stresstester för irländska banker. Vi har klargjort en sak i dag: att trovärdighet föder förtroende. Dessutom kommer en seriös, fast och beslutsam strategi hjälpa oss att komma över denna trovärdighetskris. Därför är jag tvingad att säga att jag inte tror att det senaste stresstestet har utvärderats på ett lämpligt sätt. Konsekvenserna är okända. Trots de logiska slutsatser du har beskrivit idag har jag fortfarande inte klart för mig konsekvenserna av det kommande testet. Jag vill därför ställa tre frågor. För det första: Kan kommissionsledamoten denna gång garantera att man kommer att ta sig an detta med ett långsiktigt perspektiv och inte ett kortsiktigt perspektiv, som förra gången med de irländska bankerna? Håller, för det andra, den europeiska statsskuldskrisen på att förvärras framför våra ögon, som Sven Giegold beskriver? Denna försämring kommer bara att testas i bankernas handelslager enligt de nuvarande stresstesterna. Bankernas rubriker fram till final maturity listas dock i finansieringsverksamheten som trots detta inte inkluderas i stresstesterna. Hur kan du motivera denna åtskillnad? För det tredje, kommer inte detta att på nytt ge upphov till en känsla av att bankernas långsiktiga överlevnad är garanterad på grund av att vårt huvudproblem, statsskuldkrisen, inte har utvärderats på lämpligt sätt? Antolín Sánchez Presedo: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka dig för ditt svar! Det viktiga är att ställa en ordentlig diagnos, men det är också viktigt att efter diagnosen kunna tillämpa en riktig behandling. Vi måste därför göra stresstesterna mer öppna och tillförlitliga - och vi har gått i rätt riktning. Men vi måste också komma med en mer effektiv respons. Vi behöver solventa finansiella institutioner, ett stabilt finanssystem och, framför allt, ett återställande av kreditflödet till den reala ekonomin. Bankerna som klarar stresstesterna är inte undantagna från att göra allt de kan för att hantera negativa scenarier och förbereda för en allt mer krävande rättslig situation. Banker som inte klarar testerna bör omedelbart hitta lösningar, och medlemsstaterna - de som hittills inte gjort detta - bör anta initiativ för att hjälpa dem och bidra till deras rekapitalisering eller söka sätt att lösa detta på. Europeiska bankmyndigheten kan utfärda rekommendationer att korrigera risker som spårats för att identifiera alla institutioner som visar systemrisk - vilka kommer att vara föremål för en högre grad av tillsyn - och så att förfaranden för räddning, återhämtning och upplösning kan följas. Kommissionsledamoten får vårt stöd för dessa förfaranden så att ett ambitiöst europeiskt ramverk kan upprättas för att gå framåt, eftersom den monetära unionen kräver större finansiell integrering, men också större skattemässig och politisk integrering. Theodor Dumitru Stolojan: (RO) Herr talman! Stresstesterna är viktiga för att utvärdera banksystemets hälsa. Två villkor är dock absolut nödvändiga. För det första dessa testers kvalitet och utvärderingsförfarandets noggrannhet. Jag vill nämna att bankernas företagsmodeller har sett olika ut i olika länder. I Rumänien, liksom i andra länder, var inte bankerna inblandade i transaktioner som hanterar ”giftiga” tillgångar. Å andra sidan genomförde de dock en omfattande utlåning som byggde på externa resurser som tilldelats på kort sikt och tillhandahåller finansiering på lång sikt. Resultatet var dock detsamma, nämligen förluster, särskild sårbarhet som genererats i de berörda länderna och, tydligen, en brist på ansvar för riskhantering. Det andra villkoret är insynen i testresultaten, vilket vi kommer att tillämpa i banksystemen. Denna insyn efterfrågas av både finansmarknaderna och medborgarna. Olle Ludvigsson: Herr talman! Under de senaste årens statsfinansiella turbulens har vi tappat fokus på vad som är roten till det onda. I arbetet med att rädda de svagaste ländernas statsfinanser har vi tenderat att glömma bort att det är bankerna som är vårt största problem. Dels är det den långa raden av haverier i banksektorn som är huvudanledningen till att så många länders statsfinanser nu är så bräckliga, dels finns många av de centrala svagheterna i banksystemen fortfarande kvar. Vi måste hitta fungerande statsfinansiella lösningar för Aten, Dublin och Lissabon. Sådana lösningar är dock inte värda mycket om inte vi inte samtidigt stadgar upp de europeiska banker som ännu inte kan stå på egna ben. Om vi inte i detta skede gör de ansträngningar som krävs för att skapa en hållbar banksektor kommer den förr eller senare att förorsaka en belastning på statsfinanserna som även de starkaste länderna får svårt att klara av. Vad som är särskilt beklämmande i sammanhanget är att flera länder som i dag har robusta finanser gör så lite för att åtgärda svagheterna i sina egna banksystem. De kräver högljutt att greker, irländare och portugiser ska bättra sig men struntar för egen del i att göra hemläxan, trots att resurserna finns. Detta är inte acceptabelt! Att det pågående stresstestet måste genomföras på ett tufft, transparent och förtroendegivande sätt är självklart. Minst lika självklart är det att stresstestet måste följas upp genom ordentliga insatser för att åtgärda de svagheter som identifieras. En gemensam europeisk strategi för detta vore mycket värdefull. Jag förväntar mig att kommissionen inom kort tar ett sådant initiativ på basis av de riktlinjer som togs upp av parlamentet i Elisa Ferreiras betänkande om krishantering inom banksektorn. I slutändan ligger dock huvudansvaret kvar på nationell nivå. Alla länder, inte minst de starkaste, måste se till att åtgärda de brister som alltjämt finns kvar i banksystemen. Tack. Thomas Mann: (DE) Herr talman, herr Barnier! De europeiska stresstesterna för banker som genomfördes förra sommaren är i behov av en radikal översyn. Det är uppenbarligen inte tillräckligt att helt enkelt betona bankernas kapitalbas. Effekterna av krisen på bankernas likviditet måste också undersökas. Jag påminner om att banker som Lehman Brothers kollapsade på grund av att de stod inför betydande likviditetsproblem. Jag förstår dock inte debatten som att det handlar om huruvida resultatet av likviditetskontrollen ska offentliggöras eller inte. Alla som insisterar på att informationen bör hållas hemlig underminerar syftet med testet. Det råder inga tvivel om testets intentioner - att förhindra att marknaden förlorar förtroendet för bankerna som inte klarar testet. Effekten av att dölja testresultatet för allmänheten skulle helt enkelt skapa ännu mer osäkerhet. Rykten och halvsanningar tillåts florera i en sådan miljö. Även om människor kommer att kritisera den nya metodiken och dess olika parametrar måste det gemensamma målet vara tydligt. Insyn är nödvändigt för att fastställa de europeiska bankernas krisbenägenhet. Det finns ett akut behov av ett brett förtroende, och bankerna måste, i eget intresse, spela en roll i detta. Antonio Cancian: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Michel Barnier för ett utmärkt arbete! Vi måste återupprätta stabiliteten och förtroendet och jag anser att det görs mycket för att uppnå detta. Det rättsliga ramverket för krishanteringen tillhandahåller Michel Barnier med medel för att vidta en rad förebyggande åtgärder och att hantera den nuvarande situationen. Vi måste se upp för och motstå den byråkratiska frestelsen att upprätta organ, byråer eller andra instrument som skulle kunna komplicera livet i framtiden. Ett samordnat tillvägagångssätt inom en allmän EU-rättslig ram är nödvändig för att förhindra problem och framtida finansiella kriser och för att låta bankerna vara verksamma på ett mer ordentligt sätt och under samma villkor i hela EU. Jag anser att lagstiftarna ständigt bör utveckla standardregler och förfaranden för att att säkerställa insynen. Jag vill dock betona att försiktighet måste iakttas när resultaten publiceras. Finansåret 2010 visade tydligt hur känsligt och viktigt offentliggörandet av resultatet är för att visa konsekvens. Men detta kan även producera kontraproduktiva reaktioner på marknaderna och orsaka störningar, något som vi måste uppmärksamma och allvarligt beakta. Seán Kelly: (EN) Herr talman! En gång i tiden var de irländska bankerna aktade. Nu är de smädade och man behöver inte gå in på anledningarna till detta. Jag är här för att ställa frågor snarare än att bringa klarhet, och jag har flera frågor. Måste för det första alla banker stresstestas? Kan vi för det andra vara säkra på att de kommande stresstesterna kommer att spegla det verkliga läge som bankerna befinner sig i? Och för det tredje, vilken befogenhet har Europeiska bankmyndigheten att få igenom sin auktoritet hos felande banker, banker som är överexponerade och beter sig hänsynslöst osv.? Slutligen hänvisade Jean-Paul Gauzès till behovet av att göra oss av med kreditvärderingsinstituten. Hur kan vi så snart som möjligt få till stånd en sådan idealisk situation? Janusz Władysław Zemke: (PL) Tack för att jag fick möjlighet att ställa en fråga. Jag skulle vilja klargöra att om det inte vore för de åtgärder som vidtagits av Europeiska kommissionen och dig själv, herr kommissionsledamot, skulle det inte råda någon tvekan om att vi skulle vara sämre ställda i dag när det gäller situationen i det europeiska banksystemet. Situationen är dock mycket dynamisk. Vi har lyckligtvis löst några av de problem som rör banklikviditeten, men nya problem och hot växer fram. I samband med detta skulle jag vilja be dig, herr kommissionsledamot, att berätta för oss vad du för närvarande tänker om de hot som växer fram i nuläget och om de hot vi måste hantera inom den närmaste framtiden. Jag skulle eftertryckligt vilja betona att vi lyckligtvis redan har lämnat några av problemen bakom oss, men att andra problem ständigt dyker upp. Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Vi får inte glömma att det finns människor som drabbas av dessa problem. Jag träffade en ung irländare på flyget till Frankfurt i dag på väg till Australien med enkel biljett, och han är bara en av tusentals som gör det på grund av våra ekonomiska problem och bankproblemen. Skulle kommissionen acceptera att den skada som har tillfogats Europas trovärdighet genom fusket i de första bankstresstesterna - och detta beklagar jag högt - nästan inte går att reparera? Europeiska unionens medborgare betraktar bekymrat det som händer inom bankväsendet. Vi har skadat förtroendet för EU och för euroområdet. Som ni vet har den irländska banksektorn haft sin andra stresstestrunda och den nya regeringen har genomfört en omstruktureringsplan. Det krävdes ytterligare 24 miljarder euro i kapital. Följderna för den irländska ekonomin nu är att bra företag är svältfödda på kapital samtidigt som bankerna kämpar för att uppfylla olika krav. Detta är ett omöjligt scenario, och jag skulle vilja be kommissionsledamoten att ta upp det. Elena Băsescu: (RO) Herr talman! De tidigare stresstesterna var inte trovärdiga och därför blir det svårt att utföra de kommande testerna. Krisen i Irland har förändrat de nya uppgifterna i det europeiska banksystemet avsevärt. I det här sammanhanget måste framtida tester vara mer exakta när det gäller tillhandahållande av information. De nationella myndigheterna måste redan nu tillämpa handlingsplanerna. Detta skulle därför lösa problemen från stresstesterna i allmänhet. Vi bör inte räkna med att se bankerna misslyckas i testet. De nya testerna bör framhäva svagheterna i banksystemet samtidigt som de avslöjar var kapitalet måste konsolideras. Jag skulle vilja betona vikten av att kommissionen antar ett rimligt synsätt när det handlar om att tillämpa stresstesterna i absolut varenda medlemsstat. Slutligen anser jag att den information kommissionen har föreslagit om de stora modifieringarna är användbar. Ildikó Gáll-Pelcz: (HU) Herr talman! Vikten av detta ämne framhävs bäst genom det faktum att tre parlamentsledamöter har ställt liknande frågor till kommissionen. Detta är ingen slump. Om vi utför liknande stresstester som förra året, som inte har lyckats återställa förtroendet för den europeiska banksektorn, kan detta nämligen skada EU:s trovärdighet. Det arbete som har utförts av Europeiska systemrisknämnden och Europeiska bankmyndigheten (EBA), som förbereder testet, verkar vara hållbart både när det gäller den enhetliga metodiken och den metod som används för att utföra testet. Men vissa frågor är fortfarande ovissa för mig även efter kommissionsledamotens svar. Hanterar exempelvis urvalsprocessen gränsöverskridande verksamhet och aktieägarförbindelser lika bra som andra affärsmodeller. En annan fråga är om man med absolut säkerhet kan hävda att flera sådana stresstester inte ignorerar banker vars verksamhet kan utgöra en risk för den europeiska ekonomin. Michel Barnier: Herr talman! Jag är tacksam för alla som har tagit till orda denna sena kväll för att visa Europaparlamentets vaksamhet - och jag skulle till och med vilja säga dess intelligens - i denna svåra fråga. För det första för att genast återgå till den fråga som Ildikó Gáll-Pelcz ställde just nu om kommissionens ansvar - jag är van vid att ta mitt ansvar - så skulle jag vilja påpeka att de stresstester som utförs i dag har utformats av den nya myndighet vi har skapat tillsammans, Europeiska bankmyndigheten (EBA), och den ansvarar också för stresstesterna. Vi har förstås ett nära samarbete med denna myndighet och vi, precis som Europeiska centralbanken, har bidragit till att utarbeta denna nya testrunda med EBA, men det är EBA som bär huvudansvaret. Janusz Władysław Zemke ställde en ganska bred fråga om framtida hot och risker. För det första anser jag att det inte finns något sådant som nollrisk, varken på det här området eller på miljöområdet. Jag anser att det är mycket svårt att förutse framtiden och vi vet när allt kommer omkring, Janusz Władysław Zemke, att marknaderna rör sig mycket snabbare än demokratins tidsålder, än vår tidsålder, oavsett hur snabbt vi rör oss eller hur snabbt och effektivt vi vill röra oss. Men hur kan vi vara bättre förberedda än vi var för fyra år sedan när vi ställdes inför den kris som hade sitt ursprung i USA och som nästan sopade bort allt? Genom att skapa verktyg, ramar för styrning, övervakning, ansvar, insyn, allt som saknades, allt som hade varit en del av en mycket mäktig ström av ultraliberalism som drog över världen första gången på 1990-talet, allt som delvis hade raserats också med den dumma tanken om att marknaderna kunde reglera sig själva. Inom ramen för G20, och på vissa områden går vi kanske längre än vad G20 kräver, återskapar vi i dag tålmodigt den styrning, tillsyn och insyn - jag hade helt enkelt tänkt säga ”moral” om jag kan använda det ordet - eller de etiska ramar och instrument som märkligt nog har saknats i finansmarknadens struktur under nästan 15 år. Därför är det viktigt att ni förstår den här situationen och varför er roll i skapandet av behöriga europeiska tillsynsmyndigheter - Sylvie Goulard nämnde Europeiska systemrisknämnden - är mycket viktig. Därför - och detta riktar sig också till Jean-Paul Gauzès, som nämnde värderingsinstitut - tar vi tålmodigt med denna åtgärd - denna specifika fråga för kvällens möte - i allt vi gör, vecka efter vecka, i det stora europeiska finansiella och ekonomiska styrprojektet, och vi har fortfarande mycket arbete att utföra. Det är inga problem för mig att använda ordet federation i samband med detta stora projekt. Jag tror det var Sven Giegold som använde det ordet tidigare. Vi måste slå samman våra energier och vår politik mer, och ibland måste vi gå längre än till ren samordning. Jag instämmer med Jean-Paul Gauzès om vikten av att fortsätta reformerna på området för värderingsinstitut. Vi arbetar på en tredje reform som kommer att komplettera de tidigare två. När det gäller frågan du ställde, Jean-Paul Gauzès, om överdrivet beroende av värderingar, kommer vi att avskaffa ett antal värderingar inom kort i början av juli. Vi kommer att avskaffa flera hänvisningar till värderingar för att förhindra bankernas överdrivna beroende av värderingar, och faktiskt inte bara bankernas. Därför kommer vi att arbeta med den här frågan. Sylvie Goulard hänvisade till kommentarerna från Mervyn King och Andrea Enria, och jag har antecknat dem. Jag tackar henne för att hon gjorde mig uppmärksam på deras kommentarer, som för övrigt visar ett proaktivt och föränderligt synsätt som jag är mycket nöjd med. Jag vill också tacka henne för att hon nämnde systemrisknämndens mycket viktiga roll - vi vet hur mycket vi har dig att tacka för, Sylvie Goulard. Vi måste arbeta med alla dessa intressenter och med EBA och självklart måste vi ta hänsyn till systemrisknämndens funktion, så att vi tillämpar stresstesterna konsekvent och lär oss av dem. I slutändan kommer det snarare att vara medlemsstaternas uppgift - inte EBA:s - att lära sig läxorna genom att genomföra villkor och ”back-stop” som kommer att övervakas noga i perioden omedelbart efter stresstesterna. När de tre europeiska tillsynsmyndigheterna och systemrisknämnden etablerades sade jag att de skulle testa marken genom att gå på den. Det är detta vi gör. Jag anser att EBA gör ett bra jobb under ledning av Andrea Enria, och samma sak gäller för de andra myndigheterna - för systemrisknämnden och Sven Giegold, och för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (EIOPA). Tidigare nämnde ni testerna i försäkringssektorn. EIOPA utarbetar för närvarande ett antal tester i denna sektor, precis som EBA gjorde för bankerna. Ni tog upp en känslig och mycket viktig fråga, Sven Giegold, precis som Othmar Karas och Olle Schmidt tidigare, nämligen statsskuldchock. Som jag redan har nämnt, och jag kommer inte att säga mer kring den frågan i kväll, har EBA fått i uppdrag att formge och utveckla testerna. Jag ansåg att en chock i den finansiella verksamheten var orealistisk och att det inte var någon mening att utföra tester på den finansiella verksamheten i detta skede. Allt jag kan säga är att vi har detta samtal med EBA, vi är fast beslutna - Sven Giegold har lärt alla läxorna från denna nya testrunda, precis som vi lärde läxorna av den tidigare rundan som inte var tillfredsställande - och vi har nu ambitionen - Antolín Sánchez Presedo bad mig att visa ambitionen - att vara krävande och stränga när vi för detta samtal samtidigt som vi respekterar EBA:s befogenheter och oberoende på samma sätt som vi i kommissionen kräver respekt för vårt eget oberoende. Min ambition, Sven Giegold, är att rationellt reflektera över vad vi har lärt oss av denna testrunda som kommer att avslutas i juni, och att lära oss så mycket vi kan från vårt samtal med EBA för att förbättra den kommande rundan. Thomas Mann nämnde liksom du, Sven Giegold, utvärderingen av likviditetsrisken. Som du vet ingår utvärderingen av denna likviditetsrisk inte i själva stresstestet vars resultat kommer att offentliggöras. I början av året meddelade Europeiska bankmyndigheten att det skulle utföra en separat tematisk granskning av likviditetsriskerna i EU:s banksektor som en del av sin regelbundna riskbedömningscykel under första kvartalet 2011. Den kommer därför att ta upp den här frågan i detta parallella sammanhang. Othmar Karas uppmanade ledamöterna och kommissionen att integrera allt vi gör i långsiktiga strategier, och jag skulle vilja säga till Othmar Karas att detta är en allmän princip som jag skriver under på. Det är också den anda i vilken jag arbetar med mina team för att föreslå all den nya lagstiftning som är en del av den finansiella och ekonomiska styrning som vi behöver. Detta gäller specifikt frågan om styrning, om vad vi ska göra när det gäller aktieägaransvar - vi arbetar utifrån ett långsiktigt perspektiv - och om vad vi vill göra när det gäller bankavveckling som jag sade tidigare till Elisa Ferreira. Det gäller också en annan fråga som jag tänker på. Även om ni inte har nämnt den, så är det en av anledningarna eller orsakerna till krisen. Det gäller oanständiga löner och bonusar som blev ännu högre när man tog mer risker, eftersom de som tog riskerna visste att alla andra skulle betala för dem. När vi granskar tillämpningen av de nuvarande riktlinjerna för löner och bonusar och ser var de kommer till korta, vill jag tydligt försäkra att - som många av er har krävt - de överförs och tillämpas i alla medlemsstater under de kommande veckorna. När jag säger att jag överväger nya riktlinjer i den här frågan, är det just för att hantera en av orsakerna till krisen - detta galna risktagande - och att göra dem som är inblandade i banksektorn mer försiktiga och ansvarsfulla igen. Elisa Ferreira och Philippe Lamberts påpekade att stresstesterna var oförenliga. Jag har sagt vad jag tycker om bristerna i de tidigare testerna. Vi behöver mer förenlighet, vi behöver mer Europa i tillämpningen av dessa tester, och därför kommer sakkunnigbedömningen med EBA också att vara mycket användbar. När det gäller frågan om en ram för samordnad bankavveckling är det precis detta vi arbetar med, Elisa Ferreira. Jag kan bekräfta att vi kommer att lägga fram vårt förslag före sommarens slut och att vi mycket reellt och uppriktigt kommer att förlita oss på de förslag du har lagt fram. Flera av er, såsom Olle Ludvigsson, Vicky Ford, Antonio Cancian och Elena Băsescu, har just nu begärt att testerna ska vara - och jag upprepar det jag har hört - stränga, trovärdiga och öppna. Jag upprepar att testerna 2011, i det generella sammanhang för denna finansiella och ekonomiska styrning som vi håller på att skapa tillsammans, kommer att vara strängare, trovärdigare och öppnare än de tidigare testerna. Vi kommer att utgå från tidigare läxor och från granskningen av denna 2011-runda för att, precis som ni har begärt, se till att de efterföljande stegen i stresstesterna av banksektorn blir ännu effektivare, strängare, trovärdigare och öppnare. Talmannen: Tack så mycket, Michel Barnier. Våra diskussioner har pågått lite för länge. Det är positivt att du har svarat alla talare. Men i framtiden bör vi kanske av fostrande skäl komma överens om att kommissionsledamoten i sitt slutanförande endast besvarar de talare som i själva verket fortfarande befinner sig i kammaren. Det skulle spara oss lite tid. Den sista debatten har faktiskt förbrukat den tid vi hade att tillgå. Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen) Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Som vi kan se i dag misslyckades förra årets stresstester av banker som är verksamma i EU:s medlemsstater att avslöja den verkliga situationen inom sektorn. Det irländska exemplet har visat att denna kontroll var helt otillförlitlig. I år har ett något förbättrat test också utförts och vi väntar alla på resultatet av det. Jag anser att den nyligen etablerade Europeiska bankmyndigheten måste få mycket större befogenheter och en mycket viktigare funktion för att kunna återställa EU-medborgarnas förtroende för bank- och finanssystemet i allmänhet och för att säkerställa trovärdigheten för hela den europeiska finansiella institutionella ramen. Jag anser att testerna bör utföras systematiskt och omfatta ett så stort urval riskelement som möjligt - dessa varierar i medlemsstaterna. Europeiska bankmyndigheten bör också lägga fast tydliga förfaranden och ha möjlighet att lämna in förslag som är obligatoriska för banker om kontrollerna som utförs visar att banken är finansiellt instabil eller otillförlitlig. Csanád Szegedi: Det är intressant att pressen efter att stresstestet misslyckats översvämmades av falska framgångsrapporter förra året - detta berodde uppenbarligen på intrigerna i Europeiska kommissionen. Och nu kräver inte bara vi utan alla - från liberaler till PPE - en förklaring av misslyckandet. De söker dock en lösning i falska svar, exempelvis i form av att ytterligare statligt kapitaltillskott pumpas in i bankerna eller att Bryssel centraliseras ytterligare. Men det verkliga skälet till misslyckandet är just att byråkratin i Bryssel helt enkelt inte är i stånd att hjälpa oss effektivt på de flesta områden i livet. Så efter detta fiasko borde de inte återkalla fler tillstånd från medlemsstaterna och slösa bort miljarder euro på att upprätta fler kolossala myndigheter. I stället borde de erkänna att Europa inte kan vara Europas förenta stater, och att ju mer makt Bryssel får, desto mer kommer effektiviteten att minska.

sv

12. Interimsavtal om ekonomiskt partnerskap EG-Stillahavsområdet (omröstning) - Före omröstningen om ändringsförslag 8: Glyn Ford: - (EN) Fru talman! Vi socialdemokrater är beredda att spara tid genom att godkänna ändringsförslagen 8 och 10 som tillägg, men vi kommer att rösta emot dem om PPE-DE-gruppen inte godkänner dem som tillägg. Jean-Pierre Audy: - (FR) Det förfarandet går jag med på. Jean-Pierre Audy: - (FR) Fru talman! I punkt 39 kan vår grupp godkänna kompromissen i form av ändringsförslag 19, om vi lägger till ”i deltagande” där det talas om icke statliga aktörer. Ändringsförslaget skulle då lyda: ”39a. Europaparlamentet understryker i synnerhet AVS-parlamentens och icke statliga aktörers viktiga roll i deltagande i övervakningen och styrningen av EPA”, och resten är oförändrad. Jag tror att föredraganden Glyn Ford håller med.

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Situationen i Darfur (debatt) Talmannen: Nästa punkt är kommissionens uttalande om situationen i Darfur. Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Vi står inför såväl ett dramatiskt humanitärt och politiskt problem som ett säkerhetsproblem i Darfur i dag. Situationen i området förvärras för varje dag. Antalet civila som drabbats av konflikten har stigit till nästan fyra miljoner sedan 2003. Under hela 2006 såg vi en ökning av antalet människor i Darfur som gick en våldsam död till mötes. Attackerna mot biståndsorganisationerna har också ökat betydligt, och vissa organisationer har tvingats att evakuera sin personal. Både regeringen i Sudan och rebellgrupperna gör sig skyldiga till upprepade brott mot vapenvilan, vilket fördjupar osäkerheten och instabiliteten. Senast i måndags bombade sudanesisk militär Cariari och Bahai, två byar i norra Darfur intill gränsen mellan Tchad och Sudan. Afrikanska unionens uppdrag i Sudan (AMIS), som inrättades 2004 i syfte att förhindra ytterligare konflikter, har fortfarande otillräckliga resurser. Trots att AMIS gjort allt som står i dess makt har man haft vissa svårigheter att skydda civilbefolkningen eller att utföra de kompletterande uppgifter som ingick i genomförandet av fredsavtalet för Darfur. Politiskt är läget komplicerat till följd av splittring och omgrupperingar bland de rebellrörelser som inte undertecknat avtalet och på grund av regeringens vägran att överväga att återuppta de strandade förhandlingarna om fredsavtalet. Darfur är ingen enkel fråga. EU har gång på gång och senast vid Europeiska rådets möte i december förra året, liksom vid mötet i Europeiska unionens råd den 22 januari och i slutsatserna från rådet (allmänna frågor) om Sudan den 12 februari, det vill säga för endast två dagar sedan, upprepat sitt löfte om att avhjälpa den mycket dramatiska situationen. Vi måste arbeta för att skydda såväl de icke krigförande parterna som de människor som ger humanitär hjälp. Vi måste vinnlägga oss om att genomföra FN:s och AU:s trestegsplan för Darfur i dess helhet, eftersom detta är det mest effektiva instrument vi förfogar över när det gäller att stödja AMIS och skydda civilbefolkningen. Det allt överskuggande målet för oss i Darfur måste emellertid vara att få till stånd en varaktig fred genom att nå en politisk uppgörelse som samtliga parter frivilligt går med på och därefter genomför. Den strategi som tillämpades i Khartoum och som innebar att man förhandlade enskilt med samtliga rebelledare och på så sätt köpte deras stöd kommer inte att leda till en hållbar och varaktig fred. Rådet har i sina senaste slutsatser om Sudan understrukit behovet av en allomfattande politisk process och har bekräftat att det stöder det gemensamma initiativ som tagits av Afrikanska unionens (AU) och FN:s särskilda sändebud, vilket syftar till att så snart som möjligt få till stånd förhandlingar mellan parterna. Kommissionen har vid flera tillfällen och i ett flertal forum understrukit att det krävs en politisk lösning i Darfur, som baseras på det befintliga fredsavtalet, och har med eftertryck framhållit att krisen inte kan lösas på militär väg. Kommissionen har i detta sammanhang starkt understött Afrikanska unionens försök att nå en politisk uppgörelse i Darfur. Kommissionen har försett Afrikanska unionen med fortlöpande politiskt och ekonomiskt stöd. Kommissionen står, med ekonomiskt stöd från Belgien, undantagslöst bakom alla insatser som syftar till att gjuta nytt liv i fredsavtalet. Kommissionen har avsatt en och en halv miljard euro speciellt för krisen i Darfur, vilket ska täcka säkerhetsarbetet, de humanitära behoven och fredsinsatserna i Darfur. Målet är att skapa förutsättningar för att få de parter som inte undertecknat fredsavtalet för Darfur att återvända till förhandlingsbordet och på allvar inleda genomförandet av avtalet. I väntan på en varaktig uppgörelse är kommissionen också engagerad i den politiska insats som har som mål att få regeringen i Khartoum att gå med på att AU och FN gemensamt upprättar en styrka som klarar av att ge civilbefolkningen ett ordentligt skydd. I anslutning till Afrikanska unionens toppmöte den 28 januari sammanträffade kommissionsledamot Louis Michel med Sudans president Omar Hassan al-Bashir och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Kommissionsledamoten besökte även Etiopien och Eritrea, där frågan om Darfur togs upp. Senast i går diskuterades frågan om Darfur i Washington vid ett möte mellan kommissionsledamot Louis Michel och Förenta staternas utrikesminister Condoleezza Rice. Parlamentet debatterar med all rätt fredsavtalet för Darfur och den kritiska situationen i Darfur. Vi får emellertid inte ta det övergripande fredsavtalet för givet. EU:s uppdragschefer i Khartoum rapporterar att fredsavtalet, som upprättades 2005 med södra Sudan, är i fara. Efter 20 år av inbördeskrig kan det övergripande fredsavtalet vara den sista möjligheten för regimen i Khartoum att visa att någon form av federal regering med ett delat maktutövande kan fungera för detta väldiga land. Om det övergripande fredsavtalet inte kan fås att fungera så fungerar inte heller fredsavtalet för Darfur. Det är enligt min uppfattning viktigt att den kritiska situationen i Darfur inte innebär att vi, eller framför allt den sudanesiska regimen, bortser från det mycket konkreta hot mot hela underregionen som blir följden om inte större kraft ägnas åt att fullfölja både det övergripande fredsavtalet och fredsavtalet för Darfur. Detta budskap ska kommissionen sträva efter att förmedla under de kommande veckorna. Simon Coveney: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! I måndags offentliggjorde rådet sina slutsatser om Sudan, och det är således lämpligt att också parlamentet nu i veckan tar bladet från munnen och fortsätter att rikta uppmärksamheten på den humanitära kris och internationella skandal som Darfur utgör. Vi försöker att höja den politiska temperaturen i frågan och därmed sätta ökad press på dem som kan få saker och ting att hända i området och därmed skydda människorna, om bara den rätta viljan finns. Vi känner alla till omfattningen och graden av de humanitära konsekvenser som de bristande åtgärderna från det internationella samfundets sida har fått. Konflikterna beräknas ha lett till att närmare 400 000 människor dödats och att drygt två och en halv miljon människor fördrivits eller blivit hemlösa under de senaste tre åren. De icke-statliga organisationerna ger för närvarande humanitär hjälp till nästan fyra miljoner människor. Detta är halva Darfurs befolkning. Under de senaste månaderna har upprepade attacker förekommit mot humanitära konvojer, och tolv biståndsarbetare i Darfur har dödats under de senaste sex månaderna. De icke-statliga organisationerna evakuerar alltså sin personal från Darfur, medan de urskillningslösa anfallen mot civila fortsätter. Vad kan vi då göra? Huvudsyftet med resolutionen är att kräva att FN fastställer ett bestämt datum för insättande av den planerade FN-stödda fredsbevarande styrkan, eller hybridstyrkan, i Darfur, även utan en överenskommelse med Sudans regering, och på så sätt säkerställer humanitära hjälpkorridorer till den alltmer isolerade befolkningen i området. Som stöd för vår uppmaning åberopar vi FN:s skyldighet att tillhandahålla skydd och hänvisar till att Sudans regering har misslyckats både med att skydda sin egen befolkning från krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och med att ge befolkningen humanitärt stöd. President Omar Hassan al-Bashir motsätter sig fortfarande steg 3 i den nuvarande FN-planen, som innebär att Afrikanska unionens uppdrag i Sudan kompletteras med över 20 000 fredsbevarande FN-soldater. Problemet är att de diplomatiska insatserna är resultatlösa. Mängder av människor mister livet, och i något skede måste det internationella samfundet agera med större kraft. Om vi bestämmer ett datum när trupper ska sättas in kommer detta därför att betyda att medvetenheten ökar om att tiden är knapp för att på diplomatisk väg komma fram till en lösning som innebär att de fredsbevarande styrkorna ges möjlighet att gå in i Darfur. Margrietus van den Berg: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman! Darfur har lidit under en terrorregim i fyra år nu. Hundratusentals människor har mist livet, två miljoner har förlorat sina hem och våldtäkter, mord och plundring tillhör vardagen där. Det går nästan inte att fatta hur omfattande lidandet är. Trots alla vackra överenskommelser blir brotten mot de mänskliga rättigheterna allt mer besinningslösa. De senaste månaderna har botten nåtts i situationen för både folket och hjälparbetarna. Trots fredsavtalet som slöts i början av januari bombades stora delar av norra Darfur avsiktligt av det sudanesiska flygvapnet nyligen. Inte ens hjälparbetarna går säkra för våldet längre och biståndsorganisationerna märker av det allt mer. Förra månaden rapporterade 15 FN-organisationer, däribland UNICEF, att de inte längre kan fortsätta hjälpa människorna i Darfur på ett lämpligt sätt. För två veckor sedan var biståndsorganisationen Världens läkare den första att dra sig tillbaka och Oxfam och CARE International riskerar att behöva följa efter, trots att 3,5 miljoner människor i Darfur är beroende av deras humanitära hjälp. Rådet är inte närvarande i dag. Hur länge tänker vi vidmakthålla denna ohållbara situation? FN kanske uttalar sig med kraft i resolutionen, men har inte gjort särskilt mycket i praktiken. Fredsstyrkan som utlovades för två månader sedan i Addis Abeba resulterade i hundratalet soldater men annars inte mycket. FN:s säkerhetsråd godkände sanktioner mot fyra gärningsmän som stod bakom grymheter, men ingenting hände. EU-medlemsstater kan inte acceptera att sanktioner kan införas mot krigsförbrytare i länder som Vitryssland, Kongo, Elfenbenskusten, Nordkorea, Burma och Zimbabwe men inte i Darfur, där rådet nonchalerar sina humanitära skyldigheter. Det internationella samfundet får inte fortsätta att stå hjälplöst när miljontals oskyldiga människor tvingas bort från sina hem, mördas och våldtas. Europa bör gå i bräschen och vidta brådskande åtgärder för att stoppa den humanitära kris i Darfur som följer i spåren av detta. Den sudanesiska regeringen är redo att sluta verkliga fredsavtal och följa dem bara om deras egna intressen berörs, för det enda språk den förstår är deras eget - våldets språk. I södra Sudan visade sig en oljebojkott vara effektiv och jag uppmanar ledamöterna av de andra politiska partierna att använda samma taktik om så behövs. Jag undrar om rådet är redo att omedelbart utfärda sanktioner mot alla som bryter mot vapenvilan eller angriper medborgare, fredsbevarande personal eller hjälparbetare. Är rådet redo att göra allt som krävs för att förhindra detta och en gång för alla hävda och genomföra de sanktioner som man enats om i säkerhetsrådet? Är rådet redo att stärka närvaron av den blandade fredsbevarande styrkan som utgörs av AU- och FN-soldater? Är rådet slutligen redo att tillämpa ekonomiska sanktioner, inklusive att införa ett oljeembargo? Vi ingrep inte vid folkmordet i Rwanda och tittade hjälplöst på när männen i Srebrenica mötte sitt öde, trots att FN inrättades 1945 för att ge kraft åt vårt löfte om att sådant aldrig får hända igen. Vi får inte lämna de maktlösa åt deras öde. Jag hoppas att Europa vill göra skillnad. Jag riktar mig främst till rådet som är frånvarande och kommissionsledamoten som jag uppmanar att vidta åtgärder. Thierry Cornillet: för ALDE-gruppen. - (FR) Herr talman! Jag talar på min kollega Philippe Morillons vägnar. Jag måste börja med att belysa den fullständigt surrealistiska karaktär som vårt sammanträde i kväll har. Vi är tio ledamöter närvarande. Herr kommissionsledamot! Tack för att ni är här. Jag vet skälen till att Louis Michel som ni företräder inte närvarar. Men mest anmärkningsvärt är att rådet inte närvarar, samtidigt som människor fortsätter att dö i Darfur. Jag vill påpeka för er som är en siffrornas man, herr Almunia, att 14-15 personer dör varje timme i Darfur. Därför var det hög tid att vi bekymrar oss om en situation som ingen tror är enkel. Men måste vi fortsätta att göra oss till åtlöje? Denna resolution blir den femte som vi har antagit om Darfur under flera månader. Vi kan se i vilken utsträckning de försvagar de styrande, inte minst de sudanesiska företrädare som i kväll tas emot i Paris. Jag tror faktiskt att vi till sist kan ta vårt ansvar. Herr kommissionsledamot! Jag vill att ni noterar punkterna 2 och 3 i resolutionen. Som min kollega Simon Coveney påpekade betonas i punkt 2 behovet av en exakt datumangivelse från FN. Men i punkt 3 riktas en vädjan till EU att man ska ta sitt ansvar. Att EU tar sitt ansvar får säkert betydelse för framtiden. Om inte kan man undra över syftet med Europeiska unionen och de värderingar vi försvarar, nu när vi står inför ett humanitärt nödläge utan slut, något som ingen förnekar. Mina kolleger har utnämnt mig till ständig föredragande för humanitära åtgärder. Men vad är det jag ska göra en föredragning om? Det systematiska tillbakadragandet av alla icke-statliga organisationer som inte längre tillåts verka, de fjorton människor som dödats och dödsfallen dag ut och dag in bland dem som övergivits och som, förutom att de tvingats från sina hem, förlorat allt hopp. Herr kommissionsledamot! Jag ber er att tala med kommissionen på våra vägnar. Rådet tar vi hand om politiskt, för om vi lyssnade på dem skulle vi behöva vänta i en månad för att diskutera denna fråga. Följande meddelande behöver framföras: en dag kommer rätten, för att inte nämna plikten att ingripa, att göra sig gällande när det tydligt framgår vad män och kvinnor måste utstå till denna grad. Marie-Hélène Aubert: Herr talman! Även jag vill belysa motsättningen mellan allvaret i frågan och den praktiskt taget övergivna kammaren, och då har jag inte nämnt rådets frånvaro. Kommissionen företräds åtminstone, och våra åtgärder står inte på något sätt i paritet med utmaningarna. Som sagt saknas rådet, men om man läser dess slutsatser av den 12 februari, dvs. det som skrevs för två dagar sedan, så gör det kanske inte så mycket. Jag ska läsa och citera vad som står i slutsatserna: (EN) ”Rådet känner fortsatt djup oro över säkerhetssituationen i Darfur” - det är väl det minsta man kan säga - ”och fördömer samtliga parters fortsatta kränkningar av vapenvilan”. (FR) Det här är ett sådant där riktigt kraftfullt uttalande som rådet är kapabelt att komma fram till efter månader av resolutioner, beslut och diplomatiska möten, när situationen är mer katastrofal än någonsin tidigare. Vi anser därför att det helt klart behövs ett nivåbyte och att vi verkligen måste öka påtryckningarna när det gäller denna oacceptabla situation. Vad hände med de påföljder som man beslutade om för de sudanesiska ledarna och alla krigsförbrytare? Vad gör Europeiska unionen i fråga om dessa påföljder? Mig tycks det i alla fall som om EU har ett antal möjligheter att frysa ekonomiska tillgångar, vilket skulle hindra alla de här människorna från att röra sig fritt på vårt territorium. Det finns sätt att utöva påtryckningar. Vad uträttar vi när det gäller FN:s resolution 1706, som stöds av EU? Vilka initiativ har Europeiska kommissionen och rådet tagit för att sätta press på alla som är ansvariga för situationen? Vilken trovärdighet har vi idag, när vi utfärdar en mängd texter där man, åtminstone från rådets sida, men också från kommissionens, nöjer sig med att återupprepa vår allvarliga oro över situationen? För bara en kort tid sedan besökte den kinesiska presidenten, Hu Jintao, flera afrikanska länder och särskilt Sudan. Hur ställer sig EU inför denna situation och inför de kinesiska ledarnas nya och allt viktigare roll? Och inför vikten av att ha tillgång till råvaror, och särskilt olja? När man ser hur handlingsförlamade och maktlösa de europeiska institutionerna är i denna fråga, vilka slutsatser måste man dra? Betyder det att vi om vi prioriterar tillgången till råvaror eller olja, som de facto hela tiden minskar, och om vi prioriterar de stora marknader som utgörs av länder som Kina, måste värden såsom mänskliga rättigheter och den skyldighet som vi faktiskt har att skydda civilbefolkningen komma i andra hand? Är det vad det betyder? Jag anser att det vore oerhört tragiskt om det skulle gå på det sättet för Europeiska unionen. Faktum är att dessa frågor kommer upp dagligen, och vi står alltid lika handfallna och maktlösa inför denna tragiska situation. Det är därför hög tid att ett formellt möte om denna fråga anordnas i Bryssel eller Strasbourg mellan rådet, kommissionen och parlamentet, och det mycket snart, så att nödvändiga beslut äntligen kan fattas. Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar. Jag kan trots några av de kommentarer som har gjorts ansluta mig till den gemensamma resolutionen om den internationella skamfläck som Darfur är - och jag vill betona ”internationell skamfläck”. Jag skulle bara vilja göra några påpekanden. I skäl C anges att konflikten i Darfur alltmer destabiliserar den centralafrikanska regionen. För mindre än en vecka sedan offentliggjordes en analys i mitt hemland, Nederländerna, om denna mycket besvärliga situation under den talande rubriken ”Det svarta hålet”. Det finns verkligen ett svart hål i hjärtat av Afrika, med dess brist på styrning, dess våldsamheter och dess flyktingströmmar i alla riktningar. Det finns en omedelbar risk för att konflikten i Darfur, som är rasistisk eftersom nomader av arabiskt ursprung fördriver och dödar afrikanska jordbrukare, kommer att spridas till Tchad och dra med sig den ökända och mordiska Janjaweed-milisen. I flera punkter i den gemensamma resolutionen uppmanas FN att äntligen ta sitt ansvar i Darfur. Även om jag fullständigt stöder detta parlamentets rop på hjälp, måste jag samtidigt erkänna att jag är väldigt skeptisk om att dess nödrop faktiskt kommer att höras ända bort till FN:s högkvarter i New York. Tidigare denna vecka gav Jan Pronk, FN:s f.d. sändebud i Sudan, en uppriktig och ärlig intervju för tidningen Sudan Tribune. Han sa ordagrant att han anklagar New York för att ha svikit sitt uppdrag och för att ha gett efter för den makthavande eliten i Khartoum. Det är fruktansvärt, sa han, att skicka tusentals människor till Sudan och sedan lämna dem att klara sig själva. Det minsta vi kan göra är att se till att Jan Pronks anklagelse inte har uttalats för döva öron, utan att den når fram till våra regeringar, Europeiska rådet och FN:s säkerhetsråd, och att den leder till åtgärder. Jag anser också att det var fullkomligt lämpligt av parlamentet att uppmana Kina att använda sin betydande politiska och ekonomiska makt för att försöka få de sudanesiska makthavarna att faktiskt sätta i kraft de befintliga fredsavtalen om Khartoum. Detta är den enda konstruktiva internationella inställning som är i linje med Pekings uttalanden om harmoniska yttre förbindelser. Det är dessutom bara vad vi kan förvänta oss av en strategisk partner som är en ansvarstagande medlem i FN:s säkerhetsråd. När allt kommer omkring påminde jag ständigt, i egenskap av föredragande för förbindelserna mellan EU och Kina, mina värderade kinesiska samtalspartner om denna grundläggande konstruktiva internationella roll. Slutligen vill jag stödja det enda ändringsförslaget till den gemensamma resolutionen, vilket lagts fram av Ana Maria Gomes, och jag stöder det fullt ut. Sanktionerna mot den skamlösa sudanesiska regimen bör definitivt omfatta ett oljeembargo, som ett slags eldprov för att kontrollera om FN, med tanke på hur länge folket i Darfur har fått lida, fortfarande håller fast vid sina egna politiska principer. Michael Gahler: (DE) Herr talman! Situationen i Darfur fortsätter att vara chockerande. Det internationella samfundets åtgärder har varit fullkomligt otillräckliga. De föregående talarna beskrev situationen helt korrekt: det finns ingen förbättring att vänta för människorna där. Några nödvändiga resolutioner har antagits, såsom FN:s säkerhetsråds resolution 1706, men deras genomförande misslyckas alltid på grund av regeringen i Khartoum - en regering där de flesta ledande medlemmarna med stor sannolikhet finns med i Internationella brottsmålsdomstolens register. Redan i juni 2005 inledde domstolen en utredning av förbrytelserna i Darfur. I den här situationen måste FN vidta åtgärder, i enlighet med sitt ansvar att skydda människor, eftersom regeringen i Sudan inte har skyddat folket i Darfur mot krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, och inte heller har gett dem någon hjälp. Av denna anledning uppmanar parlamentet FN att fastställa ett datum för utstationeringen av en fredsbevarande styrka enligt artikel 7 i FN:s stadga, även om detta inte har godkänts av regimen i Khartoum. Vi uppmanar rådet och kommissionen att göra allt som står i deras makt för att få ett slut på denna långvariga humanitära katastrof. Konkreta åtgärder kan vidtas på kort sikt utan större kostnad. EU bör på egen hand införa personliga sanktioner mot företrädarna för regimen, utan att vänta på resten av det internationella samfundet. Det här är något som jag alltid har förespråkat som ett sätt att hindra familjemedlemmar från att åka på shoppingresor till Europa. Regimen i Darfur har hittills ignorerat den flygfria zon som infördes genom säkerhetsrådets resolution 1591, och fortsätter att bomba byar i Darfur. Vi anser att man ska använda de resurser som är tillgängliga i området för att slå vakt om den flygfria zonen. Vi vet ju vilka medlemsstater som har flygplan baserade i området - för att inte säga i dess omedelbara närhet. Varför används inte dessa i FN:s tjänst? Åtminstone det måste EU gå med på. Vi måste också låta makthavarna i Khartoum förstå att de inte ska förlita sig alltför mycket på utomafrikanska styrkor. Den sudanesiska regeringen är ute på mycket svag is och bör inte räkna med ständig solidaritet från de afrikanska länderna. Två varningsskott har redan hörts. Vid AVS-staternas toppmöte i Khartoum deltog det minsta antalet stats- och regeringschefer någonsin - ett tydligt tecken på missnöje. Det faktum att man vid AU:s toppmöte valde president Kufuor som ordförande i stället för den sudanesiske presidenten är ytterligare ett tecken på ogillande. Glenys Kinnock: (EN) Herr talman! Som andra har konstaterat fortsätter general Omar Hassan al-Bashir att sätta käppar i hjulet för Afrikanska unionens och FN:s utplacering av en hybridstyrka i Darfur, och vi bevittnar därför hur den humanitära krisen förvärras alltmer. Vi ser hur antalet internt fördrivna människor ökar. Vapenvilan har brutit samman. Det internationella samfundet har misslyckats och misslyckas fortfarande med att fullfölja sitt åtagande att skydda oskyldiga civila i Darfur. Detta betyder att EU skyndsamt måste införa egna målinriktade och stegvisa intelligenta sanktioner. Vi måste inte, som andra har föreslagit, invänta FN:s säkerhetsråd för att enas om nya viktiga åtgärder, exempelvis att införa ett vapenembargo som innefattar hela Sudan, frysa förmögna sudanesers tillgångar, införa reseförbud och överväga ett oljeembargo. Naturligtvis måste inkomstflödena till den södra delen av landet skyddas om vi inför ett oljeembargo, och vi kanske måste överväga att ersätta människorna i södra Sudan för de uteblivna oljeinkomsterna. Det minsta vi kan göra är emellertid att sätta stopp för investeringar, teknisk utrustning och sakkunskap. Jag anser också att vi allvarligt bör överväga att införa idrottssanktioner mot Sudan och i första hand ta ställning till om landet ska förbjudas att delta i fotbolls-VM 2010. EU måste i så fall utöva påtryckningar på Internationella fotbollsförbundet (FIFA). EU:s inställning är helt klart bräcklig och ohållbar. Det är för mycket tyngdpunkt på morötter och för lite på piskor. Det tyska ordförandeskapet måste gå i bräschen och kräva att medlemsstaterna tar gemensam ställning. Ni har förklarat er inställning, och i rådet hörs fagert tal, men inget händer. Frågan gäller hur EU kan sätta press på Khartoum. En skyndsam och detaljerad utredning om förmögna sudanesers personliga ekonomi måste företas. Vi måste göra oss beredda att bemöta invändningarna från dem som menar att detta skulle driva Sudan i händerna på kinesiska affärsintressen. Sanningen är att det just nu inte finns något som påverkar Sudan. Det är i realiteten omöjligt att påverka landet, och om vi fortsätter att inget göra förstärker vi den situation som innebär att hur brutala sudaneserna än är kommer Europa fortfarande inte att vidta några åtgärder. Miljontals människor i Darfur betalar priset för Europas svikna löften och till intet förpliktande åtaganden. Khartoum vet att EU inte är så farligt som det låter, och därför efterlyser vi i dag nya och kraftfulla ekonomiska, rättsliga och militära åtgärder. Offentliga fördömanden är inte nog. Vi vill ha lösningar som speglar allvaret i tragedin. EU är skandalöst svagt, och jag kan avslutningsvis inte låta bli att konstatera att om det exempelvis handlade om Libanon i stället för Darfur skulle rådet lägga ned avsevärt mycket mer tid på att diskutera verkliga sanktioner, och kommissionens ordförande José Manuel Barroso och ni, herr kommissionsledamot, skulle utöva påtryckningar på rådet att göra mer. Fiona Hall: (EN) Herr talman! Det är svårt att förstå hur omfattande den humanitära krisen i Darfur är. Två och en halv miljoner människor har tvingats fly från sina hem. Det motsvarar hela befolkningen i nordöstra England. Antalet dödsoffer bland dessa människor på flykt är högt och det skulle vara mycket högre om det inte vore för de humanitära insatser som görs i området. Men inte ens biståndsarbetare kan arbeta på ett slagfält och om inte fientligheterna minskar i Darfur förväntas flera av dem bli evakuerade. Hela den svaga och hårt ansträngda humanitära insatsen i Darfur skulle mycket lätt kunna kollapsa och utlösa hungersnöd och sjukdom i lägren och antalet dödsoffer skulle skjuta i höjden. Därför råder det ett sådant brådskande behov av en stabiliserande inverkan från en internationell fredsstyrka. Det är även nödvändigt för att tillhandahålla tydliga villkor enligt vilka en politisk process kan komma igång och som omfattar alla politiska partier med både en dämpad gemenskapsdialog på lokal nivå och utpräglat profilerade politiska förhandlingar på hög nivå. Ana Maria Gomes: (PT) Det är väldigt talande och oroande att det tyska ordförandeskapet inte är här i dag som företrädare för rådet. Det säger en hel del om det verkliga intresset och engagemanget för de nya förbindelserna med Afrika och arbetet för utveckling där. För tre år sedan var jag i Darfur tillsammans med en del andra parlamentsledamöter, som redan har talat eller kommer att tala här i dag. Sedan dess har situationen försämrats, som Joaquín Almunia sa. Omar al-Bashirs regering leker med det internationella samfundet, med säkerhetsrådet, med Europeiska unionen och med Afrikanska unionen, medan EU nöjer sig med att endast göra tjusiga uttalanden. Det är dags för EU att agera och utöva sitt ansvar att skydda folket. Det är dags att införa en flygfri zon från Tchad. EU kan göra detta tillsammans med de afrikanska länder som man har goda förbindelser med, och kan påverka situationen i praktiken. Det är dags att bland annat införa smarta och stegvisa sanktioner, reseförbud och visumrestriktioner, och att frysa banktillgångar och andra tillgångar och att sluta behandla Omar Al-Bashir och ledamöterna i hans regering som ansvarstagande, respektabla ledare. Det är dags att införa ett effektivt vapenembargo. Det är dags att införa andra slag av handelsembargon och särskilt ett oljeembargo, och EU måste diskutera frågan uppriktigt med Kina, för Kina är, som vi vet, i hög grad ansvarigt för al-Bashir-regeringens inställning. Det är synd att EU, som Joaquín Almunia - om än något omständligt - påpekade, väntar på Förenta staterna, eftersom EU borde vidta oberoende åtgärder i denna fråga. Låt oss ta en titt på vad som händer inte bara i Darfur utan i hela Sudan och på Afrikas horn. EU får inte vara beroende av Förenta staternas världssyn och deras katastrofala politik på Afrikas horn, som vi har bevittnat i Etiopien, Eritrea och Somalia. Det är dags att EU agerar, och jag fogar mig till de parlamentsledamöter som har uppmanat rådet och kommissionens ordförande att se till att EU inte väntar längre, utan utövar det inflytande man faktiskt har i Khartoum och i Afrika för att förändra situationen och skydda de människor som dör i Darfur. I annat fall kommer jag fortfarande om tre år att, tillsammans med andra parlamentsledamöter och Joaquín Almunia eller någon annan kommissionsledamot, beklaga mig över en situation som bara blir värre och värre. Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Kommissionen delar de viktiga bekymmer som ni har givit uttryck för i debatten i kväll. Vi anser att initiativet till denna debatt är mycket lämpligt med tanke på situationen och i synnerhet med tanke på den senaste utvecklingen i området. Enligt vår åsikt är det via förhandlingar krisen i Darfur ska lösas. Trots att situationen är ytterst svår är detta det mest önskvärda alternativet och det som har bäst chans att lyckas. Med det sagt så uppgav rådet redan förra måndagen att det är berett att överväga ytterligare åtgärder, särskilt inom FN. En varaktig fred i Darfur kan bara vara av politiskt slag och kommer att kräva att alla parter stöder fredsavtalet för Darfur och tar avstånd från det militära alternativet. Kommissionen kommer att vara trogen sitt åtagande att lindra den svåra situationen för de tre miljoner civila som påverkas av denna fruktansvärda kris. Som ni alla vet följer kommissionen, och i synnerhet min kollega Louis Michel, situationen mycket nära. Louis Michel kan inte närvara i dag eftersom han är i Washington för att diskutera bland annat just denna fråga. Kommissionen kommer inte att tveka att uppmana samtliga inblandade att respektera mänskliga rättigheter och internationell lag samt att avlägsna alla hinder för att det humanitära biståndet ska nå fram. Talmannen: Jag har mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Filip Kaczmarek : skriftlig. - (PL) Vi européer är stolta över att vi fördömer ondskans yttringar varhelst de drabbar människor i världen. Det som sker i Darfur är en ondskans yttring. Vi måste följaktligen ge uttryck för vårt motstånd mot dem som begår sådana onda handlingar. Men räcker det att vi bara yttrar oss för att vi känner oss tvungna moraliskt sett och sedan tycker att vi har gjort vårt? Självklart inte. Vi kan inte unna oss någon ro så länge människor fortsätter att lida. Vi kan inte vila förrän vi har satt stopp för ondskan. Därför har vi inte rätt att unna oss någon ro bara för att vi har rätten på vår sida, utan först när effektiva åtgärder har vidtagits. Vi kommer att kunna vila och vara nöjda när vi med våra ord och handlingar har satt stopp för dem som dödar och tillhandahåller vapen och ideologi och de som tillåter, sporrar till och vållar grymheter. Först när vår vision av en moralisk ordning förverkligas kommer vi att kunna hålla huvudet högt. En person som inte begick en synd för att han eller hon inte var frestad att göra det kan inte anklagas för att synda. Av samma skäl kan man inte berömma en person som kunde ha agerat för att stoppa ondskan, men som lät sig nöja med att bara peka på att den finns. Vi saknar inte information om Darfur. Vi saknar inte erfarenhet eller en etisk och politisk bedömning av händelserna. Vad vi saknar är effektivitet och det är vad vi måste inrikta oss på. Patrick Gaubert : skriftlig. - (FR) Ända sedan fientligheterna inleddes i februari 2003 har Darfur, en av Sudans fattigaste regioner, varit skådeplatsen för en humanitär kris utan motstycke. Det har varit fyra år av konflikt och lidande för Darfurs folk, och fyra resolutioner har antagits av Europaparlamentet för att visa vår indignation, men situationen förblir ytterst oroande. I dag upprepar parlamentet sin oro i en gemensam resolution om Darfur och uppmanar FN, medlemsstaterna, rådet och kommissionen att axla sitt ansvar och tydligt fastställa ett datum för att sätta in en fredsbevarande styrka under FN:s kontroll med målet att omedelbart göra korridoren för den humanitära hjälpen säkrare och följaktligen lindra den enorma nöd som folket i Darfur utstår. Jag välkomnar detta nya initiativ, men när EU ställs inför denna allvarliga situation kan vi inte bara fortsätta att upprepa gamla krav. Vårt ansvar och vår trovärdighet kräver att vi finner en tillfredsställande lösning på miljoner människors lidande, ett lidande som EU inte längre bara kan iaktta, och att vi antar en resolution som äntligen motsvarar vår indignation. Glyn Ford: (EN) Darfur har varit ett blödande sår alldeles för länge. Situationen har delvis uppstått på grund av klimatförändringen, vad nu det kan innebära för framtiden, där ökenspridningen har drivit herdarna i direkt konflikt med de bofasta jordbrukarna, och sedan har de utnyttjats av den hjärtlösa regeringen i Sudan. Denna situation har pågått alldeles för länge. Hundratusentals personer lever i misär och de hotas av värre saker. Jag har varit kritisk till Kinas motvillighet att stödja ett ingripande av FN. Det har påståtts att det berodde på Kinas oljeintresse i södra Sudan. Men nu tycks president Hu Jintaos direkta ingripande ha övertygat Sudans president att samtycka till en fredsbevarande FN-styrka som övervakas av trupper från länder i Afrikanska unionen. Det är inte klart om man kan lita på Sudans regering. Om nu Kina har förråtts, kan Sudan inte längre räkna med deras motvilja mot att agera i FN:s säkerhetsråd. Detta skulle kunna vara goda nyheter för flyktingarna i Darfur och närliggande länder.

sv

3. Förslag till allmän budget 2009 (avsnitt I, II, IV, V, VI, VII, VIII, IX) (

sv

Initiativet för tuberkulosvaccin (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga från Louis Michel, Charles Goerens, Antonyia Parvanova, Frédérique Ries, Olle Schmidt, Maria Da Graça Carvalho, Nessa Childers, Marc Tarabella, Bart Staes och Marina Yannakoudakis, för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, till kommissionen om initiativet för tuberkulosvaccin -B7-0006/2011). Charles Goerens: Fru talman! Jag är glad att kunna ge mitt stöd till ett alleuropeiskt projekt som är mycket ambitiöst både för Europeiska unionen och för utvecklingsländerna, och som syftar till att utrota tuberkulos med hjälp av ett vaccinationsprogram. Låt oss komma ihåg att mer än 1,7 miljoner människor dog i tuberkulos 2009. Kostnaden i människoliv är drygt 4 700 personer per dag. Till detta läggs de årliga ekonomiska förlusterna, som uppskattas till mer än 50 miljarder US-dollar bara för Afrika. Om vi baserat på detta skulle klassa tuberkulos som ett problem typiskt för utvecklingsländerna skulle vi lura oss själva rejält. De fall som rapporterades i Storbritannien och Irland under sommaren 2010 påminner oss om att sjukdomen är här i våra länder, för att inte tala om dess härjningar de östra delarna av vår kontinent, i synnerhet i Ryssland och Moldavien. Initiativet för tuberkulosvaccin (TBVI) är ett initiativ som syftar till att skapa effektiva vacciner för att skydda utvecklingsländerna till ett överkomligt pris. Här vill jag be om att få göra följande kommentar: För det första har hälsan inget pris, men den har en kostnad. Medan tillgången till hälso- och sjukvård måste vara universell, är förmågan att betala i sig begränsad till de industrialiserade länderna. Därför är det viktigt att fördela kostnaderna på flera. Naturligtvis måste patienterna i norr, det vill säga i de industrialiserade länderna, betala ett högt pris, annars kommer finansieringskällorna för forskning att sina ganska snabbt. Med tanke på att det ekonomiska bidraget från länderna i söder är - kanske inte obefintligt, men rent symboliskt - blir vår solidaritet absolut nödvändig för att klara denna brist. För det andra har initiativet för tuberkulosvaccin också en plats i Europa 2020-strategin. Det är ett perfekt exempel på vad vi kan åstadkomma om vi kan fastställa våra hälsoprioriteringar i god tid. Min tredje och avslutande kommentar är: detta utesluter på intet sätt ytterligare eller kompletterande finansiering från de stora institutionella långivarna, som i synnerhet omfattar Världsbanken. Andra länder, som Förenta staterna, Kanada och ett flertal tillväxtländer, som drabbas av tuberkulos - antingen direkt, eftersom deras befolkning angrips, eller indirekt inom ramen för internationell solidaritet - borde också helt logiskt bidra till detta initiativ. Jag talar här specifikt om offentlig-privata partnerskap. Detta nya tillvägagångssätt kan vara fördelaktigt under förutsättning att solidariteten är begränsad till dem som har både medicinska och ekonomiska behov. Alternativet skulle vara att enbart skydda den välbärgade befolkningen. Dacian Cioloş: År 2008 inrättades initiativet för tuberkulosvaccin (TBVI) i form av ett offentligt-privat partnerskap och med stöd av ett samarbetsprogram för hälsa inom det sjunde ramprogrammet för forskning, i syfte att mobilisera ytterligare resurser för detta viktiga område. För närvarande är majoriteten av de nyligen utvecklade vaccinkandidaterna fortfarande i preklinisk utvecklingsfas eller i början av klinisk utveckling. En viktig punkt att betona är att vi inte har tillgängliga kliniska data för att stödja idén om att en av de vaccinkandidater som är under utveckling skulle visa sig vara effektivare än det vaccin som används i dag, som är Bacillus Calmette-Guérin (BCG)-vaccinet. För att komma ut på marknaden måste nya vaccinkandidater vara effektivare än BCG, eller kunna ersätta det som ett bättre vaccin. Vi har fortfarande inte dessa viktiga data. TBVI bör inte isoleras från andra initiativ när det gäller att stödja kliniska prövningar. För att hantera flaskhalsar inom det kliniska utvecklingsområdet har man upprättat Partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning, eller EDCTP, som ett första initiativ enligt artikel 185. Inom ramen för detta har 14 medlemsstater, två associerade stater och kommissionen kollektivt gjort åtaganden på 400 miljoner euro, med 200 miljoner euro från EU, i syfte att främja forskning av kliniska prövningar i fas II eller III för till exempel aids, malaria och tuberkulos i Afrika söder om Sahara. Man förväntas slutföra alla de prövningar som nu pågår inom programmet, varav åtta studier av vaccin mot tuberkulos, före 2015. Detta alternativ är därför redan på plats, och det fungerar. Kommissionen är också mycket intresserad av det som kallas ”affärsmodellen” som har utvecklats av offentlig-privata partnerskap, däribland ett som lagts fram av TBVI. TBVI har dessutom föreslagit en modell som potentiellt kan bli ett användbart instrument i framtiden. Detta kräver dock en djupgående analys av det kommersiella projektet samt en riskbedömning. Även om TBVI har ett betydande ekonomiskt stöd är dess framgång inte garanterad, just på grund av att det inte finns tillräckligt med information som kan ange om det som för närvarande testas kan ge resultat senare. Kommissionen kommer dock att fortsätta dessa interna diskussioner samt att analysera modellen med finansinstitut, och därmed bidra till utvecklingen av ett koncept som kan utgöra en del av det praktiska genomförandet av Europa 2020. Ur denna synvinkel skulle man sedan kunna undersöka denna möjlighet. Maria Da Graça Carvalho: Fru talman, herr kommissionsledamot! Förekomsten av tuberkulos i världen ger fortfarande stor anledning till oro, trots de framsteg som gjorts. Sjukdomens ökade motståndskraft och bristen på vetenskaplig forskning innebär att det i dagsläget dör nästan 2 miljoner människor av sjukdomen varje år. Vi välkomnar EU-initiativen för att bekämpa tuberkulos genom denna resolution, men vi kräver att mer forskning görs för att utveckla nya former av vaccin mot denna sjukdom. Vaccin är den folkhälsoåtgärd som är mest effektiv för att skydda européerna från smittsamma sjukdomar, men det är också viktigt för sjukvården att nå utvecklingsländerna, i syfte att bidra till ökad livslängd och bekämpa fattigdomen. Som jag sade har det skett vissa framsteg och vi är på rätt väg, men EU måste fördubbla sina ansträngningar, och kräva större samordning och integrering av europeisk forskning i kampen mot fattigdomsrelaterade sjukdomar. Det är det enda sättet för oss att kunna lindra den tragiska situation som upplevs i flera utvecklingsländer. Jag skulle vilja fråga kommissionen hur den avser att följa upp den vetenskapliga forskningen på detta område, för att intensifiera dessa ansträngningar, och omsätta resultaten av denna forskning till fördelar för människor i ljuset av Europa 2020-strategin. Michael Cashman: för S&D-gruppen. - (EN) Fru talman! Det är alltid trevligt att se dig i stolen när vi diskuterar frågor om andras löften. Jag vet att du delar vår oro. Jag håller med Charles Goerens och vill verkligen ta kommissionen lite längre. Det stämmer att tuberkulos (tbc) är ett allvarligt globalt hälsoproblem och, som vi vet, den infektionssjukdom som orsakar näst flest dödsfall i världen. Som vi hörde dör 1,6-2 miljoner människor av sjukdomen varje år. EU-finansiering har kraftigt bidragit till möjligheterna att ta fram innovativa potentiella tbc-vaccin som, vilket kommissionen sade, som har kunnat genomgå tidig utveckling via kliniska prövningar i fas I och fas IIa. Tyvärr innebär dagens finansieringsmekanismer - inklusive Partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (EDCTP) - att finansieringen till de mycket dyra senare kliniska prövningarna (fas IIb och fas III) är mycket begränsad, trots att dessa är nödvändiga för att visa att vaccinet är tillräckligt säkert. Vi har vaccin, men det är viktigt att kunna uppvisa den säkerhet och effektivitet som krävs för licensiering. Jag välkomnar att kommissionen har sagt att den föreslår ytterligare finansiering, men kommer reglerna för en eventuell ny budget för EDCTP tillåta att finansiering tilldelas utveckling och uppförande av kliniska prövningsställen, inklusive studier i epidemiologi? Överväger kommissionen möjligheten att införa konkurrenskraftiga finansieringsmekanismer för klinisk utveckling i senare stadier av innovativa nya vacciner mot ”försummade sjukdomar” som tbc? Angelika Werthmann: (DE) Fru talman! Tuberkulosen är i dag fortfarande mycket utbredd, särskilt i fattigare länder. En tredjedel av världens befolkning är smittade och 2,5 miljoner människor dör i tuberkulos varje år. Enligt Världshälsoorganisationens beräkningar uppstår det 49 nya fall och sju dödsfall per timme enbart i Europa. I industriländerna har tuberkulosen fått ett uppsving, särskilt som följdsjukdom hos patienter med hiv och aids, men även till följd av migration och turism. Sjukdomsspridningen kan dock hållas under kontroll genom förebyggande åtgärder, diagnos och behandling. Människan är den enda bäraren av tuberkulosmikrobakterien och det vore fullt möjligt att utrota den. Det råder dock viss oro över det ökande antalet resistenta bakterier. Det har kommit nya vacciner och enligt en studie kan behandlingstiden för tuberkulos förkortas genom att insätta D-vitamin. I vilken utsträckning har kommissionen redan utökat sina insatser på området? Filip Kaczmarek: (PL) Fru talman! Fyra år innan tidsfristen för att uppnå millennieutvecklingsmålen löper ut är antalet nya diagnostiserade tuberkulosfall i världen fortfarande alarmerande. Tuberkulos är en behandlingsbar sjukdom. I utvecklingsländerna, framför allt i Asien och Afrika söder om Sahara, är sjukdomen tyvärr fortfarande ett mycket allvarligt problem. Enligt nyligen gjorda beräkningar är omkring 2 miljarder människor smittade av tuberkulosbakterien, vilket innebär en tredjedel av världens befolkning. Statistiskt sett kommer en av tio av dessa personer att utveckla tuberkulos. De fattigaste regionerna i världen riskerar särskilt att drabbas av en ökning av antalet nya tuberkulosfall, eftersom näringsbrist och bristfälliga levnadsvillkor, samt stress, skapar en gynnsam miljö för att utveckla sjukdomen. Tillgången till effektiv behandling av sjukdomen är begränsad i många länder, och det finns ingen samordning av behandlingen av aids och tuberkulos. Det beror på att regeringarna i utvecklingsländerna inte satsar tillräckligt på hälso- och sjukvård. Dessutom råder personalbrist inom sjukvårdssystemen i landsbygdsområdena och det saknas medel att behandla sådana sjukdomar. I länder med begränsade ekonomiska möjligheter är effekterna därför mest kännbara i landsbygdsområdena. Utvecklade länder satsar omkring 5 procent av BNP på offentlig sjukvård, medan utvecklingsländerna satsar hälften så mycket. Det är därför omöjligt för fattigare länder att öka satsningarna på hälso- och sjukvården utan externt stöd, som Charles Goerens också konstaterade. Dessutom är tuberkulos inte bara ett medicinskt problem utan även ett socialt och ekonomiskt problem, eftersom det minskar produktiviteten och får ekonomiska följder. Allt detta innebär att vi bör vidta beslutsamma åtgärder och verkligen göra allt vi kan för att förbättra tillgången på vaccin. Ricardo Cortés Lastra: (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Hälsofrågan är en av de frågor som återstår att lösa i kampen mot fattigdomen. I millennieförklaringen åtog vi oss för det första att minska barnadödligheten, för det andra att förbättra mödrahälsan, och för det tredje att bekämpa aids, malaria och många andra sjukdomar, bland annat tuberkulos. Trots det är vi alla här i dag medvetna om att det är dessa mål som för närvarande är mest eftersatta. Vi måste vidta åtgärder: Vi måste utöka finansieringen av hälso- och sjukvårdsprogram i utvecklingsländerna. EU:s yttersta mål på området bör vara att garantera tillgången till fri sjukvård. Jag anser att vi bör stödja globala initiativ, t.ex. vertikala fonder, för att bekämpa aids, malaria och tuberkulos. Herr kommissionsledamot, det är dock även nödvändigt att stödja länder politiskt och ekonomiskt så att de kan utveckla effektiva hälso- och sjukvårdssystem. Jag är övertygad om att det här är bästa sättet att upprätthålla anslagsprincipen och se till att de mest utsatta delarna av befolkningen får tillgång till hälso- och sjukvård. Anna Záborská: - (SK) Fru talman! Tuberkulos är, i likhet med malaria och aids, en av de stora pandemier som decimerar befolkningarna i utvecklingsländerna, särskilt i Afrika och Asien. Detta får en direkt negativ inverkan på ekonomin och den sociala situationen i dessa länder. EU-länderna har dock inte heller lyckats klara av den höga förekomsten av tuberkulos. Sjukdomen kan inte bara ses som ett medicinskt eller farmaceutiskt problem, eller som ett problem som beror på människors beteende. Det handlar även om människans utveckling och integritet, och om rättvisa, vilket kräver en global strategi. Människor i utvecklingsländerna som insjuknat i tuberkulos är också offer för orättvisa, eftersom den behandling de får är otillräcklig och inte av samma kvalitet som i de utvecklade länderna. Vi behöver mer forskning och ett ständigt flöde av nya läkemedel och vacciner för att ta itu med nya komplikationer och olika resistenta patogener. Jag vill dock göra er uppmärksamma på de vardagshjältar som arbetar med att bekämpa tuberkulosen, och som gör att vi kan fortsätta att behandla de sjuka, att utstå de umbäranden som det innebär att samtidigt insjukna i både tuberkulos och aids, och att hjälpa alla länder att uppnå millenniemålen. Vi måste stödja hälso- och sjukvårdsarbetarna i utvecklingsländerna. Hälso- och sjukvårdsarbetare lämnar landet till förmån för mer välstående länder, eftersom hälso- och sjukvårdsbudgetarna skärs ned så kraftigt i deras egna länder. Jag stöder initiativet för tuberkulosvaccin men vi måste ha en global strategi för att övervinna sjukdomen. Det räcker inte att bara stödja forskning och läkemedelsindustrin, eftersom det till råga på allt kommer att dröja länge innan forskningen bär frukt. Miroslav Mikolášik: - (SK) Fru talman! Jag vill betona att tuberkulosen är långt ifrån utrotad och vi ser här att nästan 2 miljoner människor dör av den allvarliga sjukdomen varje år. Jag skulle vilja säga att jag tycker att det är bra att vi är medvetna om detta. Jag välkomnar också kommissionens initiativ av den anledningen att vi inte bara talar om aidspandemin utan även om tuberkulosen, som skördar miljontals människoliv. Jag håller med om att vi behöver ägna mer resurser åt att ta fram nya vacciner. Men som kommissionen precis förklarade har vi naturligtvis inte dessa nya vacciner ännu, eftersom vi fortfarande befinner oss i en preklinisk fas och fortfarande bara testar deras verkan på människor. Jag efterlyser - jag ska strax sluta, fru talman - nya anslag och nya resurser. Claudiu Ciprian Tănăsescu: (RO) Fru talman! En årlig dödlighet på 1,6-2 miljoner människor gör tuberkulosen till en av de två största dödsorsakerna till följd av infektionssjukdom i världen. Detta har lett till ökad oro bland folkhälsoorganisationer över hela världen. I en tid när det görs uppseendeväckande medicinska framsteg måste vi inse att det har blivit dags att ersätta det traditionella BCG-vaccinet med ett nytt, mer modernt och mycket mer verksamt vaccin mot tuberkulos. Detta kan dock inte åstadkommas utan att dels bevilja mer generösa EU-medel för att fullfölja forskningen på området och dels hitta andra finansieringskällor genom att se över den modell för alternativa, innovativa finansieringsmetoder som föreslås inom initiativet för tuberkulosvaccin. Genom att lämna finansiella garantier kan vi göra modellen mer attraktiv för det europeiska näringslivet och därmed garantera dess medverkan och nödvändigt finansiellt stöd. Seán Kelly: (EN) Fru talman! Tuberkulos, eller tbc som det kallades i mitt land, spred sig i Irland för drygt femtio år sedan och dödade många människor, såväl unga som gamla. I takt med att landet blev rikare dog sjukdomen ut och vaccineringen upphörde i 36 år. Som frågeställaren har påpekat har tbc dock återvänt på senare år. Så sent som förra året insjuknade ett skolbarn och ett förskolebarn i sjukdomen i min egen valkrets. Globalt sett är problemet större. Två miljarder människor smittas av bakterien och en person dör var tjugonde sekund. Vi har därför en stor uppgift framför oss om vi ska nå målet att utrota sjukdomen före 2050. Lösningen är forskning, och på det området förtjänar EU en hel del beröm. Även om vi ligger efter Förenta staterna och Japan när det gäller forskning i allmänhet är vi ledande på det här området. 60 procent av forskningen bedrivs inom EU och framförallt danska myndigheter och forskare har spelat en framträdande roll i arbetet med att ta fram vaccinet. João Ferreira: (PL) Fru talman! Med fyra år kvar tills tidsfristen för att uppnå millennieutvecklingsmålen löper ut är det 2 miljoner människor som dör i tuberkulos varje år. Tuberkulos utgör ett tydligt exempel på de orättvisor som råder i världen. Vi får inte glömma bort att det här är en sjukdom som inte alls är utbredd i industriländerna. Problemet med tuberkulos och andra sjukdomar kommer inte att lösas förrän hela befolkningen har tillgång till högkvalitativ offentlig hälso- och sjukvård, inklusive primärvård. Utvecklingssamarbete och biståndspolitik spelar en viktig roll här, vilket naturligtvis måste inbegripa stöd till vaccinationsprogram. Det behövs dock mer. Vi måste en gång för alla sluta att använda sådana mekanismer, som t.ex. lån och skuldbetalningar, som länsar utvecklingsländerna på resurser och gör det möjligt att hålla dem underutvecklade, beroende, kuvade och utblottade. Csanád Szegedi: (HU) Fru talman, mina damer och herrar! I Ungern har antalet tuberkulosfall och dödsfall till följd av sjukdomen ökat i skrämmande takt de senaste åren. Detta beror bland annat på ett liberalt tänkesätt som är förödande för nationerna. Här syftar jag på den skamliga ungerska hälso- och sjukvårdslagen från 2006 som byggde på nedläggningar av sjukhus och vinstorienterade hälso- och sjukvårdstjänster. En viktig faktor i sjukdomsutvecklingen är fattigdom, däribland det ökade antalet hemlösa och ett hälso- och sjukvårdssystem som blir allt svårare att få tillgång till. Jag anser att det är viktigt att öka sjukvårdens läkande och förebyggande roll, och att utöka kontrollerna, och att inte bara förbättra vaccinationerna utan även att ge alla möjlighet att vaccinera sig. Dessa vaccinationer kan leda till en friskare nation och ett friskare Europa och samhälle på lång sikt. Dacian Cioloş: Fru talman! Jag ska försöka ge en del svar på de synpunkter som förts fram. Först av allt måste vi intensifiera forskningen, som jag sade redan i mitt inledande anförande. Kommissionen håller på att undersöka olika sätt att öka finansieringen av sina tuberkulosprogram. En lösning skulle kunna vara att skjuta till mer pengar till partnerskapet mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning (EDCTP), som jag talade om. Detta program har för närvarande en budget på 400 miljoner euro, varav kommissionen står för 200 miljoner euro. Kommissionen överväger även möjligheten att t.ex. upprätta ett EDCTP 2-program. Som jag redan har sagt till Claudiu Ciprian Tănăsescu måste jag även understryka att kommissionen bidrar med betydande resurser till tuberkulosforskningsprogrammet. Jag kan till och med ge er en siffra: 65 miljoner euro har redan tilldelats programmet. Det är dock uppenbart att det inte är tillräckligt och offentlig-privata partnerskap måste också undersökas. Om det blir en fråga om att finansiera möjliga vaccin i en klinisk fas måste hänsyn dock även tas till effektivitetsfrågan. Som jag sade ger den information som vi har för närvarande inte någon garanti för att omfattande finansiering skulle kunna ge ett positivt resultat. Vitaminer är ett annat perspektiv som för närvarande håller på att undersökas. Vi måste dock förhindra att bakterierna blir resistenta. Det kanske är en väg som skulle kunna undersökas. Vi måste dock komma ihåg att risken finns. Låt oss nu tala mer allmänt om hälso- och sjukvårdssystemen i EU och i utvecklingsländerna. I EU är hälso- och sjukvården också ett av de mål som kommissionen försöker främja i medlemsstaterna genom olika program, bland annat Europa 2020-agendan. Kommissionen främjar med andra ord investeringar i hälso- och sjukvård. På forskningsområdet arbetar kommissionen - framförallt en grupp kommissionsledamöter - inom ett av initiativen för forskning och innovation med den här frågan för att se till att innovation kan främjas i medlemsstaterna för att utöka forskningen på hälso- och sjukvårdsområdet, parallellt med frågor som rör den åldrande befolkningen. När det gäller utvecklingsländerna gör EU redan en hel del på hälso- och sjukvårdsområdet inom utvecklingsfonden och det här är en fråga som kommissionen kommer att fortsätta att arbeta med i framtiden. Jag hoppas att jag för kommissionens räkning har lyckats besvara en del av era frågor. Jag kan bara försäkra er om att forskning förblir en av kommissionens mest centrala frågor. Talmannen: Jag avrundar debatten med att säga att jag har mottagit fyra resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Joanna Senyszyn: Som ledamot av delegationen till den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen stöder jag resultatet av EU:s forskning för att ta fram vacciner mot tuberkulos som ska göras tillgängliga i utvecklingsländerna. Jag stöder också insatserna för att hjälpa dessa länder att finansiera behandlingen av dem som lider av sjukdomen. Tuberkulos är en av de tre vanligaste infektionssjukdomarna, tillsammans med hiv och malaria. En tredjedel av världens befolkning är smittad av tuberkulosbakterien. Varje år får åtta miljoner människor diagnosen och sjukdomen dödar 2,6-2,9 miljoner människor. Över 95 procent av fallen inträffar i utvecklingsländerna. Varje sekund skördar tuberkulosbakterien ett nytt offer. Omkring 10 procent av de smittade utvecklar sjukdomen, som kan vara dödlig om den inte behandlas. De flesta diagnostiserade fallen konstateras i Indien, Kina, Indonesien, Sydafrika, Nigeria, Bangladesh och Etiopien. I Asien och Afrika drabbas 100-120 personer per 100 000 invånare. Tillgången till effektiv behandling är begränsad i många länder. Tuberkulos är ett allvarligt ekonomiskt problem. Arbetskraftens minskade produktivitet i världen till följd av sjukdomen kostar 13 miljarder US-dollar per år. Att utrota tuberkulosen är ett av de millennieutvecklingsmål som EU vill uppnå före 2015. Det är redan bara fyra år kvar. Tuberkulos är i dagsläget en fullt behandlingsbar sjukdom. Vi behöver omfattande program som syftar både till att förebygga och behandla tuberkulos. En informationskampanj om tuberkulos och olika sätt att undvika och behandla den bör lanseras så snart som möjligt och ett vaccinationsprogram inledas. Lívia Járóka: skriftlig. - (EN) Tuberkulosen har genom människans historia dödat fler människor än någon annan sjukdom. Den är mycket smittsam och luftburna bakterier kan smitta 10-15 andra människor innan symtomen upptäcks. Trångboddhet, slumområden och bristfällig hygien har alltid varit allvarliga riskfaktorer för tuberkulos, och tuberkulosen är därför den sjukdom som närmast förknippas med och delvis orsakas av fattigdom. Trots Världshälsoorganisationens och nationella myndigheters insatser dör 1,5 miljoner människor i tuberkulos varje år och siffran stiger fortfarande. Jag stöder helhjärtat initiativet för tuberkulosvaccin och hoppas innerligt att det kan bidra till mer vacciner för de drabbade i Europa och runt om i världen. Det måste dock betonas att kampen mot tbc måste gå hand i hand med kampen mot fattigdom och socialt utanförskap. Det är nödvändigt att ringa in utsatta grupper och att fastställa och undanröja de hinder som står i vägen för dessa grupper att få tillgång till alla förebyggande åtgärder, diagnos och behandling av tbc. Det vore även lämpligt att ändra agendan för tbc-tjänster för att bättre kunna tillgodose lokala behov och ta itu med den utbredda diskrimineringen i hälso- och sjukvårdssystemen. Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Vi måste bekämpa tuberkulosen eftersom den varje år dödar nästan 2 miljoner människor över hela världen och nästan en tredjedel av världens befolkning är smittad av den. Jag skulle vilja uppmärksamma det faktum att tuberkulosen är en känslig världshälsofråga och den näst största dödsorsaken till följd av infektionssjukdom i hela världen. Tuberkulosen är nära kopplad till sociala och ekonomiska problem, t.ex. fattigdom, arbetslöshet, alkoholism, drogmissbruk och hiv/aids, samt bristfälliga sjukvårdssystem i fattiga länder och sen diagnos. Det gläder mig därför att initiativet för tuberkulosvaccin har upprättats, eftersom alla patienter som lider av tuberkulos i världen kommer att kunna dra nytta av resultatet av forskning och arbetsinsatser. Dessutom skulle projektet bidra till att genomföra Europa 2020-målen och millennieutvecklingsmålen till 2015. Jag skulle vilja påpeka att det inte finns tillräckligt med finansiering för att kunna bekämpa tuberkulosen. Det är därför mycket viktigt att EU skjuter till medel för att kunna skapa ett kraftfullt paket av nya potentiella tuberkulosvacciner. Jag hoppas att det så snart som möjligt kommer att ske framsteg när det gäller att bevilja licenser för aktuella potentiella europeiska tuberkulosvacciner och att de kommer att göras tillgängliga för dem som behöver dem mest. Dessutom är det viktigt att hitta möjligheter att genomföra konkurrenskraftiga finansieringsmekanismer för att genomföra de sista stegen i den kliniska forskningen om nya vacciner mot tuberkulos. Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: skriftlig. - (PL) Mot bakgrund av vår debatt vill jag påpeka att tuberkulosen i början av 2000-talet dödar omkring 3 miljoner människor varje år runt om i världen. Statistiken visar att en tredjedel av världens befolkning är smittad av tuberkulosbakterien. Detta problem ger anledning till oro. Vi måste se till att endast de bästa och mest innovativa vaccinerna används som grundläggande verktyg i kampen mot sjukdomen. Vi måste försöka utöka de internationella insatserna och se över finansieringen av vaccinerna, särskilt för utvecklingsländerna. Dessutom behövs det en aktiv mediekampanj för att informera samhället om problemet, om smittovägarna och om hur man kan förebygga sjukdomen, eftersom många människor tror att tuberkulosen är en sjukdom som inte drabbar oss i den moderna världen. Tack. Artur Zasada: Jag oroar mig över de slutsatser som frågeställarna av den muntliga frågan har dragit. Fem år innan tidsfristen för att uppnå millennieutvecklingsmålen löper ut har antalet tuberkulosfall i världen minskat något. Enligt den information som jag har tillgång till medger 73 procent av läkarna i Central- och Östeuropa att de inte anser sig vara tillräckligt utbildade för att diagnostisera och behandla tuberkulos. Den allmänna känslan bland läkare är att situationen är betydligt värre. 75 procent av läkarna anser att antalet nya fall av tuberkulos ökar. Vad kan skälet vara att den officiella statistiken skiljer sig så från läkarnas observationer? Systemet för att i samla in uppgifter om nya fall av tuberkulos är förlegat och hälso- och sjukvårdsinstitutioner försummar ofta sina skyldigheter i det avseendet. Det bör understrykas att de viktigaste redskapen för att bekämpa sjukdomen fortfarande är förebyggande åtgärder, utbildning och god hygien som gör det möjligt att undvika att smittas av tuberkulosbakterien. Jag håller med frågeställarna om att en lösning på problemet kan vara att införa ett vaccinationsprogram i kombination med en omfattande informationskampanj. Cristian Silviu Buşoi: Även om det har gjorts vissa framsteg är tuberkulosen fortfarande en av de största dödsorsakerna i världen, särskilt i utvecklingsländerna, och orsakar nästan 2 miljoner dödsfall om året. Situationen i Rumänien är också värd att nämna. Där redovisas 110 fall per 100 000 invånare, vilket kan jämföras med genomsnittet i Europa på 39 fall per 100 000 invånare. Tillgången till hälso- och sjukvård är en universell rättighet och det är inte de ekonomiska kostnaderna för detta som bör oroa oss. Det råder fortfarande obalans mellan industriländerna och utvecklingsländerna. Vi måste visa solidaritet och stöd genom att använda alla tillgängliga metoder, t.ex. programmet ”Stoppa tuberkulosen” som lanserades av Världshälsoorganisationen (WHO). Europa har en plikt att försöka hitta genomförbara, innovativa metoder för att finansiera forskning som bidrar till att bekämpa tuberkulos och andra överförbara sjukdomar. Initiativet för tuberkulosvaccin, som EU stöder, kan vara en lösning i den nuvarande situationen genom att skapa tillgängliga vacciner till överkomliga priser som kan distribueras till befolkningen genom ett strukturerat vaccinationsprogram. Införandet av initiativet i Europa 2020-strategin kan vara en lösning som ger EU möjlighet att stärka sitt strategiska oberoende i kampen mot tuberkulosen och sin ställning som ledande innovatör.

sv

5. Hållbara transporter för ett rörligt Europa (omröstning) - Betänkande: Barsi-Pataky Rosa Miguélez Ramos: (ES) Herr talman! Detta betänkande visas fortfarande på monitorerna som Krahmerbetänkandet, när det i själva verket är Barsi-Patakybetänkandet. Detta kan skapa en del förvirring. Det gjorde i alla fall mig konfunderad. Talmannen: Det är rätt nu. Tack för att ni fäste min uppmärksamhet på vad som händer bakom kulisserna.

sv

2. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Litauen/Möbeltillverkning (

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

3. Avtal om viseringar för kortare vistelse mellan EG och Bosnien och Hercegovina (omröstning) - Betänkande: Fava

sv

Bättre utbildning för lärare (kortfattad redogörelse) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Maria Badia i Cutchet, för utskottet för kultur och utbildning, om förbättring av lärarutbildningens kvalitet. Maria Badia i Cutchet: föredragande. - (ES) Herr kommissionsledamot! Jag tror vi kan vara överens om att antagandet av ett betänkande om ett så aktuellt och viktigt ämne som lärarutbildningens kvalitet är goda nyheter, med tanke på att målet för lärarutbildningen helt enkelt är att förbättra elevernas utbildning och erbjuda dem kunskaper som ger dem intellektuell mognad och ett kritiskt tänkande samtidigt som de förvärvar de färdigheter som krävs för att kunna delta i ett samhälle som blir alltmer konkurrenskraftigt och krävande. Detta är en oro som delas av många, bland annat elever, deras föräldrar, lärarkåren och företagsledare. I EU finns för närvarande över sex miljoner lärare som innehar en nyckelroll när det gäller att utveckla kunskap och färdigheter hos samhällets unga människor och på ett avgörande sätt bidra till att förbättra möjligheterna till ekonomisk tillväxt och ökad konkurrenskraft. Arbetsvillkoren inom denna sektor har nu blivit mer komplexa och krävande: klasserna är mer heterogena ur social och kulturell synvinkel, undervisningen är inriktad på individuellt lärande, lärarna har gått ifrån att lära ut ex-cathedra till att bli klassrumsledare. Det finns krav på att ha goda kunskaper i främmande språk och informations- och kommunikationsteknik (IT), inte bara som ett sätt att överföra kunskap utan också för att kunna använda dem som ett verktyg i undervisningen. De uppgifter vi har tillgång till visar att det finns brister i undervisningskvaliteten. Detta hänger samman med yrkets ökade komplexitet som nämns ovan och gör att det krävs större investeringar i lärarutbildningen, både under den inledande utbildningen och vid vidareutbildning, och det visar också på behovet av större stöd under de första åren i lärarkarriären. Det finns också en hel rad frågor i anslutning till detta som borde beaktas: avsevärda löneskillnader mellan länder och skillnader när det gäller genomsnittslöner inom samma land, en stor andel äldre anställda som i vissa fall har en negativ inverkan på arbetsvillkoren, få personer som vill börja i yrket, etc. Det är i det sammanhanget som betänkandet skrivits. Det innehåller olika rekommendationer som jag nu ska sammanfatta. Till att börja med måste vi få fler att intressera sig för läraryrket, en faktor som är nära förknippad med åtgärder för att förbättra läraryrkets status och lönerna för lärare. Det innefattar förbättrade arbetsförhållanden för lärare genom att ta fram förslag för att stödja dem under deras första år i yrket. Yngre lärare kan lära av äldre lärares kunskaper och dessa kan minska sina undervisningstimmar och avsätta mer tid för tillämpad forskning och kunskapsöverföring. Detta innebär även att investera i inledande utbildning och internutbildning för lärare, göra universitetsutbildningen förenlig med yrkesutvecklingen och göra det lättare att förbättra kvalifikationer och färdigheter för befintlig lärarpersonal. För det tredje handlar det om att uppmuntra utbyte av goda metoder genom att förbättra rörlighetsprogram, särskilt inom Comeniusprogrammet, vilket också bidrar positivt till att uppdatera språkkunskaper. För det fjärde måste vi förbättra beslutsprocessen på skolnivå, med andra ord ökad självständighet samtidigt som man tar hänsyn till att alla skolor har olika bakgrund och de olika intressenter som är delaktiga i respektive skolvärld: föräldrar, lokala kulturinrättningar, etc. I enlighet med bestämmelserna i artikel 149 om utbildning och undervisning i EU-fördraget kommer betänkandet inte att vara bindande för medlemsstaternas regeringar. Det är ändå en resolution som definitivt bör beaktas. Centrala frågor i anslutning till undervisning är också nära förknippade med värderingarna i framtidens EU och EU-medborgarskapet och jag ber därför kommissionen att stödja betänkandet från utskottet för kultur och göra sitt yttersta för att försvara dess förslag inför rådet. I våra samtal nämner vi ofta betydelsen av att lämna över en bra värld till våra barn. Vi bör också tänka på vilka slags medborgare vi kommer att lämna till våra länder, och här spelar utbildningen en avgörande roll. Ján Figel': ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill varmt rekommendera betänkandet, särskilt eftersom jag är den kommissionsledamot som har ansvar för utbildningsfrågorna. Jag vill tacka Maria Badia i Cutchet och utskottet för kultur och utbildning för deras arbete. Precis som ni anser kommissionen att alla medlemsstater står inför betydande utmaningar när de försöker förbättra sina utbildnings- och undervisningssystem, särskilt när det gäller högre utbildning. Vi har upprepade gånger talat om - och jag påminner om det igen - betydelsen av nyckelkompetenser liksom rättvisa och effektiva system. Dessa utmaningar kan inte bemötas eller återspeglas i sin helhet utan en hög kvalitet på läraryrket, vilket är nyckeln till allt detta. Lärarnas kvalitet är den kritiska faktorn för att modernisera vårt utbildningssystem och åstadkomma rättvisa och effektivitet. Utan sådana lärare är det svårt att uppnå förbättringar. De särskilda utmaningar som lärarna ställs inför ökar vartefter de ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga sammanhangen blir alltmer komplexa och skolor och klassrum blir mer heterogena och skiftande. I debatten om det första betänkandet i kväll talade vi om kreativitet och innovation. Vi kan endast uppnå större kreativitet och innovation bland eleverna om vi har kreativa och innovativa lärare i våra skolor. Vi behöver locka till oss de absolut bästa kandidaterna till läraryrket. Vi måste ge dem bästa möjliga förberedelser för deras karriär och - det allra viktigaste - vi måste säkra fortsatt utbildning och utveckling för alla våra lärare under hela deras yrkesverksamma liv. Som ni sa, fru Badia i Cutchet, handlar det om lärarnas rekrytering och löner. Varje lärare måste också vara en självständig lärjunge som hela tiden reflekterar över hur han eller hon undervisar, tar lärdom av sina kolleger och söker nya vägar att utveckla kunskap och färdigheter och bemöta elevernas individuella behov. Varje lärare måste också vara en livslång lärjunge. Han eller hon kan inte lära ut livslångt lärande utan att själv vara en livslång elev. En inledande utbildning på tre eller fyra år kan aldrig vara tillräckligt för att utrusta en lärare för livslång undervisning. Endast om lärarna fortsätter att lära kan de hålla sig uppdaterade och erbjuda undervisning som verkligen är relevant för eleverna. Jag blev mycket glad när jag såg att det finns en så stor samsyn om dessa frågor - och det hade vi verkligen även vid ministerrådet i november. Nu måste vi bygga vidare på dessa goda avsikter och denna samsyn för att verkligen förbättra lärarutbildningen. Vi måste uppmuntra medlemsstaterna att investera mer i att utveckla sina lärare. Tre eller fyra dagars internutbildning per år är helt enkelt inte tillräckligt. Introduktionsstödet för nya lärare behöver också förbättras och utvidgas. Vi måste uppmuntra medlemsstaterna att förbättra kvaliteten på internutbildningen och se till att den ger det slag av praktisk undervisningsfärdighet som lärare verkligen behöver i dag och i morgon. Vi behöver främja ledarskap i skolan. Dagens skolor är stora organisationer som påverkar livet för hundratusentals människor. De måste administreras och ledas på ett bra sätt men framför allt måste de ha en bra ledning och en bra ledningsgrupp med en tydlig bild av högkvalitativ undervisning för alla sina elever. Tack än en gång för ert betänkande och ert engagemang. Jag ser fram emot att fortsätta inte bara våra diskussioner utan framför allt vårt samarbete om denna viktiga fråga. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Nicodim Bulzesc : skriftlig. - (EN) Betänkandet bygger på kommissionens meddelande ”Bättre utbildning för lärare” (SEK(2007)0931) och där betonas behovet av att medlemsstaterna reformerar de nationella undervisningssystemen för att förbättra lärarutbildningen. Föredraganden har lyft fram några mycket viktiga punkter, exempelvis svårigheten att behålla de bästa kandidaterna i läraryrket, de dåliga lärarlönerna i många länder, lärarnas låga sociala status, deras låga nivå när det gäller inlärning av främmande språk och mycket mer. För att lösa dessa problem bör vi ha en enhetlig, komplex och fullständig strategi för hela EU. Vi bör ha fler utbildningsprogram för lärare, och dessa bör struktureras på ett sådant sätt att de kvalifikationer som förvärvas till slut erkänns i alla medlemsstater. För att uppnå detta måste vi dela ansvaret med de nationella regeringarna eftersom vi visserligen kan ha önskemål, men det är de som är behöriga att reformera undervisningssystemet. Jag hoppas att detta betänkande blir det första steget i en lång process som slutar med att kvaliteten på lärarutbildningen verkligen förbättras inom hela Europeiska unionen. Lívia Járóka : skriftlig. - (EN) Europeiska romer har erbjudits undervisning av låg kvalitet i form av segregerad undervisning och klasser enbart för zigenare, inte bara i de tidigare kommunistländerna utan i hela Europa. Romska barn har svårt att få kvalitetsundervisning såväl i de nya som i de äldre medlemsstaterna. Geografisk segregation av romer är ett stort hinder mot en jämlik undervisning. Romernas levnadsförhållanden gör det svårt att ta de steg som krävs i den långa kampen för att avskaffa klasser med enbart zigenare. För att lyckas i denna kamp krävs högt kvalificerade lärare med både romsk och icke-romsk bakgrund som kan erbjuda de romska barnen nödvändig utveckling och förändra status quo. Att tillhandahålla högkvalificerade lärare som hjälper de romska barnen med utmaningarna i traditionella skolor är mycket viktigt inom ramen för den undervisning framtida lärare får under lärarutbildningen. Om vi ska förvänta oss resultat från våra barn måste vi erbjuda våra lärare exemplarisk utbildning och kunskap om progressiv undervisning i mångkulturella olikartade klasser måste stå i centrum för den framtida lärarutbildningen. Målet att likställa utbildningskvaliteten mellan olika skolor, förhindra att elever slutar skolan i förtid och se till att romska barn tar sig till universiteten och är beredda att möta livets utmaningar är inte något man tar lätt på utan något som vi verkligen måste kämpa för.

sv

5. Bestämmelser om aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter (omarbetning) (

sv

Återupptagande av sessionen Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 13 december. Mina damer och herrar! Jag hälsar rådets ordförande, José Sócrates, och Europeiska kommissionens ordförande, José Manuel Durão Barroso, varmt välkomna. Jag vill dock särskilt hälsa er välkomna, mina damer och herrar.

sv

Frågestund (frågor till kommissionen) Talmannen: Nästa punkt är frågestunden (B6-0010/2008). Följande frågor har ingetts till kommissionen: Del I Angående: EASA:s bedömning av luftvärdigheten Under hösten 2007 havererade tre flygplan av typen Dash8 Q400 i respektive Ålborg, Vilnius och Köpenhamn. Preliminära redogörelser från haverimyndigheterna visar att haverierna den 9 och 12 september berodde på konstruktionsfel, vilket de skandinaviska luftfartsmyndigheterna och Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) är eniga om. Haveriet den 27 oktober berodde på kombinationen av ett konstruktionsfel och den efterföljande felsökningen. De skandinaviska luftfartsmyndigheterna införde flygförbud för de skandinaviska flygen och har fastställt en serie villkor för fortsatt flygning medan EASA menar att det ifrågavarande konstruktionsfelet bara var av mindre betydelse. Har EASA inte som uppgift att garantera en hög säkerhetsnivå? Hur kan EASA och de skandinaviska luftfartsmyndigheterna göra så olika bedömningar när flygbolagets undersökning av 16 utav 18 av deras Dash8 Q400 visar på samma konstruktionsfel eller brister som flyget som nödlandade i Köpenhamn? Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Jag besvarar med glädje Anne E. Jensens fråga. I väntan på utredarnas slutrapport om de tre haverierna med flygplan av typen Dash8 Q400 anser kommissionen att det är för tidigt att spekulera om vilka faktorer som orsakade dessa specifika händelser, liksom eventuella konstruktionsfel eller konstruktionsdefekter. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet har givetvis till uppgift att garantera högsta möjliga säkerhet. Byrån har följt detta ärende mycket noga och fortsättar att göra så, med tanke på att 170 flygplan av just denna typ har levererats runt om i världen och därför är i trafik i dag. Enligt den detaljerade information som vi har fått från EASA har det förekommit flera kontakter mellan EASA, de civila luftfartsmyndigheterna i Norge och Danmark, de kanadensiska civila luftfartsmyndigheterna och flygplanstillverkaren. Detta har resulterat i en rad olika åtgärder, inklusive EASA:s offentliggörande av luftvärdighetsdirektiv i vilka det föreskrivs att förbättringsåtgärder måste vidtas. Av den detaljerade utvärderingen av landningsställets infällningsmekanism på denna flygplanstyp drog EASA slutsatsen att säkerheten på flygplanet inte var hotad. De skandinaviska myndigheterna rekommenderades därför att flygplanet skulle återfå sitt luftvärdighetsbevis, givetvis efter vidtagna förbättringsåtgärder. De skandinaviska myndigheterna informerade flygbolaget om vilka villkor som måste uppfyllas för att de berörda flygplanen skulle återfå sina flygvärdighetsbevis. Flygbolaget har emellertid ännu inte kunnat visa att flygplanen har genomgått de inspektioner och modifieringar som begärdes. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet har för närvarande inte informerats om att SAS flotta av Q400-flygplan har återfått flygvärdighetsbevisen av de danska myndigheterna. EASA håller fortsatt kontakt med de danska myndigheterna för att försöka klargöra situationen. Det var mitt svar till Anne. E. Jensen. Anne E. Jensen: (DA) Herr talman! Jag vill tacka vice ordförande Jaques Barrot för hans svar. Det är sant att den oenighet som jag redogjorde för delvis har retts ut. Det är emellertid fortfarande så att de danska luftfartsmyndigheterna inte tillåter SAS-planen att lyfta innan de har löst sina tekniska problem, medan andra flygbolag använder plan som har samma tekniska problem. Det grundläggande problemet här - frånsett diskrimineringen av SAS Scandinavian Airlines i förhållande till andra flygbolag som Flybe, Augsburg, Tyrolean och Luxair - är att vi medborgare kanske inte kan förvänta oss flygsäkerhet. Vad skulle ni göra, herr Barrot, för att se till att jag kan ha lika stort förtroende för gemenskapens luftfartsmyndighet som för de nationella luftfartsmyndigheterna, eftersom det trots allt är dessa myndigheter vi talar om? Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) EASA har utfärdat definitiva instruktioner som, om de följs, kommer att innebära att dessa flygplan är luftvärdiga. Det finns därför inte något säkerhetsproblem. Det är bara det att de danska myndigheterna inte har underrättat EASA om svaren från flygbolaget i fråga. Fru Jensen! Faktum är att EASA har utfärdat kompletta instruktioner för att avhjälpa de problem som kan uppkomma vid användningen av dessa flygplan. För tillfället måste EASA invänta utredningsresultaten innan byrån kan ha en slutlig åsikt i frågan. Men jag vill betona att byrån tydligen har utfärdat kompletta instruktioner för säker användning av dessa flygplan. Flygplanen i fråga har faktiskt inte orsakat olyckor där någon har skadats, men som ni själv påpekade har de varit involverade i haverier. Och det måste vidtas åtgärder för att rätta till problemen. Jörg Leichtfried: (DE) Herr kommissionsledamot! Paradoxalt nog verkar vi nu ha en situation där en europeisk luftfartsmyndighet förbjuder flygplan från att flyga medan en annan myndighet, den österrikiska luftfartsmyndigheten, anser att de trots allt kan flyga. Kommer EASA, tack vara de utökade befogenheter som vi har beslutat om på detta område, att få det lättare nu med tanke på att - som ni själv har påpekat - det verkar som om det företag som tillverkar dessa flygplan för närvarande ger upphov till vissa problem? Om EASA nu kan göra det som vi har enats om, alltså även utdöma böter och inte genast dra in en licens, kommer det att bli lättare för byrån att agera? Jag anser att de utökade befogenheter som vi har fattat beslut om kommer att göra det lättare för EASA i framtiden. Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Låt mig förtydliga att EASA har utfärdat instruktioner, och alla flygbolag är skyldiga att tillämpa de regler som byrån anger. Er fråga är emellertid mer omfattande än så. Ja, EASA har befogenheter att certifiera flygplan, och det har befogenhet att utförda typgodkännandecertifikat över hela världen. Men den förlitar sig på inspektioner i EU:s medlemsstater för att övervaka att de gemensamma reglerna följs på ett enhetligt sätt. Med andra ord har vi, som ni så riktigt påpekade, utökat EASA:s befogenheter, men inte till den grad att medlemsstaternas civila luftfartsmyndigeter inte har några skyldigheter alls. Medlemsstaterna måste fullgöra sina skyldigheter via sina civila luftfartsmyndigheter. En dag kommer vi kanske att kunna gå ännu längre, men för tillfället har EASA flera svåra uppgifter att utföra och den måste även i fortsättningen kunna övervaka tillämpningen av de gemensamma reglerna mycket noggrant via inspektioner i medlemsstaterna. I detta specifika fall anser jag att EASA har gjort precis vad som krävs för att garantera säkerheten. Talmannen: Angående: Insyn i företagsledares löner Överallt i Europa stiger företagsledares löner hela tiden. Som exempel kan nämnas Österrike, där företagsledares grundlöner gått upp med ca 3,7 procent från 2006 till 2007. Det som ökat väsentligt mer är dock de varierande delarna av företagsledares löner. Genom att företagsledares löner stiger kommer också allmänheten att få ett ökat intresse för hur arbetet med att leda företag faktiskt avlönas. Inte minst därför att de varierande delarna av lönerna inte obligatoriskt måste framgå av boksluten vill framför allt aktieägarna veta vart deras pengar går. Följaktligen har folk i Europa klart börjat höja sina röster till förmån för mera insyn i företagsledares löner. Känner kommissionen till den här utvecklingen? Planeras det någon gemenskapslagstiftning som skulle ge ökad insyn i företagsledares löner eller finns det redan en gemenskapslagstiftning av detta slag? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Företagsledares löner är ett aktuellt ämne, och har varit det ganska länge. Kommissionen har därför vidtagit åtgärder för att öka insynen i företagsledarnas löner. I de rekommendationer som kommissionen antog 2004 föreskrivs att bolagen årligen ska lämna ut uppgifter om såväl bolagets politik för direktörsersättningar som enskilda direktörers ersättningar. Kommissionen har också följt upp denna rekommendation genom att kontrollera om medlemsstaterna faktiskt tillämpar den. Vi har nyligen gjort en översikt över detta. De allra flesta medlemsstater har infört höga standarder i sin nationella bolagslagstiftning eller annan bindande lagstiftning när det gäller att lämna ut uppgifter om ersättningar till enskilda företagsledare. Endast omkring 60 procent av medlemsstaterna har emellertid följt rekommendationerna om insyn i ersättningspolicyn. Endast ett fåtal rekommenderar att detta ska vara föremål för omröstning på bolagsstämmorna. Här finns det utrymme för förbättringar. Kommissionen kommer dessutom att utvärdera i vilken utsträckning bolagen följer de rekommenderade insynsstandarderna i praktiken. Ersättningar är ett område där vissa bolag högst ovilligt lämnar ut information, trots rekommendationer i den nationella koden för bolagsstyrning. Vi kommer att undersöka frågan närmare. Jörg Leichtfried: (DE) Herr kommissionsledamot! Ni sa själv att 60 procent av företagen planerar att inte göra någonting alls. Vad planerar kommissionen att göra? Min andra fråga är denna: Vi har nu via ett konkret fall i Tyskland fått veta att dessa gentlemän - för det är oftast män - inte bara tjänar bra med pengar utan att de dessutom inte vill betala skatt på sina inkomster. Därför beger de sig till Liechtenstein och andra skatteparadis. Vad planerar kommissionen att göra i framtiden för att få stopp på denna praxis? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Som svar på ledamotens två frågor kan jag säga att detta är frågor som bör hanteras på medlemsstatsnivå. Som svar på frågan vad kommissionen tänker göra har kommissionen redan gjort det. Min företrädare beslutade att utförda en rekommendation på just detta område. Varför valde han en rekommendation i stället för något annat instrument? Det berodde säkert på flera orsaker, men främst för att det inte finns någon överenskommelse om en universell kod för företagsstyrning eller ett bolagsrättsligt system i EU. Vi skulle aldrig kunna få till stånd ett sådant system. Det finns stora kulturella skillnader på hela detta område. Och det var förmodligen ett av skälen till varför min företrädare valde att utfärda just en rekommendation. När det gäller rekommendationen visar vår studie att de flesta medlemsstater i sina koder för företagsstyrning har infört höga standarder för utlämning av uppgifter om ersättning till enskilda direktörer. Och vissa har infört dem i bindande lagstiftning. Majoriteten av medlemsstaterna har också tagit åtgärdat rekommendationen om insyn i ersättningspolicyn. Den andra frågan om skatter är utan tvekan något som varje enskild medlemsstat måste få fatta beslut om på det sätt som den finner lämpligt och i överensstämmelse med sin nationella lagstiftning. Angående: Nedgrävning av spåren för höghastighetståget (AVE) i närheten av basilikan La Sagrada Familia Det är allmänt känt att nedgrävningen av spåren för det spanska höghastighetståget (AVE) under Barcelona har medfört många ras och håligheter som äventyrar de bostäder och byggnader som befinner sig på ytan, däribland basilikan La Sagrada Familia och många andra historiska monument. Då det rör sig om ett EU-subventionerat projekt skulle vi vilja veta vilka miljökonsekvensbedömningar som är prioriterade (direktiv 85/337/EEG(1), och om man i dessa bedömningar har uppskattat riskerna för La Sagrada Familia och andra historiska byggnader? Vi skulle även vilja veta om de handlingar som EU har erhållit omfattar den bedömning som har gjorts av universitetet Pompeu Fabra, i vilken man avråder från att leda ner spåren i en tunnel på grund av de faror och risker detta innebär för samtliga berörda byggnader? Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja påminna er om kommissionens fasta föresats om att hur användbart eller nödvändigt ett projekt än är får det aldrig förverkligas på ett sätt som skadar miljön, folkhälsan eller kulturarvet i en medlemsstat. Medlemsstaterna måste vida alla nödvändiga åtgärder för att skydda och trygga sitt kulturarv. Det gäller framför allt deras historiska stadskärnor, som ibland lider av det ökade tryck som förtätningen av städerna innebär. När det gäller ledamotens fråga skulle jag vilja påpeka att projekten för att bygga höghastighetsjärnvägslinjen Madrid-Saragossa-Barcelona endast till viss del har finansierats av Sammanhållningsfonden. Fonden för de transeuropeiska näten medfinansierar förberedande studier av projekt längs hela linjen, inklusive utbyggnaden från Barcelona till Gerona och Figueres. Trots detta kan det vara så att EU-medel inte har medräknats i eller använts för projekt knutna till det nedgrävda spåravsnittet i Barcelona. Planering och färdigställande av projekt tillhör dessutom medlemsstaternas exklusiva behörighet. Även om de är skyldiga att följa och strikt tillämpa relevanta regler i gemenskapslagstiftningen. I just det här fallet användes inga gemenskapsmedel för det förberedande arbetet på det avsnitt som kopplar samman Sants- och Sagrega-stationerna, eller för tunneln i närheten av Sagrada Familía. Kommissionen underrättades därför inte om, eller mottog någon kopia av, den miljökonsekvensbedömning som de spanska myndigheterna har utfört. Kommissionen är medveten om att den behöriga spanska myndigheten, det vill säga generalsekretariatet för förhindrande av föroreningar och klimatförändring, har godkänt miljökonsekvensbedömningen i enlighet med sitt beslut av den 30 maj 2007. Godkännandebeslutet offentliggjordes i den spanska statens officiella tidning i juni 2007. I texten hänvisas det till de effekter projektet kommer att få för kulturarvet, exempelvis Sagrada Familía. Avslutningsvis har kommissionen inte underrättats om den studie som har gjorts av universitetet Pompeu Fabra. De spanska myndigheterna är skyldiga att ta hänsyn till både innehållet i studier, som i detta fall, och till den allmänna opinionen. Kommissionen kommer att fortsätta att följa upp situationen. Vi hoppas att detta historiska monument som tillhör staden Barcelonas kulturarv inte ska skadas. Cristina Gutiérrez-Cortines: (ES) Herr talman! Jag betvivlar inte att de rättsliga förfarandena har följts på ett korrekt sätt, där man bara har gjort precis så mycket som har varit nödvändigt. Jag har kontaktat kommissionen för att få dess hjälp, som fördragens väktare, och jag vädjar till dess samvete och ber den att avvisa åtgärderna och strikt tillämpa miljökonsekvensdirektivet för att göra detta. Att denna del av tunneln inte ska finansieras av EU hör inte hit eftersom vi alla vet att det inte är bra att dela upp projekt i olika avsnitt. Detta är något som EU ofta har kritiserat. Med tanke på att den föreslagna sträckningen kommer att gå i ett mycket känsligt område som Pedrera, och framför allt intill Sagrada Familía, varför har AVE inte angett detta som ett större projekt som kräver en detaljerad miljökonsekvensbedömning? Enligt andan i artikel 3 i miljökonsekvensdirektivet måste miljökonsekvensbedömningar göras vid projekt som har potentiell inverkan på kulturarvet. Den 40 meter tjocka skyddsmur som ska uppföras kommer att ligga bara en och en halv meter från Sagrada Familías fasad, som väger 40 000 ton. Med tanke på terrängens särdrag och det faktum att katedralen är ett mycket intrikat mästerverk är allt jag ber om att alla sidor ska höras och att alla åsikter ska beaktas. Jag är mycket glad att AVE är på väg, men detta är inte en partipolitisk fråga. Det var PP som ändrade sträckningen och jag anser att denna nu bör ändras igen, så att den i stället går längs Valencia-vägen. Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Återigen måste jag betona att kommissionen inte har befogenhet att ingripa. Ledamoten har givetvis rätt när hon säger att vi måste vara extra noga med att bevara vårt kulturarv och särskilt våra arkitektoniska mästerverk. Hittills har vi emellertid inte informerats om någon fara. Det förslag till miljökonsekvensbedömning som har lagts fram har inte visat sig innehålla några brister. Allt som har kommit till kommissionens kännedom är de framställningar som har lämnats in till Europaparlamentets behöriga utskott av sammanslutningen Llave para Litoral, vars medlemmar vill ha en annan sträckning längs kusten än den som går under jord. Dessa problem måste emellertid de lokala myndigheterna, de regionala myndigheterna och centralregeringen lösa genom att tillämpa miljökonsekvensbedömningsdirektivet. De är skyldiga att göra detta för att bevara vårt kulturarv. Maria Badia i Cutchet: (ES) Herr talman! Jag skulle bara vilja lägga till några detaljer. För att stilla människors oro skulle jag vilja säga att det finns komplett geologisk information om dessa arbeten. Byggnadstekniken är lämplig för markförhållandena, förebyggande åtgärder kommer att vidtas innan arbetet inleds i närheten av befintliga byggnader, det kommer kontinuerligt att göras ljudundersökningar för att omedelbart identifiera minsta rörelse eller markförskjutning, det kommer inte att bli några negativa följder för närliggande byggnader och det kommer att ges garantier för att informationen till allmänheten kommer att präglas av öppenhet och insyn. Vad jag försöker säga är att jag inte tror att det finns någon som har ett större intresse av att se till att varken detta historiska monument eller människorna i området drabbas av några som helst skador än den spanska regeringen, den katalanska regeringen och de lokala myndigheterna. Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Jag tror inte att jag har något att tillägga till den information som ledamoten har gett oss. Del II Angående: Antik grekiska och latin i den europeiska indikatorn för språkkunskaper Mot bakgrund av kommissionens förslag om att införa en europeisk indikator för språkkunskaper avseende de fem största språken vill jag fråga kommissionen i vilken mån den har för avsikt att låta latin och antik grekiska ingå i det program för språkundervisning som planeras, eftersom dessa två språk utgör grundvalarna för de europeiska språken och många ord som används i alla europeiska språk, oberoende av deras härstamning, kommer från dessa? På basis av betydelsen av de här språken har den europeiska filologföreningen Euroclassica redan fastställt tester och nivåer för kunskaper i latin och står i färd med att utarbeta ett motsvarande program för antik grekiska. Att lära sig de här två klassiska språken innebär medför stora möjligheter att fördjupa sig i den europeiska kulturens grundvalar och stärker ytterligare banden och relationerna mellan de europeiska medborgarna, samtidigt som intyg över kunskaper i dessa språk kommer att utgöra ytterligare en kvalifikation i yrkeslivet. Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) I det kommissionsmeddelande med titeln Europeisk indikator för språkkunskaper som antogs 2005 förslogs en detaljerad strategi för att göra en europeisk enkätundersökning om språkkompetens. Tack vare denna kommer man att kunna samla in data för att förbereda en europeisk indikator på detta område och förbättra kunskaperna om undervisning i främmande språk. På grundval av detta lade rådet i maj 2006 fram sina slutsatser om en rad grundläggande problem med den europeiska indikatorn för språkkunskaper. När det gäller de främmande språk som ska testas beslutade rådet att den europeiska indikatorn för språkkunskaper ska gälla EU:s officiella språk. Detta innebär att endast levande språk omfattas. Möjligheten att testa latin eller klassisk grekiska har därför inte övervägts Av praktiska skäl beslutade rådet att under den första fasen av den europeiska enkätundersökningen om språkkunskaper bedöma elevernas språkkunskaper i det första och det andra främmande språket bland de mest studerade officiella språken i EU - det vill säga engelska, franska, tyska, spanska och italienska. Rådet beslutade också att det skulle samlas in uppgifter om de tre färdigheterna läsförståelse, hörförståelse och skriftig färdighet. Trots detta kommer alla länder som vill ha ett nationellt alternativ att få tillgång till testinstrumentet så att de förutom dessa fem främmande språk även kan låta testet omfatta andra språk. Kommissionen kommer också att ta initiativ till att nästa steg i undersökningen ska omfatta samtliga officiella språk som studeras i EU. Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Herr talman! Jag ser att undervisning inte ingår i ert ansvarsområde, inte spridning och inte heller bevarandet av det gemensamma arv som har sitt ursprung i de klassiska språken, som jag tog upp i min fråga. Ligger detta inom ert ansvarsområde eller inte? Det är min första fråga. Tar det europeiska forskningsprogrammet upp forskning om dessa språk eller inte? Det är min andra fråga. Vet ni överhuvudtaget någonting om detta? Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) Den fråga som jag fick rörde den europeiska indikatorn för språkkunskaper. Som jag svarade omfattas bara EU:s officiella språk av denna åtgärd. Däremot har kommissionen ingen information om eventuell forskning eller eventuella studier som utförs i medlemsstaterna eller i medlemsstaternas regioner om de nämnda språken. Manolis Mavrommatis: (EL) Herr kommissionsledamot! Som föredragande för den europeiska indikatorn för språkkunskaper skulle jag vilja framhålla att syftet med denna indikator är att regelbundet testa de övergripande kunskaperna i moderna språk i samtliga medlemsstater. Vi enades om att denna indikator inledningsvis skulle mäta språkkunskaperna i de fem mest använda språken i EU:s utbildningssystem - engelska, franska, tyska, italienska och spanska. Trots detta har parlamentet uppmanat kommissionen och rådet att vidta de åtgärder som krävs för att så snart som möjligt utvidga detta test till fler av EU:s officiella språk, under förutsättning att detta inte har någon negativ inverkan på de moderna språkens undervisning eller utveckling. Kan kommissionsledamoten berätta för oss vilket stadium vi har nått och om möjligt vilka språk som kommer att ingå i nästa stadium? Bernd Posselt: (DE) Herr kommissionsledamot! Det finns ett polsk-tjeckiskt konferenscenter i det före detta klostret Haindorf i norra Böhmen, där alla inskriptioner och skyltar är på latin. Skulle vi inte kunna göra samma sak i EU-institutionernas byggnader? Skulle vi dessutom inte kunna ta fram en gemensam text på latin till Europahymnen, som alla kan sjunga tillsammans och som medlemsstaterna sedan kan översätta till sina egna språk? Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) När det gäller den europeiska indikatorn för språkkunskaper omfattar denna - som jag påpekade och som ni helt korrekt uppfattade - endast fem språk under den första fasen. För närvarande ser planeringen ut som följer: Vi håller på att förbereda ett pilotprojekt. 2009 kommer vi att göra alla förberedelser för bedömningen och 2010 kommer vi att ha tydliga resultat för situationen för dessa fem språk. Efter detta vill kommissionen - som jag nämnde i mitt anförande - utöka denna indikator till samtliga officiella språk. Det är emellertid fortfarande för tidigt att ange en exakt tidpunkt för när denna utökning kommer att ske. Givetvis måste vi studera och grundligt undersöka resultaten av bedömningen av indikatorn för de fem språk vi börjar med. När det gäller er andra fråga är det Europeiska kommissionens mål att försvara den språkliga mångfalden. Därför strävar Europeiska kommissionen, i alla åtgärder som den vidtar, efter att försvara både de officiella språken och de övriga språk som talas i EU. Vi har 23 officiella språk och över 60 regionala språk, minoritetsspråk och mindre använda språk. Därför är de åtgärder vi vidtar framför allt inriktade på dessa språk, som vi kallar levande språk. När det gäller Europahymnen går åsikterna givetvis isär. Det är inte upp till Europeiska kommissionen att avgöra denna fråga. Angående: Stödet till språkminoriteter Vilka språkminoriteter fick stöd från kommissionen under 2007 och vilka möjligheter ser kommissionen till att under 2008 och 2009 öka stödet till tyskspråkiga minoritetsgrupper? Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) I 2007 års inbjudan att lämna förslag valdes ett nätverk och tre projekt som behandlar minoritetsspråk ut för stöd från programmet för livslångt lärande. Nyckelaktivitet 2: främmande språk. Nätverket är avsett att främja språklig mångfald. Det samordnas av den walesiska språknämnden (Bwrdd yr Iaith Gymraeg) och syftar till att främja följande språk: baskiska, bretonska, katalanska, korniska, östfrisiska, skotsk gäliska, nordfrisiska, walesiska, västfrisiska, slovakiska, ladin, galiciska, friuliska, sardinska, estniska, iriska, lettiska, litauiska, maltesiska, finska och svenska. Europeiska byrån för mindre använda språk är en av partnerna i detta treåriga projekt, som har till syfte att underlätta utbytet av befintlig god praxis och utvecklingen av nya och innovativa idéer på utbildnings- och språkplaneringsområdet inom ramen för regionala språk, minoritetsspråk, ursprungsbefolkningars språk, gränsöverskridande språk, mindre länders språk och mindre använda språk. De tre fleråriga projekt som mottog stöd 2007 inkluderar minoritets- och världsspråk som katalanska, baskiska, sardinska, sicilianska, iriska, ryska, arabiska och hindi. För perioden 2008-2010 kommer vi att prioritera projekt som rör mindre använda europeiska språk. Inom ramen för programmet för livslångt lärande 2007-2013 är alla språk berättigade till stöd, således även tyskspråkiga minoriteter. Bernd Posselt: (DE) Herr kommissionsledamot! Om jag förstod er rätt kan tyskspråkiga minoriteter inte motta stöd förrän 2013? Det existerar faktiskt verkliga minoriteter, exempelvis den tyska minoriteten i Tjeckien, den polska minoriteten i Litauen, den polska minoriteten i Tjeckien etc. Om de har medieprojekt eller kulturprojekt kan de inte få något stöd alls just nu. Eller har jag missförstått er? Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) Jag var kanske inte tillräckligt tydlig. Jag sa definitivt inte att vissa språk, inklusive tyska, bara kunde få stöd efter 2013. Svaret är kategoriskt. I programmet för livslångt lärande kan alla språk som talas i EU, därför givetvis även tyska, få ekonomiskt stöd. Det enda som har betydelse är kvaliteten på det eller de projekt som lämnas in. Därför svarar jag kategoriskt att sådana språk kan finansieras inom ramen för programmet för livslångt lärande, inklusive under perioden 2008-2013. Jag upprepar, inklusive under denna period. Angående: Mindre använda språk i Europa Kan kommissionen ange om den avser att presentera några nya program inom den närmsta framtiden för att främja användandet av mindre använda språk i Europa, och beskriva de program som är aktuella samt ange storleken på det ekonomiska stöd som kan komma att ges till programmen? Fråga nr 45 kommer att besvaras skriftligen. Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) Kommissionen har inte för avsikt att inom den närmaste framtiden lägga fram ett nytt program för att konkret främja mindre använda språk i Europa. I kommissionens nya generation av program för 2007-2013, däribland programmet för livslångt lärande, finns det en rad olika finansieringsmöjligheter för dessa språk. Alla språk är berättigade till stöd från detta program. Stöd kan fås i alla fyra delprogram inom programmet för livslångt lärande: Comenius, Erasmus, Grundtvig och Leonardo da Vinci. Finansiering är också möjlig i det nyligen skapade transversala avsnittet i programmet för livslångt lärande, särskilt genom nyckelåtgärden - främmande språk - där finansiering föreslås av projekt och nätverk som inrättas i syfte att främja undervisning i främmande språk och språklig mångfald. Efter 2007 års allmänna inbjudan att lämna förslag valdes ett nätverk och tre projekt avsedda för mindre använda språk ut för finansiering som en del av nyckelåtgärd 2. För perioden 2008-2010 kommer vi att prioritera projekt som syftar till att främja mindre använda språk i Europa. För 2008 uppgår den tillgängliga budgeten för nyckelåtgärd 2 till 9,9 miljoner euro. Men med tanke på att finansiering av språkrelaterade verksamheter och projekt är del av en dominerande trend har extra medel gjorts tillgängliga i programmet för livslångt lärande. Seán Ó Neachtain: (GA) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hans svar. Men håller han med om att det är viktigt att stödja mindre använda språk i deras egen kontext, och utan att knyta dem allt för hårt till livslångt lärande? Dessa språk är utsatta och om de inte får tillräckligt stöd kommer de att vara ännu mer utsatta i framtiden. Givetvis är ekonomiskt stöd viktigt, men symboliskt stöd är ännu viktigare. Håller kommissionen med om att sådant stöd bör öka? Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) Jag kan bara upprepa vad jag precis sa, det vill säga att vid de åtgärder som Europeiska kommissionen vidtar för att stödja den språkliga mångfalden stöds inte bara de 23 officiella språken utan även alla övriga språk som talas i EU, inklusive de regionala språken och de mindre använda språken. Mairead McGuinness: (GA) Herr talman! Min kollega Seán Ó Neachtain talar flytande iriska. Tyvärr kan jag inte det. Jag ber om ursäkt. Kan jag ställa en fråga till er? Jag håller med om premisserna i ert svar. Pengar är viktiga, men är det inte viktigare att vi vet hur språkundervisningen kan bli bättre? I mitt hemland Irland, där människor som jag själv gärna skulle vilja tala språket bättre men där systemet inte gav oss förmågan att göra detta, måste vi hitta sätt att lära oss att tala vårt hemlands språk, för vi skulle verkligen vilja kunna det. Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) Europeiska kommissionen planerar att lägga fram en ny strategi om flerspråkighet under andra halvåret 2008. I denna strategi kommer utbildningskomponenten att ha en mycket framträdande plats. Sammansättningen av och olika sätt att lära sig främmande språk kommer att spela en mycket viktig roll. När det gäller iriskan kan jag berätta att jag nyligen besökte Dublin. Både vid detta tillfälle och vid senare tillfällen har jag fört diskussioner med de irländska myndigheterna. Jag har framhållit behovet av bredast möjliga utbildning för personer som kan arbeta inom EU, och inte bara som översättare och tolkar. Detta är viktigt för att se till att iriskan ges samma ställning som de övriga officiella språken. Evgeni Kirilov: (EN) Herr talman! Jag förväntade mig verkligen att få ett svar från kommissionsledamoten i kväll. Ordet ges till personer som gör uttalanden och ställer frågor. Jag har en fråga och jag skulle vilja ha ett svar på den frågan. Så enkelt är det. Vi ödslar tid på uttalanden i kväll. Skulle ni kunna vara snäll och be kommissionsledamoten svara mycket kortfattat. Jag tänker inte ställa några särskilda frågor efter det. Talmannen: Ärade ledamöter! När personer ber om ordet kan jag inte veta om de tänker göra ett uttalande eller ställa en fråga. Jag har ännu inte den mentala kapaciteten. Jag har inte gudomliga krafter. Vad jag måste göra är att se till att talarna följer de tidsregler och de traditioner som finns hör i kammaren, och tyvärr kan jag inte ge er någon tid. Det skulle missgynna de ledamöter som har ställt frågor. Jag måste påpeka att 70 frågor har ingetts till kommissionen enbart till detta sammanträde. Givetvis går det inte att besvara 70 frågor. Vi har regler, och vi måste följa dem. Jag ber verkligen om ursäkt och jag förstår er frustration. Om jag var i er situation - och när jag är i er situation känner jag mig också frustrerad - men jag kan inte ge er ett svar. I vilket fall som helst kommer kommissionsledamoten att ge er ett skriftigt svar och ni kommer därför att få ett svar. Jag hoppas ni har förståelse för det. Angående: De regionala utvecklingsfonderna och minoritetsgrupper De flesta besluten har fattats om belopp från strukturfonderna för regional utveckling för perioden 2007-2013. Hur kommer kommissionen att garantera att fondmedlen inte används på ett diskriminerande sätt och att etniska minoriteter som i synnerhet romerna också får medel från dessa fonder? Kommer kommissionen att publicera information om olika etniska minoriteters användning av fondmedlen? Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Låt mig säga att i processen inför den nya generationen sammanhållningsprogram för 2007-2013 har kommissionen insisterat på att frågan om romerna, som är av särskilt intresse för ledamoten, ska inkluderas i planering och programplanering under förhandlingarna. Jag måste erkänna att medlemsstaterna har reagerat mycket positivt genom att inkludera frågan om romerna som en gränsöverskridande fråga i många nationella strategiska referensramar och även via direkta referenser i befintliga program. Detta är särskilt tydligt för länder som Ungern, Tjeckien, Slovakien, Rumänien, Bulgarien, Estland och Spanien, men även för Polen, Slovenien, Litauen och Finland. På grund av det decentraliserade sätt som strukturfonderna förvaltas på kan kommissionen inte tydligt identifiera vilka projekt som inriktas på och i framtiden kommer att inriktas på frågan om romerna, och hur mycket pengar som kommer att finnas tillgängliga för denna fråga. Genom vår närvaro i övervakningskommittén för perioden 2000-2006 märker vi emellertid tydligt att det finna många intressanta och kompletterande program och projekt som stödjer integration av romer. I många av programmen i Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden anges antingen specifika genomförandeanslag eller indirekt stöd för integration av romer, genom hänvisning till utsatta grupper. Detta gäller exempelvis för Estland, Finland och Polen. När det gäller publiceringen av uppgifter måste jag säga att för perioden 2007-2013 är medlemsstaterna, som ni förmodligen vet, skyldiga att publicera detaljer om de olika programmens stödmottagare. Men detta system sträcker sig inte uttryckligen till identifiering av stödmottagarnas etniska härkomst. På grundval av den lista som vi kommer att motta kommer vi trots detta att kunna identifiera de områden där EU för en aktiv politik. För perioden 2007-2013 har generaldirektoratet för regionalpolitik dessutom tagit fram riktlinjer för kommissionens interna arbete i frågan om romerna. Dessa har använts av de olika tjänsteavdelningarna under programperioden. Det finns en avdelningsöverskridande grupp under ledning av generaldirektoratet för regionalpolitik som arbetar med strukturfonderna. I många medlemsstater - Ungern är ett bra exempel - har vi dessutom styrmekanismer som är speciellt framtagna för den nya regionalpolitiska processen. I exempelvis Ungern finns det ett nätverk av rådgivare av romsk härkomst som ska bistå romska sökande vid utformningen av de olika stadierna i ett projekt. Kommissionen arbetar dessutom för tillfället med en översikt över alla gemenskapsinstrument och all gemenskapspolitik, inklusive strukturfonderna, och hur de påverkar integrationen av romer. Denna översikt kommer att läggas fram i juni 2008. Claude Moraes: (EN) Tack, fru kommissionsledamot. Det var ett mycket heltäckande svar. Jag vill också tacka er för era insatser nyligen för att reda ut våra egna strukturfondsproblem i min valkrets i London. Skulle ni kunna gå in mer i detalj på om man verkligen riktar in sig på etniska minoriteter på ett bra sätt? I december bad Europeiska rådet uttryckligen er och kommissionen att närmare studera denna fråga. Anser ni, utöver det omfattande svar som ni har gett mig, att det finns någon möjlighet att fastställa om man verkligen riktar in sig på romer och andra grupper på ett bra sätt, eller om pengarna filtreras bort till andra ställen? Finns det utrymme att gå vidare i denna fråga? Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Det är faktiskt kommissionsledamot Vladimír Špidla som ansvarar för arbetet med att förbereda kommissionens svar på rådets begäran. Genom våra avdelningsöverskridande grupper deltar vi ändå alla i processen. Som jag sa kommer vi att ha tillgång till informationen från rapporten om slutmottagarna, det vill säga vi kommer att veta vad som görs för romerna och andra minoriteter. Vi kommer inte att ha etniskt segregerade uppgifter om stödmottagarnas härkomst. Det område där programmet kommer att bedrivas kommer trots detta att framgå mycket tydligt. Så på grundval av detta kommer vi att veta mer för perioden 2007-2013 än vi vet så här långt. Låt mig också påpeka att kommissionen, i dess egenskap av observatör inom förvaltningssystemen i medlemsstaternas kommittéer, också studerar och aktivt deltar i bedömningen av tilldelningen av fondmedel på de områden som är viktiga för etniska minoriteter. Vi har därför olika typer av information. Jag måste emellertid tillstå att vi saknar ett ordentligt instrument för att identifiera hela räckvidden av de politiska ingripandena. Men vi är utan tvekan mycket medvetna om detta och gör allt vi kan. Vi får se. Vi förbereder vårt bidrag till kommissionens svar till rådet. Vi vill också se var de svarta hålen finns, de områden där vi saknar information, och vilken typ av åtgärd vi fortfarande kan behöva. Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Herr talman! Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten om ensamstående familjer och fattiga familjer med många barn är inkluderade i definitionen av utsatta grupper, om de räknas som minoritetsgrupper eller inte. Dessutom undrar jag om kriterierna kan kombineras och om stödet till dessa grupper kan ökas? Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Inget har exkluderats. Vi har utarbetat förordningen med er hjälp. Vi har varit känsliga när det gäller utsatta grupper, och det finns tydliga hänvisningar i den allmänna förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden, till exempelvis politik för lika möjligheter. Så detta är en prioriterad fråga. Sedan har vi även systemet för rapportering om hur politiken för lika möjligheter genomförs i den nya generationens program inom Sammanhållningsfonden. I vilken utsträckning medlemsstaterna och regionerna använder denna beror på hur starka de partner är som deltar i alla förvaltningsfondsstrukturer i denna process. Det är en gemensam insats. Kommissionen har skapat den allmänna ramen, för att ta hänsyn till alla utsatta grupper. Hur denna används beror inte bara på kommissionen, utan även på medlemsstaterna. Jag skulle vilja rikta en stark uppmaning till alla på fältet att ta hänsyn till denna fråga. Medlemsstaterna genomför nu en process där de fattar beslut om urvalskriterierna. Och kommissionen deltar i denna process. Trots detta är det upp till medlemsstaterna och parterna att fatta beslut, eftersom alla samhällsparter ingår i övervakningskommittéerna. Jag hoppas att alla parter tillsammans med kommissionen kommer att uppmärksamma medlemsstaterna på dessa frågor, och att urvalskriterierna kommer att inkludera kriterier som gör det möjligt för alla utsatta grupper att vara representerade i våra program. Angående: EU:s regionalstöd till Irland för perioden 2007-2013 Är kommissionen nöjd med den regionala pariteten när det gäller EU:s nyligen fastställda stöd till Irland för perioden 2007-2013? Oroar sig kommissionen över att siffrorna visar att Irlands två regioner inte närmar sig varandra, utan att BMW-regionen (Border, Midland och Western) fortfarande släpar efter S&E-regionen (Southern och Eastern), som fortfarande mottar den största delen av det statliga stödet? Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) När det gäller Irland och tilldelningen för 2007-2013 samt fördelningen mellan de två viktigaste regionerna kan jag säga att BMW-regionen (Border, Midlands och Western), som är en infasningsregion inom mål 2, kommer att motta ett finansiellt stöd per capita som är fyra gånger så stort som stödet till grannregionen, den rikare S&E-regionen (Southern och Eastern). Av de totalt 901 miljoner euro som har tilldelats Irland kommer 457 miljoner euro att gå till BMW-regionen och 293 miljoner till S&E-regionen. Vi har även 150 miljoner euro som kommer att gå till samarbetsprogram, vilket innebär en per capita-tilldelning på ungefär 400 euro i BMW-regionen och ungefär 95 euro i S&E-regionen. Tack vare stödet från strukturfonderna har BMW-regionen dessutom gjort mycket bra i från sig under den senaste programperioden. Regionen hade redan 2004 nått 102,9 procent av genomsnittligt BNP per capita för EU-27. Men jag erkänner att klyftan i regionalt BNP för BMW-regionen och den angränsande regionen fortfarande är en utmaning. Därför hoppas vi att denna klyfta kommer att minska ytterligare i programmen för 2007-2013, både i Europeiska socialfonden och i Europeiska regional utvecklingsfonden. Jim Higgins: (GA) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten. Jag skulle vilja sätta in de stora vägprojekten - som är mycket viktiga i avlägset belägna områden - i rätt kontext. Under 2006 slutfördes 14 större vägprojekt, men inte ett enda av dem var i BMW-regionen. Samma år inleddes nya vägprojekt, men endast ett av dem var i West - i BMW-regionen. Samma år inleddes 11 vägprojekt på totalt 222 kilometer. I West finns det emellertid bara två projekt på sammanlagt 25 kilometer. Ni har rätt när ni säger att när man studerar BNP eller bruttoproduktionsvärde står det klart att klyftan ökar och att något måste göras. Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag uppskattar verkligen den kommentaren. Låt mig också säga att vi kommer att stödja BMW-regionen i många år framöver. Som ni vet minskade anslagen till Irland extra mycket för 2007-2013, och detta har givetvis inverkat på hur mycket vi kan göra tillsammans de kommande åren. De goda nyheterna för Irland är dock att Irlands nationella strategi för markanvändning finns. Det är ett nationellt program som uppmärksammar de skilda tillväxtnivåerna, både mellan regioner, men även inom BMW-regionen. Låt oss hoppas att EU:s bidrag och det irländska bidraget tillsammans kommer att göra att BMW-regionen kommer att få snabbare tillväxt. Låt mig göra en personlig kommentar. Vi vet alla att Irland har använt medel från de europeiska fonderna på ett fantastiskt sätt under årens lopp och följt en mycket klok strategi, och att detta har lett till en stor förbättring av den allmänna utvecklingen mätt i BNP per capita. Men det är sant att man valde att inte satsa på infrastrukturen, som nu är ett problem. På detta område kan vi inte heller hjälpa till eftersom Irland har avslutat mål 1-programmet, där man kan göra ytterligare investeringar i infrastruktur. Man har gjort ett helt annat val än Spanien och Portugal. Men det är inte min sak att döma. Angående: EU:s stöd till fredsprocessen i Irland Kan kommissionen ange hur mycket ekonomiskt stöd den ger till Nordirland från strukturfonderna under åren 2007-2013, samt hur mycket ekonomiskt stöd kommissionen har gett till Nordirland sedan 1994 inom ramen för EU:s strukturfondsprogram, Interreg-programmet om gränsöverskridande samarbete, EU:s fredsfond och Internationella fonden för Irland? Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Alla här i kammaren vet att kommissionen i många år har varit en stark och närvarande partner i freds- och försoningsprocessen i Nordirland. För perioden 2007-2013 kommer sammanlagt drygt 1,2 miljarder euro att investeras i Nordirland. Dessa pengar kommer från Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. Ytterligare 477 miljoner euro kommer att tilldelas Peace III-programmet. Dessutom tillkommer pengar från IFI- och Interreg 4-programmen. Dessa kommer inte bara att investeras i Nordirland utan även i Irlands gränsregioner. Om vi blickar bakåt, viket också ingick i frågan, och tittar på perioderna 1994-1999 och 2000-2006 kommer EU att ha investerat mer än 2 miljarder euro under perioden 1994-1999 och nästan 1,8 miljarder euro under perioden 2000-2006. Så för hela perioden 1994-2013 kommer vi att ha investerat nästan 5 miljarder euro i Nordirland. Med den nya insatsstyrkan och Europeiska kommissionens nya strategi och engagemang kommer vi nu att få fler fördelar än bara ekonomiska anslag, eftersom Nordirland kommer att delta mer i den europeiska politiken. Det är det vi arbetar på, tillsammans med Nordirlands regering och andra partner. Seán Ó Neachtain : suppleant för frågeställaren.- (GA) Fru kommissionsledamot! Stödet för fredsprocessen i Nordirland och gränsregionerna har varit en stor framgång. Kan ni säga om detta initiativ kommer att fortsätta när utgiftsperioden löper ut 2013? Jim Higgins: (GA) Herr talman! Jag håller helt med min kollega Seán Ó Neachtain och är väldigt tacksam gentemot EU för dess ekonomiska stöd till Nordirland, särskilt till gränsregionerna. Det är fantastiskt vackert där och det är fred där nu och vi vill alla tacka EU för dess bidrag. När man tittar närmare på siffrorna, och jag har nyligen skrivit en rapport om Internationella fonden för Irland, kan vi se att över fem tusen arbetstillfällen har skapats tack vare denna fond. Trots det ställer jag mig helt bakom den fråga som har ingetts av min kollega Seán Ó Neachtain. Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Som svar på frågan om vi kommer att fortsätta vår närvaro i Nordirland efter 2013 kan jag säga att IFI, som inte är ett gemenskapsprogram som kommissionen och rådet bidrar till, som ni vet, kommer att avslutas 2010. Därför vet vi inte om det internationella samfundet kommer att vilja fortsätta med en andra fas eller en andra upplaga av detta program. När det gäller EU-program är Nordirland ett mål 2-program. Jag hoppas verkligen att vi kommer att fortsätta med mål 2-programmet eftersom jag inte tror på en regional politik som bara omfattar en del av Europa, och där andra delar utelämnas. Om det inte kommer att finnas något mål 2 kommer Nordirland inte att vara kvalificerat för stöd. Jag anser emellertid att det gränsöverskridande och nationsöverskridande samarbete som Nordirland deltar i - särskilt det nya gränsöverskridande programmet via ”C” - också är mycket viktigt. Vi anser nämligen att detta interregionala samarbete - särskilt med dess gränsöverskridande dimension - också är mycket viktigt för att föra Nordirland närmare Europa och för samarbetet med andra regioner och andra medlemsstater. Så det är en öppen fråga. Kommissionen kommer utan tvekan att stödja tanken på fortsatt närvaro. Talmannen: Angående: Finansiering via de europeiska strukturfonderna Känner kommissionen till att projekt enligt de nya operativa riktlinjer som gäller i Skottland måste uppnå en minimibudget på 200 000 £ för att vara berättigade till finansiering via de europeiska strukturfonderna? Anser inte kommissionen att denna bestämmelse är orättvis och diskriminerar mindre men dock värdefulla projekt? Frågorna 50-54 kommer att besvaras skriftligen. Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Kommissionen känner till den tröskel som de skotska myndigheterna har infört. Låt mig också säga att de skotska myndigheterna under hela förhandlingarna har varit helt öppna om att de tänkte införa tröskeln. Myndigheterna var inte bara öppna i kontakterna med kommissionen, utan även i samrådsprocessen med alla berörda aktörer och partner i Skottland. Jag skulle vilja betona att den tröskel som har införts absolut inte exkluderar små projekt, men att syftet är att dessa projekt ska uppmuntras att slå sig samman ämnes- eller områdesmässigt för att nå det nödvändiga tröskelvärdet. De skotska myndigheterna har åtagit sig att se till att stöd ges till innehavare av små projekt, så att små projekt som inte når upp till tröskeln när som helst kan lämnas in till det tillfälliga förvaltningsorganet. När det är möjligt kommer detta organ sedan att slå samman projekten för att skapa ett mer strategiskt förslag. Syftet är faktiskt att minimera de ekonomiska riskerna och revisionsriskerna med att finansiera små projekt. Syftet är dessutom att främja kopplingar mellan mindre projekt och göra dem till en del av en heltäckande strategi. Ett annat syfte är att minska den administrativa bördan, som ofta ses som ett hinder för små projekt. Så avsikterna är goda, och det finns en mekanism för att hjälpa små projekt att bilda större projektpaket som sedan kan ansöka om finansiering. David Martin: (EN) Fru kommissionsledamot! Mycket kort, för jag vet att vi har ont om tid. Om de skotska myndigheterna skulle komma till er och föreslå en lägre tröskel, skulle detta i så fall vara möjligt, och skulle ni se det som positivt? Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Ja, absolut. Svaret skulle definitivt bli ja. Angående: Inrättande av en myndighet för den europeiska marknaden för telekommunikationer Bland de förslag som kommissionen lagt fram om den förestående översynen av regleringsramen för telekommunikationer ingår bland annat ett förslag om inrättande av en myndighet för den europeiska marknaden för telekommunikationer. Den här myndigheten ska bland annat överta den roll som den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter (ERG) spelar i dagens läge och samordna de nationella regleringsmyndigheternas verksamhet. Har kommissionen beaktat de motreaktioner som kommit från alla de nationella regleringsmyndigheterna i EU angående den makt och de befogenheter som den föreslagna gemenskapsmyndigheten skulle få? Var går skiljelinjen i fråga om befogenheter mellan de nationella regleringsmyndigheterna och denna nya europeiska myndighet? Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Ledamoten hänvisar till kommissionens förslag om att inrätta en myndighet för den europeiska marknaden för elektroniska kommunikationer. Vi anser att detta bör vara en separat enhet oberoende av kommissionen och ansvarig inför Europaparlamentet. Denna enhet skulle kunna bistå kommissionen i dess arbete med att lösa de återstående problemen med inkonsekvent reglering, som leder till att de europeiska marknaderna fragmenteras. Jag har kontinuerligt kontakt med de nationella regleringsmyndigheterna och jag beaktar deras åsikter om den föreslagna myndighetens befogenheter och skyldigheter. Den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter (ERG) har uttryckt att den helst stärker sin egen modell, för att förbättra kvaliteten, konsekvensen och samordningen av regleringen i EU. ERG anser att om EU vill spela en ledande roll i den globala ekonomin måste dess 27 medlemsstater ha ett nära samarbete så att näringslivet till fullo kan dra nytta av den europeiska marknaden. Så är det alltså inte i dag och vi måste hitta lösningar för att se till att det blir så i framtiden. I den konsekvensbedömning som åtföljer förslagen om översyn anges att den europeiska myndigheten skulle bidra till att göra beslutsfattandet effektivare, framför allt vid beslut om gränsöverskridande åtgärder. Vi behöver det för att bygga upp den inre marknaden. Kommissionens slutsats är därför att det finns ett behov av att inrätta en separat enhet inom gemenskapens befintliga struktur. ERG i dag ligger utanför denna struktur, vilket betyder att det bara är en privat organisation. Inom den institutionella strukturen skulle denna enhet förstärka de nationella regleringsmyndigheternas befogenheter genom att överta ERG:s funktioner och grunda dem på gemenskapsrätten. När det gäller frågan om fördelningen av befogenheter skulle myndigheten bistå kommissionen i frågor som påverkar den inre marknaden och har en inbyggd gränsöverskridande karaktär, och den skulle givetvis utnyttja de nationella regleringsmyndigheternas expertis och dagliga regleringsarbete. Detta system, baserat på de 27 nationella tillsynsmyndigheternas expertis och den erfarenhet som har byggts upp hos Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (ENISA), syftar till att stärka enhetligheten och samstämmigheten i EU:s regler, förbättra beslutsprocessen och bidra till en hög och effektiv nivå av nät- och informationssäkerhet. Georgios Papastamkos: (EL) Fru kommissionsledamot! Om en EU-medborgare påverkas av en administrativ bestämmelse, vilket av de tre organen ska medborgaren vända sig till för att försvara sina rättmätiga intressen: till de nationella regleringsmyndigheterna, till den myndighet för den europeiska marknaden för telekommunikationer som håller på att inrättas eller till kommissionen? Kommer besluten från den myndighet som håller på att inrättas verkligen att kunna verkställas? Har kommissionen själv för avsikt att stå för de extrakostnader som kommer att uppstå till följd av den föreslagna revideringen av regelverket, med tanke på den nuvarande ojämna utvecklingen av telekommunikationsstrukturer bland nya och gamla medlemsstater? Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Varje medborgare har rätt att klaga om någonting inte fungerar. Om jag var en vanlig medborgare skulle jag i första hand vända mig till Europaparlamentets utskott för framställningar, eftersom det är den plats där parlamentet kan göra sin röst hörd. Den andra vägen är genom öppenhet, vilket utgör en mycket viktig del av alla våra regler. Kommissionen har försökt att få till stånd denna öppenhet. I samband med röstroaming kommer ni kanske ihåg att medborgarna överhuvudtaget inte visste var de kunde få information om prisstrukturer förrän kommissionen inrättade en webbplats med information om roaming. Detta var första gången som öppenhet fungerade. I den nya reformen gör vi dessutom öppenhet till regel snarare än undantag, inte bara när det gäller prisstrukturer utan även vid exempelvis brott mot säkerheten eller om den personliga integriteten kränks. I sådana fall är operatörerna skyldiga att informera konsumenterna. Men medborgarna kan fortfarande klaga den vanliga vägen, enligt de gamla telekomreglerna. Angående: Tillgång till bredband för samtliga medborgare i medlemsstaterna Kommissionen antog den 13 november 2007 flera förslag till en reform av regelverket för elektronisk kommunikation. Kan kommissionen ange i vilken omfattning den avser att effektivt och snabbt ingripa i medlemsstaterna så att bredbandsmarknaderna blir tillgängliga för samtliga medborgare? De stora prisskillnader som råder för närvarande visar att det långt ifrån är så i dag? Hur kan kommissionen för övrigt garantera att konkurrensen är effektiv och att man straffar tillämpning av otillåtna konkurrensmetoder som hindrar att marknaderna öppnas? Viviane Reding: ledamot av kommissionen - (EN) Höghastighetsinternet i form av bredband är Internets framtid och vi vill inte att denna form av Internet bara ska vara tillgängligt för vissa. Därför är ett informationssamhälle för alla en av Lissabonstrategins grundprinciper för öppna och konkurrenskraftiga marknader. Eftersom våra nuvarande regleringsinstrument, även före reformen, gör det möjligt att använda denna öppna strategi för elektriska kommunikationer - som dessutom gynnas av allmänna konkurrensregler - har marknaderna öppnats för konkurrens, vilket i sin tur har drivit på utbyggnaden av bredbandsnät i Europa. Vad som bekymrar mig är att samtidigt som det har fungerat bra i vissa länder - de länder där konkurrensen fungerar bra, där man har spridningsnivåer på upp till 37 procent, ja även 40 procent - är spridningsnivåerna i andra länder mycket låga. Jag skulle vilja få ett slut på denna variation. Jag skulle vilja hjälpa dem som är i den lägre kategorin att komma upp några pinnhål. Därför föreslår kommissionen, som en del av reformen, att kommissionen ska ges befogenhet att övervaka de regleringsåtgärder som de nationella regleringsmyndigheterna vidtar, tillsammans med möjligheten för de nationella regleringsmyndigheterna att separera funktioner om de anser att detta behövs för att öppna upp marknaderna. Parallellt med detta prioriterar kommissionen brott mot konkurrensreglerna. Exempelvis bötfällde vi France Télécom och Deutsche telekom 2003 för att ha missbrukat sin ställning på bredbandsmarknaden. Och nu nyligen, den 4 juli 2007, bötfällde kommissionen Telefónica för att det hade missbrukat sin dominerande ställning genom att krympa marginalerna på den spanska bredbandsmarknaden. I mars 2006 lade vi dessutom fram ett meddelande om att minska bredbandsklyftan. Vi behöver verkligen bredband för alla och därför anser jag att vi behöver nationella bredbandsstrategier som speglar regionala och lokala behov. För att övergå till frågan om öppenhet ska kommissionen snart lansera en webbportal inriktad på bredband och medborgarna, vilken bör börja fungera någon gång i maj-juni 2008. Sist men inte minst ser kommissionen positivt på användningen av offentliga medel - inklusive EU-fondmedel som strukturfonderna - för att bygga ut bredband i områden där den kommersiella täckningen är otillräcklig. Flera sådana projekt har redan inletts. Vi stöder dessutom utvecklingen av informationssamhällen genom regionalpolitik. Enligt en preliminär beräkning uppgår denna typ av investering till ca 15 miljarder euro, vilket är 4,4 procent av de totala utgifterna för perioden 2007-2013. Av denna siffra är 2,2 miljarder euro beräknat att gå till bredbandsinfrastrukturer. Genom dessa kombinerade insatser hoppas vi att dagens spridningssiffror - där fyra av våra länder för övrigt är världsledande när det gäller bredbandsspridning - kommer att göra många fler länder till ledande i världen och särskilt i Europa. Giovanna Corda: (FR) Fru kommissionsledamot! Ni var tvungen att införa maxpriser för roaming och förra veckan sa ni att ni kanske skulle bli tvungen att göra detsamma för e-post. Kommer ni inte också inom en snar framtid att bli tvungen att kontrollera priserna för Internetåtkomst på EU-nivå? Jag vet att det finns planer på harmonisering i vissa länder, vilket kommer att minska antalet operatörer. Kommer detta att betyda lägre priser? Jag tvivlar på det. Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman! Som svar på Giovanna Cordas fråga skulle jag vilja påpeka att vi inte påverkar marknadspriserna med lätt sinne. Vi överlåter vanligtvis till marknaden att lösa sådana problem. Men om marknaden inte klarar det måste politikerna ta sitt ansvar. Det var det vi gjorde med roaming av röstsamtal, och det är det jag vill göra med sms och dataroaming. Baserat på min skyldighet enligt förordningen om röstroaming, där parlamentet bad mig lägga fram en analys av läget 2008, har jag därför precis gett branschen en skälig varning. På ett sätt som inte kan misstolkas har jag sagt åt dem att om den inte själv sänker priserna kommer regleringsmyndigheterna, inklusive Europaparlamentet, att bli tvungna att vidta åtgärder. Marknaden måste emellertid alltid först få en chans att själv agera. Det är endast om marknaden inte klarar av att lösa problemet som politikerna bör ingripa. Vad kommer att hända med bredbandsmarknaden? Jag vet inte. Det enda jag vet just nu är att här i Europa har vi fyra länder som är världsmästare i marknadsspridning. De ligger långt före Japan och Sydkorea, och ännu längre före Förenta staterna. Vad som utmärker dem är att de är konkurrensutsatta marknader, marknader där det finns flera olika alternativ att välja mellan och där konsumenterna är fria att välja den tjänst som passar dem bäst. Det är så en marknad bör fungera. Endast om marknaden inte fungerar bör vi reglera. Det är det de nationella regleringsmyndigheterna gör. För att göra det möjligt för dem att göra detta på ett effektivare och mer praktiskt sätt, genom att föra den inre marknaden ett steg vidare - eftersom detta är EU:s trumfkort i en globaliserad värld, föreslår jag en reform av den lagstiftning som styr telekommarknaderna. Jag gör detta, och parlamentet diskuterar för närvarande frågan, så att konsumenterna får ett verkligt val. För närvarande är det för många människor - inte bara individer utan även små och medelstora företag - som inte har tillgång till bredband. I framtiden kommer de inte att ha tillgång till den sociala utvecklingen via bredband. Jag finner denna situation ohållbar. Därför måste bredband för alla vara ett politiskt mål. Det kan nås om vi klarar att reformera telekommarknaden på ett sätt som gör att det skapas verklig konkurrens mellan operatörer, och därmed ett val mellan de tjänster som de erbjuder medborgarna Angående: Internetsäkerhet Samtidigt som informations- och kommunikationstekniken gör framsteg som innebär stora fördelar har risken för att våra barn ska utsättas för olämpligt och olagligt material ökat dramatiskt. År 2005 antog EU ett program för ett säkrare internet (Safer Internet Plus-programmet) för att bekämpa innehåll som är olagligt och oönskat, särskilt för barn. Mot denna bakgrund undrar jag följande: Kommer kommissionen att rapportera om vilka resultat som har åstadkommits på detta viktiga område, särskilt vilka konkreta förbättringar som kan göras för att förbättra internetsäkerheten i medlemsstaterna? Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Detta ämne ligger mig varmt om hjärtat eftersom det handlar om barn och deras säkerhet. Den nya tekniken är underbar för barn, men det finns även faror, och vi måste bekämpa dessa. Därför har vi inrättat två omfattande europeiska nätverk: INHOPE-nätverket med jourtelefonlinjer dit allmänheten kan rapportera olagligt innehåll och INSAFE-nätverket för att öka medvetenheten, med syfte att sprida kunskap om säkrare användning av onlineteknik till barn, föräldrar, skolor, politiker och medier. Alla dessa ingår i programmet för säkrare Internet och är unika initiativ på EU-nivå. INHOPE:s jourtelefonlinjer finns i 24 europeiska länder och det finns även internationella avläggare i Asien och Förenta staterna. Antalet rapporter om material där barn utnyttjas, som detta nätverk behandlar och lämnar vidare till de brottsbekämpande myndigheterna, har ökat med 15 procent de senaste åren. Så vi kan verkligen se hur viktiga dessa jourtelefonlinjer är. Det andra nätverket är INSAFE. Det samordnar informationscentraler i 23 europeiska länder och anordnar dessutom varje år säkert Internet-dagen, som i år var den 12 februari. Vi anordnade ett Europaomfattande ungdomsforum där flera parlamentsledamöter och branschrepresentanter närvarade för att berätta om sina erfarenheter av socialt nätverkande och mobiltelefonanvändning. EU-nätverket Kids Online samordnar forskare från 21 länder som inriktar sig på barns säkerhet online, och varje år samlas icke-statliga organisationer, forskare inom branschen och politiker för att diskutera hur man effektivt ska kunna bekämpa olagligt innehåll, Web 2.0 och andra relevanta ämnen. Programmet uppmuntrar dessutom den privata sektorns engagemang. Programmet Safer Internet Plus kommer att avslutas i december 2008. Parlamentet kommer därför mycket snart att ha en möjlighet att studera översynen av detta program för perioden 2007-2013. Jag är säker på att parlamentet aktivt kommer att delta i denna beslutsprocess. Vi har sett goda resultat så här långt och de kan bli ännu bättre. Problemet blir inte mindre, det fortsätter att växa, så jag anser att dessa program ska fortsätta. Gay Mitchell: (EN) Fru kommissionsledamot! Tack för ert svar. Eftersom problemet växer och beräknas växa ännu mer, kan ni bekräfta att ni kommer att rekommendera att budgeten också ska fortsätta att växa? Budgeten för de senaste fem åren var 45 miljoner euro. Känner ni till att enligt en undersökning från 2003 angav 40 procent av barnen att personer som de hade mött online hade bett att få möta dem personligen. Och 2006 angav 22 procent av barnen att de faktiskt hade mött dessa personer. Av dessa talade 51 procent aldrig om det för sina föräldrar eller lärare. Mot bakgrund av detta, vilka mål har ni själv satt upp, hur ska målen mätas och vilka framsteg kommer ni att kunna rapportera om till parlamentet när vi ska förnya programmet nästa gång för perioden fram till 2013? Jag stöder verkligen detta program och jag uppmanar er att ta fram de resurser som krävs för att föra det framåt. Mairead McGuinness: (EN) Fru kommissionsledamot! Tack för ert svar. Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att intensifiera sitt arbete med föräldrar? Detta är det verkliga problemet. Barnen ligger tyvärr långt före oss på detta område. Jag oroas av att detta program kommer att avslutas 2008 och är dessutom medveten om att alla inte känner till det, även om många gör det. Jag hoppas ni kommer att beakta detta, och jag tror att ni behöver vidta fler förebyggande åtgärder för att uppmuntra ökad medvetenhet om denna fråga. Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag håller helt med ledamoten. Det är verkligen ett stort problem. För en gångs skull vet barn i vårt samhälle mer än föräldrarna. Det behöver inte vara dåligt, men föräldrarna får problem när de ska hjälpa sina barn att lösa problemet. För övrigt rör detta inte bara föräldrar utan även mor- och farföräldrar. Det är ofta mor- och farföräldrarna som först köper en mobiltelefon till sitt barnbarn, för att hålla kontakten med det. Och det rör naturligtvis även lärare. Därför planerar vi inte bara att utvidga programmet med en utökad budget på 55 miljoner euro - och jag hoppas att parlamentet kommer att öka denna budget - utan vi arbetar även tillsammans med privata organisationer som SchoolNet. ScholNet-programmet finns i många europeiska skolor och tar verkligen itu med detta problem för att göra barnen medvetna om vilka problem som finns och visa dem att inte alla som de kommer i kontakt med är personer som de bör ha kontakt med. SchoolNet tillhandahåller även information via jourtelefonlinjer och via verksamheten i programmet Safer Internet, och tillhandahåller informationscentraler för att få föräldrar att förstå vad som pågår. Väldigt ofta har föräldrarna ingen aning om för- och nackdelarna med ny teknik. Jag är ansvarig för ny teknik och jag anser verkligen att det mesta som sker via ny teknik är positivt. Jag vill inte att ett fåtal negativa aspekter helt ska hindra den unga generationen från att ha kontakt med ny teknik. Därför tror jag starkt på branschens förmåga till självreglering. För ett år sedan bad jag mobiltelefonoperatörerna att se till att Internetproblemen inte skulle spridas till mobiltelefonerna i den tredje generationens mobiltelefoner. Jag är mycket glad över att kunna säga att mobiltelefonbranschen i år vidtog mycket konkreta åtgärder för att informera föräldrar och barn om de svårigheter de ställs inför och att de i den tredje generationens mobiltelefoner har möjlighet att blockera program som är farliga för barn. Så det sker framsteg. Jag anser att valet till Europaparlamentet kan vara ett bra tillfälle för Europaparlamentet att uppmärksamma medborgarna på de åtgärder som har vidtagits. Detta är konkreta åtgärder. Ni har rätt när ni säger att inte alla känner till dem. Så varför inte utnyttja valrörelsen inför valet till Europaparlamentet till att förklara för medborgarna vilka konkreta åtgärder Europeiska gemenskapen vidtar för samhällets bästa? Talmannen: De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan). Frågestunden är härmed avslutad.

sv

Rådets ståndpunkt vid första behandlingen: se protokollet

sv

Kreditvärderingsinstitut (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Jean-Paul Gauzès, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut - C7-0143/2010 -. Jean-Paul Gauzès: Herr talman, herr Chastel, herr kommissionsledamot! Nu har vi kommit fram till den tredje rättsakten på finansområdet 2010. Efter lagstiftning om tillsyn, direktivet om alternativa investeringsfondförvaltare koncentrerar vi oss än en gång på kreditvärderingsinstitut. Jag säger ”än en gång” eftersom EU var tidigt ute med regleringar på detta område. Vi startade redan 2009 och nu börjar effekterna visa sig. Kreditvärderingsinstitut avger i allmänhet yttranden, i form av betyg, om företags och staters kreditvärdighet och om komplexa finansiella produkter. Betygen speglar en bedömning av risken för att emittenter av finansiella instrument inte kan betala sina skulder. Av en rad olika skäl har dessa institut gradvis blivit allt viktigare på finansmarknaden. För det första tar man hänsyn till betygen vid reglering av bankverksamhet för att avgöra hur stort eget kapital som krävs som säkerhet för investeringar. För det andra har betygen varit en faktor i lyckade emissioner, eftersom de har blivit ett viktigt riktmärke för investerare. Även om kreditvärderingsinstituten inte var huvudorsaken till den senaste tidens finanskris hade de ett skadligt inflytande. De underskattade risken för att emittenter av vissa komplexa finansiella instrument skulle gå i konkurs. För att återskapa förtroendet för marknaden och för att öka skyddet för investerarna föreslog Europeiska kommissionen 2009 en mekanism för övervakning och tillsyn av kreditvärderingsinstitut. Samma år antogs således förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut. Under debatterna i Europaparlamentet inför antagandet av denna förordning framhöll föredraganden behovet av en EU-omfattande översyn av kreditvärderingsinstitutens produkter och en integrerad tillsyn av dem. Vid denna tidpunkt var denna typ av tillsyn på EU-nivå rättsligt omöjlig. Kommissionen åtog sig emellertid att utarbeta ett förslag i linje med detta och du, herr kommissionsledamot, såg till att detta löfte hölls. Rådets och Europaparlamentets överenskommelse om hur den europeiska tillsynen ska se ut, som kommer att träda i kraft den 1 januari 2011, gör att det nu är möjligt att utöva tillsyn av kreditvärderingsinstitut. I förordningen om inrättandet av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten betonas att denna myndighet kommer att ha sina egna tillsynsbefogenheter i förhållande till framför allt kreditvärderingsinstitut. Det var syftet med den ändringsförordning som vi enades om och som vi kommer att rösta om i morgon. Vad jag ville - och mina kolleger stödde denna begäran - var att vi skulle skjuta upp övriga frågor i samband med kreditvärderingsinstitut, dvs. tilldelning av statspapper, ersättningssystem och konkurrens, och hantera dessa i en studie i form av ett initiativbetänkande. Detta kommer att föregå det lagstiftningsförslag som ska läggas fram första halvåret 2010 och som kommissionen har inlett ett samråd om. Genom att införa tillsyn av kreditvärderingsinstitut på EU-nivå anser jag att vi tar ett stort steg framåt i linje med de tillsynssystem som redan införts. Jag vill tacka det belgiska ordförandeskapet för dess outtröttliga arbete när det gäller de finansiella ärendena, jag vill tacka dig och dina medarbetare, herr kommissionsledamot, och jag vill naturligtvis tacka mina kolleger i Europaparlamentet som deltog i denna studie och som stödde våra ståndpunkter. Olivier Chastel: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter Jean-Paul Gauzès ord och ett sådant här betänkande är det ett sant nöja att vara här för den belgiske finansministern Didier Reynders räkning för att i dag debattera ändringen av förordningen om kreditvärderingsinstitut. Som du påpekade talar vi än en gång om en åtgärd som avser finansiella tjänster och som de tre institutionerna rekordsnabbt har enats om. Vi är också mycket nöjda med att överenskommelsen kommer att gå till omröstning i parlamentet i morgon, i den form som de tre institutionerna enades om. Förordningen kommer att ändras så att Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten ges ökade befogenheter. Tack vare detta kommer myndigheten att kunna utöva striktare tillsyn av kreditvärderingsinstitutens verksamhet i hela unionen. Detta är ett viktigt steg som vi anser kommer att bidra till stabilare finansmarknader, och som kommer att främja uppkomsten av ett mycket effektivare tillsynsregelverk. När förordningen väl träder i kraft kommer myndigheten därför att vara behörig när det gäller registrering och löpande tillsyn av kreditvärderingsinstitut. Den kommer även att ha befogenhet att fastställa att ett kreditvärderingsinstitut har brutit mot förordningen och befogenhet att ålägga påföljder. Naturligtvis kommer det även att finnas en ram för samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. Vi är emellertid beredda att föra en grundligare debatt om frågan om reglering av själva marknaden för kreditvärderingsinstitut när kommissionen väl har lagt fram sitt förslag om en övergripande översyn av denna sektor, vilket är planerat att ske nästa år. Jag hoppas naturligtvis att morgondagens omröstning ger ett positivt resultat. Jag vill särskilt tacka ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor Sharon Bowles, parlamentets föredragande Jean-Paul Gauzès, och naturligtvis dess skuggföredragande, liksom kommissionsledamot Michel Barnier, som tillsammans med den belgiske finansministern Didier Reynders har utfört ett viktigt arbete de senaste sex månaderna och säkerställt en snabb överenskommelse som här i parlamentet har omvandlats till konkreta beslut inom finanssektorn. Tack för ert givande och effektiva samarbete på detta område. Jag är säker på att ni kommer att fortsätta detta arbete under de kommande ordförandeskapen. Michel Barnier: Herr talman! God eftermiddag allihopa! Jean-Paul Gauzès, du beskrev på ett mycket bra sätt dagens tillsyn och övervakning av den stora sektorn för hedgefonder och private equity-fonder och den andra fas med reglering av kreditvärderingsinstitut som är på väg. Det gjorde nyss även Olivier Chastel, för Didier Reynards räkning. Detta arbete sker tillsammans och tack vare er, mina damer och herrar, och tack vare rådets och kommissionens inledande arbete. När det gäller reglering gör EU konkreta och effektiva framsteg. Det drar de lärdomar av krisen som alla skattebetalare, tillika EU-medborgare, kräver. Mina damer och herrar! Överenskommelsen om tillsyn av kreditvärderingsinstitut är ett viktigt steg och även jag vill tacka dig Jean-Paul Gauzès, och naturligtvis de som har arbetat tillsammans med dig, utskottsordförande Sharon Bowles och skuggföredragandena Wolf Klinz, Sven Giegold, Gianni Pittella och Ashley Fox. Inom kort avslutas det nuvarande ordförandeskapet. Det har varit framgångsrikt och gjort stora framsteg och jag vill tacka Didier Reynders och alla hans medarbetare för det goda förhållande vi har haft de senaste sex månaderna. Detta är en bra överenskommelse, även om jag måste säga att det hade varit utmärkt om vi i den slutliga kompromissen hade tagit med de regler som kommissionen ursprungligen föreslog om ökad insyn i strukturerade finansiella instrument. Som nämns i ingressen till förordningen kommer vi, om ni vill, att återkomma till detta ämne under nästa översyn av förordningen 2011. Som Olivier Chastel precis påpekade kommer denna ändring av 2009 års förordning från och med juli 2011 att ge Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) direkt behörighet att utöva tillsyn av kreditvärderingsinstitut på EU-nivå. Mina damer och herrar! Ni måste förstå hur viktigt det beslut som ni fattar i dag är. Detta är första gången som Esma, denna nya EU-myndighet, kommer att få behörighet att utöva direkt tillsyn av finansinstitut som bedriver verksamhet i hela EU. Denna ändring är sista biten i EU:s nya tillsynsregelverk. Som du så tydligt förklarade Jean-Paul Gauzès, och som Sven Giegold, som också är här, var så mån om att framhålla under debatten om tillsyn ges Esma tack vare detta kraftigt utökade befogenheter. Detta är följaktligen ett mycket viktigt ämne både för er och för oss. Esma kommer att ansvara för att registrera kreditvärderingsinstitut och utöva tillsyn av dessa i hela unionen och den kommer att utöva en strikt kontroll av dessa institut. Genom lagstiftningen får den alla tillsynsbefogenheter som anses nödvändiga för att tvinga institut att följa förordningens bestämmelser. Esma kommer att kunna utöva tillsyn - jag tänker här på begäranden om information och befogenhet att utföra stickprovskontroller - och om den upptäcker att ett kreditvärderingsinstitut begår en överträdelse måste den vidta de åtgärder som krävs för att få institutet att upphöra med denna överträdelse. Esma kommer även att ha befogenhet att, i enlighet med strikta och tydliga regler, ålägga böter och påföljder för de kreditvärderingsinstitut som inte respekterar förordningen. Naturligtvis garanteras även kreditvärderingsinstitutens rätt till försvar i förordningen, framför allt rätten att höras, tillgång till handlingar och andra processuella garantier. När Esma utövar sina tillsynsbefogenheter kommer den avslutningsvis att respektera de rättigheter som anges i stadgan om grundläggande rättigheter och andra EU-rättsliga principer och bestämmelser, inklusive proportionalitetsprincipen. Tack vare den nya förordningen om kreditvärderingsinstitut kommer det även att finnas en enda kontaktpunkt för alla kreditvärderingsinstitut, ett regelverk som ser likadant ut i hela EU, där alla behandlas lika, och reglerna för kreditvärderingsinstitut kommer att tillämpas på ett mer konsekvent sätt i hela EU. Jag anser därför att detta ger betydande vinster i fråga om effektivitet, insyn och trygghet inom den allmänna struktur som vi vecka för vecka håller på att bygga upp för att uppnå en intelligent tillsyn och effektiv reglering. Herr talman! Jag vill inte tala för länge, vilket jag precis har gjort, men jag skulle vilja utveckla vad Didier Chastel sade och ta upp nästa fas, eftersom jag själv framhöll att vi måste gå längre för att garantera en verklig reglering av kreditvärderingsinstitut. Samtidigt konstaterar vi att det inte är dessa institut som har skapat problemet och oron på finansmarknaderna. Det är inte termometern som orsakar febern, men den måste fortfarande fungera ordentligt. Så var tidigare inte fallet och det är det vi vill åtgärda med alla dessa förordningar som följer på varandra. Kommissionen överväger redan nästa fas. Vi inledde ett offentligt samråd den 5 november 2010 för att vidga debatten och för att samla in synpunkter från alla berörda parter. Som ni vet är debatten om alla dessa förordningar verkligen inte någon konstgjord debatt. Jag bemödar mig verkligen om att lyssna till varje inlägg, kritik eller idé som framförs inom ramen för dessa samråd. Nu ska vi till att börja med studera konsekvenserna av modellen där emittenten betalar, som är vanlig bland kreditvärderingsinstitut. För det andra ska vi studera bankers och andra institutionella investerares beroende av kreditvärderingsinstitut. För det tredje ska vi studera betygsättning av statspapper - som långt ifrån är en okomplicerad fråga. För det fjärde ska vi studera ökad insyn för att på ett bättre sätt hantera intressekonflikter, och för det femte ska vi skapa mer konkurrens och mångfald på marknaden för kreditvärderingsinstitut, som för närvarande är koncentrerad till ett fåtal aktörer. Samrådet kommer att pågå till nästa januari och på grundval av all respons vi får, och Wolf Klinz initiativbetänkande, kommer vi att fatta ett beslut någon gång under 2011, men inte för sent, om de åtgärder vi vill genomföra för att slutföra, i form av en tredje fas, dessa två förordningar om kreditvärderingsinstitut, som nu nästan har genomförts. Sebastian Valentin Bodu: Herr talman! Som vice ordförande för utskottet för rättsliga frågor skulle jag vilja ta upp några viktiga aspekter som var föremål för debatter och ändringsförslag i vårt utskott. För närvarande står emittenten för kostnaderna för de strukturerade instrument som kreditvärderingsinstituten bedömer. Det kan uppstå intressekonflikter, eftersom de betygsatta företagen är intresserade av ett bra betyg. Ett alternativ skulle kunna vara att det är de som använder betygen som betalar. Användarnas intressen är mer mångfacetterade och det finns därför inte ett specifikt intresse som kan ge upphov till en intressekonflikt. Det finns användare som föredrar ett bra betyg, exempelvis när de vill sälja aktier, och sådana som föredrar ett dåligt betyg, exempelvis när de vill köpa aktier. För det andra kan systemet med kreditvärderingsinstitut tjäna på de revisionsregler som har fastställts. Kreditvärderingsinstituten och revisorerna har ett stort ansvar för företagens goda rykte och för att marknaden fungerar ordentligt. Revisorer verkar emellertid omfattas av mycket strängare regler än kreditvärderingsinstitut. För det tredje bör Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten ha behörighet att utöva tillsyn av kreditvärderingsinstitut för att verifiera eventuella materiella skillnader mellan de kreditbetyg som olika kreditvärderingsinstitut ger samma strukturerade finansiella instrument. För det fjärde inför direktivet en ny princip, som har hämtats från den senaste amerikanska lagstiftningen. När ett annat kreditvärderingsinstitut än det institut som gavs i uppdrag att göra bedömningen kan göra en egen bedömning av samma instrument, är den bunden av den första bedömningen. Det första institutet måste därför lämna ut vissa uppgifter om det bedömda instrumentet. Detta leder till två positiva effekter. För det första finns det ett andra kreditbetyg och för det andra minskar det första institutets ansvarsskyldighet. Avslutningsvis vill jag understryka att bestämmelserna i detta direktiv, som utgör ett nytt regelverk, endast bör tillämpas på strukturerade finansiella instrument, eftersom kreditvärderingsinstituten själva är en viktig del av den strukturerade finansmarknaden. Om man vill vara tuff men inte överreglera, om man vill vara konkurrenskraftig men inte ha höga administrativa kostnader och om man vill behålla kapitalet i Europa och inte driva iväg det till utländska tillväxtmarknader bör övriga finansiella instrument, 150 år gamla vanliga aktier eller vanliga obligationer som inte innebär en systematisk risk, inte omfattas av detta direktiv. Gianni Pittella: Herr talman, mina damer och herrar! Tack vare vårt nu prövade och testade samarbete har vi haft ett produktivt samarbete med Jean-Paul Gauzès om denna förordning för att säkerställa några viktiga framsteg när det gäller de regler som styr ett av de mest kontroversiella områdena när det gäller stabiliteten på finansmarknaderna. En sådan förbättring är utan tvekan tanken att den nyinrättade Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) direkt ska kunna bötfälla kreditvärderingsinstitut som missköter sig. Detta var något som jag verkligen insisterade på. Genom detta visar parlamentet att det strävar efter att skapa ett starkt tillsynsorgan med riktiga befogenheter. Vi är även medvetna om att denna förordning inte tar itu med alla problem inom en sektor som de senaste åren verkar ha förvärrat krisen. De hinder som måste övervinnas, och som är föremål för ett parlamentsbetänkande som Wolf Klinz redan håller på att utarbeta, rör framför allt två frågor: betygsättningen av medlemsstaternas statspapper och den allmänna strukturen på en marknad som är klart oligopolistisk. EU måste ha ett tydligt mål i dessa frågor, nämligen att göra finansmarknaden mindre beroende av kreditbetyg. De referenser som för närvarande återfinns i lagar och förordningar om kreditvärderingsinstitut måste ersättas av alternativa kreditvärderingsstandarder. Förenta staterna och G20-länderna har redan rört sig i denna riktning. På internationell nivå måste vi ha modet och ambitionen att ändra de regler som Basel II bygger på, dvs. att det är obligatoriskt att använda kreditbetyg - en mekanism som i praktiken har lett till att banksektorn, både tidigare och fortfarande, inte alls har brytt sig om tillsyn. Följderna av detta syns nu tydligt. Avslutningsvis vill jag kort säga något om kreditbetyg på statspapper. Detta bör inte längre vara kreditvärderingsinstitutens ansvar. Med sina betyg har dessa nämligen allt för ofta retat upp marknaden och gett näring åt spekulationer. I stället bör vi undersöka om en EU-institution - kanske en befintlig institution som revisionsrätten - kan spela en roll på detta område. Jag hoppas verkligen att mina förslag kommer att stödjas av mina kolleger och få kommissionsledamot Michel Barniers helhjärtade stöd. Jag upprepar de höga tankar jag hyser om honom. Wolf Klinz: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om några veckor kommer vi att ha en ny tillsynsstruktur i Europa, som i hög grad har formats av Europaparlamentet. En av de tre nya tillsynsmyndigheterna kommer att vara en myndighet med ansvar för marknader och värdepapper, nämligen Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). Esma kommer att ha sista ordet i samband med registrering och tillsyn av kreditvärderingsinstitut och ansvara för att kreditvärderingsinstituten verkligen följer de nya förordningarna. Esma kan om den vill delegera sitt gränsöverskridande ansvar till nationella tillsynsmyndigheter om dessa är små och endast bedriver nationell verksamhet. Detta förslag är därför bara en anpassning av förordningen från april 2009 till nya omständigheter, men den stärker Esmas roll. Den ger den nya tillsynsmyndigheten större befogenheter och - vilket är helt nytt - den ger Esma befogenhet att straffa institut som inte tillämpar förordningen. Jag välkomnar detta eftersom jag anser att stärkandet av en ny EU-tillsynsmyndighets ställning verkligen kommer att öka dess trovärdighet på marknaden. Jag är bara kritisk på en punkt. När vi utarbetade förordningen i april 2009 fattade vi ett beslut om hur vi skulle hantera kreditbetyg från tredjeländer i EU. Vid den tidpunkten sade vi att dessa kan användas i EU om de antingen följer ett likvärdigt förfarande eller stöds av ett kreditvärderingsinstitut som är registrerat och godkänt i Europa, det så kallade godkännandeförfarandet. I den andra fasen har kommissionen nu ändrat detta. Nu säger man att sådana kreditbetyg inte längre kommer att kunna godkännas. Därför gäller bara det s.k. ekvivalensförfarandet. Jag betraktar detta beslut - eftersom det fattades ensidigt - som ett odemokratiskt sätt att hantera ärenden, och jag anser att vi bör hålla fast vi det ursprungliga beslutet som vi fattade i april 2009. Som kommissionen också nämnde finns det fortfarande många utestående frågor när det gäller kreditvärderingsinstitut, nämligen bristande konkurrens, otillräcklig insyn och om det är emittenten eller investeraren som bör betala. Dessa frågor bör granskas med ett kritiskt öga. Det finns frågor kring betalningssystemet och även när det gäller ett allt för stort beroende. Många kreditvärderingsinstitut har på grund av lagbestämmelser i praktiken blivit certifieringsmyndigheter. Jag tar upp detta i mitt initiativbetänkande, och det gläder mig att kommissionen kommer att lägga fram ett lagstiftningsförslag i frågan nästa år. Sven Giegold: Herr talman, herr Chastel, kommissionsledamot Barnier, herr Gauzès, mina damer och herrar och skuggföredragande! Det gläder mig verkligen att vi nu har tagit detta steg och att en sektor inom det europeiska finanssystemet för första gången kommer att vara direkt underställd tillsyn på EU-nivå. Detta är även ett steg mot ett starkt EU på en inre marknad och en stark kontroll av en sektor som bidrog till krisen. Jag vill göra en kommentar till om detta. Michel Barnier, rekryteringen av personal till de nya myndigheterna håller för närvarande på och de nya myndigheterna kommer endast att bli så bra som deras personal är. Jag hoppas verkligen att personalen rekryteras utifrån sakkunskap, oavhängighet gentemot den finansindustri som de ska kontrollera och en tydlig önskan att arbeta i allmänhetens intresse, så att vi undviker ytterligare en rekryteringsprocess som bygger på nationella kvoter och som struntar i dessa viktiga kriterier. Dessutom återstår mycket arbete när det gäller kreditvärderingsinstitut. Vi saknar fortfarande verklig insyn när det gäller den information som kreditvärderingsinstituten arbetar med och det används alldeles för mycket kreditbetyg i finanssektorn och det regelverk som styr finansindustrin. Det finns allvarliga intressekonflikter. Marknaden är tydligt uppdelad mellan tre stora aktörer och det går inte att utkräva något ansvar för slarvigt utfärdade kreditbetyg. Herr kommissionsledamot! Det är bra att samrådet nu har inletts och vi väntar med intresse på resultatet. Framför allt bör civilsamhället delta i samrådet, med sedan måste du lägga fram ett modigt förslag. Jag ser redan fram emot ditt förslag. Jag hoppas du är lika modig som du hittills har varit och låt oss i sann EU-anda tillsammans anta lagstiftning nästa år som löser de återstående problemen på kreditvärderingsmarknaden. Det är vi skyldiga våra medborgare Ashley Fox: Herr talman! Jag vill tacka Jean-Paul Gauzès för hans utmärkta arbete. Det gläder mig att artikel 8a och 8b ströks under trepartsmötet. Ursprungligen föreslog kommissionen i sitt förslag att man skulle upprätta säkra webbplatser. Jag var aldrig övertygad om nyttan med detta. Vi kan studera utvecklingen i Förenta staterna. Om webbplatserna visar sig vara användbara kan vi alltid införa dem i EU i ett senare skede. Herr talman! Jag är glad att kunna tillkännage att min grupp kommer att rösta för detta betänkande i morgon, och jag tackar ännu en gång Jean-Paul Gauzès. Jürgen Klute: Herr talman, herr Chastel, kommissionsledamot Barnier, mina damer och herrar! De senaste månaderna har vi sett prov på vilka skador kreditvärderingsinstituten kan ge upphov till. Därför måste vi omgående vidta åtgärder. Följaktligen välkomnar även jag direktivet, framför allt att tillsynen och registreringen av kreditvärderingsinstitut kommer att överföras till Esma. Det är ett viktigt och positivt steg i rätt riktning. Flera bra och progressiva förslag föll emellertid bort under överläggningarna om betänkandet. Jag vill ännu en gång ta upp detta. Utnämningen av Esma är därför den enda konkreta och positiva ändringen. Förslaget om en offentlig databas för utfärdandet av kreditbetyg har strukits, liksom många hänvisningar till inrättandet av ett offentligt kreditvärderingsinstitut. Konsekvent och kontinuerlig granskning av emitterade betyg från tillsynsmyndighetens sida är också något som glömts bort. Dessutom hade kommissionen föreslagit att man skulle främja kreditbetyg som instituten utfärdar på eget initiativ så att man får bukt med de katastrofala instruktionerna för emittenter vid bedömningen av produkter på finansmarknaden. Jag hoppas att dessa aspekter kommer att övervägas i kommande betänkanden på detta område, som både Jean-Paul Gauzès och du, Michel Barnier, nämnde. Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Mot bakgrund av dagens nyheter, som återigen rör euron, är det snart dags för intensiva böner igen. Det är vi tacksamma för. Jag hoppas verkligen att du med din modiga strategi inte kommer att vara allt för sent ute. Jag instämmer i vad föregående talare sade och ber dig att, i den grad du kan, se till att rekryteringen inte sker på grundval av nationella kvoter. Min önskan är att även partipolitisk hänsyn läggs åt sidan så att vi äntligen kan upphöra med vår mycket märkliga och EU-specifika tradition vid tillsättning av tjänstemän, och i stället faktiskt tillsätta de bästa personerna. Min andra begäran rör ökad öppenhet när det gäller konkurrenter på den internationella marknaden utanför EU, som ständigt har gjort en poäng av sina kreditbetyg och antytt att de har ett oinskränkt vetande som inte alls motsvarar vad som faktiskt sker på marknaden eller ens deras betydelse. Ildikó Gáll-Pelcz: (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Gauzès, mina damer och herrar! Det är verkligen med stor glädje jag noterar att Jean-Paul Gauzès har författat ett sådant utmärkt betänkande. Ämnet är extremt viktigt, och tittar man på hur kreditvärderingsinstituten traditionellt har fungerat är det ständigt relevant. Föredragandens försök att se till att kreditvärderingsinstitut och deras produkter kontrolleras på ett integrerat sätt, baserat på enhetliga EU-standarder, förtjänar att stödjas. Det är emellertid viktigt att veta exakt vad kreditbetyget avser och hur det har tagits fram. Vi måste ställa oss dessa frågor eftersom det är allmänt känt att kreditvärderingsinstituten före krisen gav utmärkta kreditbetyg till tveksamma eller dåliga värdepapper värda tusentals miljarder dollar, vilket tyvärr gav obegränsat utrymme för spekulationer. För det första måste vi studera frågan om oberoende. Om det stämmer att banker och vissa investeringsgrupper finansierar dessa bedömningar måste vi nämligen fråga oss om kreditvärderingsinstitutens beslut verkligen står fria från externa intressen. För det andra måste vi granska metoderna för att ta fram betygen. Ett tredje problem är att samlade nedgraderingar och negativa rykten kan få vilket land som helst att bli insolvent, och därigenom tvingas ta nya lån och därför även fortsättningsvis vara mycket sårbart på lånemarknaden. Små, öppna ekonomier och medlemsstaterna utanför EU är extra sårbara. Jag är därför övertygad om att det är fel att acceptera att kreditvärderingsinstitut inte kan hållas ansvariga för de kreditbetyg de utfärdar. Mina damer och herrar! Låt oss placera kreditbetygen på sin rätta plats, och bara förlita oss till dem i den mån de är trovärdiga, och endast betrakta dem som riktlinjer när vi upprättar regelverket. Betänkandet förtjänar verkligen att stödjas. Den globala ekonomiska krisen har visat att det är nödvändigt med reglering och tillsyn på EU-nivå av dessa instituts verksamhet. Evelyn Regner: (DE) Herr talman, herr Chastel, herr kommissionsledamot! Kreditvärderingsinstitut spelade, och fortsätter att spela, en skamlig roll i finanskrisen. De är för få, de är för mäktiga, de har för dålig öppenhet och deras struktur och betydelse är exempel på hur mycket som har gått fel i vårt globala finanssystem. Förtroendet för kreditvärderingsinstituten kan endast återskapas genom att vi inför nya, sunda regler för dem. I morgon kommer vi att rösta för att röra oss ett steg i denna riktning, den nödvändiga anpassningen av kreditvärderingsinstitut till EU:s nya struktur för tillsyn av finansmarknaden och anpassning till det nya kommittéförfarandet, de så kallade delegerade akterna. Esma kommer att bli operativt. Denna myndighet kommer att bli behörig att fortlöpande granska kreditbetyg, utföra en grundlig inspektion av kreditvärderingsinstitut samt utdöma böter som är högre än vinsterna från lagbrottet. Allt detta är nya, och minst sagt nödvändiga, befogenheter. Jag vill emellertid påpeka att Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten bör få tillräckligt med personal för att faktiskt kunna utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt och inte tvingas förlita sig på en relativt liten personalstyrka bestående av Esma-anställda som förväntas utföra nästan övermänskliga uppgifter. Vi bör vara fullständigt öppna när det gäller den kommande stora reformen av kreditvärderingsinstituten och redan nu bör vi diskutera vad som verkar nästan omöjligt eller svårt att föreställa sig. När allt kommer omkring fick särskilt inrättade enheter där banker gjorde sig av med sina riskfyllda fordringar, junk bonds, högsta kreditbetyg från dessa kreditvärderingsinstitut. I den stora översynen bör vi överväga att inrätta ett europeisk offentlig kreditvärderingsinstitut och ändra och granska finansieringsmodellen. Avslutningsvis bör vi naturligtvis överväga om det finns behov av ett andra kreditbetyg. Vi behöver en seriös, kraftfull form av reglering så att vi undviker att tre stora institut på nytt kan få så stor makt att den nuvarande beklagliga finansiella situationen upprepas. Seán Kelly: (EN) Herr talman! Detta påminner mig om en fras på latin, quis custodiet custodes: Vem vaktar vakterna? Samma sak gäller här. Vem ska betygsätta kreditvärderingsinstituten? Som tur är har vi nu ett instrument för detta, och kreditvärderingsinstituten har verkligen inte hedrat sig själva. Tvärtom har de misskrediterat sig själva genom att bete sig som de har gjort de senaste åren och de har förvärrat snarare än förbättrat den finansiella situationen. Därför gläder det mig att Europaparlamentet och våra myndigheter tar kontroll över situationen och jag tackar Jean-Paul Gauzès, kommissionsledamot Michel Barnier och rådet för att de har infört ett instrument som kommer att ta itu med detta. Jag ser verkligen fram emot morgondagens omröstning. Om jag kunde skulle jag rösta tre eller fyra gånger för att se till att dessa gamar kontrolleras. Zigmantas Balčytis: (LT) För det första vill jag gratulera föredraganden till utarbetandet av detta viktiga dokument. Fram till nu har mycket gjorts för att skapa ett system för att kontrollera finansmarknaden och hur denna bedriver sin verksamhet i EU. Kreditvärderingsinstitut spelar en mycket viktig roll eftersom de direkt påverkar verksamheten inom det finansiella systemet, och hur starkt och stabilt detta är. Ett av de största problemen är att de EU-finanstillsynsmyndigheter som håller på att inrättas än så länge inte har getts verkliga befogenheter, som skulle göra det möjligt för dem att vidta åtgärder som får direkt effekt och fatta bindande beslut. Jag stöder därför förslagen om att ge en av EU:s tillsynsmyndigheter, nämligen Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, ökade befogenheter att garantera och övervaka insynen i det arbete som utförs av kreditvärderingsinstitut som har godkänts av EU, så att man undviker att finansmarknadens och den inre marknadens principer snedvrids. Csanád Szegedi: (HU) Herr talman, mina damer och herrar! I ärlighetens namn måste vi för det första tyvärr inse att kreditvärderingsinstituten huvudsakligen är filialer till den internationella plutokratin. Genom kreditvärderingsinstituten sätter de press på länder och försöker påverka deras beslut. Det största problemet med kreditbetyg är att de nästan helt och hållet är subjektiva och inte ger en korrekt bild av de ekonomiska förhållandena i de berörda länderna vid en viss tidpunkt. Dessa kreditbetyg, som ligger långt från verkligheten, hindrar utan tvekan länder från att återhämta sig från krisen. Samtidigt finns det naturligtvis objektiva kriterier, exempelvis det allmänna underskottet i statens finanser eller externa och interna skulder. Å andra sidan är inrättandet av en organisation, ett tillsynsorgan, som i huvudsak utför en kvalitetskontroll av kreditvärderingsinstituten, och på så sätt hindrar dem från att utfärda vad som ofta har varit felaktiga kreditbetyg, ett stort steg mot en lösning. Trots det vill jag ställa en fråga om Esma till kommissionsledamot Michel Barnier. Vi har talat mycket om hur Esma kommer att ålägga instituten olika påföljder, men när får vi veta vad dessa påföljder kommer att bli, hur stora de kommer att bli och när de kan införas? Tack på förhand för ditt svar. Elena Băsescu: (RO) Herr talman! Syftet med ändringsförslagen i Jean-Paul Gauzès betänkande är att tillhandahålla fler detaljer om Esmas nya befogenheter i förhållande till nationella tillsynsmyndigheter. Jag anser att myndighetens ansvarsområde bör definieras mycket tydligt. Aktörerna på finansmarknaden bör dessutom kunna identifiera behörig myndighet inom sektorn för kreditvärderingsinstitut. Jag anser att den nya myndigheten ensam bör vara ansvarig för registrering och tillsyn av befintliga kreditvärderingsinstitut. De bör ges möjlighet att få tillgång till uppgifter om de finansiella instrument som deras konkurrenter betygsätter. Samtidigt bör åtkomst till webbplatser endast ges om det finns garantier för att de begärda uppgifternas förtroliga karaktär bevaras. Avslutningsvis vill jag framhålla vikten av att ett kreditvärderingsinstitut registreras av en behörig myndighet och att registreringen gäller i hela EU. Gay Mitchell: (EN) Herr talman! Jag är glad över att vi nu har detta förslag framför oss. En punkt som väldigt sällan nämns är att ända fram till alldeles nyligen reglerades den offentliga sektorn i Irland av den privata sektorn, den reglerades i praktiken av kreditvärderingsinstituten och marknaderna. Jag är en av dem som välkomnar att vi rör oss bort från den privata sektorn och för tillfället åtminstone skyddas av Europeiska centralbanken, EU och Internationella valutafonden. Jag kanske inte håller med om hela paketet, men jag anser att detta är bättre än att vara utelämnad åt kreditvärderingsinstituten och marknaderna. Marknaderna sägs vara fria. Det är något som vi kanske måste debattera vid ett annat tillfälle. Ett av kreditvärderingsinstituten fick emellertid 800 miljoner US-dollar om året för att betygsätta strukturerade finanser. Deras opartiskhet ifrågasätts nu och när vi ser tillbaka på vad de gjorde tidigare, och när vi ser på vad de gör i dag, tror jag vi kommer att blicka bakåt med förfäran. Det är på tiden att de får stå till svars och jag är glad att det kommer att bli ökad tillsyn av dessa organ. Michel Barnier: Herr talman! Jag vill ge ordentliga, men kortfattade, svar till alla som har talat, och tacka dem så mycket. Sebastian Valentin Bodu, jag håller helt klart med dig om riskerna med modellen där emittenten betalar. Jag tog själv upp detta problem i mitt anförande. Det är därför ett ämne som ingår i vårt samråd om det framtida förslaget, den tredje fasen. Som jag sade till Ashley Fox och Elena Băsescu kommer vi även att återkomma till frågan om strukturerade produkter. Ashley Fox, jag lyssnade noga till din oro för bristande säkerhet i samband med utbyte av uppgifter. Vi kommer att hålla ett öga på detta och återkomma till denna fråga längre fram. Vi kommer även att fortsätta att använda oss av Esmas kompetens på detta område. För oss handlar det om effektivitet. Gianni Pittella, tack för dina uppmuntrande ord. Jag anser att det är bra att du, precis som Jürgen Klute och Ildikó Gáll-Pelcz, betonade betydelsen av denna nya tillsynsmyndighet. Vissa svåra frågor återstår fortfarande att lösa. Vi vet vilka de är, och ni har påmint oss om dem. Det handlar om bristen på konkurrens i denna sektor, frågan om betygsättning av statspapper, som Seán Kelly precis nämnde, och som utgör ett särskilt problem. Vi kommer att ta hänsyn till detta under den nya samrådsfasen. Jag håller med Wolf Klinz om att det är viktigt med påföljder och att Esma har förmågan att verkställa dem. Även Evelyn Regner tog upp detta. Wolf Klinz, när det gäller tredjeländer är målet att se till att vi fortsätter att ha hårda krav. Här vänder jag mig även till Gay Mitchell, som tog upp EU:s trovärdighet i fråga om de beslut som måste fattas. Jag tackar Sven Giegold för hans positiva ord om de framsteg vi tillsammans har gjort i dag. När det gäller rekryteringen av personal till EU-myndigheterna kan jag i nuläget givetvis inte gå in närmare på namn. Däremot kan jag meddela både Sven Giegold och David Martin att rekryteringsprocessen nu har inletts, att den genomförs på ett fullständigt objektivt sätt och att urvalskriterierna, så vitt jag vet, baseras på kompetens och oavhängighet. Till Evelyn Regner vill jag även säga att kreditvärderingsinstituten kommer att få ökat inflytande. Redan från början kommer de att utvecklas i överensstämmelse med sina nuvarande och kommande kompetensområden. Vi är angelägna att garantera institutens trovärdighet i fråga om metoder och kompetensområden. Jürgen Klute, tack för dina kommentarer. Du har helt klart hittat de problem som återstår att lösa. Som jag har sagt till flera ledamöter är jag medveten om att vi noga måste undersöka dessa frågor. Det är därför som jag anser att idén om att hantera frågan om reglering i tre faser är en konstruktiv och positiv lösning. Zigmantas Balčytis, som jag har nämnt är det inte kreditvärderingsinstituten som skapar problemen. De behöver bara bedöma problemen på ett korrekt sätt och termometern måste fungera ordentligt. När det gäller produkter, företag och stater har vi med tanke på hur viktiga dessa kreditbetyg är rätt att förvänta oss och att vidta åtgärder för att få en utvärdering eller ett betyg som är objektivt och trovärdigt. Zigmantas Balčytis, sett ur detta perspektiv bör Esmas kommande roll inte underskattas. Avslutningsvis vill jag svara Csanád Szegedi med att säga att när det gäller nivån på påföljderna tas detta i detalj upp i specifikationerna för Esma i den text som ni är på väg att anta. Esma kommer dessutom att tillämpa dessa påföljder i enlighet med proportionalitetsprincipen. Herr talman, mina damer och herrar! Tack på förhand för ert stöd för denna nya fas. Som jag redan har nämnt kommer den att visa att EU gör konkreta och objektiva framsteg, att det drar lärdom av krisen, tack var det belgiska ordförandeskapets stöd och drivkraft, och tack vare stödet från samtliga politiska grupper i Europaparlamentet. Olivier Chastel: Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag på nytt framhålla att det har ställts många bra frågor under denna debatt. Kommissionsledamot Michel Barnier besvarade dem en och en. Jag vill bara säga att denna modifiering, denna ändring av förordningen, är ett första steg för att ge Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten de tillsynsbefogenheter som krävs. Som redan nämnts kommer fler revideringar av förordningen att ske inom kort. När det gäller denna fråga, och när det gäller många andra viktiga frågor som har tagits upp i dag, innebär detta verkligen en möjlighet att sammanfatta hela debatten i den revidering som kommissionen förbereder. Dessutom vill jag kort gå tillbaka till avskaffandet av bestämmelserna om insyn när det gäller kreditbetyg och tillhörande uppgifter, vilket kommissionsledamot Michel Barnier själv precis tog upp. Jag anser inte alls att detta innebär att EU-institutionerna inte stöder tanken på öppenhet i fråga om kreditbetyg - tvärtom. I denna fas, när ett beslut ska fattas, var den bästa lösningen emellertid att samordna oss i förväg och låta den internationella utvecklingen styra. Annars hade de europeiska marknadernas konkurrenskraft påverkats. För närvarande fortsätter vi därför att undersöka, diskutera och utveckla bättre lösningar på detta problem. Vi anser att den bästa politiska kompromissen är den som ni kommer att rösta om i morgon. Avslutningsvis vill jag upprepa att detta är ett viktigt steg, vilket även många av er har betonat. Det kommer att förbättra stabiliteten på finansmarknaderna och stödja utvecklandet av ett effektivare tillsynsregelverk. Jean-Paul Gauzès: Herr talman, herr Chastel, kommissionsledamot Barnier! Efter de kommentarer ni har hört kan ni dra två slutsatser. För det första att parlamentet till största delen kommer att stödja betänkandet i morgon. Det visar än en gång att parlamentet, eller en majoritet av dess ledamöter, uppskattar de reglerings- och tillsynsåtgärder som kommissionen vidtar och som har fått starkt stöd från det belgiska ordförandeskapet. För det andra att ärendet inte kommer att slutföras i dag, men att en ny debatt kommer att inledas på grundval av detta samråd och Wolf Klinz initiativbetänkande, för att närmare studera alla dessa frågor. Redan 2009, när vi tog fram den första förordningen, ställde vi oss dessa frågor. Om vi inte har besvarat dessa frågor beror det på att vi inte har hittat lämpliga svar. Tack vare att dessa frågor kommer att tas upp i Wolf Klinz kommande betänkande hoppas jag därför att det pågående samrådet den här gången kommer att göra det möjligt för oss att lösa de återstående problemen och slutföra regleringen av kreditvärderingsinstituten. Låt mig emellertid avslutningsvis upprepa något som ordföranden för värdepappers- och marknadsmyndigheten sade. Han sade att det åtminstone vore bra om finansmarknaderna lade in sig för avgiftning och slutade förlita sig till kreditvärderingsinstituten så att investerarna fick möjlighet att göra en mer personlig bedömning av situationer och risker. Det vore också en garanti. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon den 15 december 2010. Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen) George Sabin Cutaş: Till följd av att kreditvärderingsinstituten underskattade kreditriskerna var det en av de faktorer som utlöste den globala finanskrisen. Å andra sidan saknas verklig konkurrens inom kreditvärderingssektorn. Denna situation ökar risken för intressekonflikter och leder i förlängningen till bristande insyn i utfärdandet av kreditbetyg till de olika finansiella instrumenten. Den 1 januari 2011 kommer förordningen om inrättandet av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten att träda i kraft. Dess främsta uppgift kommer att vara att utöva tillsyn av kreditvärderingsinstitut. Det har visat sig nödvändigt att införa en mekanism för övervakning och tillsyn av kreditvärderingsinstitut på EU-nivå. Jag anser att denna nya myndighet måste utöva sitt mandat så snart det har inrättats. Jag vill framhålla att Förenta staternas beslut om att införa strängare tillsynsregler har lagt grunden för en global samordning. Alfredo Pallone: EU har redan genomfört regler som kommer att träda i kraft i slutet av året. I reglerna för de kreditvärderingsinstitut som vill få tillstånd att verka i EU ingår bland annat skyldigheten att registrera sig och uppfylla de särskilda reglerna om öppenhet och ”gott uppförande”. Jag anser inte att dessa regler är tillräckligt hårda och jag välkomnar den ytterligare åtgärd som vi diskuterar i utskottet för ekonomi och valutafrågor. För närvarande har kreditvärderingsinstituten stor makt. De kan försätta en stat och/eller till och med ett system i kris med ett av sina kreditbetyg (genom att nedgradera länder och skapa en kedjereaktion som skapar oro på världsmarknaderna). Deras arbete är viktigt när det gäller trovärdighet och stabilitet, men det finns tveksamheter kring de regler och kriterier som deras kreditbetyg baseras på. Jean Paul Gauzès betänkande, i vilket det föreslås att kreditvärderingsinstituten ska underställas Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighetens tillsyn, är därför ett steg i rätt riktning.

sv

Meddelande från talmannen Talmannen: Jag anser att det är min skyldighet att framföra min och förmodligen hela parlamentets oro över förintelsekonferensen som hölls i Teheran den 11-12 december. (Livliga applåder) På hela Europaparlamentets vägnar vill jag uppmana den iranska regeringen att göra vad den måste för att förhindra alla uttryck för antisemitism, rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller förnekande av historiska händelser och deras offer. (Applåder)

sv

Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

sv

9. Främja goda kostvanor och motion: En europeisk dimension i arbetet för att förebygga övervikt, fetma och kroniska sjukdomar (omröstning) - Före omröstningen: Philip Bushill-Matthews: (EN) Herr talman! Jag har en liten synpunkt på ändringsförslag 1, som jag lade fram som skuggföredragande för PPE-DE-gruppen. Detta var riktigt, men jag borde också ha sagt att den ursprungliga författaren var professor Trakatellis. Jag ber honom om ursäkt för att jag inte tog med hans namn. Jag hoppas att jag, genom att nämna honom som författare, uppmuntrar till ett större allmänt godkännande i detta parlament av ett bra ändringsförslag.

sv

Unga på väg - en ram för att förbättra Europas utbildningssystem - Inlärning i tidig ålder - De kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder - Att ta tillvara potentialen i den kulturella och den kreativa sektorn - Sarajevo som europeisk kulturhuvudstad 2014 (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om betänkandet av Milan Zver, för utskottet för kultur och utbildning, om Unga på väg - en ram för att förbättra Europas utbildningssystem, betänkandet av Mary Honeyball, för utskottet för kultur och utbildning, om inlärning i tidig ålder i Europeiska unionen, betänkandet av Marietje Schaake, för utskottet för kultur och utbildning, om de kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder, betänkandet av Marie-Thérèse Sanchez-Schmid, för utskottet för kultur och utbildning, om ”Att ta tillvara potentialen i den kulturella och den kreativa sektorn”, och en muntlig fråga till kommissionen från Doris Pack, för utskottet för kultur och utbildning, om Sarajevo som Europeisk kulturhuvudstad 2014 - B7-0215/2011). Milan Zver: Herr talman! Till att börja med vill jag säga att vi, under förmiddagens sammanträde, kommer att få se verkliga bevis för arbetet i vårt utskott för kultur, utbildning och unga. Jag är föredragande för ett ärende, ett mycket viktigt betänkande om Unga på väg, som baseras på ett meddelande från kommissionen. I det här skedet vill jag tacka mina kolleger för att jag fått möjlighet att utarbeta detta betänkande, och jag vill också tacka kommissionen, som har utarbetat rapporten och tagit med de svårigheter som unga ställs inför bland de grundläggande prioriteringarna i EU:s tioåriga utvecklingsplan. I arbetet med betänkandet samarbetade jag med många intressenter, särskilt företrädare för de unga, från både medlemsstaterna och övriga Europa, t.ex. Europeiskt ungdomsforum. Vi har haft många möten och konferenser. Jag samarbetade också med Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, så betänkandet är ett resultat av många åsiktsutbyten under utarbetandets gång. Jag vill också påpeka att mina ledamotskolleger från andra politiska grupper gav prov på en mycket konstruktiv inställning i samband med antagandet av betänkandet. I det avseendet vill jag tacka i synnerhet skuggföredragandena, som gjort ett gott arbete, och som en följd av det har vi i dag betänkandet i dess nuvarande form framför oss. Jag vill påpeka att olika undersökningar visar att unga som utnyttjar möjligheten att studera eller arbeta utomlands presterar bättre i skolan och är mer framgångsrika och konkurrenskraftiga när det gäller att hitta arbete och integreras i samhället. Men bra skolor, bra utbildning eller bra jobb för unga kan inte åstadkommas enbart med politik. Politiken kan dock skapa gynnsamma villkor för att hjälpa unga människor att uppnå det här. De villkoren är i högsta grad kopplade till moderniseringen av skolsystemen. EU, och i synnerhet medlemsstaterna, står inför den stora utmaningen att under det här årtiondet förbättra exempelvis yrkesutbildningen, göra den mer attraktiv och höja dess kvalitet. Den europeiska ekonomin kommer att vara i mycket stort behov av yrkeskvalifikationer under det kommande årtiondet. Jag uppskattar att sådan utbildning kommer att krävas för så mycket som 50 procent av alla arbeten redan 2020. Yrkesutbildning förblir därför en av prioriteringarna i både vår och medlemsstaternas politik. Ännu viktigare är dock att gå vidare med reformen av Bolognaprocessen. De europeiska universiteten bör stärka kontakterna med ekonomin och samhället i stort. Deras konkurrenskraft kommer att öka när de blir ännu mer lyhörda för marknadens och ekonomins behov och även lyckas hitta nya finansieringskällor. Det står klart att finansieringen för högre utbildning är för knapp här i Europa. De europeiska länderna, EU:s medlemsstater, satsar inte tillräckligt på studenter, och det är ett riktigt stort problem. Som ett led i denna prioritering har EU givetvis också fastställt andra mål som måste nås, bl.a. att minska avhoppen från skolan, som ligger på orimligt höga 16 procent och måste minskas till 10 procent. Dessutom kommer vi att behöva en mer välutbildad arbetsstyrka det här årtiondet om EU ska kunna behålla sin konkurrensfördel i förhållande till andra delar av världen. Eftersom tiden är ute kommer jag att ta ytterligare två minuter senare, efter debatten, för att ge er mer information. Mary Honeyball: Herr talman! Jag är verkligen mycket glad över möjligheten att presentera mitt betänkande om inlärning i tidig ålder i Europeiska unionen - en mycket viktig utbildningsaspekt som vi egentligen inte har ägnat särskilt stor uppmärksamhet tidigare. Jag vill särskilt tacka kommissionsledamot Androulla Vassiliou och hennes kansli, som vi samarbetat mycket nära med i denna fråga, och även det ungerska ordförandeskapet, som hade inlärning i tidig ålder som en av sina prioriteringar. Det har i alla avseenden varit ett mycket givande partnerskap som möjliggjort det arbete som återspeglas i betänkandet. Jag vill också tacka alla skuggföredragande från de övriga politiska grupperna. Som Milan Zver sade var arbetet med hans betänkande oerhört positivt, och betänkandet om inlärning i tidig ålder antogs enhälligt i utskottet, vilket visar att det finns stöd för detta tvärsöver det politiska spektrumet. Och vi vet ju varför: en av de främsta orsakerna är att de första levnadsåren är så viktiga. Insatser under de första levnadsåren kan bli avgörande för barns möjligheter i livet, inte bara på deras väg genom utbildningssystemet utan även senare i livet. Den forskning som genomförts, till största delen tyvärr utanför EU, visar att barn som får stöd och det de behöver när de är små har hjälp av det senare i livet. Brottsligheten minskar, hälsan förbättras och arbetslösheten sjunker, vilket gynnar oss alla. Barnen själva kommer i de flesta fall att prestera bättre i skolan, de får bättre betyg, högre sysselsättningsgrad, bättre arbeten och bättre familjeförhållanden - och de håller sig friskare. Vi kan alltså göra oerhört mycket här och effekterna är enbart positiva. I EU finns det många olika slags förskoleverksamhet, och i mitt betänkande har vi sagt att vi vill respektera och bevara dem. Det ser ut på olika sätt i medlemsstaterna, för förskoleverksamheten har vuxit fram inom deras egna system. Det hela kompliceras ytterligare av att den ålder då barn börjar i lagstadgad utbildning också varierar mellan medlemsstaterna. Vi har alltså inte försökt hitta en universallösning utan strävat efter att fastställa värderingar och principer samt riktlinjer för medlemsstaternas utveckling av en europeisk ram bestående av gemensamma mål, värderingar och rättigheter. Det är alltså vad detta betänkande handlar om: att fastställa ramen. För att göra det har vi givetvis utgått från barnet. Vi har förespråkat att barnet sätts i centrum när det gäller förskoleverksamhet, med barnets intresse som själva kärnan. Vi har stött oss på forskning från hela världen, och i mitt betänkande behandlas följande frågor: samverkan med föräldrarna, vilket har stor betydelse under de första levnadsåren; personal- och kvalitetssatsningar; integrering av förskoleverksamheten med det övriga utbildningssystemet i medlemsstaterna. Vi har alltså behandlat dessa nyckelområden, och det är dem vi bör betona i framtiden. Personalens kvalifikationer är av yttersta vikt och mycket bristfälliga på det här området. Den rådande uppfattningen tycks vara att vem som helst kan ta hand om små barn, vilket faktiskt inte stämmer. Vi måste ta kvalifikationer under allvarligt övervägande - kvalifikationer som kan överföras och som erkänns i hela EU. Vi måste också titta på tillgången, så att alla som behöver förskoletjänster får tillgång till dem. Mina fyra minuter har gått och jag vill spara lite tid till slutet av debatten, så avslutningsvis vill jag bara säga att vi i dessa tider av åtstramningar och ekonomiska svårigheter måste se till att förskolan blir kvar på agendan och att vi ändå gör vad som måste göras på det här viktiga området. Marietje Schaake: Herr talman! Innan jag tar upp några inslag i detta omsorgsfullt utarbetade betänkande om de kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder vill jag uppriktigt tacka mina kolleger i utskottet för kultur och utbildning för deras konstruktiva samarbete och för det enhälliga antagandet av vårt gemensamma arbete i utskottsomröstningen. Det civila samhället och andra intressenter har givetvis också kommit med mycket värdefulla bidrag. Kulturen har ett inneboende värde i våra liberala demokratier: den berikar människors liv. EU är känt för sin kulturella mångfald och är på samma gång en värdegemenskap vars värden gäller lika för alla medborgare. De europeiska värderingarna, såsom respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratin och de grundläggande friheterna, finns även representerade i våra kulturprodukter. Kulturen, identiteten, värderingarna och EU:s ställning på den globala arenan är sammanvävda. Man tjänar Europas intressen när man genomför kulturella aspekter på ett strategiskt sätt med hjälp av samarbete och partnerskap, både genom kulturprogram och i situationer där kulturella aspekter är en integrerad del av den ekonomiska politiken, utrikes- och säkerhetspolitiken och utvecklingspolitiken. Genom att man delar litteratur, film, musik och kulturarv öppnas förståelsens dörrar, och broar byggs mellan folk. EU har dessutom viktiga erfarenheter att dela med sig av när det handlar om att klara av konflikter och skapa stabilitet genom gemensamma intressen och ömsesidig förståelse. Vid uppbyggnaden av utrikestjänsten är det viktigt att integrera och effektivisera den roll som kulturen har, och bör ha, i EU:s yttre åtgärder. Den bör vara en vital och allmänt integrerad faktor i det breda spektrum av yttre åtgärder som EU:s utrikespolitik består av: från EU:s handelsförbindelser till dess utvidgnings- och grannskapspolitik, dess utvecklingssamarbetspolitik och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Kultur har också ett ekonomiskt värde: Europas kulturindustrier bidrar till entreprenörskap, innovation och kommersiell verksamhet, och EU:s mångskiftande kulturlandskap gör det till det mest attraktiva turistmålet i världen. Kunskaper och internationella färdigheter är nödvändiga för utbildning och sysselsättning, vilket tas upp i Europa 2020-strategin, men kultur kan dessutom betraktas som något som bidrar till att stödja demokratisering, åsiktsfrihet, social inkludering, utveckling, utbildning, försoning och mycket annat. Den stora mångfalden av aspekter i de kulturella förbindelserna med tredjeländer har lett till en uppsplittring av politiken, som måste förändras och bli en mer samordnad och samstämd EU-strategi. Vi har valt att betona de organisatoriska och politiska ramar som krävs för en optimal samordning av kulturen i EU:s yttre åtgärder. Skapandet av innehåll bör inte toppstyras i för hög grad. Det är bäst för EU-medborgarna om EU agerar som en global aktör på den globala scenen. Det förutsätter att medlen används på ett effektivare sätt, och vi måste vara medvetna om EU:s konkurrensutsatta ställning och kampen för att locka turister, begåvningar, konstnärer, näringsliv och studenter. Vi måste sträva mot samma mål och vara medvetna om konkurrensen från kulturprogram i Kina och Förenta staterna, för att bara nämna två länder. Men vi behöver inte återuppfinna hjulet. EU har en rad bästa metoder på medlemsstatsnivå och i olika kulturinstitut, t.ex. Alliance Française och British Council. En annan aspekt som är mycket framträdande på 2000-talet är den allt viktigare roll som den nya tekniken spelar både för kulturen och för de internationella förbindelserna. Medborgarna är i allt högre grad beroende av internet för att få information och kan bara uttrycka sig fritt när denna information och deras kommunikationer inte censureras. Rätten till kulturell utveckling och andra grundläggande rättigheter underlättas i allt högre grad av denna teknik. Man kan få tillgång till kulturellt material även genom de nya medierna, och möjligheterna att ta del av europeiskt kulturgods och kulturinnehåll globalt på webben bör välkomnas och underlättas, t.ex. genom Europeana eller museers och festivalers webbplatser. Det är viktigt att EU utarbetar en strategi för frihet på internet. Jag återkommer till några av de konkreta rekommendationerna i betänkandet i den sista delen av mitt inlägg. Doris Pack: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I anslutning till Marietje Schaakes anförande vill jag till att börja med säga några ord om det viktiga betänkande hon har utarbetat. De kulturella aspekterna i EU:s utrikespolitik kan inte överskattas. Därför behöver vi - som hon sade - en sammanhängande EU-strategi för kultur inom ramen för EU:s utrikespolitik. Kulturdiplomati har en viktig roll när det handlar om att bygga upp framgångsrika förbindelser med tredjeländer, och i många länder finns det ett nätverk för nationella kulturinstitut, Eunic, som vi kan utnyttja. Oerhört många människor har anslutit sig till nätverket och är beredda att hjälpa till. Det är med glädje jag nu övergår till dagens andra ämne, som också redan behandlats av Milan Zver, nämligen Unga på väg - ett flaggskeppsinitiativ inom Europa 2020-strategin. Detta flaggskeppsinitiativ syftar till att uppmuntra aktörer på utbildningsområdet att ägna större uppmärksamhet åt dessa politikområden. Vi behöver människor med högre kvalifikationer. Vi behöver människor som fått erfarenhet av Europa genom förbättrade möjligheter till rörlighet. Vi måste tillvarata potentialen hos våra unga med hjälp av våra framgångsrika program. Allt detta spelar en viktig roll för konkurrenskraften hos ett kunskapsbaserat samhälle. När det gäller livslångt lärande har våra program Comenius, Erasmus, Leonardo och Grundtvig gett många människor fantastiska möjligheter att upptäcka Europa och dess mångfald, skaffa personlig erfarenhet och förbättra sina språkkunskaper. I detta sammanhang får man inte heller underskatta betydelsen av programmet Aktiv ungdom och den europeiska volontärtjänsten. Dagens debatt måste också sända en signal till kommissionen om att dessa populära program och möjligheter måste bli kvar även i nästa generations utbildnings- och ungdomsprogram, och att de måste ges en finansiering som står i proportion till deras betydelse. Varje euro som vi spenderar på det här området betalar sig för hela samhället inte så många år senare. Jag ska nu gå över till ett annat ämne, nämligen Sarajevo. Sarajevo har en särskild plats i den europeiska historien och kulturen. Genom att utse staden till Europeisk kulturhuvudstad 2014 skulle vi kunna sända en viktig signal om stadens och staten Bosnien och Hercegovinas mångetniska karaktär. Det skulle också kunna ge landets politiska klass anledning att ompröva sina idéer. Dessutom är Sarajevo en stad som med all önskvärd tydlighet visar hur gravt Europa misslyckats och hur viktigt det är att samarbeta. En sådan åtgärd skulle vara mycket symbolisk, eftersom Sarajevo var skådeplats för de dödsskjutningar som ledde till första världskrigets utbrott 1914. Det är därför år 2014 valts - hundra år efter den historiska händelsen. Under Bosnienkriget, mellan 1992 och 1996, var Sarajevo utsatt för den längsta belägringen av en huvudstad i den moderna krigshistorien. Låt mig berätta om en dag i Sarajevo, den 28 maj 1992. Cellisten Vedran Smajovic, klädd i svart, spelade Tomaso Albinonis adagio. Hans scen var ruinerna av det förstörda nationalbiblioteket i Sarajevo, och hans publik bestod av en liten grupp människor som hade stannat kvar, trots belägringen av staden, och lyssnade på hans musik. I 22 dagar spelade han på olika ställen i Sarajevos ruiner. Det var ett rekviem för de människor som dödats dessa svarta dagar. Jag var rörd, och jag var full av beundran för det mod och det hopp som cellisten och hans publik visade. Vad dessa människor uttryckte genom sitt uppträdande, ställda inför skräck och förlust, förband mig för evigt med Sarajevo. Stadens kulturliv har aldrig upphört. Vinterfestivalen hölls även under de allra svåraste förhållanden. Människor av alla nationaliteter beger sig dit varje år. Varje år hålls en vinterfestival, en barnfestival och en filmfestival. Filmmakare från Sydkorea till Australien, från Bulgarien till Sverige, åker till Sarajevo; man gör samproduktioner. Staden har behållit en interkulturell karaktär som man värnar om - även när den politiska miljön hårdnar alltmer i etniska fåror. Bara av det skälet förtjänar staden en chans att visa sin enorma interkulturella potential. Sarajevo vill ansöka om denna titel med hänvisning till ett undantag och har gjort omfattande förberedelser. Vi är alla väl medvetna om att vi, om vi antar vårt förslag i dag, kommer att be om ett undantag från Europaparlamentets och rådets beslut. Om parlamentet skulle visa sitt stöd för Sarajevos ansökan i dag skulle jag dock lita till rådets goda omdöme och framsynthet - våra argument är faktiskt obestridliga. Särskilt i det här läget behöver Bosnien och Hercegovina och Sarajevo en signal om att allt inte är förlorat och att EU också stöder deras insatser. (Applåder) Marie-Thérèse Sanchez-Schmid: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vår debatt denna förmiddag handlar inte bara om en ekonomisk modell eller ett rättsligt system. Här talar vi om kultur och civilisation. Vilken plats vill EU ge kulturen? Vilket inflytande vill vi att våra verk och vårt skapande ska ha? Den digitala revolutionen, som har kopplingar till globalisering och växande handel, tvingar oss att ta vår kulturella och ekonomiska modell under nytt övervägande. Åt vilket håll vill vi att EU ska gå med internet och digitala medier? Politik är konsten att förutse, att åstadkomma det vi önskar så att vi inte tvingas stå ut med det vi inte önskar. Den amerikanske filmmakaren James Camerons film ”Avatar” kostade lika mycket som EU:s kulturprogram för 2007-2013. Kommer vi att bli konsumenter av kulturprodukter som inte tillhör oss längre och vara hänvisade till multinationella oligopol som Google, iTunes, Amazon och Hollywood, utan att kunna skydda våra egna tillgångar? Denna förmiddag tänker vi på de utmaningar kulturen står inför i 2000-talets globaliserade värld. Kommissionen har, i och med offentliggörandet av sin grönbok förra året, till sist gjort en uppskattning av potentialen i vår kreativa och kulturella sektor. EU har ett kulturarv och kulturtillgångar och dessutom en oerhört dynamisk och vital filmindustri. Programmet Media firar 20 år i samband med Cannesfestivalen i år och stöder 20 av de deltagande filmerna och dessutom festivaler, scenkonst och stora utställningar i hela Europa under hela året. Dessutom har den kulturella och den kreativa sektorn, trots den ekonomiska nedgången, gått framåt stadigt under det senaste årtiondet. Siffrorna talar för sig själva. År 2003 genererade denna sektor en omsättning på 654 miljarder euro. Den stod för 2,6 procent av EU:s BNP och 3,1 procent av alla arbetstillfällen inom EU, vilket betyder att den sysselsatte 5,8 miljoner människor. År 2008 omsatte den redan 860 miljarder euro och stod för 14 miljoner arbetstillfällen och nästan 7 procent av BNP. Det är mer än bilindustrin och den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin tillsammans. Den dubbla karaktären hos dessa sektorer, som är både ekonomiska och kulturella, innebär att de i hög grad bidrar till hållbar och smart tillväxt för alla i EU - dvs. målen för Europa 2020-strategin. Förutom att de är ekonomiska tillgångar bidrar de till att bevara och berika den kulturella mångfalden. De bidrar till social sammanhållning, till att göra regioner attraktiva och till EU:s inflytande i världen. Det är dags att på EU-nivå ge impuls till en verklig dynamik som skulle tillvarata potentialen i dessa sektorer och stimulera deras utveckling. Därför ville jag titta på många handlingslinjer för att stödja dessa sektorers tillväxt. Åtgärderna har flera delar. För det första måste utbildning ges en central plats i vår strategi. Å ena sidan måste EU uppmuntra kreativa begåvningar från mycket ung ålder, öka unga människors kulturmedvetenhet och bygga upp partnerskap mellan universitet och företag. Å andra sidan bör de verksamma inom kultursektorn ges möjlighet till utbildning i ny teknik och företagande, och utbyte av bästa praxis bör främjas, liksom kunskapsöverföring. För det andra är det viktigt att vi anpassar upphovsrätten till den digitala tidsåldern. Dagens förfarande för att få upphovsrätt är i själva verket alltför fragmenterat och komplicerat. Det tredje grundläggande inslaget i vår strategi bör vara skyddet av kreativiteten. Immateriella rättigheter är en värdefull tillgång. Om kreativiteten undergrävs är den dömd att gå förlorad. Rörlighet för skapande verksamma måste främjas. EU måste arbeta för att införa en europeisk stadga, så att de får rättvisa arbetsförhållanden och socialt skydd. Vi måste underlätta köp, distribution och spridning av verk, anpassa beskattningen, t.ex. genom sänkt moms på kulturföremål, och hjälpa till med finansiering. Privata investerare är alltför ofta ovilliga att finansiera små och medelstora företag. De möjligheter som erbjuds genom offentlig finansiering, i synnerhet strukturfonderna, utnyttjas inte till fullo. Kreativitet och kultur måste betraktas som centrala inslag i vår politik, och i det avseendet har EU en skyldighet att främja dem. Androulla Vassiliou: Herr talman! Som du förstår kommer det att ta mig lite mer än fem minuter att ge mina synpunkter på de fem betänkandena. Jag vill tacka Milan Zver för hans betänkande om Unga på väg. Vi uppskattar verkligen hans och hans medföredragandes arbete med detta mycket viktiga ämne. Som framgår av betänkandet är det främsta syftet med Unga på väg att hjälpa unga i Europa att skaffa de färdigheter och den erfarenhet de behöver för att lyckas i dagens alltmer internationaliserade kunskapsbaserade ekonomi. Vårt mål är i hög grad att få till stånd en miljö där alla unga kan förverkliga sin potential. Kommissionen har därför inlett åtgärder för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att förbättra utbildningens kvalitet och relevans från de första levnadsåren och hela vägen till högre utbildning. Därför har vi föreslagit åtgärder för att ytterligare öka unga människors möjligheter till rörlighet, och det är också skälet till att min kollega László Andor och jag har lagt så stor vikt vid att förbättra villkoren för unga som gör sitt inträde på arbetsmarknaden. För att detta ska kunna åstadkommas krävs, såsom framgår tydligt av Milan Zvers betänkande, konsekventa satsningar på utbildning på alla nivåer, och EU måste givetvis göra sin del. Det är därför jag så starkt förespråkar ökade resurser för den nya generationens utbildnings- och ungdomsprogram för perioden efter 2013. Jag vill ta tillfället i akt att direkt ge mina synpunkter på två punkter i betänkandet. För det första kan jag lugna er när det gäller vår syn på förbättrad insyn i systemen för högre utbildning. Som påpekas i betänkandet är vårt yttersta mål att förbättra informationen till framtida studenter och andra om olika aspekter av institutionernas verksamhet och resultat. Vi vill utveckla ett verktyg för att komma till rätta med bristerna i universitetens befintliga rangordningssystem genom att låta fler faktorer ingå. Vi tänker inte offentliggöra rankningslistor över universitet. För det andra vill jag, mot bakgrund av betänkandets uppmaning till åtgärder för att undanröja hinder för rörlighet, framhålla att en rådsrekommendation som syftar till att uppmuntra medlemsstaterna att göra just det ska antas av rådet inom de närmaste dagarna. Den kommer att utgöra ytterligare ett led i vår strävan att utöka möjligheterna till rörlighet. Avslutningsvis när det gäller Unga på väg vill jag än en gång tacka föredraganden och ledamöterna för deras stöd. När det gäller inlärning i tidig ålder vill jag tacka Mary Honeyball för hennes betänkande och för hennes konstruktiva syn på frågan om förskoleverksamhet. Lättillgänglig, inkluderande förskoleverksamhet av hög kvalitet gör det först och främst lättare att förena familje- och yrkesliv. För det andra utgör den grunden för livslångt lärande, social integration, personlig utveckling och anställbarhet senare i livet. Att investera tidigt är mycket effektivare än att ingripa senare. Kommissionen uppskattar därför i hög grad parlamentets hållning, där den långsiktiga nyttan med att satsa på inlärning i tidig ålder är central. Kommissionen delar parlamentets uppfattning att det är nödvändigt att i större utsträckning sätta barnet i centrum. Vid sidan av antalet tillgängliga platser måste vi också ta upp frågan om kvalitet på europeisk och nationell nivå. Jag tänker exempelvis på bemanning och personalens kvalitet, integrering av omsorg och utbildning och aktiv samverkan med föräldrarna, som är sina barns primära pedagoger. Kommissionen välkomnar kravet på mer europeisk forskning på området och effektivare utnyttjande av de befintliga finansieringsverktygen, t.ex. strukturfonderna och programmen för livslångt lärande. Vi välkomnar också den starka betoningen av behovet av att identifiera och utbyta bästa praxis på EU-nivå. Jag övergår nu till Schaakebetänkandet om de kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder, och jag gratulerar Marietje Schaake till detta utmärkta initiativbetänkande. Där betonas med rätta kulturens roll inte bara som en bro mellan folk utan även som ett grundläggande inslag när det gäller att främja våra värderingar i världen. Samtidigt efterlyses en mer strategisk syn på kultursamarbete mellan EU och tredjeländer. Betänkandet innehåller dessutom intressanta förslag till hur Europeiska utrikestjänsten skulle kunna ta sig an utmaningen att utveckla en verklig europeisk kulturdiplomati. Marietje Schaake, i detta avseende vill jag nämna två speciella punkter i ditt betänkande. För det första vill jag understryka relevansen i din rekommendation om en sammanhängande och övergripande strategi för kulturdiplomati inom EU-institutionerna. För det andra vill jag nämna tanken på att ge Europeiska utrikestjänsten en verklig kulturdiplomatisk dimension. I denna insats skulle ingå att inrätta kulturattachéer i viktiga huvudstäder världen över. Inrättandet av sådana ämbeten skulle möjliggöra ökad samordning både mellan de nuvarande kulturattachéerna vid medlemsstaternas ambassader och mellan de nationella kulturinstitut som har en lokal närvaro, framför allt via det europeiska nätverket av nationella kulturstiftelser (Eunic). Jag hade nyligen nöjet att träffa företrädare för Eunic både i Kina och i Brasilien, och de berättade hur viktigt det är med samarbete och samordning för att främja vår kultur i de länder där de är verksamma. När det gäller våra framväxande strategiska partner världen över har vi nyligen sett hur kultur kan bli en integrerad del av våra yttre förbindelser. Mitt engagemang för att ytterligare främja denna mycket viktiga del av vår europeiska kulturagenda är större än någonsin. Jag kommer nu till Sanchez-Schmidbetänkandet om ”Att ta tillvara potentialen i den kulturella och den kreativa sektorn”. Jag vill tacka parlamentet och framför allt Marie-Thérèse Sanchez-Schmid för detta utmärkta betänkande. Det gläder mig att se att synpunkterna i ditt betänkande i hög grad går i samma riktning som vår analys. Vi håller med om att den kulturella och den kreativa sektorn är en kraftfull motor inte bara för arbetstillfällen, tillväxt och exportinkomster utan även för social integration, kulturell och språklig mångfald och interkulturell dialog inom och utanför EU. Som du så riktigt säger i betänkandet kan dessa sektorer ge ett värdefullt bidrag till Europa 2020-strategin och måste ges en mer framträdande plats i EU under kommande år. Vi delar också uppfattningen att deras potential inte utvecklats till fullo. Om vi vill att dessa sektorer ska nå upp till sin fulla potential måste vi göra framsteg på olika områden: kompetensanpassning och kapacitetsuppbyggnad, tillgång till finansiering, bättre företagsklimat, stöd för gränsöverskridande spridning och nya distributionsmodeller, maximering av dessa sektorers potential för regional och lokal utveckling, främjande av deras spridningseffekter i fråga om innovation och främjande av ett kreativt EU på den globala scenen. Detta är också slutsatsen av det samråd som inleddes i och med vår grönbok, där synpunkter inkom från 350 offentliga myndigheter, allmänheten, organ i det civila samhället och företag som är verksamma på kulturområdet i hela Europa. Det gläder mig att se att vår grönbok har satt i gång en mycket rik debatt, i EU och inom EU-institutionerna, om de förutsättningar som behövs för att tillgodose de särskilda behoven hos skapande företagande, så att de nya möjligheter som globaliseringen, digitaliseringen och den kulturella mångfalden erbjuder kan tas tillvara. Jag är övertygad om att våra gemensamma insatser kommer att bidra till att skapa bättre förutsättningar för dessa viktiga sektorer, så att de kan spela en betydande roll i diskussionerna om EU:s finansieringsmekanismer efter 2013 och genomförandet av Europa 2020-strategin. Slutligen är jag mycket glad över att se parlamentets - och särskilt min goda vän Doris Packs - entusiasm för de Europeiska kulturhuvudstäderna och Sarajevos intresse för att ansöka om titeln. Kommissionen delar givetvis er uppfattning om Sarajevos historiska och kulturella betydelse. Staden står som symbol för några av de mörkaste händelserna i europeisk nutidshistoria men också för hoppet om en bättre framtid. Sarajevo har, trots upprepade konflikter, behållit sin mångkulturella prägel. Låt mig säga några ord om de regler som gäller för de Europeiska kulturhuvudstäderna. Parlamentet och rådet antog 2006 det beslut som ligger till grund för initiativet. Denna rättsakt innehåller alla regler för urvalet av städerna, och ni vet bättre än jag att ett beslut av detta slag bara kan ändras genom ett nytt initiativ i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Enligt beslutet är initiativet öppet endast för EU:s 27 medlemsstater. I beslutet ingår, som en integrerad del, en kronologisk förteckning som för varje år fram till 2019 visar vilka två medlemsstater som har rätt att inneha titeln. Två städer har redan valts för 2014, och rådet ska inom kort slå fast vilka städer det blir 2015. I beslutet anges förfarandet för tilldelning av titeln Europeisk kulturhuvudstad, och reglerna lämnar inget utrymme för rådet att utse en stad vid sidan av förfarandet. Kommissionen ansvarar helt och hållet för genomförandet av beslut som antagits av parlamentet och rådet. Ett undantag från beslutet om Europeiska kulturhuvudstäder i en så grundläggande fråga som den om beslutets geografiska räckvidd skulle helt enkelt vara ett brott mot de regler vi har ombetts att följa. Jag anser att det vore synnerligen svårt att motivera ett undantag så snart efter det att vi alla har enats om reglerna för initiativet. Parlamentet och rådet antog det gällande beslutet för mindre än fem år sedan. Det var då man skulle ha propagerat för att länder utanför EU skulle få delta eller bestämmelser om undantagsfall införas. Det beslutades emellertid då att länder utanför EU inte skulle få delta efter 2010. Om vi tittar på framtiden för de Europeiska kulturhuvudstäderna arbetar kommissionen för närvarande med en förlängning av initiativet efter 2019. Vi har inlett ett offentligt samråd och vi genomför en utvärdering av det nuvarande systemet. Därefter kommer vi att utarbeta ett förslag, som vi hoppas kunna anta i början av 2012. Som ett led i det förberedande arbetet tittar kommissionen på möjligheterna för kandidatländer att delta i initiativet efter 2019. Jag bör också berätta att ett antal städer i andra tredjeländer redan har visat intresse. Låt mig till sist än en gång betona hur högt jag värderar Sarajevos plats i den europeiska historien och dess kulturella betydelse. Sarajevo kan inte delta i kulturhuvudstadsinitiativet, men EU kan erbjuda andra typer av stöd, under 2014 och därefter, genom vårt kulturprogram. William Dartmouth: Herr talman! Jag har frångått den text jag förberett eftersom jag måste säga något om förslaget om EU-kulturattachéer. Jag kunde inte tro mina öron - jag måste säga att det här förslaget från kommissionen är ett av de mest bisarra och skrattretande som någonsin kommit från ett organ som är berömt för sina bisarra och skrattretande förslag. EU-kulturattachéer kommer bara att innebära fler högavlönade icke-arbeten för gynnade EU-tjänstemän som betalas av de bidragande länderna. Jag måste också säga att det är oerhört okänsligt av kommissionen att komma med detta löjliga och kostsamma förslag om onödiga kulturattachéer i en tid av allmänna ekonomiska vedermödor. Kanske skulle ni för en gångs skull kunna glömma era egna guldkantade löner och pensioner och tänka på vad dessa initiativ i själva verket kostar. Jutta Steinruck: Herr talman! Låt oss återgå till ämnet. Som föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill jag tacka alla som arbetat med detta betänkande. I utskottet strävade alla grupper efter det gemensamma målet att möjliggöra utbildning för alla unga i EU och stödja deras inträde i arbetslivet, utan att någon ung människa hamnar utanför. Jag grundade inte mitt yttrande från utskottet på kommissionens rapport, eftersom jag tyckte att den var för allmänt hållen. För mig var det viktigt att även mycket specifika uppgifter skulle tas med. I vissa fall kunde jag inte stödja de ståndpunkter som intas i betänkandet. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor anser att övergången från skola till arbetsliv är en viktig aspekt. Det är en central förbindelselänk. Denna övergång måste ske utan att tiden går medan man väntar. Vi menar också att det är viktigt att unga människors inträde i arbetslivet inte förknippas med social dumpning och att det inte får ske under förhållanden som präglas av dumpning. Vi anser att praktiktjänstgöring spelar en viktig roll. Det är viktigt och nödvändigt, men missbruk måste förhindras och förbjudas. Vi skulle vilja se ett initiativ till en europeisk ram för kvalifikationer med minimistandarder för praktikperioder. Avslutningsvis vill jag be parlamentet och kommissionen att se till att programmet Aktiv ungdom inte drabbas av ekonomiska neddragningar eller avskaffas till förmån för programmet Unga på väg. Ungdomsorganisationernas arbete är viktigt för samhällsengagemanget och hjälper unga att utvecklas, både materiellt och personligt. Det är också en stor fördel senare i arbetslivet. Karima Delli: Herr talman! Till att börja med tänker jag tala om den kulturella och den kreativa sektorn. Som föredragande från utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill jag framhäva den viktiga roll som kultur och kreativitet spelar för den europeiska ekonomin och för att nå målen för Europa 2020-strategin, för ett kunskaps- och innovationsbaserat samhälle, och även de potentiella nya arbetstillfällen de kan medföra. I detta betänkande ägnas särskild uppmärksamhet åt arbetsförhållandena i sektorn, framför allt oregelbunden inkomst och osäkra anställningsförhållanden. Här krävs en ingående debatt och hänsyn till särskilda faktorer, t.ex. bekämpning av lönediskriminering och bättre samband mellan sysselsättning och kompetensnivå. Vi vill göra det lättare för unga och de mest utsatta att få tillgång till kultur och kreativt innehåll, och vi vill främja rörlighet och kulturell mångfald samt användning och spridning av öppen programvara och öppna standarder. Slutligen vill vi betona det livslånga lärandets roll inom denna sektor, som genomgår snabba förändringar. Jag övergår nu till programmet Unga på väg. Läget är tufft för de unga européerna: oavsett om det gäller tillgång till sysselsättning, utbildning, bostad eller sociala tjänster genomgår de prövningar som kan liknas vid en social invigningsceremoni. Vi måste ge dem deras framtidstro tillbaka genom att tillhandahålla anpassade och långtgående lösningar. Jag välkomnar det faktum att man i denna text inte bara ser unga människors integration ur ett sysselsättningsperspektiv utan också ur ett utbildningsperspektiv. I det avseendet vill jag framhålla uppmaningen till kommissionen, som jag stöder, att lägga fram en grönbok om ungdomars deltagande. I vårt betänkande framhålls också tanken på rörlighet, som bör vara tillgänglig för alla, och det välkomnar jag. I dag gäller rörlighet främst studenter, men det bör främjas för alla, unga arbetstagare och unga som genomgår yrkesutbildning. Det vore synd att dela in de unga européerna i dels en välutbildad elit som talar flera språk och tror på framtiden, dels unga som blivit efter för att de saknar masterexamen eller för att de bara utför manuellt arbete. Det gläder mig särskilt att vi i denna text har krävt undanröjande av åldersrelaterad diskriminering vid tillgång till socialförsäkringssystem. Jag efterfrågar det här, och jag anser givetvis att minimiinkomstsystemet är centralt för att säkra unga människors oberoende. I vårt betänkande framhålls att det viktigaste för ungdomar är att vara oberoende och att ha tillgång till hälso- och sjukvård och ett anständigt boende till ett rimligt pris. Vi vet alla att en ung person som är tvungen att arbeta under sina studier löper stor risk att misslyckas med studierna. Slutligen gläder det mig att det här i parlamentet har påpekats att perioder av arbetslivserfarenhet inte längre får vara förklädda, fullvärdiga jobb. Perioder av arbetslivserfarenhet måste vara förenade med tillräcklig ersättning och socialt skydd. (Applåder) Ivo Belet: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tror vi alla är medvetna om att vi står inför mycket turbulenta tider i Europa, både ekonomiskt och politiskt. Vår solidaritet hotas av nationalistiska och populistiska rörelser som är på uppåtgående, något som en av våra brittiska kolleger gav uttryck för nyss - en adelsman till på köpet. Dagens trender utgör ett hot mot EU:s framtid och européernas välstånd och välfärd. Vi har valts för att finna en lösning på det. Androulla Vassiliou, vid behov kan och måste den lösningen också komma från kultursektorn. Vi måste definitivt investera mycket mer i skapandet av ett gemensamt europeiskt offentligt rum. Utbildning kan, såsom redan har påpekats i denna debatt, utgöra ett mycket viktigt - kanske helt nödvändigt - bidrag i det avseendet. Vi är övertygade om att samarbetet mellan företagare i kultursektorn, å ena sidan, och den akademiska världen, både högre utbildning - universitet och högskolor - och sekundärutbildning, å andra sidan, kan utnyttjas mycket bättre, och att de erbjuder mycket fler möjligheter än dem som vi tar tillvara i dag. Androulla Vassiliou, du sade det själv nyss: det här är en sektor med stor potential för vår ekonomi och sysselsättning, och vi måste därför vidta särskilda stimulansåtgärder som att sänka skatten på projekt på nätet, för dagens system - framför allt momssatsen - är otidsenligt och fullständigt orättvist. Företagare, ledare för små och medelstora företag i den kreativa sektorn, måste dessutom få bättre tillgång till finansieringsmöjligheter, för i dag har vi bristfälliga kunskaper och otillräcklig tillgång till bankfinansiering. Detta betänkande innehåller mycket specifika förslag i det avseendet och, Androulla Vassiliou, vi räknar med att både kommissionen och de behöriga nationella och regionala myndigheterna ska ta upp den kastade handsken och börja genomföra detta förslag. Oldřich Vlasák: Herr talman! Den kulturella och den kreativa sektorns ställning ingår i EU:s innovationsstrategi och Europa 2020-strategin och hänger nära samman med åtgärder för ett effektivare utnyttjande av monument, museer och gallerisamlingar, eller stads- och landsbygdsinslag i turism och verksamhet med anknytning därtill. Digitaliseringen av historiskt och kulturellt innehåll erbjuder den huvudsakliga möjligheten i det avseendet. Digitaliseringen bör öka allmänhetens tillgång till material som behövs för studier, inlärning och utbildning, och för att stärka den kulturella identiteten. Satsningar på dessa områden ger nästan garanterad avkastning, inte bara för turismen, som definitivt är ett viktigt inslag i många regionala ekonomier, utan även när det gäller utrikespolitik. Det lönar sig att utveckla en kunskap om de europeiska ländernas djupgående kulturtraditioner, samtidigt som enskilda byar, städer, regioner, medlemsstater och även EU som helhet får stöd i ett globalt sammanhang. Under den nya programplaneringsperioden efter 2013 bör vi därför fortsätta att finansiera kulturprojekt med hjälp av EU:s strukturfonder, stärka vänortsprogrammet för samarbete mellan lokala myndigheter och behålla självständigheten för EU-programmet Kultur för projekt inom det här området. Cecilia Wikström: föredragande av yttrande från utskottet för rättsliga frågor. - Herr talman! Jag vill tacka föredragande Marie-Thérèse Sanchez-Schmid för hennes utmärkta arbete med det här betänkandet. Jag är mycket glad och mycket stolt över att rättsutskottet i total enighet lade fram vårt yttrande och finner det glädjande att huvuddelen av våra synpunkter finns med i ert betänkande. Vi ser fram emot ett brett stöd i kammaren. Vi befinner oss i en tid där den digitala tekniken och internet skapar både stora möjligheter och stora utmaningar för Europas kulturella och kreativa sektorer. Vi måste hålla fast fundamenten för försvaret av den intellektuella äganderätten och samtidigt ta de steg som behövs för att kunna släppa loss potentialen och kreativiteten i den moderna tekniken. Europas kulturskapare, tekniska innovatörer och framförallt Europas medborgare förtjänar en väl fungerande inre marknad, där kreativt innehåll kan flöda fritt och generöst mellan våra gränser och där kulturskaparna är trygga i att de får ersättning för sitt arbete. Jag vill också tacka föredraganden för att ni tagit med rättsutskottets förslag om ökad tillgång på böcker för blinda och synskadade. Jag hoppas att detta ska kunna bidra till att dessa personer i ännu högre utsträckning får uppleva glädjen och styrkan i litteraturen. Det fria ordet måste finnas till för alla. Tack. Talmannen: Därmed har vi hört alla talare från de berörda utskotten, och jag kan inte motstå frestelsen att göra ett påpekande. I sådana här anföranden, som hålls på de enskilda utskottens vägnar, tror jag att talaren måste anstränga sig för att företräda det utskott för vilket han eller hon talar. Vi har hört anföranden i denna debatt som skulle ha varit helt och hållet berättigade om de återspeglat enskilda personers åsikter, men som är alldeles olämpliga när de hålls för ett utskott som jag inte alls tror ansett sig stå bakom de ord vi hört. Jag anser att detta bör tas under övervägande åtminstone av parlamentets presidium, för vi kan inte tillåta att en del av det vi fått höra här i dag sägs för utskott som företräder så många parlamentsledamöter. (Applåder) Marco Scurria: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag, för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), tacka alla föredragande som presenterat betänkanden den här förmiddagen, eftersom jag menar att dessa betänkanden gör det möjligt för oss att lägga grunderna för framtidens EU. Vi talar denna förmiddag om framtidens generationer, från barnen till våra unga, som vi måste visa vägen in i arbetslivet med hjälp av det viktiga flaggskeppsinitiativet Unga på väg. Vi diskuterar denna förmiddag att utvidga unionen till Balkan med kulturens hjälp, och att utveckla den kulturella och den kreativa sektorn. I en tid av djup ekonomisk kris är det viktigt att betona att den enda sektor som inte går med förlust är den kulturella sektorn, vars omsättning faktiskt ökar. Vi vill att kulturen ska spela en roll i EU:s yttre åtgärder och inte bara, William Dartmouth och Werner Kuhn, genom högavlönade tjänstemän utan snarare genom uppbyggnad av en bättre process för fred, stabilitet och förståelse mellan olika kulturer. I dag måste vi dock även försöka stärka våra program för kultur, utbildning och unga. För miljontals européer är program som Erasmus, livslångt lärande, Comenius, Leonardo, Aktiv ungdom och många andra inte bara beteckningar utan en symbol för EU:s existens. För många människor markerar de början till en europeisk anda, första gången de kom i kontakt med kolleger och jämnåriga, vilket verkligen bidrar till att stärka unionen, särskilt nu med det nya ansvar för idrott som EU har tagit på sig till följd av Lissabonfördraget. Vi måste satsa på alla dessa program, men framför allt måste vi tro på dem. Ingen förnekar att det är viktigt med mjölkkvoter, industriinvesteringar och miljöskydd, men det är kulturen som kommer att göra det möjligt för oss att bygga Europa, och det måste vi göra inte med ord utan med program och åtgärder som vi kan och vill omsätta i praktiken. Androulla Vassiliou, de melodier som spelades på den där violinen i Sarajevo som Doris Pack berättade om är bättre i klang med vårt Europa än med en mängd bestämmelser. Det är så Europa byggs, och ibland kanske man till och med måste tänja lite på de där bestämmelserna. Katarína Neveďalová: Herr talman! Det gläder mig mycket att Europaparlamentet slutligen har ägnat en hel förmiddag av sitt plenarsammanträde åt kultur och utbildning. Utbildning är en av nyckelfrågorna i kristider, och vi får inte glömma att utbildade unga är vår framtid. Jag välkomnar kommissionens initiativ Unga på väg och det faktum att man inte har glömt de unga. Satsningar på utbildning är lösningen på EU:s eviga problem, även i åtstramningstider. Jag vill gratulera Europaparlamentets föredragande för Unga på väg, Milan Zver. Jag anser att hans betänkande är utomordentligt, särskilt som det är resultatet av ett helt utskotts arbete, ett utskott med det gemensamma målet att gynna de unga. Ungdomars rörlighet i EU, och i synnerhet underlättandet av denna rörlighet, har betydelse för EU:s identitet och verksamhet med anknytning till EU-medborgarskapet. Som ni alla vet var jag dock mycket kritisk till kommissionens ursprungliga initiativ, och jag vill därför framhålla några punkter som vi har lyckats få med i det här betänkandet. Det är definitivt viktigt att vi inte slutar satsa på program för rörlighet och ungdom, som de nuvarande programmen Erasmus och Leonardo, och verksamhet inom ramen för Aktiv ungdom. Det är definitivt ett av sätten att nå de mål vi har satt upp i vår Europa 2020-strategi. Jag anser också att det är mycket viktigt att stödja livslångt lärande och åtgärder som inte bara riktar sig till unga. Jag vill verkligen betona lika möjligheter för alla, och det gäller inte bara jämställdhet mellan kvinnor och män utan också för funktionshindrade eller på annat sätt missgynnade människor. Det är definitivt väsentligt att erkänna informell utbildning som ett annat mycket viktigt sätt att förbättra färdigheter som unga har användning för längre fram i livet. Dialogen mellan medlemsstater och mellan regioner är också mycket betydelsefull, och det gläder mig att vi har lyckats få med ett antal synpunkter från Regionkommittén och andra organisationer, t.ex. Europeiskt ungdomsforum. Det finns så många att jag skulle kunna fortsätta i inte bara två utan tio minuter, men jag vill avsluta med en mening. Som en av de ursprungliga författarna skulle även jag med glädje stödja Sarajevos initiativ, eftersom det är mycket viktigt att vi visar människorna i den regionen att EU finns där för dem. Hannu Takkula: Herr talman! Det gläder mig att denna förmiddags plenarsammanträde ägnas åt kulturfrågor. Det är mycket viktigt att tala om dem, inte bara en förmiddag utan mer generellt. Men det är bra att vi tar upp de här frågorna. Det är något av en utmaning att bunta ihop alla dessa betänkanden och lämna omdömen om dem, men jag kanske kan framföra några synpunkter. När det gäller Milan Zvers initiativ Unga på väg är det säkert sant att detta rörlighetsprogram har visat sig vara en framgång, och hans betänkande har förtjänsten att det går mycket djupare in på frågan. Jag tror att det kan leda till att många framgångssagor dokumenteras i den europeiska historien och på ungdomsområdet i framtiden. Det är viktigt att se till att vi har Europatäckande utbildningsprogram där unga kan delta, och att mångkulturalismen därigenom stärks. Det är också mycket viktigt att ta hänsyn till vad Mary Honeyball säger i sitt betänkande om förskoleverksamhet. Jag skulle hellre tala om utbildning och omsorg än om inlärning i tidig ålder, eftersom en persons utvecklingsprocess är viktig. Människor måste tillåtas att utvecklas, och utbildning är bara en del av den processen. Att fostra våra barn och ungdomar till bra människor och sansade samhällsmedlemmar är en enorm utmaning. Hemmet spelar givetvis en avgörande roll här, men som helt riktigt påpekas i betänkandet är det även viktigt att se till att de verksamma på förskoleområdet har en roll att spela och att det finns en medlingsprocess, något som barn och unga har ett särskilt behov av i dag. När det gäller Marietje Schaakes betänkande om EU:s yttre åtgärder anser jag att vi behöver en större förståelse för kulturfrågor när vi fastställer utrikespolitiken. Det är mycket viktigt. Det finns många olyckliga exempel på situationer där okunnighet om kulturell bakgrund och kontext har lett till utrikespolitiska misslyckanden, och därför är det oerhört viktigt att göra kulturen till en integrerad del av Europeiska utrikestjänsten. Avslutningsvis vill jag säga att min åsikt när det gäller Sarajevos initiativ, som Doris Pack tog upp i dag, är att det stämmer att beslut om kulturhuvudstäder fattades för fem år sedan, men precis som på vetenskapens område måste ett paradigm alltid kunna ifrågasättas på nytt. Nu är det kanske dags att göra det i just denna fråga, åtminstone i viss mån, och försöka hitta en lösning där en ändring kan göras i fråga om Sarajevo. Jag menar att det skulle kunna ge Europeiska kulturhuvudstadsprogrammet och hela EU ett mervärde. Sammanfattningsvis bör vi titta på hela bilden när det gäller kulturpolitiken och försöka förstå dess betydelse för hela EU. Den inre marknaden och utrikes- och säkerhetspolitiken kommer inte att bestå om de inte grundas på en stark kulturell bas. Kultur är grunden för allt, grunden för framtiden för EU som helhet, och därför är det viktigt att se till att den erkänns, inte bara i BNP-termer utan som ett värde i sig, både för människor och samhällen och, ytterst, för hela EU. Emma McClarkin: Herr talman! På senare år har den akademiska och den politiska världens fokus på kultur och utbildning ökat dramatiskt, och i analyser framhålls ständigt att dessa områden är avgörande inte bara för att främja ekonomisk tillväxt och social sammanhållning utan även för att underlätta ungdomars rörlighet i Europa. I det rådande ekonomiska klimatet, där många medlemsstater inför åtstramningsåtgärder och budgetminskningar för att komma till rätta med underskott, kan dessa områden ofta framstå som försummade, och jag önskar att det inte vore så. Satsningar på utbildning och kultur hjälper medlemsstater att konkurrera på global nivå och förbereder våra unga på morgondagens utmaningar. Dessutom främjas kreativitet, innovation och ömsesidig förståelse. Det är dock just på dessa områden som medlemsstaterna, i stället för EU som helhet, kan agera och vet hur de bäst ska ta itu med de utbildningsutmaningar de står inför. Det är ett antal inslag i de betänkanden vi diskuterat denna förmiddag som bekymrar mig, särskilt inkräktandet på medlemsstaternas subsidiaritet när det gäller utbildningsmål och socialpolitik. Det ligger utanför EU:s behörighet att ålägga medlemsstaterna utbildningsreformer, och vi måste se till att det respekteras. När det gäller kultur kan EU hjälpa medlemsstaterna att få ut så mycket som möjligt av sina politiska prioriteringar genom utbyte av bästa praxis och betoning av viktiga områden, t.ex. inlärning i tidig ålder, minskade skolavhopp och främjande av yrkesutbildning. En annan sak som är central när det gäller att hjälpa våra unga att säkra möjligheter är att tillåta flexibilitet på arbetsmarknaderna så att människor kan lära sig på jobbet. Det godtyckliga bildandet av nya projekt och organisationer för att främja dessa mål strider dock mot den budgetmässiga verklighet vi ser i hela EU. Vi måste vara medvetna om detta sorgliga faktum och försöka göra vad vi kan för den verklighet vi står inför. Ändå tror jag starkt på kulturens makt att säkra ömsesidig förståelse och driva på innovation och ekonomisk tillväxt. Vi har ett överflöd av kultur och kreativitet i Europa som måste främjas och utvecklas. Den kreativa sektorn bidrar i hög grad till EU:s ekonomi och våra kulturella erfarenheter. Vi måste ge den verktyg för att kunna fortsätta sin utveckling och göra de vinster den förtjänar. Det säger sig självt att ju mer vi utbildar våra unga i hela Europa, desto ljusare ser framtiden ut i en utmanande global situation. Oriol Junqueras Vies: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som skuggföredragande för betänkandet om Unga på väg, och mot bakgrund av de olika ändringsförslag som lagts fram till betänkandena om den kulturella och den kreativa sektorn och om tidig inlärning, vill jag göra följande reflexion. Den ekonomiska krisen drabbar unga särskilt hårt. I många regioner i EU är ungdomsarbetslösheten över 40 procent. Därför är det så nödvändigt med en ingående översyn av politiken för att sätta unga i arbete, som i betänkandet om Unga på väg. Jag vill ta upp fyra inslag i betänkandet som jag ser som centrala. För det första anser jag att det är enormt viktigt att främja rörlighet. Det är en oerhört värdefull form av informell utbildning, som främjar kulturutbyte och ger unga de verktyg de behöver för att utvecklas i en global professionell miljö. För det andra är det - och detta hänger nära samman med rörlighet - avgörande att unga lär sig andra europeiska språk, i två syften: för att kunna interagera friktionsfritt i den europeiska miljön och för att bli helt integrerade medlemmar av de samhällen där de lever och arbetar, dvs. för den sociala sammanhållningen. För det tredje vill jag framhålla vikten av strategier för att främja entreprenörskap. Det är definitivt av största vikt att stödja entreprenörsprogram för universitetsstudenter. Här ingår att främja forum där finansiella aktörer och studenter med innovativa idéer kan mötas. Slutligen anser jag att lika möjligheter i fråga om tillträde till universitetsutbildning måste främjas, så att inga europeiska begåvningar går förlorade. Ungdomar måste delta aktivt i ekonomin och utveckla sin fulla potential, för de har också en väsentlig roll att spela om vi ska kunna ta oss ur krisen. Rui Tavares: Herr talman! Eftersom jag bara har två minuter på mig för att tala om fem betänkanden och en muntlig fråga tänker jag begränsa mig till två betänkanden: Marie-Thérèse Sanchez-Schmids betänkande om den kreativa sektorn och min kollega Marietje Schaakes betänkande om de kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder. Det gör jag därför att de tillsammans ger oss mikro- respektive makrosynen på vad EU måste göra för att kunna vända krisen med hjälp av européernas begåvning och fantasi. När det gäller den kreativa sektorn anser jag att det står helt klart att potentialen för den sektorn sannolikt är som mest koncentrerad i Europa. Så ser det redan från början ut i våra tätortsområden, våra städer, som å ena sidan har mycket goda förbindelsemöjligheter och å andra sidan har mycket starka och skiftande kulturpersonligheter och stor mångfald. Vissa av våra tätbefolkade makroregioner har också inslag som den kreativa sektorn behöver för att bli hållbar i sig själv, nämligen intensivt kapital, en koncentration av begåvning och kunskap och ett brett spektrum av redan etablerade företag. Det kan vi se t.ex. i regionen mellan Paris, London och Antwerpen. Så ser det emellertid inte ut i hela Europa. I vissa perifera regioner i Europa finns det nämligen begåvning och historia, och det finns städer som skulle kunna spela en viktig roll för att sätta ny fart på den europeiska ekonomin, men det kan inte åstadkommas utan stöd, på EU-nivå eller medlemsstatsnivå. Därför får vi inte bedra oss själva - innan EU ser om sitt eget ekonomiska hus, t.ex. genom att utfärda obligationer, kan ingenting göras. Här i parlamentet har vi mycket goda idéer, men samtidigt trasar regeringarna sönder euron och omöjliggör en återhämtning. Nu är tiden nästan ute, och när det gäller politiken för EU:s yttre åtgärder vill jag säga att EU har en unik möjlighet att utveckla en helt annan typ av utrikespolitik än medlemsstaternas. I kulturellt hänseende har det här ingenting att göra med att skapa en potentiell och illusorisk europeisk identitet för att sedan exportera den eller sälja den till andra länder. EU skulle i stället kunna inta en bra position för att använda oss av kultur i de yttre åtgärderna i två riktningar, så att vi både undervisar och själva lär oss och på så sätt behåller en givande dialog med andra stora regionala block som Mercosur eller Sydostasiatiska nationers förbund (Asean). På så sätt kan den europeiska demokratin på bästa sätt vara ett föredöme som kommer övriga världen till godo, men det gynnar också EU eftersom vi kommer att kunna lära oss av andra. Giancarlo Scottà: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ge mitt bidrag genom att framhålla behovet av en ny metodologisk ansats, särskilt inom kulturarvssektorn, med koppling till intelligent användning av ny teknik. För att bli medvetna om den enorma förbättringspotential som den nya tekniken kan erbjuda oss, i fråga om både effektivitet och ändamålsenlighet, måste vi överge de gamla arbetssätten. Ny teknik betyder nya arbetsmetoder. Jag har själv sett att intelligent utnyttjande av teknik inom sektorn för skydd av monument gör det möjligt att nå betydande resultat när det gäller både planering och restaureringsarbeten. Dessutom kan vi, som en bieffekt och utan några ytterligare kostnader, få mycket träffsäkra geometriska databaser som kan användas för att övervaka och skydda artefakter vid naturkatastrofer, och även produkter för vetenskaplig utbildning och för att främja artefakter på global nivå och därmed uppfylla kriterier för kulturell förståelse och kulturutbyte. Det viktigaste tycker jag är att vi bidrar till en handlingsplan som syftar till att hjälpa oss att få en ny teknisk medvetenhet, så att nya ekonomiska möjligheter kan skapas för EU. Jag tror särskilt på behovet av att utbilda nya människor och på professionella, unga och högkvalificerade personer som kan anta de utmaningar som den nya globala marknaden innebär. Dimitar Stoyanov: (BG) Herr talman! Jag tänker bara tala om betänkandet om Unga på väg. Jag vill gratulera föredraganden eftersom betänkandet täcker varenda aspekt av denna fråga och denna EU-politik. Jag tänker begränsa mitt anförande till tre frågor. För det första vill jag ställa följande fråga om punkterna 24 och 25 i betänkandet, som handlar om att få barn att fortsätta gå i skolan och att öka deras närvaro i skolan. Jag lade för övrigt alldeles nyligen fram en fråga för skriftligt besvarande till kommissionen. Jag väntar fortfarande på svaret, men jag tar tillfället i akt att nämna detta problem, som jag länge talat om. Många av de östeuropeiska länderna från den senaste utvidgningsomgången står inför problemet att vissa minoritetsgrupper redan följer en praxis som nästan blivit en tradition - barnen hindras från att gå i skolan för att sedan utnyttjas av sina föräldrar. När åtgärder vidtas för att komma till rätta med detta beskrivs de ofta som diskriminerande. Jag vill därför ställa följande fråga: Vem är det närmare bestämt vi diskriminerar? Jag undrar om det är föräldrarna, som utnyttjar sina barn, eller barnen, som på grund av detta går miste om varje möjlighet till integration eftersom de saknar utbildning - ekonomisk integration genom arbete och tillgångar utgör som ni vet grunden för all annan integration. I punkt 27 i betänkandet hänvisas mycket tydligt till ett verkligt problem. En ledande universitetslektor berättade nyligen för mig att han trodde att bulgariska universitet faktiskt inte känner till att det finns ett Erasmusprogram även för lärare. Här behövs ytterligare åtgärder. Slutligen är ungdomsarbetslösheten, som nämns i skälen F och G i betänkandet, ett stort problem. Det problem jag talar om är att unga som söker arbete också redan måste ha fullgjort en praktiktjänstgöringsperiod. Någon som just gått ut skolan eller universitetet har dock inte haft någon möjlighet att skaffa sig sådan arbetslivserfarenhet. Det är ett löjligt och diskriminerande krav som måste granskas noga. Så här ser det ut i både den offentliga och den privata sektorn. En åtgärd som kan vidtas i den offentliga sektorn i det avseendet är att införa strikta regler om att människor som nått pensionsåldern ska gå i pension så att arbetstillfällen frigörs för unga. Alajos Mészáros: (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi måste tacka Marie-Thérèse Sanchez-Schmid för betänkandet. EU-institutionerna har satt som mål att utnyttja de möjligheter som finns inom den kulturella och den kreativa sektorn mer effektivt. Det är en viktig uppgift, för bättre villkor för de sektorerna skulle göra det möjligt för EU att bli globalt marknadsledande på det här området. Kultur bidrar till kampen mot fattigdom och marginalisering och spelar en roll för stärkandet och bevarandet av den gemensamma europeiska andan och kulturarvet. Genom att bana väg för kreativt tänkande och de idéer det leder till kan vi alla göra intellektuella och ekonomiska vinster. Den kulturella och den kreativa sektorn är redan viktiga faktorer som kan motivera och påverka ekonomin, även om de inte alltid befinner sig i en gynnsam situation. Kreativitet kan visserligen inte begränsas, men människors vilja att skapa kan påverkas negativt. Osäkra entreprenörsvillkor och en ogynnsam rättslig ram kan dämpa människors kreativitet. Vi kan med rätta förvänta oss att en EU-strategi ska hjälpa kreativa grupper, som fram till nu varit begränsade, att uttrycka sig på EU-nivå. Samtidigt kan det främja en viss balans i fråga om möjligheter mellan medlemsstaterna, så att vi får se att det finns en sektor med fem miljoner verksamma, som dessutom blir fler i alla medlemsstater. På det här området vill vi ge även små och medelstora företag en viktig roll. I Centraleuropa finns ett avsevärt antal begåvade personer som vill skapa. Frågan är om vi redan i dag kan ge alla den rätta bakgrunden. Svaret är tyvärr nej, men allt fler målinriktade program har inrättats för att förbättra situationen, däribland t.ex. Donaustrategin. Förmiddagens diskussion gäller även ungdom. Kommande generationer måste få fullt stöd från EU när det gäller inlärning på kulturområdet, vidareutbildning och konstnärligt skapande. Vi måste hitta lösningar som gör konstnärligt skapande attraktivt i EU och samtidigt säkra en plats i den internationella konkurrensen. Sammanfattningsvis är det oerhört väsentligt att vi intresserar oss för den kulturella och den kreativa sektorn, och därför måste vi snarast möjligt få till stånd nöjaktiga villkor - för både konstnärer och kreativa själar - som innebär att hänsyn tas till unika egenskaper. Det gäller både rörlighet, immateriella rättigheter och socialt skydd. Knut Fleckenstein: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Med sitt betänkande om de kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder klargör parlamentet sin strävan att också sätta våra avtryck på detta framväxande politikområde. Jag ser inte någon företrädare för utrikestjänsten här i dag, och det visar hur nödvändigt det här betänkandet är - här vill jag uttrycka mig försiktigt. I betänkandet ställs med rätta kravet att kulturella aspekter i framtiden ska spela en viktigare roll i utrikespolitiken och mer systematiskt införlivas i den. För min grupp var det viktigt att efterlysa en konsekvent strategi som effektivare samordnar EU:s befintliga utrikespolitiska program med kulturella inslag, så att den kulturella mångfalden i EU beaktas. Doris Pack har redan tagit upp detta när hon sade att de befintliga strukturerna i medlemsstaterna och mellan dem, t.ex. nätverket för nationella kulturinstitut, Eunic, måste införlivas och att det civila samhället måste ses som en del av EU:s kulturpolitik gentemot omvärlden. EU:s motto ”Förenade i mångfalden” bör också återspeglas i den bild som unionen förmedlar till omvärlden. I det sammanhanget bör vi dessutom bättre utnyttja de nya medierna som en kommunikationsplattform. När vi gör allt det här måste vi se till att konst och kultur inte blir ett självändamål i utrikespolitiken. Det är våra kulturella värden som kännetecknar vår europeiska gemenskap. Därför är det rätt och riktigt att EU:s politik bidrar till att denna kulturella mångfald och identitet sprids även utanför unionen. Jag är säker på att vi kan åstadkomma mycket mer på det här sättet, även i debatten om mänskliga rättigheter och demokrati, än vad vi i många fall uppnår med sabelskrammel, ibland helt utan något att stödja oss på, här i parlamentet. Morten Løkkegaard: (DA) Herr talman, mina damer och herrar! Vi befinner oss mitt i en kamp, vilket även debatten här i dag vittnar om - en kamp mellan de krafter i Europa som vill försvaga det europeiska projektet och de som, mitt i den kris som vi upplever just nu, vill att vi revar seglen och stärker det. Det talas i dag mycket om ekonomin och om integration och utrikespolitik, och det är givetvis också viktigt. Men jag är helt övertygad om att vi, om vi vill bevara det europeiska projektet och, framför allt, om det ska få stöd hos Europas folk, som i dag är skeptiska till hela tanken, måste satsa på kultur och på unga. Därför välkomnar jag naturligtvis varmt debatten här i dag och även de fem betänkanden som vi diskuterar. Jag var skuggföredragande för betänkandet om Unga på väg, och jag vill tacka vår föredragande Milan Zver för hans utmärkta samarbete. Eftersom jag inte hinner gå in på alltför många detaljer tänker jag inrikta mig på bara två aspekter. Den första är frågan om ungas möjligheter att röra sig över gränserna. Jag menar att vi i dessa kristider verkligen måste satsa, både politiskt och ekonomiskt, på att genomföra och stödja denna rörlighet för unga. Därför gläder det mig förstås mycket att en av de saker vi strävar efter är att stärka vad vi kallar den europeiska ramen för kvalifikationer, dvs. det system som gör det möjligt för unga att använda sina intjänade poäng i andra länder. Det är en liten men påtaglig aspekt som det är viktigt att främja så att ungdomar inte upplever svårigheter i det avseendet. För det andra vill jag belysa vad vi kallar resultattavlan för rörlighet, där vi anger vilka hinder för rörlighet som finns i medlemsstaterna. Det här är också något som jag starkt stöder - jag tycker det är en utmärkt idé. Det här är bara två specifika exempel som visar att vi gör framsteg och att det är de små detaljerna som är viktiga. Konkret är det här vi måste arbeta för att förbättra möjligheterna för unga och därmed satsa på våra ungdomar. Till sist vill jag tacka föredraganden för hans samarbete och önska kommissionsledamoten lycka till med den enorma uppgift som jag vet att det är att få de övriga kommissionsledamöterna i kollegiet att bli medvetna om betydelsen av kultur och ungdom. Marek Henryk Migalski: (PL) Herr talman! Jag vill koncentrera mig på de kulturella aspekterna i de yttre åtgärderna och Marietje Schaakes betänkande. Jag vill säga att betänkandet i flera avseenden förtjänar stöd och gratulationer. I punkt 17 fördöms förtryckarregimer som använder sig av censur. I punkt 50 protesteras det mot användning av kulturella argument för att rättfärdiga brott mot de mänskliga rättigheterna - utnyttjandet av just den typen av skenbar mångfald bereder oss svårigheter i kontakterna med exempelvis Kina. Det civila samhällets deltagande uppmuntras i punkt 39, och vikten av demokratiska friheter och grundläggande mänskliga rättigheter betonas. På alla dessa områden förtjänar betänkandet stöd och beröm. Under arbetet i utskottet för kultur och utbildning kunde vi förresten stryka förslaget om att utse en särskild EU-ambassadör för enbart kulturfrågor från betänkandet. Detta är framgångarna. Men tyvärr finns det också frågor som jag skulle kalla problematiska - under mötena i utskottet för kultur och utbildning gjordes olyckligtvis en ändring av den punkt som gick ut på att utse en person som skulle vara ansvarig endast för kulturfrågor och ingenting annat. Det är något som bör uppmärksammas. Den andra saken - i betänkandet efterlyses vidareutbildning för Europeiska utrikestjänstens personal i kulturella och digitala aspekter. I utskottet för kultur och utbildning ville vi inte att detta skulle ge upphov till ökade kostnader på det här området, men tyvärr förkastades det ändringsförslaget. Därför är jag helt enkelt kluven i min syn på det här betänkandet. Malika Benarab-Attou: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! De två betänkandena av Marietje Schaake och Marie-Thérèse Sanchez-Schmid påminner oss om att kultur inte bara tjänar som prydnad utan är resultatet av ett komplext ömsesidigt beroende, vilket innebär att kulturfrågor bör behandlas på ett övergripande sätt och integreras i all EU-politik, den inre såväl som den yttre och den sociala såväl som den ekonomiska. I det avseendet uppmanar jag dig, Androulla Vassiliou, att fortsätta i denna riktning och utveckla samarbetet med de övriga utskotten, med kommissionens övriga avdelningar och med Catherine Ashtons Europeiska utrikestjänst. Jag vill också återkomma till en punkt som inte utvecklats i dessa betänkanden, nämligen rörlighet för konstnärer och kulturarbetare. Det är i själva verket en fråga av stor betydelse för framväxten av ett europeiskt kulturområde. I det här sammanhanget ser jag två aspekter som betydelsefulla. Den första är EU:s och medlemsstaternas spridning av tydlig och begriplig information om gällande bestämmelser och förfaranden. Den andra har redan nämnts och gäller undanröjandet av de lagstiftningsmässiga och administrativa hindren för fri rörlighet i Schengenområdet för de verksamma i den kulturella sektorn, särskilt tredjelandsmedborgare, genom införande av t.ex. gemensamma påskyndade förfaranden i EU för visering för kortare och längre vistelse, och ett enda förfarande för ansökan om arbetstillstånd i unionen. Jag vill rikta en kraftig uppmaning till kommissionen att fortsätta sitt arbete på dessa områden. Mot bakgrund av att den huvudsakligen amerikanska globala huvudfåran på populärkulturens område vinner i inflytande är det slutligen oerhört viktigt att erinra EU och medlemsstaterna om betydelsen av att de skaffar sig verktyg som krävs för att försvara och främja europeiska kulturers och tredjeländers mångfald. EU bör därför omgruppera sig och inte ge upp striden om ”soft power”, eftersom det som står på spel här i dag är respekten för den kulturella mångfalden som ett redskap för dialog och en garanti för fred och stabilitet världen över. Marie-Christine Vergiat: (FR) Herr talman! Jag vill framföra några allmänna synpunkter på alla de debatter vi fått höra denna förmiddag. Utbildnings- och kulturfrågor ges tyvärr inte tillräcklig vikt här i parlamentet. Ändå är de avgörande för vår framtid, Europas framtid och våra ungas framtid. Av EU:s befolkning är 20 procent under 30 år, men arbetslösheten för dem som är under 24 har nu nått nästan 21 procent, och nästan 15 procent av dem mellan 18 och 24 år slutar på vidareutbildning eller högre utbildning innan de fullgjort sitt tredje år och utbildar sig inte vidare. Ännu värre är att nästan 25 procent av alla ungdomar under 15 år har lässvårigheter. De här siffrorna kan vi inte godta, och i och med den ekonomiska nedgången kommer de att förvärras i ett antal medlemsstater. Det betänkande om Unga på väg som lagts fram för oss är i vissa avseenden ett steg i rätt riktning och förmedlar ett antal budskap till kommissionen och medlemsstaterna. Europaparlamentet bekräftar på nytt sin vilja att slippa se vår ungdom offras på åtstramningspolitikens altare runtom i Europa. Låt oss hoppas att det här inte bara är tomma ord! Betänkandet innehåller också en del oroande inslag, särskilt när det vittnar om en önskan att reformera den högre utbildningens läroplaner enbart med utgångspunkt i marknadens krav, utan att man gör sig besväret att slå fast att den högre utbildningen spelar en mer allmän roll för den generella utbildningen av morgondagens medborgare. Vi vet att ju bredare unga människors utbildning är, desto bättre kan de hantera den ovisshet de möter i livet, särskilt i fråga om arbete. Vi kommer snart att ha möjlighet att arbeta med de frågor som omfattas av Bolognaprocessen, och det välkomnar jag. Allt jag vill säga är att vår roll är att lyssna till den tilltagande oron - och det är ett svagt ord - i ett antal stater när det gäller de reformer som genomförs i Bolognaprocessens namn. Vi får inte offra våra unga; här räcker det inte med bara ord. Jag vill också helt kort tacka Mary Honeyball för hennes betänkande och det arbete vi har kunnat utföra i barnomsorgsfrågorna. Jag stöder till fullo riktlinjerna i betänkandet. Däremot kan jag inte ställa mig bakom riktlinjerna i Marie-Thérèse Sanchez-Schmids betänkande om den kulturella sektorn, eftersom de skulle innebära att kulturföremål blev föremål för en kommersiell logik präglad av marknadskrafter. Till sist vill jag framföra mitt uttryckliga stöd för Doris Packs val av Sarajevo som Europeisk kulturhuvudstad. Juozas Imbrasas: (LT) Herr talman! Jag vill säga några ord om initiativet Unga på väg. Det är ett initiativ med ett mycket fint mål - att öka ungdomars utbildning genom rörlighet och underlätta unga människors övergång från utbildning till arbetsmarknaden. Det är särskilt viktigt i dag för unga, som är en av de samhällsgrupper som drabbas hårdast av den globala finanskrisen. Unga måste få stöd vid inträdet på arbetsmarknaden så att de kan säkra sin framtid och dessutom bidra till ekonomisk tillväxt och välstånd. Det är väsentligt att unga människor kan utveckla den kompetens, de färdigheter och den kunskap som krävs för att de aktivt ska kunna bidra till tillväxt och en hållbar framtid för EU under kommande år. Jag menar att vi måste se till att den utbildning de får är förenlig med arbetsmarknadens behov. Det är också viktigt att se till att EU:s unga inte berövas möjligheten att utvecklas och bidra till EU:s välstånd. Rörlighet ger definitivt upphov till vissa problem. Unga som har skaffat en utbildning i en annan medlemsstat blir oftast kvar där för att arbeta. Ett land som Litauen, som står inför en tuff ekonomisk situation, riskerar därför att under en tid bli av med utbildade människor, som är grunden för landets tillväxt, inte bara i ekonomiskt hänseende. Nu är detta visserligen vårt eget interna problem, och vi kommer att lösa det själva. Generellt sett är det utmärkt att vi i dag behandlar en fråga som är mycket viktig för de unga. Róża Gräfin von Thun und Hohenstein: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar, ärade gäster från Thüringen på åhörarläktaren! (EN) Herr talman! Till mina kolleger som är rädda för att utbildade unga ska flytta till en annan stat vill jag säga att civilisationen växer och utvecklas när människor flyttar, och det är inget vi ska vara rädda för. Det händer överallt där människor från olika länder möts och utbyter erfarenheter. Det finns väldigt många exempel på det här i Europa, och det är bra att vi har så mycket att säga om rörlighet. Det är rörligheten som kommer att säkra EU:s fortsatta hälsa och välstånd. I Milan Zvers betänkande fästs uppmärksamheten på ett antal hinder för rörligheten i Europa, och jag vill peka på några av dem. För att anknyta till vad Morten Løkkegaard nämnde helt kort är det verkligen oacceptabelt att unga som studerar eller arbetar utomlands möter svårigheter när de flyttar. Det kan gälla så grundläggande saker som att få tillgång till banktjänster eller få hyra en lägenhet. Dessutom straffas de med roamingavgifter när de försöker ringa hem eller få tillgång till internet för att söka efter grundläggande, nödvändig information. Dataroaming är oerhört kostsamt. Kommissionen har föreslagit att det som ett led i initiativet Unga på väg ska införas en resultattavla för rörlighet. Det kommer att möjliggöra en systematisk övervakning av medlemsstaternas framsteg i arbetet med att undanröja hinder. Resultattavlan bör vara heltäckande och lättfattlig så att den kan fungera som en verklig katalysator för medlemsstaternas försök att undanröja hindren. Det skulle gynna både gamla och unga, studenter och arbetstagare. Jag uppmanar kommissionen att lägga fram ett detaljerat förslag om hur denna resultattavla för rörlighet ska fungera, och jag hoppas att man gör det så snart som möjligt. Avslutningsvis vill jag säga att rörlighet är en horisontell fråga, och jag uppmanar därför mina kolleger i utskottet för inre marknaden och konsumentskydd, och även i andra utskott, att inte förlora rörlighetsdimensionen ur sikte i sitt arbete på alla områden. Silvia Costa: (IT) Herr talman! I ett åldrande Europa som kämpar för att hitta lösningar på framtidens globala utmaningar måste EU och dess medlemsstater ta tillvara denna starka impuls från parlamentet och visa att de kan vara modigare och satsa på kommande generationer när det gäller utbildning och kultur. Dessa fyra betänkanden och förslaget om Sarajevo utgör en uppmaning från parlamentet om att sätta dessa frågor i centrum för Europa 2020-strategin. I betänkandet om den kulturella och den kreativa sektorn framhålls framför allt de ekonomiska vinsterna och vinsterna i fråga om sysselsättning och innovation. Dessa sektorer står redan för nästan 3 procent av EU:s bruttonationalprodukt och sysselsätter 5 miljoner människor - en siffra som stiger till 7 procent om underleverantörer räknas med. Som skuggföredragande för detta betänkande från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet gläder det mig att se att föredraganden Marie-Thérèse Sanchez-Schmid har välkomnat våra ändringsförslag. Vad var det vi föreslog? Först och främst att kulturturism och mode skulle läggas till de åtta sektorer som redan finns med. Vi hoppas också att kommissionen kommer att lägga fram en vitbok om den kulturella och den kreativa sektorn så snart som möjligt, för att stärka denna sektorsövergripande strategi i hela EU och i medlemsstaterna - och jag är säker på att Androulla Vassiliou kommer att se till att det blir av. Att skära ned på medlen till kultur och utbildning i kristider - som mitt land gör med motiveringen att kultur inte är nödvändigt för överlevnad - innebär att man underlåter att satsa på framtiden och på smart tillväxt för alla. Då inser man inte att kultur är livsnödvändigt. I betänkandet påpekas att en europeisk stadga för konstnärer och verksamma inom kreativa yrken bör erkännas officiellt, och att små och medelstora företag inom den kulturella sektorn till fullo bör erkännas som sådana för att få tillgång till kredit och starthjälp, särskilt för unga under 35 år. Vidare utlovas att arbetstillfällen ska skyddas och att särskild utbildning och innovativa finansieringsinstrument ska införas, med tanke på att kapitalet i den kreativa sektorn ofta består av abstrakta värden som ändå är av avgörande betydelse för innovation i alla sektorer. Den EU-omfattande kulturella sektorn måste tas i beaktande i den rättsliga ramen för internationell handel, och definitivt i den europeiska dimensionen och inom kulturdiplomatin, i samband med den inre marknaden, rörlighet ... (Talmannen avbröt talaren.) Liam Aylward: (EN) Herr talman! För att strategier som Unga på väg ska vara effektiva och ge mätbara resultat krävs ett ökat utbildnings- och näringslivssamarbete. Jag håller visserligen med föredraganden om att utbildning inte bara bör säkra anställbarhet utan även uppmuntra till kreativitet, men vi måste gå mot en integrering av utbildnings- och näringslivsmål. Universitetsprogrammen måste i större utsträckning svara mot arbetsmarknadens behov. Unga människor bör ges möjlighet att utan hinder skaffa den erfarenhet, de färdigheter och den kunskap som krävs för framtida arbetsliv och entreprenörskap. Det är framför allt nödvändigt att förbättra ungas möjligheter i fråga om yrkesutbildning för att underlätta deras rörlighet i EU och möjliggöra lärlingsutbildning utomlands, så att de på så sätt kan vidga sin kompetens och öka sin anställbarhet. Rörlighetsprogram och fördelarna med erfarenheten att arbeta och studera utomlands måste vara tillgängliga för alla unga, oavsett vilket slags utbildning de har valt. Unga på väg har potential att bli en framgång, men initiativet måste också omsättas i konkreta åtgärder som gynnar de unga. Kay Swinburne: (EN) Herr talman! I min egen valkrets finns en lång tradition av att kombinera främjandet av det walesiska språket hos den unga generationen med konstnärlig och teknisk fallenhet. Resultatet är animerade program som Sally Mally, Super Ted och Sam Tân. I dag har det förflutna återupplivats genom nya produktioner som Dr Who och Torchwood, så Wales håller snabbt på att bli känt som ett centrum för framstående kultur i form av film- och programproduktion, liksom ett hem för nyare kreativa områden, som den enormt lönsamma spelindustrin. För att detta ska kunna fortsätta är det viktigaste vi måste göra nu att ge det stöd som våra kreativa sektorer behöver för att fortsätta växa. Vi måste inrikta oss på att minska de administrativa hinder som alla småföretag möter och titta på sätt att verkligen få ett mervärde av den gemensamma marknaden genom samarbete i fråga om immateriella rättigheter, ett europeiskt patent och fullt förverkligande av den digitala agendans potential. Naturligtvis måste vi också undanröja motsägelser i gällande EU-lagstiftning, t.ex. när det gäller moms. Vår EU-budget bör användas produktivt för att omvandla den enorma mängden kreativ energi omkring oss till verkligt välståndsskapande företag och åstadkomma hållbara arbetstillfällen och en blomstrande och rik framtid för vårt folk, både i och utanför Wales. Helga Trüpel: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! I själva verket för vi denna förmiddag en debatt om kulturens betydelse på de olika politikområdena - inom utrikespolitiken, den ekonomiska politiken, utbildningspolitiken och socialpolitiken - och vi vet allesammans att vi alla gynnas av att kulturen tas på större allvar. Det demokratiska uppvaknandet i arabländerna skulle inte vara möjligt utan denna kulturbaserade önskan om ett öppnande, om kulturell mångfald, demokrati och pressfrihet. Kreativa sektorer är en viktig del av den ekonomiska politiken. I mitt hemland Tyskland finns det fler arbetstillfällen i den kreativa sektorn än i bilsektorn. Det måste vi ta i beaktande. Det betyder att det här också är en viktig del av Europa 2020-strategin. Min poäng är dock att vi, om vi vill stödja de kreativa sektorerna, måste arbeta framför allt med den digitala utvecklingen. Vi vet att det är just producenter av kreativt innehåll som utgör basen i värdekedjan för kultursektorn. Å ena sidan har vi alltså ett stort intresse av kulturell mångfald, av att stödja kreativa människor och av enkel tillgång till kreativt innehåll på nätet. Men samtidigt vill vi att konstnärer ska få hyggligt betalt, något som inte alltid är fallet i dagens digitala värld. Vi måste därför ändra avtalsrätten för att förbättra våra konstnärers förhandlingsläge. Vi måste utveckla nya sociala modeller för att finna en rättvis balans mellan enkel tillgång för användare och lämplig ersättning till dem som skapar nytt innehåll. Jag har en sista sak att säga. Det skulle ha ett stort symbolvärde och vara en viktig historisk framgång för Europa om Sarajevo valdes till Europeisk kulturhuvudstad 2014. (Talmannen avbröt talaren.) Paul Murphy: (EN) Herr talman! Betänkandet om Unga på väg innehåller en del bra idéer, som kravet att krisen inte får användas som en ursäkt för att dra ned på utgifterna för utbildning. I betänkandet godtas dock Bolognaprocessen, som har stärkt storföretagens järngrepp och bidragit till processen att göra utbildning till en handelsvara. Föredraganden nämnde att universiteten saknar finansiering och menade därför att de bör söka mer finansiering från privata källor. Men lösningen på underfinansiering kan inte vara att bjuda in den privata sektorn, med alla de snedvridande effekter det får för utbildningen, eller att införa avgifter som utestänger hundratusentals runtom i Europa. I stället bör man genom statliga satsningar tillhandahålla kostnadsfri välfinansierad utbildning på alla nivåer. Dessutom är det i många länder, som en följd av de brutala åtstramningarna, praktiskt taget omöjligt för unga att få ett anständigt arbete efter utbildningen. En fjärdedel av Irlands unga är nu arbetslösa, och 1 000 personer emigrerar varje vecka, så för många irländska familjer har begreppet Unga på väg en helt annan betydelse. Arbetslöshetskrisen kan bara lösas med hjälp av massiva statliga investeringar för att åstadkomma anständiga arbeten. Derek Roland Clark: (EN) Herr talman! Samtidigt som ansvarsfulla människor och regeringar håller hårt i slantarna föreslår kommissionen mer utgifter - Unga på väg-kortet, europeiskt färdighetspass, europeisk övervakning av lediga platser - genom Europa -2020-strategin, allt för kulturdiplomatin och för att få ungdomar att resa fast de redan gör det på eget initiativ, världen över med ryggsäckar. Vad ska vi med dyra kampanjer till? När det handlar om att sprida europeisk kultur - ja, gör vad ni kan, för att döma av i vilken riktning det galna EU går finns det snart ingen kvar, bara det meningslösa mantrat ”Förenade i mångfalden”. Förstår ni inte att Europa inte är en enda stat utan en stor och praktfull vävnad av attraktiva, egenartade men matchande kulturinslag, och att slå ihop dem är att reducera dem alla till en grå, formlös massa och därmed förstöra vad ni säger att ni beundrar? Försök inte driva på EU-kulturen. Se till att den italienska, den tyska, den franska, den nederländska, den brittiska och alla övriga kulturer är tillgängliga för alla som vill ha ett smakprov av dem, så kommer resten att gå av sig självt. Marielle Gallo: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sedan digitaliseringen av kulturella och konstnärliga tillgångar inleddes anser jag att frågan är följande: Är det meningen att Europa ska bli ett konsumtionsland för Förenta staterna, och snart för tillväxtekonomierna, eller ska det äntligen vakna upp och avsätta resurser för att utveckla sin potential på informationsområdet, inom kulturen och inom ekonomin? Naturligtvis tror jag starkt på den europeiska kulturens rikedom och mångfald, men jag talar i dag ur ett konkurrenskraftsperspektiv och vill fördöma en dumhet och en absurditet. Dumheten är de kostnadsfria tjänster som vissa drömmer om, tillgång till allt för inget. Om vi fortsätter längs den vägen blir det inga fler investeringar i den här sektorn. Kreatörer och uppfinnare kan inte få skälig ersättning och kommer gradvis att försvinna. I de ekonomiska modeller som vi tänker införa för spridningen av vårt kulturarv på nätet är kostnadsfria tjänster därför uteslutna. Absurditeten är den skatt som tillämpas på immateriella kulturtillgångar. Det finns två aspekter på detta. För det första sker en momssnedvridning beroende på i vilka länder verksamheten är baserad. Amerikanska plattformar omfattas t.ex. av ett moratorium sedan 1998, vilket är skälet till deras oerhörda uppsving. För det andra är momssatserna diskriminerande såtillvida att de bestraffar digitala produkter i förhållande till fysiska. Jag menar att vi måste ta itu med dessa två frågor genom lagstiftning. Maria Badia i Cutchet: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag välkomnar den möjlighet som dagens debatt ger oss, en debatt om fyra betänkanden som vi ska rösta om i slutet av förmiddagens sammanträde. De här betänkandena behandlar enligt min mening frågor som är mycket viktiga när det gäller att hitta lösningar på de centrala problemen i EU. Det handlar om hur vi ska hantera skolavhoppen, ungdomsarbetslösheten, den ekonomiska krisen och migrationsflödena. I det här sammanhanget vill jag till att börja med säga några ord om förskoleverksamhet. Jag anser att det, som Mary Honeyball sade, är en av de frågor som inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Vi vet att det är under den tidiga barndomen som våra kognitiva och känslomässiga förmågor utvecklas som allra mest - varje dag kommer också nya studier som bekräftar det. Studierna visar också att satsningar på de första levnadsåren ger mycket bättre resultat än om insatserna görs senare. Jag menar att vi nu måste koncentrera oss på inlärning i tidig ålder, och inte bara på universitetsutbildning eller yrkesutbildning, som vi tidigare gjort. Ett annat betänkande som jag ser som mycket viktigt är det om Unga på väg, där ett av huvudsyftena är att ta itu med skolavhoppen. Jag anser att denna fråga hänger nära samman med ungdomsarbetslösheten, som är mycket hög i EU. Vi måste hitta lösningar för dessa unga människors framtid - det är de som är EU:s framtid. Avslutningsvis vill jag, när det gäller betänkandet om de kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder, framhålla kulturens betydelse i vår samarbetspolitik. Det är viktigt att få till stånd ökad ömsesidig förståelse med tredjeländer, och i dessa tider av stora omvälvningar söder om våra gränser är det enligt min mening mycket klokt att ta itu med dessa frågor. Marietje Schaake: (EN) Herr talman! ”Om du vill veta var helvetet ligger, fråga konstnären, och om du inte kan hitta konstnären, då vet du att du är i helvetet.” Jag tycker att detta citat av en anonym författare i Sarajevo sammanfattar betydelsen av konst och kultur inte bara för öppna samhällen utan även för våra förbindelser med övriga världen. Bosnien och Hercegovina, med huvudstaden Sarajevo, är ett av de svarta hålen på Europakartan, och skälen till det finns i historien. Nu måste vi emellertid se framåt. Sarajevos folk har sett helvetet på nära håll, särskilt under belägringen av staden, och konsten och kulturen har hjälpt människorna där att överleva. Orkestern repeterade medan staden besköts, och vinterfestivalen med mängder av konst och kultur fortsatte. Sarajevo förtjänar en europeisk vår. Nästa generation lider av sviterna av historien, och som européer har vi ett viktigt ansvar att tillsammans med dem se framåt och inkludera dem i det europeiska perspektivet. Jag stöder helt och hållet Doris Packs initiativ, och jag vill uppmana parlamentet att stödja det och att göra allt vi kan för att ta med Sarajevo som Europeisk kulturhuvudstad. Jag anser att det definitivt är möjligt om vi alla vill det, för det vore mycket tråkigt om våra idéer och vårt sunda förnuft skulle blockeras av byråkrati. Paweł Robert Kowal: (PL) Herr talman! De delar av Marietje Schaakes betänkande där det talas om behovet av att öka rörligheten för unga från europeiska grannländer är mycket viktiga. Å ena sidan anser jag visserligen att EU inte behöver överdriva sin delaktighet i kulturell verksamhet i medlemsstaterna. Men å andra sidan menar jag, med tanke på vad som händer i dag i Tunisien men även mot bakgrund av händelserna i Vitryssland för två månader sedan, att det är viktigt att EU riktar sig till den unga eliten i grannländerna med sitt kulturbudskap och sitt budskap om demokrati och rättsstatsprincipen. Pengar bör anslås för ungdomsutbyten, gemensamma utbildningsprogram, resor, etablering av universitet och stöd till undervisningsprogram. Sådana program finns faktiskt i medlemsstaterna, exempelvis vid centret för Östeuropastudier vid universitetet i Warszawa i Polen. Det bör ses som ett exempel, och det är välkommet att Marietje Schaake leder oss i den riktningen i dag. Utan detta kommer vi inte att kunna åstadkomma någonting. Heinz K. Becker: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar, ärade besökare på åhörarläktaren! Det är en stor ära för mig, som kanske inte längre är någon ungdom men ändå ny ledamot av detta parlament, att få tala här för första gången. Jag vill beteckna flaggskeppsinitiativet Unga på väg, som ingår i Europa 2020-strategin, som ett utmärkt mål för största möjliga förbättring av ungdomars inträde på arbetsmarknaden, med två huvudinriktningar. Vid sidan av utbildning i tidig ålder är det inriktat på att för det första minska skolavhoppen och för det andra öka antalet högskoleexaminerade. EU:s medlemsstater har helt olika förutsättningar, något som i hög grad beror på bakslagen till följd av den ekonomiska krisen och, framför allt, på de strukturella svagheterna i många - nästan alla - medlemsstater på andra områden. Låt mig nämna mitt eget land som exempel: i Österrike är det bara 8,7 procent av eleverna som slutar skolan i förtid, jämfört med EU-genomsnittet på omkring 14 procent. Det skulle definitivt vara en god idé att titta närmare på Österrikes dubbla yrkesutbildningssystem, som stöds av arbetsmarknadens parter. Även Tyskland är mycket framgångsrikt på det här området. Låt oss använda det som riktmärke. Österrike bör dock självt sträva efter att nå ett riktmärke när det gäller det otillräckliga antalet högkvalificerade högskoleexaminerade i landet. Det finns betydligt fler kvalificerade akademiker i andra medlemsstater, och vi bör studera deras system. Vi kan lära oss mycket av varandra på de här områdena. Misslyckandena visar mycket tydligt att insatser behövs - vi måste snabbt och effektivt överbrygga klyftan mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden. Till sist vill jag dock bara framföra mitt uppriktiga tack till Doris Pack och stödja henne genom att säga att valet av Sarajevo som Europeisk kulturhuvudstad inte är ett undantag utan ett måste! Talmannen: Herr Becker! Jag ville inte avbryta dig eftersom jag vet att det är ditt första anförande här i kammaren, och jag vill välkomna dig. Jag hoppas att du i fortsättningen kan hålla dig till den tilldelade tiden, men jag önskar dig under alla omständigheter all framgång i ditt arbete som ledamot här hos oss. Cătălin Sorin Ivan: (RO) Herr talman! Det finns länder i EU som har en nationell arbetslöshet på 20 procent men en ungdomsarbetslöshet på 40 procent. Så ser det ut inte bara i ett land utan i väldigt många länder, där den genomsnittliga ungdomsarbetslösheten är dubbelt så hög som den nationella genomsnittsnivån. När vi talar om europeisk integration eller framtiden för de program och projekt som det gäller här måste alla dessa unga känna sig som européer. Alla dessa unga måste också kunna finna en framtid inom EU:s gränser. Därför är jag av den starka uppfattningen att vi, när vi diskuterar programmet Unga på väg, bör tala mycket mer om att ge unga tillgång till arbete och om framtiden för dessa unga i EU. Enligt min mening är våra lösningar på dessa problem otillräckliga, och vi bör ägna mycket mer uppmärksamhet åt hur medlemsstaterna genomför de projekt och program det gäller. Jag anser att kommissionens roll är att uppmana fler medlemsstater att genomföra dessa program på rätt sätt och tillgodose de ungas behov. Ivo Vajgl: (SL) Herr talman! I en tid då kulturskillnader mellan nationer får byråkrater att stänga gränser - senast var det danskarna - och bygga höga murar, föredrar man att låta konflikter lösas med vapen i stället för med förståelse och medkänsla. I en tid då konstnärliga gärningar håller på att bli engångsprodukter och en viktig inkomstkälla och allsmäktiga globala monopol skapas, som dikterar trender och värderingar, är betänkandet om de kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder och de kulturella aspekterna i EU som helhet mer än välkommet. I betänkandet behandlas på vilka sätt vår gemensamma kulturprofil och de konstnärliga gärningarna i små nationer och EU-medlemsstater i kontakt med andra nationers kulturer kan höja standarden på vår offentliga debatt och till och med göra det lättare för våra diplomater och strateger att finna lösningar på otaliga kriser, hemma och i omvärlden. Nya medier och ny teknik tar ingen hänsyn till gränser och öppnar därför enorma möjligheter. Jag hade gärna sett att några ord i betänkandet ägnats åt böcker, t.ex. tanken att böcker inte bör vara föremål för beskattning. Vi skulle kunna tala om kulturförvaltning eller om att ge ny kraft åt Melina Mercouris gamla idé om en europeisk kulturhuvudstad. Mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! Låt oss ge Sarajevo en chans! Valdemar Tomaševski: (PL) Herr talman! Utbildning i tidig ålder är en av de viktigaste uppgifterna både för föräldrar och för staten. I detta sammanhang är det viktigt och lämpligt att betydelsen av tidig undervisning i regionala språk och minoritetsspråk betonas i resolutionen. Särskilt betydelsefullt är det med undervisning på modersmålet, för man vet att det språk som barn tänker på också är det som de lättast tillgodogör sig kunskap på. Därför är det oacceptabelt att man i skolor för inhemska nationella minoriteter inför undervisning på ett annat språk än modersmålet från det första och det andra året, vilket nyligen beslutades av det litauiska parlamentet. Det obligatoriska införandet av tvåspråkig undervisning uppfattas av de polacker som levt i Litauen i över sju århundraden enbart som diskriminering, som måste upphöra. Anna Záborská: (FR) Herr talman! Det var mycket tråkigt att höra talas om konsekvenserna av jordbävningen i ditt land. (SK) Jag vill berömma Mary Honeyballs arbete med betänkandet om inlärning i tidig ålder. Texten vittnar om den insats som gjorts för att övervinna ideologiska fördomar och hitta en kompromiss tvärsöver det politiska spektrumet. Det är rätt och riktigt, eftersom det handlar om familjen och barns välbefinnande. Föräldrarna har huvudansvaret för att fostra och utbilda sina barn. Det bekräftas också av föredragandens hänvisningar till artiklarna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och FN:s konvention om barnets rättigheter. Föräldrarnas ansvar nämns även i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna - föräldrarna har företrädesrätt när det gäller att välja utbildning för sina barn. Jag delar också uppfattningen att satsningar på utbildning och inlärning i tidig ålder ger avkastning i form av framtida välstånd. Det finns belägg för att barn redan tidigt i livet utvecklar grunderna för ansvarskänsla, förståelse och socialt beteende. I betänkandet betonas också att omsorg om våra unga är det bästa sättet att förebygga ungdomsbrottslighet i framtiden. Jag går närmare in på detta i betänkandet om den europeiska jämställdhetspolitikens och föräldraansvarets bidrag till kampen mot ungdomsbrottslighet. I likhet med föredraganden är jag motståndare till att antalet kvinnor på arbetsmarknaden till varje pris ska ökas på konstlad väg. Många mammor vill ta hand om sina små barn i stället för att ha en formell anställning. Men de är inte fria att välja, eftersom samhället knappast värdesätter kvinnors arbete i hemmet och med att ta hand om barn. Det betänkande som lagts fram innehåller inga förslag om att staterna ska åsätta mammors arbete med att fostra och utbilda barn ett ekonomiskt värde, som åtminstone står i proportion till staternas bidrag till driften av förskolor. Betänkandet som helhet är ett steg i rätt riktning, och den framtida samhällsutvecklingen kommer att tvinga oss att ägna detta ämne större uppmärksamhet. Chrysoula Paliadeli: (EL) Herr talman! Initiativet Unga på väg betonar att förbättra ungdomars rörlighet, framför allt i sysselsättningssyfte. I tider av ekonomisk kris och när värden ifrågasätts kan unga människors rörlighet emellertid inte enbart syfta till att förhindra arbetslöshet. När konservativa trender hotar EU:s enighet - vi har hört en del sådant denna förmiddag - kan ungdomars rörlighet användas som ett viktigt instrument för att stärka den europeiska sammanhållningen. Marknadens behov bör komma i andra hand. Universiteten bör dock bibehålla sitt oberoende och sin offentliga karaktär, och deras kurser bör behålla sin akademiska och forskningsbaserade inriktning. Den högre utbildningen i EU bör inte begränsas till att återge modeller som gav upphov till både krisen och förtroendeförlusten. I stället bör syftet vara att skapa nya normer för social sammanhållning och gemenskap som kan utvecklas i rätt riktning med utgångspunkt i humaniora och ett därpå grundat europeiskt rangordningssystem för universiteten. Sabine Verheyen: (DE) Herr talman, mina damer och herrar, ärade besökare! Europas kulturella mångfald är en viktig tillgång som vi måste bevara och även utveckla i framtiden. För att det ska bli möjligt måste vi ta itu med den digitala tidsålderns utmaningar, inte bara i informations- och kunskapssamhället utan även, framför allt, i den kulturella och den kreativa sektorn. Kulturell mångfald är inte bara ett ideal; det är också en viktig ekonomisk faktor. Den kulturella sektorn sysselsätter omkring fem miljoner människor i EU. Det motsvarar ungefär 2,5 procent av befolkningen. Den kulturella sektorn är en tillväxtsektor som utvecklas snabbare än många andra områden i ekonomin. Informations- och kommunikationsteknikens utveckling drivs av det innehåll som tillhandahålls av den kulturella sektorn i lika hög grad som innehållets beskaffenhet och kvalitet har ändrats och utvecklats med teknikens hjälp. Vi behöver därför en ram för den kulturella och den kreativa sektorn inom vilken de kan utvecklas hållbart mot bakgrund av den digitala ålderns utmaningar. Vi behöver ett modernt, tillgängligt och rättssäkert system där alla kan utvecklas på lika villkor. Den kulturella och den kreativa sektorn är en motor för Europa. Vi måste därför uppmärksamma detta område, även när det handlar om utbildning. Vi måste se till att de unga får kulturella och kreativa färdigheter - även inom ramen för det livslånga lärandet. Men vi måste också förbättra våra kreativa konstnärers företagarkunskaper och ge dem en god mediekompetens på den nya teknikens område. Vi måste skapa en ram som gör det möjligt för de verksamma i den kulturella sektorn att säkra sitt livsuppehälle. Därför måste vi arbeta intensivt med frågor som rör upphovsrätt, social trygghet och immateriella rättigheter, men även med öppen tillgång till information och innehåll, för att säkra den kreativa och den kulturella sektorns fortsatta utveckling i framtidens digitala miljö och för att göra det möjligt för oss att bevara Europas kulturella mångfald och kulturarv som ett av EU:s främsta utmärkande drag. Talmannen: Fru Verheyen! Under ditt anförande gjorde tolkarna tecken till mig att de inte hann med. Jag avbröt dig inte eftersom det kändes svårt att göra det, och jag ber tolkarna om ursäkt för det. Jag vill meddela ledamöterna att systemet håller på att ändras, så i stället för att en varningslampa tänds hos talmannen kommer den att tändas hos var och en av er när ni talar. På så sätt kan ni direkt se att tolkarna inte hinner med. Barbara Matera: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! ”Livet är vackert, min kära. Du tittar ut på världen och den är redan din.” Dessa första rader i en enkel dikt visar hur storslaget livet är och påminner oss om att vi är ansvariga för den värld vi bygger för våra barn. I det betänkande som lagts fram ger Mary Honeyball oss en läglig påminnelse om att våra barns framtid formas från deras första levnadsår - år då institutioner måste ta på sig en nyckelroll om vi vill att våra barn ska växa upp som vi önskar. Jag håller med om allt som sägs i betänkandet. Det är viktigt att medlemsstaterna och unionen tar på sig ansvaret för åtgärder för att stödja barns inlärning i tidiga år, men de måste göra anspråk på en roll som inte bara kan delegeras till föräldrarna eller de verksamma inom utbildningssektorn. Som jag alltid hävdar vid mötena i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män kommer barn till fattiga föräldrar att växa upp i fattigdom. Barn har rätt att få hjälp och tjänster från medlemsstaterna och unionen. Om vi ska komma till rätta med fattigdom, social utestängning och analfabetism måste vi stödja våra barn från det att de tar sina första steg. Vi måste därför satsa på omsorg och utbildning från den tidigaste barndomen och övervaka de tjänster som tillhandahålls och tjänsteleverantörernas kompetens. Alla barn måste få tillgång till utbildning, oavsett social bakgrund, och vi måste se till att denna möjlighet också finns för barn till asylsökande, flyktingar och alla som har tillstånd att vistas i unionen, även om det bara är tillfälligt. Mary Honeyball betonar forskning och utbyte av bästa praxis, förnuftigt utnyttjande av strukturfonder och program som Comenius och, slutligen, vikten av att staterna kräver tillbaka sin väsentliga roll under de första åren av barns utbildning, så att målen i fråga om smart och hållbar tillväxt för alla kan uppnås. Olga Sehnalová: (CS) Herr talman! Betänkandet om inlärning i tidig ålder är inte och får inte vara ett försök att få till en enhetlig lösning i denna högst individuella fråga. Däremot ser jag det som ett viktigt bidrag till debatten om gemensamma europeiska mål och värderingar i förskoleutbildningen. Forskningen på det här området betonar den väsentliga roll som förskoleverksamhet har för barns sunda utveckling och för deras fortsatta integration i samhället. Förskoleutbildning tycks ha en positiv effekt även på barnets fortsatta utbildning, och satsningar på inlärning i tidig ålder i vidaste bemärkelse verkar vara effektivare än insatser längre fram. Det ligger därför i vårt intresse att stödja denna typ av utbildning, också för att uppnå bl.a. målen för Europa 2020-strategin och för att öka antalet medborgare med högkvalitativ universitetsutbildning, samtidigt som antalet människor som inte slutför sina studier minskar. Förskoleverksamhet av hög kvalitet kan föra oss mycket närmare dessa mål, kanske i högre grad än vi för tillfället vill medge. Roberta Angelilli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka Mary Honeyball för hennes arbete. Tillgång till utbildning och stödstrukturer för alla barn under de första barndomsåren måste bli en rättighet för föräldrar, särskilt mammor, men även och framför allt för barnen själva, för på så sätt får deras utbildning en solid grund, de får stöd i sin sociala integration och personliga utveckling och bättre möjligheter att hitta ett arbete när de väl blir vuxna. Mer generellt - och som andra ledamöter erinrat om - påpekas i kommissionens meddelande om en EU-strategi för barnets rättigheter att det 2009 var mer än sex miljoner unga som hoppade av skolsystemet sedan de med nöd och näppe avslutat högstadiet, och av dessa var det 17,4 procent som inte gick längre än grundskolans sex första år. Det här är oroande siffror som ger anledning att tro att skol- och utbildningssystemet ofta försummas och att de satsningar som behövs inte görs. Satsningar på utbildningens kvalitet, redan från de första levnadsåren, utgör inte bara en nödvändig utgångspunkt för ett barns kognitiva, sensoriska och motoriska utveckling, utan är också en förutsättning för att det ska vara möjligt att bygga ett inkluderande samhälle som erbjuder rika möjligheter för framtida generationer. Förbättringarna när det gäller förskolornas kvalitet och antal och strukturerna för de första levnadsåren - i enlighet med de mål som anges i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona - gör det dessutom möjligt för alla föräldrar att hitta en balans mellan privatliv och arbete. Tyvärr visar dock statistiken att många medlemsstater fortfarande har långt kvar innan de når dessa mål. Nessa Childers: (EN) Herr talman! Unga på väg innefattar många lovande initiativ. Här ingår framför allt planerna på ett europeiskt studielån, EU-garantin för ungdomar, för att se till att unga befinner sig i antingen yrkesutbildning eller sysselsättning inom fyra månader efter det att de slutat skolan, och den nyligen tillkännagivna planen Youth@work, som syftar till att skapa kontakter mellan ungdomar och företag. Jag känner mig dock tvingad att säga ett varningens ord. EU-länderna nådde 2010 upp till bara ett av de fem riktmärken som fastställts för utbildning, och det bådar inte gott för Europa 2020. Om Unga på väg ska bli en större framgång måste genomförandet och framstegen övervakas närmare på fältet och av parlamentsledamöterna i våra valkretsar. Piotr Borys: (PL) Herr talman! Dagens diskussion är en av de viktigaste och mest betydelsefulla diskussioner som kommer att hållas i Europaparlamentet. Den gäller hela utbildnings- och kultursektorn och därmed den grund som på permanent basis håller vårt stora europeiska hus uppe. Vi måste komma ihåg det och fästa oerhörd vikt vid denna diskussion. Vi måste också tänka på att allt inte har getts oss för evigt. Vi måste vara medvetna om att det här enorma europeiska huset för att vara starkt måste ha en stadig grund och kunna stå emot nya kriser och kanske stora förändringar som inte kan uteslutas och kanske väntar på oss. Jag vill därför tacka alla föredragande för dessa utmärkta betänkanden, framför allt både Milan Zver och Mary Honeyball, för det här är första gången vi tar ett helhetsgrepp på utbildning. Vi vill ge alla våra barn utomordentliga och vittomfattande förmågor, från de första åren tills de befinner sig i eftergymnasial utbildning. Om vi vill att det europeiska samhället ska vara rörligt och att ungdomar ska vara öppna, lyhörda och kompetenta måste vi nu ta vårt ansvar för hela utbildningsområdet. De indikatorer vi har för närvarande är oroväckande svaga. En tredjedel av EU-medborgarna har inga yrkeskvalifikationer. När det gäller den kulturella aspekten vill jag tacka kommissionsledamoten för beskedet om att Europeiska utrikestjänsten ska ha ambassadörer och kulturattachéer i världens alla länder. Jag vill tacka Marie-Thérèse Sanchez-Schmid, för stöd till kultur betyder först och främst stöd till kulturrelaterad affärsverksamhet, men framför allt handlar det om stöd för kulturens inre aspekt. Det är skälet till att kulturföretag måste få administrativt stöd och behöver minskad byråkrati i de administrativa systemen, men de behöver också hjälp med att skaffa kapital, som även kan utgöras av EU-medel. Det här är en gemensam uppgift för oss, och jag vill därför avslutningsvis be kommissionsledamoten att ge rådet, som inte är företrätt här i dag, en redogörelse för denna seriösa och viktiga diskussion, så att dessa viktiga uppgifter för EU kommer att kunna diskuteras även i det forumet. Monika Smolková: (SK) Herr talman! Som skuggföredragande från utskottet för regional utveckling för betänkandet om ”Att ta tillvara potentialen i den kulturella och den kreativa sektorn” anser jag att det är viktigt att den kulturella och den kreativa sektorn har erkänts som instrument för lokal och regional utveckling. Många regioner ligger fortfarande efter, bl.a. på grund av finanskrisen, och kulturella och kreativa projekt kan definitivt bidra till att skapa arbetstillfällen och göra dessa regioner konkurrenskraftiga. Det är viktigt att medlemsstater, regioner och lokala myndigheter på bästa möjliga sätt utnyttjar EU-program till stöd för kultur och kreativitet, politisk sammanhållning, strukturpolitik och annat. Fastställandet av finansieringsmöjligheterna är viktigt för den kulturella och den kreativa sektorn. Finansiering är det största tillväxthindret för många företag. Därför är det också viktigt att få in privat kapital och offentlig-privata partnerskap i den kulturella och den kreativa sektorn, som föredraganden föreslår, och att betona vikten av sponsring. Jag stöder resolutionsförslaget. Seán Kelly: (GA) Herr talman! Det är mycket positivt att vi diskuterar denna viktiga fråga den här förmiddagen, och det visar hur allvarligt vi ser på kultur- och utbildningsfrågor. (EN) Kultur och utbildning har ett egenvärde i sig. Båda har en oerhört viktig roll att spela i skapandet av ett enat Europa och i utvecklingen av våra ekonomier när vi går framåt. De initiativ vi diskuterar här denna förmiddag skulle kunna bidra till det. Unga på väg är ett fantastiskt initiativ. Många har redan gynnats av det och kommer att göra det i framtiden, men en sak som är väsentlig är ömsesidigt erkännande av kvalifikationer och examensbevis i alla medlemsstater. Det skulle underlätta större rörlighet men även höja standarden i var och en av institutionerna. Jag måste också säga - mea culpa - att jag var sen att bli omvänd när det gäller förskoleverksamhet. I likhet med många andra såg jag det främst som en barnpassningstjänst, men nu vet jag att det är den bästa investeringen och att det ger den bästa avkastningen på utbildningsinvesteringar som man får på någon nivå. Det återspeglar definitivt det gamla irländska talesättet ”väl börjat är hälften gjort”, och det kan ske i den tidiga barndomen. Jag vill även betona vikten av immateriella rättigheter, särskilt för skådespelare. Många av dem lever på existensminimum och förtjänar att kunna dra fördel av sin begåvning, och det kan definitivt bli möjligt om man skyddar de immateriella rättigheterna på nätet och i andra sammanhang. Jag vill också ta på mig sportkepsen och säga att även idrott är en mycket viktig del av kultur och utbildning. Jag har efterlyst en inhemsk idrottsfestival i Europa. Det skulle vara ett sätt att i hög grad bidra till idrotten som en del av vår kultur. Till sist vill jag berätta att jag besökte Mannheim förra året. Där fanns, under ett och samma tak, en musikskola där man sysslade med produktion, framförande, utbildning, instrumentbygge osv. Det är något som man skulle kunna ta efter på andra håll. Enrique Guerrero Salom: (ES) Herr talman! Även jag vill uttrycka mitt stöd för invånarna i Lorca i Spanien, som drabbats av denna naturkatastrof. Det är en trakt som visat sitt stöd många gånger och kommer att uppskatta det stöd som Europaparlamentet visar i dag. Fru kommissionsledamot! Kommissionens tidigare ordförande Jacques Delors sade 1989 att utbildning och kultur borde utgöra Europas själ. Vi vet nu att det inte bara är själen utan även Europas hjärta och muskler. Utan lika möjligheter, som innebär bättre utsikter för alla barn och alla unga européer, utan social sammanhållning, som möjliggör utbildning, utan förmågan att konkurrera, som bidrar till kunskapsspridning bland alla medborgare, blir EU svagt. Men med allt det och dessutom kultur kommer unionen att få den plats den förtjänar i världen. Emine Bozkurt: (EN) Herr talman! Det kommer 2014 att vara 100 år sedan ärkehertig Franz Ferdinand mördades, vilket ledde till att första världskriget utbröt. Det var också i Bosnien och Hercegovina som vi hade ett blodigt krig i Europa på 1990-talet. Det är viktigt att högtidlighålla dessa tragiska händelser, som ledde till så många döda, så mycket lidande, splittring och skräck, men det är ännu viktigare att högtidlighålla och fira den europeiska enigheten och freden i dag. Sarajevo är en stad som, trots allt som hänt, har behållit sin mångkulturella anda och styrka. För att uppmärksamma det vore det en stark symbolisk gest att utse Sarajevo till Europeisk kulturhuvudstad 2014, som ett sätt att på nytt bekräfta EU:s budskap om fred och stabilitet. Det är synd att låta detta historiska tillfälle gå förlorat genom att hänvisa till reglerna. Det är bara när vi tar itu med vårt förflutna, när vi erkänner historien och ser den i ögonen, som vi kan vara öppna för framtiden, så jag vill vädja om att Sarajevo ges denna möjlighet. Kinga Göncz: (HU) Herr talman! För ett åldrande Europa är det viktigt att alla unga utnyttjar sina förmågor till fullo och lyckas på arbetsmarknaden längre fram. Det kräver en utbildning som, redan under den tidiga barndomen, syftar till att balansera skillnaderna i fråga om möjligheter. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att ge varje ung person utbildning, yrkesutbildning och anställningsfördelar, oavsett ekonomisk situation, social och etnisk bakgrund, funktionshinder eller kanske andra hälsoproblem. 2020-strategin syftar till att öka nivån för eftergymnasial utbildning till 40 procent och minska andelen unga som slutar skolan i förtid till 10 procent. För att det målet ska kunna nås måste varje medlemsstat gå i den riktningen. På vissa håll ser vi i dag helt motsatta tendenser: en sänkning av åldersgränsen för obligatorisk utbildning och en minskning av antalet platser i statsfinansierad högre utbildning. EU:s hållbara tillväxt och innovativa förmåga i framtiden kan säkras endast om alla bidrar med sina insatser och alla länder går åt samma håll. Francisco José Millán Mon: (ES) Herr talman! Även jag vill givetvis uttrycka mitt stöd för invånarna i Lorca. I denna debatt om utbildning vill jag på nytt nämna något viktigt: behovet av att låta ett särskilt ämne som rör EU:s historia, mål och verksamhet ingå i sekundärutbildningen. Jag har redan talat om denna fråga i plenum under förra valperioden, efter misslyckandet i folkomröstningen om konstitutionsfördraget. I punkt 13 i Løkkegaardbetänkandet om journalistik och nya medier, som godkändes i september förra året, stöddes lyckligtvis införandet av ett sådant ämne. Jag lade själv fram ett ändringsförslag med den innebörden. Nyligen beslutade den regionala regeringen i Valencia i Spanien att införa ett ämne nästa läsår. Det är ett initiativ som andra regioner och länder bör ta efter. Jag förstår att kommissionen givetvis stöder och välkomnar initiativ av detta slag. Vi värderar och uppskattar bara ... (Talmannen avbröt talaren.) Wojciech Michał Olejniczak: (PL) Herr talman! Unga på väg är ett av de viktigaste initiativen i Europa 2020-strategin. Vi måste främja ekonomisk tillväxt baserad på modern teknik, som bara kan skapas av utbildade människor. Vi måste ge barn och unga det rätta stödet. Undervisning i främmande språk, idrott och kulturverksamhet, frivilligarbete och ungdomsutbyten - det är program som bör vara tillgängliga för barn och unga i EU:s alla regioner. Vi måste se till att höja utbildningsstandarderna och minska olikheterna på alla utbildningsnivåer, från förskolan till universitetet, i alla EU:s regioner. Enligt professor Jacek Kochanowicz är bristande samarbetsförmåga ett av de största problemen för utvecklingen i Polen och EU - det måste vi också ändra på. Mänskligt kapital har sin grund i utbildning, och socialt kapital har sin grund i förtroende mellan människor. Satsningar på utbildnings- och kulturprogram ... (Talmannen avbröt talaren.) João Ferreira: (PT) Herr talman! Först och främst måste vi titta på bakgrunden till denna debatt. De vackra ord vi får höra här om betydelsen av kultur och utbildning måste jämföras med verkligheten. Den obestridliga verkligheten är en kraftig nedmontering på dessa områden - ett återtåg från statens sida som hotar dess sociala roll och leder till ökade olikheter i fråga om tillgång till utbildning, kunskap och kultur. Resultatet blir att de sociala orättvisorna mångdubblas och fördjupas. Verkligheten i medlemsstater som Portugal är att tusentals skolor stängs och tusentals lärare saknar arbete eller ett tryggt arbete och att det statliga systemet för högre utbildning är kroniskt underfinansierat medan kostnaderna för att utnyttja det ökar. Verkligheten är att kulturbudgetar skärs ned till orimligt låga nivåer. Vi får därför inte bortse från att det faktiskt behövs brådskande investeringar, särskilt om den skamliga och obskyra åtgärdsplan som upprättats av Internationella valutafonden (IMF), Europeiska centralbanken (ECB) och kommissionen genomförs. Nikolaos Salavrakos: (EL) Herr talman! Jag vill uttrycka min medkänsla med dina landsmän - vi ser Spanien som en vän och sympatiserar med er när något händer där. Betänkandet om Unga på väg är ett av de viktigaste initiativen i Europa 2020-strategin när det gäller att främja och förbättra möjligheterna till utbildning för unga och hjälpa dem med övergången från utbildning till arbetsmarknad. Utbildning, livslångt lärande, innovation och kultur leder definitivt till framsteg. Det finns ett grekiskt ordspråk som säger att det är huvuden som gör kapital, inte tvärtom. Därför måste vi fastställa, lyfta fram och utveckla våra ungas färdigheter och förmågor, och det kan vi göra om vi ser till att de kan hitta arbeten som motsvarar deras kvalifikationer och kompetens. (Talmannen avbröt talaren.) Andrew Henry William Brons: (EN) Herr talman! Dessa betänkanden är i bästa fall fulla av paradoxer och i sämsta fall fulla av hyckleri. Det talas om mångfald samtidigt som utrotningen av mångfalden mellan nationer välkomnas. I medlemsstaterna vill man främja mångfald i form av kulturen hos dem som kommit dit på senare tid, som inte på något sätt är européer. I takt med att befolkningarna förändras kommer även deras kulturer att göra det. Inhemska kulturer kommer att trängas undan och gå förlorade. Man talar om yttrandefrihet men är bara övertygande när man uttrycker sin intolerans gentemot dem vars åsikter man inte delar. Man vill bara främja de kulturella värden som man gillar - de som är förenliga med så kallade europeiska värden. I den politiska världen såg vi i tisdags vilken inställning parlamentet har till yttrandefrihet när man röstade för att överlämna en parlamentsledamot till en skenrättegång i Frankrike för ett tankebrott, utan att han ens fick möjlighet att försvara sig. Damien Abad: (FR) Herr talman! Den rådande situationen för Europas unga är som ni vet mycket oroande, eftersom fem miljoner unga saknar arbete. I dag är jag mycket glad över kommissionens ambition att demokratisera de ungas möjligheter i Europa. Jag menar dock att vi måste gå längre än programmet Unga på väg och, framför allt, undvika fällan att vilja se alla unga på universitetet. Vi måste vända oss till alla grupper av unga, även de som står längst från EU och särskilt, givetvis, lärlingar. Jag anser därför att vi snarast bör införa ett verkligt rörlighetsprogram för dessa målgrupper, vid sidan av Leonardo. Jag menar att namnet Erasmus och det det står för bör användas för alla program i en mängd olika former, särskilt för lärlingar, så att vi har de ambitioner som krävs för att nå våra mål. Den andra frågan är den om finansiering. Vi måste sätta in resurserna, för som många av er har påpekat bör ungdom och utbildning vara högsta prioritet för EU:s framtid. Luís Paulo Alves: (PT) Herr talman! Det här är en möjlighet till ett särskilt åtagande för ungdomars sociala rörlighet och ett beslutsamt åtagande om utbildning för en generation med en öppen syn på världen - en begåvad generation som med sitt globala synsätt och tänkande kan bidra till regionernas utveckling och Europas framsteg. Om alla unga européer får studera, praktisera eller arbeta i ett annat land kommer de nämligen inte bara att öka sin kompetens och bli mer självständiga och klarsynta, utan kontakten och erfarenhetsutbytet med andra unga européer kommer också framför allt att ge dem ett enormt mervärde. Europa behöver mer än någonsin en generation européer som känner och litar på varandra, och som känner och litar på Europa, för att projektet ska gå framåt. Vi måste därför se till att alla från Fajã Grande på Azorerna, Europas västligaste punkt, kan delta. Vi måste se till att ingen lämnas utanför av ekonomiska skäl. Jaroslav Paška: (SK) Herr talman! I betänkandet om inlärning i tidig ålder nämns arbetslivserfarenhet när det gäller utbildning för barn från fattiga familjer. Bland dessa nämner föredraganden barn från romska familjer, som har mycket dålig tillgång till inlärning i tidig ålder, som den främsta riskgruppen. Det är därför mycket viktigt att medlemsstaterna skapar särskilda förutsättningar för tillgång till inlärning i tidig ålder för barn vars familjer av olika skäl inte ger dem det material och det familjestöd som skulle göra det möjligt för dem att delta i det reguljära utbildningssystemet utan några större svårigheter. Särskild omsorg för barn från riskgrupper måste dock tillhandahållas på ett mycket lyhört sätt för att undvika att dessa barn eller familjer stigmatiseras, vilket skulle kunna öka risken för att de drabbas av social utestängning. Vi måste därför systematiskt ändra och förbättra de särskilda omsorgsmekanismerna för dessa barn, så att vi framgångsrikt kan integrera så många barn som möjligt från riskgrupper i vårt samhälle. Franz Obermayr: (DE) Herr talman! De första tre åren i ett barns liv är avgörande för hjärnans utveckling och språkinlärningen. Utan ett visst språktillägnande är vidare inlärning knappast möjlig, eftersom brister på det språkliga området blir mycket svåra att åtgärda när barnet blir äldre. I betänkandet noteras att de flesta invandrarbarn i EU utbildas utan tillräckliga språkliga kunskaper. Samtidigt slår man fast att invandrarfamiljer och minoriteter som romerna i mycket mindre utsträckning än andra familjer utnyttjar den förskoleundervisning som erbjuds. Det är inte godtagbart att nivån i våra skolor fortsätter att sjunka alltmer därför att så många barn helt enkelt inte förstår undervisningen. Med andra ord måste alla barn - invandrarbarn och andra - när de börjar skolan behärska det nationella språket tillräckligt för att kunna följa med i undervisningen. Joanna Katarzyna Skrzydlewska: (PL) Herr talman! Arbetet med att upprätta en europeisk ram för inlärning i tidig ålder, med utgångspunkt i gemensamma mål och värderingar, leder oss i rätt riktning för harmoniseringen av våra utbildningssystem. I samband med genomförandet av 2020-strategin är det oerhört viktigt att betona betydelsen av de första levnadsåren för en människas fortsatta utveckling, och att framhålla den potential som den tidiga barndomen bär med sig. Jag anser att det ämne vi diskuterar är av enorm betydelse i dagens situation. En ny lag om omsorgsformer för barn upp till tre års ålder trädde i kraft i mitt land förra månaden. Genom den nya lagen utvidgas barnomsorgsmöjligheterna, och flera nya omsorgsformer införs: barnklubbar, dagbarnvårdare, formella barnskötare och arbetsplatsdaghem. Dessa förändringar är avsedda att skapa gynnsamma villkor för barns utveckling. Tack vare de många olika utbildningsmöjligheterna kan denna utveckling stödjas och stimuleras på alla områden, samtidigt som barnets egen naturliga potential tas tillvara. Arbetsplatsdaghem kommer att göra det lättare för föräldrar att återvända till arbetsmarknaden efter ett längre avbrott. (Talmannen avbröt talaren.) Evelyn Regner: (EN) Herr talman! När vi talar om Unga på väg talar vi om pengar, men först och främst talar vi om framtiden. Innovation, kreativitet och anställbarhet är ämnen som verkligen är viktiga för oss alla i EU. Det är bra att kommissionen har lyft fram det kritiska ögonblick som inträdet på arbetsmarknaden utgör, och det är precis vad jag också vill betona. Unga ställs inför den sorgliga verkligheten med de dåliga arbetsförhållanden som präglar praktiktjänstgöring i dag - det kan till och med handla om utnyttjande. Och självklart undrar många som är på väg in på arbetsmarknaden om de verkligen behövs när arbetslösheten är så hög. Det är faktiskt ett ämne som betyder oerhört mycket för mig just nu, så jag vill uppmana kommissionsledamoten att hålla kursen och även betona framtiden, att upprätta något slags stadga för praktiktjänstgöring med regler mot utnyttjande ... (Talmannen avbröt talaren.) Androulla Vassiliou: Herr talman! Till att börja med vill jag uttrycka kommissionens medkänsla och solidaritet med människorna i Lorca och dess omgivningar. Som barn var jag med om en mycket kraftig jordbävning i min hemstad, och jag vet vilken fasansfull upplevelse det är. Som européer bör vi inte vara nöjda med hur det europeiska utbildningssystemet ser ut. Vi kan inte godta att en av sju unga slutar skolan utan de färdigheter och kvalifikationer som behövs för att hitta arbete och få ett meningsfullt liv. Jag accepterar inte heller att ett av fem barn inte kan läsa ordentligt. Vi måste verkligen ägna våra utbildningssystem vår fulla uppmärksamhet. Vi måste stärka dem genom att stärka våra rörlighetsprogram, för genom rörlighet får barn, studenter, arbetstagare och volontärer övergripande färdigheter som de inte kan få genom formell utbildning. Jag anser att det är mycket kortsynt att skära ned våra utbildningsbudgetar. Återigen vädjar jag till medlemsstaterna och regeringarna att inte göra det, särskilt under kristider, för det kommer att få mycket negativa återverkningar i framtiden. Vi måste samarbeta för att se till att anslagen till utbildning och rörlighet i nästa fleråriga budgetram blir högre än i dag, för det är vad vi behöver för att ta oss ur krisen och ge vårt folk mening. En ledamot nämnde subsidiariteten. Jag kan försäkra er om att vi i all vår politik och alla våra rekommendationer i fråga om utbildning och kultur tar full hänsyn till och följer subsidiaritetsbestämmelserna. Vi kommenderar inte medlemsstaterna utan utfärdar bara rekommendationer. Vi ger dem en plattform där de kan arbeta tillsammans för att utbyta bra metoder och lära av varandra. Den kulturella och den kreativa sektorn är, som många av er sagt, viktiga som drivkrafter för utveckling och skapande av sysselsättning. Men låt oss också minnas att dessa kreativa och kulturella sektorer har ett värde i sig själva. Kreativitet och kultur är värden för EU, som vi har stärkt och måste bevara. När vi analyserat de synpunkter vi fått i denna fråga från alla intressenter, och efter det offentliga samrådet med intressenterna, kommer vi att lägga fram rekommendationer om hur vi bör stärka och stödja den kulturella och den kreativa sektorn så att de kan utvecklas och ge de resultat vi förväntar oss. När det gäller kulturens yttre aspekter - kulturen i våra yttre förbindelser - anser jag att vi har ett ansvar att göra detta. Vi får inte glömma att vi alla har undertecknat och antagit Unescokonventionen om kulturell mångfald. Vi måste samarbeta med alla länder som har undertecknat konventionen för att se till att den genomförs. Jag vill betona att sådana kulturutbyten med omvärlden kommer att gynna inte bara dem utan även oss, för vi berikar vår kultur, våra kunskaper och våra värderingar i världen. Slutligen har jag noterat det starka stöd ni alla uttryckt för att Sarajevo ska utses till kulturhuvudstad 2014. Milan Zver: Herr talman! Tack för att du har lett den här debatten med så mycket demokrati och generositet att många av mina ledamotskolleger kunnat delta. Debatten har framför allt hållit hög kvalitet och lyft fram följande: vi vill stärka och bevara dagens rörlighetsprogram som ingår i programmen för livslångt lärande och programmet Unga på väg. Vårt budskap till medlemsstaterna är att de bör ägna mer uppmärksamhet åt, och även satsa mer pengar på, ungdomspolitik som spänner över flera sektorer. Vi vill också att denna debatt ska ge ytterligare en behållning: vi vill att medlemsstaterna ska fortsätta att reformera sina utbildningssystem och sin socialpolitik, liksom sina marknader och liknande. Jag vill besvara en invändning som dök upp under debatten. I samband med Unga på väg finns inte något starkt marknadsfokus. I själva verket ville vi undvika den frågan helt och hållet, men vi har på flera ställen betonat att utbildningssystemen måste anpassas till samhällets och ekonomins behov, och att denna stora klyfta, denna stora lucka, bör minskas så mycket som möjligt. Unga måste ges möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden med så få hinder som möjligt. Intressant nog är det just vad ungdomsorganisationerna påpekade under utarbetandet av betänkandet. Avslutningsvis vill jag kort framhålla följande: vi måste utnyttja all denna positiva energi som vi har här i Europaparlamentet, den europeiska demokratins tempel, och i kommissionen, och vi måste göra allt för att se till att det här betänkandet inte bara blir en död bokstav. Mary Honeyball: Herr talman! Jag vill tacka alla för vårt hjälpsamma och konstruktiva sätt att hålla denna debatt i dag. En överväldigande majoritet av er, med bara ett par anmärkningsvärda undantag, har uttryckt ert starka stöd för mitt betänkande om inlärning i tidig ålder och de övriga betänkanden vi har diskuterat i dag. Jag tror att vi verkligen har markerat för framtiden att utbildning är oerhört viktigt. Det är inte bara viktigt för barn, för de mycket små barn jag har talat om och de ungdomar som min kollega har talat om, utan även för Europas framtid. Jag stöder därför starkt det som kommissionsledamoten sade, att medlemsstaterna nu bör fortsätta att satsa på utbildning och inte får använda det ekonomiska klimatet som förevändning för att göra nedskärningar, för nedskärningar på utbildningsområdet är det sämsta vi skulle kunna göra. Utbildning handlar om vår framtid och om att få vuxna som är anställningsbara, friska och sunda och inte åderlåter våra sociala tjänster. Vi inser det och vi måste förmedla det budskapet till våra medlemsstater så att de kan utnyttja sin subsidiaritet för att se till att det som vi talat om här verkligen omsätts i praktiken. Marietje Schaake: Herr talman! Jag återkommer med några konkreta åtgärder i anslutning till betänkandet om kulturens roll i EU:s yttre åtgärder, som vi talat om denna förmiddag. Jag vill inleda med ett citat av den ungerske diplomaten Simonyi i Förenta staterna, som sade att ”rock 'n' roll, kulturellt sett, var ett avgörande inslag i de kommunistiska samhällenas uppluckring och deras närmande till den fria världen”. När vi tittar i synnerhet på den unga generationens pågående uppror i Nordafrika och Mellanöstern ser vi att ett öppet internet i dag är avgörande för övergången till den fria världen. Vi behöver en strategi för internetfrihet för att underlätta yttrandefrihet, pressfrihet, tillgång till information och tillgång till kulturellt och utbildningsmässigt innehåll. Detta är en prioritet, men betänkandet innehåller många fler konkreta förslag, för vilka grunden redan lagts både i Lissabonfördraget och i och med ratificeringen av Unescokonventionerna. Nu måste de genomföras i praktiken. Utrikestjänsten bör samordna de olika generaldirektoratens arbete och skapa ett generaldirektorat för kultur- och digitaldiplomati. Utrikestjänstens personal bör utbildas, och en kulturattaché behövs vid alla EU:s representationskontor. Det behövs samordning, rationalisering och effektivisering genom en interinstitutionell arbetsgrupp som bör rapportera till Europaparlamentet. Vi uppmanar kommissionen att under 2011 anta en grönbok, som följs av ett meddelande om en strategi för kultursamarbete i EU:s yttre åtgärder. Vi efterlyser också kapacitetsuppbyggnad genom finansiering av initiativ som är oberoende av staten, och vi vill även marknadsföra kulturverksamhet i EU i övriga världen på nätet. Befintliga program som den europeiska grannskapspolitiken och det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter har kulturella inslag som måste samordnas och utnyttjas strategiskt. Vi måste också skydda och främja kulturarvet, exempelvis genom programmet Blue Shield, och vi måste inleda kulturpolitiska dialoger med tredjeländer. Mänskliga rättigheter ska respekteras, och kulturella argument kan aldrig användas för att försvara kränkningar av mänskliga rättigheter. Jag rekommenderar kollegerna att läsa betänkandet. Den här debatten visar enligt min mening att vi behöver mycket mer diskussion om kulturen i EU. Marie-Thérèse Sanchez-Schmid: Herr talman, fru kommissionsledamot! Efter alla dessa anföranden vill jag tacka mina ledamotskolleger, skuggföredragandena och föredragandena från de utskott som utfärdat yttranden. Ni har gett mig många idéer och gjort det möjligt att förbättra den text vi ska rösta om i dag. Nu vill jag se framåt tillsammans med er. Hur ska vi följa upp det här betänkandet? Vi uppmanar kommissionen att utarbeta en vitbok, som en uppföljning av grönboken, med en genomgång som leder till en verklig strategi för den kreativa och den kulturella sektorn. Vi väntar också med spänning på lagstiftningsförslag om beskattning av kulturföremål, om styrning av upphovsrättsorganisationer och om budgetanslag för programmen med anknytning till kultur, utbildning och medier. Vi måste omvandla våra ambitioner till konkreta åtgärder. Varför inte genast införa sänkt moms för alla kulturprodukter, oavsett om de utnyttjar ett fysiskt medium eller finns på nätet? Beskattningsskillnader ger upphov till snedvridningar som utan undantag skadar de europeiska företagens konkurrenskraft. Amerikanerna har länge haft en konkurrensfördel tack vare ett skattemoratorium för dessa tjänster. Kommer EU att göra något åt det? Varför inte också överväga ett enhetspris för digitala böcker i hela EU? Den franske politikern Edouard Herriot sade en gång: ”Kultur är det vi har kvar när vi har glömt allting.” Kulturen kan emellertid lätt glömmas bort om vi inte skyddar den, om vi inte bevarar den, om vi inte intresserar oss för den. Jag hoppas att EU ger sig självt möjlighet att främja sin kultur, så att dess modell och arv kan få inflytande, så att Europa kan försvara sin identitet och få sin ekonomi att växa. Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingetts i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00. Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen) Elena Oana Antonescu: EU:s framtid vilar på dess unga, på deras potential och förmåga att ta till sig det pågående EU-projektet och lyfta det till en ny dimension präglad av integration och samarbete mellan medlemsstater. Den första förutsättningen för att dagens unga ska kunna bli morgondagens EU-medborgare är att de lär känna varandra. Det kräver att de kommer i kontakt med så många europeiska kulturer som möjligt, rör sig fritt och studerar i så många medlemsstater som möjligt. Mot den bakgrunden anser jag att program för livslångt lärande, som Erasmus eller Leonardo da Vinci, måste få ökat finansiellt stöd från myndigheterna under kommande år. Det är viktigt för Europa att ett ständigt ökande antal skolelever och studenter kommer i kontakt med en ny social, utbildningsmässig och kulturell modell. Jag menar att rörlighetsprogrammen för unga kommer att leda till en verklig attitydförändring hos Europas unga och skapa en gemensam vision för dem när det gäller vad EU står för, på områden som utbildning, vetenskap och forskning, kultur och våra gemensamma värderingar. Dominique Baudis: Detta betänkande sänder ett tydligt budskap: EU måste införliva en sammanhängande och samordnad kulturstrategi i sin utrikespolitik. De band som förbinder särskilt Europa med länderna söder om Medelhavet genomgår djupgående förändringar. Frihetens vind blåser över arabvärlden. Kultur är en värdefull tillgång. Den bidrar till en livskraftig och hållbar demokrati. Kultur- och utbildningsutbyten främjar framväxten av ett organiserat civilt samhälle. Kultursamarbete är också en av nycklarna till EU:s framgång i Medelhavsområdet. Det får nationer att dela saker och interagera och bidrar till respekt och förståelse i det dagliga livet. Sergio Berlato: Inom EU har sedan nittiotalet tillväxten inom den kulturella och den kreativa sektorn förlöpt explosionsartat, vad beträffar sysselsättningsskapandet och bidragen till BNP. Dessa sektorer är dubbla till sin karaktär: i ekonomiskt hänseende bidrar de till att generera arbetstillfällen och tillväxt, och i kulturellt hänseende underlättar de medborgarnas sociala integration. I kommissionens grönbok erkänns officiellt den ekonomiska och sociala betydelsen av denna sektor i ekonomin. Men medan en del av våra internationella partner redan i hög grad utnyttjar de många resurser som den kulturella och den kreativa sektorn erbjuder, har EU ännu inte utvecklat någon strategi grundad på kulturverksamhet. Jag anser att utmaningarna i samband med globaliseringen innebär fantastiska utvecklingsmöjligheter för dessa sektorer, möjligheter som sannolikt kan öka potentialen för ekonomisk och sysselsättningsmässig tillväxt. I konkreta termer kommer den kulturella och den kreativa sektorns förmåga att stärka den sociala och territoriella sammanhållningen att vara beroende av strategiska investeringar. Det kommer också att vara nödvändigt att samarbeta med lokala organ, för att förmedla expertis och utbyta bra metoder. Jag anser också att ett starkare skydd för immateriella rättigheter är en nödvändig förutsättning för skyddet av kulturell mångfald i Europa. Vilija Blinkevičiūt: Kommissionens meddelande om förskolan är ett välkommet initiativ, eftersom det behandlar problem med barns utbildning och syftar till att komma fram till sätt att ge barn en bättre grund för framtiden. Jag anser dock att detta dokument från kommissionen saknar en analys av forskning och data om utbildning, omsorg och socialt skydd för barn, på grundval av uppgifter från alla EU:s 27 medlemsstater. Jag vill också betona den nära kopplingen mellan socioekonomiska nackdelar och möjligheterna att utbilda och undervisa barn från tidig ålder, eftersom familjer med låga inkomster är mycket mindre benägna att utnyttja förskoletjänster. Det får till följd att vissa av dessa unga människor längre fram varken har arbete eller genomgår utbildning. Jag har förståelse för kommissionens insatser för att uppmuntra medlemsstaterna att utbyta lyckade strategier och metoder genom den öppna samordningsmetoden, men det vore mycket mer ändamålsenligt och effektivt att utarbeta och anta gemensamma kvalitetskriterier. Det skulle främja datainsamling och riktmärkning i alla EU:s medlemsstater, eftersom datainsamling är synnerligen viktigt för att man ska kunna iaktta framsteg och mäta resultat. Jag vill påpeka att det råder en viss brist på uppgifter om barn från familjer med sociala problem, barn med särskilda behov och missgynnade barn. Zuzana Brzobohatá: Detta initiativbetänkande ägnas åt frågan om ungas studierörlighet med anledning av 2020-strategin. Det är utan tvekan riktigt att göra unga mer konkurrenskraftiga genom att inom ramen för universitetsutbildningen skapa förutsättningar för dem att tillbringa åtminstone ett år i en annan medlemsstat. Rörlighet, ett system för erkännande av meriter och andra åtgärder kommer att hindra ungdomsarbetslösheten från att öka. Den är i dag i genomsnitt 21 procent i EU, och det är en alarmerande siffra. Personligen välkomnar jag varmt vädjan till kommissionen och medlemsstaterna om stöd för frivilligarbete och om lagstiftningsåtgärder för att göra det möjligt att erkänna arbetslösas frivilligarbete som arbetad tid. Det kommer att innebära att särskilt de unga får stärkta arbetsrutiner, bättre konkurrenskraft och större motivation för att söka arbete. Enligt min mening är det minst lika viktigt med en ständig koppling mellan arbetsmarknadens krav och yrkesutbildningen, en koppling som i det avseendet måste vara mycket flexibel, så att framtidens högskoleexaminerade kan hitta sin rätta plats på arbetsmarknaden och ungdomsarbetslösheten därmed gradvis minskar. Ioan Enciu: Jag vill betona mitt starka stöd för ramen Unga på väg, som syftar till att förbättra utbildningssystemen och yrkesutbildningen i Europa. Jag anser att detta är av yttersta vikt för att man ska kunna utveckla särskilda strategier till stöd för ungas rörlighet och underlätta en stabil övergång från utbildningssystemet till arbetsmarknaden för dem. En viktig faktor som måste övervägas är att unga är en av de samhällsgrupper som drabbas hårt av den globala ekonomiska krisen. Det är vår skyldighet att stödja unga människors inträde på arbetsmarknaden, både för deras skull och för att stödja den europeiska ekonomin. Dagens unga är morgondagens ledare. Det är därför avgörande att de får möjlighet att utveckla sina färdigheter, förmågor och kunskaper nu, så att de inom en snar framtid aktivt kan bidra till EU:s tillväxt och sysselsättning. Vi måste lägga grunden för konkreta strategier som stöder unga och ger dem större rörlighet och bättre möjligheter att studera utomlands. Denna rörlighet ska inte bara stödja ekonomin utan samtidigt ge ett oerhört väsentligt bidrag till upprättandet av kulturell sammanhållning på EU-nivå. Kinga Gál: Jag anser att vår diskussion om utbildning och kultur är viktig och skulle vilja lägga till något som hittills har saknats bland de många viktiga övervägandena. Ömsesidig förståelse och respekt för varandra är grundläggande förutsättningar för att traditionella nationella befolkningsgrupper, minoriteter och majoriteter ska kunna leva harmoniskt och lyckligt tillsammans. Här spelar utbildning en avgörande roll. Om minoritetsgruppernas historia och litteratur lärdes ut i majoritetsskolor, och om utbildningen för minoriteter innefattade majoritetskultur, skulle befolkningsgrupper som lever tillsammans kunna göra det mer harmoniskt. Språkundervisning har också en framträdande roll i kulturell förståelse. Det gäller inte bara vid inlärning av världsspråk utan även i förbindelserna mellan majoriteter och minoriteter som lever sida vid sida. Jag menar att inte bara minoriteterna bör vara tvungna att studera majoritetsspråket, utan även vice versa. Alla skulle kunna få ett rikare liv där ömsesidig respekt för varandra skulle kunna komma till uttryck. Samtidigt skulle de generationer som växer upp, om de kunde varandras språk, utveckla en mycket mer positiv inställning till varandra. De skulle enklare kunna knyta kontakter med sina jämnåriga, vilket skulle vara avgörande för dessa regioners framtid. Till sist anser jag att det är viktigt att nämna betydelsen av en djup förståelse för kulturarvet, så att befolkningsgrupper som lever tillsammans kan respektera varandras kulturvärden. Jag menar att kommissionens konkreta uppgift är att främja alla dessa frågor, medan det är parlamentets uppgift att stärka det teoretiska och det politiska stödet. Filiz Hakaeva Hyusmenovа: De unga är drivkraften för varje samhälle och dess framtid. Deras utbildning, yrkesutbildning, kvalifikationer och integration på arbetsmarknaden utgör grunden för uppnåendet av Europa 2020-målen för smart och hållbar tillväxt för alla. Därför är jag helt övertygad om att EU måste fortsätta satsa på deras utveckling, och initiativ som Erasmus, Leonardo och Unga på väg bör ständigt vidareutvecklas och populariseras. Att höja utbildningens kvalitet och förbättra ungdomars tillgång till den är viktiga steg på vägen mot minskad arbetslöshet och utveckling av den europeiska ekonomin. Tyvärr finns det fortfarande regioner och samhällsgrupper i Europa där förutsättningarna för detta är begränsade. Det krävs samordnade insatser för att lösa det problemet. Det är också viktigt att utbildningsprogrammen får en närmare koppling till näringslivets behov och att unga människors potential och kreativitet stimuleras så att deras konkurrenskraft på arbetsmarknaden ökar. Jag stöder arbetet med att främja rörlighet för unga, både under deras utbildning och i deras yrkesliv. Jag anser att det är en viktig förutsättning för utveckling av nya färdigheter och för medvetenheten om den egna europeiska identiteten. Filip Kaczmarek: De kulturella aspekterna i EU:s yttre åtgärder är viktiga och välbehövliga. Europeisk kultur ses generellt världen över som attraktiv och önskvärd. Det är svårare att få acceptans för europeiska värderingar. I mitt arbete i den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen har jag ofta upplevt kulturella olikheter och deras konsekvenser. Som européer försöker vi systematiskt att främja värden och principer som är grundläggande och omistliga för oss. Det möts ofta med bristande förståelse av våra partner. Vissa av dem ser ingenting annat än ett slags kulturimperialism i detta. Det är just därför det är så svårt att övertyga våra partner om att de värden som EU främjar inte är ett försök att påtvinga andra vårt sätt att tänka. Det faktum att vi försöker sprida våra ideal på t.ex. människorättsområdet är helt enkelt följden av en moralisk nödvändighet. Vi respekterar olikhet och mångfald, men vi kan inte överge principer som vi ser som grundläggande. Vi kommer inte att acceptera diskriminering, och vi kommer inte att ge upp skyddet av mänskligt liv och mänsklig värdighet. I det avseendet är unionen enig och helt överens. Ádám Kósa: Jag vill gratulera Mary Honeyball till hennes utmärkta arbete och för att hon uppmärksammat kritiska frågor som kanske inte fått tillräcklig uppmärksamhet tidigare. Det handlar framför allt om att erkänna sambandet mellan fattigdom, en missgynnad situation och dåliga skolresultat. Jag vill påminna mina ledamotskolleger om att det finns ytterligare ett samband: den missgynnade situationen är särskilt uttalad i fall där barnet lever med funktionshinder som föräldrarna, som är otillräckligt informerade, varken förstår eller godtar. Jag kommer att vara mycket uppmärksam på detta problem i det betänkande jag arbetar med för närvarande. Mary Honeyballs arbete, framför allt synsättet att barnet ska stå i centrum, kommer att vara en utmärkt referensram i framtiden. I förslaget till betänkande erinras om ”hur viktig all tidig inlärning är för förvärvandet av kunskaper och särskilt för språk, flerspråkighet och språklig mångfald”, något som jag med glädje och entusiasm stöder. Jag håller med om att stöd för inlärning i tidig ålder hos barn med funktionshinder, så att de får hjälp med att skaffa en god språklig kompetens är en grundläggande investering i mänskliga resurser och en möjlighet man bara får en gång i livet. För att utveckla den språkliga kompetensen hos döva barn är det också viktigt att de först får lära sig sitt modersmål (teckenspråk), så att de får möjlighet att bli verkligt flerspråkiga i framtiden. Detta är också en investering för att nå Europa 2020-målen och för att höja sysselsättningsnivån och därmed åstadkomma ett mer tillgängligt, inkluderande och hållbart samhälle. Paweł Robert Kowal: Stöd för rörlighet bland ungdomar, särskilt för unga från de länder som omfattas av det östliga partnerskapet och unionen för Medelhavsområdet, är synnerligen viktigt med tanke på den senaste tidens händelser i Vitryssland och Nordafrika. Den demokratiska omvandling som håller på att inledas i Egypten och Tunisien kan stärkas tack vare EU:s insatser för att utbilda barnen i dessa länder i demokrati och respekt för rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter. Utbildade medborgare är diktatorers och totalitära regimers värsta fiende. Erfarenheterna i EU:s medlemsstater kan utnyttjas när sådana program organiseras. I Polen, exempelvis, finns stipendieprogrammet Konstanty Kalinowski, som drivs av bl.a. centret för Östeuropastudier vid universitetet i Warszawa - ett internationellt studiecenter som ger studenter från öst och Balkan möjlighet att studera i Polen. Unionen bör också utöka arbetet med att etablera ett universitet för det östliga partnerskapet, med Europa-Medelhavsuniversitetet i Slovenien som förebild. EU bör stödja unga och begåvade människors initiativ att främja vissa politiska strategier. Ett bra exempel på sådan verksamhet är webbplatsen Eastbook.eu, vars grundare varje dag förser tusentals internetanvändare med information om evenemang i de länder som omfattas av det östliga partnerskapet och om programmets framsteg. EU bör också stödja unga från medlemsstaterna som vill göra studiebesök i grannländer. Det bidrar till att undanröja kulturella hinder. Här vill jag gärna lovorda initiativet Eurobus - en rundresa i Ukraina som anordnas varje år för unga från EU:s medlemsstater. Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Antagandet av ropa 2020.strategin i juni förra året syftar till att ta oss ur den ekonomiska krisen och bidra till EU:s fortsatta utveckling. Det är också ett viktigt steg när det gäller att upprätthålla och öka rörligheten bland ungdomar. En av prioriteringarna i Europa 2020-strategin är initiativet Unga på väg, som syftar till att förbättra resultaten i våra utbildningssystem och underlätta för unga vid inträdet på arbetsmarknaden. Det målet ska, som namnet antyder, nås genom utveckling av ungdomsutbytet och hjälp till unga som vill förvärva nya kunskaper. Statistik visar att det i dag är så många som 15 procent av de unga som avslutar sin utbildning i förtid och därmed får kvalifikationer som inte motsvarar behoven på arbetsmarknaden. Dessutom har bara omkring en tredjedel slutfört eftergymnasial utbildning, och den siffran är betydligt lägre än i t.ex. Förenta staterna eller Japan. En av de viktigaste utmaningarna för EU är därför att ägna dessa två problem särskild uppmärksamhet och ekonomiskt stöd. Situationen kommer emellertid inte att förbättras om inte både kommissionen och medlemsstaterna följer riktlinjerna i Europa 2020-strategin. Rörlighet bland ungdomar är en nyckel till EU:s fortsatta utveckling, och om vi vill kalla oss världens mest innovativa ekonomi får vi inte försumma att satsa på mänskligt kapital, särskilt de unga. Ramona Nicole Mănescu: Mot bakgrund av den pågående ekonomiska krisen behöver EU en övergripande strategi grundad på innovation och kreativitet, vilket kommer att bidra till ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning. Det är också skälet till att den kulturella och den kreativa sektorn måste främjas. Jag anser därför att vi just nu i Europa måste se till att kreativa verk får större spridning och att de blir tillgängliga på nätet utan kostnad, dock utan att bortse från att konstnärerna och deras verk måste skyddas och få rättvis ersättning. Med detta i åtanke måste vi upprätta en rättslig ram som kan stödja dessa sektorers utveckling och ingjuta förtroende hos konsumenter och de verksamma på den digitala marknaden. Denna sektor kan nämligen bidra till skapandet av nya arbetstillfällen genom att utnyttja EU:s kulturella mångfald och dess innovativa potential. Samtidigt menar jag att vi behöver nya affärsmodeller som kan stödja dessa sektorer genom att ta tillvara de fördelar som en gemensam digital marknad för med sig. Sammanfattningsvis anser jag att detta betänkande markerar ett första steg i denna sektors utveckling. Kommissionen och medlemsstaterna måste dock utöka sitt arbete med att göra den kulturella och den kreativa sektorn till en central del av den europeiska ekonomin. Iosif Matula: Jag är glad över att vi som en del av Europa 2020-strategin ägnar särskild uppmärksamhet åt ungdomar, med tanke på de demokratiska utmaningar som vår kontinent står inför. Mot denna bakgrund innehåller Unga på väg, ett flaggskeppsinitiativ från kommissionen, konkreta åtgärder för att höja utbildnings- och yrkesutbildningsnivån, t.ex. genom rörlighet och genom att underlätta tillgången till arbete. Jag vill betona några aspekter som kan ge stöd åt ungdomar, förutom att vi fram till 2020 bör minska avhoppen från skolan och öka andelen personer med universitetsexamen. För det första är det viktigt att skapaflexiblare utbildningsprogram som är utformade på ett sådant sätt att man samtidigt kan fortsätta arbeta. För det andra finns det en fördel med att ha ett virtuellt rörlighetssystem som kompletterar den geografiska rörligheten. Dessutom bör vi uppmuntra privata företag att erbjuda stipendier till studenter. Det är också lika viktigt att stödja privata ungdomsinitiativ, som kan leda till nya arbetstillfällen och i förlängningen social integration. Alajos Mészáros: Ungdomsarbetslösheten till följd av den ekonomiska krisen är en stor utmaning i hela EU, och hittills har varken EU eller medlemsstaterna hanterat den på rätt sätt. Ungdomars sysselsättningssituation är beroende av den allmänna ekonomiska politiken. Medlemsstaterna bör därför inrikta sig på investeringar och sysselsättningsskapande. De åtstramningsåtgärder som även ger effekter i Ungern och som bland annat påverkar utbildningssystemet samt de kostnadsnedskärningar som inverkar på sysselsättningsskapandet är tyvärr inte till någon riktig hjälp för ungdomar. Den känsla av isolering från samhället och arbetsmarknaden som dessa medför skulle tvärtom kunna utgöra ett långsiktigt hot mot ekonomin. Den ekonomiska krisen bör inte vara ett skäl för nedskärningar i utbildningsutgifterna, för om man ska bekämpa krisens effekter förutsätter detta att ungdomar erhåller högre utbildningsnivåer. Hur framgångsrikt och verkningst initiativet Unga på väg blir beror i stor utsträckning på medlemsstaternas attityder och kärnverksamhet samt deras finansiella stöd för ett nationellt genomförande av dessa program, som skulle kunna leda till en social integration av ungdomar. Den roll som lokala utbildningsinstitutioner spelar, liksom lokala och regionala myndigheter inom området utbildning och rörlighet, är också mycket viktig. Därför anser jag att det är viktigt att stödja rörligheten bland lärare samt ungdoms- och utbildningsledare eftersom det är de som kan motivera ungdomarna. För att nå dessa EU-mål bör en partnerskapsmetod utarbetas även med lokala och regionala myndigheter. Marie-Thérèse Sanchez-Schmid: Jag gav mitt stöd till detta betänkande, som bekräftar våra ambitioner för ungdomarna i Europa. Europa 2020-strategin fäster största vikt vid utbildning av ungdomar och föreslår mål för 2020: en minskning av antalet elever som slutar skolan i förtid från 15 till 10 procent och en procentuell ökning av antalet personer med en högre utbildning från 31 till 40 procent. Jag vill dock betona en sak, nämligen hindren för ungdomars rörlighet. Man uppskattar för närvarande att bara 4 procent av de europeiska studenterna får ett Erasmus-stipendium under sin studietid. Detta är fortfarande för lite med tanke på att ett CV kan se mycket bättre ut efter ett års studier utomlands när det gäller de kunskaper, särskilt i utländska språk, samt den fördomsfrihet och de färdigheter som studenten har förvärvat. Siffran kan förklaras av tre problem, nämligen att många studenter inte ens känner till att det finns möjlighet att studera utomlands, den kostnad som ett Erasmus-år innebär för en students budget och svårigheten med att erkänna av kvalifikationer. På alla dessa områden måste Europa och medlemsstaterna engagera sig så att Erasmusprogrammet, som är ett av EU:s största framgångsprojekt, blir en framgång för alla. Csaba Sógor: Det främsta målet med initiativet Unga på väg är att främja rörligheten bland ungdomar och undanröja de hinder som fortfarande finns. Jag välkomnar dock det faktum att initiativet även lägger större tonvikt vid att harmonisera de behov som finns på utbildningsområdet och på arbetsmarknaden. Dagens unga akademiker oroar sig kanske framför allt för att de inte vet hur de ska utnyttja sina kunskaper på arbetsmarknaden efter att ha slutfört sina studier. Den oroväckande höga ungdomsarbetslösheten bidrar till detta, och effekterna av detta fenomen har efterverkningar i form av en minskad vilja att skaffa barn och en drastisk försening när det gäller att bilda familj, vilket därmed spär på den negativa utvecklingen av demokratin. Problemet är givetvis känt på både EU- och medlemsstatsnivå. Det är dock framför allt medlemsstaterna som kan lösa problemet, eftersom det bara är de som kan omorganisera och reformera de nationella utbildningssystemen och anpassa dem till de nya socioekonomiska förhållandena. EU:s uppgifter är att skapa en ram för processerna och förhindra att medlemsstaterna glömmer bort det ursprungliga målet, och samtidigt uppmuntra och motivera dem till att genomföra reformer som är besvärliga på kort sikt men säkerligen lönsamma på lång sikt. Bogusław Sonik: Jag är glad över att parlamentet har antagit betänkandet om Unga på väg i dag, mitt i en ekonomisk kris, när vissa medlemsstater minskar sina investeringar på utbildningsområdet. De senaste åren är det faktiskt ungdomarna som har känt av effekterna av krisen allra mest. Ungdomsarbetslösheten i EU har överstigit 20 procent, vilket är dubbelt så högt som nivån för vuxna, och i vissa länder har den nått 40 procent. Budgetnedskärningar har en direkt inverkan på ungdomars framtidsutsikter och utvecklingsmöjligheter. Ungdomars kunskaper och färdigheter är viktiga för att åstadkomma en smart och hållbar utveckling. Unga på väg, ett flaggskeppsinitiativ inom Europa 2020-strategin, bör syfta till att öka dragningskraften hos Europas högre utbildning, den övergripande kvaliteten på alla utbildningsnivåer och studenters och arbetstagares rörlighet. Initiativet gör att ungdomar utrustas med den kunskap, de färdigheter och den kompetens som krävs i livet och i arbetet. Dessa prioriteringar och mål kommer inte att förverkligas och nås fullt ut om EU inte säkerställer långsiktigt finansiellt stöd i budgeten. Därför är det så viktigt att programmet får stora anslag och att man samtidigt inte glömmer bort hur viktigt det är att fortsätta främja detta och ha en lämplig informationspolitik. Jutta Steinruck: Detta betänkande uppmärksammade en yrkeskategori som alldeles för ofta glöms bort. Vad vore europeisk kultur utan kreativa konstnärer? När vi utvecklar den kreativa sektorn ekonomiskt får vi inte glömma bort dem som arbetar i denna sektor. Som skuggföredragande för min grupp i utskottet för sysselsättning och sociala frågor anser jag att den sociala situation och de levnadsvillkor som kreativa konstnärer i Europa har är av särskild vikt. Många av de fem miljoner människor som försörjer sig på arbete inom den kreativa sektorn lever under prekära förhållanden. Det är inte ovanligt att man har ett andra och ett tredje jobb, eftersom det ofta inte är möjligt att klara sig på ett jobb. Det saknas sjuk- och pensionsförsäkringar. Anställningarnaär till övervägande del osäkra, och många arbetstagare i den kreativa sektorn kan knappt planera mer än ett par månader framåt. En skälig nivå när det gäller social trygghet, med lämpliga försäkringar mot arbetslöshet, sjukdom och åldrande måste vara standard även för de som arbetar inom den kreativa sektorn. Jag är mycket glad över att se att föredraganden har följt ståndpunkten inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor i detta sammanhang och tagit med detta i betänkandet. Det är nu dags att kommissionen och medlemsstaterna åtgärdar dessa sociala brister och lovar de många kreativa konstnärerna i Europa att de inte behöver utgöra någon slags underklass. Emil Stoyanov: Jag vill gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete och goda samarbete kring detta betänkande. Jag vill än en gång betona den stora ekonomiska och kulturella potentialen hos den kreativa sektorn och dess unika karaktär. Den befinner sig i ett område där balansen är hårfin mellan vanligt företagande och skapande av kulturprodukter. Det är glädjande att sektorn, även under nuvarande omständigheter, är en av de mest dynamiska och innovativa sektorerna i Europa. En annan sak som är värd att nämna är att den ger potential för tillväxt och skapar jobb till cirka fem miljoner människor i EU. Jag föreslog tidigare att man skulle uppmana kommissionen och medlemsstaterna att diskutera möjligheterna att skapa särskilda europeiska och nationella fonder, som skulle ge denna sektor utrymme att ta lån med goda lånevillkor. Detta förslag förkastades tyvärr med en knapp majoritet under omröstningen i utskottet för kultur och utbildning. Jag är dock fast övertygad om att mitt förslag kommer att bli verklighet och antaget inom en snar framtid. Jag anser att detta är oerhört viktigt för stödet till och utvecklingen av den kulturella och den kreativa sektorn. Eftersom dessa sektorer inte riktigt omfattar kommersiell verksamhet behöver de nämligen mjuk finansiering, vilket banker nuförtiden inte kan erbjuda på vanligt sätt för andra sektorer. Rafał Trzaskowski: I Europaparlamentet uppmanar vi till konkret handling, nämligen att kommissionen ska erkänna den kreativa sektorn som ett av de mest produktiva områdena i unionens ekonomi och att kommissionen därför ska hantera utvecklingen av denna som om den vore en absolut prioritet. För att åstadkomma detta vill vi främst öka finansieringsutrymmet inom unionens budget för den kreativa sektorn, genom en pelare för smart ekonomisk tillväxt. Det är nämligen möjligt att skapa synergi mellan unionens program för kulturstöd, t.ex. Kultur 2007-2013, och unionens befintliga forskningsprogram (t.ex. det åttonde ramprogrammet, som stöder EU:s tekniska utveckling) eller att öka spenderingsutrymmet inom befintliga fonder (t.ex. Europeiska socialfonden). Vi rekommenderar också stöd till utvecklingen av nya och innovativa finansiella instrument (sammanställningar av bankgarantier, återbetalbara depositioner och intelligenta lån). Tack vare dessa skulle det bli lättare att starta företag för kreatörer eller små och medelstora företag från den kreativa sektorn. Pengar är självklart inte allt. Vi föreslår bland annat att man stärker den kulturella och den kreativa sektorns samarbete med europeiska universitet, ökar antalet specialistutbildningar för ungdomar och förbättra rörligheten för alla skapande människor. Därför tänker vi upprätta en flerspråkig webbplattform som ska användas för att utbyta erfarenheter mellan skapande människor och därigenom skapa ett ännu tätare kontaktnät mellan alla som berörs av den kreativa sektorns utveckling.

sv

14. Avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning) - Betänkande: Hegyi - Före omröstningen: Gyula Hegyi : föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill inte stjäla tid från mina kolleger, men eftersom vi inte hade någon debatt i plenum och har kommit fram till diskussionen vid första behandlingen vill jag informera er om de grundläggande inslagen i den nya lagstiftningen om genetiskt modifierade organismer. Kompromisspaketet ger parlamentet rätt att kontrollera avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer. Parlamentarisk kontroll betyder insyn i denna känsliga fråga. Eurobarometerundersökningen visade när det gäller genetiskt modifierade organismer att 94 procent av våra medborgare vill ha rätt att välja, 86 procent vill veta mer innan de konsumerar dem och 71 procent vill helt enkelt inte ha sådan mat. Därför är vår största framgång att rådet och kommissionen har gått med på parlamentarisk kontroll över fullgörandet av märkningskraven för genetiskt modifierade organismer. Jag vill tacka skuggföredragandena, kommissionen och det portugisiska ordförandeskapet. Större öppenhet i fråga om genetiskt modifierade organismer gör EU mer demokratiskt.

sv

1. Begäran om upphävande av Tamás Deutschs immunitet (

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

Uttalanden av talmannen Talmannen: Det finns flera saker som jag vill säga i början av sessionen. Vid öppnandet av detta plenarsammanträde i Europaparlamentet måste jag återigen informera er om flera tragiska naturkatastrofer som har inträffat de senaste dagarna. I dag drabbades Turkiet av en jordbävning som kostade minst 57 människor livet. Förra veckan drabbades även Chile av en jordbävning som krävde nästan 300 offer, och de stormar som har härjat runt om i Europa har kostat över 60 människor livet varav de flesta var franska medborgare. Vi bör dessutom inte glömma Haiti där antalet offer för jordbävningen i januari enligt den senaste uppskattningen nu överstiger 300 000 människor. Jag har i alla dessa fall sänt mina kondoleanser och sympatiyttringar, på Europaparlamentets vägnar, till offrens familjer. Alla oväntade och för tidiga dödsfall är, mer än någonting annat, en tragedi för de drabbade familjerna, men när det rör sig om tio- eller hundratusentals offer är det också en tragedi för hela nationer och för hela världen. Låt oss tillsammans visa vår solidaritet med dessa familjer och även sända solidaritetsyttringar till de länder som har drabbats av en sådan tragedi. Torsdagen den 11 mars är det 20 år sedan Litauens självständighet återupprättades. Litauen var det första land i Sovjetblocket att förklara sig självständigt från Sovjetunionen. Bland de litauiska ledamöterna av Europaparlamentet finns fyra personer som har undertecknat 1990 års självständighetsförklaring. Vi vill gratulera våra kolleger från Litauen. (Applåder) Den 11 mars 1990 undertecknade dessutom den estniska kongressen, som är ett demokratiskt, provisoriskt parlament, en förklaring om återupprättande av staten efter 50 år av sovjetisk ockupation. Vi gratulerar även våra kolleger från Estland. (Applåder) Onsdagen den 10 mars är det 51 år sedan folkupproret i Tibet. Som en följd av upproret tvingades Dalai Lama och 80 000 tibetaner lämna landet. Vi hoppas fortfarande på och vädjar regelbundet om att myndigheterna i Folkrepubliken Kina ändrar sin inställning till den tibetanska nationen och inleder en givande dialog med dess företrädare. (Applåder) När det gäller Nigel Farages kommentarer under den senaste minisessionen i plenum har jag, i enlighet med artikel 153.3 i arbetsordningen, talat med Farage och beslutat att straffa honom genom att dra in hans dagtraktamente under en period på 10 dagar. (Applåder) Jag vill även informera er om något annat, nämligen om ytterligare en stöld som har ägt rum. Det var en ledamot som utsattes för denna stöld i närheten av Europaparlamentet. Jag har under en längre tid fört samtal med företrädare för myndigheterna i Bryssel och även med de belgiska myndigheterna. Vår kollega, Isabelle Durant, agerar medlare i dessa samtal eftersom hon är mycket väl insatt i situationen i Bryssel och Belgien. Vår, kommissionens och Europeiska rådets nuvarande plan är att skapa en särskild zon kring samtliga tre institutioner där säkerhetstjänster kommer att tillhandahållas, inte bara av myndigheterna i Bryssel utan även av den belgiska regeringen och de centrala myndigheterna i Belgien. Intensiva samtal pågår om detta. Möten om detta hölls förra veckan direkt efter stölden och fler kommer att hållas de närmaste dagarna. Det kommer att hållas ett officiellt möte med polisen den 22 mars. Jag vill även säga till er att vi arbetar mycket hårt för att förbättra säkerheten kring Europaparlamentet, liksom kring andra EU-institutioner - inte bara vid parlamentet. Vi hanterar detta som en fråga som berör oss alla.

sv

3. Inrättande av Europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris) (

sv

Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

sv

2. Vitryssland, särskilt fallen Ales Michalevic och Natalia Radin

sv

Omröstning

sv

1. Klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar (

sv

Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

sv

10. Allmänhetens tillgång till handlingar åren 2009-2010 (

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

sv

Avslutande av sammanträdet (Sammanträdet avslutades kl. 23.55.)

sv

Arv och testamente (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Giuseppe Gargani, för utskottet för rättsliga frågor, med rekommendationer till kommissionen om arv och testamenten (2005/2148 (INI)). Giuseppe Gargani : föredragande. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill allra först säga att det, med avseende på de åtgärder vi talar om, finns mellan 50 000 och 100 000 fall av arv till följd av dödsfall i EU, och dessa bestämmelser kommer sannolikt att tjäna som utgångspunkt i frågor med anknytning till internationell rätt. Arv med internationella aspekter är en oerhört vittomfattande företeelse som är förknippad med allt fler svårigheter till följd av de stora olikheterna mellan systemet för internationell privaträtt och medlemsstaternas positiva rättssystem. Detta medför ofta hinder för den fria rörligheten och egendomsrätten. Utskottet för rättsliga frågor, som jag är ordförande för, har därför beslutat att ta initiativet till att underlätta arv i EU genom att utnyttja sina befogenheter enligt artikel 192 i EG-fördraget och anmoda kommissionen att anta ett lagstiftningsförslag. Eftersom vi, i motsats till alla våra kolleger i de nationella parlamenten, tyvärr ännu inte har befogenhet att ta initiativ till lagstiftning - något jag alltid påpekar - vänder jag mig till er, kommissionsledamot Frattini, och uppmanar er, med det starka stöd jag är övertygad om att få i omröstningen med kvalificerad majoritet, att framföra en viktig begäran från oss i EU-medborgarnas intresse. Ni känner till att arvtagare, för att kunna ta del av sitt arv, i dag måste inleda förfaranden i alla de länder där egendomen finns. Detta är inte bara en kostsam och mödosam process; eftersom överföring av egendom genom arv är ett särskilt sätt att överföra ägande är den också förknippad med känslomässiga och personliga aspekter. Det handlar om oerhört komplexa relationer mellan människor som till och med går utanpå juridiska argument. Jag vill delge er ett mycket personligt minne från min ungdom, när jag studerade på universitetet: professor Cariota-Ferrara, som skrivit sin avhandling om arvsrätt, brukade säga att arvsrätt var lagstiftning om känslor, lagstiftning som ofta innebar lidande. Jag är därför övertygad om att vårt förslag verkligen kommer att bidra till att skapa ett medborgarnas EU. Jag vill tacka utskottet, som debatterat denna fråga länge och grundligt granskat alla dess aspekter. Jag menar att det är ett oerhört viktigt förslag vi lägger fram för parlamentet, ett förslag som utgör ett steg framåt för både det politiska EU och medborgarnas EU. Jag vill därför uppmana er att anta detta betänkande, och jag ber också kommissionsledamot Frattini att göra det på EU-medborgarnas vägnar. Det betänkande vi föreslår innehåller bestämmelser för att se till att det finns en enda tillämplig lagstiftning och en enda behörig domstol. Tillämplig lagstiftning och behörig domstol bör i princip hänga samman, och kriteriet för att slå fast vilka dessa är, är också objektivt, nämligen den avlidnes stadigvarande bostadsort vid dödstillfället. Individuell valfrihet utesluts emellertid inte. Människor som skriver testamente får välja vilken lagstiftning som ska reglera hela arvshanteringen, antingen lagstiftningen i det land där de är medborgare eller lagstiftningen i det land där de är stadigvarande bosatta när valet görs. Vid tvister får parterna på motsvarande sätt välja tillämplig lagstiftning och behörig domstol. Jag vill säga några ord om en nyckelfråga som jag ser som hörnstenen i vårt förslag. I betänkandet föreslås införande av ett juridiskt bindande europeiskt certifikat om arv, med uppgift om den lagstiftning som ska tillämpas på arvet, arvtagare, de personer som ska ansvara för förvaltningen av arvet och deras befogenheter samt vad som ingår i arvet. Certifikatet ska utarbetas enligt en standardmodell och göra det möjligt att införa arvegodset i ett offentligt register i den medlemsstat där egendomen finns. Maria Berger har mer ingående än de övriga granskat just detta förslag och lagt fram fem ändringsförslag. I det sammanhanget måste jag säga att jag är särskilt angelägen om att certifikatet ska vara obligatoriskt, konsekvent och juridiskt säkert. Om vi inte ser till att det blir så tror jag faktiskt att bestämmelsens hela struktur kommer att påverkas negativt, och den kommer att bli mindre effektiv och mindre lämplig som utgångspunkt. Alla EU-länder kanske inte kommer att ta den i beaktande, och den blir i slutändan en rekommendation i stället för en bindande bestämmelse. Därigenom riskerar den under alla omständigheter att få förminskad styrka, en styrka som bör ligga just i dess juridiska säkerhet och dess förmåga att nå alla medborgare, så att de får en verklig chans att ta del av sitt arv med hjälp av dessa instrument. Övriga ändringsförslag bör enligt min mening förkastas, och i det avseendet vill jag särskilt vädja till Maria Berger att tänka om och kanske dra tillbaka eller omformulera sitt ändringsförslag så att det här förslaget blir skarpare. Franco Frattini: Fru talman, herr Gargani, mina damer och herrar! För det första vill jag uppriktigt gratulera ordförande Giuseppe Gargani och utskottet för rättsliga frågor till att ha utarbetat ett förslag som jag inte kommer att tveka att omvandla till ett lagstiftningsförslag, om det godkänns av parlamentet vilket jag hoppas. Även jag skulle vilja inleda med en anmärkning. Vi har länge arbetat med att värdera synpunkterna från rättsväsendet, från experter på området och framför allt från EU:s medborgare på möjligheten att införa ett instrument där den tillämpliga lagstiftningen tydligt anges, vilket skulle göra det enklare att skapa ett verkligt europeiskt område när det gäller arv och testamenten. Det framgick av en Eurobarometerundersökning i juli 2006 om de olika aspekterna av familjerätten i Europa att i genomsnitt 80 procent av européerna anser att arv och testamenten måste erkännas i hela EU. Det finns givetvis länder där det råder ännu större enighet i denna fråga. I exempelvis Tyskland, ett av de stora grundarländerna, och i Lettland, ett mindre land, var 92 procent positiva till lagstiftning av detta slag. I mitt eget land, Italien, var siffran 88 procent, liksom i Ungern. Gensvaret har alltså varit stort, och det framgår att i genomsnitt fyra femtedelar av européerna är för en förenkling av de europeiska bestämmelserna om arv och testamenten. I mars 2005 offentliggjorde kommissionen en grönbok i ämnet, vilket har gett oss möjlighet att inhämta hundratals oerhört intressanta reaktioner från akademiker, jurister och aktörer på området. Vi fick också många goda idéer i samband med utfrågningen om arv med internationella aspekter, som parlamentet tog det utmärkta initiativet till att anordna. Jag kan bland annat meddela er att kommissionen i sin tur anordnar en offentlig utfrågning om samma ämne, som ska hållas den 30 november. Det kommer att ge oss tillfälle att inhämta fler idéer, som jag tror, tillsammans med Giuseppe Garganis betänkande, kommer att göra det möjligt för oss att lägga fram ett lagstiftningsförslag inom en snar framtid. Den sista punkt jag skulle vilja kommentera helt kort är den som ordförande Gargani redan tagit upp, nämligen ett europeiskt certifikat om arv. Jag delar föredragandens mening att ett europeiskt instrument på detta område måste ha bindande verkan på hela EU:s territorium för att verkligen vara effektivt. I detta sammanhang tänker säkert många av er på andra instrument med anknytning till internationell privaträtt som vi enats om. Om ett visst instrument, när det väl antagits i en medlemsstat, kunde ifrågasättas varje gång i de andra medlemsstater där det ska tillämpas - dvs. om det inte är bindande för dem - skulle det äventyra en av grunderna för området för fri rörlighet för beslut. Givetvis kan invändningen göras att ett certifikat om arv, som sådant, alltid är bindande, för annars skulle det inte kunna bestyrka saker. Jag anser dock att det i det här fallet vore lämpligt att understryka dess bindande karaktär, eftersom vi kanske för första gången skapar ett instrument som kan bidra till att lösa det problem i samband med EU-medborgares rörlighet som också uppstår när det gäller erkännande av testamenten, dvs. problemet med arv och testamenten. Jag vill därför redan nu säga att jag är helt och hållet enig med Giuseppe Gargani. Manuel Medina Ortega: för PSE-gruppen. - (ES) Fru talman! Giuseppe Gargani har lagt fram ett betänkande som uttrycker en önskan från utskottet för rättsliga frågor om att EU-institutionerna ska vidta åtgärder på arvsrättens område. Kommissionsledamot Franco Frattini påpekade att 80 procent av EU-medborgarna anser att arvsrätten måste regleras och erkännas på ett harmoniserat sätt i hela EU. Vi talar inte om teorier utan om den verklighet som drabbar människor som bor i olika länder eller som har familjer i olika länder och som, i samband med arv, hamnar i en fullständigt desperat situation. Tyvärr ger EU-fördragen inga möjligheter att harmonisera den positiva rätten i fråga om arv. Detta är något som antagligen måste åtgärdas i framtiden, eftersom det är orimligt att konsekvenserna för arvtagarna, rättssystemet och arvtagarnas rättigheter förändras totalt om man flyttar några kilometer och beroende på om en person är bosatt i ett land eller i ett annat. Genom Giuseppe Garganis betänkande begränsar sig utskottet för rättsliga frågor i nuläget till att tala om för kommissionen att den måste börja lägga fram förslag till lagstiftningsåtgärder. Kommissionsledamot Frattini har uppgivit att kommissionen är positiv till att göra detta. Mycket längre än så kan vi nog inte gå just nu. I utskottet för rättsliga frågor har vi diskuterat förtjänsterna hos och innehållet i de förslag som Franco Frattini lägger fram i bilagan. Vissa av de ändringsförslag som lagts fram av min socialdemokratiska kollega Maria Berger syftar till att åtgärda en del av de brister som noteras i den bilagan, men viktigast av allt är att kommissionen är beredd att lägga fram konkreta förslag, som Franco Frattini uppgivit här i kammaren. Vi kan inte improvisera i denna fråga, eftersom vi måste utgå från vår erfarenhet. Alla som tvingats hantera ett arv med internationella aspekter inom EU har ställts inför enorma svårigheter, framför allt när det gäller behörighet. Vi bör antagligen börja med att ta upp frågan med utgångspunkt i behörighet, domstolars behörighet och erkännande och verkan av beslut, och, i enlighet med Giuseppe Garganis rekommendation, undanta exekvaturförfarandet, som inte har någon relevans i EU. Jag hoppas därför att vi, tack vare Giuseppe Garganis insatser och Franco Frattinis bidrag, snart kommer att få se konkreta förslag om gemenskapsrättens utveckling på detta område. Diana Wallis: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! På min grupps vägnar välkomnar jag grönboken och tackar Giuseppe Gargani så mycket för hans betänkande och allt samrådsarbete som har föregått det. Det är verkligen välkommet. Detta är helt klart en fråga som påverkar allt fler av våra medborgare och som vi måste ta tag i, men det är ingen lätt fråga. När man tänker på hur svårt det är för varje enskild individ att vara tvungen att hantera dödsfall och sedan lägger till svårigheterna att hantera olika gränsöverskridande rättsliga situationer, är det uppenbarligen ett område som vi måste försöka ta itu med för att underlätta för våra medborgare, eftersom vi har uppmuntrat dem att vara rörliga på det sätt vi har. Men de rättsliga problem som detta ställer till rör subsidiaritetsprincipen. De berör våra olika rättsliga systems kultur mycket djupt. Men det är tydligt att om vi ska ta itu med problemet måste vi, som Giuseppe Gargani har sagt - och jag tror att min grupp också skulle instämma - verka för ett bindande europeiskt certifikat om arv. Det måste vara vårt första mål, att ha fri rörlighet för ett sådant bindande certifikat, på samma sätt som vi har fri rörlighet för vanliga domar. Men det kommer att bli svårt, eftersom det, som jag sagt, berör allmänpolitiska frågor i våra olika länder. Det berör beskattningslagar. Men jag lovordar betänkandet och hoppas att kommissionsledamoten kan driva fram det till en rättsakt. Maria Berger: (DE) Fru talman! Föredraganden, som också är vår utskottsordförande, förtjänar ett tack för sitt betänkande och även för att han varit beredd att godta ett antal av mina ändringsförslag efter diskussionerna i utskottet. Jag anser att denna dag lämpar sig väl för ett ämne som inte är särskilt trevligt: död och arv. Vi har nu antagit tjänstedirektivet vid andra behandlingen, och tack och lov gjordes inget undantag för begravningstjänster, som många hade velat. I kväll diskuterar vi EU-initiativ på arvsrättens område. Jag vill redan från början reda ut ett missförstånd, eftersom det står klart att ett tekniskt fel har uppstått. Jag vill absolut att certifikatet om arv ska vara bindande; det är bara orden ”och tills motsatsen har bevisats” jag vill stryka. Jag vill definitivt inte avskaffa certifikatets bindande verkan, tvärtom, jag vill stärka den. Eftersom jag kommer att klargöra detta för parlamentets tjänsteavdelningar kan det kanske vara möjligt även för övriga grupper att under dessa omständigheter rösta för förslaget. Jag hoppas att ändringsförslag 3 nu är godtagbart. Vi föreslår som utgångspunkt en bosättningsperiod på minst två år, för människor bör inte drabbas av oväntade juridiska konsekvenser till följd av en kortvarig förflyttning, samtidigt som vi inte vill göra det lätt för någon att kringgå arvsrätten i sitt eget land, till förfång för sina familjemedlemmar, genom att bara flytta någon annanstans. Jag vill nu motivera mina övriga ändringsförslag, som gäller intygande av överensstämmelse. Rekommendation 1 vittnar om vår önskan att inte lägga oss i medlemsstaternas processrätt, och jag anser därför att denna överensstämmelsegranskning strider mot principen att inte ingripa vare sig i medlemsstaternas materiella rätt eller i deras processrätt. Jag hoppas att dessa förklaringar kan få de övriga grupperna att ändå stödja våra ändringsförslag. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

sv

10. Ansvarsfrihet 2009: Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (

sv

4. Situationen i Egypten (

sv

Om att fokusera mer på egenmakt åt ungdomar i EU:s politik - Om samarbete i krissituationer för att finna försvunna barn (skriftliga förklaringar): se protokollet

sv

2. Bangladesh (omröstning)

sv

Rättelse (artikel 216 i arbetsordningen): se protokollet

sv

14. Gemenskapens innovationspolitik i en värld i förändring (

sv

Behandling i utskott av ändringsförslag ingivna för plenum (artikel 156 i arbetsordningen): seprotokollet

sv

Parlamentets sammansättning: se protokollet

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Konvention om användning av informationsteknologi för tulländamål (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Alexander Alvaro, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om Republiken Frankrikes initiativ inför antagande av rådets beslut om konventionen om användning av informationsteknologi för tulländamål (TIS-konventionen) (17483/2008 - C6-0037/2009 -. Alexander Alvaro: Herr talman! Jag vill hälsa kommissionsledamot Siim Kallas och mina ledamotskolleger välkomna. I grund och botten är den fråga vi ska diskutera inte alls kontroversiell. Ärendet i fråga gäller anpassningen av informationstekniken för tullar och punktskatter. För många är detta ett ytterst tekniskt ämne. Med tanke på kampen mot bedrägeri och annan brottslighet är det emellertid en mycket viktig sida av samarbetet om tullar och punktskatter och informationsutbytet. Vi har med framgång lyckats samarbeta med rådets svenska ordförandeskap och jag skulle därför vilja tacka dem som har stött och ledsagat oss genom processen eftersom detta dokument inte direkt är nytt. Vi har visat vårt samarbete genom att parlamentet har tagit upp och i utskott röstat för viktiga ändringsförslag som rådet redan föreslagit under sitt arbete. Jag förutsätter därför också att omröstningen om denna fråga i veckan får ett positivt utfall. Den enda åtgärd som parlamentet inte samtycker till är utvidgningen av Europols befogenheter på detta område. Denna åsikt delas självfallet inte av alla politiska grupper här i parlamentet. Den är emellertid slutresultatet av omröstningen om betänkandet om informationsteknik för området tullar och punktskatter. Detta har i viss mån anknytning till debatten som ägde rum här tidigare när vår avsikt var en annan. Eftersom vi då ganska nyligen hade fastställt ett mandat för Europol, enligt vilket det ska vara ett EU-organ, ville vi nämligen sända en signal om att Europols befogenheter på några små och specifika områden nu breddas och utvidgas. Med tanke på Europols roll och betydelse är det också i hög grad lämpligt att dess beredningsområde fastställs i ett sådant mandat som det vi har beslutat om. Detta gagnar också öppenheten, så att inte bara vi utan särskilt de medborgare som är föremål för våra åtgärder, vet vad Europol får eller inte får göra. Öppenhet är en grundläggande del av alla strukturer som rör åklagar- och polismyndigheter i medlemsstaterna och det måste också gälla på EU-nivå. För övrigt har jag inte mycket att tillägga, och även om det finns en tendens till att man vill överskrida sin talartid kan jag i detta fall förkorta min. Jag skulle vilja tacka rådets ordförandeskap och mina ledamotskolleger för det utmärkta samarbetet och jag är säker på att vi kan rösta om betänkandet denna vecka med gott resultat. Siim Kallas: Herr talman! Kommissionen stöder i princip texten i utkastet till rådets beslut, eftersom det är nödvändigt för att bestämmelserna om ömsesidigt bistånd och administrativt samarbete ska kunna utvecklas parallellt så långt som möjligt och eftersom man måste fastställa de bestämmelser som föreskriver att gemenskapens allmänna budget ska bära kostnaden för medlemsstaternas användning av tullinformationssystemet. Denna rättsliga korrigering bör inte innebära någon ökning av budgeten och den är nödvändig för att garantera större komplementaritet med agerandet inom ramen för samarbetet med Europol och Eurojust genom att ge dessa organ lika stor tillgång till tullinformationssystemet (TIS) och till dess register för identifiering av tullutredningar (Fide). Följaktligen kan inte kommissionen stödja parlamentets ändringsförslag som syftar till att ge Europol och Eurojust olika stor tillgång till TIS/Fide. Allmänt sett välkomnar kommissionen de flesta av de ändringsförslag som parlamentet lägger fram. I det sammanhanget skulle jag vilja göra följande kommentar. Kommissionen delar den åsikt som föredraganden Alexander Alvaro hyser om att det är beklagligt att detta förslag ska avgöras så snabbt av medlemsstaterna innan Lissabonfördraget träder i kraft. I själva verket föreskriver Lissabonfördraget en ny rättslig grund, vilket innebär att en ny förordning skulle kunna ersätta den nuvarande TIS-konventionen, en förordning som skulle ha en direkt effekt i medlemsstaterna och inte behöva införlivas i nationell lag innan den börjar fungera, vilket för närvarande är fallet med förordning (EG) nr 766/2008 om den administrativa delen av TIS. Kommissionen delar också parlamentets åsikt om dataskyddsövervakningen av IT-tillämpningen, dvs. att lösningen att ersätta den gemensamma tillsynsmyndigheten med Europeiska datatillsynsmannen är den mest lämpliga. En kombinerad övervakning av den gemensamma tillsynsmyndigheten och Europeiska datatillsynsmannen skulle kunna medföra vissa risker för eventuellt dubbel- och överlappningsarbete. Hur som helst bör en samordningsmekanism som också utfärdar lämpliga rekommendationer inrättas. Petru Constantin Luhan: Fru talman! Jag gratulerar min kollega Alexander Alvaro till hans arbete och tackar för det goda samarbete vi hade när vi utarbetade detta betänkande. Det var ett betänkande där jag var ense med föredraganden om de viktiga punkterna, nämligen att tillgång till data som är införd i tullinformationssystemet bara ska garanteras till särskilt utsedda organ och personal, som medlemsstaterna, Europol och Eurojust. En annan fråga som togs upp i ett av mina ändringsförslag och stöddes av föredraganden är att medlemsstaterna, Europol och Eurojust inte får möjlighet att överföra data till icke-medlemsstater och tredjeländer på grund av att tillräckligt dataskydd saknas i dessa länder. Enligt min åsikt är den översyn av tullinformationssystemet som man överväger i betänkandet nödvändig för att bättre anpassa det till kontrollmyndigheternas krav och för att tillåta att ett begränsat antal användare genomför analyser av den information som finns i systemet. Översynen kommer också att öka effektiviteten i samarbetet och i tullmyndigheternas kontrollförfaranden tack vare det gemensamma automatiska informationssystemet som kommer att bidra till att förhindra, undersöka och åtala grova överträdelser av nationell lagstiftning. Marie-Christine Vergiat: Fru talman! Först vill jag rätta den information som finns på anslagstavlan. Jag är inte medlem av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokraterna); jag är fortfarande medlem av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. På begäran av den franska regeringen har vi fått en text där man vidtar åtgärder för att tullmyndigheterna ska samarbeta med Europol och Eurojust. Än en gång vill jag påpeka att detta är ett område som med största sannolikhet blir en fråga för medbeslutande när Lissabonfördraget har trätt i kraft. Vi beklagar därför att brådskan har fått råda över en önskan att skydda grundläggande friheter, precis som i fallet Europol. I alla dessa texter beklagar vi att den kritiska balansen mellan säkerheten och respekten för de grundläggande rättigheterna alltmer hotas till nackdel för friheterna och för övergripande resultat som ibland inte lyckas övertyga våra medborgare. Vi beklagar också att den ståndpunkt som parlamentet föreslår att vi ska anta till denna text, där man försöker upprätta länkar mellan filer som tullen, polisen och Eurojust förfogar över, är mer försiktig än vår ståndpunkt om Europol. Farorna är nämligen desamma och de säkerhetsåtgärder som man presenterar i de texter som lagts fram för oss är ännu osäkrare. Till exempel är det upprörande att det inte finns någon tydlig senaste användningstidpunkt för data. Vid en tidpunkt när våra grundläggande friheter alltmer urholkas av säkerhetsåtgärder i alla våra länder uppfyller tyvärr inte parlamentet riktigt sin roll att skydda grundläggande de rättigheterna och skyldigheterna. Vissa förbättringar inom detta område som jag föreslagit har antagits, särskilt beträffande Europol. Jag är mycket glad över det och jag tackar mina ledamotskolleger, men förbättringarna är otillräckliga, särskilt i förhållande till de proportionalitets- och nödvändighetsprinciper som alltid måste råda när rättigheter och friheter står på spel. Av dessa skäl, och om inga andra ändringsförslag som ger våra medborgare större skydd antas, kommer GUE/NGL-gruppen att avstå från att rösta om denna text. Carlos Coelho: (PT) Fru talman! Detta initiativ syftar till att skapa ett gemensamt automatiserat tullinformationssystem för tullmyndigheter i medlemsstaterna. Ett sådant system skulle bidra till att förhindra, undersöka och undanröja överträdelser av både gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning. Jag välkomnar önskan att underlätta informationsutbytet, att förbättra och konsolidera samarbetet mellan tullmyndigheterna och att fastställa förfaranden för gemensamma åtgärder. Jag är säker på att ett snabbt och effektivt informationsutbyte kommer att leda till en verksamhet som är grundläggande för att bekämpa olaglig handel. När vi talar om informationssystem får vi emellertid inte glömma att de innehåller personuppgifter och att frågor som rör skydd för sådana uppgifter och personlig integritet är av yttersta vikt. Jag håller med föredraganden Alexander Alvaro om att vi måste fortsätta att vara vaksamma så att vi kan undvika alla eventuella överträdelser av de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till personlig integritet, enligt vilken uppgifter av personlig natur som införs i systemet måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt utan att överträda den personliga integriteten. Vi måste garantera att dessa uppgifter bara kan användas för ändamål som är tydligt definierade och begränsade inom ramen för tillämplig lagstiftning. Dessutom bör dessa uppgifter bara bevaras så länge som de behövs för att fullgöra det syfte för vilket de registrerades. Det är lika viktigt att se till att tillgången till detta informationssystem är genomskinlig och ligger i linje med de regler som tillämpas för liknande informationssystem som till exempel andra generationen av Schengens informationssystem eller informationssystemet för viseringar. Av detta skäl stöder jag inte de ändringsförslag som gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster lagt fram. När det gäller övervakningen av dataskydd vore det bättre och mer välbetänkt att i stället för att försöka skapa lösningar från fall till fall behålla och genomföra samma övervakningssystem som det man valt för andra liknande system, inte bara för konsekvensens skull utan också för att undvika bristande överensstämmelse när det gäller dataskyddet. Avslutningsvis vill jag säga att jag delar den åsikt som kommissionsledamot Siim Kallas och föredragaren Alexander Alvaro uttrycker när de beklagar att rådet så snabbt har försökt avsluta detta dokument innan Lissabonfördraget träder i kraft. Alexander Alvaro: Fru talman! Som vi märker på det stora antalet ledamöter som vill yttra sig är detta ett spännande lagstiftningsdokument. Ändå skulle jag vilja använda en kort stund av detta tillfälle för att svara på vad kommissionsledamot Siim Kallas talade om, nämligen kommissionens förkastande av de föreslagna ändringsförslagen beträffande Europol. Jag har verkligen stor förståelse både för kommissionens motiv och för önskan att vara konsekvent. Alldeles nyligen nämnde Carlos Coelho en fråga - den också har tagits upp av andra, till exempel Marie-Christine Vergiat - som har gett oss en tankeställare. När vi står inför uppgiften att uppnå en så hög standard som möjligt på uppgifter som rör våra medborgare hjälper det inte särskilt mycket - och detta är kanske något som kommissionen borde tänka på i framtiden trots deras förkastande av förslagen - att vi har bestämmelser som rör Europols befogenheter, som till exempel vilka uppgifter som behandlas, vilken myndighet som gör det och till vilken det överförs, eftersom detta delas upp på flera lagstiftningsdokument. Det kommer tillfällen när det inte längre står klart vilka uppgifter som får användas av Europol och hur och vilka uppgifter som inte får användas. När det gäller Europols mandat skulle det vara förnuftigare om allt detta fastställdes i allmänna ordalag i stället för att lagstiftningen alltid utarbetas i varje enskilt fall. Det skulle göra lagstiftningen mer genomskinlig för medborgarna och skulle säkert också främja Europols arbete. Annars har jag inget mer att tillägga. Kanske får jag ge en kort kommentar till en fråga som nämndes tidigare, nämligen den skillnad i rätt till tillgång som råder mellan Eurojust och Europol. I det fallet måste man givetvis ta hänsyn till att ett organ som verkställer lagen fungerar annorlunda än ett organ som väcker åtal och därför bör ha andra befogenheter. Men om vi i framtiden ska ha en kommissionsledamot för rättsliga frågor kanske vi kan behandla denna fråga på EU-nivå. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

sv

7. Lägesrapport om frihandelsområdet Euromed (omröstning)

sv

Röstförklaringar Andrzej Jan Szejna : Jag röstade för Paolo Costas betänkande om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Marocko om vissa luftfartsaspekter. Det handlar om förslaget till rådets beslut om ingående av ett protokoll om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko om vissa luftfartsaspekter med anledning av Republiken Bulgariens och Republiken Rumäniens anslutning till Europeiska unionen. I protokollet föreskrivs nödvändiga ändringar av bilaterala avtal om luftfarten mellan Konungariket Marocko och Republiken Bulgarien och Republiken Rumänien efter de båda senare ländernas anslutning till EU. Både Bulgarien och Rumänien hade tidigare slutit luftfartsavtal med Marocko, undertecknade 1966 respektive 1971. Europeiska gemenskapen och Marocko slöt dock ett övergripande avtal i december 2006. Det är därför nödvändigt att anpassa avtalen till gemenskapslagstiftningen och att se till att de båda nya medlemsstaterna kan bli parter i det övergripande avtalet. Silvia-Adriana Ţicău : skriftlig. - (RO) De rumänska ledamöterna från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet lade ned sina röster om betänkandet om avtalen mellan Europeiska gemenskapen och Georgien, Libanon, Maldiverna, Moldavien, Singapore och Uruguay om vissa luftfartaspekter. Det beror på att det i avtalet med Moldavien hänvisas till ett moldaviskt språk i följande mening: ”Upprättat i Luxemburg i två exemplar [...] på danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska, ungerska och moldaviska”. Den rumänska socialdemokratiska delegationen betonar att Rumäniens deltagande i avtalet inte medför något erkännande av det språk som omnämns som ”moldaviska”. De rumänska ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet upprepar att språkets korrekta benämning ska vara rumänska i enlighet med fakta och vetenskapliga rön, inklusive den tolkning som har gjorts av Republiken Moldaviens vetenskapsakademi (i september 1994). Vi måste beakta att kommissionen i många andra avtal har använt den neutrala formuleringen ”Upprättat i......den.......i två exemplar på vart och ett av parternas officiella språk, vilka alla texter är lika giltiga”. Vi beklagar att denna formulering inte har använts i avtalen med Republiken Moldavien och rekommenderar att man använder denna neutrala formulering i officiella dokument som rör EU:s förbindelser med Republiken Moldavien. Brian Simpson : skriftlig. - (EN) Jag stöder detta betänkande och vill kort ta upp de problem som europeiska flygbolag fortfarande möter när det gäller rätten att flyga över Ryssland. Inte nog med att de ryska myndigheterna begränsar denna rätt - den är dessutom kostsam och beviljas på ett diskriminerande sätt. Det är uppenbart att europeiska trafikföretag missgynnas, särskilt de som ofta flyger till Fjärran Östern. Detta problem är känt sedan en lång tid tillbaka, men de ryska myndigheternas ovilja att återuppta förhandlingarna med EU i frågan har varit både kostsam och föga hjälpsam. Det är nödvändigt att kommissionen och de ryska myndigheterna tar nya krafttag för att hitta en lösning på detta mycket allvarliga problem. Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Trots att det var många år sedan det inträffade kärnkraftsolyckor betalar vi fortfarande priset för gamla misstag. Omedelbart efter en kärnenergiolycka försvinner saker som vilt, bär och champinjoner tillfälligt från våra menyer för att sedan dyka upp igen bara ett kort tag senare. Det är viktigt att fastställa restriktiva gränsvärden. Det saknas dock fortfarande studier om strålningens effekter på människor, och det har heller inte bedrivits tillräckligt med forskning på det växande området genteknik. EU måste utan dröjsmål ägna sig åt dessa viktiga och angelägna konsekvensanalyser, förbereda avvecklingen av kärnkraften och överlåta åt medlemsstaterna att fatta sina egna beslut om användningen av genteknik. Eftersom det i betänkandet inte togs tillräcklig hänsyn till ovannämnda punkter lade jag ned min röst. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Syftet med den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeprodukter är att få en stabil marknad och säker inkomst för dem som är verksamma inom sektorn. Detta syfte liksom de syften som anges i EG-fördraget är aktningsvärda och borde ha lett till välstånd inom Europas fiskesamhällen. Dessvärre har de senaste 25 årens ökade centralstyrning från Bryssel i form av den gemensamma jordbrukspolitiken varit förödande för dessa samhällen. Det är inte möjligt att uppnå en blomstrande marknad med anställningstrygghet inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, och fiskeförvaltningen måste återigen styras av de nationer som är beroende av fiske. Nils Lundgren : skriftlig. - Jag röstade nej till betänkandet eftersom det handlar om bestämmelserna för den gemensamma jordbrukspolitiken som vi vill avskaffa. Den gemensamma jordbrukspolitiken behöver i grunden reformeras och vi har nu i ett par år manat till att den diskussionen måste starta snarast. Vi anser att EU redan 2010, efter den så kallade hälsokontrollen av långtidsbudgeten 2007-2013, bör inleda en nedskärning av jordbruksstödet. Därför kan i regel inte Junilistans ledamöter rösta för de olika betänkandena inom jordbruksområdet som kommer på EU-parlamentets bord. Diamanto Manolakou : skriftlig. - (EL) Växthygien och certifiering av förökningsmaterial för fruktplantor och fruktträd är oerhört viktigt för producenterna eftersom det inledande arbetet med att anlägga en fruktträdgård, när det fullföljs på rätt sätt, är en garanti för en god produktion. Lagstiftningen behöver säkerligen anpassas efter utvecklingen i sektorn. Trots att vi är för de flesta av ändringsförslagen till Ioannis Gklavakis betänkande har vi vissa reservationer och vi är emot de ändringsförslag som godkänner genetiskt modifierade förökningsmaterial, även som grundstammar, eftersom de medför risker för människors hälsa och för miljön. Det finns ännu inga vetenskapliga studier som garanterar att de inte har några effekter. När det gäller import från tredjeländer håller vi med om att det inte bör göras några avsteg eftersom det finns risk för spridning av patogena organismer i EU, med återverkningar för produktion, produktkvalitet och jordbruksinkomster. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi försvarar tillämpningen av subsidiaritetsprincipen. Därför håller vi med om att gemenskapen inte bör inkräkta på medlemsstaternas befogenheter. Så är till exempel fallet med tjänster som tillhandahålls lokalt och som inte omfattar gränsöverskridande verksamhet och därför i princip inte har någon effekt på den inre marknaden. Därför måste varje medlemsstat ha full handlingsfrihet i fråga om indirekt beskattning och fastställande av mervärdesskattesatser. Även om rådet beslutar om ett slutgiltigt system för beskattningen av transaktioner inom gemenskapen bör medlemsstaterna kunna tillämpa reducerade skattesatser, eller eventuellt till och med skattefrihet, för basvaror och bastjänster som mat och läkemedel, för tillhandahållande av lokala tjänster, däribland tjänster och tillhandahållande av varor som är förknippade med utbildning, välfärd, social trygghet och kultur. Även om det fattas beslut om ett slutgiltigt system för beskattningen av transaktioner inom gemenskapen före utgången av 2010 bör medlemsstaterna kunna tillämpa reducerade mervärdesskattesatser för att förstärka förekomsten och bevarandet av tjänster som tillhandahålls lokalt samt deras funktion i den formella ekonomin. Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) För en gångs skull är vi frestade att rösta för ett betänkande från parlamentet om mervärdesskatt. Enligt betänkandet bör man överge målet om slutgiltiga bestämmelser som bygger på beskattningen i konsumtionslandet, och den målsättningen motiverar i sig den ökade harmoniseringen av momssatser. I betänkandet förordar man också en tillämpning av subsidiaritetsprincipen, vilket skulle ge medlemsstaterna möjlighet att tillämpa momsfrihet för tjänster som tillhandahålls lokalt, till exempel restaurangverksamhet eller andra aspekter, som en lösning på sociala mål, utbildningsmål och kulturella mål. Man försöker även bibehålla många undantag som skulle ha löpt ut 2007, fram till 2010. Vi stöder allt detta. Vi stöder emellertid inte önskan att bibehålla europeisk lagstiftning om mervärdesskatter eller önskan att garantera identiska skattesatser, oavsett vad som händer, för att förenkla handels- och tullregler för handeln inom EU. Beskattning är enskilda länders eget ansvar och de skillnader som finns i fråga om en viss typ av skatter vägs ofta upp av ojämlikheter i en annan. De är därför inte alltid obefogade. Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Under den pågående debatten om tillfälliga mervärdesskattesatser ombads Europaparlamentet avge ett yttrande över förlängningen av de tillfälliga bestämmelserna för dessa skattesatser. Vi ska rösta om yttrandet i dag. Det är aningen sent eftersom vi är medvetna om att EU har beslutat att fortsätta tillämpa förmånliga mervärdesskattesatser efter den 1 januari 2008. Trots det anser jag att det är ett mycket viktigt yttrande. Det är verkligen rätt beslut för de länder som anslöt sig till unionen 2004 och vi stöder det helt och hållet. Parlamentet är tydligt i sitt yttrande i frågan och förespråkar att vissa tillfälliga bestämmelser om mervärdesskattesatser ska bevaras. Beslutet förtjänar ett brett stöd. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Ieke van den Burgs betänkande om mervärdesskatt. I betänkandet framhålls betydelsen av subsidiaritetsprincipen i skattefrågor och anges med rätta att principen ska gälla för icke-gränsöverskridande tjänster som följaktligen inte påverkar den inre marknaden. Jean-Claude Martinez : skriftlig. - (FR) Kommissionen lyckas aldrig göra rätt i momsfrågan. På 1980-talet krävde Lord Cockfield i sitt betänkande en rad olika momssatser. Det fanns i själva verket endast en minimisats på 15 procent, en ordinarie sats på 5 procent och en lägre sats. Då ville kommissionen att den momssats som tillämpades i ursprungslandet skulle gälla. I praktiken tillämpades destinationslandets momssats. Det var ett tillfälligt system som blev ett permanent system: den så kallade Bolkesteinmomsen infördes inte. Nu hade man lägre momssatser för franska restaurangföretag, cd-skivor och verksamheter som genererade arbetstillfällen. Kommissionen gav efter, åtminstone tillfälligt, i sin förteckning i bilaga H till det sjätte direktivet 1977, eftersom den insåg att tyskar knappast skulle köra sin Mercedes över gränsen för att äta lunch på en restaurang med låga momssatser. Det var verkligen synd att kommissionen inte insåg 1993 att moms inom gemenskapen utan gränskontroller var en outtömlig källa till omfattande bedrägeri. Majoriteten av kommissionens tjänstemän kan inte förstå den filosofiska logiken i mervärdesskatten, som är en intelligent skatt eftersom den är ekonomiskt neutral. Därför har kommissionens lagstiftning på området ständigt misslyckats de senaste 20 åren. Joseph Muscat : skriftlig. - (MT) Jag vill uppmärksamma de två ändringsförslag som jag lade fram och som har godkänts i det slutliga betänkandet. I det första förslaget står det att varje medlemsstat bör ha rätt att tillämpa reducerade mervärdesskattesatser, eller i undantagsfall eventuellt till och med skattefrihet, för basvaror och bastjänster som mat och medicinsk behandling, av sociala och miljömässiga skäl och för konsumentens bästa. I det andra förslaget står det att det bör vara möjligt att tillämpa reducerade mervärdesskattesatser, eller till och med skattefrihet, för varor som är förknippade med utbildning, social trygghet och kultur. För närvarande är det redan möjligt att tillämpa reducerade momssatser för varor som är förknippade med utbildning. Ändringsförslaget underbygger detta. Jag vädjar till ministerrådet att följa Europaparlamentets politik. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi har lagt ned våra röster om det här betänkandet på grund av tveksamheterna kring bildandet av Artemis och kring dess drift och förvaltning. Bildandet av gemensamma företag inom ramen för offentlig-privata partnerskap, såsom sker genom inrättandet av Artemis för att genomföra ett gemensamt teknikinitiativ, vilket anges i betänkandet, går bland annat ut på att använda offentliga medel för privata ändamål och intressen, medan det inte tycks finnas något samarbete i den andra riktningen, vare sig finansiellt eller i fråga om kunskapsutbyte. Här tycks målen vara motstridiga eftersom pelaren för privata initiativ bygger på vinstackumulering medan pelaren för allmänna tjänster bygger på att främja allmänintresset och på att ta hand om befolkningens oro. Vi anser att investeringarna i forskning, särskilt på området integrerade IT-system, är nödvändiga för teknikutvecklingen i EU. Janusz Lewandowski : skriftlig. - (PL) Fru talman! Artemis är det första av fyra förslag på gemensamma företag med ett gemensamt mål och motiv. De andra är Clean Sky, Eniac och Initiativet för innovativa läkemedel. Alla fyra företagen har till och med ett gemensamt huvudkontor i Bryssel, som fortfarande är flamländarnas och vallonernas gemensamma huvudstad. Parlamentets budgetutskott uttryckte sitt stöd för de fyra nya institutionerna inom det sjunde ramprogrammet. Det gjorde det i förhoppningen om att den framtagna modellen med offentlig-privata partnerskap kommer att visa sig vara mer realistisk än Galileoprogrammet. Det bör dock observeras att tidsramen och budgeten för Artemis och de andra gemensamma företagen (2008-2013) inte överensstämmer med de finansiella standardbestämmelser som fastställts i den sjuåriga budgetramen 2007-2013. Det kan ge upphov till vissa problem i framtiden. Vi konstaterade också att det har anslagits en relativt liten summa till administrativa kostnader i översikten över totala utgifter för de fyra gemensamma företagen, nämligen 84 miljoner euro för åren 2008-2017. Det utgör omkring 3,5 procent av de totala utgifterna och befäster vår oro. Frågan om att utöka antalet institutioner inom EU är dock fortfarande en öppen fråga och handlar inte bara om den institutionella ombildningen inom det sjunde ramprogrammet. Miroslav Mikolášik: (SK) Initiativet för innovativa läkemedel är ett unikt initiativ som togs av kommissionen och av europeiska läkemedelsbranschorganisationen EFPIA (European Federation of Pharmaceutical Industries and Association) och som kommer att ha en budget på 2 miljarder euro fram till 2013. Därför röstade jag också för betänkandet. Jag är övertygad om att partnerskapet mellan den privata och offentliga sektorn kommer att hjälpa oss att påskynda spridningen av bättre och säkrare läkemedel. Det gläder mig att Initiativet för innovativa läkemedel kommer att förbättra villkoren för forskning och därmed chanserna att utveckla bättre läkemedel för behandling av försummade sjukdomar. För det andra är jag som medlem i organisationen för små och medelstora företag mycket glad över detta första offentlig-privata partnerskap som omfattar finansiering av samarbete mellan små och medelstora företag, universitet, forskningscentrum, akademier och föreningar som är medlemmar i EFPIA. Denna finansieringsmetod kommer äntligen att innebära att man får tillgång till de resurser som behövs och därigenom skapa ett gynnsamt klimat för forskning i EU och öka dess konkurrenskraft. Våra medlemsstater bör förvänta sig resultat... (Talmannen avbröt talaren.) Zuzana Roithová: (CS) Fru talman! Jag hör till dem som är kritiska till bristen på samarbete mellan stora bolag och universitet. Jag motsätter mig även att det finns så lite resurser för forskning inom EU på grund av att det här, till skillnad från i Förenta staterna, endast är en tredjedel av pengarna som kommer från den privata sektorn. I dag skickar vi äntligen ett mycket positivt budskap från Strasbourg till den europeiska forskarvärlden genom att anta en sjuårig plan för innovativa läkemedel till en kostnad av 2 miljarder euro. Företagets format är innovativt i sig eftersom det består av ett partnerskap mellan den privata och offentliga sektorn. Det innebär att resurserna kan fördubblas och det bidrar även till att förena forskningsmålen. Jag anser att det kommer att ge ny kraft åt kunskapshantering, utbildning och yrkesutbildning. Jag är övertygad om att vi kan vända utvecklingen med minskad effektivitet i den europeiska läkemedelsindustrin och åstadkomma en mer lättillgänglig, högkvalitativ behandling, särskilt av cancer och Alzheimers sjukdom. Jag vill tacka föredraganden för att hon har lyckats få igenom betänkandet vid andra behandlingen. Françoise Grossetête : skriftlig. - (FR) Som föredragande är jag mycket nöjd över att betänkandet om upprättandet av det gemensamma företaget för Initiativet för innovativa läkemedel har antagits. Genomförandet av detta offentlig-privata partnerskap mellan EFPIA och kommissionen är ett mycket lovande framsteg för storskaliga forskningsprogram. Kommissionen är skyldig att se på EU:s behov ur en annan vinkel. Initiativet för innovativa läkemedel kommer att ha en total budget på 2 miljarder euro 2008-2013. Kommissionens bidrag på 1 miljard euro kommer att gå till små och medelstora företag och universitet. I gengäld kommer stora företag att betala ett lika stort bidrag in natura. De kommer att engagera små och medelstora företag och universitet genom att förse dem med verktyg och metoder för att bättre förutspå om läkemedel är oskadliga och verkningsfulla, intelligenta infrastrukturer och kunskapshantering. Samarbetet mellan ledande företag, småskaliga forskningscentrum, små och medelstora företag och universitet kommer att bidra till att forma forskningsprojekten. Initiativet för innovativa läkemedel kommer också att förbättra kunskapsutbytet på universitet och företag och öka de små företagens roll inom den europeiska forskningen. Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Frågan om innovativa läkemedel ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom jag i Polen är aktivt engagerad i att hjälpa barn som lider av ovanliga ärftliga sjukdomar. Tyvärr omfattas dessa barn inte av några sjukförsäkringsprogram och de läkemedel som de behöver är alltför dyra. I de flesta europeiska länder återbetalas kostnaderna för de läkemedel som behövs för att hålla sådana barn vid liv och ge dem möjlighet att leva så normala liv som möjligt. Som ledamot av Europaparlamentet inser jag hur viktigt det är med ett europeiskt perspektiv på hela läkemedelsfrågan. Jag syftar på innovation, EU:s stöd till forskning och forskare och på att EU uppmuntrar läkemedelsföretagen att ta fram nya läkemedel. Jag anser att Françoise Grossetêtes betänkande är mycket viktigt. Jag håller med om att EU måste övergå till en ny och effektivare metod för att hantera forskning och innovation som är inriktad på att främja den ekonomiska utvecklingen på vår kontinent och hjälpa våra medborgare och i vissa fall till och med rädda livet på dem. Kommissionens förslag att upprätta gemensamma teknikinitiativ kommer att harmonisera och förenkla projektfinansieringen. När det gäller forskningsprogram om innovativa läkemedel är det viktigt att få med sig små och medelstora företag, universitet, patienter, sjukhus och läkemedelsindustrin för att se till att läkemedlen blir säkrare, billigare och mer lättillgängliga. De offentlig-privata partnerskap som kommissionen har föreslagit är därför en utmärkt lösning. De utgör ett nytt alternativ för läkemedelsforskningen. Teresa Riera Madurell : skriftlig. - (ES) Den spanska socialdemokratiska delegationen röstade för Lena Eks betänkande om bildandet av det gemensamma företaget Clean Sky. Jag vill dock klargöra att de grundläggande principerna om öppenhet och insyn noga måste iakttas i alla gemensamma teknikinitiativ. När det gäller Clean Sky har den spanska socialdemokratiska delegationen framför allt alltid förespråkat att det behövs öppna och konkurrensutsatta anbudsförfaranden för att se till att alla deltagare i alla medlemsstater har lika möjligheter utifrån kompetens. Mot bakgrund av allt detta vill den spanska socialdemokratiska delegationen klargöra att företaget Clean Sky inte får fungera som prejudikat för framtida gemensamma teknikinitiativ eller för andra instrument inom det sjunde ramprogrammet. Delegationen anser att det är nödvändigt att alla medlemsstater deltar på lika villkor. Carlos Coelho : skriftlig. - (PT) Som EU-medborgare har vi en rad rättigheter, bland annat rätten till diplomatiskt och konsulärt skydd. Alla EU-medborgare kan få skydd av en annan medlemsstats diplomatiska och konsulära myndigheter om deras land inte har någon ambassad eller något konsulat på ett tredjelands territorium. Frågan blir ännu mer relevant om vi betänker att det endast finns tre länder - Kina, Ryssland och Förenta staterna - där samtliga EU-medlemsstater har diplomatiska och konsulära representationer. Bortsett från att medlemsstaternas representation i tredjeländer kan variera kraftigt finns det också fall där det inte finns någon representation alls (till exempel Maldiverna). Jag stöder detta initiativ som syftar till att se till att bestämmelserna i artikel 20 i EG-fördraget och artikel 46 i stadgan om de grundläggande rättigheterna kan användas effektivt i praktiken genom att lägga grunden för en verkligt harmoniserad grundläggande rätt till diplomatiskt och konsulärt skydd för alla EU-medborgare, oavsett nationalitet. Det är även positivt att det genom Lissabonfördraget inrättades en europeisk avdelning för yttre åtgärder med egna befogenheter och ansvarsområden. Jag håller med om att det är nödvändigt att informera folket och stöder inrättandet av ett gemensamt europeiskt larmnummer som innebär att EU:s medborgare kommer att kunna få den information som de behöver, särskilt i kris- och nödsituationer. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Ioannis Varvitsiotis betänkande om att förbättra det diplomatiska och konsulära skyddet av EU-medborgare som bor eller reser i länder där deras hemland inte har någon beskickning. För närvarande har mitt hemland, Skottland, ingen självständig diplomatisk beskickning någonstans i världen. Enligt min mening kommer situationen förmodligen att förändras de närmaste åren och jag ser fram emot att Skottlands representanter i utlandet kommer att finnas där för alla EU-medborgare i nödens stund. Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Fallet med teddybjörnen Muhammad har visat oss än en gång hur lätt det är att hamna i knipa i ett främmande land. Det behöver inte alltid ens röra sig om en naturkatastrof, en olycka eller ett förlorat pass. Det kan räcka med ett kulturellt missförstånd. Det kommer fortfarande att finnas en hel del kvar att göra på området. I Turkiet till exempel, som är ett land som ansöker om medlemskap i EU, kan det vara farligt för västerländska resenärer - vilket en mycket färsk undersökning visar - eftersom det ofta proklamerade skyddet av minoriteter endast förekommer på pappret och läget i själva verket har förvärrats. Två saker behöver därför göras. Den första är att inrätta ett gediget nätverk av utlandsmyndigheter som kan ge stöd åt våra medborgare. Den andra är att se till att den resande allmänheten inte bara är medveten om ambassadörernas uppdrag utan även vet att de kan söka stöd hos alla EU-länders ambassader. Mot bakgrund av detta röstade jag för den planerade handlingsplanen. Bogusław Rogalski : skriftlig. - (PL) Det finns bara tre länder i världen där alla EU:s medlemsstater har diplomatiska och konsulära representationer, nämligen Kina, Förenta staterna och Ryssland. Det finns ingen representation överhuvudtaget på vissa populära turistmål. Enligt kommissionens initiativ har varje EU-medborgare rätt till diplomatiskt och konsulärt skydd från vilken annan medlemsstat som helst med representation i ett tredjeland, på samma villkor som medborgarna i denna andra medlemsstat. Det här är dock endast relevant om hemlandet inte har någon ambassad eller diplomatisk representation i landet. Jag är för en sådan lösning. Mot bakgrund av innehållet i den andra delen av förslaget till resolution var jag dock tvungen att rösta emot det. Ömsesidigt praktiskt diplomatiskt och konsulärt skydd i begreppets vidaste betydelse får inte innebära att man åtar sig en annan medlemsstats befogenheter. Tyvärr är det vad man försöker åstadkomma med förslaget till resolution. Ewa Tomaszewska : skriftlig. - (PL) Jag lade ned min röst i omröstningen om diplomatiskt och konsulärt skydd för medborgare i EU:s medlemsstater. Självklart vill jag emellertid att det ges sådant skydd. Den 11 september 2007 misshandlade och grep belgisk polis Europaparlamentsledamoten Mario Borghezio framför Europaparlamentsbyggnaden, trots att han legitimerade sig som Europaparlamentsledamot och informerade polisen om sin parlamentariska immunitet. Händelsen visar att det inte är nödvändigt att åka till tredjeländer för att inse att det skydd som ges inte är så bra som det skulle kunna vara, inte ens för parlamentsledamöter. Jag anser att vi först bör ta tag i situationen i vår närmaste omgivning. Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Den sjunde ändringsbudgeten för 2007 innehåller ytterligare 4 324,8 miljoner euro i intäkter samt en minskning av utgifterna med 1 651,4 miljoner euro, vilket gör det möjligt för medlemsstaterna att minska sina bidrag till gemenskapens budget med cirka 5 976,2 miljoner euro. Medan intäktsökningen i stor utsträckning beror på moms- och BNI-saldona, är underutnyttjandet av budgeten den främsta orsaken till den avsevärda utgiftsminskningen. Nedskärningarna påverkar främst rubrikerna sammanhållning, fiske, miljö och jordbruk. Att många operativa program i strukturfonderna för perioden 2007-2013 (och andra perioder) har antagits sent är kommissionens och rådets förklaring till varför man inte använder de anslag som avsatts för 2007. Dessa summor har dock inte överförts till 2008 års budget för att öka respektive anslag för dessa politikområden. Det har noterats att de summor som förutses för dessa poster i 2008 års budget är inom ramen för vad man kom överens om i den fleråriga budgetramen 2007-2013. Att dessa summor inte finns med i gemenskapens budget är mycket oroande. Detta bör undersökas mycket noga eftersom 2007 är det första året för den nya budgetramen 2007-2013 och eftersom regeln N+2 fortfarande tillämpas i den tidigare budgetramen. Enligt denna regel måste anslagen användas helt och hållet under 2008. Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Vi lever på 2000-talet och vi har inget annat val än att anpassa oss till nya och snabbt föränderliga omständigheter. Därför välkomnar jag varmt Christopher Heaton Harris betänkande om att införa en papperslös miljö för tullen och handeln. Bestämmelserna i betänkandet är mycket relevanta i det moderna Europa och de bör införas så snabbt som möjligt. Det handlar om verktyg för att skapa en ny arbetsmiljö inom tull och handel. Jag syftar på att inrätta en papperslös miljö. Det är oerhört viktigt, i synnerhet för att hjälpa våra tjänstemän som vacklar under kraven på onödig pappersdokumentation. Vi bör också tänka på frågor som gäller miljöskydd och på hur många träd som måste offras för att man ska kunna bemöta efterfrågan på papper för detta syfte. Jag anser att det är oerhört viktigt och brådskande att man inför elektroniska tullsystem. Jag förespråkar också att man inrättar så kallade ”Single Window” och ”One-Stop Shop”. Jag är övertygad om att EU bör investera mer i denna sorts lösningar. Annars blir uttalandena i Lissabonstrategin bara tomma ord. Zuzana Roithová : skriftlig. - (CS) Vi ställs nu inför ett allvarligt problem, nämligen att försöka kontrollera den enorma mängden importerade varor, främst från Asien. För att lösa detta problem krävs elektroniska, sammanlänkade tullsystem. Elektronisk handel och elektroniska tullar är nödvändiga för att den europeiska marknaden ska kunna vara effektiv, och det var de även innan man införde den moderniserade tullkodexen. Jag skulle vilja påpeka att vi också behöver ett system för att stoppa de varor som inte följer den europeiska säkerhetsstandarden och hindra att dessa varor kommer in i EU. Genom betänkandet som vi antog i dag kommer vi att kunna kontrollera importen mycket mer effektivt. Dessutom tas ”single window” och one-stop shop upp i betänkandet. Genom dessa mekanismer kommer informationen om internationella transaktioner inte bara att bli tillgänglig för tullmyndigheter, utan också för leverantörer, köpare och åkerier. Systemet kommer också säkerligen att användas av de nationella övervakningsorgan som är ansvariga för att kontrollera säkerheten hos varor på marknaden. Kommissionen har saktat ner systemets genomförande till tre stadier som ska införas om 3, 5 och 6 år. Jag är dock rädd för att det krävs mycket snabbare handling, och jag hoppas att det snart kommer att utövas påtryckningar på kommissionen så att den ser över sitt beslut. DanutBudreikait: (LT) Jag är glad över att Östersjön, det mest förorenade havet i Europa, har utsetts till ett pilotområde för införlivandet av ramdirektivet om en marin strategi. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv ska medlemsstaterna införliva ramdirektivet om en marin strategi, genom att utarbeta en integrerad ram för marinpolitik i Östersjöregionen. Nio länder i Östersjöregionen är EU-medlemmar och det finns bara ett tredjeland - Ryssland. Planerna på att bygga en rysk-tysk gasledning som ska gå genom hela Östersjön gör att man tvivlar på att Östersjöområdets miljöstatus kommer att ha förbättrats till 2010. Vi kommer alla att drabbas av följderna av denna gaslednings byggande och drift. Havsvattnet kommer att användas för att testa trycket i gasledningen och därefter kommer det att pumpas tillbaka ut i havet. Dessutom utgör kemiska vapen från andra världskriget, som ligger på havsbotten, också en fara. Jag stöder betänkandet, men ändå har jag svårt att föreställa mig den integrerade gemenskapsramen för att förbättra Östersjöns miljöstatus. Dessutom bör vi, anser jag, engagera Ryssland i utvecklingen och införlivandet av ramen. Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Marie-Noëlle Lienemanns andrahandsbehandlings-rekommendation om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi). Kompromissen som har uppnåtts mellan Europaparlamentet och rådet kommer att göra det möjligt att inrätta en ram som skyddar och bevarar den marina miljön, förhindrar att den försämras och, om möjligt, återställer miljön inom de områden där den har påverkats negativt. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) I dag antog vi andrahandsbehandlings-rekommendationen om den gemensamma ståndpunkten inför upprättandet av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område. Med tanke på de ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna tycks det vara ganska viktigt att utforma en politik för havsmiljön. Inom denna politik är det nödvändigt med samarbete och samordning mellan de olika länderna, samtidigt som alla behåller sin fulla suveränitet över sitt territorium och sina resurser. Det centrala är dock att medlemsstaternas suveränitet respekteras, i synnerhet deras exklusiva ekonomiska zoner och deras förmåga att anta självständiga åtgärder för att skydda sina resurser. Därför får vi inte glömma att det föreslagna ”reformfördraget” innehåller en klausul som syftar till att ge EU exklusiv behörighet att förvalta marina resurser inom den gemensamma fiskeripolitiken. Dessutom måste man också tänka på att marina föroreningar och intensiv sjötransport påverkar fiskeverksamheten och skyddet av marina resurser. Därför är fiskarna de första som vill skydda och återskapa de marina resurserna. Åtgärderna för beståndens återhämtning måste således också innehålla ekonomisk och social kompensation till branschen och dess arbetstagare. Françoise Grossetête : skriftlig. - (FR) Jag röstade mot betänkandet, som uppmuntrar medlemsstaterna att vidta de nödvändiga åtgärderna för att uppnå ”god miljöstatus” i marina frågor 2010. I den marina miljön finns det många viktiga resurser och dess ekosystem står för viktiga saker som klimatreglering och syreproduktion. Politik för sjötransport, fiske, energi och till och med turism har utvecklats separat, vilket stundtals har lett till misslyckanden, inkonsekvenser eller konflikter mellan olika användare. Det var följaktligen nödvändigt att utforma en mer global strategi, som innehåller alla aspekter som krävs för en hållbar utvecklingspolitik för Europas havsmiljö. Medlemsstaterna måste utarbeta marina miljöstrategier i ett antal stadier för de vatten som faller under deras suveränitet. Senast 2015 ska man genom dessa strategier skapa ett åtgärdsprogram i syfte att uppnå god miljöstatus. Medlemsstater som delar en marin region eller delregion måste samarbeta för att samordna de olika beståndsdelarna i den marina miljöstrategin. Grenelles miljöforum har betonat att det är viktigt att skapa havsparker, och detta arbete måste fortsätta. I betänkandet fastställs att man ska skapa skyddade områden, men man kunde ha varit mer restriktiv. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag kunde ge mitt stöd till det kompromisspaket som parlamentet antog i fråga om Marie-Noëlle Lienemanns betänkande om den marina miljön. För den framtida politiken på området är det viktigt att anta en holistisk och balanserad inställning. Den gemensamma fiskeripolitiken kanske kan utgöra ett exempel på hur man inte ska sköta den marina miljön. Förvaltningen av haven och sjöarna i Europa och resten av världen ska inte styras centralt från Bryssel. Jag inser därför att EU har en värdefull roll att spela i havsmiljöpolitiken men anser även att man måste ta hänsyn till enskilda kustsamhällens behov och synpunkter. Ryszard Czarnecki: (PL) Fru talman! Jag röstade för betänkandet i egenskap av representant för ett av de åtta länder som mest direkt berörs, och jag är fullt medveten om vad det handlar om. Jag gjorde det eftersom den höga koncentrationen av partiklar i Polen ligger ovanför de tillåtna dagliga och årliga nivåerna. Schlesien är det värst drabbade området. Det är den mest industrialiserade regionen i landet. Jag anser att betänkandet verkligen är ett steg i rätt riktning när det gäller att skydda miljön i mitt land och framför allt i Schlesien. Zuzana Roithová: (CS) (Anförandets inledning ohörbar) ...och renare luft i Europa är ett mycket bra exempel på hur EU fungerar. Det gemensamma åtagandet baseras på artikel 251 i EG-fördraget. Genom direktivet förenklas lagstiftningen, flera andra direktiv ersätts och de tillåtna nivåerna för små partiklar i luften fastställs. Det är ett resultat av konsensus mellan politiska grupper, såväl som mellan länder. Dessutom är det ett exempel på en förnuftig begräsning av behörighet mellan EU och medlemsstaterna. Jag uppskattar föredragandenas arbete och jag är glad över att vi har antagit det moderna direktivet, som förenklar och stöder våra höga ambitioner inom området. Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Holger Krahmers andrahandsbehandlings-rekommendation om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om luftkvalitet och renare luft i Europa. Jag gjorde det eftersom jag anser att den text som förhandlats fram mellan parlamentet och rådet i allmänhet är positiv, både när det gäller att skydda den allmänna hälsan och att skydda miljön. I Europa dör 360 000 människor varje år på grund av luftföroreningar. Studier visar att effekterna av luftföroreningar framför allt påverkar barns hälsa. Därför måste luftkvalitetsplanerna innehålla åtgärder för att specifikt skydda sårbara befolkningsgrupper som barn. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Naturresursen ”luft” blir varje dag alltmer förorenad, framför allt i tätorter och tätortsregioner i de EU-medlemsstater som har störst befolkningstäthet. Luftföroreningar är skadliga för ekosystem och för mänsklig hälsa, eftersom de orsakar sjukdomar i andnings-, hjärt- och kärlsystemen. Vi vet att barn, äldre och människor som lever i de mest befolkade och överbefolkade tätortsområdena eller nära stora vägar är extra sårbara. Europaparlamentet har i dag, vid andra behandlingen, uttryckt sin syn på rådets gemensamma ståndpunkt om luftkvalitet och renare luft i Europa. Texten i den gemensamma ståndpunkten innehåller några av de förslag parlamentet lade fram vid första behandlingen. Det finns dock några punkter där rådets ståndpunkt är orubblig: till exempel accepterar man inte några ändringar av de åtgärder som rör dagliga och årliga gränsvärden. För egen del har Europaparlamentet för avsikt att försvara tre huvudpunkter i sin ståndpunkt, nämligen att man inrättar mer ambitiösa mål och gränsvärden, att man är mer flexibel när man antar åtgärder vid källan och att man inrättar långsiktiga mål. Françoise Grossetête : skriftlig. - (FR) Jag röstade för betänkandet. Av alla föroreningar så är det luftföroreningar som oroar den största andelen av den franska befolkningen, 54 procent. Därför är det viktigt att man ger allmänheten, i synnerhet allergiker, information dagligen om de partiklar som svävar i luften. Som ordförande för Loires departementsnätverk för luftkvalitet är jag oerhört nöjd över att man har infört regleringar för finare partiklar. Dessa partiklar är ofta de mest skadliga och innan har de inte varit reglerade. Därmed kommer vi att kunna ta större hänsyn till ökningar av andningssjukdomar som astma, bronkit och emfysem. Vid bevarandet av kvaliteten på yttre luft får vi inte försumma luft i stängda utrymmen. Där tillbringar vi nämligen över 80 procent av vår tid. Liten vikt läggs på studier av luftkvaliteten inne i byggnader, även om det säkerligen har åtminstone samma inverkan på vår hälsa som luft utomhus. Det nya direktivet innebär att medlemsstaterna också måste inrätta platser för partikeltester i tätortsområden. Detta är i linje med vårt arbete med Grenelles miljöforum i Frankrike. Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag röstade för det kompromisspaket som olika politiska grupper tagit fram i fråga om Holger Krahmers betänkande om luftkvalitet. Luftförorening orsakar allvarliga hälsoskador i hela EU och leder till att tusentals människor dör i förtid. Kompromisspaketet omfattar krav på att kontrollera vissa fina partiklar och är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning mot att förbättra luftkvaliteten och därmed även livskvaliteten för EU-medborgarna. Jean Lambert : skriftlig. - (EN) Anledningen till att jag röstade för detta betänkande är inte att jag anser att det är ett tillräckligt stort steg för att åtgärda luftkvaliteten utan för att det åtminstone utgör ett litet framsteg, trots att en del parlamentsledamöter har försökt att försvaga detta skydd. Nu inser vi vikten av att åtgärda mindre partiklar, som är så skadliga för människors hälsa, och har undvikit att förlänga genomförandeperioderna. Lokala myndigheter har en mycket viktig roll att spela vid genomförandet av luftkvalitetsdirektiven, och dessa normer måste beaktas när man överväger nya utbyggnader - såsom utvidgning av flygplatser eller ny väginfrastruktur i närheten av skolor eller sjukhus. Jules Maaten : skriftlig. - (NL) ALDE-gruppen röstade i dag för överenskommelsen om luftkvalitet som innehåller strikta standarder för små partiklar. År 2015 kommer en maxgräns på 25 mikrogram för små partiklar (PM2.5) att tillåtas. Man har också kommit överens om att vissa områden med höga koncentrationer kan beviljas en förlängning om de kan visa att de har gjort allt de kan för att förbättra luftkvaliteten och om de har en effektiv policy för källkontroll. Det är mycket viktigt för Nederländerna, eftersom byggnadsprojekten annars kommer att lamslås. I så fall kommer skyddet av folkhälsan och miljön att gå hand i hand med den ekonomiska utvecklingen. I alla fall anser ALDE-gruppen att målet i kompromissen på 20 mikrogram PM2.5 före 2020 är ogenomförbart. Det är klokare att vänta till utvärderingen 2013 innan man sätter upp de senare målen. Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Syftet med betänkandet är att förbättra driftskompabiliteten hos gemenskapens järnvägssystem eller, med andra ord, att öka möjligheten att få tillstånd för ett tåg från en medlemsstat att resa igenom en annan medlemsstat. Bortsett från andra viktiga aspekter som tagits upp, inklusive vissa tekniska aspekter, är det grundläggande målet i direktivet att man ska eliminera alla hinder för rörligheten för ”gemenskapens tåg”. Man får inte glömma att man i betänkandet tar hänsyn till strategin att avreglera (och privatisera) järnvägstransporter i EU. Liksom i andra initiativ till gemenskapslagstiftning om transport är huvudmålet att eliminera alla hinder för en avreglering av internationella järnvägstransporter, i det här fallet genom att via harmonisering upphäva alla olika regler och krav som tillämpas för rullande material i varje land. Slutligen bör det påpekas att harmoniseringen och förenklingen av de nationella förfarandena för godkännande samt principen om ömsesidigt erkännande inte får leda till att fler lämpliga regler som inrättats på medlemsstatsnivå åsidosätts eller att varje medlemsstats privilegium att bestämma om sådana regler upphävs. Robert Navarro : skriftlig. - (FR) Jag röstade för Jose Ortuondo Larreas betänkande om att omarbeta direktivet om driftskompabilitet, eftersom driftskompabilitet är nyckeln till förbättring av det europeiska järnvägssystemet. Järnvägstransporten kan nämligen bara bli konkurrenskraftig igen - i förhållande till framför allt vägtrafik - om den flyttas upp till en kontinental skala, och detta beror främst på tågens möjlighet att korsa gränser. Även om de administrativa hindren i stort sett har eliminerats har vi fortfarande några stora tekniska hinder kvar. Jag är mycket glad över att man kom överens om texten vid första behandlingen, eftersom snabba framsteg måste göras på området. Betänkandet, som nu gör driftskompabilitet hos järnvägssystemet till en politisk prioritering, innebär säkerligen ett stort steg framåt för de europeiska järnvägarna. Luís Queiró : skriftlig. - (PT) Betänkandet om driftskompabiliteten hos gemenskapens järnvägssystem, som vi har röstat om i dag, är främst viktigt eftersom det ger incitament till investeringar i järnvägstransporter. Det är dessutom oumbärligt för att man ska kunna skapa verklig fri rörlighet inom det europeiska området. De åtgärder som föreslagits för att förenkla driftskompabiliteten hos gemenskapens lok är åtgärder som vi alla har väntat på. För att kunna skapa ett europeiskt transportområde utan gränser, och verkligen uppmuntra till fri rörlighet för personer och varor, måste vi skapa de nödvändiga förutsättningarna så att man kan resa mellan Lissabon och Helsingfors med alla transportmedel. Järnvägstransport måste kunna utvecklas till en helt och hållet fullfjädrad partner för att målen i den gemensamma transportpolitiken ska kunna uppnås. Vi får inte glömma att tåg är ett säkert och miljövänligt transportmedel som gör det möjligt att transportera stora mängder gods och passagerare. Det är ett transportsätt som ligger i framkant i kampen mot luftföroreningar, vägolyckor och trafikstockningar. Därför röstade jag för betänkandet av min kollega Josu Ortuondo Larrea. Geoffrey Van Orden : skriftlig. - (EN) Jag välkomnar initiativ som kan bidra till en väsentlig förbättring av järnvägssystemen över hela Europa. Östra England är i stort behov av förbättrad passagerar- och fraktkapacitet, och man bör ta bättre vara på möjligheterna att söka finansiering inom ramen för det transeuropeiska nätet för de linjer som sträcker sig till kusthamnarna. En annan aspekt är dock de förbipasserande tågen från kontinenten, som kan utgöra en chans för illegala migranter. Syftet med betänkandet är att främja den fria rörligheten för tåg genom att avskaffa tekniska och driftsrelaterade hinder. Säkerhetsaspekterna beaktas inte. Det fanns stora problem vid godsterminalen Frethun i norra Frankrike som påverkade driften av kanaltunneln fram till 2002, då säkerheten förstärktes. Eftersom denna fråga inte har beaktats stöder jag inte betänkandet. Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström : skriftlig. - Vi röstade för kommissionens förslag till direktiv. Vi anser att det behövs gemensamma bestämmelser för system med direktstöd och att det är positivt att man går allt längre bort från ett system där stödet var kopplat till produktionen och i stället går över till ett system där t.ex. landsbygdsutveckling, öppna landskap och kvalitet står i centrum. Vi stöder kommissionens förslag till förenklingar. Ett förenklat förfarande är en väg att gå för att finna acceptans av jordbrukarna själva. I motsats till utskottet anser vi att kontroller är viktigt för att också legitimera systemet inför EU:s skattebetalare. Kontrollerna måste dock vara proportionerliga i förhållande till vad de syftar till att åstadkomma. Regelverken bör vara utformade så att de inte skall behöva leda till missförstånd. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi håller inte med om att man ska avveckla produktionsstödet till förmån för ett system med enhetlig ersättning till producenter, baserad på deras tidigare produktion, och därmed tvinga producenterna att uppnå målen i systemet med tvärvillkor. Detta system har lett till att små och medelstora bondgårdar samt familjebondgårdar har upphört med sin produktion. Landsbygdsområden har övergetts och den biologiska mångfalden har minskat, liksom chansen att uppnå målet för självförsörjning när det gäller livsmedel i vissa medlemsstater, framför allt i Portugal. Vi håller dock med om att det behövs mer information inom jordbrukssektorn så att den kan anpassas till systemet med tvärvillkor. Vi anser också att det är viktigt att tillhandahålla adekvat utbildning för dem som inspekterar jordbrukarnas verksamhet. Inspektörerna bör ta hänsyn till faktorer som är atypiska för årstiden och till plötsliga händelser och i sådana fall minska kravet på att jordbrukarna följer reglerna, förutsatt att orsakerna inte beror på jordbrukaren själv. Man bör ta hänsyn till hur viktig jordbruksverksamheten är. Jordbrukare utför verkligen en allmännyttig tjänst för samhället och därför måste stödåtgärderna, inklusive stödbetalning i god tid, behållas. Nils Lundgren : skriftlig. - Jordbruksutskottets ändringsförslag till kommissionens förslag är ömsom bra och ömsom mycket dåliga. Junilistan håller med om att det idag är för svårt för enskilda jordbruksföretagare att förstå innehållet i EU:s olika direktiv och förordningar på jordbruksområdet. En förenkling är absolut nödvändig. Men jag vänder mig mot jordbruksutskottets förslag till skrivningar om att oanmälda kontroller inte är motiverade i systemet eftersom de skulle bidra till "en oproportionerligt stor men inte obefogad rädsla". Det måste finnas effektiva kontrollsystem när man betalar ut allmänna medel till enskilda. Det kan vi inte tumma på vilket Europaparlamentets jordbruksutskott av någon anledning önskar göra. Jag har därför valt att rösta nej till Europaparlamentets resolution i denna fråga. Diamanto Manolakou : skriftlig. - (EL) Förenklingen och minskningen av byråkratin är önskvärd, men här används det som en ursäkt för att övervaka jordbrukarna ännu mer. En vid anpassning är därför en oerhört skenhelig idé eftersom det skulle innebära att man avsiktligt förbiser väsentliga frågor som rör miljön och folkhälsan, till exempel GMO (genetiskt modifierade organismer), och att man fokuserar på frågor som är mindre viktiga. När det gäller djurens välbefinnande är det här en ursäkt för att tjäna externa intressen, eftersom kostnaderna ökar utan att gemenskapen drar någon fördel av det. När allt kommer omkring genomfördes en bred överensstämmelse i syfte att påverka miljön samt folk- och djurhälsan positivt, men i stället har den skapat en tung ekonomisk börda för jordbrukare och djuruppfödare. I vårt land är kostnaderna för anpassning av djuruppfödning oacceptabla för get- och fårbönder. De positiva följderna för miljön, folkhälsan och djurhälsan är försumbara, trots att man inom dessa områden effektivt skulle kunna ta itu med problemen om produktionsmetoderna anpassades efter djurens och växternas fysiologi. Om till exempel genmodifierade grödor, köttfoder, mineraloljor och hormoner förbjuds och om man systematiskt kontrollerar om det finns rester av bekämpningsmedel i jordbruksprodukterna, kan den allmänna hälsan och miljön verkligen bli mycket bättre.

sv

Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

sv

Uttalanden av talmannen Talmannen: Jag vill börja med att meddela er tre saker. Jag skulle vilja informera er om att den skriftliga förklaringen 89/2010 har fått det nödvändiga antalet underskrifter, och därmed har godkänts av Europaparlamentet. Förklaringen handlar om Kanadas ensidiga införande av visumkrav för tjeckiska medborgare. Europaparlamentet förväntar sig att kommissionen och rådet vidtar omedelbara åtgärder angående Kanadas beslut om att dra in visum för tjeckiska medborgare. Vi förväntar oss också mer beslutsamma åtgärder från rådet och kommissionen. Vi känner fullkomlig solidaritet med de tjeckiska medborgarna, som borde kunna resa till Kanada utan visum såsom EU-medlemmar. För det andra vill jag informera er om att vi fredagen den 11 mars - om fyra dagar - för sjunde gången kommer att högtidlighålla ”Europeiska dagen för terroroffer”. Den 11 mars 2004 dödades närmare 200 personer i bombattacker i Madrid. 16 månader senare dödades 52 personer under attacker i London. Terrorism är ett angrepp på demokratins själva grunder. Det finns ingen ursäkt för terrorism, och ingen attack eller terrorist kommer någonsin att kunna försvaga den europeiska solidaritets- eller demokratiandan. För det tredje blev vi mycket oroade när vi informerades om avrättningen av fem personer i Taiwan i fredags. Återinförandet av dödsstraffet 2010 var i själva verket ett upphävande av det moratorium som har varit i kraft sedan 2006. EU och Europaparlamentet i synnerhet har länge fördömt verkställandet av dödsstraff över hela världen. Jag uppmanar de taiwanesiska myndigheterna att införa ett moratorium för verkställandet av detta omänskliga straff och att i framtiden avlägsna det från sin strafflagstiftning.

sv

Stadgar för Euratoms försörjningsbyrå (debatt) Talmannen: Nästa punkt är betänkandet av Romana Jordan Cizelj, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslaget till rådets beslut om stadgar för Euratoms försörjningsbyrå - C6-0131/2007 -. Franco Frattini: kommissionens vice ordförande. - (EN) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till hennes betänkande. Kärnenergi är ett viktigt inslag i en energimixpolitik för EU, och i dag ser vi ett förnyat intresse för kärnenergi, både på EU-nivå och på internationell nivå. Euratoms försörjningsbyrå har under sin mer än 45-åriga tillvaro bidragit till att förse gemenskapens förbrukare med kärnbränsle. Försörjningsbyrån är ett organ som upprättades genom Euratomfördraget, vilket innebär att den har ett direkt primärrättsligt ursprung. Byråns syfte är att skapa långsiktig försörjningstrygghet genom en rimlig mångfald av försörjningskällor för kärnbränslen. Lika tillgång till försörjningskällorna är ett viktigt inslag i Euratomfördraget och detta garanteras genom försörjningsbyrån. I dag bedriver försörjningsbyrån sin verksamhet enligt stadgar från 1958 då gemenskapen bestod av sex medlemsstater. Utvidgningen av Europeiska unionen kräver att dessa stadgar moderniseras. Detta är syftet med vårt förslag. Detta är också anledningen till att försörjningsbyrån inte kan betraktas som ett nytt organ inom ramen för det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Europaparlamentet har länge krävt att byråns roll åter ska stärkas och att de befogenheter som Euratomfördraget innehåller ska utnyttjas fullt ut. Jag vill särskilt nämna Maldeikis-betänkandet med anledning av Euratomfördragets 50-åriga tillvaro som parlamentet godkände tidigare i år. Jag är glad att kunna säga att kommissionen välkomnar de flesta av de ändringsförslag som har lagts fram. Jag delar er uppfattning att den rådgivande kommitténs roll måste stärkas. Jag håller också med om att den bör bidra mer till utarbetandet av byråns marknadsöversikter. Avslutningsvis vill jag framhålla att jag välkomnar att Europaparlamentet stöder att försörjningsbyråns får en utökad roll. Jag ser fram emot diskussionen. Romana Jordan Cizelj : föredragande. - (SL) Kärnenergins roll blir alltmer självklar, inte bara i Europa utan också globalt. Europeiska unionens energipolitik grundas på försörjningstrygghet, en konkurrenskraftig energimarknad, samt energiproduktion och energiförbrukning som orsakar så lite miljöpåverkan som möjligt. Samtidigt har en hållbar energiutveckling också en positiv inverkan på teknisk utveckling, ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Allt detta är steg i rätt riktning för att uppnå de strategiska mål som sattes i Lissabon. En väl avvägd uppsättning av olika energikällor är en av de nödvändiga förutsättningarna för hållbar utveckling, bekämpning av global uppvärmning och klimatförändringar, minskat importberoende, och trygg energiförsörjning. I Europeiska unionen ingår även kärnenergi som en av beståndsdelarna i denna uppsättning. Vi måste därför se till att vi har säker och pålitlig tillgång till kärnmaterial och att vi har konkurrenskraftiga, fungerande energimarknader som vi kan lita på. Detta är anledningen till att Euratoms försörjningsbyrå bildades. Dess roll behöver stärkas ytterligare med tanke på de förändrade villkoren på världens energimarknader. Naturligtvis instämmer jag även med kommissionen i att utvidgningen av Europeiska unionen till 27 medlemsstater, samt den budgetförordning som antagits för byrån, kräver nya, moderniserade och förbättrade stadgar för Euratoms försörjningsbyrå. Jag har även betonat byråns utökade funktion i mitt betänkande. Vi behöver en stark byrå, som utöver sin grundläggande uppgift - att övervaka tillgång och efterfrågan på kärnmaterial och på tjänster som har med kärnenergi att göra - även tillhandahåller och regelbundet genomför studier om risksituationen på marknaden och om den långsiktiga prisutvecklingen på marknaden för kärnmaterial. Den måste ha kontroll över ingående av långtidskontrakt om kärnbränsle och ge en ram för investeringar etc. För att alla dessa uppgifter ska kunna utföras framgångsrikt har jag föreslagit en större roll för den rådgivande kommittén, som jag framför allt ser som en expertgrupp. Genom sin mångsidiga expertkunskap kan kommittén ge byrån unikt stöd i de uppgifter som anförtrotts den genom Euratomfördraget. Jag anser därför att antalet medlemmar i den rådgivande kommittén bör utökas, framför allt antalet experter. Jag anser att de medlemsstater som har bränslecykelverksamhet och även bidrar med mest medel har rätt till en extra medlem i den rådgivande kommittén. För att det ska finnas konsekvens inom kommitténs arbete, och för att kommittén ska kunna utveckla expertkunskap på hög nivå, föreslår jag att man ska inrätta ett presidium eller en verkställande grupp och att denna ska bestå av en ordförande, två vice ordförande och två rådgivare. Konsekvens kan bara uppnås genom en enkel struktur och en tydligt definierad roll för den rådgivande kommitténs presidium, som bildar en förbindelselänk mellan den rådgivande kommittén och byråns generaldirektör. Presidiet måste samordna den rådgivande kommitténs verksamhet, särskilt den del av verksamheten som handlar om att utarbeta, utvärdera och granska rapporter och att utöka kommitténs expertkunskap. Utan att investera i kunskap och i mänskliga resurser kommer knappast målen för ett konkurrenskraftigt och tekniskt framstående Europa att kunna uppnås. Vidare vill jag ytterligare betona behovet av öppenhet, som i stort sett handlar om byråns årsrapport. Jag anser att Europaparlamentet även bör informeras om alla byråns större projekt. Dess roll i byråns budgetförfarande måste definieras tydligare. Byråns årsrapport, forskningsresultat och andra relevanta texter bör delges inte bara Europaparlamentet utan också rådet, revisionsrätten och medlemsstaterna. Bara med gott informationsflöde och upprättande av god praxis kan vi förbättra byråns funktion. Finansieringsmetoden för byrån, som hittills har varit ganska komplicerad och oklar på grund av byråns specifika natur, kan också bidra till ökad öppenhet. Jag skulle vilja förenkla finansieringsmetoden och därför stödja att byrån fungerar på samma sätt som andra europeiska byråer. Kärnenergi är en del av vår uppsättning av energikällor och jag vill att verksamhet som har med kärnenergi att göra ska bedrivas under samma villkor som tillämpas för andra energikällor. För att göra situationen enklare, öppnare och mer i enlighet med bestämmelserna i Euratomfördraget, föreslår jag att försörjningsbyrån ska ha sin egen budgetpost som kommer att vara separat från budgeten för kommissionens avdelningar, och där administrativa utgifter tydligt kommer att skiljas från byråns driftkostnader. Detta skulle göra det möjligt för Europaparlamentet, som en av de budgetansvariga myndigheterna, att få kontroll över byråns budget, och därmed också bidra till ett mer öppet och demokratiskt Europa. Oavsett om vi stöder kärnenergins växande roll eller ej, så är dess existens ett faktum här och nu. Vi vill självklart ha försörjningstrygghet och fungerande marknader, men detta kan bara uppnås genom en långsiktig vision och en kraftfull byrå med tillräckliga befogenheter och demokratisk kontroll. De nya stadgarna för Euratoms försörjningsbyrå syftar till att uppnå dessa mål. Slutligen vill jag tacka kommissionen för dess samarbete och för svar på ganska svåra frågor om stadgarna. Jag vill också tacka ledamöterna i utskottet för industrifrågor, forskning och energi för deras konstruktiva samarbete när betänkandet utarbetades och antogs. Jag vill också uppmana er att stödja det i omröstningen vid plenarsammanträdet och jag vill gärna höra mina kollegers kommentarer. Giles Chichester: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! Först av allt vill även jag gratulera Romana Jordan Cizelj till hennes betänkande. Hon har lagt ned ett stort arbete på att tillföra förslaget många seriösa och förnuftiga förbättringar. Jag måste säga att jag verkligen hoppas att rådet kommer att godta dessa förbättringar. Jag är medveten om att vi endast har en samrådsfunktion i denna fråga. Jag välkomnar betänkandets tonvikt på öppenhet - öppenhet gentemot byråns verksamhet - och tonvikten på den roll parlamentet bör spela i byråns arbete. På samma sätt stöder jag ändringsförslagen från budgetutskottet som utövar en del av våra befogenheter på budgetområdet. Jag välkomnar också Romana Jordan Cizeljs förslag om ett tydliggörande av rollen för byrån och i synnerhet dess kommitté. Även om jag personligen kanske inte är fullt så entusiastisk när det gäller en ökning av antalet anser jag ändå att det är ytterst värdefullt att vara mer öppen och specifik i fråga om kommitténs roll. Däremot måste jag beklaga ett eller två ändringsförslag, särskilt ändringsförslag 39, som inte gick igenom. Jag anser att dessa ändringsförslag på ett fördärvligt sätt - men kanske avsiktligt - helt står i strid med byråns och hela Euratomfördragets syfte och roll. Men sådant är läget. Kanske det inte var så överraskande eftersom det kom från Verts/ALE-gruppen. Men slutligen vill jag välkomna kärnenergins renässans - både på EU-nivå och internationellt som kommissionsledamoten sa - på grund av den ytterst viktiga roll den kommer att spela när det gäller att ta itu med klimatförändringen. Atanas Paparizov: för PSE-gruppen. - (BG) Kära kolleger! På socialdemokratiska gruppens vägnar gratulerar jag föredraganden Romana Jordan Cizelj för hennes grundliga arbete och goda samarbete med utskottet för industrifrågor, forskning och energi under arbetet med betänkandet. Jag anser att de nya stadgar som ska antas för Euratoms försörjningsbyrå inte bara bör avspegla det nya antalet medlemsstater utan också moderna finansiella regler. Stadgarna bör först och främst bilda en grund för att stärka försörjningsbyråns roll och säkerställa regelbundna leveranser under villkor och bestämmelser som är så fördelaktiga som möjligt för leverans av råmaterial och nukleärt material. I det här sammanhanget stöder jag förslaget om att byrån ska stärka sina analysfunktioner när det gäller utveckling av marknaden för nukleärt material och utföra regelbunden översyn, inklusive riskanalys av marknaden. Byråns prestige och sakkunskapen i dess arbete kommer att öka genom förslagen att specificera och utveckla den rådgivande styrelsens roll. Särskild uppmärksamhet ska också ägnas förslagen att öka insynen i byråns verksamhet. Ur det perspektiv som rör Europaparlamentets roll vore det lämpligt att göra förändringar längs två linjer: att tydligare definiera parlamentets roll under budgetförfarandet och att lägga fram arbetsprogrammet, den årliga rapporten och byråns studier för Europaparlamentet, för att lämna regelbunden och utförlig information om byråns verksamhet. Jag är övertygad om att om parlamentets förslag antas av rådet skulle detta bilda en grund som ökar byråns befogenheter så att byrån blir den ledande initiativtagaren för att genomföra Europaparlamentets svar till det internationella samfundet under punkt 9 i resolutionen av den 14 mars 2007 beträffande icke-spridning av kärnvapen och nedrustning, där man ber om stöd för att initiera multilaterala internationella centrer för anrikning av uran under kontroll av Internationella atomenergiorganet (IAEA). Som Javier Solana påpekade under Euromedmötet i Lissabon den 6 november, har frågan blivit särskilt aktuell nu när länder som Marocko, Egypten och Jordanien har aviserat ambitiösa program för att utveckla kärnenergi. Jag vill slutligen uttrycka mitt förtroende för att antagandet av de nya stadgarna för Euratoms försörjningsbyrå kommer att bidra till att utveckla EU:s roll vid tillämpningen av strikta regler för icke-spridning av kärnvapen och kärnsäkerhet. (Talaren fortsatte sitt anförande på engelska.) för PSE-gruppen. - (EN) Jag vill särskilt tacka kommissionens vice ordförande Franco Frattini för hans stöd för de förslag som lagts fram av utskottet för industrifrågor, forskning och energi och för hans uttalande att byrån bör bli ett livskraftigt organ för Europeiska unionen mot bakgrund av kärnenergins förnyade roll och en ny, mer balanserad inställning till kärnenergin. Šarūnas Birutis: ALDE-gruppen. - (LT) Mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka vår föredragande för ett förträffligt resultat, ett välbalanserat betänkande. Den viktigaste rollen för Euratoms försörjningsbyrå är att säkerställa lika tillgång till och leveranstrygg kärnenergi till alla användare inom Europeiska unionen. I dag fungerar försörjningsbyrån på basis av stadgar som antogs för nästan 50 år sedan. Ändrade förutsättningar parallellt med EU:s utvidgning, liksom det faktum att byrån måste anta ett modernt finansiellt förhållningssätt, gör att stadgarna måste förnyas. De nya stadgarna visar en ny finansieringsram som följer EU:s generella budgetram och som också är i linje med utvidgningen av Europeiska unionen. Diskussionen om de nya stadgarna har inte varit lätt med tanke på byråns sammansatta natur. Det är tydligt att byrån fungerat som ett organ för kommissionen, trots att det enligt Euratomavtalet etablerades som en byrå med rättslig status och betydande ekonomiskt oberoende. Annars skulle stadgarna inte ha behövts, eftersom kommissionsorganen inte brukar ha stadgar. Byrån har stor betydelse för vissa medlemsstater på grund av den typ av verksamhet som den förväntades utföra. Det är därför som den inte är en typisk decentraliserad byrå i EU:s bemärkelse. Jag vill uttrycka min glädje över att samförstånd uppnåtts inom utskottet för industrifrågor, forskning och energi, beträffande antalet ledamöter i byråns rådgivande kommitté. Med all respekt för kommissionen vill jag framföra att förslaget att begränsa utskottets inflytande och att skära ner antalet ledamöter i utskottet till 42 inte var särskilt bra, i synnerhet mot bakgrund av kommissionens rekommendationer att upprätta sådana styrmedel och strukturer som det europeiska energiförsörjningsobservatoriet, i syfte att utforma en effektiv europeisk energipolitik. Utskottet ska hjälpa byrån att utföra sina uppgifter genom att avge yttranden och ge ut information. Det ska fungera som en länk mellan byrån och såväl producenter som förbrukare inom kärnkraftsindustrin. Genom sin varierande sakkunskap kan utskottet förse byrån med ett unikt stöd för de uppgifter som den tilldelas genom fördraget. Jag vill inte begränsa mandatet för medlemmarna i den rådgivande kommittén. På det sättet kan vi få en kommitté med stabilitet och solid kompetens. Ändringsförslaget har stor betydelse för små länder, och då tänker jag särskilt på mitt eget land, Litauen, och vissa andra länder, så jag är positiv till förslaget och välkomnar det. Liam Aylward: för UEN-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag inser till fullo att valet av energiformer är någonting som bör beslutas av de enskilda regeringarna i EU. Jag anser dock att det nu är dags för Europeiska unionen att, eventuellt via Euratomfördraget, upprätta en självständig inspektionsmyndighet för kärnenergi i EU, en myndighet som skulle ha befogenhet att göra grundliga undersökningar av säkerhetsstandarderna vid kärnkraftverk i EU. Sedan anser jag att den brittiska regeringen bör upprätta en tidtabell för en regelrätt stängning av kärnkraftverket i Sellafield på grund av de allvarliga säkerhetsbrister och systemfel som har förekommit i denna anläggning. I den ökända B30-bassängen vid kärnkraftverket i Sellafield har mängder av obearbetat radioaktivt material förvarats sedan 1959. Inte ens den brittiska kärnavvecklingsbyrån känner till exakt hur mycket obearbetat radioaktivt material som finns i denna B30-anläggning. Den brittiska regeringen måste utarbeta en detaljerad plan för hur den kommer att avveckla denna anläggning för radioaktivt avfall, som går under namnet B30-bassängen. När 83 000 liter radioaktivt material läckte ut från upparbetningsanläggningen THORP i april 2005 ledde det till att denna anläggning stängdes, och anläggningen är fortfarande stängd alltsedan detta datum. På grund av de väldokumenterade säkerhetsproblemen vid THORP-anläggningen bör den brittiska regeringen nu klart säga ifrån att denna anläggning aldrig bör öppnas igen. Satu Hassi: för Verts/ALE-gruppen. - (FI) Herr talman! Jag vill framföra mitt tack till föredraganden för en seriös studie av frågan även om min grupp inte håller med om en del av aspekterna i ärendet. För De gröna är Euratomfördraget i sin helhet oacceptabelt eftersom det förespråkar kärnkraft framför säkrare former av energikällor. Trots det skulle vi kunna acceptera stadgarna för Euratoms försörjningsbyrå om de uppfyller tre villkor: öppenhet, självfinansiering och oberoende kontroll. Det är tyvärr inte fallet. Först och främst finansieras försörjningsbyrån av skattebetalarna. Det innebär att kärnkraften får ett dolt stöd. Euratomfördragets artikel 54 tillåter byrån att anskaffa medel genom avsättningar när nukleärt material finns till salu. De gröna anser att självfinansiering borde föreskrivas och lagstiftas. För det andra borde det finnas garantier för oberoende kontroll. Det aktuella förslaget skulle kunna leda till en situation där generaldirektoratet för energi och transport både marknadsför och kontrollerar kärnenergianvändningen, vilket inte är rätt, särskilt eftersom Internationella atomenergiorganet har en oförenlig roll även på internationell nivå, dels som organ för att kontrollera kärnsäkerhet och dels som organ för att förespråka kärnkraft. För det tredje har försörjningsbyråns rådgivande kommitté en skev struktur, eftersom en oproportionerligt stor andel länder som producerar kärnkraft finns representerade, något som kommer att förvärras genom det ändringsförslag som antagits av utskottet för industrifrågor, forskning och energi. På grund av dessa nackdelar kan vi tyvärr inte stödja förslaget. Ján Hudacký: (SK) Jag vill tacka föredraganden, Romana Jordan Cizelj för ett förträffligt och förtroendeingivande betänkande. Den besvärliga energisituationen i världen, EU:s beroende av importerad energi och de ökade utsläppen av växthusgaser betyder att kärnenergin, trots dess många ideologiska motståndare, får ökad uppmärksamhet på EU-nivå och redan har blivit en integrerad del av energimixen i flera europeiska länder. I detta sammanhang måste Euratoms försörjningskontor anta dessa utmaningar och erbjuda sina kunder heltäckande och effektiva tjänster med hög grad av flexibilitet och tillgång till försörjningskällor. Låt mig helt kort gå in på tre aspekter som är grundläggande för att uppfylla byråns mandat. Först av allt vill jag nämna byråns uppgifter. Jag håller helt med föredraganden om att byråns uppgifter bör definieras tydligare, enligt fördragets bestämmelser och mål för en gemensam politik om tryggad försörjning av nukleära materiel i ett nytt energisammanhang. Min andra punkt gäller byrån som sådan. De nya stadgar som föreslagits av kommissionen tycks vid första anblicken vara tillräckligt effektiva, både med avseende på organisationsstrukturen, exempelvis minskningen av antalet ledamöter i den rådgivande kommittén och med avseende på budgeten. När det gäller byråns övergripande roll, bör den hålla en hög kompetensnivå för att utföra uppdraget att kontrollera utvärderingar, föreslå rekommendationer och genomföra specifika studier av marknaden. Byrån bör till sitt förfogande ha personal med ingående sakkunskap från industrin och med bred erfarenhet av marknaden och av hur bränslecykeln fungerar. Inom området interinstitutionella förhållanden bör byråns alla viktiga rapporter regelbundet översändas till Europaparlamentet. Det skulle öka insynen i byråns verksamhet och budget. Den tredje punkten har att göra med öppenheten kring byråns finansiering. Trots att byrån upprättats på basis av Euratomfördraget, som ett rättssubjekt med hög grad av ekonomiskt självstyre, skapar dess förhållande till kommissionen en komplicerad och sluten finansieringsmekanism med endast begränsat tillträde till den ekonomiska informationen. Franco Frattini: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Jag vill ännu en gång tacka föredraganden för hennes värdefulla arbete. Jag tackar också er alla för debatten som visar och bekräftar att det är nödvändigt att modernisera stadgarna för Euratoms försörjningsbyrå. Vi antog förslaget till stadgar för byrån i våras. Ert betänkande kommer att leda till att kommissionens ursprungliga förslag blir bättre. Jag kan därför försäkra er att kommissionen under den slutliga diskussionen i rådet kommer att stödja de flesta av de ändringsförslag som har lagts fram av parlamentet. Jag tackar er ännu en gång för ert stöd och för er uppmärksamhet. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 11.30.

sv

5. Tilläggsprotokoll till samarbetsavtalet om skydd av Nordostatlantens kuster och vatten mot föroreningar ( Före omröstningen: Anna Rosbach: Fru talman! Jag bad om ordet eftersom tidsramen för detta viktiga tilläggsprotokoll inte tillåter någon debatt - varken i utskottet eller i kammaren. Detta tilläggsprotokoll handlar om att ge EU:s medlemsstater möjlighet att arbeta tillsammans för att bekämpa föroreningar i Atlanten. Avtalet utgör en del av ett nätverk av regionala marina avtal som EU har ingått med ett antal enskilda medlemsstater och angränsande tredjeländer. Vart och ett av dessa avtal omfattar olika delar av havet som omger EU-medlemsstaterna och syftar till individuella och/eller kollektiva ingripanden från avtalsparternas sida i händelse av förorening eller hot om förorening av vatten eller kuster. Jag gör ingen hemlighet av att det är min stora förhoppning att detta tilläggsprotokoll kommer att göra det möjligt att bekämpa ett stort antal former av förorening av Atlanten. Det är trots allt ett protokoll som har tagit alltför lång tid att utarbeta. Det har tagit tjugo år på grund av åsiktsskillnaderna mellan Marocko och Spanien om Västsahara. Det är tjugo förlorade år. Den marina miljön kan inte få tillbaka dessa år, men det understryker bara hur viktigt det är att inte förlänga processen ytterligare i parlamentet. Jag hoppas därför att det, precis som när vi behandlade frågan i utskottet, kommer att finnas ett brett stöd bland ledamöterna i denna kammare, och jag är mycket tacksam för ert stöd.

sv

3. Dödsstraffet, särskilt i fallet Troy Davis Talmannen: Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om dödsstraffet, särskilt i fallet Troy Davis. Marios Matsakis: författare. - (EN) Herr talman! Europaparlamentet har intagit en kraftfull och tydlig ståndpunkt när det gäller dödsstraffet. Parlamentet stöder ett avskaffande och behovet av ett omedelbart moratorium för avrättningar i de länder där dödsstraffet fortfarande tillämpas. Det senare gäller många delstater i USA, såsom Georgia, där Troy Davis väntar på att hans avrättning ska verkställas i slutet av juli. Förutom de ideologiska och humanistiska skälen mot att avrätta människor, verkar det i fallet Troy Davis finnas ytterligare skäl i form av allvarliga tvivel på hållbarheten och giltigheten för den bevisning som ledde till att han över huvud taget dömdes. För alla som använder sitt sunda förnuft måste sådana tvivel rättfärdiga ett beslut att bevilja en ny rättgång i det här fallet. Följaktligen uppmanar vi myndigheterna i USA att beordra en ny rättegång i fallet Troy Davis och att omvandla hans dödsdom till livstids fängelse om han skulle befinnas skyldig igen. Dessutom uppmanar vi den amerikanska regeringen och alla regeringar i världen som fortfarande tillämpar dödsstraff att avskaffa dödsstraffet av humanitära skäl. Framför allt uppmanar vi regeringarna i länder som Kina, Iran, Pakistan och Saudiarabien, där avrättningar fortfarande genomförs regelbundet och i många fall utförs på de mest avskyvärt barbariska sätt, att stoppa avrättningarna. Ryszard Czarnecki: författare. - (PL) Herr talman! Jag vill inte att detta ska bli en diskussion om dödsstraffet som sådant. Eftersom vi inte kan dölja att det finns olika uppfattningar i frågan så anser jag att vi bör diskutera ett mycket speciellt fall, nämligen en individ som dömdes till döden, varefter sju av de nio vittnen som vittnat mot honom drog tillbaka sina vittnesmål. Detta är en mycket speciell situation. Jag vill inte sväva ut i abstrakta resonemang i en debatt om huruvida dödsstraffet enbart är av ondo eller inte. Jag vill inte för tillfället uppmana de amerikanska myndigheterna att ändra en lag genom vilken dödsstraffet återinfördes 1972, dvs. för 36 år sedan. Vi talar om ett specifikt och kontroversiellt fall. Det är verkligen värt att försvara Davis och visa att det finns situationer där det lönar sig att ingripa. Jag vill varna för generaliseringar, och därför har jag inte undertecknat denna gemensamma resolution. Jean Lambert: författare. - (EN) Herr talman! Detta är sannerligen ett brådskande ärende, eftersom, som vi har fått höra, avrättningen ska ske i slutet av denna månad. Därför vill jag uppmana var och en i denna kammare och de som lyssnar på denna debatt att personligen vända sig till den amerikanska regeringen och till delstatsregeringen i Georgia för att försöka utverka nåd. Därefter kan vi gå verka för en ny rättegång om det skulle bli nödvändigt. I så fall skulle vi alla fall ha en levande människa och en ny rättegång skulle kunna äga rum. Jag tycker verkligen det är viktigt att vi tar vårt personliga ansvar här, och att vi försöker få till stånd uttalanden från Europaparlamentet. I det här speciella fallet har bevisningen, som vi också har fått höra från flera olika håll, dragits tillbaka och motbevisats. Det amerikanska advokatsamfundets grupp för utvärdering av dödsstraffet i Georgia har släppt en rapport om omständigheterna i den delstaten, och ett av de viktigaste problem som framkom var bristen på försvarsadvokater och en oro för att de fångar som nu sitter i dödscell kanske inte fått tillräcklig juridisk hjälp i samband med rättegången. De konstaterar att Georgia var den enda delstaten som inte tillhandahöll advokathjälp åt fångar i dödscellerna när de skulle överklaga. Det finns med andra ord ett antal skäl till att vara mycket oroad över just det här fallet, det som anges i titeln till resolutionen om dödsstraffet, nämligen fallet Troy Davis. Man jag vill också ta upp andra fall, framför allt det som händer just nu med några av dem som fortfarande sitter fängslade i Guantánamo. Ett fall gäller en brittisk medborgare, Binyamin Mohamed, som har suttit fängslad där i över sex år och som förmodligen kommer att ställas inför en militärdomstol, där dödsstraff är ett högst sannolikt utslag. Europaparlamentet, och Europeiska unionen som helhet, tar mycket allvarligt på dödsstraffet. Vi anser inte att det är något som ett civiliserat samhälle ska tillämpa, och det finns en uppsjö av argument för att inte tillämpa dödsstraff. Fallet Troy Davis är, såvitt jag kan se, ett klassiskt exempel på de verkliga problemen när det gäller att tillämpa dödsstraffet. Än en gång, och med tanke på det som krävs i just denna resolution, vill jag uppmana alla i denna kammare att som ansvarskännande individer även vidta åtgärder för att redovisa vår olust i just detta fall. Laima Liucija Andrikienė: författare. - (LT) Europaparlamentet har antagit ett antal resolutioner som uppmanar till att avskaffa dödsstraff och avrättningar eller som åtminstone innehåller krav på ett moratorium för avrättningar i de länder där dödsstraffet fortfarande förekommer. I dag stöder vi i Europaparlamentet en person vi aldrig har träffat, Troy Davis, som ska avrättas i slutet av denna månad. Sätt er in i hans situation. Han har varit tvungen att vänta i 17 år på att antingen frikännas eller avrättas, när det finns tydliga bevis för att han är oskyldig. De sju vittnen som vittnade mot honom har dragit tillbaka sina vittnesmål, och så vidare. Vi känner till ett antal fall där personer har avrättats och deras oskuld har bevisats först i efterhand. Det finns många kända fall där personer har dömts till dödsstraff men sluppit avrättning på grund av att nya bevis har framkommit som visar att de inte är skyldiga till brottet. Därför uppmanar vi i dag återigen alla världens länder där dödsstraffet fortfarande tillämpas att omedelbart vidta åtgärder för att avskaffa det. I dag tar vi tydligt ställning mot dödsstraffet genom att stödja en fysisk person och rikta en vädjan till de behöriga domstolarna i USA om att åter ta upp fallet Troy Davis och avkunna en mildare dom än dödsstraffet. Att stödja en verklig person och försöka skydda honom från avrättning, även om han har begått ett stort misstag, är enligt min mening det bästa sättet att klargöra vår ståndpunkt att det är absolut nödvändigt att avskaffa dödsstraffet. Ana Maria Gomes: Herr talman! Den viktigaste av alla mänskliga rättigheter är livets okränkbarhet. Dödsstraffet är det mest utpräglade av alla typer av förakt för värdighet, civilisation och framsteg. Just nu, i detta ögonblick, medan vi andas och diskuterar fritt, är en man, Troy Davis, inlåst i sin cell där han räknar de sista minuterna av sitt liv. Han har suttit i dödscell i över 15 år och har alltid förnekat att han begått det brott han anklagas för. Några av dem som vittnade mot honom har ångrat sig och tagit tillbaka sina vittnesmål, som framtvingades av polisen. Det finns inga klara, objektiva och övertygande bevis i det här fallet. Om staten Georgia skulle avrätta Troy Davis så skulle det strida mot det moratorium för dödsstraff som antogs i december förra året av FN:s generalförsamling. Även om det moratoriet inte är juridiskt bindande har det en enorm moralisk och politisk betydelse. Det är nu upp till de stater som inte följer rekommendationen att lägga om sin politik, avskaffa dödsstraffet och fullt ut respektera de mänskliga rättigheterna. Staten Georgia har i och med detta ärende en chans att återge demokratins mest grundläggande värden den substans de förtjänar. Kommissionsledamot Louis Michel hörde nyligen Sudans president Omar al-Bashir säga att han inte kommer att överlämna de personer som dömts för brott mot mänskligheten till Internationella brottmålsdomstolen, på samma sätt som Förenta staterna. Förenta staternas exempel på dessa båda områden är en skandal, och vi måste tillgripa alla till buds stående medel för att visa att vi inte kan acceptera denna hållning och det fruktansvärda exempel man visar upp för världen när det gäller mänskliga rättigheter. Precis som vi kräver i resolutionen är det därför viktigt att Europeiska unionens ordförandeskap och Europeiska kommissionens delegation till Washington gör påpekanden för att förhindra att dödsdomen mot Troy Davis verkställs och så att Förenta staterna faktiskt omprövar sin ståndpunkt när det gäller dödsstraffet. Józef Pinior: för PSE-gruppen. - (PL) Herr talman! Under 2007 skedde cirka 1 252 avrättningar i världen i totalt 24 länder. Det verkliga antalet var säkerligen högre. Av de avrättningarna ägde 88 procent rum i Kina, Iran, Saudiarabien, Pakistan och Förenta staterna. Jag vill ta upp två saker i dagens diskussion. För det första håller jag inte alls med min kollega Ryszard Czarnecki om att detta är en fråga där det råder delade meningar i Europeiska unionen. Så är det inte alls. Låt mig påminna Ryszard Czarnecki om den officiella ståndpunkten i katolska kyrkans doktrin, som också var påve Johannes Paulus II:s personliga åsikt - han motsatte sig användning av dödsstraff. Jag tycker att det borde ha varit en tydlig fingervisning för Ryszard Czarnecki om hur majoriteten av EU:s länder ser på denna fråga. Det andra gäller naturligtvis den aktuella situationen för Troy Davis, som ska avrättas i Förenta staterna. Vi måste göra allt vi kan för att se till att denna dödsdom upphävs och att en omprövning kan ske, med möjligheten att omvandla dödsstraffet om han befinns skyldig. Dumitru Oprea: (RO) Över 40 länder har avskaffat dödsstraffet sedan 1990, och i dag har fler än 120 länder förbjudit ett sådant straff i lag. Enligt den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som innehåller en artikel 2 om rätt till liv och en artikel 1 i protokoll nr 6 om avskaffande av dödsstraffet, får ingen vare sig dömas till ett sådant straff eller avrättas. Chockerande statistik har presenterats över hela världen. Över 1 591 personer avrättades under 2006. Över 3 861 personer dömdes till döden i 55 länder. Ingen människa har rätt att ta en annan människas liv. Hur kan man ta något som inte är ens eget? Enligt det resonemanget kan jag inte ens tänka mig något sådant. Framför allt eftersom antalet allvarliga brott inte har minskat tack vare sådana straff i de länder som tillämpar dödsstraffet. Vi föreslår att man ersätter dödsstraffet med frihetsberövande. Janusz Onyszkiewicz: (PL) Herr talman! I vår diskussion måste vi naturligtvis återspegla ett grundläggande faktum, dvs. den generella innebörden i och den moraliska aspekten av sådana domar som att döma en person till döden. Ett av de argument som jag tycker är mycket viktiga i denna diskussion är tvivlet på om någon som har anklagats helt säkert kan betraktas som skyldig till det brott som vederbörande anklagas för. I en annan situation finns alltid möjligheten att ändra domen och låta någon återgå till ett normalt liv. När det gäller dödsstraff finns inte den möjligheten. Med tanke på detta är det denna juridiska aspekt som måste beaktas förutom de rent moraliska aspekterna, hur viktiga de än må vara. Detta gäller framför allt i det fall vi diskuterar här, där det finns starka tvivel på att anklagelsen är välgrundad. Ewa Tomaszewska,: (PL) Herr talman! Alla ska ha rätt till en rättvis rättegång. I det aktuella fallet, där det råder starka tvivel om huruvida den dömde är skyldig och sju vittnen har dragit tillbaka sina vittnesmål, måste fallet prövas på nytt. En annan fråga, som de ledamöter som har talat före mig har nämnt, är problemet med dödsstraffets slutgiltighet. Om det råder osäkerhet är det särskilt viktigt att man inte verkställer ett sådant straff. Maciej Marian Giertych: (EN) Herr talman! Jag vill utnyttja det tillfälle som denna debatt erbjuder och kräva ett moratorium för dödsstraff för oskyldiga, ofödda människor. Det är hög tid att civiliserade länder slutar tillämpa abort. Olli Rehn: ledamot av kommissionen. -(EN) Herr talman! Europeiska unionen är helt emot användningen av dödsstraffet och arbetar aktivt för att avskaffa dödsstraff över hela världen. I de länder som fortfarande har dödsstraff är EU:s målsättning att gradvis minska tillämpningsområdet, samt att införa ett moratorium för att på sikt helt avskaffa dödsstraffet. Riktlinjerna för EU:s politik mot tredje land i fråga om dödsstraff, som antogs 1998 och reviderades 2008, utgör grunden för EU:s åtgärder. De inkluderar deklarationer eller framställningar i internationella forum och mot tredje länder, inklusive Förenta staterna. När det gäller USA känner EU stark oro över att avrättningarna återupptagits sedan det faktiska moratoriet för dödsstraff upphävdes i maj. Vi har upprepade gånger uppmanat den amerikanska regeringen att återinföra ett moratorium för dödsstraff på federal nivå, och vi hoppas att Förenta staterna ska överväga att stifta en lag om att avskaffa dödsstraffet inom den närmaste framtiden. Vi har tagit del av Europaparlamentets resolutionsförslag om det enskilda fallet Troy Davis. Vi har hört från vår delegation i Washington att guvernören i Georgia ännu inte har undertecknat avrättningsordern och att han uppenbarligen inte har bråttom att göra det. Kommissionen kommer naturligtvis att följa detta ärende mycket noga, tillsammans med EU:s medlemsstater och ordförandeskapet. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna. Neena Gill: (EN) Herr talman! Marios Matsakis hänvisade till mig tidigare, och jag vill gärna svara på det. Jag ville inte missbruka ”catch the eye”-systemet i en annan debatt, som gällde en så viktig fråga som dödsstraffet. Men jag tror han menade att jag inte förstod systemet med brådskande debatter. Jag vill bara att det tas till protokollet att jag har deltagit i ett antal brådskande debatter och jag anser att det är det oklaraste och mest slutna system vi har. Naturligtvis för vi en diskussion om detta i min grupp, men beslut om brådskande debatter fattas enbart på torsdagar före Strasbourg, och det förekommer ett timslångt möte tisdagen innan, där de brådskande fallen snabbt sammanställs. Jag anser att en del av dessa frågor inte är brådskande och bör debatteras på korrekt sätt om parlamentet ska behålla sin trovärdighet.

sv

9. Rätt till tolkning och översättning i brottmål (

sv

Avslutande av sammanträdet

sv