text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
2. Mänskliga rättigheter i Syrien
Talmannen: Nästa punkt är debatten om de sex resolutionsförslagen om de mänskliga rättigheterna i Syrien.
Véronique De Keyser : författare. - (FR) Herr talman! Mitt intresse för de syriska angelägenheterna är välkänt. Jag har alltid ansett att en isolering av detta land inte skulle vara gynnsamt på internationell nivå och skulle inte främja freden i området, och av denna anledning stöder jag planen på ett associeringsavtal, vilket har lagts på is allt sedan lönnmordet på Rafiq Hariri. Engagemang för Syrien och vänskap med landet innebär dock också att vi inte skräder orden när de grundläggande rättigheterna överträds, och därför intar jag en kritisk ställning gentemot, och verkligen fördömer, det politiska förtryck under vilket för närvarande allt slags opposition verkar.
De flesta fångar, vars frigivning vi uppmanar till i dag, är människor vi har mött. De är nästan vänner, och ingen av dem nämnde för oss att tillgripa några andra medel än rättsliga och fredliga sådana i demokratiseringen av landet som de alla älskar så lidelsefullt. När ett land vänder sig mot dem som älskar det lidelsefullt, när det kväver yttrandefriheten, sätter det sig självt i fara, och jag skulle inte vilja se Syrien göra så mot sig självt.
I dag uppmanar vi till frigivningen av Michel Kilo, Mahmoud Issa, Suleiman Achmar, Faek El Mir, Aref Dalila, Kamal al-Labwani och Anouar Bunni, som måste friges. Därför skulle jag uppskatta om rådet och kommissionen vidarebefordrade detta budskap till den syriska regeringen och om den ville ägna det stor uppmärksamhet, för budskapet är allvarligt.
Dessutom skulle det vara bra om Syrien bestämt förklarade sig vara för ett inrättande av en internationell brottmålsdomstol under kapitel 6 för att ställa Rafiq Hariris mördare inför rätta. Världssamfundet skulle uppskatta en sådan gest, vilket skulle göra det lättare att komma ur det politiska dödläge som Libanon kämpar med, ett dödläge som uppmuntrar till återkommande blodiga konflikter och ger onda aningar om en period av våld och instabilitet. Det är välbekant att om Syrien intog ett sådant förhållningssätt, utan att ingripa i libanesiska angelägenheter, skulle det däremot bli möjligt att bryta dödläget och framför allt att få ett slut på de rykten som ger folk anledning att tro att Syrien på ett bedrägligt sätt skulle kunna motverka inrättandet av en sådan brottmålsdomstol.
Erik Meijer : författare. - (NL) Syrien är en ständigt återkommande punkt på vår föredragningslista. Europeiska unionen är angelägen om att inleda goda och djupa förbindelser med detta land inom ramen för grannskapspolitiken, som inbegriper länderna runt Medelhavet. Kaoset i dess närhet, Irak, är ännu en anledning till att stabilitet i Syrien skulle vara värdefullt.
Syrien är dock en diktatur som inte tolererar inre opposition. För kristna och kurder är det minst sagt ett obehagligt ställe att vara på. Fastän det inte är en teokratisk stat med sympatier för muslimsk fundamentalism, betraktar man Iran - som är en teokratisk diktatur - som sin bundsförvant.
I Libanon stöder landet libanesiska och palestinska muslimska fundamentalister, om de bara hjälper till att bygga upp det syriska inflytandet på dess lilla granne. Libanon anses - om än felaktigt - som ett område som har skurits av från Syrien som en följd av europeiskt ingripande. Konflikten med Israel underblåses omsorgsfullt, eftersom den spänning den medför innebär att syrierna faktiskt skulle kunna betrakta regimens fortsatta existens som minst ond av två onda ting.
Det finns inga förbättringar i sikte. Både en aggressiv attityd mot Syrien och vänskapliga förbindelser med denna regim motverkar sitt eget syfte. Det enda som kan bidra till en långsiktig förbättring är stödet för syriska flyktingar och syriska motståndare i fängelse och i exil.
Avslutningsvis vill jag säga att de som nyligen har drabbats av frihetsinskränkningar, såsom Michel Kilo som har besökt detta parlament förut, behöver vår odelade uppmärksamhet.
Marios Matsakis : författare. - (EN) Herr talman! 2006 års rapport om mänskliga rättigheter i Syrien är mycket dyster läsning. Mängder av godtyckliga arresteringar och kvarhållanden av politiska motståndare, reformister och människorätts- och medborgarrättsaktivister har ägt rum. Dessutom finns ett stort antal rapporter om att tortyr rutinmässigt och systematiskt används som förhörsmetod för att tvinga fram erkännanden. Korrupta medlemmar av Syriens domarkår, både den civila och den militära, har också utdelat omänskliga straff, bland annat livstids fängelse och dödsstraff, främst på politiska bevekelsegrunder.
När nu omvärlden fördömer Syrien uppmanar vi landets regering att äntligen vidta seriösa åtgärder, för att öka respekten för medborgarnas mänskliga rättigheter eller också vara beredd att ta konsekvenserna, som förhoppningsvis med några få undantag genomförs snarast och blir mycket kännbara.
Bernd Posselt : Herr talman! Damaskus är en av världens äldsta städer och dagens Syrien är ett område med antik kultur, där flera folk och religioner har levt sida vid sida - fredligt för det mesta - i århundraden, och där nära samarbete mellan muslimer och kristna fortfarande förekommer. Albert Dess och jag är särskilt inblandade i dialogen mellan dessa religioner, vilken nog har god chans att lyckas i detta land - som är ett arabiskt land som inte är islamistiskt och som är mycket viktigt i hela området. Då är det desto mer beklagligt att en regim har inrättat sig där som under Baath-partiets nationalsocialism diskriminerar, förföljer och förtrycker folk, och samtidigt utsätter dem för skenrättegångar och tillfångatar politiska fångar - och detta i en tid när vårt behov av Syriens hjälp för att uppnå fred i området är mer angeläget än någonsin.
Jag tillhör inte dem som tror på en totalisolering av Syrien. Landet har en gammal tradition, som borde utnyttjas för att skapa fred. Utan Syrien kan det inte bli fred i Mellanöstern, inte heller i Libanon och det kan inte bli någon lösning på Irakproblemet. Av just denna anledning kan vi inte finna oss i överträdelser av de mänskliga rättigheterna, såsom förtrycket av kurderna och andra på de bräckligaste grunder, och därför vädjar vi till Syrien att gå tillbaka till en politik med dialog och samarbete. Vi är beredda att engagera oss i detta, men inte med en regim som saknar den grundläggande viljan att respektera demokratin och rättsstatsprincipen. Det är omöjligt att föra en förnuftig utrikes- och säkerhetspolitik och ha förnuftiga ekonomiska förbindelser med ett land som hyser förakt för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Detta borde därför vara en tydlig signal till Syrien att ändra kurs och återgå till samarbete.
Adam Bielan : författare. - (PL) Herr talman! De pågående brotten mot de mänskliga rättigheterna i Syrien närmar sig skrämmande proportioner. Den syriska regeringen begränsar drastiskt allt slags yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet. De syriska myndigheterna fortsätter att föra en politik som bygger på skrämsel och frihetsberövande när man har att göra med försvarare av de mänskliga rättigheterna och fredliga kritiker av den aktuella regeringens politik.
Efter ”Beirut-Damaskus”-deklarationen, som undertecknades i maj 2006 och vari det efterlystes förbättrade förbindelser mellan Libanon och Syrien, anhöll de syriska säkerhetsstyrkorna ungefär ett dussintal människor för att de uttryckte åsikter om denna deklaration som avvek från den syriska regeringens. Bland dem som anhölls fanns den mästerlige författaren Michel Kilo och förkämpen för de mänskliga rättigheterna Anwar al-Bunni. Tusentals politiska fångar finns kvar i fängelserna utan att ens ha blivit dömda. År 2006 tog slut utan att de syriska myndigheterna tillhandahöll någon information om vad som hade hänt 17 000 människor som anhållits av de syriska säkerhetsstyrkorna. De var huvudsakligen medlemmar i den förbjudna organisationen Muslimska Brödraskapet, syriska aktivister som anhölls på 1980-talet samt några hundra libanesiska och palestinska medborgare som anhållits i Syrien och Libanon av de syriska säkerhetsstyrkorna samt av den syriskkontrollerade libanesiska och palestinska militärpolisen.
I egenskap av företrädare för Europeiska unionen måste vi bestämt motsätta oss ytterligare förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna i Syrien, vilket vi samfällt fastställde i dagens resolution.
Dalia Grybauskaitė: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Tillsammans med medlemsstaterna följer kommissionen situationen i Syrien mycket noggrant.
Sedan vår förra debatt under sammanträdesperioden i juni 2006 har vissa framsteg gjorts. Jag vill påpeka att en kontaktperson för mänskliga rättigheter utsågs i januari 2007 i Syriens utrikesministerium. Det är också positivt att EU nu regelbundet får tillträde till rättegångar i statssäkerhetsdomstolen, militärdomstolen och brottmålsdomstolen.
Vi beklagar dock att inget av löftena om politisk öppenhet har omvandlats till handling, till exempel att undantagstillståndet skulle mildras, att en lag om att det ska få finnas flera partier skulle införas, att statslösa kurder skulle beviljas medborgarskap och att ett nationellt råd för mänskliga rättigheter skulle upprättas. Vi beklagar också de orimliga domar som har avkunnats mot framstående medborgarrättsaktivister under de senaste veckorna. Vi accepterar inte att de fängslas för att de har uttryckt sin åsikt.
Vi kräver ännu en gång att alla politiska fångar i Syrien ska släppas. Exempelvis har allt vårt arbete för att hjälpa Anwar al-Bunni varit förgäves. I dag dömdes han till fem års fängelse för att ha kritiserat användningen av tortyr och de undermåliga fängelseförhållandena i Syrien samt till 1 500 euro i böter för att enligt uppgift inte ha följt syrisk lagstiftning vid upprättandet av utbildningscentrumet, som också finansierades med EU-medel.
Kommissionen har genom många olika åtgärder under flera år stött moderniseringsprocessen i Syrien. Resultaten på det ekonomiska området har varit mycket lovande. Vi hoppas verkligen att dessa också överförs till politiken. Vi kommer att fortsätta att uppmana Syrien att respektera detta åtagande och FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter och tortyr. Jag är övertygad om att Europaparlamentet kommer att stödja kommissionens arbete.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.
| sv |
Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Frågetimme med kommissionens ordförande
Talmannen: Nästa punkt är frågetimmen med kommissionens ordförande.
Manfred Weber: Herr talman! Till att börja med vill jag säga att det gläder mig att alla ledamöterna överlevde brandlarmet och lyckades ta sig tillbaka till sina platser i kammaren välbehållna!
Som företrädare för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) vill jag ställa en fråga till kommissionens ordförande, som har suttit och tittat på de bilder som vi har fått från Medelhavsområdet under de senaste veckorna, bilder på människor som flyr från oron i Afrika. Många lyckas ta sig till Europa, men en del misslyckas. Vi har tvingats se dessa bilder av strandsatta och döda människor på nyheterna.
Vi är alla medvetna om att det är vår gemensamma utmaning att hitta en lösning på detta drama och denna misär för flyktingarna i Europa. För PPE-gruppens räkning vill jag be kommissionens ordförande att ge oss en bedömning av om kommissionen - och framför allt Frontex - har tillräckligt med resurser, och om vi, Europeiska unionen, har tillräcklig kapacitet ute på fältet och tillräckliga rättsliga grunder för att EU ska kunna uppträda samfällt i Medelhavsområdet.
Jag skulle också vilja veta hur diskussionerna med ursprungsländerna (till exempel Tunisien och Egypten) utvecklas och om vi européer gör några framsteg på det här området.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Vi beklagar alla att den senaste tidens händelser har lett till att många liv har gått till spillo. Jag håller med dig om att vi måste agera mer kraftfullt på det här området.
Vi gick omedelbart in med stöd till länderna i Nordafrika - över 1 miljon euro i humanitär hjälp - och vi kommer att fortsätta stödja dem. Genom den gemensamma Hermesinsatsen samordnar gränsförvaltningsbyrån Frontex åtgärder för att möta det stora migrationstrycket. Det är emellertid mycket viktigt att medlemsstaterna i Medelhavsområdet fortsätter att samarbeta och samordna sina insatser med tredjeländer. Vi måste göra mer.
Så mitt mycket direkta svar till dig är att, ja, vi behöver större resurser till Frontex. Förslagen om förstärkningar av Frontex måste antas snarast. Medlemsstaterna måste också visa prov på politisk vilja, och framför allt solidaritet gentemot varandra, genom att erbjuda de tekniska och mänskliga resurser som fordras. Som du vet har inte Europeiska unionen som sådan alla dessa resurser, utan det krävs att medlemsstaterna samarbetar för att de ska bli tillgängliga.
Manfred Weber: Tack för att du gav oss din syn på situationen. Eftersom du säger att vi behöver större resurser till Frontex nu skulle jag vilja veta om du inte också anser att medlemsstaterna hittills har varit för ovilliga att tillhandahålla de resurser som behövs för att göra Frontex stark. Vi hade ju redan verktygen. Var det så att det fanns för lite vilja från medlemsstaternas sida att stödja Frontex?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Det pågår en diskussion om detta. Det är faktiskt en av de frågor som Europeiska rådet ska behandla vid sitt möte den 23-24 juni. Medlemsstaterna bör anta det förslag om förstärkning av Frontex som redan har lagts fram, men det är också viktigt att öka de logistiska insatserna: det krävs fler flygplan och fler fartyg, och dem kan vi inte finansiera via EU:s budget för närvarande.
Jag tror att den politiska viljan att göra detta finns, men det måste göras på ett samordnat sätt och därför har kommissionen tagit ett initiativ: Kommissionsledamot Malmström arbetar med den här frågan tillsammans med medlemsstaterna och jag hoppas att Europeiska rådet kommer att bekräfta vår linje senare den här månaden.
Samtidigt måste vi givetvis också samarbeta med tredjeländer. Själv har jag varit i Tunisien och talat med premiärministern, och de har lovat oss att samarbeta. Faktum är att de redan samarbetar, och vi försöker nu komma fram till någon form av pragmatiska logistiska överenskommelser mellan de tunisiska myndigheterna och våra egna byråer.
Talmannen: Alla ledamöter har inte kommit tillbaka efter brandövningen.
Guy Verhofstadt: Ja, jag lade märke till att en del av mina kolleger fortfarande är på brandövning.
I går meddelade kommissionsledamot Olli Rehn att kommissionen kommer att vidta ett antal viktiga åtgärder. För det första vill han ha ett antal förändringar av en räddningsmekanism. Han sade att denna mekanism måste kunna förse länder med flexibla kreditramar. Han sade att mekanismen måste kunna vända sig till sekundärmarknaden, och framför allt sade han att detta kan ske i form av diskonterade swappkontrakt och egna AAA-klassade obligationer. Detta är mycket viktigt, eftersom det betyder att man kan växla in dåliga obligationer från problemländer mot räddningsmekanismens AAA-obligationer.
För det andra sade han också att kommissionen kommer att börja diskutera frågan om euroobligationer - äntligen, kan jag säga.
Min fråga till dig är om du kan bekräfta att detta också är kommissionens ståndpunkt? För det andra undrar jag om du kommer att föreslå dessa förändringar av räddningsmekanismen vid nästa möte med Europeiska rådet om två veckor? Det är bråttom.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Jag kan bekräfta att alla de tankegångar som kommissionsledamot Rehn har presenterat har mitt fulla stöd, så jag ska inte upprepa hans ord.
När det gäller stabilitetsmekanismen håller vi nu på att inrätta den. Som du vet hoppas jag att regeringarna ska komma överens om den mycket snart, och jag hoppas att vi får ett politiskt beslut i Europeiska rådet som bekräftar besluten om den europeiska stabilitetsmekanismen. Och du vet ju vilken vår ståndpunkt är.
Euroobligationer är inget nytt påfund. Kommissionen, och en av mina företrädare, har fört fram tanken på euroobligationer i många år. Faktum är att medlemsstaterna hittills inte har varit intresserade av detta. Under Greklandskrisen lade kommissionen fram tankar på att göra skulden ömsesidig, men detta tillbakavisades av de flesta medlemsstaterna i euroområdet. Nu tycker jag att det har gjorts en del framsteg på så sätt att man är beredd att undersöka olika alternativ, och kommissionen kommer självfallet att lägga fram olika alternativ. Vi har alltid tyckt att euroobligationer är en tilltalande lösning under förutsättning att medlemsstater kan ställa sig bakom detta, men där är vi i ärlighetens namn tyvärr inte än. Vi är inte där än, och jag tycker att vi ska inrikta oss på den europeiska stabilitetsmekanismen nu.
Guy Verhofstadt: Jag tror inte att Greklands och eurons kris är över. Den är inte över. Så vi behöver fler instrument. Ett av dessa instrument är då just det som Olli Rehn föreslår - att växla in dåliga obligationer från vissa länder mot ett mindre paket med AAA-rankade euroobligationer. Det är rätt väg att gå. Dessa euroobligationer kan utfärdas av EFSF, ESM eller en ny europeisk byrå i framtiden. Det spelar ingen roll. Det är mekanismen som är det viktiga, och det är viktigt att Olli Rehn och kommissionen - för första gången, tror jag - erkänner att detta är rätt väg att gå.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Kommissionen agerar som en helhet. Jag tror att det är lättare för dig att hålla med om det som Olli Rehn säger än om det som jag säger, men faktum är att vi säger exakt samma sak.
I den årliga tillväxtöversikten förespråkade kommissionen gemensamt fler insatser av det här slaget på marknaderna. Medlemsstaterna höll tyvärr inte med oss där. Så det jag kan bekräfta är att vi arbetar efter den linjen. Vi strävar efter större flexibilitet i fråga om åtgärderna på marknaderna, men ärligt talat tycker jag att vi nu ska inrikta oss på den europeiska stabilitetsmekanismen och naturligtvis diskutera hur framtida euroobligationer skulle kunna vara utformade om medlemsstaterna är redo att ta detta ytterligare steg.
Jan Zahradil: Som du vet består min grupp huvudsakligen av ledamöter från länder utanför euroområdet, men vi vill verkligen inte att euron ska bli ett misslyckande. Det har jag redan sagt här flera gånger. Våra ekonomier är för sammanflätade för det, och därför måste jag säga att vi ser på det här skeendet med blandade känslor.
Vi får dubbla budskap här. Europeiska rådet säger en sak, Europeiska centralbanken säger en annan och Internationella valutafonden en tredje. Framför allt har jag en känsla av att de politiska övervägandena fortfarande har företräde framför de ekonomiska, som om det vore möjligt att lura marknaderna med några fagra löften och undvika att lösa problemen på riktigt.
Jag undrar hur Europeiska kommissionen ställer sig till omstruktureringen av statsskulderna. Ni verkar fortfarande föredra att pumpa in mer och mer pengar och ge fler och fler lån med oändlig löptid till ekonomier som har allvarliga problem och står på randen till kollaps. Eller ska vi ta vårt förnuft till fånga och på allvar fundera på att omstrukturera deras statsskulder? Jag tror inte att vi kan undvika det på lång sikt.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) För det första finns de ekonomiska problemen i EU tyvärr inte bara i euroområdet. En del medlemsstater utanför euroområdet deltar också i program för betalningsbalansstöd via kommissionen och IMF.
När det gäller euroområdet pågår det som du säger diskussioner mellan medlemsstaterna, rådet, kommissionen och Europeiska centralbanken i en strävan att komma fram till bästa möjliga heltäckande lösning. Som du vet är experterna inte alltid överens om hur man bäst når fram till den lösningen. Arbetet pågår fortfarande.
Det ska erkännas att de här frågorna är oerhört svåra och komplicerade. Det här är en större utmaning än någonsin, och det krävs en del konvergensarbete. Därför har kommissionen varit oerhört försiktig i sina uttalanden i frågan, för en del av de här frågorna är känsliga för marknaden. En sak är säker: som vi har sagt är omstrukturering inte ett alternativ till de smärtsamma insatser för budgetkonsolidering som alla medlemsstaterna måste genomföra om de vill rätta till sina obalanser i fråga om underskott och skulder.
Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr Barroso! Det stämmer att vi inte alltid förstår Europeiska unionens ståndpunkt, men den har ni just rett ut. Jag vill säga tre saker:
För det första bör det inte förekomma några fler omstruktureringar. Vi vet alla att en omstrukturering av statsskulden, till exempel i Grekland, i något läge kommer att äga rum, av det enkla skälet att den grekiska regeringen måste ha möjlighet att återställa förtroendet och det grekiska samhället måste struktureras om. I dag litar ingen på någon i Grekland, minst av allt på regeringen. Så länge regeringen inte lyckas ge folket andra framtidsutsikter än åtstramning kan den inte blåsa liv i sin ekonomi igen.
Det allra viktigaste att diskutera för kommissionen och de berörda parterna bör därför vara behovet av att ge det grekiska folket tillit, annars kan man inte göra någonting alls. Men dagens åstramningar ger inte det grekiska samhället tid att stanna upp och tänka efter. Det är därför de tillbakavisar dem, vilket kan leda till en mycket farlig situation.
En sista fråga: skattesmitningen. Kan inte EU ge Grekland ett handtag också på det området? Det finns grekiska konton i banker i Österrike, Luxemburg, Cypern och Schweiz. Varför inte frysa dessa konton, eller åtminstone, ifrågasätta banksekretessen så att den grekiska regeringen kan utreda var problemet med skattesmitningen ligger. Vi ber dem att stoppa skattesmitningen men erbjuder dem ingen hjälp. Det är faktiskt våra banker, de europeiska bankerna, som döljer denna skattesmitning.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Du har rätt i att det finns ett problem med skattesmitning i Grekland, även om jag inte anser att det är det som är orsaken till Greklands strukturella problem.
Vi håller för närvarande på att diskutera frågan om banksekretessen. Som du vet kom alla medlemsstaterna och Schweiz i mars 2009 överens om att tillämpa Organisationens för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) normer, enligt vilka en stat inte kan vägra att lämna information som en annan stat begär med hänvisning till att denna information innehas av en bank eller ett annat finansinstitut. Denna princip tog vi, kommissionen, med i direktivet om administrativt samarbete på skatteområdet, vilket trädde i kraft den 11 mars 2011 och tyvärr inte börjar tillämpas förrän den 1 januari 2013.
Banksekretessen har således behandlats från juridisk synpunkt på EU-nivå och kan inte utgöra något hinder för ett fullständigt informationsutbyte mellan skattemyndigheterna efter framställningar. Jag anser att alla kriterier för att medlemsstaterna och EU nu ska kunna ge Grekland information om bedrägerier och skattesmitning redan är uppfyllda, genom ett administrativt samarbete.
Lothar Bisky: Jag har bara en kort fråga. Det gläder mig att man diskuterade internet vid G8-toppmötet och det e-G8-forum som genomfördes före mötet. Det finns de som oroar sig över att makthavarna ägnar sig åt internet. Vi vet att det är ett känsligt område. Har du någonting att säga om detta? Var detta en engångsföreteelse, eller kommer diskussionen att fortsätta? Kommer du att sätta upp det här på agendan igen?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Jag tycker att president Sarkozys idé var strålande, för internet är en global företeelse. Vi vill alla ha ett öppet internet. Vi tycker att nätet ökar kunskaperna och friheten enormt. Samtidigt missbrukas internet ofta: barn och andra exploateras, och brott begås av människor som utnyttjar de friheter som nätet ger.
Därför har vi haft en mycket intressant diskussion med några av de stora aktörerna på nätet, bland andra med Googlechefen och Facebooks vd Mark Zuckerberg. Vi har diskuterat vilka slags regelverk som kan vara lämpliga, utan att man inkräktar på den frihet och potential till nyskapande som internet erbjuder. Så det har förekommit en diskussion och det har bekräftats att frågan om internet kommer att komma upp på agendan vid framtida G8-möten.
Lothar Bisky: Min nyfikenhet är fortfarande inte helt stillad, och jag undrar om du skulle kunna säga någonting om dessa fortsatta förhandlingar om internet, i allmänna ordalag, eftersom detta är en viktig och långtgående framtidsfråga.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Det har egentligen inte förekommit några förhandlingar. Det var mer ett mycket allmänt åsiktsutbyte, en form av brainstorming. Det arrangerades en särskild e-G8-konferens före toppmötet, och där deltog en del av de stora aktörerna i internetbranschen och företrädare för myndigheterna. Det var inte precis någon förhandling, så uppfattade inte jag det. Vi bad dessa chefer för stora internetföretag att berätta hur de ser på branschens framtid och vi berättade om vår oro, vilka intressen vi har och vilken inställning vi har till internet för de olika G8-medlemmarna. Men det genomfördes inga egentliga förhandlingar med specifika resultat.
Nigel Farage: Vi har haft några pantomimiska diskussioner om euron. Varje gång som jag har förutspått att ett land skulle komma att behöva räddas har du sagt att, nej då, inte behövs det, allt är fint. Och nu står vi inför den fjärde räddningsaktionen - den andra grekiska - om du inte har tänkt säga att den inte behövs heller, förstås. Men den fråga som jag vill ställa till dig i dag handlar kanske om någonting mycket allvarligare än allt det som har hänt i Grekland eller Irland eller Portugal hittills. Den gäller den verkliga statsskuldskris som vi kan hamna i under de närmaste veckorna, och som berör själva Europeiska centralbankens integritet.
Månad efter månad har jag varnat för att man inte kan fortsätta att köpa upp enorma mängder av sina egna osäkra fordringar. Inser du att Europeiska centralbankens ekonomi och integritet nu befinner sig i ett allvarligt och farligt skick?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Nej, jag anser inte det. Jag anser att Europeiska centralbanken är en mycket trovärdig institution som har skötts på ett mycket klokt och intelligent sätt. Europeiska centralbankens oberoende respekteras av alla medlemsstaterna i euroområdet. Vi vet naturligtvis att det finns en del problem i euroområdet. Som jag sade tidigare finns det problem som, i rättvisans namn, inte bara berör euroområdet.
Tyvärr är din kritik av euroområdet alltid ideologiskt betingad. Skuldproblemen finns inte bara där. Den genomsnittliga statsskulden i euroområdet är till exempel lägre än i Storbritannien. Men problemen är faktiskt olika, för det här är första gången som vi har en monetär union av det här slaget utan en mer integrerad institutionell inramning. Det är just därför som vi nu försöker ge ett heltäckande svar, och ECB deltar i det vi gör för att skapa finansiell stabilitet i euroområdet.
Nigel Farage: Så sent som i går kom det en del siffror om detta från den respekterade tankesmedjan Open Europe. De bekräftar det jag säger. Enligt dessa siffror är hela 190 miljarder euro av Europeiska centralbankens exponering en exponering mot den grekiska staten och grekiska banker. Om ECB:s tillgångar skulle minska i värde med så lite som 4,25 procent skulle hela dess kapitalbas raderas ut. Godtar du Open Europes slutsatser eller håller du med om det som Jean-Claude Juncker sade för några veckor sedan, att eftersom situationen i euroområdet är så allvarlig måste man faktiskt ljuga offentligt?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Först och främst ljuger jag inte, och kommissionen har alltid varit mycket konsekvent i sin information om alla dessa situationer. Läget är besvärligt, det har vi sagt uppriktigt från början, och vi låtsas inte att allting är rosenrött.
När det är sagt bygger Europeiska centralbankens trovärdighet på att regeringarna i euroområdet är fast beslutna att göra allt det som krävs för att skapa finansiell stabilitet i euroområdet. Så jag tvivlar inte på systemets förmåga, insatserna i euroområdet eller Europeiska centralbankens trovärdighet. Jag tvivlar inte på att Europeiska centralbanken har förmåga att värna om EU:s intressen, eller på att medlemsstaterna i euroområdet är beslutna att ge ECB alla garantier som behövs för att banken ska kunna fullgöra sin oberoende roll som vår centralbank.
När det gäller centralbankernas exponering finns det andra centralbanker i och utanför Europa som befinner sig i en mycket mer bekymmersam och utsatt situation än Europeiska centralbanken, som är ett trovärdigt, internationellt mycket respekterat EU-organ.
Nicole Sinclaire: (EN) EU blir ännu större och allt djupare tycks det, nu när vi har paneuropeiska politiska partier, och den här oförmågan att nå samförstånd bevisas hela tiden. Tysklands nej i Libyenfrågan och Italiens och Frankrikes dispyt om erkännandet av Schengenviseringar är några exempel.
Kan du förklara för mig och mina väljare hur vi ska kunna införa en gemensam politik på viktiga områden, som till exempel internationella relationer och säkerhet, utan samförstånd om vi inte avskaffar medlemsstaternas demokratiska rättighet att ensidigt ge uttryck för sina egna strävanden?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Jag förstår uppriktigt sagt inte den oro som din fråga bottnar i. Vi är ju en union med 27 demokratiska stater och vi har kommit överens om att beslut om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska fattas enhälligt. Om medlemsstaterna inte är enhälliga kan vi inte tvinga på dem något beslut, och därmed respekterar vi inte bara vår unions demokratiska natur utan också våra medlemsstaters.
Jag anser att det ligger i vårt intresse som européer, som europeiska medborgare, att medlemsstaterna agerar gemensamt i externa frågor. Det är uppenbart att inte ens de största medlemsstaterna i dagens EU har det inflytande eller den tyngd som krävs för att tala med Förenta staterna eller Kina eller andra makter som jämlikar, men om vi agerar tillsammans kan Europeiska unionen spela en roll. Så jag hoppas att processen kommer att leda till större konvergens mellan våra medlemsstater också i utrikespolitiska frågor.
Nicole Sinclaire: (EN) Det första jag nämnde var paneuropeiska partier. Kan du förklara varför skattebetalarna ska finansiera politiska partier på någon nivå? Du kanske kan förklara för mig på vilket sätt de främjar EU:s strävanden.
En annan fråga jag har handlar om Cathy Ashton. Jag noterar att hon mycket sällan deltar i kommissionens sammanträden. Är Storbritannien korrekt företrätt i kommissionen?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Det var två frågor. Först och främst är de europeiska partierna enligt ett fördrag som våra medlemsstater enhälligt har ratificerat viktiga organ, som du vet. Så det finns skäl att stödja de europeiska partierna, för de är faktiskt europeiska organ, och erkänns som sådana i vårt fördrag.
För det andra är Cathy Ashton inte bara vice kommissionsordförande utan också unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Hon har ett mycket krävande jobb som företrädare för Europeiska unionen, så självfallet gör hon fler resor än de flesta andra i kommissionen. Hon försöker verkligen vara med vid nästan alla kommissionens sammanträden. Hon kan inte vara med varje gång.
Jag vill dock påpeka att kommissionsledamöterna inte är företrädare för sina länder. De har nominerats av länder, men de sitter där för att företräda Europeiska unionen. Vi avlägger alla en ed när vi tillträder, en ed som innebär att vi inte är där för att företräda länder, och institutionens trovärdighet bottnar faktiskt just i detta - att vi försöker vara oberoende och tjäna det europeiska allmänintresset. Jag kan berätta att medlemsstaterna, också Storbritannien, är mycket väl företrädda i Europeiska rådet av sina premiärministrar och i rådet av de olika ministrarna.
Martin Schulz: Jag ber om ursäkt för min sena ankomst. Eftersom jag kom sent väntade jag till sist.
Jag har en fråga som gäller den allvarliga situation som EU befinner sig i. 2008 hade vi en djup bankkris. 2009 ledde denna bankkris till en djup ekonomisk kris i den reella ekonomin. Eftersom bankernas underskott bekostades ur de offentliga kassakistorna hamnade statsbudgetarna i en djup kris 2010. Denna djupa kris för statsbudgetarna åtföljs av en orgie i nedskärningar, vilken resulterar i dramatiska situationer i många av EU:s medlemsstater, delvis till följd av åtgärder som Europeiska unionen kräver. Det finns en risk att vi får en social kris i EU 2011 och 2012, efter bankkrisen, den ekonomiska krisen och statsbudgetkrisen.
Därför vill jag fråga dig: är kommissionen beredd att diskutera med oss hur vi kan minska underfinansieringen av det sociala skyddsnätet - de sociala trygghetssystemen - i EU:s medlemsstater och i synnerhet i de medlemsstater som drabbades hårdast av budgetkrisen?
Är du dessutom beredd att föra en slutgiltig diskussion med oss om euroobligationer, så att vi får de resurser vi behöver för att kunna investera i ekonomin och bidra till tillväxt och sysselsättning i de hårdast drabbade medlemsstaterna?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Så sent som i dag antog kommissionen landsspecifika rekommendationer för vart och ett av de 27 länderna, med en inledande kommentar där vi mycket tydligt ger uttryck för den oro som du nämnde nyss. Vi tycker att detta är mycket viktigt. Vi är väl medvetna om att de åtstramningar som just nu behövs för att minska underskotten och skulderna är mycket hårda.
Samtidigt tror vi att varje euro som nu går till att betala skuldräntor betyder att vi får en euro mindre till sjukhusen, den offentliga hälso- och sjukvården, utbildningen och den sociala tryggheten. Så detta är verkligen bistert. Därför måste vi ägna oss åt grundliga budgetgenomgångar för att återställa förtroendet och samtidigt genomföra de strukturella reformer som krävs för att trygga konkurrenskraften, utan att försumma att skydda de mest sårbara.
Jag tror att du tycker om det dokument som vi antog i dag. I det tar vi upp alla aspekter på arbetsmarknaden: hur ska vi locka in fler människor på arbetsmarknaden, hur ska vi införliva denna sociala dimension med all vår politik?
Nu måste vi se hur mycket manöverutrymme varje land har för att se till att dessa mål nås. Men jag tror att vi är överens om målen.
Marco Scurria: (IT) Ärligt talat begärde jag inte ordet för att delta i debatten om G8. Jag ville ställa en fråga om kultur till ordförande Barroso.
Vi har många program i EU för att sammanföra ungdomar - och andra - så att vi får en riktig union. För många ungdomar och yrkesverksamma har program som Comenius, Livslångt lärande, Aktiv ungdom med flera inneburit verkliga möten med Europeiska unionen och en verklig europeisk anda.
(Talmannen avbröt talaren och förklarade att debatten gällde ett annat ämne, men bad honom sedan att fortsätta ...)
Därför skulle jag vilja veta vad som kommer att hända med dessa program, åtminstone så vitt kommissionen vet, eftersom de håller på att löpa ut och vi redan skulle tagit upp frågan i utskottet för kultur och utbildning. På vilket sätt tänker kommissionen utveckla nästa program, för perioden efter 2014? Jag tror att den här frågan är av särskilt intresse för många människor som verkar inom EU och för många ungdomar i våra respektive länder.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Kommissionen är mycket intresserad av allt som har att göra med att främja denna kulturella dimension i Europa och av utbyten av alla slag. Jag är själv mycket engagerad i detta och har redan träffat en del av de främsta aktörena på området.
I slutet av månaden kommer vi att lägga fram förslag om den framtida finansieringen av alla sektorer, däribland kulturen. Vi kommer naturligtvis att komma med viktiga förslag på det här området. Vi vill rationalisera instrumenten samtidigt som vi värnar om syftena med program som de du nämnde. De här programmen är flaggskeppsprogram som är oerhört viktiga för medborgarnas Europa och ett Europa som sätter värde på kulturen.
Sarah Ludford: (EN) Jag ska hålla mig till ämnet. I går antog kommissionen ett starkt paket med rapporter och åtgärder för att bekämpa den korruption som kostar EU 120 miljarder euro om året - vilket ungefär motsvarar hela EU:s budget - men åtta medlemsstater får fortfarande bara 5 av 10 i TI:s korruptionsindex. Kommissionen säger att tillämpningen av instrumenten mot korruption är otillfredsställande.
Hade det då inte varit en god idé att ta upp korruptionen vid G8-mötet? Den enda hänvisningen till detta jag kan hitta var indirekt och handlade om utvecklingsländerna. Det talades inte alls om att de rika länderna måste visa politisk vilja att ta itu med problemet på hemmaplan och föregå med gott exempel på det här området. Missade man inte ett tillfälle att tala om korruption och mutor vid G8-mötet, särskilt med tanke på att en av medlemsstaterna, Ryssland, är nummer 154 av 178 i TI:s index och många av våra egna medlemsstater placerar sig långt ned där?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Korruptionsfrågan behandlades vid det möte som vi hade med de afrikanska ledarna, men jag kan berätta att frågor som har med bekämpning av korruption att göra kommer att stå högt upp på agendan vid G20-mötet i november. När det är sagt tycker jag att det var en givande diskussion, för när korruption förekommer är det någon som är korrumperad men också någon som korrumperar, så på sätt och vis granskade vi också G8-medlemmarna när vi diskuterade Afrika.
För övrigt hade jag mycket goda nyheter till dem: jag berättade att kommissionen kommer att lägga fram initiativ som har med insyn på råvaruområdet att göra - goda eller dåliga nyheter beroende på vilket perspektiv man har. Mindre öppenhet gör det lättare för vissa regimer att använda intäkterna från nationella naturtillgångar och råvaror på ett icke insynsvänligt sätt, ibland med den så kallade utvecklade världen som medbrottsling. Detta var vår vinkling av frågan vid det senaste G8-mötet.
Peter van Dalen: (NL) Du talade nyss om Europeiska centralbanken (ECB), som du kallade oberoende. Men saken är den att ECB inte är oberoende i Greklandskrisen, den har valt sida. ECB har, som en affärsbank, köpt upp svaga obligationer till ett värde av tiotals miljarder euro och förhalar nu den omstrukturering av den grekiska statsskulden som måste till.
Jag har en specifik fråga: vad gör ni för att förhindra att ECB, som sitter på två stolar, står i vägen för de svåra men nödvändiga åtgärderna för att omstrukturera Greklands ekonomi?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Europeiska centralbanken (ECB) är verkligen oberoende, och dess oberoende ställning erkänns inte bara i fördraget - vilket gör det till ett lagstadgat och fördragsbaserat oberoende. Jag kan också berätta att jag under de cirka sju år som jag har haft den här posten mycket ofta har haft med ECB att göra. Jag har många gånger varit med om att ECB har visat att banken inte behöver vårt stöd för att hävda sitt oberoende. Jag vill försäkra er om detta.
När det gäller frågan om omstrukturering håller vi, som du vet, på att undersöka olika alternativ. Vi beaktar hela diskussionen, men kommissionen har redan gjort sin ståndpunkt klar: vi anser inte att omstrukturering är något alternativ till det som medlemsstaterna måste göra för att konsolidera sina budgetar och genomföra strukturella reformer. Det har vi tyckt hela tiden och det håller vi fast vid.
Ilda Figueiredo: (PT) När det gäller G8-mötet skulle jag också vilja veta om hela frågan om reglering av finansmarknaderna har skjutits upp en gång till? Jag tänker i synnerhet på införandet av en skatt på kapitalrörelser, realisationsvinster, avskaffandet av skatteparadis, derivat och kreditvärderingsinstitut som saknar all trovärdighet för närvarande och där det råder en total brist på öppenhet. Till sist vill jag också ställa en fråga om vad som händer här i EU, med Grekland, Portugal och Irland. Här inför man en process som i huvudsak syftar till att tvinga på arbetstagare och länder instrument och processer som förvärrar utsugningen och den ekonomiska nedgången, och som på kort eller medellång sikt kommer att leda till större fattigdom, arbetslöshet och ojämlikhet.
Tycker du inte att detta strider mot alla de principer som har slagits fast, bland annat i fördraget?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (PT) När det, för det första, gäller frågan om globala finansiella regelverk är det som du vet G20 som har företräde på det området, eftersom G20 inrättades som det främsta ekonomiska forumet för global styrning i ekonomiska frågor.
En del av de här punkterna har behandlats i någon mån. Personligen kan jag berätta att jag tog upp frågan om en skatt på finansiella transaktioner vid G8-mötet, i samband med att vi diskuterade frågan om utvecklingsbistånd, och jag är klart för en sådan skatt. Vi arbetar med detta i kommissionen och kommer att lägga fram några idéer inom kort.
När det gäller den generella frågeställning som du tog upp diskuterade vi också situationen i euroområdet. På den punkten har vi kanske helt olika åsikter. Vi tror inte att det är möjligt att nå vårt mål - en social marknadsekonomi - utan budgetkonsolidering och strukturella reformer.
Jacek Saryusz-Wolski: (EN) Deltagarna vid G8-mötet diskuterade grannskapspolitiken i Medelhavsområdet. Du har själv, för EU:s räkning, utlovat 1,24 miljarder euro till våra grannar, vilket kan ha uppfattats som att det bara gällde grannarna i söder.
I de preliminära versionerna av kommissionens dokument ser vi att 150 miljoner euro av de 1,24 miljarderna var avsedda för öst under det inledande skedet, och att resten skulle gå till söder. Detta strider mot principen om symmetri och likabehandling av båda grannskapen. Hur förklarar du det? Hur mycket av den enda summa pengar som du har nämnt har du egentligen och de facto öronmärkt för grannskapspolitiken i det södra Medelhavsområdet?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Jag förstår att du är bekymrad över det östra grannskapet, min vän, men för att vara alldeles uppriktig tycker jag att det allra viktigaste är att inte ställa öst och söder mot varandra: vi behöver dem båda. Det som är viktigt nu är att hjälpa dem som vill att vi ska hjälpa dem, och att göra det på ett ändamålsenligt sätt.
Vår linje i fråga om översynen av grannskapspolitiken är klar. Vi anslår inga resurser på basis av en klyfta mellan öst och söder, utan utifrån varje partners framsteg med sina reformer. De som gör mer får mer, kan man säga. De som gör mer, de som visar att de förtjänar mer, får också mer. Så vi har inga i förväg iordninggjorda kuvert - det här ska till land A och det här till land B - utan varje land måste visa att det förtjänar vårt stöd.
Jag tycker att det är rätt strategi, och vi kommer givetvis att fullgöra våra skyldigheter gentemot både vårt östeuropeiska partnerskap - som är oerhört viktigt - och våra grannar i Medelhavsområdet.
Marielle De Sarnez: (FR) Min fråga har faktiskt samband med den förra frågan och ditt svar på den.
Du talade nyss om det stöd som du utlovade vid G8-toppmötet i Deauville, i synnerhet till utvecklingsekonomierna i arabländerna: 40 miljarder dollar, huvudsakligen i form av lån från Internationella valutafonden (IMF), Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) och Europeiska investeringsbanken (EIB), plus cirka 15 miljarder euro från Europeiska unionen och medlemsstaterna.
Du sade att stödet ska vara förknippat med villkor, och det är det som min fråga handlar om. Det finns faktiskt vissa kriterier för det här stödet, och dem känner du ju väl till: regelbundna fria val, organisationsfrihet, pressfrihet, yttrandefrihet, bekämpande av korruption, ett oberoende rättsväsende, reformering av armén och polisen.
Jag undrar vem som egentligen ska bedöma om dessa kriterier är uppfyllda, särskilt när det gäller de framväxande demokratierna i arabvärlden. Kommer vårt parlament att vara fullt delaktigt i bedömningarna av om de villkor som har ställts upp följs, eller kommer rådet att ha befogenhet att göra detta på egen hand?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Vår inställning är att kommissionen ska samordna övningen. Jag hoppas att du håller med om det. Jag är faktiskt väldigt stolt över att det var kommissionen, tillsammans med den höga representanten, som omedelbart skisserade upp hur vår respons skulle se ut: ett partnerskap för demokrati i Nordafrika och södra Medelhavsområdet och också ett partnerskap för gemensamt välstånd. Rådet inser nu att det faktiskt skulle vara bra om kommissionen samordnade detta, och kommissionen måste naturligtvis rapportera till parlamentet i frågan. Därför kan jag bara välkomna alla uttryck för engagemang och parlamentets bemödanden att delta aktivt.
Händelseutvecklingen i en del arabländer har ju stor strategisk betydelse, inte bara för länderna själva, utan också för den globala demokratin, för den muslimska världens utveckling och för oss här i Europa. Därför är allt det som vi kan göra för att mobilisera både EU:s institutioner och våra samhällen för att hjälpa våra grannar att övergå till demokrati mycket viktigt, och jag kan bara välkomna det intresse som Europaparlamentet visar.
Nikolaos Salavrakos: (EL) När vi talar om G8-toppmötet så läste jag att den globala bruttonationalprodukten var 58 biljoner US-dollar och penningmängden 615 biljoner dollar 2009. I fråga om penningpolitiken, som du ägnar dig åt, bekräftade samma källa att USA trycker nya sedlar, nya dollar, vilket vår union inte gör.
Ekonomerna är oense om mycket, men historien har lärt oss två saker: för det första att man inte kan rädda någon som är bankrutt genom att ge honom dyra lån och för det andra att extrema åtstramningar aldrig kan minska underskottet i en makroekonomi som befinner sig i recession och inte kan devalvera sin valuta. Vi behöver euroobligationerna snarast. Betraktar du dem som ett sätt att motverka den spiralformiga ökningen av nya pengar från sedelpressarna i USA?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Den här frågan borde ha ställts under den första delen av vår diskussion, men jag kan svara dig att kommissionen under årens lopp har haft en mycket öppen inställning till euroobligationer och faktiskt varit positiv till tanken. En av mina företrädare var den första som lade fram tanken på euroobligationer.
Faktum är att medlemsstaterna inte är överens om detta. Det som medlemsstaterna nu har kommit överens om är att skapa en europeisk stabilitetsmekanism. När den har skapats kommer den att vara det främsta internationella finansinstitutet i världen - det viktigaste i världen sett till finansiell styrka. Jag tycker att vi ska koncentrera oss på detta nu.
Samtidigt är vi öppna för att diskutera åtskilliga saker som har med potentiella euroobligationer att göra med medlemsstaterna - och förstås med parlamentet - under förutsättning att medlemsstaterna är beredda att överväga denna möjlighet. Detta är givetvis en mycket viktig och avgörande fråga.
Andrew Henry William Brons: (EN) Vid toppmötet nyligen ville G8-länderna basunera ut att de försåg Egypten och Tunisien med 40 miljarder US-dollar för att störta diktaturer och införa demokrati. Men i uttalandet från G8-mötet stod det att man skulle stödja länder i regionen som också rör sig mot marknadsekonomi, inte bara mot demokrati. Man vill att de här länderna ska dra nytta av globaliseringen och ägna sig åt att integrera investeringar, vilket innebär att det blir lättare för G8-länderna att tjäna pengar i dessa länder och sedan föra ut dem därifrån igen.
Jag skulle inte ha någonting emot att stödmottagarna förväntades inrätta och bibehålla demokratiska institutioner och förfaranden. Det skulle vara helt rätt. Men är det inte fräckt att tala om för mottagarna vilken ekonomisk politik de ska föra och inte föra? Givarna har väl ingen rätt att tala om för dessa nya demokratier vilka demokratiska beslut de ska fatta?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Jag tycker att den ståndpunkt som G8-länderna antog var bra. Jag anser att det ligger i vårt gemensamma intresse att ha både öppna samhällen och öppna ekonomier. De här länderna är våra grannar och jag tycker att vi hjälper dem bäst genom handel.
Vi kommer aldrig att kunna tillhandahålla de summor som de behöver om de förblir stängda. I Maghreb är verkligheten till exempel - som du förmodligen vet - den att det praktiskt taget inte förekommer någon handel mellan länderna. De ber oss att öppna våra marknader, men de bedriver ingen inbördes handel. Jag tycker att det är viktigt att vi säger att vi är beredda att stödja dem, men då bör de också öppna sina ekonomier och integrera sig med den globala ekonomin.
Vi ser ju att ett lands framsteg är mycket intimt förknippat med dess förmåga att integrera sig med en global ekonomi. Titta bara på Asien och de länder som ännu inte är demokratier där: det var det faktum att de kunde öppna sig som gjorde att de kunde delta i den globala ekonomin och göra någonting för sina folk.
Gabriele Albertini: (IT) I slutdeklarationen från G8-toppmötet om Mellanöstern står det: ”En heltäckande och varaktig lösning på konflikten kan bara åstadkommas genom förhandlingar. Vi uppmanar Israel och den palestinska myndigheten att följa befintliga samarbetsavtal och avstå från ensidiga åtgärder som kan hindra framsteg och fortsatta reformer.”
Stöder Europeiska unionen - som är en viktig samtalspartner för G8-länderna - detta uttalande? Har du i så fall berättat det för palestinierna, som planerar ensidiga åtgärder under sammanträdet med Förenta nationernas generalförsamling i september?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) När det gäller fredsprocessen i Mellanöstern kan jag inte dra mig till minnes ett enda internationellt möte under de senaste 30 åren då denna fråga inte har nämnts. Vi har upprepat vårt krav på att fredsprocessen snarast ska återupptas och har uppmanat båda parter att på allvar återuppta samtalen för att slutföra fredsprocessen i Mellanöstern.
Vi välkomnade alla USA:s nya tankegångar om att komma fram till ett ramavtal som banbrytande och framåtsyftande. Reaktionerna på detaljinnehållet var emellertid olika. För att vara ärlig finns det olika inställningar till samarbetet med Hamas-PLO och frågan om 1967 års gränser bland G8-länderna.
Det fanns också viss oro kring bordet för riskerna med ett potentiellt palestinskt försök att göra en ensidig framställning om erkännande till Förenta nationernas generalförsamling. Jag kan berätta att vi också diskuterar detta med medlemsstaterna, och jag hoppas att vi kommer att komma fram till en gemensam ståndpunkt i frågan i EU.
Malika Benarab-Attou: (FR) G8-länderna beslutade, som redan har nämnts, att avsätta 40 miljarder US-dollar för Tunisien och Egypten. Europeiska unionen måste emellertid framhålla vikten av större öppenhet, synlighet och spårbarhet, kort sagt bättre styrning av det här stödet.
Vi måste koncentrera oss på våra fyra huvudpunkter: att se till att utvecklingssamarbetet bygger på principerna demokrati och absolut öppenhet, att trygga respekten för mänskliga rättigheter, att förstärka civilsamhällets organisationers roll och befogenheter och att reformera systemet för styrning av stödet, med större delaktighet för Europaparlamentet.
EU måste kunna garantera att det här stödet kommer de människor som det är avsett för till del. Vilka konkreta åtgärder planerar EU att vidta på det här området?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Det du säger är exakt vad jag själv tycker. Jag håller med dig fullständigt. Vi kommer nu att göra detta med hjälp av många olika instrument, så att vi kan kontrollera att de åtaganden som alla partnerländerna gör står fast och förverkligas med kraft. Jag kan berätta att alla dessa program kommer att följas upp av både kommissionens tjänstemän och den höga representanten, som kommer att utse en särskild representant för regionen i fråga. Vi tror att det är just en sådan dialog som kan hjälpa de här länderna, i synnerhet genom att civilsamhället blir mer delaktigt.
Jag var nyligen i Tunisien, och träffade dels regeringen och presidenten, dels företrädare för civilsamhället, kvinnoorganisationer och fackföreningar. Jag märkte hur viktigt de tycker vårt engagemang är, både i form av statligt stöd och stöd från civilsamhället. Jag upprepar det jag sade till Marielle De Sarnez, att Europaparlamentets engagemang också skulle betyda mycket i det här sammanhanget, när det gäller förbindelserna med de spirande parlamenten och politiska partierna i dessa unga och nya demokratier.
Georgios Koumoutsakos: (EL) Vid det senaste G8-mötet diskuterade ni den globala ekonomin och kom överens om att koncentrera på målen gångbara offentliga finanser, ekonomisk återhämtning och åtgärder mot arbetslösheten. Allt detta gör man för samhällets och allmänhetens skull.
Men om man tar Grekland som exempel så begav sig hundratusentals medborgare nyligen ut på gator och torg runt det grekiska parlamentet helt spontant, utan att någon sade till dem att göra det. De var arga och krävde en anständig levnadsstandard och framtidsutsikter. Du måste ju hålla med om att ingen politik kan fungera om inte samhället stöder, eller åtminstone tolererar, den. De grekiska politikerna har nu i princip att välja mellan förlamande åtstramningar och konkurs.
Bekymrar denna samhällsutveckling dig? Detta är en viktig politisk fråga. Vilket budskap har du till dessa människor, som på ett värdigt och fredligt sätt söker hopp och en bättre framtid för sig själva, sina familjer och sina barn?
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Först och främst vill jag framföra min solidaritet med det grekiska folket. Jag förstår hur svåra dessa tider är för Grekland. Men jag anser också att det är de politiska ledarna på europeisk och nationell nivå, oavsett om de sitter i regeringsställning eller är i opposition, som bär ansvaret för att tala om för länderna vad de måste göra. Utan budgetkonsolidering och strukturella reformer kommer Grekland inte att ta sig ur den här krisen.
Faktum är att en del smärtsamma åtgärder måste till i Grekland, och att den som säger någonting annat ljuger för det grekiska folket. Jag vädjar till de grekiska ledarna att på ett ärligt sätt förklara de svåra beslut som landet måste ta för Greklands befolkning. Vi kommer alla att stödja Grekland.
Vid Europeiska rådets möte var det jag som föreslog sänkta räntesatser på lån till Grekland. Men vi måste samtidigt vara ärliga. Grekland måste göra en del av arbetet självt, för ett land kan inte leva med så höga skulder för evigt.
Detta är det ärliga budskap som vi bör skicka till regeringen och oppositionen i Grekland, och som vi i EU måste acceptera om vi verkligen vill hjälpa landet.
John Bufton: (EN) Det gläder mig att du tog upp frågan om euroområdets problem vid G8-toppmötet. Det är kris, och vi vet alla att det är kris. Som den föregående talaren sade är många medlemsstater bekymrade. Vi hade problem i Madrid nyligen när människor demonstrerade på gatorna. Det har förekommit protester i Lissabon, av alla ställen, och vi har också sett vad som har hänt i Grekland.
Är det inte dags att du - som talade om att ljuga alldeles nyss - ställer dig upp och säger sanningen, att det finns ett alternativ, att de här länderna bör få lämna euroområdet? Det är den enda utvägen.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Jag har stor respekt för alla våra demokratiska stater, så det är inte min uppgift att tala om för dem vad de ska göra i fråga om detta. Men vi vet att Grekland inte tänker lämna euroområdet. Jag står i ständig kontakt med både de grekiska myndigheterna och det största oppositionspartiet, och jag vet mycket väl att de inte vill lämna euroområdet.
Förmodligen vill en del av er ledamöter att landet ska lämna euroområdet, eller så ingår era länder inte i euroområdet, vilket vi respekterar, men Grekland är mycket engagerat i det europeiska projektet. Grekland har problem och vi försöker stödja landet, men var snälla och attackera inte euron av ideologiska skäl.
Verkligheten är den att det finns länder utanför euroområdet som har minst lika svåra problem. Island är inte medlem i euroområdet, men Island gick i konkurs. Låt oss tala klarspråk: Island var ett av världens rikaste länder per capita före finanskrisen.
I EU har vi också länder som står inför samma slags problem till följd av sina stora utgifter. Så faktum är att det inte är euron som är problemet. Problemet är en mycket hög skuldnivå eller mycket höga underskott i ekonomierna.
Talmannen: Frågetimmen med kommissionens ordförande är avslutad.
| sv |
2. Förbud mot valen till den tibetanska exilregeringen i Nepal
Talmannen: Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om förbudet mot valen till den tibetanska exilregeringen i Nepal.
Jaroslav Paška: Herr talman! Jag tror att vi alla med gillande och beundran har följt det tibetanska folkets ansträngningar att få rätt att styra sitt eget land. De många försöken från exilregeringen eller Dalai Lama, tibetanernas andlige ledare, att hitta en lämplig lösning genom förhandlingar med den kinesiska regeringen har alltid misslyckats. Kineserna betraktar uppenbarligen inte tibetanerna som partner i en delad stat, utan som ett hinder som hindrar dem från att fullständigt inta ett ockuperat landområde.
Den nepalesiska regeringens ställning är därför komplicerad. Å ena sidan måste den följa sina internationella åtaganden och garantera allmänna rättigheter till tibetanerna, men å andra sidan kan den inte bortse från sin väldiga grannes åsikter. Den nepalesiska regeringens ståndpunkt gentemot valen till den tibetanska exilregeringen säger oss tydligt vem som verkligen är den globala aktören i denna region. För den nepalesiska regeringen är det Kina.
Vi européer kan göra symboliska gester och förklara våra reservationer angående den svaga nepalesiska regeringen. Om vi emellertid verkligen vill ändra det tibetanska folkets ställning måste vår samtalspartner vara den kinesiska regeringen, eftersom den är den politiska ledaren i regionen och påverkar den regionala politikens regler. Vi kan naturligtvis utarbeta en förklaring till den nepalesiska regeringen, men det skulle inte lösa problemet.
Charles Tannock: Herr talman! Sedan avskaffandet av den nepalesiska monarkin och valet av den maoistledda regeringen i Katmandu har Nepal och Kina oundvikligen kommit mycket närmare varandra. Det är därför ingen överraskning att de nepalesiska myndigheterna hindrade tibetanska flyktingar som bor i Nepal från att rösta i valet till exilpremiärminister och exilparlament.
En liknande valplan för oktober i fjol avbröts faktiskt av den nepalesiska polisen, utan tvekan som en reaktion på påtryckningar från Peking. Det faktum att Kina har försökt att påverka ett inofficiellt val i en annan suverän grannstat visar dess ledares förakt för demokrati och deras paranoia när det rör Tibet.
Det är tydligen irrelevant för Kina att Dalai Lama, Tibets andlige ledare, gång på gång har betonat att han vill att Tibet ska få största möjliga autonomi, inte oberoende. Jag hoppas att den höga representanten - som inte är här i dag - kommer att ta upp denna händelse med Kina och även med Nepal, vars egen gryende demokrati hålls under armarna delvis med EU-skattebetalarnas pengar i form av ekonomiskt bistånd.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt att berömma det tibetanska folket för dess mod, styrka och fredliga motstånd, vars exempel är en inspiration för oss alla. Nepal befinner sig förvisso i en känslig ställning, geopolitiskt och geografiskt sett, men landet bör söka inspiration från sin demokratiska granne i söder, Indien, i stället för från den förtryckande diktaturen i norr, dvs. Kina. Demokratin kommer en dag, hoppas jag, att bli normen i hela Asien.
Talmannen: Charles Tannock, du talade bara i en och en halv minut. Nästa gång ger jag dig en extra halv minut!
Eva Lichtenberger: Herr talman, mina damer och herrar! Tydligen räcker det inte med att förtrycket av den tibetanska kulturen i Kina har ökat mer och mer sedan olympiska spelen 2008. Sedan dess har det faktiskt bara blivit värre. Det har inte gått framåt på något sätt. Nu utövas även påtryckningar utomlands för att göra det så svårt som möjligt, eller fullkomligt omöjligt, för tibetanerna att ens utnyttja sin rätt att rösta i valet till exilparlamentet. Vi har redan sett under några år hur Nepal utsätts för enorma påtryckningar - antingen det handlar om att ta emot flyktingar eller frågor som t.ex. tibetaners rösträtt. Vi bör emellertid vara glada att sådana saker är garanterade. EU bör lära sig av detta.
Det kinesiska ledarskapet utövar påtryckningar på sitt systerparti, t.o.m. på Nepal som helhet, så att man vidtar åtgärder mot tibetanerna - och Nepal ger efter. Vi måste koncentrera oss på att ta itu med detta, och det omfattar tillbakadragandet av alla former av bistånd.
Kristiina Ojuland: Herr talman! Jag vill ta upp tre punkter rörande ALDE-ändringsförslagen till denna resolution.
För det första grundas rättfärdigandet av ändringsförslagen på den orsaksmässiga karaktären hos Folkrepubliken Kinas ockupation av Tibet genom omintetgörandet av de tibetanska valen i Nepal. Även om resolutionen tog upp frågan om förbudet mot valen för den tibetanska exilregeringen i Nepal, kan den inte brytas ut ur det större sammanhanget rörande Tibets ställning.
För det andra, om det inte fanns någon hänvisning till Kinas ockupation av Tibet, vilket är själva skälet till att Kina utövar påtryckningar på den nepalesiska regeringen, skulle det vara som att tala om första världskriget utan att nämna mordet på Franz Ferdinand.
Slutligen, uppmaningen till en meningsfull autonomi för Tibet är det enda konstruktiva förslag som Europaparlamentet kan lägga fram för att undvika en upprepning av förbudet mot de tibetanska valen i Nepal. Jag ber mina kolleger att stödja det.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: Herr talman! Landet jag kommer från har mycket stor erfarenhet när det handlar om exilregeringar. Mellan 1939 och 1990 styrde totalt 15 premiärministrar och sex presidenter från politisk exil. Polackerna gav inte upp sin önskan om demokrati, och till sist kunde solidaritetens röda färg förenas med valsedlarnas vita färg och ge upphov till en ny, demokratisk stat 1989.
I dag har även Nepal möjlighet att börja om på nytt tack vare författningen, som träder i kraft den 28 maj. Det skulle vara synd om Nepal förstörde detta firande med att fortsätta att begränsa den tibetanska minoritetens rättigheter och fick ett ”rött kort” från världssamfundet som ett resultat av detta. Jag anser att förhindrandet av tibetaner i Nepal från att rösta i valen till exilpremiärminister är en oacceptabelt kränkning av de grundläggande medborgerliga rättigheterna. EU bör använda alla diplomatiska och ekonomiska medel för att neutralisera Kinas påtryckningar på Nepal och för att, på lång sikt, se till att tibetanerna får rätt att rösta, sluta sig tillsammans och uttrycka sina åsikter.
I likhet med fallet i Polen, där det inte var möjligt att stoppa arbetet för de 21 regeringsföreträdarna i exil, så är jag övertygad om att Dalai Lamas efterträdare inte kommer att upphöra med sin verksamhet. Nepal och Kina bör komma ihåg det.
Thomas Mann: Herr talman! Den 20 mars deltog ca 80 000 exiltibetaner i hela världen i valet av en ny premiärminister och nya regeringsledamöter. Ledamöter av Europaparlamentet, däribland ledamöter av Europaparlamentets tvärpolitiska grupp för Tibet, närvarade som valobservatörer. Min erfarenhet i Schweiz var densamma som mina medledamöters erfarenhet i andra länder: valen var rättvisa, hemliga och fullständigt i överensstämmelse med demokratiska regler. Det enda undantaget var i Nepal, där säkerhetsstyrkor - under påtryckningar från den kinesiska regeringen - hindrade tiotusentals tibetaner från att rösta. De fortsatte sålunda de avsiktliga åtgärderna som vidtogs i fjol, när valurnor konfiskerades och röstlokaler stängdes. Men Nepal är ändå ingen lydstat.
Regeringen i Katmandu måste bevisa att den kan frigöra sig från de kinesiska påtryckningarna. De grundläggande rättigheterna omfattar åsiktsfrihet, församlingsfrihet och, inte minst, rätt att rösta i fria val. Maroš Šefčovič, Europeiska utrikestjänsten måste kraftfullt insistera att man tar hänsyn till dessa mänskliga rättigheter.
Elena Băsescu: Herr talman! Förbudet från de nepalesiska myndigheterna mot att organisera val till en tibetansk exilregering skapar frågor om situationen för de mänskliga rättigheterna i denna stat. Jag vill påpeka att medlemmar av det tibetanska samfundet organiserade denna process i syfte att göra sina institutioner demokratiska. Ett sådant initiativ måste stödjas, var det än äger rum. Det är nu dags för Nepal att visa att dess demokrati fungerar, både inom landet och internationellt, i synnerhet så att de lagda rösterna kan skickas till Centrala valkommissionen senast den 15 april för godkännande.
Jag vädjar till den nepalesiska regeringen att utnyttja denna möjlighet att komma till rätta med situationen för de grundläggande rättigheterna i landet. Denna aspekt är avgörande för att säkra en verkningsfull grannskapspolitik.
Kriton Arsenis: Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi måste kämpa för de demokratiska rättigheterna överallt, inte bara i vårt eget närområde, inte bara i Nordafrika. Vi måste ha en standardeuropeisk politik gentemot icke-demokratiskt valda regeringar, mot regeringar som inte respekterar de demokratiska rättigheterna.
Guy Verhofstadt sade att vi till viss mån är hycklare. Det stämmer, eftersom vi ofta sätter handeln över alla andra principer. Ett typiskt exempel är Mercosuravtalet genom vilket vi, i syfte att skapa handel, gladeligen offrar 100 procent av Amazondjungeln och miljoner jordbrukare i EU.
Maroš Šefčovič, allt är kommissionens fel. Kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor är ofta likgiltig när det rör den övriga EU-politiken. Om vi fortsätter på detta sätt kan vi kallas hycklare även framöver. Nepal måste respektera de tibetanska flyktingarnas demokratiska rättigheter, och EU måste använda alla till buds stående medel och prioritera frågan inom alla ramar, inte bara i samband med de mänskliga rättigheterna. Detta är inte bara Catherine Ashtons ärende, det är även Karel De Guchts och hela kommissionens ärende.
Nathalie Griesbeck: Herr talman, mina damer och herrar! I dag är det Nepal som berövar tibetanerna en grundläggande politisk rättighet, dvs. rösträtten, trots att Kina har trakasserat Nepal under alltför många år. Om en sak står klar så är det att Kina har fått en ny allierad i sina trakasserier av det tibetanska folket, och denna nya allierade är Nepal. I realiteten går detta emellertid mycket längre än valen, eftersom den nepalesiska regeringen under flera år, efter påtryckningar från Kina, har skapat fler och fler begränsningar för exiltibetanernas åsiktsfrihet.
I juni i fjol överlämnade Nepal tibetanska flyktingar till Kina. Förebyggande arresteringar och förbudet mot demonstrationer, församlingar och t.o.m. rörlighet har blivit vardagsmat för de tibetaner som bor i Nepal.
Vårt parlamentet måste därför sluta med sitt hyckleri och inte bara vara upprört - vi måste också kraftfullt fördöma detta förtryck från Nepal och, rent allmänt, de väldigt många - alltför många - kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vi uppmanar dessutom Nepal att stoppa trakasserierna och den dåliga behandlingen av politiska flyktingar och helt enkelt respektera deras rättigheter. När vi tänker på Nepals historia som värdland - vilket är något det alltid varit för tibetaner fram tills helt nyligen - är det mycket tråkigt att se hur landets regering behandlar sina politiska flyktingar.
Raül Romeva i Rueda: Herr talman! Jag menar att det är mycket upprörande att tibetanerna som bor i Katmandu inte fick tillstånd att rösta i valen p.g.a. påtryckningar från Kina. De påtryckningar som Kina utövar på Nepal, vilket hindrar flyktingar att få ta del av ett minimum av rättigheter enligt internationell rätt, är något som vi i EU bör fördöma. Vi bör också uttrycka vår oro över att kineserna hindrar ett annat land från att ge flyktingar humanitärt bistånd.
Det är viktigt att den höga representanten, genom EU-delegationen i Katmandu, nära övervakar läget. Detta är något vi har begärt sedan länge. Med tanke på den rådande situationen kan vi inte vänta längre. Påtryckningarna från Kina måste vi hantera så gott vi kan, och om vi inte gör det omedelbart, när vi försöker att inleda denna dialog med kineserna, är jag rädd att vi aldrig kommer att göra det.
Rui Tavares: Herr talman! Jag menar att det är illa nog att tibetanerna inte har rätt till självbestämmande i sitt eget hemland, utan att det också finns påtryckningar att de ska förvägras sina mest grundläggande rättigheter utanför sitt hemland, eftersom många av dem smärtsamt nog valde exil eller tvingades till det. Ett av de argument som alltid användes av dem som var kritiska till det tibetanska motståndet var att detta motstånd, koncentrerat till Dalai Lama, hade många icke-demokratiska aspekter. När det tibetanska motståndet nu håller på att demokratiseras är det oerhört olyckligt att Nepal, ett land i vilket det bor så många tibetaner, har hindrat att de demokratiska valen äger rum på ett normalt sätt. Jag vill emellertid be er att vara medvetna om en sak: våra regeringar är ofta de första att vika sig för påtryckningar från den kinesiska regeringen att skapa en verklighet som stämmer överens med de kinesiska ledarnas drömmar och önskemål. Vi måste förstå att regeringen i Nepal förmodligen ville göra samma sak. Om vi därför vill förmå den nepalesiska regeringen att handla annorlunda måste vi också börja med att utöva påtryckningar på våra egna regeringar för att visa att de har lite ryggrad i sina diskussioner med de kinesiska myndigheterna.
Monica Luisa Macovei: (RO) Herr talman! Nepal hindrade, efter påtryckningar från Kina, omkring 20 000 tibetaner från att rösta i valet till premiärminister i den tibetanska exilregeringen. Rösträtten, såväl som rätten till fria val och fredliga demonstrationer, är grundläggande rättigheter för alla individer och för folkgrupper. Ju fler hinder det finns för att hindra folk från att utöva dessa rättigheter, desto större blir deras strävan efter att utöva dem. Jag tror verkligen att önskan hos tibetanerna i Nepal att välja sin regeringschef i exil också är större. Försöken från de nepalesiska och kinesiska myndigheterna att styra dem genom fruktan har faktiskt fått helt motsatt resultat.
Jag uppmanar EU:s höga representant att tydligt uttrycka dessa krav och åtgärder från Europaparlamentet när hon samtalar med de nepalesiska och kinesiska myndigheterna.
Sari Essayah: (FI) Herr talman! Kina har ökat trycket på den tibetanska exilregeringen. Mer än 10 000 tibetaner i Nepal har inte fått tillåtelse att rösta på premiärminister och parlamentsledamöter för exilregeringen. Under påtryckningar från Kina stöder Nepals största partier den så kallade ett Kina-politiken, och de betraktar Tibet som en oskiljaktig del av Kina. Därför hålls de tibetanska flyktingarna i Nepal under ständig sträng kontroll.
Även om den här resolutionen behandlar förbudet mot att rösta i valet, finns Kinas ockupation av Tibet i bakgrunden. Kinas överhöghet och påtryckningar ökar samtidigt som Kinas ekonomiska inflytande ökar.
Denna, liksom den tidigare resolutionen om fallet Ai Weiwei, visar vilken dyster politik det kinesiska kommunistpartiet ägnar sig åt. Som kommissionsledamot Maroš Šefčovič framfört måste Europa vara enhälligt i sin politik mot Kina.
Seán Kelly: (EN) Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet i den här frågan, men Dalai Lama besöker mitt land nästa torsdag och ska tala i min egen valkrets på universitetet i Limerick, och jag är säker på att han har mycket att säga om denna och andra frågor. Den inhemska nepalesiska regeringens konfiskering av valurnor är helt förkastligt. I Katmandu - en plats som är känd för sina sånger och sägner, vilket gör det ännu sorgligare - var det upp till 10 000 röster som inte fick räknas.
Vi kan bara hoppas att vi inom EU, genom att uttala oss enhälligt, kan utöva påtryckningar, inte bara i Nepal, utan på deras härskare, kineserna, för att de ska försöka visa lite mer förståelse, särskilt i förhållande till Tibet och Dalai Lama.
Slutligen vill jag säga att han är lika välkommen till Irland som den engelska drottningen och president Barack Obama, som också ska komma.
Mitro Repo: (FI) Herr talman! Rätten att delta i demokratiska val är en universell grundläggande rättighet. Det pågående valen är viktiga för att bevara tibetansk identitet och kultur. Tibetanerna ska rösta om en ny andlig ledare, eftersom den nuvarande Dalai Lama drar sig tillbaka.
Under 2009 enades vi om att EU skulle stödja demokrati och medinflytande i sina utrikesförbindelser. Vi måste vara konsekventa och stödja den politik som vi enats om.
Det är tydligt att Nepal står på Kinas sida, under påtryckningar. Nepal måste påminnas om sina internationella människorättsförpliktelser att skydda tibetanernas demokratiska rättigheter, och får inte hindra genomförandet av fria val.
Maroš Šefčovič: Herr talman! Det bor cirka 20 000 tibetaner i Nepal, de flesta från tiden före ockupationen. De har fritt kunnat utöva näringsverksamhet, haft rätt att bo i Nepal och fram till för kort tid sedan har de också haft visst politiskt utrymme att sinsemellan debattera Tibets framtid.
Valen som hölls den 20 mars i år var en viktig händelse för gemenskapen utanför Tibet och representerar ett viktigt framsteg i en lång reformprocess som planerats av Dalai Lama.
Mot den här bakgrunden ser vi med oro på att de nepalesiska myndigheterna stramar åt sitt grepp om de nepalesiska tibetanernas politiska aktiviteter. Den 20 mars hindrade myndigheterna mer än 10 000 nepalesiska tibetaner från att rösta. Det är inte första gången som detta inträffat. Under en tidigare röstningsomgång i Nepal, den 3 oktober förra året, gjorde de nepalesiska myndigheterna ett nedslag i vallokalerna, beslagtog valurnorna och stängde den tibetanska folkgruppens vallokaler.
EU har följt utvecklingen genom sin delegation i Katmandu och medlemsstaternas ambassader, i nära kontakt med den tibetanska folkgruppen och regeringen. EU anser att de tibetanska flyktingarna ska få utöva föreningsfrihet i enlighet med internationella människorättsstandarder och att det ska tillåtas på ett sätt som tillåter smidigt genomförande av dessa rättigheter.
Tillträde till Nepals territorium ska upprätthållas, och den informella överenskommelsen mellan Nepals regering och FN:s flyktingkommissarie ska respekteras. Nyanlända tibetaner som grips av de nepalesiska myndigheterna på väg till Katmandu ska omedelbart och utan dröjsmål överföras till UNHCR. Tibetaner som anlänt före 1990 och som erkänts som flyktingar av den nepalesiska regeringen ska folkbokföras på fullgott sätt i Nepal.
Jag försäkrar er att EU ska fortsätta att ta upp den här frågan med myndigheterna och fortsätta att följa upp och rapportera om den framtida utvecklingen.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen ska äga rum inom kort.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Eija-Riitta Korhola: Tibets Dalai Lama har beslutat att dra sig tillbaka från det politiska livet och fortsätta som andlig ledare för sitt folk. Han är en av världens mest kända ledare, och människor över hela världen har hämtat styrka och tröst ur hans idéer om godhet, förståelse och pacifism.
Hans andliga roll förblir densamma, men hans politiska plikter kommer att överföras till premiärministern i Tibets exilregering. Det här sker inte helt utan problem. På grund av det växande trycket från den kinesiska regeringen har de cirka 20 000 tibetaner som bor i Nepal inte fått tillåtelse att rösta. Den nepalesiska regeringen har framfört att tibetanernas demonstrationer går emot ”ett Kina”-politiken och bekräftat att man inte kommer att tillåta ”antiPeking”-aktioner inom sitt territorium. Därför har man infört röstningsförbud för tibetanska grupper.
Det här kommer inte som en överraskning eftersom de nepalesiska myndigheterna upprepade gånger gjort sig skyldiga till yttrandefrihetsbrott och människorättsbrott mot tibetaner i exil. Detta sker trots att Nepal har undertecknat FN:s internationella överenskommelse om medborgerliga och politiska rättigheter.
Europeiska utrikestjänsten bör noggrant följa den politiska situationen i Nepal från sin delegation i Katmandu, i synnerhet behandlingen av tibetanska flyktingar och säkerställa att deras rättigheter respekteras. Det är viktigt att de demokratiska principerna upprätthålls om den tibetanska identiteten ska kunna bevaras och stärkas, både innanför och utanför Tibet.
Tadeusz Zwiefka: Hela världen är väl medveten om hur komplicerad situationen är för det tibetanska folket, som sedan decennier inte längre kräver så mycket självständighet men begär att den kinesiska regeringen åtminstone ska respektera självstyrets grundläggande rättigheter. En nation med rik och enastående kultur lever under konstant hot från en mäktig granne. När Dalai Lama nu drar sig tillbaka från sitt politiska ledarskap till förmån för en ny generation demokratiska ledare, står tibetanerna inför en möjlighet att stärka sina demokratiska traditioner, även om den tibetanska regeringen fortfarande måste verka i exil. Tusentals tibetaner som bor i Nepal är emellertid berövade dessa rättigheter.
Trycket från Kina tycks vara mycket effektivt, och det som hittills har varit fredliga demonstrationer för att försvara yttrandefrihet och grundläggande rättigheter kan övergå till en svårkontrollerad situation, och det kommer säkerligen att få internationella återverkningar. Det är lätt att föreställa sig den effektivitet som den kinesiska regeringen önskar använda för att ta hand om ”fridstörarna” i Tibet. De senaste händelserna bör påminna världen om att det tibetanska folkets rättigheter kontinuerligt kränks och att Tibetfrågan inte är något avslutat kapitel, eftersom tibetanerna med all säkerhet kommer att fortsätta att kräva respekt för sitt oberoende och kommer att göra det under allt starkare protester.
| sv |
Ny reglering vad avser visum för Balkanländerna (f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro, Serbien) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om ny reglering vad avser visum för Balkanländerna (f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro, Serbien).
Cecilia Malmström: rådets tjänstgörande ordförande. - Herr talman! Vi går raskt vidare i geografin för att diskutera något som jag också är mycket glad över: utsikterna till visaliberalisering för vissa länder på Balkan. Det är mycket bra att Europaparlamentet så här tidigt i valperioden tar upp denna fråga. Det visar hur viktigt vi alla tycker att det är att folken på västra Balkan förs närmare Europeiska unionen. Det är utan tvivel den viktigaste frågan för medborgarna på Balkan när det gäller deras förbindelser med EU i dag.
Visaliberaliseringen kommer i första hand att göra det möjligt för människor att röra sig friare inom hela Europa och skapa öppnare samhällen. Många människor i regionen - särskilt de unga - har aldrig varit i Västeuropa, och en rad möjligheter till kontakter och utbyten kommer naturligtvis att skapas genom visaliberaliseringen. Det är den verkliga fördelen med detta initiativ.
År 2007 inledde EU en process som ska leda till att viseringskraven slopas för länderna på västra Balkan. Denna process har två sidor: Länderna själva måste göra betydande framsteg när det gäller dokumentsäkerhet, bättre migrationslagstiftning, starkare rättigheter för minoriteter och inte minst kampen mot korruption och organiserad brottslighet. I gengäld erbjuder EU viseringsfria resor. Redan i januari 2008 infördes viseringslättnader, kopplade till förpliktelser på återtagandeområdet. Endast genom en verklig visaliberalisering kommer dock de ekonomiska och byråkratiska hinder som följer av viseringsskyldigheten att försvinna.
En liberalisering av de visumbestämmelser som gäller för medborgarna på västra Balkan är en viktig åtgärd som stärker banden mellan denna region och Europeiska unionen. Vi kan förvänta oss att detta kommer att stimulera den proeuropeiska inriktningen hos såväl regeringarna som folken i regionen, för det kommer att visa att den europeiska integrationsprocessen har en verklig konkret fördel. Fortsatt isolering, däremot, skulle innebära en känsla av utanförskap och förhindra utbyte av idéer, och kan i värsta fall späda på trångsynt nationalism.
Målet för oss är naturligtvis det motsatta: att öppna EU, ge länderna tillträde till gemenskapsprogrammen, underlätta personkontakter och främja utveckling och utbyte mellan länderna på västra Balkan och mellan dem och EU. Inte minst kommer visaliberaliseringen att skapa nya möjligheter för handel, näringsliv och kunskapsöverföring. Detta är viktiga inslag för att minska konsekvenserna av den ekonomiska krisen.
Därför är kommissionens förslag, som lades fram den 15 juli, mycket välkommet. Där föreslås att viseringskravet som ett första steg slopas för medborgare i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien, som har biometriska pass. Målet är att vi den 1 januari 2010 ska liberalisera viseringsbestämmelserna för dessa medborgare och senare utsträcka detta till andra länder så snart de uppfyller villkoren. Kommissionens utvärdering visar att tre länder: Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien i stor utsträckning är klara och i princip uppfyller villkoren för viseringsliberalisering. Utvärderingen av Serbien och Montenegro pågår fortfarande och under hösten väntar vi på bekräftelse från kommissionen om att alla villkor har uppfyllts, så att vi kan gå vidare.
Jag vill understryka att många av de villkor som vi ställer för liberalisering, t.ex. reform av polisväsendet och kampen mot korruption, också gynnar ländernas förberedelser inför EU-medlemskap och därigenom skapar en situation som vi alla vinner på när det gäller harmonisering av regelverket. Det är också ett bra exempel på att konditionaliteten fungerar på västra Balkan.
Albanien och Bosnien-Hercegovina kommer inte att omfattas av detta första beslut om viseringsundantag, men vi lämnar dem inte i sticket. Jag vet att många här i kammaren är oroliga för detta. Det är bara en tidsfråga innan även dessa länder uppfyller de nödvändiga villkoren i kommissionens färdplaner. För att processen ska kunna slutföras så snart som möjligt fortsätter vi att med eftertryck uppmana och stödja Albanien och Bosnien-Hercegovina att göra ytterligare framsteg med de återstående riktmärken som finns, så att de också förhoppningsvis kan dra nytta av viseringsliberaliseringen inom en nära framtid.
EU kommer att göra allt för att hjälpa och stödja dessa båda länder i ansträngningarna för att klara av sina riktmärken, särskilt när det gäller rättsstatsprincipen.
När det gäller Kosovo innebär kommissionens förslag inte någon förändring. Där kommer viseringskravet tills vidare att kvarstå. I framtiden måste vi titta på hur åtgärderna på bästa sätt kan utsträckas så att även medborgarna i Kosovo får samma rättigheter som de andra i regionen. Vi väntar här på ett meddelande från kommissionen i oktober om idéer om hur man kan främja djupare samarbete och förbindelser med Kosovo.
Rådet har bara påbörjat sina diskussioner om kommissionens förslag, men ordförandeskapet kommer att arbeta hårt och se till att vi kan nå en överenskommelse så snart som möjligt. Vi välkomnar att Europaparlamentet visar stort intresse för detta förslag och att inledande diskussioner redan pågår i era utskott. Med tanke på förslagets oerhört stora politiska betydelse är jag säker på att vi är överens om målen, nämligen att snarast slutföra denna process med tillfredsställande resultat, så att visaliberaliseringen verkligen kan komma till stånd så snart som möjligt.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Fru talman! Jag vill tacka minister Cecilia Malmström för allt hon har meddelat oss och som jag ska försöka bekräfta på kommissionens vägnar.
Den 15 juli föreslog kommissionen att korttidsviseringen för medborgare från f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien ska avskaffas. Som ni, fru minister, har betonat är detta naturligtvis ett historiskt ögonblick för våra förbindelser med västra Balkan.
Detta förslag om att avskaffa viseringarna grundas på de framsteg som har gjorts under de senaste sex åren inom området för rättsliga och inrikes frågor i enlighet med åtagandena från Thessaloniki 2003.
Kommissionens förslag har överlämnats till rådet. Medlemsstaterna stöder den strategi som föreslås av kommissionen och bekräftar sin avsikt att föra ett nära samarbete med Europaparlamentet för att se till att texten antas formellt under ert svenska ordförandeskap.
Jag är tacksam för att Europaparlamentet har tillsatt föredragandena inom utskottet för medborgerliga rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och för att det har fastställt en tydlig tidsplan för att lägga fram betänkandet i slutet av september och omröstningen i utskottet för medborgerliga rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och sedan under plenarsammanträdet i oktober och november. Målet är i själva verket att uppnå viseringsundantag för medborgare från Makedonien, Serbien och Montenegro den 1 januari 2010.
Kommissionens förslag grundas på resultaten av den dialog som inleddes under första hälften av 2008 med de fem länderna på västra Balkan. Färdplaner har utarbetats med kriterier som, för att förverkligas, innebär att strukturreformer genomförs inom det viktiga området för rättvisa, frihet och säkerhet. Denna metod har visat sig vara ett mycket viktigt incitament för länderna i regionen att gå vidare med reformer, framför allt inom området för dokumentsäkerhet, med införandet av biometriska pass och identitetskort för gränskontroll och global migrationspolitik samt när det gäller den allmänna ordningen och säkerhetspolitiken: kampen mot den organiserade brottsligheten, människohandeln och sist men inte minst de grundläggande rättigheterna, däribland medborgarskapsfrågor.
Efter att ha granskat rapporterna kan vi säga att f.d. jugoslaviska republiken Moldavien uppfyller alla kriterier som ingår i landets färdplan.
Montenegro och Serbien har gjort mycket stora framsteg. I Serbiens fall finns det emellertid fortfarande några villkor som måste uppfyllas för kontrollen av de identitetsdokument som har lämnats av medborgare i Kosovo och personer av kosovanskt ursprung som bor utomlands, när de ansöker om ett serbiskt biometriskt pass.
Det andra villkoret för Serbien är kontrollen av gränserna mot Kosovo och samarbetet med Eulex, EU:s rättsstatsuppdrag i Kosovo, och för det tredje utarbetandet av en nationell migrationsstrategi.
I fråga om Montenegro måste man hitta en varaktig lösning för flyktingarna. Åtgärder måste fortfarande vidtas för ett effektivt införande av främlingslagen och för att förstärka den administrativa kapaciteten, åtgärder som är avsedda att på ett effektivare sätt bekämpa korruptionen och den organiserade brottsligheten.
Sådan är situationen i dessa tre länder.
Trots de mycket betydande framsteg som har gjorts under de senaste månaderna har Bosnien och Albanien ännu inte helt kunnat genomföra de nödvändiga reformer som krävs i färdplanen, till exempel avskaffandet av viseringarna. På grundval av denna analys har kommissionen, som svar på uppmaningen från rådet (allmänna frågor) i juni 2009, därför föreslagit att viseringarna ska avskaffas för medborgarna i Makedonien, Montenegro och Serbien. När det gäller Serbien kommer personer som är bosatta i Kosovo, eller personer av kosovanskt ursprung som är bosatta utomlands och som innehar ett serbiskt pass utfärdat av en central myndighet i Belgrad, att undantas från liberaliseringen och kommer att tvingas skaffa visum. Sedan 1999 har Serbien i själva verket inte kunnat tillhandahålla någon kontroll av identitetshandlingar som innehas av personer från Kosovo. Kommissionen har övervägt den säkerhetsrisk som denna kategori av personer utgör för gemenskapen, liksom att det ännu inte har förkommit någon dialog om viseringsliberalisering med Kosovo.
Därför är beslutet att innefatta vissa länder i denna liberalisering av viseringskraven beroende av de framsteg som varje enskilt land gör.
När det gäller Serbien och Montenegro kommer vi att noggrant följa de åtgärder som vidtas av dessa båda länder för att genomföra alla kriterier fullt ut. När det gäller de framsteg som redan har gjorts av Albanien och Bosnien-Hercegovina är kommissionen övertygad om att dessa båda länder inom en snar framtid kommer att kunna uppfylla alla kriterier. I oktober kommer deras myndigheter att lämna ytterligare upplysningar till kommissionen om de framsteg som har gjorts under de senaste månaderna. På grundval av dessa upplysningar kommer utvärderingsuppdrag att genomföras i början av nästa år och därefter kommer kommissionen att utarbeta nya utvärderingsrapporter som ska diskuteras med medlemsstaterna. Efter detta hoppas kommissionen att den kommer att kunna föreslå att viseringskravet upphävs 2010.
I enlighet med de pågående förfarandena kommer förslaget att diskuteras i rådet och bli föremål för ett yttrande i Europaparlamentet. Det formella antagandet av texten av majoriteten av Schengenländerna bör därför äga rum under det svenska ordförandeskapet, vilket kommer att möjliggöra ett effektivt införande av avskaffandet av viseringskraven för medborgare från dessa tre länder från januari 2010.
Så förhåller det sig. Det här är de punkter jag vill betona efter de utmärkta synpunkter som har framförts av ordförandeskapet.
Manfred Weber: Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Västra Balkan behöver EU och vi européer behöver stabilitet i västra Balkan. Västra Balkan är en central del av Europa och vi måste göra vårt yttersta för att återföra denna viktiga del hem till Europa. Dessa förslag är därför helt berättigade.
Man har beskrivit livets verklighet i detta område: de tröstlöst långa köerna på viseringskontoren, ungdomar utan utsikt att lämna in en ansökan om att lämna landet och få lära känna livet i Europa. Många människor upplever detta område som ett fängelse där de inte har någon kontakt med världen utanför. Vi vill alla få slut på detta och i min grupp arbetar Doris Pack, Anna Maria Corazza Bildt och Bernd Posselt hängivet med denna fråga. Vi stöder alla denna ståndpunkt.
Det som oroar oss är att det, som ett resultat av den olika behandlingen av staterna i detta område, kommer att skapas separatiströrelser och olika medborgarklasser i området västra Balkan, vilket förvisso skulle kunna leda till problem. Emellertid förväntar sig medborgarna i EU också säkerhet. Det innebär att de normer som kommissionsledamot Jacques Barrot har beskrivit här i dag, dvs. säkerhetsnormer för polissamarbete i kampen mot olaglig invandring och ekonomisk migration och för biometriska uppgifter, är de överenskomna miniminormer som utgör spelreglerna. Våra medborgare förväntar sig att dessa spelregler ska följas.
Detta leder mig till min andra punkt: Det får inte finnas några utrikespolitiska eftergifter när det gäller frågan om upphävandet av viseringarna. Vi bör inte ge dessa stater fria tyglar. Spelreglerna är tydliga och om var och en som håller sig till dem har alla möjligheter att få viseringskraven upphävda. Påtryckningarna på de stater som hittills inte har kunnat förbättra sina normer, trots EU-hjälp, får inte minska.
Dessa är de två åtgärder som vi i Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) anser vara riktiga. Vi litar på den utvärdering som kommissionen har genomfört och kan därför godkänna den nuvarande åtgärden.
Kristian Vigenin: för S&D-gruppen. - (BG) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot! Vi stöder naturligtvis kommissionens förslag, eftersom de utgör ett mycket viktigt steg för de tre länderna i den nämnda regionen, som från och med den 1 januari 2010 kommer att åtnjuta ett viseringsfritt system.
Jag kommer själv från ett land och en generation som entusiastiskt välkomnade upphävandet av viseringssystemet innan vårt land blev medlem i EU. Jag vill också säga att detta är det första och viktigaste tecknet på att saker och ting rör sig i rätt riktning och att slutdestinationen för dessa länder en dag kommer att bli EU.
Samtidigt kan jag inte låta bli att i viss mån uttrycka min förvåning över kommissionens överdrivet administrativa strategi i denna fråga. Trots att tekniska frågor å ena sidan är viktiga, i den meningen att efterlevnaden är nödvändig och att länderna måste uppfylla de nödvändiga villkoren för att bli en del av EU och därför beviljas denna möjlighet att resa viseringsfritt, är kommissionens beslut att i viss utsträckning utesluta Albanien och Bosnien-Hercegovina obegripligt. Därigenom lyckas man inte visa hur ömtålig denna fråga är i regionen. Man undervärderar den eventuella inverkan på den framtida utvecklingen av förbindelserna mellan länderna i regionen och inställningen hos vanliga medborgare i regionen till det beslut som har fattats av kommissionen.
Av denna anledning anser vi att kommissionens beslut bör omprövas så att Albanien och Bosnien-Hercegovina inkluderas med en tydlig färdplan, där det framgår när dessa länder skulle kunna ingå i det viseringsfria systemet, sedan specifika villkor har uppfyllts.
I detta avseende är denna fråga särskilt ömtålig när det gäller befolkningen i Kosovo. Vi undrar därför följande: När tänker kommissionen inleda en dialog om viseringar med Kosovo och har den övervägt vilka följderna skulle bli för Kosovos stabilitet, om inte denna dialog inleds så snart som möjligt?
Sarah Ludford: Fru talman! ALDE-gruppen stöder fast och konsekvent målet att alla länder på västra Balkan ska anslutas till EU. Vi är inriktade på att ge deras medborgare förutsättningar för att ansluta sig till ett integrerat område med fri rörlighet, med en gemensam marknad och med gemensamma värderingar.
Friheten att företa korta resor är ett mycket viktigt inslag i förberedelserna för detta. Kommissionen och rådet delar uppenbarligen detta mål, och därför undrar jag varför kommissionen har lyckats lägga fram ett så oöverlagt och splittrande förslag.
Den liberala gruppen vill självklart inte ifrågasätta de strikta kraven på pass- och gränssäkerhet och kravet på rättssäkerhet över huvud taget, men processen måste vara rättvis, konsekvent och effektiv. Det finns naturligtvis en del anomalier för närvarande. Som exempel kan nämnas att Serbien och Montenegro omfattas av juliförslaget. Även om de inte levde upp till riktmärkena när förslaget lades fram förväntas de göra det i framtiden. Sedan finns kravet på biometriska pass, av vilka Bosnien-Hercegovina för övrigt nu har utfärdat 40 000, men på kroaterna, som under en tid har kunnat resa utan visum, ställs inte något sådant krav.
Vi anser att stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien inte kan göra några framsteg så länge Ratko Mladić håller sig gömd eftersom detta tyder på att man saknar kontroll över säkerhetstjänsten. Men för att slippa viseringskravet måste de uppfylla kraven i block 3: Allmän ordning och säkerhet - här finns det en viss motsägelse.
Det rätta sättet att få Bosnien-Hercegovina och Albanien att leva upp till kraven skulle vara att låta dem på ett bindande sätt omfattas av den föreslagna regleringen men att göra det faktiska slopandet av visumkravet avhängigt av ett kommissionsuttalande om efterlevnad - i själva verket ett uttalande liknande det som kommissionen måste göra i höst när det gäller Serbien och Montenegro. Processen skulle vara exakt densamma men ske något senare.
Varje ytterligare försening för Bosnien-Hercegovina och Albanien, samtidigt som Kosovo lämnas helt utanför, kommer att få mycket splittrande och skadliga följder. Det kommer att leda till att människor ansöker om kroatiska, serbiska eller - när det gäller invånarna i Kosovo - makedonska pass, och det kommer att inverka negativt på integriteten hos de styrande i Bosnien-Hercegovina och särskilt i Kosovo. Jag kan inte tro att kommissionen och rådet har för avsikt att slå in på denna farliga väg.
Marije Cornelissen: Fru talman! Jag är för visaliberalisering och jag förespråkar att det uppställs vissa kriterier för visaliberalisering, men ännu mer förespråkar jag fred och stabilitet på västra Balkan.
Hur tror ni att särskilt unga människor, bosniska muslimer, kommer att reagera när de ser hur deras kroatiska och bosnienserbiska kamrater med dubbla pass gör korta resor till och från EU över ett veckoslut? Vill vi verkligen ta risken att frammana nationalistiska känslor och fördjupa klyftorna i ett land där stabiliteten fortfarande är så bräcklig? Och till vilken nytta? Bosnien-Hercegovina ligger faktiskt inte långt efter Serbien när det gäller att uppfylla kriterierna. De utfärdar redan biometriska pass och har gjort ungefär lika stora framsteg i fråga om de övriga kriterierna.
Därför ber jag er enträget att låta Bosnien-Hercegovina omfattas av det aktuella förslaget, till gagn för de människor som bor där och som arbetar mycket hårt för att få en bättre framtid - samtidigt som de har krigsupplevelserna i färskt minne.
Ryszard Czarnecki: Det gläder mig mycket att statsrådet Cecilia Malmström, som tills nyligen var vår kollega, har talat på rådets vägnar. Europaparlamentet har varit fattigare under hennes frånvaro, men det svenska ordförandeskapet har förvisso dragit nytta av den. Jag skulle vilja säga ”tack” på svenska för hennes anförande, ett ord som på mitt språk polska betyder ”ja” - och därför är det ett passande ord eftersom jag helt och fullt instämmer i vad hon i dag har sagt till oss på rådets vägnar, även om jag vill göra ett antal små men viktiga kommentarer.
För det första vill jag verkligen inte att detta välavvägda rådsinitiativ, som också stöds av kommissionen, ska vara - för att uttrycka mig rakt på sak - något slags alternativ till Serbiens, Makedoniens och Montenegros snabba anslutning till Europeiska unionen. Det är vad människorna i dessa länder förväntar sig, och det är vad de förtjänar. Jag anser inte att vi bör ersätta utsikterna till snabbanslutning till Europeiska unionen för dessa länder med ett slopande av viseringskraven.
För det andra anser jag att även människorna i Bosnien-Hercegovina, Albanien och Kosovo förtjänar att kunna resa utan visum så snart som möjligt. I detta sammanhang måste vi konsekvent hålla fast vid och påminna dem om deras tydliga utsikter till EU-medlemskap.
Nikolaos Chountis: Fru talman! Vi inom gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster anser att kommissionens förslag att slopa visumtvånget för medborgare från Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som har biometriska pass är ett steg i rätt riktning och innebär att Europeiska unionen uppfyller sina förpliktelser mot människorna i detta område så att de kan planera resor och resa till resten av Europa utan att behöva visum.
När det gäller västra Balkan måste jag påpeka att vi talar om ett traumatiserat område som nyligen har upplevt ett inbördeskrig som Europeiska unionen och vissa av dess medlemsstater bär ansvaret för. Såren läker långsamt i detta område. Därför anser vi att slopandet av visumtvånget för medborgarna i alla dessa länder är ett mycket viktigt steg som kommer att ge dem möjlighet att umgås med folken i resten av Europa.
Jag måste dock lyfta fram de villkor som - om jag har förstått saken rätt - innebär en viss osäkerhet om huruvida rådet kommer att godkänna slopandet av visumtvånget för Montenegro och Serbien i oktober.
För det första vill jag nämna Kosovo som - om jag inte har missförstått saken - är underkastat säkerhetsrådets resolution 1244, och särskilt den serbiska minoriteten som lever i ett slags landsbygdsfängelse och vaktas inom geografiska gränser. I detta fall vägrar vi dem i själva verket fria kommunikationer. En dubbel tvångssituation: vi tillåter dem inte att resa inom sitt land, och vi tillåter dem inte heller att resa till Europeiska unionens länder.
För det andra har jag åtskilliga reservationer om huruvida dessa krav som vi ställer på Serbien och Montenegro verkligen gäller denna specifika fråga och inte tjänar andra politiska mål. Därför anser jag att ni i oktober bör försöka att slopa visumtvånget för invånarna i Montenegro och Serbien och i de andra länderna på västra Balkan.
Athanasios Plevris: Fru talman! Först och främst ligger fred och stabilitet på västra Balkan förvisso i hela Europas intresse, och som grek anser jag naturligtvis att det bör ligga ännu mer i vårt intresse eftersom vi har gränser mot en del av dessa stater. Därför anser vi att ni har slagit in på rätt spår.
Jag vill emellertid lyfta fram frågan om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Skopjeregeringen odlar en extrem nationalism riktad mot en av Europeiska unionens medlemsstater, nämligen Grekland, och låter sprida kartor som framställer en del av Grekland, Makedonien, inklusive Tessaloniki och åtskilliga andra städer, som ockuperat område. Därigenom underblåser man i själva verket tanken på att dessa områden, som påstås vara ockuperade av Grekland, bör befrias.
Jag vill inte sätta fokus på namnfrågan, som ni kanske är likgiltiga för, även om grekerna är mycket känsliga för att man lägger beslag på ett namn. Men ni måste naturligtvis förstå att vi inte kan återgå till nationalism eller uppmuntra nationalism i dessa länder, vilket skulle skada andra EU-medlemsstater.
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! Att visumkraven för Serbien, Makedonien och Montenegro kommer att avskaffas visar att dessa länders reformsträvanden uppenbarligen bär frukt. Men tio år efter konfliktens slut är gravarna fortfarande djupa och motsättningarna pyr fortfarande under ytan. Detta har uppenbarligen samband med att Albanien, Kosovo och Bosnien-Hercegovina, som inte har tagits med denna gång, känner sig förfördelade. Uppenbarligen föredrar människorna där att odla gamla motsättningar hellre än att ställa sig frågan varför deras grannländer har klarat sig bättre och hur man kan göra framsteg för att göra sig förtjänt av visaliberalisering. Under alla omständigheter bör Serbien snart få status som kandidatland eftersom landet i flera avseenden är på väg mot anslutning.
Såren är dock långt ifrån läkta, och detta påverkar bedömningen av alla EU:s insatser. Därför måste vi dels ge bättre besked om skälen till våra beslut, dels också klargöra för Albanien, Kosovo och Bosnien-Hercegovina att de fortfarande måste göra enorma insatser för att i samma utsträckning kvalificera sig för anslutning. Fred på Balkan, som är på god väg mot anslutning, har under alla omständigheter blivit långt viktigare än Turkiets anslutning, som förespråkas så ivrigt från många håll.
Anna Maria Corazza Bildt: (EN) Fru talman! Vi i PPE säger i dag till människorna i Bosnien-Hercegovina, Albanien och Serbien: ni är inte glömda, vi har inte övergett er. Särskilt när det gäller människorna i Sarajevo förstår vi er frustration. Men samtidigt säger vi till människorna i EU att vi inte kommer att tumma på riktmärkena. Reglerna måste vara desamma för alla. Er säkerhet är viktig för oss.
Framför allt säger vi till myndigheterna i Bosnien-Hercegovina: ta ert ansvar, skapa ordning i ert land, gör er läxa. Vi uppskattar de framsteg som har gjorts under den senaste tiden. Vi kommer att be kommissionen att fortsätta att stödja er. Men en sak har jag lärt mig under de sex år då jag har upplevt både krig och fred på Balkan: offermentalitet, ömsesidiga beskyllningar och utpekande av syndabockar hör till det förgångna. Ni måste tro mig när jag säger att detta ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Detta är en fråga om europeisk integration. Vi måste se på detta ur ett europeiskt perspektiv, och jag instämmer i vad Cecilia Malmström sade: det bästa sättet att göra den helomvändning som krävs för att komma ifrån beroende och offermentalitet är att de tar ansvar för sitt land och att man inleder de visumreformer som ändå är helt nödvändiga.
Jag hoppas att vi kan komma överens om ett tydligt budskap till myndigheterna i regionen om att vi kommer att stödja dem och att de måste ta sitt ansvar, men vi kommer inte att dagtinga om våra medborgares säkerhet.
Jag anser att vi bör stödja kommissionens förslag, och till dem som tror att detta skulle kunna verka destabiliserande vill jag säga att stabiliteten kommer genom den europeiska integrationen. Det är mycket olyckligt att pass utfärdas i Zagreb och Belgrad, och vi bör absolut försöka minska detta så mycket som möjligt, men vi kan inte införa andra regler för folket i Bosnien-Hercegovina. Det ligger inte i deras intresse.
Vad vi kan göra här i parlamentet är att bidra till att påskynda processen och fatta ett beslut. Vi bör utforma vår politik så att rådet kan fatta ett beslut under detta år.
Tanja Fajon: (SL) Som ni antagligen vet är jag föredragande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor när det gäller visaliberaliseringen för länderna på västra Balkan.
I juli skickade kommissionen ett förslag till oss i vilket den rekommenderar ett slopande av viseringskravet för medborgare i Serbien, Makedonien och Montenegro. Makedonien har redan uppfyllt sina skyldigheter medan Montenegro och Serbien måste uppfylla de återstående villkoren så snart som möjligt.
Även om jag i högsta grad välkomnar kommissionens förslag och inser hur krävande denna uppgift är, är jag besviken över att de återstående länderna helt har lämnats utanför i detta dokument utan att de ens har fått något slags tidtabell.
Bosnien-Hercegovina och Albanien följer en tydlig färdplan för slopande av viseringskravet och är medvetna om alla de villkor som måste uppfyllas innan detta kan ske. Särskilt Bosnien-Hercegovina har under sommaren gjort stora framsteg i detta avseende, av rapporter från oberoende organisationer att döma.
Beslutet att inte ta med Bosnien-Hercegovina och Albanien är i första hand av teknisk natur. Vi är alla mycket medvetna om att även de bästa tekniska beslut kan få stora politiska konsekvenser. Det är faktiskt bosniakerna som har lämnats utanför processen med visaliberalisering.
Vi måste alla ta på oss en del av det politiska ansvaret för genomförandet av denna process, som kommer att vara en förutsättning för fred och stabilitet på västra Balkan. Det är också nödvändigt att vi snarast tänker på att inleda visumdialogen med Kosovo eftersom detta kommer att bidra till att påskynda strukturella reformer.
Mina damer och herrar! Vi får inte försätta oss i en sådan situation att vi bromsar slopandet av visumkraven för alla de länder på västra Balkan som har en tydlig inriktning mot EU-anslutning. Visaliberalisering på västra Balkan är inte något pussel som ni kanske skulle vilja roa er med. Det handlar om människor, deras livskvalitet och rörlighet, och det gäller att underlätta ett så nära samarbete som möjligt, inte minst på det ekonomiska området.
Jelko Kacin: (SL) Jag gratulerar Makedonien och hoppas att Montenegro och Serbien också kommer lika långt. Det skulle vara bra för alla tre länderna och för västra Balkan som helhet.
Det är emellertid olyckligt att Bosnien-Hercegovina inte har tagits med i detta paket. De insatser som gjorts när det gäller Bosnien-Hercegovina har varit bristfälliga och inte tillräckligt framgångsrika, och med detta menar jag både våra ansträngningar och deras. Det främsta hindret mot framsteg i Bosnien-Hercegovina är sinnesstämningen, den känsla av maktlöshet som verkar paralyserande på människor och institutioner där. Bosniakerna är det enda folk i Bosnien-Hercegovina som inte har fått tillåtelse att resa fritt i Europa. De har inte en andra stat att ta sin tillflykt till, och därför har de tvingats till en gettotillvaro. De är de enda som inte kan hysa några drömmar om dubbelt medborgarskap. Detta är förödmjukande. De känner sig förbisedda, nedklassade och straffade av EU.
Vi måste ge politiskt stöd till staten Bosnien-Hercegovina för att den ska kunna hjälpa sig själv och sina medborgare. Europeiska unionen är delaktig i ansvaret för situationen i Bosnien-Hercegovina och för stabiliteten i regionen. Detta ansvar vilar på rådet, kommissionen och parlamentet.
Bosnien-Hercegovina är nära att få viseringskraven slopade. Det enda kvarstående problemet finns i människornas huvuden - i deras huvuden och i våra. Det finns en mur mellan oss och dem, en mur som är högre än Berlinmuren. Låt oss bryta ned denna mur och låt oss hjälpa Bosnien-Hercegovina så att visumkravet slopas. Det bör vi göra nu så snart som möjligt, i samma paket som för de övriga tre länderna i regionen.
Ulrike Lunacek: (DE) Fru talman, fru Malmström, herr kommissionsledamot! Vi inom gruppen De gröna välkomnar naturligtvis visaliberaliseringen för Montenegro, Makedonien och Serbien. Detta är någonting som jag kämpade mycket hårt för när jag under de senaste åren fortfarande var ledamot av Österrikes nationalförsamling. Det är ett viktigt steg mot förverkligandet av drömmen om ett enat och fredligt Europa.
Den väg ni har slagit in på innehåller emellertid ett antal hinder. Framför allt kommer den att leda till att de muslimska medborgarna i Bosnien-Hercegovina känner sig diskriminerade. Så var det redan när ni bara tillkännagav att det skulle bli en liberalisering för de andra staterna. Ert argument är att det finns tekniska villkor som Bosnien-Hercegovina ännu inte har uppfyllt, men ni bortser uppenbarligen från att det fortfarande finns problem i andra stater där liberaliseringen nu genomförs. Bosnien har redan utfärdat 40 000 biometriska pass och har redan infört en reglering när det gäller flyktingar, vilket andra stater ännu inte har gjort, och man har inrättat en antikorruptionsmyndighet, vilket t.ex. Serbien ännu inte har gjort.
Jag har ett intryck av att det också är fråga om politisk diskriminering, och jag anser att detta är mycket farligt för freden i regionen och för ett mångetniskt Bosnien-Hercegovina. Jag ska ännu en gång nämna denna fara: det finns en fara för att de etniska skiljelinjerna kommer att formaliseras även här. Därför uppmanar jag er att komma överens med Bosnien-Hercegovina och Albanien om ett gemensamt paket och att inleda visumsamtal med Kosovo.
Fiorello Provera: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I dag är vissa områden på Balkan fortfarande instabila och där förekommer olaglig handel som kontrolleras av organiserade kriminella nätverk. Särskilt allvarlig är människohandeln, som ofta innebär utnyttjande i form av illegalt arbete eller prostitution.
Parallellt med visaliberaliseringen krävs det därför en strikt tillämpning av säkerhetsreglerna, och en av dessa är införandet av biometriska pass. Såvitt vi känner till har Albanien och Bosnien-Hercegovina ännu inte genomfört dessa tekniska åtgärder fullt ut. Därför är det av avgörande betydelse att vi inte genomför någon visaliberalisering för dessa två länder förrän deras regeringar samarbetar fullt ut och har vidtagit de tekniska åtgärder som krävs för att garantera de berörda parternas identitet. Att inte leva upp till krav innebär enligt min mening inte någon diskriminering.
George Becali: (RO) Det gläder mig att vi i dag diskuterar slopandet av viseringskravet för vissa Balkanländer, och jag måste tala om för er varför: mina farföräldrar föddes i Makedonien, min far i Albanien, min mormor i Grekland och min mor i Bulgarien, medan jag själv är född i Rumänien. Jag tackar Gud för att jag är här i dag så att jag kan fråga Olli Rehn: är det möjligt att slopa viseringskravet för Albanien i mitten av 2010 som utlovat? Detta är en fråga som jag gärna vill ha svar på eftersom den berör mina känslor, mina relationer, min familj och mina rötter som finns över nästan hela Balkan. Jag ber enträget om ett svar.
Doris Pack: (DE) Fru talman, fru Malmström, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi blev alla mycket glada över förslaget om liberalisering av visumbestämmelserna. Vi har redan kämpat länge för detta i parlamentet, och nu har första steget tagits. Det räcker dock inte för oss. Jag anser att man valde fel formulering i juni. Som vi har hört finns det fortfarande problem i Serbien och Montenegro i dag. Så varför tog vi inte med även Albanien och Bosnien i formuleringen för att understryka att det även där finns problem som måste övervinnas? Det skulle inte ha gjort någon skada.
Det är förstås ett faktum att politikerna i Bosnien-Hercegovina inte hyser något större intresse för att förbättra den i alla bemärkelser besvärliga situation som deras landsmän befinner sig i. Varför skulle de det? De har jobb, de kan resa, och de slösar bort sin tid på meningslösa nationalistiska konflikter i stället för att till exempel arbeta för ett bra skolsystem, en bra infrastruktur och ett bra sjukvårdssystem, och de har inte heller sett till att landet uppfyller kraven för visaliberalisering. En visaliberalisering skulle innebära en efterlängtad frisk fläkt i Bosnien-Hercegovinas nationalistiska instängdhet och äntligen ge den unga generationen något att hoppas på.
Sedan kommissionen offentliggjorde sin utvärdering har man vidtagit åtgärder för att bekämpa korruptionen i Bosnien-Hercegovina, och ett antal viktiga lagar har sjösatts så att de tekniska villkoren ska kunna uppfyllas till hösten. Det handlar dock inte bara om tekniska villkor, utan också om den politiska aspekten av saker och ting. Vi har till exempel frågan om biometriska pass - jag vet att det inte är särskilt många sådana som har utfärdats hittills, och jag skulle verkligen vilja uppmana kommissionen och vissa av medlemsstaterna att hjälpa till med att utfärda dessa pass. Teknisk assistans betyder en hel del.
Rådet, kommissionen och de lokala politikerna måste verkligen göra alla tänkbara insatser för att förhindra att klyftan mellan de olika etniska grupperna i landet vidgas ytterligare. Om Bosnien-Hercegovina vägras visaliberalisering innebär detta att muslimerna placeras i ett getto, eftersom kroaterna och serberna har möjlighet att ta sig ut ur landet. Ett pass är i normalfallet ett omisskännligt bevis för en nationalitet, men de bosniska passen kommer att vara värdelösa i sina innehavares ögon om de inte öppnar dörren till EU.
Jag vill be kommissionen och rådet att hjälpa dessa länder. Albanien kommer att lyckas. De har en ny regering, de kommer att lyckas, men Kosovo kommer bara att lyckas om ni alla hjälper till. Ni har vårt stöd. Ni behöver inte se mellan fingrarna, men ni borde ställa krav på politikerna och inte bara på polisväsendet.
Monika Flašíková Beňová: (SK) Liberaliseringen av visumbestämmelser för länderna på västra Balkan är ett känsligt ämne, både politiskt och rent mänskligt för invånarna i området. I nuläget talar vi om Montenegro, Makedonien och Serbien, och dessa länder är mycket viktiga i ett historiskt sammanhang, men vi bör undvika att införa två olika hastigheter för länderna på västra Balkan på lång sikt. Vi måste i stället särskilt få med Bosnien-Hercegovina i den här processen så snabbt som möjligt, och naturligtvis även Albanien.
Västra Balkan har starka geografiska, kulturella och historiska kopplingar till EU och till många av våra medlemsstater, och trots de oerhört turbulenta händelser som ägt rum där i vår tid är det viktigt att påpeka att både reformerna och våra förväntningar gradvis håller på att uppfyllas, och att de ledande politikerna i dessa stater verkligen gör stora ansträngningar för att leva upp till våra förväntningar.
Jag I mitt anförande vill jag därför inte bara be rådet och kommissionen utan också var och en här i Europaparlamentet att stödja de olika staternas ledare och hjälpa dem med de problem som ännu återstår att lösa. Vi får inte heller glömma bort att länderna på västra Balkan också är geopolitiskt viktiga för oss av många orsaker.
Nu när Serbien och Montenegro står inför viktiga inrikespolitiska utmaningar som vi alla hoppas att de ska klara av, vill jag än en gång framhålla att det vore ytterst lämpligt att så snart som möjligt bestämma ett datum för de länder som har utestängts från processen, nämligen Bosnien-Hercegovina och Albanien.
Gerard Batten: (EN) Fru talman! Dessa åtgärder innebär att viseringsfri inresa till medlemsstaterna i EU och Schengensamarbetet tillåts från Serbien, Montenegro och Makedonien från januari 2010. Kommissionen räknar med att eventuellt kunna tillåta viseringsfri inresa från Albanien och Bosnien-Hercegovina i mitten av 2010. Med andra ord kan ytterligare 20,7 miljoner människor komma att få tillträde till EU inom det närmaste året.
I princip borde detta inte påverka Storbritannien, eftersom landet inte ingår i Schengensamarbetet, men i praktiken kommer det att göra det. Om miljoner människor från några av Europas fattigaste och mest korrumperade länder får tillträde till EU innebär det att de har klarat av det första hindret för att ta sig in i Storbritannien på olaglig väg. Dessa länder kommer så småningom att bli fullvärdiga medlemmar i EU och därigenom få fullt tillträde till hela EU. Dessa åtgärder är ännu ett sätt att undergräva Storbritanniens möjlighet att kontrollera sina egna gränser, och ännu en anledning till att Storbritannien borde lämna EU.
Dimitar Stoyanov: (BG) Fru talman! Vi är alla fullt medvetna om fördelarna och nackdelarna med fri rörlighet, men låt oss se saken ur en annan synvinkel. Uppfyller de tre aktuella länderna verkligen de grundläggande kriterierna för att beviljas sådana privilegier som undantaget från viseringskravet innebär?
Den bulgariska minoriteten i Serbien har utsatts för omfattande osynliggörande och diskriminering i snart ett århundrade, samtidigt som Makedonien ända sedan staten bildades i praktiken har fört en konstant och konsekvent bulgariskfientlig politik.
Den senaste åtgärden som Makedonien vidtog i det här sammanhanget var att arrestera den bulgariska medborgaren Spaska Mitrova och ge henne en anmärkningsvärt hård dom. Mitrova är medlem av den bulgariska organisationen ”Ratko”. Denna organisation har förbjudits i Makedonien, vilket ledde till att Makedonien tvingades betala böter för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Det bulgariska folket finner det oacceptabelt att eftergifter görs för de länder som bryter mot bulgariska medborgares och därmed också EU-medborgares mänskliga rättigheter.
Kinga Gál: (HU) Jag tycker att det är viktigt att vi nu äntligen kan föra en ordentlig diskussion om frågan om viseringsfri inresa när det gäller länderna på västra Balkan. Det är glädjande att dessa länder, som hittills har uppfyllt alla sina löften, också kan bidra till att göra gränsöverskridande resor så smidiga som möjligt.
Det är självklart för mig som ungersk parlamentsledamot att stödja dessa insatser, eftersom de bland annat kommer att göra det möjligt för ungrare som bor i till exempel Vojvodina i Serbien att få bättre kontakt med sitt fosterland. För medborgare som bor på varsin sida om gränsen och som talar samma språk och hålls samman av familjeband och gemensam kultur finns det inga ord som räcker till för att beskriva vikten av att kunna korsa gränsen utan några hinder och utan visum. Även om det inte har en nära koppling till viseringsfria resor vill jag nämna att man också har fattat vissa framsynta beslut: bland annat har Serbien nyligen antagit en lag om hur minoriteternas nationella råd ska skötas. Detta visar på verkliga framsteg när det gäller samhällets skydd av minoriteters rättigheter.
Underlättandet av viseringsfria resor kan inte bara betraktas som ett tekniskt problem. Det är alldeles uppenbart en politisk fråga. Vetskapen om vilka rättigheter medborgarna får genom ett pass från sin egen stat, och i vilken utsträckning passet erkänns av EU, utgör ett viktigt bidrag till dessa länders politiska stabilitet. Det vore oacceptabelt om klyftorna mellan staterna i regionen skulle kvarstå i det långa loppet.
Därför vill jag lyfta fram kommissionens och rådets stora ansvar i den här frågan. EU har ett politiskt ansvar att erbjuda länderna på västra Balkan möjligheten att ansluta sig till unionen. Vi bör hjälpa dessa länder att komma ikapp oss och uppmuntra dem att bilda och stärka sina egna demokratiska institutioner, vilket även innefattar minoritetsrättigheter.
Kinga Göncz: (HU) Tack så mycket, fru talman! Jag vill också hälsa Cecilia Malmström och kommissionsledamot Jacques Barrot välkomna. Jag är mycket positivt inställd till det förslag som har lagts fram. Som före detta ungersk utrikesminister har jag varit med och arbetat hårt för att föra länderna på västra Balkan närmare EU och få dem att ta nästa steg på vägen mot anslutning. Vi vet också att viseringsfria resor är det som folk förstår bäst och känner mest för i det här sammanhanget. Det ger dem möjligheten att njuta av den fria rörligheten och skapa närmare mänskliga relationer. Kanske kan det också bidra till något som jag tror att vi alla betraktar som viktigt, nämligen att upprätthålla dessa länders motivation under den svåra anslutningsprocessen.
Vi vet att vissa ytterst viktiga åtgärder måste vidtas. Ofta måste vi komma till rätta med vissa traditioner, vilket inte är helt lätt. Det är mycket viktigt att dessa tre länder nu beviljas viseringsfria resor. Jag skulle också vilja göra er uppmärksamma på en synpunkt som har framförts många gånger i dag, nämligen att jämvikten i länderna på västra Balkan är mycket skör. Det fanns redan spänningar mellan olika etniska grupper före kriget, och de finns fortfarande kvar nu när kriget är över. Därför måste vi utvärdera varje åtgärd genom att fråga oss om den kommer att öka eller minska dessa spänningar.
När det gäller Bosnien, som andra har nämnt flera gånger tidigare i dag, är det här beslutet gynnsamt och viktigt inte bara därför att Bosnien har lämnats utanför, utan också för att ett stort antal bosniska medborgare som har ett kroatiskt eller serbiskt pass kommer att kunna resa viseringsfritt, medan resten av dem inte kommer att kunna det. Samma sak gäller medborgare i Kosovo: det vill säga att den som lyckas skaffa ett pass i Serbien kommer att kunna resa viseringsfritt.
Jag anser att det är viktigt att vi framhåller än en gång att det som krävs är ett politiskt beslut, inte bara ett tekniskt sådant. Av den anledningen är det vårt ansvar att hjälpa dessa länder att beviljas viseringsfria resor så snart som möjligt, och inom en klart definierad tidsram.
Bernd Posselt: (DE) Fru talman, herr ordförande, herr kommissionsledamot! Jag delar också Manfred Webers oro för säkerheten, eftersom jag har suttit i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor i tio års tid. Den här frågan har en stark utrikespolitisk aspekt.
Jag tillhör en generation som växte upp med hundratusentals så kallade jugoslaviska gästarbetare. Under kommunistdiktaturen kunde de människor i sydöstra Europa som levde på gränsen till Jugoslavien resa fritt, trots diktaturen. I dag talar vi om europeisering, vi skickar dit styrkor och tjänstemän och vi lägger ned en hel del pengar, men samtidigt stänger vi in unga människor i dessa länder. Det är därför det finns ett akut behov av en visaliberalisering.
Jag har dock också en del kritik att komma med. För det första är jag mycket glad över att Makedonien är med. Makedonien har skött sig exemplariskt när det gäller att uppfylla kriterierna, men vi ska inte använda berömmet för det som en kompensation när de kommer med en berättigad önskan om att få ett slutgiltigt datum för anslutningsförhandlingar.
För det andra gäller det Kosovo: man har sagt att landet måste följa spelreglerna, men spelare kan bara följa reglerna om de släpps in på spelplanen. Kosovo har inte släppts in på spelplanen. Vi ingrep militärt för att befria kosovoalbanerna från förtryck. Nu ska de tidigare förtryckarnas land åtnjuta undantag från viseringskravet - och det välkomnar jag, för det finns ingen kollektiv skuld - men Kosovo kan inte hoppas på samma privilegium. Även om det förekommer tillkortakommanden där, så är det vi som bär skulden, eftersom vi praktiskt taget sköter landets administration. Med andra ord måste vi ge Kosovo alla möjligheter, för om Serbien beviljas undantag från viseringskravet på längre sikt och Kosovo utestängs helt, kommer det att innebära en oacceptabel skevhet.
För det tredje har vi Bosnien-Hercegovina: jag och flera andra ledamöter skrev under protesten mot att Bosnien-Hercegovina skulle utestängas. Detta land består av tre nationer som blev dåligt utformade i och med Daytonavtalet, ett dokument som är i skriande behov av en revision. Landet har en internationell administration, som också gjort sig skyldig till ineffektivitet, och detta land måste slutligen få en chans att närma sig Europa utan att upplösas. Upplösning av Kosovo eller Bosnien skulle äventyra vår säkerhet i långt högre grad än några tekniska detaljer.
Maria Eleni Koppa: (EL) Fru talman! Vi måste vara medvetna om att undantaget från viseringskravet för Serbien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Montenegro är ett viktigt steg mot att integrera länderna på västra Balkan i Europa.
Men vi borde låta undantaget gälla alla nationerna på västra Balkan för att undvika att skapa nya uppdelningar i området. Ingen kan rätteligen påstå att kommissionen har fördomar mot de muslimska medborgarna i Bosnien-Hercegovina. Men å andra sidan får vi inte glömma bort Kosovo, som befinner sig i den märkliga situationen att dess självständighet inte erkänns av alla EU:s medlemsstater.
Vi vill att invånarna i Kosovo ska få fördelen av ett undantag från viseringskravet, men oavsett vilken lösning man hittar, så får den inte påverka de slutliga arrangemangen kring landets status. Kommissionen gjorde rätt som valde att inte stänga dörren för Bosnien-Hercegovina och Albanien. Men nu måste man snabbt gå vidare, så att inga nya splittringar kan hota stabiliteten i området. Staterna å sin sida måste naturligtvis genomföra de nödvändiga reformer som, låt oss inte glömma det, rör säkerhet och bekämpning av organiserad brottslighet.
Parlamentet har i flera år framhållit att enklare kontakt med världen utanför och större möjligheter att resa kommer att stärka freden, utbytet på alla plan och i förlängningen även stabiliteten. Visumfrågan är inte bara en teknisk fråga utan en starkt politisk fråga som påverkar områdets europeiska framtid, och alla nationerna i området har rätt till den framtiden.
Anna Ibrisagic: Fru talman! Jag tror att det i detta skede av debatten inte längre råder någon tvekan om hur viktig visaliberaliseringen är för medborgarna på Balkan. Att fritt kunna resa är, tillsammans med utbildning, det kanske viktigaste instrument som vi kan erbjuda de nya generationerna, av vilka vi förväntar oss ett stort engagemang i demokratiseringsprocessen i hela regionen.
Därför välkomnar jag förslaget om visaliberalisering för Serbien, Makedonien och Montenegro. Varje enskilt lands framsteg på vägen mot EU är ett framsteg för hela Balkan. Vissa av dessa länder har fått vänta länge, vissa kanske t.o.m. onödigt länge. Vi i Europaparlamentet och de två länder som fortfarande inte omfattas av visaliberaliseringen borde dra vissa lärdomar av detta.
Trots att det är en mycket känslig politisk fråga vill jag ändå påpeka att reglerna för en visaliberalisering är tydliga och universella för alla. De måste uppfyllas. Men låt oss nu inte politisera frågan mer än nödvändigt. Låt oss se vad som återstår att göra och hur vi så fort som möjligt kan se till att även Bosnien och Hercegovina och Albanien snart kan ansluta sig till familjen visumfria länder.
Bosnien och Hercegovina har under de senaste dagarna gjort stora framsteg och har snart uppfyllt de flesta av de kvarstående kraven från färdplanen. Jag vill därför uppmana aktörerna i Bosnien och Hercegovina att så fort som möjligt anta antikorruptionslagen och bestämma regler för informationsutbyte mellan de olika delarna av polisväsendet. Jag uppmanar dem också att se till att helst bli klara med detta arbete före slutet av september, innan avrapporteringen till kommissionen. Därefter förväntar jag mig att kommissionen i sin tur i en ny analys bedömer vilka faktiska framsteg som gjorts och, efter att EU:s krav uppfyllts, föreslår rådet att fatta beslut om en visaliberalisering för Bosnien och Hercegovina. Förhoppningsvis kan den träda i kraft i juli 2010.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Fru talman, herr kommissionsledamot! Undantaget från viseringskravet för vissa av länderna på västra Balkan utgör en första bekräftelse på EU:s engagemang i att fortsätta den europeiska integrationsprocessen. Tyvärr anser jag att kommissionens förslag inte är komplett. Medborgare från Albanien och Bosnien-Hercegovina kommer inte att behandlas på samma sätt, vilket kommer att skapa skillnader mellan medborgarna i Balkanländerna.
Jag vill påminna er om att det redan finns en uppdelning mellan den äldre generationen, som kunde dra fördel av att före detta republiken Jugoslavien öppnades upp mot Europa, och den yngre generationen, som inte har åtnjutit likabehandling från EU:s sida. Det här förslaget kommer att leda till att medborgare i de länder i före detta republiken Jugoslavien som inte omfattas av undantag från viseringskravet kommer att försöka skaffa sig ett andra pass i ett land som tillhör den tidigare jugoslaviska federationen och vars pass godkänns av EU utan visum. Vi har redan sett den typen av scenario när det gäller moldaviska och georgiska pass kontra ryska pass.
Jag anser att den enda logiska lösningen är att behandla alla Balkanländer på samma sätt, och jag vill dessutom uppmana kommissionen att se över möjligheterna att även inkludera Moldavien i denna grupp av sydösteuropeiska länder.
Victor Boştinaru: (RO) Som parlamentsledamot och socialist välkomnar jag rådets och kommissionens meddelande om viseringssystemet för de tre länderna på västra Balkan. Det är ett definitivt första steg mot deras integration i EU, en första milstolpe som uppnåtts för de framtida EU-medborgarna på västra Balkan. Men jag inser också att bristen på tydliga framtidsutsikter i form av en färdplan för Bosnien-Hercegovina, Albanien och Kosovo är något som vi bör se ytterst allvarligt på. Jag talar inte bara om besvikelsen hos allmänheten, utan i synnerhet om den risk som den politiska stabiliteten i de tre länderna utsätts för. Framför allt förväntar jag mig att Europaparlamentet och den nybildade kommissionen ska följa en tydlig tidsplan för att integrera länderna på västra Balkan i EU. Det är enda sättet för oss att uppnå det som vi har fått mandat för: att ena Europa.
Norica Niculai: (RO) Fru talman! En minut räcker mer än väl till för mig för att välkomna ett historiskt beslut för både Balkan och EU. Jag anser att fri rörlighet är inkörsporten till demokrati och kunskap. Ni har gett dessa tre länder en chans. Samtidigt anser jag att EU i mångt och mycket består av bestämmelser som alla EU-medborgare måste följa. Ni har lagt fram det här förslaget eftersom ni har bedömt att de villkor vi har ställt upp har blivit uppfyllda.
Jag är övertygad om att ni kommer att lägga fram ett förslag om att även inkludera Albanien och Bulgarien när de väl uppfyller EU-kraven. I ert beslut kommer ni säkert att lägga fram en rekommendation för hur denna process ska kunna påskyndas. Jag tillhör dem som inte anser att det här är en fråga om diskriminering. Tvärtom, i själva verket. Jag tror att den här processen kommer att uppmuntra de två övriga länderna att göra bättre ifrån sig och uppfylla villkoren, eftersom de andra tre länderna i och med det här beslutet har visat att de var villiga att göra det som krävdes för att deras folk skulle få en bättre status.
Antonio Cancian: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, fru minister, mina damer och herrar! Jag måste säga att jag är för liberalisering och europeisk integrering upp till och inklusive västra Balkans enande, eftersom vi måste ha ett stabilt Balkan, som någon sade tidigare. Integreringen är därför avgörande och måste bli av så snart som möjligt.
När det gäller invandring - vilket vi ju talade om i går och i samband med det talade vi om säkerhet och mänskliga rättigheter - måste vi vara försiktiga. Enligt min mening måste kontrollerna utföras grundligt i stället för att förenklas. Kontrollerna måste överensstämma med tidsramarna och de måste förkortas om det är möjligt. Jag konstaterar att det finns ett kryphål på det här området, vilket inte har diskuterats tillräckligt, och det kryphålet är Kosovo. Ni förstår säkert vad jag menar när jag säger att detta kryphål gör det ganska enkelt för folk från de andra länderna att resa mellan Kosovo och Makedonien. Jag vet att ett betänkande håller på att utarbetas som kommer att ge oss information om några dagar, men vi behöver mer information om Kosovo redan i kväll.
Emine Bozkurt: (NL) Fru talman! Ministern uttryckte det mycket bra: viseringsliberalisering är nödvändigt för att man ska kunna stärka förbindelsen med EU, förhindra ökande nationalism och undvika isolering. Hur kan det då vara möjligt att förslagen hotar att isolera de bosniska muslimerna? Stora ojämlikheter håller på att skapas inom ett enskilt land, med tanke på att serbiska och kroatiska bosnier faktiskt får ett pass. Muslimerna har dock tråkigt nog inget grannland som kan ge dem ett pass. Vem kommer att kämpa för de bosniska muslimerna? Kommissionen? Eller rådet? Kan ni ge mig ett tydligt svar på om kommissionen eller rådet har fört samtal med Kroatien och Serbien om att göra inskränkningar i utfärdandet av pass med tanke på att det borde vara uppenbart att deras åtgärder kommer att leda till en hel del oro?
Nadezhda Nikolova Mikhaylova: (BG) Jag vill gratulera Jacques Barrot till kommissionens ståndpunkt om viseringsliberaliseringen för västra Balkan. Jag var utrikesminister när viseringskraven för Bulgarien upphävdes, så jag vet hur känslosamt det var för våra medborgare när det skedde och förnedringen upphörde. Samtidigt kan jag i egenskap av parlamentsledamot inte göra annat än att hålla med Doris Pack och Anna Maria Corazza Bildt om att en sann europeisk solidaritet innebär att EU ger logistiskt stöd när länderna ska uppnå kriterierna i stället för att avvika från dem, eftersom det skulle få en demoraliserande effekt på samhällen och frigöra regeringarna från deras ansvar.
Förändringen måste komma som en belöning för de insatser som har gjorts, och inte som en dubbelmoral. Människorna på västra Balkan måste vänja sig vid att kräva att deras regeringar sköter sitt arbete. De måste få veta att viseringssystemet blir försenat på grund av regeringarna inte har utfört sin del av arbetet och att det inte beror på europeiskt pedanteri. Solidaritet borde erbjudas när de har tagit sitt ansvar. När ett principiellt ställningstagande står på spel spelar en människas religion och etniska tillhörighet ingen roll.
Elena Băsescu: (RO) Jag stöder kommissionens beslut, som uttrycker det åtagande som har visats i många år i rad när det gäller upphävandet av viseringskravet för medborgare på västra Balkan. Jag tycker emellertid att Moldaviens medborgare borde få samma rättigheter när det gäller fri rörlighet i EU så snart som möjligt. EU måste fortsätta att utforma en politik som är öppen för utvidgning för de här länderna. Upphävandet av viseringskravet är ett viktigt steg på vägen mot europeisk integrering för dessa människor.
Utöver det här beslutet, som kommer att leda till gränsöverskridande affärsmöjligheter och ge människor rätten att röra sig fritt, måste EU:s institutioner överväga att anordna kultur- och utbildningsprogram som kan marknadsföra EU:s värderingar i dessa länder. Mot bakgrund av detta måste förstärkningen av gränssäkerheten och kampen mot internationell brottslighet prioriteras även fortsättningsvis.
Slutligen vill jag återigen bekräfta att Rumänien inte har erkänt Kosovos självständighet.
Zoran Thaler: (SL) Jag vill tala om hur belåten jag är över de framsteg som gjorts med viseringsliberaliseringen de senaste 18 månaderna. Detta är en stor bedrift och jag vill uppmana er att agera snabbt för att kunna fortsätta på samma spår.
De senaste dagarna har vi fått rapporter från Sarajevo om att processen för att uppfylla färdplanens krav håller på att ta fart, trots alla svårigheter. Detta gäller även för så känsliga områden som polissamordning mellan Banja Luka och Sarajevo.
Jag uppmanar kommissionen och rådet att övervaka denna process kontinuerligt och att vara lyhörd för den. EU måste kunna utöva sitt inflytande för att påverka de politiska krafter i Bosnien-Hercegovina som försöker sabotera denna process. Bosnien-Hercegovinas medborgare får inte lämnas åt sitt öde på grund av deras politikers oansvarighet och det är vår skyldighet att hjälpa dem med detta. Jag uppmanar kommissionen att inkludera Bosnien-Hercegovina i det viseringsfria området så snart som möjligt.
Alojz Peterle: En selektiv taktik när det gäller upphävandet av viseringskravet kommer inte att stärka de europeiska utsikterna för något land på västra Balkan, med sina splittrade samhällen, eftersom en sådan taktik medför nya splittringar. Jag välkomnar alla åtgärder för att motverka selektivitet och jag är starkt övertygad om att ett upphävande av viseringskraven för alla dessa länder med all säkerhet skulle förbättra människornas bild av EU. De här länderna behöver världens omfamnande efter många år av konflikter.
Jag vill även påpeka att det finns tusentals unga människor i dessa länder som aldrig har kunnat resa utomlands. Deras enda kunskapskälla om Europa och världen är tv. Det är vår skyldighet att stärka även deras europeiska utsikter. Jag är medveten om säkerhetsaspekten, men de som lämnar sitt land med onda avsikter kommer att hitta ett sätt att ta sig in i EU ändå. Vi förhindrar emellertid hundratusentals människor med goda avsikter.
Jag vill därför uppmana rådet och kommissionen att se över sina ståndpunkter så snart som möjligt för att kunna göra en uppföljning av utvecklingen i dessa länder och för att upphäva viseringskraven i de länder som inte inkluderades i den första gruppen. Tack så mycket.
Naturligtvis uppmanar jag regeringarna i länderna på västra Balkan att uppfylla sina skyldigheter så snart som möjligt för sina medborgares skull och för deras utsikter till EU-anslutning.
Petru Constantin Luhan: (EN) Fru talman! Viseringsliberaliseringen för länderna på västra Balkan är viktig, eftersom denna åtgärd betyder mest för de vanliga medborgarna i området och den kommer tydligt påvisa fördelarna med tillnärmningsprocessen till EU. Jag är säker på att det villkorliga medtagandet av Albanien och Bosnien-Hercegovina på vita listan kommer att utgöra ett starkt incitament för att uppnå färdplanens övriga krav. I vårt fall skickades en sådan stark signal 2001 och efter några månader lyckades vi uppfylla alla återstående villkor.
Det är mycket viktigt att Albanien och Bosnien-Hercegovina inkluderas i Schengens vita lista så snart som möjligt, och kommissionen borde ge allt nödvändigt tekniskt stöd till myndigheterna i de här två länderna för att de ska kunna uppfylla de nödvändiga villkoren inom kort.
Cecilia Malmström: rådets tjänstgörande ordförande. - Fru talman! Det råder inget tvivel om att en visaliberalisering är oerhört viktig för människorna på Balkan. Jag har, precis som ni, träffat mängder med framför allt unga frustrerade människor som inte kan resa som de vill i Europa, inte hälsa på sina kompisar, inte åtnjuta de friheter som vi alla har. Att uppnå visumfrihet för dessa människor vore förstås bra för dem, för deras länder, för hela regionen och för EU.
Därför är jag väldigt glad att det idag finns förutsättningar för att vi redan vid årsskiftet kan ge den möjligheten till de tre aktuella länderna, alltså f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien. Jag beklagar att inte alla länder på västra Balkan är med i förslaget idag, men inget tvivel ska råda om att det svenska ordförandeskapet är otroligt angeläget om att stärka integrationsprocessen och så småningom utvidgningsprocessen i Balkanregionen. Ni som känner mig vet vilket enormt engagemang jag har i den här frågan.
Men om det engagemanget ska bli verklighet och vara trovärdigt så måste vi värna om villkoren. Det måste vi göra för att slå vakt om människorna på västra Balkan och för våra medborgares skull. Vi måste se till att uppställda kriterier iakttas. Vi kan inte ge utrikespolitisk rabatt bara för att vara snäll som Manfred Weber sade. Detta gäller både visering och medlemskap.
Jag vet att människorna i Albanien och Bosnien och Hercegovina är besvikna. Jag förstår det. Men de är inte bortglömda. Vi kommer att göra vårt yttersta för att hjälpa dem och göra visumfrihet möjligt, även tekniskt. Vi ska vara tydliga med att ge en politisk signal om att de har möjlighet att vara med. Det gör vi gör redan idag. Men det är myndigheterna och politikerna i dessa länder som måste göra det sista jobbet.
Jag tror inte att en tidsskillnad mellan de tre första länderna och Albanien och Bosnien och Hercegovina kommer att skapa instabilitet. Tvärtom visar det att EU står vid sitt ord och att om ni gör det ni ska, då uppfyller vi våra löften. Vi ska stötta dem och vi ska hjälpa dem. Jag tror att det är möjligt för dem att få en positiv rapport från kommissionen 2010. Det har även kommissionär Jacques Barrot sagt.
För Kosovos del inleddes viseringsdiskussionerna när Kosovo fortfarande var en del av Serbien, men vi arbetar på att hitta en lösning. Jag hoppas att kommissionen kommer visa på vägar framåt i sin rapport så att vi på sikt kan nå visaliberalisering även för människorna i Kosovo.
Den föreslagna visumliberaliseringen för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien är ett första väldigt viktigt steg. Jag hoppas att ni kan hjälpa oss att ta det. Jag hoppas också att vi mycket snart kan ta nästa steg för resten av regionen.
Jacques Barrot: Fru talman! Jag vill börja med att säga att detta är ett banbrytande steg. För första gången har vi en verkligt regional strategi. Jag vill tillägga att denna färdplan grundas på mycket objektiva och exakta kriterier. Detta är till hjälp när vi försöker uppmuntra dessa framtida medlemsstater att faktiskt inse att vi i EU har regler och värderingar. Det är något som jag vill poängtera. Det är inte förvånande att kommissionen är särskilt lyhörd för allt som bidrar till kampen mot människohandel och korruption. EU:s värderingar är viktiga och vi måste uppmärksamma dem särskilt mycket.
Jag är inte säker på om vissa av er förstod mig rätt. Jag sade tydligt att vi under 2010 hoppas att lägga fram förslag för Bosnien-Hercegovina och Albanien. Det pågår därför en process där syftet inte är att diskriminera någon. Vi vill helt enkelt att färdplanens objektiva kriterier ska uppmärksammas ytterligare.
Det är sant att man i Albaniens fall måste förbättra förfarandet för att utfärda biometriska pass. Jag reste själv till Albanien för att presentera det första biometriska passet där och jag kan tala om för er att jag var så uppmuntrande som möjligt för att se till att Albanien och dess politiska ledare samt Bosnien-Hercegovinas ledare är fullt medvetna om de insatser som krävs. Vi hjälper dem till exempel att upprätta folkbokföringsregister, eftersom det inte spelar någon roll hur mycket man anstränger sig med att utfärda biometriska pass, för om det inte finns något folkbokföringsregister är det ändå omöjligt. Därför hjälper vi dem med det tekniska. Det är uppenbart att särskilt Albanien måste inrätta den befintliga ramen för att kunna bekämpa organiserad brottslighet och korruption. I Bosnien-Hercegovina måste man dessutom förbättra gränskontrollen och samarbetet mellan polismyndigheterna. Det är vad vi vill. Jag tycker att vi har goda skäl att tro att de här två länderna under 2010 också kommer att kunna dra nytta av avskaffandet av viseringskravet.
Jag vill även förtydliga att för oss handlar det inte om etnisk eller religiös diskriminering. I f.d. jugoslaviska republiken Makedonien råkar det finnas en viktig muslimsk minoritet. Det rör sig inte om diskriminering av de 25 eller 30 procent muslimska albanerna i Makedonien. Jag vill därför verkligen tala om för er och försäkra er om att detta är en del av en process som vi har planerat och som rådet villigt har godtagit.
Jag ska även svara på era funderingar om Kosovo. I mars 2009 resulterade ett expertbesök bekostat av kommissionen i några positiva slutsatser. Det är sant att kommissionen även försöker uppmuntra medlemsstaterna att utföra effektiva konsulära besök i Pristina. Jag kan bekräfta att vi kommer att få en rapport inom kort om den exakta situationen i Kosovo. Det är uppenbart att vi vill öppna detta europeiska perspektiv för alla länder på Balkan och vi tänker särskilt på den unga generationen. Några av er har särskilt betonat det faktum att resor och betydligt mer lättillgängliga utbyten med andra EU-medlemsstater naturligtvis är mycket fördelaktigt. Jag vill upprepa att det är därför vi kommer att bygga ett EU som grundas på de regler och värderingar som vi verkligen värnar om.
Vi är på rätt väg, men uppenbarligen väntar vi fortfarande på två av ländernas slutgiltiga insats. Jag hoppas att även de kommer att få uppleva att viseringskravet avskaffas 2010.
Detta är vad jag kan tala om för er och jag försäkrar er om att kommissionens arbetssätt i alla händelser är objektivt och mycket lyhört och inte alls handlar om någon form av diskriminering, utan om samarbete. Det är något som jag personligen tycker är mycket viktigt.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Sebastian Valentin Bodu : Kommissionen och rådet uppmanas att så snart som möjligt uttala sig om öppnandet av EU:s gränser för medborgarna i Makedonien, Serbien och Montenegro. Detta är en mycket viktig stund för över 10 miljoner européer som skulle vilja ha ett visum för att kunna ta sig över gränsen. Makedonien gav EU sitt stöd när EU behövde det. Till och med Serbien har förstått att EU vill ta emot Serbien, men det landet måste göra upp med sin historia för att kunna gå med i EU. Serbien har arbetat nära med de internationella institutionerna, till exempel Internationella brottmålsdomstolen, och har erkänt sina begångna misstag. Det är dags att EU belönar de insatser som de här staterna har gjort för att uppnå de demokratiska och ekonomiska krav som är karaktäristiska för EU-27. Deras resa har inte varit lätt och deras ansträngningar måste värdesättas. Makedonien, Serbien och Montenegro har utan tvekan gjort en helomvändning för EU. Det är därför jag tycker att EU måste rösta för avskaffandet av de viseringskrav som påtvingas medborgarna i dessa tre länder. Deras regeringar har visat att de delar våra värderingar. Ett positivt beslut skulle därför ge ny drivkraft för de interna reformer som det finns ett starkt behov av i Makedonien, Serbien och Montenegro.
Cătălin Sorin Ivan : Jag välkomnar kommissionens initiativ att avskaffa viseringssystemet för medborgare från västra Balkan, närmare bestämt för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Serbien och Montenegro. Dessa åtgärder, som vidtas i syfte att föra dessa stater och EU närmare varandra i integreringssyfte, kommer att minska risken för konflikter betydligt i området. Beträffande Rumänien, som delar gräns med Serbien, kan den här sortens åtgärd tjäna till att ge ytterligare garantier för vänskapliga förbindelser över gränserna. Denna åtgärd kommer att bidra till en mer omfattande fri rörlighet för rumänerna i Rumänien och Serbien och stödja utvecklingen av handelsförbindelser mellan vårt land och Serbien och Montenegro. Jag är säker på att upphävandet av viseringssystemet i de tre ovannämnda länderna endast är början på processen, som sedan kommer att utvidgas med åtgärder i Albanien och Bosnien-Hercegovina. Även om de inte har uppnått kommissionens krav ännu, tror jag att resultaten kommer att märkas inom kort med hjälp av samordnade insatser. Innan jag avslutar vill jag betona att avskaffandet av viseringskravet och den fria rörligheten för människorna på västra Balkan inte får leda till oro, utan i stället leda till en tro på att EU:s säkerhetszon utvidgas till allas fördel.
Iuliu Winkler: skriftlig. - (HU) EU har blivit starkare vid varje utvidgning, inte bara för att det har skapats en gemensam marknad för nästan 500 miljoner medborgare, utan även för att man har garanterat stabilitet i centrala och östra EU. Länderna på Balkan är en integrerad del av EU. Den ekonomiska krisen och ratificeringen av Lissabonfördraget får inte försena den process som ska leda till dessa länders anslutning till EU.
Jag tror starkt på att en utökning av utvidgningsprocessen till Balkan är en nödvändig process som EU måste stödja för att kunna stärka sin globala roll. Vi får inte glömma att Balkanländernas process för att komma ikapp och deras återhämtning efter det blodiga kriget i slutet av 1900-talet garanterar EU:s stabilitet och områdets väl. Att upphäva viseringskravet för Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien är en mycket viktig händelse som utgör en del i dessa länders återhämtningsprocess. EU:s ansvar för området måste också beaktas.
Denna process måste fortsätta utan tveksamheter. Det kommer att göra det möjligt för medborgarna i Bosnien-Hercegovina, Albanien och - tids nog - Kosovo att resa utan visum så snart de har uppnått de relevanta villkoren. Jag stöder utan reservationer vissa europeiska politikers åsikt om att det kommer att leda till oförutsägbara och skadliga konsekvenser om man kväver Balkanländernas strävan att ansluta sig till EU.
| sv |
Samarbete i krissituationer för att finna försvunna barn (skriftlig förklaring): se protokollet
| sv |
Öppnande av sammanträdet
PRZEWODNICZY: JERZY BUZEK: Przewodniczący
(Posiedzenie zostało otwarte o godz. 9.00)
| sv |
2. Gripande av demonstranter efter presidentvalet i Ryssland (omröstning)
- Före omröstningen:
Marcin Libicki: författare, för UEN-gruppen. - (PL) Jag föreslår en stilistisk ändring. Orden ”Europeiska domstolen” bör ändras till ”Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter”, annars blir texten obegriplig.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
| sv |
1. Ändring av rådets förordning (EG) nr 55/2008 om införande av autonoma handelsförmåner för Republiken Moldavien (
Jean-Pierre Audy: (FR) Herr talman! Jag vill ta till orda helt kort med hänvisning till artikel 15.6 d i EU-fördraget, enligt vilken Europeiska rådets ordförande ska lägga fram en rapport efter varje möte i Europeiska rådet.
Ett extra möte i Europeiska rådet hölls den 11 mars. Jag beklagar att någon sådan rapport inte har lagts fram.
Talmannen: Jean-Pierre Audy, jag noterar din synpunkt men om jag minns rätt var rådets ordförande i parlamentet efter det extra rådsmötet den 11 mars, vid en extra talmanskonferens som var öppen för alla ledamöter. Skulle vi kunna gå vidare med omröstningen nu?
- Efter omröstningen:
Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har bara en kommentar. I går nekades jag möjlighet att svara Martin Schulz direkt. Jag har skickat ett e-postmeddelande till er alla - till att börja med på tyska, men de engelska och franska versionerna kommer - med ett uttalande om detta, och jag kommer också att tillbakavisa anklagelserna.
| sv |
2. Montenegros europeiska integrationsprocess (
| sv |
9. Informationssystemet för viseringar (VIS) (omröstning)
- Betänkande: Ludford
| sv |
Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
| sv |
Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
| sv |
Uttalande av talmannen
Talmannen: Jag har flera saker att ta upp innan vi börjar. Det är fem korta punkter.
Torsdagen den 27 januari är 66-årsdagen för befriandet av de tyska nazisternas koncentrations- och förintelseläger Auschwitz-Birkenau. Varje år den här dagen hedrar vi minnet av de mer än en miljon människor som mördades där. Det ger oss styrkan att arbeta tillsammans för att skapa en fredlig framtid i ett enat Europa, ett Europa som inte ska uppleva sådana mardrömmar igen.
För det andra firade det litauiska folket den 13 januari 20-årsdagen av den ”blodiga söndagen”, då den sovjetiska armén försökte störta den demokratiskt valda regeringen i det oberoende Litauen. Litauerna försvarade sin frihet, och i dag åtnjuter de lika rättigheter som medlemmar i den euroatlantiska gemenskapen. Genom att minnas denna årsdag, en årsdag som är viktig för Europa, uttrycker vi i dag solidaritet med folket i Vitryssland som också är våra grannar och som fortfarande väntar på att deras land får frihet och demokrati.
För det tredje ratificerade EU den 23 december 2010 FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Denna konvention kommer tillsammans med kommissionens handikappstrategi att göra det möjligt att garantera lika medborgerliga, politiska och ekonomiska rättigheter senast 2020 för närmare 80 miljoner medborgare i EU som har någon form av funktionsnedsättning.
För det fjärde vill jag också återigen upprepa att vi är allvarligt oroade över den kinesiske advokaten Gao Zhishengs försvinnande. Enligt de senaste rapporterna blir han misshandlad och utsatt för tortyr. Europaparlamentet har redan tagit upp Gao Zhishengs fall många gånger. I dag vill jag uppmana de kinesiska myndigheterna att avslöja var han hålls häktad och informera om hans hälsotillstånd.
Slutligen har det belgiska ordförandeskapet avslutats efter vårt senaste sammanträde före jul och ledningen för Europeiska unionens råd har övertagits av Ungern. Vi kommer att tala om båda ordförandeskapen under denna sammanträdesperiod i parlamentet. Sedan vårt senaste sammanträde har även viktiga politiska händelser ägt rum. Jag tänker på valet i Vitryssland och konflikterna nyligen i Tunisien. Båda dessa händelser finns med på arbetsplanen för sammanträdesperioden. Jag vill också påminna alla om att flera allvarliga naturkatastrofer har inträffat under de sista veckorna av juluppehållet. Vi känner sympati för offrens familjer, och vi vill uttrycka vårt deltagande med dem och med regeringarna i de drabbade länderna.
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
– Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 27 oktober 2005.
– Jag vill nu i samband med sessionens återupptagande göra ett uttalande om attackerna i Amman.
Mina damer och herrar! Som ni vet slog terrorister till igen den 9 november och visade sin fasansfulla förmåga fullt ut, denna gång i Jordanien.
För allas vår räkning – för Europaparlamentets räkning – förmedlade jag omedelbart det vi kände inför denna attack till de jordanska myndigheterna och bad dem att framföra våra kondoleanser till offrens familjer.
Under de möten vi kommer att hålla i samband med tioårsdagen av Barcelonaförklaringen kan vi diskutera terrorismen och hur vi effektivast kan ta itu med den.
Terrorismen är i dag ett problem som inte bara påverkar Europa. Terrorattacker äger också rum i Casablanca och i Jordanien. Den hotar därför båda sidor av Medelhavet och företrädare för båda sidor måste ta sig an detta gemensamt.
Frågan kommer säkerligen att stå på dagordningen och förekomma i våra debatter i Rabat den 20 och 21 november, vid det extraordinära mötet med den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet och även vid toppmötet med stats- och regeringscheferna i Barcelona den 27 och 28 november.
I nuläget anser jag emellertid att vi måste tydliggöra vår ståndpunkt att dessa barbariska handlingar visar att attackerna inte vänder sig mot människor med olika religioner eller hudfärg, detta hänger inte samman med terroristernas dödliga strategi. Det är brådskande att EU samarbetar för att göra framsteg med ”civilisationernas allians” som gör det möjligt för oss att undvika ”civilisationernas sammandrabbning”.
Av alla dessa skäl vill jag be er att stå upp och hålla en tyst minut till minne av offren för attacken i Amman.
– Den slutgiltiga versionen av förslaget till föredragningslista för denna session och november II-sessionen som upprättades av talmanskonferensen vid dess möte den 10 november enligt artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen har delats ut.
En mindre ändring har föreslagits. Rådet har bett mig att byta plats på de två punkter som är planerade till onsdag morgon. Förslaget innebär att vi först har debatten om situationen i Irak, i närvaro av Lord Bach, och sedan den gemensamma debatten om klimatförändringar. Denna ändring i föredragningslistan skulle göra det möjligt för Margareth Beckett, ministern med ansvar för dessa frågor, att närvara i kammaren.
– Nästa punkt på föredragningslistan är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.
– Herr talman! Jag vill uttrycka min oro över kommentarerna nyligen från kommissionsledamoten för handelsfrågor, Peter Mandelson, om de förhandlingar som äger rum under överinseende av Världshandelsorganisationen.
Jag anser att en av dessa kommentarer, som han gjorde under mötet med utrikesministrarna i EU:s medlemsstater som hölls i Luxemburg den 18 oktober 2005, var särskilt illavarslande. Bland annat sa kommissionsledamot Mandelson vid mötet att Europeiska unionen måste göra eftergifter till andra länder under WTO-förhandlingarna, eftersom Europeiska unionen då skulle vinna mer på att exportera industrivaror än vi skulle förlora på att minska jordbruksskyddet.
Vad detta kan betyda är att kommissionsledamoten vill offra EU:s jordbruksintressen under toppmötet i Hongkong i december till förmån för oklara fördelar inom andra områden. Jag anser att kommissionsledamoten tydligt har överskridit sina befogenheter med denna kommentar. Om hans idéer skulle omsättas i praktiken skulle cirka 1,2 miljoner arbetstillfällen förloras i EU inom jordbruket och angränsande sektorer.
Jag vill be Europaparlamentets talman att uppmärksamma Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso på dessa farhågor.
– Tack så mycket, herr Kuźmiuk. Jag ska göra det nästa gång jag får tillfälle att tala med honom.
– Herr talman! Jag vill kort ta upp de upplopp som nyligen ägt rum bland ungdomar i de franska förorterna, en fråga som jag tror berör alla Europas länder.
Vi såg barn mellan 10 och 20 år gamla vända sig i blint raseri mot sina landsmän och mot de materiella symbolerna för ett samhälle som vi anser är organiserat och blomstrande.
Är det då rätt av oss att avvisa dessa barn som socialt utstötta och överlämna dem till vilka slags tvångsåtgärder som helst? Barnen är våra samhällens framtid och det är bara logiskt att undra varför dessa unga människor överges. I grund och botten skapar detta förvirring när det gäller EU:s framtidsutsikter från och med nu.
Vi har alla en skyldighet att ge alla möjligheten till ett värdigt liv. Särskilt för barnen bör vi garantera tillträde till utbildning och arbete och till mänskliga levnadsvillkor där våra regeringar inte ingriper för att straffa utan för att bistå utvecklingen.
– Jag vill påpeka att det är tjugoårsdagen av den ökända katastrofen i kärnkraftverket i Tjernobyl den 26 april nästa år. Det var en förödande katastrof för området och ett oöverskådligt hot mot Europa och européernas liv och hälsa. Tiotusentals unga människor i det forna Sovjetunionen deltog i räddningsoperationer som syftade till att eliminera alla skadliga effekter på miljön så snart som möjligt.
Bland dem fanns invånare från Litauen, Lettland och Estland. I dag är dessa oberoende stater och medlemmar i Europeiska unionen. Jag vill uppmana regeringarna i dessa tre stater att i större utsträckning uppmärksamma offren för Tjernobylolyckan, av vilka många är döende, är sjuka och är drabbade av många andra problem.
I samband med den nya grannskapspolitiken ber jag er, herr talman, att vända er till regeringarna i Ukraina, Ryssland, Moldavien och Vitryssland och uppmana dem att utarbeta särskilda program för offren för Tjernobylkatastrofen, det vill säga de människor som i stor utsträckning bidrog till att göra Europa säkert.
– Den 7 november kollapsade en 100 ton tung metallställning till en betongkonstruktion och dödade sex portugisiska arbetare samt en arbetare från Galicien. Arbetsplatsolyckan ägde rum i södra Spanien, i samband med byggandet av en överfart över motorvägen utmed Medelhavet. I Portugal, i min region Porto, slog denna tragedi mycket hårt. Den har lett till att familjer har förlorat sin far, make eller son, familjeförsörjaren i en tid av hög arbetslöshet i norra Portugal. Jag vill därför be er, herr talman, att se till att den sympati och solidaritet som visas med dessa familjer åtföljs av lämpligt ekonomiskt stöd. Dessutom måste åtgärder vidtas för att förbättra säkerheten på arbetet, en fråga som är lika viktig i Spanien som i andra EU-länder så att liknande tragedier kan undvikas i framtiden.
– Herr talman! Jag vill tala om samma fråga som just togs upp av vår kollega Nikolaos Sifunakis, men jag ska göra på ett lite annorlunda sätt. Vi har uppenbarligen inte samma uppfattning om de händelser som äger rum i Frankrike, men det märkliga är att det inte är möjligt att tala om dem i detta parlament. Om dessa händelser hade ägt rum i Latinamerika, Afrika eller Asien skulle vi ha utarbetat resolutioner om dem. Sedan dessa händelser började har 9 000 bränder anlagts: bussar och bussgarage, skolor, daghem, förskolor, bibliotek, idrottsanläggningar, ungdomsklubbar, vårdcentraler, socialkontor och till och med kyrkor har satts i brand. Poliser attackeras men även brandmän som riskerar sitt liv, bussförare, tunnelbaneförare, för att inte tala om de två oskyldiga liv som förlorats, respektabla franska medborgare som lynchades inför sina familjer. Under tiden vägrar Europaparlamentet att låta oss tala om frågan.
En sådan ”tystnadsregel” har aldrig förut skådats i en kammare som kallar sig en parlamentarisk församling och där uppfattningar fritt kan framföras, även om de skiljer sig fullständigt åt och är motstridiga, på samma sätt som de framförs när det gäller andra länder i världen.
– Herr talman! Pedofili är en av Europas mörkaste sidor. Den har spritt sig i hela Europa. Det som sker på Internet är avskyvärt. Det finns ett lagstiftningsvakuum, åtminstone i mitt land, och material kan cirkulera fritt på Internet från en person till en annan.
För några dagar sedan anhölls tjugo personer för handel med grov barnpornografi – barn på två, fyra, fem och sex år, tidelag och andra vidriga saker – och ingen av de anhållna nämndes vid namn. De fick inte namnges på TV. Vi skyddar dem under parollen om individuella rättigheter. Vilka individuella rättigheter kan en människa ha som begår sodomi med barn som är tre, fyra eller fem år gamla?
När en tjuv anhålls offentliggörs alla uppgifter om honom omedelbart. En pedofil anhålls och skyddas enligt principen om skydd av individuella rättigheter. Vi kan inte blunda för detta: Vi upplevde det här i Belgien och nu upplever vi det i Grekland. Det är dags att vi skyddar barnen mot pedofiler.
– Herr talman! Jag skrev till er i slutet av förra veckan för att informera er om de senaste händelserna när det gäller överträdelser av mänskliga rättigheter i Tunisien, men min skrivelse är redan inaktuell: man måste otvivelaktigt vara beredd på att vad som helst kan hända i det landet.
Kvällen innan världstoppmötet om informationssamhället inleddes blev politiska aktivister som stödde viktiga sociala och politiska personer, som arbetade för den grundläggande yttrandefriheten och som nu hungerstrejkar, misshandlade svårt. Bland dem fanns Mokhtar Trifi, ordförande för det tunisiska förbundet för mänskliga rättigheter, som ni känner till och som närvarade vid vårt senaste sammanträde. I lördags blev en journalist som arbetar för tidningen knivhuggen efter att ha publicerat detaljer om överträdelserna av rättigheter i Tunisien.
Det är därför en tragisk situation och jag anser att även om vår ad hoc-delegation är fullständigt à jour med situationen och förbereder sig för att stödja både det alternativa toppmötet och det civila samhället i Tunisien borde vi kanske också se till att rådet reagerar och noterar situationen i Tunisien, genom att särskilt uppmana rådet att skyndsamt sammankalla ett associeringsråd som kan bedöma den överenskommelse som knyter oss till detta land som, utan skuggan av ett tvivel, blir en allt större besvikelse för varje dag.
– Herr talman! Rysslands beslut att förbjuda import av kött och vissa köttprodukter från Polen från och med den 10 november och förbjuda import av växtprodukter från och med den 14 november oroar de polska jordbrukarna och matproducenterna i hög grad.
Polen är en ledande producent av kött, särskilt fläsk, och har stora problem med spannmålsöverskott. Den ryska marknaden är extremt stor och förlusten av den innebär att många jordbruk riskerar att gå i konkurs. Sedan Polen blev medlem i Europeiska unionen har de polska jordbrukarna nästan inte utstått annat än förluster. Det är inte längre så lönsamt för dem att odla grödor som spannmål, frukt, grönsaker, potatis och industrigrödor och de har fått veta att de måste minska den areal som odlas och sänka priset på sockerbetor.
Polska jordbrukare har funnit sig i mycket, men de kan inte längre finna sig i förseningar eller orättvisor från EU:s sida när det gäller den ryska blockaden. Den grundläggande frågan som nu måste ställas är huruvida EU är avsett att gynna alla, eller bara några få utvalda. Om det första är fallet undrar jag vilka åtgärder som kommer att vidtas för att skydda det polska jordbruket, som ingår i EU:s jordbruksmarknad som en helhet.
– Herr talman! Jag vill tacka er för att ni besökte det skotska parlamentet förra veckan. Era yttranden var mycket uppskattade.
Men det finns en fråga som många av mina skotska väljare oroar sig alltmer för, och det är situationen för dem som drabbats av jordbävningen i Pakistan. Redan har 80 000 människor dött och 3 miljoner människor är hemlösa. Världshälsoorganisationen (WHO) känner oro för hälsotillståndet och för utbrott av diarré, och nu när vintern närmar sig växer oron för hur människor ska hålla värmen.
FN behöver 550 miljoner US-dollar för att kunna göra en riktig insats och har bara 135 miljoner US-dollar. Även om EU har skänkt 93,6 miljoner euro som ett stödpaket så behöver vi göra mer. Jag hoppas att kammaren stöder mig i min begäran om att fler åtgärder måste vidtas för att hjälpa de överlevande efter jordbävningen i Pakistan att bygga upp sina liv igen. Det är bråttom. Vi måste omedelbart vidta åtgärder innan fler människor dör till följd av att vintern kommer.
– Tack så mycket, fru Stihler. Jag har skickat två skrivelser till de pakistanska myndigheterna om de frågor ni tagit upp.
– Herr talman! Jag vill informera parlamentet, och även kommissionen, om att Förenta staternas nya ambassadör till Europeiska unionen, Boyden Gray, är jurist med särskilt intresse för offentliga finanser. Han har fått fullständig information om omfattningen av bedrägerier och korruption här, och är nu helt insatt i många av de detaljer som offentliggjordes i förra månaden. I en tid då offentlig ansvarsskyldighet – och inte bara när det gäller ekonomisk förvaltning – är en viktig fråga på båda sidorna om Atlanten måste hans ankomst hit och hans utnämning varmt välkomnas.
Medan jag är i gång vill jag också påpeka att inte ett enda ord av det som offentliggjordes förra månaden om bedrägerier och korruption inom EU hittills har bestridits eller vederlagts.
– Under oktobersammanträdet diskuterade parlamentet Eva Klamts betänkande om en gemensam syn på ekonomisk migration i EU. Parlamentet röstade för att avvisa ett ändringsförslag som innebar att åtgärder som rör ekonomisk migration inte kan antas förrän alla medborgare i Europeiska unionen har garanterats lika rättigheter när det gäller den fria rörligheten.
För medborgare i de nya medlemsstaterna innebär detta att EU:s arbetsmarknad blir mer tillgänglig för migrerande arbetstagare från tredjeland, som kommer att åtnjuta en mer gynnsam ställning än medborgarna i nya medlemsstater. Detta parlamentsbeslut har fått ett särskilt negativt gensvar i de nya medlemsstaterna.
Alla tillgängliga undersökningar visar att arbetsmarknaderna inte har översvämmats av arbetstagare från de nya medlemsstaterna och att alla ekonomiska effekter varit positiva. I stället för att förkorta övergångsperioden har parlamentet emellertid fattat ett beslut som jag betraktar som extremt oroväckande, eftersom det ökar diskrimineringen av medborgare från de nya medlemsstaterna.
– Herr talman! Jag är mycket oroad över vad som har hänt Kabal Labouani, som nyligen anhölls i Damaskus efter att ha stigit av det flyg som fört honom tillbaka från en resa till Europa och Förenta staterna. Kamal Labouani har symbolisk betydelse i Syrien. Han fängslades efter ”Damaskusvåren” 2001. Han avtjänade hela sitt treåriga fängelsestraff. Han kritiserade den korruption som ägde rum i samband med upphandlingsförfaranden för mobiltelefonsektorn. Han grundade ett liberalt profant parti. Jag sa avsiktigt profant eftersom oppositionen i Syrien i dag ofta allierar sig med det muslimska brödraskapet.
Jag träffade Kamal Labouani för tre veckor sedan när han skulle flyga till Washington. Jag delgav honom då min oro för hans yttrande- och åsiktsfrihet. Han svarade att han inte var rädd eftersom han hade rätten på sin sida. Men så snart han återvände blev han alltså anhållen. Av hänsyn till detta slags demokratiska opposition i Syrien vill jag därför be vårt parlament att stödja Kamal Labouani och er, herr talman, att skriva exempelvis till de syriska myndigheterna för att uppmärksamma dem på våra farhågor och på att vi inte samtycker.
– Tack så mycket, fru De Keyser. Vi ska göra det så snart vi kan granska de uppgifter ni hänvisar till.
– Herr talman! Det finns stater eller ”kvasistater” som definieras som ”icke-demokratier”, eller diktaturer med regimer som inte är auktoriserade av den fria folkviljan. Således är de olagligt påtvingade av sådana som missbrukar de grundläggande mänskliga rättigheterna. Man skulle kunna kalla dessa regimer ”olagliga” om man betraktar dem i ljuset av värderingar som delas av fria nationer i demokratier.
Ändå håller vi med om att en lag som stiftats av en diktator fortfarande kallas för en lag. En domstol som är underordnad en inkräktares vilja kallas fortfarande för en domstol. En straff- eller processrätt kallas alltjämt för rätt även om den har skrivits av en blodig hand. Diktaturer omnämns till och med redan och behandlas som en särskild sorts demokratier, ibland omnämns de som ”faktiska demokratier” fastän de skiljer sig från de formella demokratierna.
Vi känner till vilka konsekvenser de stora despotierna i Europa fick under förra århundradet. Nuförtiden finns det också despotier i Kuba, Iran och Vitryssland. I det sistnämnda landet, ett grannland till Ryssland, definieras de åtgärder som den allt mer auktoritära staten vidtar mot sina medborgare alltjämt som om de hade godkänts i en domstol.
– Herr talman! Europas historia efter andra världskriget har kännetecknats av underliga händelser som har stärkt den europeiska enigheten, och som i dag utgör en del av de moraliska och politiska grunder som Europeiska unionen bygger på. Detta innefattar den skrivelse som de polska biskoparna sände till sina tyska kolleger hösten 1965 och där de, via den romersk-katolska biskopen i Tyskland, vände sig till det tyska folket med den berömda meningen ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse”. Det krävde ett verkligt moraliskt mod att skriva den meningen 20 år efter kriget, när det lidande som Polen upplevt under nazismens ockupation fortfarande fanns i färskt minne hos människorna. Skrivelsen bidrog till försoningen mellan Polen och Tyskland och var en av de faktorer som ledde till att det historiska avtalet slöts om gränsen mellan de två länderna, som undertecknades fem år senare av Willy Brandt i Warszawa.
När jag nu i dag talar inför kammaren vill jag hylla de polska biskoparna. Jag vill också hedra minnet av skrivelsens författare, ärkebiskopen i Wrocław, Bolesław Kominek, som var schlesier, polsk patriot och en stor europé.
– Herr talman! Europeiska kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, har erbjudit Frankrike omedelbar hjälp till ett belopp på inte mindre än 50 miljoner euro för att bidra till att reparera de skador som orsakats av upploppen i landet och som har pågått i många dagar nu. Pengarna ska öronmärkas för att skapa nya arbetstillfällen.
Även om jag tror att ordförande Barroso säkert menar väl tycker jag det är beklagligt att varken Polen eller Slovakien någonsin har erhållit sådana extraordinära belopp för att skapa arbetstillfällen, trots att vi har den högsta arbetslösheten i Europeiska unionen. José Manuel Barroso har aviserat att Frankrike senare skulle kunna få en extra miljard euro för detta ändamål.
Borde Polen och Slovakien, eller de andra nya medlemsstaterna i EU, organisera upplopp i samma omfattning för att se till att vi får jämförbara medel för att skapa arbetstillfällen? Den andra möjligheten är naturligtvis att detta är ytterligare ett exempel på hur Europeiska unionen är uppdelad i ett första klassens, Europa som har det bättre ställt och erhåller mer stöd, och ett andra klassens, fattigare Europa som får mindre stöd. Som jag ser det uppmuntrar faktiskt ordförande Barroso Polen, Slovakien, Ungern och de baltiska staterna att starta sådana upplopp som ett sätt att erhålla ytterligare medel från Bryssel.
– Herr talman! De brinnande bilarna i Frankrike har fungerat som en fackla, och visat att det förekommer diskriminering och social utslagning. Och våra förhoppningar att uppnå en snabb och omedelbar lösning på de komplicerade sociala och samhälleliga problem som har utlöst detta laglösa uppträdande i de franska städernas gettoliknande förorter har också blivit till aska tillsammans med de tusentals utbrända bilarna.
De som endast begråter de materiella förlusterna vittnar om sin fullständiga oförmåga att förstå vad som händer och att inse vad som är orsak och verkan. Rationellt tänkande medborgare kommer snabbt att ställa en mängd frågor, inte bara som en följd av hotet mot deras materiella säkerhet. De gör rätt i att anse att den sociala balansen har underminerats och att all kommunikation eller kontakter mellan de olika delarna av samhället och de etniska grupperna har upphört. Detta är dessutom långt ifrån en fråga om lag och ordning eller en fråga om allmän säkerhet, och det är anledningen till att det inte kan åtgärdas med hjälp av de vanliga instrumenten för lag och ordning. Krisen är ett resultat av dåliga beslut som fattats som en del av en dålig politik. Tredje generationens invandrare som knuffats ut i samhällets ytterkant känner sig inte hemma i sitt nya hemland, de har inget arbete och inga mål att sträva mot och de kan inte se att de har någon framtid.
– Herr talman! ”De som dör är lyckliga”, det är ord från en palestinsk kvinna som jag träffade i Gaza förra veckan och som har arbetat 20 år för fred och kvinnors rättigheter i det området. Hennes förhoppningar har grusats av Israels fortsatta orubbliga vägran att tillåta ekonomisk utveckling i Gaza genom fri rörlighet för människor och varor till Egypten från Gazaremsan via gränsövergången i Rafah, och Israels vägran att tillåta utbyggnaden av en flygplats eller en hamn.
Halva befolkningen i Gaza är under 25 år och arbetslösheten i området är 60 procent. EU måste övertyga Israel om att landets motarbetande av den ekonomiska utvecklingen i Gaza är kontraproduktivt för Israels egen säkerhet, och det borde också enligt min uppfattning vara kontraproduktivt för Israels handelsförbindelser med EU.
Inspärrningen av Gazas befolkning bakom murar och taggtrådsstängsel måste omedelbart upphöra om en politisk och säkerhetsmässig katastrof för det palestinska folket ska förhindras. Läget är dystert och det är brådskande. Jag ber er att framhålla för kommissionen och rådet att Israel måste övertygas om att upphöra med sitt veto mot utvecklingen av Gazaremsan.
– I sitt anslutningsfördrag åtog sig Slovakien att stänga – och jag betonar ordet ”stänga” – två reaktorer vid kärnkraftverket V1 i Jaslovské Bohunice. Det kommer att leda till att elproduktionen för den slovakiska ekonomin minskar med 19 procent vilket även kommer att påverka andra ekonomiska sektorer.
För att hjälpa Slovakien att klara av denna krävande uppgift har Europeiska unionen lovat att tillhandahålla lämpligt ekonomiskt stöd. För budgetperioden 2007–2013 föreslog kommissionen ett bidrag på 237 miljoner euro. Stängningskostnaderna beräknades på grundval av uppgifter från 2000 enligt vilka den nuvarande kostnaden förväntades uppgå till 750 miljoner euro. De 237 miljoner euro som kommissionen föreslagit, utöver de 180 miljoner euro som redan har betalats ut, motsvarar mindre än en tredjedel av de faktiska kostnaderna.
Jag vill uppmana mina värderade kolleger att beakta denna fråga noga och vid omröstningen ge sitt stöd till det belopp på 400 miljoner euro som utskottet för industri, forskning och energi har föreslagit.
– Herr talman! Det finns ett angeläget behov av att garantera konstitutionella rättigheter för 18 305 medborgare i f.d. Jugoslavien som olagligen ströks ur registren över invånare i det nya oberoende Slovenien 1992.
Jag vill redogöra för det ytterst osedvanliga fallet med en av dessa ”strukna” människor, Ali Berisha, en rom från Kosovo, som kom till Slovenien som ung man 1985 och som till 1991 var lagligen anställd och permanent bosatt där. När han förlorade sitt uppehållstillstånd i Slovenien slog han sig ned i Tyskland, där han bodde och arbetade i 12 år. Han gifte sig och fick fyra barn. På grund av en reglering av situationen utvisade de tyska myndigheterna honom nyligen till Kosovo, ett land som han lämnade för 20 år sedan. Familjen återvände till Slovenien, varifrån föräldrarna och de fyra barnen ska utvisas till Tyskland den 18 november.
Jag uppmanar den slovenska regeringen att avstå från att verkställa utvisningsbeslutet för familjen Berisha tills den slovenska domstolen har meddelat sitt utslag om överklagandet.
– Herr talman! Jag tar till orda med anledning av det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling som för närvarande behandlas av institutionerna. Forskning är naturligtvis ett område där det är meningsfullt för alla våra medlemsstater att förena sina resurser eftersom ett gemensamt program är mycket effektivare.
En del av programmet handlar om folkhälsa. Det har utsatts för påtryckningar från dem som hävdar att det inte motsvarar prioriteringarna för ekonomisk konkurrenskraft så som de definieras i Lissabonmålen. Jag vill bemöta det argumentet och uppmanar alla dem som behandlar detta program att bemöta det.
Forskning om hälsa är inte bara värdefull i sig själv. Den är också värdefull ekonomiskt sett, särskilt forskning om respiratorisk hälsa, som för närvarande saknas i programmet. Respiratoriska hälsoproblem är den näst största dödsorsaken i EU och svarar för ett av fyra dödsfall. Detta kostar vår hälso- och sjukvård 102 miljoner euro per år och är den största orsaken till frånvaro från arbetet. Vi måste se till att det forskningsområdet ingår i programmet.
– Herr talman! Mitt land, Flandern, har också varit skådeplats för terror på gatorna under de senaste veckorna, med gäng av nordafrikanska invandrare som gett fritt utlopp åt sitt hat mot vårt västerländska samhälle och tagit ut det på allmän och privat egendom. Även om våldet var mer begränsat än i Frankrike blev flera människor dödade, den politiskt korrekta vänstern hindrar oss fortfarande från att använda termen slödder eller avskum – på franska – och vi skulle föredra att skjuta budbäraren snarare än att angripa problemet i en miljö utan några tabun. Dessa problem är först och främst rotade i en invandringspolitik som har spårat ur, i bildandet av getton, vägran att assimileras och en aggressiv islamistisk fundamentalism i förorterna.
Vissa medier föredrar emellertid att beskriva det avskum som hällde olja över en handikappad dam för att sätta eld på henne endast som lymlar. Oskyldiga lymlar är tydligen också de skurkar som i Noisy-le-Grand drog två kvinnor ur deras bil och drog dem genom gatorna i håret. Utan tvekan var det också missgynnade unga människor som sparkade Jean-Jacques Lechenadec till döds, men den polisman som skyddade medborgare och egendom från tjuvar riskerar att hamna i fängelse. De som Nicolas Sarkozy med rätta beskriver som slödder kan däremot räkna med bidrag och att mötas av röda mattan. Jag tycker synd om Europa och Frankrike.
– Den 15 maj hölls allmänna val i Etiopien. En av anledningarna till att människorna röstade var att de litade på de internationella observatörerna, däribland EU. Sedan valdagen har massakrer ägt rum – den 8 juni exempelvis – och ändå har den etiopiska premiärministern mottagits av G8 och deltagit i Afrikakommissionen.
Nyligen, den 1 december, förekom förskräckligt våld och förtryck i Etiopien och alla oppositionsledare anhölls. Just nu sitter tiotusentals människor i fängelse och dussintals har dött. Ändå har den etiopiska premiärministern tagits emot i Tyskland.
Herr talman! Den 13 juli antog parlamentet en mycket tydlig resolution om situationen i Etiopien. Jag uppmanar er att skriva till den etiopiska regeringen och till Europas regeringar för att uppmärksamma dem på att det är omöjligt att bedriva ”business as usual” med ett land som står under förtryck och där valda oppositionsledare fängslas.
– Herr talman! Europeiska kommissionen har skrivit till Sveriges regering och bett denna intervenera i Högsta domstolens verksamhet. Grundprincipen för en demokrati är maktdelning. Det är konstitutionellt omöjligt att den svenska regeringen intervenerar i Högsta domstolens verksamhet. Jag tycker att detta är ett allvarligt övergrepp mot vår konstitutionella princip. Det vore därför bra om parlamentet kunde förklara för kommissionen att den också måste följa spelreglerna i respektive land. Högsta domstolen är det högsta oberoende organet i Sverige; vi har ingen författningsdomstol eller andra möjligheter att kontrollera regeringsmakten. Om kommissionen nu uppmanar vår regering att påverka Högsta domstolen, skulle det skada vår konstitution, hur vårt land och hur vår demokrati fungerar. Det vore olyckligt om det upprepades.
– Herr talman! Jag vill ta upp planerna som rederiet Irish Ferries har på att ersätta över 500 anställda med lågavlönad slavarbetskraft som utgörs av anställda vid bemanningsföretag varav många finns utanför Europeiska unionen. Detta slags social dumpning är fullständigt oacceptabel och EU har ansvar för att försvara alla arbetstagares rättigheter, vilket även gäller för sjöfolk som arbetar i europeiska vatten.
Lönenivåerna och de övriga förmåner som erbjuds sjöfolk måste överensstämma med dem som är tillämpliga i relevanta medlemsstater. Irish Ferries måste hålla sina överenskommelser med arbetstagare och fackförbund inom företaget. Det finns ingen grund för att bryta dessa överenskommelser. Vi behöver ett färjedirektiv i EU för att garantera att Irish Ferries och andra liknande företag inte kan trampa på arbetstagarnas rättigheter, varken nu eller i framtiden.
Parlamentet måste aktivt motarbeta den ”kapplöpning mot botten” när det gäller anställnings- och arbetsvillkor som nu är utbredd inom Europeiska unionen.
– Herr talman! Avhysningar är en mycket känsloladdad fråga i Irland mot bakgrund av vår långa och smärtsamma historia, så vi beklagar att vi har sett att denna fråga har blivit aktuell igen den senaste tiden, särskilt i förra veckan på gatorna i Dublin. På den här affischen står det ”Stoppa Mandelsons avhysningar” och den ger uttryck för 5 000 lantbrukares meningsyttringar i förra veckan. En kollega talade om detta tidigare. Det finns en äkta rädsla för att det som pågår i Världshandelsorganisationen (WTO) kommer att innebära dödsstöten för många lantbrukare, inte bara i Irland, utan inom hela Europeiska unionen.
Jag har tre budskap till kommissionen när det gäller WTO. Uppgörelserna om jordbruksfrågor kan inte uppnås till vilket pris som helst, utan de måste vara balanserade och rättvisa. Där det förekommer ökat marknadstillträde måste vi vara försiktiga med vissa produkter, och om marknaderna destabiliseras måste vi införa mekanismer för att kontrollera denna destabilisering. Och jag vill föreslå att EU endast bör importera livsmedel som producerats enligt de normer som unionen har för sina egna producenter, och att EU inte bör godta lägre normer med hänsyn till djurens välbefinnande, livsmedelssäkerheten och miljön.
– Herr talman! Tack så mycket för den talartid jag har tilldelats, men är ni medveten om att sedan 1999 har fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare hållits i fångenskap i Libyen? De dömdes till döden 2004 för att 400 libyska barn och tonåringar hade smittats av aidsviruset på sjukhuset i Benghazi. Alla vet att vare sig de bulgariska sjuksköterskorna eller den palestinska läkaren var ansvariga för smittan men ändå togs de som gisslan och sedan maj 2004 är de dömda till döden. De får veta i morgon huruvida deras överklagande har godtagits.
Vi har ofta tagit upp denna fråga i Europaparlamentet, men vi måste verkligen delta i alla tänkbara försök att befria dessa människor som är offer för en politik fullständigt bortom deras och vår förståelse, på samma sätt som vi måste försöka hjälpa de libyska barn som har smittats.
– Herr talman! Förra veckan var det den 16:e årsdagen av slutet på Tysklands delning. I år är det den 31:a årsdagen av Cyperns delning, nästan halva Cypern är nämligen ockuperat av Turkiet.
Till för 16 år sedan var Tyskland delat av rysk kommunism. I dag är Cypern delat av turkisk fascism, och den turkiska ockupationen stärks oavbrutet. Efter att ha hotat FN-observatörer utvidgade de turkiska styrkorna nyligen sitt grepp till att omfatta FN:s buffertzon i regionen öster om Nicosia.
Jag lyckades hala den turkiska flaggan från en ny militärpost som byggs i det området och tog med den hit i dag för att återigen påminna mina kolleger parlamentsledamöterna om att en medlemsstat i EU är ockuperad av ett kandidatland och att EU ändå, konstigt nog, verkar tolerera denna absurda situation.
Herr talman! Jag vill överlämna denna flagga till er, och begär att ni skickar den till den turkiske premiärministern och säger honom att vårt tålamod är slut och att han utan ytterligare dröjsmål eller ursäkter måste dra tillbaka sina ockupationsstyrkor från cypriotisk mark i Europeiska unionen.
– Tack, herr Matsakis, men som ni förstår kommer jag inte att sända flaggan till den turkiska premiärministern. Ni kan göra det direkt om ni vill.
– Herr talman! Parlamentet gör ofta och med rätta sin stämma hörd till stöd för terrorismens offer. Jag uppmanar er att göra så omigen.
Efter decennier av IRA-terrorism och annan terrorism i Nordirland har vi hundratals ouppklarade mord, och många av förövarna har undflytt rättskipningen. Nu tänker den brittiska regeringen i ett rent av motbjudande lagstiftande utspel i syfte att genomföra ett tarvligt avtal med IRA, erbjuda amnesti och fristad åt dessa terrorister på rymmen. De rättigheter som deras offer har att få rättvisa ska skamlöst förnekas, medan en farsartad process sätts i gång där terroristerna inte ens behöver närvara i rätten, inte kommer att behöva sitta i fängelse en enda dag och aldrig kommer att få förhöras igen om sina avskyvärda brott.
Denna lagstiftning är en grov skymf mot rättvisan och mot brottsoffrens mänskliga rättigheter, den är ett motbjudande exempel på hur långt regeringar kan förnedra sig när de börjar blidka terrorismen. Jag uppmanar parlamentet och kommissionsledamoten för rättsliga frågor att uttala sig mot denna usla lagstiftning.
– Under de senaste åren har befolkningen i några nya EU-stater minskat i en alarmerande omfattning, framför allt i Litauen, Lettland och Estland som ett resultat av emigration till de gamla EU-länderna.
Den fria rörligheten för personer är en av de viktigaste saker som EU har uppnått. Nya EU-länder förlorar tyvärr på ett smärtfullt sätt sina mest begåvade och välutbildade människor till äldre och mycket rikare länder.
I Litauen kostar studentutbildningen i genomsnitt 7 000 euro, en medicinstuderandes utbildning så mycket som 26 000 euro och en pilots 60 000 euro.
Naturligtvis är det mindre kostsamt och mer praktiskt att dra till sig specialister från de nya länderna än att utbilda dem lokalt. Men det här påminner mer om att fattigare länder lämnar välgörenhetsbidrag till blomstrande länder. Förbud och restriktioner kommer inte att hjälpa. Vi behöver utveckla ett system för registrering av unga specialister som permanent arbetar i andra EU-länder och upprätta rättvisa ”spelregler”. Vi behöver en särskild fond för att mildra de smärtsamma konsekvenserna av kompetensförlust i solidaritetens namn, vilket är Europeiska unionens innersta väsen.
– Det avslutar inläggen på en minut.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Mihael Brejc, för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om globaliseringens sociala dimension (2005/2061(INI)) (A6-0308/2005).
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden Mihael Brejc för hans betänkande som är av avgörande betydelse. Debatterna om globaliseringen och dess inverkan står högt på dagordningen både i Europeiska unionen och på global nivå. Betänkandet innehåller ett stort antal förslag som kommissionen avser att granska i detalj. Jag vill emellertid lämna några preliminära kommentarer till ett antal krav och förslag i betänkandet. Jag är mycket glad över att parlamentet har gett sitt stöd till de initiativ som kommissionen har föreslagit och utvecklat för att stärka globaliseringens sociala dimension. Kommissionen har antagit ett aktivt synsätt för att bidra till att garantera att globaliseringens fördelar sprids mer och för att förhindra de negativa effekterna.
Europeiska kommissionen stödde uttalandet från Internationella arbetsorganisationens världskommission för globaliseringens sociala dimension. Meddelandet av den 18 maj 2004 innehåller kommissionens ursprungliga förslag och där uttrycks ett tydligt stöd för att världskommissionens slutrapport ska genomföras. Sedan dess har förslagen fått brett stöd, särskilt bland ledamöter i Europeiska rådet, ministerrådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén. Ert betänkande och resolutionsförslag innehåller en mängd information som är av avgörande betydelse för kommissionen.
Om globaliseringens sociala dimension ska främjas i Europeiska unionen och på andra ställen behövs gemensamma åtgärder som har ett omfattande stöd. Kommissionen välkomnar resultatet av FN:s toppmöte i september. Jag vill erinra kammaren om att kommissionen spelade en roll i förberedelserna för toppmötet, särskilt genom att agera som samordnare på EU-nivå och genom att använda sina kontakter inom FN och FN:s särskilda organ, exempelvis ILO. FN-toppmötets slutdeklaration innehåller en uttrycklig hänvisning till rättvis globalisering och anständigt arbete på grundval av grundläggande sociala rättigheter. Förutom att slå fast principer betonas i deklarationen också att främjandet av anständigt arbete och rättvis globalisering bör införlivas i utvecklingsstrategier på global och nationell nivå. Detta stöd från FN är av avgörande betydelse för Europeiska unionens yttre åtgärder inom alla områden, vare sig det handlar om att förbättra vårt samarbete med ILO och andra internationella organisationer, eller om bilateralt samarbete med andra regioner och länder.
– Herr talman, tack så mycket. Jag vill börja med att säga att jag uppskattade mycket kommissionsledamot Špidlas tal i kammaren i dag. Den största utmaning vi möter i vår gemensamma framtid är hur vi i Europa kan hjälpa till att göra globaliseringen till en verklig möjlighet till sociala framsteg i utvecklingsländerna.
Jag har just återvänt från Kina och låt mig säga er alla att man där är mycket oroad över Europas framtid. Jag sa till dem jag talade med i Kina att även jag var mycket oroad. Jag är oroad över att vi inte kan stå enade och arbeta mot målet att bidra till att upprätthålla balansen i världen. Jag är oroad över att vi inte kan stå enade i världen för att kämpa för social rättvisa och sociala framsteg i utvecklingsländerna. Jag är dessutom oroad för Indiens, Afrikas och Kinas räkning och för alla utvecklingsländers räkning över att vi inte kan stå tillsammans för att hålla oss till denna målsättning, eftersom om vi inte kan upprätthålla målsättningen med större sociala framsteg och rättvisa kommer hela världen, inklusive Europa, att misslyckas. Det är därför mycket viktigt att stärka arbetstagarnas grundläggande rättigheter vilket världskommissionen för globaliseringens sociala dimension också kom överens om. Som föredragande för utskottet för utrikesfrågor stöder jag fullständigt denna slutsats och jag vet att min kollega Ole Christensen, som var medföredragande för PSE-gruppen för utskottet för sysselsättning och socialfrågor, också stöder denna slutsats.
Jag har tagit upp tre huvudfrågor i mitt tal. För det första kan vi inte främja större flexibilitet utan att ge våra arbetstagare, barn och kvinnor större socialt skydd i utbyte. För det andra får inte Europa konkurrera när det gäller social dumpning. Europa måste konkurrera om att vara bäst och inte sämst. Europa ska heller inte exportera social dumpning. För det tredje måste Europa ha en roll som världens sociala samvete i förhållande till utveckling, miljö och anställdas rättigheter. Det är något som jag också vet att vi är överens med Ole Christensen om. I morgon kommer jag att rapportera om den syn på programmet för social tillväxt som den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har.
. – Fru talman, herr kommissionsledamot! Vi bör tacka Europeiska kommissionen för att ha antagit utmaningen med globaliseringens sociala dimension. Jag vill emellertid be EU-institutionerna och de nationella myndigheterna att också själva tänka lite på frågan och använda de nuvarande förhållandena i medlemsstaterna som utgångsläge. Globaliseringens sociala dimension kräver att vi anpassar samhällets strukturer till de åtaganden som gjorts, men utan att för den skull offra det som utgör samhällets grund.
Till att börja med vill jag ta upp globaliseringens sociala dimension ur perspektivet med samhällsengagemang. Inget förlamar samhällsengagemanget mer än den känsla av underlägsenhet som genereras av de dagliga våldsamma angreppen som fattigdom, underordnande och beroende innebär. Alla våra insatser bör därför syfta till att se till att alla de män och kvinnor som i dag är uteslutna från framsteg på grund av ohämmad globalisering kan behålla eller återvinna sin värdighet.
Min andra kommentar gäller en av globaliseringens största utmaningar: fattigdomen. Förra månaden, den 17 oktober, högtidlighöll vi den internationella dagen för utrotning av fattigdomen. Vi sa att för att bekämpa fattigdomen behövde vi ingå ett nära partnerskap med de fattigaste människorna. Tyvärr har Europeiska kommissionen ännu inte hört dessa uppmaningar. Det är anledningen till att jag ber EU:s och de nationella institutionerna att ta de fattigaste familjernas och medborgarnas bidrag på allvar. Dessa människor är de verkliga experterna när det gäller att förstå globaliseringens sociala dimension.
Min tredje punkt gäller kvinnornas bidrag till debatten. I Lissabonstrategin förutsågs att minst 60 procent av kvinnorna skulle vara delaktiga i arbetsmarknaden år 2010. Jag är övertygad om att denna målsättning redan har uppnåtts. Allt som krävs är att vi erkänner allt det arbete som utförs av kvinnor och som för närvarande inte officiellt erkänns av nationella och europeiska myndigheter. Vad vet vi egentligen om kvinnors åtaganden när det gäller att leda stödnätverk mellan generationer och vara drivkraften bakom andra former av informellt arbete? Samhället som helhet har nytta av det.
Jag uppmuntrar Europeiska kommissionens enheter att tillsammans med medlemsstaterna erkänna det arbete som utförs av kvinnor och som ännu inte officiellt erkänns, och att göra det oavsett dessa kvinnors sociala status. Även detta är en del av lösningarna på globaliseringens sociala utmaning.
– Tack för att jag fick ordet, fru talman. Jag vill börja med att säga tack till föredragande Mihael Brejc för hans arbete med betänkandet om globaliseringens sociala dimension och för att ha samarbetat så konstruktivt med oss om detta. Globaliseringen har gett många människor i världen avsevärda fördelar. Det är bara det att fördelarna inte fördelas rättvist mellan alla länder och grupper i samhället. Detta är något som EU definitivt måste göra något åt. Jag är därför glad över att globaliseringens sociala aspekt står i fokus i betänkandet och blir föremål för debatt.
Vi har alla ett ansvar för att hitta nya svar på dessa utmaningar. Vi måste se till att människorna i Europa inte associerar globaliseringen endast med företag som överför sin verksamhet utomlands, fruktansvärda arbetsförhållanden och massarbetslöshet. Globaliseringen måste i stället associeras med fler och bättre arbetstillfällen, fler möjligheter och ökat välstånd för alla. Vi måste göra oss av med de fördärvliga konsekvenserna av globaliseringen och se till att globaliseringens positiva aspekter fördelas mer rättvist.
Det är just på detta område som EU kan spela en viktig roll. EU måste se till att skapa goda villkor för människorna i unionen så att de framgångsrikt kan klara av internationell konkurrens. EU ska inte bara fokusera på marknadsekonomin och marknadskrafternas fria verksamhet. EU måste också investera i människor. Om alla framgångsrikt ska kunna klara av den globala konkurrensen behövs mer och bättre utbildning jämte en aktiv arbetsmarknadspolitik. Livslångt lärande och utveckling av människors förmåga krävs om alla ska kunna göra bra ifrån sig inför den globala konkurrensen.
Det andra svaret på globaliseringens utmaningar är att EU måste öka och främja användningen av den sociala dialogen i både EU och resten av världen. Ett nära samarbete mellan industrins två sidor kan underlätta omstrukturering, på samma sätt som ökad information kan minska rädslan för globalisering. I resten av världen kommer den sociala dialogen att innebära att villkoren på arbetsmarknaden förbättras, eftersom EU även har en skyldighet att åstadkomma sociala framsteg i hela världen. Det är inte bara i EU som globaliseringen ska gagna människor. I samband med detta vill jag också tacka min kollega Poul Nyrup Rasmussen som har utfört ett konstruktivt arbete som föredragande av yttrandet från utskottet för utrikesfrågor så att betänkandet även lyfter fram EU:s yttre politik.
.– Fru talman! Jag tror att införandet av en social dimension i globaliseringen är ett av de grundläggande problemen med denna process. Jag är mycket glad över att kommissionsledamoten har uttryckt en liknande uppfattning för Europeiska kommissionens räkning, och jag hoppas att denna uppfattning också delas av ministerrådet, även om jag ser att de platser som reserverats för rådet är tomma. Enligt vår uppfattning är det grundläggande för Europaparlamentet att arbeta vidare med denna fråga, och vi måste tacka föredraganden för det resolutionsförslag han har lagt fram. Även om det finns många olika aspekter på denna fråga vill jag betona två som jag anser är särskilt viktiga.
För det första är betydelsen av globaliseringens sociala dimension i stor, för att inte säga avgörande, utsträckning beroende av att ett civilt samhälle växer fram och förstärks i alla länder. Det är särskilt viktigt när det gäller de länder som gör otillräckliga framsteg när det gäller demokrati och ekonomi. Europeiska unionen bör stödja uppbyggnaden av ett civilt samhälle i alla länder som vi samarbetar med, och särskilt i utvecklingsländerna.
Den andra frågan jag vill betona är den roll Europeiska unionen måste spela för att styra globaliseringen och främja dess sociala dimension. Globaliseringen är oundviklig, och den är en nödvändig eller till och med oundviklig process. Samtidigt är vi emellertid alla medvetna om de betydande sociala risker den medför. Globaliseringen behöver därför kontrolleras på ett sådant sätt att man garanterar att eventuella negativa effekter begränsas till ett minimum.
Detta kan mycket väl vara den grund på vilken globaliseringens sociala dimension baseras, och jag tror att Europeiska unionen kan och bör spela en nyckelroll i det sammanhanget.
. – Fru talman! Betänkandet berör många frågor inom socialpolitiken och man får hoppas att näringslivet anammar dessa vackra principer betydligt mer än man tidigare gjort och faktiskt omsätter dem i praktiken. Om inte, måste det hånfulla talesättet om att ”vägen till helvetet är kantad av goda föresatser” tveklöst omarbetas i en EU-version som skulle lyda: ”Vägen till nykapitalistisk globalisering är kantad av EU:s vackra ord om socialpolitik.” Betänkandet är fortfarande alltför vagt när det gäller sambandet mellan fattigdom, affärsverksamhet och miljöförstörelse. Som exempel målas en skrämmande bild upp i Internationella energiorganets ”World Energy Outlook 2005” av hur CO2-utsläppen i världen ökar med 52 procent fram till 2030.
Det finns en tydlig kohandel mellan miljöförstöring och minskad fattigdom och det är framför allt de fattigaste som lider av det. En av politikens funktioner är att slå fast tydliga gränser för näringslivet; multinationella konglomerat måste ta mycket mer ansvar för samhället och miljön, och tanken med en så kallad är ett exempel på hur de kan göra det. Allmänheten kan styras till att bli mer ansvarsfulla konsumenter, och ett sätt är genom ekologisk märkning. Konsumenterna har rätt att få veta om en produkt har tillverkats rättvist och i linje med ILO-standard eller om exploatering ägde rum.
Låt mig ta upp en annan sak angående WTO. Jag är oroad över den överdrivna respekt som denna organisation visas. Många politiker ser den som något slags naturkraft. WTO måste bli mer demokratisk. Valda institutioner måste omdefiniera sina målsättningar och övervaka sin verksamhet. Det är ett annat område där EU måste använda mycket mer inflytande.
. – Vi är alla medvetna om att processen med nyliberal globalisering bidrar till att förvärra den ekonomiska och sociala obalansen och att öka klyftan mellan fattiga och rika. Processen förvärrar också miljömässiga obalanser, både mellan olika länder och inom enskilda länder, vilket framgår av FN:s siffror och rapporter.
Hög arbetslöshet, orättvis fördelning av välstånd, fattigdom och social utslagning orsakar också ökande sociala spänningar, vilket vi inom EU inte är immuna mot. Det räcker därför inte att bara iaktta den nuvarande situationen; det behövs ett tydligt avbrott från den politiska, ekonomiska, monetära och internationella handelspolitiken som har lett till denna situation, både på global nivå och på EU-nivå, så att de strategiska målsättningarna för hållbar utveckling kan uppnås och levnadsstandarden i hela världen kan öka.
Våra ändringsförslag syftar till att betona hur viktigt det är att ändra några av dessa politikområden, vilket är mycket brådskande, så att den sociala dimensionen får tillräcklig betydelse. Praktiska åtgärder måste snarast vidtas för att bekämpa ekonomisk spekulation på världens kapitalmarknader, exempelvis genom att beskatta kapitalrörelser och kapitalvinster från aktiemarknaden. Det kommer att bidra till att minska kapitalmarknadernas volatilitet och riskerna för finanskriser, öka investeringarna och skapandet av välstånd i den verkliga ekonomin och på så sätt främja social delaktighet och garantera respekten för de mänskliga rättigheterna. Det är dessutom mycket viktigt att Lissabonstrategin och tillväxt- och stabilitetspakten ersätts av en europeisk strategi för verklig solidaritet och hållbar utveckling som syftar till att främja lika rättigheter och social trygghet för alla, utrota fattigdom och social utslagning, lösa problemen med farligt arbete och stärka de sociala rättigheterna för arbetare, arbetslösa, äldre och barn. Allmän tillgång till offentlig service av hög kvalitet inom områden som vatten, hälsa, utbildning och bostad är av grundläggande betydelse. EU får därför inom ramen för Världshandelsorganisationen och GATT inte främja avreglering av tjänster.
– Fru talman! Globaliseringsbegreppet är inte nytt, det infördes inte nyligen. Det började i Rom som ekumenism, förra århundradet försökte kommunisterna införa det som internationalisering och i dag är globaliseringen svaret på kapitalismen.
Jag skulle vilja fråga alla i Europa – handelsmannen i Köln, hantverkaren i Marseille och jordbrukaren i Grekland: är de nöjda med resultatet av globaliseringen?
De enda som är nöjda är kineserna, som har 12 procents tillväxt. Vad får vi ut av det? Vad är det som går bra i Europa? Länder med en stark ekonomi, såsom Tyskland, har nu ett underskott. Vad får vi ut av det? Arbetslösheten ökar och vi kan inte kontrollera den. Vad får vi ut av det? Allt kommer från Kina. Stämmer det inte att allt kommer från Kina? Stämmer det inte att vi nu, när det redan är helt verkningslöst, försöker att hitta ett sätt att förhindra att hela Kina kommer hit? Så ser verkligheten ut. Tredjeländerna tog våra fabriker och vi får deras invånare.
Det är anledningen till det som sker i Frankrike, med inblandning av de som Nicolas Sarkozy kallade slödder, och jag instämmer naturligtvis inte med den franska inrikesministerns ordval. Dessa människor har emellertid inget arbete eftersom de fabriker där de arbetade har flyttats till Nordafrika eller Balkan.
Globaliseringen gynnar därför inte européerna, men vi är så smarta. Vi tog vår valuta och revalverade den mot dollarn med 50 procent. Hur kan vi göra något när euron har så högt värde? Hur ska vi kunna ta itu med globaliseringen? Hur kan vi garantera livskraftiga pensioner? Vet ni hur stor en genomsnittlig pension är i Grekland? Den motsvarar en parlamentsledamots dagsarvode. De 270 euro vi får här i dag är mer än vad en grekisk jordbrukare får under en månad. Kan vi garantera en livskraftig europeisk pension? Kan vi garantera arbete för alla européer? Kan vi garantera bomull som finns i lager i Grekland och som Europa inte använder så att vi i stället kan ta bomull från tredjeland? Kan vi garantera spansk olja som Europa inte tar så att vi i stället kan ta olja från Tunisien?
Så ser verkligheten ut. Vilken globalisering är det vi talar om? Vilka är resultaten? Jag upprepar, vad får Europa ut av det? Vad är det vi garanterar för Europas medborgare? Vi har spelat Förenta staternas spel så att storfinansen kan skörda vinsterna.
De enda som är glada är Carrefour och Lidl, och varför? Genom att exploatera människor. Jag gick till Lidl här i Strasbourg och köpte några saker. Jag köpte samma saker i mitt eget land för tre gånger så mycket. Samma produkt, samma namn och samma kvalitet. Hur kan små detaljhandlare överleva? Hur kan hantverkare överleva? Det är anledningen till att vi rör oss mot en krympande ekonomi, mot ett problem som vi måste ta tag i. Jag varnar er: Jag vet inte om denna bekymmerslösa utvidgning av EU kommer att bli dess fördärv, men dess största problem blir ekonomin. Globaliseringen kommer att allvarligt skada EU:s framtid.
. – Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för hans insats. Alltför ofta kretsar våra synpunkter och farhågor när vi talar om globalisering bara kring handel istället för att handla om de sociala aspekterna på globaliseringen. Faktum är att Europeiska unionen kan spela en mycket avgörande roll för att sprida de bästa metoderna genom det som vi har uppnått inom unionen.
Trots de brister som förekommer i det europeiska systemet finns där också många bra och positiva saker. Jag vill bara ge ett exempel på det. För två veckor sedan var jag i Nairobi. I ett av slumkvarteren där besökte jag en skola med 1 690 elever och 22 lärare. Rektorn för den skolan tjänade motsvarande 150 EUR i månaden. Den enda anledningen till att det var så många barn som gick till skolan var att de fick mat som skänkts av Europeiska unionen och Världslivsmedelsprogrammet. De uppmuntrades att studera, men fick också mat. Jag kommer att tänka på ordspråket ”Ge en människa en fisk och du ger henne mat för dagen, men lär en människa att fiska och du ger henne mat för hela livet.”
En av de allra viktigaste faktorerna av globaliseringens sociala aspekter är utbildning, för det spelar ingen roll hur många handelsfrågor man tar itu med eller hur många prioriterade handelsavtal man beviljar utvecklingsländer; människorna kommer aldrig att kunna ta sig ur det fattigdomsträsk som många av dem sitter fast i om de inte får ordentlig tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård, och förstår hur systemen fungerar. Vår roll, vår skyldighet och vårt ansvar, antingen det nu är inom världshandeln eller inom Förenta nationerna eller till och med inom våra egna program för utvecklingsbistånd, bör vara att se till att vi först och främst sätter människorna i centrum för debatten när vi talar om globaliseringen. Det handlar inte bara om handelsblock. Det handlar inte bara om ekonomiska utbyten. Det handlar om att se till att världen i sig är en bättre plats för kommande generationer. Detta kan bara uppnås om vi investerar i själva människorna.
– Fru talman! I detta betänkande slås fast att Europeiska unionen kan ge ett betydande bidrag till globaliseringsprocessen genom att utveckla sin sociala modell och främja den internationellt. Men vilken social modell är det ni talar om med 20 miljoner arbetslösa människor i EU? Hur har Lissabonprocessen misslyckats? Skulden i de medlemsstater som står på randen till konkurs? Social otrygghet, förkrossande beskattning och den nya typen av fattigdom i EU:s fjärde värld? Tror ni att allt detta kan utgöra en social modell som vi kan exportera?
Om ni vill ha en korrekt bild av globaliseringens sociala dimension uppmanar jag er att turista i de 300 franska städer som de senaste 18 dagarna har varit skådeplatsen för socialt uppror, etniska upplopp och hat mot Frankrike, med brinnande bilar och förstörda skolor, daghem, sporthallar och sjukhus, och allt detta utan att nämna de systematiska och omfattande attackerna mot brandmän och dem som upprätthåller lag och ordning. Ni kommer på så sätt att få uppleva de kännbara och synliga konsekvenserna av den extremt ultraliberala, ultrainternationalistiska och ultraimmigrationistiska ekonomiska politik som EU-institutionerna och medlemsstaterna har bedrivit under de senaste 25 åren, med Frankrike vid rodret.
Er sociala modell för integration är faktiskt en modell för fullständig desintegration: ekonomisk och industriell desintegration, social desintegration, kulturell desintegration och institutionell desintegration. Utöver att företag utlokaliseras till länder med låga sociala kostnader i anslutning till produktionen så utlokaliseras befolkningarna i fattiga länder till länder med hög standard på den sociala tryggheten. Omfattande social dumpning, som globaliseringen medför, är just vad som behövs ekonomiskt för att åstadkomma en social nedgång. Er ekonomiska globalisering är faktiskt en globalisering av social dumpning och migration. Utländska befolkningar kommer in i Europa i massor, medan företagen lämnar Europa i massor. I dag måste vi tolerera inte bara dem som gör uppror i våra förorter utan även de ekonomiska tjuvar som plundrar våra industrier, tillsammans med de politiska och institutionella banditer som skövlar våra nationella identiteter, våra nationella enheter, vår suveränitet och vår civilisations värderingar. Påtvingad ekonomisk och migrationsmässig globalisering kommer att sluta med att man tvingar på människorna i Europa ett samhälle med många folkgrupper och etnisk mångfald, positiv diskriminering, obligatorisk rasblandning och en nivå av social trygghet som motsvarar den i det kommunistiska Kina. Den modellen är definitivt inte vår, och det är i dag mycket viktigt att desarmera denna tickande tidsbomb.
Jag vill först be om ursäkt för min sena ankomst, som orsakades av ett försenat flyg och trafikproblem i Strasbourg.
Det betänkande som i dag diskuteras omfattar en redogörelse för åtgärder som avser globaliseringens sociala dimension. Betänkandet utgör också ett första svar av kommissionen och Europaparlamentet på globaliseringens dimensioner och, naturligtvis, på rapporten från Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension, som inrättades av Internationella arbetsorganisationen (ILO).
Det finns ett antal definitioner av begreppet globalisering. Den grundläggande idén bakom globaliseringen är en gradvis integrering av ekonomier och samhällen. Den drivs på av ny teknik, nya ekonomiska förbindelser och nationell utrikespolitik av olika enheter – från regeringar till civila samhällen. Globaliseringen är en process som inte bär något ideologiskt innehåll, varken vänsterns eller högerns, varken liberalernas eller De grönas. Den är en process som medför positiva och negativa konsekvenser. Vi kan därför betrakta den från olika synpunkter: ekonomisk, finansiell, teknisk, miljömässig och så vidare.
Ämnet för detta betänkande är globaliseringens sociala dimensioner. I kommissionens meddelande betonas den sociala dimensionen av bilaterala och regionala förbindelser inom Europa, vilket omfattar bilaterala och regionala avtal, politisk dialog på regional nivå, Europeiska unionens grannskapspolitik, respekt för mänskliga rättigheter och demokratisering i tredjeländer, migrationsutveckling och så vidare.
Jag vill också nämna millennieutvecklingsmålen, där tonvikten bland annat ligger på samarbetspolitiken, på att se till att handelspolitiken helt understöder de sociala framstegen och ger utvecklingsländerna tillträde till industriländernas marknader, och på stödet för ett specifikt initiativ för sociala framsteg och införlivandet av goda rutiner.
I mitt betänkande har jag särskilt försökt betona följande saker: Vi måste stärka de globaliseringsfaktorer som har en positiv verkan och skapa förutsättningar för att minska globaliseringens negativa följder. EU:s medlemsstater kan anföra de goda metoder som de har utvecklat som ett exempel som andra delar av världen kan följa, och de bör bemöda sig om att göra den reviderade Lissabonstrategin till en framgång.
Vi måste främja ett klimat som stöder företagande, investeringar och sociala framsteg. Det behövs dock en mer flexibel arbetsmarknad, mindre byråkrati och större personligt ansvar. För att upprätthålla den europeiska ekonomins konkurrenskraft och fortsätta de sociala framstegen behövs det stora satsningar på mänskliga resurser, och jag välkomnar därför kommissionens insatser i denna riktning.
Europaparlamentet måste stödja de så kallade grundläggande arbetsnormerna och ILO:s agenda för meningsfullt arbete. Vi måste försöka uppnå observatörsstatus för ILO inom Världshandelsorganisationen i syfte att förbättra kvaliteten på den interinstitutionella dialogen. Vi bör betona betydelsen av en enad front inom internationella institutioner, utveckla företagens sociala ansvar och uppmana företagen att använda lämpliga åtgärder och goda rutiner. I detta sammanhang vill jag nämna OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Vi bör även framhålla utbildningsanstalternas och mediernas viktiga roll i processen att hålla allmänheten välunderrättad om globaliseringens följder.
Vidare noterar jag med intresse idén om att inrätta en parlamentarisk grupp som skulle verka för enhetlighet och konsekvens i den globala ekonomiska, sociala och miljörelaterade politiken och som skulle utöva integrerad tillsyn över viktiga internationella organisationer.
Samrådet om kommissionens meddelande och mitt betänkande har varit en bra grogrund för ett antal ändringsförslag, varav inget rör globaliseringens sociala dimension. Samtidigt som jag vill uppmana er att begränsa detta samråd enbart till globaliseringens sociala dimensioner, förstår jag de kolleger som vill framhålla andra aspekter i detta sammanhang.
Följaktligen har vi mottagit ändringsförslag som rör den gemensamma jordbrukspolitiken, som rör miljöaspekter, olje- och gashandel och så vidare. Några av ändringsförslagen är helt verklighetsfrämmande och skulle passa bättre i den socialistiska historiens soptunna än inom ramen för den moderna välfärdsstaten, och jag kan därför inte stödja dem.
Jag vill ta tillfället i akt att tacka kommissionen för att den har utarbetat ett utmärkt meddelande och uttrycka min tacksamhet mot alla de kolleger som på ett viktigt sätt har bidragit till att forma Europaparlamentets betänkande om globaliseringens sociala dimension.
– Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig att få tala direkt efter föredraganden.
Det råder ingen tvekan om att globaliseringen leder till ökad ekonomisk produktion, sänkta kostnader och minskade skillnader mellan företagskulturer. Det är det fina med den. Men globaliseringen leder även till långt skarpare konkurrens, vilket kan medföra att många arbetstillfällen förloras och att arbetstagare oroar sig mycket.
Ole Christensen har helt rätt när han säger att globaliseringens fördelar inte är jämnt fördelade. Men globaliseringen ger framsteg, och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill ta vara på dessa framsteg och ta itu med strukturproblemen. Om vi vill se framåt och konkurrera – vilket vi måste – då krävs det reformer. Men vi måste samtidigt finna nya sätt att svara på sociala utmaningar.
I juni utarbetade min kollega Mihael Brejc ett utmärkt betänkande, som var nog så rättvist, inriktat på väsentligheter och innehållande kristallklara lösningar. Men de 17 kompakta punkterna i betänkandet svällde plötsligt till 39 på grund av att vissa ledamöter till vänster i kammaren önskade införa en helt ny dimension, som de ansåg var nödvändig. Jag måste säga att jag inte håller med dem! På ett ögonblick förvandlar de effektiva institutioner till regleringsinstrument. Man kan nästan känna byråkraterna flåsa en i nacken. De uppmanar kommissionen att kontrollera att avtalen om fiskepartnerskap är förenliga med millennieutvecklingsmålen och betonar vikten av sådana frågor som hotet om miljöförstöring och förlusten av biologisk mångfald.
Om ämnet var ”globaliseringens miljödimension”, då vore allt gott och väl och vi kunde tala om det. Men betänkandet handlar om ”globaliseringens sociala dimension”. Ibland måste man koncentrera sig på saken i fråga om man inte ska hamna i betydande svårigheter. Det är groteskt att till exempel kräva åtgärder för att hindra företag från att omlokalisera i avsikt att få EU-bidrag. Var ett företag ska placeras beslutas inte med kort varsel och med utbetalningar från Bryssel i åtanke, utan det är en långsiktig process som inbegriper stora ekonomiska transaktioner och långsiktiga ledningsbeslut.
Låt oss se igenom den enformiga svadan, de ovidkommande frågorna och de högtflygande ideologiska ställningstagandena. Vad som efterlystes i initiativbetänkandet var i själva verket fullkomligt klart, nämligen omfattande investeringar i humankapital, förbättringar av ländernas utbildningssystem, främjande av yrkeskunnande – vilket behövs mer än någonsin – och skapande av arbetstillfällen av hög kvalitet i linje med Lissabonstrategin.
Och hur blir det med ILO? Jag håller med föredraganden och några av dem som redan har talat om att ILO måste inrikta sig mer på humana arbetsvillkor. Vi måste fortsätta att kämpa för att förhindra socialt utanförskap, för att avskaffa barnarbete och för att vinna kampen mot fattigdomen. ILO behöver observatörsstatus inom WTO, och vi skulle välkomna ett institutionellt flerpartsforum om företagens sociala ansvar. Små och medelstora företag måste ha bättre kontakter sinsemellan om de ska kunna delta aktivt i en globaliserad ekonomi och om nya arbetstillfällen ska skapas, och arbetsmarknadsparterna måste vara delaktiga i alla beslutsprocesser om den sociala dimensionen ska stärkas.
– Fru talman! Jag tackar min vän Thomas Mann för att han har visat att vi går åt samma håll igen. WTO:s sjätte ministerkonferens ska hållas i Hongkong i december, och det blir ytterligare en konferens där man inte kommer att diskutera ett förbud mot barnarbete eller avskaffandet av tvångsarbete, för att inte tala om föreningsfrihet eller rätten att bilda fackföreningar.
De exempel som jag just har gett rör grundläggande arbetsnormer. Utan sådana är rättvis handel omöjlig. I det kommissionsmeddelande som vi diskuterar i dag anges de saker som gemenskapen kan göra för att göra globaliseringsprocessen mer rättvis för alla. Med detta i åtanke vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på ett förhandlingsmandat för WTO:s ministerkonferens i Seattle 1999, som uttryckte EU:s önskan om en konferens på ministernivå om frågorna handel, sysselsättning och grundläggande arbetsnormer.
Den gången åtog sig kommissionen – och jag vill påminna kommissionsledamöterna om detta – att hålla en sådan konferens 2001. Om ni kommissionsledamöter vill agera, då föreslår jag att ni börjar med att göra vad ni åtog er att göra för flera år sedan. Jag förväntar mig inget annat än detta, att ni äntligen håller denna konferens. För rättvis handel är en mer aktuell fråga än någonsin, om man – som ni nu bör – tar globaliseringens sociala dimension på allvar.
– Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mihael Brejcs sätt att närma sig ett ämne med ytterst känsliga förgreningar – globaliseringens sociala följder – är synnerligen effektivt. Det rör sig om en högaktuell fråga, som även blev föremål för en livlig diskussion under det informella mötet nyligen mellan stats- och regeringscheferna, som ägde rum den 28 oktober i Hampton Court.
Globalisering är en komplex process, en källa till både möjligheter och utmaningar, och den behöver därför hanteras så att alla dess fördelar kan utnyttjas, samtidigt som de åtföljande sociala och ekonomiska obalanserna görs så små som möjligt.
Här kan unionen bidra på ett positivt sätt genom att främja sin utvecklingsmodell på internationell nivå. Jag instämmer därför i föredragandens förslag om att återuppliva och förstärka Lissabonstrategin, enligt vilken de ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensionerna är varandras förutsättningar.
Jag håller också med honom om att det är av avgörande betydelse att investera i mänskliga resurser, yrkesutbildning och forskning och innovation, som alla är vektorer för utveckling med social rättvisa i centrum.
Det räcker dock inte med enbart detta. Som den senaste tidens händelser i de franska förorterna har visat finns det även i unionens mest industrialiserade länder allvarliga sociala obalanser som får stora delar av befolkningen att känna sig marginaliserade.
Det räcker inte med gott globalt styre för att lösa dessa problem. Förståelsen av kraven i landet måste också bli bättre. För att överleva och lyckas behöver en globaliserad ekonomi en stabilare grund. Den måste främja mer omfattande och mer integrerande sociala åtgärder och vara förenlig med lokala krav. Vi måste därför tänka globalt och handla lokalt. Jag anser att nyckelordet är .
Den europeiska modellen behöver därför en översyn som, utan att äventyra de viktiga sociala framsteg som uppnåddes på 1900-talet, hjälper den att komma närmare människorna och därigenom att svara mer effektivt på kraven i ett samhälle som ständigt förändras och i en ekonomi som nu är verkar i ett globalt sammanhang. Europas företrädare måste möta framtiden på ett modigt sätt och har inte råd att misslyckas på globaliseringens prov.
– Fru talman! Den så kallade globaliseringsprocessen framhäver det omänskliga i den kapitalistiska utvecklingen och i det imperialistiska påtvingandet av storfinansens alternativ, med smärtsamma följder för arbetarklassen, gräsrotssamhället och miljön.
Globaliseringen är den centrala ideologin för borgerliga och småborgerliga opportunistiska ideologiska rörelser av olika schatteringar, men med en gemensam ambition att försöka kamouflera kapitalismen och dess klasstruktur.
I Europeiska kommissionens meddelande om globaliseringens sociala dimension analyseras företeelsen utifrån storfinansens intressen, och man försöker dölja de verkliga skälen till dagens problem. För den nya ekonomiska och sociala verklighet som håller på att ta form föreslås samtidigt, som strategi på regional och internationell nivå, det påstådda behovet av att godta och reformera de imperialistiska förbunden.
Europeiska unionens svar är kapitalistiska omstruktureringar, med främjandet av konkurrenskraften som huvudinslag. Lissabonstrategin och framgången för dess uppdaterade uttrycksform är grundparametrar i kommissionens alternativ och förslag i Europeiska unionens bidrag till globaliseringsprocessen. En utvärdering av alla fakta visar att begreppet globalisering är missvisande. Det döljer systemets väsen och krisen för systemet. Vi lever inte i globaliseringens tidsålder, utan i imperialismens tidsålder. Arbetarklassen och arbetstagarna i allmänhet förkastar denna reaktionära process och den så kallade globaliseringens inriktning och kämpar för radikala förändringar och välstånd på gräsrotsnivå.
– Fru talman! Betänkandet har utarbetats vid en tidpunkt då invånarna i EU:s medlemsstater blir alltmer bekymrade över de processer som orsakas av eller tillskrivs globaliseringen. Att allmänheten ofta uppfattar de utmaningar som står i samband med Europeiska unionens utveckling som en globaliseringprocess är mycket oroande och ännu ett tungt vägande skäl att formulera lämplig politik i syfte att ge globaliseringsprocessen en social dimension.
Såsom med rätta betonas i betänkandet medför globaliseringsprocessen även betydande fördelar, men samtidigt kan globaliseringens positiva följder, som objektivt sett är väsentliga runtom i världen, inte uppnås om de sociala aspekterna inte uppmärksammas i god tid. Globaliseringsprocessens resultat kommer att bero på deltagarnas förmåga att anpassa sig under snabbt föränderliga omständigheter, och genomförandet av Lissabonstrategin bör därför stödjas, vilket betonas på flera ställen i betänkandet, så att Europeiska unionen kan dra största möjliga fördel av globaliseringsprocessen och få allmänheten att godta processen i medlemsstaterna.
Jag anser dock att betänkandet här avviker från den rådande verkligheten i Europeiska unionen. De ändlösa debatterna om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken visar att Europeiska unionen för närvarande bara kan enas om en budgetstruktur som tillgodoser 1800-talets behov. Vi bevittnar här i Europaparlamentet striderna om tjänstedirektivet. Vi vet hur viktigt direktivet är för Europeiska unionens Lissabonstrategi. Det är en av strategins hörnstenar. Därför anser jag att det faktiskt är här, beroende på vår beredvillighet, som de största globaliseringshoten ligger gömda, eftersom folkopinionen i ett ökande antal EU-medlemsstater inte är redo för konkurrensens utmaningar ens inom själva Europeiska unionen.
– Fru talman! Globaliseringen är oåterkallelig. Lyckligtvis innebär den dock även en stor möjlighet för människor från alla kontinenter, länder och regioner. Det räcker med att se på den snabbväxande kinesiska ekonomin för att inse detta.
På samma sätt som socialismen behövdes för att tygla 1800-talets kapitalism, behöver dock globaliseringen av i dag en social dimension, utan vilken den inte kommer att bli något annat än ett försummat tillfälle för mänskligheten.
I en tid när EU måste agera samfällt för en globalisering med ett mänskligt ansikte, står det smärtsamt klart att det i EU självt saknas integration, en gemensam utrikespolitik, en stark budget och ett tjänstedirektiv som skulle kunna hjälpa upp ekonomierna i de nya medlemsstaterna. Arbetstagare, till skillnad från kapital, har inte fri rörlighet inom EU, och den gemensamma jordbrukspolitiken är orättvis.
Föredraganden bör därför berömmas och erkännas desto mer, eftersom han tillfälligt har översett med den orättvisa indelningen i gamla och nya medlemsstater för att i stället förespråka en rättvis fördelning av varor i global skala. Den europeiska sociala modellen enligt Lissabonstrategin bör bli vårt visitkort och vår ledande exportprodukt.
Ansamlingen av varor har nu nått sådana nivåer att den viktigaste uppgift som världen står inför är beslutet att fördela dessa varor rättvist och samtidigt se till att alla kan ha ett värdigt liv och arbete. Utflyttningen av mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter måste följa i hälarna på utflyttningen av kapital. Vi bör inrätta institutioner som stöder WTO:s arbete och som verkar för att ge globaliseringen en social dimension, såsom det råd för mänsklig utveckling som nämns i betänkandet.
– Fru talman! Först vill jag tacka min kollega Brejc för arbetet med detta betänkande och för hans strävan efter att koncentrera det på de verkligt viktiga frågorna. Jag måste dock säga att det blir svårt att stödja betänkandet såsom det utformats efter utskottets behandling om det inte blir förändringar i det. I betänkandets nuvarande form står det att globaliseringen leder till klyftor och obalanser mellan länder och inom samhällen. Detta är inte sant! Om det är som globaliseringen har gett, är det välfärd och välstånd åt de fattiga delarna i världen. Vi ser idag hur fattigdomen har bekämpats i stora delar av Asien. Vi ser hur människor i Taiwan, Kina, Indien och alltfler länder sakta får en gradvis ökande värdighet och ökat välstånd. Globaliseringen har bidragit till att bryta en fattigdom som under århundraden har präglat stora delar av världen. I dessa delar ser vi idag växande rikedom och växande välfärd samt växande respekt för den enskilda människan. Det som är viktigt att säga är att det i själva verket är tvärtom, det är nämligen i de delar av världen dit globaliseringen inte har nått som vi har stagnation och fattigdom, t.ex. i de delar av Afrika och Asien där man inte tillämpar fri och öppen handel och där människor är utestängda från globaliseringen.
Fru talman, det är bristen på globalisering och på delaktighet i den globala ekonomin som skapar fattiga människor, fattiga levnadsförhållanden och ovärdiga arbetsmiljöer. Det är också lätt att se, för var finner vi de sämsta arbetsmiljöerna och de sämsta sociala villkoren? Det är inte i de länder som utvecklas utan i de länder som tillhör den förlorade världen, länder som är utestängda från den globala ekonomin.
Det kan också vara värt att ställa frågan om vi skulle ha det bättre om den fattiga världen inte utvecklades. Skulle vi ha det bättre om den kinesiska eller den indiska ekonomin inte hade utvecklats? Svaret på den frågan är självfallet nej av flera olika skäl, dels för att det är bra att dessa länder får en växande välfärd, dels för att detta är våra växande marknader. Europa är en kontinent som i allra högsta grad lever på globaliseringen. Vår välfärd, vårt välstånd och våra höga löner bygger på att vi har företag som kan agera och växa över hela världen med kvalificerad produktion och kvalificerade tjänster.
Om vi försöker utestänga globaliseringen, drabbas . Om vi försöker påtvinga andra länder våra regler, drabbas . Det är den fria handeln som historiskt sett och idag skapar växande välfärd och respekt för människor. Det måste vi ta fasta på i vår politik.
– Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka vår ledamotskollega, Mihael Brejc, för hans betänkande. Det kommer lägligt, bara ett par veckor före WTO:s ministermöte i Hongkong.
Den form av globalisering som vi känner i dag har alltid framställts som en positiv företeelse som skapar rikedom. Den har förvisso sina vinnare, men – för att citera Frankrikes före detta premiärminister – globaliseringen är en ny penning- och maktaristokrati, som i dag samlar vinster och leder till att ett flertal förlorare hamnar utanför. Vi konstaterar inte bara ökade orättvisor i förbindelserna mellan nord och syd, utan upptäcker även att dessa orättvisor i dag återspeglas i förbindelserna mellan syd och syd och i själva hjärtat av ett västerländskt samhälle där skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste har blivit dramatiskt mer uttalade under de senaste åren.
Strävan efter social globalisering får till följd att sociala rättigheter äventyras och att skandalösa arbetsmetoder och farliga obalanser skapas. Denna nya situation gör att vi inte längre kan betrakta världen lika objektivt. Vi måste uppmärksamma att denna process av liberal, sluten och ohämmad globalisering angår medborgarna i våra länder.
Men vem kan klandra dem om de är rädda om sina arbeten, sin framtid, sin demokrati och miljön på den planet som de lever på? Ingen. För vad har vi gjort för att svara på denna berättigade ängslan? Om jag skulle ta det färskaste exemplet, det med FN:s senaste toppmöte i New York, så var resultaten en besvikelse. Det gäller både de konkreta åtaganden som gjordes gentemot de fattigaste länderna och reformen av de internationella institutionerna. EU måste uppträda konsekvent och trovärdigt. Att göra det på multilateral nivå är exemplariskt uppförande. Vi måste därför prioritera att införliva stränga sociala normer och miljönormer i handelsreglerna och att kontrollera att dessa normer upprätthålls i de bilaterala avtal som vi undertecknar.
EU måste även uppträda som ett exempel internt. För att göra det måste EU förbättra sin modell, införa ett system med social harmonisering uppåt, sätta stopp för nedmonteringen av de offentliga tjänsterna och förkasta ”marknads-EU”. EU erbjuder ett tillfälle och ett hopp, och måste spela huvudrollen i en annan form av globalisering.
– Fru talman, herr kommissionsledamot! Samtidigt som jag instämmer i många av de åsikter som vår slovenske ledamot Mihael Brejc uttrycker i betänkandet håller jag inte med honom om allt.
Ni säger att Lissabonmålen, genom att sammanföra de sociala inslagen, kommer att göra det möjligt för oss att möta globaliseringens utmaning. Det kommer de inte alls att göra! Det är 2005, och halva tiden har gått. Vi har gjort en halvtidsöversyn och kritiskt konstaterat att dessa metoder inte kommer att fungera för sig själva. Globaliseringen har i hög grad hjälpt till att skapa rikedom, men – och jag säger detta till Gunnar Hökmark – den har också bidragit till ökad fattigdom, mer utslagning och större social splittring, vilket verkligen inte är detsamma som jämlikhet och rättvisa för alla.
För det andra bör vi ha mer att säga om toppmötet i Göteborg, för det var där den ekonomiska, sociala och ekologiska triaden – till vilken jag skulle vilja se konsumentskyddet tilläggas – ristades i sten, och den är i själva verket det viktigaste av allt. Handeln måste per definition vara fri. Men enbart avregleringar kommer inte att föra oss framåt, för det behövs miljönormer, arbetsnormer och sociala normer, och bara om vi tar med och godtar dessa har vi en verklig chans att göra handeln rättvis över hela i världen. Detta är fjärran från ert synsätt, och Hongkong-mötet kommer därför tyvärr att bli en upprepning av vad vi har sett tidigare. Om vi blir fixerade vid handeln och inte tar hänsyn till de andra sociala inslagen kommer vi ingenstans.
Jag anser att vi skulle ha en chans om vi såg till att de globala normer som redan finns följdes och begränsade Europeiska unionens import till de varor som tillverkades i enlighet med dem. Det skulle hjälpa oss att vända utvecklingen.
– Fru talman! Vi lever i en global omgivning och vi griper oss an många av våra politiska problem i en multilateral ram. Därför är detta uppenbarligen den struktur som vi bör använda när vi tar itu med globala problem som fattigdom.
Jag välkomnar – liksom de flesta – det senaste initiativet från G8-gruppen att fortsätta att genomföra processen med skuldavskrivning för tredje världen. Detta är bara rätt och riktigt eftersom skuldavskrivningar för närvarande lamslår många länder i tredje världen. Med programmet för kraftigt skuldtyngda fattiga länder uppnåddes en hygglig framgång när det gällde att ta itu med skuldavskrivningen för de 42 fattigaste länderna i världen, men detta var bara en första insats från industriländerna för att angripa problemet med skuldavskrivning i sig. Europeiska unionen är den största givaren av utvecklingsbistånd i världen och måste därför fortsätta att visa verklig ledarförmåga när det gäller att ta itu med humanitära och utvecklingsbiståndsrelaterade problem i världen.
Jag anser också att Världshandelsorganisationen är den bästa strukturen för att öppna för konkurrens inom industriella tjänster och handelssektorer. Det ligger i allas vårt intresse att en multilateral ram inrättas för att reglera handelsförbindelserna mellan de 150 olika medlemmarna i WTO vid denna tidpunkt.
Det står därför klart att svåra beslut måste fattas om det ska bli möjligt att nå ett avtal i tid för ministermötet i Hongkong nästa månad. Jag vill inte se en upprepning av WTO-rundan i Cancún, som blev ett förlorat tillfälle och som faktiskt vred tillbaka utvecklingen med minst två år i detta avseende.
– Fru talman! Globaliseringen är en obestridlig verklighet och en pågående process.
Jag gratulerar kommissionen till att den har bidragit till inrättandet av och till arbetet i den kommitté som utarbetade rapporten från Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension och till att den har uttryckt avsikten att på ett effektivt sätt bidra till övervakningen av dess arbete.
I kommissionens meddelande om Världskommissionens rapport behandlas en lång rad frågor som rör Europeiska unionens interna och externa politik, när unionen verkar på global nivå.
Föredraganden från utskottet för sysselsättning och sociala frågor, Mihael Brejc, förtjänar beröm. Han har kommenterat meddelandet och utarbetat ett grundläggande betänkande i form av en lång lista av önskningar och råd i syfte att belysa det grundläggande målet för de två tidigare texterna. Målet är naturligtvis en mer rättvis fördelning av globaliseringens fördelar mellan världens folk och bättre prognoser av de kostnader som ofta är förenade med plötsliga globala förändringar. Denna utförliga önskelista, i både meddelandet och Världskommissionens rapport, måste medlemsstaterna ta hänsyn till dagligen, i både det lagstiftande och det verkställande arbetet.
Med rätta betonas att utbildning på alla nivåer i utvecklingsländerna är ett grundläggande instrument för att skapa goda arbetstillfällen som ger människor ett bättre liv i deras hemländer. För förutom fattigdom, barnarbete och överarbetande kvinnor är en annan fråga den oro som uttrycks över kompetensflykten från utvecklingsländerna, särskilt inom vårdyrkena.
Låt oss, som företrädare för EU-institutionerna, hjälpa till att skapa de instrument som ska utöva tillsyn över den globala ekonomins multilaterala system och verka för enhetlighet och konsekvens i den globala ekonomiska, sociala och miljörelaterade politiken. Vi ser här även positivt på sociala organisationers globala insatser för att främja god social styrning och, vad som är viktigare, i samband med OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som kommissionen stöder.
Det globala rummet har ett välbekant namn på grekiska, nämligen ”ikoumeni”, ett ord från vilket ordet ”ekologi” – läran om miljön – härrör på flera språk. Ordets ursprungliga grundbetydelse – den befolkade världen – påminner oss dock om vår skyldighet att koppla ihop globaliseringen med respekt för den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och om behovet av att göra de grundläggande arbetsnormerna obligatoriska. Vi i Europeiska unionen har fem år på oss att förverkliga Lissabonstrategin, att göra Europa till nummer ett i kunskapsekonomin, samtidigt som vi måste respektera miljön och främja en ny social modell som vi kan lägga fram på global nivå.
– Fru talman! Människor inom affärsvärlden brukar tala om en ”win-win”-situation, det vill säga en situation som alla inblandade vinner på. För miljontals människor i Europa och världen är dock inte globaliseringen en sådan situation. Vissa tjänar på den, medan andra drabbas av de negativa konsekvenserna – det är med andra ord en ”win-lose”-situation. Även om en del kritiker kanske ifrågasätter detta anser jag att vi måste försöka att göra globaliseringen till en ”win-win”-situation.
Mihael Brejcs betänkande innehåller många intressanta förslag för att uppnå detta. Jag stöder hans begäran om att använda EU-medel för att minska globaliseringens negativa konsekvenser. Innebörden av detta måste vara tydlig. Vi kan inte flytta omkring medel i onödan och inte heller till varje pris hålla sådana industrier vid liv som ändå är dömda att misslyckas. I stället borde vi frigöra medel så att människor som förlorar sina arbeten på grund av globaliseringen kan hitta arbete inom en annan sektor.
Medlen bör alltså användas för att skapa nya möjligheter i stället för att förlänga lidandet inom konkursmässiga sektorer. Så länge detta är syftet är jag nöjd med kommissionens förslag om att inrätta en globaliseringsfond. Detta innebär inte nödvändigtvis nya medel. Vi kan se över hur befintliga medel skulle kunna omfördelas för att globaliseringsfonden ska kunna bli av. Något måste uppenbarligen göras. Om vi inte hjälper de människor som förlorar sina arbeten på grund av globaliseringen, kommer de att hamna i en ”lose-lose”-situation.
Jag tackar Mihael Brejc för detta betänkande, som jag tror kommer att inspirera oss att agera. Vi måste gå från ord till handling.
– Fru talman! Globaliseringen är här för att stanna och den är här för att ge fördelar. Det är lagstiftarnas uppgift att inte motsätta sig globaliseringen, utan att se till att dess fördelar blir så långtgående och djupgående som möjligt. I detta avseende bör vi erkänna och välkomna kommissionens aktiva roll för att stödja FN:s beslut.
Jag delar Jan Kułakowskis beklagande att rådets ordförandeskap uppenbarligen inte anser att dagens debatt är tillräckligt viktig för att kräva en ministers närvaro. Den sociala dimensionen av globaliseringen är mycket viktig eftersom globalisering medför förändring, och all förändring är en utmaning. Vår roll är helt klart att hjälpa vårt samhälle att rusta sig och anpassa sig för att möta utmaningen med mycket större styrka. Som Brian Crowley så elegant sa här i kväll, det handlar helt och hållet om människor.
Denna fråga togs upp på ett lyhört och förnuftigt sätt i det ursprungliga Brejc-betänkandet. Men tyvärr, och så som så ofta är fallet i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, innehåller det nu ändringsförslag som är mindre lyhörda och säkerligen mindre förnuftiga. Därför måste vi be parlamentet att i morgon rösta för att komma närmare det ursprungliga betänkandet och stryka de flesta av dessa ändringsförslag, utom mitt eget naturligtvis!
Vi kan inte stödja det plötsliga förslaget att göra CSR – företagens sociala ansvar – obligatoriskt. Vi kan inte stödja krav på att export av EU:s sociala modell ska vara ett villkor för att öppna världshandeln. Vi kan inte stödja krav på att öka EU:s budget. PPE-DE-gruppen har därför lagt fram ett antal förändringsförslag för att stryka dessa och andra virriga budskap.
Jag hoppas verkligen att kammaren kommer att stödja dessa omarbetningar. Om den inte gör det kommer Förenade kungarikets konservativa delegation att instämma med Gunnar Hökmark, liksom med många andra kolleger, och motvilligt rösta för att förkasta detta betänkande i sin nuvarande form. Vi vill komma tillbaka till ett betänkande om den sociala dimensionen, inte bara den socialdemokratiska dimensionen.
– Jag beklagar, men min kollega kommer att få höra mer om den socialdemokratiska dimensionen, eftersom vi vill lyfta fram människorna. På Malta går mina arbetarkamrater just nu igenom katastrofala förändringar. Varje dag drabbas de av arbetsbrist, och nu fick vi plötsligt veta att en fabrik med åttahundrafemtio anställda som tillverkar jeans kommer att flytta sin produktion utanför EU. I ett så litet land som vårt innebär det plötsligt att 0,5 procent av vår arbetsstyrka i ett enda slag förlorar sina arbeten på samma dag. För ungefär två år sedan kunde dessa människor läsa i broschyrer att om vi gick med i EU skulle vi, om allt gick enligt planerna, lösa alla problemen med globaliseringsutmaningen. Människor blev lovade vad de kallade en ny vår. Vi var kanske inte så populära eftersom vi sa sanningen, att vi skulle bli tvungna att arbeta varje dag för att behålla vår konkurrenskraft. Men nu när vi är med i EU måste vi se till att prioritera människor framför vinst, personer framför direktiv. Somliga skulle säga att det inte är möjligt på grund av reglerna. I så fall, herr kommissionsledamot, måste vi ändra reglerna.
. – Mina damer och herrar! Debatten har tydligt visat hur komplicerad och mångfacetterad globaliseringsfrågan är, och hur svårt det är att finna enkla lösningar på problemet. Jag anser att debatten också tydligt har bekräftat något som vi alla faktiskt misstänkte, nämligen att globaliseringen har varit på gång under relativt lång tid, eller med andra ord minst 300–400 år. Det står också klart att processen kommer att fortsätta med hög hastighet, och att en sammankopplad värld vars invånare har nära kontakt med varandra har blivit en del av våra liv. Därför finns ett stort behov av att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte och en social dimension.
Man kan inte heller komma ifrån att det är omöjligt att finna en enkel lösning eller ett enda initiativ som kan komma tillrätta med hela problemet. Jag anser ändå att det är oerhört viktigt att EU har beslutat att fokusera på globaliseringens sociala dimension och att främja den genom nära samarbete med FN och framför allt med Internationella arbetsorganisationen. Genom denna strategi kan vi nå resultat, och jag anser att detta absolut är rätt väg att gå, även om resultaten i vissa fall inte når ända fram. Jag lyssnade till debatten med stort intresse och det ska också bli mycket intressant att följa utvecklingen kring det betänkande som har lagts fram och innebörden av de ändringsförslag som kommer att antas.
– Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Globaliseringen – det växande nätverket av relationer och ökat ömsesidigt beroende bland människor i den moderna världen – för människor världen över allt närmare varandra genom den snabba utvecklingen av teknik, transport, telekommunikation och datavetenskap. Somliga säger att världen krymper och snart kommer att bestå av ett enda samhälle, medan andra anser att det vore närmare sanningen att säga att en mycket liten del av den sociala eliten i världen kommer allt närmare varandra, medan majoriteten i allt större utsträckning förnekas möjligheter. Man kan diskutera huruvida det vi ser är globalisering eller en växande klyfta mellan rikare och fattigare delar av samhället på global nivå.
Globaliseringen kan användas både på ett bra och ett dåligt sätt.
En noggrann analys av ekonomiska processer visar dock att det är de fattigaste människorna i världen som utestängs från globaliseringsprocessen, medan länder som deltar i den internationella arbetsfördelningen har fått en ökad nationalinkomst. Med tanke på att två av världens mest folkrika länder, Kina och Indien, tillhör de sistnämnda har globaliseringen i själva verket bidragit till att ge majoriteten av världens fattiga en högre levnadsstandard.
Allt tyder på att isolering från globalisering medför större risker när det gäller fattigdom än om ett land deltar i globaliseringen.
Globaliseringen måste gynna alla och därför krävs starka internationella institutioner för att säkerställa en hållbar utveckling.
Det vi i Europa och resten av världen måste göra är att definiera tydliga roller kopplade till tydliga tidsgränser.
EU:s externa och interna politik, den sociala modellen och utvecklingen på internationell nivå skulle också kunna utgöra ett exempel för andra delar av världen på etisk globalisering med positiv inverkan.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (O-0083/2005 – B6-0333/2005) till kommissionen från Giles Chichester och Etelka Barsi-Pataky för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om den digitala övergången.
. – Herr talman! Europaparlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi har mycket noggrant följt processen med att gå över från marksända analoga sändningar till digitala sändningar inom EU. Frekvensspektrumet är en mycket viktig tillgång och måste användas på ett effektivt sätt. EU får inte hamna på efterkälken när det gäller detta. Det innebär att om vi vill uppnå Lissabonmålen och vill vara delaktiga i innovationen även på detta område får vi inte sacka efter med övergången.
Vi stöder därför kommissionens förslag om att senast 2012 släcka det analoga nätet i hela EU. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att till fullo stödja denna tidsram, men också sträva efter att göra den period då det digitala och analoga nätet sänder parallellt så kort som möjlig.
Den digitala övergången kommer att lyckas om den sker på ett samordnat sätt. Därför föreslår vi att kommissionen inrättar en europeisk digital arbetsgrupp – kanske inom ramen för befintlig struktur – som ska se till att övergången sker på ett så samordnat sätt som möjligt. Vi föreslår att arbetsgruppen ska ha till uppgift att övervaka processen i medlemsstaterna och samordna deras målsättningar och lagstiftning. Den bör initiera diskussioner och erfarenhetsutbyte mellan medlemsstater och marknadsaktörer. Parlamentet anser att den digitala övergången medför klara fördelar om det ytterligare frekvensspektrum som har frigjorts på grund av förändrad teknik fördelas på ett flexibelt sätt och på EU-nivå.
Vi måste i god tid ta upp frågan om hur tilldelningen av frekvensspektrum kan genomföras på bästa sätt. Här syftar jag också på de möjligheter som skapas för nya Europatäckande tjänster, som inom transportsektorn för att bara nämna ett av många exempel. Den tidigare nämnda arbetsgruppen skulle utgöra en lämplig ram för detta.
För att säkerställa att övergången får det resultat som vi önskar kan man inte nog betona behovet av teknisk neutralitet och interoperabilitet, som är en av grundpelarna för innovationen inom EU på detta område. Vi uppmanar också medlemsstaterna att se till att övergången och spektrumtilldelningen sker på ett opartiskt, öppet, proportionerligt och icke-diskriminerande sätt.
Parlamentet anser att övergången kommer att lyckas om EU-medborgarna får tillgång till den mest avancerade tekniken för att ta emot digitala sändningar, som systemet Multimedia Home Platform eller ett öppet programgränssnitt (EPI). Det kommer att hindra uppkomsten av vertikala flaskhalsar. För att säkerställa att alla EU-medborgare får tillgång till denna teknik kan det bli nödvändigt att subventionera dem på nationell nivå, i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Vi måste förhindra att en digital klyfta uppstår mellan olika delar av EU och i stället se till att det motsatta blir fallet.
Vi uppmanar kommissionen att offentliggöra och presentera modeller för bästa praxis när det gäller de finansiella aspekterna. Övergången kommer inte bara att ge ekonomisk avkastning, utan också bättre och mer sofistikerade tjänster för EU-medborgarna, om vi klarar av de sociala och kulturella utmaningarna. Public service-plattformar skulle exempelvis kunna bana vägen för den digitala övergången.
Vi föreslår att den gemensamma ståndpunkt som vi måste enas om vid den regionala radiokommunikationskonferensen 2006 (RRC06) bör innefatta ett villkor som gör övergångsperioden för tredjeländer så kort som möjligt. Parlamentet är övertygat om att man vid rådets möte i december kommer att beakta parlamentets åsikter när man beslutar om det arbete som ligger framför oss.
. – Mina damer och herrar! Kommissionen har tagit som sin uppgift att skynda på övergången till digitala sändningar inom EU, och att organisera denna process så att det inte blir någon snedvridning av konkurrensen. Målet är att släcka de analoga signalerna senast i början av 2012 och att säkerställa att det spektrum som frigörs i och med nedsläckningen används på ett sådant sätt att samhället får ut mesta möjliga av det. Kommissionen strävar dessutom efter att se till att samhället kan börja använda detta spektrum för hybrid-TV och telekommunikationstjänster, eller för tjänster som inte är kopplade till radio- eller TV-sändningar.
Övergången till digitala sändningar går allt snabbare inom EU. Spanien ändrade nyligen slutdatumet för att släcka det analoga marksända nätet med två år, från 2012 till 2010, medan Tyskland har ändrat det med tre år, från 2010 till 2007. Tio medlemsstater har beslutat om nedsläckning 2010 eller tidigare, och ytterligare tio har beslutat sig för 2012. Fem medlemsstater, och dessutom Bulgarien och Rumänien, har ännu inte beslutat om något slutdatum, och Polen, Irland och Bulgarien har nu meddelat att de kanske inte kan släcka det analoga nätet till 2012. Utifrån denna information tror kommissionen att övergången inom hela EU kommer att vara på god väg i början av 2010, och att en överväldigande majoritet av medlemsstaterna kommer att ha släckt det analoga marksända nätet senast 2012.
När det gäller skyddet mot störningar från analoga system som sänder utanför EU stöder kommissionen förslaget om en internationell överenskommelse om att upphäva det rättsliga skyddet för användning av det analoga sändningsspektrumet efter 2015. Genom en sådan omedelbar åtgärd uppmanar vi länder som inte är med i EU att antingen släcka sina analoga system eller att åtminstone återuppta förhandlingarna med angränsande EU-medlemsstater för att minimera störningarna för de digitala systemen.
Det internationella samfundets framtida planeringsstrategi bör säkerställa att både nya sändningstjänster och tjänster som inte utgör radio- och TV-verksamhet kan använda samma band. Kommissionen har ända från början eftersträvat maximal teknisk flexibilitet och beaktande av möjligheten att göra spektrumtilldelningen tillgänglig på Europatäckande basis för framtida innovativa tjänster.
EU ger sitt fulla stöd till forskning och utveckling inom ramen för programmet om informationssamhällets teknik (IST), som stöder forskning om nya stödtekniker för att underlätta införandet av konvergenstjänster. Ett exempel på en nyligen införd tjänst är att gemenskapen har gett sitt stöd till ett antal forsknings- och utvecklingsprojekt om interaktiv television, som har använts för att ge de italienska medborgarna tillgång till informationstjänster inom e-service, e-demokrati och e-förvaltning. Utvecklingen av digitalradio har dessutom blivit verklighet tack vare ett konsortium som har bildats med stöd av ett EU-forskningsprogram. Digitala radiosignaler kan nu sändas på alla analoga spektrumband, och flera digitalstationer kan sända med hi-fi-kvalitet i samma spektrum som tidigare användes för en analog station.
Låt mig kort ta upp förslaget till resolution. Kommissionen välkomnar att parlamentet ger sitt stöd till en snabbare övergång och målet att de analoga sändningarna i samtliga medlemsstater ska vara släckta i början av 2012, i enlighet med kommissionens förslag. Eftersom ni antar denna resolution i dag kan jag inte ännu svara direkt på alla de frågor som tas upp i detalj i denna omfattande text. Kommissionen kommer noggrant att överväga resolutionens tillämpningsområde när det gäller strategiutvecklingen för nya och innovativa tjänster inom de spektrumband som ursprungligen användes för analoga tjänster. De flesta av dessa mycket innovativa tjänster är ännu på forsknings- och utvecklingsstadiet, och får därför stöd genom kommissionens forskningsprogram. På lång sikt kommer det att finnas ett stort behov av att utvärdera dessa tjänsters tekniska och kommersiella bärkraft.
Kommissionens arbete kommer främst att handla om frågor som rör spektrumet. Dessa frågor kommer också att diskuteras ingående med medlemsstaterna som en del i det pågående arbetet inom kommunikationsutskottet, dess undergrupper för radio- och TV-sändningar, radiospektrumkommittén (RSC) och gruppen för radiospektrumpolitik (RSPG). Problem som gäller vertikal integration och betydande inflytande på marknaden behandlas inom den rättsliga ramen. Den institutionella marknaden för överföring av radio- och TV-signaler har omvandlats till en lista över viktiga marknader och lämpliga rättsliga åtgärder vidtas för att bemöta problemen med betydande inflytande på marknaden.
Kommissionen arbetar just nu på ett meddelande om interoperabiliteten när det gäller interaktiv television, som den planerar att anta i slutet av året. Inom ramen för dess beslut om statliga subventioner utfärdar också kommissionen riktlinjer för vissa delar av stödet till övergången till digitala sändningar. I EU-lagstiftningen görs tydlig skillnad mellan regleringen av elektroniska överföringar och regleringen av dess innehåll. Parlamentet anser att denna tydliga skillnad bör bevaras och kommissionen anser att detta förhållningssätt är till mycket stor hjälp.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig på den korta stund jag har till mitt förfogande uppmärksamma er på två aspekter av denna digitala övergång. Den första är de öppna standarderna, som Etelka Barsi-Pataky förstås redan har tagit upp. Jag vill påminna kommissionsledamoten om att kommissionen i mars beslutade att de nationella regeringarna ska bekosta exempelvis pilotprojekt, men också inköp av digitalboxar till enskilda konsumenter. Jag undrar om ni inte borde vara mer specifik när det gäller detta och informera om att sådant ekonomiskt stöd, eller subvention, endast gäller för digitalboxar med så kallad öppen standard, i huvudsak för att undvika två saker.
Målsättningen måste vara att inte ålägga konsumenterna stora utgifter två gånger och även att undvika att den ena eller andra industripartnern avsiktligt skapar flaskhalsar. En sak är nämligen säker, herr kommissionsledamot, och det är att detta nya sätt att se på TV digitalt kommer att bli dyrare för konsumenterna. Därför är det mycket viktigt att vi enas om ett baspaket med kanaler som alla har tillgång till, både nu och i framtiden. Jag utgår från att ni delar vår uppfattning att leverantörerna i framtiden måste erbjuda sina kunder de baskanaler som finns på de nationella stationerna. Det som kallas för sändningsplikt får inte hindra den digitala övergången. Den utgör i våra ögon tvärtom en garanti för maximal utdelning.
Mitt andra inlägg gäller pluralism och mångfald. Som ni nämnde för en stund sedan är det risk att övergången till den digitala tekniken leder till att de nya marknaderna kontrolleras av dominerande aktörer. I det förslag till resolution som har antagits av utskottet för industrifrågor, forskning och energi ber vi er därför uttryckligen att se till att den nya digitala marknaden inte kontrolleras uteslutande av något multinationellt företag. Texten lyder som följer: ”Huvuddelen, eller en rimlig andel, av de nya sändningsmöjligheterna och sändningsföretagen skall inte kontrolleras uteslutande och med avgörande inflytande av multinationella medieföretag.” Detta borde vara en huvudfråga för kommissionen under hela övergångsprocessen.
Jag behöver inte hänvisa till direktivet om television utan gränser, eftersom vi kommer att diskutera detta antingen i slutet av året eller i början på nästa. Även på detta område är det viktigt att se till att de nationella marknaderna inte hamnar i händerna på en dominerande aktör i oproportionerlig, och därmed skadlig, utsträckning. I den debatten, kommissionsledamot Špidla, måste kommissionen ta ställning för konsumenterna. Jag hoppas verkligen att ni inte alltför lättvindigt tar till argumentet om subsidiaritet för att undkomma ert ansvar, för jag anser att det argumentet är fullkomligt irrelevant.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min grupp stöder detta initiativförslag och även frågan till kommissionen, som vi har fått ett tydligt svar på, och jag hoppas att denna gemensamma strategi gör det möjligt för oss att komma vidare.
Jag har varit ledamot i denna kammare under ganska lång tid och jag minns att många försök har gjorts när det gäller denna fråga. Jag minns också de problem som Ivo Belet nyss tog upp. Teknisk neutralitet är ett mycket viktigt begrepp när det gäller konkurrensen. Vi hade den här typen av problem för flera år sedan, när vi blev medvetna om och tog upp att frekvensinterferenser med analoga sändningar till viss del skulle kunna hindra utvecklingen. Min uppfattning är att vi måste se till att så inte blir fallet.
Både jag och min grupp anser dock att det är mycket viktigt att återigen betona att vi måste informera konsumenterna, EU:s medborgare, på ett öppet, ärligt och rättvist sätt. Vi måste göra det i god tid, för det är de som i sinom tid ska köpa och använda denna teknik, och det är deras oro som vi måste stilla och deras motstånd som vi måste övervinna.
Besöker man en radio- och TV-handlare, vilket jag gör då och då, kan man se vad tillverkarna har att erbjuda. De digitala TV-apparaterna finns nämligen redan att köpa. Kunderna tar en titt på dem: de ser en digital dvd-film och häpnar över bildkvaliteten, och sedan ser de ett analogt TV-program på samma bildskärm och förvånas över hur stor skillnaden är. Om allmänheten informeras om fördelarna och detaljerna om när övergången ska äga rum, och om branschen satsar på spridning på marknaden genom att ta ut rimliga priser för sina varor, så tror jag att vi till 2010 har hunnit ifatt våra konkurrenter på området i andra delar av världen. Enligt min uppfattning är det dock viktigt att vi inte missar chansen att ta våra medborgare in i den digitala tidsåldern.
För övrigt vill jag uttrycka min tacksamhet för det som alltid hjärtliga, nära och goda samarbetet med Etelka Barsi-Pataky.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Debatten handlar om en offentlig sektor som har direkta kopplingar till Lissabonmålen.
EU måste överbrygga den klyfta som skiljer oss från våra konkurrenter. Kommissionens förslag om ett gemensamt slutdatum har just det syftet. Jag ser ändå följande aspekter eller problem:
Den första aspekten, den gränsöverskridande aspekten, betonades också av kommissionsledamoten. Eftersom den digitala övergången i våra grannländer påverkar den digitala integrationen inom EU i och med problem med frekvenssamordningen, undrar jag: Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta och vilka avtal avser kommissionen att sluta för att bistå grannländer, så att även de kan genomföra den digitala övergången? Kommer, inom ramen för anslutningsförhandlingar med kandidatländerna, även dessa länders avsikt att fortsätta med de nödvändiga åtgärderna, avtalen och åtagandena att undersökas?
Den andra aspekten är den geografiska. Valet av teknik, kostnaden för installation och drift och tidtabellen för genomförandet beror också till stor del på landets geografi. Täckningen i bergiga områden och på öar medför till exempel större svårigheter än täckningen i flacka områden. Anser kommissionen därför att det finns ett behov av att främja åtgärder för digital samordning för att minska den så kallade digitala klyftan?
Min sista fråga är: Kan vi rättfärdiga subventioneringen av särskilda tekniker, som exempelvis digitalboxar, och inte andra tillgängliga tekniker? Strider inte det mot principen om teknisk neutralitet?
– Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi behöver inte tvivla på fördelarna, men vi får inte glömma bort problemen. Jag vill ta upp de många problem som gäller offentliga inrättningar. Vad ska hända på våra skolor och sjukhus? Vad ska hända på ålderdomshemmen? På vissa ställen måste kanske tusentals TV-apparater eller digitalboxar bytas ut. Dessutom räcker resurserna aldrig till inom den sociala sektorn.
År 2007 kommer mitt hemland att ha tagit steget in i den digitala tidsåldern. Detta är en stor fördel. I vissa länder är det svårt för dessa offentliga inrättningar att klara av situationen. Det är otänkbart att de gamla och sjuka ska tvingas avstå från den källa till underhållning som TV-apparaterna ger, trots att de nya digitala tjänsterna kanske inte alltid behövs.
Även skolorna får problem. Om de inte har kommit så långt att de har bredband, via vilket de kan ta emot de digitala tjänsterna, så kommer de att stå inför problem. Vid det laget måste med andra ord alla skolor vara digitaliserade.
Den tekniska utvecklingen brukar ses som en ekonomisk fördel och inte som en social eller kulturell, vilket jag inte håller med om. Vårt samhälle har förändrats. Skolbarn i dag leker på ett helt annat sätt än vad vi någonsin gjorde. Ungdomar är å andra sidan i högsta grad interaktiva, men med världen och inte nödvändigtvis med sina grannar. Vår kunskapsbaserade ekonomi kan därför komma att bli en ekonomi av oförståelse, men på grund av oss, inte på grund av våra barn och ungdomar.
– Herr talman! Här i kammaren har vi mycket att säga om teknikrelaterade frågor, men det som vi talar om just nu är radio- och TV-sändningar. Detta är inte bara teknik, utan har också avgörande betydelse för tre områden i samhället som är viktiga för oss: kulturen, den sociala sammanhållningen och demokratiutvecklingen. Därför räcker det inte att bara tala om teknik.
Teknik är mycket viktigt. Eftersom det är drivkraften för den digitala revolutionen inom radio och TV, är det också drivkraften för skapandet av välbehövliga arbeten med goda framtidsutsikter. Därför är alltså sändningarna både en kulturell och en ekonomisk tillgång. Jag vädjar till kommissionen att snarast ta den kluvenhet och dubbelhet som finns på området på större allvar än vad man har gjort i tidigare dokument och meddelanden. Av den anledningen välkomnar jag resolutionen från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och hoppas verkligen att vi i framtiden kan utveckla ett samarbete mellan detta utskott och utskottet för kultur och utbildning. Resolutionen utgör en mycket bra grund för det, och jag uppmanar kommissionen att ta frågan på allvar om man verkligen vill lyckas med övergången under de kommande åren. Det finns ett brådskande behov av strategiska mål för hur detta ska ske, inte bara när det gäller tekniken utan även det kulturella, sociala och demokratiska samarbetet. Om ni verkligen göra det möjligt för medlemsstaterna att klara övergången måste frågorna om subventioner och EU:s konkurrensbestämmelser lösas så snabbt som möjligt.
Kammaren förstår att vi tar denna resolution på mycket stort allvar, och vi uppmanar kommissionen att för allmänhetens skull göra detsamma.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill i denna debatt betona det som jag anser är viktigt och som ännu inte har sagts: kommissionen måste leda verksamheten inom forskning och utveckling när det gäller de nya innovativa tjänsterna, så att EU kan gå i spetsen för den tekniska utvecklingen i hela Europa. Därför anser jag att det är mycket viktigt att fastställa politiska mål som tydligt definierar garantierna, så att tjänsterna i fråga blir så utbredda som möjligt, men framför allt för medborgarnas, konsumenternas och förstås även för den ekonomiska utvecklingens skull.
Därför är det viktigt att behålla 2012 som slutdatum för övergången från analog till digital sändning, så att inte EU hamnar på efterkälken. Våra konkurrenter har nämligen satt mycket tidigare datum: Förenta staterna 2009, Sydkorea 2010 och Japan 2011. Det kräver att vi samordnar våra ansträngningar så att länderna verkligen engagerar sig. Mitt hemland Spanien har mycket riktigt, i likhet med en del andra, satt ett tidigare datum, men vi måste alla fortsätta att sträva i samma riktning, eftersom ju längre övergångsperioden blir desto större blir skadan för programföretagen, mottagarindustrin, tillverknings- och marknadsföringsindustrin, distributionssektorn och, framför allt, för medborgarna själva.
Jag vill till sist påpeka att om övergången ska lyckas är det mycket viktigt att kommissionen och medlemsstaterna framför allt säkerställer två saker: dels att den stora digitala klyftan i samhället överbryggs, dels att det inte bildas några monopol, eftersom denna övergång då blir omöjlig.
– Herr talman! Mitt hushåll är ett ganska typiskt europeiskt hushåll. Vi har en TV-apparat i vardagsrummet, en i köket, en i vårt sovrum och en för barnbarnen när de kommer på besök. Vi har tecknat oss för Sky Digital via satellit vilket kostar ca 40 pund sterling – 60 EUR – i månaden och vi betalar vår TV-licens för BBC:s public service-kanaler.
Även om det finns hundratals digitala kanaler så kommer vi bara att kunna se på en digital kanal åt gången på alla dessa apparater eftersom vi bara har ett tittarkort. För tillfället kan jag medan min fru tittar på ”Extreme Makeover” och våra barnbarn tittar på den digitala seriekanalen ändå få in nyheterna på en av de fem analoga kanalerna. Efter övergången – som nu kommer om bara två eller tre år i Förenade kungariket – kommer vi att sitta där med bara en kanal åt gången såvida vi inte betalar för extra digitalboxar och kort. För att tillgodose alla intressen i ett typiskt hushåll kan det krävas upp till fyra eller fem kort. Kostnaden kan uppgå till 200 pund sterling – 300 EUR – i månaden; 2 000 pund sterling – 3 000 EUR – om året utöver licensavgiften.
Det är viktigt att kommissionen ser till att leverantörer av digitala tjänster, såsom Sky, tillåter val av multipla kanaler i varje hushåll till en rimlig kostnad och att de inte gör de multipla val som digitaliseringen kan erbjuda så orimligt dyra att de inte tjänar något till. Därför frågar jag kommissionsledamoten: vad kommer ni att göra åt tillgången till och kostnaden för flera digitala kanaler i varje hushåll? Vad kommer ni att göra för att se till att monopolställningar inte oskäligt utnyttjas och vad kommer ni att göra för att minska kostnaden för en omställning av en enda apparat från analog till digital teknik för de mindre välbärgade och de socialt utsatta?
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Digital television medför en rad fördelar för tittarna: bättre bildkvalitet, bättre ljud och bättre bildmottagning genom mobil och portabel utrustning samt interaktiva tjänster.
Samtidigt förbättrar den digitala televisionen tillgången för människor med särskilda behov, till exempel personer med nedsatt hörsel eller syn, genom att erbjuda stödtjänster som bättre textning, syntolkning och teckenspråk.
Därför är det absolut nödvändigt att den digitala övergången genomförs senast 2012, så att vi inte hamnar efter våra främsta konkurrenter Förenta staterna och Japan, som planerar att stoppa de analoga sändningarna 2009 respektive 2011.
För övrigt kommer dock övergången till digital television och det åtföljande upphörandet av analoga sändningar dessutom att leda till att analoga frekvenser frigörs och kan användas för nya, innovativa tjänster. Frigörandet av frekvenser måste följas av strategier som syftar till att öka pluralismen, särskilt den kulturella mångfalden, när det gäller återutsändningar av europeiska och oberoende produktioner. Vi måste sträva efter TV-program som på ett kvalitativt sätt belyser televisionens utbildningsmässiga, kulturella och informativa uppdrag.
– Herr talman! Jag välkomnar varmt detta initiativ från parlamentet och från våra kolleger i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Jag bad om att få göra ett kort uttalande mot slutet eftersom jag förra fredagen blev inbjuden att delta i en konferens som hölls av den brittiska tillsynsmyndigheten Ofcom med stöd av ordförandeskapet. En av de viktigare frågorna på konferensens dagordning var spektrumreglering och hantering, särskilt i samband med den så kallade digitala tilldelningen – med det språkbruk som en del lär ha använt sig av i kväll – som har att göra med frigörandet av högkvalitativt radiofrekvensspektrum som ett resultat av övergången till digital television.
Parlamentet måste ägna mycket mer uppmärksamhet åt frågan om hur radiospektrum ska fördelas och hanteras i Europeiska unionen eftersom det uppenbarligen är viktigt att vi har någon sorts samordning av målen här. Medlemsstaterna håller redan på att fatta beslut om hur den digitala tilldelningen bör användas.
En del personer, bland dem den senaste talaren, har talat om att vi kommer att få en unik kombination av omständigheter i och med att samma sorters spektrum kommer att bli tillgängliga i varje europeiskt land. För att gynna skapandet av en aktivare marknad för digitalt innehåll och för att vi ska kunna frigöra oss från en del av de konstlade begränsningar som vi för närvarande har med avseende på nationella gränser för digitalt innehåll, finns det säkerligen möjligheter som vi måste utnyttja, men för att göra detta måste vi utveckla idéer som uppmuntrar medlemsstaterna att dra fördel av dem.
Hittills har vi inte sett så många sådana idéer. Jag anser att det finns mycket för parlamentet att göra. Jag välkomnar därför Etelka Barsi-Patakys initiativ i utskottet för industrifrågor, men jag hoppas att ni håller med om att detta bara är en början. Först och främst måste vi sprida betydelsen av den digitala övergången, för det andra måste vi göra våra kolleger uppmärksamma på dess grundläggande ekonomiska betydelse och för det tredje måste vi politiskt börja ta itu med frågan hur vi ska hantera fördelningen av spektrum och den digitala tilldelningen.
. – Mina damer och herrar! Jag vill tacka er för denna debatt. Ordet ”revolution” dök upp och det tycker jag är helt rätt eftersom övergången till digitala sändningar är ett slags revolution och alla större tekniska övergångar i liknande skala får omfattande konsekvenser. Den mänskliga civilisationens utveckling har trots allt varit nära knuten till datorutvecklingen. Traditionella former av information följdes av det skrivna ordet som i sin tur följdes av masspridningen av information. Det senaste stadiet i processen, och där vi för närvarande befinner oss, är den elektroniska informationsspridningen men vi är redan på väg mot nästa steg, varav ett obestridligen är artificiell intelligens. Alla dessa radikala förändringar har haft eller kommer att få en lång rad konsekvenser och ni betraktade denna möjlighet ur väldigt många synvinklar under debatten.
Jag vill lyfta fram två saker. För det första: kommissionens strategi grundar sig på dess befogenheter. Syftet är därför att hitta en teknisk och organisatorisk lösning på föreliggande problem snarare än att ta itu med innehållsfrågan. Det är allmänt erkänt att denna lösning ökar möjligheterna, förbättrar kvaliteten och troligen även minskar kostnaderna. Jag förväntar mig, och tar för givet, att de olika stadierna i denna debatt kommer att fortsätta fram till 2012. Vi värderar denna process mycket eftersom det är omöjligt att utan en verklig demokratisk debatt inta en hållning eller hitta en flexibel lösning när det gäller en så stor förändring. Jag anser att den mening som kommissionen har använt, och som jag använde i mitt inledningstal, för att förklara grundtanken fortsättningsvis också kommer att gälla, nämligen att se till att det spektrum som frigörs när det analoga nätet släcks används på ett sätt som gynnar samhället mest.
– Jag har mottagit ett resolutionsförslag(1), som getts in i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen om detta resolutionsförslag kommer att äga rum på onsdag.
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om ”hemliga fängelser” i Europa.
– Herr talman! Till följd av de anklagelser som rapporterats i vissa inflytelserika dagstidningar om att det finns hemliga fängelser som drivs av CIA i vissa EU-medlemsstater och även i vissa kandidatländer vill kommissionen påpeka att många medlemsstater och kandidatländer har gjort offentliga uttalanden där de kategoriskt förnekat anklagelserna.
Man har ännu inte kunnat bekräfta eller hitta några rättsliga bevis för den typen av anklagelser. En sådan situation – och här måste vi vara ytterst tydliga – skulle, om den visade sig vara sann, innebära ett allvarligt brott mot EU:s principer, för att inte tala om medlemsstaternas lagar, inklusive strafflagstiftningen, som förbjuder den typ av företeelser och situationer som beskrivs.
Kommissionen vill påpeka att, i enlighet med artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen, grundades – och styrs – unionen utifrån demokratiska principer och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, liksom naturligtvis rättsreglerna. Dessa principer är också allmänt gällande i medlemsstaternas nationella lagstiftningar och deras strafflagstiftning förbjuder kränkandet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
Därför är det självklart att medlemsstaterna måste följa dessa principer; men de måste även respektera de internationella rättsliga förpliktelserna, särskilt de som ingår i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt i konventionen till förhindrande av tortyr.
Det är också obestridligt – som vi alla är mycket medvetna om – att när ett kandidatland fullbordar sitt anslutningsförfarande måste landet i fråga ha uppnått en institutionell stabilitet som garanterar fullständig respekt för demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna samt skyddandet av alla grundläggande friheter för att kvalificera för ett EU-medlemskap. Denna princip etablerades av Europeiska rådet i Köpenhamn så tidigt som 1993 och utgör således en av pelarna i de så kallade Köpenhamnskriterierna.
Med beaktande av dessa principer anser vi självklart att det är ytterst viktigt att medlemsstaterna och kandidatländerna undersöker skälen till pressens anklagelser på ett tillbörligt sätt och använder alla tillgängliga rättsliga medel.
Kommissionen välkomnar det beslut som nyligen fattats av utskottet för rättsliga frågor och Europarådets parlamentariska församling att undersöka anklagelsen om att det finns hemliga fängelser i Europa och vi har bett Europarådets parlamentariska församling att hålla oss informerade om utvecklingen i denna oerhört allvarliga och känsliga fråga.
Kommissionens noggranna övervakning av dessa anklagelser kommer att fortsätta. Vi kommer att göra det på medlemsstatsnivå när det gäller iakttagandet av EU-lagstiftning och på internationell nivå med särskild hänsyn till de initiativ som Förenta staternas myndigheter kan besluta sig för att ta i frågan.
Låt mig till sist ge min personliga och kommissionens försäkran om att parlamentet hela tiden kommer att underrättas och engageras i dialogen när det gäller utvecklingen i denna fråga.
. – Mina damer och herrar! Jag uppskattade verkligen ert tal, herr Frattini, och särskilt era bedyranden till kammaren att inget EU-land är inblandat i denna skandal. Ni förstår dock säkerligen att vi inte känner oss säkra innan vi är förvissade om att inget EU-land är inblandat i det vanhedrande beslutet att vara värdland för fängelser där fångarna utsätts för omänsklig grymhet och tortyr.
Låt det inte finnas någon tvekan: vi står alla skuldra vid skuldra med länder som direkt har drabbats av våldsamma terrorhandlingar, såsom Förenta staterna, Spanien, Förenade kungariket eller vilket annat land som helst. Vi är alla fast beslutna att bekämpa internationell terrorism, men varje steg måste tas med respekt för de mänskliga rättigheterna och för rättsstatens företräde.
I motsats till vad vissa kanske tror är detta inte ett tecken på vår svaghet utan snarare på vår beslutsamhet. Det ger ett internationellt berättigande till kampen mot terrorism genom att tydligt ange vad som skiljer oss från terroristerna, nämligen respekt för mänskligt liv och människors grundläggande rättigheter.
Franco Frattini hänvisade till den internationella axeln som alla EU-länder har tagit ställning för. De internationella reglerna i de olika konventionerna är tydliga när det gäller villkoren för internering och skyldigheten att ge fångar en rättvis rättegång i en behörig, opartisk och oberoende domstol. Det är störande att myndigheterna i Förenta staterna nästan fyra år efter att FN för första gången krävde tillträde till Guantanamo-fängelset för att undersöka om de mänskliga rättigheterna respekterades, fortfarande säger nej eller sätter upp oacceptabla villkor, som Donald Rumsfeld återupprepade för några dagar sedan.
Än en gång, som vi såg i fråga om Echelon-betänkandet, beter sig Förenta staternas regering och senaten på olika sätt. Franco Frattini lovordade med rätta rådet och initiativet från utskottet för rättsliga frågor. I detta läge vill jag betona två initiativ från Förenta staternas senat som jag helhjärtat välkomnar. Det första är senator John McCains initiativ som stärker internernas rättigheter och det andra initiativet, som föreslogs av senator John Kerry, gäller att inleda en undersökning av avslöjandena om hemliga fängelser där tortyr uppenbarligen tillåts, något som vi i allra högsta grad fördömer.
. – Herr talman, herr Frattini! Några nationella dagstidningar har faktiskt tagit upp detta problem, och särskilt , som nyligen i sina spalter meddelade att hemliga fängelser som drivs av CIA enligt uppgift fanns på EU:s territorium, närmare bestämt i Östeuropa. Tidningen namngav inte de berörda länderna av säkerhetsskäl men låt oss uppmärksamma att man i en undersökning ledd av organisationen Human Rights Watch pekade på att CIA internerade ett antal ”spökfångar” år 2002.
Låt oss komma ihåg att Förenta staternas kongress har gett ut en rapport som rör tvivelaktiga metoder som används av Förenta staterna när man förflyttar interner till tredjeland i syfte att tillgripa tortyr under förhören. Vi är dessutom ytterst oroade över de senaste anklagelserna som tyder på att Bush-administrationen vill att Förenta staternas kongress ska undanta CIA från förbudet mot all form av misshandel av interner.
Dessa avslöjanden måste verkligen uppmärksammas. Som ni har sagt är det faktiskt inte acceptabelt att ha laglösa områden i Europa och i världen. Följaktligen har vi i denna kammare alltid motsatt oss användandet av ett rättsligt tomrum när det gäller den behandling som fångarna på Guantanamo Bay har utsatts för. Vi kan därför under inga omständigheter tillåta sådana fängelser i Europa. Om anklagelserna kan bevisas måste det som pågår genast stoppas. Om de inte kan bevisas måste bevismaterialet samlas in för att stoppa ryktena.
Vi ber därför kommissionen att undersöka dessa anklagelser, och jag kan tillägga att ni nyligen lovade detta inför pressen, herr Frattini. Dessa undersökningsresultat måste, som jag tror ni håller med om, presenteras för Europaparlamentets ledamöter. Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att se till att Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och särskilt artikel 4, upprätthålls ordentligt i hela EU?
Det bästa sättet att bekämpa fanatikerna och terroristerna är, som vi redan har sagt – och det är inte onödigt att upprepa detta – att sätta upp våra värderingar om frihet och skyddet av de grundläggande rättigheterna mot dem.
. – Herr talman! Som människorättsorganisationen Human Rights Watch påminde om för ett år sedan var försvinnanden ett missbrukat varumärke för latinamerikanska militärdiktaturer i deras smutsiga krig mot påstådd omstörtande verksamhet. Nu har de blivit Förenta staternas taktik i jakten på al-Qaida.
Olaglig internering utan anklagelse eller rättegång i Guantanamo Bay eller Irak är illa nog, men hemlig internering där människor hålls isolerade utan tillgång till advokater och utelämnade till misshandel eller tortyr är det svartaste av svarta hål. Vi ser att Förenta staternas kongress nu försöker förhindra krav på ålägganden om prövning av det berättigade i frihetsberövanden och att president George Bush och hans hantlangare försöker kväva McCain-förslaget som skulle förbjuda omänsklig behandling av Förenta staternas internerade.
Under dessa omständigheter, dvs. om en trovärdig tidning och en trovärdig icke-statlig människorättsorganisation påstår att det i Östeuropa, och särskilt i Polen och Rumänien, finns hemliga fängelser för terrorbekämpning, vad ska vi då göra? Vi håller alla med om att det skulle vara förödande för EU:s rykte och trovärdighet om dessa anklagelser visade sig vara sanna. I artikel 6 och 7 i EU-fördraget fastställs kravet på att respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen.
Kommissionsledamot Franco Frattini säger att det inte finns några bevis, men vad har han gjort för att försöka ta reda på det? När dessa anklagelser blev kända för tio dagar sedan fick vi veta att medlemsstaterna skulle utfrågas informellt, och att tekniska experter från det berörda direktoratet skulle stå i kontakt med sina kolleger i de 25 medlemsstaterna och i de 4 kandidatländerna. Sedan fick vi veta att en sådan granskning inte var liktydig med en utredning.
Jag ifrågasätter inte uppriktigheten hos de polska och rumänska regeringarna, men vi vet att hemliga underrättelsetjänster ibland har sin egen agenda. Jag blir inte kvitt en känsla av obehag och kvardröjande tvivel när respekterade organisationer har kommit med anklagelser, men vi kan ärligt talat inte säga att de har utretts grundligt. De mekanismer vi har i EU för att garantera att de människorättsliga normerna respekteras är uppriktigt sagt otillräckliga: ingen extern expertgranskning, ingen övervakning, inget genomförande. Svagheten hos er kommission, herr Frattini, uppdagades i era yttranden. Tidigare fall är inte uppmuntrande. EU misslyckades med att nå en gemensam ståndpunkt, för att inte tala om gemensamma initiativ, för att få Förenta staterna att frige våra egna medborgare från Guantanamo Bay. Förenta staterna bestraffade länder i östra och sydöstra Europa genom att dra in sitt militära stöd om de vägrade att underteckna undantag från Internationella brottmålsdomstolen för Förenta staternas personal. EU erbjöd sig inte att betala mellanskillnaden.
Jag vill att ni yrkar på att denna fråga förs upp på dagordningen för nästa råd (allmänna frågor och yttre förbindelser) och för toppmötet i december. Den här frågan måste tas upp på politisk nivå för att garantera att de rättsliga garantier som det är meningen att EU ska tillhandahålla respekteras fullt ut.
. – Herr talman! Jag anser att vi har gjort rätt i att sätta igång denna debatt, eftersom det som Franco Frattini har sagt oss är aningen olikt det som meddelades i början och ni kommer åtminstone att erkänna att om platser med sådana mystiska namn – hemliga anläggningar, saltgruvor med ”spökfångar” etcetera – verkligen existerar, skulle processen med artikel 6 i fördraget och fördraget självt göras kort.
Debatten är ett första steg. Ni kommer säkerligen att uppmanas att ta ytterligare steg när det gäller denna fråga. Varför? Därför att detta är en ytterst viktig fråga. Det handlar om människor som enligt uppgift har blivit fängslade, utan att först ha genomgått en rättegång, för en icke angiven tidslängd och utan något som helst överklagande och som därför med all sannolikhet utsätts för tortyr och omänsklig och förnedrande behandling. Det handlar således om eventuella brott mot artiklarna 3, 5 och 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, liksom eventuella brott mot Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och Internationella pakten om civila och politiska rättigheter.
De senaste nyheterna är att två länder, ett som tillhör EU och ett som håller på att bli EU-medlem, nämns bland dem som påstås ha haft sådana centrer. Jag säger ”har” haft eftersom dessa länder i dag förnekar de handlingar de anklagas för och för att rapporterna i fråga är från 2002 och 2003. Det som de förnekar att det skulle ske i dag skulle därför kunna överensstämma med de uppgifter som finns i rapporterna, och särskilt i rapporten från Human Rights Watch, men att man erkänner att den eventuella förekomsten av sådana centrer kan vara ett brott mot Fördraget om Europeiska unionen och dess artikel 6 kräver att ni uträttar mer än att bara göra uttalanden, herr kommissionsledamot.
Ni säger att ni överlämnar frågan i medlemsstaternas händer. Ni säger att ni ska granska Europarådets undersökning noggrant; jag vill förresten tala om för er att Europaparlamentets underutskott för mänskliga rättigheter redan har beslutat att bjuda in Dick Marty så fort hans arbete har överlämnats. Ni säger att ni väntar på att få veta vad Förenta staterna beslutar i denna fråga och ni har uttryckt er önskan om att undersökningarna ska utföras på en teknisk nivå. Jag för min del anser inte alls att detta är lämpligt. Ni, herr kommissionsledamot, måste helt enkelt genomföra en undersökning för att belysa denna situation, som skadar EU:s grundvalar och dess internationella trovärdighet.
Herr talman, mina damer och herrar! Vice ordförande Franco Frattini påminner mig om – och detta är inte menat som en förolämpning – dessa berömda apor som inte ser något ont, hör något ont och inte säger något ont. Han har dock talat, även om han inte ens hade modet att säga att vad det verkligen handlar om inte är hemliga fängelser i allmänhet utan riktiga tortyrkammare som vissa europeiska länder har ställt till CIA:s och Förenta staternas förfogande.
Kommissionsledamot Frattini! Ni förnekar det uppenbara. Ni förnekar något som till och med pålitliga källor i Förenta staterna har erkänt. Vi vill att ni genomför en undersökning, men om det inte finns någon vilja att hitta bevisen kommer bevisen aldrig att hittas.
Kommissionsledamot! Ni kanske inte vet att Abu Omar, den före detta imamen i moskén på via Jenner, blev kidnappad i Milano den 17 september 2003 och att domarna i Milano, som har hittat obestridliga bevis på att CIA var direkt ansvariga, har begärt att 22 amerikanska underrättelseagenter utlämnas.
Vilken hållning intog kommissionen när man stod inför dessa bevis? Vad gjorde den, med det faktum för ögonen att suveräniteten hade kränkts, för att tvinga Förenta staternas myndigheter att följa konventionerna om mänskliga rättigheter och tortyr? Kommissionen gjorde ingenting.
Med tanke på denna erfarenhet är jag inte optimistisk till resultaten av de framtida åtgärder som kommissionen förmodligen kommer att vidta.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det kan mycket väl vara så att den fråga vi diskuterar även gäller mitt eget land Polen. Den polska regeringen har gjort ett offentligt uttalande där man förnekar att det överhuvudtaget finns sådana fängelser i Polen. Det är dock mycket talande att man i uttalandet inte gör någon direkt anknytning till det förflutna. Därför behöver man undersöka saken närmare.
Den förre försvarsministern har förnekat uppgifter om att al-Qaida-terrorister hålls fångna i specialfängelser i vårt land men han gjorde det under en radiointervju på ett sätt som en gång i tiden uppmuntrades av den sovjetiska nyhetsbyrån TASS. Allt som förnekades av den senare bekräftades i själva verket som sant.
Samtidigt vill jag dock be ledamöterna i kammaren att behålla sinnet för proportioner under denna debatt. Kriget mot terrorn är mycket viktigt och vi måste vara obevekliga och bestämda när vi utkämpar det, men det måste vägledas av den allmänna opinionen. Det finns två ytterligheter som jag bestämt anser att vi måste undvika. Den första är att målen helgar medlen och att till och med demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter offras i kampen mot den internationella terrorismen. Vi får inte tillåta att detta sker. Men vi måste även se till att västvärlden och våra värderingar inte lamslås. Jag anser att dessa två ytterligheter bör undvikas och det vore synd om någon av dem skulle få övertaget i Europaparlamentet eller i någon annan EU-institution.
Jag anser att denna kammare är det rätta stället att högt och tydligt, och utan att tveka, säga att kriget mot terrorn kommer att utkämpas hårt och skoningslöst, men att det kommer att vägledas av den allmänna opinionen. På detta sätt kommer det att godkännas av allmänheten och få en allmän legitimitet i den fria västvärlden.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser inte att ett så komplext och mångfacetterat problem som terrorism kan lösas med en enda endimensionell strategi. Medborgare i en suverän stat eller suveräna stater har laglig rätt att leva i fred, ägna sina liv åt arbetet, familjen och den livsstil de fritt har valt.
Krig har varit – och är – kritiska perioder i ett samhälles liv; de omkullkastar alla vanliga normer men de innefattar exakta militära positioner, tydligt tecknade slagfält, en synlig fiende och överenskomna regler. Terrorism, å andra sidan, följer inte det officiella krigets regler, innefattar inte bara militären och bedrivs inte på slagfält. Den använder lömsk taktik för att slå till mot oskyldiga i hemmet, när och där de minst anar det, utan något särskilt mål, utan något samhälleligt syfte och utan värderingar.
Det är självklart att alla måste respektera statens regler, lagar och suveränitet. Det är oförnekligt att vi alla måste upprätthålla inte bara de mest grundläggande mänskliga rättigheterna utan även de principer som ligger till grund för alla civila samhällen och alla relationer mellan nationer.
Innan vi riktar anklagelser mot länder som utan tvivel är demokratiska måste vi dock först ha full kunskap om sakuppgifterna och omständigheterna. Vi måste också tänka på de försvarslösa terroroffrens familjer som drabbats under de senaste åren och på de miljontals medborgare som fortfarande lever under hot om attack.
Vi kan inte använda silkesvantar för att bekämpa terrorism, men vi kan inte heller anklaga demokratiska länder enbart på hypotetiska grunder. Om vi ställs inför valet mellan terrorism och demokrati är jag säker på att vi alla skulle välja demokrati.
Herr talman! Vi bör låta domstolarna göra sitt arbete utan att leta efter orsaker att lägga skulden på länder som verkligen inte förtjänar det. Jag håller med Franco Frattini och hoppas att vi här i parlamentet endast kommer att fatta beslut i denna fråga när vi kan vara säkra på att vi handlar på ett demokratiskt sätt.
– Herr talman! CIA har ett nätverk av hemliga fängelser över hela världen. Samtidigt har Förenta Staterna godtagit användandet av en ”utlämningspolitik” för att kunna ta in människor, till och med europeiska medborgare, till förhör på platser som vi inte känner till.
Förenta staternas president hotar i dag med att lägga in sitt veto mot lagförslaget som har antagits av amerikanska senaten och som gäller införandet av det som var självklart till åtminstone för några år sedan, nämligen att internationella lagar ska gälla för personer som har arresterats av Förenta staterna överallt i världen. Allt detta händer år 2005 i ett stort land, i ett land med långa demokratiska traditioner och i ett land som insisterar på att varje år publicera rapporter om mänskliga rättigheter och kritisera andra länder världen över som bryter mot dem.
Förenta staternas politik påverkar oss alla, oavsett om dessa läger ligger i Europa eller inte. Terroristerna välkomnar argumentet om dubbla standarder i det europeiska samhället för att de ska kunna värva nya terrorister och undergräva vår politik. Ska vi tillåta dem att göra detta? Vi måste ställa frågor som innan de amerikanska fängelserna upptäcktes kändes helt otänkbara.
En av dessa frågor är: Finns det i dag medlemsstater eller kandidatländer i Europeiska unionen som har sådana fängelser?
För det andra: Finns det i dag medlemsstater eller kandidatländer i Europeiska unionen som skickar sina fångar till amerikanska fängelser? Var kan de tänkas två sina händer när de använder detta nätverk för sina fångar? Detta är frågor som vi måste få svar på.
För det tredje: Har Förenta staterna skickat personer som har gripits i Europa till dessa fängelser?
I kampen mot terrorismen är inte målsättningen att helga alla medel. Låt inte oss européer skapa ett Europainspirerat Frankensteins monster som vi inte kan kontrollera och låt oss inte heller tillåta något annat land att göra detsamma.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! All denna information är alltför detaljerad och övertygande. Ni talar också på ett sådant övertygande sätt att det är lockande att inte tro er. De åtaganden som ni har gjort här att undersöka situationen är därför berömvärda, men ingenting som övertygar oss.
Vi förväntar oss att kommissionen och rådet agerar kraftfullt och inte nöjer sig med fina ord eller förnekanden från politiker på cocktailpartyn. Vi förväntar oss ett genuint handlande och en utredning.
Herr kommissionsledamot! På order av åklagarmyndigheten undersöker polisen på ön Mallorca den illegala transporten av fångar. Stora insatser har krävts för att genomföra undersökningen, men alla polisens undersökningar pekar dock åt samma håll som pressens tidigare undersökningar. I allt detta har man inte fått något stöd från Förenta staterna.
Jag vill att ni kräver att liknande undersökningar genomförs i alla länder som påstås vara inblandade i dessa omständigheter. Jag vidhåller att politiska förnekanden med vaga ord om både nuet och det förflutna som endast är avsedda för att undandra sig ansvar inte räcker till. Vi vill ha en ordentlig utredning och ett löfte om en polisiär och rättslig undersökning som lägger fram bevis för att det inte finns någon sanning i dessa anklagelser.
Det är väldigt motbjudande för oss att se sådant i ett land som vi har varit allierade med under en lång period. Det är också ytterst motbjudande för oss att se detta på europeisk mark och att se århundraden av civilisation och moraliska framsteg i kampen mot brottslighet, eller som i detta fall mot terrorism, försakas. Dessutom, herr kommissionsledamot, håller jag med om det som en annan talare sa för en stund sedan: Länder måste anses vara oskyldiga till dess att motsatsen har bevisats.
Men att de är oskyldiga tills de bevisas vara skyldiga betyder inte att ni inte är tvungna att göra en utredning. Hela EU:s trovärdighet som ett område för frihet, säkerhet och rättvisa står på spel. Eftersom det är vårt ansvar kan ni inte förlita er på förklaringar som ges av andra. Ni måste vidta lämpliga åtgärder men också kräva att rådet gör det.
– Herr talman! För att vara en säkerhetstjänst förekommer CIA i nyheterna väldigt mycket. Tyskland och Italien är mycket upprörda över rapporter om påstådda bortföranden av radikala imamer i båda länderna och, som min kollega sa för en stund sedan, en undersökning har just inletts i Spanien om transiteringen av misstänkta via Mallorca. Det går också rykten om att det finns hemliga fångläger i Europa där personer som har fråntagits sina rättigheter hålls fängslade.
I det första fallet är de inblandade europeiska länderna rasande, men i det andra fallet bär de delvis ansvaret. Ni har sagt det själv, nämligen att det står i strid mot mänskliga rättigheter och Europakonventionen om skyddet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, och jag är mycket nyfiken på vad ni kommer att göra åt det. När Europarådet sätter igång en utredning är er enda respons en begäran att hålla er informerad. Detta förefaller mig som en mycket snäv tolkning.
Som den värdegemenskap Europeiska unionen är kan den inte tillåta sig att titta bort, och jag vill att ni intar en aktiv roll. Jag vill att ni kontrollerar, inte bara med regeringarna, utan också med icke-statliga organisationer och medierna, om dessa uttalanden är sanna. Jag vill också att ni talar med parlamentsledamöter och, om uttalandena är sanna, vill jag höra er säga att man har brutit mot artikel 6 och att förfarandet i artikel 7 ska genomföras. Och om det nu finns någon sanning i uttalandena, vill jag höra er säga att artikel 7 ska tillämpas!
Emellertid är detta inte enbart en institutionell fråga. Det är inte bara något som kommissionen måste göra, även om jag anser att den borde spela en betydligt mer aktiv roll. Detta är framför allt också en politisk fråga. För en stund sedan sa en polsk ledamot helt riktigt att sådana frågor även bör diskuteras på nationell nivå och jag anser att vi bör vända oss till våra nationella systerpartier eftersom detta är något som måste tas upp även med dem. Vi kan inte enbart lägga ansvaret på kommissionen utan också se till att våra systerpartier kontrollerar dessa angelägenheter för att få reda på om de är sanna eller inte.
– Herr talman! Det är inte bara hotade diktaturer som håller människor fängslade på ett oacceptabelt sätt. Sedan man började använda militärbasen i Guantanamo Bay som ett fängelse där icke-amerikaner kan hållas fängslade utan rättegång och utan advokat vet vi att även Natos mäktigaste medlemsstat har brutit mot de mänskliga rättigheterna i samma omfattning.
I Europa förväntar vi oss att i stort sett alla förkastar sådana metoder, även då personer är inblandade som anses vara ett hot mot vårt liv i fred och demokrati. Om hemliga fångar hålls fängslade i en av våra nuvarande eller framtida medlemsstater eller i stater som drar fördel av vår grannskapspolitik är detta en skamfläck för ett Europa som gör anspråk på den demokratiska rättsstatsprincipen och skyddandet av mänskliga rättigheter.
Kommissionen och rådet bör därför göra sitt yttersta för att sätta stopp för den eventuella förekomsten av sådana fängelser. Kommissionsledamot Franco Frattini rapporterar nu att de medlemstater som är direkt inblandade förnekar sin del av ansvaret. Han hänvisar vidare till Europarådet som redan har tagit sig an ärendet. Om sådana fängelser finns har avsikten alltid varit att hemlighålla deras existens för alltid.
Att förneka är det första sättet att skydda dessa hemligheter på. Dessa förnekanden övertygar inte mig och i synnerhet inte dem som har uppmärksammat er på detta. Europeiska unionen måste själva kontrollera om det finns ett amerikanskt nätverk av hemliga fängelser och om några av dem är placerade i Europa. Jag ställer mig bakom de steg i förfarandet som Kathalijne Maria Buitenweg nämnde. I stället för att helt enkelt förneka att de existerar måste vi gå till botten med denna fråga.
– Herr talman! Ryszard Czarnecki och kommissionsledamot Franco Frattini har redan hänvisat till faktumet att den polska regeringen har förnekat anklagelserna om att fångläger skulle finnas i Polen. Jag kan naturligtvis inte själv svara för om uppgifterna stämmer, eftersom jag inte har gjort några efterforskningar om var det misstänkta planet skulle ha landat i Polen. Även om det är så att ett CIA-ägt Boeingplan landade i Polen under 2003 är det emellertid inget bevis för att sådana läger har funnits eller fortfarande finns i mitt land.
Vi vet inte heller av vilken anledning planet landade. Det kan ha varit för att tanka, för att genomföra något slags reparation eller kanske för att ta någon ombord. Vad vi däremot vet är att detta Boeing-plan även landade i Tjeckien och i Sverige under år 2003 och senare i Palma på ön Mallorca. Men ingen anklagar dessa länder för att hysa några sådana läger eller uttrycker misstankar av detta slag. Man kan bara fråga sig om detta beror på att man felaktigt tror att det inte finns något sådant som pressfrihet i Polen, och att journalister inte omedelbart är en sådan sensation på spåret.
Rent logiskt skulle det förvåna mig om amerikanerna bestämde sig för att använda ett EU-land för detta ändamål och därmed tvinga landet i fråga att bryta mot fördragen och EU-lagstiftningen, i stället för att använda en amerikansk militärbas eller länder där pressfriheten inte existerar eller är begränsad. Exempel på sådana länder är Egypten och Thailand. En möjlighet är att vi deltar på eget uppdrag genom att medvetet skicka upp en försöksballong som ska mäta reaktionerna hos de nya EU-länderna för att sätta den transatlantiska alliansens styrka på prov. En annan möjlighet är att någon är angelägen om att peka ut nya mål för al-Qaidas terrorattacker och att se till att dessa attacker genomförs mot Polen och Rumänien.
Jag anser därför att vi bör vidta stor försiktighet och undvika att läsa in alltför mycket i dessa fakta, vilket vissa personer har gjort. Genom att göra så bidrar de inte bara till att Europas verkliga problem skuffas åt sidan, utan också till att man utsätter polska medborgare för risken för terrorattacker. Jag gläder mig över att Europarådet kan komma att göra en grundlig utredning av detta problem och ju snarare det sker ju bättre är det. Som svar på Kathalijne Maria Buitenwegs förslag vill jag öppet säga att jag mer än gärna bjuder in utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter till Polen för att de själva ska kunna undersöka frågan.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag befarar att de förnekanden som vice ordförande Frattini hänvisade till i samband med de länder som är berörda är mycket formella och osannolika.
I de hemligstämplade CIA-dokument, som diskuteras i praktiskt taget hela den europeiska pressen för närvarande, har de hemliga fängelserna i Polen och Rumänien, som man hänvisar till i och , till och med ett namn – ””. De är en sorts ingenmansland, bortom lagen och bortom -akten. Om detta kan bevisas är anklagelserna allvarliga och ger oss ett svårt problem – vi måste klara av den svåra balansgången mellan att skydda medborgarnas rättigheter och att bekämpa terrorismen.
Jag vill ta upp en motsägelse – nämligen att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor kommer att ta upp frågan om lagring av personuppgifter och återigen försöka, med en uttalad ansvarskänsla, att finna en gemensam rättslig och politisk grund för rättigheter och nödsituationer. Vi måste skydda medborgarnas rättigheter och utnyttja alla tillgängliga medel för att bekämpa terrorismen, just när vi upptäcker att europeiska länder har blivit CIA:s egen bakgård.
Herr Frattini! Det verkligt allvarliga är att vi inte ens har rätt att bli förvånade. För två år sedan, vilket har framgått av de aktuella rättsliga undersökningarna – vilket ni väl känner till – kidnappades EU-medborgare och andra medborgare i EU:s medlemsstater av Förenta staternas säkerhetstjänst. Men än en gång verkar vi blunda för saker och ting.
Vi har noterat er slutkommentar, nämligen att om de episoder som vi diskuterar i dag kunde bevisas, skulle de utgöra allvarliga kränkningar av artiklarna 6 och 7 i EU-fördraget. Det anser jag är ett viktigt uttalande, som vi ber er utveckla mer i detalj, genom att påbörja en grundlig undersökning av de händelser som vi har diskuterat under eftermiddagen.
– Herr talman! I motsats till vad vår polske vän anser finns det inte inom EU två rättsliga doktriner om huruvida ändamålet helgar medlen. Lagen är entydig och bindande. Terror får inte bekämpas med terror.
Detta är vare sig problematiskt eller oklart. Frihetsberövande, kidnappning, tvångstransportering, tortyr, övergrepp, placering i isoleringscell, samt att bortse från att personen är förmodat oskyldig, allt detta är brott, och utgör i sig själv terrorism. Detta är inte modellen för Europa.
Ni hänvisar till kommentarer i pressen, och säger att ni inte har några bevis. Jag kan försäkra er, herr kommissionsledamot, att detta bara är den första av många debatter tills vi kommit fram till en lösning i denna fråga, en lösning bortom alla tvivel.
Det handlar om antalet flygningar, berörda flygplatser, tidpunkt för flygningarna, de företag som ansvarade för flygningarna, flygplanens destinationer. Ni har uppgifter från fångar, bevis från ett dussintal internationella organisationer, undersökningar som CIA själv har gjort, även om de gällde överträdelser av sekretessen snarare än själva brotten. De österrikiska militärmyndigheterna undersöker nu om CIA:s flygningar i det österrikiska luftrummet, och utredningar görs också av domstolar i Spanien, Italien och Tyskland.
Jag uppmanar er att vakna upp, att genomföra de åtaganden som åligger ert ämbete och att ta ert ansvar.
– Herr talman! Förra fredagen gav den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice order om en utredning på högsta nivå om läckorna till Washington Post och Human Rights Watch. Förenta staternas regering anser helt klart att det ligger en sanning i dessa anklagelser.
I dag har kommissionsledamoten å ena sidan talat om att Rumänien kan ha brutit mot Köpenhamnskriterierna och att Polen kanske bryter mot artikel 6, men det visste vi redan. Kommissionsledamoten har kommit hit i dag och talat om att det inte finns några bevis för dessa överträdelser. Både Polen och Rumänien utfärdade officiella dementier på regeringsnivå förra veckan, så vi visste detta. Vi bad kommissionen undersöka den läcka som Förenta staterna är bekymrade över – en läcka på högsta nivå till den trovärdigaste källan av alla. Tidningen och andra organ upprepar dessa anklagelser. Det handlar inte om radikala tidningar eller icke trovärdiga organisationer.
Stavros Lambrinidis sa att vi redan visste att CIA driver hemliga interneringsläger och tortyrläger i andra delar av världen. Vi vill veta om detta sker i EU. Vi vill veta om det sker i kandidatländerna. Som ni sa, herr kommissionsledamot, är detta det allra allvarligaste brottet mot förpliktelserna i fördraget. Ni undersöker det inte. Vi behöver en undersökning som ger parlamentet trovärdighet, så att vi vet om detta är sant eller falskt när vi avslutar denna debatt.
– Herr talman! Vi EU-medborgare måste klargöra om CIA har interneringsläger i EU, hur många det finns och var de ligger, etc. Som medborgare i Balearerna har jag ett särskilt intresse av detta. Målen helgar inte medlen. Vi måste försvara våra värderingar. Även om vi bekämpar terrorismen kan vi inte göra det med odemokratiska vapen.
Vi förstår varför amerikanska organisationer och institutioner, inklusive CIA, skyddas mycket noggrant och särskilt i Östeuropa där så mycket hopp om förändringar har fästs vid Förenta staterna. Men om vi inte sätter gränser för de medel vi använder innebär det en fruktansvärd motsägelse, eftersom demokrati och öppenhet är grundläggande för upprätthållandet av lag och ordning och för själva demokratin. De mänskliga rättigheterna gäller alla människor, inklusive terrorister och misstänkta terrorister. Därför ber jag kommissionsledamoten att undersöka denna fråga.
– Herr talman! För någon tid sedan ledde uppgifter till att den omfattande grymheten i Abu Ghraib-fängelsets tortyrkammare i Irak och i Guantanamo Bay-fängelset på Kuba upptäcktes. Rapporterna har ännu inte bekräftats, men de har inte heller förnekats av de amerikanska myndigheterna.
Jag är rädd för att vi, i syfte att bekämpa den internationella terrorismen, närmar oss en ny medeltid. Vi står inför ett direkt hot mot EU:s demokratiska kultur. Ännu viktigare är att EU:s regeringar och institutioner inte får förbli passiva.
Jag vill särskilt ta upp den direkta reaktionen som kommit från Europarådets parlamentariska utskott för juridiska frågor. Tyvärr fick vi inte samma direkta reaktion från kommissionen som från Europarådet. De garantier och uttalanden som framförts av den ansvarige kommissionsledamoten Frattini i dag anser jag inte alls är lugnande. Det som kommissionen och José Manuel Durão Barroso samt Franco Frattini och Benita Ferrero-Waldner, i sin roll som kommissionsledamot med ansvar för de transatlantiska förbindelserna, måste göra är att genomföra en bred undersökning för att konstatera var, av vem, hur och när dessa ”” inrättades.
EU har en politisk och moralisk plikt att samarbeta med Förenta staternas kongress. Vi känner redan till senatorerna John McCains och John Kerrys initiativ i frågan. Liknande initiativ måste också tas av Europaparlamentet.
Ett främjande av de transatlantiska förbindelserna är oskiljaktigt förbundet med respekt för demokratiska värderingar och internationella rättsprinciper. Detta budskap måste klart och tydligt förmedlas till de amerikanska ledarna.
– Herr talman! Den 2 november publicerades en artikel av Dana Priest i , där det antogs att det finns hemliga CIA-fängelser i Östeuropa. Jag vill påpeka två saker i sammanhanget. Sådana ”hemliga CIA-fängelser” verkar utanför alla rättssystem. Jag hänvisar inte bara till de system som tillämpas av internationella institutioner, utan också till Förenta staternas domstolar, både civila och militära. Redan detta utgör en överträdelse av de grundläggande demokratiska och liberala värderingar som Förenta staterna, Europeiska unionen och den transatlantiska alliansen grundar sig på.
Det finns ett omfattande allmänt motstånd mot hemliga CIA-fängelser och de förhörsmetoder som används i interneringsläger för misstänkta terrorister. Detta synsätt delas av många republikanska politiker i Förenta staterna, vilket bevisas av senator John McCains initiativ nyligen om att stoppa användning av tortyr eller besläktade metoder i sådana läger.
Min andra kommentar gäller att CIA möjligen kan ha hemliga interneringsläger i EU:s medlemsstater eller i länder som kommer att anslutas till EU under den närmaste framtiden. Detta förhållande underminerar de grundläggande principerna i EU-fördragen. EU har all rätt att begära att dess medlemsstater, inklusive mitt eget land Polen, tar anklagelserna på allvar, att de undersöker saken igen och att de utreder allt som rör landningar i Polen som gjorts av CIA-ägda Boeing-plan som medför fångar.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka talarna och säga att alla här är överens om en princip som jag personligen underströk i min inledning.
Det råder enighet om EU:s grundläggande princip, nämligen fullständig respekt för varje individs liv och värdighet. Om anklagelserna visar sig stämma är vi alla här i parlamentet därför ense om att vi står inför – jag har redan sagt det, men det tål att upprepas – en allvarlig överträdelse av EU-fördraget, en kränkning som, vilket ni alla känner till, skulle kunna leda till allvarliga politiska sanktioner mot en medlemsstat i EU om den bekräftades och bevisades.
Men detta är bara början, eftersom det är uppenbart att det förutom den allvarliga överträdelsen – och jag har hänvisat till artikel 7 i fördraget – också finns en annan sak att ta hänsyn till. Om dessa anklagelser visar sig stämma skulle detta också utgöra en brottslig verksamhet. Någon har nämnt detta, många av er betonade det, och jag är fullständigt överens med er. Det är därför givet att medlemsstaternas lagstiftande församlingar är skyldiga att undersöka denna typ av situationer.
Som alla känner till pågår i Italien en undersökning av vissa allvarliga anklagelser om olagliga åtgärder som CIA-agenter begått i Italien. Om dessa kan bevisas skulle de utgöra ett allvarligt brott.
Mina damer och herrar! Problemet är att lagliga medel måste användas om de kan ge oss de resultat som både kommissionen och parlamentet eftersträvar. Låt oss därför titta på vilka åtgärder som kommissionen har vidtagit tidigare, vidtar nu och kommer att vidta. Många av er frågade om detta och jag kanske misslyckades att förklara denna punkt på ett lämpligt sätt i min inledning.
Jag anser att det bästa sättet att beskriva det är som en politisk åtgärd som omfattar fortlöpande krav på medlemsstaterna och anslutningsländerna. Jag syftar på sådana åtgärder som till exempel debatter och diskussioner med icke-statliga organisationer, som uppenbarligen har information som de förmedlat till medierna, och som de säkert också kunde lämna till kommissionen. Jag tänker också på en dialog med andra institutioner som har ytterligare bevis och med organ som kan lämna information till kommissionen, samt slutligen på intensiv och fortlöpande diskussion med myndigheterna. Jag syftar särskilt på Förenta staternas kongress och senat, som har beslutat att genomföra undersökningar, vars resultat kunde förmedlas till kommissionen.
Mina damer och herrar! Jag väger inte mina ord på guldvåg, och jag vill be om ursäkt för om det är överdrivet rättframt. Men jag anser att den upprördhet som vi alla med rätta känner över dessa allvarliga brott – dessa fullständigt skandalösa situationer – inte räcker till för att ändra bestämmelserna i fördragen.
När några ledamöter hänvisar till en ”undersökning” menar de inte bara den metod som kommissionen har för avsikt att tillämpa – och kommer att tillämpa – nämligen att genomföra en politisk utfrågning. De tänker också på inspektioner, på att höra vittnen och skaffa fram dokument, även om sådana dokument inte erbjuds frivilligt och spontant. Även om parlamentet röstade för att kommissionen skulle utöva en sådan undersökande makt, skulle den inte kunna göra det, eftersom fördragen inte ger kommissionen denna behörighet.
När vi använder ordet ”undersökning” måste vi förstå vad vi talar om. Har vi behörighet att fråga ut de inrikesministrar i kandidatländerna och medlemsstaterna som man hänvisar till? Nej, det har vi inte. Har vi behörighet att skaffa oss hemligstämplade CIA-dokument om de inte överlåts frivilligt? Nej, det har vi inte. Har vi samma behörighet som Europarådet? Nej, vi har inte den behörigheten. Det skulle kräva en ändring av fördragen.
Det skulle ha glatt mig mycket om EU:s konstitution redan hade trätt i kraft, eftersom den ger kommissionen en utvidgad behörighet jämfört med den som kommissionen har nu. När någon här hänvisade till de nationella domstolarnas behörighet kanske de föreställde sig att jag har samma makt som en allmän åklagare eller en rannsakningsdomare i en av medlemsstaterna. Men man kan inte jämföra en nationell domares behörighet med den behörighet som kommissionen har. Vi kanske inte uppskattar det, men så är bestämmelserna i fördragen, och när vi talar om en ”undersökning” måste vi därför använda ordet i dess juridiska bemärkelse, och framför allt i den betydelse som definierats i fördragen.
Jag kommer sammanfattningsvis att använda all makt vi har för en politisk undersökning, eftersom detta är tillåtet enligt fördragen. Vi får ställa frågor, men om en medlemsstat svarar att man aldrig haft något hemligt fängelse på sitt territorium, måste jag få bevis, så som var fallet med Abu Ghraib – foton, bevis och skriftliga intyg. För närvarande har vi inte något sådant. Jag säger inte att vi inte kommer att få dessa bevis, men jag har inte behörighet att kalla någon inför rätta, eller beordra ett förhör med någon som vägrar att vittna, eftersom denna behörighet innehas av andra organ.
Jag talar därför om en politisk undersökning, en åtgärd som syftar till att få information och samla bevis, där sådana finns. Viktig information kan naturligtvis också fås från parlamentsledamöterna, eftersom detta rör sig om politiska åtgärder. Det är inte rättsliga åtgärder. Det är åtgärder som, om anklagelserna bevisas, skulle kunna leda till politiska sanktioner. Att hålla sig till bestämmelserna betyder just detta – och det är något som jag alltid har gjort, även då jag kanske inte tyckte om det. I detta särskilda fall är jag inte glad över att min makt är begränsad, men det är den makt som jag har i enlighet med fördragen, och det är den politiska makten att genomföra en undersökning som jag avser att använda mig av.
– Ärade kolleger! Jag måste uppmärksamma er på att vi har observatörer både från Rumänien och Bulgarien bland oss och de är mycket välkomna. Eftersom Rumänien har nämnts åtskilliga gånger under debatten ville en av observatörerna få ordet. Jag påpekade att detta inte är möjligt, men han har meddelat mig att han är oroad över vissa angrepp som gjorts mot Rumänien och att de rumänska myndigheterna skulle välkomna alla utredningar om de anklagelser som framförts i . Jag nämner detta för att undvika missförstånd.
Jag vill inte skapa prejudikat, men observatörerna finns bland oss och de har uppenbarligen starka känslor om dessa frågor.
Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om ordningen för import av bananer.
. – Herr talman! Jag vill tacka er för denna möjlighet att dela våra nuvarande åsikter med er om den nya ordningen för bananimport. Självfallet är vi mycket besvikna över det andra skiljedomsutslaget av den 22 oktober 2005.
Den nuvarande ordningen för bananimport avtalades i Doha 2001. På grundval av detta erhöll vi ett undantag från våra WTO-förpliktelser för att vi gett våra AVS-partner förmånsbehandling. Vi kom då också överens om att vi senast den 1 januari skulle ha ett system med en fast tullsats. Vi inledde förhandlingar om detta med våra huvudsakliga handelspartner för att ändra eftergifterna i vår ordning för bananer och genomgick skiljeförfaranden enligt bilagan till Doha-undantaget. Det viktiga riktmärke som anges i bilagan till Doha-undantaget är huruvida marknadstillträdet för de mest gynnade nationernas leverantörer upprätthålls med ett återknytande av våra banantullar.
Efter ett första negativt utslag den 1 augusti 2005 fastställde man i det andra skiljedomsutslaget av den 27 oktober att Europeiska gemenskapen inte hade lyckats reglera frågan om förslaget om en ny tullsats på 187 EUR per ton för de mest gynnade nationerna. Detta resultat var en stor besvikelse. Våra beräkningar gjordes på ett objektivt och öppet sätt och de bestyrktes av noggranna ekonomiska och rättsliga analyser.
Målet har alltid varit en neutral ändring av importordningen med en tullsats för de mest gynnade nationerna som ger likvärdiga marknadstillträdesvillkor för att släppa in amerikanska leverantörer – som det gällande kvotsystemet gör – och att en likvärdig nivå behålls för AVS-förmånerna. Under denna process rådgjorde vi med våra handelspartner, men det fanns inga gemensamma ståndpunkter från deras sida som kunde ha lagt grunden för en förhandlingslösning.
I vilket läge försätter detta oss nu? I skiljedomsutslaget ges inga indikationer på vad som skulle kunna vara en lämplig tullsatsnivå. När vi beslutar om en ordning för bananimport måste vi ta hänsyn till ett antal överväganden: det viktigaste är vårt ansvar gentemot alla olika aktörer. Vi har övervägt gemenskapsproducenternas intressen och förvaltningen av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer med dess framtida reform i åtanke. Vi har våra förpliktelser gentemot våra AVS-partner inom ramen för Cotonou-avtalet att bevara deras tullförmåner.
Med hänsyn till allt som nämnts ovan måste vi gå över till ett system med en fast tullsats från och med den 1 januari 2006 och vi måste handla snabbt eftersom våra operatörer behöver rättsliga garantier. Samtidigt är jag mycket medveten om vårt ansvar gentemot alla andra aktörer och vi tar det verkligen på allvar. Kommissionen kommer därför mycket snart att utarbeta ett förslag om tullsats med början den 1 januari 2006.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag har varit föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling när det gäller successiva reformer av organisationen av marknaden för bananer, och jag har yttrat mig i alla debatter som vi har hållit, den 13 april 2000, den 13 december samma år och den 4 september 2003, för att bara nämna de senaste.
Innan han lämnade sin tjänst informerade kommissionsledamot Lamy oss, den 21 april 2004, om att han avsåg att föreslå en tullavgift om 230 euro per ton för importerade bananer. Sedan dess, och sedan den nya kommissionen tillträdde, har både ni och era kolleger och kommissionsledamoten med ansvar för handel arbetat för att uppnå en överenskommelse.
Ni måste medge, herr kommissionsledamot, att det som ni har sagt under eftermiddagen inte sprider mycket ljus över åt vilket håll ni tänker gå. Ni måste helt klart fatta beslut om att tillämpa en tullavgift från och med den 1 januari, och vi får se hur hög den blir.
Ändå är ni – liksom kommissionen – mycket väl medveten om att detta beslut praktiskt taget genast och helt säkert leder till en ny tvist med producentländerna i dollarområdet inom WTO, om denna tullavgift överstiger vad de förväntar sig. Med andra ord kommer vi att vinna några månader på bekostnad av att vi skapar vissa risker för AVS-länderna, och ny osäkerhet för våra producenter i EU.
Under förutsättning att det inte sker något oväntat vid det omedelbart förestående toppmötet i Hongkong måste kommissionen i slutändan sträva efter en förhandlingslösning med de bananproducerande länderna i Latinamerika.
Den legitima fråga som jag vill ställa är varför kommissionen uttryckligen gav upp tanken på en överenskommelse under månaderna mars, april och maj, när vi genom olika diplomatiska kanaler har tillförlitliga bevis för att producenterna i Latinamerika ville ha en överenskommelse, även om den var tillfällig, om en temporär förlängning av det gällande systemet, vilket skulle ge en marginal för förhandlingar om en mer stabil och bestående lösning.
Herr kommissionsledamot! Jag menar att kommissionen inte tog hänsyn till dessa önskemål eftersom det vid den tiden var säkert att förhandlingen inom WTO skulle kunna resultera i att man fastslog en tullavgift om 230 euro. Det var vårt första nederlag.
Sedan föreslogs en ny tullavgift om 187 euro, med samma resultat. Ni har i dag här bekräftat att ni är mycket besviken över resultatet vid den andra förhandlingen den 27 oktober. De kommentarer som vissa tjänstemän och ni själv framförde då visade samma rådlöshet och besvikelse som ni har uttryckt i dag.
Ni sa då att det var nödvändigt att förhindra att banandiskussionen skulle tas upp på dagordningen för toppmötet i Hongkong. Jag anser att det är ytterligare ett misstag, herr kommissionsledamot. Allt som behövdes var att ett land som Honduras – som säkert har många goda sidor, men knappast är något mäktigt land – begärde att banandiskussionen skulle inkluderas på dagordningen för toppmötet i Hongkong, för att just det skulle hända som kommissionen till varje pris ville undvika.
Herr kommissionsledamot! Ni kan vara säker på att ni i slutskedet av förhandlingarna, med så stora besvikelser och dåliga nyheter för våra intressen, inte har varit ensam. Ni har haft sällskap med vissa nationella regeringar, till exempel den i mitt land, och regeringarna i vissa bananproducerande regioner. Ni har också mött förståelse hos vissa representanter för EU:s bananproducenter, som förefaller vara resignerade och väntar på en lösning, vilket ni har nämnt i ert inlägg, som innebär en magisk formel liknande den som uppnåddes i de så kallade Madeiraavtalen, som för ögonblicket mest liknar en portugisisk , vilken, som ni känner till, herr kommissionsledamot, mer är en nostalgisk och sorglig än en hoppfull sång.
. – Herr kommissionsledamot! Jag vill påpeka några aspekter för er. Ni visade hur besviken ni är, vilket inte är överraskande efter ett andra negativt skiljedomsutslag. Det är inte roligt, men efter att ha tittat på webbplatsen kan jag tala om för er historien om bananfrågan är oändlig; så ni bör inte vara alltför besviken. Jag är säker på att denna fråga kommer att följa oss under många år framöver, och även om vi hittar en lösning kommer en annan fråga att dyka upp. Detta verkar vara en naturlig del av bananfrågan.
Ni kanske kunde vara lite mer exakt och förklara tidsramen för åtgärderna. Det är inte mycket tid kvar, men jag skulle vilja veta vilken tidsram ni tänker er. För det andra, vilka olika scenarier undersöker ni? För utskottet för internationell handel skulle det vara ytterst viktigt att veta vad ni tänker er.
Slutligen undrar jag, som min kollega sa, om inte detta kommer att överskugga Hongkong. Jag skulle vilja veta vad ni tänker göra för att få denna situation, som i vilket fall som helst inte är enkel – eftersom socker och många andra svåra frågor står på dagordningen – att se lite mer positiv ut.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Denna debatt ger belägg för hur viktiga sociala och miljörelaterade kriterier är när man diskuterar internationell handel, och hur viktigt det är att kommissionen tar upp dessa kvalitetskriterier i WTO-förhandlingarna. Jag kan tillägga att samma sak kan sägas om socker, vilket är ett bra exempel, fast vi här i EU – möjligen med undantag för våra yttersta randområden – knappast producerar några bananer. Situationen är alltså bättre än den var vid den tidpunkt då Sovjetunionen upplöstes och Tyskland återförenades. När staterna i Central- och Östeuropa anslöts till EU trodde Västtysklands tidigare leverantörer – dollarbananproducenterna – att de nu skulle kunna leverera till resten av EU. ”Med denna gemensamma organisation av marknaden”, sa de till sig själva, ”som inte har funnits tidigare, kommer det nu att finnas en fri handel för bananer, och vi kommer att kunna stjälpa över våra dollarbananer på hela EU:s territorium, och låta de andra sköta sig själva”.
Vid den tidpunkten diskuterade parlamentet detta i detalj. På den tiden var kommissionen på vår sida, och vi arbetade fram en passande organisation av marknaden, som nu håller på att bli föremål för en återkommande debatt. Det är inte så att dollarbananerna på något vis har förlorat något av marknaden, och att amerikanerna gör sämre affärer. Motsatsen har inträffat, och deras marknadsandel har ökat dramatiskt.
Men om vi inte hade infört dessa kriterier och inte hade några kvoter skulle AVS-länderna, med sina så kallade småbananer, ha förlorat sin försäljning för många år sedan, och hundratusentals, ja faktiskt miljoner odlare av småbananer skulle ha förlorat sin försörjning. De är fortfarande inte helt utom all fara, men vi har åtminstone gett vårt bidrag genom att hålla denna diskussion.
Det jag vill se från er sida – och här tänker jag också på socker – är att debatten får fortsätta inom EU, och att kommissionen, som förespråkare för dessa kvalitetskriterier, i stället för att föreslå avreglering som en kvantitativ lösning medan politik och sociala och miljömässiga hänsyn nonchaleras, tydligt och klart borde garantera att sociala, arbets- och miljömässiga hänsyn ska beaktas i samband med globala handelsförbindelser. Det är särskilt fallet där man använder sig av kvotering.
, . – Herr talman! Bananer odlas inte bara på plantager som drivs av mäktiga internationella företag med ett stort antal dåligt betalda anställda. Allt fler små jordbrukare odlar dem också. Sedan 1980-talet har kooperativ med små jordbrukare i utvecklingsländerna och icke-kommersiella importorganisationer i EU skapat goda arbetsrelationer.
Mer än hälften av de bananer som äts i Schweiz kommer från import som grundar sig på rättvis handel. Nyckelfaktorn är inte ursprungslandet, utan en produktionsmetod som skyddar människan och miljön. I motsats till vad som är fallet i Schweiz förhindras rättvis handel från att göra succé i EU på grund av en tradition med kvoter och uttaxeringar. Det innebär att det är svårt att importera bananer från andra länder än dem i Afrika, Västindien eller Stillahavsområdet, eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, de länder som var kolonier till medlemsstaterna till för 50 år sedan, såvida länderna inte omfattas av importlicenser som innehas av ett antal stora företag i EU och Förenta staterna.
Jag har en fråga till kommissionen. Kommer kommissionen efter denna förhandling att skapa utrymme för en övergång till den schweiziska modellen, eller kommer volymbegränsningarna bara att ersättas av högre importtullar, vilket innebär att knappast något kommer att förändras? I så fall kommer de latinamerikanska länderna att anse att EU bryter sina avtal.
. – Så var det dags igen. Ytterligare ett EU-system för importtullar har gått i stöpet: nyligen socker och nu bananer, och allt för den paneuropeiska harmonin. Detta system hämmas av medlemsstaternas ursprung, eftersom många av deras tidigare kolonier producerar bananer, och nu vill medlemsstaterna, och det med rätta, hjälpa dessa länder. Även om tretariffsystemet var invecklat så hjälpte det, med C-kvoten reserverad för AVS-länderna för export upp till 750 000 ton per år till EU med nolltullsats. Härav problemet: de länder som inte tillhör EU, särskilt Latinamerika, vill nu ha paritet.
Jag föreslår två lösningar. Vi kan gå över till en fast tullsats, som man föreslagit för 2006. I oktober 2004 föreslog man 230 EUR per ton, men det var för lågt för AVS-länderna och för högt för dollarländerna. Hur man än utformar en gemensam tullsats kommer den att skada AVS-länderna och orsaka produktionsförluster och arbetslöshet. Från Windwardöarna rapporterar man redan att de 24 000 små producenterna nu har minskat till 7 000 på grund av trycket från dollarländerna.
I många AVS-länder odlas bananer på mark som inte lämpar sig för andra grödor, så arbetslösheten växer nu lavinartat. Kommer dessa människor att migrera, vissa till Europa där de spär på våra 20 miljoner arbetslösa, eller kommer de att börja odla grödor som kokain på de före detta bananplantagerna?
Jag föreslår en alternativ lösning grundad på de upprepade påpekandena om att det är meningen att vi ska vara medlemmar i ett EU som upprätthåller de enskilda medlemsstaternas ställning. José Manuel Barroso hävdade nyligen att regleringarna kanske kommer att minskas. Kombinera dessa två: strunta i systemet för bananimport och låt de enskilda medlemsstaterna ordna saken på sitt eget sätt. Vi är trots allt alla mogna demokratier. Då skulle EU-länderna kunna handla på den öppna marknaden eller stödja sina forna kolonier precis som de önskar, utan återverkningar på världsmarknaden. Förenade kungariket behandlade Brittiska samväldet förmånligt ända till 1972 utan några större problem. Om det låter lite nostalgiskt, ja varför inte? Vi står i skuld till dessa forna kolonier. Vad är det för fel med att visa lite mänsklighet och försöka bevara sysselsättningen i tredje världen? Hellre det än det torra raspandet från de byråkratiska kontorsslavarna i Bryssel.
– Herr talman! 2001 års avtal med Förenta staterna och de latinamerikanska länderna, som kommissionsledamoten hänvisade till tidigare, och som vi menade skulle kunna göra slut på banankriget, för nu med sig en radikal förändring av gemenskapens importsystem från och med januari 2006, en förändring som EU-sektorn måste acceptera i en mycket osäker situation.
1993 beslutade unionen att inrätta sitt eget importsystem och en gemensam organisation av marknaden för bananer som helt skiljer sig från den gemensamma organisation av marknaden som styr resten av frukt- och grönsakssektorn. Unionen gav därför banansektorn en specialbehandling, en närmast gynnsam behandling, och detta är ännu mer motiverat i dag, för denna frukt odlas bara i EU:s yttersta randområden.
Jag vill påminna er om att dessa områden, på grund av att de är öar och att de ligger så långt borta, behandlas annorlunda, och det är nödvändigt, framför allt om vi vill fortsätta att bibehålla deras jordbruk. Med tanke på att min regering, den spanska regeringen, har glömt detta – och det har också regeringen på Kanarieöarna visar det sig – vill jag påpeka att bananer spelar en viktig ekonomisk och social roll, och att det nya importsystemet skulle kunna äventyra gemenskapens produktion, om EU i framtiden inte har tillräckliga medel för att kompensera en drastisk minskning av priserna på grund av att det fastslagits en alltför låg tullsats.
Problemets kärna är i sista hand att framtiden för banansektorn i EU vilar på en bokföringsjustering. Ju lägre tullsatsen är, desto större ekonomiskt stöd kommer att krävas för att kompensera EU:s producenter. Men den insatsen har en maximigräns, och den maximigränsen bör bestämma EU:s manöverutrymme när det gäller att ge efter för internationella påtryckningar i internationella förhandlingar.
EU har redan offrat en betydande del av sin jordbruksproduktion i syfte att öppna marknaden för internationell handel, ett offer som tyvärr alltid drabbar samma människor, nämligen producenterna, och som gynnar bara några få, i ett mycket litet antal tredjeländer.
I fråga om bananer skulle dessutom de stora multinationella företagen gynnas, medan de lokala producenterna knappast kommer att märka av någon förändring.
– Fru kommissionsledamot! Låt mig först få säga att det är synd att kommissionen valde att processa istället för att förhandla, något som förmodligen hade gett en mycket mer praktisk lösning och kanske hade lett till ett mer tillfredsställande resultat.
Som andra har sagt ser verkligheten ut som på exempelvis Windwardöarna, där bananodlingen sysselsätter över en tredjedel av den arbetsföra befolkningen och står för 50–70 procent av exportinkomsterna. Det skulle vara mycket allvarligt om detta äventyrades. Som ni påpekade, fru kommissionsledamot, skadar inte förmåner som ges till länder som Windwardöarna någon och de syftar inte till att skada de latinamerikanska exportörerna eller några andra exportörers handel.
Den bästa strategin vore att hitta ett sätt för att skjuta upp den enhetliga tulltaxan och att förhandla och enas om en rättvis lösning som tillåter alla leverantörer att fortsätta handeln. Skiljedomsförfarandet har uppenbarligen misslyckats, men kommissionen måste försöka se till att handeln kan fortsätta fram tills dess att ni, tillsammans med kommissionsledamöterna för utveckling och handel, kan hitta ett genomförbart sätt för att se till att de fattiga jordbrukarna på Windwardöarna kan finna andra inkomstkällor, så att de har en framtid även i fortsättningen.
Slutligen befarar jag att bananer och socker verkligen kommer att stå med på dagordningen i Hongkong när det gäller AVS-länderna.
– Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk för hennes ord. Jag vill påpeka att EU för närvarande har en betydande bananproduktion, att tusentals familjer i EU:s yttersta randområden försörjer sig på det, och att vi skulle lämna några av EU:s öar åt sitt öde om bananproduktionen skulle försvinna, trots att de, hur långt borta de än är, är lika europeiska som den plats där jag för närvarande talar.
För det andra anser jag att vi måste tänka på att WTO:s panel inte får välja godtyckligt. Enligt principerna i WTO:s stadga måste en likvärdig tullsats eftersträvas, och den likvärdiga tullsatsen är inte godtycklig. Den måste ge oss åtminstone samma skyddsnivå som vi tidigare har åtnjutit. Jag vet inte i vilken omfattning kommissionen beaktar detta.
För det andra rinner tiden ut. Den 1 januari är just om hörnet, och jag befarar verkligen att vi inte kommer att ha någon tullsats den 1 januari, som ett resultat av metoden att pröva sig fram som tillämpas av WTO:s paneler. Bör vi inte överväga möjligheten att bibehålla det gällande systemet, åtminstone under övergångsperioden? Kan kommissionen på något sätt förhandla med tredjeland för att skjuta upp eller avbryta förhandlingen, så att man kan uppnå en skälig lösning?
Slutligen vill jag kommentera det som mina landsmän från det spanska folkpartiet har sagt. Fram till förra året var folkpartiet vid makten i Spanien, och partiet innehade makten på Kanarieöarna till för några månader sedan, då det fråntogs makten av regeringschefen. Det jag vill fråga är om folkpartiet fram till den tidpunkten hade agerat på något annat vis än de nuvarande regeringarna i Spanien och på Kanarieöarna.
Hur som helst, herr kommissionsledamot, hoppas jag att ni kommer att försvara dessa hundratusentals EU-medborgares intressen. Deras möjlighet att bevara sina levnadsförhållanden beror på er.
. – Herr talman! När jag blickar bakåt ser jag att bananfrågan alltid har väckt starka känslor. Det var 1992 som jag för första gången verkligen hörde talas om denna diskussion som har pågått under så många år. Vi har fortfarande inte riktigt avslutat denna fråga.
När jag besvarar vissa kommentarer som gjorts här i dag vill jag först säga att det, när vi inledde dessa diskussioner direkt efter att jag tillträtt min post i november, var en prioriterad fråga för mig att förhandla fram en lösning på denna fråga. Men det visade sig snart att inte ens de latinamerikanska länderna är eniga sinsemellan, så det var inte möjligt att förhandla fram någon lösning på detta problem i januari. Vi försökte om och om igen för att se om det var möjligt. Jag kommer inte att gå in på detaljer om de olika stora bolag i Latinamerika som har helt motsatta åsikter om hur detta kommer att sluta, men tro inte dem som säger att förhandlingsmöjligheterna inte har undersökts.
Det stämmer att Honduras har satt upp bananer på dagordningen för ministermötet i Hongkong. Jag kan bara säga att vi kommer att göra vårt yttersta för att se till att denna fråga inte stör hela processen i onödan. Vi är därför övertygade om att vår strategi är förnuftig, vi är fortfarande villiga att diskutera med våra partner och vi räknar med att AVS-länderna stöder oss.
När det gäller socker, som också har nämnts, har jag för avsikt att försöka nå en politisk kompromiss i rådet vid det möte som föregår mötet i Hongkong, så att detta inte blir ett problem.
I fråga om tidsramen och de olika scenarierna ligger för närvarande ett förslag om att övergå till ett system med en fast tullsats hos rådet, och detta kommer att ligga till grund för de fortsatta diskussionerna. Jag kan i det här skedet inte gå in på några detaljer, eftersom denna fråga kommer att behandlas och förhandlas med rådet innan jag kan lägga fram alla siffror och förslag för parlamentet.
Vårt mål är naturligtvis att handeln med bananer ska vara rättvis. Till syvende och sist är det konsumenterna som bestämmer vad som ska finnas på snabbköpshyllorna, så de som har ett stort intresse i denna fråga bör utnyttja varje tillfälle att uppmuntra konsumenterna att göra ett val. Som många talare har nämnt måste vi finna en balans i denna mycket känsliga fråga. När vi beslutar om ordningen för bananimport finns det många överväganden vi måste ta hänsyn till och det viktigaste är, som jag sa tidigare, vårt ansvar gentemot alla de olika aktörerna.
Vi måste också ta hänsyn till gemenskapens producenter och förvaltningen av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer med sikte på den reform som vi förhoppningsvis kommer att få till stånd med rådet under andra halvåret 2006. Jag kan försäkra er som har ett intresse i denna svåra och långdragna fråga om att vi kommer att göra vårt yttersta för att nå ett positivt resultat, så att systemet med en fast tullsats träder i kraft den 1 januari 2006.
– Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är den muntliga frågan till kommissionen om ”Skäl för medlemsstaternas bristfälliga genomförande av tjänstepensionsdirektivet” av Ieke van den Burg och Othmar Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor (O-0094/2005 – B6-0338/2005).
. – Herr talman! Jag vill säga några ord om varför vi tar upp denna muntliga fråga.
Som vi förklarade i texten har många medlemsstater inte genomfört detta direktiv. Diskussioner pågår mellan kommissionen, de berörda tjänsterna och medlemsstaternas företrädare, och i anknytning till Europeiska tillsynskommittén för försäkringar och tjänstepensioner (CEIOPS). Men parlamentet bör också i egenskap av medlagstiftare kräva att få delta i arbetet med att tolka texten om det verkligen finns problem med direktivet. Det var därför vi bad er komma hit för att diskutera detta med oss, herr kommissionsledamot.
Om ni läser mellan raderna kommer ni också att märka vår oro över att medlemsstaterna inte tar genomförandet av direktivet på allvar. Vi uppmanar er också att göra tjänstepensionsdirektivet till en viktig fråga – för det är en separat fråga som uttryckligen gäller finansmarknaderna och socialpolitiken – särskilt där respekten för nationella och sociala lagar samt arbetsmarknadslagar står på spel och där mottagarlandets bestämmelser, snarare än ursprungslandsprincipen, är allmänt rådande. Vi är angelägna om att vara nära involverade i resultatet av genomförandet och de möjliga tolkningarna.
Vi tog upp två andra frågor: CEIOPS-kommitténs deltagande och situationen för aktsamhetsreglerna, liksom möjliga kvantitativa tilläggsregler från medlemsstaternas sida, men jag ska inte gå in i detalj på dessa.
En mycket viktig fråga för mig, inte bara som talesman för PSE-gruppen utan även som nederländsk ledamot, är min oro över utvecklingen i de yrkesbaserade pensionssystemen som inte enbart beror på den finansiella marknadens utveckling utan även utvecklingen på lagstiftningsområdet: det finns en tendens att övergå från fasta förmåner till system med fasta premier.
Denna utveckling går mycket snabbt i Förenade kungariket och Irland där speciellt nya deltagare i systemen inte får ta del av system med fasta förmåner. Detta är inte möjligt i Nederländerna, eftersom vi har kollektiva och obligatoriska system i de flesta fall och vi är mycket fästa vid dem.
Jag håller inte med om att ett byte från fasta förmåner till fasta premier är en nödvändig utveckling, ännu mindre en önskvärd sådan, eftersom pensionssystemens kvalitet är en stor tillgång för den europeiska sociala modellen. Den första pelaren i Nederländerna skulle vara ofullständig och otillräcklig utan en andra pelare med sådan hög kvalitet. Det är också viktigt att denna tradition ger de bästa övergripande resultaten. Därför är dessa suddiga gränser också ett problem för oss och vi vill be er att klargöra er tolkning av denna utveckling och hur ni kommer att fortsätta diskutera denna fråga med oss.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som Ieke van den Burg redan har sagt är vi oroade över det bristfälliga genomförandet av detta direktiv sedan det antogs för två år sedan.
Det finns två sidor av detta direktiv: den ena har att göra med den inre marknaden, som direktivet stärker för alla tjänsteleverantörer med avseende på tjänstepensionen, och den andra har att göra med social trygghet för arbetstagarna, med mer dialog mellan arbetsgivare och anställda när tjänstepensionssystemen fastställs, och under den fortsatta utvecklingen av dem.
När jag klev på flygplanet i morse fick jag en tidskrift. Rubriken på omslaget meddelade att det i framtiden inte skulle vara möjligt att komma ifrån tjänstepensionen. Som ni, herr kommissionsledamot, har sett när ni läste den tyska regeringens nya arbetsavtal, där två viktiga punkter ägnas åt att trygga systemet för ålderspensionen, har detta inte blivit en mindre viktig fråga under åren efter att direktivet sammanställdes och antogs.
Det finns fortfarande inte tillräckligt med riskkapital i EU. I Förenta staterna, vilket vi är väl medvetna om, är det pensionsfonderna som i första hand bidrar med detta. Den inre marknaden och sektorn för finansiella tjänster erbjuder fortfarande potential. För pensionsfonderna – den verksamhet som hanterar tjänstepensionerna – finns det ännu inte någon fullständig gemensam inre marknad.
Mycket talas i dag om den europeiska livsstilen och den sociala modellen. Tjänstepensionen – som engagerar en större del av marknaden samtidigt som den ger social trygghet – är ett viktigt villkor för arbetstagarnas rörlighet och flexibilitet, samt för att säkra våra ålderspensionssystem och garantera en bekväm ålderdom i ett samhälle där människor blir allt äldre.
Det som detta direktiv också tydliggör är att det finns en obalans mellan makt och ansvar, en obalans mellan behörigheten på den gemensamma marknaden och de sociala trygghetssystemen. Det är något som man i direktivet försöker rätta till, men det är också just anledningen till att vi ställer denna fråga, eftersom det är medlemsstaterna som ska införliva detta direktiv och ta hänsyn till de aspekter vi tagit upp, men som inte är fastslagna i någon lagstiftning. Det åligger också dem att göra detta.
Av era inlägg och med stöd av fakta känner vi till att endast sex medlemsstater hittills har rapporterat om sina åtgärder för att införliva direktivet. Ytterligare sex har delvis införlivat det, och från tretton länder finns ingen rapportering. Som saker och ting låg till den 23 september 2005 hade tretton stater inte gjort det som det var meningen att de skulle göra.
Det är därför, herr kommissionsledamot, som vi frågar er vilka åtgärder ni föreslår om inte alla medlemsstater vid slutet av året har införlivat detta direktiv. Varför är det så svårt för dem att göra det? Om jag inte är felunderrättad hölls det möten mellan medlemsstaterna och kommissionen i oktober 2004 och april 2005, då det tydligt framgick att villkoren som rörde social trygghet och arbetslagstiftning orsakade de flesta problemen. Vi måste inse vilken spänning som finns mellan dessa två. Det ena får inte vara en ursäkt för att tillåta att det andra blockerar frågan, vare sig det gäller den gemensamma marknaden eller de nödvändiga säkerhetsåtgärder som vi har tagit upp i vårt direktiv, och därför frågar vi er också vilka slutsatser ni har dragit av detta, huruvida ni anser att det kommer att krävas fler åtgärder, och vilken effekt skillnaderna i skattelagstiftning får på införlivandet av direktivet.
. – Herr talman! De medlemsstater som inte har eller bara delvis har meddelat kommissionen om genomförandeåtgärder kommer att bli föremål för överträdelseförfaranden för underlåtenhet att anmäla i enlighet med artikel 226 i EG-fördraget. Det bör understrykas att sådana överträdelseförfaranden endast gäller anmälan av nationella åtgärder och inte kvaliteten på genomförandet. Så fort kommissionen har fått fullständiga anmälningar kommer man att granska de nationella genomförandeåtgärderna som i ett senare skede kan leda till överträdelseförfaranden på grund av felaktigt genomförande av direktivet.
I direktivet tilldelas inte kommissionen några befogenheter inom kommittéförfarandet. Det är inget ”Lamfalussydirektiv.” Därför ges Europeiska tillsynskommittén för försäkringar och tjänstepensioner – CEIOPS – inga mandat och inga genomförandeåtgärder kommer heller att antas av kommissionen. Eftersom vi inte har någon praktisk erfarenhet av direktivet ännu är det för tidigt att ta ställning till behovet av kommittéförfarande och således till vilken roll CEIOPS kan få i detta.
CEIOPS har dock en viktig roll när det gäller artikel 21.2 i direktivet tillsynsmyndigheterna är skyldiga att ”ha ett nära samarbete i syfte att underlätta tillsynen av tjänstepensionsinstituts verksamhet.” I det avseendet utarbetar CEIOPS kommitté för tjänstepensioner för närvarande ett multilateralt samarbetsprotokoll, liknande det som redan finns för försäkringar. Ett utkast till förslag är nu ute för ett andra öppet samråd med de berörda aktörerna. Man räknar med att det kommer att antas vid CEIOPS medlemsmöte i februari 2006.
Under de senaste två åren har kommissionen anordnat två möten med medlemsstaterna för att hjälpa dem att genomföra direktivet. För detta ändamål inriktades diskussionerna på frågor som medlemsstaterna, kommissionen och andra aktörer hade identifierat som möjliga svårigheter för genomförandet och som kan ge upphov till motstridiga tolkningar från medlemsstaternas sida. På grundval av dessa möten har kommissionen kommit fram till slutsatsen att trots att vissa artiklar verkar orsaka problem så gäller detta inte alla medlemsstater. Det är därför svårt att definiera några särskilt problematiska bestämmelser. Detta är inte överraskande eftersom tjänstepensionerna struktureras på mycket olika sätt i medlemsstaterna. Det finns i alla fall anledning att anta att genomförandet av artikel 20 – gränsöverskridande verksamhet – orsakar problem för många medlemsstater. Det är dock för tidigt att avgöra om orsaken till problemen är formuleringen i lagförslaget som antogs av parlamentet och rådet eller bara de olika tolkningarna i medlemsstaterna.
Ett första möte för en fortsatt diskussion om vissa av de frågor som har identifierats som problematiska och viktiga under granskningen av de nationella genomförandeåtgärderna kommer att anordnas 2006. Den djupgående analysen av de åtgärder som medlemsstaterna ska vidta för att införliva direktivet har inte påbörjats ännu. På det här stadiet inriktas arbetet på de ofullständiga eller fullständiga uppgifternas kvalitet. Indikationer på i vilken utsträckning medlemsstaterna har antagit ytterligare kvantitativa investeringsregler och faktorer som kan riskera att direktivet inte fungerar ordentligt kan inte ges förrän de flesta medlemsstaterna har lämnat besked. Eftersom kommissionen räknar med att ett stort antal medlemsstater kommer att ge kommissionen besked om sin lagstiftning före årsskiftet kan den inte lämna några indikationer förrän under 2006.
Ett antal pensionssystem med fasta förmåner drog nytta av 1990-talets uppgång för att minska nivån på premieinbetalningar eller till och med temporärt avstå från att göra premieinbetalningar i stället för att bygga upp sina ekonomiska reserver. När den oundvikliga marknadsnedgången inträffade visade det sig att en del av dessa reserver var otillräckliga. Som reaktion på detta använde sig de uppdragsgivande företagen och tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna av olika lösningar: ökade inbetalningar, utfyllnadsbetalningar, minskade indexregleringar av pensionsrättigheterna, ändringar i pensionssystemens regler och stopp för nya deltagare i systemen.
Oavsett vilken metod som användes insåg alla aktörer återigen att en pensionsfond innebär en långsiktig förpliktelse gentemot anställda och pensionärer. Detta erkännande har förstärkts ytterligare av annan utveckling, däribland tillämpningen av redovisningsnormen IAS 19 för uppdragsgivande företag och strängare regler för tillsynsmyndigheternas värdering av tekniska bestämmelser. De uppdragsgivande företagen har insett behovet av att få till stånd en bättre kostnadsuppföljning och mer stabila intäkter för att motsvara deras pensionslöften.
Man kan verkligen konstatera ett skifte från traditionella system med fasta förmåner till tjänstepensionssystem, vars kostnader kan kontrolleras lättare. Det finns emellertid tydliga bevis på att detta skifte inte bara har gått i riktning mot renodlat individuella system med fasta premier. Hybridsystem som kombinerar fasta förmåner med fasta premier finns också tillgängliga. Logiken bakom alla dessa förändringar är bättre kostnadsuppföljning och mer stabila intäkter för de uppdragsgivande företagen.
Det finns en tendens till suddigare gränser mellan de tre pensionspelarna, inte bara mellan den yrkesbaserade andra pelaren och den individuella tredje pelaren, utan även mellan den andra pelaren och den lagstadgade första pelaren. Detta är inte ett problem eftersom pelarstrukturen bara är ett allmänt klassificeringssystem, och system där tillgångar tilldelas individer går att hitta i alla tre pelarna. Detta gäller inte alla medlemsstater, eftersom pensioner återspeglar specifika kulturella och sociala situationer. Trots att de grundläggande skillnaderna mellan den första, andra och tredje pelaren kommer att kvarstå kan de tänkta lösningarna vara likvärdiga.
Man har valt olika lösningar i de 25 medlemsstaterna när det gäller förekomsten, nivån och finansieringen av statliga system, yrkesbaserade system och individuella lösningar. Det finns inte en enda lösning för hela EU för att möta utmaningarna med ett samhälle med en åldrande befolkning. Lämpliga lösningar måste anpassas till medlemsstaternas olika pensionssystem. Därför ligger det yttersta ansvaret hos medlemsstaterna.
Kommissionen kan vara till hjälp för medlemsstaterna genom att se till att gemenskapens regelverk för finansiella tjänster stöder uppkomsten av säkra marknadsdrivna lösningar för pensionsfinansiering. Flaskhalsar måste tas bort så att tillgångar som öronmärkts för pensioner kan hanteras så effektivt som möjligt och på så sätt ge EU-medborgarna möjlighet att åtnjuta högsta möjliga utbetalningar och årliga underhåll när de pensioneras. Direktivet uppfyller detta mål. Under andra halvåret nästa år kommer kommissionen att lägga fram en vitbok inom området för kontaktkommittén för fondföretag (UCITS), som också har en funktion att fylla på pensionsområdet.
Andra initiativ som syftar till att förbättra de europeiska pensionsbestämmelserna innefattar det nyligen antagna förslaget till direktiv om bättre möjligheter att överföra kompletterande pensionsrättigheter, och de pågående överträdelseärendena inom området för likvärdig skattemässig behandling av pensionspremier.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Det var en mycket teknisk beskrivning av något som inte kommer någonvart. Att man i sådan utsträckning släpar fötterna efter sig när det handlar om att införliva direktivet om tjänstepensionssystem är inte bara en besvikelse utan också – åtminstone anser jag det – slarvigt.
Tjänstepensionssystem växer fram inom EU, och själva direktivet erbjuder länderna tillräckligt utrymme för att kunna organisera dem på ett lämpligt sätt. Befolkningssiffrorna förändras dramatiskt, och många länder reducerar av ideologiska skäl sina pensions- och hälsovårdssystem, och tanken är att privata åtgärder ska fylla gapet. Om pensionerna ska kunna tryggas i framtiden måste andra områden för att bygga upp kapital för pensioner främjas och skötas kraftfullt.
Om tjänstepensionssystemen ska bli en verklig möjlighet till tilläggspensioner för ålderdomen måste det finnas en garanti för att faktiskt minska de anställdas risker, för de riskerar redan att förlora sina anställningar och får inte också riskera sina egna frivilliga bidrag, och de bidrag som har satsats av de företag som de arbetar för får inte heller äventyras. Det är därför en tydlig åtskillnad mellan företagen och tjänstepensionsinstituten måste kunna garanteras, så att exempelvis de förmåner som tjänats in inte går förlorade om företaget går i konkurs eller om den anställde självmant byter anställning.
En gemensam marknad för tjänstepensioner på EU-nivå skulle innebära större rörlighet för arbetstagarna, och det är exakt det som de önskar sig. Förutom att skilja mellan risken att förlora jobbet och risken att de anställda ställer krav på det samlade kapitalet om företaget underkastas förvaltning, måste det finnas miniminormer för tjänstepensionsinstituten, som måste omfatta tydliga informationsrättigheter för både de kontrollerande myndigheterna och för de anställda.
Både de som är berättigade till förmåner och de som faktiskt erhåller dem måste ha rätt till information om hur deras pensionssystemskapital investeras eller om börsläget. De anställda bör också om möjligt ha rätt att bli tillfrågade av företagen när dessa institut väljs ut. Om de mål som nämns i skälen 18–23 uppnås, ökar arbetstagarnas trygghet och även kraven på modern aktiemarknadsövervakning inom gemenskapen uppfylls. Nu är det, herr kommissionsledamot, tid att agera, och vi är vana vid handlingskraft från er sida.
. – Herr talman! Vi håller alla med kommissionsledamoten om att det är ytterst viktigt att öka pensionsutnyttjandet, särskilt när det gäller frivilliga pensioner, vare sig det sker till följd av detta direktiv eller med hjälp av vilka metoder som helst. Initiativ på pensionsområdet ligger dock fortfarande, som han helt riktigt har sagt, inom medlemsstaternas behörighetsområde, eftersom pensionerna kan vara kopplade till skatte- och förmånssystemen. Jag föreslår inga förändringar där. Det är ändå viktigt att dela med sig av god praxis. Kan kommissionen därför ange om den redan övervakar initiativen eller har planer på att göra det? Kan den tänka sig en mekanism med vars hjälp god praxis kan delas och uppmuntras?
När det gäller gränsöverskridande bestämmelser, som vi vill uppmuntra för att få till stånd en bättre och mer dynamisk pensionsmarknad, är allmänhetens förtroende för alla tillsynsmyndigheter och underliggande garantier – och inte bara för dem som finns i den egna staten – mycket viktigt. Det är också viktigt, särskilt för system som rör egenföretagare, att man inser att den information som ges av de olika länderna bör vara jämförbar. I artikel 9 i direktivet krävs det att medlemmarna ges tillräcklig information om riskerna. I artikel 10 krävs det att årsredovisningen ger en rättvisande, korrekt och uttömmande översikt. I andra artiklar föreskrivs det att medlemmarna ska ha tillgång till dessa årsredovisningar. Ur detta uppstår dock frågan om vad som är tillräcklig information och om man kommer att ta hänsyn till skillnaderna mellan gällande metoder i medlemsstaterna, eller åtminstone om möjliga investerare kommer att underrättas om de skillnader som kan finnas inom områden där det inte går att göra exakta jämförelser.
Det är också viktigt att den lösning man kommer fram till inte leder till ökad reglering och att CEIOPS tar hänsyn till detta i alla kommande protokoll.
. – Herr talman! Kommissionsledamoten kanske kan förklara vad han menar med en ”tird pillar” (smutspelare). Jag tycker att det låter ganska osmakligt.
Är inte det verkliga problemet med genomförandet av direktivet om yrkesbaserade pensionssystem att det inte finns någon politisk vilja att genomföra det? Västeuropa har ett allvarligt demografiskt problem eftersom befolkningen blir allt äldre och födelsetalen fortsätter att sjunka i EU:s ledande industriländer. Det råder en stor pensionskris som de nationella regeringarna helt enkelt inte lyckas hantera. När det gäller systemen för slutlöner, och i synnerhet offentliganställdas pensioner, är konceptet att unga människor betalar för de äldre; att en generation försörjer nästa.
Det är inte bara befolkningsstatistiken som talar emot de gamla ekonomierna i Västeuropa utan även den så kallade sociala modellen. Denna mycket prisade sociala modell verkar bestå av 40 procent ungdomsarbetsplatser, välfärdsberoende och den traditionella familjens uppbrott. Tack vare detta ställes, liksom de nationella regeringarnas, ekonomiska absurditeter kan vi inte längre förlita oss på det generationsbaserade stödsystemet.
I Förenade kungariket är det faktiskt ännu värre politiskt sett: det finns över 800 miljarder pund sterling i ej fonderade pensioner för offentliganställda och en rekrytering inom den offentliga sektorn som är helt ur styr. Pensionsfonder inom den privata sektorn har beskattats sedan 1977 och tagit över 5,5 miljarder pund sterling från vanliga människors besparingar varje år, medan politiker har privilegierade pensioner på bekostnad av de hårt pressade skattebetalarna. Om publika bolag inte redovisar pensionsskulder hamnar den verkställande direktören i fängelse, men finansministrarna i de nationella regeringarna trotsar dagligen reglerna.
I min egen valkrets finns ett företag vid namn Ballast Nedam som helt enkelt har övergett sina pensionärer på ett alldeles skandalöst sätt och bildat ett nytt företag för att undkomma sitt ansvar. Detta strider helt mot direktivet, som inte har genomförts.
Är det inte intressant hur angelägna regeringarna är att standardisera bilvärmare, vindrutetorkare och spritflaskor, men när verkliga människor behöver hjälp visar det sig som vanligt att EU är bristfälligt?
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Först måste ramen för hur tjänstepensionerna ska skötas och fördelarna med dessa pensioner klargöras. De är finansiella marknadsinstitut och kan inte anslutas, och det kan inte heller förutsättas att de gradvis kan få en sådan omfattning att de till och med delvis kan ersätta de sociala trygghetssystemen.
De sociala trygghetssystemen måste fortsätta att garantera en generell täckning av arbetstagarna, och de är offentliga system, med andra ord måste staten, om försäkringsfonden inte kan betala pensioner eller fullgöra sina skyldigheter, uppfylla de finansiella skyldigheterna.
Om tjänstepensionsfonderna å andra sidan inte klarar av att uppfylla sina skyldigheter, träder inte staten in med ekonomiska interventioner eller garantier.
Jag stöder emellertid tydligt och klart det faktum att dessa fonder kan utnyttjas som kreditinstitut, som tar på sig att garantera tilläggspensioner, så länge som de är fastställda inom ramen för kollektiva avtal.
Det måste naturligtvis betonas att de endast erbjuder tilläggspension åt arbetstagare, vilket skapar en viss diskriminering gentemot de som inte har någon fast anställning eller de som arbetar deltid.
Det bör också betonas att dessa kreditinstitut, dessa fonder, endast har möjlighet till gränsöverskridande samarbete med länder i det nuvarande euroområdet.
På grund av dessa särdrag och hur tillämpningen av lagen utvecklas i medlemsstaterna är det tillrådligt att direktivet främjas i alla medlemsstater, men blir mer flexibelt.
Vi önskar införliva direktivet i nationell lagstiftning, och, vilket är mycket viktigt, vi önskar att det ska accepteras av arbetsmarknadens parter, av arbetsgivare och anställda.
Därför verkar det inte rimligt att använda sig av medelvärden för att säkra att arbetskraften täcks av de aktuella medlen, eller säkra kapitalbildningen för dessa fonder och deras samlade reserver genom en procentsats av BNP eller per försäkrad person.
Däremot förefaller det också vara utomordentligt viktigt att belysa de faktorer som bidragit till utvecklingen av institutet i det enskilda landet, där arbetsstyrkans förtroende kommer upp i ett genomsnitt av 45 procent.
De faktorer som bidrar till att detta direktiv tillämpas så olika i olika medlemsstater måste avskaffas.
– Debatten är avslutad.
| sv |
Ytterligare harmonisering av tillsynsmetoder på gemenskapsnivå (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om
en muntlig fråga till rådet från Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor om ytterligare harmonisering av tillsynsmetoder på gemenskapsnivå - B6-0010/2007), och
en muntlig fråga till kommissionen från Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor om ytterligare harmonisering av tillsynsmetoder på gemenskapsnivå - B6-0449/2006).
Pervenche Berès : frågeställare. - (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Utskottet för ekonomi och valutafrågor ansåg att det var nödvändigt att det hölls en debatt om tillsynsmetoder bland EU:s institutioner, och vi ville att den skulle hållas i närvaro av rådet och kommissionen. Vi ledamöter från utskottet för ekonomi och valutafrågor är mycket glada över att diskussionerna och arbetet om hanteringen av krisen på finansmarknaderna har återupptagits, både i rådet och i kommissionen. En effektivare och bättre tillsyn samt ett effektivare samarbete mellan tillsynsmyndigheter är en nödvändighet, men om vi vill att det slutgiltiga resultatet ska bli en framgång anser vi ändå att det bästa sättet att gå framåt - i detta skede av utveckling och djupgående omställning av finansmarknaderna - utan tvivel är genom att inleda en interinstitutionell debatt om denna fråga.
Utskottet för ekonomi och valutafrågor har genomfört en hel del arbete med att analysera EU:s finansiella system och svårigheterna med en konsolidering inom sektorn för finansiella tjänster, inte minst i Joseph Muscats betänkande. Där uttrycker vi vårt stöd för inrättandet av en visemannakommitté med mandat att inte bara undersöka svårigheterna med konsolideringen av marknaderna och de finansiella institutionerna, tillsammans med svårigheterna när det gäller finansiell tillsyn, finansiell stabilitet och krishantering, utan att också lägga fram definitiva idéer om de befintliga strukturerna och att införliva dessa idéer i en rapport till parlamentet.
Syftet med dagens interinstitutionella debatt är att ge en tydlig signal om behovet av att inleda - eller återuppta - den stora debatten om framtiden för EU:s övervakningssystem, som är avgörande inte bara för konkurrenskraften på själva den finansiella marknaden, utan också för stabiliteten inom EU:s finansiella system.
Kanske får jag lov att vid denna avgörande tidpunkt göra vissa observationer. Låt mig för det första påpeka att det har skett djupgående förändringar inom EU:s finansiella system och över hela världen. Dag ut och dag in bevittnar vi oavbrutna förändringar på marknaderna samt innovationer som görs på dessa marknader - utvecklingsförlopp som bland annat leder till att ”hedgefonderna” eller de ”privata aktiefonderna” vinner mer makt. Den pågående konsolideringen av finansmarknaderna har gjort det möjligt för nyckelaktörer att etablera sig och agera på helt och hållet transnationell basis. Sammanslagningar och uppköp som motiveras av en strävan efter konkurrenskraft och effektivitet har ökat, på både nationell, europeisk och global nivå. Dessa har kommit att generera sin egen drivkraft, och följaktligen har marknadernas strukturer, samt det sätt på vilket aktörerna verkar på marknaderna, genomgått radikala förändringar, en omvandling som skapar nya utmaningar samtidigt som nya faktorer sätts på spel.
För det andra vill jag påpeka att konsolideringen av de finansiella strukturerna för övervakning måste gå hand i hand med konsolideringen av själva marknaderna, för ibland får man intrycket av att dessa går i otakt. Å andra sidan kan man undra huruvida EU:s nuvarande övervakningssystem - där tillsynsmyndigheterna har särskilda och mycket olika strukturer som de ansvarar för, ytterst olika kompetens, befogenheter och ansvarsområden, och där de agerar utifrån ett nationellt mandat - kan garantera en tillräcklig övervakning av stora multinationella finansgrupper. Man kan undra huruvida systemet är hållbart och huruvida det skulle kunna äventyra själva det europeiska systemets finansiella stabilitet.
För det tredje vill jag framhålla de originella karaktärsdragen i EU:s finansiella system, som kännetecknas av mångfald och av aktörernas välstånd, vare sig dessa är lokala - t.ex. lokala banker - eller aktörer som verkar över gränserna, på båda sidorna av Atlanten och på den internationella arenan. Detta kräver ett gediget, effektivt och välanpassat övervakningssystem inom vilket man klarar av att bemöta utmaningar såsom regional integration, globalisering, innovation och en centraliserad förvaltning, samtidigt som man tillgodoser en hög nivå av övervakning och garanterar att systemet är hållbart och stabilt.
För det fjärde vill jag påpeka att en förbättring av övervakningssystemen ligger i samtliga aktörers intresse - givetvis först och främst i själva systemets intresse, men i andra hand även i marknadsdeltagarnas intresse. De kräver att vi ska förbättra övervakningssystemet i syfte att underlätta deras verksamhet på samtliga marknader. Jag är övertygad om att det också ligger i slutanvändarnas intresse att systemet förbättras.
För det femte har slutligen frågan om EU:s framstående ställning i regleringsfrågor en transatlantisk dimension, och med detta i åtanke tycks det mig som om tiden har kommit för oss att gå framåt.
Jag ska sammanfatta genom att säga att vi, som EU:s lagstiftare och mot bakgrund av dessa observationer, står inför en stor utmaning: nämligen den att utrusta EU med gedigna och effektiva tillsynsstrukturer som kan garantera en vederbörlig övervakning av samtliga finansiella aktörer, vare sig dessa är stora multinationella grupper eller affärsbanker. Dessutom bör dessa tillsynsstrukturer medföra att övervakningen bidrar till den europeiska modellens konkurrenskraft på världsarenan.
Då uppstår frågan hur man ska göra för att uppnå detta: ska vi inrätta en visemannakommitté, eller bör vi tro att det är på interinstitutionell basis som vi kanske är bättre lämpade att få EU:s gemensamma underrättelsetjänster att arbeta? Detta är i alla händelser det budskap som parlamentet vill förmedla i dagens debatt, och jag är mycket tacksam gentemot rådet och kommissionen för att ha låtit debatten hållas här i parlamentet.
Günter Gloser: rådets ordförande. (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Pervenche Berès har just tagit upp ett antal viktiga frågor i sitt anförande, bland annat med avseende på finansiella tjänster. Jag kan försäkra henne om att rådet anser att denna aspekt är av huvudsaklig betydelse.
Jag vill återigen understryka att EU:s finansiella system också anses bidra väsentligt till Lissabonstrategin och spela en central roll för att stärka ramvillkoren för finansiell stabilitet i EU. Det är emellertid lika viktigt att den finansiella övervakningens effektivitet ökar utan att finanssektorn belastas med en alltför stor övervakningsbörda eller genom begränsad konkurrens. Låt mig fästa uppmärksamheten på tre huvudsakliga punkter i rådets nämnda slutsatser.
För det första betonade rådet vikten av rättvisa och icke-diskriminerande nationella tillsynsmetoder för att få till stånd lika villkor inom EU. Rådet fäste också vikt vid att hitta en lämplig balans mellan hemlandets och värdlandets ansvar, och betonade återigen betydelsen av en tillräcklig och oberoende finansiell tillsyn för att garantera finansiell stabilitet.
För det andra uppmanade rådet de tre kommittéerna på nivå 3 att i sina strävanden att uppnå konvergens för regler och praxis beakta de hinder som identifierats under arbetets gång och i deras rapporter, samt rapporten från Kommittén för finansiella tjänster om konvergens inom tillsynen. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att de arbetar med gemensamma format för finansinstitutens rapportering till tillsynsmyndigheterna för att undvika dubbla kostnader.
För det tredje förklarade rådet sitt stöd till kommissionens förslag att utnyttja sina befogenheter för att också garantera förenlighet med bestämmelserna om konkurrens och statligt stöd. Rådet ser det som en prioritet att stödja arbetet inom de tre kommittéerna på nivå 3, för vilket de behöver lämpliga kontrollverktyg. Rådets slutsatser från maj 2006 omfattar även en övergripande handlingsplan på kort och medellång sikt för detta område, grundad på en rapport från Kommittén för finansiella tjänster. De tillsynsbestämmelserna för försäkrings- och värdepappersföretag och banker som granskats ingående utgör en milstolpe, och tillhandahåller nya förutsättningar för samarbete mellan tillsynsmyndigheter, vilket gynnar vår finansiella sektors finansiella stabilitet och konkurrenskraft.
I rapporten från Kommittén för finansiella tjänster pekade man på tre utmaningar som visade på ett behov av ytterligare åtgärder. Jag anser att dessa utmaningar kommer att bli särskilt betydelsefulla inom den närmaste framtiden. För det första måste samstämmigheten i tillsynspraxisen och samarbetet stärkas ytterligare. För det andra måste övervakningssystemets effektivitet öka, och för det tredje måste den internationella tillsynen förbättras med hänsyn till det växande antalet gränsöverskridande finansiella grupper.
Med bakgrund av dessa utmaningar omfattar den handlingsplan som rådet godkände i maj förra året en kombination av olika verktyg. Avsikten med dessa verktyg är att gynna uppkomsten av en europeisk tillsynskultur, en mekanism för medling och delegering, och också åtgärder för ett utbyte av uppgifter på elektronisk väg samt gemensamma format för rapporter. Jag noterar att denna sista aspekt även har betonats av Europaparlamentet, i Muscatbetänkandet. Jag välkomnar att det råder samstämmighet även i denna fråga.
Kommittén för finansiella tjänster har uppmanats att övervaka de framsteg som görs av de tre kommittéerna på nivå 3, i synnerhet när det gäller att genomföra de olika verktygen.
Kommittén för finansiella tjänster har också uppmanats att övervaka konvergensen när det gäller tillsynsbefogenheter på en tillfredsställande nivå. Jag vet att kommissionen också ägnar stor uppmärksamhet åt dessa aspekter, och jag är säker på att även parlamentet kommer att stödja denna process inom ramen för dialogen med kommittéerna på nivå 3. Arbetet inom den interinstitutionella övervakningsgruppen förväntas leda till större insyn.
Jag skulle nu vilja gå vidare till de långsiktiga framtidsutsikterna och vikten av att ta itu med lagstiftningsfrågor. Vid sidan av de nuvarande utmaningar som redan har nämnts måste Kommittén för finansiella tjänster beakta de frågor som uppkommer i samband med marknadens utveckling när kommittén ska fastställa långsiktiga, strategiska prioriteringar. I detta avseende inrättade kommittén nyligen en undergrupp med uppgift att lägga fram en rapport om långsiktiga tillsynsfrågor under hösten 2007. Inom detta nya arbetsfält kommer man att utgå ifrån följande nedifrån och upp-strategi: mer grundläggande förändringar av tillsynsuppgifter bör endast ske om det har bevisats att problem föreligger.
Jag vill också betona att den allmänna frågan om samstämmighet i tillsynsfrågor bör beaktas mot bakgrund av marknadernas och finansinstitutens konsolidering. Av denna anledning gläder det mig särskilt att parlamentet och rådet så tidigt som i mars lyckades enas i första instans om texten i direktivet om tillsynsbedömning av förvärv inom den finansiella sektorn. Detta är en tydlig indikation på vår gemensamma beslutsamhet att förbättra EU:s ram för det dagliga arbetet inom våra tillsynsmyndigheter.
Slutligen vill jag betona att vi måste beakta alla utmaningar av det här slaget som EU:s organ står inför inom de angivna områdena. Detta omfattar också att stärka den finansiella stabiliteten genom tillsynsåtgärder och förfaranden, samt att gynna EU:s konkurrenskraft - och i båda fallen skulle man dra nytta av att den finansiella sektorns konsolidering förenklades. Detta förfarande måste också bidra till att skydda konsumenternas intressen. Rådet arbetar tillsammans med kommissionen när det gäller alla dessa angivna aspekter, och vi välkomnar även Europaparlamentets starka intresse, som också har framgått av denna debatt. Jag vill framföra mitt särskilda tack för parlamentets åtagande att verka för ytterligare framsteg.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Det har skett dramatiska förändringar inom den finansiella sektorn i Europa under de senaste åren. Kapitalmarknader har utvidgats och blivit alltmer integrerade. Det har skapats nya investeringstekniker. Banksektorns konsolidering har ökat. Alleuropeiska konglomerat spelar nu en betydelsefull roll på alla nationella marknader.
Dessa förändringar är positiva för effektiviteten inom vår finansiella sektor och bör välkomnas. Men de medför också nya utmaningar för de politiskt ansvariga. Vi måste säkerställa att regelverken för finansinspektion anpassas till behovet av en mer integrerad finansiell sektor i EU. Detta är nödvändigt för den ekonomiska stabiliteten och för vår industris konkurrenskraft.
I detta sammanhang är det mycket viktigt att få till stånd ett bättre samarbete och bättre konvergens mellan europeiska tillsynsorgan. Det har varit en av mina prioriteringar sedan jag blev ledamot av kommissionen, och det kommer det fortsätta att vara fram till slutet av mitt mandat.
Jag ska ge er en kort sammanfattning av vad kommissionen redan har gjort för att främja ett mer ändamålsenligt och effektivt tillsynssystem i Europa.
Inom ramen för Lamfalussyförfarandet upprättade man europeiska kommittéer för tillsynsorgan på områdena för värdepapper, bank och försäkring. Dessa kommittéer har redan resulterat i ett bättre samarbete mellan tillsynsorganen och större konvergens inom tillsynsrutinerna. Jag förväntar mig att de ska fortsätta så och påskynda arbetet i detta avseende. Det är av avgörande betydelse för att det ska gå att uppnå samordning i krissituationer.
Kommissionen har verkat för en effektivare tillsyn av stora finansiella institutioner, i synnerhet genom att driva konceptet med en samordnande tillsynsmyndighet i direktiven om kapitalkrav. Den samordnande tillsynsmyndigheten ansvarar för att säkerställa ett korrekt informationsutbyte mellan tillsynsorgan, centralbanker och finansministerier vid krissituationer. Detta är en nyckelroll, och jag tänker därför föreslå ytterligare och ambitiösare steg mot ett samordnande av tillsynsorgan på försäkringsområdet inom ramen för Solvens II-projektet.
På området för investeringstjänster finns principen om ökad centralstyrning, med vissa begränsade undantag för filialer.
För att kunna hantera frågor rörande finansiell stabilitet mer specifikt har mina tjänsteavdelningar inlett arbete på fem nära förbundna områden där det krävs klarhet för att vi ska kunna förbättra vår förmåga att svara på ekonomiska kriser. Dessa områden är likviditetssystem, krishantering, frågor om lender-of-last-resort [låneinstans som sista utväg], system för garanti av insättningar och likvidation av finansinstitut. En konferens om dessa frågor som anordnas av kommissionen kommer att äga rum den 26 juni, i vilken Pervenche Berès, i egenskap av ordförande för utskottet för ekonomi och valutafrågor, också kommer att delta.
Kommissionens ansträngningar måste betraktas i anslutning till det arbete som uträttats i Ekofinrådet. En krissimuleringsövning ägde rum 2006. Som en uppföljning till denna övning kommer rådet att under 2007 fundera över hur man ska kunna ta itu med gränsöverskridande krissituationer och klargöra systemen för arbetsfördelning på ett bättre sätt. Dessutom har Kommittén för finansiella tjänster inlett arbetet med frågor som rör en förbättrad effektivitet av tillsynen.
Den interinstitutionella övervakningskommittén för Lamfalussyförfarandet kommer också att slutföra sin slutliga bedömning under 2007. Jag hoppas att den kommer att innehålla användbara rekommendationer i fråga om hur kommittéerna för tillsynsorgan kan förbättra sitt arbete och fördjupa sitt samarbete. Detta skulle innebära en ännu bättre situation för dem att kunna ta itu med eventuella frågor rörande finansiell stabilitet i framtiden.
Mot slutet av året kommer kommissionen också att presentera en egen bedömning av det sätt på vilket Lamfalussyförfarandet fungerar. Det sätt som kommittéerna för tillsynsorgan fungerar på kommer att vara en avgörande aspekt för denna övergripande utvärdering. Jag ser fram emot att få höra parlamentets åsikter.
Jag är övertygad om att vi genom ett nära samarbete mellan parlamentet, rådet och kommissionen kommer att kunna föra denna debatt vidare. Vi måste dra slutsatser av de olika pågående verksamheterna. Jag är öppen för förslag om hur vi ska gå till väga. Men jag tror att det är för tidigt att upprätta en expertkommitté på detta stadium. Jag ser hellre att vi inväntar slutförandet av de olika alternativen senare i år innan vi tar nästa steg.
Avslutningsvis vill jag säga att EU:s finansiella marknader är starka. Vi har inte något icke fungerande tillsynssystem som är i behov av ersättning. Det har gjorts stora framsteg under de senaste åren i fråga om modernisering av EU:s tillsynsverksamhet, men det finns behov av ytterligare förbättringar. Den är ett resultat av integrationen. I detta avseende är vi överens. Vi bör fortsätta vårt arbete med att göra Lamfalussyförfarandet till ett regleringsverktyg för tillhandahållande av den effektiva, ändamålsenliga och sammanlöpande tillsyn av finansiella tjänster som krävs på en inre marknad. Arbetet har inletts för ett beslut om hur Lamfalussystrukturen och våra system för finansiell stabilitet ska kunna förbättras ytterligare, för att de krav som uppstår i och med närmare europeisk integration ska kunna uppfyllas.
Jag ser fram emot att i sinom tid diskutera med parlamentet vilka särskilda initiativ som kan komma att krävas som svar på de problem som har konstaterats, för att den europeiska finansiella sektorn ska kunna utrustas med bästa möjliga tillsynssystem. Detta är av avgörande betydelse, eftersom tillsyn och regleringsstrukturer på toppnivå är nödvändiga för en långsiktig europeisk konkurrenskraft på kapitalmarknaden inom den globala ekonomin.
Karsten Friedrich Hoppenstedt: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman! Det är bra att Pervenche Berès fråga för utskottet för ekonomi och valutafrågor diskuteras och besvaras här i dag. Detta är en logisk följd av Muscatbetänkandet, och även av gårdagens debatt i utskottet - som även kommissionsledamoten deltog i.
De simulerade krishanteringsövningar för att granska den finansiella stabiliteten i EU som lades fram vid Ekofinmötet i Helsingfors i september förra året har verkligen avslöjat brister. Detta scenario - det vill säga ständigt utvecklande finansiella instrument som hedgefonder och derivatinstrument - åskådliggör behovet av att ytterligare diskutera denna fråga med tillräcklig hänsyn till konsumenternas säkerhet. Vi behöver följaktligen ett system med funktionella, sammankopplade tillsynsbestämmelser och förfaranden i EU.
Konsumentskydd, en effektiv finansindustri och stabila finansmarknader är det allra främsta målet för den finansiella tillsynen, som även måste bidra till att sektorn kan utnyttja sin potential och kreativitet fullt ut. God tillsyn måste därför styras av de befintliga riskerna, och synsättet måste vara principbaserat i stället för att inriktas på detaljerade individuella analyser. Den får inte medföra några extra bördor för företagen, bestämmelserna måste utarbetas i nära kontakt med finansindustrin, och gränsöverskridande finansmarknader måste hanteras på EU-nivå och global nivå i lika stor omfattning.
Tillsynen bör begränsas till det som verkligen är nödvändigt och användbart. Befintliga åtgärder bör tillämpas på ett mer försiktigt, marknadsvänligt sätt, och man bör undvika att införa onödiga bördor. För närvarande är jag starkt kritisk till en ytterligare centraliserad europeisk tillsynsmyndighet parallellt med de nationella tillsynsmyndigheterna, eftersom detta skulle upphäva EU:s subsidiaritetsprincip och sakna all demokratisk legitimitet. En sådan myndighet skulle inte bara mötas med oförståelse av många, särskilt för att den skulle leda till ytterligare dold byråkrati, utan skulle också innebära att medlemsstaterna förlorar en stor del av sitt självbestämmande på detta område, eftersom de nationella budgetarna skulle åsidosättas vid kriser.
Låt oss först vänta och se hur tillsynsmyndigheterna från det nyligen bildade EU-27 samordnar sig och gör sitt arbete. Vi behöver inte en enhetlig, centraliserad tillsynsstruktur, men vi behöver däremot en gemensam tillsynskultur som kännetecknas av samma värderingar och målsättningar.
Joseph Muscat: för PSE-gruppen. - (MT) Det har förekommit ständiga hänvisningar till ett betänkande som jag själv har utarbetat, där detta område behandlas i detalj och som antogs av parlamentet.
Detta betänkande, som nu har antagits som parlamentets ståndpunkt, innehåller en analys av en situation som blir alltmer akut. En av de viktigaste punkterna är att det finns olika förfaranden och tillsynsnivåer på nationell nivå. Från ett EU-perspektiv betyder detta minskad marknadseffektivitet och ytterligare operativa kostnader för institutioner som är verksamma i olika länder. I betänkandet ifrågasätts om det nuvarande systemet verkligen garanterar en effektiv tillsyn över stora finansgrupper som är verksamma i olika länder och sektorer. Vi begärde till och med en mer detaljerad undersökning av EU:s sociala modell när det gäller stabilitet och krishanteringsstrukturer. Vi enades om behovet av ett effektivt krishanteringssystem på EU-nivå. Den rådande marknadsutvecklingstendensen innebär att en kris, även om den ursprungligen uppstår i ett land, snabbt kan spridas till andra länder.
Reaktionen på en sådan kris blir alltmer komplicerad på grund av det stora antal institutioner som är involverade och den bristande klarheten om vilka roller de har. EU:s konsumenter och investerare är till slut dem som blir mest lidande av att man inte agerar inom denna sektor. Inom denna ram enades parlamentet om att en visemannakommitté bör undersöka följderna av detta och rapportera om sina rekommendationer.
Jag är väl medveten om att det finns olika åsikter om detta initiativ och vilken form det bör ha. Jag anser emellertid att det är dags att diskutera denna fråga fullt ut, med alla institutioners deltagande. Vad vi inte behöver är att alla försöker åsidosätta varandra i debatten när det gäller att besluta om vilken form tillsynen av EU:s finansiella marknader bör ha. Jag anser att vi måste inrikta våra insatser mer på det angelägna behovet att diskutera och betona att vi inte har någon tid att förlora.
Margarita Starkevičiūtė: för ALDE-gruppen. - (LT) Jag vill påpeka att kanske de flesta länder har något att säga om att börja förbereda för vintern redan under sommaren. När vi nu diskuterar denna fråga vill vi påminna kommissionen och rådet om den gamla truismen. Det enda vi har hört hittills är nämligen att arbetsgrupper skulle inrättas och att denna fråga skulle diskuteras. Det råder inget tvivel om att konsolidering har sina positiva aspekter, men den medför även en ökad systemrisk på marknaden. Finansgrupper är verksamma i alla EU-medlemsstater, och beroendet av deras verksamhet och dess inflytande är ofta mycket högt. När vi talar om att reformera tillsynsförfaranden måste vi först ställa en fråga som jag brukar be de ansvariga för EU:s tillsynsorgan att besvara: om ett dotterbolag är verksamt i ett visst land och landets ekonomi börjar bli lidande på grund av att verksamheten inte fungerar ordentligt, vem ska då betala för detta? Vem är ansvarig? Vilket lands lagstiftning kommer att gälla? Om en krissituation uppstår i dotterbolaget, hur kommer den då att hanteras? På nationell nivå eller inom finansgruppen? Vi har tyvärr inget svar på dessa enkla frågor ännu. Jag är nöjd med den information som rådet och kommissionens företrädare lämnade om vad som görs, men jag vill återigen betona att vi, när nya riskabla produkter kommer ut på marknaden, måste påskynda alla processer och gå ihop för att lösa de grundläggande frågorna och inte förlora oss i detaljer, eftersom det är gott och väl att tala om olika samordningsformer, ända tills en kris utvecklas. Referenspunkten för våra beslut om att reformera tillsynsförfarandena måste vara vad vi skulle göra i en krissituation.
Piia-Noora Kauppi: (EN) Fru talman! Jag vill tacka ordföranden för vårt utskott, Pervenche Berès, för hennes lägliga bidrag. Vi började diskutera van den Burg-betänkandet i utskottet den här veckan, och ett av de centrala ämnena, också när det gäller utvärderingen av handlingsplanen för finansiella tjänster (FSAP), är hur vi ska kunna utveckla ett välfungerande tillsynssystem i Europa. Det är mycket viktigt för oss att höra vad rådet och kommissionen anser om framtiden under denna gemensamma dagordning.
FSAP är mer eller mindre fullbordad vid det här laget, så nu ligger fokus på genomförandet och tillsynskonvergensen. Vi anser att arbetet måste fortsätta, även om nationella tillsynsmyndigheter redan har lyckats utveckla ganska välfungerande rutiner, och dessutom utöver Lamfalussykommittéerna. Det är till exempel väldigt positivt att det nu finns tillsynsinstitut som hanterar stora, alleuropeiska fall som omfattar flera jurisdiktioner, men ibland brister dessa institut i befogenhet. De har inte tillräckliga resurser, de fattar inte tillräckligt med majoritetsbeslut för att nämna några exempel, så det skulle vara mycket bra om vi kunde överväga en högre grad av omröstning med kvalificerad majoritet inom nivå 3-kommittéer liksom inom tillsynsinstituten.
Jag vill också påpeka att vi i Ieke van den Burgs förslag till betänkande främjade en ny idé om att vi bör ha en väl utrustad europeisk tillsynsmyndighet i systemet för alleuropeiska aktörer på toppnivå. Vi skulle vilja inrätta en europeisk tillsynsmyndighet, men den bör inte ligga utanför ramen för kommissionens nuvarande ansvarsområde. Den bör finnas inom ramen för systemet. Jag anser att också kommissionen skulle kunna överväga detta.
Avslutningsvis är det också viktigt att utveckla samarbetet på global nivå. Vi vet att de ekonomiska riskerna och omdömesmässiga utmaningarna inte bara gäller Europa utan också i hög grad de stora marknadsaktörerna i Amerika osv., så det är väldigt bra att kommissionen har tagit denna dialog med transatlantiska partner om finansiella tjänster på allvar, men det behövs en fortsatt utveckling.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter för deras mycket värdefulla bidrag.
Som jag sa tidigare är utvecklingen av finansiell tillsyn av avgörande betydelse. En stabil ekonomisk miljö är en förutsättning för den ekonomiska tillväxt som Europa behöver och för konsumentskyddet. Förebyggandet av ekonomiska kriser är alltså viktigt. Tillsynen måste vara så effektiv och ändamålsenlig som möjligt. Vi måste ha sammanlöpande nationella tillsynsmyndigheter för att minimera arbetet för gränsöverskridande företag. Vi behöver en gemensam tillsynskultur: fler tillsynsmyndigheter som gör fler saker på samma sätt.
Dessa är viktiga frågor där jag ser fram emot att arbeta med tillsammans med er.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
| sv |
Den framtida globala ordningen för finansmarknaderna och en EU-plan för ekonomisk återhämtning (debatt)
Talmannen: Vi hälsar studenterna på åhörarläktaren från Europeiska universitetet i Rom välkomna.
Nästa punkt är en debatt om
en muntlig fråga till rådet om den framtida globala ordningen för finansmarknaderna och en EU-plan för ekonomisk återhämtning - B6-0487/2008), och
en muntlig fråga till kommissionen om den framtida globala ordningen för finansmarknaderna och en EU-plan för ekonomisk återhämtning - B6-0488/2008).
Pervenche Berès: Herr talman, herr Alumnia, herr Novelli, herr Barroso! Alldeles nyss fick vi höra att det var dags för kommissionen att driva på medlemsstaterna. Om detta är kommissionens strategi är ni välkomna här i parlamentet, och ni har vårt fulla stöd i verkställandet av denna strategi.
Problemet för oss just nu ligger i graden av samarbete mellan medlemsstaterna. Alltför ofta händer det att man inser det brådskande i situationen och kommer fram till ett hopkok av nationella lösningar som sedan utges för att vara en EU-lösning. Vi anser att vi måste gå annorlunda tillväga om vi vill utnyttja våra resurser på ett bättre sätt.
När G20-länderna träffades gjorde de upp en tidsplan för den internationella finansiella ordningen. När jag ser på Ekofinrådets slutsatser som antogs i går är det en sak som slår mig, nämligen att kommissionen inte har fått några befogenheter i dessa slutsatser såvitt jag kan se. Därför skulle jag vilja att rådet talar om för mig hur det hade tänkt verkställa sitt förslag, särskilt när man ställs inför vissa jurisdiktioners bristande samarbetsvilja och när man ska definiera Internationella valutafondens roll i förhållande till andra internationella finansinstitut.
Jag vill även att rådet och kommissionen talar om för oss vad som är nästa steg i den tidsplan som antagits, och under vilka omständigheter parlamentet får vara delaktigt i debatterna, eftersom jag anser att det är så vi måste gå tillväga om vi vill ha ett dynamiskt EU.
I fråga om återhämtningsplanen annonserades siffran 1,5 procent. Med tanke på de siffror som cirkulerade tidigare måste detta anses vara ett steg i rätt riktning. Kommer det att räcka, är det verkligen 1,5 procent som satsas, eller är det här redan planerade utgifter som har döpts om? Vi måste undersöka denna sak mer i detalj.
När det gäller själva planen skulle jag vilja göra tre anmärkningar. För det första vill jag säga att vi kommer att misslyckas om det inte finns någon verklig samordning i den betydelse som avses i artikel 99 i EG-fördraget, där det står att medlemsstaterna ska se sin ekonomiska politik som en fråga av gemensamt intresse. Det förvånar mig att se att detta förhållningssätt fortfarande inte tillämpas ens i slutsatserna från gårdagens Ekofinråd. Samordningen av olika medlemsstaters ekonomiska politik i detta kritiska skede måste innebära mer än att varje medlemsstat lägger fram sin egen återhämtningsplan som diskuterats av den egna regeringen innan den sedan utvärderas av kommissionen. Det är inte tillräckligt.
För det andra förvånar det mig att se att man i detta dokument inte alls nämner något om utsikterna för återhämtning, vilket jag vet är oförenligt med fördraget som det ser ut i dag. Inte heller nämner man längre den tanke som cirkulerar här och där, med rätta enligt min åsikt, om möjligheterna att slå ihop medlemsstaternas lån inom euroområdet.
Om kommissionen vill vara riktigt djärv så är det dags att inleda en debatt om dessa tankegångar. Rådet kanske inte med en gång kommer att stödja ett sådant förslag, men med tanke på era tidigare framgångar här i parlamentet är jag nästan säker på att ni kommer att få parlamentets stöd. Detta kommer göra det värt att fortsätta på detta spår.
För det tredje vill jag ta upp frågan om sysselsättning och löner. Ni nämnde precis hur viktigt det här målet är för sysselsättningens skull. Vi får inte glömma att detta måste vara sysselsättning av hög kvalitet, annars kommer vi inte nå de mål som vi ställt upp i Lissabonstrategin.
Slutligen vill jag göra en avslutande kommentar om Europeiska investeringsbanken. Den har fullt upp just nu, men vi måste övervaka hur bankerna själva tillämpar de resurser och verktyg som nu återigen föreslås, eftersom små och medelstora företag måste gå via banksystemet för att få tillgång till dessa. Vi vet hur ömtåligt detta banksystem är, så jag vill be er att undersöka den här frågan noggrant, och jag vill att vi alla ska lära oss av det förflutna - med andra ord utarbeta en offentlig utgiftsmodell som vi kan använda för att nå våra långsiktiga mål på ett samordnat sätt, annars kommer inte dessa utgifter att vara till någon nytta.
Talmannen: Vi hälsar rådsordföranden Hervé Novelli välkommen tillbaka. Han var en av parlamentsledamöterna mellan 1999 och 2002 om jag inte minns fel.
Hervé Novelli: Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Jag vill först och främst svara Pervenche Berès genom att ge en kort tillbakablick på vad som har hänt det senaste året.
Krisen som började i Förenta Staterna har fått fortsatta konsekvenser, som ni alla vet. Situationen inom finanssektorn verkar har stabiliserats, och vi ser tecken på en förbättring, även om det inte har lugnat sig helt ännu. Nu ligger utmaningen i att begränsa finanskrisens effekter på realekonomin och företagen så långt det är möjligt.
Kommissionens prognos som offentliggjordes i början av november visar en markant minskning av den ekonomiska tillväxten i EU som väntas bli 1,4 procent för 2008, medan den så sent som 2007 låg på 2,9 procent.
Enligt kommissionen förväntas näringsverksamheten stanna av med en årlig tillväxt på 0,2 procent av BNP. Tillväxten förväntas komma igen mycket långsamt under året för att nå ett årligt genomsnitt på 1,1 procent under 2010. Så kommer situationen att se ut under de närmaste veckorna och månaderna.
När det gäller den ekonomiska situationen vill jag säga att om det verkar som att den har tagit en bättre vändning jämfört med hur det såg ut för några månader sedan beror detta endast på medlemsstaternas och centralbankernas bestämda åtgärder. Detta gäller även Europeiska centralbanken, och eftersom min kollega och vän Jean-Pierre Jouyet har talat länge om denna fråga ska jag inte ta upp den igen.
Statscheferna för länderna i euroområdet sammanträdde den 12 oktober och kom för första gången överens om en gemensam handlingsplan, vars principer godkändes vid Europeiska rådets möte den 15-16 oktober.
Alla medlemsstater har nu vidtagit nationella åtgärder som överensstämmer med principerna i denna plan, exempelvis genom garantimekanismer för finansiering av banker och system för rekapitalisering, vilket ni redan känner till.
Dessutom har Europeiska centralbanken gjort betydande ansträngningar för att tillföra likviditet till marknaden genom att få en spridning på sina anbudsinfordringar och öka omfattningen på sina säkerheter.
Jag anser att vi har visat vår solidaritet genom att ge vårt stöd till medlemsstater som hamnat i ekonomiska svårigheter. Vi hjälpte en medlemsstat, Ungern, i början av november, vilket var absolut nödvändigt. Vi har nu även gått med på att vi måste höja den översta gränsen på lån som EU kan ge inom ramen för detta förfarande från 12 miljarder till 25 miljarder euro.
Jag anser - som ni redan har sagt, fru Berès - att det är dags att vi sätter fart på vår ekonomi. Medlemsstaterna och EU måste agera tillsammans och bidra till ett större gensvar på global nivå.
När det gäller återhämtningen för EU:s ekonomi har kommissionen tagit initiativet att offentliggöra ett meddelande den 26 november som är en EU-plan för ekonomisk återhämtning för tillväxt och sysselsättning. Rådet ser väldigt positivt på detta meddelande, och det gläder mig att ni, fru Berès, ser det som ett steg i rätt riktning.
Om vi vill lösa krisen helt och hållet, och särskilt om vi vill lära oss av den, måste vi analysera vad det är som har hänt. De första finansiella oroligheterna började som ni vet på bolånemarknaden i USA. Dessa spred sig gradvis och uppdagade stora brister i våra finansiella system.
Från makroekonomisk synpunkt tyder den här krisen på en intern obalans i form av skuldsättning i hushållen och en extern obalans som särskilt märks i USA:s finansiella underskott just nu. Men jag vill understryka att krisen framför allt ligger i regleringen av finansmarknaderna, och den avslöjar de funktionella bristerna i vissa aspekter av vårt ramverk för reglering och tillsyn.
Många av dessa aspekter har redan diskuterats som en del av de färdplaner och det arbete som Ekofinrådet har åstadkommit under det franska ordförandeskapet. Men förutom de brådskande åtgärder som vidtagits på gemenskapsnivå för att återupprätta förtroendet på finansmarknaderna, för att skydda spararnas pengar, stödja finansinstituten och hjälpa medlemsstater som har hamnat i svårigheter, så tror jag att de grundläggande reformer ni efterfrågar, fru Berés, redan är på gång.
På tal om detta vill jag säga hur nöjd jag är med den överenskommelse som nåddes i rådet om fyra förslag till direktiv som kommer att ha en avgörande inverkan när det gäller att förbättra stabiliteten i finanssektorn, skydda enskilda personer och ytterligare stärka den inre marknaden. Dessa är direktivet om kapitalkrav för banker, direktivet om insättningsgaranti, Solvens II och direktivet om företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (Ucits).
Dessutom pågår arbetet med tillsyn av finansinstituten, som hittills inte har övervakats. Vi har börjat se över de EU-förordningar som rör kreditvärderingsinstituten, och detta arbete förväntas bli klart under våren 2009.
Jag hyser ingen tvekan om att parlamentet delar vår beslutsamhet att se till att dessa texter antas så snart som möjligt. Dessutom har rådets franska ordförandeskap startat ett långsiktigt arbete med att göra lagstiftningen på det finansiella området mer procyklisk för att kunna utvärdera ramverket för tillsyn och redovisning. Detta gör rådet, med uppmuntran från finanssektorn, genom att undersöka den mycket viktiga frågan om chefers och näringsidkares ersättning. När det gäller tillsyn inom EU har det redan gjorts påtagliga framsteg de senaste månaderna. Tillvägagångssätten i de nationella tillsynssystemen är mer samordnade så att var och en tillämpar dokumenten på ett liknande sätt. Tillsynssystemen hos gränsöverskridande grupper stärks genom inrättandet av tillsynsråd. EU:s tillsynskommittéer fungerar mer effektivt genom införandet av omröstningar med kvalificerad majoritet i deras sammanträden som förbättrar beslutsförfarandena.
Jag anser dock att det behövs mer radikala förändringar inom detta område, och vi ser väldigt mycket fram emot att ta del av det arbete som utförs i Jacques de Larosières högnivågrupp som också kommer att se över tillsynen, särskilt tillsynen av investeringsfonder.
Alla dessa insatser och allt detta arbete tyder på att EU kommer att förbli drivkraften i det internationella arbetet för att stävja finanskrisen. EU har utan tvekan varit en drivkraft i det internationella arbetet för att få till en ordentlig omstrukturering av det globala finansiella systemet, särskilt när det gäller att öka finansinstitutens kapacitet för att förhindra att krisfaktorerna dyker upp igen.
Krisen har mycket tydligt visat att dessa problem, som är globala, måste lösas på global nivå. Det franska ordförandeskapet har därför tagit initiativet att föreslå USA att ett internationellt toppmöte ska hållas som kommer att inbegripa de mest framstående tillväxtländerna. Vid mötet ska länderna utarbeta de principer och de inledande åtgärder som ska vidtas för att återuppbygga det internationella finansiella systemet.
Med detta mål i åtanke lade ordförandeskapet fram förslag till medlemsstaterna. Dessa förslag diskuterades under mötet med Ekofinrådet och antogs sedan av stats- och regeringscheferna. Tack vare detta kunde EU uppträda enat vid mötet i Washington den 15 november, vilket jag tror var mycket viktigt.
Före G20-mötet fyllde Ekofinrådet sin funktion genom att utarbeta EU:s gemensamma ståndpunkt i fråga om det internationella finansiella systemet. Vid sammanträdet den 4 november undersökte rådet alla relevanta frågor för att fastställa en EU-aktion mot krisen, och rådets förslag fick sedan stöd av stats- och regeringscheferna vid deras informella sammanträde den 7 november.
Jag tror att denna enhet i EU har öppnat för en mycket viktig process, särskilt i förbindelserna med våra partner i USA och i tillväxtländerna, både när det gäller stödet av global tillväxt och i regleringen och tillsynen av de globala finansmarknaderna vars princip har sträckt sig till aktieägare, marknader och jurisdiktioner.
Jag är övertygad om att detta toppmöte kommer att bli startskottet för en utvärdering av de internationella finansinstitutens verktyg och resurser. Internationella valutafonden måste förses med en rad olika instrument för att kunna stödja medlemsstater på ett flexibelt och snabbt sätt. Världsbanken måste samla sig och förse fattiga länder och tillväxtländer med tillräckliga medel för att kunna hantera underskott och höjda priser på marknadsresurser.
Dessutom måste de internationella finansinstituten inte bara ha tillräckliga resurser för att kunna hantera kriser, utan de måste också bidra till att förebygga dem. Särskilt Internationella valutafonden, i samarbete med forumet för finansiell stabilitet, måste kunna identifiera ackumulering av risker och finansbubblor och kunna rekommendera en ekonomisk politik som motsvarar de rådande förhållandena.
Därför ger rådet sitt fulla stöd till det uttalande som offentliggjordes av G20-ländernas stats- och regeringschefer den 15 november. Nu är allt klart för att utveckla EU:s gemensamma ståndpunkter så att denna ”Washingtondeklaration” kan tillämpas inom den tidsskala som tagits fram för de kommande internationella tidsfristerna.
Avslutningsvis vill jag säga att jag i grund och botten tror att man, utöver de framsteg som gjorts i huvudfrågorna, kan utläsa två mycket viktiga saker av detta.
EU uppträdde - efter mycket snabba förberedelser - enat vid toppmötet i Washington. Därför måste EU förbli en drivkraft i den pågående debatten om en omstrukturering av det internationella finansiella systemet.
Vår interna diskussion och de reformer som vi kommer att anta måste fortsätta om vi ska kunna bidra till denna process, som just nu bara har börjat.
Joaquín Almunia: Herr talman, herr Novelli, herr Jouyet, fru Berès, mina damer och herrar! För mindre än en månad sedan talade vi i Strasbourg om resultaten och slutsatserna från mötet i Washington.
I dag frågar Pervenche Berès rådet och kommissionen vilka steg som behöver tas för att omsätta slutsatserna i praktiken, vilka som ska ta dessa steg och vilka åtgärder varje EU-institution bör vidta för detta ändamål.
Jag måste säga till henne att jag helt håller med om att dessa beslut måste fattas lika snabbt som de beslut som antagits sedan september 2007 i Ekofinrådet och i Europeiska rådet, samtidigt som alla gemenskapsinstitutioners olika roller måste respekteras. Alla gemenskapsinstitutioner måste bidra till att skapa samförstånd så att EU kan ha en enad ståndpunkt i alla de frågor vi behöver ta itu med för att reglera finanssystemet på ett mer effektivt sätt och för att hitta lösningar på dess problem. EU kommer på så sätt att kunna vara fortsatt världsledande när det gäller att bidra med lösningar vid framtida möten som kommer att följa på mötet i Washington.
Kommissionen arbetar förstås med detta. Vi gör vår del av arbetet både genom de Larosière-gruppen och genom att utarbeta våra egna initiativ. Kommissionen uppdaterade dessa meddelanden i Ekofinrådet så sent som i går. Dessutom kommer kommissionen att utöva sina egna befogenheter i samarbete med rådet och parlamentet för att nå de nödvändiga överenskommelserna så snart som möjligt.
Det är mycket viktigt att samordna EU:s agerande och ståndpunkter på finansområdet, eftersom vi kommer att delta i en global samordningsprocess och EU kan inte gå in i ett globalt samordningsarbete med flera olika ståndpunkter. Vi måste gå in med en gemensam ståndpunkt som har antagits formellt inom EU.
När det gäller den plan för ekonomisk återhämtning och reflation som diskuterades vid Ekofinrådet i går instämde ministrarna i kommissionens synpunkt att finanspolitisk stimulans är mycket viktigt med tanke på den ekonomiska situationen och den recession som berör Förenta staterna, Japan och några stora EU-ekonomier utanför euroområdet. Den monetära politiken måste kunna leva upp till kraven, men den kan inte bära hela bördan själv, särskilt inte med tanke på den rådande situationen på finans- och kreditmarknaderna.
Även finans- och budgetpolitiken måste ge stimulans. Kommissionen föreslog en stimulansåtgärd som den anser både nödvändig och genomförbar i den typ av situation som nu råder. Vi gjorde klart i vilken utsträckning vi kommer att bidra med resurser och åtgärder från EU, både med hjälp av EU:s budget och genom insatser från Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Jag medger att ett antal Ekofinledamöter var emot vårt förslag till både rådet och parlamentet om att göra det möjligt att använda outnyttjade medel på ett mer flexibelt sätt, utan att ändra det övergripande taket för EU:s budget. På detta sätt skulle vi kunna satsa fem miljarder euro på investeringar i infrastruktur och på att bekämpa klimatförändringarna på EU-nivå.
Tyvärr fick inte förslaget tillräckligt stort enhälligt stöd. Trots det hoppas vi att det ska gå vidare. Utöver EU:s arbete (som görs genom EU:s budget och Europeiska investeringsbanken, och här gick faktiskt ministrarna med på kommissionens förslag om att öka kapitalet före slutet av 2009) har vi även bett medlemsstaterna att under 2009 göra en satsning på 170 miljarder euro genom att vidta de åtgärder som de bedömer som mest lämpliga för att öka efterfrågan med tanke på den situation som råder i respektive land.
I detta förslag tas medlemsstaternas eget ansvar i beaktande, eftersom det är de som fastställer budgeten för att bekosta återhämtningen genom finanspolitiska åtgärder. I förslaget ryms även förståelse för att inte alla medlemsstater har samma handlingsutrymme. Vi kan inte be Ungern och Lettland att bidra med lika mycket just nu som Tyskland eller Nederländerna. Detta är självklart inte vad kommissionen menar. Alla medlemsstater ska få del av stimuleringen och den åtföljande återhämtningen, även om inte alla kan bidra i samma utsträckning eftersom de har ett annat utgångsläge. Därför är det oerhört viktigt med samordning.
Genom att samordna våra åtgärder kan vi få ett plus ett att bli tre. Utan samordning kan ett plus ett ge ett negativt resultat. Detta är ett tydligt exempel på det brådskande behovet av samordning. Några länder saknar handlingsutrymme medan andra måste besluta sig för om de ska utnyttja det utrymme de har eller inte. Om vi inte utnyttjar varje lands energitillgångar och möjligheter till max, kommer vi att förlora på det i slutändan. Detta var det budskap som kommissionen sände ut till ministrarna i Ekofinrådet i går.
Jag ska ta upp tre mycket konkreta frågor.
För det första påstod en parlamentsledamot i den föregående debatten att stabilitets- och tillväxtpakten inte längre gäller. Jag upprepar än en gång vad jag har sagt här i parlamentet många gånger förr: Stabilitets- och tillväxtpakten gäller fullt ut och det gör den eftersom vi 2005 såg över pakten och gjorde den mer flexibel så att den skulle kunna användas i en situation som denna. Pakten gäller eftersom vi såg över den 2005, och det finns inget behov av att förnya eller förändra den. Vad vi behöver göra är att tillämpa och efterleva den, men vi måste tillämpa den inom de gränser och med den flexibilitet som budgetpolitiken kräver i tider som dessa.
För det andra talade Pervenche Berès om skuldgarantier inom EU. Det finns några stora länder inom euroområdet som helt utesluter denna möjlighet och vägrar att överväga den. Bör det finnas en gemensam utdelning av garantier för de nationella statsskulderna? Några av de stora länderna inom euroområdet förkastar denna möjlighet. Det finns dock en tredje möjlighet som har fått enhälligt stöd och som vi tänker använda oss av. Den går ut på att Europeiska investeringsbanken tillför ytterligare medel specifikt riktade till investeringar och åtgärder som anses nödvändiga för att möta efterfrågan och göra det mesta möjliga av EU:s gemensamma strävan i en tid som denna.
Till sist vill jag säga att jag helt instämmer med Pervenche Berès i kravet på jobb med hög arbetskvalitet. Kommissionen inkluderade inte bara en finanspolitisk åtgärd i återhämtningsplanen, utan även tio prioriterade åtgärder för smarta investeringar i syfte att skapa mer tillväxt, större hållbarhet och bättre kvalitet på arbetstillfällen än vad som kan skapas med vissa kortsiktiga åtgärder. Sådana kortsiktiga åtgärder kan visserligen vara tillfälliga, vilket är ett av kraven för insatsen. Däremot har de inte två andra egenskaper som krävs för att det ska vara en god finanspolitisk åtgärd, nämligen att de måste kunna främja och öka efterfrågan på kort sikt, och att de måste utöka möjligheterna för våra ekonomier under den ekonomiska återhämtning som helt säkert kommer att följa.
Jean-Paul Gauzès: för PPE-DE-gruppen. - (FR) Herr talman, ministrar, herr kommissionsledamot! Först vill jag säga att alla dessa frågor tydligt visar parlamentets önskan att hålla sig informerat och att bli mer delaktigt i arbetet med att omstrukturera finansmarknaderna. Parlamentet står som sagts även fast vid att EU bör tala med en röst.
För att EU ska kunna återhämta sig ekonomiskt är det förstås nödvändigt att vi agerar gemensamt och samordnat, vilket redan har påpekats. Vi, för vår del, stöder kommissionens förslag om att kombinera alla politiska verktyg som finns tillgängliga i EU och medlemsstaterna för att bekämpa den här krisen. Nu är uppgiften faktiskt att återupprätta förtroendet bland EU:s medborgare och därmed också bland dess konsumenter.
Vi måste även hitta rätt balans mellan långsiktighet och kortsiktighet. De åtgärder som vidtagits, särskilt inom banksektorn, är ett bra sätt att bekämpa finanskrisen: ökat kapital, garantier för interbanklån och lånegarantier. Vi behöver dock vara vaksamma när vi verkligen försöker att nå vårt mål för dessa åtgärder, vilket är att återigen tilldela bankerna deras huvudsakliga uppgift att tillföra likviditet och kredit. Kort sagt är vårt mål att finansiera realekonomin.
Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling måste stärkas. Europeiska investeringsbankens reserver måste användas för att stärka det egna kapitalet. Budgetstrukturen är också ett steg i rätt riktning. Men oavsett vad som sägs är det genomförandet av de planerade åtgärderna som är det viktigaste. Vi måste passa oss för att än säga si och än säga så. Här vill jag nämna det statliga stödet till bankprogrammen. Jag vill även nämna det som ni precis talade om, nämligen stabilitets- och tillväxtpakten. Vi måste inse att våra medborgare, som i dessa kristider förväntar sig att EU ska komma med lösningar, inte får uppleva det som att EU säger en sak en dag och nästa dag gör det motsatta.
Avslutningsvis vill jag, herr minister, säga att i frågan om regleringen av kreditvärderingsinstituten som jag är föredragande för här i parlamentet, kommer vi att arbeta ihärdigt för att genomföra ett effektivt och praktiskt system som inte endast är anpassat till den rådande situationen, utan som gör att dessa institut kan fungera långsiktigt.
Poul Nyrup Rasmussen: för PSE-gruppen. - (EN) Herr talman! Först av allt vill jag bekräfta det som kommissionsledamot Almunia sade om att ett och ett inte är två utan tre om vi samarbetar. Jag ska försöka att förklara detta för mitt lilla barnbarn som kommer att förstå, eftersom han är på väg att bli en god europé.
Jag ska inte gå in på frågan om samordning, eftersom jag tycker att min goda kollega Pervenche Berès har lyft fram den frågan väl, liksom ni själv gjorde. Jag har bara en sak att tillägga i frågan - detta riktar jag även till EU:s och rådets ordförandeskap - nämligen att det finns en stor fara att våra medlemsstater ännu inte har förstått riktigt hur stort investeringsbehovet är. Låt mig ge följande exempel bara: Om vårt mål är att bibehålla den nuvarande sysselsättningsnivån i EU, måste vi investera 1 procent mer av BNP, inte bara under 2009, utan även en extra procent under 2010 och en extra procent under 2011. Detta står i de makroekonomiska beräkningar som omfattar hela EU.
Jag hoppas att det vi gör före jul kommer att bli en början, och jag vet att det franska ordförandeskapet delar denna ambition. Därför vill jag att vi ska göra upp en tidsplan med ambitionen att utvärdera effekterna före våren och Europeiska rådets toppmöte i vår. Vi måste se till att vi är redo att sätta in nya finanspolitiska stimulansåtgärder före Europeiska rådets vårmöte. Jag befarar nämligen att kommissionens nuvarande prognos - och kommissionen har gjort så gott den kan - kommer att kompletteras av en ny prognos som visar oss att det arbete som måste göras är ännu mer krävande.
Till sist vill jag tala om reglering. Jag vill tacka det franska ordförandeskapet som påpekade att det här är en regleringskris. Jag instämmer. Därför blev jag så besviken av den information jag fick i utskottet för ekonomi och valutafrågor under ledning av Pervenche Berès. Vi har här i parlamentet enhälligt godkänt ett betänkande där det står att vi på grund av regleringskrisen måste ha nya förordningar som omfattar alla finansiella aktörer utan undantag - inklusive hedgefonder och private equity.
I går fick jag följande meddelande från kommissionsledamot McCreevy: ”Härmed inbjuder jag alla berörda till ett nytt samråd om hedgefonder.” För två år sedan hölls de senaste samråden om hedgefonder, som bara var inriktade på Londons finansmarknad. Nu har vi ett nytt samråd två år senare. Vi behöver inga fler samråd, vi behöver förordningar. Vi vet exakt vad problemet är. I går sade Charlie McCreevy: ”Förresten tänker jag inte göra något åt private equity.” Men han ber lobbyorganisationerna för private equity att vara så vänliga att se till att de som inte omfattas av uppförandekoden ska göra det.
(Avbrott av annan ledamot)
(FR) Mina damer och herrar! Det är min tur nu!
(EN) Vad jag försöker säga är att jag behöver er hjälp, och jag ber er, kommissionsledamot Almunia, att ni ska inse att folket inte kommer att visa någon förståelse alls för att vi i EU inte klarar av att uppfylla vår plikt att reglera finansmarknaderna på ett omfattande sätt så att vi kan försäkra oss om att vi inte hamnar i den här situationen igen - och så att vi kan finansiera den här utvidgningen precis på det sätt som kommissionsledamot Almunia beskrev.
Jag vill verkligen be er om ett svar före jul, så att jag kan säga till mitt lilla barnbarn: ”Nu kör vi!”
Daniel Dăianu: för ALDE-gruppen. - (EN) Om vi inte lyckas uppnå en gemensam hållning inom EU som förordar verkliga reformer kommer det att bli mycket svårare för oss att komma fram till en global reglering av finansmarknaderna. Förnuftiga människor skulle säga att ett enormt misslyckande både när det gäller reglering och översikt, i kombination med de uppdagade bristerna hos en alltför förenklat ekonomiskt synsätt, ger oss ett otvivelaktigt svar på vad vi måste göra. Men vissa hävdar fortfarande att ett löst regelverk borde vara normen för det nya systemet. Enligt min mening har de fel, vare sig de verkligen tycker så eller styrs av provinsiella intressen.
En del av Keynes intellektuella arv - påståendet att instabila kapitalflöden är ogynnsamma för handel och välstånd - har visat sig vara relevant i det rådande kaoset och andra kriser, även på tillväxtmarknader. I decennier har ett mantra hörts över hela världen om att den nationella politiken inte kan åstadkomma särskilt mycket, eftersom de globala marknaderna skulle straffa regeringen. Men är de globala finansmarknadernas sammansättning bestämd av Gud? Är inte de globala marknaderna, förutom de tekniska drivkrafterna, också en produkt av mänskliga beslut om att skapa regler för finans, handel och investeringar? Påståendet att inget kan göras åt finansmarknaden när den orsakar elände är föga övertygande. Mycket kan göras när det gäller att reglera alla finansiella enheter (även hedgefonder och private equity-fonder), begränsa skuldsättningsgraden, ta itu med procyklikalitet och redovisning, samordna politiken på ett bättre sätt och hantera frågan om kreditvärderingsinstituten.
Tillbakagången av ett synsätt som likställer marknadsekonomi med total brist på reglering måste sättas i samband med en flerpolig ekonomisk värld som växer fram i ett försök att utforma ett nytt internationellt finanssystem. Den öppna ekonomiska världsordningens öde beror på detta försök. Om vi inte handlar rätt nu riskerar vi att förlama våra liberala demokratier. Jag hoppas att den nya administrationen i USA kommer att vara tillmötesgående i denna fråga. Men inom EU måste vi visa att vi kan hantera en sådan kritisk period.
Rebecca Harms: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Först och främst vill jag ge mitt helhjärtade stöd till Poul Nyrup Rasmussens bedömning att det handlar om ett helt nytt förhållande mellan stat och marknad i hela finansvärlden. På den punkten tror jag att vi är överens. När det gäller Charlie McCreevys roll vill jag säga att han bör spela en mindre roll än vad han tidigare gjort, och att han inte under några omständigheter ska få bli en bromskloss.
Något vi kan lära oss av finansmarknadernas kollaps är vad som händer om staten håller sig för mycket i bakgrunden och inte vågar tillämpa de regler den bedömt vara lämpliga.
Jag vill återigen knyta den rådande debatten om ett nytt grönt kontrakt till EU-planen för ekonomisk återhämtning. Enligt min mening finns det fortfarande alltför många obeslutsamma personer i rådet och kommissionen som tror att strategier för hållbarhet eller ett offensivt klimatskydd kommer att gå ut över jobben. Samma krafter som försenar arbetet i rådet och kommissionen försenar enligt vår åsikt - vi i de gröna bryr oss också om jobben - utvecklingen av framtidssäkra produktionsmetoder, framtidssäkra ekonomiska system och nya framtidssäkra produkter. De hindrar oss från att nå ut från EU till framtidens globala marknader.
Jag anser att detta är mycket farligt, och att den svaga regleringen av koldioxidutsläpp för bilar som vi just nu håller på att utarbeta är ett olycksbådande tecken på vår feghet. Återhämtningsplanen har tagit lite från Keynes, lite från de gröna, men i grund och botten är det samma gamla vanliga strategi.
Jag tror inte att det räcker med att EU endast gör mindre förändringar. Kanske samordningen skulle få ett större stöd om strategierna formulerades på ett mer konsekvent sätt. Genom att utvärdera hela EU:s budget i början av nästa år skulle kommissionen få tillfälle att hantera de många stora kriser som vi måste ta itu med på ett systematiskt och enhetligt sätt.
Sergej Kozlík: (SK) Herr talman, ärade ledamöter och gäster! Jag välkomnar EU-institutionernas initiativ som gav en hjälpande knuff i hanteringen av finanskrisen på global nivå. Men ett ekonomiskt svar på finanskrisens konsekvenser som utgår från en plan för att återställa tillväxten och sysselsättningen i EU, verkar som jag ser det mer som en hastig improvisation.
I planen förskönas den ekonomiska situationen och man glömmer att EU är en sammansättning av enskilda stater, att olika omständigheter råder i var och en av dessa stater och att varje stat har olika prioriteringar, olika lösningar på ekonomiska problem och olika strategier för ekonomisk utveckling. Planen underskattar hur viktigt det är med samordnad utveckling av energiinfrastrukturen, inte bara av den gröna energin. Den underskattar också vikten av en samordnad utveckling av väg- och järnvägsnäten som är nödvändig om vi vill ha en effektiv fördelning av investeringar, och den underskattar behovet av att ta itu med finansieringen av jordbrukssektorn. Detta säger jag eftersom vi utöver finanskrisen även hotas av en energikris och en matkris.
José Manuel García-Margallo y Marfil: (ES) Herr talman! Jag ska inte säga så mycket om hur unik och historisk den rådande krisen är. Mina kolleger har alla nämnt detta, och Poul Nyrup Rasmussen uttryckte det mycket väl. Jag vill bara tillägga tre saker. För det första är detta den värsta likviditetskris jag någonsin har upplevt, och jag är inte längre purung. För det andra så finns det inga kartor eller färdplaner för den här krisen. För det tredje är vi väl medvetna om att finanskrisen fortgår och att marknaderna har sinat.
Det första vi måste göra är därför att normalisera finansmarknaderna, och med anledning av detta tänker jag tala om Europeiska centralbanken.
Här i parlamentet finns det en sorts vördnadsfull respekt för Europeiska centralbanken. Jag är en lekman på många områden, inklusive detta, men jag måste säga att Europeiska centralbanken måste sänka räntorna snabbt och behandla detta som ett brådskande ärende. Övergångsmekanismerna fungerar inte bra, vilket visade sig i oktober när sänkningen av den officiella räntesatsen inte överfördes i tillräcklig utsträckning till realräntorna.
För det andra måste vi tillföra likviditet på längre sikt än vad vi gör nu. Jag är medveten om att ramen för garantier måste ändras för att detta ska kunna hända, men det måste göras. Finansinstituten lånar ut pengar på lång sikt, och de behöver även pålitlig långsiktig finansiering.
De nationella bankerna stöder centralbankens politik om att tillföra likviditet, och detta kan leda till statliga stöd som ger en snedvriden konkurrens. Därför måste vi vara vaksamma på detta område.
Min tredje och sista punkt är att budgetpolitiken just nu har visat sig spela en central och ledande roll i mycket större utsträckning än vad den monetära politiken gör. Budgetpolitiken ger externa effekter, och detta innebär att det är extremt viktigt med nära samordning. Jag håller helhjärtat med i vad kommissionsledamoten har sagt.
Jag håller även med om att det är viktigt att spendera pengar, men att göra det klokt och med tydliga mål som höjer konkurrenskraften i EU:s ekonomi. Det är det enda sättet för oss att balansera vår budget igen på medellång sikt.
Jag håller med om att stabilitets- och tillväxtpakten fortfarande gäller, och det första kommissionsledamot Almunia bör göra är att förklara vad han menar med att ”frångå referensvärdet”. Menar han med några hundradelar, några tiondelar eller några procentenheter? Tro mig, herr kommissionsledamot, jag kommer att hålla ett vakande öga på det arbete ni måste utföra för att hålla stabilitets- och tillväxtpakten vid liv. Om ni uppnår detta må Gud belöna er, och om ni inte gör det, må han hålla er ansvarig.
Elisa Ferreira: (PT) Vi har hört det sägas flera gånger här i dag att en kris vanligtvis skapar en möjlighet, och det är sant. Om vi vill ta vara på den möjlighet som uppenbarar sig är det uppenbart vilket tillvägagångssätt vi ska välja.
För det första är vi på EU-nivå medvetna om behovet av att införa mekanismer för insyn i och reglering och tillsyn av finansmarknaderna. Vad vi behöver är inte att kommissionsledamot McCreevy organiserar fler samråd, eller att ordförandeskapet analyserar och presenterar fler studier och förslag. Vi behöver bara gå till socialisternas förslag som lades fram vid rätt tidpunkt, och flera av dessa förslag har tagits upp här i parlamentet.
För det andra kan EU inte stå passivt på den internationella arenan. EU måste spela en aktiv roll i arbetet med att bygga en ny internationell ordning och EU måste också försvara en ny struktur som inte lämnar svarta hål i systemet, vilket skatteparadisen har varit ett exempel på.
För det tredje har vi hört kommissionsordföranden säga här i dag att det finns en motvilja bland de olika medlemsstaterna mot att samordna sina strategier. Det stämmer att om vi inte hade hört så många gånger från kommissionsledamöterna att marknaderna är självreglerande, att staten ska hålla sig utanför och att finansmarknaderna inte påverkar tillväxten och sysselsättningen, kanske det skulle finnas en större och mer aktiv känsla av solidaritet mellan de olika länderna.
Men det förslag som ligger framför oss här i dag är bara en första del av en lång process om vi jämför det med Kinas och Förenta staternas program. Målet är inte heller tillräckligt tydligt definierat, och detta mål måste vara sysselsättning. Avslutningsvis vill jag säga att ett EU-program inte kan vara en sammanslagning av nationella planer.
Nu är det dags för oss att visa EU:s medborgare att EU är ett nätverk av rättigheter som även omfattar den ekonomiska sfären. Vi måste även visa att EU skyddar sina medborgare i kristider och visar solidaritet med små och medelstora företag och främjar stödprogram för de företag som inte får ta del av resultaten från interventionerna inom banksektorn. Det är precis detta realekonomin handlar om, och här står vi, som européer, för att visa medborgarna att EU finns här och att vi står på deras sida.
Sophia in 't Veld: (NL) Herr talman! Det förefaller mig ganska märkligt att det på senare år aldrig har funnits tillräckligt med pengar för att främja utbildning, vård, innovation och miljön, och att det nu helt plötsligt regnar miljarder. Den bästa räddningsplanen för framtiden är en stark europeisk marknad kombinerad med sunda offentliga medel, eftersom vi inte får slösa bort kommande generationers arv.
Krisen med privata skulder får inte bara bytas ut mot offentliga skulder. Kommissionen måste tydligt markera att stabilitetspakten och reglerna om statligt stöd måste efterföljas. Mot bakgrund av detta välkomnar jag Joaquín Almunias och Neelie Kroes uttalanden. När allt kommer omkring är det ju inte bara bankdirektörer, utan även politiker som måste använda medborgarnas pengar på ett klokt sätt. Det är inte på sedeltryckerierna man ska lägga i högsta växeln, utan i arbetet med Lissabonstrategin, eftersom det finns stora fördelar att vinna där.
Exempelvis kan en fri tjänstemarknad skapa hundratusentals nya jobb utan någon extra kostnad. Det förvånar mig därför att medlemsstaterna är så långsamma med att införa tjänstedirektivet. En räddningsplan för det växande antalet ungdomar som lämnar skolan utan några kvalifikationer är lika svår att få till som en plan för de lurade spararna, eftersom dessa unga människor utan kvalifikationer inte har någon grund alls att stå på.
Alternativt bör vi investera i arbetet för att uppnå treprocentsmålet för forskning och utveckling som sattes 2000. Trots att industrin aldrig levererade sin utlovade andel på 2 procent, får den miljardstöd för tillfället.
Till sist vill jag säga, med tanke på hur fel det kan gå på den fria marknaden, att regler och övervakning av marknaden absolut inte är någon lyx, men trots detta finns det ingen likhet med den ekonomiska och sociala förödelse som har varit resultatet av olika experiment med nationalism och socialistisk planekonomi.
Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Jag är inte den enda som tycker det är svårt att dras med i den känsla av självtillräcklighet som framträder hos EU:s beslutsfattare när det gäller hanteringen av krisen på finansmarknaderna, om EU hade varit en fungerande demokrati skulle vi först behöva väcka frågan om ansvar och hur allt det här har kunnat hända.
Det är helt enkelt inte sant att alla de problem vi nu drabbas av har något att göra med en tsunami, något som orsakats av naturen. Det här är människors verk. När man tänker på den regleringsiver som finns i den här unionen måste man fråga sig varför inget gjordes när bankerna började överskrida landsgränser i avsevärd utsträckning. Varför gjordes inget när derivaten började smyga sig in, trots alla varningar? Jag minns tydligt att nobelpristagaren Joseph Stoglitz tog upp dessa saker. Det pratades inte om detta, det var tabu. Det är i den änden ni skulle ha börjat, eftersom nyckeln till att hitta lösningen i framtiden ligger i att erkänna sina egna fel.
Margaritis Schinas: (EL) Europaparlamentet måste sända ut ett tydligt budskap om båda sidor av dagens diskussion. För det första om principen för det finanssystem vi måste bygga inför framtiden, och för det andra om vår första reaktion på den återhämtningsplan som lades fram av kommissionen den 26 november. När det gäller det förstnämnda råder det ingen tvekan om att kommissionen har insett att eran med självreglering eller icke-reglering helt och hållet är över. Om det fanns några i kommissionen eller i parlamentet som trodde att realekonomin kunde byggas på en princip som helt saknar regler, borde den senaste tidens händelser ha bevisat hur fel de hade. Det tog lite tid men nu förstår vi. Jag tror inte att det är kommissionsledamot Almunias fel. Andra kan ha presenterat den här principen för kommissionen, men nu är det för sent. Nu måste den nya ekonomiska ordningen byggas på en princip som styrs av regler, regler och ännu mera regler.
Den andra delen i den återhämtningsplan som kommissionen lade fram förra veckan innehåller några positiva punkter, och vi måste erkänna att kommissionen har lyckats med att (och jag vet hur svårt det är) förena olika åsikter och att erbjuda regeringarna en sammanlänkad åtgärdsram med en gemensam grundprincip. Nu kan jag höra folk till vänster och höger som säger ”vi ville ha det på ett annat sätt”, ”det kanske kostar för mycket” eller ”vi tycker inte om det”. Det är samma människor som, om kommissionen inte hade gjort någonting, skulle ha sagt ”kommissionen gör ingenting”, ”vi väntar på att kommissionen ska lägga fram ett förslag”. Därför anser jag att det andra meddelande vi bör sända till kommissionsledamoten är att principen bakom det här paketet är den rätta, det kommer att hjälpa regeringarna och det kan mycket väl vara den räddningsflotte som kan hålla realekonomin vid liv under krisens första dagar. Tack.
Donata Gottardi: - (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Genom att utarbeta en räddnings- och återhämtningsplan för EU:s ekonomi sänder EU ut ett första budskap, inte bara till marknaderna, utan även till medborgarna. Förväntningarna är höga och vi kan inte svika dem. Vi befinner oss i en tid då den ekonomiska konsolideringen och nivån på statsskulderna riskerar att påverkas negativt av statliga åtgärder, både när det gäller de resurser som faktiskt ges ut och de som garanteras i ett försök att rädda de stora aktörerna inom finans- och industrivärlden. Detta kommer att få uppenbara följder för statliga finanser och privatpersoners inkomst. Därför behöver vi en samordnad strategi på EU-nivå, även för att bekämpa skatteundandragande och skatteparadis. Det är viktigt att alla anslag och nationella planer är ordentligt samordnade på ett effektivt sätt, och att de är riktade mot samma mål.
Det gläder mig att kunna påpeka att det finns planer på att förtydliga den flexibla tillämpningen av stabilitetspakten som måste vara målinriktad, tillfällig och användbar. Den bör innehålla mekanismer för strukturella förändringar, effektiv fördelning av statliga medel, omstrukturering av offentliga utgifter och investeringar för att främja tillväxten i enlighet med Lissabonstrategins mål, med särskild inriktning på små och medelstora företags roll. Den gemensamma strategin måste även omfatta en makroekonomisk budgetpolitik, en lönepolitik och en gradvis och tydlig minskning av skattebördan på arbete och pensioner. Dessa saker måste genomföras med hjälp av skatteavdrag, reviderade skattesatser och kompensation för högre marginalskatt på grund av inflation. Detta måste vi göra för att minska fattigdomen - och inte bara den extrema fattigdomen - samt gynna konsumtionen och den ekonomiska tillväxten genom att ge ett motcykliskt svar på den rådande ekonomiska kris som förebådar en recession. Men det gäller att se upp: vi måste hålla uppe inkomstnivåerna och stimulera konsumentefterfrågan, och faktiskt betona miljömässig och social hållbarhet och därmed undvika att blint återskapa de modeller och system som har visat sig vara bristfälliga på många sätt.
Margarita Starkevičiūt: (EN) Herr Talman! En brist i den här återhämtningsplanen är att den inte tar upp finansmarknaderna. I början av året när de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken diskuterades lade parlamentet fram ett förslag om att inkludera finansmarknaderna i dessa riktlinjer.
Vid den tidpunkten var kommissionen tyvärr emot förslaget. Händelsernas utveckling har dock visat att vi hade rätt. Jag uppmanar er nu att inte upprepa detta misstag och att sammankoppla den ekonomiska återhämtningsplanen med den uppgraderade handlingsplanen för finansiella tjänster. Om vi satsar på denna strategi kommer det att bli möjligt att på lång sikt möta behoven i realekonomin i en pågående modernisering av EU:s finansiella system.
(LT) Jag vill även uppmuntra deltagarna på finansmarknaden att noga granska detta förslag. Kommissionen lägger nu fram så många nya förslag att det är svårt även för oss parlamentsledamöter att hantera. De är inte särskilt väl samordnade. Tänk er då hur det ska kännas för finansinstitutens chefer och för investerarna, som verkligen har svårt att bestämma sig. Det ger långt ifrån ett intryck av att vår marknad är stabil. Därför anser jag att det behövs större samordning.
John Purvis: (EN) Herr talman! Vi har hört en hel del om samordning, men jag börjar undra om samordning verkligen räcker, eller om vi behöver gå mot solidaritet i stället för bara samordning eftersom den här krisen har gått från att endast beröra banker, vilket är illa nog, till att påverka hela länder. Nu när samordningen precis har avancerat från nationell till europeisk till global nivå, kanske vi måste överväga om vi behöver mer solidaritet. Jag vill fråga kommissionen och rådet om de verkligen gör något åt frågan om de globala institutionerna, eftersom den muntliga frågan specifikt tar upp Internationella valutafonden eller andra institutioner som skulle kunna stå för solidariteten på global skala.
Min andra fråga har att göra med vilken typ av stimulans vi ska sträva efter i de finanspolitiska åtgärderna, om det verkligen är den vägen vi ska ta. Är mervärdesskatten den rätta vägen, och ska vi tillåta reducerade mervärdesskatter från den högsta nivån eller mellannivån ned till den lägsta nivån inom visa områden - och vad gör vi åt detta? Är det inte mycket bättre att koncentrera det på detta sätt än att sprida ut det på en mycket mindre reduktionsnivå?
Det pratas mycket, särskilt bland våra vänner på vänsterflanken, om att vi behöver reglera ännu mer, avskaffa hedgefonderna, private equity, kreditvärderingsinstituten och så vidare. Men får jag bara be kommissionen och rådet att överväga det jag nu ska säga? Vi måste vänta, tänka noggrant och till varje pris undvika oförutsedda konsekvenser. Om en ny reglering är motiverad - vilket är möjligt - måste det bli rätt reglering och den får inte försvåra, förhindra eller försena återhämtningen. På sätt och vis vill jag verkligen ge Charlie McCreevy mitt stöd för hans sansade reaktion på dessa problem, i stället för att fördöma honom som många av våra kolleger verkar vilja göra.
Till sist vill jag prata om offentliga finanser. Stabilitets- och tillväxtspakten påverkar länder både innanför och utanför euroområdet. Om alltför stora underskott ska tillåtas tillfälligt - med betoning på om - måste de bli tillfälliga, de måste gå att återställa inom en realistisk tidsram, och om några länder kan ha råd med en skuld, men inte andra, då kommer vi självklart tillbaka till frågan om ömsesidig solidaritet. Jag vill be kommissionen och rådet att tala om för mig vad de anser vara en realistisk tidsram för att ta itu med denna fråga.
Paul Rübig: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min fråga gäller er åsikt om huruvida Island och Ungern borde införa euron som en andra valuta. Tror ni att det skulle kunna lösa de båda ländernas problem?
Den andra frågan är om ni tror att det skulle vara möjligt att införa en riskpremie för derivat som sedan skulle användas för att stärka bankernas eget kapital?
Min tredje fråga är om ni inte tror att en reducerad mervärdesskatt skulle främja importen, särskilt från Kina och Indien? Vore det inte mer logiskt att överväga att sänka skatterna för våra företag och arbetstagare, att betala ut investeringspremier, att betona progressiv avskrivning och framför allt att multiplicera våra tillgångar av mindre värde med tio för att undvika beskattning av fiktiva vinster? På så sätt blir det möjligt att behålla pengarna i företaget, och därmed kan lönerna enklare betalas ut.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) EU-planen för ekonomisk återhämtning ger möjlighet till sunda investeringar, och därför finns det stöd i den för att öka budgetanslagen med cirka 200 miljarder euro för den kommande perioden, som en del av stabilitets- och tillväxtpakten.
Jag uppskattar särskilt Europeiska centralbankens villighet att sänka räntorna för att upprätthålla den likviditetsnivå som krävs för att banksystemet ska kunna investera i realekonomin.
Jag uppskattar också särskilt förslaget om att ändra budgetramen för att de kommande två åren kunna investera fem miljarder euro i att utveckla bredbandsnätet och sammanbinda EU:s elnät.
Jag välkomnar Europeiska investeringsbankens och vissa nationella bankers initiativ att skapa en 2020-fond som är öronmärkt för verksamhet inom energi- och klimatförändringsområdet och för utveckling av transportnätet.
Det kommer att bli möjligt att använda statliga medel för att stödja forskning och utveckling, innovation och transport- och energieffektivitet.
Ján Hudacký: (SK) Jag tror att den tvååriga ekonomiska återhämtningsplanen kan bli ett bra, samordnat svar från EU på den ekonomiska krisen, förutsatt att den genomförs och tillämpas på ett förnuftigt sätt. Den föreslagna storleken på de medel som ska stödja EU:s ekonomi måste skapa en budgetram som är tillräckligt vid för att vi ska kunna stimulera medlemsstaternas ekonomier till nya utvecklingsimpulser. Åtgärden på 30 miljarder euro, som ska tas i lika stora delar från EU:s budget och från Europeiska investeringsbanken, måste riktas mot utvecklingen av den kunskapsbaserade ekonomin och den koldioxidsnåla ekonomin, och mot program för energieffektivitet på medellång och lång sikt.
När det gäller skattemässiga åtgärder tror jag att dessa bör förbli en fråga för medlemsstaterna. Själv är jag för idén om att minska momssatserna för vissa produkter som är nära knutna till energieffektivitet och som kan ge höga energibesparingar.
Slutligen måste jag erkänna att jag hyser vissa farhågor inför planen på att tillämpa maximal flexibilitet, vilket har blivit möjligt genom den omarbetade stabilitets- och tillväxtpakten. Vissa regeringar har en tendens att missbruka sådana åtgärder för deras egna populistiska och rent politiska ändamål, utan något tydligt utvecklingssyfte.
Charles Tannock: (EN) Herr talman! Jag vill ge ett särskilt erkännande till den tyska förbundskanslern Angela Merkel, som har blivit Europas nya Margaret Thatcher. Liksom järnladyn tror hon på en balanserad budget i stället för att spendera sig ur kreditåtstramningen och den ekonomiska krisen utan att ha medlen för det. I kontrast till detta står den brittiska premiärministern Gordon Browns enorma återhämtningspaket som i stället går ut på att låna och spendera pengar, och som omöjligen kan ha en balanserad budget.
Jag medger att det var våra egna brittiska bankers vansinniga utlåning som satte oss i den här röran från första början, med hjälp av regeringens bristfälliga reglering och tillsyn. Samtidigt tror jag att denna finanspolitik - som är högst oansvarig - måste åtföljas av nedskärningar i offentliga utgifter och väl uttänkta planer för långsiktig finansiering av finanspolitiken. Annars kommer vi, efter en tid av ekonomisk tillbakagång, öppna upp för en enorm inflation som kommer att äta upp alla våra besparingar och undergräva EU:s ekonomier.
Colm Burke: (EN) Herr talman! Jag välkomnar medlemsstaternas, rådets och kommissionens arbete med att hantera denna svåra fråga. Många av mina kolleger har redan i detalj redogjort för de åtgärder som behövs. Medlemsstaterna bör dock inte, i en tid som denna, ändra sina åtaganden mot utvecklingsländerna. EU:s medlemsstater måste fortsätta att ge utvecklingsbistånd utomlands. Finanskrisen förväntas ha stor inverkan på biståndsanslagen, vissa analytiker förutspår en minskning i utvecklingsbiståndet med en tredjedel eller ännu mer.
EU:s medlemsstater får inte tappa ambitionen att nå millennieutvecklingsmålen nu när frestelsen är stor att minska utgifterna. Den världsomfattande ekonomiska härdsmältan har visat oss hur beroende vi är av varandra i vår globaliserade värld. Även om utvecklingsländerna har sluppit många av de omedelbara effekterna av finanskrisen tack vare deras begränsade kontakt med de globala marknaderna, varnar ekonomerna för att det kommer att bli en dominoeffekt som orsakar en minskning i hjälpflödet, mindre penningförsändelser från utvandrare, mindre direkta utlandsinvesteringar och en sämre ekonomisk tillväxt.
Vi kan komma att få se utvecklingsländerna lida avsevärt för ett finanskaos som de inte själva har skapat. Därför bör medlemsstaterna låta biståndet stå oförändrat.
Talmannen: Jag ber om ursäkt till Bruno Gollnisch och Adam Siekierski som hade bett om ordet, men tyvärr börjar vi bli mycket sena, och därför slutar vi vid fem anföranden.
Hervé Novelli: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag säga till Joaquín Almunia att han hade rätt när han tog upp tre aspekter som är mycket viktiga för att återhämtningen ska bli effektiv.
Den första aspekten gäller tillräckligt kraftiga åtgärder. Från det perspektivet är 1,5 procent av BNP ett mål för återhämtning som enligt mig verkar mycket väsentligt med tanke på de summor det rör sig om.
Den andra aspekten handlar om att ta hänsyn till de olika medlemsstaternas olika situationer. Om jag får drista mig att säga det, betonade Joaquín Almunia helt riktigt att länderna inte alls sitter i samma båt när det gäller deras ekonomiska och budgetmässiga situation, men det befriar dem inte från ansvaret att ställa upp på en verkligt samordnad insats. Detta är en fråga som ordförandeskapet tänker arbeta med inför Europeiska rådets nästa möte. Jag är övertygad om att det är på detta sätt som vi så småningom - även om jag inte ännu vet hur lång tid det kommer att ta - kommer att kunna få fart på tillväxten och sysselsättningen.
Herr Gauzès, jag vill säga till er att ni tydligt klargjorde att alla våra åtgärder är inriktade på att finansiera realekonomin. Om vi hjälper bankerna är det för att de ska kunna investera i realekonomin, och vårt enda mål - och ni hade rätt som framhävde detta - är att finansiera små och medelstora företag. Jag anser att rådet i går sände ett budskap till kommissionen om stöd till bankerna, och det är tydligt att vi vill ha flexibla och snabba beslut när det gäller det stöd som kan ges till banker och finansinstitut under de rådande omständigheterna. Jag anser att rådet har nått fram med sitt budskap, och jag vill säga till er, herr Gauzès, att rådet i hög grad delar er önskan om att kreditvärderingsinstituten ska regleras effektivt på EU-nivå - och på internationell nivå skulle jag vilja tillägga - vilket många av mina kolleger och parlamentsledamöter har sagt.
Jag vill säga till er, herr Rasmussen, även om ert tal var mer riktat till kommissionen, att jag håller med er i vad ni sade om att inget marknadssegment ska undantas från reglering eller tillsyn. Om det finns ett budskap som vi verkligen måste ta med oss härifrån, är det att det finns en brist på reglering inom vissa marknadssegment. Regleringen måste därför förbättras och i vissa fall utarbetas i situationer där detta är absolut nödvändigt. Detta var ett kraftfullt budskap från toppmötet i Washington den 15 november, och EU måste såklart arbeta mot dessa mål, även inom området för spekulativa fonder.
Det stämmer, herr Dăianu, att regleringen av finansmarknaderna bör samordnas på internationell nivå. Det var därför toppmötet i Washington hölls, på EU:s initiativ. Jag anser att det var EU:s röst, rösten från ett enat EU, som var den avgörande faktorn i detta toppmöte, vilket gjorde att vi kunde ange huvuddragen i ett slags färdplan för en verklig reglering av det internationella finanssystemet. Detta var möjligt eftersom EU hade kunnat arbeta effektivt med sitt eget program.
För att vara precis föreslås, fru Harms, verkligen långsiktiga investeringar i återhämtningsplanen, kanske inte i den utsträckning ni hade önskat, men förslagen finns där trots allt.
Jag vill säga till er, herr Kozlík, att, ja, vi måste stödja jordbrukspolitiken, likaväl som de andra stora politikområdena inom EU. Ni nämnde energipolitiken, och jag anser att ni gjorde rätt i detta. Detta är prioriterade områden och bör förbli det, även i denna svåra period.
Europeiska centralbankens insatser har, herr García-Margallo, enligt min åsikt spelat en avgörande roll när det gäller att övervinna de svårigheter som vi stött på helt nyligen. Bankens ordförande gav tydliga indikationer om att inflationen i EU håller på att mattas av, och därför förväntar han sig nytt handlingsutrymme inom den monetära politiken, vilket flera parlamentsledamöter har observerat.
Jag anser att Elisa Ferreira var väl hård i sin bedömning av EU:s reaktion. Jag anser att vi, till skillnad från vad hon sade, reagerade snabbt på krisen genom att fatta kraftfulla beslut på väldigt kort tid tack vare det positiva samarbetet mellan våra institutioner - kommissionen, rådet och parlamentet - och för detta tackar jag er.
När det gäller stödet för små och medelstora företag, kommer vi strax diskutera de beslut som togs vid rådet (konkurrens) om antagandet av en ”Small Business Act” (småföretagsakt) för Europa, och jag tror att EU även på detta område har spelat sin roll väl i fråga om finansiering till små och medelstora företag och den prioritet de ska få, även i en period av ekonomisk nedgång.
Fru in 't Veld, ni hade rätt när ni påpekade att den kortsiktiga återhämtningen måste grunda sig på långsiktiga strukturella reformer inom ramen för Lissabonstrategin. Denna strategi har aldrig varit så viktig som den är just nu, i denna tid av ekonomisk avmattning, och de strukturella reformerna måste kunna fortsätta.
Herr Martin, jag uppfattade tydligt er begäran om en gemensam insats för att fastställa de viktigaste prioriteringarna.
Fru Schinas, vi hade regler, men dessa regler fungerade inte. Detta är ett faktum. Därför behöver vi regler, men effektiva regler. Vi får inte överreglera förstås, men vi behöver en ordentlig ram som är anpassad till EU:s konkurrenskraft.
Fru Gottardi, jag vill säga till er att jag helt och fullt delar er önskan om att bekämpa skattebedrägerier. Det franska ordförandeskapet har dessutom gjort detta till en prioritering på EU-nivå och på internationell nivå. Jag vill även säga till er att jag instämmer i era mycket relevanta kommentarer om behovet av effektiv ekonomisk återhämtning.
Fru Starkevičiūté, jag håller med om att finanssektorns normala avmattning är en nödvändig del av EU:s ekonomiska återhämtning, och att detta ska ske under samordnade former.
Herr Purvis, jag håller med om att vi behöver arbeta för en större solidaritet - det är viktigt. Detta är dessutom vad vi föreslår genom att grunda reformen av det internationella finanssystemet på de institutioner som skapades vid Bretton Woods, särskilt Internationella valutafonden, en universell och politiskt legitim institution som helt säkert kommer att få en starkare roll de kommande åren. Ni nämnde momsfrågan. Ordförandeskapet är faktiskt för en momssänkning riktad i första hand mot arbetsintensiva och icke-flyttbara sektorer.
Herr Rübig, ni talade om samma sak. Momsen är ett instrument som kan - särskilt om den sänks - hålla uppe verksamheten, och särskilt sysselsättningen. Men dessa momssänkningar kan endast vara riktade, och med det menar jag att det måste vara möjligt att bevisa att de är helt och hållet lämpliga. Men denna debatt är inte slut ännu, som ni vet.
Fru Ţicǎu, jag anser att en av principerna i kommissionens förslag om ekonomisk återhämtning är att investeringar ska vara verkliga, komma i rätt tid, men också vara varaktiga och strukturella. Jag håller helt med er på den punkten.
Europeiska investeringsbanken är, herr Hudacký, ett mycket viktigt verktyg för att hjälpa den ekonomiska tillväxten på traven, bland annat genom olika investeringar. Jag tror att det är en grundläggande faktor. Vi kommer att få tillfälle att konstatera detta under rådets debatter nästa vecka.
Jag, liksom hela rådet, anser likväl, herr Tannock, att vi behöver en gemensam återhämtningsåtgärd som kan upphävas när tillväxten är tillbaka.
Avslutningsvis vill jag säga, herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, att denna debatt och alla era frågor har varit mycket viktiga och mycket intressanta för rådet. De visar att det finns en bred enighet oss emellan om hur viktigt det är att EU talar med en stark och enad röst i internationella sammanhang. Europaparlamentets stöd är oerhört viktigt. Därför vill jag tacka er.
Jag är övertygad om att vi måste tänka om helt i vårt sätt att ta oss an finanssystemet och regleringen av det. Detta måste vi göra på EU-nivå, men även ta hänsyn till de lösningar som tas fram på internationell nivå. Om det är något vi kan lära oss av den här krisen, är det att dagens finanssystem verkligen är internationellt. Därför måste lösningarna tas fram på internationell nivå, och EU måste vara drivande där.
Joaquín Almunia: Herr talman, herr Novelli, mina damer och herrar! Först av allt vill jag säga att jag är mycket tacksam för era kommentarer och observationer, och för det intresse ni har visat för kommissionens initiativ, särskilt den återhämtningsplan som vi har diskuterat denna eftermiddag. Jag ska inte upprepa många av de svar som Hervé Novelli precis gett. Jag håller med i så gott som alla hans kommentarer om det som sagts i parlamentsledamöternas anföranden.
Jag vill bara nämna sex saker mycket snabbt. För det första håller jag med dem som sade, till att börja med Jean-Paul Gauzès, att kreditåtstramningen är extremt allvarlig och att den är roten till de mycket stora problem som realekonomin nu står inför. Så sent som i går diskuterade vi i Ekofinrådet hur vi ska förbättra effektiviteten i de planer för rekapitalisering och insättningsgarantier som har antagits, och som ska antas av medlemsstaterna. Stora summor av skattebetalarnas pengar står på spel. Stora summor har redan gått åt till garantier för bankernas och finansinstitutens verksamhet eller till att förse dem med kapital. Nu gäller det att få tillbaka kreditflödet till ekonomin, eftersom det är en livsviktig ingrediens i en välfungerande ekonomi.
Eftersom det inte fungerar bra på den punkten är den ekonomiska prognos som Poul Nyrup Rasmussen nämnde, och som jag lade fram för en månad sedan, tyvärr inte samma prognos som jag skulle ha redogjort för i dag. Därför meddelade jag även ministrarna i går att vi ska lägga fram en ny ekonomisk prognos den 19 januari.
Samtidigt har Internationella valutafonden, OECD och andra institutioner publicerat prognoser för 2009 som är ännu mer oroväckande än den som kommissionen lade fram den 3 november. Europeiska centralbanken väntas redogöra för sin prognos i morgon, och även den ser dyster ut.
Min andra kommentar är att det helt säkert kommer att bli en mer omfattande reglering av finansiella tjänster. Faktum är att det redan finns en bättre reglering. Som Jean-Pierre Jouyet sade tidigare godkände rådet så sent som i går på kommissionens initiativ åtminstone fyra - om jag inte missminner mig - av kommissionens initiativ till reglering av olika områden av finansmarknaderna eller de finansiella tjänsterna. De befintliga reglerna måste förändras, oreglerade områden måste regleras, och vi måste förbättra kvaliteten på reglerna och på tillsynen av hur dessa regler tillämpas på EU-nivå och globalt. Allt detta diskuterar vi.
Eftersom beslutet om utkastet till Solvens II-direktivet snart ska läggas fram för parlamentet vill jag säga att reaktionen i rådet inte alltid stämmer överens med rådets egna uttalanden om vad som måste göras när det gäller finansiell reglering och tillsyn. Parlamentet vet om detta, eftersom det har fört en dialog med rådet om detta direktiv. Vi är inte eniga om hur vi bäst ska samordna tillsynsåtgärder inom försäkringssektorn. Vi måste snabbt nå en överenskommelse om en sådan tillsyn på EU-nivå, och vi talar redan om ett tillsynsorgan för institutioner som bedriver global verksamhet.
När det gäller hedgefonder grundar vi vår uppfattning på principen att deras verksamhet måste regleras. Vi i kommissionen har sagt det, rådet har sagt det och samma sak togs upp vid Washingtonmötet.
Jacques de Larosières högnivågrupp analyserar detta, jämte andra faktorer. Kommissionsledamot McCreevy träffade utskottet för ekonomi och valutafrågor i går.
Jag hörde kommissionens ordförande, vid sina senaste besök här i kammaren, upprepa att kommissionen kommer att reglera hedgefonderna, och det är precis vad vi ska göra. Det som diskuteras är i vilken utsträckning, inom vilka områden och inom vilka delar av hedgefondverksamheten vi ska ta fram en reglering som inte bara kommer att påverka hedgefonderna. Viktiga bidrag till debatten kommer från sysselsättningsområdet och från det betänkande som utarbetats av parlamentet på initiativ av Poul Nyrup Rasmussen.
Jag håller helt med dem av er som har nämnt investeringar och behovet av att sammanbinda de nödvändiga investeringarna på lång och medellång sikt med energi- och klimatförändringspaketet. Jag håller med dem som säger att det finns utrymme i vår monetära politik för att vidta åtgärder utan att äventyra Europeiska centralbankens eller andra centralbankers självständighet. Det är uppenbart. Inflationen i euroområdet låg enligt Eurostat i slutet av november på 2,1 procent. För bara några månader sedan talade vi om inflationssiffror som var dubbelt så höga, och denna marginal använder vi oss av nu. Centralbanken sammanträder här i Bryssel i morgon. Jag vet inte vad den kommer att göra, men jag har hört de uttalanden som gjorts av bankens ordförande, Jean-Claude Trichet, och de är mycket tydliga i den här frågan.
Min nästa punkt handlar om stabilitets- och tillväxtpakten. I pakten uppges tydligt att ett underskott som överstiger tröskeln på 3 procent utlöser förfarandet vid alltför stora underskott med ett enda undantag, nämligen när den ekonomiska situationen är extraordinär, och den situation vi befinner oss i är en extraordinär ekonomisk situation. Det andra villkoret, som gäller tillsammans med det första, är att underskottet ska vara tillfälligt, och med tillfälligt menas inte flera år, utan endast ett år. Det tredje villkoret, som gäller tillsammans med de två första, är att inget underskott får gå för långt över referensvärdet, och här, herr García-Margallo - utan att gå in på tekniska detaljer som är föga lämpade för åhörarna i parlamentet som till största delen är lekmän - talar vi om några tiondelar av en procentenhet.
Till sist vill jag säga, som svar till Neil Parish och någon annan som nämnde momsfrågan, att kommissionens dokument eller plan innehåller en mängd verktyg som kan användas för att skapa finanspolitisk stimulans och ett av dessa är möjligheten att sänka en så viktig skatt, eller snarare en så viktig skattesats som momsen. Det är dock även så att kommissionen inte tvingar någon att göra detta. Läs planen så får ni se att det inte finns något tvång, det skulle faktiskt inte kunna vara så. En tredje punkt - och den här informationen kommer från gårdagens diskussioner i Ekofinrådet - är att endast en av de 27 medlemsstaterna var i går för en användning av detta verktyg, och det var den medlemsstat som redan har använt sig av det.
Talmannen: Tack, herr kommissionsledamot, särskilt för att ni tog upp frågor om allt från matematik till teologi.
Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Louis Grech : skriftlig. - (EN) Finanskrisen har skapat stora utmaningar för EU och för världsekonomin. Medlemsstaternas samordnade åtgärder har varit effektiva när det gäller att stabilisera EU:s banksystem, men mycket arbete återstår för att förhindra att krisen sprider sig till ekonomin i stort och för att skydda hushåll, företag och jobb. I en värld där alla är beroende av varandra kan hanteringen av dessa problem vara ett tillfälle för EU att bli ledande när det gäller att tillföra klarhet, socialt ansvar och förutsägbarhet till den finansiella världsordningen.
All tillämpning av mildrande åtgärder måste vara läglig, omfattande och åtföljd av passande lagstiftning som berör de grundläggande orsakerna till krisen. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot nya finansiella produkter, exempelvis sub prime-lån och deras derivat, samt de enheter som är inblandande i deras marknadsföring, till exempel banker, hedgefonder och private equity. Det finns ett behov att utvärdera kreditvärderingsinstitutens affärsmodell och den rättsliga ställning som deras värderingar tilldelas.
I återhämtningsprocessen måste vi prioritera lösningar som skyddar jobben, tillväxten och de mest utsatta. Vi måste främja ekonomisk energi och stabilitet, samtidigt som vi ser till att de partier som på grund av egenintressen vill bibehålla status quo hålls på behörigt avstånd.
Gábor Harangozó : skriftlig. - (HU) Jag välkomnar EU:s gemensamma insatser för att bemöta krisen, och de initiativ som strävar efter att bevara jobben i EU och att skapa nya.
Samtidigt vill jag göra er uppmärksamma på att länder som är i en så allvarlig finansiell situation som Ungern inte har några monetära, finanspolitiska eller skattemässiga verktyg att ta till. Därför är ekonomisk stimulans i dessa länder främst genomförbar i form av omfördelning och effektiv användning av EU:s resurser, minskade lönekostnader, effektivisering av konkurrensreglerna och minskade administrativa kostnader.
Jag är särskilt glad att kommissionsledamot Joaquín Almunia stöder våra gemensamma insatser inom detta område. Därför anser jag att initiativen för strukturfonderna är särskilt viktiga, och jag stöder helhjärtat ett godkännande utan dröjsmål. Om godkännandet av stora projekt påskyndas, och om små och medelstora företag får stöd i form av krediter, kan det hjälpa till att stimulera efterfrågan.
Samtidigt anser jag att våra insatser för att hjälpa de som mest behöver det fortfarande är otillräckliga, och därför yrkar jag på att markexploatering och nybyggnationer ska inkluderas i de ändringar som föreslås inom området för bostadsstöd. I de underutvecklade regionerna och bebyggelserna finns det många landtomter eller bostadsområden som inte lämpar sig för renoveringar, och därför behöver vi främja byggandet av moderna energisnåla bostäder. När vi gör detta bidrar vi till EU:s mål om energisparande och jobbskapande, samtidigt som vi hjälper de som mest behöver det.
Janusz Lewandowski : skriftlig. - (PL) När Europeiska kommissionen offentliggjorde sin handlingsplan för krisen, tillgodosåg den det stora behovet av gemenskapsåtgärder för att stabilisera och blåsa nytt liv i ekonomin. Men offentliggörandet gjordes några dagar efter den så kallade medlingen, som bestämmer utformningen av EU:s budget för 2009. Budgeten avsätter inga extra medel för att bekämpa den här krisen, och det är svårt att föreställa sig att en plan som är så stor som 200 miljarder euro kan vara helt budgetneutral.
Den långdragna debatten om hur vi ska finansiera stödet på en miljard euro till länder som hotas av hungersnöd tyder på att det inte kommer att bli lätt att få de 27 medlemsstaterna att gå med på den ökade finansieringen - det vill säga de betalningar på över 116 miljarder euro för 2009 som Europaparlamentet och rådet kom överens om den 21 november. Om så bara av den anledningen är José Manuel Barrosos plan inget mer än summan av olika nationella åtgärder, åtföljda av löften om större tolerans för budgetunderskott och förordningar om statligt stöd.
Ändå hoppas jag att den enda utgången av kommissionens plan inte kommer att vara att stabilitets- och tillväxtpakten eventuellt blir mindre strikt. Så kommer att bli fallet om vi uppfyller löftet om att höja förskotten och strömlinjeforma strukturfonderna, som måste fungera som lokala och industrispecifika krisåtgärdspaket under 2009 och 2010. Detta skulle vända den katastrofala utvecklingen med ett ökat gap mellan de politiska åtagandena och de regionalpolitiska medel som faktiskt används.
| sv |
Parentation
Till att börja med tvingas jag meddela er den sorgliga nyheten att vår kollega, Günter Lüttge, avled i går efter en svår sjukdom. Lüttge blev ledamot av Europaparlamentet 1989 och var framför allt aktiv inom transportpolitikens område. Kolleger, jag föreslår att vi håller en tyst minut till hans minne.
(Parlamentet höll en tyst minut.)
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! Med hänvisning till den text som antogs i går och frågan om mänsklig kloning, står det att läsa under punkt 8 i den engelska versionen, elfte stycket: "tar i beaktande att varje tillfälligt utskott inrättat av detta parlament...". Det står i själva verket inte att ett sådant utskott bör inrättas. Skulle vi kunna få lite vägledning angående vad ordförandeskapet kommer att göra i fråga om just detta avsnitt i resolutionen?
Jag skall lägga fram detta för ordförandekonferensen, herr Adam. Ni kommer att hållas informerad.
Herr talman! Mitt namn tycks inte finnas med på gårdagens närvarolista trots att jag faktiskt anmälde mig.
Herr Bowis! Detta kommer att rättas till.
Herr talman! För att följa upp den synpunkt som framlades av Adam, så förmodar jag att ni kommer att avlägga rapport angående resultatet under början av minisessionen. Och om det föreligger ett förslag angående inrättandet av ett tillfälligt utskott så måste naturligtvis kammaren rösta om detta.
Så kommer att ske, herr Ford.
(Protokollet justerades.)
Utvärdering av Europeiska året för livslångt lärande (1996)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0200/2000) av Gutiérrez Cortines för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om kommissionens rapport till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om genomförandet, resultaten och den övergripande utvärderingen av Europeiska året för livslångt lärande (1996) framlagd i enlighet med artikel 8 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 2493/95/EG (KOM(1999) 447 - C5-0205/1999 - 1999/2163(COS))
Herr talman! Rapporten om Europeiska året för livslångt lärande är en handling som till synes saknar betydelse, men denna handling har emellertid avslöjat djupa luckor och allvarliga brister i det europeiska utbildningssystemet.
Det handlade om ett år av spridning och främjande som gensvar på Luxemburgmötet och andra möten, vid vilka man har lagt mycket stor vikt vid utbildningen som ett medel för att integrera européerna i arbetslivet, oberoende av ålder. Rapporten har i första hand visat på att när man lägger pengar på utbildning så mångdubblas dessa pengar. De länder som har visat sig angelägna att delta har fyrdubblat sin budget. Det vill säga, de pengar som investeras i utbildning är de pengar som ger bättre resultat eftersom de mångdubblas och inte ger upphov till svindel eller liknande.
I andra hand har Europeiska året för livslångt lärande klart och tydligt visat på de svårigheter som kommissionen har när det gäller att informera, ge svar och visa öppenhet. Det har varit praktiskt taget omöjligt att samla in all nödvändig dokumentation, delvis för att länderna till synes inte tillhandahåller denna, och delvis för att det inte finns något förfaringssätt för att samla in informationen på ett lätt och smidigt sätt.
Därför har vi omvandlat rapporten till ett betänkande och till en samling rekommendationer gällande de kriterier som det livslånga lärandet enligt vår uppfattning bör uppfylla. Vi har funnit att kriterierna till stor har sammanblandats, något som till viss del har orsakats av rådet; förslaget till Året för livslångt lärande som kommissionen offentliggjorde var av mycket högre kvalitet. Det är självklart att det måste finnas mycket mer öppenhet inom utbildningen. Emellertid så blandar man ihop integreringsutbildning, språkundervisning och utbildning och fortbildning för äldre med den yrkesinriktade utbildningen. Resultatet blir en förvirrad röra som det är omöjligt att göra någon utvärdering av, det är inte heller möjligt att bedöma kvaliteten eller få kunskap om bra arbetsmetoder.
Vi begär en reglering och en klar urskiljning av utbildningsmålen. Integreringsutbildning för invandrare är ju uppenbart inte detsamma som omskolning, utbildning för övergång till arbetslivet eller vidareutbildning inom ett yrke, förutom många andra aspekter. Därför har vi efterfrågat en ökad öppenhet och en bättre organisering av hela utbildningssystemet. Vi uppmanar också till en utökad utbildning och fortgående vidareutbildning för undervisningspersonal. Det står klart att om vi anser att det livslånga lärandet enbart vänder sig till icke-kvalificerad personal, bryr vi oss inte om vidareutbildning av universitetspersonal och personal vid yrkesskolorna. De måste vara ett kunskapens moderskepp och de måste förmedla denna information till samhället.
Slutligen har vi uppmanat om att det öppet redovisas var de pengar som har avsatts till utbildning från strukturfonderna går, pengar som inte kontrolleras på något sätt. Enligt vår åsikt är denna fråga av central betydelse. Vad som inte får ske är att Europa ägnar så lite uppmärksamhet åt utbildningen att utbildningsfonderna används till andra ändamål. Ett av den europeiska historiens stora problem härrör från att när samhällsklasserna efter lång kamp har arbetat sig upp och lyckats integrera sig i de styrande klasserna, har de anammat aristokratins defekter, de har slutit sig inom sig själva och glömt bort vikten av själva utbildningen och kampen för en varaktig kunskap.
Vi har ett aristokratiskt Europa som inte vill oroa sig för utbildningen, och vi har fastnat i ett slags stolthet över att vara européer. Vi anser att det är tillräckligt att vara en europeisk medborgare, och vi tänker inte på att om vi vill ha forskare, om vi verkligen vill ha ett konkurrenskraftigt Europa, måste vi tillvarata våra mänskliga resurser. Europa måste bli medvetet om att ett av de grundläggande syftena för dess existens är att, trots subsidiaritetsprincipen, utbilda människorna och hjälpa dem att ta hand om sig själva och om sin egen framtid.
Därför är ett Europa som bara tänker på sina egna intressen, ett bidrags-Europa, ett Europa som har en lärarkår som bara vill minska antalet undervisningstimmar, ett Europa som blandar ihop den fackliga politiken med utbildningspolitiken, ett Europa som oroar. Jag tror att vi måste omvärdera vårt intresse för utbildningen, för det vi talar om är människorna och vår framtid.
(Applåder)
Herr talman, ärade damer och herrar, kära kolleger! Vi har nu betänkandet framför oss, och det är förvisso - som föredragande Gutiérrez-Cortines påpekade - för att åstadkomma förbättringar. Men jag anser också att vi bör utnyttja den här förmiddagens debatt till att än en gång stärka medvetandet och på nytt rikta vår uppmärksamhet mot lärandet.
Alla gläds vi över vår tids landvinningar: resor, Internet, mobiltelefon, direktsändningar på TV från andra sidan jordklotet, som vi nu under de olympiska spelen i Australien får uppleva än en gång. De är alla landvinningar, men även indicier på den tid och det samhälle vi lever i, informationsåldern, informationssällskapet, vetenskaps- och teknikåldern, globaliseringen, för att bara nämna några av deras namn. Utmärkande för dem alla är det enorma tempot och de enorma dimensionerna av de pågående förändringarna, ja revolutionerna som har utlösts och kommer att utlösas i fortsättningen av de nya kunskaperna. Spridningen av informationen, av kunskaperna sker i dag mycket hastigare och i större grad än för bara några år sedan. Människor måste förberedas på den fascinerande karusellen av förändringar som inger svindelkänslor.
Redan i tidig ålder, det vill säga i skolan, heter det: att lära för livet. I dag rymmer denna sats endast halva sanningen, och så får det inte förbli. För omvandlings- och förändringsprocesserna i samhället, i arbetslivet, i vår omvärld upphör inte på långa vägar efter skolan eller efter utbildningen, utan består och förstärks då ännu mer. Människan måste därför lära sig att ställa krav på sig själv och rikta in sig på ett livslångt lärande. Endast på det sättet kan vi alla i framtiden ta del av vår tids positiva landvinningar, det vill säga hävda oss i livets konkurrenssituationer med allt snabbare förändringar - om det är privat eller inom yrket - utnyttja möjligheter och vara med och skapa sådana.
För att skapa ett genombrott för denna insikt i hela Europa, utropades år 1996 till Europeiska året för livslångt lärande. Med relativt små finansiella medel i form av 8,4 miljoner ecu från Europeiska unionens sida uppbringades tillsammans med partnerskapsländerna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, Lichtenstein, Schweiz och Norge sammanlagt 34 miljoner ecu till projektet som väckte stort gensvar. På flera kongresser, seminarier och PR-arrangemang fördes konstruktiva diskussioner om alltifrån nödvändigheten av och möjligheterna för ett nytänkande till ett livslångt lärandet på alla områden i samhället. Det är möjligheter - i synnerhet för Europa och den europeiska integrationen - som vi kan få ta del av: kunskaper i andra språk, om andra kulturer, andra levnadssätt, allt det som är så viktigt för oss när Europa skall växa samman.
Europeiska året för livslångt lärande var ett tankeväckande initiativ som måste drivas vidare och stärkas.
Herr talman! Ärade ledamöter! Enligt den traditionella uppfattningen om utbildning upphörde studentens lärande i slutet av skoltiden. Förvisso fanns det en liten elit som fortsatte att skapa och att förmedla eller erövra ny lärdom och nya kunskaper. Men för den stora majoriteten innebar avskedet från skolan slutet på det formella lärandet.
Saker och ting har förändrats radikalt. Skoltiden har utvidgats och förlängts. Det har uppstått nya källor till kunskapsinhämtning och utbildning. Den som inte hänger med i denna rörelse, dessa nya krav, löper risken att marginaliseras, sänka sitt yrkesvärde, förlora sin sociala status och få ett fattigare intellektuellt liv. Det sägs nu mycket riktigt: vi är på väg in i ett kunskapssamhälle. Men den store filosofen Nietzsche varnade oss: "Det är omöjligt att skapa en civilisation grundad på kunskap", sade han. Varningen bör leda till eftertanke. Även om det i dag inte finns något alternativ till vetenskapsutvecklingen, så kan inte det livslånga lärandet, när vi ökar våra kunskaper och information, reduceras till ett simpelt inhämtande av användbar kompetens, utan det måste ingå i en kultur, i en samling av värden som ger mening åt människans samhällsliv. Den livslånga utbildningen och lärandet har alltså blivit en viktig faktor som länderna inom utbildningsorganen och städerna inte längre kan underskatta.
Därför utgör Europeiska året för livslångt lärande en viktig milstolpe och ett symboliskt ögonblick i européernas erövring av vetenskapen i denna nya verklighet. Den teoribildning som föregick och följde det europeiska året och det intresse som väcktes i skolor och medborgarorganisationer har varit ett viktigt bidrag till dess genomförande. Det livslånga lärandet har definitivt gjort sitt inträde i politikernas, pedagogernas och företagarnas språk. Och ännu viktigare, i det gemensamma språket. Det livslånga lärandet har blivit ännu ett instrument för att kämpa mot skolmisslyckande, övergivandet av skolan och analfabetismen. Det är alltså i dag ett gott skäl. Därför var detta initiativ värdefullt, lägligt och fruktbart. Dess syften har uppnåtts, det som saknades i pengar har kompenserats genom mobiliseringen av den goda viljan och av den uppslutning det har fått. Gränsen mellan den första utbildningen och senare utbildningsperioder är i dag passerad. Utbildning...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka ett stöd från den liberala gruppen för vår kollega Cristina Gutiérrez-Cortines rapport som, vilket hon själv har nämnt i förordet till denna, inte är och inte bör betraktas enbart som en rapport under behandling, en avstämning av genomförandet av det Europeiska kampanjåret 1996 för livslångt lärande, utan som en analys som hjälper oss att utforma en rad förslag om hur utbildningsdimensionen inom de olika områdena borde vara, däribland inklusive ett livslångt lärande, en yrkesinriktad utbildning och teknisk undervisning, vilka man bör ägna särskild uppmärksamhet.
Detta sammanfaller med de idéer som uttrycktes för några månader sedan vid Europeiska rådets toppmöten i Lissabon och i Feira, där samtliga medlemsstater förband sig att på gemenskapsnivå utveckla en rad åtgärder för att Europeiska unionen under detta årtionde skall kunna bli ett ledande samhälle på internationell nivå och uppnå de konkurrensnivåer, speciellt inom de tekniska områdena, som det nordamerikanska samhället har för närvarande.
Den springande punkten i processen för att uppnå denna kompetensnivå ligger just i lärandet, i utbildningen och i ett samhälle med en nivå av överlägsenhet som gör det möjligt att tillhandahålla den nödvändiga grundvalen för utveckling inom de tekniskt mer utvecklade och avancerade områdena inom vetenskaplig och teknisk innovation.
Cristina Gutiérrez Cortines rapport visar, som hon själv också har nämnt i dag, på den obalans mellan gemenskapsnivå och nationell nivå som alltjämt finns inom utbildningsområdet. Det vill säga, å ena sidan vill man ha gemenskapsåtgärder på utbildningsnivån, men å andra sidan motsätter sig medlemsstaterna att lämna över sitt ansvar och upprätta ett verkligt samarbete på utbildningsnivån. Det är sant att det finns några program som alltid tjänar som referenser, till exempel Sokrates- och Leonardo-programmen, men just när det gäller dessa program måste vi konstatera att det saknas tillräckliga resurser för att de skall få den bredd och den betydelse som vi skulle önska att de hade.
Därför, mina damer och herrar, för att avsluta, rekommenderar jag er att ni läser punkterna 16, 17, 18, 19, 23 och 24 med speciell uppmärksamhet. Dessa punkter utgör en bra vägledning för uppnåendet av förbättrade undervisningsnivåer på gemenskapsnivå.
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera vår föredragande till hennes utmärkta insats och det fina samarbetet med utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott. Filosofiska texter, litterära texter och även traditionen förmedlar att man aldrig blir fullärd. Initiativet "livslångt lärande" var ett klokt beslut och ett riktigt initiativ för att möta 2000-talets krav, för att kunna ställa sådana krav.
Hittills har tiden för bildning och utbildning i huvudsak förlagts till de första faserna i livet. Värdet av ett livslångt lärande kan dock inte begränsas till områdena bildning och utbildningspolitik. Framgången med detta hänger till stor del samman med arbetsmarknadspolitiken och en framgångsrik spridning av vetenskap och teknik. Det livslånga lärandet tar vid där skolans utbildning, grundutbildningen slutar. Det här är den första, och enligt mig den största, svaga punkten med detta underbara initiativ: ett livslångt lärande kan endast fungera när anpassningen, och i synnerhet tempot för anpassningen av grundutbildningen sker inom ramen för det egentliga utbildningssystemet.
I kunskapssamhället bör en av skolans främsta uppgifter vara att lära eleverna de metoder som man behöver för att skaffa sig tillgång till stora informationsmängder, förstå informationen och omvandla den till kunskap. Läroplaner, det sätt på vilket kunskap hittills har förmedlats, måste förändras från grunden. Jag vill inte gå in på de enskilda staterna, men det är ju också en fråga som vi i Europeiska gemenskapen bör diskutera igenom.
Inriktningen borde snarare vara individuell och innehålla sociala komponenter. Vi borde i större utsträckning få lära oss att argumentera kritiskt, stärka självförtroendet hos den som lär sig, stödja den språkliga uttrycksförmågan. Sådana faktorer, en sådan kompetens kommer att bli allt viktigare förutom den instrumentala kompetensvägen: skriftlig förmåga, förmågan att lära sig ytterligare språk och förmågan att räkna.
Ett av målen måste vara att göra det möjligt för eleven att ständigt aktualisera sitt vetande och sina kunskaper - så att denne kan och vill göra det - så att inte ett diplom, ett betyg betraktas som slutet på en inlärningsprocess, som beviset på en slutgiltig insats. Vårt samhälle måste frigöra sig från det förlegade systemet - skoltid, yrkesverksam tid, pension! Ett livslångt lärande börjar således med reformen av vår skolutbildning. Individen måste lära sig för sin egen skull. Det är inget vi kan fatta beslut om, men vi kan i stor utsträckning bidra till detta. För den europeiska befolkningen består inte enbart av mänskliga resurser för den europeiska arbetsmarknaden; den består av en mängd unika individer.
Låt mig få avsluta med ett personligt exempel: Jag känner en snickare i närheten av Wien, i en förort utanför staden, där fördomen till viss del fortfarande florerar att den som har ett manuellt arbete saknar högre utbildning. Denna snickare är mellan 40 och 50, talar fyra språk och är känd för att vara en liten filosof. Så ser min drömbild av Europa ut.
Herr talman! Hos oss i Finland säger det vanliga folket att det går långsamt när herrarna har bråttom. Så kan man också säga i det här sammanhanget när man skall utvärdera det politiska bokslutet över Europeiska året för livslångt lärande år 1996.
Trots den slösade tiden tvingas föredraganden beklaga sig över att den kvalitativa utvärderingen av genomförandet av temaårets program är bristfällig. Antalet aktiviteter kan man dock räkna även på kortare tid. På den europeiska pappersindustrins seminarium i onsdags här i Strasbourg riktade företrädaren för arbetstagarna inom branschen uppmärksamheten på en viktig sak. När man köper hårdvara är det alltid en investering, men när man skaffar sig sådan mjukvara som heter utbildning av företagets personal betraktas det inte som en investering. Föredraganden betonar på goda grunder just detta.
Utbildning måste betraktas som en investering och inte som löpande utgifter. Man måste betona att livslångt lärande också innehåller en allmänbildande del och inte enbart en yrkesinriktad del. Alltför ofta är utbildningen för ensidig, och i dag gäller det i synnerhet utvecklingen av informationssamhället. Elektroniska program är komplicerade och blir ständigt allt mer komplicerade. De som behärskar programvarans språk förstår ofta inte språket i innehållet. Man kan fråga sig såsom man brukar göra hos oss i Finland: Mannen talar sex språk, men vad har han att säga? I informationssamhället kan en person tala maskinernas språk, men i övrigt har hon ingenting att säga. Det finns bara nollor och ettor.
Här stöter vi på e-Europastrategin som kommissionen utarbetade för toppmötet i Lissabon. Där fäster man stor vikt vid hårdvaran, men bara liten uppmärksamhet på den mjukvara som går under namnet utbildning. Förutom i att använda maskiner måste allmänheten även utbildas i att utnyttja maskiner. Man måste kunna använda maskiner för nyttiga och nödvändiga ändamål som förbättrar människans egen funktionsförmåga och hennes förmåga att hantera sitt eget liv.
Varje människa måste i dag vara skriv- och läskunnig för att kunna utnyttja olika former av elektroniska medier. I denna nya läskunnighet måste många vuxna människor utbildas ända från alfabetet. När e-Europa-programmets målsättning är att dra datakablar till varje hem ökar det demokratin. I dag förverkligas demokratin på det sättet att alla har likvärdig tillgång till mångsidig information. För att kunna dra nytta av informationen måste man komma ihåg att inlärning också är en social händelse. Utbildningen kan inte enbart lämnas åt e-Europa-programmet utan där behövs också sociala sammanslutningar.
Eftersom ingen kan kunna allt måste individen själv kunna bestämma vad som är nyttigt att kunna. Om det är statsmakten som bestämmer över det är det lätt hänt att man övergår till propaganda och indoktrinering. När man tittar på EU:s program, som ofta är likadana för alla eller innebär likriktningskrav för alla, håller man på att göra EU till en totalitär förbundsstat. Vi behöver livslångt lärande och allmänbildande information för att kunna stå emot Europeiska unionens strävan att bilda en totalitär stat i Europa och utgöra dess politbyrå.
Herr talman, ärade damer och herrar! För en timme sedan satt jag fortfarande tillsammans med min lärarinna i franska och gjorde vad jag kunde för att lära mig något nytt. Jag får verkligen lov att säga att det är roligt att lära sig ett språk. Det är skönt att veta att man inte behöver göra något prov efteråt utan att man lär sig för sin egen skull, att man lär sig att kommunicera med andra och umgås på rätt sätt. Jag måste säga att det är roligt att lära sig franska!
(Talmannen frågar talaren om denne inte vill fortsätta sitt anförande på franska.) (Skratt)
Jag tror också att det är vad som behövs i framtiden: Inlärningen måste vara rolig! Inlärningspyramiden i livet hamnar i själva verket upp och ned. När det handlar om inlärning, tänkte vi tidigare snarast på unga heltidsstuderande, medan vi i dag kan konstatera att de yrkesaktiva ständigt behöver lära sig mer. Jag tror att i synnerhet vi i Europaparlamentet kan bekräfta att vi dagligen lär oss, värderar och bedömer mer än vi var tvungna att göra när vi studerade eller gick i skolan. Dessutom blir man med åldern mer medveten om vad man vill lära sig. Man blir betydligt mer selektiv, och det är glädjen vid inlärningen som gör att man blir entusiastisk och gärna tar till sig något nytt.
Det vill säga, det håller på att ske ett paradigmskifte, inte bara inom vetenskapen, utan även inom bredare samhällsskikt, inte bara genom e-learning, i och med de nya tekniska möjligheterna, utan även genom en ändrad medvetenhet. Jag tror att just denna ändring av medvetenheten visar att vuxna i alla livssituationer betraktar det livslånga lärandet som allt viktigare. Därför ser jag det som mycket positivt att vi diskuterar dessa långfristiga strategiska frågor här i Europaparlamentet. Just en fredag som denna anser jag att det är viktigt att vi även vågar att långfristigt och strategiskt fundera på hur vi kan stödja medborgarna i Europa på bästa sätt.
I synnerhet för äldre människor blir frågan om hälsan viktigare ju äldre de blir. Vi har fortfarande mycket att lära om vad vi bör äta och hur vi tar hand om vår kropp på bästa sätt. Jag tror att just dessa grundläggande dygder är mycket viktiga för framtiden.
Vad behöver vi nu på Europeiska gemenskapens nivå? Vi behöver ett generellt system för tillgodoräknande av privata, offentliga och företagsbaserade utbildningsutbud, ett europeiskt utbildningspass, ett Europa-körkort, där man kan använda sig av jämförbara byggstenar av utbildning i hela Europa. Vi behöver jämförelser mellan utbildningsutgifter och -inkomster liksom en jämförelse av kvalifikationsnivån i hela Europa. Över hela världen bör vi försöka att införa best practices, en sporre för den positiva konkurrensen. Vi bör av världen lära oss vilket system, vilken utbildning som är bäst för människor och medborgarna i Europa.
(Applåder)
Herr talman! Jag hoppas att det inte kommer skorra alltför illa, men det förefaller mig som om debatten så här långt har varit överdrivet självbelåten. När jag plockade upp dagordningen och läste frasen "året för livslångt lärande" framstod den för mig som en oxymoron liknande frasen "militär underrättelsetjänst". Ett år förefaller vara en kort tid för projektet.
Frågan är: hur värdefulla är dessa "året för..."projekt när ansökningshandlingarna för finansiering måste vara inlämnade inom en tidsperiod av tre månader och allt måste genomföras inom loppet av ett år. Jag har befunnit mig på mottagarsidan av sådana system, både i egenskap av universitetslärare och när jag var engagerad i en pedagogisk och social välgörenhets- inrättning.
Utifrån de människors perspektiv som försöker utföra själva arbetet så kan dessa utmaningar, med väldigt kort varsel och innehållande mycket få förklaringar till hur ansökningarna skall göras och vilka kriterier som skall tillämpas, göra minst lika mycket skada som nytta.
Efteråt kan man alltid peka på det faktum att pengar lagts ut och att pengar kommit in och att goda saker uppnåtts. Men kunde saker ha gjorts bättre? Båda utskottsdokumenten - utskottsbetänkandet och det understödjande yttrandet från det rådgivande utskottet - riktade uppmärksamheten på det faktum att den utvärderingsmetod som använts av kommissionen inte varit särskilt exakt och att de fastslagna kriterierna inte är särskilt tydliga.
Detta betyder inte att vi inte bör göra dessa saker, men vi bör göra dem bättre och reflektera oerhört noggrant över vad som bäst kan göras inom gemenskapen och vad som kan göras på lägre nivåer, och då inte på medlemsstatsnivå eller i självständiga regioner inom medlemsstaterna, utan ända ner på skolnivå, gymnasium och universitet.
Min valkrets har just gått igenom en allvarlig kris vad gäller dess utbildningsbedömning, detta delvis beroende på bristen av ordentliga samråd med klasslärarna. Storslagna idéer som kommit från högre ort och som inte på ett adekvat och rigoröst sätt prövats i praktiken kommer alltid att misslyckas, ibland med förödande konsekvenser för individer och samhälle. Subsidiariteten är viktig, särskilt inom ett område som utbildning och livslångt lärande. Och vi glömmer bort det på egen risk.
Nätverksverksamhet kan var nyttigt vad gäller informationsspridning angående praktiska tillämpningar, men vi får inte lura oss själva att tro att ett år av livslång inlärning kommer att göra en verklig skillnad. Den kan bara komma genom folkets engagemang på gräsrotsnivå. De är dessa människor vi måste respektera uppmuntra och stödja.
Vi är alla för ett livslångt lärande, men låt oss inte vara alltför självgoda nu när bevismaterialet är så tunt.
Herr talman! Livslångt lärande är någonting som vi alla betraktar med största välvilja. Det hör vi ju inte minst på den här diskussionen. När det kommer till handling är det dock ofta tvärtom. Jag är enig med föredraganden, som kritiserar kommissionens insatser för livslångt lärande under kampanjåret 1996 och den slarviga utvärderingen som följde.
Det livslånga lärandet är ett fenomen som kräver stora resurser. Det kräver utbildningspolitiskt nytänkande och prioritering av ekonomiska resurser. Låt mig börja med att kommentera nytänkandet. I våra utbildningssystem är vi experter på motsatsen, det vill säga på tidsbegränsade och avslutade utbildningsförlopp med stark tonvikt just på den avslutande examen. Det livslånga lärandet kräver motsatsen, nämligen kontinuitet och långa tidsförlopp. Det räcker inte längre att utbilda för arbetsplatsernas just in time-behov. Nu gäller det att kvalificera människor för ett livslångt förlopp. Vi behöver alltså nya organisationsformer i undervisningen. Vi behöver nya pedagogiska idéer och instrument.
Det kanske största problemet är det som många andra talare tagit upp, nämligen tillgången på pengar. Vi behöver avsätta mycket större resurser till undervisning än vad vi hittills gjort, både på arbetsplatserna och i det offentliga utbildningssystemet samt på andra håll. Det måste finnas pengar för att betala undervisningskostnaderna, men också för att ersätta löneinkomster, inte minst för dem som behöver studera på heltid. Det är särskilt viktigt att kunna finansiera de ganska långa studietider som kan krävas för att människor skall kunna flytta från traditionella sektorer till nya områden på arbetsmarknaden. Eftersom tillgången på pengar alltid innebär ett problem, menar jag att det krävs kvantitativa mål för utgifter till vuxenutbildning. Man skulle kunna tänka sig att avsätta en viss del av företagens produktionskostnader, en viss procent av statsbudgeten, en viss andel av normalarbetstiden eller eventuellt en viss andel av den individuella arbetstiden - eller använda sig av liknande kvantitativa mått.
Det svenska ordförandeskapet som inleds den 1 januari 2001 har sagt att ett livslångt lärande skall bli en av dess prioriterade frågor. Jag tycker att vi kunde kräva av den svenska regeringen att den föreslår just sådana här kvantitativa mål för den livslånga vuxenutbildningen. Flera talare här i kammaren har varit eniga vad gäller behovet av ekonomiska prioriteringar. Kanske kunde vi göra ett gemensamt uttalande till det svenska ordförandeskapet i denna fråga.
Herr talman! Ett av de bästa exemplen på livslångt lärande är medlemskapet i Europaparlamentet. Dit hör inte minst dessa fredagssammanträden, då man även har tid att ägna sig åt betänkanden av kolleger på andra fackområden. Jag hoppas att en majoritet av parlamentet drar lärdom av detta och inte genomför det planerade avskaffandet av denna fredag.
Men över till själva frågan: Kollegan Gutiérrez-Cortines har lagt fram ett enastående betänkande, som också är mycket kritiskt, eftersom våra stats- och regeringschefer alltid gör viktiga tillkännagivanden. Toppmötet i Feira var ett sådant arrangemang, ett rent mediaarrangemang, som det kallas så vackert i dag, men i praktiken har inte mycket hänt. I budgeten har inte mycket inkluderats, det finns knappt några medel - det räcker med effekten. Vi måste sätta stopp för en sådan tillkännagivande politik!
Därför är jag tacksam för det solida betänkande som vår kollega har lagt fram. Hon har givetvis framställt en sak tydligt och klart: subsidiaritetsprincipens betydelse. Medel måste dock sättas in på europeisk nivå. Här måste det framför allt sättas värde på kvalitet, och kvalitet innebär prioriteringar. Våra prioriteringar måste bland annat innebära att utvidga tanken på ett livslångt lärande till att även omfatta människorna i kandidatländerna. För i Central- och Östeuropa har ett totalitärt system under många årtionden berövat människorna möjligheten att utvecklas fritt. Ett stort fel i vår politik är att vi inriktar oss så starkt på de unga människorna i dessa länder. Det är givetvis också viktigt. Majoriteten utgörs dock av äldre människor. Äldre människor som under årtionden har fått övervinna diktaturen, men som i dag kan börja om på nytt. Även detta måste vi stödja, genom att prioritera det området.
Jag vill också påpeka att jag tror att i synnerhet äldre människor som i dag har tjugo, trettio produktiva år framför sig efter att de gått i pension måste kunna bidra med mycket till vårt samhälle. Därför måste det också finnas möjligheter till utbildning. Jag beklagar att man i dag för diskussioner om att i allt högre grad stänga universiteten för äldre människor, höja avgifterna och se till att äldre personer inte längre kan vara verksamma vid universiteten.
(Applåder)
Herr talman! I Gutiérrez Cortines betänkande konstaterar man att det var unionsförvaltningens skötesynd - den långsamma starten för åtgärder - som störde Europeiska året för livslångt lärande. De nationella samordningsorganen blev bland annat lidande på grund av försenade och otillräckliga material. Även starten av Internetutnyttjandet gick knackigt. Det försvårade naturligtvis årets genomförande. Tyvärr ser det inte bättre ut när det gäller programmet Sokrates II som precis startats. Det kommer bekymrade rapporter från de nationella kontoren om att avtalen mellan dem och kommissionen ännu inte är klara och att det inte finns någon säkerhet om utbetalning. Detta återspeglas säkert också i genomförandet av vuxenutbildningsdelen Grundvig som ingår i Sokrates. Det är synd. De administrativa problemen i samband med Sokrates måste skyndsamt lösas om unionens satsning på livslångt lärande skall komma inom räckhåll för allmänheten.
Utbildning och inlärning ses allt klarare som en europeisk resurs. De innebär inte enbart nödvändiga utgiftsposter. Förhoppningsvis återspeglas de ändrade attityderna inom kort även i unionens budget. På samma sätt som Europeiska året för livslångt lärande tvingas också Europeiska året för språk, som kommer att arrangeras nästa år, att härda ut med ringa anslag. Parlamentet gjorde dock sitt bästa för att i tid skapa den rättsliga grunden för åtgärder.
Även om utbildning ingår i subsidiaritetsprincipen blir dess europeiska dimension hela tiden starkare. Europas framgång i den globala konkurrensen bygger på kunniga och engagerade människor. Livslångt lärande spelar en nyckelroll i kampen mot arbetslöshet och utslagning. Det är rimligt att man i ett betänkande som antagits av utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott ber att kommissionen skall tillämpa fortbildning förutom på den högsta specialistnivån och vid högskolorna även inom traditionella yrken, i synnerhet inom hantverk. Livslång utbildning ses ofta bara som en i och för sig nödvändig förnyelse av arbetskraften. Det borde emellertid vara en grundläggande rättighet för varje individ, rättighet som inte enbart leder till bättre yrkesmässiga färdigheter utan också till mänsklig utveckling, glädje och förståelse. Med hjälp av den moderna tekniken kan alla ges tillgång till kunskaper. Den möjligheten måste utnyttjas.
Herr talman! I punkt 16 i Gutiérrez-Cortines utmärkta betänkande efterlyses utbildning ämnad för att rätta till misslyckanden inom skolan. Det vore bra mycket bättre om vi kunde undvika den sortens misslyckanden.
Det sorgligaste fallet av dem alla är en avgångselev utan några erhållna kvalifikationer som sjunker ned i hopplöshet. En situation som blir allt sorgligare och sorgligare då tillgängliga yrken som inte kräver några kvalifikationer blir mer och mer ovanligt. Skälet till detta är ofta att den unga tonåringen inte uppmuntras till inlärning på grund av stelheten i ett utbildningssystem som håller sig kvar vid fastställda linjer och försöker passa in fel person på fel plats.
Jag vädjar till kommissionen att se välvilligt på ett forskningsprogram angående användandet och utvecklandet av ett begåvningstest för att på ett tidigt stadium kunna identifiera vad en ung människa - högst tolv eller tretton år gammal - kommer att bli bra på, alldeles oavsett vad personens yrke, sysselsättning eller arbete kommer att bli. Skolorna måste svara med att erbjuda kurser där unga människor kommer att lyckas.
Framgång föder ökade ambitioner. Detta betyder nöjda, entusiastiska tonåringar i stället för modlösa bråkmakare. Det betyder avgångselever med ljus i sina ögon och med tillförsikt inför framtiden och med förmågan att kunna bidra till samhället. Det betyder avgångselever med en inkörsport till ett bättre och mer meningsfullt liv. Ingenting är mer väsentligt vad gäller Europas framtid än de unga människor som skall bygga detta Europa. Det finns inte en enda ung människa som inte kan bidra. Vi måste möjliggöra för denna sorgligt bortkastade potential att mobiliseras och nå framgång.
. (FR) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Jag vill först tacka föredraganden, fru Gutiérrez, för hennes arbete. Inte bara för de positiva aspekter hon framhåller, utan också för den kritik som kommissionen har gått igenom och tagit hänsyn till. Vi har förstått att kritiken är gjord i en konstruktiv anda för att uppmana oss att ständigt göra bättre ifrån oss - vilket en av er för övrigt påpekade - vare sig det handlar om hur vi behandlar frågan om livslångt lärande eller hur vi, tillsammans med er och medlemsstaterna, organiserar evenemangen inom ramen för Europeiska året för livslångt lärande.
Å kommissionens vägnar skulle jag också vilja rikta mitt tack till fru Evans, som hade uppdraget att utarbeta ett yttrande för utskottet för sysselsättning och socialfrågor, samt andra parlamentsledamöter som har bidragit till en kvalitativ debatt, såväl i utskottet som under plenarsammanträdet.
Mina damer och herrar ledamöter! Jag skulle för ett ögonblick vilja ägna mig åt att bemöta en del av den kritik som framförs i betänkandet av Gutiérrez. Flera av er, bl.a. Herman Schmid, har understrukit denna kritik. Självfallet vill jag också peka på de positiva aspekterna av det europeiska året. Europeiska året är ett initiativ som välkomnades mycket positivt av parlamentet och rådet, vilket påpekas i betänkandet. Att döma av antalet personer som har intresserat sig för och berörts av detta initiativ har det haft en mobiliserande effekt, även om man alltid kan säga att det borde ha gjorts bättre. Initiativet har också uppbådat kompletterande finansiella resurser som har använts mer lokalt.
Vi kan anse att detta europeiska initiativ har varit positivt allmänt sett, eftersom det har vänt sig till nationella, regionala och lokala myndigheter i varje medlemsstat, och på så sätt varit ett decentraliserat projekt, närmare medborgarna. Posselt anspelade på subsidiaritetens anda och innebörd - jag har noterat hans inlägg. I utskottets betänkande, i ert betänkande, noterade jag också det faktum att ett stort antal skolor, universitet, företag och föreningar visade intresse för initiativet. Inte bara inom utbildningsvärlden, utan också inom affärslivet, på landsbygden och bland dem som bekämpar social utslagning.
Men enligt min mening är det här ett initiativ som även har fått idén om livslångt lärande - ambitionen om och nödvändigheten av ett livslångt lärande - att nå en större uppslutning hos en bredare publik, för att inte endast vara en fråga för utbildningsexperter. Jag tror det var Klass som insisterade på den punkten för en stund sedan.
Mina damer och herrar! Vi måste alltid komma ihåg dessa positiva aspekter, men som jag lovade skall jag uppehålla mig vid den kritik som framförs i betänkandet. Innan det vill jag dock erinra om vilket förhållningssätt kommissionen valde när det gällde att bestämma hur detaljerad rapporten skulle vara, med tanke på att det rör sig om en åtgärd med en budget på ca 8 miljoner ecu, vilket inte är ingenting, men inte heller en oerhörd summa. Kommissionen ville lägga fram en koncis rapport som ger en idé om det europeiska årets innehåll och sammanfattar erfarenheter och effekter på ett överskådligt sätt. Vi har presenterat data i siffror - självklart hur den budget jag nyss nämnde har använts - men det rör sig framför allt om en rapport om de politiska effekterna.
När våra avdelningar utarbetade den här rapporten stödde de sig i stor utsträckning på en extern utvärdering. Denna utvärdering genomfördes av ett bolag som tack vare sina nätverk i samtliga deltagarländer har kunnat ge en opartisk uppfattning om hur det här året har tagits emot av aktörer i olika länder. Den kvalitativa utvärderingen grundades på ett mycket stort urval av projekt, kompletterat med intervjuer med nationella instanser och med dem som har tagit initiativ till och utformat projekten ute i samhället. Kommissionens avdelningar har ställt hela denna externa utvärdering till föredragandens förfogande. Jag vill tillägga att arkiven om projektens finansiella förvaltning självklart också är tillgängliga.
I ert betänkande, fru Gutiérrez, konstaterar ni vissa förseningar vad gäller genomförandet av det europeiska året, framför allt i fråga om distributionen av broschyrer. Vissa av er har också talat om detta, bl.a. Livari. Men man måste komma ihåg att parlamentets och rådets beslut om detta europeiska år var en av de allra första texter som antogs enligt medbeslutandeförfarandet, och att det objektivt sett har tagit en del tid att få detta förfarande att fungera smidigt. Det formella beslutet fattades inte förrän i slutet av oktober 1995, dvs. några veckor innan det europeiska året inleddes. Det har haft påtagliga effekter på kommissionens handlingskapacitet. Den långsamma starten, särskilt när det gällde upprättande av kontrakt med leverantörer av tjänster och reklamprodukter, fick effekter för hela året.
På samma vis var vi tvungna att genomföra den första förslagsinfordran på ett mycket informellt sätt i samarbete med nationella instanser. Den undertecknades för att man skulle kunna genomföra en åtgärd som officiellt sett ännu inte existerade. Det ger också en konkret förklaring till en del av de brister som konstateras i ert betänkande, samt konsekvenserna av dessa brister, som vi bara kan beklaga. Jag tror det var McCormick som pekade på de problem som uppstått i samband med initiativtagarnas genomförande av projekten. Den typen av konsekvenser har helt klart en orsak eller en källa i den allra första försening som jag just har förklarat.
I likhet med föredraganden beklagar jag det faktum att en del reklammaterial endast fanns att tillgå på tre språk. Men det var ett svårt beslut vi var tvungna att fatta av strikt tekniska skäl, som har att göra med såväl budgeten som tillgänglig personal. Alla språkversioner av varje publikation som utkommer i kommissionens namn måste nämligen kontrolleras mycket grundligt.
Jag vill ändå betona att övrigt material, bl.a. affischerna, fanns på unionens alla officiella språk, och att vi har gett nationella instanser möjlighet att lägga till andra språk efter deras egna behov. När det gäller Europeiska året för språk som vi nu förbereder är det självklart, ja det verkar vara både nödvändigt och motiverat, att vi kommer att anstränga oss särskilt
för att så långt det är möjligt respektera principen om språklig mångfald. I betänkandet av Gutiérrez noteras en viss brist på tydlighet ifråga om det europeiska årets syfte, vilket enligt henne beror på att det saknas en definition av livslångt lärande. För en stund sedan hörde jag er kollega, Echerer, nämna flera seklers filosofiska verk som avhandlar denna enkla idé, som vi ständigt lär oss något nytt om. Det stämmer att det har saknats - bortsett från den typen av forskning och sådana filosofiska referenser - tydliga definitioner av vad kravet på livslångt lärande bör vara, med respekt för skillnaderna mellan och identiteten hos våra länder, ja t.o.m. våra regioner.
Vi har uppskattat föredragandens klargöranden, hennes förslag till en definition av olika utbildningsbegrepp och livslångt lärande. Men jag vill ändå försvara det faktum att kommissionen inte från början gav en definition a priori, framför allt om det skulle ha bidragit till att begränsa utbildning och livslångt lärande till en utbildning underställd arbetsmarknadens krav. För även om initiativet har sitt ursprung i kommissionens vitbok "Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning", framgick det tydligt - redan vid de första diskussionerna med parlamentet och rådet - att det fanns ett samförstånd till förmån för ett bredare förhållningssätt, som inbegriper alla aspekter av utbildning och yrkesutbildning, metoder och erfarenheter. Som jag sade för en stund sedan skiljer sig utbildningssystemen märkbart åt från ett land till ett annat. Vi behövde således komma överens om en enande idé som stimulerar till diskussioner om betydelsen av utbildning och livslångt lärande i enlighet med eller med respekt för olika nationella och regionala förhållanden. Kommissionen föredrog därför att lägga tonvikten på kontinuerligt lärande, att olika aspekter av utbildning skall komplettera varandra, genom att inte endast inkludera grundutbildning och högre utbildning samt grundläggande yrkesutbildning och fortutbildning, utan också mer informella former av lärande.
Ju längre fram på året desto mer övertygad blev kommissionen om att detta var en välgrundad strategi. Vi har frivilligt stöttat vad som kan kallas ett lärande för nöjes skull, för vi vet att en del personer har lämnat det formella utbildningssystemet med en känsla av misslyckande. Purvis uppehöll sig vid den frågan för en stund sedan. Jag har för övrigt noterat ert förslag, Purvis, om ett forskningsprogram och jag skall vidarebefordra det till mina kolleger Busquin och Reding. De personer, de ungdomar - men inte bara ungdomar - som lämnar skolan med en känsla av misslyckande måste steg för steg återerövra idén om att det kan vara värdefullt och roligt att lära sig, och att det återger ett självförtroende. Om det livslånga lärandet skall bli verklighet är det också självklart att man bör ta hänsyn till det redan i grundskolan, i det som Seppänen för en stund sedan kallade den allmänna utbildningen, så att alla elever blir motiverade och får den nödvändiga kompetensen att lära i de olika situationer som de kommer att befinna sig i när de är vuxna. Med andra ord: de bör lära sig att lära.
Sedan det europeiska året avslutades fortsätter idén om livslångt lärande - med den innebörd som er kollega Lage gav för en stund sedan - att vinna terräng. Mina damer och herrar! Det är ingen slump att ministrar från flera av unionens länder sedan 1996 har förvärvat en mycket konkret behörighet i fråga om livslångt lärande. Begreppet har legat till grund för det reflektionsarbete som har lett fram till den nya generationen Sokrates-, Leonardo da Vinci- och Ungdom-program. Ministrarna för G8-länderna har tagit det till sig: förra året antog de en stadga i Köln om samma ämne, i hög grad inspirerade av de debatter som ägde rum i samband med det europeiska året i våra 15 medlemsstater. Och som ni vet fortsatte utbildning i det här perspektivet att vara ett av det japanska ordförandeskapets teman.
Mina damer och herrar ledamöter! Kommissionen har fullföljt sitt reflektionsarbete om livslångt lärande, och vårt arbete går numera inom ramen för genomförandet av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Lissabon, vilket Gasòliba i Böhm utryckte en önskan om för en stund sedan. Inom några veckor kommer min kollega Reding att presentera ett förslag till utkast om livslångt lärande för kollegiet, och detta dokument kommer att översändas till er under oktober månad.
Ni förstår säkert att det är svårt för mig i dag, på det här stadiet, att gå närmare in på detaljerna i detta utkast, men sambandet med sysselsättningen - som föredraganden Gutiérrez vädjade om - kommer självklart att vara en central beståndsdel. Men den aspekt som hänger samman med personlig utveckling kommer för den skull inte att försummas - den är en av utbildningens absolut mest avgörande funktioner.
Kommissionen kommer således att fortsätta debatten om livslångt lärande med er, med kammaren. När jag säger kommissionen talar jag självklart inte bara om kommissionären med direkt ansvar för utbildningsfrågor, Viviane Reding. Med detta vill jag säga att många av oss känner oss direkt berörda av den här utmaningen. Särskilt när jag, tillåt mig att säga det, i egenskap av kommissionär med ansvar för regionalpolitiken undertecknar och arbetar tillsammans med medlemsstaterna och regionerna om innehållet i och kvaliteten på medlemsstaternas programplaneringsdokument. Jag är helt och hållet beredd att låta strukturfondsprogrammen ge plats åt frågan om livslångt lärande och även utbildningsfrågor i allmänhet.
Jag tror det var Seppänen som för en stund sedan erinrade om en fråga som förefaller högst prioriterad, nämligen tillgången till informationssamhället, inte endast för ungdomar och studenter, men också för äldre och grupper som ofta glöms bort, och då tänker jag på jordbrukare och små och medelstora företag. Jag har sagt och upprepat för er att jag inte kommer att underteckna något programplaneringsdokument för någon av Europas regioner inom ramen för regionalpolitiken, mitt ansvarsområde, om programplaneringsdokumentet i fråga inte ger regionen en mycket konkret plan för tillgång till informationssamhället. Och jag begränsar inte dessa planer till att gälla dem som går i skolan, gymnasiet eller genomgår en högre utbildning.
Jag hoppas, och det säger jag i all vänlighet, att det svar jag har gett på mitt modersmål å Europeiska kommissionens vägnar kan utgöra ett värdefullt komplement till Rübig i hans entusiastiska lärande av det franska språket, under hela hans långa liv som ledamot i Europaparlamentet.
(Applåder)
Jag förklarar debatten avslutad.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Röstförklaringar
Herr talman! Jag röstade för detta dokument som är viktigt, vilket också alla talarna har understrukit att det är, särskilt Echerer som sade: "Individen måste lära sig för sin egen skull", av Posselt som så beslutsamt stödde de äldre att jag skulle kunna ge honom medlemskort i Pensionärspartiet och av själve kommissionär Barnier, som försäkrade oss ett speciellt engagemang i frågan. Likväl skulle jag i egenskap av företrädare för Pensionärspartiet i Europaparlamentet vilja att man gick från ord till handling, herr talman. De äldre i medlemsstaterna kan inte lära sig, de får ingen hjälp alls av nationalstaterna, de får inte ens använda de skollokaler där barnen vistas på dagarna och där de äldre skulle kunna hålla till på kvällarna.
Herr talman! Min hänvisning till de kommunistiska diktaturerna ledde tydligen till att en kollega på yttersta vänsterkanten blev mycket upprörd. Därför vill jag påpeka att denna omröstning var av stor betydelse i dag. Människorna i hans parti, PDS, har tydligen bestämt sig för att inte lära sig något mer här i livet. Därför är jag glad att vi har antagit detta betänkande med stor majoritet.
Herr talman! Ett livslångt lärande kan inte bara vara en uppgift för Europeiska kommissionen och de europeiska institutionerna utan framför allt också för medlemsstaterna. Jag röstade ja, eftersom jag anser att man bör fokusera på skatteförmåner för yrkesmässig och privat utbildning, så att i synnerhet sponsring av utbildning blir möjlig. Uppmuntrande åtgärder bör skapas så att stiftelser övertar utbildningssektorer, så att ett främjande på en bredare basis kan ske för att avlasta systemet.
Men jag anser också att vi på europeisk nivå måste föregå med gott exempel. Vi borde varje år upprätta och utvärdera utbildnings- och vidareutbildningsplaner för våra tjänstemän och politiker, så att vi kan mäta vår egen vidareutveckling.
Herr talman! Greklands kommunistiska parti är för ett offentligt system för livslångt lärande som ger arbetstagarna möjlighet att förbättra sina kunskaper och sin yrkesskicklighet och, vidare, att öka sitt bidrag till samhället och höja sin levnadsstandard.
Med den modell som läggs fram, försöker Europeiska unionen tvärtom helt enkelt skyla över otillräckligheterna i ett utbildningssystem som skapar "engångsarbetstagare", vilka inte kan följa med utvecklingen i produktionsprocessen. Arbetstagarna tvingas under hela sitt liv gå i en cirkel av arbete, arbetslöshet, vidareutbildning, och så vidare.
Även om Gutiérrez-Cortines i sitt betänkande tar upp vissa otillräckligheter i systemet, går hon inte tillräckligt djupt när det gäller att analysera orsakerna och föreslå lösningar. Av dessa anledningar har Europaparlaments ledamöter från Greklands kommunistiska parti avstått från att rösta.
. (FR) Jag skulle vilja börja med att erinra om och insistera på det faktum att tillgången till en god allmän och yrkesinriktad utbildning är en rättighet för individen, för att denne skall kunna utveckla sina möjligheter och integreras i ett ekonomiskt, socialt och kulturellt sammanhang. Detta grundläggande faktum stimulerade debatterna vid Europeiska rådets möten i Lissabon och Feira. Vad vi också har accepterat är att denna rätt skall anpassas till informationssamhällets tillkomst.
Den nya informations- och kommunikationstekniken får faktiskt betydande återverkningar på sättet att undervisa. Man erkänner numera att utbildning och yrkesutbildning är något som sträcker sig över hela livet. Vid dessa toppmöten har därför kommissionen och medlemsstaterna uppmanats att utforma sammanhängande strategier och praktiska åtgärder för att göra det livslånga lärandet tillgängligt för alla. Tankarna kring detta tema inleddes emellertid långt tidigare: redan 1996 föreslog kommissionen rådet och Europaparlamentet att 1996 skulle utropas till "Europeiska året för livslångt lärande ". Syftet med detta år var att göra medborgarna medvetna om de nya begreppen i fråga om akademisk undervisning och yrkesutbildning, och att tillsammans med alla berörda aktörer bedriva ett samlat reflektionsarbete om utbildningens och yrkesutbildningens roll och centrala aspekter på tröskeln till det 21:a århundradet.
Med tanke på hur viktiga saker som står på spel kan jag dock bara beklaga, i likhet med föredraganden, att det europeiska årets budget begränsades till 8,4 miljoner euro för de 15 medlemsstaterna och deras tre partnerskapsländer från EES.
Av samma skäl bör vi beklaga den flagranta avsaknaden av kvalitativa uppgifter i kommissionens rapport. I framtiden måste kommissionen således förbättra kvaliteten på sina utvärderingsrapporter. Insatserna måste koncentreras på att förse kommande program med mer exakta definitioner av skilda begrepp och aspekter av yrkesutbildning och livslångt lärande. Kommissionen borde också snabbt genomföra åtgärdsprogram och särskilda åtgärder inom ramen för en strategi för livslångt lärande. Dessa åtgärder bör vidtas i samordning med Sokrates II- och Leonardo-programmen.
Det är vår sak att se till att alla medborgare får lära sig ny teknik, eftersom det finns en stor risk för att den "digitala klyftan" fördjupas - mellan dem som har medel att tillgå den nya tekniken och dem som inte har det. Det är också kärnan i debatten om de samhällsomfattande tjänsternas roll i de nya telekommunikationsnäten.
Tack så mycket, herr Alyssandrakis.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 10.10.)
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Meddelande från talmannen
Talmannen: Kära kolleger! I dag vill jag informera er om vilka åtgärder jag har vidtagit till följd av den allvarliga störningen vid det formella sammanträdet här i Strasbourg onsdagen den 12 december 2007 för att högtidlighålla stadgan för de grundläggande rättigheterna och jag är säker på att ni alla minns incidenterna.
Efter det att talmanskonferensen hade behandlat incidenterna i fråga på grundval av artikel 147 i arbetsordningen bjöd jag in ett antal ledamöter för att få höra deras version av händelserna innan jag beslutade om eventuella disciplinära åtgärder. Jag informerade var och en av de inbjudna ledamöterna om anledningen till inbjudan.
Yttrandefriheten är parlamentarismens grundval. I ett demokratiskt parlament får ingen talare hindras från att uttrycka sina åsikter genom ett systematiskt häcklande från kolleger som har andra åsikter. Detta gäller naturligt nog i ännu högre grad personer som talar inför parlamentet som gäster och företrädare för andra institutioner. Jag förklarade att jag hade bjudit in de berörda ledamöterna till diskussion eftersom de trots mina uppmaningar till ordning i kammaren fortsatte sina försök att hindra talare från att hålla sina anföranden, genom att häckla dem. De disciplinära åtgärderna vidtas inte för att de höll upp affischer och banderoller. Detta handlar om försöket att begränsa yttrandefriheten.
Efter de diskussioner som jag nämnde tidigare beslutade jag i enlighet med artikel 147.3 i arbetsordningen att vidta följande åtgärder:
I nio fall ska rätten till traktamente upphävas för perioder mellan två och fem dagar, i ett fall ska denna rätt upphävas under fem dagar, i sex fall under tre dagar och i två fall under två dagar, och i ytterligare ett fall ska en formell varning utfärdas.
För att förklara varför jag utdömde dessa påföljder vill jag läsa upp för er vad jag skrev till de berörda ledamöterna när jag informerade dem om de disciplinära åtgärder som skulle vidtas mot dem. Jag citerar: ”Jag accepterar helt och hållet er och alla andra ledamöters rätt att opponera er mot stadgan för de grundläggande rättigheterna eller Lissabonfördraget och att uttrycka era åsikter i enlighet med bestämmelserna i arbetsordningen. Jag kan också i viss mån förstå de mycket känslomässiga reaktioner som dessa frågor ibland ger upphov till.
Jag anser emellertid att det måste göras åtskillnad mellan beteenden som är rimliga mot bakgrund av arbetsordningen och det störande uppträdande som förekom den 12 december. Vi kan inte tillåta ageranden som leder till att andra ledamöter eller officiella gäster - i det här fallet ordföranden från andra EU-institutioner - hindras från att tala på ett värdigt sätt och utan avsiktliga störningar när de har fått ordet i enlighet med artikel 9.2 i arbetsordningen och dessutom i enlighet med den föredragningslista som parlamentet självt har antagit. Det är en grundläggande princip för parlamentarismen och för demokratin att när åsiktsfriheten utövas måste även andras frihet respekteras - i detta fall friheten för de personer som har fått ordet i plenum.”
I enlighet med artikel 147 i arbetsordningen har de tio berörda ledamöterna informerats om det beslut som rörde dem. Rätten till traktamente har upphävts för följande personer: Jim Allister för tre dagar, Godfrey Blum för två dagar, Sylwester Chruszcz för två dagar, Paul Marie Coûteaux för fem dagar, Maciej Marian Giertych för tre dagar, Roger Helmer för tre dagar, Roger Knapman för tre dagar, Hans-Peter Martin för tre dagar och Philippe de Villiers för tre dagar. Vladimír Železný får en varning.
Dessutom har ordförandena för de organ, delegationer och utskott som ledamöterna tillhör informerats.
I tre fall har jag avstått från att tillämpa artikel 147 eftersom jag efter att ha diskuterat frågan med de berörda ledamöterna drog slutsatsen att dessa kolleger inte deltog i aktionen.
Detta är mitt beslut. Jag ansåg att jag var skyldig att informera er officiellt och offentligt här så att parlamentet känner till vad jag var tvungen att göra. Jag hoppas att vi inte ska behöva uppleva några ytterligare incidenter som liknar det som skedde här i Europaparlamentet den 12 december 2007.
(Applåder)
| sv |
Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
21. Tillämpningen av internationellt godkända redovisningsstandarder (omröstning)
- Förslag till resolution
| sv |
Framställningar: se protokollet
| sv |
Grönbok om hälsovårdspersonalen i EU (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är grönboken om hälsovårdspersonalen i EU.
Androulla Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag är mycket glad att ha blivit inbjuden att göra ett uttalande inför parlamentet om EU:s grönbok om hälsovårdspersonalen i EU, som antogs av kommissionen den 10 december 2008. Denna uppmaning kommer vid ett lämpligt tillfälle eftersom vi nu närmar oss slutet av samrådsfasen som kommer att avslutas i slutet av denna månad.
Det är tydligt att trycket på alla vårdsystem inom EU växer både på grund av den åldrande befolkningen, hälsoriskerna och de stigande kostnaderna för nya tekniker samt patienternas ökade förväntningar - och allt detta mot bakgrund av en svår ekonomisk situation.
Utan en välutbildad och motiverad arbetskraft inom hälso- och sjukvården i hela EU kommer de europeiska vårdsystemens hållbarhet att hotas och ojämlikheterna inom vården kommer att öka.
Samtidigt som EU-befolkningen blir äldre åldras även vårdpersonalen och ett otillräckligt antal nyanställda tar över för att ersätta dem som slutar. Vi måste begrunda anledningarna till varför ungdomar inte är motiverade att arbeta inom vården.
Detta, i kombination med rörligheten för vårdpersonalen inom och mellan medlemsstaterna, ger upphov till gemensamma problem med arbetskraften inom vården i de flesta vårdsystem i EU.
Jag förväntar mig ett stort antal gensvar på grönboken från de många intresseorganisationer inom vården som har uttryckt sin oro över denna viktiga fråga.
Jag ser också fram emot bidrag från parlamentsledamöterna. De kommer verkligen att underlätta vårt arbete och tjäna vårt gemensamma mål.
Analysen av de svar vi får kommer att vägleda oss när vi tar fram strategier på EU-nivå för att stödja medlemsstaterna i deras insatser för att ta itu med dessa utmaningar.
Debatten om vårdpersonalen skiljer sig från de frågor som täcks av förslaget till direktiv om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
I detta förslag inriktar man sig på de regler och arrangemang som krävs för att på lika villkor underlätta tillhandahållandet av en säker och högkvalitativ hälso- och sjukvård för patienter som rör sig över EU:s gränser.
Det främsta syftet med lagstiftningsförslaget är att, på ett rättvist och konsekvent sätt, genomdriva de patienträttigheter som erkänns av EG-domstolen. Förslaget innebär inget försök att reglera gränsöverskridande tillhandahållande av hälso- och sjukvård, etableringsfrihet eller rörlighet för vårdpersonal.
Detta innebär emellertid inte att man i förslaget till direktiv bortser från säkerhet och vårdkvalitet för patienter som söker vård utomlands - frågor som har nära anknytning till det sammanhang där vård tillhandahålls av vårdpersonal.
I detta avseende fastställs mycket tydligt en viktig regel i förslaget till direktiv, nämligen att samma regler ska gälla vid gränsöverskridande vård som i det land där behandlingen ges.
Låt mig också i korthet nämna andra bestämmelser, till exempel dem som ingår i artikel 5 i förslaget: Medlemsstaterna ansvarar för att fastställa nationella kvalitets- och säkerhetsnormer, att genomföra dem på ett effektivt sätt och se till att de offentliggörs. Vårdgivarna ska tillhandahålla relevant information så att patienterna kan fatta välgrundade beslut - inklusive uppgifter om deras försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar, vilket måste genomföras i alla medlemsstater. Patienterna ska ha möjlighet att klaga och ska garanteras prövning och kompensation när de lider skada på grund av den vård de fått.
Med dessa principer och regler anser jag att man i förslaget till direktiv fastställer ett tydligt samband mellan patienten och vårdgivaren för att garantera god information samt säker vård och vård av god kvalitet för EU-medborgare som beslutar att resa till en annan medlemsstat för att få behandling.
Låt mig också påminna om att det, vilket är min kollega kommissionsledamot Charlie McCreevys yttersta ansvar, finns en annan viktig EU-lagstiftning för att reglera det ömsesidiga erkännandet av behörigheten för läkare, sjuksköterskor, tandläkare, barnmorskor och apotekare. Jag syftar på direktiv 2005/36/EG som nu gäller. Genom detta direktiv fastställs också medlemsstaternas särskilda skyldighet när det gäller utbyte av information om vårdpersonalens rörlighet. Dessa uppgiftsflöden underlättas genom användningen av informationssystemet för den inre marknaden (IMI), som redan möjliggör elektroniskt utbyte av information om de fem viktigaste vårdyrkena. Dessutom planeras en utvidgning av IMI till all reglerad yrkesverksamhet.
Slutligen blir en av de stora uppgifterna för EU under nästa årtionde att hantera utmaningarna med EU:s hälsovårdspersonal samtidigt som hälso- och sjukvårdssystemens hållbarhet garanteras. Detta kräver en heltäckande politisk strategi, eftersom det inte är realistiskt att någon medlemsstat ensam kan hitta en lösning. Lösningen kan helt enkelt inte vara att dra till sig vårdpersonal från utvecklingsländerna där bristen är ännu större.
Grönboken ger därför en möjlighet till att diskutera och närmare definiera de aktuella frågorna, vilket, där så är lämpligt, kommer att leda till att man utformar gemensamma åtgärder. Jag vet att era förväntningar är höga och jag räknar med er hjälp för att ta fram lösningar för att stödja den ovärderliga insats som vårdpersonalen gör för alla våra liv.
Talmannen: Fru kommissionsledamot! Jag är säker på att ni kommer att få mycket givande svar från parlamentets ledamöter på er begäran om bidrag till grönboken om hälsovårdspersonalen i EU.
John Bowis: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten, både för att hon ägnade sin kväll åt att komma hit till oss i denna fullsatta kammare, och för det budskap hon hade med sig. Det är en viktig grönbok som bör ge upphov till en viktig diskussion i parlamentet och utanför det.
Androulla Vassiliou tog upp några frågor i sin redogörelse, inklusive frågan om varför inte fler sjuksköterskor och läkare rekryteras. Uppriktigt sagt anser jag att detta bara är halva problemet. Den andra halvan av problemet är varför så många slutar. Nyckeln för att lösa problemet är att finna sätt att rekrytera och behålla vårdpersonal. Detta gäller kanske framför allt sjuksköterskor, men också läkare, terapeuter med flera. Jag anser att vi måste se på de karriärstrukturer vi tillhandahåller. Vi måste inse att befordran betraktas som en möjlighet. Vi måste undanröja några av hindren inom och mellan yrkena. Vi måste se till att arbetsmiljön är trevlig. Det kommer att bli svårt men det kan också bli stimulerande. Vi måste se till att det finns forskningsmöjligheter inom EU så att människor inte försvinner utomlands. Vi måste kanske framför allt lyssna på den personal som arbetar ute på fältet. Alltför ofta - det vet jag från min tid i regeringen och det vet ni som kommissionsledamot - lyssnar vi på människor i toppställning och går inte ner till avdelningarna och lyssnar på sjuksköterskorna och läkarna som sköter marktjänsten. Om vi gjorde mer i den vägen skulle vi kanske föra en bättre politik.
Jag vill naturligtvis - precis som kommissionsledamoten - hänvisa till mitt betänkande, parlamentets synpunkter på gränsöverskridande vård. Vi sa från början att de två åtgärder som inte kom samtidigt var viktiga i detta sammanhang. En av dem var naturligtvis patientsäkerheten och här har vi faktiskt en åtgärd som snabbt har blivit aktuell. Den halkar efter något. Den gäller vårdpersonalen. Vi behöver verkligen vårdpersonal som tillhandahåller denna tjänst - denna uppbackning - för den gränsöverskridande vården så att patienterna kan förflytta sig säkert och tryggt. När vi befinner oss här i Strasbourg tänker vi på exemplen från Strasbourg, Liège och Luxemburg där konceptet med nätverk mellan olika referenscenter kan vara av stort värde både för patienterna, utbildningen och forskningen.
Kommissionsledamoten talade om vårdpersonalens rörlighet och vi måste se på hur detta ska genomföras utan att riskera patientsäkerheten. Jag anser att detta definitivt innefattar frågan om språktester, som inte är ett hinder utan en skyddsåtgärd för patienterna. Kommissionsledamoten nämnde även erkännandet av yrkeskvalifikationer. Det är naturligtvis viktigt, vare sig man behandlas i hemlandet av en läkare som kommer utifrån eller om man reser utomlands för att träffa en lokal läkare där. För vissa yrken - och kiropraktikerna tillhör dem - finns det erkännande i vissa länder och inte i andra. Vi måste hitta sätt att få med denna alternativa vårdpersonal i vår planering.
Vi måste naturligtvis också vara säkra på att vi har patientsäkerhet när det gäller läkare som har straffats eller mist sin legitimation - läkare, sjuksköterskor, all vårdpersonal - och i mitt betänkande kräver jag att kommissionen ska underlätta detta. Jag anser att vi måste undersöka detta närmare.
Kommissionsledamoten talade med rätta om kompetensflykten. Det är sorgligt att vi inte tillhandahåller tillräckligt många vårdgivare utan hämtar dem från de länder som har svårast att undvara dem. Om man tittar på siffrorna kan man konstatera att i medeltal 1 av 4 läkare och 1 sjuksköterska av 20 har utbildats i Afrika och arbetar i OECD-länderna. Det beror delvis på att vi i våra länder lägger beslag på dem och delvis på att våra icke-statliga organisationer, som också använder dem och värvar dem i det berörda landet, betalar dem mer i lön än de skulle få på sina egna avdelningar. Därför återvänder de inte till sitt arbete där.
Allt detta är viktigt. Vi måste se på vårdpersonalens säkerhet. Vi måste ta itu med skador som orsakas av sprutor och sjukhussmitta, samt övergrepp mot sjukvårdspersonal. Genom våra senaste samtal med barnmorskor vet vi hur svårt det är att få en yrkesskadeförsäkring. Detta är några av de frågor jag hoppas ska stå i centrum för våra diskussioner om denna mycket välkomna grönbok.
Jules Maaten: Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som John Bowis sa för en stund sedan. Kommissionens grönbok är ett utmärkt dokument. Självfallet kan vi inte vänta på reaktionerna, så som alltid är fallet med grönböcker. Reaktionerna är förvisso delvis förutsägbara, men i alla händelser är det viktigt att vi får in dem, så att de kan införlivas i eventuell framtida lagstiftning.
Denna grönbok är viktig eftersom den gäller en fråga som vi måste lösa. Grönboken är resultatet av en kontrovers som uppkom till följd av de förslag som då lagts fram av Frits Bolkestein. Vi välkomnar att kommissionen har hanterat kontroversen på det här sättet, med vederbörlig omsorg, med en grönbok, och med tillräckligt utrymme för diskussioner. Det finns nämligen, enligt min uppfattning, en hel del oro kring denna fråga. Därför vill jag inte begränsa mitt bidrag till att endast gälla frågan om hälsovårdspersonal. Jag tror nämligen att vi kommer att upptäcka en likadan rädsla för det okända i den europeiska dimensionen av hälsovård även inom andra områden.
Fru kommissionsledamot, mycket har skett under de senaste åren på folkhälsoområdet i EU, både under era företrädares tid och under er tid. Jag vill därför ta tillfället i akt och gratulera er till den prägel som ni har lyckats sätta på denna politik på relativt kort tid. Jag trodde inte att det var möjligt på en så pass kort tid, och jag anser att vi alla kan vara stolta över hur ni har lyckats uppnå detta.
Mycket har uppnåtts under de senaste åren, till exempel på området för läkemedel för pediatrisk användning. På detta område är allmänheten inte ens medveten om att det finns några problem, men där har en EU-lösning ofta diskuterats, eftersom medlemsstaterna inte kan lösa detta på egen hand. Det är i själva verket här som stordriftsfördelar kommer till sin rätt. Jag anser att detta också gäller på andra områden, till exempel när det gäller tobakspolitik och åtgärder för att motverka rökning, där EU går i spetsen, och inte bara inom unionen utan också utanför. Även i detta fall är det just stordriftsfördelar som gör oss effektiva. Vi är också mycket delaktiga i gränsöverskridande vård och skydd av patienters rättigheter i EU, som följs vaksamt av föredraganden John Bowis. Jag hoppas och förväntar mig att vi kommer att nå ett positivt resultat på det området också.
Varje gång, för varje ämne som diskuteras, kan man emellertid se att inte bara ministrar, utan också ledamotskolleger i nationella parlament, är ovilliga att ytterligare fördjupa EU-samarbetet på hälso- och sjukvårdsområdet. Med 27 olika system inom EU är vi alla övertygade om att vår egen hälso- och sjukvårdsmodell är den bästa. Vem du än talar med kommer att övertyga dig om att deras system skiljer sig från mängden. Detta är givetvis omöjligt. Det kan inte finnas 27 olika system där alla är bäst på samma gång.
Självfallet har man i varje land ägnat stort tankearbete åt dessa system. I samtliga fall har både individer och välmenande intressenter varit delaktiga. När man slutligen funnit en medelväg kommer plötsligt EU instormande med en idé som vi råkar anse vara den bästa. Jag kan mycket väl förstå att detta kommer att stöta på motstånd.
På några områden - till exempel när det gäller sällsynta sjukdomar - kan dessa stordriftsfördelar emellertid gynna både patienterna och systemet. Det finns åtskilliga anledningar till en ökad delaktighet från EU:s sida på folkhälsoområdet. Närmare 40 000 patienter i EU väntar på organ, och varje dag dör omkring tio personer på dessa väntelistor.
Alkoholmissbruket kräver varje år 195 000 människoliv och kostar EU-ekonomin 125 miljarder euro. Detta är en fråga som av allt att döma inte ens bör hanteras på nationell nivå, utan snarare lokalt. Det finns emellertid också europeiska tendenser, exempelvis när det gäller alkoholmissbruk bland unga. Vi bör ändå undersöka huruvida detta kan hanteras bättre på EU-nivå. Vi anstränger oss emellertid att, på grundval av den nuvarande fördragstexten, åtgärda dessa problem.
Vi bör inte desto mindre uppnå mer, till exempel när det gäller - och häri ligger grönbokens värde - den faktiska fria rörligheten för tjänster på hälso- och sjukvårdsområdet. Jag är säker på att alla i själva verket skulle gagnas om vi bara tog itu med samtliga problem, för det finns en hel del, och finner lösningar för att exempelvis förhindra att läkare begår misstag eller för att stärka rättssäkerheten för patienter - men också för sjukvårdspersonal. Detta förutsätter emellertid att denna fria rörlighet organiseras på ett ansvarsfullt sätt, men ändå blir möjlig.
Om frågan om ett samarbete på området för organdonationer och ett effektivt samarbete när det gäller skydd mot pandemier - en fråga jag alltid tar upp - inte behandlas på EU-nivå är jag övertygad om att vi kommer att ställas inför stora problem om en influensaepidemi någon gång i framtiden sprider sig till oss från Thailand. I själva verket borde kommissionen i dessa fall kunna vidta krisåtgärder inom 24 timmar.
Slutligen anser jag att artikel 152 trots allt inte håller måttet när det gäller att genomföra effektiva åtgärder på EU-nivå för framtiden. Om vi skulle överväga att ändra fördraget på någon punkt inom den närmaste framtiden så borde vi enligt min uppfattning fundera på att utvidga den rättsliga grunden till att även omfatta folkhälsa i ett nytt fördrag.
Bart Staes: Fru talman! Jag vill göra gemensam sak med John Bowis och Jules Maaten och gratulera kommissionsledamoten till hennes grönbok, som enligt min uppfattning inte kommer en dag, eller ens en timme, för tidigt. Kommissionsledamoten sa själv att en tilltagande åldrande befolkning definitivt kommer att medföra en större börda för hälso- och sjukvårdssystemen, men också - och i huvudsak - för arbetstagarna. Den som tar sig tid att lyssna på de personer som arbetar inom sektorn kommer utan tvekan att inse att de allmänna arbetsvillkoren är extremt hårda, både fysiskt och ofta även psykiskt.
Att arbeta inom denna sektor kräver en hel del från arbetstagarna, och arbetet är ofta underbetalt. Det borde därför inte komma som någon överraskning att personalomsättningen inom sektorn är mycket hög. Det är också ett faktum att anställningsavtalen alltför ofta är osäkra, vilket resulterar i att många människor lämnar sektorn i förtid. Enligt min uppfattning är det därför nödvändigt att unionen försöker uppnå vissa saker i sin politik, nämligen hållbar sysselsättning, en god arbetsmiljö, säkra arbetstillfällen, ingen kompetensflykt och anständiga arbeten.
Kommissionsledamoten hänvisade med rätta till det direktiv som John Bowis för närvarande arbetar med, dvs. direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. När jag hade kontakt med personer inom sektorn var de emellertid också angelägna om att lyfta fram sambandet mellan hälsovårdspersonalens arbete och arbetstidsdirektivet. I arbetstidsdirektivet tillämpas avtal, snarare än människor, för att fastställa varaktigheten.
Jag har kunnat konstatera att det finns polska läkare som arbetar på polska sjukhus enligt normala avtal under veckan, och som reser till Storbritannien under helgerna för att arbeta där i skift under 48 timmar. Detta saknar givetvis motstycke. Det är något som i sanning borde beaktas i arbetstidsdirektivet. Jag hoppas därför att denna fråga också kommer att tas upp när vi diskuterar grönboken.
Konstantinos Droutsas: Fru talman! I grönboken om hälsovårdspersonal i EU avslöjas storföretagens och EU:s planer på att privatisera hälsovården och välfärden, med smärtsamma konsekvenser för arbetande familjer på gräsrotsnivå inom hälso- och sjukvårdssektorn.
Dessa förändringar utgör en del av en mer allmän antigräsrotspolitisk omsvängning inom de socialförsäkrings- och socialtjänstesystem som tillhandahålls i EU:s samtliga länder, med aktivt stöd och delaktighet från center-vänster- och center-högermakter, som behandlar hälso- och sjukvården som en vara, en lönsam källa för storföretagen, medan patienterna och deras familjer behandlas som kunder.
Det viktigaste målet är att utvidga storföretagens näringsverksamhet och skapa ett system där den offentliga sektorns hälso- och sjukvårdstjänster tillhandahålls enligt den privata sektorns kriterier, dvs. i konkurrens med den privata sektorn.
De första offren för detta kommersialiserade hälso- och sjukvårdssystem är just de människor som arbetar inom sektorn. Tio procent av EU:s arbetskraft utgörs av dessa arbetstagare som ofta arbetar under oacceptabla förhållanden, som är riskfyllda för patienterna. Det ständiga övertidsarbetet är troligtvis regel snarare än undantag. Deras löner, åtminstone inom den offentliga sektorn, skärs ner, liksom effektiviteten, på grund av de privata försäkringsbolagens alternativ. Grönboken handlar främst om arbetstagarnas rörlighet och tillämpningen av Bolkestein-direktivets regler inom hälso- och sjukvårdssektorn.
Hälso- och sjukvård är ett socialt värde, inte en kommersiell vara. Hälso- och sjukvårdspersonal tillhandahåller en samhällstjänst, och är inte ett medel för att generera vinst. Endast genom att kämpa kommer arbetstagarna att kunna garantera en hög standard på de kostnadsfria tjänster som endast tillhandahålls av staten, långt borta från all privat näringsverksamhet.
Kathy Sinnott: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Fru talman! Fler personer arbetar inom hälso- och sjukvården än inom något annat område. De grupper av vårdanställda som vi omedelbart tänker på är läkare, sjuksköterskor, apotekare och tandläkare, som till sin hjälp har radiologer, laboratorietekniker, forskare, terapeuter, biokemister och en stab av administratörer och personal som ser till att hälso- och sjukvården fungerar.
Det finns också en annan grupp som är verksamma inom området: örtläkare, kiropraktorer, osteopater, homeopater och dietister, som inriktar sig på mer naturliga hälsovårdsmetoder.
Slutligen finns det också anhörigvårdare. Det är den enskilt största gruppen som arbetar inom hälso- och sjukvården, och de arbetar dag och natt utan betalning.
För att återgå till den första gruppen, i denna grönbok uttrycker kommissionen oro över att antalet yrkesverksamma som arbetar inom den konventionella hälso- och sjukvården inte räcker till för att tillgodose den ökande efterfrågan. Kommissionen betonar också behovet av att locka unga att välja dessa yrken. I vissa länder är det emellertid inte detta som är problemet.
I Irland genomgick förra månaden 3 500 unga personer ett prov i förhoppningen om att få en av några hundra platser på läkarutbildningen. Det kommer också att finnas mycket fler unga som söker till sjuksköterske- eller terapeututbildningar, etc. än vad våra universitet är villiga att utbilda.
Fru kommissionsledamot! Det handlar inte om att locka de unga. Det handlar om att ge dem möjlighet att utbilda sig. Våra gymnasiestudenter i Irland strävar efter en karriär inom medicin, men denna inriktning är tyvärr inte tillgänglig, på grund av ett ransoneringssystem som inte överensstämmer med efterfrågan, och detta skapar en stor brist på kvalificerad personal.
Jag vet att liknande glapp mellan utbildning och efterfrågan finns i andra europeiska länder. Jag menar att ni genom er strävan att locka unga till detta yrke bara kommer att frustrera dem, om vi inte ger dem möjligheten att tillägna sig dessa färdigheter.
Om vi inte tillåter dessa studenter att utbilda sig och därmed skapar en konstlad brist, då tvingas vi värva medicinsk personal från tredjeländer - även de fattigaste länderna - och lämnar därmed deras eget folk utan medicinsk hjälp samt orsakar en kompetensflykt.
Den andra gruppen vårdanställda som jag nämnde, såsom örtläkare, utelämnades tyvärr helt och hållet i betänkandet. Att utelämna dem innebär att man inte erkänner deras värdefulla bidrag för att hålla européerna friska och att man bortser från önskemålen hos de många européer som söker deras hjälp.
Denna sektor är mycket viktig. Kommissionens uppenbara försök att undertrycka den med direktiv, såsom direktivet om kosttillskott i form av vitaminer och mineraler, ökar bara den växande klyftan mellan EU:s politik och de val som folk faktiskt gör inom hälsoområdet.
Slutligen skulle jag vilja uppmärksamma den tredje och största enskilda grupp som arbetar inom vården: anhörigvårdarna. Dessa personer vårdar äldre anhöriga och personer med funktionshinder. Vi behöver dem alltmer för varje år, inte mindre. I takt med att Europa åldras och antalet funktionshindrade ökar, kan vi inte ta dessa personer för givna. Det enda sättet att behålla dessa mycket viktiga vårdare är att stödja dem i deras arbete.
De som arbetar inom vården är viktigare än någonsin. Kommissionen har rätt i att det finns nya och återkommande hot mot hälsan, såsom smittsamma sjukdomar. Ändå bör kommissionen också noga beakta att alla kroniska problem i samband med ett försvagat immunsystem är på uppgång, till exempel astma, allergier, multipel skleros, autism, diabetes, epilepsi, fibromyalgi och många fler.
Jag skulle råda kommissionen att studera alla dessa sjukdomar som är på uppgång och försöka förstå vad som orsakar dessa epidemier. Det skulle vara både grymt och ohållbart att låta dem öka okontrollerat och drabba fler och fler personer.
Nicodim Bulzesc: (EN) Fru talman! Jag välkomnar kommissionens grönbok och dess målsättning att uppmärksamma de frågor som gäller EU:s vårdpersonal samt identifiera vilka utmaningar som finns och vilka åtgärder som kan vidtas.
Men jag vill ta tillfället i akt för att betona en aspekt av grönboken, nämligen utbildning av vårdpersonal. Jag tog initiativet till den skriftliga förklaringen 0095/2008 om detta ämne, som är under behandling. Jag instämmer helt i att det är nödvändigt att utveckla kommunikationskurser för vårdanställda, för att patienterna ska kunna ges tydligare och mer komplett information. Patienternas förmåga att förstå hälsofrågor och medicinska frågor och instruktioner beror i stor utsträckning på hur pass tydlig kommunikationen är. Trots olika initiativ för att förbättra hälsoinformationens kvalitet och tillgänglighet, visar undersökningar att patienterna vill ha mer information än de för tillfället får och att vårdpersonalen tenderar att överskatta dem mängd information som ges.
Ewa Tomaszewska: (PL) Fru talman! Bristen på hälso- och sjukvårdspersonal är en global företeelse. Vi känner emellertid av detta ytterst intensivt på vår egen bakgård. Bristen på specialiserade sjukvårdstjänster, bristen på klinisk erfarenhet inom särskilda specialfack och bristen på särskild hälsovård gör att människor söker sjukvårdstjänster i andra länder.
Det är därför mycket viktigt att reglera principerna för gränsöverskridande hälsovård. Patienten har rätt att få veta vilken standard de tjänster har som erbjuds av särskilda vårdenheter, hur vården kommer att finansieras, hur stor del av behandlingen eller rehabiliteringen som kommer att betalas av hälsovårdssystemet i patientens hemland och hur mycket patienten blir tvungen att betala. Ett direktiv om denna fråga är absolut nödvändigt.
En annan viktig fråga är att förbättra vårdpersonalens kvalifikationer, däribland hjälp i form av språkkurser, vilket skulle underlätta rörligheten. Jag anser att förslaget om att inrätta ett referensnätverk för hälsovårdspersonal är lämpligt. Tack för er grönbok, fru kommissionsledamot.
Colm Burke: (EN) Fru talman! Främjandet av en hållbar arbetskraft inom EU:s hälso- och sjukvård är avgörande för att fortsätta förbättra hälso- och sjukvårdens tjänster och anläggningar i de 27 medlemsstaterna.
EU står inför ett antal utmaningar när det gäller att upprätthålla och förbättra våra hälso- och sjukvårdstjänster. Medlemsstaternas demografi är en viktig fråga för hälsovårdspersonalen eftersom Europas befolkning åldras och den förväntade livslängden ökar med 2,5 år för varje årtionde. Påfrestningarna på arbetskraften ökar eftersom inte bara befolkningen åldras utan även personalen. Lösningen för att upprätthålla tillräckliga personalresurser mot bakgrund av att många kommer att pensionera sig inom en snar framtid är att se till att det rekryteras tillräckligt många yngre för att ersätta de som pensioneras.
Betydelsen av bättre forskning och information om hälso- och sjukvården inom EU kan inte nog betonas. För närvarande råder det brist på aktuella och jämförbara uppgifter från medlemsstaterna inom ett antal viktiga hälso- och sjukvårdsfrågor, bland annat utbildning och anställning av arbetstagare, ålder, kön och internationellt flöde av hälsovårdspersonal. Tillgången till EU-omfattande information är mycket viktig för planering och tillhandahållande av framtida hälsovårdspersonal och för alla myndigheter inom hälso- och sjukvårdsområdet.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Vi har ett mycket stort intresse av att se till att vårt hälsovårdssystem fungerar så effektivt som möjligt. Därför är det nödvändigt att i enlighet med riktlinjerna i grönboken höja vårdpersonalens kvalifikationer och tillhandahålla lämpliga och ändamålsenliga arbetsvillkor för vårdpersonalen. Vi kan inte tillåta att läkare tjänstgör under alltför långa arbetspass.
Jag vill också fästa uppmärksamheten på frågan om hälsovårdsfrämjande åtgärder. Främjande av en hälsosam livsstil är en utmärkt förebyggande metod som kan bidra till att förhindra en mängd olika sjukdomar. Med tanke på att förebyggande åtgärder är bättre än botemedel borde därför varje form av reklam och kampanjer där man främjar hälsan stödjas. Vi måste tänka på att en investering i alla slags innovativa behandlingsmetoder, klinisk utrustning och ny teknik är detsamma som en investering i oss själva.
Androulla Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag vill tacka alla talare för deras värdefulla bidrag. Det är tydligt att era bidrag kan vara till stor hjälp, eftersom vissa mycket viktiga synpunkter redan har förts fram.
Dessa sypunkter inkluderar till exempel frågan om hur vi kan skapa rätt arbetsmiljö för arbetstagarna för att de ska stanna i sina hemländer och även frågan om hur vi ska hantera det mycket allvarliga problemet med kompetensflykt.
Jag var i Liberia i förra veckan och blev chockerad över att höra att de bara har 150 läkare för en befolkning på 3 miljoner. Resten av deras läkare är i USA. Detta är ett mycket stort problem - inte bara för tredjeländer, utan också inom EU, eftersom det sker en mycket omfattande kompetensflykt från öst till väst. Vi måste se hur vi skulle kunna uppmuntra de som arbetar inom vården att stanna kvar i sina hemländer. För att göra detta måste vi skapa bättre arbetsvillkor för dem.
Formell vård kan inte hanteras utan att man beaktar behovet av, och kapaciteten för, informell vård, vilket också behandlas i grönboken.
Kathy Sinnott tog upp den mycket viktiga frågan om hur man ska kunna utbilda fler och erbjuda större möjligheter till utbildning. Detta är den andra sidan av myntet. Å ena sidan vill vi ha fler vårdanställda men å andra sidan har vi inte kapacitet att utbilda dem. Alla dessa frågor är mycket viktiga, och vi kommer att kunna besvara dem och hitta lösningar när vi väl har samlat in alla viktiga kommentarer som ni och andra intressenter kommer med i fråga om grönboken. Vi hoppas på att slutligen komma fram till några lösningar på problemet innan det blir verkligt ohanterligt.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
| sv |
10. Livslångt lärande som grundval för kunskap, kreativitet och innovation - Genomförande av arbetsprogrammet ”Utbildning 2010” (
- Före omröstningen:
Ljudmila Novak: föredragande. - (SL) Enligt rådets och kommissionens gemensamma rapport för 2008 är det tydligt att det gjorts vissa framsteg när det gäller livslångt lärande, men vi kan inte vara nöjda med det vi har uppnått hittills.
Några av de största problemen är att studenter hoppar av sin utbildning vid en tidig ålder, att få äldre och lågutbildade arbetstagare deltar i livslångt lärande samt att utbildningsnivån bland migrerande arbetstagare är låg. En kunskapsbaserad ekonomi kommer emellertid att behöva alltmer välutbildad arbetskraft.
Jag har i mitt betänkande betonat att vi behöver förbättra utbildningens kvalitet på alla nivåer så att den kan rusta barn och ungdomar för självständigt, kreativt och innovativt tänkande och lärande. Kursplanerna behöver moderniseras kontinuerligt och användandet av informationsteknik bland äldre måste öka.
Program för livslångt lärande måste relateras till ekonomin och stödja entreprenörskapet, vilket gör att medborgarna kan få den typ av kunskap de behöver för att bilda, driva och utveckla sina egna företag. Det är viktigt att ta hänsyn till lokala och regionala behov, förmågor och egenskaper.
Jag uppmanar medlemsstaternas regeringar och EU:s institutioner att inte minska resurserna för utbildning i den rådande finanskrisen, eftersom utbildning med hög kvalitet som är tillgänglig för alla delar av befolkningen är vårt bästa vapen mot fattigdom och det bästa redskapet för att ta fram en lösning på krisen.
Jag vill tacka alla mina kolleger i parlamentet och övriga medverkande för deras samarbete.
(Applåder)
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
5. Åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (
Carl Schlyter: Det finns flera översättningsfel i den svenska versionen av detta betänkande. Bland annat blandar man ihop barnledighet och mammaledighet. Men i just ändringsförslag 125 finns det ett mycket allvarligt översättningsfel. I den svenska versionen av ändringsförslag 125 står det att pappaledigheten ska vara fullt betald. Så gör det inte i andra versioner. Det innebär att det inte blir någon skillnad på ändringsförslag 50 och 125 i den svenska versionen. Det vore bra om detta rättades till.
| sv |
– Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 11 mars 2004.
–Kolleger! Vid återupptagandet av sessionen i dag anser jag det passande att högtidligt markera bortgången av det tidigare statsöverhuvudet prinsessan Juliana av Nederländerna, som var mycket älskad och beundrad och vars jordfästning kommer att äga rum i morgon.
Drottningmodern var Nederländernas monark från september 1948 tills hon avgick 1980. Som sådan fick hon uppleva den fantastiska omvandlingen av sitt land från det svåra läget omedelbart efter kriget, via avkoloniseringen fram till den sjudande och välmående nation som vi känner i dag, och som spelar en så konstruktiv och ledande roll i Europeiska unionen.
Hon vann sitt folks kärlek genom sin anspråkslöshet, naturlighet och solidaritet med folket – i synnerhet under översvämningarna 1953 – och genom sitt engagemang för fred, samarbete och försoning.
Vi framför våra kondoleanser till drottning Beatrix, hennes familjemedlemmar och till alla nederländska medborgare.
Jag ber er nu att hålla en tyst minut.
(1)
– Jag har informerats om att Christos Folias har utnämnts till minister i den grekiska regeringen.
Jag gratulerar honom till utnämningen och noterar i enlighet med artikel 8.4 i arbetsordningen att hans mandat i Europaparlamentet upphör den 10 mars 2004.
Genom en skrivelse av den 24 mars 2004 informerade den grekiska inrikesministern oss om att Meropi Kaldi har utsetts till ledamot av Europaparlamentet och ersätter Christos Folias från och med den 24 mars 2004. Jag hälsar vår nya kollega välkommen och påminner ledamöterna i enlighet med artikel 7.5 om att varje ledamot, vars mandat inte har prövats eller för vilken det inte har fattats beslut i en tvist, får delta i parlamentets och dess organs sammanträden med oinskränkta rättigheter.
De lettiska myndigheterna har informerat mig om att mandattiden för följande tre lettiska observatörer vid Europaparlamentet har upphört: Juris Dobelis den 18 mars 2004, Aldis Kuskis den 18 mars 2004 och Rihards Piks den 24 mars 2004. Följande personer har utsetts till observatörer vid Europaparlamentet: Silva Golde, som ersätter Rihards Piks från och med den 24 mars 2004, och Inese Slerere, som ersätter Aldis Kuskis från och med den 24 mars 2004.
– () Herr talman, mina damer och herrar! Jag ber er att för ett ögonblick fästa uppmärksamheten på något som inte finns med på föredragningslistan, nämligen en ganska ovanlig händelse. Jag hoppas att ni inte protesterar mot att jag nämner det och ber om er hjälp.
En ledamot här i kammaren har i dag i den tyska pressen och till framfört omfattande och allvarliga anklagelser mot – enligt hans egna ord – närmare 200 ledamöter av Europaparlamentet, som han anser är skyldiga till brott mot kammarens regler. Det har att göra med utbetalningen av närvaroersättning och vem som har rätt att underteckna närvarolistan. Detta är inte något nytt, vi har tvingats diskutera det vid flera tillfällen. Vad jag emellertid anser vara mycket allvarligt är att ledamoten i fråga i dag har sagt till att han känner till 7 200 specifika fall där detta har hänt – 7 200 specifika fall!
Herr talman! Jag anser att denna anklagelse är så allvarlig att jag måste be er att ta kontakt med ledamoten i fråga. Jag skulle vilja att dessa 7 200 fall läggs fram för er och jag tycker att de behöriga kontrollorganen – vilka det än är som ansvarar för detta, det må vara kvestorerna, budgetkontrollutskottet, revisionsrätten eller OLAF – bör ta hand om dem. Om det finns bevis för olagligheter här, måste sådana lagöverträdelser undersökas. Om det inte finns sådana bevis får inte 7 200 anklagelser stå oemotsagda. Jag ber er att hjälpa de ansvariga myndigheterna att fullgöra sina skyldigheter och klara ut alla eventuella lagbrott som förekommit. Om det som skett däremot är förenligt med våra regler måste det slås fast.
– De kolleger som reser till Strasbourg från Irland på en måndag vet att det tar många timmar att komma hit. Det kände jag inte till förrän nu. Det är ett synnerligen allvarligt problem och jag kommer att behandla det som sådant. Efter att ha lyssnat på er, herr Schulz, kommer jag att kontakta ledamoten i fråga och be honom ge mig närmare upplysningar.
Jag vill försäkra er – så som jag redan har gjort vid talmanskonferensen – att det inte funnits ett enda fall som kommit till min kännedom som politisk instans i denna kammare som inte till fullo har hanterats i enlighet med arbetsordningen. Jag ger denna försäkran i dag och om det finns bevis som stöder dessa anklagelser kommer vi att följa upp dem. Men om det å andra sidan inte finns några bevis måste man agera hedervärt och dra tillbaka anklagelserna.
– () Herr talman! Jag vill vidareutveckla detta. Även om jag är tacksam för detta uttalande vill jag be er om något. Det här är allvarliga anklagelser och de berör människors heder och integritet, även om de visar sig grundlösa. Om det finns någon som helst substans i dessa anklagelser måste de handlingar som åsyftas leda till straff.
Vi anklagas alltid för att bevaka våra egna intressen, så om något görs tillgängligt för er som talman anses det inte som om det undersökts tillräckligt. Låt mig därför återigen be er att samråda inte bara med kammaren utan också vid behov med andra myndigheter utanför kammaren, exempelvis revisionsrätten, som säkerligen kan kontrollera om ledamöterna följer reglerna. Jag tycker att det ligger i allas vårt intresse att dessa anklagelser förs fram i ljuset och granskas av en myndighet som har befogenhet att göra det.
– Herr Schulz! Jag vill inte dölja något från någon behörig myndighet men som talman vill jag inte att detaljerna och fakta bakom anklagelsen skall döljas för mig. Om det finns något värt att titta på, låt oss för all del göra det. Den första kollegiala plikten är att tillhandahålla upplysningarna. Till skillnad från er har jag inte sett anklagelserna. Jag vill se fakta, inte bara anklagelser.
– Herr talman! Tyvärr har vår arbetsordning så vitt jag vet inte några bestämmelser om hantering av en ledamot som framför falska anklagelser mot sina kolleger, vilket detta uppenbart är, i synnerhet i samband med en valkampanj. Eftersom det tog mig, precis som er, nio timmar att komma hit, har inte heller jag haft möjlighet att se anklagelserna, men ni behöver inte betvivla att kvestorskollegiet kommer att ägna dem den omedelbara uppmärksamhet de kräver, eftersom jag vet att de orsakar oerhörda bekymmer för många kolleger. Under ett valår ökar kanske människors paranoia när det gäller dessa frågor.
– Tack fru Banotti.(1)
– Den 12 januari 2004 meddelade jag att jag mottagit en skrivelse från den franska utrikesministern, inklusive en bilaga som innehöll ett dokument om skiljandet av Michel Raymond från hans uppdrag. Enligt artikel 7.4 andra stycket i arbetsordningen hänvisades ärendet till behörigt utskott, dvs. till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.
Den 17 mars informerade ordföranden för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden mig om att en majoritet av hans utskott, efter att ha granskat ärendet vid sina sammanträden den 27 januari, 19 februari, 8 mars och 17 mars, hade kommit fram till att parlamentet inte bör beakta att Michel Raymond skilts från sitt uppdrag förrän franska , som Michel Raymond överklagade till den 26 januari 2004, har fattat beslut om den franska regeringens dekret av den 25 november 2003.
Med hänsyn till detta och de råd jag fått tänker jag följa rådet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.
– Som ni minns protesterade jag mot att frågan skulle hänvisas till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Jag vidhåller min ståndpunkt och jag ber er att titta närmare på detta precedensfall.
När vi nu snart skall inleda en valkampanj anser jag att det faktum att parlamentet kan skydda sina ledamöter, även om de begår bedrägerier mot gemenskapsbudgeten, är en mycket allvarlig fråga. Yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden kännetecknas av trolöshet och dålig tolkning av texterna. Det hedrar inte kammaren att man jagar en kommissionär som begår minsta lilla dumhet när det gäller att hantera budgetmedel, eller att man otillbörligt skyddar någon av våra ledamöter som för egen vinning använt och missbrukat gemenskapsmedel från den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag beklagar att kammaren fattat detta beslut.
– Jag noterar er synpunkt, fru Berès. Ni har faktiskt tagit upp frågan förut. Jag anser att jag enligt protokollet gjorde rätt i att hänvisa ärendet till behörigt utskott. Som jag sade har det diskuterats vid flera tillfällen. Jag har inte gett några direktiv eller på något vis försökt påverka utgången av utskottets arbete. Jag anser att det råd jag fått följer föreskrivet förfarande. Det är inte ett försök att otillbörligt skydda någon parlamentsledamot.
Om det kommer fler inlägg i denna sak från er eller era kolleger kommer jag att hänvisa dem till behörigt utskott.(1)
– Herr talman! Jag vill uttrycka den sorg jag känner, som vi alla kände, över den förfärliga ödeläggelsen som orsakades av terroristattacken i Madrid, och uttrycka vår sympati och solidaritet med de mördades och de skadades familjer. Jag skulle också vilja framföra min djupa beundran för det ansvarskännande och värdiga uppträdandet som Madrids folk visat, och för de mycket effektiva akutinsatserna från alla institutioner på statlig och kommunal nivå, liksom i de autonoma regionerna och staden. Den mognad som det spanska samhället visat, i likhet med andra kommuner som drabbats av hemska katastrofer som människan åstadkommit, bekräftar att Spanien är ett land som är både medborgerligt och demokratiskt rotat i Europa. Allt detta skedde utan några främlingsfientliga reaktioner eller uttalanden och utan några häftiga motreaktioner mot särskilda religioner eller länder. Mot bakgrund av allt som skedde och folkets beundransvärda uppträdande är det grundläggande att vi inom EU vidtar kraftfulla, demokratiska åtgärder i kampen mot terrorismen. Vi måste emellertid också kämpa idogt för att förhindra att en militaristisk åsiktspolarisering och en ideologi som helt enkelt är antiterroristisk slår rot i Europa, och vi måste kämpa för att våra samhällen aldrig skall styras av sådan ideologi.
– Herr talman! Jag vädjar till parlamentet och till talmannen att göra sitt yttersta för att försöka få slut på brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Den iranska regimen har alltför länge gjort sig skyldig till allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag vädjar till talmannen att framföra parlamentets protester till den iranska regimen och begära att den snarast sätter stopp för dessa brott mot de mänskliga rättigheterna. En stor sammankomst för Europas iranska grupper ägde rum i Bryssel den 21 mars, och iranier i exil gav där starkt uttryck för sina krav på en förändring av den iranska regimens inställning. Alla parlamentsledamöter bör stödja Europas iranska grupper i kravet på mänskliga rättigheter och rättvisa för iranierna.
– Herr talman! Natten till den 19 mars dog 23 unga människor i en fruktansvärd bussolycka i Konginkangas, i mellersta Finland. Denna krock mellan buss och långtradare är den värsta vägtrafikolyckan i vårt lands historia.
En utredningskommission har tillsatts av regeringen för att utreda olycksorsakerna. Var orsaken det extremt hala väglaget, löst lastade pappersrullar eller berodde olyckan som tog 23 unga människors liv på något annat? Jag hoppas att också parlamentet i framtiden skall kunna dra nytta av denna kommissions utredning. Samtidigt ber jag att när ni, herr talman, om två veckor besöker Finland framför parlamentets kondoleanser till vårt folk för denna fruktansvärda olycka.
– Herr talman! Jag vill fördöma de väpnade styrkorna i Colombia för deras arrestering av Rubiel Vargas, som är medlem av det verkställande utskottet i det colombianska kommunistiska ungdomspartiet och korrespondent för den oberoende nyhetsbyrån Ancol. Arresteringen ägde rum två månader efter att Gabriel Becerra, som är generalsekreterare i det kommunistiska ungdomspartiet och företrädare för Colombias sociala och politiska front, arresterades den 23 januari. Luz Perly Córdoba, fackföreningsman från jordbruksrörelsen Campesina de Arauca, arresterades den 18 februari och kommunisten María Lucero Henao mördades tillsammans med sin make av soldater den 6 februari.
Detta är bara ett litet prov på de förföljelser som drabbar kommunister och gräsrotskämpar i allmänhet i Colombia. Det illustrerar president Uribes hyckleri när han talade om nationell försoning för några veckor sedan, under den officiella mottagning som ni och det fåtal ledamöter som var närvarande i kammaren höll för honom.
– Herr talman! I dag utvidgas Nato officiellt från 19 till 26 medlemmar då de tre baltiska republikerna följer efter Slovakien, Slovenien, Rumänien och Bulgarien – det vill säga alla de nuvarande anslutningsländerna utom Malta och Cypern. Förra veckan var jag i Österrike där det finns ett starkt politisk tryck på att överge den omhuldade neutraliteten och gå med i Nato.
Det är viktigt att vi stöder ett fortsatt stabilt Nato, som aktivt kan bekämpa den internationella terrorismen, vilket dess insatser så långt bort som i Afghanistan visar. Vi får inte låta EU:s säkerhets- och försvarspolitik undergräva vår allians med Förenta staterna – den enda militära kraft som i stor skala satsar pengar på försvaret – medan hela EU skär ned på utgifterna. Vi måste också undvika en dubblering av insatserna inom de separata planerings-, kommando- och kontrollstrukturerna i EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Slutligen bör vi försäkra våra ryska grannar om att Nato-utvidgningen – i synnerhet till Baltstaterna – inte utgör något hot mot deras säkerhet, och dessa staters snabba ratificering av CFE-avtalet bör starkt bidra till att stilla de ryska farhågorna.
– Jag vill uppmärksamma parlamentet på ett mycket egendomligt och absurt uttalande i förra veckan av rektorn för universitetet i Istanbul. Av allt att döma – det var på teve jag såg honom säga dessa saker – sade han att Turkiet inte hade någon anledning att göra några eftergifter till EU i fråga om Cypern och att det är enkelt för Turkiet att lösa frågan genom att offra 135 000 – han hade till och med räknat ut antalet – av sina soldater för att ockupera både Cypern och Grekland. Han gjorde dessa absurda uttalanden under starka applåder från sina åhörare, som jag alltså såg på teve.
Jag säger inte att detta misstänkliggör den turkiska regeringen eller att det misstänkliggör majoriteten av den turkiska allmänna opinionen, men om en del av den allmänna opinionen uttrycker sig på detta sätt i Turkiet, då måste vi vara mer försiktiga när det gäller att acceptera Turkiet och i stället samarbeta med progressiva krafter i det landet för att få till stånd en verklig åsiktsförändring, som är en förutsättning för en verklig förening mellan Turkiet och Europeiska unionen.
– Jag talade nyligen vid möten med ett antal frivilligorganisationer i Istanbul, där även studenter från universitetet deltog, som föreföll påtagligt mer upplysta i sina åsikter än rektorn, som har förmånen att vara den som bestämmer.
– Herr talman! Jag tar till orda för att ta upp fallet med Hans-Martin Tillack, en journalist som för tio dagar sedan greps av den belgiska polisen på uppdrag av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF). Det var ganska hårda tag, tror jag, där mannen i fråga blev inspärrad i tio timmar utan tillgång till advokat. Och dessutom är det många andra problem med fallet. Jag undrar om ni kan ta upp frågan med OLAF, eftersom det i fråga om Eurostat inte tycks ha varit den oerhörda brådska som krävdes för det här fallet och eftersom det skulle vara ett mycket mer intressant fall för oss i parlamentet.
Jag är också mycket oroad över pressfriheten i Belgien och jag önskar att ni tar upp saken med det belgiska inrikesdepartementet.
– Herr talman! En diskussion har uppstått i Italien, närmare bestämt i min region, Trentino-Alto Adige/Sydtyrolen, om den etnisk-språkliga folkräkning som organiserats i enlighet med regionens särskilda autonoma ställning, och som ihärdigt genomförts av de tysktalande myndigheterna. Folkräkningen strider mot principen om fri rörlighet och mot direktiv 95/46/EG om skydd av personuppgifter, särskilt artikel 8 om skydd av medborgarnas etniska ursprung.
Samtidigt som överträdelseförfaranden kan komma att inledas mot den italienska staten, förefaller det som om kommissionär Bolkestein direkt godkände en lösning med guvernören för provinsen Bolzano, vilket talmannen själv aviserade efter sin resa till Bryssel. Med tanke på att den italienska regeringen, som är ansvarig för detta slags förhandling, redan har lämnat en officiell protest skulle jag vilja be kommissionär Bolkestein att berätta vad som skedde vid detta möte: om det stämmer att man kom överens om en lösning, eller om frågan endast diskuterades.
– Jag ser att kommissionär Frits Bolkestein är här. Han kan välja att svara på er fråga vid något annat tillfälle och på annat sätt, men det är inte lämpligt att ställa frågan direkt till honom nu.
– Herr talman! Jag vänder mig till er för vår kollega Eurig Wyns räkning, som för närvarande befinner sig i Turkiet som observatör vid de lokala valen. Han har bett mig informera er och våra kolleger i parlamentet om att han nekats tillträde till de lokaler där valet äger rum på olika platser i östra Turkiet. Jag tror att han kommer att redogöra ytterligare för dessa erfarenheter, och denna redogörelse bör läggas till rapporterna om våld under detta val nyligen i Turkiet, som till och med har skördat dödsoffer. Detta visar återigen att Turkiet misslyckas med att uppfylla Köpenhamnskriterierna.
– Herr talman, mina damer och herrar! Förenta nationernas organisation för utveckling, vetenskap och kultur (UNESCO) delade nyligen ut sitt World Press Freedom Prize till den kubanske journalisten och författaren Raúl Rivero. Detta orsakade sedvanlig vrede från den kubanska diktaturen och ledde till protester mot UNESCO för att man gett priset till en författare och journalist som dömts till 20 års fängelse tillsammans med 74 andra dissidenter.
Herr talman, mina damer och herrar! Efter att kammaren tilldelat Oswaldo Payá Sacharovpriset och därmed uppmuntrat kubanska dissidenter och gett sitt stöd åt kampen för frihet kan vi inte förbli tysta. Vi måste om och om igen påpeka att Kuba måste respektera de mänskliga rättigheterna och att den kubanska regimens tyranni är omodern och i otakt.
Herr talman! Jag skulle vilja be er att kontakta de kubanska myndigheterna och framföra vår oro angående de politiska fångarnas hälsa och det faktum att de tynar bort i kubanska fängelser.
– Det kan jag göra.
– Herr talman! Den grekiska regeringens uppmaning till Nato att ta ansvar för säkerheten under de olympiska spelen orsakade en häftig reaktion från ett mycket brett politiskt spektrum i Grekland. Detta är inte bara en förolämpning mot den olympiska fredsandan, med tanke på att Nato är en krigshetsande terroristorganisation , det är också en förolämpning mot det grekiska folkets pacifistiska anti-Natokänslor, vilka dagligen uttrycks i landet. Detta gör Grekland till en magnet för terroristiska motattacker, vilket påtalats från flera håll.
Åtgärderna med att undertrycka och kväva demokratiska friheter och rättigheter och samtidigt låta Nato blanda sig i det offentliga och privata livet i Grekland kommer helt klart inte att upphöra när de olympiska spelen avslutats; de kommer att fortsätta och bli ett permanent inslag. På detta sätt kränks de olympiska idealen och en nation blir i stort sett bunden till händer och fötter, under förevändningen att det handlar om säkerhet och terrorismbekämpning. Det omfattande hyckleriet med uttalandena om den olympiska freden framstår sålunda klart.
Vi tolkar det grekiska folkets pacifistiska och antiimperialistiska känslor och fördömer denna situation, och vi uppmanar också alla i kammaren som fortfarande har åtminstone ett rudimentärt intresse av demokrati att kräva att Nato inte ingriper i de olympiska spelen.
– Fru talman! Jag skulle vilja återkomma till frågan om den israeliska regeringens utomrättsliga avrättning av Sheikh Yassin, vilken Europeiska unionen fördömt våldsamt. Jag hoppas att de europeiska institutionerna kan ta ett kraftfullt diplomatiskt initiativ i frågan, eftersom vi alla vet att processen kommer att äventyras permanent om vi inte gör en ordentlig insats.
Jag skulle vilja att beslutet att skjuta upp associeringsavtalet mellan EU och Israel – ett beslut som parlamentet redan antagit – förnyas. Jag skulle också vilja att vi tittar på möjligheten att sända en fredsbevarande styrka som effektivt kan skydda den palestinska befolkningen, och att vi äntligen genomför ett omfattande initiativ för att hålla en internationell konferens som verkligen ger hela processen en rivstart.
– Fru talman! När det gäller den fråga som Christopher Heaton-Harris tog upp samlades sex belgiska poliser klockan tio över sju i fredags morse i en journalists privata bostad och avlägsnade adress- och telefonlistor, visitkort och fyra telefoner och tömde till slut hans kontor vid ett internationellt presscentrum på bland annat 17 lådor med handlingar. Hans begäran att få tillstånd att ringa sin fru, arbetsgivare och advokat avslogs. Poliserna tog också med sig kopior av privata konton. Vi befinner oss nu i en situation där OLAF är intresserat av att se konton som tillhör journalister som skriver om bedrägerier, men fortfarande inte har begärt kontoutdrag från dem som har gjort sig skyldiga till bedrägerier.
Jag skulle vilja be talmannen att se till att vi får en fullständig förklaring och rapport om OLAF:s roll i frågan, men även kommissionens roll när det gäller beslutet att kontakta den belgiska polisen. Jag skulle också vilja be talmannen att se till att vi får en garanti för att EU:s institutioner i framtiden kommer att respektera pressfriheten och särskilt den viktiga principen om att journalisters källor skall respekteras. Det är i detta sammanhang nödvändigt att regeringen i Belgien, där det inte finns någon lag om skydd av källor, kan garantera att de inte kommer att ingripa inom institutionerna när journalister skriver om skandaler.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om:
- Betänkande (A5-0079/2004) av Peter William Skinner, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av insynskraven med avseende på upplysningar om emittenter vars värdepapper tas upp till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG
och
- Andrabehandlingsrekommendation (A5-0114/2004) av Theresa Villiers, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om marknader för finansiella instrument och ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG.
. – Fru talman! Jag vill tacka Europaparlamentet för de stora ansträngningar som har gjorts att i tid godkänna två direktiv som är av avgörande betydelse för genomförandet av en inre marknad för finansiella tjänster, nämligen direktivet om marknader för finansiella instrument och insynsdirektivet.
Jag är glad att få detta tillfälle att tacka de båda föredragandena. Herr Skinner! Jag hoppas ni ursäktar, men damerna först som ni vet. Jag vill tacka Theresa Villiers för hennes betänkande. Utan hennes insatser och öppenhet skulle vi inte ha kunnat åstadkomma detta balanserade resultat som präglas av samförstånd. Jag vill också tacka ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor, Christa Randzio-Plath, som lyckades sammanjämka olika ståndpunkter hos såväl politiska partier som nationella företrädare.
Kommissionen anser att det kompromisspaket som snart går till omröstning är en förbättring både av kommissionens förslag och av den gemensamma ståndpunkten. Kommissionen kan godta kompromisspaketet i dess helhet, dvs. ändringsförslag 54 till och med 82. Kommissionen avvisar alltså samtliga övriga ändringsförslag. Omfattningen av skyldigheten att lämna information före handel är nu tydligare, i synnerhet när det gäller vilka transaktioner som omfattas av denna skyldighet. Andra tekniska ändringsförslag – till exempel de som gäller derivat – är bra förtydliganden som inte ändrar inriktningen hos kommissionens förslag. Kommissionen är tacksam för att kompromisspaketet inte innehåller ändringsförslag som rör politiska frågor som har diskuterats intensivt i rådet. Att öppna diskussionen igen skulle ha äventyrat direktivets antagande.
Sluttexten kommer att innebära ett betydande framsteg i integrationen av Europeiska unionens marknader för finansiella tjänster. För första gången har vi kunnat enas om en gemensam rättslig ram som placerar vår marknad i främsta ledet när det gäller flexibilitet, nytänkande och investerarskydd. Den förtjänar stöd av en stark, absolut majoritet av parlamentsledamöternas röster.
Nu går jag över till insynsdirektivet och Peter Skinners betänkande. Jag vill gratulera föredraganden och ännu en gång tacka Theresa Villiers och även Christopher Huhne, skuggföredragande i utskottet för ekonomi och valutafrågor, samt Klaus-Heiner Lehne i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, för deras bidrag och nära samarbete.
Kommissionen är beredd att godta det kompromisspaket som överenskommits med föredraganden och skuggföredraganden, men avvisar alla andra ändringsförslag. Jag skall lämna över en detaljerad förteckning över kommissionens ståndpunkt till Europaparlamentet efter den här debatten.(1)
När det gäller delårsrapporter för aktieemittenter godtar vi den kompromiss som har lagts fram. Kommissionen kommer nu att noga övervaka hur den överenskomna lösningen fungerar i praktiken. Kompromisspaketet innehåller också övergångsbestämmelser för emittenter i tredjeländer när det gäller obligationer som redan upptagits till handel på en reglerad europeisk marknad före den 1 januari 2005. Vissa medlemsstater – men inte alla – kommer att utnyttja dessa förfaranden 2006, dvs. då direktivet skall vara införlivat med nationell lagstiftning. Jag ber de nationella tillsynsmyndigheterna i dessa medlemsstater att göra sitt bästa för att garantera kontinuitet för sådana emittenter av obligationer, i avvaktan på att bedömningen av överensstämmelsen mellan internationella redovisningsstandarder och tredjelands redovisningsstandarder på europeisk nivå är klar. Det ligger i vårt intresse att vi gör våra kapitalmarknader så attraktiva som möjligt för emittenter utanför EU.
Om ni sålunda beslutar er för att anta det kompromisspaket som lagts fram för er kommer ett av de sista initiativen i handlingsplanen för finansiella tjänster att ha slutförts på rekordtid, endast ett år efter det att kommissionen lade fram sitt förslag. Ett antagande efter första behandlingen skulle vara en betydande prestation.
. – Fru ordförande! Det var mycket givande att höra kommissionär Frits Bolkesteins uttalande. Det kommer att bidra starkt till att skicka de rätta signalerna, utöver de många som redan har skickats, till obligationsmarknaderna och marknaderna i allmänhet. Kommissionär Bolkestein! Ni har helt rätt i att dagens betänkande om insynskrav är en central punkt i handlingsplanen för finansiella tjänster. Den ger de finansiella marknaderna visshet och förtydligar det förfarande som företag måste följa vid information till investerare. Det var mycket diskussion mellan de olika intressenterna, och ibland blev vi ganska förvirrade samtidigt som slutresultatet såg tveksamt ut, men jag tror att vi här har fått den rätta blandningen och en mycket användbar lag som vi kan gå vidare med.
Det är några frågor som bör understrykas. Den första är att trots den ursprungliga planen kommer vi inte längre att ha obligatorisk kvartalsrapportering. Det är klart. Parlamentet gjorde helt rätt i att avvisa detta och också helt rätt i att stödja en kompromiss varigenom utförliga förklaringar regleras och standardiseras, men där den planerade obligatoriska delen stryks.
Skälet till det är att vi vill förebygga kortsiktighet och till varje pris balansera detta mot behovet. I synnerhet hoppas jag att detta kommer att avgöra en rad frågor och att vi inte kommer att se en upprepning i tyska domstolar av det vi för närvarande ser i diskussionerna mellan vissa företag och vissa börser.
Vidare behandlas också den typ av redovisningsmetoder vi behöver och den nödvändiga sammanjämkningen med emittenter i tredjeland. Den överenskommelse som uppnåtts mellan parlamentet, ordförandeskapet och kommissionen om att genomföra en sammanjämkning är av absolut avgörande betydelse. Vi får därför inte släpa fötterna efter oss i denna fråga.
Jag nämner också den tioåriga övergångsperioden – ”grandfather clause” – i artikel 26, som avser halvårsrapporter. Frits Bolkestein, detta är också en tvistefråga och det är därför som artikel 29 innehåller ytterligare en hänvisning till en översyn av lagstiftningen inom fem år efter dess fullständiga ikraftträdande. Det har varit svårt att ta reda på kalla fakta på denna korta tid. Vi behöver bevaka detta mycket noga och jag är glad att ni också använde orden ”bevaka detta mycket noga”.
Parlamentet välkomnar ett beslut att skyndsamt få till stånd lagstiftning i handlingsplanen för bolagsrätt som tvingar alla i företagsledningen att redovisa sin ersättning för investerarna någon gång inom den närmaste framtiden. Vi kommer att driva denna sak mycket starkt. Vi ser det som något som vi kunde ha haft här, men vi lät det vara eftersom vi kommer att ta upp det senare. Men vi kommer som sagt var att bevaka detta mycket noga.
Vidare finns det en stor förväntan på att rådet – liksom kommissionen – kommer att stå vid sitt ord att stödja det frivilliga initiativet att företag inom råvarubranschen öppet skall redovisa alla betalningar som de gör till regeringar. I Angola försvinner 25 % av statens inkomster – ungefär 1,7 miljarder US-dollar- varje år. Större delen av dessa pengar härrör från utvinning av olja och sättet som pengarna betalas och redovisas på gör att man vet mycket lite om korruptionen. Sanningen är att det är dolt därför att det är olagligt, och det går hela vägen upp till högsta regeringsnivå.
Oljebolagens möte i Kanada nästa vecka och regeringarna i Europeiska unionen och de institutioner som ansvarar för god finansiell styrning måste driva på i denna fråga. De måste förändra det som pågår. Investerare måste få information och företag skall inte sätta sitt anseende på spel. Dessutom bör de som stjäl från sina egna landsmän stoppas. Angolas behov av pengar efter kriget är en tragedi för tusentals utblottade familjer. Spädbarnsdödlighet, hälsa i allmänhet och utbildning är fortfarande frågor som måste prioriteras i denna region, men trots detta står ren och skär girighet fortfarande i vägen för stabila framsteg.
Att nu uppmana dessa företag att ge insyn skulle vara en grundval för god styrning och öppenhet. Inom fem års tid kommer parlamentet att bedöma de framsteg som gjorts i fråga om denna lagstiftning och kommer att försöka se till att de motsvaras av kommissionens och andra institutioners insatser för att främja dessa framsteg.
Slutligen vill jag tacka alla enheter som varit engagerade i betänkandet, i synnerhet Margaret Cazalet i utskottet för ekonomi och valutafrågor, min egen grupps sekretariat, Annabel Garner-Boulay, ordförandeskapet, kommissionen samt mina kolleger både i utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden för den stora hjälp de har gett mig i utarbetandet av ett mycket väl avvägt betänkande.
. – Fru talman! Jag vill först tala om insynsdirektivet och göra detta som talesman för PPE-DE-gruppen, som stöder det här paketet från ordförandeskapet. Vi anser att kvartalsrapportering är en ofruktbar idé. De ändringar vi har sett om kvartalsrapportering har varit mycket välkomna. Jag är inte säker på att vi behöver offentliggörandet av den rapport som ingår i kompromissen, men jag ser inte detta som något problem, utan det är en acceptabel del av kompromisspaketet. Obligatoriska kvartalsrapporter skulle ha varit oerhört skadligt och kostsamt och skulle inte ha gett några verkliga fördelar i form av insyn för investerarna.
Insynspaketet omfattar också väsentliga klargöranden om depåhållare och förvaltningsföretag liksom förnuftiga bestämmelser om offentliggörande av information, som garanterar en snabb spridning i hela Europa men som ger medlemsstaterna möjlighet att om de vill kräva offentliggörande i en dagstidning. Jag är särskilt nöjd med resultatet när det gäller obligationer utfärdade av emittenter i tredjeland. Många av problemen har lösts och jag är nöjd med att de delar i mitt ändringsförslag som rör årsrapportering och frågan om motsvarighet för emittenter i tredjeland har tagits med i ordförandeskapets paket.
När det gäller direktivet om investeringstjänster vill jag tacka en rad personer: Margaret Cazalet från sekretariatet, min assistent Sarah McCarthy, PSE:s skuggföredragande George Katiforis, som har gett mig enormt mycket hjälp, och Othmar Karas, samordnare för PPE-DE-gruppen, som har agerat på ett mycket bra sätt när det gäller detta mycket komplicerade dokument. Jag kommer att rösta för ordförandeskapets paket. Jag uppmanar övriga ledamöter att göra samma sak. Men jag är ändå bekymrad. Det finns många aspekter hos paketet som jag anser är otillfredsställande, men det är utan tvivel mycket bättre än den gemensamma ståndpunkten, och det är därför som jag tänker stödja det.
Det finns positiva punkter i paketet, som kommer att beslutas i morgon. Rena verkställande tjänster och direkterbjudna produkter kommer att fortsätta att tillåtas under direktivet. Regelverket för dessa produkter är mer komplext än vad jag önskar, men rent verkställande företag kan fortsätta. Jag skulle uppskatta att kommissionären Frits Bolkestein mycket tydligt kunde bekräfta i dag att det nya investeringstjänstdirektivet inte kommer att hindra människor att använda de rent verkställande tjänster och direkta produkterbjudanden som de finner så värdefulla.
Det är beklagligt att rådet har avvisat PPE-DE:s ändringsförslag om ursprungsland. Trots detta är avlägsnandet av merparten av värdländernas befogenheter mycket välkommet och kommer att bidra till den gränsöverskridande handeln. Vi har fått ett onödigt komplext regelverk för filialer men vi har tagit oss ett steg närmare verklig hemlandskontroll och ursprungsland.
Vi välkomnar också att investeringsrådgivning tagits med i det nya investeringstjänstedirektivet. Det kommer att täppa till de luckor som finns i vissa länder där rådgivning inte är ordentligt reglerat. Detta har effekt i hela Europa eftersom dessa tjänster från dåligt reglerade länder kan säljas i hela Europa i enlighet med e-handelsdirektivet. Det är väsentligt att vi täpper till dessa luckor och gynnar investerarna genom att införa uppföranderegler för företagen och rådgivningsskydd.
Jag tror också att investerarna kommer att få ett välkommet skydd av regeln om bästa verkställande. Jag är glad över att många av inslagen i Europaparlamentets ändringsförslag i första behandlingen ingår i bestämmelserna om bästa verkställande, i synnerhet en rimlig och pragmatisk inställning till bästa verkställande där det erkänns att det visserligen är en objektiv standard men inte en absolut sådan. Jag välkomnar ett omfattande system för insyn efter handeln, som kommer att göra det möjligt för marknaderna att fungera bättre och som också ger ett välkommet investerarskydd.
När det gäller kundklassificering hoppas jag att det andra direktivet om investeringstjänster är en förbättring av det första, där åtskillnaden mellan privata och institutionella investerare var otillräcklig. Det är viktigt att vi har en ordentlig åtskillnad, eftersom där krävs helt olika regelverk.
Välkomna tekniska klargöranden om råvaruderivat har också tagits med, vilket kommer att göra att regelverket i direktivet om investeringstjänster kan anpassas till framtida innovationer inom råvaru- och derivatmarknaderna. Detta säkerställer att nya derivat kan inkluderas i regelverket i framtiden och på så sätt ge bättre investerarskydd och ökad rättssäkerhet.
När det gäller artikel 27 och koncentrationsregeln, efter det som faktiskt var ett katastrofalt resultat i Ekofinrådet, har detta varit något av en övning i skadebegränsning för parlamentet. Från mitt brittiska perspektiv finner jag det beklagligt att Paul Boateng, den minister som vid tillfället representerade Förenade kungariket, inte kunde få till stånd ett bättre resultat. I vår andra behandling i Europaparlamentet lyckades vi reparera en del av skadan, men återhämtningen var hela tiden svår efter den extremt svåra omröstningen i Ekofinrådet förra året. Vi har visserligen tagit några steg framåt, men också några steg bakåt. I det avseendet är det andra direktivet om investeringstjänster en missad chans. Jag stöder helt kommissionens förslag att avskaffa koncentrationsregler, men det försöket har i hög grad undergrävts av det som nu har blivit överenskommet om artikel 27. Det är en stor lättnad att hotet att företag skulle tvingas att ge bud på aktier för miljontals euro har avvärjts. Ändringen från blockstorlek till normalstorlek på marknaden är mycket välkommen och det finns andra viktiga klargöranden, t.ex. att företagen får bättre skydd mot order som blir föremål för flera transaktioner.
Men jag tror fortfarande inte att vi har fått den bästa balansen när det gäller likviditet och konkurrens. Min ambition var att ta fram en text med effektiva insynskrav och garanterat god prisbildning utan att föreskriva betungande förpliktelser som är så hämmande att de bakvägen ger upphov till en koncentrationsregel och minskad likviditet.
Jag kommer att stödja ordförandeskapets paket men jag anser inte att den har fått rätt balans. Textens definition av systematisk internhandlare omfattar fortfarande för många företag och för många verksamheter, vilket kan äventyra en rad verksamheter i form av ”over-the-counter”-handel och traditionell institutionell handel. Företagen har fortfarande en mängd betungande förpliktelser om de vill konkurrera med börser, och ironiskt nog tvingar denna lagstiftning aktivt företag att utsätta sig för handelsrisker som de enligt Basel II-regelverket skall begränsa. Artikel 27 kommer på många sätt att göra det svårare för företag att konkurrera med börser, vilket tyvärr innebär att investerarna inte får alla de fördelar av ett stort urval av tjänster och minskade transaktionskostnader som skulle bli följden av en helt konkurrensutsatt marknad. Jag beklagar att vi mötte sådant motstånd mot mer konkurrens från vissa medlemmar av rådet.
Det är av avgörande betydelse att direktivet genomförs på ett förnuftigt sätt, både av kommissionen, av Europeiska värdepapperstillsynskommittén (EVTK) och av tillsynsmyndigheterna i respektive land. Om regleringen sker på ett förnuftigt sätt kommer det att ge utdelning i form av ökad konkurrens. Jag vädjar till kommissionen att se till att den genomförs på ett rimligt sätt eftersom det är vår enda möjlighet att uppnå verkliga vinster i form av konkurrens och likviditet för investerare i hela Europa.
. – Fru talman, mina damer och herrar! Jag talar i egenskap av föredragande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om insynsdirektivet.
Jag tycker att det kompromissförslag som man nu uppnått för första behandlingen är bra, och att man där på det stora hela på ett bra sätt behandlar de invändningar kammaren hade mot kommissionens ursprungliga förslag. Vi har här i kammaren lyckats undvika en rad regler som – om jag så får säga – har varit överflödiga och kostsamma. Låt mig som bara ett exempel nämna kravet på kvartalsrapportering vilket – såsom Skinner sade – skulle ha kostat företagen en hel del utan att ge särskilt mycket. Direktivet är trots allt avsett att förebygga sådana saker som skett inom Parmalat, Enron, WorldCom och andra företag, vilka alla i vederbörlig ordning lämnat in kvartalsrapporter, och vi ser vad slutresultatet blev – så låt oss inte tynga företagen med improduktiva åtgärder.
För det andra var det viktigt för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden att texten skulle vara enhetlig och överensstämma med direktivet om elektroniska handelsregister, där vi införlivade en klausul om medier för offentliggörande som gör att medlemsstaterna utifrån sina respektive traditioner kan se till att den information som krävs offentliggörs i andra medier än på Internet. Vi har lyckats få med denna regel också i direktivet, och jag tror att vi därmed sett till att två direktiv med liknande innehåll kan hanteras på samma sätt av lagstiftarna i medlemsstaterna, vilket vi anser är grundläggande.
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden är tillfreds med den lösning som uppnåtts när det gäller frågan om värdepapper. Resultatet av besluten i utskottet för ekonomi och valutafrågor gjorde oss ganska oroade över att eventuellt hamna i ett ofördelaktigt läge i förhandlingar med USA när det handlar om att genomföra IAS. Jag tror att den regel som nu utarbetats om att begränsa ”grandfathering” förhindrar detta, och att vår förhandlingsposition inte är sämre; vi gör det bara svårare för dem som redan befinner sig i EU.
När allt kommer omkring är jag nöjd med resultatet och jag tackar mina medföredragande och skuggföredragande varmt för deras samarbete.
– Fru talman, herr kommissionär, fru Villiers, herr Skinner! Låt mig börja med att säga att båda direktiven är en del av handlingsplanen för finansiella tjänster och därmed bidrar till att stärka och komplettera den inre finansmarknaden. För det andra är båda direktiven en framgång för kammaren och för parlamentets medbeslutandeförfarande. För det tredje har båda direktiven i sin nuvarande utformning inneburit avsevärda förändringar i kommissionens förslag och i den gemensamma ståndpunkten, och gjort att de i större utsträckning är i linje med kammarens uppfattning.
När det gäller insynsdirektivet har det redan nämnts att kommissionens förslag om kravet för börsnoterade företag inom EU att lämna in kvartalsrapporter nu inte längre finns på dagordningen, och det är också helt i sin ordning. Insynskraven för lån har också förbättrats kolossalt. Formuleringen om offentliggörande av företagsinformation som man nu kommit överens om garanterar att medlemsstaterna kan kräva att deras egna företag skall offentliggöra informationen skriftligt. Kravet på att informationen skall spridas samtidigt har däremot tagits bort.
Det enda jag kan säga om direktivet om investeringstjänster är att jag skulle ha känt mig nöjdare om artikel 27 hade innehållit en minimistorlek för konton eller om skäl 49 hade tagits bort, men det är viktigt att vi i och med betänkandet har kunnat hitta en medelväg mellan olika nationella intressen, EU:s intressen på den inre marknaden och vår egoism, och för det vill jag varmt gratulera föredragande Theresa Villiers. Tack vare henne är nu tre stater ombord som är mycket viktiga för finansmarknaden – Förenade kungariket, Danmark och Sverige – även om de inledningsvis inte instämde i den gemensamma ståndpunkten, och aktörerna på marknaden får nu ett bättre direktiv.
– Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Direktivet om harmonisering av insynskraven och direktivet om finansiella tjänster gör att vi i dag kan avsluta ett svårt förfarande, vilket krävt en enorm ansträngning när det gäller finansiella tjänster, särskilt från föredragande Villiers. Detta är en fråga med stora tekniska och politiska svårigheter och jag tvivlar på att vi skulle ha uppnått en lösning utan hennes oerhörda uthållighet. Jag vill därför gratulera henne till detta svåra arbete.
Att vi i dag kan avsluta det hela är en prestation av parlamentet och utskottet för ekonomi och valutafrågor, och visar att eventuella förseningar när det gäller lagstiftning inte beror på parlamentets försumlighet. Syftet med direktivet om investeringstjänster, där jag som skuggföredragande skulle vilja säga mer, är att återuppliva EU-passet för företag inom finanssektorn. EU-passet är naturligtvis inte något nytt, men det hade kört fast på grund av svårigheterna med skillnaderna i medlemsstaternas nationella lagstiftning när det gäller företagens gränsöverskridande verksamhet och, i ett större perspektiv givetvis, den fria rörligheten för kapital inom EU.
I det nya direktivet föreslås åtgärder för ett enhetligt och harmoniserat skydd av investerare, särskilt mindre investerare, i de olika medlemsstaterna. Man föreslår också regler för rättvis konkurrens mellan börserna och investeringsföretagen. Frågan är en av de mest tvistiga och komplicerade vi har att hantera, eftersom vi ställs inför nya företeelser på marknaden där hela aktiemarknader omvandlas till privata företag och hela privata företag agerar som en slags miniaktiemarknad och utför ett stort antal transaktioner.
Vi har nått en kompromiss om denna mycket svåra fråga som liksom alla kompromisser inte är fullständigt tillfredsställande för alla, men det var nödvändigt för att vi skulle kunna gå vidare. Genomförandet och erfarenheterna kommer säkerligen att bringa problem och tillkortakommanden i dagen, och om några år är jag säker på att vi kommer att behöva ett nytt direktiv, som man hoppas blir ytterligare ett steg i riktning mot att bekämpa nationella gränser och skapa en verkligt alleuropeisk kapitalmarknad, vilket behövs för att utveckla den europeiska ekonomin. Detta är också i linje med Lissabonprocessen.
Europeiska socialdemokratiska partiets grupp stöder överenskommelsen med rådet om direktivet om investeringstjänster och stöder självfallet även betänkandet om harmonisering av insynskraven för finansiella tjänster.
– Fru talman! Herr kommissionsledamot! Ett stort tack till de två föredragandena fru Villiers och herr Skinner för deras utomordentliga arbete och för deras energi och envishet under förhandlingarna med rådet. Ett tack till kommissionären Bolkestein för dessa två viktiga delar i handlingsplanen för finansiella tjänster.
Vi kan nu skapa en gemensam finansiell marknad inom EU. Detta är oerhört viktigt, och det ger möjlighet till ekonomisk tillväxt, fortsatt konkurrens och fler arbetstillfällen, precis som Katiforis säger i linje med Lissabonprocessen, som går alldeles för långsamt. För att vi skall kunna nå våra mål är det viktigt att investerarna och konsumenterna kan lita på finansmarknaderna och dess aktörer. Skandalerna har tyvärr varit många på senare år och medborgarnas förtroende har tagit skada. Därför måste vi skapa ett trovärdigt regelverk, inte för tungt och byråkratiskt, men inte heller för lättviktigt.
Vad gäller direktivet om investeringstjänster och reglerade marknader har föredraganden lagt ned ett enastående arbete. Jag tycker att Villiers har visat en särskild förmåga att nå rimliga och förståeliga kompromisser. Jag skulle vilja säga att hon har varit en riktigt god europé. Det är den liberala gruppens uppfattning att utskottets ändringsförslag väl balanserar kraven på valmöjligheter för investerare och investerarskydd samt att det skapar regler för väl fungerande finansmarknader inom EU.
Jag erkänner att jag och herr Chris Huhne skulle ha gått längre, men vi kan leva med kompromisserna. De ger möjlighet till fortsatt konkurrens mellan olika handelsplatser. Ändringsförslagen medför också att de så kallade koncentrationsreglerna försvinner.
Slutligen några ord om Skinners betänkande. Själv har jag haft svårt med att utskottet vill stryka kommissionens förslag om obligatorisk kvartalsrapportering. De länder som infört sådan rapportering tycker att den fungerar bra. Det är också Stockholmsbörsens uppfattning. En marknadsaktör som jag pratade med ansåg att de företag som inte kan redovisa sina resultat och sin syn på företagets framtid varje kvartal inte hade något att göra på börsen. Nu finns en rimlig kompromiss som man till nöds kan leva med – halvårsvis rapportering med möjlig översyn av direktivet inom fem år.
– Fru talman! Tack vare rådets ändringar – som Theresa Villiers inte är nöjd med men accepterar – har vi uppnått en text för investeringstjänstedirektivet som bedöms som godtagbar av alla parter. Jag vill inte sätta näsan i vädret, men jag vill samtidigt säga att vi går med på en förändring utan att riktigt veta vart det kommer att leda oss.
Genom att avskaffa koncentrationsbestämmelsen i de områden där den fortfarande finns möjliggör vi konkurrens mellan tre olika system. Kommer konkurrensvillkoren att vara rättvisa? De företag som är etablerade i Londons finans- och bankcentrum, huvudsakligen amerikanska företag, har gjort mycket för att främja sina egna intressen. Risken är att de tar en stor del av den europeiska marknaden, på bekostnad av andra aktörer, och att de på så sätt kommer att utöva en betydande kontroll över de finansiella resurserna i unionens medlemsländer. Rådet och kommissionen har emellertid åstadkommit ett visst mått av balans och har inte undantagit några företag från insynsskyldigheten. Företagen kan fortfarande komma ifrån dessa skyldigheter om transaktionerna omfattar belopp över genomsnittet. Jag har hört att små länder, och till och med vissa större länder, fortfarande kontrollerar den inhemska marknadsdelen, men jag tvivlar på att detta blir hållbart. Vi vet inte heller vilka strategier de olika aktörerna kommer att anta, och det gäller även aktiemarknaderna. Är villkoren för allmänhetens intresse ordentligt fastställda? Kan vi förhindra det missbruk och den insiderhandel som blomstrar på grund av internationaliseringen, eller åtminstone blomstra, och kan vi garantera en prisbildningsprocess av hög kvalitet? Det förefaller osannolikt. Volymen transaktioner över genomsnittet som kommer att undantas från förpliktelsen att offentliggöra information kan exempelvis motsvara 50 procent av den totala volymen för de mest likvida aktierna på Parisbörsen.
Våra efterträdare kommer därför att tvingas övervaka genomförandet av ett direktiv som är grundläggande och komplext, men som saknar en tydlig balans. Vi skulle vilja råda dem att vara så vaksamma som möjligt.
När det gäller direktivet om insynsskyldigheten har vi slutligen nått en övergripande kompromiss som är resultatet av ett väl utfört arbete. Jag vill ändå framföra några reservationer. Det som är mest positivt är att skyldigheten att lämna in kvartalsrapporter tagits bort. Lika positivt är att ursprungslandets lagar inte gäller för emittentens ansvar. Å andra sidan avvisade rådet våra krav när det gäller fullständig information om omfattningen av ett företags finanser och om den sociala och ekonomiska inverkan, och sköt upp detta till ett senare direktiv. Det gäller för övrigt också våra krav på information om ersättning till företagsledare. Jag tror att det är ett misstag. Det allvarligaste misstaget är emellertid att informationskvaliteten huvudsakligen beror på redovisningsstandarder och att situationen på detta område är mycket allvarlig – och det är varken föredragandens eller direktivets fel. Jag tror att de europeiska institutionerna gjorde ett mycket allvarligt misstag när de gav styrelsen för de internationella redovisningsstandarderna fulla befogenheter, och åtog sig att tillämpa dessa regler från och med 2005. Att bedöma det grundläggande värdet av företag, banker och försäkringsbolag huvudsakligen utifrån marknadspriset – som bedöms som det ”verkliga värdet” i det rådande klimatet – ger upphov till en vinkling och grundläggande osäkerhet. Jag föreslår därför att vi agerar mycket bestämt mot varje orättmätig kompromiss om artikel 39 och 42, att European Financial Reporting Advisory Group (Efrag) och dess resurser snarast utökas, och att tidsfristen 2005 vid behov skjuts upp.
– Fru talman! Jag tror att alla här är lättade över att dessa två direktiv äntligen har antagits, efter så mycket arbete. Trots den kollektiva lättnad vi känner skulle ändå några av mina kolleger och jag vilja fortsätta att ställa frågor om direktivet om investeringstjänster. Det är ett system vars inverkan få av oss har utvärderat.
Vi stiftar lagar för framtiden för att undvika finansiella svårigheter och obalanser, och med förhoppningen att det system vi genomför skall vara det bästa sättet att säkerställa finansieringen av våra ekonomier som helhet, inte bara på det finansiella området.
Jag undrar nu om vi äntligen har nått en kompromiss som gör det möjligt att på ett hållbart och öppet sätt harmonisera våra finansmarknader? Har vi verkligen skaffat oss medlen för att undvika chocker och skandaler på den europeiska aktiemarknaden så att vår ekonomi kan skydda allas intressen? Vi öppnar upp monopolet på den reglerade marknaden och vi kan hoppas att denna nya konkurrens ger tillgång till billigare produkter och leder till mer likvida marknader och därmed till att resurserna används på bästa sätt.
Den ursprungliga kompromissen, den enda som fungerar – den som bestod av att ge allt tillträde till marknaden och samtidigt garantera en väl fungerande marknad genom större öppenhet – följdes inte helt, och det var syftet med den diskussion som ägt rum hittills.
Om vi vill ha rationella beslut vet vi sedan länge att marknaderna behöver bästa möjliga finansiella information för att prisbildningen skall fungera optimalt, och så att aktörerna har tillgång till samma indikatorer. Ur den synvinkeln beklagar jag att parlamentet tillsammans med rådet inte kunnat gå längre när det gäller att fastställa marknadens storlek, och att vi även i denna fråga överlät en central fråga i förhandlingarna och i textens jämvikt till våra experter och nästa steg i lagstiftningsprocessen.
– Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! I den här debatten skulle jag vilja be er att särskilt uppmärksamma artikel 17 i direktivet om insyn, som handlar om spridning av vad som kallas priskänslig information. Kompromissförslaget, som antogs av utskottet för ekonomi och valutafrågor, skapar enligt min uppfattning ett annat problem. I ändringsförslaget hänvisas det till officiellt fastställda mekanismer för central lagring av officiell information. Självfallet har jag inget emot en central lagring av priskänslig information, men jag undrar om sådana system bör fastställas officiellt på nationell basis. Enligt min uppfattning kommer detta att leda till att man i mycket hög utsträckning skapar eller bibehåller monopolet när det gäller spridning av information. Som jag ser det överensstämmer monopol inte alls med direktivets målsättning, särskilt undanröjandet av nationella hinder när det gäller krav på insyn och förbättrad effektivitet, öppenhet och integritet på den europeiska kapitalmarknaden.
– Fru talman, herr kommissionär! Antagandet av båda direktiven i dag är en välkommen utveckling. Till att börja med är jag glad över att antagandet av direktiven i denna form innebär att två direktiv som är avgörande när det gäller handlingsplanen för finansiella tjänster har antagits innan parlamentets mandattid löper ut. Det är viktigt att vi under det här parlamentets livstid, före valet och före utvidgningen, har lyckats lägga grunden till en integrerad finansmarknad som kommer att förbättra Europas dragningskraft, särskilt i jämförelse med Förenta staterna.
För det andra är jag glad att vi har kommit så här långt, och det är i stor utsträckning tack vare parlamentet och kommissionen. De kompromisser och riktlinjer som parlamentet kom fram till vid första behandlingen visade på den goda viljan hos alla berörda, och bland dem vill jag särskilt framhäva Theresa Villiers, som genom en dialog där hon bortsåg från partier och nationella uppdelningar lyckades hitta en väg framåt som medlemsstaterna slutligen kunde godta. Jag beklagar att medlemsstaterna upprepade gånger, ända till slutet, visat hur lite de vill och kan fullfölja en gemensam målsättning. En av de frågor som behandlas i investeringsdirektivet är större konkurrens mellan systemen, vilka skiljer sig åt inom EU. Det handlar om ökad konkurrens, tillsammans med insyn, prissättning och konsumentskydd. Om vi skall bygga ett EU måste stats- och regeringscheferna inse att det inte kan bli fråga om att ett system får företräde framför ett annat. Å ena sidan har vi de stora investeringsbankerna och å andra sidan de mindre bankerna, sparbankerna och de kooperativa bankerna. Jag tycker att vi här i kammaren har gjort ett bra jobb, både när det gäller innehållet och den tid det tagit.
Jag vill säga något kort om insynsdirektivet, nämligen att jag är glad – även om jag har en ganska annorlunda syn på saken än kommissionen – över att vi inte fick de regler om kvartalsrapportering som föreslagits, och som jag tror skulle ha tillfört lite i förhållande till den extra ansträngningen och byråkratin. Jag tror därför att om dessa två direktiv antas denna vecka, och under detta parlaments återstående tid, kommer det att vara en god arbetsinsats från vår sida för att göra EU till en finansiell marknadsplats.
– Fru talman! Vi har tagit ytterligare två steg framåt i handlingsplanen för finansiella tjänster, och som väl är inga steg bakåt. Jag talar huvudsakligen om insynsdirektivet och kritiken mot den obligatoriska kvartalsrapporteringen. Även om jag kan nöja mig med den kompromiss vi nu har framför oss, beklagar jag att betänkandena inte omfattas av större krav när det gäller innehåll. Jag har lämnat tre förslag om detta.
Det första gällde information om ledningens löner och bonus i årsredovisningar. Kommissionen har sedan dess aviserat att den avser att lämna in ett separat förslag om detta, så det var en framgångsrik åtgärd.
Mitt andra förslag gällde rapporter om betalningar till regeringar, särskilt från råvaruindustrin. Detta var ett önskemål från de icke-statliga organisationerna – i likhet med kampanjen ”publish what you pay” – liksom de välmenta elementen bland företagen själva. Dessa företag står gärna fast vid en skyldighet, och konkurrenter som ännu inte redovisar dessa betalningar eller mutor frivilligt skulle därför inte längre kunna delta i en illojal konkurrens. En rekommendation om detta har nu införts i anslutning till direktivet. Det är en partiell framgång som förtjänar att följas upp.
Den tredje punkten var att företagen i ett kontrollerbart och lättbegripligt format skulle redogöra för vad de påstår sig göra när det gäller en socialt ansvarstagande affärsledning. Tyvärr har denna punkt ännu inte införlivats i texten, men jag skulle ändå vilja uppmärksamma er på den ännu en gång. Det handlar alltså inte om att tvinga företag att göra affärer på ett socialt ansvarstagande sätt, men när ett företag skryter om allt bra det gör bör det framgå öppet och tydligt i en kontrollerad rapport, vilket sker på det finansiella området.
Jag är tämligen nöjd med investeringstjänstedirektivet. Jag har redan från början försökt att bygga en bro mellan motsatta uppfattningar och intressen, och har använt mina egna kriterier i processen. Att stora banker gör en intern matchning, vilket bryter börsernas monopol, är ur min synvinkel positivt, och kan under de förhållanden vi nu föreskriver i kompromissen erbjuda ytterligare fördelar för de investerare och entreprenörer som behöver kapital. Kompromissen har varken blivit enbart ett direktiv för Londons finans- och bankcentrum eller ett direktiv för aktiemarknaden, vilket på grund av det teoretiska slopandet av koncentrationsregeln ändå skulle leda till ett faktisktmonopol för aktiemarknaden. Denna medelväg har lett till att de förslag jag lade fram vid första behandlingen har antagits. När det gäller övervakning tror jag att rådet införlivat ytterligare åtgärder, vilket jag också välkomnar. Även i detta hänseende har direktivet därför godkänts.
– Fru talman! Först av allt skulle jag vilja tacka vår föredragande Theresa Villiers som har visat prov på ett anmärkningsvärt tålamod mot bakgrund av vissa ståndpunkter och ändrade riktningar under detta långa förfarande, som äntligen har mynnat ut i en kompromiss som vi skall rösta om i morgon. Som vår föredragande så riktigt sagt har man med kompromissen misslyckats med att uppnå det grundläggande målet. I direktivet borde det särskilt slås fast gemenskapsregler för alla medlemsstater om att skapa lika villkor för alla aktörer och göra det möjligt för banker och andra finansinstitut att konkurrera med aktiemarknaden och erbjuda sina kunder möjligheten att internalisera. Som ni vet tillåter för närvarande Frankrike, Italien, Spanien och Belgien inte denna försäljning utanför aktiemarknaden. Det som fick Frankrike och Italien att instämma i den gemensamma ståndpunkten var att finansinstitutioner måste offentliggöra sina bud före transaktionen och hålla sig till ett fast pris. Som ni vet avvisades denna gemensamma ståndpunkt av Luxemburg, Förenade kungariket, Irland, Sverige och Finland. Jag skulle också vilja påpeka att utskottet för ekonomi och valutafrågor avvisade ståndpunkten genom att i februari anta Theresa Villiers betänkande. Genom den kompromiss som nåddes respekteras åtminstone delvis parlamentets uppfattning på så sätt att skyldigheten med prisinsyn begränsas till försäljning av värdepapper vars volym är mindre än marknadens standard.
Sammanfattningsvis är det en dålig kompromiss, men jag kommer ändå att med tungt hjärta rösta för den av två skäl. För det första på grund av risken för att gå tillbaka till den gemensamma ståndpunkten – som är ännu värre och som skulle skada finanssektorn ännu mer – och för det andra för att slippa medling med ett nytt parlament som är mindre välinformerat på området. Jag beklagar särskilt socialisternas ståndpunkt och framför allt ståndpunkten från deras samordnare Robert Goebbels, som inte har gjort något för att se till att den ståndpunkt som utskottet för ekonomi och valutafrågor kämpat för skulle antas vid andra behandlingen, när det skulle ha varit till mycket större nytta för konsumenterna och investeringsföretagen.
– Fru talman! Förslaget till direktiv om insynskrav är en mycket viktig del av handlingsplanen för finansiella tjänster och är avsett att harmonisera insynskraven när det gäller värdepapper och de som emitterar dem. Vid genomförandet av direktivet kommer inte bara kommissionen att spela en betydande roll, utan även självfallet de nationella tillsynsmyndigheterna. Om vi skall ha en inre marknad måste informationen om erbjudanden till aktieköpare vara jämförbar och tillförlitlig, och värdepappersemittenterna skall inte hamna i ett ofördelaktigt läge. Vi måste därför följa principerna i skäl 26a.
En välutvecklad kapitalmarknad behöver trovärdighet, vilket i sin tur kräver ökad insyn, och detta sammantaget gör det möjligt för de nationella ekonomierna att konkurrera bättre. Det är ingen tillfällighet att de medlemsstater som har ett högt aktievärde på marknaden och vars aktiemarknader har en hög omsättning i förhållande till bruttonationalprodukten, också har större tillväxt och lägre arbetslöshet. Det är förklaringen till att omsättningen på aktiemarknaden i Finland och Nederländerna har ökat sedan 1995 – vilket ni vet bättre än någon av oss, herr kommissionär – tio gånger om i det första fallet och sex gånger om i det andra. I en studie som nyligen publicerats i Österrike framgår det att det också finns en betydande positiv koppling mellan ett högt aktievärde på marknaden och börshandel å ena sidan och de belopp i ett lands ekonomi som används till forskning och utveckling å den andra sidan.
I allt detta komplexa ekonomiska samspel spelar förtroende och information en stor roll. I Österrike krävs exempelvis i aktiemarknadslagstiftningen att de största börsnoterade bolagen skall rapportera kvartalsvis, och med tanke på det nuvarande läget på den inre marknaden är det därför både möjligt och praktiskt att införa en uppgradering till kvartalsrapportering på nationell nivå utan att några ytterligare skyldigheter krävs. Jag gratulerar Peter William Skinner!
– Fru talman! Syftet med förslaget till betänkande om insyn på aktiemarknaden är att förbättra skyddet för investerarna, främja större förtroende bland dem och minska kapitalkostnaderna. Förslaget är också tänkt att främja investeringar på EU:s finansmarknader. Jag stöder förslaget i den mån som det syftar till detta, men dess inriktning har vid flera tillfällen behövts justeras. De flesta av mina ändringsförslag godkändes, och föredragande Skinner var öppen för kompromisser så att vi kunde förbättra kommissionens förslag på grundläggande punkter. En av dem var exempelvis artikel 6 som handlade om kvartalsrapporter. Om finansmarknaderna skall fungera korrekt behöver de tillförlitlig information om företagen, men det som investerare uppskattar är kvaliteten hos informationen, snarare än hur ofta den tillhandahålls. Vare sig det gäller kostnader eller resurser kan små och medelstora företag klara av kvartalsrapportering. Jag är glad att kunna säga att vi tillsammans lyckats stryka artikel 6.
Ett andra exempel är i vilka medier emittenterna sprider sin information. I artikel 17 insisterade kommissionen på att företagsinformation endast skulle publiceras på Internet och att anmälningar endast skulle sändas med e-post. Vi kan med kammaren som exempel se hur vi hela tiden dränks av e-post och den skrämmande mängd skräppost som vi får. Förväntas investerare arbeta sig igenom sådana saker för att få tag i kvalitetsinformation? Jag tror att det skulle vara i stort sett omöjligt. Vi har förbättrat saker och ting genom att inbegripa skriftlig information, som är den form av offentliggörande som används av börsnoterade företag. Vi har inte bara lyckats få med sådana tryckta medier i artikel 17, utan har även lyckats avlägsna klausulen där det krävdes att enbart Internet skulle användas. Jag är glad över att vi lyckats med detta.
Peter William Skinners betänkande är väl avvägt, och vi i utskottet för ekonomi och valutafrågor antog det helt riktigt med stor majoritet. Jag har uppmanat min grupp, Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, att stödja det fullständigt.
– Fru talman, kommissionär Bolkestein, herr Skinner, fru Villiers! Jag tycker att parlamentet kan känna sig nöjt med det arbete som utförts i en så viktig fråga, och särskilt när det gäller direktivet om marknader för finansiella instrument. Resultatet kunde också uppnås tack vare Theresa Villiers värdefulla arbete, vilket redan lovordats av andra ledamöter: Hon kunde lyssna till olika synpunkter och utarbeta en välgrundad lösning som vi kunde komma överens om.
Som vi vet var förhandlingarna med rådet ibland svåra, men jag tror att den kompromiss som vi skall rösta om i morgon innehåller de nödvändiga krav som framfördes av parlamentet, eller åtminstone några av dem. I kompromissen lyckades man ta hänsyn till förfarandena, kännetecknen för och den individuella praxisen inom medlemsstaternas ekonomiska och finansiella system – jag tänker exempelvis på fallet med Italien – utan att för den skull göra alltför stora eftergifter när det gäller de protektionistiska lockelserna i några av systemen eller de som skulle ha velat genomföra en enda modell. Den lösning som vi skall rösta om i morgon kommer dessutom att erbjuda nya möjligheter för investerarna i de länder som i stället förespråkade regeln om marknadskoncentration.
Principen om konkurrens mellan handelssystem, vilken bör erbjuda alternativ till reglerade marknader, var det lätt att instämma i. Avregleringen av handeln med listade finansiella instrument och en större operativ avreglering kommer att minska inträdeshindren för tjänste- och handelsproducenter, vilket i sin tur kommer att leda till en minskad operativ kostnad och ökad kvalitet hos tjänsterna. Konkurrensen kommer därför att gynna innovation och effektivitet.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att de radikala ledamöterna inom Lista Bonino kommer att rösta för denna kompromiss.
. – Fru talman! Det är inte mycket mer jag kan säga, eftersom endast några få frågor har ställts till kommissionen.
För det första vill jag lugna Theresa Villiers på en punkt: jag kan bekräfta att den nya artikel 19 kommer att tillåta rent verkställande företag att fortsätta enligt villkor som nu kommer att harmoniseras på gemenskapsnivå.
Magrietus van den Berg nämnde två punkter. Jag instämmer och skulle vilja säga att vi i kompromissen tar hänsyn till att investerare måste få bättre information om företagsledningens ersättningar. Det pågår en översyn av frågan för närvarande, som Magrietus van den Berg mycket riktigt påpekade, i samband med den handlingsplan för modernisering av bolagsrätten och förbättrad företagsledning som antogs den 21 maj 2003. Jag tror att Magrietus van den Berg instämmer i det. Dessutom kommer det att ge en skjuts åt den rörelse som är för större insyn i vad företag inom råvarubranschen betalar till regeringar. Genom kompromissen behålls frivilligheten samtidigt som en tydlig signal ges till medlemsstaterna att främja större öppenhet från emittenternas sida i deras årsredovisningar och inom ramen för de aktuella internationella initiativen, exempelvis de som tagits av Världsbanken.
Jag har nu kommit till den punkt som togs upp av Thomas Mann och Peter Skinner om det sätt på vilket information skall spridas i Europa. En rimlig kompromiss har hittats. Kompromissen är neutral med avseende på vilken teknik som används, och utesluter således varken dagstidningar eller elektroniska medel. Det kommer vidare att klargöras i ett skäl att en hemmedlemsstat alltid kan begära att obligatorisk information offentliggörs genom dagstidningar, utöver övriga spridningsmetoder.
Nu kommer jag till en fråga som togs upp av Theresa Villiers, och även av Pervenche Berès som tyvärr har lämnat kammaren. Som svar skulle jag vilja säga att kommissionen under genomförandet av direktivet om investeringstjänster givetvis kommer att göra allt för att hitta en balanserad lösning. Därför kommer Europeiska värdepapperstillsynskommittén (EVTK), medlemsstaterna och nationella parlament att göras fullt delaktiga.
Hela förfarandet för antagande av genomförandebestämmelser kommer också att vara helt öppet. Alla marknadsaktörer kommer att få möjlighet att göra sina synpunkter hörda.
Till sist skulle jag verkligen beklaga om Astrid Lulling skulle rösta för Det kan vi trots allt inte tillåta. Så jag hoppas att hon kommer att ändra uppfattning och rösta .
– Tack så mycket, kommissionär Bolkestein.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett resolutionsförslag (B5-0156/2004) från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om skydd av flygpassagerares personuppgifter.
. – Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! I dag måste vi besluta vad vi anser om lämpligheten med den så kallade lätta överenskommelsen som kommissionen och rådet avser att sluta med de amerikanska myndigheterna. Jag skulle vilja påminna er om att parlamentet i mars förra året meddelade att enligt dess uppfattning borde den nuvarande situationen med obegränsat tillhandahållande av information till Förenta staterna upphöra. Parlamentet upprepade detta krav i oktober förra året och bad kommissionen att ange vilken information som kan lämnas vidare lagligt och utan några risker. Parlamentet har också krävt att det nuvarande ”pull”-systemet skall ersättas med ett ”push”-system, och att förhandlingar om en internationell överenskommelse skall ge de europeiska medborgarna verkliga garantier och samma lagliga skydd som de amerikanska medborgarna. Detta är grundläggande och står i centrum för diskussionen. Vad vi nu har framför oss är den så kallade lätta överenskommelsen, en överenskommelse där kammaren i allt väsentligt står vid sidan av. När allt kommer omkring krävs inte vårt godkännande, allt vi kan göra är att lämna en rekommendation.
Enligt min uppfattning fattades ett genomtänkt beslut till förmån för en lätt överenskommelse, trots att vi särskilt bett om en tung överenskommelse. En tung överenskommelse skulle ha införlivat parlamentet, medan vi nu i viss utsträckning är utestängda. Artikel 29-arbetsgruppen, expertgruppen, har slagit fast att denna överenskommelse är olämplig, och jag skulle som föredragande vilja föreslå att vi agerar i enlighet med deras uppfattning.
För vad är det som händer när allt kommer omkring? Redan i artikel 1 i överenskommelsen fastställs att den nuvarande situationen, där obegränsad information lämnas till Förenta staterna, kan behållas till dess att ett ”push”-system har utvecklats, vilket händelsevis inte har skett och inte heller är på väg att ske. Vi har frågat hur lång tid det kan ta innan ett ”push”-system är på plats, och jag har tagit med detta i min resolution. Ett ”push”-system kan vara på plats inom tre månader, och har faktiskt redan varit på plats, eftersom vi i december fick veta att ett sådant system var på väg. Vad vi därför gör nu är att göra det lagligt som vi ansett vara olagligt vid två tillfällen. Under tiden utsätts vi för mycket stor press, både från Förenta staterna och från kommissionen, om att vi skall godkänna överenskommelsen trots att vi är osäkra på dess syfte. Å ena sidan slås fast att avsikten är att bekämpa terrorismen, å andra sidan används överenskommelsen för att bekämpa allvarliga brott. Dessa definieras dock inte, vilket jag anser är fullständigt förkastligt.
Parlamentet har krävt en överenskommelse där flygbolagens roll tydligt skall anges, hur de skyddas och vilka garantier passagerarna har, så att dessa kan ändra sina uppgifter. Vi har också bett om en överenskommelse där flygbolagens och regeringarnas ansvar regleras i händelse av misstag när det gäller överföring av koder. Under tiden har vi fått viss praktisk kunskap om Förenta staterna. Min kollega Sörensen har efter att ha rest till Förenta staterna bett om att få granska sina uppgifter för att vid behov kunna ändra dem. Efter två månader fick han ett svar som innebar att han inte får tillstånd att granska sina uppgifter, eftersom det skulle röja den amerikanska strategin.
Om vi tittar på lagstiftningen i Förenta staterna måste vi dra slutsatsen att lagen om privatlivet bör ge visst skydd. Jag har bett Förenta staterna att uttryckligen informera mig om vad detta skydd skulle bestå av, men jag har hittills inte fått något svar. USA:s så kallade Patriot Act spelar också en roll i detta. Enligt denna lag kan varje medborgare som misstänks för terrorism åtalas, utan att få tillträde till domstolarna. Rättsprocessen i Förenta staterna är kort sagt inte tillräckligt reglerad. Skyddet av våra medborgare i Förenta staterna är inte tillräckligt reglerat. Det råder inte lika villkor när det gäller europeiska och amerikanska medborgare.
Vi diskuterar därför en fråga där vi, om vi skulle godkänna den, skulle missa målet fullständigt. Det har sagts att vi inte skulle vara beredda att bekämpa terrorismen, men det handlar inte alls om detta. Vi har tvärtom tre gånger bett kommissionen att lägga fram vårt eget förslag, som också skulle kunna tillämpas inom EU. Det handlar inte heller om dåliga relationer med Förenta staterna. Det är fullständigt irrelevant och borde enligt min uppfattning inte alls ingå i diskussionen. Det handlar om att vi måste skydda våra medborgare och att de skall kunna förvänta sig detta av oss, på samma sätt som Förenta staternas medborgare kan förvänta sig detta av sin regering.
. – Fru talman! Detta är första gången som parlamentet har blivit ombett att ägna sin uppmärksamhet åt denna viktiga och komplexa fråga. Från första början har alla som varit involverade insett svårigheten att hitta svaret på frågan framför oss: vilken är den rätta balansen mellan säkerhetskrav och medborgerliga rättigheter? Vi tacklar denna fråga mot en ganska mörk bakgrund. Precis före veckoslutet enades Europeiska rådet om ett starkt åtgärdspaket för att stärka Europeiska unionens insatser mot terrorism.
Jag vet att parlamentet inte kommer att ge några tvetydiga budskap om terrorism. Samtidigt är vi alla överens om att kampen mot terrorism inte kan och inte får föras på bekostnad av sådana grundläggande rättigheter som skyddet av privatlivet. Mot den bakgrunden vill jag be ledamöterna att noga begrunda vad denna resolution – om den antas – möjligen skulle kunna leda till och att kontrollera om detta stämmer med våra mål.
Jag vågar säga ”våra mål” eftersom kommissionen och parlamentet säkerligen är överens om vilka våra mål är. För det första att gemensamt bekämpa terrorismens gissel utan att göra avkall på grundläggande medborgerliga rättigheter och friheter. För det andra att befria flygbolag från hotet att fångas mellan motstridiga rättsliga krav som de måste uppfylla. För det tredje att se till att dessa överföringar sker inom en tydlig och säker rättslig ram. För det fjärde att främja ett samarbetsinriktat och balanserat förhållande till Förenta staterna. För det femte, och viktigast av allt, att förbättra det skydd som ges flygpassagerare och deras personuppgifter som överförs till Förenta staterna.
Kommissionen har under mer än ett år förhandlat med Förenta staterna i syfte att uppnå dessa mål. Ärligt talat, anser ni verkligen att det i det resolutionsförslag som vi har framför oss ägnas tillräcklig uppmärksamhet åt de betydande framsteg som har uppnåtts? Kommissionen ville säkerligen mer och utövade starka påtryckningar för att uppnå mer under långa månader av svåra förhandlingar. Men som parlamentsledamöterna vet från sina dagliga överläggningar är resultatet av förhandlingar sällan, om ens någonsin, perfekta.
Vi måste också vara ärliga mot oss själva: vårt eget genomförande av våra höga normer för skydd av personuppgifter är långt ifrån idealiskt. Resultat från Eurobarometer nyligen visar att Europeiska unionens medborgare har oroväckande låga kunskapsnivåer om sina rättigheter och skyldigheter. Så låt oss vara försiktiga innan vi predikar för resten av världen. Huvudfrågan i dag inom detta område är: är det realistiskt att tro att vi kan åstadkomma mer?
I resolutionen uppmanas kommissionen att tala om för Förenta staterna att landets eftergifter inte är tillräckliga. Syftet är vidare att försöka inleda nya förhandlingar för att nå en bättre lösning. Resolutionens kravlista är utan tvivel mycket bra, men för den oss närmare våra mål? I ljuset av vår erfarenhet under de senaste tolv månaderna är jag rädd att jag måste upplysa parlamentet om att detta är en utopi.
Följden av att avvisa paketet kommer inte att bli ett bättre paket, utan inget paket alls. Utan paket kommer vi inte en millimeter närmare våra mål, som jag trodde var våra gemensamma. Det leder i alla fall inte till bättre skydd av personuppgifter i Förenta staterna. Vi skulle bara kasta bort alla dessa förbättringar, som uppnåtts med stor möda.
Inte heller bidrar det till det framtida samarbetet mellan EU och USA. För att påverka Förenta staterna måste vi vara en trovärdig samtalspartner. En trovärdig samtalspartner åstadkommer resultat. Att efter ett års förhandlingar inte ha åstadkommit något, uppfyller inte trovärdighetskravet, och tro mig, det finns röster i Washington som bara är allt för beredda att säga till departementschefen Tom Ridge: ”Vi sade ju att det var bortkastad tid att förhandla med dem.” Det finns därför en verklig risk att Förenta staterna kommer att lämna förhandlingsbordet för att inte återvända.
De personer i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor som försvarar resolutionen kanske säger att detta är ett osannolikt katastrofscenario och att kommissionen kommer med skrämselpropaganda för att ursäkta sina egna dåliga resultat. Visst, man kan inte veta någonting säkert i förväg, men om jag vore parlamentsledamot skulle jag inte ta för givet att resolutionens mål kan nås.
Fråga er själva om det är troligt att Förenta staterna plötsligt skulle dubblera de förändringar man är beredd att göra och göra det före juni, så som begärs i resolutionen? Parlamentsledamöterna har haft egna kontakter med amerikanska företrädare under de senaste månaderna och jag är säker på att ni har bildat er en egen uppfattning om deras öppenhet för våra argument.
Resolutionen och dess försvarare pekar också på inhämtandet av passagerarnas medgivande till överföringen som den magiska lösningen medan vi skickligt förhandlar fram en ny och bättre uppgörelse. Låt mig upprepa kommissionens fulla och aktiva stöd för åtgärder som garanterar att passagerarna är fullständigt och korrekt informerade och om möjligt ger sitt samtycke. Men detta bör vara i tillägg till – inte i stället för – de åtgärder vi har vidtagit för att förbättra skyddet i Förenta staterna.
Under det senaste året har parlamentet varit en ytterst aktiv och öppenhjärtig deltagare i denna diskussion. Därigenom har kommissionen utan tvekan stärkt sin ställning i förhandlingarna med Förenta staterna. Självklart bör parlamentet inte tiga på detta stadium. Jag väntade mig faktiskt fler uttryck för engagemang och konstruktiv kritik. Naturligtvis är det ingen som begär att parlamentet skall säga att det sympatiserar med och stöder det amerikanska systemet och den amerikanska linjen. Kommissionen stöder verkligen inte ograverat den amerikanska linjen och vi kommer heller inte att upphöra att försöka åstadkomma förbättringar av den. Jag har faktiskt för närvarande fortfarande kontakt med de amerikanska myndigheterna för att befästa och klargöra deras åtaganden om under vilka förhållanden de kommer att kunna överföra passageraruppgifter till myndigheter i tredjeland. Således arbetar vi fortfarande på att ytterligare förbättra situationen – och kommer att fortsätta att göra det – innan kommissionen fattar sitt slutliga beslut om att skyddsnivån befunnits adekvat. Det är en sak att det som erbjuds inte är perfekt, och något helt annat att eftersträva att det raseras fullständigt – vilket är fallet i resolutionen i dess nuvarande lydelse. Det är anledningen till att jag ber er att avvisa detta resolutionsförslag.
Avslutningsvis skall jag sammanfatta de alternativ som ligger framför parlamentet. Ett avvisande av förslaget ger klarsignal för kommissionens föreslagna paket – de förbättringar av uppgiftsskyddet som vi förhandlade fram med Förenta staterna. Bland dessa större förbättringar finns årliga gemensamma genomgångar för att göra det möjligt för oss att hålla noggrann uppsikt över saker och ting, och ett tydligt slutdatum efter tre och ett halvt år. Det skulle också göra slut på rättsosäkerheten och hotet om sanktioner för flygbolagen. Jag är också säker på att det skulle bli positiva sidoeffekter för samarbetet mellan EU och USA. Detta är det första alternativet.
Det andra alternativet är att anta förslaget till resolution, vilket skulle innebära att man avstår från dessa fördelar i utbyte mot en principdeklaration och en önskelista som – måste jag tyvärr säga – inte är realistisk.
– Fru talman! Vi diskuterar återigen här i kammaren en fråga som bara är alltför bekant. Sedan uppgifter om passagerare, vars slutdestination eller transitdestination är Förenta staterna, första gången överlämnades till Förenta staterna för över ett år sedan, har parlamentet uttryckt stor oro över det fullständigt oacceptabla sätt på vilket denna information har översänts och fortfarande översänds.
I dag diskuterar vi emellertid återigen denna fråga, men under något andra förhållanden. För det första för att vi framför oss har ett kommissionsbeslut som beskriver graden av skydd som Förenta staterna garanterar för de uppgifter som vidarebefordras till dem som ”rimlig”, och för det andra för att de tragiska attackerna nyligen den 11 mars i Madrid – efter attackerna den 11 september – tvingar oss alla att tänka efter och acceptera att det bara är genom internationellt samarbete som vi kan övervinna en brutal och obarmhärtig fiende som ger sig på fria och demokratiska samhällen som våra.
Mina damer och herrar! Min grupp är inte helt nöjd med det beslut kommissionen lägger fram för oss. Vi instämmer till och med i delar av den kritik som uttrycktes av föredraganden i betänkandet. Men vad skall vi göra? Skall vi börja om från början? Skall vi vänta ytterligare ett år? Skall vi bry oss om att stärka lagliga garantier så mycket som möjligt medan terroristerna förflyttar sig fritt från en kontinent till en annan och obarmhärtigt mördar tusentals människor som tillfälligtvis inte fått någon rätt att försvara sig?
Låt oss vara realistiska. Låt oss acceptera denna nya rättsliga ram för samarbete med Förenta staterna, trots alla våra förbehåll. Låt oss genomföra en testperiod och vid behov se över den senare. Allmänheten, som är förfärade över allt detta våld, skulle inte förstå någon annan lösning just nu.
Förhandlingarna mellan gemenskapens myndigheter och myndigheterna i Förenta staterna har lett till överenskommelser, och jag tror inte att deras betydelse skall underskattas: vi har lyckats minska de uppgifter som skall vidarebefordras, begränsa insamlingens syften, begränsa den tid de skall lagras och garantera att våra medborgare har system som gör att de kan korrigera uppgifterna och inge klagomål om dessa skulle användas felaktigt. Efter en period på tre och ett halvt år skulle överenskommelsen dessutom kunna ses över mot bakgrund av de resultat som uppnåtts. Detta innebär inte att den överenskommelse som uppnåtts är fullständigt idealisk, men den är ändå tillfredsställande i vissa hänseenden.
Som jag sagt har också omständigheterna förändrats och detta på ett tragiskt sätt. Europeiska unionen – och detta visades i Europeiska rådet som just ägt rum – har fullt och fast förklarat krig mot terrorismen. Effektiva åtgärder i detta hänseende kräver samarbete och samordning inom Europeiska unionen, mellan polisen och de rättsliga myndigheterna i medlemsstaterna och mellan de organ som Europeiska unionen har inrättat för detta ändamål – där jag skulle vilja betona Europol och Eurojust – men också genom samarbete med tredjeland, och det finns inga som helst tvivel om att vi delar den gemensamma målsättningen och bestämda avsikten att besegra terrorismens gissel med Förenta staterna.
Slutsatsen, mina damer och herrar, är att jag tror att den överenskommelse vi diskuterar i dag, och som har varit föremål för ett ytterligt kritiskt betänkande från föredraganden, innebär en rimlig avvägning mellan att genomföra välbehövliga säkerhetsåtgärder och bevara de medborgerliga rättigheterna. Överenskommelsen ger också medborgarna ett visst skydd och en viss rättssäkerhet som vi skulle förlora om vi beslutade att återförvisa beslutet till kommissionen, och detta skulle leda till ytterligare en period av rättsligt vakuum.
– Fru talman! Jag tackar fördragandet för hennes arbete och det utmärkta förslaget till resolution som hon utarbetat, ett förslag som jag fullständigt instämmer i.
Det är alltför uppenbart att Förenta staterna, precis som vilket annat land som helst som vill bekämpa terrorismen, har rätt att genomföra vilken typ av kontroll som helst av identiteten hos dem som kommer in på deras territorium, anledningen till inresan och hur länge de stannar. Europaparlamentet har därför ofta hoppats på och fortsätter att kräva en internationell överenskommelse som fastställer vilka personuppgifter för flygpassagerare som automatiskt måste översändas i förväg till Förenta staternas säkerhetsavdelningar, vilka ytterligare uppgifter som kan krävas, vem som kan använda dem, hur länge de kan lagras, vilket ansvar flygbolagen har vid felaktig återgivning eller överföring av uppgifter och, framför allt, vilken upprättelse passagerare erbjuds vid ett misstag eller vilka överklaganden som är möjliga om deras rättigheter kränks.
Trots de långa förhandlingarna ger Förenta staternas unilaterala åtaganden inte de garantier som krävs, och inte heller en rimlig skyddsnivå. Detta beror på att åtagandena inte utgör någon bindande internationell överenskommelse. Det anges uttryckligen att de inte resulterar i några rättigheter för någon offentlig eller privat part. Det beror också på att en stor mängd personuppgifter, som varierar beroende på individuella företags praxis, erhålls genom direkt tillgång till olika flygbolags arkiv. Dessa uppgifter samlas in för privata syften och kan se annorlunda ut om de samlas in av säkerhetsskäl. Alla som inte lämnar Förenta staterna med det returflyg de bokat kan exempelvis betraktas som misstänkta. Nu är vi alla vana vid att köpa tur- och returbiljetter eftersom de ofta kostar mindre än en enkel resa. Om vi skulle få svara på en fråga från en polis eller en tulltjänsteman om dagen för vår återresa skulle vi ange det exakta datumet och inte det som står på flygbiljetten som vi inte avser att använda för återresan. Det datum som gäller är emellertid det som står i flygbolagets arkiv. Förstår ni vilka allvarliga missförstånd som kan uppstå om uppgifter som samlats in för kommersiella syften används okontrollerat av säkerhetsskäl? Detsamma gäller uppgifternas riktighet, såsom korrekt och fullständig stavning av namn.
Personligen väntar jag fortfarande på att rådet skall besvara en brådskande fråga om den allvarliga incident som drabbade en italiensk medborgare som arresterades när han kom till Förenta staterna och sändes tillbaka till Europa, på grund av ett misstag och utan att få möjlighet att förklara sig. En europeisk företagsledare som drabbas av ett liknande missförstånd och därför orättvist anses som misstänkt kan få sin karriär förstörd. Hur skall han kunna få upprättelse?
Det är fel och farligt, även när det gäller att effektivt bekämpa terrorismen, att vara beroende av godtycklig insamling av uppgifter som inte valts ut särskilt av säkerhetsskäl, och det är orättvist att inte tillhandahålla instrument för att snabbt och effektivt kunna rätta felaktiga uppgifter för dem som berörs. Jag minns att det i artikel 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna fastställs att ”var och en har rätt att få tillgång till insamlade uppgifter som rör honom eller henne och att få rättelse av dem”. Kommissionens beslut följer inte gemenskapslagarna eller unionens principer. Kommissionen går längre än de befogenheter den har genom artikel 25 i direktivet om skydd av uppgifter, när den slår fast att Förenta staterna tillhandahåller lämpligt skydd för de europeiska medborgarnas rättigheter. Det är inte sant att det är omöjligt att få mer rimliga resultat. De amerikanska föreningarna för skydd av grundläggande rättigheter kräver själva bättre lagstadgat skydd i sitt land.
– Herr talman! Kommissionen är i ett föga avundsvärt läge. Flygbolagen bryter sannolikt mot lagen om dataskydd genom att ge de amerikanska myndigheterna konfidentiell information om sina passagerare. Att inte vidta åtgärder skulle skada våra flygbolag och kan leda till avbrott i resandet till USA, att inte handla skulle vara att rasera skyddet för den enskildes privatliv i Europeiska unionen.
Kommissionen har försökt att nå ett avtal med Förenta staterna. Det finns en utbredd oro över avtalet. Den delas av artikel 29-arbetsgruppen för uppgiftsskydd och sannolikt av de statsöverhuvuden och regeringar som möttes förra veckoslutet och som ändrade ordförandeskapets förslag till slutsatser i denna fråga. Oron har i högsta grad bekräftats av parlamentet i detta betänkande. I Förenta staterna finns det uppenbart en vitt spridd kritik mot de metoder som regeringen antagit i kampen mot terrorism, oavsett om det gäller politiken att kvarhålla personer utan rättegång eller det sätt på vilket statens tunga hand läggs över områden som detta.
Kommissionens föreslagna uppgörelse om överföring av uppgifter är alltför långtgående: mer information eftersträvas än vad som är strikt nödvändigt. Informationen kan bevaras alltför länge utan rätt för den enskilde att korrigera den. Personer som nekas att stiga ombord på flygplan har inte rätt till någon ersättning och ingen rätt att vända sig till domstol om deras personuppgifter skulle missbrukas av staten. Liberaldemokraterna anser att det är möjligt att ta i med hårdhandskarna mot terrorismen och stå fast vid de fördrag som vi har undertecknat om medborgerliga rättigheter. Vi böjer oss inte för någon i vår beslutsamhet att bekämpa terrorismen. Vi ber enträget våra medlemsstater att agera mer effektivt. Vi erkänner behovet av att samarbeta med demokratier på andra sidan Atlanten, men låt oss göra det på ett intelligent sätt, med en reaktion som är väl avpassad och rimlig, och inte offra våra rättigheter i vår föresats att bekämpa dem som hotar oss.
– Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hennes stora arbetsinsats i denna fråga och säga att min grupp stöder detta betänkande.
Synpunkten har redan framförts – inte minst av kommissionär Frits Bolkestein – att det är en fråga om att hitta en balans mellan säkerhet och medborgerliga rättigheter. Det är vårt arbete som parlamentariker att noga granska föreslagna avtal och att försvara de medborgerliga rättigheterna. Min grupp anser att balansen är fel i avtalet, eftersom det råder osäkerhet om uppgiftsskyddet. På många sätt är det en sorts fiskepolitik – en vidöppen trål i hopp om att fånga något, och vem bryr sig så att säga om bifångsterna.
Vi har redan hört om problemet med personer som nekas att stiga ombord. Vad händer med dem? Vad händer med deras anställningsutsikter om de inte kan komma in i Förenta staterna på grund av att några av deras uppgifter inte ser som de skall? Möjligheten att överklaga och få upprättelse är av avgörande betydelse i varje rättslig situation.
Vi vet redan att en del flygbolag i Europeiska unionen har fått betala avsevärda summor i böter till Förenta staterna för att inte ha tillhandahållit fullständiga uppgifter. De har gjort klart att de gärna möter den amerikanska regeringen i domstol om just dessa böter. Detta ger även upphov till frågan om huruvida våra egna institutioner, trots den svåra situationen, har rätt att i ett internationellt sammanhang i praktiken sätta sig över våra egna bestämmelser och kontroller när det gäller uppgiftsskydd.
Till sist, när det gäller passagerarnas samtycke: detta blir helt meningslöst om det inte har någon annan konsekvens än att man frånsäger sig rättigheter som man i vilket fall som helst inte var säker på att man hade. Det är därför vi skall stödja betänkandet.
– Kommissionär Bolkestein! Vi kommer aldrig att enas om balansen mellan säkerhet och frihet om vi inte först kommer överens om att denna balans måste omsättas i praktiken med avseende på lagen.
Kommissionär Bolkestein! Under 13 månader har lagen i 15 länder i Europeiska unionen och till och med gemenskapsförordningar överträtts varje dag. Ni har inte tagit itu med det. Vi skulle inte ha inlett förhandlingar som dessa med den svaga ställningen som en part har som är villig att ge upp respekten för och upprätthållandet av sin egen lag. I dag befinner vi oss naturligtvis i en svag ställning eftersom vi redan gjorde det när förhandlingarna inleddes. De amerikanska säkerhetsmyndigheterna kan inte på något sätt kräva att flygbolagen skall överföra personuppgifter i strid mot lagen. Detta är bara möjligt därför att ni, herr kommissionär, ni alla, Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och majoriteten av dem som garanterar privatlivet, accepterade allt detta.
Det kunde ha funnits en alternativ lösning: en lösning som exempelvis innebär att de amerikanska säkerhetsmyndigheterna utarbetar enkla visumsystem, som ligger till grund för de personuppgifter den enskilde lämnar, inte till flygbolaget för kommersiella syften, utan till säkerhetsmyndigheterna. Ni ville inte genomföra denna lösning eftersom ni, precis som Förenta staterna, gör förberedelser för att tillåta att uppgifter som samlas in för kommersiella syften används för säkerhetssyften. Detta strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Att bekämpa terrorism genom att tolerera olaglighet i 13 månader är en sann bild av vad detta Europa gör; och ”herr terrorism” har utnämnts på samma grunder. Europol och Eurojust medger ingen demokratisk kontroll, eller kontroll från EG-domstolen. Det är inte på detta sätt man bygger upp ett Europa mot terrorismen!
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det finns inte utrymme för känslor i denna diskussion. Terrorister räds vare sig våra diskussioner, direktiv eller bestämmelser; det enda de fruktar är konkret och effektiv handling.
Vi kommer att behöva fortsätta att vidta lämpliga åtgärder för att skydda oss och EU:s allmänhet. Detta innebär att vi måste agera i stället för att hålla ändlösa diskussioner. Vad vi behöver är samarbete både inom EU och med länderna utanför, i synnerhet med USA. Men vi förväntar oss självklart att vissa grundregler skall fastställas för USA och naturligtvis att reglerna skall efterlevas. Kommissionen har gått med på vårt förslag om att vissa förväntningar måste uppfyllas. Till exempel att de enda uppgifter som överförs skall vara sådana som bidrar till att bekämpa terrorism, att uppgifterna bevaras under en lämplig tidsperiod som vi begärde skall förkortas, att endast en amerikansk myndighet har tillgång till uppgifterna, att det är möjligt att kontrollera vad de används till, att passagerarna informeras och att EU:s medborgare har en EU-myndighet som representerar dem.
Dessa var bland annat våra krav och vi försäkrades om att de skulle följas. Om de har följts, och om vi även kan inrätta ett ”push”-system med filter, bör vi utnyttja möjligheten att söka upp andra som vi kan samarbeta med i kampen mot terrorismen.
Vi är ett steg från att slutföra detta. Vi bör se till att vi agerar omedelbart, innan det är för sent för EU och för dess medborgares säkerhet.
– Herr talman! Först av allt vill jag innerligt gratulera Johanna Boogerd-Quaak till hennes utmärkta och tydliga politiska analyser och hennes ihärdighet. Denna ihärdighet kommer att komma väl till pass.
Jag upprepar återigen vad jag tidigare sagt, nämligen att terrorismen måste bekämpas, men alla medel är inte berättigade. Den överenskommelse som vi diskuterar i dag är ett sådant medel som går för långt i fråga om terrorismbekämpning. Även om kommissionen i sitt konstaterande av adekvat skyddsnivå drog slutsatsen att USA erbjuder en lämplig skyddsnivå för de passageraruppgifter som överförs, är jag inte alls så övertygad. Den nuvarande överenskommelsen ger inte EU-medborgarna tillräckliga garantier. Det finns inga tillfredsställande rättsliga medel för de medborgare som hamnar i svårigheter, vilket har visats i de exempel som ett antal ledamöter har givit. Dessutom stadgas det tydligt att uppgifterna även kan användas för andra syften, som den interna brottsbekämpningen i USA. I detta avseende är inte den tredje part till vilken uppgifterna överförs specificerad, och det är mycket svårt att övervaka vad som sker med dem.
Artikel 29-arbetsgruppen har kommit fram till den enhälliga slutsatsen att denna överenskommelse strider mot EU-rätten. Faktum är att även rådet i februari ingående diskuterade huruvida de amerikanska åtgärderna eventuellt strider mot EU:s nationella lagstiftning. Som Graham Watson redan har kommenterat med hänsyn till det senaste Europeiska rådet, har den betänkligheten inte tagits bort – snarare tvärtom. Det ser därför ut som om kommissionen är den enda institution som fortfarande håller fast vid sin slutsats om en lämplig skyddsnivå. Kanske är tiden inne för kommissionen att bekänna att den har gjort fel och medge att den har överträtt sina befogenheter. Det nuvarande förslaget är bristfälligt och det är därför som kommissionen måste lägga fram ett nytt, ett som innehåller tillräckliga skyddsmekanismer för EU:s medborgare.
Under nästan ett år har nu EU:s lagstiftning överträtts under förevändningen att bekämpa terrorism. Om kommissionen är så övertygad om att denna överenskommelse följer EU:s lagstiftning och inte strider mot fördraget, så övergår det verkligen mitt förstånd varför den inte är beredd att tillämpa förfarandet i artikel 300 i EG-fördraget och låta EG-domstolen genomföra ett antal kontroller. Det gläder mig därför att detta alternativ fortfarande är möjligt i den resolution som vi har framför oss. Sanningen är att kampen inte är över på länge ännu.
– Herr talman! Jag stöder i högsta grad föredragandens ståndpunkt. Jag instämmer i allt vad hon sade.
Jag blev ganska chockad över kommissionär Frits Bolkesteins attityd mot parlamentet i dag. Den var oerhört arrogant, minst sagt. Parlamentet har intagit en ståndpunkt som är mer i linje med fördragen än med kommissionens ståndpunkt. Kommissionen bör se till att fördragen efterlevs och att överföringen av uppgifter till fullo överensstämmer med EU:s lagstiftning om skydd av uppgifter. I mars förra året bad parlamentet kommissionen att göra detta. Det enda den tycks ha gjort är att ha gått i väg och sedan kommit tillbaka och påstått att skyddsnivåerna är adekvata. Kommissionären sade att adekvata skyddsnivåer från USA:s sida är det bästa han kan åstadkomma och att parlamentets hållning är ansvarslös. Det anser jag är obefogat. Det är en nonchalant attityd mot sedan länge tillkämpade och fastställda medborgerliga rättigheter.
Vad som sagts i dag gäller tillgång till uppgifter, försök att korrigera fel, det syfte för vilket dessa uppgifter kommer att användas, vart de kan komma att skickas och, i synnerhet, människors rätt att vända sig till domstol. Människors liv kan komma att drastiskt ändras till följd av felaktiga uppgifter som behålls om dem eller misstag som har begåtts. Varför skall Europeiska unionens medborgare ha en annan skyddsnivå än amerikanska medborgare? Helst skulle jag vilja se ett omedelbart slut på överföringen av personuppgifter ur bokningsregistret till USA tills vi har fått till stånd en permanent rättslig lösning.
Detta är inte rätt sätt att bekämpa terrorism. Om vi åsidosätter rättstatsprincipen och sedan länge fastställda medborgerliga rättigheter, låter vi terroristerna vinna inte bara på en front, utan på alla. Vi skapar en mycket mörk och hotfull framtid för alla. Detta är inte rätt taktik. Medborgerliga rättigheter måste upprätthållas. Man behöver bara titta på Förenta staterna för att se vilka metoder som på senaste tid har tillgripits för att bekämpa terrorismen. De fungerar inte. Den s.k. Patriot Act och andra åtgärder fungerar inte. Allt de gör är att undertrycka vanliga laglydiga medborgares rättigheter, utan att de har någon rätt att vända sig till domstol. Jag anser inte att detta är den rätta vägen framåt under 2000-talet.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag ville nyligen flyga till Kina. För att kunna göra det, var jag tvungen att ansöka om visum och skaffa fram en hel uppsättning med högst personliga uppgifter. Förutom att flyga från Frankfurt till Peking, planerade jag att ta ett anslutande flyg med ett kinesiskt flygbolag från Peking till Guilin. Detta innebar att en del av uppgifterna överfördes från ett flygbolag till ett annat, vilket är en process som gör det möjligt för den kinesiska staten att komma över en stor mängd personuppgifter. Jag måste berätta för Jean Lambert att jag inte känner till att det finns någon som helst lagstiftning om uppgiftsskydd i Kina. Jag kan inte heller fråga vem som där lagrar mina uppgifter eller vilka uppgifter som lagras för något speciellt syfte. Jag kan inte be att de korrigeras, kontakta den kinesiska datatillsynsmannen eller ställa regeringen inför rätta. Trots det bannlyser vi inte flyg till Kina eller kräver allmänna överenskommelser.
Nu vet jag att det finns en stor skillnad i detta, nämligen den att när man flyger till USA kan de med sitt system direkt tillgå eller ”pull” era uppgifter, i stället för att de överförs, eller blir ”pushed”, till dem. USA har direkt tillgång till våra system; de är inte begränsade till de uppgifter som vi överför till dem. Låt mig tillägga, herr kommissionär, att kraven som vi ställer inte har någonting att göra med något slags önskelista; detta är EU:s lagstiftning om uppgiftsskydd i svart på vitt. Det är nu er plikt att byta till ett ”push”-system. Jag skulle vilja ha ett svar från er, och det nu. I brist på det vädjar jag om större lugn. Det faktum att det råder olika normer för uppgiftsskydd, innebär inte att medborgarnas rättigheter är hotade. USA har ett befogat intresse i detta fall, nämligen att de försvarar sitt land. Jag är tveksam till huruvida andra länder kan göra anspråk på detsamma, trots att de ignorerar vår lagstiftning om uppgiftsskydd.
Jag kan tillägga, mina damer och herrar, att jag aldrig kom till Kina, eftersom jag inte lämnade in informationen till mitt visum i tid. Dessvärre hade jag inte något rättsligt medel mot det heller.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det kan inte råda någon tvekan om vårt behov att bekämpa det ökade hotet från den internationella brottsligheten och, allra viktigast, från terrorismen. Det kan inte heller råda någon tvekan om att det krävs ett nära samarbete, både på gemenskapsnivå och på transatlantisk nivå. Vad som emellertid bekymrar mig, är att vi kanske underminerar den sunda balansen mellan säkerhet och rättvisa genom att främja ett omfattande övervakningssystem för varenda passagerare, varenda medborgare. Därigenom överträds proportionalitetsprincipen, som varje demokratiskt samhälle alltid måste följa.
Kommissionär Frits Bolkestein frågar oss vilket budskap vi vill förmedla till våra partner. Vad vi måste sända är ett tydligt meddelande om att vi vill samarbeta i fråga om våra gemensamma mål samtidigt som vi följer våra lagar. Vi fick verkligen ett högst välkommet bidrag från artikel 29-arbetsgruppen med de nitton centrala informationspunkter som förefaller mig vara tillräckliga för att skydda passagerarsäkerheten. Vi vill också ha garantier för lagringen av denna information, för rätten att överklaga och för det sätt som informationen används på.
Herr kommissionär! Vilken typ av meddelande sände vi till medborgarna i mars 2003 när parlamentet ansåg att överföringen av passageraruppgifter (PNR, Passenger Name Records) var oacceptabel om garantier inte gavs för skäliga skyddsnivåer och överensstämmelse med gällande gemenskapsregler? Eller i oktober 2003, när vi såg att kommissionens egna slutsatser pekade mot att det erbjudna skyddet ansågs oskäligt? Herr kommissionär! Ni har hört anföranden om det dilemma som ni ställt parlamentet inför genom omröstningen om detta förslag till resolution. Låt mig ställa en annan fråga till er för att komma till kärnan i diskussionen: vad har ändrats sedan mars eller oktober 2003 som rättfärdigar parlamentets ändrade inställning?
– Herr talman! Känslomässigt sett måste jag uppriktigt säga att mitt anförande kommer att låta annorlunda jämfört med ett som jag skulle ha hållit före den 11 mars 2004. Det vill säga innan den tragiska händelse som inträffade i Spanien. Låt oss vara uppriktiga: vi hade delvis accepterat, eller vi hade i alla fall vant oss vid 11 september-tragedin, och därför hamnade frågan om den information som USA kräver inom en normal legitimitetstvist.
Jag anser att vi måste börja med antagandet att medborgarna, i alla händelser, tydligt måste informeras i förväg om det faktum att de kommer att ställas inför sådana krav och följaktligen en sådan kontroll. Medborgarna måste också lika tydligt informeras om användningen av och ändamålet med informationen. I synnerhet den information som sträcker sig utöver att omfatta rena personuppgifter och som till exempel avslöjar religionstillhörighet eller politisk tillhörighet, eller anger smak eller vanor av en extremt känslig natur. I det hänseendet vill jag nämna direktiv 95/46/EG som jag åberopade för en stund sedan gällande en förfrågan om förtydligande riktad till kommissionär Frits Bolkestein om den språkvetenskapliga folkräkningen i Sydtyrolen. Jag hoppas, herr kommissionär, att kunna få ett svar innan dagens slut.
Det finns en princip som gäller även i detta fall. Det vill säga att det i artikel 6.1 c fastställs att insamlade personuppgifter skall vara ”adekvata och relevanta och inte får omfatta mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål för vilka de har samlats in och för vilka de senare behandlas”. Precis! Jag anser att frasen ”inte får omfatta mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål” ger diskussionen ett mycket vidare omfång. Syftena är kända: detta handlar om att bekämpa terrorism; och sanningen att säga skingras tveksamheterna, i varje fall för min del. Jag försöker också att överkomma min tvekan om antalet byråer som har tillgång till uppgifterna, om det faktum att man använder ett system med omedelbar tillgång, om avsaknaden av förfarande för överklagande och många andra synpunkter. Om jag tar hänsyn till det faktum att allt detta är för det syfte som vi alla känner till – kampen mot terrorismen – anser jag det vara en nödvändig uppoffring för ett högre ändamål
Herr talman, kommissionsledamot och kolleger! EU måste naturligtvis vara med i den internationella kampen mot terrorism och slutsatserna från Europeiska rådet förra veckan visar också det.
Här fattas en tydligare analys när det gäller frågorna kring hur rättssäkerhetsstaketet skall se ut, den demokratiska kontrollen som skall omgärda åtgärderna. Det är hög tid att unionen tar balansgången mellan terroristbekämpning, brottsbekämpning och de grundläggande rättigheterna på allvar. Den nye terroristtsaren borde ha en integritetstsar som medspelare. Det skulle vara möjligt redan nu – innan konstitutionen trätt i kraft – att garantera den demokratiska insynen, om den politiska viljan fanns.
EU skall inte spela bort respekten för privatlivet, integriteten. Europa är en föregångare på det området, och artikel 29 i kommitténs invändningar inger stark oro. Målsättningen är givetvis en global lösning, och medborgarna måste där ha samma och höga rättssäkerhet. Terroristbekämpningen är mycket svårare och kräver mycket mer mångfacetterade angreppsvinklar. Denna lösning kommer inte att avskaffa all terrorism. Det verkar ibland som om man trodde det.
Avslutningsvis vill jag påpeka följande. Det är en ytterst otillfredsställande situation vi befinner oss i. Bolkestein har just visat detta genom sitt anförande. Redan innan parlamentet tar ställning i frågan, har rådet dessutom gått ut och meddelat att det tänker acceptera de amerikanska kraven, vilket gör att man kan undra varför parlamentet i ett sådant läge över huvud taget skall tycka någonting.
Jag uppmanar kommissionen att, oavsett hur voteringen går i denna fråga, oförtröttligt sträva vidare mot såväl bättre rättssäkerhetsskydd som skydd mot terror i många andra former än bara denna.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka er alla för era kommentarer, men jag skulle vilja göra ett tillägg. Faktum är att jag är lite förvånad över kommissionär Frits Bolkesteins uttalande. Han sade: ”vi förhandlar fortfarande och vi kommer sedan att bestämma huruvida det vi gör är riktigt”. Enligt min uppfattning hade vi emellertid en adekvat skyddsnivå framför oss, som ni beskrev som fungerande. Ni måste bestämma er: antingen fungerar den eller inte.
Till Hubert Pirker vill jag säga att enligt den nederländska nämnden för personuppgifter finns det 1 800 tillsynsorgan och brottsbekämpande instanser i USA som kan använda sig av dessa uppgifter.
Det finns fortfarande ett stort antal frågetecken. Om till och med Europeiska kommissionen är osäker, varför skulle då parlamentet nu ge sitt godkännande? Jag är ganska övertygad om att, i det fall detta fortsätter, kommer vi att behöva be EG-domstolen att råda oss om huruvida denna överenskommelse enligt dem är skälig, och om en lätt överenskommelse som inkräktar så drastiskt på EU-medborgarnas uppgifter kan ingås. Detta är den enda vägen som är öppen för oss och vi måste ta den, för det har fattats beslut om denna lätta överenskommelse. Herr kommissionär! Jag vill återigen be er att dra tillbaka denna överenskommelse och lägga fram en bättre sådan.
. Herr talman! Jag vill tacka parlamentsledamöterna för deras olika inlägg.
Jag skall kortfattat svara på några av inläggen och börjar med Graham Watsons kommentarer. Han är inte längre kvar i kammaren men kommer säkerligen att ta del av förhandlingsreferatet från denna session. Graham Watson sade att artikel 29-arbetsgruppen har avvisat kommissionens föreslagna slutsats att det föreligger adekvat skydd. Det är helt rätt. Som svar vill jag säga att artikel 31-arbetsgruppen har godkänt kommissionens slutsatser med kvalificerad majoritet – 13 röstade faktiskt för och 2 emot. De två medlemsstater som röstade mot var Luxemburg och Italien.
Min andra kommentar gäller de synpunkter som framfördes av Johanna Boogerd-Quaak och Elena Ornella Paciotti när det gäller begäran att få tillgång till egna uppgifter. De amerikanska åtagandena omfattar sådan tillgång på ett sätt som kommissionen finner tillfredsställande. Vi måste kontrollera att åtagandena uppfylls i praktiken och att det finns sätt att övervaka detta. Den gemensamma översynen och möjligheten för Europeiska unionens kommissionärer för uppgiftsskydd att ingripa skall sörja för den saken.
Elena Ornella Paciotti nämnde också internationella avtal på längre sikt. Kommissionen strävar efter en multilateral lösning via ICAO (International Civil Aviation Organization) men det kommer, som Elena Ornella Paciotti säkert förstår, att ta tid.
Jag återvänder till Johanna Boogerd-Quaaks kommentar om ett internationellt avtal som legaliserar ”pull”-systemet. Hubert Pirker kommenterade också detta. Här skulle jag vilja framhålla att kommissionen är för en övergång från ”pull” till ”push”, och trots att detta i princip är en fråga för flygbolagen förbereder kommissionen åtgärder som skall underlätta övergången och göra den möjlig under de kommande månaderna. Det är nödvändigt att skapa en rättslig grund för ”pull”-systemet tills ”push”-systemet finns på plats. Trots detta får inte denna bestämmelse i det internationella avtalet bli en ursäkt för att försena introduktionen av ”push”.
Marco Cappato sade att kommissionen borde slopa sitt initiativ för en europeisk PNR-politik. Kampen mot terrorism är global. Europeiska unionen har inte råd att utveckla en egen politik på detta område, som anses vara ett viktigt bidrag till kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Förra torsdagen välkomnade Europeiska rådet kommissionens avsikt att lägga fram ett förslag i mitten av året. Det uppmanade rådet att handla före årets utgång. Kommissionen kommer givetvis att sörja för att dess förslag fullt ut ligger i linje med medborgerliga rättigheter i allmänhet och med bestämmelser om skydd av personuppgifter i synnerhet.
Marco Cappato kritiserade också att lagen inte tillämpas. Jag antar att den kommentaren och kritiken riktar sig till de myndigheter som ansvarar för skyddet av personuppgifter i medlemsstaterna. Som Marco Cappato och övriga ledamöter säkert förstår är det medlemsstaterna och inte kommissionen som skall se till att direktivet om skydd av personuppgifter efterlevs.
Beträffande det internationella avtalet hänvisade Joke Swiebel till artikel 300 i fördraget. Kommissionen behöver inte rådfråga EG-domstolen om avtalets laglighet eller om slutsatsen att det föreligger ett adekvat skydd.
Giacomo Santini och flera andra frågade om passagerare blir informerade – eller inte – om sina rättigheter. Skyldigheten att informera passagerare åligger den dataregisteransvarige – i det här fallet först flygbolagen och därefter Förenta staternas regering. USA:s åtaganden inbegriper en klar förpliktelse i detta avseende. Kommissionen arbetar tillsammans med flygbolagen och resebyråbranschen för att se till att medborgarna får tillgång till den fullständiga och korrekta information som de bör få vid lämplig tidpunkt, helst innan de köper sina biljetter.
Till sist – och generellt sett – upprepar jag vad jag sade tidigare, att kommissionen inte stöder eller godkänner den amerikanska linjen, men delar vissa av åsikterna om dess effektivitet. Vi måste dock vara realistiska och vi bör ta de förbättringar som nu erbjuds. Följaktligen är det inte så att vi stöder den amerikanska linjen, utan kommissionen försöker på alla sätt att betona att detta är den bästa möjliga lösningen och att ingen annan erbjuds.
– Tack så mycket, herr Bolkestein.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag klockan 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0135/2004) av Herbert Bösch för budgetkontrollutskottet om skydd av gemenskapens ekonomiska intressen och bedrägeribekämpning – årsrapport 2002 (KOM(2003) 445 – C5-0593/2003 – 2003/2248(INI)).
– Herr talman, mina damer och herrar! År 2002 såg vi återigen en kraftig ökning av missbruk, vanstyre och oegentligheter i EU som vi var tvungna att ta hand om. Om vi lägger ihop de fall som rapporterades i medlemsstaterna och vad OLAF – några år tidigare, det måste medges – drog fram i ljuset, så talar vi om över två miljarder euro. Jag kan inte erinra mig en tidpunkt då denna summa var så ansenlig.
Låt mig betona att vi här talar om oegentligheter. Vi vet att under loppet av vidare utredningar kommer endast en liten del av dessa oegentligheter att visa sig vara bedrägerier. Som representant för parlamentet vill jag klargöra att det är i det hänseendet som de olika analyser som framkommer i media inte går tillräckligt långt. I synnerhet i slutet av en valperiod och av kommissionens mandatperiod, är den berörda summan mycket stor och kan inte ses som tillfredsställande. Ökningen är särskilt tydlig för strukturfonderna, där de rapporterade summorna har tredubblats – från cirka 200 miljoner euro till över 600 miljoner euro. Det är här som frågan uppstår om hur samvetsgranna medlemsstaterna är när det gäller att rapportera oegentligheter. Saker och ting kan fortfarande tolkas på olika sätt, och man kan diskutera vad som skall rapporteras och hur. Det är helt enkelt otroligt att ett land som Belgien kan rapportera 14 fall till kommissionen och Italien 107, medan Tyskland rapporterar nära 2 000 fall. Av detta vet vi att det saknas harmonisering här, och jag säger detta speciellt med hänsyn till bland annat reformen av strukturpolitiken. De av oss som sitter i budgetkontrollutskottet gör inte det för att nedteckna vår tids historia, utan vad vi vill är att ta svagheterna hos tidigare principer och ur dessa utveckla styrkorna för framtiden. Detta krav kan jag bara ställa på min egen del av arbetet.
Något liknande tillämpas när det gäller återbetalning av medel. Herr kommissionär, vad är meningen med förebyggande åtgärder mot bedrägerier, om man nästan måste vänta i årtionden på att pengarna skall återbetalas? En särskild medlemsstat, Italien, har redan väntat på återbetalning i flera år. Det är en offentlig hemlighet, liksom det faktum att det används som ett politiskt instrument.
Det andra stora området är jordbruket. Vårt utskott har under en längre tid försökt att få kommissionen och medlemsstaterna att, en gång för alla, ta bort exportstödet. Framför allt det som betalas för den obeskrivliga, plågsamma, oetiska och grymma transporten av levande nötkreatur. Det övergår förståndet hur 226 000 av ungefär 262 000 levande nötkreatur under 2002 kunde transporteras till ett litet land som Libanon, vilket är en export som kostar oss ungefär 62 miljoner euro i skatteintäkter. Vi har indikationer som vi måste ta allvarligt på om att Libanon inte på något vis har kapacitet att själv ta hand om, konsumera, slakta eller tillverka köttprodukter av denna mängd djur.
Herr kommissionär! Vi kan dra oss till minnes ett fall för inte så länge sedan när en plötslig ökning av köttexporten till Jordanien till slut förklarades med ett kringgående av FN:s sanktioner mot Irak. Jag kan därför inte förstå varför kommissionen igen, likt en struts, sticker huvudet i sanden och hävdar att man är ovetande. Vi uppmanar OLAF att engagera sig i detta. Jag talar inte om förebyggande åtgärder; jag bara väntar på att den första djurrättsaktivisten skall följa med dessa transporter och på att vi skall få se de första bilderna i media. Detta är vad EU-skattebetalarnas pengar används till.
Det finns en tredje punkt som jag vill nämna. För ett par dagar sedan hörde vi om en husrannsakan utan motstycke i en journalists hem. Inte – i motsats till vad vi har läst i dag – i samband med något som händer här i parlamentet, utan i samband med Paul van Buitenen-fallet. Vi vill ta upp frågan om hur OLAF hanterade detta fall. Vi kommer väl ihåg den tillrättavisning som OLAF fick i samband med detta av Europeiska ombudsmannen. Vi minns att OLAF endast kan inleda utredningar om det finns välgrundade misstankar och att utredningarna måste ha en skälig varaktighet. De får med andra ord inte förlängas på ett konstlat sätt. Vi ber OLAF:s övervakningskommitté att ange huruvida de här reglerna i detta fall har överträtts, och om denna utredning har missbrukats eller inte i syfte att utöva påtryckningar mot eller hota journalister.
Övervakningskommitténs ordförande, Raymond Kendall, har informerat mig om att detta kommer att diskuteras vid kommitténs nästa möte i april. Han har även bekräftat för mig att OLAF inte bad kommittén att yttra sig innan de tillkallade de belgiska rättsliga myndigheterna. En av kommitténs medlemmar, Harald Noack, berättade för pressen att om kommitténs utredningar ledde till den slutsatsen att OLAF:s agerande var oacceptabelt, så var det inte omöjligt att dess generaldirektör skulle kunna komma att avskedas. Låt mig här betona hur viktig övervakningskommitténs rapport om den här frågan kommer att vara för oss. Detta är provet som visar om OLAF:s övervakning fungerar eller inte, och om de nödvändiga åtgärderna vidtas när saker och ting spårar ur.
Med detta i åtanke kan jag inte göra annat än att varna de som innehar ansvarspositioner inom OLAF för att gömma sig bakom det belgiska rättsväsendet. Det får inte finnas några undantag: allt som OLAF hittills har gjort i denna fråga, allt som har vidarebefordrats till de rättsliga myndigheterna måste läggas fram för övervakningskommittén. Vi måste klargöra detta, och det snart; inte om några månader, utan om ett par veckor.
. – Herr talman, herr Bösch, mina damer och herrar! Från första början var det av grundläggande vikt för kommissionen under ordförande Romano Prodi att förvaltningen av EU:s finanser skulle genomgå en omfattande förändring och skyddas från bedrägeri. Med de beslutsamma åtgärder som vi har vidtagit har vi åstadkommit en hel del.
Vi har i reformarbetet vägletts av den rapport som utarbetats av Visemannakommittén, som ert parlament utnämnde vid slutet av den förra kommissionens mandatperiod. I rapporten var en tydlig ansvarsfördelning centralt. Det är förvaltarna av EU:s tillgångar som bär det fulla ansvaret för att de hanteras korrekt. Den centraliserade finansiella kontrollen har tagits bort, vilket borde ha gjorts för länge sedan. Uppdelningen mellan den finansiella kontrollen och skötseln av politiken var en relik från tiden då EU fortfarande hade en mycket liten budget. Nu har vi till slut den typ av struktur som tas för given i medlemsstaterna, med individuella ministerier som ansvarar för att deras budget används på ett korrekt sätt. Vad som hände i Eurostat under nittiotalet med konton som inrättades och administrerades utanför budgeten, var för alla en påtaglig påminnelse om det gamla systemets brister. Kommissionen har emellertid behållit ett centralt internrevisionskontor vars betydelse betonades när det, så länge sedan som sommaren 2000, placerades under kommissionens vice ordförande.
OLAF etablerades som ett viktigt och nytt bedrägeribekämpande organ med avsikten att vara helt självständigt i arbetet med att avslöja bedrägerier och oegentligheter inom institutionerna och i den externa sfären genom administrativa utredningar. Var finner man något liknande i medlemsstaterna? Inom detta område har EU har kommit längre, och det är förstås uppmuntrande att vissa av de nya medlemsstaterna antar OLAF:s struktur som modell.
Kommissionen har utöver att etablera och utvidga OLAF, även introducerat ett omfattande och tvärvetenskapligt tillvägagångssätt för bedrägeribekämpning. Vi har främjat utvecklingen av en förebyggande kultur, inte endast genom att se till att lagstiftningen är vattentät, utan också genom att fastställa etiska normer för kommissionens personal och detaljerade bestämmelser för att skydda uppgiftslämnare. Inom bedrägeribekämpningen har vi intensifierat det operativa samarbetet med medlemsstaterna. Vad som gör detta viktigt, är det faktum att det är medlemsstaterna som förvaltar omkring 80 procent av utgifterna i gemenskapens budget. Med hänsyn till detta utvecklar OLAF en verklig samarbetsgrund för tjänster åt medlemsstaterna.
Bedrägeribekämpningsrapporten för 2002, som vi diskuterar i dag, visar att medlemsstaterna har gjort större ansträngningar för att trygga EU:s ekonomi än tidigare. Det var under 2002 som konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen till slut började gälla. Trots det finns det fortfarande mer att göra, vilket framgår av Herbert Bösch betänkande.
Som man kunde förvänta sig, har Herbert Bösch sammanställt ett omfattande betänkande som ur olika vinklar tar upp en hel rad frågor om förebyggande åtgärder mot bedrägerier. Jag vill rikta uppmärksamheten på en synpunkt som ni just hänvisade till, herr Bösch, nämligen frågan om exportstöd.
Det stämmer att exportstöd kräver en hög övervakningsnivå, eftersom det alltid inbegriper mer än ett land, så därför är detta ett område där övervakningen alltid måste vara mycket konsekvent. Enligt det generaldirektorat som min kollega Franz Fischler tillhör, kan den höga volymen av levande nötkreatur som exporteras till Libanon även anses bero på de åtgärder som EU har vidtagit i övervakningen av exporten av levande nötkreatur generellt sett. Vid årtiondets början var Libanon och Egypten de huvudsakliga aktörerna som fanns kvar på detta område. Under BSE-krisen stoppade Egypten importen av levande nötkreatur från EU och började i stället importera dem från Australien. Detta förklarar den nuvarande höga volymen som exporteras till Libanon. Jag frågade naturligtvis om antalet nötkreatur som exporterades dit hade något samband med de libanesiska konsumtionsvanorna. Generaldirektoratet för jordbrukspolitik bekräftade återigen att dessa siffror naturligtvis måste ses mot bakgrund av det faktum att libaneser praktiskt taget inte äter något griskött, så det är helt naturligt att de konsumerar mer nötkött än andra typer av kött.
Jag vill ändå försäkra er om att jag fullständigt delar era bekymmer om skydd av djur. Under 2003 antog kommissionen nya bestämmelser om export av levande djur och skärpte de bestämmelser som redan var i kraft. I dag har generaldirektoratet för jordbruk återigen bekräftat för mig att mycket hårda kontroller genomförs både i ursprungsländerna och i de länder som djuren exporteras till.
Jag vill betona att Herbert Bösch i sitt betänkande som vanligt intar en högst kritisk inställning, så det gläder oss desto mer att han i betänkandet uttrycker sin uppskattning för de åtgärder som kommissionen har vidtagit. Detta är inte den enda anledningen som kommissionen har att vara tacksam mot föredraganden, utan tvärtom. Många av de åtgärder mot bedrägeribekämpning som kommissionen har vidtagit under senare år, har kommit från krav och förslag i synnerhet från budgetkontrollutskottet. Det inbegriper förbättringarna och förändringarna inom OLAF. Även här var det föredraganden, Herbert Bösch, som särskilt krävde att förändringar skulle göras.
Vi föreslår nu att ändra OLAF-förordningen genom att förbättra informationsflödet mellan OLAF och kommissionen, genom att ge bättre rättsäkerhetsgarantier för dem som är under utredning, och genom att ge OLAF:s övervakningskommitté en större roll i en del av de funktioner som ni nyss återigen nämnde. Vid sidan om detta har kommunikationen inom kommissionen beträffande misstänkta fall av bedrägerier förbättrats, i synnerhet mellan den politiska nivån och tjänsteenheterna. Även dessa uppmärksammade parlamentet oss på.
Vi – och med ”vi” menar jag även parlamentet – har åstadkommit en grundläggande reform av budgetförordningen. Den nya budgetförordningen stärker inte bara budgetprinciperna, utan innehåller även viktiga instrument för bedrägeribekämpning och uteslutande från anbud av parter som har lämnat falska uppgifter. Alldeles nyligen beskrevs detta som exemplariskt i . Den administrativa reformen är till stor del färdig. Vi har i form av OLAF ett effektivt och kraftfullt instrument för bedrägeribekämpning, men vi måste naturligtvis konstant arbeta med att förbättra det.
Vad vi ändå fortfarande måste göra, är att inrätta en europeisk åklagarmyndighet. Bedrägerier som är skadliga för EU:s budget måste straffas i enlighet med straffrätten. Budgetkontrollutskottet – i synnerhet dess ordförande och föredraganden Herbert Bösch – har argumenterat för detta i åratal. Nyligen förenades vi för att förespråka – och det mycket framgångsrikt – att konventet i utkastet till konstitution skall införliva förslaget om att inrätta en europeisk åklagarmyndighet för att skydda våra finansiella intressen. Det är, lyckligtvis, sannolikt att regeringskonferensen kommer att anta en resolution om utkastet till konstitution före slutet av det irländska ordförandeskapet. Jag vill ända upprepa att vi ännu inte har passerat alla hinder. Jag ser det som absolut nödvändigt att alla de som har arbetat för inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet fortsätter att vara vaksamma, så att frågan inte faller offer för en eller annan kompromiss. Ända fram till regeringskonferensen, som kommer att hållas i juni, måste vi hålla ett mycket vakande öga på detta.
– Tack, herr talman! Under 2002 hamnade 1,8 miljarder euro på avvägar på grund av bedrägerier och oegentligheter. Detta motsvarar en ungefärlig ökning på hela 36 procent från det föregående året, och den största ökningen finner vi inom områdena för egna medel och strukturpolitik. Det må vara intressant, med det är inget nytt med det.
Detta är på det stora hela en sorglig historia, herr kommissionär, och ni kan inte göra det till något positivt. Det kan sägas att bedrägerierna fortsätter i alla fall. En 36-procentig ökning kanske är önskvärd inom andra områden, men det är inget annat än en katastrof inom bedrägeribekämpningen. Det avslöjar faktiskt att ni inte har något att visa upp för de fyra och ett halvt åren som ni har tjänstgjort som kommissionär. Låt oss komma ihåg hur Prodi-kommissionen tillträdde hösten 1999 och storslaget förband sig, och krävde, en nolltolerans mot bedrägerier och oegentligheter. Allt skulle bli annorlunda efter Santer-kommissionens fall – och vad hände? Man kan säga att en skandal lämnade plats för en annan. Låt mig påminna er om hur ni fryste ut chefsrevisorn när hon sade att hela reformen inte ägde rum så friktionsfritt som ni hade sagt till omvärlden att den gjorde. Ni ändrade budgetförordningen, men utan att, enligt min åsikt, göra den varken öppnare eller tydligare. I stället gjorde ni det genom en djungel av bestämmelser som ingen i slutändan kan ta sig runt. Ert huvudsakliga misstag enligt min åsikt var faktiskt att ta bort styrekonomens självständiga ställning, och ersätta den med en internrevisionstjänst. En tjänst som är varken självständig eller särskilt tilltalande verkar det som, med tanke på att ni i april kommer att förlora dess direktör, som också gör rätt i att försvinna. Ett redovisningssystem har bringats i dagen som med rätta har beskrivits i pressen som ”lika fullt av hål som en schweizerost” och ”öppet som ett bankvalv”.
Slutligen har vi Eurostat-frågan, med dess hemliga konton och förluster som bekräftas uppgå till åtminstone åtta miljoner euro. Jag menar det inte som beröm, herr kommissionär, när jag säger att det är ett fantastiskt resultat; endast en cyniker kunde gratulera er till det. Men som alltid är ni ovetande om några som helst missgärningar. Alla de ansvariga kommissionärerna slingrar sig helt enkelt bara ur det hela och gömmer sig i den djungel av regler som de själva har skapat. Att inget av detta uppmuntrar till något som helst förtroende från den europeiska allmänhetens sida är uppenbarligen inte något bekymmer för er, utan det verkar som om den rådande inställningen fortfarande är att man kan vara mer lätt och ledig med EU:s medel än med medlemsstaternas.
– Herr talman, herr kommissionär, herr Bösch! I betänkandet betonar man vederbörligen skandalen om exportstöd för levande nötkreatur ämnade för Libanon under 2002. Det bör noteras att denna skandal endast är en i en lång rad skandaler. Herr kommissionär! Ni har här nämnt de rapporter som er kollega, kommissionär Franz Fischler, har tillhandahållit om detta. Jag kanske skulle be er att ta en titt på vad pressen skrev under 2001 för att i detalj se hela skandalen med exportstöd till Jordanien – vilket också gällde andra länder – vars enda syfte var att bryta FN:s sanktioner mot Irak. Detta har pågått under ett antal år och rört ett antal länder. Om kommissionen inte har kunnat se vad som har pågått, tror jag uppriktigt sagt att det är för att den inte vill förstå. När allt kommer omkring har detaljerade rapporter till och med dykt upp i pressen.
Vad jag emellertid vill säga är att vi inte bara har att göra med skandalen med att man med EU-medel bryter Irak-embargot. Detta är en av många skandaler, som skandalen med det förvaltningsbolag som inrättades av Naples Camorra – där stora mejeriföretag från Frankrike, Belgien och Tyskland var inblandade – för att blanda ut smör med bifftalg och oljor. Denna var också kraftigt finansierad av gemenskapens budget, med exportsubventioner och avsättningsbidrag.
Problemet är att kommissionär Franz Fischler, vars namn inte har nämnts här – trots att hans namn borde vara det första som nämns under dessa omständigheter – inte kan ignorera omfattningen av dessa på varandra följande skandaler om jordbruksbudgeten. Det återstår fortfarande för oss att få något som helst förtydligande om det belopp ur gemenskapens budget som spenderades på att avsätta detta smör som blandats ut av detta Camorra-förvaltningsbolag mellan 1995 och 2000. En liknande tystnad råder för de återbetalade pengarna. Vi vet fortfarande inte vilka företag som var inblandade, inte heller varför kommissionen inte har utdömt någon påföljd mot någon av dem, inte ens påföljder angående hur mjölkkvotsmekanismerna fungerade. Vi måste komma fram till vad det beror på att kommissionen behandlar de stora jordbruks- och mejeriföretagen med en sådan slapphet och straffrihet, medan den utdömer hårda straff för småskaliga jordbruk och mejerier för minsta administrativa avvikelse. Detta är de viktiga frågor som kräver svar.
– Herr talman! Jag vill för det första tacka föredraganden för ett utmärkt betänkande. Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) inrättades under stort tryck från parlamentet att ersätta det tidigare UCLAF. Dess uppgift måste uppenbarligen klargöras, men vi måste samtidigt se till att EU inte börjar bli en gemenskap som påminner om en polisstat. I detta skede stöder inte vår grupp punkt 39, som går för långt i sitt utkast om OLAF:s framtida roll. Vi vill fortfarande hålla våra valmöjligheter öppna, och därför har vi utarbetat ändringsförslag åtta. Genom ändringsförslaget uppmärksammar vi följande: kompetensen hos OLAF:s övervakningskommitté i förhållande till direktörens oinskränkta makt, frågan om vart sekretariatet fysiskt skall förläggas och rättigheterna hos de människor vars handlingar OLAF undersöker. Vi bör påminna om att situationen vore mycket alarmerande om OLAF utredde en ogrundad rapport.
Eftersom man i punkterna ett och två antyder att dålig förvaltning och bedrägerier beror på det faktum att samma kommissionär är ansvarig både för den budgetära och finansiella kontrollen, kan vi inte godkänna denna slutsats, som starkt förenklar frågan. Samtidigt vill vi inte förringa den beslutsamhet och orubblighet med vilken kommissionen har drivit på de administrativa reformerna.
Herr talman! Precis som föredraganden gjorde skulle jag vilja nämna den husrannsakan som den belgiska polisen gjorde på instruktion av OLAF hos en tysk journalist helt nyligen. Det är fråga om ett mycket allvarligt ingrepp i pressfriheten när OLAF bryter sig in hos en journalist och beslagtar datorer, anteckningar, adressregister och mobiltelefoner. Efter denna husrannsakan har den belgiska polisen egentligen inte kommit med några konkreta anklagelser. Jag hoppas därför innerligt att OLAF har en mycket god förklaring till varför man har gått till väga på detta sätt. Det krävs verkligen. Om OLAF inte kan ge en sådan förklaring, anser jag att OLAF:s direktör inte kan sitta kvar.
Jag skulle också vilja fråga EU-kommissionen om man kände till detta i förväg, och vem i kommissionen som i så fall kände till det. Ni får gärna svara här och nu.
Det har framförts mycket kritik mot OLAF i kölvattnet av Eurostat-skandalen. Jag menar att kritiken i huvudsak har varit befogad. OLAF:s direktör valde att inte informera kommissionen i tid. Det är uppenbart att informationsöverföringen behöver reformeras i grunden, vilket nu också föreslås till viss del.
Föredragandes betänkande är ett mycket grundligt arbete och en ganska dyster läsning. Det är en sorts bokslut över fem års arbete sedan Santer-kommissionen tvingades avgå. Det vi kan se är att problemen med fusk och oegentligheter inte har försvunnit. Problemen har till och med ökat det sista året. Vi kan också se att de löften som tidigare gavs om att utkräva politiskt ansvar inte har följts, framför allt inte i Eurostat-skandalen.
Problemet handlar inte bara om kontrollsystem. Det handlar även om systemfel. En sådan sak som exportbidrag för levande djur inbjuder till fusk. Det innebär dessutom ett systematiskt organiserat och av skattebetalarna finansierat djurplågeri. Har man sådana system, inbjuder man faktiskt till missbruk av skattemedel i Europeiska unionen. Här behövs inte ökad kontroll i första hand. Här behövs att systemet avskaffas så fort som möjligt.
– Herr talman! Jag vill koncentrera mig på export av levande djur och exportbidrag, men först skulle jag vilja påpeka att det inte är mer än rätt att parlamentet får en fullständig rapport om fallet med de tyska journalisterna vars egendom konfiskerades.
När det gäller exportbidrag kommer ett betänkande att behandlas i parlamentet denna vecka om de förhållanden som djur får transporteras under. Exportbidrag bör avskaffas. Det är uppenbart att det stora flertalet av Europeiska unionens medborgare inte vill att deras pengar skall användas för att subventionera handel som orsakar djur outsägligt lidande, oavsett hur höga normerna och hur goda förhållandena är. Det är ett faktum att djuren utsätts för onödigt lidande. Till råga på allt tvingas europeiska skattebetalare att subventionera det hela. Tiden har kommit för oss att sätta stopp för exportbidrag.
Här finns en jättelik budget som är öppen för missbruk. När det gäller det senaste fallet anser jag att det bör bli fullständigt utrett av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF). Oavsett om vi samtycker till exportbidrag eller ej – och det gör jag verkligen inte – behöver vi en fullständig utredning med anledning av rapporterna nyligen om djur som transporteras till Libanon. Vilken var deras slutliga destinationsort?
Principiellt är exportbidrag helt oförsvarligt. Jag anser att europeiska skattebetalares pengar inte skall bidra till den här sortens handel. Om exportbidrag avskaffades skulle det lösa hela problemet. Det skulle inte bli några fler skandaler med missbruk av skattebetalarnas pengar, men vi behöver en fullständig rapport om vad som har nämnts i medierna nyligen om de skandaler och bedrägerier som är inblandade. Herr kommissionär! Ni bör se till att utredningen kommer till stånd. Det är mycket viktigt att vi får ett åtagande så snart som möjligt.
– Herr talman! Ett klokt hanterande av budgeten är av avgörande betydelse för förtroendet för EU. Av årsrapporten 2002 att döma verkar det som om antalet rapporterade fall av bedrägerier har ökat dramatiskt. Även om detta i sig inte är något bra, innebär denna ökning att större uppmärksamhet riktas på att bekämpa bedrägerier och oegentligheter. Större uppmärksamhet är bra, men det bör också omvandlas i både straffåtgärder och förebyggande åtgärder.
Kommissionen har en del att ta igen när det gäller att förbättra den direkta förvaltningen. Ett enskilt generaldirektorat för finansiell kontroll bör inrättas, som är oberoende från det nuvarande generaldirektoratet för budget. Så länge som de ansvariga avser att styra över sina inspektörer, finns det inte utrymme för ett öppet klimat där människor accepterar ansvar och ställer andra till svars.
Vår grupp är bekymrad över att ändringsförslag har lagts fram för att ta bort punkterna ett och två från resolutionen. Har parlamentet måhända skapats i avseende att ta kommissionen under sina vingar – även när den begår misstag eller fortsätter att vara försumlig? En okritisk inställning av den här typen ingjuter misstro hos den som röstar, och det med rätta, för parlamentet har först och främst en övervakande uppgift, som det noga och konsekvent måste utföra genom att bekämpa oegentligheter och bedrägerier, även i sin egen kammare. Det är den första åtgärden för att öka det strukturellt låga valdeltagandet i EU-valen.
Slutligen vill jag nämna det bristfälliga återkrävandet av orimliga eller felaktiga belopp som har betalats ut. Har ett konsekvent system till slut införts i redovisningssystemet? Varför kräver kommissionen bara tillbaka en liten del? Hur förklarar ni detta för medborgarna i medlemsstaterna? Ligger det i deras intresse att ni återkräver så lite?
– Herr talman! Det är ytterst ovanligt för mig att finna att jag håller med om stora delar av vad som står i ett betänkande som utarbetats för detta parlament. Herbert Böschs betänkande innehåller dock en veritabel litania över kommissionens tillkortakommanden, antingen det gäller att skapa ett redovisningssystem som är ens tillnärmelsevis adekvat, eller att ta itu med de bedrägerier som är förbundna med allt vad EU gör. Han nämner ofantliga 2,12 miljarder euro – eller i riktiga pengar, ungefär 1,5 miljarder pund sterling – som totalbeloppet för de bedrägerier som anges i kommissionens årsrapport för 2002. Alltifrån utbildningsseminarier för högre tjänstemän som aldrig hållits till storskaliga bedrägerier inom den gemensamma jordbrukspolitiken – denna upplysande redovisning av misslyckanden finns där till allas beskådande.
I betänkandet konstateras att i helt otroliga 50 procent av fallen med jordbruksbedrägerier var det omöjligt att identifiera de berörda produkterna. Under dessa omständigheter delar även jag den oro över bristerna i OLAF:s arbete som uttrycks i betänkandet.
I Böschs betänkande ges dock en förteckning över fullständigt självklara saker som kunde och borde ha gjorts för många år sedan för att täta det läckande fartyget. Det säger sig självt att ett läckande fartyg kommer att fortsätta att läcka och till sist sjunka om det tar ombord nya passagerare. Jag hävdar att när anslutningsländerna går med i EU den 1 maj är EU:s finanser i stor oreda och tillkomsten av tio nya länder kommer helt enkelt att göra den oredan ännu större och till och med få skeppet att förlisa.
Betänkandet visar mycket tydligt att Europeiska unionen misslyckats och att den är hopplöst snärjd i en härva av bedrägerier och korruption, utan vilja att göra något åt saken. En nation som fortsätter att plöja ned pengar i detta svarta träsk begår ett ofantligt svek mot de skattebetalare som står för kalaset.
. – Herr talman! Jag vill börja med en kommentar riktad till Jeffrey William Titford: Detta är inte ett Tempus fas-projekt, utan snarare ett Tempus-projekt. Min kollega i kommissionen med ansvar för utvidgningen har bett mig att klargöra denna punkt.
Jag vill svara på de frågor som Gabriele Stauner tog upp, och hennes uttalanden om att 1,8 miljarder euro försvann under 2002. Man kan helt enkelt inte komma fram till den slutsatsen med hjälp av siffrorna i rapporten om genomförandet av artikel 280; medlemsstaterna måste rapportera varje oegentlighet som har att göra med strukturfonderna, jordbruksfonderna eller deras egna medel. Oegentligheter skall tydas som överträdelser av EU:s bestämmelser. En sådan oegentlighet kan vara av finansiell natur, men den kan också, till exempel, vara en överträdelse av en miljöbestämmelse, där ingen som helst finansiell förlust har uppkommit. Eftersom dessa rapporter måste hänvisa till projektet i sin helhet, är det omöjligt att dra slutsatsen att hela projektet på något sätt skulle vara liktydigt med bedrägeri. Men om en finansiell oegentlighet har inträffat måste pengarna återbetalas, och det är medlemsstaterna själva som måste göra det. Sålunda måste åtminstone de medel som återkrävs dras från de summorna som ni hänvisade till, fru Stauner.
Naturligtvis är det ganska förvillande att tro att man kan ha en budget som består av subventioner utan någon som helst form av bedrägeri, eftersom risken för bedrägerier är förbunden med budgeten. Detta gör rigorösa och allmänna kontroller så mycket mer nödvändiga, och inom en del områden är det medlemsstaterna som måste utföra dem. Naturligtvis är det irriterande när rapporterna inkommer sent eller är ofullständiga. Ni gör helt rätt i att säga, herr Bösch, att om det finns ett land som inte har något att rapportera, så betyder det inte att allt görs korrekt där, utan snarare att det inte genomförs några kontroller. Även i medlemsstater som kanske är stolta över att de gör ett bra övervakningsarbete, finner vi gång på gång att de inte gör det.
Ta en titt på revisionsrättens rapport för 2000. Den visar tyvärr att det är i det land som ni och jag kommer ifrån, som vi bäst känner till, som de utbetalande organen – även ett i er egen landsdel, Bayern – har den högsta felmarginalen. Därför måste kontor överallt genomföra kontroller och de måste vidta åtgärder när de finner något – vilket även kan innebära att återkräva pengarna. I så fall måste vi vara konsekventa och pengarna måste återhämtas. Jag måste berätta för Gabriele Stauner att ”nolltolerans” inte innebär att vi slutar att genomföra kontroller, utan att vi, i det fall vi hittar något, drar de lämpliga slutsatserna.
Jag vill genom ett kort svar till vad Rijk van Dam sade, påpeka att generaldirektoratet för budget inte är det ansvariga generaldirektoratet för finansiell kontroll. Jag upprepar detta. Den finansiella kontrollen har nu decentraliserats, och situationen är densamma i alla de länder som ni kommer från, där det alltid är det ansvariga ministeriet för ett speciellt program som också ansvarar för dess övervakning och korrekta genomförande. Det ansvariga ministeriet kan inte gömma sig bakom ett annat generaldirektorat. Det misstaget gjorde vi tidigare. Internrevisionstjänsten är oberoende, vilket jag anser att den verkligen visade när Jules Muis ansvarade för den.
Jag vill gå tillbaka till frågan om transporter av levande djur, exportsubventioner och exporten av levande nötkreatur. Faktum är att det är tillåtet. Det anges också i ett beslut från rådet att transporter av levande djur subventioneras, om än i mindre utsträckning än tidigare, så jag kan inte klassificera export av levande nötkreatur som bedrägeri, eftersom det är lagligt. Jag delar er uppfattning om att frågor om djurskydd bör ställas mot bakgrund av exakt vad som är etiskt försvarbart i detta hänseende. Jag nämnde också – som vi såg i fallet med Egypten – att kommissionen har skärpt de berörda bestämmelserna. Om då EU stoppar dessa exporter, och djuren transporteras från Australien, så har inte något uppnåtts när det gäller djurskyddet. Detta innebär att det är väsentligt att vi agerar för djurens väl, inte endast inom EU, utan även söker upp allierade.
Jag har noterat era kritiska kommentarer angående detta, och kommer att vidarebefordra dem till min kollega i kommissionen, Franz Fischler. Jag kommer att be honom att förse er med all ytterligare information som ni önskar. Hur som helst kommer jag att tala med honom om den kritiska ton som ert parlament har antagit i den här frågan.
– Tack så mycket, fru kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (Α5-0160/2004) av Olga Zrihen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingssamarbetet.
. – Herr talman, kommissionär Schreyer, mina damer och herrar! Vi befinner oss nu vid andra behandlingen av ett betänkande som inte bör innebära några problem. Jag vill i vilket fall som helst betona några punkter i detta betänkande som jag anser är mycket viktiga och återigen göra några kommentarer.
En oproportionerligt stor andel av de fattiga i världen i dag är kvinnor. Det finns en nära koppling mellan bristande jämlikhet mellan könen och fattigdom, precis som det finns mellan utrotandet av fattigdom, större oberoende för kvinnor och jämlikhet mellan könen. De fyra länder som fått de lägsta värdena i Förenta nationernas index som mäter jämlikhet mellan könen kommer också sist när det gäller fattigdom. Om vi vill minska fattigdomen på ett verksamt sätt måste jämlikheten mellan könen förbättras.
Om vi dessutom beaktar den viktiga roll som kvinnor spelar i samhället i utvecklingsländerna, är det allmänt erkänt att kvinnors fullständiga deltagande är en förutsättning för en hållbar utveckling. Kvinnor har i många år erkänts som viktiga aktörer när det gäller att nå framgång i samband med projekt, förändringar och utveckling. Det skulle vara ett misstag att vidta åtgärder för att främja utveckling och hållbar utveckling utan att ta hänsyn till kvinnors åsikter och utan att i praktiken låta dem delta i projekt.
Vår strategi för utvecklingssamarbete får inte reduceras till att bara omfatta finansiering av projekt för att vi därmed skall lätta våra samveten. Den måste i stället vara en investering för framtiden, så att de folk och de länder det handlar om en dag blir partner och kan främja sin egen utveckling. Kvinnor spelar många och olika roller i många samhällen. De är fruar, mödrar och lärare på samma gång. De startar småföretag, de får saker och ting att växa, de säljer saker, de är verkliga entreprenörer och – vågar jag också säga – industrialister. I många fall är de emellertid också offer för samhällen som håller på att falla samman; de är offer för krig, sjukdomar och patriarkala strukturer.
Våra åtgärder måste handla om att främja och stödja kvinnors deltagande på de ekonomiska, sociala, politiska och miljömässiga områdena. Vi måste på samma sätt sträva efter att säkra alla kvinnors tillgång till de befintliga resurserna och tjänsterna, som hälso- och sjukvård, utbildning, fortbildning och infrastrukturer. Genom att stärka kvinnors ställning och makt gör vi det möjligt för dem att få kontroll över sina liv, så att de kan ställa upp sina egna mål, så att de erhåller de kunskaper de behöver, så att de får bättre självförtroende, så att de kan hantera sina problem och bli självständiga.
Genom att agera på detta sätt gör vi det möjligt för män och kvinnor att delta i det sociala och politiska livet och därigenom få medborgarskap, vilket är en grundläggande del i alla demokratier. Detta kommer också att göra det möjligt för oss att stärka rättsstatsprincipen och i slutändan se till att man tar hänsyn till mänskliga rättigheter, den enskildes rättigheter och grundläggande friheter i andra länder än våra egna. Under åtskilliga år har jämlikhet mellan könen utgjort en integrerad del av den politiska ram som omfattar Europeiska unionens utvecklingssamarbete. Prioriteringarna och målen har fastställts, men det återstår fortfarande mycket innan vi uppnår verkliga resultat och kan förbättra situationen för kvinnor i utvecklingsländerna.
Syftet med förordningen som vi röstar om i veckan är därför att stärka genomförandet av åtgärder som syftar till att främja jämställdhet inom politik, strategier och verksamhet i samband med Europeiska unionens utvecklingssamarbete. Den verksamhet som finansieras enligt denna förordning skall fungera som katalysator för att komplettera och stärka den befintliga politiken och de befintliga programmen i utvecklingsländer. Finansieringen av denna förordning är den enda stötestenen hittills. När vi nu har hittat en lösning hoppas jag – i takt med att projekten förverkligas – att penningströmmarna släpps fria och åtgärder vidtas på plats tillsammans med icke-statliga organisationer och lokala kvinnoföreningar. Vi behöver något påtagligt; vi behöver åtgärder och inte bara prat och fina ord.
Fru kommissionär, herr talman, mina damer och herrar! Sammanfattningsvis hoppas jag att vi – nästa gång vi förnyar denna förordning – till sist får en avsevärd ökning av budgeten, såväl som en konsekvensbedömning av den typ av arbete som har utförts, och en sammanfattning för varje enskilt land och åtgärdsområde. Att samarbeta med framtiden för ögonen är vår enda chans om vi vill att demokrati skall uppnås.
– Herr talman, mina damer och herrar! När jag nu talar på min kollega Poul Nielsons vägnar, vill jag börja med att tacka föredraganden, Olga Zrihen, för hennes utmärkta och konstruktiva samarbete genom hela medbeslutandeförfarandet, framför allt efter omröstningen vid första behandlingen i december i fjol.
Kommissionen välkomnar i hög grad er rekommendation att rådets gemensamma ståndpunkt skall godkännas, vilket ni också anser gäller budgetmedel på totalt 9 miljoner euro för att främja jämlikhet mellan könen i utvecklingssamarbetet. Parlamentets begäran om ytterligare budgetmedel var den enda punkten som de tre institutionerna inte kunde komma överens om i december. När det gäller de övriga punkterna var eller är vi överens, vilket är uppenbart med tanke på att rådet och kommissionen har godtagit 20 av de 21 ändringsförslag som parlamentet har lagt fram. Så snart som den nya förordningen har antagits kommer vi att göra allt vi kan för att förbättra dess funktion som katalysator och dess strategiska roll. Alla utvecklingsåtgärder som finansieras av gemenskapen bör se till att främja jämlikhet mellan könen rent allmänt. Det är på dessa områden som den goda idén om integrering av ett jämställdhetsperspektiv är av yttersta vikt.
I och med denna förordning får vi äntligen en mer allmängiltig idé som kommer att stödja den nuvarande genomförandestrategin på bästa möjliga sätt. Förordningen måste bli slagkraftig om vi skall kunna intensifiera främjandet av jämlikheten och därigenom göra ytterligare framsteg i kampen mot fattigdomen, som är ett av millennieutvecklingsmålen. Vi är medvetna om att vissa har uttryckt farhågor när det gäller den utbildning i jämlikhetsfrågor som kommissionens anställda får, så jag är glad att kunna meddela att vi inom kort kommer att tillhandahålla ett omfattande utbildningsprogram som inte bara riktar sig till kommissionens anställda i EU och ute i delegationerna, utan även till våra partnerländers egna anställda. Vi har redan börjat utarbeta en vägledning där vi anger de viktigaste principerna när det gäller integrering av ett jämställdhetsperspektiv och riktlinjer om hur man skall främja jämställdheten, såväl som en rad av de bästa metoderna.
I den årliga rapporten om utvecklingssamarbete kommer vi att göra en detaljerad redovisning av de åtgärder som finansieras enligt denna förordning. Detta kommer i huvudsak att bestå av information om relevanta erfarenheter av projekt och resultatet av dessa. Vi kommer dessutom – före utgången av denna förordning – att inleda en oberoende bedömning för att kunna göra rekommendationer om hur de aktuella åtgärderna även fortsättningsvis skall kunna vara lika effektiva som de är nu, eller t.o.m. ännu mer effektiva, eftersom vi ständigt vill förbättra främjandet av jämlikhet mellan könen i utvecklingssamarbetet.
Jag är övertygad om att parlamentet, genom att stödja denna förordning, kommer att hjälpa till med att nå de internationella utvecklingsmålen, främja jämlikhet och ge kvinnor fler rättigheter och en viktigare roll. Detta är ett nödvändigt krav om vi skall kunna bekämpa fattigdomen på ett framgångsrikt sätt.
– Herr talman! Jag vill börja med att gratulera både föredraganden från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor och föredraganden från utskottet för utveckling och samarbete för deras arbete med detta betänkande. Jag anser att de 20 eller 21 ändringsförslag som lades fram under första behandlingen mycket tydligt visar det samarbete som har ägt rum mellan dessa två utskott. De har varit inspirationskällor för varandra.
Kommissionen har antagit 20 av 21 ändringsförslag, vilket måste välkomnas. Jag tycker naturligtvis att det är irriterande att vi inte har kunnat öka budgeten från 9 miljoner euro till 11 miljoner euro, men – i linje med övriga föredragande – godtog jag att, om vi ville avsluta ärendet nu, måste vi nöja oss med ett belopp på 9 miljoner euro när det gäller anslaget för de kommande tre åren. Det var vår enda möjlighet om vi vill slutföra saker och ting och få igång det hela. I likhet med andra fäste jag större vikt vid detta än att få en ökad budget, delvis p.g.a. att de tidigare medlen inte har använts.
Jag anser emellertid att 9 miljoner euro, på sätt och vis, är ett för litet belopp när vi betänker vad vi verkligen har framför oss. Vi pratar ofta om att EU är en ekonomisk supermakt i världen, vilket faktiskt stämmer, men man kan lugnt säga att vi i praktiken är förhistoriska på utvecklingsområdet. Rent allmänt är det uppenbart att vi är den största biståndsgivaren i världen, och därför är det naturligtvis viktigt att vi diskuterar de grundläggande principer som utvecklingsarbetet grundar sig på. Jämlikhet mellan könen är ett av de områden som berörs – och det är dessutom ett mycket viktigt område.
Om vi inte bekämpar fattigdomen bland kvinnor, kan vi helt enkelt inte lyckas med att få igång utvecklingen. Det finns skäl att hoppas att det som ligger framför oss kan stimulera till en sådan utveckling. I sig självt är det naturligtvis inte tillräckligt, men det kan förhoppningsvis fungera som en katalysator på det sätt som har beskrivits.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A5-0196/2004) av Manuel Pérez Álvarez från om minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet vid exponering för risker som har samband med fysikaliska agens.
. – Herr talman, herr kommissionär – som jag hälsar välkommen – mina damer och herrar! Under 1994 godkände Europaparlamentet vid första behandlingen kommissionens förslag om minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet vid exponering för risker som har samband med fysikaliska agens.
De olika karaktärerna hos de fyra fysikaliska agenserna – buller, vibrationer, optisk strålning och elektromagnetiska fält –resulterade i att rådet intog ett nytt förhållningssätt under 1999, då det förespråkade särskilda direktiv.
Efter direktiven om vibrationer och buller granskar vi i dag direktivet om minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet vid exponering för elektromagnetiska fält.
Förslaget till direktiv hamnar under rubriken åtgärder för förbättring av arbetsmiljön, därför att alla arbetstagare – enligt artikel 31 i stadgan om de grundläggande rättigheterna under rubriken ”rättvisa arbetsförhållanden” – har rätt till arbetsförhållanden enligt vilka man tar hänsyn till hans eller hennes hälsa, säkerhet och värdighet.
Inledningsvis måste vi klargöra att man i samband med det nya direktivet är oerhört försiktig när det gäller dess möjliga socio-ekonomiska effekter, eftersom man inte inför nya skyldigheter som inte redan finns i ramdirektivet, utan helt enkelt endast anger deras specifika innehåll.
I direktivet behandlas bara skadliga effekter på kort och medellång sikt, men inte skadliga effekter på lång sikt, p.g.a. bristen på tillförlitliga vetenskapliga rön. I direktivet behandlas inte risker i samband med kontakt med strömförande ledningar. Skyddet i detta fall är inskrivet i ramdirektivet. Förslagets räckvidd ger inte utrymme för undantag, eftersom detta skulle innebära diskriminering i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget och artikel 20 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Detta är dessutom ett direktiv om hälso- och säkerhetsfrågor i vilket man avser att eliminera riskkällor, även om ett särskilt direktiv – t.ex. 93/42/EEG – tvingar tillverkaren att följa de nödvändiga kraven. Det kan handla om felaktig användning och riskkällorna kan därför vara många och olika.
För att kunna förstå det förebyggande innehållet, måste vi ta hänsyn till två idéer. För det första gränsvärdet för exponering över vilket ingen tillåts att arbeta. För det andra det insatsvärde som resulterar i en åtgärd i enlighet med de villkor som angetts i förslaget. Genom sina bidrag fokuserar detta parlament främst på arbetsgivarnas skyldigheter när det gäller utvärdering och mätning av de elektromagnetiska fält som arbetstagarna exponeras för, på samråd med och deltagande för dessa arbetstagare och på fortbildning och information. Ett annat av parlamentets bidrag är att fastställa detaljerade krav när det gäller styrning och övervakning av denna befogenhet – artikel 8 – i syfte att så snabbt som möjligt förhindra och diagnostisera alla skadliga effekter på hälsan p.g.a. exponering för elektromagnetiska fält.
När man upptäcker exponering som överstiger gränsvärdena krävs en medicinsk undersökning, och arbetsgivaren måste genomföra ytterligare en riskbedömning om man skulle upptäcka att några hälsoskador.
Om det skulle ske några överträdelser har man fastställt effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner – naturligtvis i enlighet med nationell lagstiftning.
Om parlamentet röstar för detta betänkande och rådet godtar parlamentets ändringsförslag, kommer direktivet att bli resultatet av en form av social dialog, av politisk dialog, i detta fall, genom PPE-DE-gruppens och PSE-gruppens gemensamma ansträngningar, vilka – i utskottet för sysselsättning och sociala frågor – har förstått att vi med detta direktiv kan förbättra arbetsvillkoren för de europeiska arbetstagarna. Vi godtog det första förslaget från Brian Crowley i UEN-gruppen. I min egenskap av föredragande vill jag tacka honom och alla mina kolleger för deras bidrag och, i synnerhet, samordnaren för den socialistiska gruppen i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, Stephen Hughes. Utan denna överenskommelse hade direktivet inte varit möjligt.
Om vi får de nödvändiga rösterna i morgon, kommer vi att få ett direktiv som är resultatet av en dialog mellan de största politiska grupperna i denna kammare och som syftar till att förbättra arbetsvillkoren för arbetstagarna och skydda deras mänskliga värdighet.
– Kommissionär Stavros Dimas har ordet.
Herr kommissionär! Jag vill ta tillfället i akt att välkomna er till Europaparlamentet, gratulera er till er nya tjänst och önska er lycka till i ert arbete.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka er för era vänliga ord och ert välkomnande. Det är verkligen en stor ära och glädje att befinna sig här i Europaparlamentet i kväll. Jag beklagar att jag inte fick möjlighet att träffa ledamöterna i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, men jag skall träffa dem i morgon under sammanträdet på eftermiddagen. Jag är särskilt glad att jag i framtiden kommer att få möjlighet att ha ett nära samarbete med Europaparlamentet och de aktuella utskotten.
Betänkandet av Manuel Pérez Álvarez var fulländat och jag måste även tacka honom på kommissionens vägnar för att han – om en så komplicerad, teknisk fråga som den i förslaget om fysikaliska agenser, särskilt elektromagnetiska fält – talade så väl; hans betänkande var sannerligen enastående. Svårigheterna i samband med denna fråga förvärras genom det faktum att den första delen av förslaget – om vibrationer – godkändes så sent som under 2002 och den andra delen – om buller – så sent som under 2003, trots att det ändrade förslaget överlämnades till rådet så tidigt som 1994. Nu har vi kommit till andra behandlingen av den tredje delen om elektromagnetiska fält.
Kommissionen fortsätter att fästa största vikt vid alla åtgärder som är utformade för att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet och som utgör en viktig faktor i förhållande till livskvalitet. Man betonade denna fråga genom den sociala dagordningen, vilket bekräftades i kommissionens meddelande om en ny strategi för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Jag anser att lagstiftning om elektromagnetiska fält kommer att bli ett viktigt steg i riktning mot ett bättre skydd för hälsan för arbetstagare som exponeras för risker från fysikaliska agenser. De senaste vetenskapliga rönen visar att överexponering för elektromagnetiska fält kan få allvarliga konsekvenser för arbetstagares hälsa och att man därför bör vara särskilt uppmärksam. I direktivet finns bestämmelser som reglerar förebyggande åtgärder för att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet, särskilt från inducerade elektriska strömmar i kroppen, stötar och brännskador samt absorption av termisk energi som produceras genom elektromagnetiska fält. Man bör notera att det ännu inte var möjligt att undersöka de elektromagnetiska fältens cancerogena effekt eftersom det inte fanns några adekvata vetenskapliga rön, eller indikationer på orsakssamband mellan elektromagnetiska fält och cancer. Av liknande skäl anger man inte i direktivet slutgiltiga exponeringsgränsvärden för statiska magnetiska fält. Man bör emellertid notera att kommissionen, inom ramen för sin rapport om den praktiska tillämpningen, kommer att rikta särskild uppmärksamhet mot dessa frågor och noga övervaka utvecklingen när det gäller vetenskapliga rön inom dessa två sektorer. Om det skulle bli nödvändigt kommer kommissionen att lägga fram de nödvändiga förslagen senare.
Jag vill gratulera parlamentsledamöterna till kvaliteten på de ändringsförslag där de uttrycker parlamentets oro över och intresse för riskerna och resultaten av arbetstagares exponering för elektromagnetiska fält. Man bör uppmärksamma att kommissionen, under det mycket tekniska och mycket svåra lagstiftningsförfarandet, gjorde intensiva och ibland ihärdiga ansträngningar för att bevara en hög skyddsnivå i texten, samtidigt som den såg till att man kunde nå en slutlig kompromisslösning. Man bör notera att kommissionen – i syfte att nå en övergripande kompromiss – godtog rådets gemensamma ståndpunkt, trots att den hade reservationer om urvattningen av bestämmelserna om hälsoövervakning. Det gläder mig särskilt att ni genom ett av era ändringsförslag, dvs. ändringsförslag 3, justerar denna brist i den gemensamma ståndpunkten och återställer hälsoövervakningens förebyggande karaktär. När det gäller era ändringsförslag kan kommissionen godta dem i deras nuvarande lydelse, eftersom de förbättrar textkvaliteten och klarlägger innebörden.
I synnerhet i ändringsförslag 1 klargörs förfarandet för utvärdering av exponeringsnivåer i enlighet med bestämmelserna i ramdirektiv 89/391. Genom ändringsförslag 2 förbättras textkvaliteten genom att innehållet i den information som måste tillhandahållas kompletteras ytterligare. Genom ändringsförslag 3 förbättras hälsoövervakningen i fullständig förenlighet med kommissionens reservationer om den gemensamma ståndpunkten. I ändringsförslag 4 införs en rambestämmelse som skall reglera påföljder, samtidigt som man genom ändringsförslag 4 anger tidsintervallerna för kommissionens rapport i linje med de övriga hälso- och säkerhetsdirektiven.
Det finns ingen anledning för mig att berätta för er att man genom detta betänkande kommer att utvärdera den vetenskapliga utvecklingen avseende de långsiktiga effekterna av exponering för elektromagnetiska vågor och effekterna av statiska elektromagnetiska fält. Samtidigt kommer alla ytterligare initiativ att granskas mot bakgrund av ny vetenskaplig kunskap.
Låt mig också påminna er om att det gradvisa tillvägagångssätt som tillämpas för granskningen av kommissionens förslag, som inleddes med vibrationer, fortsatte med buller och nu rör elektromagnetiska fält, inte undanröjer behovet av ytterligare arbete i samband med den återstående fysikaliska agensen som omfattas av kommissionens ursprungliga förslag, dvs. optisk strålning.
– Herr talman! Till kommissionsledamoten vill jag säga att jag ser fram emot att få träffa er i morgon för att utbyta erfarenheter och synpunkter kring den sociala agendan. Sedan vill jag vända mig till föredraganden Pérez Álvarez. Jag ser att Stephen Hughes inte är här idag. Det beror på att det ibland är svårt att ta sig till Strasbourg på grund av bristande flygförbindelser. Stephen Hughes har blivit fast på vägen hit. Jag vill på den socialdemokratiska gruppens och Stephen Hughes vägnar tacka Pérez Álvarez för ett mycket gott samarbete. Att vi har kommit fram till detta resultat beror mycket på det goda samarbetet mellan PPE-DE-gruppen och PSE-gruppen. Pérez Álvarez och Stephen Hughes har varit de ledande personerna i detta samarbete.
Det har funnits två mål som vi haft som utgångspunkt. Det ena är att få fram ett bra direktiv på detta område, som tillförsäkrar hälsa och säkerhet för löntagarna. Det andra målet har varit att komma överens innan mandatperioden är slut, så att vi inte skall skjuta frågan framför oss. Det har redan sagts att detta direktiv ingår i paketet om hälsa och säkerhet och fysikaliska agenser. Vi har tidigare klarat av vibrationer och buller och har nu kommit till elektromagnetiska fält och arbetstagarnas exponering för dem.
Detta berör många människor på arbetsmarknaden. Låt mig ta några exempel. Det är människor inom sjukvården, människor i storköksverksamhet och inom metallindustrin. Det är ett viktigt direktiv som vi nu har att ta ställning till. Det har pågått en diskussion kring de långsiktiga effekterna och svårigheterna att hitta vetenskapliga rön för att kunna bedöma de långsiktiga effekterna. Jag tycker att vi genom de ändringsförslag som vi har tagit fram i utskottet och som vi hoppas få gehör för lyfter fram några viktiga saker.
För det första behandlas samrådet med och medverkan med löntagarna. Ett annat viktigt ämne är givetvis förebyggandet, det vill säga när en arbetstagare utsätts för överexponering har han en automatisk rätt till hälsokontroller. Skulle det vid dessa hälsokontroller visa sig att arbetstagaren utsatts för överexponering och skadats därav, görs en ny riskvärdering. Detta anser jag kanske som det viktigaste förslaget av de ändringsförslag som vårt utskott nu lägger fram.
Det är också viktigt att påföljderna skall vara starka för de arbetsgivare som inte följer dessa rekommendationer. Jag skall också nämna det sista ändringsförslaget, nämligen att det finns en tidsgräns inom vilken kommissionen skall återkomma. Om det framkommer nya rön, skall man ta initiativ och vända sig till parlamentet på nytt.
Slutligen vill jag uttala ett stort tack. Det har varit ett gott samarbete och jag hoppas detta leder till ett lyckligt slut. Jag är övertygad om det.
– Herr talman! Jag vill på samma sätt som mina kolleger tacka föredraganden för det enorma arbete hon har lagt ned på betänkandet.
Betänkandet och det förfarande genom vilket vi får det igenom parlamentet är bästa tänkbara exempel på samarbete mellan institutionerna. På grund av den tidsram som vi nu arbetar inom under det irländska ordförandeskapet, och i synnerhet med hänsyn till de kommande valen i juni, var det nödvändigt att hitta en kompromiss och nå samförstånd, som kanske inte tilltalar alla och som måhända inte täcker alla enskilda aspekter som respektive ledamot önskat få med, men som gör det möjligt att anta lagstiftning som garanterar att arbetstagarna skyddas mot dessa nya risker de utsätts för.
När vi betraktar den accelererande teknikanvändningen, och i synnerhet de faror som tekniken kan ge upphov till, är det väsentligt att detta parlament, och Europeiska unionen i sin helhet, visar att man kan reagera snabbt på dessa innovationer, liksom på de nya riskerna.
Vad vi har framför oss är ett kompromisspaket. Under de senaste veckorna har utskottet för sysselsättning och sociala frågor lagt fram fem ändringsförslag som har accepterats av Coreper och rådet i dess helhet under ledning av det irländska ordförandeskapet. Detta kommer att göra att vi kan lägga fram denna lagstiftning inom området arbetstagares rättigheter, och därmed bygga vidare på parlamentets mycket stolta och starka tradition när det gäller att värna om arbetstagarnas skydd enligt hälso- och säkerhetslagstiftning.
Jag vill hälsa kommissionär Stavros Dimas välkommen till hans nya befattning. Jag vet att det är mycket svårt för någon som tillträder med så kort varsel. Jag önskar honom lycka till i tjänsten och utlovar mitt och min grupps samarbete i hans arbete under de kommande månaderna. Arbetstagarnas hälsa och säkerhet måste ha en central plats i all vår lagstiftning. Naturligtvis är det viktigt att vi försöker få till stånd regler och bestämmelser om konkurrens och konkurrenskraft som garanterar att arbetstagare kan få arbete, men det måste också vara bra arbeten med verklig ersättning och verkligt skydd. Det är först när vi uppfyller alla dessa villkor som vi med rätta kan säga att vi faktiskt har skött vårt arbete för Europeiska unionens medborgare. Jag överlämnar detta betänkande till parlamentet. Jag uppmanar alla ledamöter att godkänna och stödja det så att vi kan gå vidare i denna anda av samarbete.
– Herr talman, herr kommissionär! Vi har sett fram emot att kunna ställa frågor i utskottet i morgon. Det är naturligtvis en stor glädje att – efter så många år – kunna lägga sista handen vid detta direktiv. Det råder ingen tvekan om det. Man har arbetat med direktivet under oerhört lång tid, och det gläder mig att också kunna rekommendera det för kammaren i morgon. Det är också bra att direktivet, till skillnad från de övriga direktiven om fysikaliska agenser, inte är fullt av övergångsperioder, möjliga eftergifter och en mängd undantag. Detta är något vi kan komma ihåg när vi utarbetar framtida direktiv på detta område.
Jag måste emellertid säga att jag är besviken över att det i direktivet inte står något om de långsiktiga effekterna av elektromagnetiska fält. Jag känner till att det finns problem med att bevisa sambandet mellan exponering och utveckling av cancer. Jag anser dock att vi, när vi lagstiftar, måste ta intryck av det faktum att vi just nu kan se en rad exempel med personer som arbetade med radar under 1970- och 1980-talen, och som nu verkar utveckla cancer. Jag anser att det är en besvikelse att detta inte alls nämns i direktivet.
Jag menar att vi, någon gång framöver, måste ta hänsyn till det faktum att det också finns en försiktighetsprincip på detta område. Om vi börjar se ett mönster i de fall där människor, efter 20 eller 30 år, börjar att utveckla cancer, bör vi göra något åt saken. Jag vill därför fråga er direkt, herr kommissionär, om jag hörde rätt och om ni verkligen tolkar artikel 11 i direktivet som att kommissionen åtar sig att lägga fram ett nytt förslag så snart som det finns nya kunskaper om de långsiktiga effekterna av elektromagnetiska fält. Jag skulle bli mycket glad om kommissionen kunde bekräfta detta. Jag anser att det är mycket viktigt att nästa parlament får en praktisk grund att ta ytterligare avstamp från.
. – Herr talman! Jag ville bara säga att jag i den sista punkten upprepade att utvecklingen av forskningen om de långsiktiga effekterna kommer att utvärderas, och att ytterligare initiativ naturligtvis kommer att undersökas på grundval av denna vetenskapliga kunskap.
– Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag vill ta tillfället i akt att gratulera er till er nya tjänst och att välkomna er till kammaren.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A5-0161/2004) av Rodi Kratsa-Tsagaropoulou från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av ett handlingsprogram för gemenskapen för att främja organisationer som på europeisk nivå verkar för jämställdhet mellan kvinnor och män.
. – Herr talman, herr kommissionär! Jag är säker på att vi alla välkomnar det faktum att rådet, tillsammans med parlamentet, har erkänt att främjandet av jämlikhet mellan kvinnor och män i praktiken kräver en rad åtgärder, ett strukturerat program, deltagande från det civila samhällets sida och – viktigast av allt – kvinnoorganisationernas deltagande och ekonomiskt stöd till dessa.
Som en av grundarna av den europeiska kvinnolobbyn erkänner jag att dess främsta roll är att främja jämlikheten mellan kvinnor och män. Det gläder mig emellertid att det – vilket jag har förespråkat under många år – finns andra kvinnoorganisationer utanför lobbyverksamheten som är aktiva på EU-nivå när det gäller att främja jämlikhet mellan kvinnor och män, och som är värda ett liknande stöd.
Vår föredragande, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, som jag är ställföreträdare för i dag, hade ingen lätt uppgift, varken i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, eller vid första behandlingen i kammaren, att övertyga ledamöterna om att europeiska kvinnoorganisationer utanför lobbyn inte borde diskrimineras. Man har i alla fall till sist slutit ett avtal med rådet om att se till att de olika kvinnoorganisationer som är aktiva på EU-nivå behandlas på ett likvärdigt sätt. Den europeiska kvinnolobbyn har inte monopol på att företräda, eller samordna, icke-statliga organisationer med inriktning på kvinnofrågor.
Det är därför bara rätt och riktigt att andra organisationer också får ett årligt driftsstöd inom ramen för gemenskapens handlingsprogram för perioden 1 januari 2004-31 december 2005. Detta handlingsprogram är inte bara öppet för de 25 medlemsstaterna, utan också för medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen och för Rumänien, Bulgarien och Turkiet som väntar i kulisserna på att bli medlemsstater i EU.
Herr talman! Mot bakgrund av detta känner jag mig verkligen besviken när det gäller de ekonomiska medlen för genomförandet av detta program – 2,2 miljoner euro under två år – särskilt med tanke på att det i de finansiella bestämmelserna finns en begränsning som lyder, jag citerar, att ”De årliga anslagen skall godkännas av budgetmyndigheten inom ramen för budgetplanen”.
För att inte ytterligare försena antagandet av detta beslut, som skulle ha antagits före den 1 januari 2004, då det trädde i kraft, vill jag på Rodi Kratsa-Tsagaropoulous vägnar be er att stödja hennes ståndpunkt och anta denna text, som hon förhandlade fram så skickligt med rådet, utan några ändringsförslag.
Jag vill påminna er om de viktigaste aspekterna av dessa texter: överföringen av den europeiska kvinnolobbyn från första delen till bilagan; fastställandet av en identisk grad av samfinansiering för andra organisationer som är aktiva på EU-nivå, i jämförelse med den europeiska kvinnolobbyn; och ett årligt driftsstöd för att bidra till genomförandet av kvinnoorganisationernas ständiga arbetsprogram. Detta är bra och jag välkomnar denna överenskommelse. Jag hoppas att kammarens ledamöter, i linje med Rodi Kratsa-Tsagaropoulous önskan, kommer att godkänna denna text som hon har förhandlat fram med rådet, eftersom den är godtagbar för alla.
. – Herr talman! Det gläder mig att det har gjorts framsteg, både i rådet och Europaparlamentet, när det gäller det aktuella förslaget, och att vi nu har kommit fram till det slutliga steget i samband med dess godkännande.
Förslaget har utformats för att ge en rättslig grund för fortsatt ekonomiskt stöd till organisationer som arbetar på EU-nivå med att främja jämlikhet mellan män och kvinnor. Det har utformats för att öka den rättsliga tydligheten och öppenheten när man beviljar stöd i enlighet med den nya budgetförordningen. Det aktuella förslaget utgör en del av ett paket med sju beslut som ger särskilda rättsliga grunder – fr.o.m. 2004 – för stöd som för närvarande finansieras på grundval av administrativa driftsanslag.
Jag vill gratulera Rodi Kratsa-Tsagaropoulou till hennes betänkande och Astrid Lulling till hennes framläggande av det, samt utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor till dess arbete och förslag, av vilka de flesta har införlivats i kommissionens ändrade förslag.
Vi stöder den gemensamma ståndpunkt som rådet har föreslagit, eftersom man där svarar på kommissionens huvudsakliga mål och införlivar de flesta av era ändringsförslag. Det är mycket positivt att institutionerna hade ett nära samarbete och kunde komma överens om de grundläggande frågorna om programmets varaktighet och nivån på den centrala finansieringen vid trepartsmötet i november 2003.
Vi instämmer alla i att organisationerna i fråga spelar en mycket viktig roll för främjandet av gemenskapspolitiken för jämlikhet mellan män och kvinnor. Det är viktigt att säkra organisationernas fortlevnad och undvika hinder för gemenskapsstödet till dem. Beroende på det försenade godkännandet av detta förslag, måste ändringsförslagen som rör övergångsklausulerna tas med i det slutliga beslutet, som man kom överens om under förlikningskommitténs möte i november i fjol.
– Herr talman! Man kan säga att jag, i motsats till alla andra, anser att det är viktigt att uttala mig under denna andra behandling. Skälet till detta är helt enkelt att jag vill ta tillfället i akt att berömma det arbete som har utförts av den europeiska kvinnolobbyn. Det är naturligtvis viktigt vad de europeiska politiska partierna gör för att främja kvinnor i beslutsprocesserna och inom alla andra områden. Jag anser emellertid att man också lugnt kan säga att det skulle vara mycket svårare att få igenom en rad initiativ om jämlikhet mellan könen om inte den europeiska kvinnolobbyn var aktiv på detta område.
Jag anser att det särskilt finns goda skäl att betona det behov som finns för den europeiska kvinnolobbyn i samband med utvidgningen av att ta med de nya medlemsstaterna, som helt uppenbart har andra jämlikhetstraditioner än vad vi har i de nuvarande medlemsstaterna. Det är viktigt att kvinnolobbyn, tillsammans med de organisationer som Europaparlamentarikerna tillhör i sina respektive hemländer, är aktiv så att vi kan fortsätta vårt arbete för kvinnorna, även om det finns kulturella skillnader mellan de nya och gamla EU-länderna.
– Jag tror inte att kommissionen vill svara.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0155/2004) av Christa Prets för utskottet för kvinnors rättigheter och jämlikhetsfrågor om förslaget till rådets direktiv om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster.
. – Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet! Europeiska unionen har kämpat för likabehandling av män och kvinnor i nästan 50 år, och man har gjort stora framsteg inom sysselsättningsområdet i och med införandet av lagstiftning för att säkra lika lön och lika arbetsvillkor.
Lagstiftning kan naturligtvis inte lösa alla problem och man måste fortfarande göra mycket för att eliminera löneskillnader mellan män och kvinnor. Under 2000 meddelade kommissionen i den socialpolitiska dagordningen att den skulle granska diskrimineringen utanför arbetsmarknaden. Denna idé stöddes av Europeiska rådet i Nice, som uppmanade kommissionen att stärka de rättigheter som har att göra med jämlikhet genom att godkänna ett förslag till direktiv på grundval av artikel 13 i fördraget.
Innan man utarbetade ett detaljerat förslag hölls allmänna samråd med Rådgivande kommittén för lika möjligheter för kvinnor och män, där alla medlemsstater och arbetsmarknadens parter är representerade, tillsammans med försäkringssektorn och andra sektorer, Europaparlamentet och det civila samhället.
Förslaget ligger nu på era bord. I det aktuella direktivet följer man exemplet med det tidigare direktivet om etnisk diskriminering och inriktar sig på det grundläggande området med tillgång till varor och tjänster, där det fanns bevis på ojämlik behandling av män och kvinnor, och där det är känt att lagstiftning kan förändra situationen. Det aktuella direktivet kommer alltså huvudsakligen att omfatta finansiella tjänster som ofta kräver att kvinnor har en borgenär för att få ett lån, men inte män. Samma sak gäller bostäder, där ensamstående föräldrar – oftast kvinnor – har större svårigheter än män att hyra bostad och, naturligtvis, försäkringssektorn – i huvudsak bil- och livförsäkring – och pensionssektorerna samt sjukförsäkringar.
Förslaget att förbjuda diskriminering mellan män och kvinnor när det gäller tillgång till varor och tjänster är tvetydigt för rådet, parlamentet och samhället i allmänhet. Det är tvetydigt eftersom man ifrågasätter etablerade idéer om behandlingen av män och kvinnor, eftersom man vidhåller att det finns faktorer som är viktigare än kön när man beräknar premier, och eftersom man antyder att det förhållningssätt som de flesta försäkringsbolag använder i dag är orättvist i grund och botten.
Detta är emellertid ett viktigt steg för principen om likabehandling, och det kommer att förändra livsvillkoren för både män och kvinnor i hela Europeiska unionen.
– Herr talman, herr kommissionär! Tack för det ni nyss sade, det gör oss mycket optimistiska när det gäller att vi skall kunna få ett stopp på den orättvisa behandling som finns inom försäkringssektorn.
Det förberedande arbetet har varit mycket hårt och mycket långdraget, men vi är äntligen vid den punkt där vi kan rösta om betänkandet. Detta förslag till direktiv tillkännagavs för så länge sedan som i juni 2000, då det fanns med i kommissionens socialpolitiska dagordning och efterlystes av stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådet i Nice i december 2000. När det nu har gått fyra år finns samma herrar fortfarande kvar, och nu när förslaget till ett sådant direktiv ligger på våra bord så motsätter de sig det. Det tog tre år innan ett förslag lades fram, i september i fjol, och detta förslag fick också en mycket omild behandling av kommissionen. I september 2003 anordnade jag, i egenskap av föredragande, en offentlig utfrågning för att få ett brett offentligt stöd för vår sak.
Denna utfrågning var mycket intressant och gav upphov till en del spännande utvecklingar, däribland upptäckten av hur diskutabla de statistiska uppgifter är som ofta citeras och som ligger till grund för argumentation om att det är möjligt att begära högre försäkringspremier för kvinnor. I Förenade kungariket till exempel, finns den kortaste förväntade livslängden för både män och kvinnor i Manchester, medan männens förväntade livslängd är längst i West Dorset och kvinnornas i West Somerset. Detta är helt jämförbart med att män i f.d. Östtyskland lever längre än män i väst, och den skillnad i förväntad livslängd mellan öst och väst som finns i Österrike. Vad detta innebär är att kön sannerligen inte är den enda faktorn i detta sammanhang. Jag anser att vårt förhållningssätt till detta jämlikhetsdirektiv inte bara kan grundas på ekonomiska faktorer, och att detta inbegriper ett rent politiskt beslut, den politiska viljan att förklara att vi är för jämlikhet eller emot den.
Vi tyckte också att det var beklagansvärt att kommissionen i sitt slutliga förslag till direktiv inte tog någon hänsyn till utbildning, beslutsprocessen och innehållet i media och reklam. Detta får mig att instämma med min kollega Joke Swiebel, som anser att en gradvis utveckling förvisso inte är den bästa lösningen, men det kan mycket väl vara den första hanterbara lösningen. Detta direktiv är mycket svagt i jämförelse med det befintliga direktivet om likabehandling grundad på ras, som innehåller mycket mer långtgående krav. Jag vill alltså tacka kommissionär Diamantopoulou för att hon har tagit detta viktiga steg, samtidigt som jag vill uppmuntra kommissionen – genom er, kommissionär Dimas – att inte vänta längre med att anta fler förslag om omfattande åtgärder för att bekämpa sexuell diskriminering och för att garantera en faktisk jämlikhet på andra områden än sysselsättning.
Detta direktiv grundas uttryckligen på artikel 13, som infördes 1997 genom Amsterdamfördraget, och jag delar inte åsikten hos vissa ledamöter i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden att direktivet bör ha artikel 95 som rättslig grund. Om så hade varit fallet menar jag att det hade möjliggjort tillträde till den inre marknaden i rent ekonomiska termer, och jag är inte säker på att rådet hade tillåtit ett medbeslutandeförfarande.
Det som är avgörande är – och det är faktiskt själva kärnpunkten i detta betänkande – den försäkringstekniska faktor på vilken försäkringslobbyn har grundat sina argument, och som är utgångspunkt för de flesta av våra meningsskiljaktigheter. Man bör inte använda kön som en försäkringsteknisk faktor när man beräknar premier. Att använda kön som en objektiv faktor är diskriminerande, eftersom könet inte är fritt valt; män och kvinnor kan inte påverka vad de föds till. Genom många diskussioner har jag t.ex. förstått att kvinnor i försäkringsbranschen – och inte bara försäkringsbolagen själva – försvarar idén att kvinnorna själva skall bära kostnaderna för en graviditet, och man berättigar detta genom att säga att även de använder medicinska tjänster. Eftersom alla kvinnor betalar samma belopp finns det en solidaritet mellan kvinnor som har barn och dem som inte har det, men vad gäller för män, som trots allt har en del att göra med att kvinnor blir gravida? För närvarande är familjepolitiken en stor sak. Man ställer krav på att familjer skall få stöd och vi får höra att det behövs fler barn, och finansministrarna basunerar ut förbättringar inom familjepolitiken samtidigt som de – i samma omfattning – deklarerar sitt motstånd mot detta direktiv. Detta visar att familjepolitiken, i lika hög grad som kvinnopolitiken, mycket ofta inte är något annat än ett sätt för våra manliga politiker att ta sig ur knipan, med sina vackra ord hängande i luften samtidigt som ingen av de saker de lovar faktiskt genomförs.
Jag vill klargöra att beräkningen av premier på grundval av risk även fortsättningsvis skall vara möjlig, men att kön inte bör tas med som en faktor i dessa beräkningar. Att använda kön eller ras – som båda är faktorer utom individens kontroll – som en faktor vid beräkning av premier är liktydigt med diskriminering.
. – Herr talman! Som föredraganden redan har sagt, sätter detta direktiv stopp för den ihärdiga form av könsdiskriminering som är känd som statistisk diskriminering. Inom statistisk diskriminering görs de genomsnittliga skillnaderna – som fastställts vid en viss tidpunkt, mellan grupper, i detta fall grupper av män och grupper av kvinnor – absoluta som permanenta bedömningskriterier för individer.
Olyckligtvis äger denna diskriminering fortfarande rum mycket ofta i den privata försäkringsbranschen i en rad länder. Försäkringens centrala del handlar emellertid om att dela riskerna. Att bedöma folk genom en egenskap som de inte har någon kontroll över, måste betraktas som diskriminering. Den skenbara logiken inom försäkringsbranschen att beakta skillnaden mellan män och kvinnor är en rest från gamla tider – man tar den lätta vägen ut. Vi måste bekämpa detta av principskäl. Motståndarna utkämpar en reträttstrid. Det gläder mig därför att en så pass stor majoritet i utskottet för kvinnor och kvinnors rättigheter har godkänt Christa Prets betänkande, och jag hoppas att kammaren gör detsamma.
Vi väntar emellertid på nästa steg som kommer att stoppa den s.k. jämlikhetshierarkin. Lagstiftningen mot diskriminering i EU är ett lapptäcke som i sig skapar diskriminering mellan de olika diskrimineringsgrunderna. Till följd av detta får olika grupper olika skyddsnivåer. Varför är rasdiskriminering förbjuden i EU:s lagstiftning på områdena för utbildning och sociala tjänster, samtidigt som könsdiskriminering på dessa områden inte är det? Och varför har man inom detta område och inom området för social trygghet inte vidtagit några åtgärder mot diskriminering på grundval av ålder, handikapp och social läggning?
Vi ser fram emot kommissionens utlovade grönbok om den framtida lagstiftningen mot diskriminering i sin helhet, och därefter mot ny, kompletterande lagstiftning. En jämlikhetshierarki är trots allt inte godtagbar i Europeiska unionen, som säger sig vilja vara en värdegemenskap.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Ett varmt tack, först och främst, till vår föredragande, Christa Prets. Jag tror att vi alla instämmer i den grundläggande premissen att kampen mot diskriminering på grundval av kön förtjänar vårt helhjärtade stöd.
Vi bör emellertid inte låta denna fråga minska vår uppmärksamhet när det gäller de problem som detta direktiv för med sig. I huvudsak har det att göra med försäkringsbranschen. Kommissionen, tillsammans med många ledamöter i kammaren, anser att kön inte längre bör beaktas när man beräknar försäkringspremier, och hävdar att detta egentligen är diskriminerande.
En majoritet i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden instämmer inte i detta förhållningssätt. Saken är den att det är försäkringsbolagen som beräknar riskerna, och om det finns olika risknivåer skall man ta hänsyn till dessa. För att ta ett exempel: I privata pensionsförsäkringar tar försäkringsgivarna i sina beräkningar hänsyn till benägenheten att kvinnor lever längre än män kan förvänta sig att göra. Jag ser inte detta som något diskriminerande, eftersom det är en av de faktorer som man kan ta hänsyn till när man beräknar avgifterna. Ett annat exempel kan hittas inom fordonsförsäkring; enligt statistiken visar det sig att kvinnor orsakar färre olyckor än män, och därför tar försäkringsgivarna ut lägre premier av kvinnorna. Jag anser inte att detta är diskriminerande, utan att det är tillämpning av matematik, som inte bara kan avskaffas genom lagstiftning.
Det enda undantag jag skulle vilja göra handlar om mödraskap och graviditet, där jag inte anser att det bör finnas några skillnader mellan män och kvinnor när det handlar om kostnader. Detta är ett område där bägge könen naturligtvis delar ansvaret, och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har därför beslutat att kvinnor och män måste behandlas likvärdigt i detta avseende.
Det som gör mig till motståndare till detta direktiv är det faktum att det innebär väldiga ingrepp i folks privata angelägenheter. Jag är motståndare till att införa enhetliga avgifter för båda könen, och jag hoppas att de ändringsförslag som vår grupp har lagt fram på nytt kommer att stödjas av en majoritet i kammaren i morgon.
– Herr kommissionär, herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka mitt stöd för Christa Prets betänkande, som är av stor betydelse för kvinnorna. Icke-diskriminering mellan människor är faktiskt en av de principer som EU och dess medlemsstater har gemensamt. Vi ber inte om pengar som många tycks anse, utan vad vi önskar är respekt för de europeiska värderingarna och för fördragen. Inte heller – tvärtemot vad vissa personer ofta öppet anklagar oss för – begär vi särskilda privilegier.
Parlamentets åsikt får inte vara partipolitisk, utan måste vara en politisk yttring till förmån för större jämlikhet mellan könen. Vi hoppades länge på ett mer vittomfattande direktiv, som skulle gälla på åtskilliga områden där jämlikhet mellan könen skulle främjas. Det direktiv som vi har framför oss är emellertid något begränsat, men ändå mycket viktigt för människors jämlikhet och utgör i sig ett steg framåt. Vi väntar oss att detta direktiv skall ge upphov till större solidaritet och jämlikhet mellan könen.
Jag vill framhålla att vi måste vända oss mot all diskriminering som grundas på kriterier utom människors kontroll, såsom kön, ras, etnisk bakgrund och ålder. Detta förslag till direktiv riktas inte mot premiekalkyler i förhållande till risker, utan handlar uteslutande om kön som en faktor i försäkringsbolagens kalkyler. Ursäkta mig, men jag är kvinna och jag anser inte att min könstillhörighet utgör en risk. Andra faktorer, som har att göra med livsstil oberoende av kön, kan tas med i beräkningen för vissa typer av försäkringar. Jag vill också betona att rätten till jämställdhet mellan kvinnor och män är en individuell rättighet som tillhör både kvinnor och män som individer och inte som medlemmar av en grupp.
Det finns de som lägger fram argument som är avsedda att skrämma upp våra kvinnliga medborgare. Innan jag gör en sammanfattning av direktivets möjliga innebörd, måste jag betona att möjliga, inte sannolika, minskningar eller ökningar på vissa försäkringsområden bara kommer att kunna tillämpas i fråga om nya försäkringar, och inte, som somliga vill få oss att tro, när det gäller redan befintliga försäkringar. Dessutom rör detta direktiv inte bara kvinnor, utan också män. Det kommer därför att beröra kalkyler av försäkringspremier för män liksom andra områden som behandlas i detta direktiv, nämligen tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. Det är livsviktigt med likabehandling när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. I dagens civiliserade samhällen är det fortfarande vanligt med diskriminerande förfaranden. Man ser ofta anslag där det framgår att en lägenhet bara kan hyras av antingen män eller kvinnor, och platser eller tjänster som bara är tillgängliga för ett av könen.
Vi har tidigare diskuterat frågan om likabehandling av kvinnor och män när det gäller samarbete och utveckling. Det aktuella betänkandet, som var avsett att göra det möjligt att stärka kvinnornas roll och bekämpa diskriminering av män och kvinnor i tredje land, är ett exempel som vi måste följa här på vår egen bakgård.
Det finns de vilkas ändringsförslag syftar till att rensa ut allt innehåll ur direktivet. Jag hoppas att detta inte kommer att ske när det är dags för omröstning, och att vi kommer att anta detta betänkande. Jag hoppas också att EU och medlemsstaterna kommer att fastställa och genomföra detta direktiv. Även om EU:s lagstiftning slår fast principen om likabehandling av kvinnor och män – och ett direktiv har redan antagits med den innebörden – har det alltid varit svårt att genomföra denna princip i praktiken. Det är gott och väl att ha god vilja, men det råder fortfarande bristande jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. En sådan ojämlikhet kritiseras emellertid nu som ett hinder för konkurrenskraften inom EU och för möjligheten att uppfylla kraven i Lissabonkriterierna, vilket konstateras i kommissionens senaste rapport om jämställdhet mellan kvinnor och män.
Herr talman, herr kommissionär! Jag hoppas att kommissionen under den kommande mandatperioden kommer att lägga fram ett direktiv som täpper igen luckorna i bestämmelserna mot diskriminering mellan kvinnor och män på områden som ännu inte har täckts in. Jag hoppas särskilt att parlamentet i morgon kommer att skicka en kraftfull och tydlig signal mot diskriminering och för jämlikhet mellan kvinnor och män.
. – Herr talman! Jag vill gratulera Christa Prets till hennes betänkande och tacka henne för hennes samarbete när det gäller yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor.
Jag kan förstå försäkringsbranschens oro. Förslaget kommer att medföra betydande ändringar av dess praxis och för närvarande är det osäkert hur man skall gå till väga för att genomföra dessa ändringar. Det är begripligt att branschen aldrig tycker om osäkerhet. Jag förstår dock inte branschens argument att den nuvarande differentieringen av premier och ersättningar på grundval av könstillhörighet inte är diskriminerande eftersom den baseras på objektiva faktorer. Även om det är så att unga män i genomsnitt råkar ut för fler bilolyckor än unga kvinnor, eller att kvinnor i genomsnitt lever längre än män, stämmer inte detta för alla individer och dessa individer är därför missgynnade.
Att det finns objektiva skillnader, må det vara mellan individer eller grupper, är dock under alla omständigheter inte i sig ett tillräckligt skäl för att behandla dem olika. Det måste finnas en fullgod politisk motivering för att göra så. Under 2000-talet tror jag knappast att en sådan motivering går att hitta för rutinmässigt tillhandahållande av varor och tjänster till män och kvinnor, lika lite som för andra socialt konstruerade grupper. Om jag låter bitter när jag talar om detta är det för att jag många gånger i livet har upplevt den sorts diskriminering som direktivet är avsett att förhindra. Jag vill inte att nya generationer skall drabbas av samma sak.
Jag uppmanar försäkringsbolagen att försöka se om inte ändringarna faktiskt skulle innebära möjligheter för dem. Jag skulle inte frivilligt köpa en livförsäkring eftersom jag inte tror att det skulle vara ett förmånligt sätt att ordna mina affärer. Jag är kanske inte den enda kvinna som känner så.
– Herr talman! För så länge sedan som på 1960-talet kämpade jag för jämställdhet mellan kvinnor och män och mot all diskriminering på grundval av könstillhörighet. Jag har kämpat för lika behandling och lika möjligheter för män och kvinnor sedan 1963 i kvinnoorganisationer, nationellt och på EU-nivå, och mestadels som ordförande. Jag kan därför inte anklagas för att inte stödja genomförandet av principen om jämställdhet mellan kvinnor och män genom direktiv som täcker alla områden.
Jag anser därför också att vi har en verklig moralisk och juridisk skyldighet att stödja detta förslag till direktiv om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. I politiken är emellertid ingen tvungen att göra något som är omöjligt eller orimligt.
Tyvärr tar kommissionen i sitt förslag inte hänsyn till att det på försäkringsområdet finns ytterligare ett direktiv, enligt vilket försäkringsgivare måste vara tillräckligt förutseende när man fastställer premiernas storlek och även ta med alla framtida åtaganden i beräkningen. Faktum är att för vissa risker är kön – jag föredrar att använda termen genus – ett objektivt kriterium som försäkringsgivare måste ta med i beräkningen när de bestämmer vilken grad av skadeståndsskyldighet som de kan godkänna.
Därför kan vi inte förbjuda försäkringsgivare att av försiktighetsskäl ta hänsyn till kön när man gör försäkringstekniska riskberäkningar, även om premien i slutändan inte skiljer sig mellan könen. Med tanke på att alla försäkringstagare oberoende av kön i första hand är intresserade av en försäkrings ekonomiska genomförbarhet, har vi lagt fram ändringsförslag som tar hänsyn till detta intresse.
Liksom kommissionen vill vi slå fast principen att det måste bli förbjudet att använda könstillhörighet som en avgörande och diskriminerande faktor vid beräkning av premier för försäkringsändamål när det gäller nya avtal som sluts efter det att direktivet har antagits. Vi kan inte godta att retroaktiv lagstiftning tillämpas på redan befintliga avtal. Vi vill emellertid tillåta att man tar hänsyn till kön enligt objektiva, kontrollerbara och öppna kriterier som kontrolleras av medlemsstaterna, bland annat i fråga om försäkringstekniska kalkyler. Detta är rimligt och det är i försäkringstagarnas intresse, särskilt med tanke på att, som kommissionen säger i sin korta motivering, ”det knappast finns några bevis för systematisk diskriminering i samband med tillgång till varor och tjänster”.
Kommissionen säger i själva verket att försäkringsbolagen när de fastställer sina avgifter skall ta hänsyn till andra kriterier än kön, såsom livsstil, beteende och yrkesställning. Jag tvivlar på att ett sådant förfarande är förenligt med respekten för privatlivets helgd, helt bortsett från att det skulle orsaka nya och mångsidiga former av diskriminering mellan kvinnor och män.
Herr talman! Jag kan inte förstå varför vi måste ha med bestämmelser om sexuella trakasserier i denna lagtext. Jag kan verkligen inte förstå hur jag skulle kunna bli trakasserad när jag köper varor eller tjänster. Jag tror till exempel inte att jag skulle bli trakasserad av expediten om jag gick till apoteket för att köpa kondomer eller Viagra åt min make eller pojkvän. Jag skulle inte göra detta, eftersom jag inte har någondera, men låt oss utelämna allt i dessa politiskt korrekta avsnitt som tar upp onödigt utrymme i en lagtext.
– Herr talman! Om det hade varit något tvivel om att detta förslag till direktiv också handlade om män och pengar, fanns det i varje fall inte längre något sådant tvivel när ett antal kavajklädda män uppenbarade sig på raderna längst bak när detta ämne diskuterades av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor. De var i sin fulla rätt att sitta där, men det var också mycket lärorikt, eftersom förslaget kort sagt handlar om att rätta till en situation där kvinnor betalar mer och får ut mindre än män när det gäller livförsäkringar, pensioner och så vidare.
Ett antal människor i försäkringsbranschen som kom till mitt kontor med uppfattningar som gick stick i stäv mot förslaget, hävdade att de bara ville ha ett rättvist system. Det fick mig att tänka på vad som faktiskt menas med rättvisa. Deras föreställning om rättvisa var uppenbar. Det var helt och hållet rättvist att det skulle råda solidaritet bland kvinnor och solidaritet bland män. Detta betyder till exempel att kvinnor som inte kan få barn måste betala för dem som kan, medan barnens fäder enligt detta sätt att se på försäkringar över huvud taget inte bidrar med någon som helst solidaritet i fråga om finansieringen. Jag har naturligtvis en uppfattning som står i diametral motsats till den som råder inom försäkringsbranschen. Jämställdhet är en grundläggande princip i EU. Den finns inskriven i det nuvarande fördraget och återkommer i det nya utkastet till konstitution för Europa. Det fastslås även att EU måste ta initiativ för att rätta till förhållanden där dessa principer inte iakttas.
Jag vill därför tacka den förra kommissionsledamoten för det arbete som hon har lagt ned på detta område, och jag hoppas nu att detta förslag kommer att antas av Europaparlamentet och därefter av rådet. Som jag ser saken vill jag påstå att det är mycket mer som står på spel än bara detta förslag, för i själva verket handlar det om EU:s framtid. Förslaget visar om det finns ett samband mellan ord och handling. När kvinnor nu tittar på ”familjefotografiet” är det svårt för dem att identifiera sig med det EU som de ser. Om – och detta kan kanske ursäktas – vi i kommissionen, rådet och parlamentet visar att vi inte ens kan råda bot på ett område som detta, finns det inte heller någon chans att få kvinnorna att rösta för det nya EU.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill först påminna parlamentet om att vi har väntat länge på detta direktiv. Det har redan påpekats att direktivet för att bekämpa rasism och diskriminering på grund av etniskt ursprung antogs 2000 – för cirka fyra år sedan. Det är möjligt att ingen är intresserad av detta ämne, men det kan också hända att detta helt enkelt är ett synnerligen knepigt ämne.
Det förefaller mig också som om kommissionen hade en hel del svårigheter att nå denna överenskommelse. Programmet skulle ha varit mycket bredare och skulle ha omfattat utbildning och medier, men allt detta saknas i det slutliga utkastet. Jag beklagar detta med tanke på att vi inte är nöjda med de svar som givits beträffande medierna och diskriminering i medierna, enligt vilka man hävdar att självreglering är tillräckligt och att vi har fått veta detta av dem som arbetar inom den sektorn. Jag tror att vi alla, med tanke på våra egna länder, kan intyga att självreglering inte är tillräckligt. Direktivet om ”television utan gränser” innehåller också bestämmelser för att bekämpa sexism i medierna. Verkligheten på området lämnar emellertid en del övrigt att önska.
Det område som vi har framför oss – bostäder, försäkringar, varor och tjänster – är viktigt, och efter att lyssnat i kväll och läst detta betänkande och utkast inser vi hur svårt det är att bekämpa dessa former av diskriminering. Mot den bakgrunden vill jag inte klaga, utan snarare känna tillfredsställelse över att EU åstadkommer mer än vart och ett av våra länder när det gäller att ta itu med ett synnerligen knepigt ämne, nämligen kampen mot stereotyper i fråga om kriterier som används för att beräkna premier eller i fråga om olika försäkringstyper. Jag tycker att det är fantastiskt att man på EU-nivå kan ägna sin uppmärksamhet åt problem som dessa.
Några talare har låtit påskina att vi i själva verket är långt från att nå vårt mål, att stereotyper fortfarande florerar, att vi är nöjda med att använda stereotyper snarare än att, som man har sagt, gång på gång betrakta en rad bidragande faktorer som skulle göra det möjligt för oss att på ett bättre sätt ta itu med de svårigheter som medborgarna har på försäkringsområdet. Detta är alltför sant. Jag anser att det är absolut nödvändigt att vi bekämpar stereotyper när det gäller att teckna försäkringar och bedöma risker.
Det har sagts att det är kvinnorna som är förlorarna. Männen kan ur sin synvinkel säga att de inte vill bli betraktade som dåliga förare som tar allt utrymme på vägarna i anspråk. Alltså kommer både kvinnor och män att beröras om vi lyckas uppnå jämlika förhållanden på försäkringsområdet.
– Herr talman, mina damer och herrar! Även vi välkomnar kommissionens förslag och det betänkande som Christa Prets har lagt fram för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, även om vi finner det högst beklagligt att ingendera når fram till vad vi hade väntat oss, eftersom så viktiga områden som utbildning, medier och reklam har lämnats utanför. Vi anser trots detta att detta förslag ger mycket vind i seglen för jämställdheten mellan kvinnor och män i EU. Det har länge varit hög tid att göra sig av med de orättvisor som råder på serviceområdet, och med detta betänkande har vi satt upp ett riktmärke för vår jämställdhetspolitik.
Det är skenheligt och orättfärdigt av den privata sektorn på försäkringsområdet att använda hot som påtryckningsmedel; man försöker bara skapa panik bland konsumenterna och sina kunder. Som redan har sagts är det mycket bättre att ta med andra riskfaktorer i kalkylerna. Det är livsstilen som är av avgörande betydelse för den förväntade livslängden. Vi vet från studier i USA att 86 procent av oss har lika lång livslängd. På samma sätt som ingen tänker på att diskriminera på grund av etniskt ursprung, får det inte förekomma någon diskriminering på grund av kön. Särskilt nu när antagandet av en konstitution för Europa är nära förestående skulle det vara parodiskt om vi misslyckades med att lyfta fram den jämställdhet som – vilket redan har sagts – är en av konstitutionens grundläggande värden. Även om jag ser kommissionens förslag till ett successivt undanröjande av diskriminering som något av ett erkännande av dess otillräcklighet – vi hade velat ha mer än detta – anser jag att vi när vi röstar måste sända ett klart och entydigt budskap som stöd för en politik för jämställdhet och mot diskriminering. Jämställdhetsprincipen måste vara mera värd; när allt kommer omkring är även privata försäkringsbolag bundna av den, och det är oanständigt att dessa skall tillämpa oacceptabla former av diskriminering som ett medel att försäkra sig om en konkurrensfördel framför lagstadgade försäkringssystem.
Jag skulle vilja se oss som en ledstjärna för hela världen på jämställdhetspolitikens område; jag vill att EU, som utgör ett så stort ekonomiskt område, skall sätta upp ett riktmärke och att vi skall framföra ett tydligt budskap.
– Herr talman! Detta förslag handlar om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av tjänster, särskilt om försäkringstekniska problem i samband med försäkringstjänster. Det är därför inte logiskt att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor har tilldelats detta betänkande. Utskottet har ersatt principen om likabehandling med jämställdhet mellan kvinnor och män, men det är inte detta som frågan gäller. Följden av denna ändring är att texten brister i fråga om sammanhang. Till exempel stadgas i ändringsförslag 19 att någon könsdiskriminering inte skall få förekomma, inte heller i form av mindre gynnsam behandling, och att detta även gäller i fråga om faderskap.
Likabehandling måste även gälla inom försäkringsbranschen, så att den förväntade livslängd som enbart beräknas efter könstillhörighet inte längre får spela någon roll vid beräkning av försäkringspremier. En riskkalkyl baserad på förväntad livslängd bygger på föråldrad information som är resultatet av andra modeller för mans- och kvinnoroller. Premierna måste därför baseras på solidaritet mellan kvinnor och män. Faktum är att det råder större variation inom respektive grupp av kvinnor och män än mellan kvinnor och män. Det finns visserligen en signifikant skillnad mellan kvinnor och män statistiskt sett, men detta kan förklaras historiskt. I framtiden kommer den ökande likheten när det gäller livsstil och sysselsättning att betyda att denna statistiskt signifikanta skillnad inte nödvändigtvis kommer att fortsätta att existera.
– Herr talman! Som kvinna har jag alltid varit stolt över vad Europeiska gemenskapen har åstadkommit när det gäller likabehandling av kvinnor och män. I det avseendet har vi spelat en banbrytande roll, definitivt när det gäller likabehandling inom det område som jag – för enkelhetens skull – vill kalla arbets- och yrkesliv. Så har det inte alltid varit. När vi nu har en rättslig grund som gör det möjligt för oss att ta ett steg bortom yrkes- och arbetslivets område, tycker jag att vi skall göra det.
Jag välkomnar verkligen det faktum att kommissionen på skattelagstiftningens område åtminstone för närvarande medger tillfälliga undantag. Jag anser att detta är viktigt, eftersom skattelagarna berör familjepolitikens område, och jag menar att vi bör fortsätta att ge medlemsstaterna fria händer på detta område.
Förståeligt nog har man från försäkringsbranschen bett om undantagsbestämmelser, eftersom förslaget kräver en omfattande anpassning från branschens sida. Jag vill emellertid be dem att förstå att vi trots detta vill ha med försäkringsbranschen inom ramen för detta direktiv. Jag godtar det rättsliga argumentet att ojämlik behandling av det som skiljer strängt taget inte är liktydigt med diskriminering. Detta bör emellertid inte hindra oss från att vidta positiva åtgärder för att åstadkomma likabehandling av kvinnor och män i ordets vidare bemärkelse i samhället. Detta innebär därför att vi behöver gå längre än till bestämmelser för arbets- och yrkeslivet, och i den meningen kan jag också till stor del stödja kommissionens förslag.
– Herr talman! I denna debatt måste fyra nyckelfrågor tas upp. Den första, vilket redan har nämnts här, gäller dröjsmålet med att lägga fram ett förslag till direktiv med syfte att förhindra diskriminering på grundval av könstillhörighet på andra områden än inom arbetslivet. Detta tillkännagavs i den socialpolitiska dagordningen i juni 2000, och vi har vid upprepade tillfällen efterlyst ett sådant förslag i olika betänkanden som har antagits av parlamentet. Vi beklagar att påtryckningar och motstånd från olika intressegrupper, särskilt från försäkrings- och mediesektorerna, har försenat dess antagande.
Den andra frågan gäller den kraftiga minskningen av områden som berörs av det förslag som kommissionen har lagt fram, och som bara berör tillgång till varor och tjänster och tillhandahållande av dessa, och utesluter andra områden, såsom innehållet i medier och reklam, utbildning och beslutsprocesser. Detta är ett skrämmande tillstånd, särskilt när man ser den diskriminering som envist lever kvar inom områden som medier, reklam och beslutsprocesser. Andra områden, såsom yrkesutbildning och social trygghet, omfattas av andra direktiv, men vi måste än en gång titta på dessa områden för att förbättra innehållet och utesluta diskriminering på grundval av könstillhörighet inom alla områden, särskilt inom företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet.
Den tredje frågan är behovet av mekanismer för att garantera att principen om jämställdhet tillämpas i praktiken. Denna princip har redan fastslagits i tidigare direktiv men har ännu inte genomförts. Vi stöder därför införandet av vissa praktiska åtgärder som skall garantera att denna princip tillämpas mera effektivt.
Den fjärde frågan rör behovet av att undanröja diskriminering när det gäller tjänster som är nödvändiga för att garantera att kvinnor lever jämställt med män i vardagslivet. Ojämlik behandling av kvinnor och män måste förbjudas på alla områden när det gäller tillhandahållandet av varor och tjänster. Det är oacceptabelt att försäkringsbolag har med könstillhörighet som en faktor vid riskkalkyler, eller att banker diskriminerar kvinnor vid kreditgivning. Föredraganden, som jag vill gratulera till hennes arbete, slår fast att rätten till likabehandling tillhör medborgaren som individ och inte som medlem av en grupp. Försäkringsbolagens sätt att analysera risker, premier och betalningsfrister med avseende på grupper och på grund av manliga och kvinnliga genomsnitt är därför oacceptabla. Detta betyder emellertid inte att vi inte bör vara förutseende när det gäller att undanröja ojämlikhet och främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Detta är ett trevande och ofullständigt steg, som jag hoppas kommer att antas i morgon och därefter bli ett EU-direktiv. Vi måste sträva efter att vid första bästa tillfälle helt och fullt genomföra de processer som fortfarande saknas.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag har följt dessa förhandlingar med stort intresse och jag vill tacka utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, liksom utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för sysselsättning och socialfrågor för deras bidrag till det betänkande som nu har debatterats. Jag vill gratulera Christa Prets till hennes utmärkta betänkande, som innehåller åtskilliga förbättringar till vårt förslag och ger större klarhet och tydligare samband med tidigare gemenskapsdirektiv. Särskilt välkomnar vi de ändringsförslag som placerar kommissionens förslag i linje med direktiv 2000/43 om rasdiskriminering eller direktiv 2002/73 om likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet. Jag syftar på ändringsförslagen 3, 4, 5 del tre och del fyra, 6, 7, 8, 12, 17, 20, 23 del ett, 25 del ett, 27, 30, 31, 32, 33 och 43. Jag vill också tacka utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor för dess ändringsförslag 15, vilket klargör skiljelinjen mellan privata pensioner och tjänstepensioner, vilka behandlas i de befintliga direktiv som berör sysselsättningsområdet.
De nämnda ändringsförslagen står även i samklang med de diskussioner som har ägt rum i rådet. Det finns ett antal andra ändringsförslag som vi inte kan stödja även om de är konstruktiva, eftersom de avviker från liknande bestämmelser i befintliga direktiv och eftersom vi anser att det är bättre att behålla samma synsätt för att åstadkomma enhetlighet. Jag syftar främst på ändringsförslagen 16, 19, 21, 24, 25, 28, 29, 34 och 40. Vi vill inte heller gå med på att avskaffa de undantag som föreslås i artikel 1, punkt 3, med tanke på att det är nödvändigt att behålla ett begränsat antal undantag om direktivet skall kunna tillämpas i praktiken. Jag syftar på ändringsförslagen 9 och 13. Vi kan inte heller stödja de ändringsförslag som utvidgar förslaget till att omfatta sektorerna för utbildning, massmedier och reklam. Kommissionens förslag är inriktat på en särskild sektor, sektorn för varor och tjänster. Stegvis tar den sig an en sektor där det som alla vet förekommer en hel del diskriminering på grundval av könstillhörighet, vilket kan undanröjas med hjälp av en bindande rättsakt.
Vi erkänner att massmediernas och reklamens sätt att framställa könen reser allvarliga frågor om hur kvinnors och mäns värdighet skyddas, och att flickor och pojkar ofta avskräcks från att göra icke-traditionella val på utbildningsområdet, men det uppstår även andra komplicerade frågor, såsom frihet när det gäller kommunikationsmedel.
Därför anser kommissionen att en bindande rättsakt i detta skede inte är rätt sätt att ta itu med dessa frågor. Jag syftar på ändringsförslagen 38 och 39. Slutligen vad ändringsförslagen 35 och 36 i förslagets artikel 4 beträffar, kan vi inte godta de ändringsförslag som är utformade för att tillåta användning av försäkringstekniska faktorer på grundval av könstillhörighet. Bruket av försäkringstekniska faktorer på grundval av könstillhörighet är inte förenligt med principen om likabehandling, och kan därför inte motiveras objektivt. Vid sådana försäkringstekniska beräkningar görs grova generaliseringar om alla män och alla kvinnor, vilket inte kan försvaras. De återger statistik om genomsnittspopulationen, men denna statistik är missvisande eftersom den döljer det faktum att andra faktorer som är relaterade till livsstil är viktigare än könstillhörighet. Det finns faktiskt studier som har visat att 86 procent av männen och kvinnorna har samma förväntade livslängd. I denna grupp av 86 procent av befolkningen behandlas en kvinna annorlunda än en man med samma förutsättningar, helt enkelt för att en felaktig generalisering har gjorts om den förväntade livslängden hos alla kvinnor. Detta bruk kränker principen om likabehandling, och kan därför inte rättfärdigas med stöd av en generalisering som bygger på statistik.
Trots detta välkomnar vi det faktum att man i detta ändringsförslag förutsätter att kostnaden för graviditet i en livförsäkring skall bäras av män och kvinnor till lika delar för att principen om likabehandling skall iakttagas.
Vad beträffar ändringsförslagen 10, 22 och 41, enligt vilka å ena sidan en förkortning föreslås av den övergångsperiod på sex år som föreskrivs i artikel 4 beträffande försäkringstekniska faktorer på grundval av könstillhörighet, och å andra sidan krav ställs på strängare kontroll under denna tidsperiod, kan vi inte gå med på dessa, eftersom vi menar att vi inte kan vänta oss att försäkringssektorn skall anpassas från den ena dagen till den andra, och eftersom vi anser att den extra tidsperiod på sex år som föreskrivs i artikel 4 behövs för att utveckla fungerande metoder så att man kan använda andra och mer adekvata faktorer än könstillhörighet.
Ändå hoppas vi att försäkringsbranschen vid slutet av denna period inte kommer att ha några problem med att tillämpa principen om likabehandling, så att konsumenterna i Europa kommer att kunna skörda frukterna av de fördelar som följer av principen.
Vad beträffar de ändringsförslag där man föreslår att kommissionens formulering ”genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män” genomgående skall ersättas med formuleringen ”uppnående av jämställdhet mellan kvinnor och män”, kan vi inte stödja dessa ändringsförslag, eftersom man då skulle förbigå den rättsliga grunden i fördragets artikel 13. Enligt artikel 13 har gemenskapen rätt att vidta åtgärder för att bekämpa diskriminering, med andra ord att trygga likabehandling av män och kvinnor. Gemenskapen ges inga längre gående befogenheter att främja jämställdhet eller att garantera full jämställdhet i praktiken. Även om gemenskapen enligt fördragets artikel 3, punkt 2, har befogenhet att försöka främja jämställdhet mellan kvinnor och män i all sin verksamhet, ändrar inte detta den rättsliga grundens karaktär i fördragets artikel 13. Jag syftar på ändringsförslagen 1, 5 del ett och två, 11, 18, 23 del två och 42.
Slutligen, herr talman, beträffande det sist föreslagna ändringsförslaget, ändringsförslag 45, där man föreslår att medlemsstaterna skall föra en dialog med icke-statliga organisationer som verkar för att bekämpa diskriminering och med sina sociala partner, instämmer vi i princip, men vi anser att formuleringen bör vara tillräckligt vid för att täcka alla organ som berörs, eftersom det finns andra organisationer som företräder sociala aktörer, såsom konsumentorganisationer, sociala organisationer och så vidare.
Jag är ledsen att jag var tvungen att överskrida min talartid, men en god nyhet är i alla fall att vi ser att vi män kommer att leva ungefär lika många år som kvinnorna.
– För all del, herr kommissionär, ni har till fullo utnyttjat er talartid på ett klokt sätt.
– Herr talman! Kommissionsledamoten sade att han inte kunde godta våra ändringsförslag 35 och 36. Han är otvivelaktigt medveten om att det finns ett ”försäkringsdirektiv” som särskilt behandlar försäkringar och att det i artikel 18 i detta direktiv föreskrivs att försäkringsgivare skall göra tillräckligt förutseende kalkyler och ta hänsyn till framtida åtaganden. Jag vill fråga kommissionsledamoten om kommissionen har kontrollerat med rättstjänsten om det förslag som vi har framför oss är förenligt med ”försäkringsdirektivet”.
. – Herr talman! Vad dessa argument beträffar skulle jag vilja säga att syftet med direktivet är att genomföra principen om likabehandling av kvinnor och män. Bruket av försäkringstekniska faktorer på grundval av könstillhörighet är inte förenligt med principen om likabehandling, och måste därför avskaffas inom ramen för direktivet. Det är därför som detta direktiv baseras på fördragets artikel 13 i ett försök att bekämpa diskriminering på grundval av könstillhörighet.
Syftet med direktivet är inte att lagstifta för att reglera det praktiska arbetet på den inre marknaden, och därför utgör artikel 95 inte någon lämplig rättslig grund.
– Tack för detta förtydligande av lagen, herr kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(1)
Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 2, 3, 4, 7, 9, 12, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 23, 24, 25, 26, 27, 29, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 71, 72, 73, 74, 77, 78, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 90, 94, 95, 96, 97, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 106, 107, 108, 111, 112, 114, 115, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 128, 137, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 157, 158 och 164 till och med 209.
Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 1, 5, 6, 8, 10, 11, 13, 14, 22, 28, 30, 31, 43, 50, 51, 59, 67, 68, 69, 70, 75, 76, 79, 89, 91, 92, 93, 98, 105, 109, 110, 113, 116, 117, 127, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 138, 156, 159, 160, 161, 162 och 163.
| sv |
5. Gemensamt system för mervärdesskatt (
| sv |
7. (
- Före omröstningen om ändringsförslag 21
Françoise Castex: föredragande. - (FR) Herr talman! Jag vill att ändringsförslag 21 ska läggas in efter punkt 40.
(Parlamentet biföll begäran.)
- Före omröstningen om ändringsförslag 62
Françoise Castex: föredragande. - (FR) Herr talman! Detta var en språklig muntlig korrigering av ändringsförslag 62 för att påminna parlamentet om att hänvisningen är på franska och att begreppet ”income” finns kvar i den engelska versionen. Dessutom är det den franska versionen som kommer att fungera som referens för alla ändringsförslag.
Före omröstningen om ändringsförslag 30
Françoise Castex: föredragande. - (FR) Herr talman! Jag har ett muntligt ändringsförslag. Jag vill ta bort ordet ”fragmentering” i den första meningen och i den andra meningen vill jag ersätta ordet ”assurer” (se till) med ordet ”renforcer” (förstärka).
Vad gäller den engelska versionen vill jag också påpeka för Philip Bushill-Matthews att ”précarité” ska översättas med ”non secure”.
(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)
- Före omröstningen om ändringsförslag 55
Avril Doyle: Herr talman! Jag tror att det finns ett korrekturfel i PPE-DE-gruppens röstlista här. Kunde ni vara så snäll att påpeka detta för vår föredragande? Jag misstänker att han vill ha ett plus här, inte ett minus. Jag menar alltså omröstningen med namnupprop om ändringsförslag 55.
- Vid slutet av omröstningen om Castexbetänkandet
Dirk Sterckx: - (NL) Fru talman! Jag tycker att det är underligt att parlamentet ska rösta om ett betänkande som fortfarande har oavgjorda ändringsförslag på vissa av sidorna. Jag trodde att vi inte skulle göra så här längre i plenum utan lämna det arbetet till kommissionen, för att begränsa antalet ändringsförslag som läggs fram i plenum.
Talmannen: Ja, det har ni helt rätt i, herr Sterckx.
| sv |
Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet
Talmannen: Jag informerar er härmed om att rådets ordförande och jag på onsdag kommer att underteckna 14 rättsakter som har antagits enligt det vanliga lagstiftningsförfarandet i enlighet med artikel 74 i parlamentets arbetsordning. Titlarna på dessa rättsakter kommer att offentliggöras i protokollet för sammanträdet. De kommer att finnas tillgängliga för er så att ni kan granska dem när som helst.
| sv |
Framställningar: se protokollet
| sv |
Avslutande av sammanträdet
| sv |
(1)
– Herr talman! Liksom andra kolleger har gjort i veckan skulle även jag vilja fästa kammarens uppmärksamhet på det ovanliga faktum att vi inte fick hålla anföranden på en minut i måndags. Jag inlämnade då ett skriftligt uttalande om frågan om Mordechai Vanunu, som i går frigavs ur fängelse i Israel efter 18 år i fångenskap.
Hans frihet har inskränkts på ett mycket hårt, grymt och ovanligt sätt. Detta är inte godtagbart i en demokrati. Han får inte lämna landet, han övervakas vart han än går, han får inte ta kontakt med främlingar och inte heller kontakta journalister. Jag ber talmannen att göra påpekanden för det israeliska parlamentet och den israeliska regeringen till stöd för denne person, som har avtjänat ett fängelsestraff för att ha avslöjat att Israel utvecklade massförstörelsevapen. Det är just sådana som styrkorna i Irak har letat efter; skillnaden i behandlingen av de två länderna är häpnadsväckande.
Jag ber er, herr talman, att uppmärksamma parlamentets talman på denna fråga och att be honom att kontakta de israeliska myndigheterna i avsikt att denne man skall beviljas sin frihet. Han har avtjänat sitt straff.
Vi skall hålla detta i åtanke. Jag skall vidarebefordra denna begäran till talmannen. Detta är utan tvekan en fråga som väcker starka känslor bland många EU-medborgare av alla politiska övertygelser, och jag tvivlar inte på att den i framtiden kommer att behandlas i parlamentet via de korrekta kanalerna.
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om resultatet av rättegången mot Leyla Zana m.fl. i Ankara.
. Herr talman! Fallet Leyla Zana kastar en negativ skugga över genomförandet av politiska reformer. I ett uttalande som gjordes i går beklagade kommissionen djupt gårdagens utslag av Ankaras domstol för statens säkerhet, i vilket bekräftades att Leyla Zana måste avtjäna hela sitt fängelsestraff fram till juni 2005.
Låt mig helt kort påminna er om bakgrunden till detta fall. Som en del av de politiska reformer som antogs i Turkiet under perioden 2002/2003 infördes i det turkiska rättssystemet nya bestämmelser som medger förnyad prövning för personer vars domar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har funnit bryta mot Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta var en uttrycklig prioritering enligt föranslutningsavtalet med Turkiet. En annan prioritering gäller behovet av att rätta till situationen för de personer som åtalats eller dömts för fredlig åsiktsyttring.
Efter införandet av dessa nya bestämmelser fattades i februari 2003 ett beslut enligt vilket Leyla Zana och hennes tre medsvarande skulle ges en förnyad prövning av Ankaras domstol för statens säkerhet. Trots de åtskilliga sammanträden som hölls i Ankaras domstol för statens säkerhet blev den förnyade prövningen dock till stor del en upprepning av den föregående rättegången, vilket väckte stark oro över respekten för försvarets rättigheter och principen om oskuldspresumtion, som erkänts av oberoende internationella sakkunniga.
Kommissionen har upprepade gånger uttryckt sin oro för de turkiska myndigheterna inom ramen för den politiska dialogen. Med full respekt för principen om domarkårens oberoende anser vi att hanteringen av detta fall visar på det gap som finns mellan reformernas anda och deras faktiska genomförande.
Som jag nämnde hölls rättegången mot Leyla Zana i en domstol för statens säkerhet. Det är värt att påminna om att Europeiska unionen, i enlighet med relevant prioritering enligt föranslutningsavtalet, upprepade gånger har uppmanat Turkiet att anpassa verksamheten vid domstolarna för statens säkerhet efter EU:s normer. Vi noterar att avskaffandet av dessa domstolar är bland de åtgärder som planeras i nästa paket av lagstiftningsreformer som meddelats i Turkiet.
Jag skulle även vilja påpeka att ordförande Romano Prodi i sitt tal inför det turkiska parlamentet i januari 2004 begärde att Leyla Zana skulle friges omedelbart. Vidare har kommissionen tagit upp frågan åtskilliga gånger i sin återkommande rapport och inom ramen för den politiska dialogen med de turkiska myndigheterna.
Vi har hört att de advokater som företräder svarandena har meddelat sin avsikt att hänskjuta fallet till kassationsdomstolen och hoppas att ärendet kommer att behandlas i enlighet med alla relevanta principer om likhet inför rättvisan.
– Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionen för dess uttalande. Jag är troligen den ende i kammaren som faktiskt kände Leyla Zana innan hon ställdes inför rätta och dömdes. Jag träffade henne för första gången i slutet av 1980-talet. Hon är, milt uttryckt, en kontroversiell person.
Likväl ligger den handling som hon utförde helt och hållet inom gränserna för den demokratiska yttranderätten. När allt kommer omkring var det enda hon gjorde att säga något på kurdiska i sitt parlament. Nuala Ahern med flera väljer ibland att använda iriska här i parlamentet. Min kvestorskollega Mary Elizabeth Banotti gjorde det faktiskt i sitt öppningstal. Jag tror dock inte att ens de värsta fienderna till Fine Gael skulle önska att Mary Elizabeth Banotti låstes in i 15 år för den sakens skull.
Överreaktionen har varit total från allra första början. Det sätt som rättegången genomfördes på var oacceptabelt, och det var tack vara Europarådets ingripande som en förnyad prövning hölls. Det är en stor besvikelse för mig och min grupp att de turkiska rättsliga myndigheterna inte visade sig tillräckligt flexibla för att utnyttja detta tillfälle till förnyad prövning som skulle ha rentvått Leyla Zana fullständigt.
Hon har fallit offer för vad som i grund och botten är en kamp mellan en reaktionär domarkår och en stat som eftersträvar reformer. Jag välkomnar de reformpaket som har antagits liksom det faktum att domstolarna för statens säkerhet skall avskaffas. Det är inte en dag för tidigt.
Vissa människor arbetar faktiskt hårt för demokrati i Turkiet, och AKP-ombudet Faruk Ünsal har angripit just detta utslag. Jag hoppas att vi genom att anta vad jag tror blir en enhällig resolution – med stöd tvärsöver kammaren – kan sända en budskap, inte till den turkiska regeringen utan till den turkiska domarkåren, om att den måste vara realistisk, följa med sin tid och, som omväxling, stödja sin regering och dess strävan att återställa respekten för den turkiska domarkåren inom Turkiet.
– Herr talman, kommissionär Nielson, mina damer och herrar! Vi är djupt besvikna över beslutet i fallet Leyla Zana. Även jag håller långt ifrån med om alla hennes åsikter. Att döma av hennes senaste brev, som jag har här, till bland andra Javier Solana och ordförande Prodi, är hennes bedömning av Öcalan och PKK:s efterföljande organisationer kanske något naiv, tämligen överdriven eller underdriven, beroende på hur man vill uttrycka det, men som redan har sagts är inget av detta en anledning att låsa in någon i många år och bekräfta domen stick i stäv mot gemenskapsrättsliga avgöranden. Jag håller fullständigt med kommissionsledamoten om att detta visar att parlamentets reformvänliga beslut fortfarande inte leder till att reformerna genomförs.
Detta skall inte uppfattas som kritik av regeringen, för den har som jag ser det, i den mån den har kunnat, klart visat att den velat se ett annat beslut angående Leyla Zana. Vi måste dock verkligen kräva, be eller brådskande uppmana regeringen att verkligen lägga hela sin tyngd bakom reformerna så att de genomförs, i synnerhet inom justitieväsendet. Jag tror verkligen att det leder till avsevärda problem om regeringen föreslår riktiga åtgärder, som parlamentet stöder, och administrationen och rättsväsendet saknar de demokratiska förfaranden som krävs för att genomföra dem. Även den nuvarande regeringen kan vara säker på att, då besluten fattas i december, anklagas för att för lite har gjorts beträffande införandet av reformer och för att Turkiets administration och rättsväsende skall nå upp till modern europeisk nivå.
– Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionen för dess ytterst kraftfulla och tydliga uttalande om det olyckliga Zanafallet. Under den gemensamma parlamentarikerkommitténs möte i Turkiet nyligen tog vi upp frågan om Leyla Zana-rättegången, som vi alltid gör. Justitieminister Cicek lovade oss att domstolarna för statens säkerhet skall skrotas i och med nästa paket av konstitutionella reformer, som jag tror kommer att offentliggöras nu i veckan. Detta är naturligtvis första klassens nyheter, för dessa domstolar bidrar inte till rättvisa; de bidrar inte till säkerhet. Den turkiska regeringen är fullt medveten om Zanafallets politiska vikt för Europaparlamentet.
Låt mig som stor vän av Turkiet vara fullkomligt tydlig med en sak: om Leyla Zana och hennes kolleger inte friges snart, kommer det att vara omöjligt för Turkiets närmaste vänner att hävda att anslutningsförhandlingar bör inledas i december. Inget land kan på allvar räkna med EU-medlemskap med nära sextusen samvetsfångar, oavsett hur kontroversiella dessa personer än visar sig vara.
– Herr talman! I går morse var jag i Ankara vid de domstolsförhandlingar som fastställde domen om 15 års fängelse för Leyla Zana och tre tidigare DEP-parlamentsledamöter.
Bland de många allvarliga aspekterna av denna rättegång, vilket redan tagits upp av kolleger och kommissionens företrädare, vilka jag tackar, är det verkligt viktiga att domen från 1994 fastställdes. Europadomstolen i Strasbourg fördömde domen från 1994 eftersom den är olaglig i många hänseenden och uppmanade till en ny rättegång. Domen är inte baserad på handlingarna från denna rättegång, utan explicita hänvisningar görs till 1994 års dom. Det sätt som Domstolen för statens säkerhet i Ankara arbetar gick inte endast emot Europeiska unionen utan även Europadomstolen i Strasbourg.
Jag deltog vid samtliga utfrågningar i rättegången. Rätten till försvar bröts på det mest flagranta sätt. Närmare bestämt, och i korthet, förvägrades försvaret varje möjlighet att objektivt besvara de påståenden som åklagarvittnena gjorde. Genom domstolens agerande under de 14 utfrågningarna, var den bara ute efter att försvara domen från 1994.
Jag skall inte ge några fler allmänna kommentarer eftersom jag instämmer i det som sagts av de ledamöter som talade före mig. I oktober kommer Europeiska kommissionen att lägga fram sitt förslag om huruvida förhandlingarna om Turkiets anslutning till Europeiska unionen skall påbörjas eller inte, och i sådana fall när. Efter att ha lyssnat till kommissionsledamoten tror jag att Europeiska kommissionens bedömning kommer att bli en samvetsgrann sådan. Efter att ha hört mina kolleger tror jag likaså att det nyvalda parlamentet kommer att samvetsgrant bedöma om det alls är lämpligt att påbörja förhandlingar om Turkiets anslutning till Europeiska unionen, eller om de skall påbörjas omedelbart. För närvarande finns det uppriktigt sagt inga förutsättningar för att påbörja förhandlingar.
– Herr talman! Gårdagens dom var dessvärre ingen överraskning. De som engagerat sig i frågan de senaste månaderna och åren har med egna ögon kunnat se att rättegången var en fars. Domarna, och i synnerhet den allmänne åklagaren, hade inte det minsta intresse av att göra en ny, ordentlig undersökning av de gamla bevisen från 1994. I denna rättegång kunde därtill försvaret än en gång inte kalla nya vittnen som ville lägga fram motbevis. Detta var ett skämt till rättegång, och resultatet av en dålig rättegång är en dålig dom.
Men en sak måste stå fullständigt klart: detta säger mindre om regeringens attityd till reformer än om de konservativas hårdnackade motstånd. Dessa domare, gårdagens domare, ville visa vem som bestämmer. Deras svar är tydligt: vi bestämmer, inte Europaparlamentet eller Europeiska kommissionen i Bryssel, och inte heller regeringen i Ankara; det är vi som avgör ärendets utgång. Jag tror att det enda sätt som regeringen kan begränsa den skada den utan tvekan har åsamkats i samband med dess anhållan om att påbörja förhandlingar i december, är att visa att detta är ett undantag från regeln. Denna regel måste gälla: beslutade reformer måste genomföras i praktiken.
Två exempel. Det har redan talats om planerna – och jag betonar ordet planer – på att avskaffa domstolarna för statens säkerhet. Jag vill uppmana regeringen att skynda på i denna fråga, att inte låta det dra ut på tiden, och se till att dessa domstolar verkligen är avskaffade före december.
Det andra exemplet, såklart synnerligen symboliskt i sammanhanget, är användandet av det kurdiska språket, vilket vi bör komma ihåg inledde hela frågan. På pappret, återigen på pappret, är användandet av detta språk tillåtet, men i praktiken finns det fortfarande ett stort antal administrativa hinder. Det är alltså mycket viktigt att det kurdiska språket mot slutet av året verkligen kan användas i utbildningsväsendet och i media.
Avslutningsvis vill jag påminna dem som på grundval av enbart detta ärende dragit slutsatsen att förhandlingar inte bör inledas om vad Leyla Zana själv har uttryckt. I ett brev till Europaparlamentet skrev hon: jag sitter hellre i fängelse i ett land som förhandlar med Europeiska unionen än är fri i ett land som Europa har vänt ryggen.
– Herr talman! Jag vill sluta mig till min kollega Joost Lagendijks goda retorik. Jag skulle föredra att Leyla Zana är fri i ett land som förhandlar med Europeiska unionen. Det är egentligen det enda alternativ som jag tycker är acceptabelt.
Faktum är att det är mycket ovanligt att någon har tillbringat så lång tid i fängelset och har innehaft Sacharovpriset nästan lika länge. Situationen är ytterst märklig. Det är likaså mycket ovanligt att Europeiska unionen under så lång tid har fortsatt som om det vore ”business as usual”. Detta får inte fortsätta. Vi måste bråka och trycka på mer, så att dessa påtryckningar i sin tur kan påverka de motspänstiga krafterna i Turkiet.
Den gamla statsfilosofin, den gamla sortens kemalism, har fortfarande ett avsevärt inflytande, vilket denna rättegång visar. De ansvariga är själva anhängare till denna gamla filosofi och drar såklart samma slutsats om och om igen. Jag instämmer med de kolleger som redan nämnt att det ovanliga i detta fall är att regeringen, vilket vi måste erkänna, gör sitt bästa och har antagit några dramatiska lagreformer, särskilt den förändring som gjorde det möjligt att öppna rättegångar på nytt. Den gjorde det också möjligt att frige någon från fängelse, men denna möjlighet används inte: lagstiftningen används antingen inte alls eller inte korrekt. Jag anser att vi måste övertyga våra egna regeringar när det gäller detta. Det är inte endast frågan om enskilda händelser, såsom det allvarliga fallet med Leyla Zana och hennes medarbetare. Det är följden av en fråga av mer allvarlig natur som vi måste diskutera med Turkiet. Jag vill även lägga till att det som jag ser det är av avgörande betydelse att etablera kontakter mellan domare och allmänna åklagare från EU och deras turkiska motsvarigheter för att ändra attityderna, då fel attityd kan få oss att ständigt hamna på fel spår, och hamna i den fälla med nationalistiskt hat mot minoriteter som orsakas av rädslan för att dessa kan undergräva statens integritet.
Av dessa anledningar tror jag vi måste utöva påtryckningar för att de möjligheter som finns att frige Leyla Zana med flera, som fängslats för liknande så kallade brott, utnyttjas i avvaktan på en reform av hela rättsförfarandet.
Herr talman! Jag ville ha ordet eftersom jag givetvis tycker att resultatet av denna rättegång är oacceptabelt. Den har tagits upp på nytt två gånger. Högsta domstolen tog på begäran av EU och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna upp rättegången på nytt. Domen är identisk. Vi kunde inte vara mer besvikna och ställda inför sådan förvirring finns det inget att tillägga.
1995 besökte jag Leyla Zana i fängelset i Ankara liksom de övriga kurdiska fångarna, samvetsfångar ej att förglömma. Det året skulle omröstningen om tullunionen hållas. Jag var mycket förbryllad och tänkte att jag borde ge Turkiet en chans, eftersom jag förespråkade dess framtida anslutning. Jag reste därför dit för att lära mig om landets utveckling, som jag ville gynna genom att rösta för tullunionen. Jag tänkte att detta kanske skulle påverka respekten för mänskliga rättigheter, för minoriteter och för yttrandefriheten.
Jag måste i dag naturligt nog medge att saker och ting tyvärr inte har utvecklats i positiv riktning. Jag förespråkar likväl, herr talman, att Turkiet blir medlem i Europeiska unionen. Jag beklagar dock att Turkiet fortsätter att bryta mot mänskliga rättigheter och jag kräver att en avsevärd insats görs. Annars är jag rädd för att anslutningen är i fara.
– Herr talman, mina damer och herrar! Beslutet i rättegången mot Leyla Zana visar med all önskvärd tydlighet att Turkiet ännu inte är moget för förhandlingar om anslutning till EU. Opåverkad av de officiella reformerna i Turkiet fortsätter domstolen att handla i enlighet med forna tiders agerande, så att alla som närvarade vid förhandlingarna – vilket jag gjorde – kunde dra slutsatsen att det ursprungliga domslutet, grundat på en mening som sades på kurdiska, och som starkt kritiserats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, skulle bekräftas. Turkiet kunde ha använt rättegången som ett sätt att visa att reformeringen av rättsväsendet inte endast är på pappret. Detta handlade slutligen inte om detaljer i lagen, utan om en kvinna vars öde har blivit en symbol för den turkiska politikens och det turkiska rättsväsendets misslyckande, en kvinna vars rättegång var ett prov på hur allvarligt reformerna togs. Varken det eller att världens ögon var riktade på den kunde få domstolen att genomföra en rättegång i enlighet med rättsstatens normer. Låt mig då fråga er detta: om inte ens fallet Leyla Zana kan få förändringar till stånd i det turkiska rättsväsendet, hur skall då reformer alls kunna genomföras?
I princip – och låt mig vara tydlig på den punkten – förespråkar jag att Turkiet går med i EU, förutsatt att landet uppfyller de relevanta villkoren. Turkiet har i åratal känt till att drastiska förändringar måste till för att det skall kunna gå med, men gårdagens dom visar att denna viljan ännu inte finns, och sålunda måste EU sluta prata om att anslutningsförhandlingarna snart kan tas upp igen. De som i efterdyningarna av detta utslag fortsätter att hävda att anslutningsförhandlingar kan vara möjliga inom sex månaders tid, visar endast att de inte bryr sig om Köpenhamnskriterierna och att de är intresserade av att strategiska målsättningar genomförs på bekostnad av allt annat. Tvärtom kvarstår det faktum att kriterierna för anslutning till EU har fastställts och måste fortfarande uppfyllas. Så länge som Turkiet ignorerar detta faktum kan det inte bli några anslutningsförhandlingar.
. Herr talman! Jag har inte många kommentarer att göra om de olika inläggen. Jag vill bara säga att domarkårens oberoende förvrängs när själva strukturen, verksamheten och kulturen i delar av själva domarkåren negerar grundläggande demokratiska principer. Detta är jämförbart med situationen i Guantanamo. Det duger inte. Vi välkomnar därför det föreslagna avskaffandet av domstolarna för statens säkerhet, och kommissionen kommer att fästa vederbörlig vikt vid frågan i sin rapport om Turkiet i oktober.
Jag har avslutningsvis mottagit fem resolutionsförslag, i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.(2)
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande två betänkanden:
– A5-0280/2004 av Christa Randzio-Plath, för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kommissionens rekommendation angående 2004 års uppdatering av de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik (för perioden 2003–2005) (KOM(2004) 238 – C5-0183/2004 – 2004/2020(INI)).
– A5-0277/2004 av Marie-Thérèse Hermange, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor angående förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (KOM(2004) 239 – C5-0188/2004 – 2004/0082(CNS)).
.– Nivån på sysselsättningen är i dag en viktig del av det främsta av Lissabonmålen, som fastställdes 2000. Som ni säkert vet är detta mål följande. Jag citerar: ”Att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning.” Vi får inte glömma att Europa redan har gjort avsevärda framsteg då vi har skapat sex miljoner arbetstillfällen på den europeiska kontinenten sedan 1999.
Då så är fallet är det tydligt att Europa trots denna framgång inte kommer att nå de mellanliggande kvantitativa målen: att uppnå en sysselsättningsgrad på 67 procent före 2005. Som det ser ut i dag en stor fransk tidning använde rubriken ”Europas tillväxt har avstannat” kommer tillväxten endast att nå 1,7 procent. Detta är anledningen till att vi, då vi ser att ekonomin tappar fart, måste sätta fart på allting, och det är Europeiska unionens skyldighet att reagera.
Wim Koks rapport utarbetades mot denna bakgrund. I denna rapport betonas att konkret handling verkligen behövs, att ett antal resoluta åtgärder införs när det gäller finanspolitik, sociala frågor, miljöfrågor, forskning och utveckling, så att man i synnerhet kan skapa arbetstillfällen, inom alla områden, givetvis med hänsyn till globaliseringen och de problem som en allt äldre befolkning för med sig. För att detta skall lyckas krävs i hög grad ett snabbt agerande och ett skickligt förändringsarbete. Av denna anledning måste vi aktivt genomföra denna förändring för att undvika att bli ett offer för den. Av denna anledning vidhöll jag i mitt betänkande vikten av att i realiteten genomföra riktlinjerna för sysselsättning.
För det första är det tillrådligt att öka handlingsutrymmet för företagen och deras anställda. En omställning som innebär en ökning av människors kompetens och en satsning på livslångt lärande, vilket bör uppmuntras, krävs om detta skall uppnås, såväl som aktiva insatser för att bilda nya företag, i synnerhet småföretag. Det är i denna anda (i enlighet med ändringsförslag 7 i betänkandet) som EU måste stödja nätverk och samarbeten, till exempel spetskompetenscentrer som knyter samman småföretag, forskningscentrer, universitet och privata företag.
För det andra finns det all anledning att sätta fart på den arbetande befolkningen, ja, hela befolkningen. I denna anda rekommenderar jag (i enlighet med ändringsförslag 5) att sysselsättning för unga blir en viktig europeisk fråga.
För det tredje är det tillrådligt att utarbeta en omfattande europeisk plan mot avindustrialiseringen. I denna anda (i enlighet med ändringsförslag 6) är det verkligen viktigt att EU stöder de mest utsatta regionerna utan att för den sakens skull försumma utvecklingen av de mest dynamiska områdena. Ändringsförslag 5 tar upp detta.
För det fjärde krävs det mycket noggrant utarbetade riktlinjer för hur styrelseskicket kan förbättras. Detta är i själva verket slutsatsen i Wim Koks rapport. Förbättrat styrelseskick innebär att alla aktörer måste vara med – nationella parlament, regionala och lokala aktörer, arbetsmarknadens parter, fackliga och andra organisationer, men även företag – och även att i denna anda öka tillgången till strukturfonderna. Hittills har EU gett sitt stöd åt den politik som medlemsstaterna för, själva andemeningen av ordet stöd, genom att anta en politik som ger stöd i form av en krycka, men inte för tankarna till en dynamisk ekonomi. Jag menar att om man skall kunna leva upp till behovet av stöd till de mest utsatta regionerna, måste EU utåt sett både tydligt och konkret visa sin förmåga att vara dynamisk. Gemenskapens finansieringspolitik måste upprättas i denna anda av ekonomisk dynamik. Detta är mitt budskap i exakta ordalag.
Vidare beklagar jag, herr talman, att efter dagens omröstningar om viktiga frågor som miljöpåverkan utifrån ett livscykelperspektiv, däck, marmelad och sötad kastanjepuré – omröstningar som samtliga får stora följder – är vi nu tvungna att diskutera sysselsättningspolitik, och dessutom utan rådets närvaro. Jag beklagar omständigheterna bakom vårt utarbetande av detta betänkande, med tanke på den otydlighet som omger det. Ja, man tar fram ett betänkande om riktlinjerna, ett betänkande som är underlag för lagstiftningen, men man kan inte ändra betänkandet eftersom riktlinjerna legat fast de senaste tre åren, som om miljöramarna, de internationella, sociologiska, finans- och skattepolitiska ramarna i denna fråga inte förändras.
. – Herr talman! Parlamentet har alltid krävt att politiken på områdena ekonomi, sysselsättning, sociala frågor och finanser måste samordnas och ses som en helhet för att ge Europeiska unionen en konsekvent linje när det gäller strategin för tillväxt, sysselsättning och samhälle.
Vi anser att det är riktigt att vi bör fortsätta på den inslagna banan och betrakta dessa allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken inte endast ett år i taget, utan för en längre tidsperiod. Detta innebär dock inte att vi inte kritiskt och med ett mycket praktiskt synsätt behöver granska dessa riktlinjer och se närmare på behovet av att anpassa sig till förändringar när det gäller tillväxt och sysselsättning.
Vi kan klart och tydligt se att den europeiska ekonomin fortsätter att förlora i styrka, och att den återhämtning eller positiva tillväxt som skett inom euroområdet främst kan tillskrivas en kraftig ökning av exporten, medan efterfrågan på hemmaplan har sjunkit på grund av att privatkonsumtionen varit låg ett antal kvartal i rad. Detta är verkligen oroväckande, och därför vill vi överväga och omformulera dessa allmänna ekonomiska riktlinjer så att tillväxten stimuleras och blir mer ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar. Detta lyckas bara om samtliga medlemsstater följer det som har beslutats.
Jag upprepar härmed parlamentets kritik angående att många medlemsstater inte lever upp till sina åtaganden om Lissabonstrategin när det gäller att alla åtgärder för att uppnå en verkligt hållbar tillväxt och en ökning av konkurrenskraften förs samman och får samverka. Av denna anledning anser jag att de politiska riktlinjerna än mer måste fokusera på att stimulera den ekonomiska tillväxten genom investeringar och fler arbetstillfällen, och på så sätt öka produktionen.
Samtidigt som tillväxtinitiativet, med detta som mål, säkerligen kommer att välkomnas, bör riktlinjerna även klart och tydligt lägga tonvikten på mänskliga resurser, forskning och utveckling, och innovation, såväl som på en industripolitik som särskilt prioriterar små och mellanstora företag, förnybar energi och miljövänlig teknik.
Även om åtgärdsplanen för miljöteknik måste genomföras får vi inte glömma bort behovet av att investera i social infrastruktur, eftersom det produktionen inte ökar om vi inte bättre lyckas förena arbete och familj och därigenom öka sysselsättningen bland kvinnor. Detta anser jag vara en mycket viktig åtgärd, det kan inte nog betonas att detta är ett område där många medlemsstater måste satsa mycket mer.
Inte heller är finansieringen av tillväxtstimulerande investeringar riktigare, och vi bör även innefatta samordningsåtgärder i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för att bekämpa orättvis skattekonkurrens och skattesmitning. Visst kommer de tänkta anslagen i dagens Quick Start-program och i tillväxtinitiativet inte att föra oss längre än så, då alla ekonomiforskningsinstitut givetvis har rätt då de säger att inga investeringar under 1 procent av bruttonationalprodukten kommer att få önskvärd effekt, i synnerhet den önskade positiva effekten för den stora mängd människor i Europeiska unionen – mer än 14 miljoner – som är arbetslösa.
De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken måste fortsätta att sätta social och regional sammanhållning och verklig konvergens i främsta rummet, men det måste råda större klarhet om vilken politisk blandning som verkligen kan lyckas, då vi måste ha starka synergieffekter mellan å ena sidan nödvändiga strukturreformer, och å andra sidan investeringar och politik på det makroekonomiska planet. Det är givetvis i detta sammanhang ett förnuftigt sätt att dra nytta av en mer flexibel stabilitets- och tillväxtpakt krävs.
Öppenhet och ett aktivt genomförande av Lissabonstrategin är inte endast höga ideal; detta synsätt utlovar verkligen en hel del i fråga om att använda reformpartnerskapen som ett medel att genomföra Lissabonstrategin. Jag är övertygad om att sådana förändringssamarbeten måste ägna sig åt ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor över hela linjen om Lissabonstrategin skall kunna förbättras och få ett mer politiskt innehåll.
Eftersom jag är positivt inställd till Lissabonmålens andemening, menar jag att detta är den mest omfattande strategin för att bemästra Europeiska unionens problem, men vi måste självfallet reagera på en förändrad ekonomi genom att varje år aktualisera riktlinjerna, vilket enligt vår mening blir allt viktigare. Varje reform av strukturfonderna måste även ta med i beräkningen vikten av att koppla samman riktlinjerna för den ekonomiska politiken med strukturfonderna och användandet av dem. Dessutom måste det hela formuleras på ett sådant vis att samtliga parter verkligen tvingas göra kopplingen i den hållbara tillväxtens, fulla sysselsättningens och den sociala sammanhållningens intresse.
. Herr talman, mina damer och herrar! Jag är glad över att kunna delta i er debatt i dag om ekonomi- och sysselsättningspolitiken.
Denna debatt hålls som en reaktion på uppdateringen av riktlinjerna för den ekonomiska politiken och kommissionens rapport 2004 om sysselsättningsstrategin. Jag vill gratulera i synnerhet Christa Randzio-Plath och Marie-Thérèse Hermange till deras betänkanden. Kommissionens antagande av det så kallade paketet med riktlinjerna, ett paket som gemensamt täcker de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningspolitiken, är återigen ett bevis på att rationalisering ger resultat. Rationaliseringen har inte bara lett till att Europeiska unionens samordning av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken har aktualiserats, utan även till att dessa båda grundläggande områden kompletterar och stödjer varandra bättre. Huvudsyftet med att rationalisera och samordna politikområdena var att öka deras effektivitet genom att lägga större vikt vid praktisk handling än att varje år ta fram nya riktlinjer.
Både de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningspolitiken antogs på tre års sikt. Det stod klart redan från början att riktlinjerna endast får förändras när utvecklingen så kräver. Inom denna ram, då det inte skett någon större utveckling, måste de treåriga riktlinjerna ligga fast i år. Genom en fortsatt stabil strategi kommer vi att kunna förbättra vårt sätt att planera och förutse vilken påverkan Europeiska unionens politik på olika områden får och se till att politiken är långsiktig och effektiv.
Låt mig först säga några ord om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Kommissionen anser att den generella politiska strategi som uttrycks i riktlinjerna är fortsatt aktuell. I 2004 års uppdatering lades tonvikt vid införlivningen av de tio nya medlemsländerna inom ramen för vår samordnade politik. Låt mig ta upp dessa två aspekter mer i detalj, med hänsyn även till en del kommentarer som fällts i utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Europeiska kommissionen har gett sitt stöd åt gemenskapens strategi för den ekonomiska politiken på medellång sikt som är fastlagd i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för 2003–2005. Denna strategi har tre huvuddelar: makroekonomisk politik baserad på utveckling och stabilitet, ekonomiska reformer för att öka utvecklingsmöjligheterna och politiska insatser som gynnar hållbarhet. Detta politiska paket lägger tonvikten på den draghjälp som den ekonomiska politiken kan ge för att uppnå Lissabonmålen.
Varför man skall behålla dagens strategi och nå framsteg är självklart. För det första ligger den ekonomiska utvecklingen i linje med de förväntningar som gällde i fjol när rådet utfärdade de nuvarande allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Enligt våra nya ekonomiska prognoser håller Europeiska unionens ekonomi på att återhämta sig, något som väntas befästas. Givetvis har jag beaktat det som Christa Randzio-Plath tidigare sade om oron för återhämtningen och tillväxten och Marie-Thérèse Hermanges uttalanden i dagens publikation om stagnationen i ekonomin och tillväxten. I alla händelser är den allmänna ramen för den makroekonomiska politiken inte negativ. Jag vill – och jag tror att vi måste – betona att vi måste anstränga oss för att stimulera den finansiella omstruktureringen när återhämtningen väl har kommit i gång och inga misstag får göras, vilket har hänt vid tidigare tillfällen när ekonomin sett bra ut på kort sikt.
För det andra krävs en beslutsam tillämpning av våra strukturella reformmål för att stärka både tillväxtmöjligheterna och en hållbar ekonomin. Kommissionen medger i den första utvärderingen av tillämpningen av de nuvarande allmänna riktlinjerna i januari att vissa framsteg gjorts. Det framstod dock tydligt att ytterligare framsteg med reformerna krävs för att inte äventyra det som Lissabonmålen har uppnått. 2004 års uppdatering av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken betonar vikten av att integrera de nya medlemsländerna i samordningen av vår ekonomiska politik. Det är positivt att ni i Christa Randzio-Plaths betänkande och i resolutionsförslaget uttrycker ert stöd för detta mål. De ekonomiska utmaningar som de nya medlemsländerna står inför skiljer sig inte i sak från de som de nuvarande medlemsländerna står inför, de är bara större.
Vår strategi på medellång sikt för den ekonomiska politiken kan hantera de utmaningar de anslutande länderna står inför. Synergieffekterna av den makroekonomiska politiken och de nödvändiga strukturreformerna leder till en gradvis de facto-konvergens mellan dessa länder. Den gradvisa de facto-konvergensen är de anslutande ländernas viktigaste utmaning.
Vad gäller 2004 års riktlinjer för sysselsättningspolitiken vill jag först tacka utskottet för sysselsättning och sociala frågor, och i synnerhet dess föredragande, Marie-Thérèse Hermange, för dess dynamiska sätt att förbereda Europaparlamentets ståndpunkt om riktlinjerna. Det är mycket positivt att alla de frågor som behandlas i betänkandet berör de fyra grundläggande politikområdena som europeiska arbetsgruppen för sysselsättning och 2004 års gemensamma rapport om sysselsättningen har fastställt, vilket befästes vid vårens toppmöte, nämligen: förbättrad anpassningsförmåga hos arbetstagare och företag, fler personer till en attraktivare arbetsmarknad, förbättrad sysselsättningskvalitet och satsning på mänskliga resurser. Jag anser följaktligen att vi i sak är på samma våglängd, vi har gemensamma intressen och vi prioriterar de närmaste årens åtgärder likadant. Det betyder också mycket att ni betonade behovet av en mer noggrann granskning av medlemsländernas agerande för att sätta fart på genomförandet av sysselsättningsstrategin.
Låt mig i korthet ta upp kommissionens förslag om 2004 års riktlinjer för sysselsättning. Kommissionen föreslår att behålla riktlinjerna såsom de antogs i ett rådsbeslut i juli förra året. Som en del av våra gemensamma insatser för att rationalisera EU:s ekonomiska politik och sysselsättningspolitik, följer riktlinjerna för sysselsättningspolitiken, liksom de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, en treårig cykel. Den reform av sysselsättningspolitiken som genomfördes i fjol syftade till att på ett bättre sätt hantera de grundläggande utmaningarna för EU:s arbetsmarknad, för att kunna leva upp till Lissabonmålen för 2010. Denna reform lade tonvikt vid ett medellångt perspektiv och att en rampolitik utformas med hänsyn till den mångfald som råder i det utvidgade EU.
Den gemensamma rapporten om sysselsättningen, som den europeiska arbetsgruppen för sysselsättning under Wim Koks ledning kommit överens om, lyfte fram vikten av att granska de reformer som medlemsländerna förbundit sig att genomföra, snarare än att inleda ett förfarande med förslag till nya ändringar av riktlinjerna. Likaledes bekräftade vårens toppmöte det behov som fastställdes i den gemensamma rapporten om sysselsättningen av att sysselsättningsförfarandet nästa år ägnas åt att utvärdera framstegen. Huvudfrågan i nästa gemensamma rapport om sysselsättningen måste därför bli medlemsländernas svar på de förslag som riktar sig till varje land. Detta innebär att de nationella handlingsplaner som medlemsländerna, både de nuvarande femton och de nya medlemsländerna, skall lägga fram under hösten 2004 måste utgå från dessa förslag.
Låt mig till sist försäkra er om att Europeiska kommissionen är nöjd med Europaparlamentets konstruktiva hållning, där ändringsförslagen handlat om på skälen. Europeiska kommissionen kommer under ytterligare förhandlingar med rådet också att ta hänsyn till och stödja de ändringsförslag som förbättrar vissa skäl. Jag är fullständigt övertygad om att den oerhörda utmaning som vi står inför för att uppnå Lissabonmålen till 2010 gör det nödvändigt för oss att satsa helt på praktisk tillämpning, genom att omsätta utmaningarna i politisk handling.
– Herr talman! Jag vill tacka Marie-Thérèse Hermange för hennes betänkande – jag skall fokusera på sysselsättningen – och även kommissionären för hans uttalande denna förmiddag.
Marie-Thérèse Hermange har rätt synsätt: vi strävar inte efter att ändra detaljerna i riktlinjernas struktur. När vi förra året samtyckte till uppstramningen av de ekonomiska riktlinjerna och riktlinjerna för sysselsättningen gick vi underförstått med på att inte röra själva riktlinjerna förrän 2006 – efter halva tiden. Det är rätt strategi: vi behöver den stabiliteten i riktlinjestrukturen.
Vi måste dock erkänna att vi måste fokusera alltmer på genomförandet av både de ekonomiska riktlinjerna och särskilt, kanske, riktlinjerna för sysselsättningen. Det är där problemet ligger: medlemsstaterna genomför inte riktlinjerna riktigt.
Vi har därför infört ett antal skäl som syftar till att ställa centrala områden av genomförandet i fokus. Till exempel ligger tyngdpunkten i ändringsförslag 1 på forskning och utveckling. Med uppstramningen av de allmänna ekonomiska riktlinjerna och riktlinjerna för sysselsättningen har vi all rätt att förvänta oss en vittomfattande EU-ram för investering i livslångt lärande, forskning och utveckling samt infrastruktur som skapar en EU-motor för tillväxt och som omvandlar den tillväxten till full och bättre sysselsättning och en högre grad av social sammanhållning. Det är vad Lissabonprocessen handlar om, och vi misslyckas för närvarande grovt med det.
I vårt ändringsförslag 2 fokuserar vi på ett par frågor som har belysts av arbetsgruppen för sysselsättning – Wim Kok-rapporten – nämligen anpassningsförmåga och livslångt lärande. De finns med i riktlinjerna för sysselsättningen. Vi måste emellertid erkänna att alla nationella planer, i större eller mindre utsträckning, inbegriper misslyckanden med att nå de mål som uppställts i dessa avseenden.
Ändringsförslag 3 handlar om att nationella parlament, arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer samt lokala och regionala myndigheter måste bli delaktiga i genomförandet av riktlinjerna. Vi måste uppmuntra dessa maktskikt att bli delaktiga i riktlinjerna och se till att dessa genomförs riktigt.
Jag välkomnar särskilt Marie-Thérèse Hermanges ändringsförslag 6 om bättre utnyttjande av strukturfonderna för att förverkliga riktlinjerna. Jag välkomnar även ändringsförslag 7 om att uppmuntra företag att bättre förutse ekonomisk, teknisk och industriell förändring. Under hela detta mandat har utskottet för sysselsättning och sociala frågor insisterat på ett framåtsyftande synsätt på hanteringen av industriell förändring. Hon gör rätt i att ställa det kravet.
Slutligen vet jag att Philip Bushill-Matthews avser att lägga fram ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 5 i syfte att betona behovet av att behålla äldre människor i arbetskraften. Vi skulle med glädje godkänna ett sådant ändringsförslag.
– Herr talman! Kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka de båda föredraganden för ett gediget arbete. Jag vill speciellt rikta mig till Christa Randzio-Plath för hennes gedigna arbete med detta betänkande. Hon har också utfört ett gediget arbete för utskottet för ekonomi och valutafrågor. Ert ordförandeskap, fru Randzio-Plath, har präglats av oväld, kunskap och professionalism. Jag är övertygad om att utskottet för ekonomi och valutafrågor kommer att sakna er. Tack!
Fortfarande lider EU:s ekonomi av svåra problem. Den globala tillväxten har inte fått den fart vi önskat och förväntat oss. Även om den amerikanska ekonomin går allt bättre kvarstår många problem. Det dubbla underskottet och den politiska osäkerheten drar ner den ekonomiska kraften. Tillväxten i euroområdet är inte heller imponerande. Vi är väl medvetna om de aktuella siffrorna.
När det gäller EU-15 visar det sig att de har bättre kraft i ekonomin med en tillväxt på 2 procent i år och 2,4 procent nästa år. Betydligt bättre går det i de nya medlemsstaterna med en tillväxt på 3,5 procent i år och i genomsnitt på 4 procent nästa år. Det kan vi nästan bara drömma om i EU-15. Vi vet att förändringarna i de nya medlemsstaterna har varit mycket omfattande, många gånger smärtsamma. Utvecklingen visar att det går i rätt riktning, även om en del invändningar kan resas och försiktighet anbefalles, såsom exempelvis den internationella monetära fonden, valutafonden, har anfört idag.
EU-15 borde kunna lära mer av de nya medlemsstaterna för att få fart på ekonomin. Den konkurrens och den ökande marknad som nu öppnar sig är till fördel för alla. I stället för att kritisera länder som Slovakien och Estland som sänkt sina skatter och därigenom skapat utrymme för tillväxt, borde vi se vad vi kan lära oss av detta. Det vore framför allt förödande om EU i ett försök att likrikta och styra de nationella ekonomierna, skulle tvinga de nya länderna till skattehöjningar och omfattande välfärdsreformer i en takt som de själva inte vill. Visst kommer konkurrensen att hårdna, det har den redan. Bolagsskatten i de nya medlemsstaterna är lägre än hos oss, men sund konkurrens är bra.
Behovet av strukturreformer kvarstår i flera av medlemsstaterna. Vi vet vilka det är som har syndat och listan av syndare kommer tyvärr att bli längre. Holland och Storbritannien står näst i tur. Vad gäller stabilitets- och tillväxtpakten tycker vi att den har fungerat väl. Flexibiliteten finns redan idag och visst kan reglerna ses över, men
Vi liberaler tror att Europa kan ta sig ur dessa ekonomiska problem, men då måste mer göras. Lissabonprocessen måste genomföras fullt ut. Det liberala receptet för EU:s medlemsstater för att få tillväxt och fler jobb heter sunda offentliga finanser, ökad konkurrens, ett fullbordande av den inre marknaden i alla dess delar samt strukturreformer för framtiden. Vi kommer inte att stödja de extra ändringsförslagen i Christa Randzio-Plaths betänkande, men vi är beredda att stödja den balanserade avvägning som föredraganden hade.
Herr talman, vi står inför enorma utmaningar i Europa, men möjligheterna i det nya Europa är så mycket större. Fred, frihet, demokrati och social och ekonomisk stabilitet dominerar nu Europa.
– Herr talman! Vi är eniga om att det går mycket dåligt för Europa. Randzio-Plaths utmärkta betänkande dokumenterar hur förskräckligt illa det ser ut. Det gäller särskilt Europa och inte hela världen. Det måste alltså ha någonting att göra med speciellt europeiska förhållanden. Jag hör till dem som menar att det har att göra med stabilitetspakten och den politik som är knuten till stabilitetspakten. Så länge den råder är det inte mycket som hjälper. Vi har låg investeringsnivå och brist på tillväxt och dynamik, vilket faktiskt betyder att vi har ett överskott på kapital. Detta kapital får då lämna Europa för att finna mer räntabla investeringsmöjligheter. Vi har också ett tragiskt överskott på arbetskraft i form av arbetslösa.
Jag tror inte att vi kan bryta detta om vi inte bryter stabilitetspakten och istället börjar tänka i termer av offentliga investeringar enligt den Keynesianska traditionens erfarenheter. Det är förbjudet att tala om Keynes idag, men jag menar att det är oerhört viktigt att börja diskutera Keynes och postkeynesianismen. Att det inte görs måste vara ett slags ideologisk blockering. Jag kan inte se det på annat sätt.
Det hjälper inte mycket att vi har en bra sysselsättningspolitik så länge de som får utbildning och kvalifikationer inte anställs. Företagen vill inte ha dem. Vi behöver satsa på offentliga investeringar. Jag tror framför allt att det inte bara gäller infrastruktur, utan också i hög grad offentlig tjänstekonsumtion. Den behöver ökas. Jag tror också – en annan sak som man inte får diskutera – att det är läge att minska arbetstiden för att få fler i arbete. Då skulle man få en bättre balans och kunna höja produktiviteten i arbetet. Sådana åtgärder behövs om vi skall komma någon vart, men så länge den nyliberala politiken dominerar kommer det att fortsätta att gå illa för Europa, tyvärr.
Fru talman, herr kommissionär! Mina kolleger i parlamentet förvånas inte om jag direkt säger att jag nästan inte alls instämmer angående min ärade liberale kollegas insats. Jag anser att det, vid denna mandatperiods slut, är dags att kort göra ett bokslut över EU:s ekonomiska politik. Den ekonomiska politiken omfattar Lissabonmålen, en livssyn vi definitivt kan dela, men genomförandet haltar i själva verket kraftigt, eftersom tonvikten ligger på en avreglering av de olika sektorerna och försummar de sociala och miljömässiga målen som finns på agendan.
Det finns dock ytterligare en del som definitivt saknas. Det handlar om den makroekonomiska politiken på EU-nivå, som, om den överhuvudtaget existerar, endast gör så genom en stabilitets- och tillväxtpakt. Den politik som har förts de senaste åren, i synnerhet av Frankrike och Tyskland, har bestått av insatser på budgetområdet. Detta som ett försök att reducera underskott och skulder jämte en minskning av statsinkomsterna, med förhoppningen att allt detta kan lösas genom ökad tillväxt. Detta upplägg fungerade inte. Tillväxten är mycket låg, arbetslösheten ökar liksom inkomstgapet mellan olika sociala grupper, utan att utslagningen och fattigdomen för den skull minskar, detta i ett av världens rikaste områden.
Jag anser att det finns alternativ. Dessa har diskuterats inom utskottet för ekonomi och valutafrågor men utan framgång, eller åtminstone utan att uppnå majoritet. De alternativ som finns består framför allt i insatser gällande tillgång, givetvis, men även avsevärda insatser gällande utgifter. Är det rimligt att europeiska medel skall finansiera ökade militära utgifter i Förenta staterna? Jag beskriver dilemmat på detta sätt, eftersom det är så det måste beskrivas. Det finns därför utrymme för ett återinförande av en nykeynesiansk politik som helt bygger på den inre marknadens storlek med en union med 25 medlemmar och behovet av att öka offentliga och privata investeringar. Tillväxtinitiativet är kanske ett steg i rätt riktning, men det är otillräckligt både i fråga om kvantitet och kvalitet. Vi måste samordna medlemsstaternas budgetpolitik och de sociala och miljömässiga konvergensreglerna, i synnerhet gällande arbetsförhållanden, löneutveckling – ja, löneutveckling – och miljö.
Slutligen vill jag avrunda med den skattepolitiska frågan. Det är ett ämne vi diskuterat utförligt. Jag vill bara säga till Olle Schmidt att jag slogs av ett uttalande, meddelat av en fransk nyhetsbyrå, av den svenske statsministern Göran Persson, som sade att om kandidatländerna fortsätter att sänka företagsskatten som de håller på med, skulle det inte längre vara möjligt att gå med på att ge dessa länder medel ur strukturfonderna. Det vore bra om vi tänkte på detta slags observationer, och jag vidhåller – och jag väljer mina ord omsorgsfullt här – att de som inte vill att företagsskatten skall avgöras med kvalificerad majoritet, ett system som har lagts fram i den europeiska konstitutionen, är oansvariga och kommer att tvingas möta allt mer tillspetsade situationer när det gäller konkurrens på skatteområdet, vilket raserar våra sociala trygghetssystem.
– Fru talman! I tisdags talade Jean-Claude Trichet, ordförande för Europeiska centralbanken, om den europeiska ekonomin. Han verkade mycket bekymrad över den ekonomiska tillväxtens långsamma återhämtning. Jag delar den oron, eftersom tillväxten dröjer alltför länge. En passiv hållning stimulerar inte tillväxten. Vi behöver handling, och det är just det som vi saknar.
Enligt Jean-Claude Trichet – och jag håller med honom – är vi i Europa överens om diagnosen, men – och här går jag längre än Jean-Claude Trichet – våra politiska insatser löser ingenting.
Jag vill uppmana medlemsstaterna att bortse från sina inbördes olikheter en gång för alla och skrida till handling. Länder som Kina och Indien kommer inte att missa någon chans att gå om oss. Handling kommer att bli ansträngande och kräva politiska uppoffringar, men att vänta ännu längre vore oansvarigt.
– Herr talman! Jag skulle vilja begränsa mina anmärkningar till Hermangebetänkandet och börja med att säga att detta inte är det tal som jag hade tänkt hålla. Jag hade hoppats kunna gratulera föredraganden till hennes utmärkta betänkande. Det var ett utmärkt betänkande, men när vårt utskott var färdigt med det tidigare i veckan hade många av de mer utmärkta delarna i det tyvärr strukits. Vad som återstår är fortfarande mycket bra, mycket positivt, men det är en blek skugga av det utmärkta och mycket grundliga arbete som hon hade lagt ned.
Hennes ändringsförslag röstades tyvärr bort av PSE-gruppen, som hade många ledamöter på plats i måndags. Frånsett henne själv och en annan vice gruppordförande från PPE-DE-gruppen var jag tyvärr den ende företrädaren för vår grupp som var där.
Jag har inget att säga till socialisterna om vad de gjorde för att följa sin dagordning. De råkar anse att de har rätt när de säger att det inte bör göras några lagstiftningsförändringar, och jag tänker nu inte diskutera den saken. Jag gratulerar dem till deras målmedvetenhet och den effektivitet med vilken de fullföljde sin föresats. Jag säger dock till våra kolleger, särskilt till våra frånvarande kolleger från denna sida av kammaren, att om vi bryr oss om sysselsättningen, som vi gör, om vi bryr oss om arbetslösheten, som vi gör, om vi bryr oss om den sociala orättvisa som arbetslösheten ger upphov till, som vi gör, då måste vi vara beredda att prioritera detta område.
Även om arbete pågår parallellt i andra utskott måste vi se till att vi kan närvara och rösta, så att vår åsikt kan segra på dessa sammanträden och så att vi kan åstadkomma förändring. Förändring är viktigt när det gäller frågorna i sysselsättningsriktlinjerna; det gladde mig att kommissionären på nytt betonade vikten av Lissabonmålen, som alla sidor av kammaren har ställts sig bakom.
Men om vi skall förverkliga Lissabonmålen duger det inte att bara säga att riktlinjerna inte kommer att ändras före 2006. Inte heller duger det att säga att det är helt och hållet upp till medlemsstaterna att göra ändringar och genomföra riktlinjerna. Riktlinjerna behöver stärkas och ges ett nytt fokus, och det finns här i kammaren mycket arbete att både göra och göra ogjort i avsikt att ge Lissabonprocessen mer fart.
Slutligen skulle jag vilja tacka Stephen Hughes för hans ord, att han samtycker fullständigt till ett muntligt ändringsförslag, som jag tror att även föredraganden kommer att stödja, om vikten av äldre människor, och som jag kommer att lägga fram senare i förmiddag. Det samtycket gläder mig mycket; jag hoppas att det bådar gott för förhållandet oss emellan under det kommande mandatet. Jag vet att Stephen Hughes hoppas återkomma; jag hoppas också återkomma, men nästa gång med större stöd.
Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! I åtskilliga månader har PSE-gruppen efterfrågat en anpassning av stabilitets- och tillväxtpakten till den ekonomiska konjunkturen. Vid olika tillfällen har jag på min grupps vägnar tagit fram detaljerade förslag till reformering av pakten så att den blir ett instrument för en europeisk tillväxt- och stabilitetspolitik.
Sålunda rekommenderar vi ökad åtstramning när den ekonomiska situationen är god. Det kunde handla om att till exempel kräva att medlemsstaterna har en balanserad budget när tillväxten överskrider låt säga 3 procent, även om detta tillåter dem en större utgiftsflexibilitet för infrastruktur då ekonomin vänder. Vårt mål är att införa den brittiska gyllene regeln på EU-nivå.
Luxemburgs kristdemokratiske premiärminister, Jean-Claude Juncker, har nyligen tagit upp de socialistiska förslagen igen. I en intervju för tidningen rekommenderar han att pakten måste vara mer flexibel när det ekonomiska klimatet är dåligt och strängare när det ekonomiska klimatet är bra. Vid Ekofinrådets möte nyligen stärktes tanken att det blir nödvändigt att reformera pakten 2005. Socialisterna kommer att delta på ett konstruktivt sätt till denna nödvändiga reform, men Jean-Claude Juncker kommer att få det svårt att övertyga sina kolleger i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, som uppvisar en nästan religiös dogmatism vad gäller stabilitets- och tillväxtpakten. Faktum är att stabilitet utan tillväxt enbart ökar EU:s ekonomiska och sociala problem.
I detta hänseende rekommenderar jag att ni läser professor Jean-Paul Fitoussis skrivelse för utskottet för ekonomi och valutafrågor. Denna skrivelse visar i stora drag att stabilitets- och tillväxtpakten har dämpat, och fortsätter att dämpa, tillväxten i Europa. Pakten är särskilt skadlig för de stora europeiska ekonomierna, vilkas ekonomiska aktivitet är mer beroende av stimulansåtgärder på hemmaplan än de mindre ländernas, som är mer beroende av efterfrågan utifrån. Detta förklarar verkligen varför mindre länder tycks uppfatta stabilitetsfrågan som mer rättmätig än de större länderna, vare sig de stora länderna styrs av högern eller vänstern. En reform av stabilitets- och tillväxtpakten är därför inte en fråga om politisk övertalning utan snarare av yttersta vikt för ett Europa som håller på att förlora kampen för tillväxt och sysselsättning.
Fru talman! Låt mig tacka Christa Randzio-Plath en sista gång. Christa Randzio-Plath kommer att lämna parlamentet efter denna mandatperiod, vilket jag beklagar väldigt mycket. Vi förlorar i henne en kvinna som var engagerad för euron, för ett socialt Europa och ett tillväxtens och sysselsättningens Europa. Jag tror att jag talar på samtliga kollegers vägnar när jag offentligt tackar henne för hennes arbete i ledningen av utskottet för ekonomi och valutafrågor.
– Tack så mycket, herr Goebbels, för orden till vår kollega, Christa Randzio-Plath, som har arbetat så hårt i detta parlament och i Europas tjänst. Tack så mycket, fru Randzio-Plath.
Fru talman! Även jag vill ta tillfället i akt att under dessa sista sammankomster gratulera Christa Randzio-Plath till hennes arbete och återigen betyga henne min vänskap, liksom Pierre Jonckheer och Robert Goebbels och de andra. Vi har inte endast beklagat situationen i EU, med mycket låg sysselsättning och svag tillväxt, utan vi har även försökt bygga en ekonomisk politik på EU-nivå. För att övervinna de olika hindren vill även jag nu dessutom lägga fram några politiska mål.
Det första är att vi måste ta den möjlighet som utvidgningen erbjuder. De nya medlemsstaterna eftersträvar tillväxt och de behöver känna samhörighet. Precis som för oss, och kanske än mer, ligger det i deras intresse att det utvidgade Europa blir en mycket mer dynamisk region i världen. Västerlandets farhågor måste därför skingras och gemensamma intressen lyftas fram, vilket innebär att positiv rörlighet, omstrukturering och specialiseringsstrategier, som gör det möjligt att öka mänsklig kompetens och produktionskapacitet i öst och i väst, är mycket viktigt. Men hur skall detta kunna uppnås?
Det andra målet är att skapa nya alternativ i debatten om strukturella reformer. Hur kan investeringar uppmuntras? Två sätt är möjliga. Endast det första av dessa används för närvarande: kapital som dras till goda vinstmöjligheter, med finanspolitisk och författningsmässig konkurrens. Misslyckandet går inte att undvika. Ett annat sätt växer fram. Ja, vi måste ta tag i den utmaning som en ny delad ekonomi innebär, en blandad ekonomi med samarbete över gränserna, grundad på politik som rör partnerskap och nätverk. Detta är den strukturella reform som Europa behöver och som vi måste utforma.
Det tredje målet är ett nytt makroekonomiskt ramverk. Lissabonstrategin har goda målsättningar och en bra drivkraft, men dess riktlinjer är fortfarande mycket otydliga och arbetsmetoderna existerar inte än. Den största otydligheten råder beträffande hur strategin skall tolkas. Nationell politik skiljer sig åt. Att omvärdera denna politik måste stå högt på dagordningen de kommande åren, i synnerhet beträffande stabilitets- och tillväxtpakten. Jag menar att vi med en bra EU-budget och en finanspolitisk harmonisering verkligen skulle ha en större chans att lösa de problem som hänger samman med de minskade nationella offentliga underskotten.
Låt mig till sist ta upp en metodfråga. Medlemsstaterna är inte så lite fräcka när de varken tar hänsyn till eller accepterar Lissabonstrategin. Vi måste stärka de nationella parlamentens ansvar och förutse ett stärkt ekonomiskt samarbete, men det är främst inom civilsamhället, bland företag och territoriella gemenskaper, som de uteblivna vinsterna drabbar oss mest. En mängd verksamheter ligger i startgroparna, men många projekt och aktörer släpar efter. EU-politiken är endast möjlig utifrån ett decentraliserat deltagande.
– Fru talman! Jag vill ta upp några saker angående det förfarande som vi hittills har följt, eftersom det är där de nödvändiga svårigheterna har uppstått. Jag vill också nämna Lissabon, Wim Koks rapport om arbetskvaliteten, Kina och Indien, och slutligen ändringsförslagen.
Beträffande förfarandet tror jag att detta är andra eller tredje gången som vi måste inse hur lite tid vi har när det gäller att fastställa riktlinjerna för sysselsättningen. Detta vållar konflikter bland oss, bortom de normala politiska skillnaderna, om hur riktlinjerna skall tolkas, hur de skall ändras, vad som måste förändras och så vidare. Jag vill förslå ett annat tillvägagångssätt nästa år; detta är ett förslag till rådets och kommissionens framtida ordförandeskap. Det är avgörande att försäkra att parlamentet får möjlighet att spela sin roll enligt fördraget, nämligen att kommentera på ett korrekt vis, så att vi inte behöver rösta ner en mängd ändringsförslag, som, låt mig uttrycka det så här, inte följer ett korrekt förfarande. Jag undrar också om det treåriga förfarandet som vi har antagit är det mest förståndiga. Med tanke på de snabba förändringarna i ekonomin, och med hänsyn till att kommissionen snart var tvungen att anpassa sin optimistiska inställning och acceptera att saker och ting inte gick så smidigt som förväntat, tror jag att vi måste kunna ändra vissa viktiga aspekter av dessa riktlinjer för ekonomin och sysselsättningen.
Jag vill även lyfta fram en stor brist i fördraget. Det måste sägas. I själva verket är riktlinjerna för sysselsättningen per definition underordnade riktlinjerna för ekonomin. Vi vill inte ha det på det sättet. Det skapar alla möjliga slags problem, till exempel när avreglering står på dagordningen, men det betyder också att alla möjliga andra åtgärder läggs fram som har effekt på detta sätt. Jag instämmer i det som ett antal föregående talare redan har sagt i frågan, inklusive Pierre Jonckheer och Robert Goebbels.
Små framsteg har gjorts sedan Lissabon. Detta har även tagits upp i vårt utskott. Vi har inte uppnått så mycket när det gäller fattigdom och arbete för äldre och kvinnor. Det har gjorts vissa framsteg, men alldeles för små och vi måste verkligen revidera riktlinjerna. Vi bör revidera Lissabonöverenskommelsen mot bakgrund av olika faktorer, inklusive den ekonomiska utvecklingen. Mot denna bakgrund är den ståndpunkt som intas i Wim Koks rapport välkommen, nämligen att vi måste förbättra genomförandet av överenskommelsen i sin helhet. Det var vad rådet skulle ha gjort. Jag undrar dock om det räcker.
Wim Kok föreslår att flexibilitet och trygghet diskuteras och främjas. Han tar verkligen itu med frågan om flexibilitet, men jag ser inget om trygghet. Både Tyskland och Förenade kungariket blockerar fortfarande direktivet om personal som hyrs ut av bemanningsföretag. Det överensstämmer inte med principen om att öka arbetskvaliteten, en annan av Wim Koks idéer. Med andra ord tror jag att vi måste studera detta noga och att vi bör gå tillbaka till exempelvis det belgiska ordförandeskapets förslag om arbetskvaliteten. Det var en givande rapport, inte bara när det gäller enskildheter som att trivas med sitt arbete. Jag anser också att vi inte endast bör titta på Förenta staterna utan även på utvecklingen i Kina och Indien. Vi står för närvarande inför en omfattande outsourcing till utlandet med allt vad det för med sig.
Slutligen vill jag tacka för allt samarbete under den senaste mandatperioden. Jag kan även meddela er att den gröna gruppen kommer att stödja de ändringsförslag som Marie-Thérèse Hermange lagt fram och troligen även Philip Bushill-Matthews muntliga ändringsförslag.
– Fru talman! Jag vill instämma i det som sagts gällande Christa Randzio-Plath. Jag var hennes första vice ordförande i två och ett halvt år. Jag uppskattade både hennes stränghet och artighet, även om, som ni vet, våra åsikter knappast förenade oss.
Det gladde mig även att höra Robert Goebbels tala om stabilitets- och tillväxtpaktens skadliga aspekter. När jag uttalade mig i liknande ordalag i utskottet för ekonomi och valutafrågor för tre eller fyra år sedan, tror jag att mina kolleger blev chockade. Det står nu klart att jag i själva verket hade rätt och att stabilitets- och tillväxtpakten är en tvångströja som förhindrar tillväxt, investeringar och ökad sysselsättning inom EU.
Som jag uppfattar det finns det emellertid en annan sak som försvårar tillväxt i EU, och jag anser att detta är euron. För att bli övertygade om detta, behöver vi bara notera att det går mycket bättre för de tre länder i unionen som inte har infört euron och har bevarat sin valutapolitiska självständighet än för de tolv som valde att inom ramen för den europeiska valutan gå samma väg och lägga sitt öde i en sann statsbanks händer, en allenarådande bank som inte bryr sig ett dugg om tillväxten i EU. Jag hoppas att eurofrågan får en central roll i den kommande valkampanjen.
Jag vet inte om jag, i likhet med Christa Randzio-Plath, inte kommer att återvända till parlamentet. Jag hoppas kunna återvända, men det är långt ifrån säkert. Med detta sagt hoppas jag verkligen att följderna av att välja euron står i centrum i den kommande valkampanjen eftersom detta, enligt min mening, är det största problemet för EU och dess medborgare i dag.
– Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Trots alla framgångar finns det en oro inom EU över att skapa nya jobb. Sysselsättning är en av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter och även den bästa förutsättningen för tillväxt och social sammanhållning.
Riktlinjerna för sysselsättning och Luxemburgprocessen i allmänhet spelar en viktig roll för att uppnå detta mål. Därför studerar utskottet för sysselsättning och sociala frågor alltid dem noga med stort intresse. Vår föredragande, Marie-Thérèse Hermanges synsätt har varit riktigt, för vilket vi tackar och gratulerar henne.
Jag skulle kunna upprepa flera av de ståndpunkter som mina kolleger har formulerat, men jag skall emellertid för min del ta upp ett par saker som jag anser bör betonas.
För det första är det en mycket sammansatt procedur och politik att öka sysselsättningen, som berör alla områden inom politiken för ekonomi, samhälle och utbildning, inom yrkesutbildning och insyn, inom kampen mot skattesmitning och odeklarerat arbete. Forskning och innovation har på sistone särskilt lyfts fram. Faktum är att detta var ett beslut från vårens toppmöte och jag tackar föredraganden för antagandet av mitt ändringsförslag i frågan som uppmanar till en korrekt samordning av alla dessa politikområden vad gäller utformningen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen av riktlinjernas tillämpning. Denna samordningspolitik är mycket viktig för de nya medlemsstaterna, som uppmanas införliva EU-besluten i den nationella politiken. Vi har även noterat att de länder som saknar en fungerande samordning har den sämsta ökningen av sysselsättningen. Samordning och komplementaritet behövs både mellan EU:s politik och nationalpolitiken på alla nivåer – central, regional, lokal – och mellan alla de berörda organen. Jag håller med föredragandens förslag om insyn och enklare förfaringssätt samt om information om hur man bäst kan använda strukturfonderna.
En fråga som jag också vill ta upp är de strukturella reformerna, huvudsakligen på skatte- och socialförsäkringsområdet. Det kan tyckas att denna fråga, hur nödvändig alla än anser den vara, inte är lätt. Den kräver ett politiskt pris, den måste renodlas av samhället och mogna, och detta sker inte i den omfattning som krävs. Det samtycke som leder till politiska åtgärder måste, för att vara meningsfullt och framgångsrikt, bygga på rätt informerade och förberedda medborgare, ansvariga sociala parter och kraftfulla insatser om resultatet av vår politik skall bli synligt och om vi vill skapa tillit till våra valda mål och förfaringssätt.
– Herr talman! Marie-Thérèse Hermange har åstadkommit ett värdefullt betänkande, och trots kommentarerna av Philip Bushill-Matthews förblir tonvikten på genomförandet. Genomförandet är centralt för sysselsättningsriktlinjerna och för Lissabonprocessen.
Varför är det så viktigt för oss? Vi vet inte bara att Lissabonriktlinjerna inte har följts och att framstegen går långsamt, utan dessutom vet vi, vilket Stavros Dimas kommenterade, att de nya medlemsstaterna måste göra vad vi måste göra och att de har samma problem. Tyvärr har storleken betydelse i en situation där vi måste hålla oss till sysselsättningsriktlinjerna, men ändå är den totala arbetslösheten och budgetunderskottet i de nya medlemsstaterna ungefär dubbelt så stora som i EU med 15 länder. Storleken har utan tvekan betydelse.
Det är anledningen till att genomförandet är centralt, snarare än nya riktlinjer. Genomförandet är viktigt, som några personer har snuddat vid – i ändringsförslag 5, till exempel, i fråga om ungdomsarbetslöshet och kvinnor på arbetsplatsen -, men vi måste också se på frågan om äldre arbetstagare, den snabbt åldrande befolkningen i arbetsför ålder. Som ordföranden för vårt utskott nämnde helt kort, måste dessutom de sysselsättningschocker som våra regioner nu står inför, såsom utkontrakteringen och utlandsbaseringen av verksamhet – frågor som kammaren sent omsider tar på allvar – tas med i Lissabonmålen. Jag är säker på att Stavros Dimas kommer att ta hänsyn till det i sitt arbete under de kommande månaderna.
Den stora frågan här är att se till inte bara att genomförandet är centralt, utan också att det finns en bättre förståelse bland huvudaktörerna – fackföreningarna och näringslivsorganisationerna – av vad strategin innebär. Den förståelsen är uppenbarligen fortfarande dålig i medlemsstaterna. Det är när det gäller denna fråga, som är en av de sista som sysselsättningsutskottet kommer att behandla före mandatets slut, avgörande att vi inser att de aktörer som berörs av detta Lissabonmål är otillräckligt medvetna om den strategi som följs.
Likaledes viktigt är kvaliteten på det livslånga lärandet och den regionala inverkan av frågor som lika finansiering och marknadsdiskriminering. Alla dessa frågor är avgörande och måste förbli inom Lissabonmålets och sysselsättningsriktlinjernas ram. Vi måste stärka genomförandet. Det är det centrala i dagens debatt, och jag välkomnar därför Marie-Thérèse Hermanges betänkande.
– Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag skall börja med att gratulera föredragandena Marie-Thérèse Hermange och Christa Randzio-Plath, men jag nöjer mig med att kommentera Marie-Thérèse Hermanges betänkande. Även om de senaste reformerna av riktlinjerna för sysselsättning var ett positivt steg, verkar det nu uppenbart att EU inte kommer att uppnå Lissabonmålen till 2010.
Sysselsättningsnivån är för tillfället 64 procent; att nå 70 procent år 2010 skulle medföra att 22 miljoner jobb skapas i den nya unionen med 25 medlemsstater. Endast genom att utveckla konkurrenskraften och tillväxtmöjligheterna kan EU uppnå denna ökade sysselsättning och produktion. Vårens toppmöte lade därför fram sysselsättningsförslag i syfte att lyfta fram prioriterade områden där varje medlemsstat skall agera och betona behovet av att öka utbytet av god praxis och erfarenheter, vilka har en grundläggande roll i EU:s sysselsättningsstrategi.
Jag stöder Marie-Thérèse Hermanges utmärkta betänkande som framhäver behovet av att använda alla tillgängliga medel på ett effektivare sätt, av insatserna för att genomföra vad som redan har kommits överens om och av att få med alla de berörda aktörerna. Till exempel är mitt land Portugal på god väg att uppnå de sysselsättningsmål som fastställdes i Lissabon, trots att arbetslösheten nyligen har ökat, framför allt till följd av att vissa multinationella företag har backat ur. Trots det är antalet arbetslösa under gemenskapssnittet.
Vad gäller målet att främja sysselsättningen för kvinnor och äldre arbetstagare, har Portugal överträffat dem. Låt oss emellertid inte kringgå problemen: det ekonomiska läget i dagens Europa är mycket olikt det som bildade fond till toppmötet i Lissabon 2000. Den ekonomiska och finansiella situationen i vissa medlemsstater kräver tuffa politiska åtgärder för att bromsa de offentliga utgifterna och, framför allt, strukturella reformer som en förutsättning för ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen.
De medlemsstater som under denna ekonomiska svacka fortfarande är modiga nog att inte välja snabba lösningar, utan åtar sig de nödvändiga lagreformerna på sysselsättningsområdet, reformer av de sociala trygghetssystemen och så vidare, förtjänar inte tillrättavisningar utan beröm och uppmuntran för sin förändringskraft. Jag är säker på att EU inte kommer att nå de tillväxtnivåer som krävs för att uppfylla Lissabonmålen utan strukturella reformer.
– Fru talman! Romano Prodi sade nyligen att återhämtningen i Tyskland och Italien är icke-existerande. Detta innebär att samma gamla osäkerheter, samma tvivel och risker vad gäller den ekonomiska återhämtningen i euroområdet kommer att leva kvar under året.
Påståendet lyckas bara överföra de dystra prognoser kommissionen gjorde för 2004 till den politiska arenan. Det är sedan mot denna bakgrund som vi skall analysera hur EU:s ekonomiska situation utvecklas inom ramen för den allmänna ekonomiska politiken. Vi kan inte fortsätta att undvika denna fråga. Vi har i själva verket kraftfulla teoretiska instrument till vårt förfogande, som de som kommer från Lissabonstrategin eller de som kommit från god praxis i samband med samordningen av den ekonomiska politiken. Vi har emellertid även stora svårigheter, som till exempel uppstår genom en alltför strikt tolkning av stabilitets- och tillväxtpakten, vilket kullkastar alla våra ansträngningar.
Frågan blir mer och mer politisk, eller med andra ord, en fråga om val. Medan det är sant att en långfristig och bärkraftig ekonomisk utveckling endast kan nås genom finansiell konsolidering, är det också sant att en finansiell konsolidering inte kommer till stånd, inte ens på kort sikt, utan ekonomisk tillväxt. EU behöver en ny agenda som fokuserar på de problem som finns för ekonomin och sysselsättningen i stället för den nuvarande agendan som fokuserar på budgetunderskott och offentliga utgifter, vilket har blivit en verklig mani. Vad EU verkligen behöver är strukturella reformer, men EU behöver också finansiella medel för att kunna genomföra dem. De första etapperna kommer alltid att innebära en ökning av de offentliga utgifterna eller en inkomstminskning, och det är endast möjligt med en djupgående ändring av de gällande budgetbestämmelserna. Det är vid denna tidpunkt som förseningar börjar dyka upp när det gäller förslag i samband med den översyn av stabilitets- och tillväxtpakten som kommissionen tillkännagett, i synnerhet om dessa förslag fokuserar på det väsentliga och inte är nöjer sig med att försköna de reglerande kontrollaspekterna.
Stabilitets- och tillväxtpakten måste ofrånkomligen ändras, delvis därför att detta instrument strängt taget har upphävts sedan den 25 november. I de nya bestämmelserna kan man inte längre förbigå svängningarna i den ekonomiska konjunkturen, eller försumma att ta hänsyn till varje medlemsstats individuella situation utan nackdel för ansträngningarna att uppnå budgetförlikning för hela euroområdet. I reglerna kan verkligen inte den roll som offentliga investeringar och kvalitetsinvesteringar har inom ramen för utveckling längre ignoreras. Att sträva efter att det inte skall finnas något budgetunderskott i euroområdet på lång sikt är rena dårskapen, det stöds inte av någon ekonomisk teori och skulle resultera i orimligheten av att ha en statsskuld som, när allt kommer omkring, inte skulle vara bättre än noll.
Jag anser att dessa angelägenheter finns i det utmärkta betänkande som Christa Randzio-Plath har lagt fram. Jag sänder henne mina varmaste lyckönskningar. Genom vårt samarbete under de senaste tre åren har hon visat att hon är en skicklig, kompetent, beslutsam och i sanning Europavänlig kvinna.
– Fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionär! Får jag börja med att gratulera Marie-Thérèse Hermange till hennes, som vi nu är vana vid, goda arbete och ett betänkande med hög kvalitet.
Det har gjorts mycket för sysselsättningen i EU under de senaste åren. Exempelvis har folkpartiregeringen i mitt land skapat över 4 300 000 arbetstillfällen under sina två mandatperioder. Utan tvivel är vi alla överens om behovet av att förändra sysselsättningsstrategin, med en ansenlig stabilitetsnivå, och vi är också alla överens om vikten av de tre målen – full sysselsättning, förbättrad arbetskvalitet och produktivitet och stärkt social sammanhållning – och vi håller med om både de gemensamma och specifika rekommendationerna.
Jag vill betona vikten av vissa principer som måste stödja tillämpningen av sysselsättningsstrategier förutom, naturligtvis, en princip som redan ofta har upprepats här, nämligen behovet av att samordna den ekonomiska och sociala politiken, och jag vill betona behovet av att jämna ut politikområden som jämlikhet, hälsa och säkerhet på arbetet samt integrering, vilka tycks mig vara fundamentala mål i utvecklingen av EU till ett område för frihet, säkerhet och rättvisa.
Jag vill också, fru talman, betona behovet av ökad produktivitet inför omflyttningen – vilket redan har belysts av Regina Bastos – som har katastrofala följder för den territoriella sammanhållningen och EU:s nödvändiga polycentrism. Jag anser att ökad produktivitet och arbetskvalitet är de bästa sätten för att bromsa omflyttning. Nuförtiden gör detta många EU-medborgare skeptiska till EU. Det tycks mig också att länken mellan strukturfonderna, politiken för påverkan av territoriell sammanhållning och sysselsättningsstrategin är väsentlig för att nå territoriell sammanhållning, ett ovillkorligt instrument för sann polycentrism i EU.
Behovet av gemensamt agerande av EU, medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna och, naturligtvis, den sociala dialogen är andra viktiga instrument för tillämpningen av dessa direktiv.
– Fru talman! Eftersom detta är parlamentets slutdebatt om riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken, kanske vi skulle kunna genomföra en mer allmän undersökning.
Naturligtvis är termen ”EU:s ekonomiska politik” som vi använder något missvisande. Unionen har inte huvudansvaret för denna fråga och inte heller, tyvärr, får den det genom det nya konstitutionsutkastet. Huvudansvaret ligger hos medlemsstaterna. Unionen ingriper bara som samordnare. Inom valutapolitiken, där EU har ansvar, har vi otvivelaktigt sett en kolossal framgång med införandet och stabiliseringen av den gemensamma valutan. Tyvärr kan vi inte säga samma sak om skötseln av den verkliga ekonomin. Tillväxtnivåerna har förblivit låga och arbetslösheten har bibehållits på motsvarande höga nivåer. Nedgången i den verkliga ekonomin har lett till en kris i den offentliga ekonomin, med stora underskott i större ekonomier, som leder till sammanbrott på grund av att tillämpningen av stabilitetspakten misslyckats.
Den 25 november 2003 skulle ha befriat oss från stabilitetspakten. I stället för att hitta vägar för hur EU:s ekonomi skall komma ur stagnationen, har vi emellertid återgått till samma trötta diskussioner om hur stabilitetspakten skall återupplivas. Det finns naturligtvis två sätt. Det ena är en gemensam, sann EU-politik inom ramen för en blandekonomi. Vi måste sluta med att dyrka marknaden som har misslyckats rejält, därför att om man tar de trettio åren efter andra världskriget, så åstadkom blandekonomin full sysselsättning och höga tillväxtnivåer. Om man tar de följande trettio åren, under vilka doktrinen om den fria ekonomin triumferade, kollapsade den fulla sysselsättningen och Europas ekonomi stagnerade och försvagades. Det är dags att vi återgår till mera logiska principer, till en blandekonomi som den som så väl tjänade oss under efterkrigsåren.
De säger att arbetslösheten är strukturell och för att kunna bota den så måste vi ta till strukturella åtgärder. Detta innebär bara åtgärder mot arbetstagarna. Jag skulle vilja svara på detta att bristen på investeringar är strukturell och att vi borde agera mot spekulation på penningmarknaden vilket har förlamat investeringsmekanismen. Om vi kunde hitta ett nytt förbund av sociala krafter, så skulle vi kunna ta tillbaka EU:s ekonomi till dess gamla nivåer. Om vi inte kan hitta detta förbund, så är EU:s ekonomi dömd till stagnering och, slutligen, till att bli en satellit till USA:s ekonomi. Det är dags att vi inser detta.
– Fru talman, kommissionär Stavros Dimas, mina damer och herrar! Jag anser att vi behöver en offentlig debatt om våra mål för den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken och de förändringar som de kräver. En debatt som går mycket mer på djupet än vad som för närvarande pågår i medlemsstaterna och på EU-nivå. Som ett exempel på hur politiken för ekonomi och sysselsättning skall debatteras, kan vi ta debatten om tillväxt- och stabilitetspakten. Ett ämne som har debatterats offentligt betydligt mer än riktlinjerna för ekonomi och sysselsättning.
Jag vill också propagera för en större roll för kommissionen inom politiken för ekonomi och sysselsättning, och jag uppmanar den att använda sin initiativrätt mer, hellre än att gömma sig bakom den enhällighet som krävs för röster i rådet. För det tredje vill jag se ett slut på enhällighet för alla frågor inom ekonomi och sysselsättning som påverkar den inre marknaden. Detta skulle göra det möjligt för parlamentet att utöva sin medbeslutanderätt och släppa lös ny kraft.
Låt mig även rikta er uppmärksamhet – och i synnerhet den från den vänstra flanken i parlamentet – mot hela katalogen av politiska principer för ekonomi och sysselsättning i den nya konstitutionen. I den, hellre än att låta socialpolitiken komma på kant med marknaden, bekräftar vi vår tro på den sociala marknadsekonomin, på bärkraftighet och full sysselsättning; vi spelar inte ut de olika områdena mot varandra för de är alla ömsesidigt beroende av, och kompletterande till, varandra.
Företagens konkurrenskraft är beroende av arbetsgivarens och arbetstagarens kompetens, liksom av valutans stabilitet och av den låga inflationsnivå som förknippas med den. Tillväxten beror på konkurrerande verksamhet, och utan tillväxt finns det inga arbetstillfällen, och sysselsättning är förutsättningen för social sammanhållning. Om vi förmedlar detta, i dessa termer, till allmänheten och vet att vi är förbundna med dessa grundläggande principer och denna ömsesidiga påverkan, denna samverkan, så kommer vi att kunna genomföra riktlinjerna på ett mycket mer effektivt sätt. Faktum är att vi måste sätta igång med arbetet med större allvar och större beslutsamhet. Vi kan inte, vi får inte, ha en situation där de interna marknadsdirektiven inte kan ändras om. Vi kan inte, vi får inte, ha en situation där kommissionen har över tusen pågående överträdelseförfarande mot medlemsstaterna. Vi kan inte, vi får inte, tillåta medlemsstaterna att rättfärdiga överträdelse av stabilitets- och tillväxtpakten genom att när de gör så, säga att de ville göra något för tillväxten och sysselsättningen. Om så var fallet, skulle Tyskland ha den högsta andelen av människor i arbetslivet; i stället har Tyskland den högsta andelen av människor utanför det.
Låt mig för att avsluta detta anförande, fråga vilka våra svagheter är. De finns i vår struktur, i vår brist på dynamik, i stelhet, överreglering och i befolkningsförändring. Var finns våra möjligheter? De finns i utvidgningen, i grundprincipen för den inre marknaden, i små och medelstora företag, i arbetstagarnas kompetens, i Lissabonstrategin, i euron och i den sociala dialogen. Låt oss ta dessa mål och omsätta dem till handlingsplaner och tidsramar! Låt oss med större allvar och beslutsamhet ta oss an uppgiften att göra oss av med våra svagheter och gripa de många chanser som finns och som fortfarande, som en skatt, ligger begravda och väntar på att tas fram.
. Fru talman, mina damer och herrar! Jag har verkligen följt diskussionen med stort intresse och jag kan naturligtvis inte annat än att fullständigt hålla med om vad Othmar Karas sade tidigare om att sysselsättningen är nödvändig för den sociala sammanhållningen. Jag tror inte att någon skulle säga emot denna slutsats.
Jag skulle vilja formulera ytterligare ett par slutsatser. Inom ramverket för gradvis förstärkning av den ekonomiska aktiviteten och ökningen av sysselsättningen i EU, måste vi göra bestämda framsteg med att, som Stephen Hughes och andra talare betonade tidigare, tillämpa vår strategi på medellång sikt för den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken, som fastställts i riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken och i sysselsättningsstrategin. Denna strategi fortsätter, som Rodi Kratsa sade, att tillämpas både på gamla och nya medlemsstater och den måste naturligtvis, som Claude Moraes påpekade, förstås på bästa möjliga sätt.
Vi måste därför garantera fortsättningen av båda riktlinjepaketen enligt rationaliseringsprincipen. I stället för att förändra riktlinjerna måste vi koncentrera oss på det viktigaste, även om Theodorus Bouwman tidigare sade att villkoren håller på att ändras. Naturligtvis, men det måste vara viktiga ändringar, som jag sade i mitt första anförande. Därför måste vi koncentrera oss på att sluta gapet mellan förväntningar och resultat i stället för att förändra riktlinjerna. Noggrann övervakning av dessa förfaringssätt från er sida och med nära kontakt med era motparter i de nationella parlamenten är det oeftergivliga villkoret för framgång. I synnerhet inom ramverket för mellantidsöversynen av Lissabonstrategin. Denna översyn genomförs under nästa år och kommer naturligtvis att koncentrera sig på de sätt som vi i praktiken kan nå huvudmålen för vår ekonomiska politik och vår sysselsättningspolitik, däribland produktiviteten, som Manuel Pérez Álvarez betonade.
Christa Randzio-Plaths betänkande lägger fram en rad ändringsförslag i samband med uppdateringen under 2004 av kommissionens rekommendation om riktlinjer för den allmänna ekonomiska politiken. Marie-Thérèse Hermanges betänkande och hennes relevanta ändringsförslag är utformade för att ändra de detaljerade redogörelserna för riktlinjerna för sysselsättningspolitiken för 2004. Jag vill återigen tacka föredragande och parlamentets ledamöter för det konstruktiva sätt som de har uttryckt sina intressen på. Jag gläds över att ändringsförslagen överensstämmer med den strategi som vi har kommit överens om för att stärka EU:s ekonomi och sysselsättning.
Vad gäller ändringsförslagen av skälen för riktlinjerna för sysselsättning, vill jag försäkra er om att kommissionen kommer att stödja andemeningen i de aspekter som utformats för att förbättra skälen under fortsatta förhandlingar med rådet.
Slutligen tror jag att omnämnandet av äldre arbetstagare som Philip Bushill-Matthews presenterade, kompletterar Marie-Thérèse Hermanges omnämnande av unga arbetslösa och vår ståndpunkt är därför positiv.
–Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.
(1)
– Herr talman! Jag vill på det varmaste tacka och gratulera parlamentets alla franska ledamöter till den franska regeringens agerande med att förvisa imamen av Venissieux från Frankrike med anledning av hans kvinnoförhatliga uttalanden. För en kvinna i politiken, som jag, som har ägnat årtionden åt att kämpa för kvinnors rättigheter, är det enormt lugnande att veta att det inte längre är möjligt att uppmana till att åsidosätta mänskliga rättigheter i EU. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Just nu vill jag sjunga ”Marseljäsen”, men det kanske räcker att säga: ””
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill säga två saker. I går ägnade vi mycket tid åt Boogerd-Quaaks betänkande om media, vilket har varit föremål för en del kontroverser. Jag vill säga att vi anser att alla juridiska skäl saknas för talmannens avslag på att godkänna ändringsförslagen och vi bestrider därför hans beslut. Vi kommer också att överväga rättsliga åtgärder för att se om parlamentsledamöternas rättigheter kan läggas åt sidan genom att fösa undan alla ändringsförslagen, som hände i detta fall. Det är för att vi anser detta vara en allvarlig metod som vår grupp inte kommer att deltaga i dagens omröstning om Boogerd-Quaaks betänkande om media och därigenom registreras vår protest och vår oförmåga att acceptera detta beslut.
Det finns ytterligare en sak som jag vill ta upp och som har att göra med vad Enrique Barón Crespo sade i plenum i går. Den första frågan som måste tas upp handlar om bakgrunden till Enrique Barón Crespos påstående om att handlingar skulle ha försvunnit från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Om detta skulle vara fallet, så innebär det att det skulle kunna påverka alla procedurfrågor i samband med Boogerd-Quaak-betänkandet. Jag vill emellertid be Enrique Barón Crespo att ta tillbaka anklagelserna som han gjorde i plenum i går vilka, oturligt nog, inte finns med i protokollet.
I går hörde jag Enrique Barón Crespos kommentarer till Antonio Tajani och de finns inspelade på parlamentets offentliga band, men är inte med i protokollet. I går sade Enrique Barón Crespo till Antonio Tajani, som vi alla har hög respekt för: ”, vilket översatt betyder ”håll mun, din usling!” Jag anser det vara ovärdigt för en ledamot av parlamentet att beskriva någon i dessa ordalag, och jag ber Enrique Barón Crespo att ta tillbaka denna kommentar. Det sades något annat också, vilket jag beklagar. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle behöva säga något sådant här i parlamentet. Det finns något som förenar oss, oavsett vilka dispyter vi må ha med varandra, och det är vår ömsesidiga respekt. Det är något som i alla fall vår grupp står för och sådant språk skall inte användas till någon. Jag vill tillägga att Enrique Barón Crespo också sade något som jag skall läsa upp som nedtecknades åt mig från bandet. Jag läser det på spanska som jag tyvärr inte talar, så jag ber om ursäkt om jag inte säger det helt rätt: ”” Översatt betyder det: ”Jag vill be de lösspringande vildsvinen i kammaren att lugna ner sig!”
Det, mina damer och herrar, är inte det språk som skall användas här i Europaparlamentet och jag vill be Enrique Barón Crespo att korrigera de kommentarer som han gjorde i går.
– Hans-Gert Poettering! Vi förde en uttömmande debatt om frågan i går. Jag tänker inte tillåta ytterligare en vittomfattande diskussion. När det gäller substansen i ert yttrande skulle jag vilja påminna er om att talmannen lade fram ett alternativt förslag för kammaren vilket skulle ha medgett omröstning om ändringsförslag och vilket röstades ned av kammaren. Jag är i dag följaktligen i den situationen att vi har ett avgörande från talmannen och ett beslut av kammaren om hur vi skall genomföra omröstningen om Boogerd-Quaak-betänkandet. Jag tänker inte avvika från det, så oavsett hur många ordningsfrågor som ställs, kommer vi att hålla fast vid den ståndpunkten.
– Herr talman! Jag skall med glädje svara på den förfrågan som jag har fått. För det första, med hänsyn till frågan som togs upp angående de försvunna handlingarna. Jag skrev till talman Pat Cox, som han bad om, och jag skickade en kopia till alla mina kolleger i ordförandekommittén och förklarade att vissa handlingar faktiskt hade försvunnit, men tack vare insatserna från assistenterna, grupptjänstemännen och utskottet, var de på plats innan mötet började.
Dessutom hoppas jag att vice talman Guido Podestà förklarar sig på den här punkten inför parlamentet angående de allvarliga anklagelser han skriftligen har gjort i ,som han inte alls har nämnt fram till nu och detta är en allvarlig förolämpning mot parlamentet.
Vad gäller mina uttalanden, noterar jag att Hans-Gert Poettering har noterat vad jag sade, men inte vad som sades till mig. Det vill säga, jag vill be att allt spelades in. Jag skall ge min förklaring på vad jag har sagt. Jag sade till Antonio Tajani att han var som en basilisk. Detta är inte en förolämpning, det är ett ord vars mening kan slås upp i ett lexikon. ” [håll mun, usling].” ””– jag hänvisar er till den kungliga akademin för det spanska språkets lexikon – beskriver någon utan heder, och såvitt mig beträffar är han helt klart en sådan person.
Vad gäller ”vildsvin” finns det ett problem, vilket jag erkänner har att göra med spansk parlamentskultur.
”” är ett traditionellt uttryck i spanska parlamentsangelägenheter sedan den andra spanska republiken. Ricardo Pérez Madrigal var känd för att agera som Marco Pannella gör nu – att skrika till höger och vänster. På spanska betyder ”agera som ett vildsvin” att göra vad många av hans kolleger gjorde.
Jag är övertygad om, herr Poettering, att ni sedan i går inte fått några klagomål från den europeiska vildsvinsföreningen angående en sådan jämförelse.
Tack för ert klargörande, Enrique Barón Crespo, men jag är inte säker på att det var så användbart som jag skulle ha velat att det vore! Vi har över 600 voteringar att gå igenom nu på förmiddagen. Vi skulle kunna ha mycket roligt; vi skulle kunna ägna de närmaste 30 eller 40 minuterna till att skoja om detta, eller så kan vi sätta i gång med omröstningen.
Jag skall ge ordet till Guido Podestà, eftersom han har nämnts och därför har rätt att göra ett personligt uttalande, men jag kommer inte att tillåta en rad ordningsfrågor.
– Herr talman! Jag tror att jag kan säga till er och till mina kolleger att de förklaringar som Enrique Barón Crespo just har gett är de mest patetiska som jag har hört under mina tio år vid parlamentet.
Jag tar mig också friheten att notera att Enrique Barón Crespo fullständigt missförstod och formulerade om mina ord i sitt brev till Pat Cox när han citerade vad som publicerades i under mitt namn. Detta är allvarligt, Enrique Barón Crespo, därför att jag skrev att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor hade begått några överträdelser i arbetsordningen. Därför sände jag ett brev till Pat Cox som han svarade på och som jag sedan har besvarat.
Skillnaden mellan att säga ”begått några överträdelser i arbetsordningen” och säga ”systematisk överträdelse” handlar endast om intellektuell eller icke-intellektuell hederlighet. Det betyder att säga ”svart” eller ”vitt”: det är en sak att ta upp ett par punkter; det är en annan att säga att vår arbetsordning systematiskt inte har respekterats.
Jag vill som avslutning, herr talman, ta mig friheten att göra en kommentar. Ni sade att parlamentet i går röstade om något som i vilket fall som helst endast ligger under talmannens ansvar. Men eftersom vi väljer – eller snarare, eftersom han valde – artikel 130.3 utan att ta hänsyn till den första paragrafen, som är bindande och som säger att först läggs ändringsförslagen fram till omröstningen och sedan texten, förrådde vi – eller kanske inte vi, utan den vars ansvar det var – parlamentets känsla för demokrati.
. – Herr talman! Jag är väl medveten om det brev som Enrique Barón Crespo skickade till talmannens kontor om hans olyckliga och illvilliga uttalanden från i går, och jag bekräftar att formuleringen av dem var i enlighet med hans anförande.
Å andra sidan, herr talman, och enligt de förklaringar som getts av mitt utskotts sekretariat och om vilka ordförandeskapet är direkt medvetet från meddelandet som sändes till det, är det fullständigt klart att alla, precis alla, handlingarna var tillgängliga hos utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor när dagen grydde den tjugonde. Handlingar som dessutom är offentliga och som utöver att finnas tillgängliga i dokumentationsavdelningen, också finns tillgängliga på Internet.
Därför, herr talman, vill jag betona att ingen politisk grupp – däribland Europeiska socialdemokratiska partiets grupp – eller någon ledamot från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor gjorde någon kommentar eller uttalande i frågan, inte heller under omröstningen av ändringsförslagen eller vid början av den. Dessutom, herr talman, gratulerades jag vid slutet av sammanträdet av alla de politiska grupperna för det sätt som arbetet hade genomförts på.
Som avslutning, herr talman, och på spanska, har Enrique Barón Crespo ljugit, förvridit sanningen och förolämpat oss, förutom att ha ingjutit tvivel över parlamentets ledamöters, tjänstemäns och även assistenterna till de politiska gruppernas goda namn.
– Talmannen har ännu inte svarat på min gruppordförandes förfrågan om att granska det ordagranna protokollet från gårdagens sammanträde. Som han själv just har medgivit, så sade Enrique Barón Crespo ” [håll mun, usling]” till en medledamot i går. Herr talman! Detta är inte bara ett arrogant uttryck, det visar också förakt för en motståndare vilket är oförenligt med den demokratiska andan.
– Gerardo Galeote Quecedo! Ni har varit till lika stor hjälp som en regnig fredag i november. På grund av ert inlägg, som inte berörde den fråga som ni sade att det skulle beröra, har jag nu inget annat val än att ge ordet till alla andra som har begärt att få tala i saken!
– Herr talman! Jag tar ordet för att konstatera att, efter det angrepp på parlamentsledamöternas frihet och deras rätt att utföra sitt uppdrag som behandlades i går i parlamentet och i dag i presidiet, kommer inte Gruppen Unionen för Nationernas Europa att ta del i omröstningen av betänkandet i fråga. Vi ifrågasätter det faktum att denna kammare används i rent utnyttjande syften, genom att välja vem som kan och inte kan tala. Detta system har pågått under en lång tid. Demokratin måste över allt annat respekteras i denna kammare, och inte genom att göra uttalanden i tidningar och dela ut förolämpningar.
– Här kommer ett mycket pragmatiskt förslag, herr talman. Eftersom Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna och Gruppen Unionen för Nationernas Europa avstår från att delta i omröstningen om ett mycket bra betänkande, skulle jag föreslå att ni har en proportionell omröstning, vilket sparar tid.
Vi skall se på det när vi kommer till omröstningen om betänkandet.
– Herr talman! Detta är bara en påminnelse om att jag i går, som meddelat, lämnade in ett förslag om återförvisning av betänkandet till utskottet. Jag hoppas att kunna lägga fram det före omröstningen om betänkandet och jag hoppas också att parlamentet kan rösta om det. Detta är parlamentets sista möjlighet att återgå till användandet av de korrekta reglerna.
Om ni så önskar kan ni begära återförvisning till utskottet, men jag ber er att vänta tills vi röstar om punkten i fråga.
– Detta torde vara ett lägligt tillfälle att välkomna den australiska delegationen till kammaren – de är ju vana vid robusta meningsutbyten. De är här för det 27:e interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och Australiens parlament i Strasbourg i juni.
Europaparlamentet och det australiska parlamentet har haft direkt politisk kontakt sedan 1981, och vi ser fram emot att fortsätta vår intressanta och framgångsrika dialog.
– Herr talman! I all enkelhet, ytterst objektivt och för att komma ur detta bråk mellan gamla medbrottslingar – som mer liknar ett maffiabråk än ett parlamentariskt gräl – hoppas jag med all respekt på att parlamentets talman, inför denna situation och denna debatt, ville hedra oss med sitt ordförandeskap i parlamentet. Jag anser inte att detta på något vis minskar er välkända och utmärkta förmåga att sitta som ordförande, herr Martin, men jag menar att talman Pat Cox – med hans auktoritet, och jag vill också säga med hans klarhet – själv kunde komma hit och sitta som ordförande över detta sammanträde.
Herr talman! Jag skulle enligt artikel 144 i arbetsordningen kort vilja gå emellan. Ett förslag har faktiskt lagts fram om återförvisning till utskottet, och som ni vet kan det i detta fall finnas en talare för och en talare emot.
– Bruno Gollnisch! Ingen officiell begäran har ännu framställts. Jag kommer att ta itu med denna formella begäran när vi når omröstningen om betänkandet.
För att besvara Marco Pannella vill jag påpeka att talmannen är närvarande. Jag fortsätter gärna med mina egna förpliktelser, men om talmannen önskar tala, är han välkommen att göra det.
– Jag vill bara helt kort besvara Marco Pannella.
Vice talman David Martin har kammarens och talmannens fulla förtroende att leda våra göromål denna förmiddag.
Jag kan lugnt säga att jag under den senaste veckan har fått enormt många råd – oftast utan att ha bett om det – från många vänner här i kammaren. Jag har insett, mer fullkomligt än de flesta här i kammaren, de starka känslor som vår debatt har väckt. I går sökte jag råd hos kammaren efter ett utdraget åsiktsutbyte, och sedan, inte efter en omröstning utan i enlighet med ordförandeskapets privilegier, fattade jag ett avgörande. Jag godtar att det finns många kolleger här i kammaren som inte är nöjda med det. Salomo är inte ordförande i Europaparlamentet – som tur är för Salomo.
Så ligger saken till. Kammaren har från allra första dagen varit splittrad om huruvida saken bör bli föremål för en debatt. Denna splittring har visat sig i alla skeden av betänkandet, från första början till dagens slutliga omröstning.
Enligt min mening har de grundläggande inslag som diskuterats hela tiden haft en betydande bakomliggande och latent politisk dynamik. Splittringarna har därför varit oundvikliga. Men nu ligger betänkandet inför kammaren, som måste utöva sitt mandat på det sätt det anser lämpligt.
Jag skulle vilja rekommendera er, herr talman, att – som ni sade – stå fast vid avgörandet. José Ribeiro e Castro kommer att föreslå – vilket är hans rättighet – återförvisning. Kammaren kan, i sin vishet, sedan besluta.
Låt mig slutligen säga att jag under de senaste 24 timmarna har bett kammarens tjänsteenheter att för min räkning utföra en egen utredning av denna fråga om dokumentation på ett utskottssammanträde tidigare i veckan. Jag är fullt övertygad om att allt skedde i vederbörlig ordning. Om det fanns ett tillfälligt problem med vissa dokument, hörde det snarare till kategorin ”grova tabbar” än ”konspirationer”. Jag skulle vilja rekommendera kammaren att sätta punkt för ärendet och erkänna och välkomna Jorge Salvador Hernández Mollars, hans utskotts och hans tjänsters integritet.
– Det enda råd jag skulle ha välkomnat denna vecka skulle ha varit att undvika talarstolen på torsdagsförmiddagen!
. – Herr talman! Jag är glad över att vi nu kan gå vidare med det som åligger oss i stället för att fortsätta att kasta bort värdefull tid.
Under tio års tid har jag nu var varit föredragande för biodlingsproblemen i EU, och i dag lägger jag fram mitt sjunde betänkande till er. Liksom tidigare förbättrar det ytterligare ett halvhjärtat förslag från kommissionen om förordning om insatser på biodlingsområdet.
Varken kommissionen eller rådet har gjort stort väsen av de många goda förslag som vi har lagt fram sedan 1984 för att bevara biodlingen i EU. Visserligen har det sedan 1997 funnits en förordning om den 50-procentiga samfinansieringen av nationella program för att förbättra produktionen och saluföringen av honung. För detta görs olika belopp tillgängliga för de femton medlemsstaterna varje år; under ett år var det tio miljoner euro, ett annat femton miljoner euro och ytterligare ett annat var det sexton miljoner euro. Detta är nära nog ingenting när man talar om hela EU:s budget; det är småpengar.
Eftersom, återigen, den nya förordning som rådet har föreslagit är alldeles för halvhjärtad, har utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling antagit mina föreslagna förbättringar med en överväldigande majoritet. Detta med den särskilda avsikten att säkra ytterligare samfinansiering för åtgärder under de nationella programmen för att stödja återställande och utveckling av gemenskapens bibestånd, till stöd för laboratorier som analyserar honung och för analys av honung.
Mitt hopp och min förväntan är att ni kommer att ge betänkandet ert enhälliga stöd. Inte som en avskedspresent som markerar slutet på en lagstiftande period, utan som tidigare, av övertygelse.
. – Herr talman! Jag vill tacka kommissionen och rådet för att de har gjort det möjligt för denna handling att antas i dag, inom fyra månader från det att den lades fram, och vid första behandlingen. Jag vill även ge varma hälsningar till delegationerna från Österrikes Nationalråd och Förbundsråd som sitter på åhörarläktaren.
– Tack, Paul Rübig! Det var verkligen en anmärkningsvärd prestation att få igenom detta på fyra månader.
– Herr talman! Som jag sade tidigare har jag ett mycket kort muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 5 som är godtagbart inte bara för föredraganden utan också med säkerhet för PSE-gruppen, ELDR-gruppen och gruppen De gröna. Efter formuleringen ”underlätta för ungdomar att få en första anställning” skulle vi vilja tillägga ”och anställning/fortsatt anställning för äldre människor”.
– Herr talman! För att undvika varje risk för förvirring bland ledamöterna vill jag bara påpeka att det är ändringsförslag 1 – den första voteringen om detta betänkande – som avgör om parlamentet är för tanken på att inrätta ett hälsovårdsprogram för före detta ledamöter eller inte. De som är för röstar ”ja”; de som vill överge sina före detta kolleger röstar ”nej”.
– Det var ett mycket neutralt sätt att säga det på!
(1)
– Herr talman! Enligt artikel 130.3 vill jag påpeka att varje gång vi röstar är vi beredda att systematiskt överträda parlamentets arbetsordning. Tredje stycket fastställer faktiskt att ”talmannen kan låta den ursprungliga texten gå till omröstning först, eller låta ett ändringsförslag, som står närmare den ursprungliga texten än det ändringsförslag som avviker mest gå till omröstning före detta förslag”.
Med utgångspunkt från beslutet som togs i går i parlamentet, som på ett godtyckligt sätt annullerade drygt 350 ändringsförslag, vill jag fråga er vad vi skulle rösta om i fall ett stycke i texten ströks, eftersom det inte finns något ändringsförslag kvar. Vi kommer att ha en text som är som en bit gruyèreost, full av hål, som bara med innehållet i betänkandet kan vara närmare sanningen. Detta är, emellertid, ytterligare en högst allvarlig överträdelse av Europaparlamentets arbetsordning som vi kommer att tvingas att begå – eller rättare sagt, som de som röstar kommer att tvingas att begå – på grund av det dåliga beslut som fattades i går av talman Pat Cox. Nämligen att inte meddela ett avgörande och låta parlamentet bestämma om att originaltexten kan bli föremål för omröstning, förstådd som den sammanställda text som lades fram av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Det betyder att en enda röst, den från vänster, införlivade sina ändringsförslag i originaltexten. Detta är i sig en förvanskning till vilken kan läggas ytterligare en, som jag påpekade enligt arbetsordningen.
Jag vill säga till mina kolleger – som inte känner till alla detaljer i fallet – att de har en sista chans att förhindra en allvarlig orättvisa genom att rösta för att återförvisa betänkandet till utskottet eller genom att avslå det. Ett prejudikat som skulle kunna bli en fara för framtiden.
–Vi kommer inte att återuppta debatten. Jag ger ordet till José Ribeiro e Castro, som formellt kommer att framställa en begäran om att återförvisa ärendet till utskottet.
Herr talman, mina damer och herrar! Detta betänkande är ett allvarligt prejudikat för framtiden. Det är fullt av faktiska, procedurmässiga och formella felaktigheter. Demokrati kan inte frammanas, och i så fall bara för att missbrukas. Inte heller kan rättsstatsprincipen frammanas, och i så fall bara för att missbrukas. Detta är fallet med det förslag till resolution som har lagts fram. Det kränker bestämmelserna och garantierna i fördraget. Även om Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och konstitutionen redan trätt i kraft enligt en del människors sätt att uttrycka sig, skulle det fullständigt förstöra även dessa två texter.
Som en EU-institution har vi endast makt att göra det som beviljats oss. Kan vi då döma beslut som fattats av medlemsstaternas konstitutionella domstolar, i synnerhet i Tyskland och Italien? Nej. Kan vi döma lagligheten av ett eller annat faktum inom ramverket för medlemsstaternas nationella lagar, i synnerhet i Italien? Nej. Kan vi uttala oss, likt en folkets domstol, om att vissa faktum har konstaterats – i synnerhet för Italien och Polen – där inga bevis har framställts eller presenterats? Nej. Kan vi bestämma det nationella lagstiftande förfaringssättet för det tyska förbundsrådet? Nej. En del menar att ämnet för betänkandet omfattas av artikel 7 i fördraget. I så fall borde vi emellertid ha agerat i enlighet därmed, vilket vi inte har gjort.
Andra säger att betänkandet har sin grund i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Även om denna redan var i kraft och tillämpades, bör emellertid artikel 51 noteras – som dessutom bevarats i konstitutionsutkastet – enligt vilken stadgan endast är tillämpbar för EU:s institutioner och för medlemsstaterna.
Jag vill be Enrique Barón Crespo återställa ordningen bland sina små vildsvin så att jag kan fortsätta.
– Detta är en mycket känslig fråga. Jag försökte vara generös, men arbetsordningen är tydlig. Ni har en minut på er att tala för och en minut på er att tala emot.
– Herr talman! Jag vill bara säga att talmannen i princip tvingades att utfärda detta beslut – för så är fallet – därför att en del av parlamentet försökte hindra majoriteten från att säga sin åsikt. Denna situation har påtvingats oss genom deras pådyvlade förhalningspolitik i det avseendet detta är en mycket ovanlig åtgärd i enlighet med den makt som getts parlamentets talman. Detta är den situation som vi har i dag. En situation utan prejudikat och som jag hoppas att Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna – som utgör en stor grupp i parlamentet – noga överväger så att vi inte tvingas in i en sådan situation på nytt.
Herr talman! Enligt arbetsordningen tillåts den person som lägger fram förslaget, en talare för och en talare emot, att göra inlägg. Jag informerade er vid början av sammanträdet att jag ville registrera mig för och att jag ville lämna in ett skriftligt dokument.
Jag tackar därför för att jag får möjlighet att tala. Jag skall fatta mig kort. Jag ställer mig helt bakom förslaget att återförvisa detta ärende till utskottet, men jag vill framföra ett viktigt skäl. Texten i det föreslagna betänkandet är särskilt inriktat på Italien, vilket framgår av rubriken. Det finns dock länder i Europeiska unionen där yttrandefriheten hotas på ett betydligt allvarligare sätt. Jag tänker särskilt på Belgien och Frankrike. I Belgien fattades i går ett beslut av appellationsdomstolen i Gent i enlighet med någon form av verkligt stalinistisk lagstiftning om att döma ett helt lagligt och fredligt parti, nämligen Vlaams Blok. Det är helt förståeligt att det ökade stödet för detta parti oroar dess motståndare, som i denna situation tillämpar det revolutionära synsättet ”ingen frihet åt frihetens fiender”, något som är fullkomligt oacceptabelt.
Innan vi talar om för Italien vad de skall göra borde de parter som är delaktiga i denna skurkaktighet se om sitt eget hus.
– Bruno Gollnisch! Jag anser att Giacomo Santini framställde begäran och att José Ribeiro e Castro yttrade sig i frågan. Vi går nu vidare till omröstningen.
Herr talman! Jag föreslog nyss att vi skulle rösta om flera ändringsförslag i taget eftersom Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater och Gruppen Unionen för nationernas Europa hade beslutat att inte delta i omröstningen. Under tiden har dock flera ledamöter från andra grupper informerat mig om att de ville rösta om vissa punkter. Eftersom jag inte vill att vi skall vara oense på den punkten föreslår jag att vi röstar på normalt sätt.
– Herr talman! Som sittande ordförande i kvestorskollegiet vill jag med tanke på arbetsordningen påpeka att min grupp är närvarande men inte deltar i omröstningen.
– Jag har noterat era mycket viktiga ord, Richard Balfe. Ni bevakar alltid ledamöternas intressen!
– Herr talman! Jag var rädd att ni efter att ha nekat oss rätten att lägga fram ändringsförslag också skulle neka oss rätten att tala. Lyckligtvis är så inte fallet.
Jag vill be er, herr talman, att tala om vad som har skrivits på röstlistan om punkt 44. Två ord har ansetts som otillåtliga, nämligen ”allvarliga” och ”ihållande”. Jag ber er att belysa detta eftersom denna punkt har blivit föremål för omröstning utan att detta har betonats.
– Ni har helt rätt, vi röstade verkligen om punkten utan dessa två ord. De två orden har strukits. Ni borde ha informerats om det.
– Herr talman! Jag är emot omröstningar om flera ändringsförslag tillsammans när en del av parlamentet är emot det.
Jag vill dock informera ledamöterna om att man genom att anta punkt 62 har fördömt alla italienska regeringar under de senaste årtiondena, inbegripet D’Alema-regeringen. Jag hoppas att de informerar sina väljare, både dem som stöder mitten-vänstern och alla de andra.
– Vi fortsätter att rösta om varje punkt för sig. Jag kunde höra min gode vän Marco Pannella ropa, men visste inte vad han försökte säga mig. Eftersom ni nu tydligt har begärt att vi skall rösta om varje ändringsförslag för sig, kommer vi att göra det.
– Herr talman! Ni sade att vi skulle rösta kollektivt, inte om ändringsförslagen, utan om punkterna. Vi följer alltså inte arbetsordningen, där det föreskrivs att ändringsförslag, och inte avsnitt i texten, skall vara föremål för omröstning kollektivt.
– Jag beklagar, men ni har fel. Jag kunde ha tagit allt i en enda omröstning om jag så hade önskat.
– Herr talman! Jag ber er och mina kolleger om ursäkt, men som skuggföredragande är det min plikt att övervaka det lilla standardförfarande som återstår av denna omröstning.
Om jag inte misstar mig, så begärde ni omröstning om punkterna 1 till 14, men punkt 12 har förklarats otillåtlig, eftersom den innehåller två framställningar som utskottet för framställningar aldrig någonsin har lagt fram för vårt utskott. Punkt 12 får därför absolut inte tas med i texten.
Jag vill också önska sammanträdestjänsten lycka till med uppgiften att tillrättalägga vissa punkter, till exempel punkterna 59 och 69. Om ni tar bort Silvio Berlusconis namn kommer punkterna att sakna subjekt, det kommer att bli meningar utan innehåll. Det finns ett verb, några adjektiv, men inget subjekt. Det skulle ha varit mera ansvarsfullt att stryka hela punkten.
Jag vill inte vara otrevlig mot er, herr talman, men jag vill av nyfikenhet be er att läsa upp för mig hur punkt 59 skulle låta om den ändrades. Det går inte, för det saknas ett subjekt. Vem gör det som beskrivs här? Vem får ta konsekvenserna av det som anges här? Det är en svår situation, herr talman, det är verkligen en rörig situation.
– Återigen, Giacomo Santini, när det gäller skäl 12 har ni rätt. Den ändring ni nämner har redan ombesörjts av tjänsteenheterna. Ni borde ha informerats om detta före omröstningen.
– Herr talman! Som kammaren vet var utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik djupt splittrat om huruvida den tredje generationens avtal med Pakistan borde ratificeras eller ej. Vi är dock inte splittrade i vårt engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati, och den resolution kammaren har framför sig stöddes enhälligt av utrikesutskottet.
Det är livsviktigt med ett kraftfullt beslut för denna resolution. Skälet till att jag rekommenderar det är att kammaren, när den samtyckte till att ratificera den tredje generationens avtal, åtog sig att se över framstegen med mänskliga rättigheter och demokrati efter ett år. Den ståndpunkt utrikesutskottet framför i denna resolution i mitt namn är ett lämpligt riktmärke för att bedöma hur stora framsteg som har gjorts. Jag välkomnar de ändringsförslag som lagts fram av Glyn Ford och Johannes Swoboda, vilka stärker resolutionen. Jag respekterar att det har funnits uppriktiga åsikter på båda sidor i debatten om Pakistan. Jag skulle därför vilja tacka ledamöterna för alla deras individuella bidrag under den tid jag har haft äran att vara föredragande.
Detta är mitt sista tal i kammaren, så jag vill tacka alla mina kolleger för deras vänskap – och, förvisso, striderna under årens lopp, även om jag förlorade en i dag – och även tacka personalen för den välvilja de har visat mig. Jag önskar mina kolleger som ställer upp till omval lycka till – jag hoppas att allt går bra för dem. Dem som, i likhet med mig själv, drar sig tillbaka önskar jag många förverkligade drömmar.
Herr talman! Jag välkomnar varmt att talman Pat Cox i dag gav er en sådan enastående hyllning när er duglighet som talman ifrågasattes, eftersom ni har varit en enastående ordförande för dessa mötesförhandlingar. Ni har alltid lett våra sammanträden med effektivitet, välvilja och, viktigast av allt, humor. Jag önskar er lycka till. Ni är en tillgång för kammaren, och jag hoppas att ni återkommer.
– Jag har haft privilegiet att vara vice talman här i kammaren i 15 år och ledamot av kammaren i 20 år. Jag kommer inte att vara vice talman i nästa parlament. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka kollegerna för deras stöd och för att de har gett mig förmånen att leda arbetet här i kammaren. Och kanske ännu viktigare: jag skulle vilja tacka tjänsteenheterna, som utför ett enormt arbete bakom kulisserna och inte får det erkännande som de förtjänar.
– Herr talman! Även om John Walls Cushnahan och jag inte alltid har haft samma åsikter vill jag framför allt tacka honom för hans engagemang. Han har verkligen gjort ett bra jobb och har åstadkommit en hel del.
Jag vill lägga till ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 6 som många av oss skulle samtycka till om några ord lades till, nämligen ”under förutsättning att FN inte har tagit på sig politiskt ansvar”. Faktum är att ensidigt tillbakadragande av trupper från Irak nu utan att FN tar på sig ansvar med säkerhet skulle vara mycket problematiskt och mycket väl skulle kunna leda till kaos i landet. Om vi kom överens om detta tillägg skulle vi kunna stödja ändringsförslaget i sin helhet. Det är min fråga till den som lagt fram förslaget.
– Herr talman! Även här ser vi en liknande brist på logik och därför begär jag i analogi med punkt 13 att följande ord som jag nu läser upp skall utgå: ”samt fullborda en transatlantisk marknad.” Jag begär också att följande text skall utgå: ”som syftar till att uppnå fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer.” Även i detta fall ber jag om Elmar Broks samtycke.
– Herr talman! Låt mig lägga fram ett annat förslag för er som jag tror är en ännu bättre lösning på detta. I James E. M. Elles ändringsförslag 22 finns det en punkt 27a som handlar om samma punkt och tar upp det som Erika Mann talar om. Jag föreslår att vi skall ta bort hela punkt 15 och ersätta den med James E. M. Elles punkt 27a. Vi har då löst hela problemet och kan få stöd från en bred majoritet.
– Som jag förstår saken är ni överens, Erika Mann.
Herr talman! Såsom det irländska ordförandeskapet bekräftade i går under debatten om betänkandet av Véronique De Keyser följer unionen med stor oro det nuvarande förtrycket av bergsfolket i Vietnam. Efter föredragandens samtycke vill jag be er, mina damer och herrar, att i punkt 4 om tillvaratagande av ursprungsbefolkningars och minoriteters intressen lägga till dessa ord som återspeglar den situation som återigen framkom tydligt för bara en vecka sedan. Texten skulle alltså lyda enligt följande: ”tillvarata ursprungsbefolkningars och minoriteters intressen, som t.ex. bergsfolket i Vietnam som blivit offer för systematiskt förtryck.” Det är med föredragandens samtycke som jag lägger fram detta för er.
(2)
Herr talman! Jag vill rätta till ett litet fel som har insmugit sig i den text som vi röstade om i utskottet. I kapitel 1, stycke 3, rad 4 står följande: ”... instämmer i kommissionens ståndpunkt att de generella riktlinjerna för den ekonomiska politiken för 20032005 fortfarande är giltiga ...” I parlamentet är vi dock inte som lagstiftare tvungna att säga att vi är överens med kommissionen, men vi måste i egenskap av parlament säga vad vi själva vill.
Efter samtycke från alla politiska grupper lägger jag fram följande muntliga ändringsförslag: ”De allmänna riktlinjerna för 20032005 skall fortfarande vara giltiga, men de skall i större utsträckning vara inriktade på att öka den ekonomiska tillväxten så att nya arbetstillfällen skapas och produktiviteten ökar.”
– Omröstningen är avslutad.
– Herr talman! Det verkar som att man straffas här i parlamentet om man är försiktig. Jag ville tala efter omröstningen om betänkandet av Johanna L. A. Boogerd-Quaak, och inte före för att undvika att ställa mig bakom allmän frihet för alla av följande skäl: att ställa mig till ordförandeskapets förfogande.
Jag var i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och såg folk leta efter de försvunna handlingarna. Jorge Salvador Hernández Mollar har rätt när han säger att han inte visste någonting och att ingen grupp kom till tals. I utskottet samarbetade alla grupper och ordföranden mycket bra tills efter det att vårt arbete hade avslutatsdå detta bråk uppstod.
Enrique Barón Crespo har helt rätt och ljuger inte när han säger att detta hände. Jag står till förfogande för att klargöra alla frågor i detta ärende, och det är naturligtvis inte sant att Enrique Barón Crespo ljög. Jag har själv berättat för honom om vad som hände.
. – Man vet att programmet för stöd till produktion och saluföring av honung är mycket viktigt för biodlingens överlevnad. Enligt portugisiska biodlare har en aspekt av programmet visat sig vara nödvändig, nämligen kontroll av varrokvalster. Biodlarna anser dock att kontroll av varrokvalster bör genomföras genom ett särskilt program, på samma sätt som vid sjukdomar hos andra djurarter. Beträffande parlamentets betänkande är man allmänt överens om att programmet för stöd till produktion och saluföring av honung måste bibehållas. Slutligen anses det viktigt att andra åtgärder genomförs, nämligen följande:
– Stödåtgärder för återställande och utveckling av bibestånden mot bakgrund av de ökande problemen inom denna sektor.
– Omstrukturering av miljöåtgärderna inom jordbruket så att dessa åtgärder anses vara ett effektivt stöd på samma sätt som inom andra jordbrukssektorer.
Det är emellertid ytterst viktigt att ta hänsyn till den kommande utvidgningen av Europeiska unionen och att vidta åtgärder för att öka de budgetmedel som fördelas till biodlingssektorn.
. – Vi röstade emot betänkandet, inte på grund av att vi inte instämmer i det, utan för att allt som framhålls i det inte längre gäller till följd av det första ändringsförslaget som främjar genetiskt modifierade, konventionella och organiska grödor. Detta gör det möjligt för biodlare att tillverka honung som innehåller genetiskt modifierade organismer. Vi anser att detta är mycket farligt och destruktivt för biodlingen, just därför att honung främst är en jordbruksprodukt av hög kvalitet. Förekomsten av genetiskt modifierade grödor, i samverkan med att gränsvärdet för genetiskt modifierade organismer i honung är 0,9 procent, förutsätter att bin kan välja mellan genetiskt modifierade växter och växter som inte är genetiskt modifierade.
Vi fördömer Europaparlamentets ”iver” att påskynda att genetiskt modifierade grödor används tillsammans med konventionella och organiska grödor, trots att ett flertal vetenskapliga studier varnat för detta, och vi vill påpeka att inga lagstiftningsåtgärder kan förhindra eller bekämpa de omfattande potentiella farorna. Argumentet att odling av och rörlighet för genmodifierade organismer nu är självklart och att det som återstår är ”tillfredsställande” lagstiftning är hypotetiskt med tanke på att det som framställs som ett fullbordat faktuminte skulle ha varit verklighet om inte EU hade gett med sig efter påtryckningar från USA.
Vi är kategoriska motståndare till odling av och rörlighet för genmodifierade organismer och vi kommer att fortsätta att slåss för ett totalförbud för dem, eftersom vi inte tar någonting för givet. Europaparlamentet borde inta samma ståndpunkt, men förefaller dock att för länge sedan ha ändrat inställning till följd av intressen och påtryckningar.
. – Jag röstade för förslaget till förordning eftersom jag anser att Europeiska unionens utvidgning inte får innebära att hänsyn inte tas till de förändringar som med nödvändighet kommer att påverka biodlingen. En ökning av de budgetmedel som anslås till denna sektor är motiverad.
På samma sätt anser jag att vi omsorgsfullt måste tänka på vilka som är de bästa metoderna och bästa praxis för att komma till rätta med de problem som denna verksamhet ställs inför, nämligen sjukdomar, hög dödlighet bland bin, förgiftning genom insektsbekämpningsmedel, klimatförändringar, marknadsföringssvårigheter (särskilt i länderna och regionerna i de yttersta randområdena) och illojal konkurrens från lågprisprodukter av bristfällig kvalitet från tredje länder.
Jag instämmer i att riktlinjerna i de tidigare programmen bör fortsätta att gälla och jag stöder de förslag som föredraganden lagt till, det vill säga stödåtgärder för laboratorier som analyserar honung och andra åtgärder för att förbättra produktion och marknadsföring av honung och biodlingsprodukter.
. I förslaget till kommissionens förordning erkänns äntligen behovet av att verkligen stödja den olycksdrabbade europeiska biodlingssektorn, men man aktar sig noga för att ta upp vad som är den huvudsakliga orsaken, nämligen de förödande effekterna av den nya generationens neurotoxiska insektsbekämpningsmedel. Kommissionen stoppar dock absurt nog stödprogram i form av stöd till för laboratorier som analyserar honung. Föredraganden föreslår att återinföra sådana analyser, och hon har helt rätt.
Det fanns emellertid ett behov av att gå ännu längre och, eftersom laboratorierna har ett tydligt allmänintresse, se till att gemenskapsmedel kan anslås till förbättring av de nödvändiga nya protokoll som skall användas vid tester av om de nya molekyler som används i nya växtbaserade hälsoprodukter är ofarliga för bin och för människors hälsa.
. – Betänkandet handlar om att bekräfta beslutet att förkasta förslaget om inrättande av Informationssystemet för viseringar (VIS) i samband med införlivandet av de inrikes och rättsliga frågorna i gemenskapens behörighetsområde, något som skulle innebära att medlemsstaterna fråntas grundläggande befogenheter. Jag stöder ståndpunkten att förkasta detta initiativ från kommissionen, delvis på grund av att den i detta förslag inte lyckats definiera systemet och dess funktion ”inklusive vilka kategorier av uppgifter som skall finnas i systemet, syftet med att lagra dessa uppgifter i systemet och kriterierna för att föra in dem, bestämmelser om innehållet i VIS-registren, myndigheters möjlighet att föra in, uppdatera och använda uppgifter och bestämmelser om skyddet och kontrollen av personuppgifter”. Detta är bakgrunden till den röst jag har avgivit.
. – Jag stöder till fullo de skäl som Carlos Coelho angett för att förkasta kommissionens förslag som är onödigt och innehållslöst. Jag röstade för att förslaget skulle förkastas.
.– Vi stödjer förlikningsresultatet i andra järnvägspaketet, eftersom det dels innebär snabbare och lättare internationella godstransporter på järnväg, till gagn för miljön och för en överföring av gods från väg till järnväg, dels innebär en avreglering av persontrafiken på järnväg. Vi anser att konsekvenserna av avregleringar i Sverige först måste utredas, vilket också den svenska regeringen för närvarande gör, innan vi eventuellt går vidare med nya avregleringar.
. Tanken bakom den genomgripande reformen av järnvägarna är berömvärd. Avsikten var faktiskt ursprungligen att få en bättre balans mellan järnvägs- och vägtransporter samt att främja ett miljövänligt transportsätt.
Under förevändning av att öka järnvägens attraktionskraft har vi tagit initiativ till en bristfälligt kontrollerad liberalisering. Låt oss inte luras. Det egentliga målet för liberaliseringen är att låta ett fåtal stora privata koncerner få dela på särskilt lukrativa marknader.
Vad kommer att hända med livet i de mer avlägsna och mindre lönsamma geografiska områdena som är föga intressanta för privata aktörer i jakt på vinster? Låt oss inte glömma järnvägstransporternas särskilda egenskaper, särskilt i Frankrike, där de som offentlig tjänst bidrar till social sammanhållning och harmonisk nationell och regional utveckling.
Liberaliseringen verkar dessutom inte vara förenlig med säkerhet, eftersom en del länder har varit tvungna att förstatliga på nytt till följd av upprepade olyckor.
Såsom föredraganden Georg Jarzembowski medgav kommer slutligen öppnandet av marknaden för järnvägstransporter att leda till ökad konkurrens, vilket kan innebära att antalet arbetstillfällen minskar.
Av dessa skäl kommer medlemmarna i partiet för jakt, fiske och naturtraditioner att rösta nej till ett gemensamt järnvägspaket som skapats på grundval av social dumpning och utan några undersökningar i förväg av dess inverkan på de aktörer som i huvudsak berörs, nämligen järnvägarnas användare och anställda.
. – Det är djupt beklagligt att en majoritet av parlamentet har röstat för liberalisering av de internationella järnvägstransporterna från den 1 januari 2006 och nationella järnvägstransporter från den 1 januari 2007; det är också beklagligt att 2010 har fastställts som ett stående mål så att alla aktörer på lämpligt sätt kan förbereda liberaliseringen av passagerartransporttjänster innan kommissionens relevanta initiativ för att påskynda öppnandet av denna sektor för konkurrens har lagts fram.
Detta är följden av det initiativ som kommissionen lade fram den 24 januari 2002, vilket syftade till att påskynda liberaliseringen av järnvägstransporterna utan att först ta hänsyn till de erfarenheter som gjorts, särskilt i Storbritannien. Där har de offentliga tjänsterna och järnvägssäkerheten försämrats, eftersom de privata företagen endast försöker se till att maximera sina egna vinster utan att uppfylla sina skyldigheter att underhålla järnvägens infrastruktur och utrustning.
. Resultaten av förlikningen om detta andra järnvägspaket kan helt enkelt inte godtas, eftersom de står i strid med järnvägsanvändarnas och de järnvägsanställdas intressen och säkerhetsintressena.
Inrättandet av en europeisk järnvägsbyrå och åtgärder för driftskompatibilitet vänder tyvärr inte liberaliseringstrenden. Ändringen av direktiv 91/440 ökar liberaliseringen av järnvägstransporterna ytterligare. De internationella frakttjänsterna kommer att överlämnas till marknaden den 1 januari 2006 och de nationella frakttjänsterna den 1 januari 2007. År 2010 har dessutom tydligt angetts som tidpunkt för liberaliseringen av passagerartransporttjänsterna, ”ett mål som gör det möjligt för operatörerna att på lämpligt sätt förbereda sig”.
Vi kan inte godkänna sådan oförsonlighet och vi är ytterst oroliga över det framtida tredje järnvägspaketet. Hur många katastrofer och problem måste uppstå innan vi till sist kan överge denna vanvettiga kapplöpning mot liberalisering?
Vi anser för vår del att denna sektor är allmän egendom och måste fortsätta att vara samhällsägd. Järnvägstransporter måste förbli offentliga tjänster som utvidgas till hela den europeiska kontinenten, moderniserade och under folkets demokratiska kontroll. Genom att förkasta förlikningens resultat ställer vi oss bakom denna framtidsutsikt tillsammans med medborgarna, de järnvägsanställda och deras fackföreningar.
,. – Förlikningskommittén har nått en överenskommelse om direktivet om utvecklingen av gemenskapens järnvägar. Det huvudsakliga innehållet i kompromissen kan sammanfattas i följande punkter.
Järnvägsföretag med tillstånd kommer att få tillträdesrätt till internationella godstjänster senast den 1 januari 2006 och till nationella godstjänster senast den 1 januari 2007. Enighet har också uppnåtts om att kommissionen senast den 1 januari 2006 skall överlämna en rapport om hur direktivet genomförts samt om hur trafiken, säkerheten, arbetsförhållandena och operatörernas situation utvecklats.
I slutet av förhandlingarna accepterade parlamentet rådets vägran att i detta direktiv fastställa bestämmelser för liberaliseringen av persontransporttjänster på järnväg. Rådet accepterade emellertid ett skäl i vilket det angående liberaliseringen av de internationella passagerartransporttjänsterna fastställs att årtalet 2010 är ”ett mål som gör det möjligt för operatörerna att på lämpligt sätt förbereda sig”.
Men vad har hänt med genomförandet av det första järnvägspaketet? Det har inte genomförts i de olika medlemsstaterna och en verklig utvärdering av dess effekter har inte genomförts, ...
.–I går kväll beredde jag Gérard Caudron tillfälle att hålla sitt sista anförande efter 15 år som ledamot av Europaparlamentet, eftersom han snart skall gå i pension. Han lade fram vår grupps slutliga ståndpunkt om järnvägspaketet och klargjorde att detta förslag om liberalisering passar ett Europa som ser ganska annorlunda ut jämfört med det Europa som Gruppen Europeiska enade vänstern vill se.
År 2000 försökte Europeiska kommissionen tvinga medlemsstaterna att privatisera hela den offentliga transportsektorn. Eftersom parlamentet undantog stora delar av stadstransporterna och de regionala transporterna från detta försök den 14 november 2001 har kommissionen riktat in sig på järnvägarna. Kommissionen vill inte bara liberalisera de internationella frakttjänsterna, utan också de nationella passagerartransporttjänsterna. Vi har under tiden haft dåliga erfarenheter av detta i Nederländerna. Steget till att sälja aktier i det statligt ägda järnvägsföretaget Nederlandse Spoorwegen på börsen visade sig leda till att vagnparken och järnvägsinfrastrukturen försummades samt till förseningar och oro på arbetsmarknaden, och projektet har därför stoppats. Detta var inte något val av politiska skäl, utan gjordes därför att personalen, passagerarna och slutligen även politikerna hade dragit lärdom. Även ett konkurrerande företag har slutat erbjuda tågtjänster sedan det köpts upp av det internationella stora transportföretaget Connex-Vivendi. Rådet avvaktar nu med liknande planer för EU, men de har ännu inte strukits från dagordningen.
. – Järnvägstransporterna har inte utvecklats i samma utsträckning som andra transportsätt. De har drabbats av stora nedskärningar, särskilt på fraktsidan, till förmån för konkurrerande branscher.
Ett första paket för modernisering av järnvägarna lades fram 2001. Detta är nu det andra paketet och kommissionen fortsätter på den inslagna vägen mot liberalisering.
Föredraganden uppmanade oss att godkänna den gemensamma texten efter det att förlikningskommittén hade uppnått enighet genom att väga de olika ståndpunkterna mot varandra – parlamentets, genom utskottet för regionalpolitik, transport och turism, respektive kommissionen – i fråga om tidsplanen för att öppna marknaderna för frakttjänster, som var den punkt där det var svårast att nå enighet. Det enda jag hade kunnat invända mot var att säkerhetsbestämmelserna tagits bort, men detta område behandlas i ett annat förslag till direktiv.
De åtgärder som föreslagits kommer att göra det möjligt att modernisera järnvägstransporterna. Detta är min övertygelse, och jag har länge förespråkat en modernisering både av passagerartransporttjänsterna och, framför allt, av frakttjänsterna. eftersom de är avgörande för Europas utveckling och jag stöder därför hela detta åtgärdspaket.
Vi bevittnar nu dessutom en allvarlig kris inom som vill stänga sina fabriker i Europa. Då är verkligen omfattande investeringar motiverade inom hela järnvägsindustrin.
. – Detta initiativ är en del av paketet för att liberalisera järnvägstransporterna. Jag måste betona att det i den första artikeln i detta direktiv påpekas att målet är att öppna järnvägsnätet för konkurrens i avsikt att harmonisera säkerhetsbestämmelserna i hela Europeiska unionen. Att förbättra bestämmelser och säkerställa säkerhet är grundläggande frågor som vi naturligtvis bör stödja till fullo, och jag kan därför inte förstå hur dessa frågor kan underordnas ”marknaden” och införandet av högre säkerhetsstandarder därmed underordnas icke snedvridning av konkurrensen. Kommissionens befogenheter på detta område förstärks också. Kommissionen får särskild befogenhet att under högst sex månader upphäva en nationell säkerhetsbestämmelse.
Jag röstade därför emot detta initiativ.
. – I detta andra förslag till direktiv inom ramen för det andra järnvägspaketet, vars mål är att modernisera järnvägssektorn, behandlar kommissionen säkerhetsfrågorna, ett område som alltid har varit centralt för Europeiska unionens politik.
På grund av de betydande skillnader som råder mellan medlemsstaterna har kommissionen valt alternativet att harmonisera säkerhetsbestämmelserna. Detta kommer i hög grad att bidra till att förbättra och utveckla säkerhetsnivån inom järnvägsindustrin.
Jag måste framhäva förslaget från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om att införa ett säkerhetsintyg för järnvägsföretag och infrastrukturförvaltare.
Medlemsstaterna har enats om att utvidga kommissionens befogenheter på detta område för att underlätta genomförandet av gemenskapsbestämmelserna, dock utan att det hindrar att strängare nationell lagstiftning genomförs. Betydelsen av personalutbildningsåtgärder för utvecklingen av järnvägstransporterna har också ökat.
Jag anser att detta är ett viktigt steg för att skapa ett europeiskt järnvägssystem som framför allt måste vara säkert.
Jag ställer mig bakom detta betänkande och röstade för det.
. – Detta är en del av det så kallade andra järnvägspaketet som utarbetats av kommissionen och vars syfte är att modernisera denna transportsektor. Viktiga förslag har lagts fram som t.ex. syftar till att öka medlemsstaternas investeringar, genom ökat finansiellt stöd garantera tillämpningen av tekniska specifikationer för driftskompatibilitet hos höghastighetståg och konventionella nätverk och utrusta tågen med färdskrivare.
I förslaget fastställs också en ny institutionell strategi med inrättandet av en europeisk järnvägsbyrå som regleringsorgan för järnvägssystemet och en gemensam tillsynsmyndighet som kan sköta och garantera säkerheten inom sektorn.
Om direktivets syfte uppnås bör det leda till att en hög nivå av teknisk harmonisering anges, vilket framgår av den överenskommelse som har nåtts.
Resultatet av förlikningsförfarandet kan anses som mycket tillfredsställande för Europaparlamentet och jag är glad över att den gemensamma texten godkändes i tredje behandlingen så att tillämpning av driftskompatibilitet kan påskyndas inom järnvägssektorns olika delar.
.– Vi anser att EU:s kommande budgetplan bör prioritera hållbar tillväxt, i linje med Lissabonstrategin, och stöd till de nya medlemsstaterna, så att den historiskt viktiga utvidgningen blir lyckad. Budgeten måste omprioriteras så att mindre pengar läggs på jordbruksstöd. Vi är samtidigt måna om budgetdisciplinen och är kritiska till kommissionens förslag till utgiftsökningar. Vi vill i detta läge inte uttala oss om vilka exakta nivåer den nya budgetplanen skall hamna på dels därför att kostnaderna är svåra att förutsäga och prioriteringarna inte är fastställda, dels därför att vi inte vill binda upp det nya parlamentet med några exakta siffror.
.Vi röstade för betänkandet och följde därigenom fackföreningarnas önskan, trots att fackföreningsföreträdare som sitter i styrelser nekas rätten att rösta, vilket borde vara ett minimikrav.
Mot bakgrund av detta, och med tanke på att betänkandet ingår i ett paket som syftar till ”liberalisering” av järnvägssystemet, måste vi upprepa att vi kraftigt motsätter oss någon som helst form av privatisering av järnvägarna som borde drivas i offentlig regi inom hela EU.
. – Detta betänkande utgör ett stöd till förslaget till förordning om inrättandet av en europeisk järnvägsbyrå som är ytterligare ett grundläggande steg mot kommissionens mål att modernisera hela den europeiska järnvägsindustrin inom både frakttjänster och passagerartransporttjänster.
Syftet med denna byrå är i huvudsak att garantera en kontinuerlig harmonisering och samordning av järnvägsanställda och att utfärda rekommendationer och yttranden för kommissionen. Ingen lagstiftande behörighet kommer att ingå i byråns uppgifter och den kommer inte att ha befogenhet att fastställa bestämmelser eller genomföra oberoende kontroller. Byrån kommer endast att ha en rådgivande roll, lägga fram förslag och övervaka säkerheten.
Överenskommelsen är ytterligare en pelare i det andra järnvägspaketet. Jag röstade för betänkandet på grund av att jag också samtyckte till de övriga texterna i paketet och att jag alltid har förespråkat att det framtida EU behöver en omfattande utveckling inom denna sektor, i synnerhet därför att den är ett utmärkt alternativ till vår redan mättade vägsektor.
Moderniseringen av järnvägarna måste vara ett högt prioriterat område för Europeiska unionen.
. – Jag stöder utvidgningen av förordning (EG) nr 975/1999 som stärker Europeiska unionens verksamhet för mänskliga rättigheter inom ramen för utvecklingssamarbetet samtidigt som hänsyn tas till budgetplanen som gäller fram till 2006 och till att tekniskt anpassa den till den nya budgetförordningen.
Jag välkomnar särskilt förslaget till Europaparlamentet, rådet och kommissionen att inrätta särskilda institutionella mekanismer som innebär att det civila samhället och icke-statliga organisationerna kan bli mer delaktiga för att i första hand främja demokrati och mänskliga rättigheter.
Å andra sidan är jag orolig över vissa detaljer som pekar på de stora svårigheter som små och medelstora företag i det civila samhället möter när deras ansökningar om finansiering skall beviljas – trots möjligheten till mikroprojekt – på grund av komplicerade administrativa mekanismer.
Europeiska unionen är som vi alla vet världens största utbetalare av utvecklingsstöd. Synliga resultat uppnås och unionen väcker många förväntningar hos många av dem som med mod och envishet kämpar och hoppas på att demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna skall befästas i deras länder.
. – Efter att ha berömt Michel Rocard för hans utmärkta betänkande vill jag ta tillfället i akt att nämna hur betydelsefullt detta årliga europeiska program är som sätter en europeisk stad i centrum för kulturen.
Det är nödvändigt för Europa, och framför allt för den utnämnda staden, att skaffa sig de personella och finansiella resurser som behövs för programmet. Lille, som utsetts för år 2004, illustrerar på ett perfekt och anmärkningsvärt sätt hur detta kan uppnås.
.– Kultur är ett område som faller under den omtalade men så sällan praktiserade subsidiaritetsprincipen, där unionen borde förhålla sig så passiv som möjligt. Europeisk kulturpolitik borde i själva verket inte gå ut på något annat än att ge bidrag, till exempel när en stad utnämns till kulturhuvudstad.
Föredraganden har redogjort för ett antal praktiska problem när det gäller att utse kulturhuvudstäder. Vi är alla överens om att vi måste hitta ett mer rättvist sätt för att se till att alla medlemsstater får lika stor möjlighet att främja sin kultur, särskilt med tanke på den utvidgning som skall äga rum om några veckor. Förslaget att ha två kulturhuvudstäder låter rimligt.
Vid toppmötet i Bryssel förra veckan kom mitt land inte i fråga när en chef för Europeiska centralbanken skulle utses. De stora medlemsstaterna fördelar befattningarna mellan sig. Det finns ingen respekt för de mindre medlemsstaterna, bara tomma ord. Jag hoppas att samma sak inte kommer att ske när det gäller de europeiska kulturhuvudstäderna. Detta är bara en önskan som jag ville framföra här.
.– Jag gratulerar Michel Rocard till hans utmärkta betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut 1419/1999/EG om att inrätta en gemenskapsåtgärd för evenemanget ”Europeisk kulturhuvudstad” för åren 2005 till 2019, vilket jag till fullo stöder, speciellt när det gäller att varje år från 2009 utse två europeiska kulturhuvudstäder.
Avsikten är alltså att tillföra processen med utnämning av europeiska kulturhuvudstäder ny inspiration och energi och se till att konkurrensen återinförs genom att uppmuntra nominering av flera kandidatstäder varje år. Syftet är att se till att detta initiativ blir framgångsrikt.
. – Syftet med kommissionens förslag är att från 2009 till 2018 stödja nomineringen av en stad i de nya medlemsstaterna utöver en stad i de nuvarande medlemsstaterna; i förslaget föreskrivs inte något förfarande för övriga kandidatländer.
Jag anser emellertid att förslaget med två kulturhuvudstäder kan vara olämpligt eftersom det kan leda till att allmänhetens intresse för evenemanget minskar.
Min åsikt är densamma som ledamöternas i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, nämligen att det i nuläget finns en stor risk för att intresset för evenemanget snabbt kan börja avta och dess framtid hotas.
Jag anser därför att man för att få ett framgångsrikt evenemang inte får minska intresset genom att införa flera evenemang, och att man måste tillföra processen ny inspiration och energi genom att återinföra konkurrensen på europeisk nivå och uppmuntra till att flera städer kandiderar varje år.
Juryns uppgift är att både uppmuntra nomineringarna och granska dem, och den skall ställa krav och ge råd för att uppmuntra de nominerade städerna att i sina förslag införa en verklig europeisk dimension.
Jag anser därför att de ändringar som föredraganden gjort i kommissionens förslag är fullkomligt berättigade, vilket också stärks av den enighet med vilken betänkandet mottogs i utskottet.
Jag röstade för förslaget.
. – Syftet med Europasset är inte att gynna arbetstagarna, utan att underlätta för arbetsgivarna att jämföra arbetssökande och välja ut dem som har lägst krav och därmed ger bäst avkastning, oavsett vilket land de kommer ifrån. Denna åtgärd kommer i kombination med den ”fria” rörligheten för arbetstagarna, vilka kommer att bli tvungna att som nomader vandra från land till land och söka arbete, att bidra till att pressa lönerna och hålla efterfrågan på en låg nivå, eftersom arbetstagare från fattiga länder används som påtryckningsmedel.
Med Europasset får samtidigt de stora företagen ansvar för att utvärdera arbetstagarnas utbildnings- och yrkeskvalifikationer, och övertar därmed denna roll från utbildningssystemet samt bidrar till att skilja kvalifikationer från rätten till arbete. Olika former av yrkesutbildning och allmän utbildning får företräde framför kvalifikationer som erhållits genom systematisk utbildning. På detta sätt förvandlas Europasset till ännu ett instrument som leder till att grundläggande, integrerad utbildning ersätts av ”flexibel”, sporadisk yrkesutbildning och enskilda färdigheter för att tillmötesgå marknadens efterfrågan. Med all säkerhet kommer man snart också att vilja ha upplysningar om arbetstagarnas så kallade sociala färdigheter, till exempel deras uppförande och grad av tillmötesgående i förhållande till de krav som arbetsgivarna ställer.
Av dessa skäl röstade vi parlamentsledamöter som tillhör det grekiska kommunistpartiet mot betänkandet.
. – Denna åtgärd, vars syfte är att öka förståelsen för examensbevis och kvalifikationer, och som är utformad för att främja rörligheten genom lämpliga instrument, skall fungera enligt samma process som följande program: ECTS-systemet, tilläggen till examensbevisen, den europeiska meritförteckningen samt Erasmus och Erasmus Mundus.
Med rimliga resurser och lämpliga nätverk för information på europeisk nivå, som kopplas samman med arbetsmarknadens parter, blir Europass ett effektivt verktyg för att hjälpa de europeiska medborgarna att bättre visa upp sina kvalifikationer och meriter.
Beslutets två mål – ”att rationalisera och samordna” – kan bara att uppnås om alla medlemsstaterna ökar sina ansträngningar för att införa dessa Europass-dokument snabbt och effektivt. Europasset ger EU-medborgarna möjlighet till rörlighet och bör bli ett nödvändigt och vanligt förekommande dokument för alla unga européer.
Mot bakgrund av ambitionerna med projektet kan det betraktas som något förvånande att kommissionen anslagit en så mager budget. Utan att försvaga andra program måste vi likväl få tilldelat de resurser som behövs för att kunna nå ambitionen att ”göra Europas utbildnings- och fortbildningssystem till en förebild för utbildningssystem i världen senast år 2010”.
. – Syftet med förslaget är att i en enda ram under namnet ”Europass” föra samman befintliga initiativ som syftar till att hjälpa arbetstagarna att presentera sin kompetens och sina erfarenheter på ett sätt som arbetsgivarna och utbildarna/fortbildarna i andra medlemsstater kan förstå. ”Den europeiska meritförteckningen”, som skall gå under namnet Europass, kan omfatta även följande övriga handlingar:
– Ett Mobilipass för att registrera en särskild europeisk utbildningsbana i ett vanligt europeiskt format som utfärdas till studerande/praktikanter som genomgår en del av sin utbildning i en annan medlemsstat.
– Ett tillägg till examensbeviset som bifogas ett examensbevis över högre utbildning för att hjälpa en tredje part att förstå innebörden av utbildningsbeviset.
– Ett tillägg till utbildningsbeviset som bifogas ett yrkesutbildningsbevis för att hjälpa tredje part att förstå innebörden.
– En europeisk språkportfölj i vilken medborgarna kan ange sina språkliga och kulturella färdigheter.
Alla dessa dokument existerar redan, vilket är ett resultat av samarbetet med Europeiska rådet och/eller Unesco. Kommissionen föreslår endast grundläggande ändringar av Mobilipasset som skall kunna användas för all slags utbildning, inte bara yrkesutbildning.
Frågan som uppstår är vilken som är den främsta orsaken till att man utvecklat dessa instrument: Är det för att man vill förbättra ett lands humankapital eller är det för att ge länder som ekonomiskt sett är mer utvecklade möjlighet att utnyttja arbetskraften och dess rörlighet?
. – Jag är mycket nöjd med Sabine Zisseners betänkande som kommer att göra det möjligt för alla medborgare i den utvidgade unionen att få erkännande för sina kvalifikationer och sin kompetens.
Jag är ännu gladare över att jag vid flera tillfällen genom ändringsförslag har betonat hur viktigt det är med fortbildning och utbildning genom hela livet och föreslagit att vi skall planera och fastställa en verkligt europeisk utbildningsväg som gör att de unga kan dra största möjliga fördel av att genomgå utbildning i flera av unionens länder och därigenom få mer varierade färdigheter och tillfoga sin karriär en europeisk dimension, vilket kommer att bli ett plus i meritförteckningar och i arbetsprestationer.
Detta betänkande är visserligen ett bra exempel på vad vi kan åstadkomma för att utbilda unga människor och stimulera sysselsättningen i unionen, men jag skulle ändå vilja rikta uppmärksamheten på det faktum att standardisering ”till vilket pris som helst” är ett misstag. Att tillämpa denna politik på meritförteckningar skulle återigen visa prov på kommissionens beklagliga tendens att till och med vilja ingripa i minsta detalj av vardagen på bekostnad av individuella särdrag och originalitet, som annars är berikande för båda parter.
. – Detta är ett mycket viktigt förslag för arbetstagarnas rörlighet. Målet är att inrätta en gemenskapsram för tydliga kvalifikationer och meriter genom att en portfölj skapas med sammanlänkade personliga dokument med namnet Europass som de europeiska medborgarna frivilligt kan utnyttja för att bättre visa fram och presentera sina kvalifikationer och meriter i hela Europa.
Kommissionen föreslår att de nationella Europass-kontoren under 2005 och 2006 (som är en utvecklingsperiod) skall finansieras med samfinansierade medel (upp till 50 procent), varefter Europass-verksamheten skall anses utgöra en övergripande åtgärd inom den nya generationen gemenskapsprogram för allmän och yrkesinriktad utbildning.
I likhet med föredraganden välkomnar jag att Europass-utbildningen utvidgas till att omfatta hela området för allmän utbildning och yrkesutbildning.
Jag röstade för betänkandet.
. – Små och medelstora företag (SMF) utgör ungefär 99,8 procent av företagen i Europeiska unionen och svarar för ungefär två tredjedelar av arbetstillfällena. Dessa företag, som representerar de flesta branscher, är följaktligen ytterst viktiga för skapandet av nya arbetstillfällen och lokal/regional utveckling, men de har vissa svårigheter, till exempel när det gäller tillgång till kapital, som måste åtgärdas omgående. Det krävs därför en politik med lämpliga stödprogram för denna stora sektor.
Syftet med initiativet för tillväxt och sysselsättning (1998–2000) var trots otillräckliga medel och stor publicitet att skapa arbetstillfällen genom att stödja små och medelstora företag. Det ersattes av programmet för företag och företagaranda (2001–2005) där garantier infördes och tillgången till riskkapital ökade, såsom Joint European Venture (JEV), vilket nu håller på att avvecklas och därmed innebär att de icke utnyttjade budgetåtagandena på 42 miljoner euro hamnar i farozonen.
Programmen som riktar sig till små och medelstora företag behöver kapital, men också nya målsättningar: De måste bidra till att skapa nya arbetstillfällen, till att nya organisationer bildas, forskning och fortbildning får stöd, garantier ges vid alla kritiska faser i ett nytt företags liv, förbättrad geografisk spridning av stödet (som i stort sett är koncentrerat till länderna i de centrala delarna av Europeiska unionen) samt inte bara stöd till högteknologiska företag, utan också traditionella företag och verkstadsföretag.
. – Detta förslag från kommissionen med ändringar till det fleråriga programmet för företag och företagaranda, särskilt för små och medelstora företag, är mycket viktigt.
En av de föreslagna ändringarna, som också får stöd av föredraganden, är att avveckla Joint European Venture-programmet (JEV), vars syfte är att stödja transnationella samriskföretag. Anledningen är att det inte går att använda de återstående budgetåtagandena för projekt som rör anslutningsländerna eller kandidatländerna samt att en förenkling av projektet, i motsats till en avveckling, skulle medföra att de icke utnyttjade budgetåtagandena på ungefär 42 miljoner euro går om intet.
Kommissionen insisterar också på en bättre täckning av forskningsverksamheten i ETF-Start för att öka tillgången till riskkapital för nya och innovativa SMF.
Föredraganden föreslår att förutom stöd till uppstartningsperioden och inledande utveckling skall det också, i enlighet med kommissionens förslag, finnas en bättre täckning av andra skeden i ett nytt företags liv. Han understryker också vikten av att se till att kvarvarande instrument får en bredare geografisk bas.
Förslaget har förbättrats genom föredragandens tillägg och jag valde därför att rösta för det.
. – Syftet med förslaget är skapa en fortsättning till Content-programmet om digitalt innehåll. Syftet med det nya Content-programmet är att göra digitalt innehåll i Europa mer tillgängligt, användbart och exploaterbart, för att underlätta skapande och spridning av information och kunskap på gemenskapsnivå inom områden av allmänintresse. Finansieringsramen för gemenskapsåtgärdens genomförande skall enligt detta beslut uppgå till 163 miljoner euro under perioden 2005–2008; en av programmets aspekter blir att förbättra kvaliteten på digitalt innehåll.
Jag har inga invändningar mot programmet när det gäller förbättringen av hjälpmedel, metoder, processer och tjänster för utformning och utveckling av, tillgång till och spridning av digitalt innehåll eller betoningen av flerspråkighetens aspekter i fråga om innehåll på kultur-, utbildnings- och vetenskapsområdena. Däremot har jag invändningar när det gäller utnyttjandet, framför allt återanvändningen av information från den offentliga sektorn och förbättringen av transnationella tjänster – en alleuropeisk marknad för digitalt innehåll som inte får förverkligas på bekostnad av allmän tillgång till offentlig information eller begränsa de positiva aspekterna av utvecklingen i sektorn för konsumenter eller huvudaktörer. I programmet måste finnas garanti för att dynamiken och förnyelsen på området för digitalt innehåll bibehålls. Trots detta måste programmet få vårt stöd, huvudsakligen på grund av dess syfte att främja den språkliga och kulturella mångfalden.
Parlamentets ändringar bidrar varken till att förbättra eller förtydliga kommissionens förslag.
– Herr talman! Jag ville uttala mig om Brokbetänkandet för att förklara varför jag anser att detta samarbetsavtal är nödvändigt för främjandet av kulturella, ekonomiska och investeringsrelaterade band mellan EU och Pakistan. Jag välkomnar avtalet varmt, eftersom handel är ett sätt att inleda dialog på områden där det fortfarande råder stora problem med demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Vi vet att Pakistan lider av akut fattigdom och jag hoppas att godkännandet av detta avtal blir en hjälp för Pakistans regering och folk att ta itu med fattigdomsfrågorna i sitt land. Det finns ett trängande behov av konstruktiva förbindelser mellan EU och Pakistan. Det är anledningen till att jag röstade för avtalet.
Jag är fullt medveten om att det fortfarande finns många problem när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Pakistan, men dessa lyfts fram i resolutionen. Betänkandet och resolutionen speglar tydligt den vikt som parlamentet fäster vid att värna om de mänskliga rättigheterna och demokratin. Pakistan har dock gjort betydande framsteg på detta område och det effektivaste sättet att se till att denna utveckling fortsätter och tar ytterligare fart är ökad dialog och ökat samarbete snarare än isolering.
.– I egenskap av före detta föredragande för betänkandet och före detta chefsobservatör till Pakistan har jag motsatt mig ratificeringen av tredje generationens avtal. En ratificering skulle ge en kvasimilitär regim legitimitet, en regim som är ansvarig för brott mot de mänskliga rättigheterna, ”bristfälliga” allmänna val och kärnvapenspridning.
Före omröstningen i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik kontaktade jag människorättsorganisationerna Human Rights Watch, Amnesty International och Christian Solidarity Worldwide för att be dem bearbeta parlamentsledamöterna för att förmå dem att motsätta sig en ratificering. Christian Solidarity Worldwide skickade omedelbart ut information till parlamentsledamöterna. Human Rights Watch svarade inte. Amnesty International sade att de inte hade möjlighet att ge mer hjälp på grund av det korta varslet. Ratificeringen godkändes med en enda rösts övervikt i utrikesutskottet.
Före plenarbehandlingen kontaktade jag både Amnesty och Human Rights Watch igen. Ingendera svarade. Under 2003 offentliggjorde båda rapporter i vilka Pakistan fördömdes. År 2003 redogjorde Amnesty för vad de kallade systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Human Rights Watch uppmanade 2003 Pervez Musharraf att överlåta makten till en legitim regering.
Med tanke på kommentarerna, nyligen framförda av Lotte Leicht i tidskriften , att EU har varit dåligt på att genomföra klausuler om mänskliga rättigheter och demokrati, är bristen på svar skrämmande. Bristen är ett svek mot dem i Pakistan som riskerar sina liv för att försvara de mänskliga rättigheterna och demokratin.
. Samarbetsavtalet med Pakistan omfattar bestämmelser om ökade kvoter för textil och konfektionsvaror med 15 procent och inom det allmänna preferenssystemet införs tullfrihet för EU:s import av kläder under tre år, mellan 2002 och 2004.
I en tidigare fråga till kommissionen angående studier om avtalets inverkan på textil- och klädsektorn i EU, till exempel i Portugal, sade kommissionären – som om han ville undvika att påstå att det inte finns några sådana studier – att de ”förmodligen inte skulle ha någon större inverkan”.
Analysen av EU:s export till Pakistan och exporten från Pakistan till EU visar att textil- och beklädnadsindustrin – där Portugal är producent – är ett av Pakistans trumfkort som gör att landet kan importera kemiska produkter, transportutrustning, maskiner och elektronik från EU:s mest industrialiserade länder.
Jag motsätter mig också det faktum att avtalet bland annat kräver en förpliktelse från Pakistan om att ingå avtal om återtagande av pakistanska medborgare som olagligt vistas i EU. Med denna åtgärd försöker man kontrollera den illegala invandringen med repressiva medel, till exempel repatriering.
.– Parlamentarisk demokrati i Pakistan har aldrig fått någon verklig chans på grund av militärens närvaro. Varje gång folket väljer en riktig regering störtas den så småningom av militären. Förre premiärministern Bhutto till och med dödades efter att ha blivit avsatt och hans dotter, som var populär så länge hon betraktades som hans politiska arvtagare, avsattes också. Sådana militära ingripanden mot reformvänliga regeringar har skapat en grogrund för islamisk fundamentalism och för grupper som vill vända olika delar av befolkningen mot varandra. Dessa grupper har kunnat bedriva sin verksamhet lagligt under militärregimen.
Den nuvarande presidenten Musharraf betraktades fram till för några år sedan som en farlig general som kommit till makten genom en kupp. Han ville göra sitt land till en kärnvapenmakt, gav utrymme för en mycket konservativ tolkning av islam och samarbetade med talibanregimen i grannlandet Afghanistan. När han stödde det amerikanska militäringripandet i Afghanistan betraktades han plötsligt som en amerikansk allierad. Detta förslag ger honom samma status i Europa. Ännu en gång går handels- och militärintressen före de mänskliga rättigheterna. Det är ytterst förvånande att parlamentet först godkänner ett avtal med Pakistan och därefter, senare under sammanträdet, antar en resolution vari man beklagar bristen på mänskliga rättigheter.
. Med händelserna den 11 september 2001 i färsk åtanke får vi inte glömma den aktiva roll Pakistan har i kampen mot terrorismen.
Pakistan har sedan dess visat sig vara en stark bundsförvant till det internationella samfundet, särskilt i kampen mot talibanerna och Al-Qaida. Med hänsyn till Pakistans goda insatser återupptog EU den politiska dialogen med landet i november 2001.
De samarbetsområden som omfattas av avtalet mellan Pakistan och EU är mycket varierade. Jag skulle vilja betona de åtaganden som syftar till att bekämpa diskriminering och våld, utveckla demokratin och främja handeln och det ekonomiska samarbetet.
Emellertid måste det understrykas att även om mänskliga rättigheter betraktas som ett globalt mål, får iakttagandet av dessa rättigheter inte vara ett villkor för att upprätthålla mellanstatliga relationer.
I varje fall är detta föredragandens åsikt när han uppmanar till att samarbetsavtalet skall ingås.
Jag röstade följaktligen för.
.– Titeln på motiveringen till detta betänkande, ”Sysselsättningen är en Europafråga”, låter som ett dåligt skämt när vi vet att det finns 16 miljoner arbetslösa i unionen, och ytterligare 5 miljoner om vi räknar med de nya medlemsstaterna. Europa är emellertid ett av de rikaste områdena på jorden. Det faktum att gamla industrinationer som Storbritannien, Tyskland och Frankrike som blivit ännu rikare genom att plundra hela planeten inte kan ge varje medborgare ett fast arbete och en rimlig lön tyder på en ohälsosam samhällsorganisation.
Den medicin parlamentet föreslår skall ges till patienten är samma universalmedel, inbäddat i huvudsakligen tomma ord, som används av medlemsstaterna själva på nationell nivå, det vill säga allt från löften om utbildning till föreslagna stöd till vissa branscher.
I detta ekonomiska system har en minoritet av kapitalinnehavare monopol på produktion och sysselsättning och de borde tvingas att skapa arbetstillfällen, men varken medlemsstaterna eller EU:s institutioner överväger att införa något sådant tvång, lika lite som de gör det när det handlar om samhällsservice.
Vi röstade mot denna så kallade sysselsättningspolitik, som i bästa fall består av luddiga förklaringar och egentligen inte är något annat än en ursäkt för att ge nya stöd till arbetsgivarna.
. Även om det sägs att sysselsättning är ett av EU:s mål, så innebär den monetära politikens och framför allt stabilitetspaktens företräde, att vi tyvärr inte kan prioritera jobben. I själva verket gäller motsatsen; allt vi har är avsiktsförklaringar för att tillfredsställa allmänheten. Var finns egentligen de konkreta åtgärderna för att åstadkomma full sysselsättning, för att förbättra arbetskvaliteten och produktiviteten och för att öka den sociala sammanhållningen och integrationen?
Arbetslösheten fortsätter att öka inom EU – med 1,5 miljoner mellan 2002 och 2003. Antalet multinationella företag som flyttar fortsätter att öka, något som i Portugal redan har inneburit tusentals förlorade arbetstillfällen. Fattigdomen och den sociala utslagningen fortsätter att öka. Den sociala ojämlikheten fortsätter att öka till följd av liberaliseringar och privatiseringar, vilka har påskyndats sedan Lissabonstrategin antogs, särskilt i Portugal.
Mot den bakgrunden kunde vi inte rösta för detta betänkande.
. – Riktlinjerna från Lissabon, besluten på vårens toppmöte och riktlinjerna i kommissionens meddelande bildar ramen för en våldsam attack mot arbetarna.
I konkurrenskraftens och produktivitetens namn vill man minska kostnaderna för arbetskraft och övriga kostnader, det vill säga intensifiera exploateringen och avskaffa de sociala skyddsnäten. Stränga försiktighetsåtgärder, frysta/minskade löner/pensioner och nya förmåner för företagen skall införas för att storfinansen skall gå med vinst.
EU:s sysselsättningspolitik syftar till att ersätta stabila heltidsarbeten med deltider och tillfälliga anställningar och samtidigt omkullkasta de grundläggande rättigheterna till sysselsättning, lön och sociala förmåner under den missvisande parollen som myntades i Lissabon om ”hållbar utveckling och full sysselsättning”.
Åtta timmars arbetsdag och kollektivavtalen är under attack och uthyrning av arbetskraft, en slavhandel, oacceptabelt låga löner och ökade vinster för penningaristokratin håller på att införas. De miljoner som är arbetslösa får nu sällskap av miljoner undersysselsatta.
Denna politik har inte löst och kan inte lösa arbetslöshetsproblemet. Inte heller innebär den att rättigheter införs för att skydda rätten till full/stabil sysselsättning, eftersom de verkliga orsakerna ligger i de lagar som kapitalismen själv styrs av.
Vi stöder arbetarnas kamp för att avskaffa denna politik och införa en annan, gräsrotsinriktad politik med bättre sociala rättigheter och högre löner som bättre svarar mot moderna krav.
. Den lägesrapport om genomförandet av Lissabonstrategin som kommissionen nyligen lade fram vid Europeiska rådets möte i Bryssel visar på oroväckande förseningar och brister, både vad gäller införlivandet av lagstiftningen i fråga och ökandet av medlemsstaternas medvetenhet om behovet av att uppnå de ambitiösa mål som ställts upp, framför allt i fråga om ”fler och bättre arbetstillfällen”.
Den ökande arbetslösheten i Europa är verkligen en besvikelse. Medborgarna i Europa som helhet och i Portugal i synnerhet kräver kraftigare åtgärder av EU, och processens trovärdighet hänger på att reformtakten ökar på medlemsstatsnivå. Det är oerhört viktigt att vi förbättrar övervakningen av de nationella resultaten (…).
Därför blir det en allt mer ”brådskande” prioritet, vilket kommissionen mycket riktigt har erkänt, att ge det europeiska projektet större trovärdighet och agera med större beslutsamhet. I första hand måste unga få hjälp att komma in på arbetsmarknaden och få sitt första arbete; bedrägerier i samband med företagsomflyttningar måste bestraffas; de tekniska och ekonomiska förändringarna måste förberedas genom att utnyttja nya arbetsområden inom informationstekniken; konkreta åtgärder måste vidtas för att främja och uppmuntra till vidareutbildning – inklusive livslångt lärande, genom att underlätta tillgången till finansiering och förbättra sättet att sprida information om bästa metoder.
– Herr talman! När jag kom till detta parlament för 18 år sedan, under förhållanden som skilde sig väldigt mycket från dem som gör att jag kan tala nu, och innan budgetplaner ens diskuterades, pågick det redan diskussioner om egna medel, och de spanska socialisterna slogs redan för idén med ett progressivt skattesystem för medborgarna. I omröstningen om betänkandet av Terence Wynn, som är ordförande för budgetutskottet, röstade jag med de franska och spanska socialisterna för förslaget att budgetutskottet – och även detta parlament – före utvidgningen skulle ha arbetat för tanken att det lättaste sättet att finansiera denna union, denna gemenskap, är att alla skall betala, inom ett skattesystem som medborgaren förstår och som inte bygger på staternas kapacitet att betala skatt, utan på våra enskilda medborgares inkomster.
.– Vi anser att EU:s kommande budgetplan bör prioritera hållbar tillväxt, i linje med Lissabonstrategin, och stöd till de nya medlemsstaterna, så att den historiskt viktiga utvidgningen blir lyckad. Budgeten måste omprioriteras så att mindre pengar läggs på jordbruksstöd. Vi är samtidigt måna om budgetdisciplinen och är kritiska till kommissionens förslag till utgiftsökningar. Vi vill i detta läge inte uttala oss om vilka exakta nivåer den nya budgetplanen skall hamna på dels därför att prioriteringarna i detta tidiga skede inte är fastställda, dels därför att vi inte vill binda upp det nya parlamentet med några exakta siffror.
Vad avser militärt agerande anser vi att sådant skall beslutas på nationell nivå. Fredsframtvingande insatser skall ske inom FN:s mandat.
. De medlemmar i Venstre, eller den liberala gruppen, som är närvarande i Europaparlamentet röstade emot ändringsförslag 17 och 18. Vi tycker på det hela taget att kommissionens förslag är för dyrt. Men det är för tidigt att binda upp oss för en procentuell gräns vid en tidpunkt när vi inte vet mer om det politiska innehållet i den kommande budgetplanen.
. Jag röstade emot detta betänkande av följande skäl:
För det första anser jag att kommissionens förslag till finansieringsram för 2007–2013 helt uppenbart är otillräcklig för att garantera social och ekonomisk sammanhållning i ett utvidgat EU och uppfylla våra åtaganden gentemot de minst utvecklade länderna i världen. För det andra är jag emot de politiska målen i den ram som redan upprättats och redan ligger i linje med den så kallade Europeiska konstitutionen och förstärker federalismen, nyliberalismen, militarismen och den överdrivet säkerhetsmedvetna sidan hos det utvidgade EU. För det tredje är detta betänkande tvetydigt och godtar i förtäckta ordalag kommissionens förslag. Till sist är jag emot att den brittiska korrigeringsmekanismen skall utvidgas till de återstående nettobidragsgivarna och att de nuvarande nationella budgetbidragen skall ersättas med något slags EU-skatt. Därför beklagar jag att de ändringsförslag som vi lade fram avvisades.
Däremot är jag glad över att parlamentet avvisade ändringsförslag 16, 17 och 18, som var avsedda att begränsa gemenskapens genomsnittliga årsbudget till högst 1 procent av gemenskapens BNP – i linje med önskemålen i skrivelsen från de sex statscheferna – och att åternationalisera, eller för att uttrycka det mer korrekt, avskaffa gemenskapens regionalpolitik.
. – Nederländerna är en stor nettobidragsgivare till Europeiska unionen. Tyvärr diskuterar man sällan varför det är så. För det första går en stor del av EU:s import via hamnen i Rotterdam. De aktuella importtullarna tas ut av den nederländska tullen och överförs sedan till Bryssel; inga av dessa pengar tillhör egentligen Nederländerna.
Ett annat skäl är överenskommelserna som Wim Kok och Gerrit Zalm slöt i Berlin 1999. Resultatet av dessa överenskommelser är att det nederländska jordbruket numera får mycket mindre ur kassakistorna i Bryssel än tidigare. De nederländska jordbruken står för 7 procent av jordbruksproduktionen i EU. År 1999 gick fortfarande 3,5 procent av EU:s jordbruksbudget till Nederländerna, men 2004 hade andelen minskat till 2,1 procent. Dessutom får Nederländerna bara 1,2 procent av stödet till landsbygdsutveckling, eftersom den dåvarande regeringen i Nederländerna gav den frågan låg prioritet under förhandlingarna.
Bästa sättet att förbättra Nederländernas ställning som nettobidragsgivare är att se till att Nederländerna i framtiden får en större andel av EU:s jordbruks- och landsbygdsstöd.
I sista hand är det inte Haag, utan den nederländska landsbygden som betalar EU-notan. Det bästa sättet att åter ge Nederländerna dess rättmätiga ställning i Europeiska unionen är att korrigera bristerna i Berlinöverenskommelsen. Det är mycket bättre än att i detta läge begränsa utgifterna till bara 1 procent av EU:s BNP.
.– Utvidgningen är en historisk händelse som vi liberaler länge har arbetat för. Vi är medvetna om att utvidgningen måste få kosta och att den måste finansieras gemensamt. Naturligtvis måste vi vara solidariska med våra nya medlemsländer.
Innan vi ökar budgeten så måste vi dock se över vad vi kan dra in på då det i dagens EU-budget finns mycket hål och luft. Dessa måste vi fylla innan vi kräver ytterligare medel. När det handlar om skattepengar spelar det ingen roll vilken nivå i samhället det rör sig om. Vi måste förvalta medborgarnas förtroende väl. Därför måste EU föregå med gott exempel genom att effektivisera och bättre utnyttja redan befintliga resurser.
. – Vi röstade emot kommissionens förslag och betänkandet om budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013 eftersom vi inte samtycker till den grundläggande inställningen till de resurser och mål som de skall uppfylla. Dessa mål är ett uttryck för storföretagens grundläggande val: att främja de arbetarfientliga prognoserna och planerna i Lissabonprocessen under förvändningen att bekämpa arbetslösheten, stödja och i hög grad utvidga en överstatlig och okontrollerad mekanism för att förfölja gräsrotsrörelser under förvändningen att säkerheten främjas, och att stärka och militarisera EU under förevändningen att bekämpa terrorismen.
Vi fördömer försöken att minska de tillgängliga resurserna för social och regional sammanhållning, hur falska dessa mål än har visat sig vara, och att öka resurserna för att stödja planer på att starta krig mot och förfölja folken i EU och tredjeland.
Vi är emot att de framtida gemenskapsresurserna skall avspegla principen att följderna av politiska beslut på EU-nivå skall hanteras på nationell nivå och vi är emot att folket skall behöva betala notan två gånger.
Lösningen på EU-medlemsstaternas medborgares problem ligger inte i några ören mer eller mindre, utan i arbetarnas kamp för radikala förändringar i den politik som deras regeringar och EU bedriver, i kampen för att gräsrötternas vilja skall gå före storfinansens.
. Jag röstade för.
En finansiell ram för en flerårsperiod (från 2007 till 2013, eller minst fem år) till följd av att budgetplaner antas, har utan tvivel gett EU:s agerande ekonomisk och politisk stabilitet. Mot den bakgrunden har administrationens, medlemsstaternas och allmänhetens förväntningar lett till effektivitetsvinster och mer ambitiösa och betydelsefulla projekt.
Europeiska kommissionen vill uppfylla tre strategiskt viktiga mål i den kommande budgetplanen: förbättra konkurrenskraften, tillväxtpotentialen och den territoriella sammanhållningen, upprätta ett område med säkerhet, frihet och rättvisa och utveckla de yttre förbindelserna. Dessa mål kommer förhoppningsvis inte att omkullkastas av den toppstyrda inriktning som föreslås i skrivelsen från de sex statscheferna som i första hand vill sätta en övre gräns, till skillnad från den styrning underifrån – där politiska prioriteringar fastställs och en bedömning görs av behov och nödvändiga belopp – som kommissionen föreslår.
Jag välkomnar varmt föredragandens arbete och skulle vilja citera en mycket relevant fråga som hon ställer: ”Är det rättvist att hävda att de föreslagna beloppen gör det möjligt att matcha resurser och behov, särskilt Lissabonmålen om tillväxt och sysselsättning i en utvidgad union?” Jag vill i detta sammanhang nämna att Philip Charles Bradbourns ändringsförslag avvisades med besked – mer än två tredjedelar röstade emot det – och …
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. – Man kan fråga sig vilken nytta sammanhållningspolitiken kan göra i ett utvidgat EU. Även om sammanhållningspolitiken har varit bra för vissa länder, som Portugal, Spanien och till och med Grekland eller Irland i ett EU med 15 medlemsstater, kan den inte bli annat än bekymmersam i ett EU med 27 medlemsstater. Befolkningen ökar från 68 till 116 miljoner människor samtidigt som de sociala och ekonomiska skillnaderna fördubblas och EU:s genomsnittliga BNP minskar med 12,5 procent. Vad mer kan sägas om sysselsättningen under nuvarande svåra omständigheter?
Utvidgningen måste därför åtföljas av en minskad allmän finansiering, framför allt till de nuvarande medlemsstaterna.
Dessutom anser medlemmarna i CPNT-delegationen (jakt, fiske, natur och traditioner) i Gruppen för demokratiernas och mångfaldens Europa (EDD) att det är särskilt beklagligt att gemenskapsinitiativet Leader+ försvinner, eftersom sammanhållningspolitiken nu kommer att koncentreras till städer, på bekostnad av landsbygdsområdena. Tyvärr verkar det därför vara oundvikligt att dessa områden avfolkas allt mer.
Av alla dessa skäl kommer vi att rösta emot detta betänkande.
. –Jag röstade för betänkandet.
Solidaritet mellan folken i EU, ekonomisk och social utveckling och förstärkt sammanhållning ingår bland EU:s allmänna mål.
Många är mest rädda för att utvidgningen innebär att de regionalstöd som för närvarande varit tillgängliga i de 15 medlemsstaterna försvinner och att enbart de tio nya medlemmarna kommer att gynnas.
Även om solidariteten ligger i hjärtat av den europeiska överenskommelsen får vi under inga omständigheter ge upp partnerskapet. Europeiska unionen måste fortsätta stödja de regioner i de 15 nuvarande medlemsstaterna som framför allt har naturliga geografiska nackdelar.
Jag tänker främst på bergsområden. Rådet, kommissionen och parlamentet får inte fortsätta vara overksamma i denna fråga. Bergsområdena har länge i stort sett förbisetts i EU:s program. Dessa områden har många resurser. De kräver särskild uppmärksamhet på jordbruksområdet (stöd till landsbygden och unga jordbrukare) och inom ramen för utveckling av hållbar turism, och även särskilt stöd till små och medelstora företag (för att undvika utflyttning och skydda sysselsättningen) och stöd för att bibehålla servicen.
Det hänger på EU-budgeten om dessa riktlinjer skall lyckas och den måste motsvara de ambitioner vi själva har ställt upp.
. – I betänkandet konstateras åter att EU:s regionalpolitik har misslyckats. Det råder fortfarande stora skillnader i utvecklingen i flera områden och utsikterna för de fattigare medlemsstaterna är ogynnsamma.
I och med utvidgningen riskerar flera områden i de nuvarande medlemsstaterna att utestängas från finansiering på grund av ett renodlat statistiskt synsätt. I Grekland kommer till exempel fyra områden att undantas från finansiering enligt den fjärde gemenskapsstödramen, medan ytterligare tre är gränsfall. I dessa områden bor 75 procent av landets befolkning och hittills har flertalet varit Mål 1-områden med akuta och växande sociala och ekonomiska problem som det föreslagna ”tillfälliga utfasningsstödet” bara kommer att förvärra.
Grekland är ett typexempel av ännu en anledning: Resurser främjas och koncentreras till vissa områden, till exempel Attika, vilket förvärrar det bredare regionala problemet med att en alltför stor del av befolkningen koncentreras till städerna. Samtidigt – och trots att det talas mycket om att stödja avlägsna områden – fortsätter EU helt grundlöst, trots våra upprepade förslag, att undanta öarna i Egeiska havet från särbehandling för avlägsna områden, trots att de står inför mycket allvarliga problem.
”Sammanhållning” och ”förbättrade utvecklingsnivåer” står i praktiken i konflikt med den politik i vilken de förespråkas, eftersom denna politik tjänar de stora företagen. I realiteten kan bara ökade skillnader, marginalisering, arbetslöshet och underutveckling skapas.
. Jag instämmer i det övergripande målet i Konstantinos Hatzidakis betänkande, men vill uttrycka min besvikelse över hur de yttersta randområdena har behandlats, framför allt när det gäller Madeira och Kanarieöarna. I kommissionens förslag saknas det överhuvudtaget någon gemensam inriktning för de yttersta randområdena i enlighet med artikel 299.2 i fördraget. Jag anser att det inte räcker med att bara hänvisa till inrättandet av ett visst program för att uppväga de särskilda svårigheterna i de yttersta randområdena eller att genomföra ett [”större europeiskt grannskap”] för att underlätta samarbetet med regionernas grannländer. Jag anser att dessa instrument är otillräckliga eftersom det, när vi kommer till den avgörande frågan, till exempel inte är vettigt att framtida övergångsåtgärder för Madeira och Kanarieöarna skall vara exakt likadana som dem som gäller för EU-regioner på kontinenten. Var finns då den särskilda tillgången till strukturstöd som föreskrivs i artikel 299.2 i fördraget?
Vi är medvetna om vilka bestående nackdelar de yttersta randområdena har. Vi vet hur dessa handikapp allvarligt hindrar deras utveckling. Vi vet att de yttersta randområdena därför är de delar av Europa som har svårast att utnyttja de möjligheter som den stora inre marknaden och den förestående utvidgningen kommer att ge. Därför skulle jag vilja att kommissionen tänker om när det gäller …
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
.– Europaparlamentet verkar närma sig en överenskommelse när det gäller finansieringen av den framtida regionalpolitiken. En majoritet vill ha mer pengar till strukturfonderna och Sammanhållningsfonden. Det skulle innebära att utbetalningarna till de rikaste medlemsstaterna kan hållas inne, att de nuvarande fattigaste medlemsstaterna inte behöver berövas stöd och att de nya medlemsstaterna kan prioriteras, eftersom de för närvarande har den lägsta levnadsstandarden. Tanken bakom detta är att Europeiska unionen kommer att bli mer populär om alla får mer. Det finns förväntningar på ett EU som är generöst mot alla skall ses med välvilja av den allmänna opinionen, det bredaste lagren i samhället och de lokala myndigheterna. Så överallt där ett projekt medfinansieras av EU ser vi skyltar som meddelar detta. Frågan om huruvida pengarna i fråga verkligen blir tillgängliga ställs aldrig. Ännu mindre ställs frågan om dessa projekt, varav många utan tvekan är till nytta, drivs bäst genom ingrepp från EU-tjänstemän och med pengar från EU. EU-medlen kan riktas bättre mot utvecklingsstöd för att hjälpa dem som släpar efter. Mindre pengar och mindre byråkrati kan ge bättre resultat. Alla andra projekt borde återföras till medlemsstaterna.
. Erfarenheten har tydligt visat att politiken för ekonomisk och social sammanhållning avsevärt kan bidra till utvecklingen i en region, under förutsättning att de resurser som sätts in går till projekt av hög kvalitet. Sådana projekt kan få stor inverkan i ett område och så har lyckligtvis varit fallet i Portugal. Detta betänkande fick ett enhälligt stöd i det aktuella utskottet, vilket också avspeglar den allmänna enigheten bland EU-medborgarna som stöder en verklig europeisk social sammanhållning i hela EU.
Närmare bestämt välkomnar jag att vissa principer bekräftas, till exempel behovet av att behålla ett tillfälligt utfasningsstöd på mellan 85 och 60 procent för regioner som inte längre omfattas av mål 1, eftersom de drabbas av den så kallade statistiska effekten när gränsen på 75 procent av BNP har sänkts på grund av utvidgningen. Jag gläder mig också åt att Sammanhållningsfonden skall finnas kvar som stödinstrument för stora projekt inom transport- och miljöområdena i de medlemsstater vars BNP är lägre än 90 procent av gemenskapsgenomsnittet. Jag är mycket nöjd med att särskild vikt läggs vid behoven hos de yttersta randområdena och regionerna med de största strukturella svårigheterna. Till sist välkomnar jag åtgärden för att stimulera till att effektivt och konkret förenkla de olika förfarandena i så stor utsträckning som möjligt eftersom de ofta utgör stora hinder för genomförandet av program och projekt.
Självklart röstade jag för.
– Herr talman! I 18 år har jag också hört Richard Balfe tala vid väldigt många tillfällen och jag har nästan alltid haft åsikter om det han talat om. I dag har jag haft möjlighet att tala om ett ändringsförslag till Kuckelkornbetänkandet som Richard Balfe har lagt fram där han än en gång begär att bli behandlad som en EU-tjänsteman. Men han säger inte hela sanningen. Han glömde nämna att EU-tjänstemän – en organisation som jag är stolt över att ha kommit ifrån – bara har ett socialförsäkringssystem. De ärade ledamöterna – som jag själv tillhör numera – har också bara ett system. Han begär ett annat, så om han vill fortsätta begära privilegier utöver de som föreskrivs i lagar och förordningar i hans eget land, låt honom då göra det. Men eftersom – vilket jag hoppas och tror – han inte kommer tillbaka som parlamentsledamot under nästa mandatperiod, uppmanar jag Richard Balfe att förbereda sig för att göra ett uttagningsprov för att bli EU-tjänsteman och därmed få allt det han så ofta har begärt.
– Ert val av tidpunkt är oklanderligt, men jag är lite orolig för att ni skall försöka bli en ny Carlo Fatuzzo.
. Europeiska investeringsbankens (EIB) huvudsakliga uppgift är att tillsammans med Europeiska investeringsfonden stödja kapitalinvesteringar som främjar hållbar utveckling och ekonomisk och social sammanhållning. EIB finansierar små och medelstora företag (45 procent av den totala lånesumman), forskning, miljöskydd och grundläggande infrastruktur. Självklart går dessa projekt hand i hand med gemenskapens regionalpolitik, men EIB stödjer också genomförandet av den nyliberala Lissabonagendan.
För första gången skall EIB lägga fram rapporten från sin revisionskommitté för parlamentet som ett komplement till sin verksamhetsrapport, vilket vi välkomnar. Men vi måste titta ingående på de frågor som ställs om bankledningens kompetens och på anklagelserna om bristande insyn i EIB. Parlamentets kontroll måste stärkas. Därför välkomnar vi beslutet att hålla en offentlig utfrågning hösten 2004 om EIB:s verksamhet och politiska riktlinjer.
Jag beklagar att den information som EIB publicerar på sin webbplats endast finns på tre av gemenskapens språk. Med hänsyn till omfattningen av EIB:s arbete borde informationen finnas på gemenskapens samtliga officiella språk.
– Herr talman! Jag vill avge en röstförklaring för att förklara min oerhört stora oro över Eurostatskandalen och Europeiska kommissionens underlåtenhet att ta ansvar.
Nästan på dagen för fem år sedan tvingades Santerkommissionen avgå eftersom det sades vara svårt att hitta någon med minsta ansvarskänsla. Det orsakade den föregående kommissionens sammanbrott. Inget har förändrats, eftersom ingen har varit beredd att ta ansvar för Eurostat.
Trots det faktum att 5 miljoner euro har gått upp i rök, trots det faktum att pengar har kanaliserats in i skenforskning av skenföretag, varav några tydligen ägs av högt uppsatta personer inom Eurostat, och trots det faktum att skattebetalarnas pengar tydligen har kanaliserats in i extraförmåner för personalen – såsom en ridskola och ett volleybollag – har vi inte sett några avsked från kommissionen på grund av denna fråga och inte heller något axlande av ansvar. Pedro Solbes Miras svar tycks helt enkelt vara att han inte visste vad som försiggick. Detta tycks vara ett privilegium för kommissionärerna, att helt enkelt be sina tjänstemän att inte informera dem om de tvivelaktiga förehavanden som pågår i deras departement, så att kommissionären, på grundval av kommissionens analys, kommer undan oskadd.
Vi vet att Pedro Solbes Mira har avgått från kommissionen, men inte på grund av denna fråga, så Europeiska kommissionen underlåter fortfarande fullständigt att ta ansvar för detta slöseri med skattebetalarnas pengar. Det oroar mig och mina brittiska konservativa kolleger oerhört mycket. Jag hoppas att kommissionen, före vårt misstroendevotum i maj, kommer att axla sitt ansvar och visa en seriös vilja att ta ansvar för Eurostat och att rensa upp EU och stoppa det oacceptabla slöseriet med och missbruket av skattebetalarnas pengar.
. – Vi röstade för resolutionen, eftersom det minsta vi kan göra är att begära en förklaring från Europeiska kommissionen angående Eurostats styrning på samma sätt som för all annan verksamhet eller alla andra beslut.
Vi vill att alla institutioner skall verka i total öppenhet och att hela befolkningen skall kunna granska inte bara de beslut som fattas, utan också skälen till att de fattas.
. Det finns aspekter av Eurostat-affären såsom svågerpolitik, intressekonflikter och hemliga konton som påminner om de förhållanden som ledde till den föregående kommissionens avgång. Bedrägerierna och oegentligheterna överskred sex miljoner euro, vilket i vissa fall troligen endast är toppen av isberget.
Genom denna affär har också allvarliga problem och oegentligheter belysts i fråga om arbetsmetoderna och den interna övervakningen, hos både kommissionen och OLAF, till exempel bristen på effektivt genomförande av befintliga regler. De kommissionärer som är direkt berörda får inte tillåtas komma undan ostraffade.
Det är förfärligt att den ansvarige kommissionären för Eurostat inte har tagit sitt politiska ansvar och att kommissionens ordförande inte har bett honom att avgå.
Det aktuella fallet visar bland annat att det faktum att kommissionen lägger ut tjänster på entreprenad lätt leder till situationer av denna typ. Det minsta vi kan hoppas är återigen att kommissionen lär sig en läxa och talar om för oss hur den avser att undvika att denna typ av problem upprepas i framtiden.
. – Jag röstade mot resolutionen om Eurostat för att protestera mot parlamentets agerande i denna fråga. ”Skandalen” bygger på anklagelser i vissa tidningar om att Eurostats ledning ”förskingrat anslag”, ”personligen berikat sig ” och bedrivit ”svågerpolitik”. Vissa kolleger i kammaren i behov av publicitet krävde att fyra kommissionärer skulle avgå.
Även om den slutliga rapporten om OLAF:s utredning, som skulle ha varit klar i juni 2003, ännu inte finns tillgänglig, antyds i resolutionen att ”skandalen” är begränsad till överträdelser av förfaranden. Det är viktigt med förfaranden. Men förfarandena i unionen håller på att öka i sådan utsträckning att det snart kommer att finnas fler inspektörer än människor som inspekteras.
Samtidigt, och på tveksamma grunder, har många Eurostat-tjänstemäns rykte och karriär förstörts. Över 400 människor har förlorat sina arbeten. Parlamentet nöjer sig med en intetsägande och värdelös resolution.
.– I juli 2003 skilde Europeiska kommissionen statistikbyrån Eurostats ledning från dess uppdrag, eftersom de bedrägerier som avslöjats för en tid sedan inte hade upphört. Vid den tidpunkten begärde jag omedelbart öppna åtgärder. Det är meningslöst att organ som är beroende av kommissionen genomför utredningar, eftersom de måste hålla sina resultat hemliga. Bedrägerier, förskingring och svågerpolitik kan endast förhindras i framtiden om allmänheten verkligen informeras och kan bilda sin egen uppfattning. Det kan ske genom en parlamentarisk utredning. I slutet av september 2003 inlämnades en hemlig rapport till ledamöterna av budgetkontrollutskottet och Europeiska kommissionen agerar fortfarande som om den inte hade något ansvar i frågan. Den person som först utsågs för att hantera frågan, kommissionär Solbes, är nu minister i den nya spanska regeringen. Allt görs för att förhindra att ett förslag om misstroendevotum mot Europeiska kommissionen, vilket bland annat jag undertecknat, skall diskuteras. Uppsåtliga dröjsmål med att ta upp frågan på föredragningslistan gör att vi inte kan rösta om förslaget denna vecka. Efter den 1 maj kommer antalet ledamöter som undertecknat förslaget om misstroendevotum att sjunka till under tio procent, till följd av parlamentets utvidgning. Ordföranden för Gruppen de Gröna har uppmanat sina ledamöter att omintetgöra detta initiativ genom att dra tillbaka sina underskrifter. Problemen från 1999 kvarstår, men Prodi-kommissionen ignorerar dem nu.
. – Vi röstade för betänkandet, trots att vi inte samtycker till dess oerhört urvattnade beskrivning av storfinansens järngrepp på yttrandemedlen, som i alla sammanhang gör att begreppet ”yttrandefrihet” inte blir mycket mer än nonsens.
Silvio Berlusconi, som både är premiärminister och en av de största italienska pressmagnaterna, är själv närmast en karikatyr av detta storfinansernas järngrepp på medierna.
. – Ledamöterna från brittiska Labour röstade emot punkt 53. Vi godtar inte kritiken och, på det hela taget, innehållet i denna punkt. Vi röstade trots det för resolutionen med vår reservation, på grund av detta lägliga betänkandes betydelse.
. Silvio Berlusconis medieinnehav är långt ifrån idealiskt och skulle kunna orsaka en intressekonflikt. Detta betänkande är dock långt ifrån nyanserat. Enbart titeln måste antyda att yttrande- och informationsfriheterna är diskutabla i Italien under Berlusconis regering. Det är minst sagt överdrivet.
Praktiskt taget alla falanger inom den italienska politiska opinionen representeras av egna tidningar. Det statliga tv-bolaget RAI låter både majoriteten och oppositionen få komma till tals. Till och med Silvio Berlusconis egna medier framför faktiskt kritik mot regeringen. Vi i Belgien, där medierna som i så många andra medlemsstater är koncentrerade till ett fåtal personer, kan bara drömma om detta.
En viss falang inom vänsteropinionen är mycket olycklig över det faktum att de inte helt kan monopolisera medierna. Det faktum att det finns en högerorienterad, eller till synes högerorienterad, motvikt i medierna uppfattar de som en oacceptabel provokation. Det är denna anda som utmärker detta betänkande.
. Vi är oroade över den allt större koncentrationen av medieägarskap till ett allt mindre antal företag. Såsom har belysts finns den största koncentrationen av den audiovisuella marknaden i hela Europa i Italien där marknaden domineras av två aktörer, RAI och Mediaset.
Kritiken mot situationen i Italien får dock inte utnyttjas för att avleda uppmärksamheten från vad som sker i andra länder. I Portugal styrs över hundra av de största nationella medieorganisationerna av ett halvt dussin stora företag, vilket minst sagt är ett mycket oroande faktum. Yttrandefriheten, tillgången till information och sysselsättningsfriheten är i fara; detta är affärsvärldens logik driven till sin spets. Denna verklighet återspeglas genom det gemensamma angreppet från den nyliberala politiken som använder mediedominansen som vapen. Media är verkligen ett av de områden där kampen om ideologi och klassdominans utspelas tydligast. Allt måste göras, genom lagstiftning och andra medel, för att förändra situationen, för att minska de överdrifter och det missbruk som äger rum, och beslutsamt försvara en statlig radio och television värda namnet.
.– Ägarskap av eller kontroll över tidningar, televisionen och webbplatser blir allt viktigare när det gäller att styra information och propaganda. Om alla medier koncentreras till samma ägare kommer vi att gå tillbaka till den svunna tid då medierna inte hade samma räckvidd och ett monopol ofta inrättades med myndigheterna, ett mäktigt parti, kyrkan eller en regional utgivare som delaktig part. Människor fick bara höra en åsikt om vad som var bra eller dåligt, och om hur samhället borde utvecklas. Regeringarna och storfinansen försöker fortfarande att uppnå det. I Spanien försökte den tidigare regeringen nyligen lägga skulden för tre omfattande bombattentat på en separatiströrelse, snarare än på en internationell rörelse, eftersom det hade varit bättre för dem i valet. I Italien kontrollerar premiärministern det kommersiella bolaget Mediaset i egenskap av dess ägare och det statligt styrda bolaget RAI tack vare sin ställning i regeringen. Den kristdemokratiska gruppen drar sig för att kritisera detta förhållande och har försökt hålla ämnet borta från dagordningen genom att ignorera problemen, hålla ändlösa debatter om förfaranden och lämna in enorma mängder med ändringsförslag. De missbrukar demokratin för att avskaffa demokratin. Jag stöder föredraganden i hennes försök att också ta itu med kabelmonopolen och kräva lagstiftningsåtgärder för att skydda åsiktsfriheten och åsiktsmångfalden i media.
. Vi skulle fullt ut välkomna – och det skulle vi faktiskt ha gjort för länge sedan – ett seriöst och lämpligt fördömande av olagliga handlingar och bristen på demokrati – inte bara i fråga om korrekt och godtagbar information.
När det gäller den specifika frågan om information skulle vårt klagomål över den nuvarande situationen i Italien ha varit mycket mer radikalt, och är förvisso det, men det beror på att Silvio Berlusconi, som framställer sig själv som ett alternativ till den rådande situationen i Italien där lagen, och till och med demokratin, föraktas, i dag har blivit den siste i en lång rad av människor som, för andra gången, riskerar att införa en form av italiensk sjukdom i Europa.
De som i dag har anklagat Berlusconi är samma personer som under årtionden skapade, praktiserade och införde vad som ligger till grund för det som fortfarande sker i dag och uppenbarligen förvärras i Italien.
Därför röstade jag, tillsammans med de övriga radikala ledamöterna, mot Boogerd-Quaak-betänkandet.
. – Jag beklagar att förslaget förkastades och skulle vilja avsluta med att lägga fram de argument som avbröts när förslaget lades fram i kammaren.
Somliga säger att betänkandets ämne omfattas av artikel 7 i fördraget. I så fall skulle vi emellertid ha agerat i enlighet därmed, vilket vi inte har gjort. Andra säger att betänkandet bygger på stadgan om de grundläggande rättigheterna. Även om den redan hade trätt i kraft, bör dock artikel 51 – som dessutom finns med i utkastet till konstitution – beaktas, i enlighet med vilken stadgan gäller för EU-institutionerna och medlemsstaterna endast i de fall där gemenskapsrätten genomförs genom nationella åtgärder. Det är faktiskt inte fallet här.
Slutligen har detta betänkande inte utarbetats för att lösa en italiensk fråga. Det är tydligt för alla att detta är en italiensk tvist, men vi måste uttryckligen avhålla oss från att ingripa i nationella konflikter, oavsett om de bryter ut i Italien eller i någon annan medlemsstat.
I denna resolution försöker man på ett farligt sätt tillskansa sig befogenheter som inte tillhör oss. Det är skadligt för oss alla. Det är en orättvisa och ett hot. Vi måste dessutom vara mycket medvetna om att en orätt som begås mot en medlemsstat – i det här fallet Italien och de andra medlemsstater som nämnts – alltid är ett hot som hänger över alla våras huvuden. Det är ett hot mot demokratin och ett hot mot rättssäkerheten.
. Detta betänkande förtjänar vår fulla uppmärksamhet och utgör en allvarlig överträdelse av lagen, vilket jag klargjorde i slutet av omröstningen i utskottet och i kammaren när jag lade fram en begäran om otillåtlighet och om att ärendet skulle återförvisas till utskottet.
Eftersom jag chockerades över den uppenbara överträdelsen av EU-rätten, som påtvingades av den vänsterorienterade ”majoritetens diktatur”, deltog jag inte i omröstningen, i enlighet med resultatet av diskussionerna mellan Gruppen Unionen för nationernas Europa och Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater.
Historien bakom denna situation har varit verkligt invecklad och tog sin början förra sommaren. Sedan förra sommaren hävdar den konfederala gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster att de har tillämpat det förfarande som föreskrivs i artikel 7.1 i fördraget som ett sätt att visa på påstådda överträdelser av yttrande- och informationsfriheterna i Italien. Det har de dock inte alls gjort, och hur som helst är en sådan inställning skamlig.
Detta är ett rent politiskt angrepp mot den italienska regeringen och som sådant är det förfärligt att parlamentet har utnyttjats i detta syfte.
Dessutom har subsidiaritetsprincipen tydligt kränkts.
Vi kan inte tillåta att parlamentet används för att iscensätta rent politiska angrepp eller för att påföra dess vilja på staternas suveränitet.
. Detta ärende innehåller ett antal angelägna punkter rörande nödvändigheten av mediepluralism, värdet av att konsumenterna skyddas genom öppenhet i reklam samt rätt till genmäle. Dessutom riktades kritik mot ägarstrukturen och maktkoncentrationen inom media i Sverige.
Det grundläggande problemet är dock att parlamentet, genom en tvivelaktig procedurfråga, inte gavs möjlighet att rösta om de ändringsförslag som ingivits och som syftade till att förbättra betänkandet. Inte mindre än 338 ändringsförslag hade ingivits till plenum, och inte ett enda av dessa behandlades. De flesta av dessa ändringsförslag kom från PPE-DE-gruppen, och till följd av att förslagen aldrig kom upp till omröstning valde PPE-DE-gruppen att inte delta i omröstningen.
Jag håller med PPE-DE-gruppen i dess kritik att ändringsförslagen borde ha behandlats i plenum, men jag tycker likväl att det är varje folkvald ledamots skyldighet att delta i omröstningen. Jag valde alltså att delta genom att i samtliga omröstningar, inklusive slutomröstningen, konsekvent lägga ned min röst.
. – Jag skulle vilja betona att detta betänkande är befogat. En av Europaparlamentets roller är att använda sin legitimitet som en representativ röst för unionens medborgare i syfte att ständigt främja och försvara de grundläggande rättigheterna.
Yttrande- och informationsfriheterna innebär nödvändigtvis en mediepluralism, särskilt för audiovisuella medier. Vi står därför inför ett verkligt europeiskt problem, eftersom det fortfarande inte finns några garantier för denna mediepluralism som är absolut nödvändig för både den kulturella mångfalden och demokratin.
Det italienska exemplet, som betecknas av närmast fullständig kontroll av en person i egenskap av både premiärminister och privat ägare, är tyvärr endast det mest uppenbara och absurda exemplet på vad som riskerar hända oss alla om åtgärder inte vidtas omgående.
I detta hänseende kan vi inte annat än fundera över kommissionen och rådet som inte tvekar att vidta handfasta åtgärder, till exempel för att avveckla de statliga järnvägarna – som vi åter ser i dag – med kampen mot monopol på den inre marknaden och med förmodade fördelar för användarna som förevändning, men som verkar paralyserade när det gäller att förhindra privata monopol inom televisionen.
– Herr talman! Många av oss har i dag röstat för handelsavtalet med Pakistan i tron att detta är ett förnuftigt och väsentligt steg framåt för att främja frågan om mänskliga rättigheter och ytterligare demokratisering av Pakistan.
Det kan vid första anblicken tyckas lite märkligt att se vem som å ena sidan röstar för handelsavtalet och samtidigt stöder resolutionen om de mänskliga rättigheterna i Pakistan. Jag tycker inte att det finns någon motsägelse. Rösterna i dag är fullkomligt förnuftiga och uppriktiga.
Vi har lyft fram frågan om att utveckla ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser med Pakistan. Vi har lyft fram frågan om att utveckla Pakistans ekonomi, vilket jag ansåg vara ett viktigt steg för att se till att vi kommer att få se ytterligare demokratisering i Pakistan, ytterligare arbete för att utveckla de mänskliga rättigheterna samt uppfyllande av de krav som ställdes i vår andra resolution, som jag gladligen stödde. Detta är en bra dag för Pakistan, för Kashmir och för den indiska subkontinenten, och jag är mycket glad över att ha varit här i dag.
. Den resolution som vi röstade om i dag om situationen för de mänskliga rättigheterna och demokratin i Pakistan borde betraktas mot bakgrund av ingåendet av samarbetsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Islamiska republiken Pakistan om partnerskap och utveckling. Om man röstar för resolutionen, innebär det alltså först och främst att man är fullt medveten om de allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna och demokratin som förekommer i Pakistan, och följaktligen att vi utövar alla de påtryckningar mot Pakistan som vi kan och måste utöva för att vända på denna utveckling. Resolutionen har dessutom gjort det möjligt för de människor som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati att rösta för ett undertecknande av avtalet. Med tanke på att mänskliga rättigheter och demokrati är två av Europeiska unionens centrala mål – och mål som jag instämmer fullständigt i – måste de betraktas just så: som mål, och inte som villkor för förbindelser mellan länder. I ett pragmatiskt sammanhang som internationella förbindelser skulle sådana villkor kunna vara motiverade, men de berörda länderna skulle isoleras och därför inte kunna övertala andra länder att nå dessa mål. Det är förklaringen till varför jag röstade som jag gjorde.
. Jag har valt att rösta nej till ett ingående av det föreliggande samarbetsavtalet med Pakistan på grund av de bristande mänskliga rättigheterna i landet, bland annat på religionsfrihetens område där den kristna minoriteten lever under svåra omständigheter.
Den pakistanska regimen väljer att ge militären fortsatt stort inflytande över landet och detta på bekostnad av en mer demokratisk utveckling. Händelseutvecklingen är oroande, inte minst i ljuset av att senaten stiftat nya konstitutionella lagar som utvidgar och permanentar militärens inflytande. Vidare har regimen valt att fängsla oppositionella.
Mot bakgrund av att Europeiska unionen har ett stort ansvar för att främja mänskliga rättigheter i världen, samt att dessa värden skall ligga till grund för samarbetsavtal med tredje land, finner jag det ologiskt att Europaparlamentet nu ändå tillstyrkt föreliggande avtal.
. Den resolution vi har framför oss återspeglar motsägelserna i de nuvarande förbindelserna mellan EU:s olika länder och USA. Genom att inte påpeka hur allvarlig den internationella situationen är – med den oacceptabla militära ockupationen av Irak och den omöjliga situationen i Palestina som mest påfallande exempel – och genom att endast försiktigt kritisera USA, bekräftas i resolutionen en önskan att nå en överenskommelse med USA i syfte att gå samman med detta land för att dominera världen.
Återigen betonas behovet av ett ”välavvägt partnerskap”, av ”fördelning av uppgifter” och ”fördelning av bördorna”, behovet av att skapa ett ”handlingsforum” med gemensamma prioriteringar (bland annat FN, Mellanöstern, terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen, Kina, Ryssland och Internationella brottmålsdomstolen), av att fullborda den ”transatlantiska marknaden” senast 2015, behovet av att stärka Nato och militarisera EU som dess ”europeiska pelare”, utveckla transatlantiska försvarsföretag och försvarsmarknader och så vidare.
Det är talande att majoriteten i parlamentet, vid en tidpunkt då den spanska regeringen har fattat beslut om att dra tillbaka sina trupper från Irak, väljer att inte anta en sådan ståndpunkt. Det är förståeligt. Vid en tidpunkt då de stora makterna försöker att övervinna sina meningsskiljaktigheter genom att legitimera ockupationen av Irak med en FN-resolution, utgör det irakiska folkets motstånd mot ockupationsstyrkorna och det spanska folkets tydligt framförda vilja ett hinder för att dessa meningsskiljaktigheter skall kunna övervinnas.
. Europaparlamentets arbetarparti upprepar att det behövs positiva förbindelser med Förenta staterna, inte bara kritik på områden där det finns meningsskiljaktigheter, om vi vill driva vår politik för multilateralism.
I synnerhet skulle ett förtida tillbakadragande av trupper från Irak bara ytterligare hota det irakiska folkets säkerhet. Lösningen kan endast ligga i en överföring av politisk kontroll, i samverkan med Förenta nationerna, i avsikt att stödja framväxandet av ett fredligt, demokratiskt och välmående Irak.
.– I resolutionen om de transatlantiska förbindelserna föreslås att samarbetet mellan EU och USA skall stärkas, genom inrättandet av ”en långsiktig ram för samarbete och en gemensam handlingsplan”, som omfattar den militära sektorn och med ”kampen mot terrorism” som huvudsaklig förevändning.
I resolutionen finns givetvis en önskelista om behovet av att bedriva denna kamp med respekt för de mänskliga rättigheterna, men inte ett ord sägs om de drastiska åtgärder som införts för att begränsa de individuella rättigheterna.
Vid en tidpunkt då USA:s angrepp har överträffat allt vi sett tidigare läggs resolutionen fram för att tysta alla de, även i Grekland, som insisterar på att se EU som en värdig motståndare till USA och Nato; i resolutionen betonas att ”Nato fortfarande är en grundläggande garant för transatlantisk stabilitet och säkerhet” och att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken kommer att utvecklas ”som ett komplement till Nato” och göra Nato ”avsevärt starkare”.
Trots det faktum att man i betänkandet också formulerar förslag om att kontrollera vapen, förblir det ett betänkande som helt och fullt följer den nya imperialistiska ordningen.
. Vi har idag röstat om betänkandet som behandlar mänskliga rättigheter i världen under 2003 och EU:s politik på området. Det är på många sätt en bra analys med väl utformade slutsatser.
Vi anser emellertid att betänkandet borde ha begränsats till de områden av mänskliga fri- och rättigheter som ingår i FN-stadgan. Genom att utvidga betänkandet och införa nya så kallade mänskliga rättigheter av typen sociala rättigheter, försvagas kraven på traditionella mänskliga fri- och rättigheter och kritiken av länder som inte uppfyller dessa. Vi motsätter oss inte exempelvis sociala rättigheter avhängigt landets ekonomiska förutsättningar. De handikappades situation är naturligtvis oändligt mycket bättre i Sverige än i fattiga länder som Bangladesh och Laos. Däremot finns det inga skäl att se förmildrande på brott mot mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter bara för att de begås i fattiga länder.
. Trots att jag på många instämmer med detta årliga betänkande från parlamentet, måste jag betona att jag anser att det återigen används som ett politiskt verktyg där länder som betraktas som ”vänner” skyddas och andra, som av USA eller EU väljs ut som måltavlor, kritiseras, vilket är ett tydligt fall av dubbelmoral.
I år uppges det ändå i betänkandet att det är ytterst beklagligt att konflikten mellan Israel och Palestina fortsätter. Trots att den israeliska regeringen och det palestinska folket hålls ansvariga i nästan lika hög grad, vilket är en inställning som jag starkt motsätter mig, fördöms ändå i betänkandet de mord som Israel begått och den pågående israeliska verksamheten med att bygga bosättningar, vilket innebär att bosättare tillåts olagligt flytta in i de ockuperade områdena. Kritiken mot den fortsatta exproprieringen av mark för att bygga det så kallade säkerhetsstaketet är mild. Detta är det allra minsta vi kan göra mot bakgrund av att den israeliska regeringen med USA:s medverkan och stöd nekar det palestinska folket, som utsätts för det mest brutala våld, de mest grundläggande rättigheter.
Vad gäller USA:s och dess allierades brutala angrepp mot och ockupation av Irak, sägs det inte ett ord om detta i betänkandet…
. – År 2003 var ett ännu mörkare år för de mänskliga rättigheterna, ett år då Iraks folk utsattes för ett oprovocerat och mordiskt angrepp från USA och dess allierade, samtidigt som folket i Afghanistan och på Balkan fortsatte att våndas och lida under erövrarnas makt. De imperialistiska makterna ingriper dagligen på ett onyanserat sätt och blåser upp konflikter i världens alla hörn. Mordet på det palestinska folket fortsätter.
De mänskliga rättigheterna föraktas dagligen, samtidigt som fattigdomen och misären i både tredje världen och utvecklingsländerna förvärras allt mer.
EU och övriga imperialistiska centrum bär nästan hela ansvaret för denna situation.
I resolutionen anges, trots positiva hänvisningar, att ”framsteg har gjorts” i fråga om respekten för de mänskliga rättigheterna, ”särskilt när det gäller EU:s åtaganden”. Samtidigt ges i resolutionen fullständigt stöd för EU:s och USA:s hysteriska inställning till terrorism och inget sägs om undertryckandet av grundläggande demokratiska och sociala friheter, med förevändningen att bekämpa terrorismen, eller om USA:s oräkneliga överträdelser; det finns enbart antydningar om vissa sådana, utan angivelse av vem som bär ansvaret, med undantag för fångarna i Guantánamo Bay.
Av dessa skäl röstade vi, parlamentsledamöterna i Greklands kommunistparti, emot betänkandet. Vi vill framföra vårt stöd till de folk som kämpar mot den nya ordningen för sina rättigheter.
. Det betänkande vi har framför oss är ett årligt betänkande; det är vittomfattande, omfattar en rad ämnen och borde analyseras med stor noggrannhet.
I den ursprungliga versionen av betänkandet fokuserades enbart tre områden och vissa åtgärder togs upp som var helt olämpliga, särskilt inom områden som terrorism och så kallad reproduktiv hälsa.
Föredraganden godkände ett stort antal ändringsförslag, som ledde till denna mer välavvägda version.
De olika situationer som betonas i det ”nya” betänkandet har dock nästan samtliga tagits ur sitt sammanhang.
I dokumentet finns frågor som inte hör hemma inom det traditionella begreppet ”mänskliga rättigheter” och som faktiskt sträcker sig långt utöver sin ursprungliga innebörd.
Jag röstade emot betänkandet.
Jag motsätter mig det sätt på vilket betänkandets räckvidd kraftigt överskrids. Jag kan inte tillåta att Europeiska unionen använder denna metod för att försöka permanent införliva alla andra typer av rättigheter i det övergripande begreppet ”mänskliga rättigheter” och därmed finna ett enkelt sätt att utvidga räckvidden för sina åtgärder. Det är fel att EU försöker utvidga sina befogenheter genom att avsiktligt göra begrepp otydliga, vilket i sin tur gör det svårare att effektivt skydda de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Vad vi ser är ett smart drag som subtilt banar vägen för Europeiska unionen att betrakta de mest vitt skilda områden som ”mänskliga rättigheter” och ingripa på alla områden den vill.
.– Proceduren med en ny rättegång för Leyla Zana och hennes tre andra kurdiska kolleger i det turkiska parlamentet, som inleddes på begäran av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, var en parodi på en rättegång precis som de ursprungliga överläggningarna, vid vilka hon dömdes till 15 års fängelse för ”åsiktsbrott”.
Den nya domen mot Leyla Zana och hennes tre ledamotskolleger är en ny förolämpning mot Europaparlamentet, som tilldelade Leyla Zana Sacharovpriset 1995. Det är en förolämpning mot Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, och det är en förolämpning mot EU-rätten och den europeiska civilisationen.
Så länge Leyla Zana och hennes tre ledamotskolleger hålls fängslade i Turkiet, och så länge människor döms för åsiktsbrott, är det tydligt att alla eventuella reformer i Turkiet är oförenliga med den djupt konservativa staten.
Med tanke på den rapport om Turkiet som skall läggas fram i slutet av året förväntar vi oss att kommissionen mångfaldigar sina ansträngningar för att få Leyla Zana frisläppt och för att få till stånd en allmän amnesti för personer som hålls fängslade för ”åsiktsbrott”.
. Jag är förfärad över beslutet i den statliga säkerhetsdomstolen i Ankara att åter bekräfta de femtonåriga fängelsestraffen som första gången utdömdes 1994 för Leyla Zana, Hatip Dicle, Orhan Dogan och Selim Sadak, turkiska parlamentsledamöter av kurdiskt ursprung och företrädare för demokratipartiet (DEP), på grund av deras verksamhet till stöd för det kurdiska folkets grundläggande rättigheter. Detta var ett skamligt beslut som utgjorde avslutningen på en ny rättegång som inleddes den 28 mars 2003 och som var resultatet av en gemensam internationell kampanj för att frige Leyla Zana och hennes ledamotskolleger. Den nya rättegången genomfördes på grund av domen från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, som konstaterade att den statliga säkerhetsdomstolen brustit i oberoende och opartiskhet och att de svarandes rättigheter hade överträtts, vilket upprepades vid denna andra rättegång.
Europeiska unionen måste helt enkelt fördöma detta beslut och kräva att Leyla Zana, Hatip Dicle, Orhan Dogan och Selim Sadak friges ur fängelse. Domen är ett exempel på den aktuella situationen i Turkiet, som är ett land som vill ansluta sig till Europeiska unionen men har tusentals politiska fångar, förvägrar det kurdiska folket de mest grundläggande rättigheter och fortsätter den militära ockupationen av delar av Cypern.
.– Genom att notera den fortsatta stagnationen i den europeiska ekonomin framförs i betänkandet en åsikt som stick i stäv mot kommissionens. Det enda syftet med denna realistiska iakttagelse är tyvärr att motivera kravet på att medlemsstaterna och EU-institutionerna ytterligare skall hjälpa arbetsgivarna.
Det är tämligen komiskt att höra detta parlament, som domineras av människor som försvarar den fria marknadsekonomin och förstör offentliga tjänster, att vilja tillgripa statligt stöd för att hjälpa den europeiska ekonomin.
I detta betänkande beskrivs faktiskt vad vissa medlemsstater, som Frankrike och Tyskland, redan gör. Samtidigt som de iakttar Maastricht-kriterierna ökar dessa länder skamlöst sina budgetunderskott för att hjälpa samma arbetsgivare som förblir fast beslutna att behålla, eller till och med öka, sina vinster under en stagnationsperiod.
Oavsett om medlemsstaterna väljer att stödja arbetsgivarna genom inflation, det vill säga genom att minska köpkraften, eller genom budgetmässig åtstramning, det vill säga genom att skära ned på de offentliga tjänsterna och antalet arbetstillfällen och frysa lönerna, eller genom en kombination av båda dessa metoder, blir det hur som helst arbetarklassen som får betala.
Med vad ni kallar era övergripande politiska riktlinjer försöker ni faktiskt minska den arbetande sfärens andel av den nationella intäkten för att öka den rika klassens del. Vi kan uppenbarligen inte göra annat än kritisera och motsätta oss denna politik.
. Vi röstade emot detta betänkande, eftersom parlamentet stöder den monetära och budgetmässiga renlärigheten – den nyliberala politiken – i EU:s riktlinjer för den ekonomiska politiken. I betänkandet fokuseras fortfarande de strukturella reformerna i Lissabonstrategin, som till exempel åtgärder för att göra arbetsmarknaden mer flexibel, med andra ord göra arbetstagare mer anpassningsbara och avtalsbestämmelser mer formbara, vilket har lett till en ökad osäkerhet i fråga om anställningsförhållanden. Det är dock inte allt. Betänkandet banar väg för den privata sektorn att ta sig in på pensions- och hälso- och sjukvårdssektorn vid en tidpunkt då över 1,5 miljoner arbetstagare inom EU har blivit arbetslösa sedan 2001, vid en tidpunkt då allt fler företag lägger ned sin verksamhet och andra flyttar sin verksamhet, och när den sedan länge utbasunerade ekonomiska uppgången fortfarande dröjer.
Det rätta tillvägagångssättet vore en politik med ekonomisk föryngring, med ett åtagande att åter stärka produktionen och arbetskraften, med målet att främja den ekonomiska tillväxten, öka antalet arbetstillfällena och främja den sociala och ekonomiska sammanhållningen. Stabilitetspakten och processen med liberalisering och privatisering måste genast upphävas. Vi måste bekämpa företagsflyttar, främja produktiva investeringar och sluta uppmuntra otrygga avtalsbestämmelser, till exempel korttidskontrakt.
Vi blev följaktligen mycket ledsna över att se att våra förslag inte införlivades i den slutliga resolutionen.
Röstförklaringarna är avslutade.(3)
(4)
Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om betänkandet (A5-0182/2004) av Anna Karamanou för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om kvinnor i sydöstra Europa (2003/2128(INI)).
. – Herr talman! Som ni vet skakades sydöstra Europa efter Berlinmurens fall av etniska stridigheter och väpnat våld, som ledde till djupa politiska, ekonomiska och sociala förändringar.
I det betänkande som jag utarbetat för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor redogör jag för situationen för kvinnor i sydöstra Europa, som den såg ut under övergångsperioden, jämfört med situationen dessförinnan. Mitt betänkande kompletterar betänkandena om förbindelserna mellan unionen och länderna i sydöstra Europa och dessa länders framsteg inom ramen för stabilitets- och associeringsavtalen. Min avsikt var att ge en helhetsbild av kvinnors ställning på ett område där det finns stora skillnader länderna emellan, men en hel del likheter mellan de problem som kvinnor står inför. Betänkandet är huvudsakligen fokuserat på följande sektorer: utbildning och ekonomisk verksamhet, delaktighet i demokratiska institutioner, våld mot kvinnor och sexuellt utnyttjande, hälsa och reproduktiva rättigheter och människohandel med kvinnor och barn.
I de flesta länderna på Balkan har situationen för kvinnor under de senaste fem åren naturligtvis förbättrats avsevärt. Det grundläggande problemet kvarstår dock och dess hantering prioriteras inte särskilt högt på den politiska dagordningen i länderna i området. Inom många sektorer finns det inga tecken på förändringar och de få förändringar som sker, sker i långsam takt. Väpnade konflikter, regimernas uppfattning, traditionella sociala fördomar, omoderna förfaranden och attityder och etniska stridigheter har marginaliserat kvinnorna. Det är talande att kvinnor från olika minoritetsgrupper, exempelvis romer, inte får någon eller liten hjälp från staten. I betänkandet analyseras problemen och nämns typiska exempel på svagheterna i varje enskilt land, i syfte att ge dessa länders regeringar en stark signal, så att de omedelbart kan vidta åtgärder och initiativ för att bekämpa diskriminering mot kvinnor och aktivt främja jämställdheten mellan könen.
När det gäller utbildning och ekonomi har de genomgripande förändringarna i hög grad både förändrat olika kvinnogenerationers ställning och möjligheter. Dagens demografiska trender visar att familjelivet inte längre är ett primärt livsmål för kvinnor som är mer intresserade av sitt ekonomiska oberoende och yrkesmässiga prestationer och därför investerar mer tid och energi i utbildning. I flera länder i området, som Grekland, är merparten av de universitetsstuderande kvinnor. När det gäller yrkeslivet är kvinnor oftare anställda, med andra ord är de anställda inom den tredje sektorn, inom tjänstesektorn, och de är inte arbetsgivare i lika hög utsträckning som män är. De är också mer sällan egenföretagare. I de sektorer där huvudsakligen kvinnor arbetar är lönerna allmänt sett låga och möjligheterna få. Jag noterar också att en högre procentandel av kvinnor på Balkan är arbetslösa och fattiga.
När det gäller kvinnors delaktighet i politiska beslut är situationen något av en besvikelse i de flesta länder, även om delaktigheten tenderar att öka konstant. En av de största likheterna mellan dessa länder inom den politiska sektorn är den snabba spridningen av icke-statliga organisationer som är aktivt engagerade i kvinnors rättigheter, och som avsevärt bidrar till att stärka kvinnors ställning i fråga om sysselsättning och politik. Jag måste dock påpeka att i jämförelse med andra regioner i Europa, som till exempel Centraleuropa, har länderna på Balkan den högsta nivån för uteslutande av kvinnor från beslutsfattande positioner.
När det gäller kvinnors hälsa och reproduktiva rättigheter betonar jag att kvinnors hälsa äventyras av särskilt stressande levnadsförhållanden, med vilket jag menar en överlevnadsekonomi som bygger på intensivt utnyttjande av kvinnliga personalresurser, det ökande våldet mot kvinnor och det faktum att hälso- och sjukvårdssystemen i flera länder har kollapsat. På samma sätt är våld i hemmet i länderna på Balkan ofta ett problem med dramatiska dimensioner och det är också i grunden ett problem som inte uppmärksammas och hanteras i tillräcklig utsträckning. Detta problem har, tillsammans med människohandeln, nått explosionsartade dimensioner. Inom hela området finns dock en brist på seriös och systematisk statistik om problemet, lämpliga lagstiftningsbestämmelser, övervakning och vägledning och på ekonomiskt och psykologiskt stöd för offren.
När det gäller kvinnohandel har sydöstra Europa i allmänhet under de senaste åren pekats ut som ett område där nätverken för människohandel agerar närmast obehindrat. Människohandeln blomstrar, eftersom den naturligtvis är ekonomiskt bärkraftig och utgör en grundläggande del av den sexuella ekonomin och en del av konsumtionssamhället. Människohandeln i området är en verklig industri med små- och storskaliga företag och lokala och internationella nätverk. Industrin i fråga har politiskt stöd och ekonomiska resurser i ursprungs-, transit- och destinationsländerna i form av korrumperade tjänstemän, och som ett typfall kan jag nämna skandalen med sexuellt slaveri i Montenegro. En kvinna från Moldavien, som utsatts för människohandel, kände igen centrala politiska personligheter som kunder och/eller de personer som var inblandade i den vita slavhandeln. Jag skulle också vilja betona att fredsstyrkorna i området har gjort att detta fenomen ökat.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att det är säkert att den ekonomiska och sociala utvecklingen i sydöstra Europa och respekten för kvinnors rättigheter är beroende av kvinnors integration i europeiska strukturer och jag skulle vilja påminna er om att Europeiska rådet i Thessaloniki i juni 2003 betonade att det stödde EU:s planer för länderna i västra Balkan. EU kan inte vara säkert och fredligt när våld, etniskt hat och överträdelser av de grundläggande rättigheterna dagligen sker inom dess gränser. Kvinnors roll för försoning, fredlig samexistens och utveckling i länderna i sydöstra Europa måste vederbörligen erkännas av Europeiska unionen och stärkas på alla upptänkliga sätt.
. Herr talman! Kommissionen välkomnar antagandet av Karamanoubetänkandet om kvinnor i sydöstra Europa och de många värdefulla iakttagelser och förslag som det innehåller. I sina förbindelser med länderna i sydöstra Europa strävar EU efter att främja stabilitet, demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för mänskliga och minoriteters rättigheter, liksom naturligtvis jämställdhet.
Kommissionen ägnar största möjliga uppmärksamhet åt att se till att jämställdhetsfrågor integreras i huvuddelen av Europeiska gemenskapens alla hjälpprogram som en övergripande fråga. Det är likväl tydligt att situationen i ett antal länder är långt ifrån idealisk och ett problem av stor politisk vikt. I Thessalonikiplanen för västra Balkan, som gavs stöd på toppmötet mellan EU och länderna på västra Balkan i juni 2003, fastslås uttryckligen att stödet för verksamhet som syftar till att försvara kvinnors rättigheter och förbättra deras situation bör återspeglas bättre i EU:s politik gentemot regionen.
Medverkan av icke-statliga organisationer, det civila samhället och lokala myndigheter i EU-stödd politik och verksamhet är av största vikt.
När det gäller människohandel uppmanar EU i Thessalonikiplanen även länderna i regionen att både inom sina gränser och regionalt handla i linje med EU:s principer och förslagen i Brysselförklaringen från september 2002. EU högprioriterar hjälp till offren, utbildningsprogram för behöriga organ, informationsutbyte, information till allmänheten och strategiutveckling. I detta sammanhang är samordning mellan alla internationella aktörer nödvändigt.
Kommissionen har i sin rapport om stabiliserings- och associeringsprocessen i sydöstra Europa 2004 helt nyligen påpekat att jämställdheten är otillräckligt garanterad och att våld i hemmet förblir ett problem i flera länder. Fastän förbättringar har skett i vissa länder i frågor såsom lika lön, likabehandling av män och kvinnor när det gäller sysselsättning, utbildning, karriärmöjligheter och arbetsvillkor samt kvinnors deltagande i det politiska beslutsfattandet, är framstegen i allmänhet långsamma och otillräckliga.
Inom ramen för det regionala Cards-programmet för 2002 offentliggjorde kommissionen en öppen inbjudan att lämna förslag till stöd för rättsstatsprincipen, god samhällsstyrning, offentlig ansvarighet och åsiktsfrihet. Att främja ett lika deltagande av män och kvinnor i demokratiseringsprocessen var en av prioriteringarna för Cards stabiliseringsprogram för 2002. Av de 22 projekt som valdes ut för finansiering, vilka pågår till 2005, avser ett finansiering av ett program för kvinnligt ledarskap och ett annat ett projekt för kvinnor i medier. Övriga handlar om arbete med olika företrädare för det civila samhället i syfte att mer allmänt förbättra medborgarnas tillträde till den demokratiska processen.
När det gäller Cards regionala program för demokratisk stabilisering 2003 utfärdades nyligen en öppen inbjudan att inkomma med förslag, vilken gäller till den 28 april. Även om programmet inte uttryckligen är inriktat på kvinnor, stöder det jämställdheten och olika gruppers och sammanslutningars medverkan på gräsrotsnivå i det civila samhället i processen att stärka demokratiska strukturer.
Vidare skall ytterligare en inbjudan att lämna förslag inom ramen för Cards regionala program 2003 utfärdas inom kort. Programmet syftar till att stärka förmågan hos nätverkssammanslutningar i det civila samhället, så att de kan erbjuda sina medlemsorganisationer bättre tjänster. Detta utgör en logisk fortsättning på 2002 års initiativ, och vi räknar med och hoppas att kvinnoförbunden kommer att lämna bra förslag som svar på denna inbjudan.
Slutligen är en ny flerårig programcykel för Cards just nu under utarbetande, och vederbörlig hänsyn till förslagen i Karamanoubetänkandet kommer att tas i samband med denna uppgift.
Som påpekas i betänkandet har det också uppstått problem som kvarstår i vissa kandidatländer. I avsikt att ta itu med denna situation lät man jämställdhetsprojekt inom ramen för Phares nationella program och Meda uppgå till mer än 13 miljoner euro från 1999 till 2003. Under samma period omfattade deltagande av kandidatländerna i gemenskapens program nära 1 miljon euro, medan jämställdhetsprojekt som finansierades inom ramen för det civila samhällets program belöpte sig till sammanlagt 2,5 miljoner euro.
När de väl är medlemmar av Europeiska unionen kommer dessa stater självklart att vara föremål för samma förpliktelser och ha nytta av samma instrument som andra medlemsstater.
Frågor om jämställdhet och bättre villkor för kvinnors sysselsättning tas upp i de återkommande rapporterna om Bulgarien, Rumänien och Turkiet. Saken behandlas i förhandlingarna om unionens sociala regelverk för de första två länderna. Vidare har, som ledamoten påpekat, mer än 20 projekt finansierats för åtgärder av det civila samhället som förbättrar kvinnors villkor. Ny lagstiftning som har antagits i de tre länderna förbättrar den rättsliga situationen för kvinnor, och kommissionen följer genomförandet av denna lagstiftning mycket noga.
– Herr talman, kommissionär, mina damer och herrar! Balkan är ett mycket viktigt område för EU. Min politiska grupp har stött dess närmande till Europa och alla de utvecklings- och samarbetsinsatser som har gjorts.
De historiska erfarenheterna och det dagliga livet i EU har visat att utveckling och välstånd inte kan uppnås utan demokrati, utan respekt för de mänskliga rättigheterna och ett särskilt fokus på kvinnors rättigheter, utan att till fullo utnyttja båda könens arbetskraftspotential, utan ett dynamiskt civilsamhälle. Jag välkomnar därför Anna Karamanous initiativ att utarbeta ett betänkande om kvinnors rättigheter på Balkan.
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor har inom ramen för övervakningen av stabiliserings- och associeringsavtalen utarbetat flera yttranden, bland annat ett som jag själv hade äran att utarbeta, i vilka man lyfter fram problemen för kvinnorna på Balkan och betonar att jämställdhetsfrågorna måste integreras i alla politikområden. Men de problem som föredraganden beskriver för oss i sitt betänkande är så allvarliga och uppgiften att, av hänsyn till områdets utveckling och goda samarbetsförbindelser med EU, ta itu med dem så stor att det är motiverat med ett särskilt betänkande. Jag vill också ta tillfället i akt att välkomna kommissionär Poul Nielsons uttalande om att många av förslagen i min kollegas betänkande skall tas med i det nya Cards-programmet.
Låt mig avslutningsvis säga att båda sidor har ett ansvar i detta utmanande arbete. Vi inom EU måste aktivera alla mekanismer och möjligheter att upprätta ett gott samarbete med Balkan, men länderna på Balkan måste också på allvar ta till sig det faktum att demokrati och normer är den bästa garantin för deras utveckling och integrering i EU.
– Herr talman! Låt mig först gratulera min kollega Anna Karamanou till det betänkande som hon i dag lägger fram och som innehåller oerhört mycket information och kommer att vara till stor nytta i arbetet med att lösa en del av de problem vi står inför i dag.
Herr talman! I grunden handlar det om demokrati, för vi talar om jämlikhet och frihet, som i kombination bör resultera i demokrati. Demokrati har ännu inte nått kvinnorna på Balkan. Handeln med kvinnor, våld i hemmet, svårigheter att utöva sina reproduktiva rättigheter, bristande deltagande i det politiska livet, arbetslöshet, fattigdom och prostitution är verklighet för tusentals kvinnor i regionen. Varje land har sin egen särskilda verklighet.
I Albanien kan man lyfta fram den allvarliga ökningen av handeln med kvinnor och barn. Bulgarien saknar helt mekanismer för att skapa jämställdhet, vilket krävs för att man skall kunna införliva vårt regelverk. Även i Bosnien-Hercegovina ökar handeln med kvinnor och flickor. I Kroatien bestraffas inte våld mot kvinnor. Grekland har allvarliga problem när det gäller kvinnors politiska representation. I den f.d. jugoslaviska republiken Makedonien sker sexuella övergrepp mot albanska och romska flickor nästan dagligen och det finns ingen lag mot människohandel. I Rumänien förekommer etniskt motiverade brott, främst mot romska kvinnor. Dessa kvinnor har praktiskt taget ingen tillgång till preventivmedel och även tvångsäktenskap och fattigdom är en del av deras verklighet.
Det sker en mycket tydlig ökning av handeln med kvinnor i Serbien och Montenegro, som även påverkats av Kafortruppernas ankomst. I Turkiet är våldet mot kvinnor utbrett och fortfarande avkortas straffen för vad som så missvisande kallas ”hedersrelaterade brott”.
Herr talman! Vi måste öppna ögonen. Vi måste uppmärksamma kvinnornas situation i denna region och inte gå vidare utan att ta hänsyn till de vardagliga realiteterna för tusentals kvinnor och flickor som lever i fattigdom, exploatering och hopplöshet.
EU måste agera som en viktig hävstång, som en stimulans för dessa länder att på allvar arbeta för sina medborgares mänskliga rättigheter och frihet. Inga kulturella traditioner kan stå över de allmänna mänskliga rättigheterna. Det får inte finnas första- och andraklassens medborgare. Bristen på jämställdhet i sydöstra Europa måste vara en prioriterad fråga för oss alla, därför att det handlar om demokrati och inte om kvinnors problem.
Vi efterlyser därför en grundlig övervakning av anslutningsagendan för kandidatländerna och ökad solidaritet med kvinnorna, för det är vad de förväntar sig.
– Herr talman! Låt mig först och främst verkligen gratulera Anna Karamanou till hennes utmärkta betänkande om kvinnornas situation i sydöstra Europa. Frågan om jämställdhet i denna region förtjänar sannerligen vår fulla uppmärksamhet med tanke på de problem som alla former av exploatering av kvinnor ger upphov till.
Människohandeln i sydöstra Europa vållar oss den allra största oro. De främsta offren för denna fruktansvärda handel är dessvärre kvinnor, i stora antal. Även länderna i denna region uppmanas att vidta alla nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för denna nutida form av slaveri. Jag anser personligen att det är rätt att ge bekämpningen av kvinnohandeln högsta prioritet, i enlighet med våra europeiska värderingar som grundar sig på principen om respekt för de grundläggande rättigheterna.
De fasansfulla vittnesmålen från rumänska, moldaviska och andra kvinnor som har sålts för en handfull dollar får inte tolereras. Handeln med kvinnor måste fördömas med kraft. Vissa länder på Balkan som envetet bankar på dörren till EU, givetvis för att få bli medlemsstater, måste envetet först och främst ta sig an dessa maffialiknande organisationer, upplösa dem och hårt bestraffa dem som är skyldiga till denna fasansfulla sexslavhandel.
Låt mig säga det igen: vi får inte tolerera exploatering av eller övergrepp på vare sig kvinnor och i synnerhet inte flickor som används som slavar av hänsynslösa nätverk. Vi får inte heller tolerera statliga myndigheters likgiltighet som alltför ofta tenderar att blunda för och strunta i vad som inte bara är ett problem, utan också en förbannelse.
– Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig först tacka Anna Karamanou för hennes utmärkta betänkande. Jag vill sedan göra några påpekanden när det gäller människohandeln i denna region.
Jag har vistats mycket på Balkan i mitt arbete och gör så fortfarande. Jag märker att det är mycket på gång där. Åtgärder vidtas och det finns, som kommissionären påpekade, många program. Mina känslor är dock blandade. Visst – å ena sidan går det framåt, men hur är det å den andra sidan? Jag ser fler och fler starkt motiverade unga politiker, både kvinnor och män, som vill göra något. Förbättringarna märks i städerna, men läget är fortfarande helt annorlunda på landsbygden.
Mycket har sagts om offrens förnedring. Mellan 2000 och 2003 identifierade vi 5 203 offer, men den faktiska siffran kan överstiga 175 000. Det återstår alltså mycket arbete. Sedan 2003 har vi upptäckt mycket färre offer, vilket beror på att denna brottsliga verksamhet alltmer har gått under jorden. Vad gör de? De för inte sina offer, flickorna, till barer eller bordeller utan till privata lägenheter. Detta gör nätverken mycket mer sofistikerade. Tidigare opererade de i mindre grupper, men nu är de fristående – en handlare för varje offer – vilket minskar chansen att få fast dem. Det krävs mycket arbete. För det andra blir det allt vanligare med blodshämnd, som inte bara drabbar män, utan också kvinnor och barn. Vad händer om du är en albansk kvinna som har våldtagits, kidnappats och förts till väst? Enligt albanska sedvänjor har en sådan kvinna dragit skam över sin familj och den har än i dag rätt att döda henne. Så ser situationen ut i dagsläget.
Jag vill därför uppmana er, herr kommissionär, att stödja insatser för jämställdhet och aktiviteter och utbildning för poliser, militärer och myndigheter. Det är också viktigt att skapa arbeten, arbeten med rimlig lön, för att motverka problemet med korruption. Vi bör också involvera länderna på Balkan i EU-institutionerna. Bjuda in människor från dessa länder att delta i kurser så att de själva får se att det finns andra, mindre korrumperade, metoder.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om EU:s förberedelser inför konferensen för översyn av Ottawakonventionen om truppminor.
. Herr talman! Ottawakonventionen är en hörnsten i multilateral nedrustningspolitik. Dess politiska framgång och praktiska genomslagskraft har blivit ett riktmärke för multilaterala ansträngningar att utrota arvet av hat och kvardröjande hot efter konflikter.
Sedan ikraftträdandet har världssamfundet gjort betydande framsteg: 141 länder har ratificerat konventionen om förbud mot truppminor, ytterligare 9 länder har undertecknat den, över 110 länder använder inte truppminor, mer än 30 miljoner lagrade minor har förstörts av stater anslutna till konventionen och sist men inte minst har minåtgärdsprogram genomförs framgångsrikt i många mindrabbade länder. Mycket återstår dock fortfarande att göra.
Ett antal länder fortsätter att använda truppminor, och några tros också fortsätta att tillverka landminor. Omkring 65 länder är fortfarande i någon mån drabbade av minor och blindgångare, och nya konfliktområden läggs tyvärr hela tiden till listan. Globala uppskattningar av antalet nya offer för landminor varje år varierar mellan 15 000 och 20 000 människor, varav många är civila och även barn.
Den förestående översynskonferensen i Nairobi den 29 november till 3 december 2004 kommer att bli ett viktigt tillfälle att gå igenom tidigare landvinningar och de lärdomar som dragits och att staka ut strategin för kommande år.
Vad har EU gjort hittills och vad ämnar vi göra som förberedelse för denna översynskonferens? Den vikt som EU fäster vid målen i Ottawakonventionen blev ett påtagligt faktum 1997, när parlamentet skapade budgetposten för antipersonella landminor. I mars 2000, ett år efter Ottawakonventionens ikraftträdande, offentliggjorde Europeiska kommissionen ett meddelande och översände även till parlamentet och rådet ett utkast till förordning med syfte att öka EU:s bidrag i kampen mot landminor.
I juli 2001 antog parlamentet och rådet det rättsliga instrumentet och dess finansiella ram. Dessa lägger grunden till en integrerad och fokuserad EU-politik.
Under 2002 omsattes det nya rättsliga instrumentet i handling genom den fleråriga strategin för åren 2002-2004. Strategin är den första i sitt slag sedan förordningarna om antipersonella landminor trädde i kraft. Den utgör en operativ ram för att samordna och prioritera EU-finansierade projekt på detta fält. Den rymmer en helhetssyn och detaljerad programplanering som avser 33 länder samt ett genomsnittligt årligt EG-bidrag på ungefär 42 miljoner euro.
Kommissionen drar för närvarande i gång den multilaterala strategin för 2005-2007. Siffrorna här omfattar även bidraget från källor inom Europeiska utvecklingsfonden och återspeglar den totala verksamhetsnivå som vi stöder.
Fastställandet av prioriteringar kommer att ske på en initierad och enhetligt grund. Vi kommer att göra detta mot bakgrund av perspektiv och mål som delas med världssamfundet och som återspeglar en gemensamt definierad inriktning och politik. Under förberedelsearbetet inför Nairobitoppmötet kommer vi att se till att vara samordnade inom Europeiska unionen, både på regeringsnivå och på andra nivåer och med ett stort antal icke-statliga aktörer. Detta samråd är viktigt om vi skall skapa en känsla av ”ägande”, inom en mycket vid ram, kring vad vi gör i Nairobi.
Sedan antagandet av förordningen om antipersonella landminor har Europeiska unionen spelat en väsentlig och synlig roll i kampen mot landminor, både i politiska termer och i termer av ekonomiska åtaganden. Om man ser på bilden i stort för åren 2000-2002, uppgick bidragen till minåtgärder från EU:s medlemsstater och Europeiska gemenskapen till sammanlagt 410 miljoner euro. Vi hoppas kunna behålla vårt engagemang på denna imponerande nivå.
Vi vet att underlåtenhet att prioritera minåtgärderna i tillräcklig utsträckning skulle betinga ett enormt mänskligt pris och göra utvecklingen bräcklig och fragmenterad. Minhotet kan övervinnas. Tidsfristerna anges i Ottawakonventionen och är en tydlig uppmaning till oss att snabbt utrota detta gissel. Toppmötet i Nairobi blir en vädjan till oss alla att göra mer och att göra det snabbare.
Parlamentets resolution innebär en kraftfull och positiv signal i denna riktning.
– Herr talman! Per definition är alla moderna militära vapen en källa till död och förintelse, men truppminor är särskilt fördärvliga, eftersom de genom att ligga kvar efter fientligheternas upphörande orsakar ett fortgående dödande och stympande av oskyldiga civila, särskilt barn. Detta vållar ofta och under långa tidsperioder massiva sociala och ekonomiska problem i länder som i många fall redan är bland de fattigaste i världen och som härjats av långvariga krig och sjukdomar.
Det är anledningen till att jag särskilt stöder 1997 års Ottawakonvention om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring. Jag gratulerar de 141 stater som har ratificerat eller anslutit sig till denna konvention och uppmanar de fyra EU-medlemsstater som återstår efter utvidgningen den 1 maj och som ännu inte har gjort det – nämligen Estland, Lettland, Finland och Polen – att göra det utan ytterligare dröjsmål.
Fastän det är sant att ungefär 68 stater har förstört mer än 31,5 miljoner minor uppskattar man att 78 länder fortfarande har mellan 200 och 250 miljoner truppminor lagrade, att landminor tragiskt nog fortfarande orsakar mellan 15 000 och 20 000 nya offer per år och att landminor fortfarande ligger kringströdda i 82 länder runtom i världen. Mycket återstår fortfarande att göra, för att upprepa kommissionär Poul Nielsons ord.
EU har utlovat 240 miljoner euro för perioden 2002-2009 för att stödja totalförbudet och bistå med minröjning, hjälp till offren och förstöring av lager, och detta stöd villkoras åtminstone delvis av att mottagarlandet visar en vilja att ansluta sig till konventionen.
Jag skulle även vilja gratulera min kollega Geoffrey Van Orden, som har varit särskilt aktiv i denna kampanj. Jag önskar också all framgång med Nairobikonferensen i november 2004, vars syfte är att se över funktionen för konventionen och vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att genomföra innehållet i den, särskilt hur beväpnade icke-statliga aktörer kan förmås att överge användningen av truppminor utan att deras legitimitet erkänns. Detta gäller särskilt i Afrika – platsen för konferensen -, som har härjats av en rad tragiska inbördeskrig, från Zaire till Liberia och Sierra Leone, vilka kännetecknats av upprorsmakare och rebeller, ofta tungt beväpnade och finansierade av tredje part.
Till skillnad från vissa ledamöter här i kammaren godtar jag dock inte att förbudet automatiskt kan utvidgas till laglig militär användning av annan krigsmateriel, såsom stridsvagnsminor, eftersom dessa, till exempel, är mindre lättillgängliga för ickereguljära styrkor, på grund av att de är mycket dyrare och dessutom ofta läggs ut på ett väldokumenterat och systematiskt sätt som möjliggör snabb röjning i fredstid, efter fientligheternas upphörande. Vidare kan de inte utlösas av ett oskyldigt barns fot, vilket fallet är med truppminor.
Dessa frågor måste övervägas var för sig, eftersom det annars finns en risk att det politiska samförståndet över partigränserna går förlorat i denna viktiga fråga. Jag stöder även att parlamentet sänder en delegation av ledamöter som observatörer till konferensen, så att de kan avlägga rapport för kammaren om framstegen på detta mycket viktiga område.
– Herr talman, kommissionär! Ofta får vi på den politiska arenan bekräftelse på att små insatser som verkligen genomförs leder till stora resultat, medan stora insatser som tillkännages men inte blir av inte leder till någonting. I just detta fall har Ottawakonventionen, som undertecknades för sju år sedan och har tillämpats en mycket kort tid, bevisat sin användbarhet och effektivitet och är därför en framgångsrik policy . Valet att hålla den första konferensen för översyn av konventionen i Nairobi har ett särskilt symbolvärde, eftersom vi alla vet att södra Afrika är ett av de områden som har den största koncentrationen av truppminor, som ju anses vara ett fattigmansvapen.
Jag vill ta tillfället i akt att påpeka att mitt land, som i flera år stod utanför konventionen, nyligen godkände och ratificerade den under dåvarande utrikesministern Georgos Papandreou och har tillämpat den när det gäller gränsen mot Turkiet, där det av allmänt förståeliga skäl rådde en konfrontationens kallfront.
Ottawakonventionens slutmål är att lösa få problemet med landminor genom samordnade insatser mot minor på internationell nivå under de kommande tio till femton åren. Detta anses vara en stor utmaning eftersom över sextio länder har uppgett att de har problem på området och 20 av dem är mycket allvarligt drabbade. Europas egna erfarenheter efter kalla kriget och mer nyligen på Balkan visar att detta enorma problem förekommer till och med på vår egen kontinent. I Asien, Afrika och Latinamerika, där hundratals miljoner minor dagligen hotar hälsa och ekonomisk utveckling är problemet naturligtvis ännu större.
FN spelar en central roll genom att organisera och samordna de internationella insatserna, medan EU står för det största enskilda bidraget. Sedan 1992, innan Ottawakonventionen ens fanns, och fram till i dag har kommissionen avsatt betydande belopp, vilka eventuellt bör höjas.
Europaparlamentet har genomfört en lång rad initiativ sedan 1992 i arbetet för ett totalförbud mot detta mordvapen som utrotar människoliv och förhindrar ekonomisk utveckling. Men vårt viktigaste bidrag har varit genomförandet av program i ett stort antal länder i världen; i Afghanistan, i Irak, på Balkan, i dussintals länder där både icke-statliga och statliga organisationer deltar i röjningen av truppminor. Förutom oskadliggörandet av minor måste dock programmen se till att mer uppmärksamhet ägnas åt utbildning, forskning och mer allmän information om risker och riskförebyggande.
Konferensen i Nairobi blir ett ypperligt tillfälle att tillämpa alla aspekter av Ottawakonventionen som av någon anledning inte har tillämpats på grund av tekniska brister, att göra tillägg till konventionen, att komplettera den och ge världen en ny konvention, en mycket effektiv om än småskalig konvention för fred och säkerhet i utvecklingsländerna och, än viktigare, i världens fattiga områden.
– Herr talman! Minor är ekonomiska vapen med såväl fysiska som psykologiska effekter, där de sistnämnda förvärras av minornas försåtliga karaktär. Minor är enkla att placera ut, relativt billiga och ligger kvar som ett hot långt efter det att striderna har upphört. Även om Ottawaavtalet om förbudet mot antipersonella minor nu har trätt i kraft påverkar det bara framtida konflikter. Kampen mot de uppskattningsvis 110 miljoner minor som är utspridda i världen är dessvärre fortfarande en realitet. Det finns lager som utgör ett spridningshot och flera Phareländer, däribland före detta Jugoslavien, USA, Kina och Ryssland, bör uppmuntras att ratificera denna konvention.
Tiden är tyvärr inte heller mogen för att avsluta de humanitära insatser som görs av icke-statliga organisationer eller FN för att bekämpa detta gissel. Därför välkomnar även jag föreberedelserna inför Ottawakonferensen. Låt oss sex år efter det att konventionen om förbud mot användning, lagring och tillverkning av truppminor undertecknades i Ottawa komma ihåg att sådana minor fortfarande uppges kräva mellan 15 000 och 20 000 offer i världen varje år. Inte minst betalar barnen fortfarande ett högt pris för spridningen av detta fattigmansvapen; en fjärdedel av offren är barn. Det är därför vår plikt att fortsätta kampen och framför allt göra allt vi kan för att se till att tillverkningen av dessa minor äntligen upphör.
– Herr talman! Våra kolleger har korrekt räknat upp de problem som orsakas av den enorma mängd minor som blir kvar, ofta i åratal, efter konflikter världen över. Europaparlamentet skickade nyligen en delegation till Sudan, där ett inbördeskrig har rasat i 20 år. Tack och lov är kriget nu över i vissa delar av landet, bl.a. i Nubabergen i söder, men människorna som lever där brottas nu med problemet med de tusentals minor som finns kvar. Inte nog med att fler människor regelbundet skadas i minrelaterade olyckor, minorna begränsar också möjligheterna att ta sig till åkrar och andra byar. Det innebär att det blir väldigt svårt för människor att tjäna sitt uppehälle.
Jag vill därför vädja direkt till alla dem världen som är ansvariga för tillverkningen av dessa minor. Vi har ingen aning om hur länge minor är aktiva eller hur länge de kommer att finnas kvar. Jag blev chockad över att i Sudan få veta att belgiska minor fortfarande upptäcks där 20 till 30 år efter det att de tillverkades. Och ändå var mitt land, Belgien, bland de första att arbeta för minornas avskaffande.
Detta var i Afrika, men problemet sträcker sig ända till Europas gränser. Kom ihåg att minor till exempel fortfarande används på Cypern för att skydda gränsen mellan de grekcypriotiska och turkcypriotiska delarna. Jag hoppas att även de största länderna – Kina, USA och Ryssland – kommer att sluta att tillverka och använda dessa minor. Det behövs ett allmänt globalt förbud, för effekterna av minor hotar fortfarande dagligen fattiga människors liv.
– Herr talman! Såsom redan har sagts har denna fråga länge varit en angelägenhet för detta parlament. Jag minns att framför allt Maren Günther drev denna fråga före 1999 och att vi har haft flera framgångar och åstadkommit betydande framsteg. I dag kan vi konstatera att protokollet redan har ratificerats av de flesta medlemsstater – i själva verket nästan alla; bara några få har ännu inte gjort det – så de påståenden som för bara några år sedan framfördes om att det av ett eller annat skäl var helt omöjligt att ansluta sig till konventionen har visat sig vara grundlösa. Detta visar att allt handlar om politisk vilja, så jag kan bara vädja till våra estniska, lettiska, finska och polska vänner om att de skall ansluta sig så snart som möjligt. Samma vädjan vill jag rikta till vår viktiga allierade, USA.
De och vi är kanske samarbetspartner i kriget mot terrorism, men där ingår inga antipersonella minor; minorna är i sig ett terrorverktyg. Vi måste därför göra allt som står i vår makt för att förbjuda tillverkningen av och handeln med dem, samtidigt som vi måste göra mer för att stödja minröjningen. Det har korrekt påpekats att minor drabbar de fattigaste regionerna hårdast. För ett par dagar sedan meddelade kommissionen – och i detta har den mitt fulla stöd – att vi skall inleda anslutningsförhandlingar med Kroatien. Kroatien är drabbat på så sätt att en stor mängd minor fortfarande finns kvar i åkrarna i en av landets bördigaste regioner, den mellan Vukova och Ilok, som har underbara vinodlingar, vilket gör att människor inte kan återvända till sina hem.
Situationen är ännu värre i Bosnien-Hercegovina, i Kosovo, mitt i Europa. Detsamma gäller förstås de regioner som vi är särskilt engagerade i, exempelvis Afrika, som vi har diskuterat idag – och jag håller med de parlamentsledamöter som har påpekat att situationen är värst där – och även i Afghanistan. Även om vi gör allt vi kan för att hjälpa Afghanistan så är vårt bistånd inriktat på några få städer; detta beror inte enbart på dåligt politiskt omdöme från vår sida, utan på att det finns så många minor utspridda över vidsträckta delar av landet att återuppbyggnaden där knappt går framåt över huvud taget. Men det är inte hit världens blickar är riktade.
Det gläder mig därför att vår resolution slår fast att vi måste ägna större uppmärksamhet åt minröjning, åt att befria världen från minor. Det vore dock helt absurt om vi satsade enorma resurser – vilket vi skulle vara tvungna att göra – på program för mininsatser om stater som är våra samarbetspartner eller till och med blivande medlemsstater samtidigt tillverkade nya minor som sedan kan placeras ut. Varje förnuftig människa inser att detta skulle vara orimligt. Därför är det enda alternativet ett förbud som omfattar alla EU:s medlemsstater och som vi lägger all vår ekonomiska och utrikespolitiska tyngd bakom. Låt mig instämma i ert uttalande, herr kommissionär, om att det inte bara är Europa som tydligt måste förbjuda dessa minor, utan alla stater på denna jord, däribland de 44 som fortfarande trasslar.
. Herr talman! Det gläder mig att kunna säga att jag denna gång håller med Bernd Posselt fullständigt, vilket inte alltid är fallet.
Som svar till Charles Tannock: Det är sant att det är stor skillnad mellan stridsvagnsminor och truppminor. De kan emellertid också användas på ett perverst sätt: en truppmina kan kopplas ovanpå en stridsvagnsmina, vilket är oerhört farligt. Det finns alla möjliga slags perversa sätt att koppla och kombinera dessa minor. Jag menar inte att vi bör gå utanför Ottawakonventionens räckvidd. Vi bör använda den kraftfullt och konstruktivt och sedan fundera på hur vi kan gå vidare.
Uppgiften att öka det antal länder som faktiskt följer och ratificerar konventionen är fortfarande ett reellt problem. Som danskt statsråd undertecknade jag Ottawakonventionen för mitt lands räkning. Direkt efter undertecknandet gav den kanadensiska regeringen oss alla en fin kulspetspenna. Jag hade därefter ett möte med den kringresande USA-ambassadören. Jag tyckte synd om honom och gav honom den penna jag just hade använt till att underteckna, och sade att hans regering åtminstone skulle ha en penna som visste hur konventionen undertecknas. Vi behöver fortfarande utöva påtryckningar på de länder som inte är med, däribland de EU-medlemsstater som nämnts under debatten.
Det viktigaste och effektivaste sättet att gå till väga efter konflikter är att, om möjligt, få de två sidorna i en konflikt att samarbeta för att ta bort minorna. Nicaragua var ett bra exempel på detta, även om det där aldrig rörde sig om ett smutsigt gerillakrig. Det var välorganiserat, och båda sidor hade dokumenterat vad de hade gjort. I Nicaragua blev samarbetet i sig en del av processen att försonas och bygga upp förtroende. I detta fall var det möjligt, men i många fall är det inte det. Detta är en del av problemet. Med det sagt mobiliserades lokalbefolkningen på ett fantastiskt sätt i Kambodja för att få fram upplysningar om var det låg minor, och man använde en långsiktig metod som byggde på bred medverkan för att komma framåt.
Vi måste använda vår globala närvaro inte bara till att ge pengar utan även till att fungera som en katalysator för användningen av bästa metoder. Vi bör sannolikt också göra mer när det gäller forskning och utveckling på området detekteringstekniker. Allt detta ingår i det vi ämnar göra under de kommande åren.
Låt mig avsluta med att tacka ledamöterna för deras mycket positiva inlägg.
Vi tackar er för ert engagemang i denna fråga, herr kommissionär.
För att avsluta denna debatt har jag mottagit fem resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen(1).
Debatten är avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande sju resolutionsförslag:
– José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra och Concepció Ferrer för PPE-DE-gruppen om Kuba (B5-0192/2004),
– Cecilia Malmström och Bob van den Bos för ELDR-gruppen om situationen i Kuba ett år efter massgripandena av oliktänkande (B5-0201/2004),
– Alain Lipietz, Josu Ortuondo Larrea och Monica Frassoni för Verts/ALE-gruppen om situationen i Kuba ett år efter massgripandena av oliktänkande (B5-0204/2004),
– Bastiaan Belder för EDD-gruppen om situationen i Kuba ett år efter massgripandena av oliktänkande (B5-0207/2004),
– Ana Miranda de Lage för PSE-gruppen om Kuba (B5-0208/2004),
– Luisa Morgantini, Pernille Frahm och Herman Schmid för GUE/NGL-gruppen om situationen i Kuba (B5-0212/2004),
– Luís Queiró och José Ribeiro e Castro för UEN-gruppen om Kuba (B5-0214/2004).
– Herr talman! FN:s kommission för mänskliga rättigheter skall tydligen på den kubanska regeringens begäran i dag rösta om ett resolutionsförslag om fångarnas situation på Guantanamo.
Låt mig ställa följande fråga: med vilken auktoritet kan Castros regering kräva en förklaring beträffande dessa fångars situation och kräva åtgärder för att garantera att deras rättigheter respekteras, när Kuba fortfarande håller 74 medborgare fängslade under inhumana förhållanden och hundratals kilometer från sina hem, vars enda brott är att de har velat utöva sin omistliga rätt till yttrande- och tankefrihet?
Även vi fördömer öppet vad som händer på Guantanamo. Men just på grund av att vi visar samma konsekvens som Castros regering så cyniskt kräver av EU i Genève – och som Fidel Castro själv är oförmögen att visa – vill vi också än en gång fördöma de godtyckliga gripandena av kubanska oliktänkande.
Julio Antonio Valdés har visserligen frigivits, vilket gläder oss, men vi vill inte låta oss luras att glömma att de andra oliktänkande fortfarande sitter fängslade och att denna fångenskap och de förhållanden det rör sig om, vilka strider mot alla internationella överenskommelser på området, utgör en uppenbar kränkning av grundläggande rättigheter. Vi vill inte heller glömma att Varelaprojektet ännu inte har gått vidare och att Osvaldo Payá, som parlamentet tilldelade Sacharovpriset, fortfarande inte kan lämna Kuba.
Den resolution som vi diskuterar kommer därför i rätt tid. Kanhända är den en upprepning – vilket hävdas av socialistgruppen som därför inte har velat underteckna den – men den är ändå nödvändig, för tyvärr upprepar sig historien på Kuba och situationen är inte bara oförändrad, utan har faktiskt förvärrats månad för månad.
Vi vill inte att vare sig parlamentet eller kommissionen överger människor som för en fredlig kamp för att försvara friheten och vi vill inte heller tiga om deras och deras familjers lidande. Vi vill från detta parlament säga dem än en gång att vi fortfarande står vid deras sida och att vi, trots deras nuvarande isolering, inte har glömt dem utan fortfarande är med dem i deras kamp, i förhoppning om att Kuba en dag kan börja utvecklas i demokratisk riktning.
– Herr talman! En aldrig förut skådad våg av förtryck drabbade Kuba i mars och april 2003 under förevändning att företrädare för amerikanska intressen i Havanna spelade en aktiv roll i oppositionen. Nästan 80 personer greps, åtalades och dömdes till hårda fängelsestraff på mellan sex och 28 år.
De gripna åtalades mycket snabbt: det skedde inom loppet av några veckor – eller t.o.m. dagar – i rättegångar som inte var öppna för allmänheten. De svarande biträddes av advokater som inte tillhörde några oberoende advokatsamfund. Interneringsförhållandena för dessa människor ger upphov till allvarlig oro, eftersom de kubanska myndigheterna nästan inte lämnar ut någon information alls i frågan.
Vi vill i detta läge uppmana de kubanska myndigheterna att frige dessa politiska fångar och vill gärna påminna dem om att yttrandefrihet är en grundläggande rättighet. Förra månaden kom en delegation från Reportrar utan gränser hit i sällskap med anhöriga till de orättvist dömda fångarna för att protestera och be Europaparlamentet om hjälp i kampen för fri- och rättigheter.
Jag vill gärna understryka att Kuba har ratificerat flera människorättskonventioner och jag uppmanar de kubanska myndigheterna att fullgöra sina åtaganden. Även om konsekvenserna av den blockad som har varat i mer än fyrtio år visserligen har varit katastrofala kan Kuba inte använda den som ursäkt för systematiska kränkningar av vissa av sina medborgares mänskliga rättigheter, medborgare som framför allt beskrivs som legoknektar i utländsk sold.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det första på mina egna och inte på min grupps vägnar. För det andra är det inte jag som har författat denna resolution, utan jag är i själva verket snarare emot den. Jag vill därför kasta annat ljus över denna fråga.
Jag har nyligen varit i Kuba för att undersöka olika samarbetsmöjligheter i kampen mot människohandel och människosmuggling. Detta är ett allvarligt och akut problem även i Kuba och den kubanska regeringen arbetar hårt med frågan. Under de första två och en halv månaderna i år stoppades inte mindre än 30 människosmugglingsoperationer och 70 försök att lämna landet illegalt stoppades. I hälften av dessa fall handlade det om människosmuggling. Dessutom dog fem personer i ett dramatiskt försök att nå USA, en person saknas fortfarande och tre hittades vid liv.
Människosmuggling handlar i allmänhet om skenäktenskap och falska löften om arbete. Varför tar vanliga kubaner sådana risker? När vi talar om människosmuggling använder vi ofta begrepp som ”push and pull”-faktorer. Vi vet att fattigdom, såväl social som ekonomisk, är huvudorsaken, det vill säga push-faktorn. När det gäller pull-faktorer tänker vi nästan genast på den starka dragningskraften från det rika väst, i det här fallet USA. Den bilden är inte alldeles rättvisande. Vilka löften brukar människosmugglarna ge? Precis som i Europa utlovar de en chans att tjäna mer pengar, ibland mycket mer, och hävdar att deras offer kommer att vara tacksamma. De målar upp en rosaskimrande bild som knappast överensstämmer med verkligheten.
Den amerikanske presidenten Lyndon Johnson godkände 1966 Cuban Adjustment Act. Denna lag innebär att alla kubaner som kommer till USA automatiskt får uppehålls- och arbetstillstånd efter ett år. Detta är en uppenbar pull-faktor, kanske den allra viktigaste när det gäller Kuba. Det har alltid antagits att livet i USA, även för människor som lever på existensminimum, är mycket bättre än livet i Kuba. Men Världsbanken, som knappast är känd för att göra antiamerikanska uttalanden, har prisat Kubas sjukvård och skolor. Jämför detta med situationen i det så kallade förlovade landet, USA, där långt ifrån alla har tillgång till sjukvård, där ekonomiskt överkomlig utbildning håller låg kvalitet och där många fängelser är privata och står utanför demokratisk kontroll. Jag har själv erfarenheter av detta.
Om vi skall kritisera människorättssituationen i Kuba måste vi hålla två saker i åtanke: Vem är det som framför kritiken och är den rimlig och nyanserad? När jag har lyssnat till Europaparlamentets officiella röst de senaste månaderna har det blivit uppenbart för mig att vi tillämpar en dubbelmoral, eftersom vi så snart det handlar om värderingar som vi själva anser vara allmänna plötsligt blir väldigt selektiva i fallet Kuba.
Vissa ledamöter har informerat mig om att de felaktigt har utpekats som författare till resolutioner. Om så är fallet ber jag om ursäkt, men enligt den föredragningslista som vi har fått finns det sju resolutionsförslag som vart och ett har sina egna författare. Det är därför korrekt. Vi kommer hur som helst att gå vidare med debatten och senare titta på de faktiska resolutionsförslagen eller se om det finns ett gemensamt förslag. Ni har nu tillfälle att uttrycka era tankar.
– Herr talman! Jag har undertecknat denna resolution. Goda nyheter från Castros Kuba – är det möjligt? Jo minsann, och låt mig hänvisa till helsidesartikeln i gårdagens som ägnas de envetna ansträngningarna att få till stånd ett fredligt regimskifte på ön. Artikelrubriken talar för sig själv: ”Tredje upptakten för folkomröstning i Kuba”.
Den pådrivande kraften bakom denna planerade folkomröstning är fortfarande Oswaldo Payá, vinnare av det Sacharovpris som utdelas av detta parlament. Fientligheten och småaktigheten hos Castro och hans gelikar oroar honom inte; Payá anser att hans initiativs växande popularitet är viktigare. Allt fler kubaner lägger sin rädsla för regeringens förtryck åt sidan. I maj 2002 överlämnade Payá och hans anhängare 11 020 namnunderskrifter för en folkomröstning till landets parlament. Ytterligare 14 384 namnunderskrifter överlämnades i början av oktober 2003. Omkring hälften av dessa samlades in under tiden efter vågen av gripanden i mars 2003. Det nedtystade parlamentet svarade inte, men det har inte hindrat Payá från att organisera en tredje namninsamling.
I denna resolution ger Europaparlamentet sitt tydliga stöd till de kubaner som längtar efter en demokratisk och konstitutionell stat. Parlamentet förväntar sig att rådet, EU:s medlemsstater och kommissionen visar samma stöd. Jag hoppas verkligen att utskottet för utrikesfrågor gör verklighet av sina föresatser att lägga fram ett utförligt betänkande om situationen i Kuba under nästa sammanträdesperiod. Det är vi skyldiga de fredsälskande människorna på denna ö som lockar så många europeiska turister.
– Herr talman! Jag kommer att rösta mot den så kallade kompromissresolutionen som min socialistgrupp inte har undertecknat, eftersom jag anser att den är orättvis, vinklad och inte tar hänsyn till USA:s aggression och hot mot Kuba under nästan 50 år.
Det finns dussintals länder världen över där situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna objektivt sett är sämre än i Kuba och ändå talar vi inte om dessa länder med samma oro. I stället upprätthåller EU förbindelser med nästan samtliga av dem och vi har för övrigt just idag utan omsvep röstat för att förnya ett samarbetsavtal med ett av dessa länder.
Vad som inte finns i världen är dussintals länder som USA är lika tvångsmässigt fixerat vid som Kuba. På detta område är det USA som med vissa av våra kollegers naiva eller avsiktliga bistånd bestämmer både vår dagordning och den skandalösa dubbelmoralen i vår hållning.
Jag är av princip för ett frisläppande av de omkring 70 fångarna i Kuba. Men jag är medveten om att människor som har bevisats haft samröre med en aggressiv makt skulle fängslas även i våra länder. Och jag vill säga emot dem som förvanskar sanningen, både när det gäller fångarnas rättegångar och de förhållanden under vilka de avtjänar sina straff.
Ingen skulle bli förvånad, herr talman, minst av allt kubanerna själva, om Bushadministrationen efter sitt olycksaliga försök att ”införa demokrati i Irak” skulle inleda en liknande operation för att ”införa demokrati i Kuba”. Vita huset skulle hitta anhängare bland oss för ett sådant företag, precis som för det senaste, men jag kommer sannerligen inte att vara en av dem, lika lite som jag kommer att vara en av dem som i efterhand ångrar att de inte opponerade sig tidigare.
Jag skulle också vilja påpeka att det inom det kubanska territoriet förekommer kränkningar av de mänskliga rättigheterna, kränkningar av rättssäkerheten, olagliga frihetsberövanden och omänskliga förhållanden, inte för 70 utan för över 600 män som varken har dömts eller omfattats av något rättsligt förfarande. Men detta händer på den del av ön som ockuperas av USA: på Guantanamobasen. Jag är chockad över att de ledamöter som samlar in namnunderskrifter för att fångarnas rättigheter i kubanska fängelser skall respekteras och för att de skall få besöka dessa fängelser inte inkluderar situationen för fångarna på Guantanamo och ett besök på fängelset där.
När det gäller de kubanska medborgarnas mänskliga rättigheter vill jag erinra om att det i USA finns fem kubanska fångar som har dömts till fruktansvärda straff, i rättssäkerhetsmässigt tvivelaktiga rättegångar, för åtgärder som de har vidtagit för att försvara sitt folk mot aktioner av terroristgrupper som är baserade i Miami. Den amerikanska regeringen nekar dem och deras familjer deras lagliga rättigheter enligt den humanitära folkrättens mest grundläggande normer. Vi har i detta sammanhang krävt att rådet och kommissionen agerar och vill i dag, herr talman, upprepa vårt stöd och be parlamentet att stödja de fem personer, som kubanerna betraktar som hjältar, och deras familjer, som i flera fall inte har kunnat besöka dem, inte bara på flera månader, utan på flera år.
– Herr talman! Min grupp har alltid försvarat principerna om respekt för och försvar av fri- och rättigheter, mänskliga, sociala och nationella rättigheter och rätten till suveränitet och demokratisk utveckling.
Vi måste alltid ha en saklig utgångspunkt och ingen i detta parlament kan förneka att Kuba, trots sin internationella isolering och den kvävande amerikanska blockaden som landet har plågats av i nästan ett halvt sekel, har uppnått en hög grad av social, ekonomisk, vetenskaplig och teknisk utveckling, vilket är objektivt bevisbart och odiskutabelt. Denna utveckling har bekräftats av indikatorer i avancerade och tillförlitliga studier och undersökningar som har genomförts av flera FN-organ. Det är en utveckling som även inbegriper grundläggande aspekter av det dagliga livet, såsom utbildning, kultur, idrott och hälsa.
Jag beklagar att vissa ledamöter i detta parlament fortfarande så oansvarigt och med en sådan brist på saklighet uttrycker sin ilska mot den kubanska regeringen, men samtidigt vägrar att fördöma de mycket grava förhållanden som till följd av Washingtons instruktioner råder på andra håll i världen, dvs. inskränkningar av fri- och rättigheter, USA:s inblandning i andra länders politiska liv och fångarna på Guantanamo, som ni inte nämner alls och vars icke människovärdiga situation ni inte fördömer. Deras mänskliga rättigheter erkänns inte eftersom USA har bestämt att de befinner sig i ett ingenmansland, men detta territorium tillhör USA, det ligger på kubanskt territorium och Kuba är en suverän stat.
Vi kan inte tillämpa två olika måttstockar för hur mänskliga rättigheter tillämpas internationellt. Det är högst beklagligt att vissa grupper här i parlamentet ständigt fördömer situationen i Kuba för de politiska fångar som är motståndare till den kubanska regeringen, men undviker att debattera de fruktansvärda förhållandena för de fem kubaner som sitter fängslade i USA och som nekas familjebesök och rättvisa rättegångar.
Vår grupp har här i kammaren fördömt detta och ingen har talat för dessa fångar. Jag frågar mig om det är så att fångarna i USA, på Guantanamo och de 10 000 fångarna i Irak och andra länder inte förtjänar samma hänsyn och behandling av Europaparlamentet?
Min grupp anser att de mänskliga rättigheterna är universella och vi försvarar yttrandefriheten, att fångar skall kunna få besök av sina familjer och att varje lands regering skall respekteras, utan politisk inblandning från andra länder.
– Herr talman, kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill först för egen del och på min grupps vägnar välkomna det faktum att fyra politiska grupper lyckades enas om en kompromissresolution som är för och inte mot Kuba; en resolution som är för det kubanska folket och mot en tyrannisk regim.
Jag skulle vilja nämna två datum, så att vi har fullständigt klart för oss vad det handlar om: den 1 maj kommer tio nya medlemsstater att ansluta sig till detta parlament, vår sfär, vårt gemensamma demokratiska hus. För tio år sedan försmäktade åtta av dessa stater under tyranniska kommunistdiktaturer. När muren väl hade fallit kunde de utvecklas i demokratisk riktning, dela samma hörnstenar av rättssäkerhet, demokrati och frihet och leva sida vid sida med oss. Det är en sådan utveckling vi vill se även i Kuba.
Nästa söndag, den 25 april, är det trettio år sedan ”nejlikerevolutionen”, en demokratisk revolution som extremvänstern och kommunisterna snabbt lade beslag på eftersom de, för att använda dåtidens terminologi, ville göra Portugal till ”Europas Kuba”. Vi kämpade hårt 1974 och 1975 för att kunna kalla oss ett fritt och demokratiskt land och inte ”Europas Kuba”. Det vi nu vill se är att Kuba blir ”Västindiens Portugal”; vi vill se de nejlikor som lyste upp Portugal göra detsamma i Kuba; vi vill ta del av den pulserande, färgstarka och varma kubanska kulturen, en kultur som vi högaktar och som vi vill se le och frodas i frihet. Det är detta det handlar om.
Det har talats om dubbelmoral. Jag beklagar här den bristande solidaritet som vissa ledamöter i parlamentet visar inför lidandet i Kuba, där människor för ett år sedan dömdes till tjugo års fängelse eller mer för sin övertygelse. Detta är fruktansvärt! Om ni ogillar dubbelmoral bör ni använda er röst förnuftigt, annars kan de som för fram anklagelserna snart finna att de själva sitter på de anklagades bänk. Som organisationen Reportrar utan gränser nyligen avslöjade i parlamentet är Kuba för närvarande världens största fängelse för journalister. Sedan mars har 27 journalister fängslats, tre satt redan i fängelse. Vi måste därför förbehållslöst visa vår solidaritet med alla dem som förespråkar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och politisk frihet i Kuba.
Till sist, ett par ord till stöd för kampanjerna att Nobels fredspris skall tilldelas kubanska demokrater som Rivero Castañeda, en stor författare och poet som sitter i fängelse, eller Oswaldo Payá, som vi tilldelade Sacharovpriset år 2002: Vi får inte upphöra med våra ansträngningar och aldrig sluta att verka för Sacharovinitiativet förrän Oswaldo Payá, så som vi har begärt och som han har rätt till, kan komma hit och tala inför oss.
Herr talman! Kommissionsledamot Nielson! På ettårsdagen av Castros politiska massfängslanden gjorde vi kristdemokrater från Sverige, Danmark, Nederländerna, Belgien, Tyskland, Spanien, Portugal, Tjeckien och Slovakien ett gemensamt upprop i ett brev riktat till FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Vi ville påminna om att Fidel Castro den 18 mars 2003 i skuggan av Irak-kriget inledde en repressionsvåg då 75 demokratiförespråkare fängslades på falska grunder och efter summariska rättegångar. De dömdes till mellan 15 och 27 års fängelse vardera.
Sammanlagt utdömdes därmed fängelsestraff på 1 456 år för dessa 75 grundlagsaktivister. Deras öde får inte glömmas bort av omvärlden. Därför är det oerhört angeläget att vi i Europaparlamentet gör detta uttalande idag. Vi anser som Europaparlament att domarna måste hävas i och med att rättegångarna på Kuba uppenbart saknade rättssäkerhet för de anklagade. De har dömts på uteslutande politiska grunder. Vi begär att dessa 75 människorättsaktivister friges och att det sker snarast.
Deras så kallade brott är att de i enlighet med den kubanska författningen har samlat in namn, ungefär 10 000 namnunderskrifter, för en folkomröstning om ett mer pluralistiskt och mer demokratiskt Kuba. För detta har de fått ytterligt långa straff. Flertalet av demokratiförespråkarna tillhör den kristna och kristdemokratiska människorättsrörelsen Movimento Cristiano Liberación.
Jag, tillsammans med José Ribeiro e Castro och 206 andra ledamöter, var initiativtagare till att bjuda in Osvaldo Payá Sardiñas, Sacharovpristagaren, till oss här i Europa. Kommissionsledamot Nielson, låt denna inbjudan förverkligas genom att sätta press på den kubanska regimen så att Osvaldo Payá Sardiñas kan komma till oss.
– Herr talman! Jag måste gratulera dem som har organiserat dagens debatt för deras uppfinningsrikedom. När de inte kunde hitta någon annan ursäkt för att tröska om sitt förtal av det kubanska folket kom de ihåg att det var årsdagen för domarna mot USA-imperialismens agenter och beslutade att den borde högtidlighållas. Men hur högljutt ni än angriper det socialistiska Kuba, ärade kolleger, så kan ni inte förneka att Kuba i själva verket är det enda fria landet på den amerikanska kontinenten, det enda land där makten ligger i folkets egna händer. Det är därför landet har kunnat överleva blockad, hot och invasion. Det är därför USA och EU vill störta den kubanska revolutionen. Om ni verkligen är intresserade av kubanerna och de mänskliga rättigheterna så bör ni därför organisera en debatt om den långvariga blockaden av landet eller om de fem kubanska patrioter som tynar bort i ett fängelse i Miami, utan att ens kunna träffa sina familjer, därför att de agerade mot den terrorism som drabbar deras land.
– Herr talman! Jag måste säga att det vi just har hört Konstantinos Alyssandrakis säga är ett kusligt eko av ett förgånget som vi äntligen kommer att kunna lägga bakom oss när vi om bara några få dagar välkomnar staterna i Central- och Östeuropa till EU.
I flera decennier har detta parlament kämpat för frihet, mänskliga rättigheter och människors rätt till självbestämmande i Central- och Östeuropa. Detta hjälpte till att driva bort kommunismen och dess diktaturer, fördriva Stalins spöke, riva ner järnridån och nu förena hela Europa i frihet, och det är verkligen kusligt att en sådan kvarleva av denna omänskliga ideologi som Konstantinos Alyssandrakis ställer sig upp här i parlamentet och försvarar den kubanska diktaturen.
Kära vänner, låt mig säga det klart och tydligt: vi är inte, som ni inbillar er, mot det kubanska folket. Tvärtom, så försvarar vi det. De som före 1989 tog till orda här i detta parlament för att försvara kommunistdiktaturerna borde skämmas när deras ord grävs fram ur protokollen. På samma sätt kommer även ni att en dag få skämmas över vad ni i dag har sagt om Kuba, en av de sista brutala och repressiva kommunistdiktaturerna i världen.
Vi har inte någon okritisk inställning till USA och jag tänker sannerligen inte försvara allt som blockaden leder till. Jag är mycket kritisk till den. Men jag måste säga att det är vår självklara plikt som demokrater att med all vår kraft försvara Kubas demokratirörelse, rättsäkerheten och friheten i Kuba mot förtryckarna, representerade av gammelkommunisten Fidel Castro, en man med lika lite insikt som ni, Konstantinos Alyssandrakis, och lika evigt fast i det förgångna.
. Herr talman! Det rör sig helt klart om en fråga som splittrar parlamentet. Detta återspeglar en politisk verklighet, men jag har en vädjan. Jag riktar den till María Luisa Bergaz Conesa, som belyste Kubas goda resultat på områden såsom hälsa, idrott och utbildning. Det är bra, men jag skulle vilja tillägga ”och?”. Det bör vara möjligt, utan att missförstås, att diskutera frågan om mänskliga rättigheter rent objektivt, inte bara när det gäller Kuba, utan även andra länder.
Det är som om detta är ett slags balansakt, ett slags politisk poängtavla som avser totaliteten av Kubas situation, karaktär och sinnestillstånd politiskt sett. Så är inte fallet. Som jag förstår saken handlar det om att uttrycka oro – minst sagt – för de mänskliga rättigheterna där, och som vänner av den nationen har vi i EU rätt att här göra det utan att beskyllas för att trappa upp eller skapa ännu fler problem än vi redan har.
Kommissionen delar parlamentets oro över den människorättsliga situationen i Kuba. Vi behöver se framsteg med demokratin liksom en öppning och normalisering av det politiska livet, särskilt nu, ett år efter massgripandet av oliktänkande. Enligt vår analys har saker och ting inte förbättrats.
EU följer fortlöpande situationen för politiska fångar genom arbetsgruppen för de mänskliga rättigheterna i Havanna och genom kontakter med de fängslades familjemedlemmar. I februari uttryckte de politiska fångarnas mödrar och fruar sin uppskattning till EU-institutionerna för det stöd dessa ger. Europeiska unionen tänker fortsätta att ta upp samvetsfångars fall med de kubanska myndigheterna och att utöva de påtryckningar vi kan för verklig demokratisk reform och respekt för mänskliga rättigheter i Kuba. I förklaringen nyligen av rådets ordförandeskap, i vilken den kubanska journalisten Raúl Rivero gratulerades till att ha tilldelats utmärkelsen World Press Freedom Prize av Unesco, uppmanades de kubanska myndigheterna återigen att utan dröjsmål frige alla fängslade oliktänkande.
Medlemsstaterna stödde nyligen resolutionen om Kuba i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, i vilken man beklagar domarna mot politiska oliktänkande och journalister förra året och uttrycker förhoppning om att Kubas regering skall vidta åtgärder för att främja en fullständig utveckling i fråga om demokratiska institutioner och medborgerliga friheter.
Europeiska unionen anser att dialogen med Havanna är viktig för att främja politiska, ekonomiska och medborgarrättsliga reformer. Det behövs dock positiva utspel av Kuba om landets politiska fångar. Om Kuba vidtog konkreta mått och steg för att förbättra den människorättsliga situationen, är jag säker på att Europeiska unionen skulle svara omedelbart. Vi beklagar den rådande situationen. Vi ser inte bara utrymme för förbättring, utan även ett av förbättring.
Kommissionen stöder parlamentets initiativ att bjuda in Oswaldo Payá. Vår delegation i Havanna står i regelbunden kontakt med honom och försöker underlätta besöket.
Slutligen fortsätter kommissionen, trots kubanska beslut som hämmar vår verksamhet inom utvecklingssamarbetets ram, gärna att ge bistånd i syfte att främja demokratin och förbättra levnadsstandarden för vanliga kubaner. Vi beklagar den lägre aktivitetsnivån i våra gemensamma förehavanden för närvarande, och utan att vilja skapa ytterligare politisk spänning hoppas vi på och arbetar för en normalisering av läget.
– Herr talman! Jag har bett om ordet i ett personlig ärende eftersom Bernd Posselt, som inte har bemödat sig om att lyssna på mig trots att jag bemödade mig om att lyssna på honom när han talade, har uttryckt sig på ett sätt som överskrider gränserna för politisk konfrontation.
Jag kan acceptera vilket politiskt argument som helst som svar på de politiska argument jag själv förde fram. Men jag kan under inga omständigheter acceptera hämndaktioner, bannlysningar eller häxjakter.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande fyra resolutionsförslag:
– Stephen Hughes, Margrietus J. van den Berg, Marie-Hélène Gillig och Anna Karamanou för PSE-gruppen, Jean Lambert, Theodorus J.J. Bouwman och Hiltrud Breyer för Verts/ALE-gruppen, Gerhard Schmid, Emmanouil Bakopoulos och Dimitrios Koulourianos för GUE/NGL-gruppen om respekt för centrala arbetsnormer i tillverkningen av sportartiklar för de olympiska spelen (B5-0191/2004),
– Anne Elisabet Jensen för ELDR-gruppen om respekt för centrala arbetsnormer i produktionen av sportartiklar för de olympiska spelen (B5-0200/2004),
– Bartho Pronk för PPE-DE-gruppen om respekt för centrala arbetsnormer i produktionen av sportartiklar för de olympiska spelen (B5-0202/2004),
– Brian Crowley för UEN-gruppen om respekt för centrala arbetsnormer i produktionen av sportartiklar för de olympiska spelen (B5-0191/2004).
– Herr talman, kommissionär! Anordnandet av de olympiska spelen på den plats där de hade sin upprinnelse i Grekland ger oss ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma de humanitära värderingar som är knutna till den olympiska andan och den olympiska stadgan, där respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna över hela världen betonas.
På grund av de allvarliga kränkningar av arbetstagares, bl.a. många kvinnors och barn, rättigheter som vi har konstaterat inom produktionen av sportkläder och skor uppmanar vi därför Europeiska kommissionen att agera och kräva att sportartikelindustrierna och deras internationella förbund tillämpar ILO:s normer. Kommissionen måste också samarbeta med Internationella olympiska kommittén så att denna kommitté inkluderar respekt för arbetstagares internationellt erkända rättigheter i den olympiska stadgan och i sina etiska regler. Vi uppmanar också Internationella olympiska kommittén att kräva att kontrakt med sponsorer och handelsföretag innehåller bestämmelser om att internationellt erkända anställningsnormer och grundläggande rättigheter skall följas. Alla produkter som bär Internationella olympiska kommitténs logotyp måste med andra ord ha tillverkats i enlighet med ILO:s regler.
Jag vill också betona, herr kommissionär, att det behövs en kampanj för att öka kunskaperna och informera européerna inför de olympiska spelen 2004.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! I gamla tider, när de olympiska spelen hölls i Grekland, upphörde alla krig så länge spelen pågick. Så synd att detta inte längre är fallet. Det var en hyllning till människans individualitet och värdighet. Nu ser vi i stället att det är just sportskor som har blivit en symbol för mänsklig exploatering. Denna resolution är ett berättigat svar på denna exploatering.
ILO:s normer borde vara bindande i hela världen. I dag är förhållandet det motsatta. Etiska investerare bestraffas genom att drabbas av illojal konkurrens. Vi måste utforma inspektionssystem och öka kunskaperna bland våra konsumenter och fackföreningar. Internationella olympiska kommittén bör inte tillåta reklam för varor som inte tillverkas enligt etiska normer. Europa bör inte enbart använda dessa ILO-normer som en märkning som står för socialt godkännande och rättvis handel, utan också som en organisatorisk princip som vi betraktar som bindande för import och export. Det är förstås ännu inte möjligt, men jag hoppas att vi kan utforma en strategi för detta ändamål, så att vi i framtiden när de olympiska spelen skall hållas kan säga att reglerna för en rättvis världshandel och rättvisa produktionsmetoder har integrerats i själva världshandelssystemet.
Det är frestande att se långt in i framtiden. Flandern ställer nu upp som kandidat för att stå som värd för de olympiska spelen 2016. Kan vi inte säga att vi senast 2016 vill ha ett rättvisare världshandelssystem som inte baseras på marknadsvärde utan på mänsklig värdighet?
– Herr talman! I den olympiska stadgan och dess grundprinciper betonas att den olympiska rörelsen strävar efter att skapa en livsstil som bygger på den glädje som ligger i att anstränga sig, det goda exemplets fostrande värde och respekten för grundläggande och universella etiska principer. Det är därför mycket viktigt att dessa grundläggande principer innefattar respekten för centrala arbetsnormer i produktionen av sportartiklar för de olympiska spelen.
I dag kan man beträffande denna produktion konstatera att den arbetsrätt som har fastställts av ILO inte respekteras. Flera faktorer visar att många sportartiklar produceras av underleverantörer vars olämpliga arbets- och anställningsvillkor inte bara bryter mot arbetsrätten, utan även kränker de mänskliga rättigheterna. De gör det genom att inte respektera mänskliga arbetstider, genom att inte ge sina anställda en säker och hälsosam arbetsplats och också genom att inte betala något som ligger i närheten av anständiga och rimliga löner. Återigen kan det också finnas anledning att fundera över problemen med barnarbete.
Vi uppmanar också sportindustrin att beslutsamt ta tag i denna olyckliga situation, som den till stor del är ansvarig för och har medverkat till, och vi uppmanar den att snarast möjligt anta och följa en ordentlig etisk uppförandekod som sätter människans värdighet i centrum.
Herr talman! Kommissionsledamot Nielson! Bristen på respekt för ILO:s arbetsrättigheter håller fattigdomen vid liv och hindrar utvecklingen i och med att man pressar ner lönerna och förvägrar människor utbildning, vilket utgör en kränkning av den mänskliga värdigheten.
Vi vet att produktionen av sportkläder och idrottsskor är organiserad genom ett utstuderat internationellt system av underleverantörer. Därför uttalar Europaparlamentet idag att frågan om arbetsvillkoren för de anställda, inte minst i tredje världen, måste tas upp av kommissionen och Internationella olympiska kommittén. Vissa ledande företag inom produktionen av sportkläder och investeringsföretag som känner ett socialt ansvar har också förklarat att den nuvarande hänsynslösa affärs- och arbetspraxisen inom den globala leveranskedjan är ohållbar, leder till osund konkurrens och utgör ett hinder för god företagsamhet.
Det finns också en oro bland oss konsumenter vad gäller oegentligheter avseende anställnings- och arbetsvillkor. Därför, kommissionsledamot Nielson, vill jag vädja till er och till kommissionen – bland så mycket annat ni skall företa er – att agera gentemot Internationella olympiska kommittén, att agera gentemot företags- och sportsektorn och dess underleverantörer för att dessa skall erkänna ILO:s internationella arbetsnormer och för att dessa arbetsnormer skall införlivas i Internationella olympiska kommitténs regelverk. Detta är en fråga om människans värdighet. Herr kommissionsledamot, lycka till i detta angelägna arbete!
– Herr talman, kommissionär Nielson, mina damer och herrar! Till att börja med tycker jag inte att det är mer än rätt att tacka tillverkarna av sportartiklar för att de förser de minst utvecklade länderna med sysselsättning, löner och skatter. Det råder inga delade meningar om att det på detta område finns utrymme för förbättringar. Jag tror att vi bör inrikta oss på att berömma och offentligt uppmuntra dem som följer ILO:s regler. Vi bör applådera och gratulera dem som uppfyller kraven. Vi bör visa dem hur bästa praxis även kan fungera i de minst utvecklade länderna; sådana stimulansåtgärder skulle enligt min mening vara det bästa sättet att främja ekonomisk aktivitet i dessa länder. Vi betonar vikten av att erkänna och integrera de små och medelstora företagens och även familjeföretagens roll som leverantörer och av att uppmuntra detta både internationellt och globalt med hjälp av objektiva och bra anbudsinfordringar.
. Europeiska kommissionen stöder en förstärkning av centrala arbetsnormer och den sociala styrningen inom globaliseringens ram. Den har tagit flera politiska initiativ på detta område.
Kommissionen anser att mer bör göras för att stärka globaliseringens sociala dimension, och den kommer att bidra till uppföljningen av den rapport som nyligen lades fram av världskommissionen om den sociala dimensionen av globaliseringen, inrättad av Internationella arbetsorganisationen (ILO).
När det gäller de olympiska spelen stöder kommissionen ekonomiskt genomförandet av den avsiktsförklaring som antagits av organisationskommittén för de olympiska vinterspelen i Turin 2006. Däri fastslås organisationskommitténs föresats att ta itu med etiska, miljörelaterade och sociala frågor och att rapportera om verksamhetens sociala inverkan och uppfyllelsen av etiska normer. Initiativet skulle även kunna vara högst relevant för de olympiska sommarspelen 2004.
Europeiska kommissionen bidrar även till att främja företagens sociala ansvar, arbetstagarnas rättigheter och anständiga arbetsvillkor inom sportvaruindustrin. Den uppmuntrar till medverkan och engagemang av alla aktörer, till exempel i kampen mot användningen av barnarbete vid tillverkning av Fifa-licensierade sportkläder och fotbollar.
Ett liknande angreppssätt som omfattar alla centrala arbetsnormer skulle kunna utvecklas för de kommande olympiska spelen med relevanta partner såsom de globala fackföreningarna, det civila samhället i stort, Internationella olympiska kommittén, den internationella federationen för sportvaruindustrin, de olika märkena och företagen samt ILO.
Kommissionen kommer att fortsätta sina ansträngningar att främja ett mer sammanhängande angreppssätt för att tämja globaliseringen och även ge sig i kast med frågor såsom tillämpningen av rättvisa regler i globala leverans- och tillverkningskedjor.
Detta är vad kommissionen kan erbjuda som svar på den oro som framförts. Med tanke på att organisatörerna av de olympiska spelen har övergett amatörismens ideal och frivilligt grävt ned sig i de stora pengarnas djupa, mörka grop, finns det en gräns för vad vi kan förvänta oss av dem i fråga om ekonomisk etik. De utgör bara ännu ett fall i vilket vi skulle kunna diskutera företagens sociala ansvar. Enligt min uppfattning är de inte något speciellt fall. De förlorade sin oskuldsfullhet för länge sedan. Det verkliga problemet är så stort att vi måste gräva djupt i våra resurser om vi vill fortsätta den bredare allmänna kampen för att vinna anständighetssegrar i en värld som är kapabel att skapa barnarbete m.m. – med eller utan de olympiska spelen.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande sju resolutionsförslag:
– Niall Andrews för UEN-gruppen om Nigeria (B5-0194/2004),
– Charles Tannock, John Alexander Corrie, Lennart Sacrédeus och Bernd Posselt för PPE-DE-gruppen om Nigeria (B5-0203/2004),
– Didier Rod, Marie Anne Isler Béguin och Nelly Maes för Verts/ALE-gruppen om Nigeria (B5-0205/2004),
– Bastiaan Belder för EDD-gruppen om Nigeria (B5-0206/2004),
– Margrietus J. van den Berg för PSE-gruppen om Nigeria (B5-0209/2004),
– Bob van den Bos för ELDR-gruppen om Nigeria (B5-0211/2004),
– Yasmine Boudjenah för GUE/NGL-gruppen om Nigeria (B5-0213/2004).
– Herr talman! Nigeria är Afrikas folkrikaste stat. Landet är en regional supermakt och har både gjort framsteg när det gäller demokrati och bidragit till livsviktiga fredsbevarande militära insatser med syfte att lösa regionala konflikter. Landet är även medlem av AVS och Samväldet. Många nigerianer bor i London, min valkrets.
Liksom i ett antal andra länder där muslimer och kristna lever sida vid sida, såsom Pakistan, Indonesien och Egypten, har sammanstötningar tidvis förekommit. Det senaste våldsutbrottet i den nigerianska delstaten Plateau är särskilt oroande, inte bara därför att våldet har varit fasansfullt, utan även därför att det finns bevis för att islamistiska extremister har rekryterats från närbelägna muslimska länder, såsom Tchad och Niger, kanske med internationella islamiska terroristanknytningar.
Nigeria är tyvärr ett land splittrat av etniska och religiösa skillnader, och regeringen måste göra allt den kan för att bygga solidaritet och social sammanhållning nationellt. Införandet av sharialagar 1999 har varit särskilt söndrande, och vi har bevittnat ådömandet – men ännu inte verkställandet – av steningsstraff, dvs. dödsdomar mot kvinnor som skall stenas till döds efter att ha förklarats skyldiga till så kallat äktenskapsbrott. Det är bara en tidsfråga innan frågan på nytt kommer upp till ytan för att åter störa västvärldens samvete.
Jag har här i kammaren tidigare personligen krävt att Nigeria skall uteslutas ur Samväldet i händelse av att en sådan barbarisk bestraffning genomförs. När allt kommer omkring garanterar 1999 års nigerianska konstitution total trosfrihet, och landet har undertecknat internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Jag vädjar därför till de federala och statliga myndigheterna i detta stora afrikanska land att snabbt återställa lag och ordning, att göra en fullständig utredning av missdådarnas identitet och, framför allt, i de fall det har förekommit provokation eller infiltration utifrån, att snabbt ställa alla inblandade inför rätta.
– Herr talman, kommissionär, mina damer och herrar! En minut räcker inte långt när man diskuterar de enorma problem som det stora och folktäta landet Nigeria står inför. Vi och AVS-konferensen var gäster i landet när Obasanjo ”bytte ut” den militära ordningen mot ett demokratiskt system. Det fanns starka och uppriktiga förhoppningar. Men sedan dess har tusentals människor dött i etniska konflikter och allehanda våldsamma sammandrabbningar. Vi besökte också Kano i norr, där en underbar islamsk kultur blomstrar, och fick möjlighet att jämföra den kulturen med kulturen i andra regioner i söder. Men denna fantastiska mångfald av stammar, etniska grupper och kulturer riskerar att bryta samman i en svår väpnad konflikt.
Oljan, som borde vara detta stora lands välsignelse, är i själva verket en förbannelse eftersom den främst används för att köpa vapen och etablera den ena maktgrupperingen mot den andra. Mindre grupper, som ogonifolket, riskerar att falla offer för detta. Jag anser att vi måste ta Nigeria på allvar inom ramen för AVS och att vi noga måste följa vad som händer i detta stora land, eftersom det är ett slags Afrika i miniatyr. Jag hoppas verkligen att rekommendationerna i våra resolutioner som är fokuserade på faran med intolerans och sharialag i dessa länder, stening av kvinnor osv., begrundas för risken är att situationen förvärras ytterligare om vi inte för en mycket närmare dialog, men också kan tillämpa starka sanktioner om reglerna nonchaleras.
– Herr talman! Kan någon försvara en attack på en kyrka där män, kvinnor och barn håller gudstjänst? När angriparna skriker åt dem att ge upp och lägga sig ned med ansiktet mot marken för att sedan skoningslöst slå ihjäl dem med machetes och yxor? Tusentals döda, tiotusentals på flykt, hundratals kyrkor nedbrända, rädsla. Offrens enda fel var att de var kristna. Dessa fruktansvärda händelser äger rum i centrala och norra Nigeria. Förövarna är än en gång muslimska fundamentalister. Inte alla är nigerianer, några är muslimska legoknektar från Tchad och Niger. Det har framkommit att en del av finansieringen bakom denna fasansfulla mordorgie kommer från Saudiarabien. Vad göra?
Med föreliggande resolution uppmanar jag de nigerianska myndigheterna att omedelbart vidta effektiva åtgärder för att skydda sina landsmän, särskilt kristna, som fortfarande drabbas av de pågående attackerna. De måste också vidta åtgärder för att sätta stopp för denna islamistiska terrorism, om nödvändigt genom förebyggande insatser, och avskaffa sharialagen i de tolv delstater där den har införts. Om regeringen inte agerar kraftfullt för att stävja våldet finns det anledning att frukta att Nigeria blir skådeplatsen för ett religiöst krig. Jag uppmanar rådet och kommissionen att noga följa situationen och utöva påtryckningar på den nigerianska regeringen att vidta effektiva åtgärder.
– Herr talman, kommissionär! Det etniska och religiösa våldet i Nigeria har oräkneliga gånger vållat oro i detta parlament.
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, som jag har äran att vara ordförande i, har upprepade gånger ingripit och fördömt det uppblossande religiösa hatet i Nigeria, särskilt mot kvinnor, som är en följd av införandet av den islamiska sharialagen och som till och med gör det möjligt att döma människor till stening för otrohet, i strid med Nigerias lagar och konstitution och i strid med Cotonouavtalet och bestämmelserna om respekt för de mänskliga rättigheterna och kvinnors rättigheter.
Herr kommissionär! Det kan förefalla som om den nigerianska regeringen varken har förmågan eller den politiska viljan att upprätthålla 1999 års konstitution och landets lagar. Fundamentalisternas senaste våldshandlingar och utbrottet av religiösa våldsamheter i delstaten Plateau, som har krävt 1 500 människoliv och ödelagt 173 kyrkor, är kulmen på en rad blodiga händelser med muslimska extremister som huvudaktörer.
Enligt min mening bör Europeiska kommissionen utöva sin makt och internationella ställning och agera mer aktivt för att öka säkerheten, sätta punkt för våldsamheterna och främja respekt för religiös tolerans och grundläggande mänskliga rättigheter i Nigeria. Vi behöver med andra ord ett närmare samarbete och utöva påtryckningar på den nigerianska regeringen och president Obasanjo för att se till att konstitutionen och lagarna upprätthålls i landet.
– Herr talman! Nigeria, är med sina 120 miljoner invånare det största landet i Afrika och verkar stå under ett ständigt hot om att sprängas sönder inifrån. Detta oljeproducerande land, där en liten minoritets extrema rikedom står i bjärt kontrast mot befolkningens extrema fattigdom, är återigen skådeplatsen för religiösa sammanstötningar som förra månaden krävde 20 människoliv när en by med i huvudsak kristna invånare angreps i delstaten Plateau.
Denna region har under lång tid sjunkit ned i en djup konflikt mellan muslimska och kristna fundamentalister. Det är en konflikt som sedan februari redan har krävt mer än 100 människoliv i regionen. Dessa dystra händelser visar än en gång att fattigdom och sociala klyftor tillsammans utgör en idealisk grogrund för all slags fundamentalism.
I dag praktiseras sharialagen i 22 delstater i norr av de totalt 36 delstaterna i den nigerianska federationen. Guvernörerna i söder, där animister och kristna är i majoritet, har svarat på det islamistiska hotet genom att inrätta ett forum för de södra delstaterna. Det kommer rapporter om att det på alla områden, och även inom institutionerna, införs bestämmelser som kan leda till nya utbrott i landet.
Vi vill inför denna våldsspiral som drabbar en hårt åtgången befolkning kraftfullt fördöma all slags intolerans och religiöst våld. Sedan 1999 har tusentals människor dött i konfrontationer mellan olika folkgrupper. Den gången var sharialagens införande i flera delstater i norr den utlösande faktorn.
Vi uppmanar därför den nigerianska regeringen att vidta nödvändiga åtgärder och finna en konkret lösning som snarast möjligt sätter stopp för detta etniska och religiösa våld. Vi hoppas också att detta inte bara blir ännu en debatt i vår institution.
– Herr talman! Vi måste mycket kraftfullt ta ställning mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och aggressionshandlingarna i Nigeria; därom kan det inte råda något tvivel. Till skillnad från islam, som är en stor världsreligion, är islamismen en kriminell ideologi och en tydlig åtskillnad måste göras mellan dem.
Vi måste dock akta oss för att betrakta dessa händelser ur bara en synvinkel. Som vi vet är de flesta staterna i västra Afrika artificiella skapelser som ritades upp på kartan av kolonialmakterna, vilket ledde till att folkgrupper i söder splittrades – ett exempel är ibo- och ewefolken som är kristna och animister och lever på båda sidor av gränsen. Detsamma gäller folken i norr, hausa och fulbe, som mestadels är muslimer och också lever utspridda i flera stater. Det råkar bara vara så statsgränserna drogs; de har under historien aldrig överensstämt med de faktiska etniska förhållandena. Detta är något vi måste ha klart för oss och där är vi européer verkligen medansvariga.
I resolutionen talas med rätta om delstaten Plateau. Det är i Plateau som dessa etniska grupper drabbar samman och situationen blir än mer akut på grund av de ekonomiska orättvisorna och migrationsströmmarna. Hela denna plats är en oerhört instabil smältdegel som lätt kan explodera. Man måste också komma ihåg att Nigeria är en multietnisk stat, ett av världens mest folkrika länder och förmodligen det mest tätbefolkade i Afrika, och att enorma oljeintressen står på spel, vilket innebär att det verkligen krävs stor taktkänsla och skarpsinnigt tänkande.
Trots detta vill jag till min ärade kollega Anne André-Léonard säga att det är lite väl hårddraget att påstå att fundamentalismen finns i både det kristna och islamiska lägret. Det finns ingen kristen fundamentalism i Nigeria. Det finns ingen muslimsk fundamentalism heller; däremot har vi å ena sidan denna komplexa konfliktsituation och å andra islamistiska ideologer som försöker exploatera förhållandena för egna syften. Vi behöver ordentliga kunskaper om dessa länders historia och etniska situation för att kunna hantera frågan; först då kan vi stödja en fredsprocess och förhindra att Nigeria bryter samman i ett blodigt krig som får blodbadet i före detta Jugoslavien att framstå som en bagatell.
Såsom redan har påpekats är vår uppgift därför att aktivt engagera oss i fredsprocessen, men att göra det med goda kunskaper om de verkliga förhållandena i dessa länder som vi kan utnyttja i våra överläggningar.
– Herr talman, kommissionär, föredragande! Jag anser att denna resolution kommer i rätt tid, eftersom den handlar om vårt förmodligen allvarligaste människorättsproblem i början av det tjugoförsta seklet.
Situationen i Nigeria är oerhört känslig, men den är inte unik. Den upprepas på andra håll, i t.ex. Sudan, vilket dock inte får tillräcklig publicitet eftersom allmänhetens uppmärksamhet riktas mot Irak, där det som sker är ännu mer oförlåtligt eftersom det sker med hjälp av väpnade styrkor från EU. Jag upplever att det vi ser är att ett fanatiskt shariastyre undan för undan vinner mark, särskilt i södra Irak, närmare bestämt i Basra. Det är ett styre som förföljer kristna, förbjuder alkoholdrycker och västerländska kläder och påbjuder slöja, och allt detta sker i samverkan med brittiska trupper på plats.
Det verkliga problemet i situationen i Nigeria är den islamistiska fanatismen. Detta är ett större problem än att landet har invånare med olika etniska ursprung och övertygelser, vilket ju är fallet på de flesta håll i världen och resultatet av den historiska utvecklingen. Detta problem måste bekämpas och vi kan inte fortsätta att bagatellisera det av hänsyn till kortsiktiga kommersiella intressen eller vår oljediplomati. Detta förefaller mig vara det grundläggande budskap som vi måste ge kommissionen och rådet.
. Herr talman! Kommissionen delar oron över konflikter mellan folkgrupper i Nigeria och fördömer alla angrepp och allt våld, oavsett om det är till synes etniskt, religiöst eller socialt osv. till sitt ursprung.
Vi varnar för en förenklad analys av situationen, med fokusering på bara ett område eller en religiös grupp. Våldet står ofta i samband med konflikter om tillgång till resurser, eller också utlöses det av politiska spänningar. I fallet med delstaten Plateau står våldsorsakerna i samband med båda dessa faktorer, och förövarna har kommit från båda sidor av samhället. Det är i sak felaktigt att beskriva detta som något som endast islamiska fundamentalister ligger bakom.
För er kännedom skulle jag vilja tillägga att delstaten Plateau inte tillämpar sharialagar, och det är heller inte troligt att delstaten kommer att göra det, eftersom den har en överväldigande kristen majoritet bestående av grupper av inhemska folkslag och nybyggare. I väldigt mångafall uppstår ett slags social strid mellan inkommande nybyggare och de ursprungliga invånarna – en variant av en konflikt som vi har sett på väldigt många platser. Det svåra med att förstå Nigeria är att det finns flera lager av problem, och varje lager är normalt tillräckligt för att skapa en konflikt. Denna komplexa situation är därför något vi verkligen måste respektera om vi vill göra någon nytta.
För andra gången denna eftermiddag måste jag säga att jag instämmer i Bernd Posselts inlägg. Vi har liknande åsikter om situationen. Hans hänvisning till Jugoslavien är också mycket viktig, eftersom vi där har medverkat till en så kallad lösning som är motsatsen till vad vi, på mycket goda grunder, anser är nödvändigt för Afrika, nämligen att undvika att ändra geografin. Fastän vi har gett dem meningslösa gränser, håller EU och andra – med rätta – med Afrika självt om att vi, så länge Afrikas länder inte vill ändra gränserna, definitivt inte bör råda dem att göra det, även om det är svårt.
Konflikterna mellan folkgrupper i Nigeria har varit uppenbara en tid, och vi har följt situationen som en del av det system för tidig konfliktvarning som kommissionen upprättar. Kommissionen har även anpassat sitt samarbetsprogram så att det återspeglar situationen. Stödet för mänskliga rättigheter i Nigeria är en betydelsefull beståndsdel av vår samarbetsstrategi för landet. Nigeria har dessutom valts ut som ett centralt land för Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter i syfte att besvara just det slags oro som framförts av parlamentet.
Tre projekt godkändes förra året, däribland ett med en nigeriansk icke-statlig organisation som arbetar i delstaterna Plateau och Kaduna, med syfte att främja fred mellan muslimer och kristna. Projektet är även tänkt att förbättra såväl utarbetandet och tillämpningen av sharialagar i överensstämmelse med de garantier för religiös frihet som anges i den nigerianska konstitutionen, som respekten för de internationella konventioner till skydd för mänskliga rättigheter som landet har undertecknat.
Med andra ord är en förståndig parallell tillämpning av sharialagar och Nigerias konstitution en valmöjlighet. Det är vad landet försöker åstadkomma. Jag nämner detta bara som en varning, för vi får inte rusa i väg blint i en riktning utan att verkligen fundera på de svårigheter som är förknippade med detta.
Som jag redan har sagt är andra konflikter med samband till religiösa skillnader mycket viktiga, och vi bör akta oss för att förbise eller marginalisera dessa andra aspekter. Förstår vi inte detta kommer vi inte att vara till stor nytta i en dialog avsedd att sätta stopp för konflikterna. Sociala, ekonomiska och etniska problem – alla dessa andra lager av problem jag har nämnt – måste ges sin rätta plats i analysen.
På federal nivå arbetar kommissionen tillsammans med medlemsstaterna för att stärka den politiska dialogen med Nigeria. Denna dialog är ett av de instrument som föreskrivs i Cotonouavtalet, och den federala regeringen deltar aktivt i den.
Vi har anpassat oss till den speciella verkligheten i Nigeria, där delstaterna spelar en mäktig roll, och det mesta av vårt arbete med samband till vatten och sanitära anläggningar utförs i själva verket i 6 av de 36 delstater som utgör Förbundsrepubliken Nigeria. Vi har inte valt ut de sex staterna utifrån var det är lättast att arbeta, utan utifrån var behovet är störst. Även om vi härigenom inbjuder till problem, är detta det mest meningsfulla sättet att arbeta med saker som står i samband med kärnan i de problem som ligger bakom det som vi här diskuterar denna eftermiddag.
Vi delar kammarens krav på att den federala regeringen skall göra allt som står i dess makt för att skydda sina medborgare, få slut på våldet och främja respekten för de mänskliga rättigheterna och, naturligtvis, religionsfriheten. Vi hoppas att parlamentets antagande av en resolution som är balanserad i denna fråga kommer att betraktas som en meningsfull uppmuntran längs dessa linjer.
Paul Rübig har ordet för en ordningsfråga.
– Herr talman! Får jag komma med en begäran? Jag skulle vilja att man undersökte om Markus Ferber i samband med omröstningen om van Hultenbetänkandet konstaterade och förde till protokollet att en ledamot inte var närvarande, vilket senare bekräftades av denna ledamot. Har han rätt att begära rättelse till en röst som han inte avgav i kammaren, trots att det enligt protokollet uppges att han gjorde det?
Tack, herr Rübig. Vi noterar detta och kommer att behandla ärendet på lämpligt sätt.
– Min begäran till er, herr talman, är att vi får ett ordentligt skydd mot massmedierna när vi skriver in oss i det centrala registret i morgon bitti: vi tror att medierna kommer att vara där på uppdrag av en viss Hans-Peter Martin. Även om vi inte har något att dölja vill vi inte bli trakasserade. Låt mig här och nu försäkra parlamentet att jag fram till helt nyligen inte ens skulle ha trott det var möjligt att jag sedan åtminstone 2002 har utsatts för systematiskt spioneri av en viss Hans-Peter Martin med en kamera i knapphålet. Jag var inte medveten om att någon spionerade på mig. Hade jag känt till det skulle jag sedan 2002 ha hållit mig undan för Hans-Peter Martin.
Jag vill lika kraftfullt fördöma vissa tyska medier som använder en viss Hans-Peter Martin som sitt så kallade huvudvittne och därmed har utsatt bl.a. mig för en avskyvärd förtalskampanj i Tyskland. Jag har i detta parlament alltid följt gällande regler.
– Herr talman! Eftersom jag har omnämnts personligen gläder det mig att jag får möjlighet att besvara detta, så att det inte bara är andra som kan slänga ur sig uttalanden här i parlamentet.
Jag vill bara klargöra att det inte finns någon sanning i att personer inom medierna skulle arbeta för mig. Jag vill också klargöra att jag inte har använt någon kamera gömd i knapphålet och, framför allt, att jag för de europeiska skattebetalarnas och väljarnas skull är mycket ledsen över att man här i parlamentet tydligen fortfarande inte förstår att det är reglerna som är problemet och att en egennyttig mentalitet har fått fäste här. Vad detta visar är helt enkelt att bara press från allmänheten kan skapa en medvetenhet om att det behövs reformer, vilket är på tiden och något som flera av mina kolleger och jag arbetar för.
– Herr talman! Jag måste tyvärr säga att jag hade förväntat mig mer av Hans-Peter Martins uttalande. Jag trodde att han skulle förklara varför protokollet visar att han avgav sin röst om flera av ändringsförslagen till van Hultenbetänkandet, trots att han över huvud taget inte var i kammaren. Det är oförklarligt hur en person kan påstå sig ha röstat om en mängd ändringsförslag när han i själva verket var utanför. Så skulle vi alla kunna göra, ge intervjuer av ena eller andra slaget utanför kammaren och senare....
Vi kommer inte att behandla denna fråga vidare. Den har debatterats utförligt de senaste dagarna och parlamentets talman har gjort flera utförliga uttalanden.
Debatterna om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer är avslutade.
Vi skall nu genomföra omröstningen(1).
(2)
. Jag instämmer med betänkandets huvudtema där man med oro konstaterar att regionens ekonomiska nedgång har haft fler negativa effekter för kvinnor än män och att fattigdomens feminisering snabbt tilltar. Jag skulle vilja betona att fattigdom och arbetslöshet i kombination med starka patriarkaliska traditioner är de främsta orsakerna till prostitution, sexslavhandel med kvinnor och våld mot kvinnor.
Den potential av mänskliga resurser som kvinnor utgör och som är stor, eftersom kvinnor i allmänhet har en hög utbildningsnivå, underutnyttjas i regionens ekonomiska, sociala och kulturella utveckling på grund av diskriminerande sedvänjor och fördomar.
Regeringarna i sydöstra Europa måste därför, mot bakgrund av den ökande religiösa fundamentalismen och återgången till patriarkala samhällen, garantera grundläggande fri- och rättigheter och respekt för mänskliga rättigheter och tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. De måste också se till att traditioner inte begränsar individens självbestämmande eller kränker kvinnors rättigheter och jämställdhetsprincipen.
Jag noterar med oro att kvinnors deltagande i det politiska livet i de flesta länder i sydöstra Europa för närvarande är lägre än 20 procent, vilket jämfört med andra delar av Europa är det största utestängandet av kvinnor från...
. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna på västra Balkan är särskilt oroväckande och måste därför fördömas.
Såsom Anna Karamanou med rätta påpekar finns det dock problem som inte enbart rör kvinnor. Jag stöder den särskilda tonvikt som läggs vid kvinnors rättigheter, men det finns andra problem som, med tanke på deras omfattning, förtjänar ett större intresse. Föredraganden erkänner också att det har skett en positiv utveckling när det gäller kvinnornas situation. Låt oss inte glömma att några av dessa länder inte blev självständiga förrän ganska nyligen och att de har genomlevt perioder av stor instabilitet och i några fall till och med krig.
Denna region utgörs av en mångfald etniska och kulturella grupper. Det går därför inte att åstadkomma stora förändringar över en natt.
Det var mot bakgrund av dessa synpunkter som jag avstod från att rösta om resolutionen.
Jag anser att EU måste fördubbla sina ansträngningar för att höja dessa länders utvecklingsnivå och inte rikta in all sin uppmärksamhet på enbart en grupps situation, oavsett vilken grupp det handlar om. Detta skulle inte bara leda till en positiv utveckling för kvinnor utan också, vilket är viktigare, till en minskning av många av de problem som ödelägger västra Balkan.
. Kravet på ett avskaffande av användning, tillverkning, lagring och överföring av truppminor är rätt och riktigt.
Vi är särskilt oroade över att det finns enorma minerade områden som kräver tusentals offer – i första hand barn – och hindrar människor från att återvända till sina hem, odla sin mark och börja om sina liv efter militära konflikter. Denna situation måste upphöra. Vi måste så snabbt och effektivt som möjligt mobilisera de resurser som krävs för att röja minerade områden, hjälpa till med den sociala och ekonomiska rehabiliteringen av offren och förstöra lagren av truppminor.
Det är lika chockerande att USA – det land som leder kapprustningen och som gör flest militära ingripanden – har meddelat att det inte kommer att skriva under Ottawakonventionen om förbudet mot truppminor och har beslutat att behålla sina 8,8 miljoner så kallade intelligenta truppminor (utrustade med självförstörelsemekanismer). USA har också sagt att landet inte kommer att sluta använda ”konventionella” trupp- och fordonsminor förrän efter 2010, eller med andra ord fyra år efter den tidigare överenskomna tidpunkten.
Parlamentet har gått igenom föredragningslistan(1).
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
| sv |
Parlamentets sammansättning: se protokollet
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Leksakers säkerhet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen om leksakers säkerhet från Andreas Schwab, Anja Weisgerber, Marianne Thyssen, Anna Maria Corazza Bildt för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Evelyne Gebhardt, Christel Schaldemose, Anna Hedh, Barbara Weiler för gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet, Cristian Silviu Buşoi, Jürgen Creutzmann, Antonyia Parvanova, Nadja Hirsch för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, Heide Rühle för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, Malcolm Harbour för Europeiska konservativa och reformister - B7-0658/2010).
Anja Weisgerber: Herr talman! När det gäller antagandet av leksaksdirektivet vill jag påpeka att vi, när vi antog direktivet, hade ett mål i sikte, nämligen att göra barns leksaker säkrare, eftersom barn, framför allt med tanke på att de fortfarande växer och utvecklas, reagerar särskilt känsligt på farliga ämnen och kemikalier. Med hänsyn till de senaste vetenskapliga rönen vid denna tidpunkt fastställde vi genom EU-lagstiftningen de strängaste kraven i världen för leksaker.
Denna fråga aktualiseras varje år under upptakten till jul och eftersom den för mig personligen, som blivande mor, ligger mig varmt om hjärtat anser jag att det är mycket viktigt att vi har mycket stränga normer. Därför har jag hjälpt till att inleda denna debatt.
Jag gjorde det mot bakgrund av de nya expertutlåtandena, där man drar slutsatsen att de strängaste gränsvärdena för tungmetaller inte är stränga nog, med tanke på de senaste vetenskapliga rönen. Vi införde en klausul i direktivet speciellt för sådana fall, vilket gör det möjligt att ändra och skärpa gränsvärdena vid ett senare datum och nu behöver vi utnyttja denna klausul. Detta, kommissionsledamot Antonio Tajani, var något vi också uppmanade din företrädare att göra för ett år sedan.
Det gläder mig att kommissionen, enligt vad jag förstår, i dag åtminstone kommer att tillkännage att gränsvärdena för vissa tungmetaller ska skärpas, även om det sker senare än när vi uppmanade kommissionen att göra det och säkert har den uppmuntrats av debatten i dag. Men överlag måste vi granska alla farliga ämnen och därför bör vi inte inskränka oss till tungmetallerna. I stället måste vi studera de senaste upplysningarna om de farliga ämnen som går under benämningen polycykliska aromatiska kolväten (PAH). Om det också skulle visa sig att det är nödvändigt att ändra gränsvärdena för att skydda våra barn kräver jag att lagstiftningen ändras även i detta avseende. När allt kommer omkring handlar detta om våra barns säkerhet.
Evelyne Gebhardt: författare. - (DE) Herr talman! År efter år har vi denna debatt om leksakers säkerhet. År efter år måste vi konstatera att det fortfarande är mycket som behöver förbättras. Vi talar här bland annat om det som kallas cancerframkallande, mutageniska och reproduktionstoxiska ämnen (CMR), ämnen som orsakar cancer och som kan vara mycket hälsofarliga och i vissa fall till och med livsfarliga för barn.
De nya upplysningarna visar att vi måste se till att gränsvärdena anpassas och vi uppmanar kommissionen att slutligen göra det. Herr kommissionsledamot, jag hoppas verkligen att detta faktiskt kommer att ske.
Detta är emellertid inte det enda problemet. Det finns ett annat problem i form av marknadsövervakning, och även medlemsstaterna har ett ansvar i detta avseende. De är skyldiga att se till att endast leksaker som verkligen når upp till de säkerhetsnormer vi har antagit kommer ut på marknaden. Detta är inte alltid fallet, vilket är mycket beklagligt. Vi måste därför se till att dessa säkerhetsnormer förbättras.
Den tredje och sista punkten jag önskar ta upp gäller märkningen av leksaker. Många människor tror felaktigt att CE-märkningen är ett tecken på säkerhet. Det är den emellertid inte, som kommissionen själv säger. Det är därför på tiden att kommissionen tänker på hur vi ska kunna utfärda en europeisk säkerhetsmärkning som är verkligt pålitlig och som övervakas av tredje parter, oberoende myndigheter eller organ, så att en farlig leksak helt enkelt inte kan komma ut på marknaden eller säljas i affärerna, där den kan utgöra ett hot mot våra barns hälsa. Jag anser att vi har en stor skuld att betala i detta hänseende och det är fortfarande mycket vi måste göra och det omedelbart.
Cristian Silviu Buşoi: författare. - (EN) Herr talman! Leksakers säkerhet är en fråga av stor vikt och inte bara därför att det är den tid på året när leksaksförsäljningen ökar avsevärt. Det är vår plikt som EU-medborgarnas företrädare att garantera att vi ser till konsumenternas bästa intresse och att vi skyddar barnen.
Syftet med det reviderade direktivet 2009/48/EG är att försäkra konsumenterna att leksaker som säljs inom EU uppfyller de högsta säkerhetskraven i världen, framför allt de som gäller användningen av kemiska ämnen. Åtgärderna för övervakning av marknaden har förstärkts. Den dokumentation som leksakstillverkarna och importörerna nu måste ha tillgänglig för inspektion måste innehålla en detaljerad beskrivning av leksakens utformning och tillverkning, specifik information om delar och material som använts i leksaken samt en analys av den fara som leksaken kan medföra.
Emellertid har man uttryckt oro i det vetenskapliga utlåtandet från Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker om utvärderingen av migrationsgränserna för kemiska element i leksaker, där man fastställer att den metod som används för att mäta migrationen av kemiska element inte är helt pålitlig. Vi kräver därför ett klargörande om den beräkningsmetod som har valts för att reglera CMR-kemiska ämnen i leksaker. Det finns också anledning till oro när det gäller leksaker som är utformade för barn under tre år. Eftersom detta är den mest sårbara åldersgruppen bör leksaker som är utformade för dessa barn testas särskilt.
I de senaste Rapexrapporterna understryker man också problem som gäller marknadsövervakningen av leksaker. Fortfarande kommer ett stort antal leksaker ut på EU-marknaden som utgör en stor risk för de mest sårbara konsumenterna.
Det finns tydliga signaler om att det reviderade direktivet om leksakers säkerhet behöver förstärkas för att garantera högsta skyddsnivå för våra barn. Vi anser att dessa frågor behöver hanteras så snart som möjligt och att man måste se till att det inte finns några kryphål efter genomförandet av det reviderade direktivet. Vi måste fortsätta att inrikta oss på leksakers säkerhet, marknadsövervakning och på att förhindra användningen av farliga ämnen i produkter som är speciellt utformade för barn.
Malcolm Harbour: författare. - (EN) Herr talman! Jag anser att det viktiga med den fråga vi tar itu med i kväll är att denna kommitté fortsätter att vara ytterst vaksam när det gäller frågor som rör leksakers säkerhet, liksom den är med hela skalan av konsumentprodukter. Därför lade vi ner oerhört mycket arbete på att införa det reviderade leksaksdirektivet 2009.
Men det räcker inte, och därför anser jag att detta är ett välkommet tillfälle att ge er i kommissionen en möjlighet att försäkra oss att ni håller noggrann uppsikt över utvecklingen, över testresultaten och ser till att bestämmelserna i den befintliga och den framtida lagstiftningen kommer att fortsätta att uppdateras för att spegla de ökande vetenskapliga bevisen om potentiellt farliga kemikalier. Det inbegriper naturligtvis behovet av konsekventa testmetoder. En del av problemet med testerna är att vi i många fall upptäcker att leksakstillverkarna står inför svårigheter att få konsekventa normer att testa mot, och jag vet att detta är något som ni kommer att ta itu med.
Men jag vill också ta upp en större fråga eftersom jag, som några av mina kolleger har sagt, anser att denna fråga inte bara handlar om lagstiftningen. Den handlar om hela leverantörskedjan för leksaker, av vilken en stor del kommer från länder utanför EU.
Jag uppmanades nyligen av er kollega, kommissionsledamot John Dalli, att företräda utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd vid ett stort trepartstoppmöte i Kina mellan USA och EU för att tala om leksakers säkerhet. En av de viktiga saker vi gjorde där och som kommissionen gjorde - vilket jag ger dem erkännande för - var att tala med de kinesiska tillverkarna om att från början utforma produkten så att den är säker: de rön som finns i dessa direktiv. Detta har ingenting att göra med märkning, det har ingenting att göra med tredjepartstester. Det är de grundläggande principerna att överföra information och kunskaper så att vi får produkter som från början är utformade så att de är säkra. Dessa säkra produkter stöds sedan i produktionen genom ordentliga kvalitetssystem, inte bara för själva leksaken, utan för alla leverantörer av leksaken.
Det är så vi garanterar säkerheten. Det kommer inte att handla om marknadsföring. Det handlar om rätt regelverk, vilket innebär att få alla i leverantörskedjan att förstå sitt ansvar.
Heide Rühle: Herr talman! Jag har en kommentar som jag skulle vilja ställa till Malcolm Harbour. Det där låter mycket bra, men jag anser att även vi har en del att göra från vår sida. Det kan inte vara någon tillfällighet att vi under upptakten till varje jul debatterar frågan om leksakers säkerhet i parlamentet, som vi än en gång gör i år. Bara förra året diskuterade vi de cancerframkallande ämnen i leksaker som kallas mjukningsmedel. Kommissionsledamot Verheugen lovade oss särskilt under förra året att nya undersökningar skulle genomföras och att han skulle vidta lämpliga åtgärder. Dessa undersökningar har varit aktuella sedan mitten av detta år. Enligt den undersökning som har gjorts av SCHER (Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker) är gränsvärdena för PAH (polycykliska aromatiska kolväten) alltför höga. Testmetoderna är inte heller tillräckligt tillförlitliga. Vi måste överväga detta. Mina frågor till kommissionsledamoten handlar om hur han kommer att hantera det han har tagit över i detta avseende och vilka åtgärder han kommer att vidta efter denna kritik och inom detta område?
Gränsvärdena för tungmetaller, framför allt bly, är ”inte längre tillämpliga” för att citera en annan undersökning av vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker. Vad innebär det för oss? Om vi gör justeringar för tungmetallerna kommer vi att tillhandahålla olika gränsvärden i kommittéförfarandet. Jag uppmanar kommissionen att vidta åtgärder även inom detta område.
Dessutom väntar vi fortfarande på de utlovade gränsvärdena för ljud från leksaker som är skadliga för hälsan. Vi fick löfte om dessa värden vid första behandlingen. De bör snart läggas fram för oss. Jag hoppas att vi snart kommer att få dessa värden.
Sist men inte minst vill jag också än en gång återvända till frågan om marknadsövervakning, eftersom de bästa direktiven endast är värda lika mycket som sin marknadsövervakning, vilket i slutändan gör att man garanterar kontrollen av efterlevnaden av direktiven, och naturligtvis till frågan om avgifter. Antonio Tajani vet naturligtvis att vi gärna vill samarbeta med honom inom detta område. I Christel Schaldemose har vi en föredragande som kommer att åstadkomma ytterligare framsteg inom detta område. Vi kommer att ha ett nära samarbete om detta. Detta kommer att bli nästa viktiga åtgärd, tillsammans med frågan om gränsvärdet för tungmetaller och för cancerframkallande ämnen.
Antonio Tajani: kommissionens vice ordförande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Debatten i plenum om leksakers säkerhet i EU kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt än detta år, framför allt med tanke på de senaste händelserna då länder som Belgien har dragit tillbaka olika typer av pusselmattor från marknaden på grund av att koncentrationen av formamid, ett kemiskt ämne som klassificeras som cancerframkallande, mutageniskt och reproduktionstoxiskt, var tillräckligt hög för att anses vara en hälsorisk för barn, och andra länder, till exempel Frankrike, ökar i enlighet härmed sin övervakning av dessa produkter.
För ögonblicket väntar vi på en rapport om de åtgärder som har vidtagits av de nationella myndigheterna och därefter kommer vi att se till att de uppgifter som tillhandahålls omedelbart analyseras av våra vetenskapliga kommittéer. Om man, som ett resultat av dessa tester, som ett resultat av vetenskapliga uppgifter, bekräftar att sådana koncentrationer av formamid verkligen utgör en hälsorisk för barn kommer vi, med hjälp av kommittéförfarandet, att vidta alla nödvändiga åtgärder för att ändra bestämmelserna i direktivet i enlighet därmed. Direktivet - i detta fall vill jag lugna Malcolm Harbour - innehåller exakt denna mekanism, vilket innebär att det ständigt kan uppdateras för att återspegla de senaste tillgängliga vetenskapliga uppgifterna.
Som Anja Weisgerber nämnde har kommissionen till exempel redan gjort dessa ändringar för vissa kemiska ämnen, bland annat för bly och kadmium, så att deras värden överensstämmer med de senaste vetenskapliga uppgifterna. Dessa ändringar kommer att granskas i enlighet med det föreskrivande förfarandet. Därför kommer parlamentet att vara helt engagerat i detta arbete. Men utöver de mekanismer som erbjuds genom kommittéförfarandet - jag vänder mig här till Heidi Rühle - åtar jag mig personligen att hålla er ständigt underrättade om hur arbetet med dessa båda ämnen fortskrider.
När det gäller andra specifika frågor som tas upp i den fråga som har lagts fram vill jag börja med Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker, som hänvisar till en undersökning ledd av Gemensamma forskningscentret för att analysera den metod som används i laboratorier för att identifiera spår av tungmetaller, däribland bly, i leksaker. Dessa analyser har utförts i enlighet med normen EN 71-3.
Enligt undersökningen deltog 40 laboratorier i analysen, av vilka 15 är organ som enligt medlemsstaterna är behöriga att bedöma att leksakerna överensstämmer med direktivets innebörd. Endast tre av 40 laboratorier misstolkade resultaten av analyserna. Kommissionen har skickat resultaten av dessa undersökningar till de medlemsstater som uppgav laboratoriernas namn och till laboratorierna själva och uppmanat dem att vidta lämpliga åtgärder.
Denna undersökning har också skickats till Europeiska standardiseringskommittén så att den kan införlivas med översynen av normen EN 71-3, som för närvarande är på gång. Syftet med översynen är att fastställa en ny norm till den tidsfrist, nämligen 2013, som har bestämts för tillämpningen av de nya bestämmelserna om kemiska ämnen.
När det gäller det nya direktivet om leksaker som antogs i maj 2009 är det baserat på en ny ramlagstiftning för marknadsföringen av produkter och den innehåller bestämmelser och större marknadsövervakning. Medlemsstaterna är skyldiga att tillhandahålla de instrument som är nödvändiga för att garantera att endast säkra produkter är tillgängliga för de europeiska konsumenterna. De är skyldiga att både skärpa gränskontrollerna och se till att deras inspektörer verkligen kontrollerar produkter som redan har lagts ut på den europeiska marknaden. Om medlemsstaterna slutligen skulle upptäcka några oegentligheter i leksaker måste de omedelbart ge de andra länderna denna information via Rapex, EU:s system för snabbt informationsutbyte om farliga konsumentprodukter.
Malcolm Harbour! Kommissionen samarbetar mycket nära med de kinesiska myndigheterna, framför allt när det gäller leksakers säkerhet. Europeiska och kinesiska experter på detta område träffas regelbundet för att utbyta information om tillämplig lagstiftning och normer och även om administrativa förfaranden. De kinesiska myndigheternas inspektörer får utbildning för att förbättra kvalitetskontrollen av produkterna.
När det gäller de kemiska ämnesgränserna, Cristian Silviu Buşoi, är det sant att en migrationsbaserad metod är att föredra ur vetenskaplig synpunkt, eftersom den är baserad på den verkliga risk som barn utsätts för. Att fastställa migrationsgränser innebär att man bedömer risken och riskexponeringen, samt att man tillåter godtagbara dagliga intag för att beräkna dessa gränser. Med tanke på det stora antalet kemiska ämnen - över 1000 - och bristen på tillräcklig information om alla kan vi inte tillämpa denna metod med de vetenskapliga kunskaper vi för närvarande förfogar över.
Dessutom fastställer man redan i direktivet migrationsgränser för vissa kemiska ämnen som det finns vetenskaplig information om och tillåter, åter genom kommittéförfarandet, det framtida införandet av migrationsgränser om ytterligare vetenskapliga uppgifter skulle göras tillgängliga för andra nya ämnen.
Heide Rühle! När det gäller föreningar och polycykliska aromatiska kolväten kan dessa ämnen finnas i olika konsumentvaror och inte bara i leksaker. Därför har nu möjligheten att vidta specifika åtgärder testats inom ramen för Reach-förordningen, som har en större räckvidd, och detta verkar vara den mest konsekventa och effektiva metoden.
Leksaker avsedda för användning av barn under tre år är underkastade strängare regler. Barn under denna ålder är sårbarare och kräver större skydd. Om det skulle finnas något tvivel om den åldersgrupp som en leksak är avsedd för måste tillverkaren tillämpa de strängaste normerna. Det verkar emellertid inte finnas någon anledning att underkasta alla leksaker samma restriktioner som leksaker avsedda för spädbarn. Riskexponeringen och sättet att använda dessa leksaker är i själva verket inte desamma. Dessutom skulle det sluta med att vissa kategorier av leksaker avsedda för äldre barn, och för vilka inga risker eller olyckor har registrerats, helt enkelt förbjuds. Denna metod skulle vara oproportionerlig och stå i motsättning till syftet med bättre lagstiftning.
Genom det nya direktivet förbjuds också användningen av kemikalier som klassificeras som cancerframkallande, mutageniska eller reproduktionstoxiska, men EU-parlamentet har beslutat att ett direkt förbud, utan möjlighet till undantag, varken hade varit berättigat eller realistiskt. Men om det inte finns några risker med ett ämne, eftersom det till exempel inte är tillgängligt, kan det inte förbjudas.
Bedömningar måste göras utifrån varje enskilt fall, med användning av den vetenskapliga information som är tillgänglig för varje ämne. Striktare gränser kan antas enligt kommittéförfarandet för att garantera en tillräcklig säkerhetsnivå. Kommissionen kommer att föreslå detta närhelst det finns en verklig risk och specifika uppgifter som gör att man bedömer att det är nödvändigt.
Som ni vet kommer det nya direktivet att tillämpas för ekonomiska aktörer från juli 2011. De skyldigheter som gäller kemiska ämnen kommer att tillämpas från juli 2013. Det är en prioritering för kommissionen att se till att alla berörda parter - medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna - tillämpar de nya reglerna och införlivar de nödvändiga anpassningarna till de vetenskapliga framstegen.
Framför allt kan nämnas att medlemsstaterna redan har träffats två gånger, i oktober 2009 och i september i år, för att diskutera förändringar som gäller vissa kemiska ämnesrelaterade skyldigheter. Ytterligare ett möte planeras i april 2011 för att avsluta arbetet.
En expertgrupp på kemikalier har också inrättats för att vägleda kommissionen. Gruppen sammanträdde redan i november med goda resultat när det gäller att fastställa de frågor som ska hanteras och de alternativ som ska föreslås. Ytterligare ett möte planeras äga rum i januari 2011.
Malcolm Harbour! När det gäller marknadsövervakning kommer jag att få möjlighet att besvara dina frågor vid ett senare datum.
Lara Comi: Herr talman, mina damer och herrar! Direktivet om leksakers säkerhet markerade ett viktigt steg framåt för skyddet av barn upp till 14 års ålder. Direktivet fastslår de nödvändiga krav som leksaker måste uppfylla under tillverkningen och innan de marknadsförs.
De europeiska harmoniseringsorganen utarbetade harmoniserade europeiska normer på basis av de nödvändiga kraven: leksakernas överensstämmelse med dessa bedöms och säkerställs genom CE-märkningen, vilken garanterar en hög säkerhetsnivå med hänsyn till internationella normer. Naturligtvis hoppas jag att CE-märkningen med tiden kan ersättas av mikrochips. Dessutom tycker jag mig märka att EU hela tiden strävar efter att uppdatera sina säkerhetstester och att anpassa dem mer och mer till ny teknik.
Jag måste säga att jag är lite förvånad över behovet av att hålla en debatt, omedelbart före jul, om en undersökning där det konstateras att testet om gränsvärdena för migration hos kemiska element i leksaker är svårhanterligt. Vi får inte slå larm i onödan och maskera det med det berättigade behovet att kontinuerligt se över våra kontrollsystem, eftersom det också skulle kunna skada de många europeiska företag som är verksamma i leksaksbranschen och följer alla gällande regler och det skulle dessutom ske vid en tid som är avgörande för deras produktion.
Dessutom är det värt att nämna att förbättringar i lagstiftningen alltid måste svara mot förbättringar i dess tillämpning. Samtidigt som vårt arbete här i parlamentet kommer att fortsätta i linje med att förbättra kvaliteten på leksaker, är min förhoppning för det nya året att icke-europeiska länder ska använda våra normer som en modell för att förbättra kvaliteten på sina produkter på internationell nivå.
María Irigoyen Pérez: Herr talman, herr kommissionsledamot! Det direktiv som antogs 2009 var en framgång eftersom det uppdaterar lagstiftningen som styr leksakernas säkerhet. Direktivet är ett viktigt steg i rätt riktning eftersom det visar oss vilken väg vi ska gå, men det är inte tillräckligt.
Vi måste hela tiden vara vaksamma och uppmärksamma så att leksaker som saluförs inte riskerar barnens hälsa och säkerhet. Alla leksaker som finns på marknaden måste följa aktuell lagstiftning.
Vi måste granska och förbättra kontrollmekanismerna för att upptäcka farliga leksaker på grund av ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska (CMR-ämnen), dofter, eller andra farliga ämnen, som heteropolyanionföreningar (HPA).
Kommande lagstiftning måste vara tydligare beträffande varningar om minimiålder och de risker som uppkommer av olämplig användning. Vi måste försäkra oss om att den rekommenderade åldern för leksakerna baseras på undersökningar om barns beteende.
Vi måste kunna anpassa vår lagstiftning till vetenskapliga framsteg, baserade på välgrundade undersökningar och vara noggrannare när vi kontrollerar marknaden och leksaksimporten.
Vi måste arbeta tillsammans, öka samarbetet mellan medlemsstaterna och lita på att tullmyndigheterna arbetar tillsammans för att kontrollera leksaksimportens handelsvägar.
Européerna förbereder sig för att göra sina julklappsinköp och vi måste garantera att de produkter som de köper uppfyller alla säkerhetskrav.
Zuzana Roithová: (CS) Herr talman! Kommissionens vetenskapliga kommittés rekommendation om gränserna för utsläpp av de sex kemiska substanserna är inte entydig och det har lett till att denna fråga ställts. Jag håller med de sex experterna som gjorde bedömningen att de inte klart kunde påvisa skador för barn från dessa ämnen, eftersom när de simulerar exponering använder de vatten och inte barnens saliv som innehåller laktos. Vi får emellertid inte lämna föräldrar till små barn i tvivelsmål om de eventuella hälsoriskerna hos leksaker som är tillverkade av syntetiska material, och jag skulle därför vilja fråga om kommissionen tänker fortsätta sin undersökning genom att påbörja experiment med möss till exempel, som de gjorde när de undersökte effekterna av bisfenol, vilket läcker ut från nappflaskor gjorda av syntetiskt material och nu kommer att förbjudas i hela EU från mars.
Jag skulle vilja ställa två mer specifika frågor. Instämmer kommissionen i den vetenskapliga kommitténs förslag, vilket rekommenderar att man utgår från att exponeringen för ett barn ska vara 50 procent av exponeringen för en vuxen? Dessutom skulle jag med tanke på att den vetenskapliga kommittén rekommenderar en minskning av gränsen för kadmium från 0,5 mikrogram per kilo kroppsvikt för barnet per dag till 0,36 mikrogram, vilja fråga hur kommissionen ska överföra detta resultat och också de andra rönen som kommittén gjort till specifika åtgärder rörande gränser för leksaker och också för andra konsumtionsvaror. Herr kommissionsledamot, vi skulle verkligen vilja veta hur tidtabellen ser ut för dessa åtgärder så att föräldrar till små barn vet vad de har att hålla sig till.
Sylvana Rapti: (EL) Herr talman! När jag lyssnade på kommissionsledamoten som talade så kunnigt om polycykliska kolväten, cancerogener och toxiska ämnen trodde jag för ett ögonblick att han var kemist, inte kommissionsledamot. Sedan kom jag att tänka på att han är den kommissionsledamot som är ansvarig för denna fråga, och därför borde han i första hand ha svarat oss och i detalj redovisat CE-märkningen, den fråga som min ledamotskollega, Evelyne Gebhardt, tog upp, den märkning som ska vara en säkerhetsgaranti för de leksaker som våra barn leker med. Sedan insåg jag att han inte hade svarat på grund av ett mycket speciellt skäl: på fredag kommer det att vara exakt två år sedan den tidigare kommissionsledamoten undertecknade att säkerhetsavtal med leksakshandlare och importörer i en leksaksbutik utanför Bryssel. Det är i dag ett och ett halvt år sedan vi fick ett nytt direktiv; och ändå sitter vi här i dag igen som i fjol, vilket ordföranden så riktigt påpekade, och talar om samma ämne, leksakers säkerhet, och i år är förhållandena ännu allvarligare eftersom vi har en konjunkturnedgång, och i en konjunkturnedgång kommer de föräldrar som vill köpa leksaker och har ont om pengar att gå till den marknadssektor som säljer leksaker av undermålig kvalitet. Men undermåliga leksaker förorsakar tre problem: för det första vet den marknadssektorn inte vad den gör; för det andra har den ingen personal och för det tredje finns det inga kontroller, vilket innebär att vi fortfarande inte har något skydd. Som vi alla vet och accepterar är barnen det dyrbaraste vi har och som du så riktigt sade, herr kommissionsledamot, är barnen de mest sårbara samhällsmedlemmarna. Var snäll och svara oss om CE-märkningen, vilken är en säkerhetsgaranti. Jag ber dig om att finna en praktisk lösning så att varken du eller vi nästa år sitter här och talar om samma fråga igen.
Catherine Stihler: (EN) Herr talman! Att leksaker är säkra är viktigt för alla familjer i EU. Samtidigt som det är föräldrarnas plikt att försäkra sig om att de barn som de har ansvar för är säkra, måste de kunna lita på att de leksaker som deras barn leker med är säkra. I själva verket har jag tagit med mig några leksaker i kväll bara för att vi ska komma ihåg hur vissa leksaker kan se ut.
Därför störs jag av denna lättsinniga attityd till leksakers säkerhet och av att vi sitter här klockan halv tolv på kvällen för att åter ställa frågor om leksakers säkerhet. Vad ska vi göra?
Jag skulle vilja få upplysning från kommissionen om vilka företag som säljer eller distribuerar leksaker direkt som framgångsrikt åtalats för att missbruka CE-märkningen? På grund av de åtstramningsåtgärder som ålagts många medlemsstater är det när det gäller marknadsövervakningen just de organisationer som ska skydda konsumenterna som försvinner och går samman med andra penningsvaga organisationer och får sin finansiering indragen och sin makt minskad. På lokal nivå - ofta i främsta linjen i kampen mot farliga leksaker - kommer budgetnedskärningar att påverka handelsnormernas effektivitet.
Kan kommissionen och rådet undersöka om dessa nedskärningar kommer att bryta mot de åtaganden som gjorts i direktivet om allmän produktsäkerhet beträffande effektiv resursanvändning och vilka kontroller som tillämpas för att se till att medlemsstaterna skyddar barn från farliga leksaker? Kommer kommissionen därför att ta fram någon lagstiftning om ett gemensamt europeiskt ramavtal om marknadsövervakning?
Som i frågan i kväll har folk uttryckt sin erkänsla för Rapex arbete. Men systemet har begränsade resurser och det finns mer som kan göras för att utbyta information och ta bort farliga produkter från marknaden så snabbt som möjligt. Vilket stöd får utbytet av bästa praxis mellan övervakande polismän i EU? Kommer kommissionen dessutom att införa en omfattande databas i hela EU om olyckor och skador, och i första rummet införa denna för skador som rör barn och leksaker, så att farliga produkter kan avlägsnas från marknaden så snart som fysiskt möjligt?
Jag hoppas att vi under 2011 får se ett förbättrat engagemang för att ta itu med problemet med farliga leksaker på den gemensamma marknaden en gång för alla.
Csanád Szegedi: (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Det är en evig sanning att våra barn är vår framtid. Därför är det ytterst viktigt att se till att de är skyddade från tidig ålder och förvissa sig om att de använder leksaker av hög kvalitet som inte utgör en hälsorisk. Emellertid är ett beslut om testmetoder bara en aspekt av att garantera leksakers säkerhet. Vad som är allra viktigast är att följa lagstiftningen. Både omfattande testning och tillämpning av sanktioner med en allvarlig avskräckande effekt när det rör sig om oegentligheter är särskilt viktiga när det gäller importerade produkter. Vi hör ofta talas om hälsorisker i samband med billiga leksaker av dålig kvalitet vilka i första hand kommer från Fjärran östern. Som praktiserande pappa märker jag ofta att i stället för att avskräckas av allt strängare inspektioner letar sig sådana usla produkter fram till våra barn i ökande omfattning och allt fler varianter. Vi måste förhindra den fortsatta tillströmningen av sådana leksaker och stödja den vitt spridda användningen av leksaker som tillverkats av naturmaterial.
Seán Kelly: (GA) Herr talman! Jag talade om detta ämne i fjol och i likhet med andra talare är jag nu här igen i kväll, ytterligare ett år har gått, och det är inte bra.
Ändå antar jag att det inte finns något mer oroväckande än att se sitt barn skadas eller dö till följd av att leka med en leksak. Vi föreställer oss detta som att svälja något eller kvävas, men det finns en mer dold dödsorsak och det är cancer. Det finns belägg för att cancer ökar bland små barn i synnerhet. Många anser att det är ett resultat av att barnen utsätts för kemikalier i barnleksaker. Polycykliska aromatiska kolväten nämns särskilt och därför är det viktigt att vi minskar cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen i barnleksaker till ett minimum.
Därför måste vi agera.
Det är på tiden att vi sätter igång och ser till att de leksaker som våra barn använder är säkra för dem.
Antonio Tajani: Herr talman, mina damer och herrar! Först skulle jag som svar på de många frågor som ställts under debatten vilja påpeka ännu en gång att direktivet kommer att tillämpas för marknadsaktörer från juli 2011 och att åläggandena som rör kemiska ämnen kommer att tillämpas från juli 2013. Under mitt tal sade jag att tillämpningen av de nya reglerna av alla berörda hade högsta prioritet för kommissionen.
Vad beträffar övervakning står det klart att en sträng lagstiftning inte bara är nödvändig utan också måste tillämpas korrekt, annars kommer den aldrig att bli effektiv. Därför är jag övertygad om att medlemsstaterna har en grundläggande roll att spela. Det är ju faktiskt så att en leksak som kommer in på inre marknaden i Rotterdam eller i Constanta, Rumänien, i dag kan dyka upp i Bologna, Lissabon eller Helsingfors i morgon, utan några som helst gränskontroller.
Vad som lugnar konsumenterna mer än direktiv som uppdateras var fjortonde dag är att man kan lita på att marknadsövervakningen fungerar ytterst noggrant och ordentligt; med andra ord så att om någon försöker sälja farliga leksaker kommer han eller hon att straffas och de farliga produkterna att tas bort från marknaden.
Givetvis tillämpas samma resonemang på företag; de som följer reglerna betalar priset för denna situation. De uppskattar faktiskt att de inte utsätts för orättvis konkurrens från dem som mer eller mindre avsiktligt säljer icke tillåtna produkter och leksaker. Kort sagt den verkliga utmaningen är att lugna konsumenterna, ge företagen rättssäkerhet och lika villkor och tillsynsmyndigheterna resurser och samarbetsmekanismer.
Därför kommer kommissionen under 2011 att undersöka möjligheten att utveckla ett flerårigt marknadsövervakningsprogram för att fastställa de långsiktiga åtgärder som bör vidtas och för att göra nödvändiga finansiella resurser tillgängliga så att man kan garantera enhetliga, stränga kontroller och konsekventa åtgärder av medlemsstaterna.
Jag vill också upplysa om att under 2011 ämnar jag organisera ett evenemang i Rotterdams hamn med de nederländska myndigheterna, om möjligt samtidigt som direktivet träder i kraft. Tanken är att se hur den största hamnen i Europa kommer att gå tillväga för att uppfylla de nya reglerna som direktivet fastställt.
Vad beträffar CE-märkningen - vilken var ett av de viktiga teman som togs upp i utfrågningen av mig inför parlamentet innan jag utnämndes och vilken också diskuterades i utfrågningarna av mig inför utskottet för den inre marknaden - vill jag påminna er om att den inte intygar kvalitet; den intygar bara överensstämmelse med vissa normer. Därför är den ett intyg om överensstämmelse med normer, inte ett kvalitetsintyg. Som jag har sagt flera gånger: en kvalitetsmärkning är något som vi bara kan tänka oss i framtiden.
Att genomföra CE-märkningen och förhindra missbruk av den - något som tyvärr händer när det gäller många produkter, också sådana utanför EU - är redan ett stort åtagande. Därför tror jag att vi kan fortsätta att arbeta med att utveckla CE-märkningen - och jag personligen är inte emot att diskutera införandet av en kvalitetsmärkning i framtiden kanske, men jag anser att det är för tidigt att göra det nu.
Beträffande databaser kommer de att vara med i översynen av direktivet om produktsäkerhet. Angående bisfenol, som finns i nappflaskor, rör det sig emellertid inte om leksaker, det täcks inte av direktivet, men som den ärade parlamentsledamoten påpekade har det redan tagits bort från marknaden.
Jag tror att jag svarat på de flesta av de frågor som ställts till mig. Jag är tacksam över att talmannen och parlamentsledamöterna har ställt frågor till kommissionen.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)
Liam Aylward: Tusentals nya leksaker kommer ut på marknaden i Europa varje år och julen är den tid då efterfrågan på leksaker i butikerna är som störst. Därför är det en fråga som ligger rätt i tiden.
Det råder betydande oro över skadliga kemikalier som hittats i vissa leksaker. Kommissionen måste skyndsamt ta upp detta. Säkerhetsnormer måste baseras på tillförlitliga testmetoder och intensiv forskning måste genomföras så att inga skadliga ämnen finns i barnleksaker.
Även om alla leksaker som kommer ut på marknaden från den 20 juli 2011 och framåt måste följa det nya direktivet om leksakers säkerhet och även om vi i Europa har världens strängaste lagstiftning när det rör säkra leksaker är det nödvändigt med ständig försiktighet. Kommissionen måste vara vaksam och stärka marknadsövervakningen av importen.
Alla återkallanden av farliga leksaker är en källa till oro och en omedelbar undersökning av varje fall måste göras. Konsumenterna måste ha förtroende för CE-märkningen vilken garanterar att en produkt håller EU-standard och har tillverkats av icke giftiga material.
| sv |
1. Guatemala (omröstning)
- Före omröstningen om skäl B och C
Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Ett par små men viktiga ordfel har lyckats smyga sig in i resolutionen. Jag tänker rätta till dem på följande sätt: I skäl B vill jag byta ut ordet ”författare” mot ”förövare” och i skäl C vill jag ersätta orden ”intellektuella författare” med ordet ”vem som står bakom”.
Talmannen: Finns det någon invändningar mot dessa muntliga ändringsförslag?
(De muntliga ändringsförslagen antogs)
| sv |
Typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp och om tillgång till reparationsinformation (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Matthias Groote, från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av motorfordon med avseende på utsläpp, om tillgång till reparationsinformation och om ändring av direktiv 72/306/EEG och direktiv .../.../EG - C6-0007/2006 -.
Günter Verheugen: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att uttrycka mitt tack till föredraganden Matthias Groote, för hans outtröttliga arbete. Han har gjort det möjligt för oss att nå en överenskommelse med rådet vid första behandlingen. Jag vill även tacka skuggföredragandena och naturligtvis det finska ordförandeskapet för det arbete som har gjort att vi kan slutföra denna svåra fråga så snart.
De tre institutionerna har samarbetat på ett konstruktivt sätt. Nu har vi ett förslag framför oss där man fastställer strikta utsläppsvärden för de kommande tio åren och samtidigt skapar klarhet och incitament för tekniska innovationer. Förutom att de är resultatet av gemensamma ansträngningar bygger dessa förslag även på en noggrann konsekvensbedömning i vilken man har fastställt de tekniska och ekonomiska möjligheterna att genomföra förslagen.
Förslaget till förordning utgör ett viktigt steg mot en förbättring av motorfordons miljöförenlighet. Dålig luftkvalitet är en viktig angelägenhet i hela Europeiska unionen och har allvarliga effekter på folkhälsan. Därför behandlar man i förordningen i första hand partikelutsläpp och kväveoxidutsläpp. Syftet är alltså att förbättra luftkvaliteten.
Kommissionen ställer sig bakom en överenskommelse vid första behandlingen av fyra skäl. För det första har man i kompromissen tagit hänsyn till såväl kostnaderna som fördelarna med att fastställa gränsvärden för utsläpp. Man har fastställt strängare gränsvärden för fordon med bensinmotorer än för dieselfordon, eftersom det är lättare och billigare att minska utsläppen med bensinmotorer än det är med dieselmotorer. Detta är ett viktigt faktum om vi vill övertyga konsumenterna att byta sina gamla bilar, som är mer skadliga för miljön, mot bilar som är miljövänligare, men samtidigt dyrare.
För det andra välkomnar kommissionen tidtabellen för införandet av Euro 5 och Euro 6. Femårsintervallet mellan införandet av de två normerna är viktigt, så att man kan utveckla motorerna ytterligare och uppfylla den andra, strängare utsläppsnivån. För det tredje är jag glad över att vi kunde nå en överenskommelse om tillgången till reparations- och serviceinformation. Man kommer att behålla OASIS-standarden tills vidare, och den kan snabbt anpassas efter den tekniska utvecklingen vid ett senare tillfälle. Motorfordon måste inte bara vara miljövänliga när de är helt nya, utan även under hela sin livslängd. För att kunna garantera detta krävs det emellertid tillgång till reparations- och serviceinformation.
För det fjärde anser jag att det är viktigt att man når ett samförstånd i frågan om de ekonomiska incitamenten, en paketlösning med två utsläppssteg, som med Euro 3 och 4 och nu återigen med Euro 5 och 6. Det är till fördel för miljön och för tekniken om båda nivåerna träder i kraft som faktiska nivåer. Detsamma måste även gälla för skatteincitament. Av dessa skäl kan kommissionen ställa sig bakom alla de ändringsförslag som er föredragande, Matthias Groote, har lagt fram.
Matthias Groote : föredragande. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först skulle jag vilja tacka skuggföredragandena för ett givande och konstruktivt samarbete. Omröstningen om det här betänkandet har skjutits upp flera gånger, men jag anser att det har varit värt all väntan, och förhandlingarna har visat att vi har lyckats arbeta fram en kompromiss med rådet vid första behandlingen.
Det är viktigt att förordningen antas vid första behandlingen, eftersom medlemsstaterna behöver instrument för att kunna uppnå de mål för luftkvalitet som vi har fastställt. Det är beklagligt att 370 000 människor dör i förtid varje år i EU på grund av dålig luftkvalitet. Denna chockerande siffra måste minskas så mycket som möjligt. Kompromissförslaget som vi ska rösta om i morgon skiljer sig betydligt från kommissionens förslag, eftersom utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har lagt till en andra etapp. Den så kallade Euro 6-etappen medför målmedvetna och realistiska gränsvärden. Med denna kompromiss kan vi äntligen ta itu med problemet med fina partiklar på ett effektivt sätt. Detta görs med hjälp av införandet av partikelfilter. Gränsvärdet för partikelmassautsläpp sänks från Euro 4-normen 25 mg/km till 5 mg/km. Jämfört med de Euro 4-normer för utsläpp som gäller i dag motsvarar detta en minskning med 80 procent.
Vidare kommer man som allra senast att börja mäta partikelmassan när Euro 6 träder i kraft den 1 september 2014. Genom att mäta partikelmassan kan man minska partiklarna i storleken PM2,5, som är särskilt skadliga. Detta kommer också att leda till framsteg när det gäller att förbättra luftkvaliteten och folkhälsan i EU.
Det största framsteget med att bekämpa utsläpp från motorfordon är emellertid inom kväveoxidområdet. Här innebär den första etappen att gränsen sänks till 180 mg/km för dieseldrivna personbilar och till 60 mg/km för bensindrivna personbilar. Jämfört med dagens Euro 4-normer för utsläpp motsvarar detta en sänkning med 28 procent för dieseldrivna personbilar och en sänkning med 25 procent för bensindrivna personbilar. Men det största framsteget kommer att tas med den planerade Euro 6-etappen, och det gäller dieseldrivna personbilar. I denna etapp ska kväveoxidutsläppen sänkas med 56 procent, från 180 mg/km till 80 mg/km.
När det gäller tidsramen skulle jag vilja påpeka att Euro 5-etappen träder i kraft den 1 september 2009 för nya fordonstyper och att Euro 6-etappen gäller från den 1 september 2014. Men Euro 5- och Euro 6-fordon kommer att introduceras snabbare, eftersom medlemsstaterna tack vare denna förordning har möjlighet att främja fordon som uppfyller utsläppsnormerna i Euro 5 och Euro 6 före den 1 september 2009 genom skatteincitament. En titt i historieböckerna visar till exempel att det redan 2001 fanns motorfordon som uppfyllde utsläppsnormen i Euro 4 på marknaden, trots att utsläppsnormen i Euro 4 inte trädde i kraft förrän den 1 januari 2005. Euro 5 garanterar inte bara bättre luftkvalitet i Europa, förordningen och den kompromiss vi har nått fram till innebär även förbättrade rättigheter för tillverkare i EU. Konsumenterna måste nu alltså visa hållbarheten hos utsläppsbegränsande anordningar upp till 160 000 km i stället för 80 000 km. I kapitel 3 i förordningen fastställs dessutom skyddet av konsumenternas rättigheter såtillvida att det fastställs att konsumenterna kan fortsätta att själva söka upp verkstäder. Detta uppnådde man genom att garantera tillgång till reparationsinformation om fordonen och genom att fastställa ett nytt format i den här förordningen, det så kallade OASIS-formatet, för tillhandahållande av reparationsinformation.
Vidare vill jag inte låta bli att påpeka att denna Euro 5-förordning är ett bra exempel på den minskade byråkratin i EU. Euro 5-förordningen upphäver 25 direktiv, och jag är mycket tacksam över detta exempel på ”bättre lagstiftning”.
Avslutningsvis skulle jag vilja be er att stödja den kompromiss vi har nått, för att stärka konsumenternas rättigheter och för att förbättra luftkvaliteten. Kompromissen förhandlades fram som ett helt paket, och alla avvikelser från paketet som helhet skulle oundvikligen leda till en andra behandling, vilket skulle få till följd att vi skulle behöva vänta på detta instrument, Euro 5, och på en förbättring av luftkvaliteten i Europa, och därmed skulle en förbättring av luftkvaliteten ställas på framtiden.
Ivo Belet : föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (NL) Herr talman! Det är tydligt att vi med detta direktiv - och jag skulle även vilja tacka föredraganden - gör betydliga framsteg på folkhälsoområdet. Tack vare den obligatoriska installationen av sotfilter på dieselbilar minskar i själva verket utsläppen av fina partiklar med 80 procent. Detta är siffror som alla borde glädjas över. För närvarande är den förväntade livslängden i EU i genomsnitt åtta månader kortare till följd av att det finns oerhört skadliga ultrafina partiklar, sotpartiklar i luften, och alla åtgärder för att ta itu med situationen är naturligtvis välkomna.
Nu är det upp till medlemsstaterna att vidta åtgärder, med skatteincitament eller andra incitament, för att få bort äldre, förorenande dieselmotorer från vägarna så fort som möjligt. Men samtidigt som detta innebär ett viktigt steg framåt finns det tyvärr även en baksida. Det är verkligen beklagansvärt att fyrhjulsdrivna fordon har sluppit undan via bakdörren och att tillverkarna av de fordon som allmänt kallas suvar (sport utility vehicles) har fått längre tid på sig att anpassa sig. Herr kommissionsledamot! Jag förmodar att ni inte kör en av dessa suvar, av den enkla anledningen att de, som ni vet, är de som sprider mest findamm. De släpper ut en tredjedel mer findamm än normala dieselbilar, och som ni vet så är det findamm som orsakar cancer. Därför vill jag uppmana alla tillverkare att ta sitt ansvar på allvar. Den biltillverkare som blir först med att tillverka ett miljövänligt terrängfordon kommer, som jag ser det, att få ett rejält försprång före konkurrenterna.
Slutligen kan, och bör faktiskt, allmänheten göra sin del. Alla köpare måste inse att det inte är bra för deras hälsa att köra en bil som släpper ut oansvariga nivåer av cancerframkallande ämnen.
Anja Weisgerber : föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. - (DE) Herr talman! Jag vill först tacka föredraganden och skuggföredragandena för deras helhjärtade samarbete. Euro 5-förordningen kommer att säkerställa två saker i framtiden: för det första att oberoende reparationsverkstäder får fri tillgång till den reparationsinformation de behöver, och för det andra att vi får ambitiösa gränsvärden för utsläpp från moderna personbilar som kommer att leda till bättre luftkvalitet.
Effektivt hälsoskydd och hjälp till små och medelstora företag - detta är mål som jag helhjärtat stöder. Därför kommer jag att rösta för den kompromiss som vi har förhandlat fram med rådet.
När det gäller den första punkten, tillgång till reparationsinformation, bör följande påpekas: Moderna personbilar är utrustade med ett stort antal elektroniskt styrda komponenter. Dessa kan inte repareras utan särskild information från biltillverkaren. Oberoende reparationsverkstäder behöver därför tillgång till denna information. Detta är också viktigt för konsumenterna. I framtiden kan de själva bestämma till vilken reparationsverkstad de ska ta sin bil för reparation eller service. Detta främjar konkurrensen och leder därmed också till lägre priser.
Enligt min åsikt bör dock vårt slutgiltiga mål vara att integrera förordningen om tillgång till reparationsinformation i det nya typverifierande ramdirektivet. Både juridiskt och tematiskt skulle detta vara en bättre plats för reglerna än en förordning om gränsvärden för utsläpp. När det gäller detta är jag glad att kunna konstatera att rådet har sett positivt på vår idé som vi har utvecklat i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd.
Bara en kort kommentar om den andra punkten, de nya gränsvärdena för utsläpp. Med de nya gränsvärdena blir sotpartikelfilter nästan obligatoriska. Detta är ett viktigt steg i riktning mot bättre luftkvalitet. Det är också rätt att de nya Euro 6-gränsvärdena bör fastställas redan nu, eftersom biltillverkarna då kan planera för framtiden och göra investeringar, vilket främjar nyskapandet. I morgon kommer vi att godkänna en Euro 5-förordning som ger ett ökat hälsoskydd och samtidigt stärker de små och medelstora företagen.
Bogusław Liberadzki : föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. - (PL) Herr talman! Utskottet för transport och turism gjorde en positiv utvärdering av Europeiska kommissionens initiativ gällande det föreslagna direktivet. Man lade också fram förslag till ändringar. Jag är glad över att Matthias Groote tar hänsyn till dessa förslag i sitt betänkande.
Vi tittade på följande frågor. För det första är de positiva miljöeffekterna av förslaget till direktiv tydliga. Den andra frågan är kostnaden för att genomföra de nya standarderna. Standarderna verkar vara välavvägda och kommer inte alltför mycket att påverka priset på nya bilar. Därför bör dessa förändringar inte vara något hinder för att köpa en ny bil eller använda en äldre bil under längre tid.
Slutligen kommer tillverkare inom Europeiska unionen att kunna följa de nya kraven, och när det gäller importerade bilar kommer vi att kunna tvinga utländska tillverkare att följa våra krav. Det finns alltså ett antal positiva faktorer som jag särskilt vill peka på.
Liberaliseringen av produktionen och omsättningen av reservdelar analyserades också, med hänsyn till tre berörda parter. Den första gruppen är de stora biltillverkarna, som har sina invändningar. De andra parterna, reservdelstillverkarna och reparationsverkstäderna, är nöjda med förslaget till direktiv.
Bland de förväntade resultaten finns eventuellt lägre priser för reparationer av och reservdelar till fordon, vilket leder till vissa fördelar för användarna. Detta kan mer än väl kompensera en eventuell kostnadsökning för nya bilar, och kan därmed visa sig bli en fördel.
Martin Callanan: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden och skuggföredragandena, Matthias Groote, Holger Krahmer och särskilt Rebecca Harms, för deras utmärkta samarbete om detta betänkande. Vi har alla suttit i långa och invecklade förhandlingar med rådet och kommissionen, och jag är glad över att vi har kommit fram till ett tillfredsställande resultat - åtminstone i de flesta avseenden.
Min grupp välkomnar resultatet av dessa förhandlingar. Betänkandet är balanserat eftersom det inte endast tar itu med luftföroreningar vid källan utan också tar hänsyn till de helt berättigade farhågorna hos en mycket framgångsrik europeisk näringsgren. Som tidigare talare har visat, så bygger det tidsschema som man har enats om på det paket som antogs i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, Euro 5 och Euro 6, som träder i kraft 2009 respektive 2014.
Jag välkomnar det arbete som har utförts av min kollega Anja Weisgerber om tillgången till reparationsinformation. Det är en omtvistad punkt, men vi har även kommit fram till ett mycket lyckat resultat i fråga om den.
De gränsvärden som har beslutats för etapperna Euro 5 och Euro 6 är ambitiösa men uppnåeliga normer. Även om minskningen av kväveoxid är mycket angelägen måste vi komma ihåg att den kommer att uppnås på bekostnad av ökade utsläpp av koldioxid. Partikelgränserna är så stränga som möjligt och kommer att kräva att dieselpartikelfilter monteras i alla slags dieseldrivna passagerarfordon som uppfyller Euro 5, och det kommer att medföra betydande förbättringar av luftkvaliteten.
Med avseende på den så kallade tunga M1-bestämmelsen så är jag mycket glad över den kompromiss som har uppnåtts. Vi får inte glömma att dessa fordon är nödvändiga för många användare och att det finns mycket berättigade skäl till att de ska omfattas av dessa särskilda bestämmelser, som har något högre gränsvärden för att spegla att utsläppen ökar med fordonets massa. I denna förordning måste vi undvika att ge tillverkarna det perversa incitamentet att helt enkelt ersätta dieselmotorer med bensinmotorer i dessa fordon med en åtföljande ökning av koldioxidutsläppen som vi alla vill slippa.
Talmannen: Jag kör en dieseldriven Audi, så jag intresserar mig för den här debatten. Tack för era vänliga kommentarer. Jag har suttit som ordförande sedan klockan 21. Jag styrks med kaffe och ett portugisiskt eldvatten utan namn som vaktmästaren tillhandahåller eftersom det är jul. Så om jag blir blind innan debatten avslutas får ni helt enkelt finna er i situationen!
Dorette Corbey: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman! Det är den usla luftkvaliteten i många europeiska städer som gör att bilarna måste bli mycket renare, och det kan de bli, för tekniken finns.
I morgon kommer vi att rösta om Euro 5-standarderna som innebär att särskilt dieseldrivna bilar blir mycket renare. Jag vill också tacka föredraganden, Matthias Groote, för hans arbete. Även om många förbättringar har gjorts genom kompromissen har jag ett antal kommentarer.
För det första är jag inte särskilt nöjd med förfarandet. Ett beslut har tagits om att det ska råda samstämmighet vid första behandlingen, och eftersom detta är ett förfarande där beslut tas i det fördolda finns det ingen större insyn. Detta hade kunnat vara motiverat om vi hade haft mycket bråttom, men i fallet Euro 5 har vi inte det, eftersom standarderna inte träder i kraft förrän i september 2009. Det hade varit bättre att ha också en andra behandling, för då hade vi kunnat komma fram till en ståndpunkt i kammaren innan vi diskuterade den med rådet.
För det andra har jag också blandade känslor inför innehållet. Som jag sa är jag nöjd med de hårdare standarder som har överenskommits i jämförelse med kommissionens förslag. Men jag är inte nöjd med specialbehandlingen av stadsjeepar, som enligt kompromissändringsförslag 91 undantas från de utsläppskrav som gäller för bilar fram till 2012. Det är precis dessa bilar - och jag håller helt med Ivo Belet om detta - som står för de största utsläppen, som bör omfattas av hårdare miljökrav.
Vidare beklagar jag att ändringsförslag 59, som gör det möjligt för medlemsstaterna att genomföra mer omfattande åtgärder, inte har tagits med i kompromissen. Detta ändringsförslag fick ett brett majoritetsstöd i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. I den tidigare lagstiftningen tillät vi större flexibilitet, och vi gör det ännu en gång i Euro 5. I Kalifornien i USA har man fått större möjligheter att införa hårdare miljökrav för nya bilar än man fått i Nederländerna inom EU:s inre marknad, som har blivit en tvångströja, något som allt fler européer finner oacceptabelt. Faktum är att hårdare krav i en eller flera medlemsstater skulle kunna bli en stark drivkraft för nyskapande.
Holger Krahmer: för ALDE-gruppen. - (DE) Herr talman! Först och främst är föredraganden värd ett tack för ett mycket väl utfört arbete. Det är en stor komplimang, Matthias, för det är inte varje dag som jag berömmer socialdemokrater.
Det nära samarbetet mellan föredragandena har definitivt bidragit till att vi har kunnat uppnå en bra kompromiss och ett samförstånd vid första behandlingen. Med Euro 5 löses i stort sett problemet med sotpartiklar från dieselfordon, partikelutsläppen minskas med 80 procent, och tack vare moderna motor- och partikelfilter kommer många nya personbilar med dieselmotor att ge ifrån sig renare luft där bak än de tar in där fram. Vi åstadkommer också en drastisk minskning av kväveoxidutsläppen från dieselfordon. Som föredragande för luftkvalitetsdirektivet kan jag säga att jag önskar att alla tekniska system var lika rena och energieffektiva som våra moderna personbilar.
Jag är glad över att vi har kunnat komma överens om en realistisk tidsplan för införandet av de nya gränsvärdena, där vi tar hänsyn till produktionscyklerna i den moderna bilindustrin. Den ”gröna sidan” i kammaren vill att Euro 5 och Euro 6 ska införas snabbare, och man vill också ha hårdare gränsvärden för kväveoxider, och det vill vi alla, och den ”gröna sidan” har till och med rätt när de säger att tekniken för att göra detta redan finns. Det gör den naturligtvis, men vi kan inte ägna oss åt en bedräglig politik här. Företagen har inte bara ett ansvar, utan utsätter sig också för risker. Tekniken måste inte bara finnas, utan måste också vara marknadsmässig och ha ett pris som konsumenterna kan betala. Det är inte till någon nytta för miljön om de nya och rena bilarna är för dyra och vi därför inte kan få bort de gamla bilarna från vägarna.
Redan i dag är det inte de nya bilarna som är problemet. Över hälften av alla personbilar i Europa uppfyller bara Euro 3-standarden eller lägre krav, och vårt mål måste därför vara en total förnyelse av alla fordon på vägarna. Vi var generösa med undantagen för M1-fordon, men jag tycker att det är berättigat eftersom miljöeffekterna är jämförelsevis små. Det är ett faktum att stadsjeepar är populära bland konsumenterna och att det finns en utveckling i riktning mot större bilar. Det är dock inte lagstiftarens uppgift att kritisera detta. I en marknadsekonomi - och när det gäller beslut som handlar om miljö vill jag ständigt påminna om detta - fattas beslutet om att köpa något till sist av konsumenten. Jag kommer från systemet i det forna DDR, där staten och partiledningen för vår räkning bestämde vilken som var den bästa bilen för varje person, och detta är inget jag vill gå tillbaka till.
Rebecca Harms: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag måste säga att vi skuggföredragande också hade mycket roligt tillsammans med vår föredragande Matthias Groote. Ibland var vi överens och ibland inte, men efter kompromissen ställer jag mig själv frågan om det centrala ansvaret för förhandlingarna verkligen hörde hemma i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. När jag nu tittar på lösningen som helhet får jag intrycket att ett sådant förslag normalt brukar utformas av utskottet för industrifrågor, forskning och energi.
Jag skulle kort vilja förklara min ståndpunkt, som skiljer sig från Holger Krahmers bild av ”den gröna sidan i kammaren”. Jag kan se att det här parlamentet uppenbart inte konsekvent verkar kunna arbeta för incitament till tekniska innovationer som skulle kunna ha positiva effekter på miljön. De partikelfilter som vi nu kräver för Euro 5 - från och med någon gång under hösten 2009 - finns tillgängliga redan i dag. Jag förstår inte varför vi nu har infört en konstlad politisk fördröjning i processen. Tekniska lösningar för att minska utsläpp av kväveoxider finns också i dag. Det framstår som helt obegripligt för mig att dessa kommer att bli obligatoriska först från och med 2014 och 2015. Enligt min mening är denna politiskt motiverade tvekan inför tekniska innovationer oförsvarlig.
Ännu en fråga som är viktig för mig är denna: Varför är det inte möjligt att i dag skapa skatteincitament för framåtsträvande teknik för minskning av utsläpp av kväveoxider? Frånvaron av ambitioner i denna Euro 5- och Euro 6-förordning kommer på ett symboliskt sätt till uttryck i det anmärkningsvärt generösa undantaget för tunga stadsjeepar. Jag kan inte se varför vi ska göra ett långsiktigt undantag - ända in i nästa årtionde - just för sådana nedsmutsande, miljöfarliga fordon. Jag anser att vi genom att göra detta bara sänder ut en oförsvarlig och irrationell politisk signal.
Talmannen: Jag kör faktiskt en Audi Quattro.
Jens Holm: för GUE/NGL-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag cyklar, och det duger åt mig!
Herr talman! Tack till föredraganden Groote för ett bra arbete. Vi i GUE/NGL och De gröna vill dock göra några grundläggande förbättringar. Detta på tre punkter. Vi vill att denna lagstiftning ska träda i kraft tidigare än den kompromiss som har gjorts med rådet. Både miljön och de europeiska konsumenterna skulle vinna på det. Vi vill också ha hårdare utsläppskrav för dieselbilar och drivmedelsneutralitet för diesel och bensin. Ett tredje viktigt ändringsförslag är stadsjeeparna - vi vill inte ha några undantag för dem.
Avslutningsvis vill jag också plädera för Johannes Bloklands ändringsförslag, som går ut på att medlemsländerna ska kunna ha hårdare lagstiftning på området. Det borde vara en självklarhet när vi fattar beslut, men tyvärr är det inte så. I det fallet bifall även till IND/DEM.
Johannes Blokland: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman! När det gäller frågan om förbättrad luftkvalitet skulle jag gärna vilja se några snabba åtgärder i rätt riktning, och det är därför vi bör välkomna en överenskommelse vid första behandlingen om nya utsläppsbestämmelser för bilar. Men med tanke på att dessa standarder inte kommer att träda i kraft ännu på några år förstår jag inte varför vi har så bråttom nu. Euro 5-standarderna kommer inte att träda i kraft förrän 2009, och de kommer inte att gälla alla typer förrän 2011. Euro 6-standarderna kommer inte att införas i sin helhet förrän 2015. Som jag ser det borde vi ha tagit lite längre tid på oss för att kunna uppnå ett bättre resultat. Det är därför jag kommer att ge mitt stöd till de tre ändringsförslag som har ingivits av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.
Olika medlemsstater arbetar hårt för att förbättra luftkvaliteten. För att kunna uppfylla kraven i de europeiska standarderna för luftkvalitet är de beredda att genomföra mer omfattande åtgärder. I Nederländerna ville man införa Euro 5-standarderna snabbt, men kommissionen vill inte gå med på detta eftersom det kunde störa den inre marknaden. Detta är enligt min mening helt oacceptabelt, särskilt om vi betänker att åtgärderna är nödvändiga för att skapa bra luftkvalitet och att medlemsstaterna dessutom enligt fördraget kan genomföra mer långtgående åtgärder för att skydda miljön.
Det är därför jag på nytt har lagt fram ändringsförslag 59 från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, för att betona det faktum att medlemsstaterna kan vidta mer långtgående åtgärder för att uppnå kraven i standarderna för luftkvalitet. Detta ändringsförslag har godkänts av en bred majoritet i miljöutskottet, och förtjänar därför stöd från en bred majoritet i denna kammare, ett stöd som jag är glad över att kunna konstatera redan har givits av ett antal talare.
Jacques Toubon: (FR) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Matthias Groote, Anja Weisgerber och Martin Callanan, och dessutom det finska ordförandeskapet. De har genomfört ett fantastiskt arbete med denna fråga, med syftet att uppnå en tillfredsställande kompromiss, både inom området och med alla parlamentsledamöter.
Euro 5-standarden kommer att bidra mycket till en ytterligare förbättring av luftkvaliteten. Genom att harmoniserade regler skapas för tillverkning av motorfordon när det gäller deras utsläpp är Euro 5-standarden en del av en mer allmän strategi som är inriktad på att åtgärda luftföroreningarnas skadliga effekter på människors hälsa och miljön. Detta är ett viktigt steg.
Tidsplanen för införandet av Euro 5- och Euro 6-standarderna, med 2009 respektive 2014 som de tidpunkter då de kommer att träda i kraft, är utan tvekan krävande, men den är också hanterbar för den ekonomiska sektorn, och införandet av en ettårig förlängning för införandet av åtgärderna kommer att innebära mer flexibilitet för industrin, vilket jag välkomnar.
När det gäller tillgången till information om fordonsreparationer, som är en fråga för tillverkare och små och medelstora företag, är jag glad över den kompromiss som man slutligen nådde fram till i den frågan, liksom i frågan om att i första hand följa OASIS-standarden. Jag noterar särskilt den möjlighet som ges att granska villkoren för tillgången till teknisk information och att konsolidera dem som en del av granskningen av direktivet om förfarandet för godkännande: Vi har Anja Weisgerber att tacka för detta.
Slutligen anser jag att vi bör vara fortsatt uppmärksamma på frågan om att förnya bilarna på vägarna inom unionen. Jag skulle vilja att Europa arbetade aktivt och uppmuntrade tillväxtekonomier, där antalet fordon på vägarna hela tiden ökar, att gradvis komma i fatt när det gäller de europeiska utsläppsstandarderna. Vi vill nu ha en överenskommelse vid första behandlingen på grundval av denna kompromiss.
Péter Olajos: (HU) Betänkandet vi har framför oss är utmärkt, och jag vill gratulera dess författare. Jag vill särskilt gratulera Matthias Groote, Anja Weisgerber och Martin Callanan för PPE-DE-gruppens räkning. Förslaget innebär en kompromiss som har varit svår att komma fram till i relation till trafikkrav, teknisk och ekonomisk potential och våra växande miljöproblem.
Unionen går i främsta ledet i arbetet med att skapa regleringar för fordonsmotorer med små avgasutsläpp, men det verkar som om de konkreta och vardagliga åtgärderna för att åtgärda föroreningarna befinner sig i ett tidigt stadium, och släpar långt efter. Tillverkarna har i flera år turats om att presentera konceptbilar som drivs av elektricitet, väte eller biobränslen, men planerna når sedan inte längre än till utställningshallen. Frågan är: Varför händer detta? Av samma skäl som varför vi nu talar om Euro 5- och Euro 6-bilar samtidigt som inte bara Euro 4- utan mestadels Euro 2- och Euro 3-bilar fortfarande också finns kvar på vägarna.
Orsaken till allt detta är att medlemsstaterna inte ger tillräckligt mycket stimulans för att skapa ny teknik, för ökad användning av alternativa bränslen eller för att människor ska kunna byta in sina gamla omoderna fordon mot nya. De säger att de saknar medel för att göra detta. Men de skulle kunna göra det! Vi skulle kunna sänka skatterna för att uppmuntra människor att köpa mera avancerad teknik, och vi skulle kunna ge mer pengar till forskning och utveckling och till pilotprojekt. Vi skulle då betydligt kunna sänka kostnaderna för att köpa ny teknik. Vi kan också i stor utsträckning uppmuntra människor att byta teknik genom informations- och utbildningskampanjer och genom att erbjuda fördelaktiga lösningar för parkering och transporter.
Jag tror att detta är vägen som kommer att göra det möjligt för oss att uppnå Lissabonmålen. Det är den enda lösningen på det allt allvarligare problemet med luftkvaliteten i våra städer.
Zita Pleštinská: (SK) I programmet ”Ren luft i Europa” har Europeiska kommissionen identifierat flera sektorer som förorenar miljön särskilt mycket. Det ser dock ut som om de tänkta åtgärderna endast gäller fordonssektorn. I dag skapar vi Euro 5- och Euro 6-standarderna, där utsläppsgränserna är extremt låga.
Jag godtar argumentet att godkännandet av Euro 6 i detta förslag kommer att skapa större säkerhet för tillverkarna, eftersom de kommer att veta när och hur mycket utsläppen måste minskas. Å andra sidan måste vi se på situationen i ett längre perspektiv, och se att utsläppen från motorfordon har minskat enormt under de senaste tre årtiondena, exempelvis med så mycket som 95 procent när det gäller fasta dammpartiklar. Det är inte utan att man undrar om det kanske slutar med att vi har helt rena bilar som de flesta människor inte har råd med. Därför bör man vid konsekvensbedömningar också ta hänsyn till de ekonomiska effekterna av framtida sänkningar av gränsvärdena för utsläpp från motorfordon.
I Slovakien är de motorfordon som trafikerar vägarna i genomsnitt mycket äldre än i resten av Europa. Detta beror på att många människor ännu inte har råd att köpa ny bil. När det gäller tillgången till information om fordonsreparationer förstår jag att det är viktigt att ge stöd till små och medelstora företag. Å andra sidan är det tveksamt om vi skulle kunna ge tillräckligt skydd för biltillverkarnas immateriella rättigheter.
Jag ser positivt på att Anja Weisgerber i sitt betänkande har ställt sig bakom idén om att ha ett separat ramdirektiv för behandling av tillgången till information om fordonsreparationer. Jag var en av de många parlamentsledamöter som ingav ändringsförslag med syftet att stryka detta avsnitt i förslaget, eftersom frågan om tillgången till information bör hanteras genom en särskild lag snarare än att ingå som en del i ett förslag om minskning av utsläpp. Jag hoppas att Europeiska kommissionen inom en snar framtid kommer att utforma ett förslag till ramdirektiv som skapar en balans mellan tillgången till information och skyddet för immateriella rättigheter.
Richard Seeber: (DE) Herr talman! Jag vill gratulera Matthias Groote till det paket som han har utarbetat tillsammans med skuggföredragandena. Enligt min åsikt kunde det definitivt ha varit mer ambitiöst. Jag kommer från Tyrolen, en region som påverkas mycket starkt av utsläpp från bilar. Vi står här inför ett område med relaterade frågor. Vi talar om mikrokostnader som vi vill ska täckas av tillverkarna, som sedan försöker överlåta dem på bilköparna. Å andra sidan finns positiva makroeffekter, nämligen på hälsoområdet. Det är svårt att hitta rätt balans här.
Allt i hela kompromissen är hållbart, och i ärlighetens namn måste sägas att Zita Pleštinská hade rätt i det hon sa: Till slut handlar det inte bara om huruvida vi har strikta och hårda standarder; det finns också många andra faktorer som inverkar starkt på de faktiska trafikföroreningarna, till exempel fordonens ålder och människors sätt att köra. Kanske de Strasbourg-kolleger jag ser köra i 160 kilometer i timmen på motorvägen skulle vara intresserade av att veta att partikelutsläppen från en Euro 5-bil är betydligt högre än om man skulle köra i 90 kilometer i timmen genom regionen med en Euro 0-bil. Här bör vi vara helt ärliga och för en gångs skull säga att den europeiska industrin har gjort väldigt mycket för att förbättra situationen.
När kolleger säger att amerikaner eller kalifornier är en fantastisk förebild kan jag bara föreslå att de reser till landet i fråga. Där är standardmotorn en gammal V8-bensinmotor som drar runt två liter milen. Om jag förväntas se Kalifornien som en förebild måste jag trots att min landsman Arnold Schwarzenegger är guvernör där säga att det är helt orealistiskt.
Vad vi har här är alltså en hållbar kompromiss, och jag säger detta som tyrolare, som någon som finner det mycket svårt att uttrycka det på det sättet. Jag säger det också för kommissionens skull, eftersom det är viktigt att vi tillsammans försöker få igenom hela paketet och också försöker ha hårdare standarder i framtiden. Generellt är det dock viktigt att se problemet i ett helhetsperspektiv, och inte bara fokusera på en aspekt av det.
Karsten Friedrich Hoppenstedt: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag gratulera föredraganden, Matthias Groote, som kommer från bilindustriregionen Niedersachsen, en tysk provins där många bilar tillverkas, vilket är skälet till att han har bemödat sig om att ta hänsyn även till industrins perspektiv. Vi har hört - och jag ska inte gå in på detaljer - att det finns ett stort behov av att agera. Detta har vi gjort.
Genom att vidareutveckla Euro-standarderna har vi utan tvekan tagit ett bestämt steg inom den europeiska miljöpolitiken, ett steg som också bilindustrin har skäl att anse som rimligt. Som redan har sagts flera gånger är effekterna av Euro-standarderna mycket positiva, och även länder utanför Europa håller redan på att gå i riktning mot våra standarder.
Jag skulle vilja ta Kina som ett exempel för att illustrera detta, eftersom jag hade tillfälle att följa landets utveckling i min roll som ledamot av Kinadelegationen. För bara sex veckor sedan höll jag ett föredrag på China Automotive Industry Forum i Shanghai, där jag talade om europeiska miljöåtgärder, som innefattar en dialog med bilindustrin. Där fick jag reda på att Kina under 2007 kommer att införa utsläppsbestämmelser som motsvarar Euro 3-standarden, och därmed kommer att minska utsläppen av föroreningar med 30 procent. Redan 2010 kommer man att ta nästa steg, som motsvarar Euro 4-standarden. Ett skäl för dem att använda våra europeiska miljöstandarder är naturligtvis den expanderande kinesiska bilindustrin, som vill konkurrera med vår marknad och därför måste följa europeiska standarder. Detta skulle kunna beskrivas som en välkommen bieffekt av inträdeshindren på vår marknad. Jag välkomnar verkligen denna utvidgning av inflytandet från Euro-standarderna utanför Europa, eftersom Europas enskilda tillämpning av dessa standarder i ett globalt perspektiv skulle ha relativt liten effekt och dessutom skulle minska vår konkurrenskraft. Alla inblandade har accepterat denna kompromiss, och tack vare att vi har uppnått detta kan vi i morgon rösta om ett balanserat förslag om Euro 5- och Euro 6-standarderna.
Nu är det dock upp till den mycket lönsamma bränsleindustrin att ta mer aktiv del i denna process och förbättra motorbränslenas miljöegenskaper, så att inte bilindustrin ensam får bära bördan av de kostsamma förbättringarna.
Günter Verheugen: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ta upp tre frågor. Den första är frågan om stora terrängfordon. Som svar på en tidigare fråga kan jag berätta att jag själv inte äger någon bil. Jag går till fots eller åker tåg. Jag blev lite häpen när Ivo Belet kritiserade kommissionen för att ha gjort ett undantag för stora och dyra terrängfordon.
Jag är ledsen, men det var kommissionen som föreslog att inget undantag skulle göras, och parlamentet som insisterade på att ett undantag skulle göras för detta slags fordon. Låt oss nu inte tappa besinningen. Låt oss visa förståelse, och låt oss alla försöka hålla oss till argumenten. Men jag förstår inte riktigt vad Holger Krahmer menar när det han i grund och botten säger är att den som har tillräckligt mycket pengar för att köpa en mycket stor och dyr bil samtidigt skaffar sig rätten att släppa ut mer föroreningar. Jag kan inte med bästa vilja i världen dela den uppfattningen.
Problemet är enkelt uttryckt, som Matthias Groote helt riktigt påpekar, att det vi har att göra med här är en kompromiss som en del av ett komplett paket. Jag är säker på att ni har lagt märke till att kommissionen är mycket missnöjd med en del av denna kompromiss. Men detta förändrar inte på något sätt det faktum att vi uppmanar alla att rösta för detta kompromisspaket och att inte lägga fram några ändringsförslag av den typ som beskrivits, eftersom hela paketet då kommer att kollapsa och det då inte längre går att säga när vi någonsin kommer att nå fram till en lösning på detta problem. Ibland måste man bara bita ihop, eller ”svälja paddan”, som vi säger på tyska.
Låt mig bara som avslutning säga något som svar på ett argument som har använts av flera talare i dag. Det gäller hur gamla bilarna på Europas vägar är och vilken effekt dessa förordningar faktiskt kommer att få. Detta är en mycket viktig fråga. Situationen är naturligtvis den att de flesta fordon på våra vägar inte klarar de senaste utsläppsbestämmelserna.
Verkligheten är att bara åtta procent av bilarna på Europas vägar byts ut varje år, så det kommer att ta över tio år innan alla bilar på vägarna har bytts ut. Till exempel kommer alltså inte alla fordon på Europas vägar att klara kraven enligt Euro 4 förrän förmodligen 2015 eller 2016. Det är så verkligheten ser ut, och det skulle definitivt vara bra om vi kunde övertyga konsumenterna att snabbare skaffa miljövänligare bilar. Men om detta ska kunna ske måste bilarna även i fortsättningen ha ett attraktivt pris. Vi kan inte på något sätt skapa en sådan situation, och det är därför jag tror att förslaget vi har framför oss, och som jag rekommenderar att ni godkänner, utan tvekan när allt kommer omkring är det mest lämpliga.
Talmannen: Herr kommissionsledamot! Min anspelning gällde inte språket utan den geografiska spridningen på debatten. Det var faktiskt sju tyska ledamöter som talade under debatten - vilket är beundransvärt - tre nederländska och enstaka ledamöter från andra medlemsstater. Bra för Tyskland - och, naturligtvis, för er!
Jag vill tacka föredraganden, skuggföredraganden, alla föredragande av yttranden och alla talare i debatten.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag.
Skriftligt uttalande (artikel 142)
James Nicholson: (EN) När vi behandlar frågor som har att göra med miljöförstöring är det väsentligt att vi gör en avvägning mellan behovet av ekonomiska framsteg och att erbjuda verkliga möjligheter till att minska utsläppen och därigenom minska hälsoriskerna. Jag tackar föredraganden för att ha utarbetat ett betänkande där den avvägningen i stort sett uppnås. Det är tydligt att vi måste göra större ansträngningar för att gripa oss an problemen med de utsläpp från fordon som härrör från användningen av fossila bränslen. Det är nödvändigt att ha vettiga gränsvärden för utsläpp av kolmonoxid, kolväten, kväveoxider och partiklar. Det kan finnas olika uppfattningar om vilka gränsvärden vi ska ha, men här tycks en rimlig kompromiss ha uppnåtts.
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Förvaltningen av djuphavsbestånd (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Rosa Migueléz Ramos, för fiskeriutskottet, om förvaltningen av djuphavsbestånd.
Struan Stevenson: (EN) Herr talman! Jag vill helt kort ta upp en ordningsfråga innan vi börjar. Det handlar om att debatterna om jordbruks- och fiskerifrågor hålls så sent. Detta sker ständigt. Vi har alltid de sista debatterna på kvällarna, både här i Bryssel och i Strasbourg.
Jag tycker att det är djupt orättvist. När Lissabonfördraget införs kommer vi att få medbeslutandebefogenheter i både jordbruks- och fiskeriutskottet. Detta innebär att vi får samma ställning som alla andra utskott i parlamentet, men ändå är det utskottet för utrikesfrågor som alltid får eftermiddagssessionerna och vi tvingas alltid att debattera sent på kvällen då våra kolleger i utskottet för utrikesfrågor kan äta en tidig middag och gå tidigt till sängs.
Jag kan inte förstå lämpligheten i detta och jag vädjar till er, herr talman, att vidarebefordra detta klagomål till talmanskonferensen - till ordförandeskapet för detta parlament - från alla ledamöter i fiskeri- och jordbruksutskotten som protesterar mot detta och vill se rättvisa i framtiden. Ibland är vi beredda att ha sena debatter, men ibland vill vi få förtur och debattera tidigt på eftermiddagen. Jag hoppas att ni uppmärksammar detta.
Talmannen: Mina damer och herrar! Jag ska naturligtvis vidarebefordra er kommentar till parlamentets talman, men också uppmana er att lämna den till ordförandena för era respektive grupper, eftersom det inte kan ha undgått er att det är talmanskonferensen som fastställer föredragningslistan och den ordning som betänkandena behandlas i. Jag ska därför vidarebefordra frågan och uppmanar er att göra detsamma.
Rosa Miguélez Ramos: föredragande. - (ES) Som Struan Stevenson just har sagt finns det en allmän känsla som vi alla delar därför att vi alla har insett att vi under många år har debatterat vid denna sena timme.
Jag tycker att till och med kommissionsledamöterna bör protestera. Jag uppmanar Joe Borg och Mariann Fischer Boel att också protestera så att dessa debatter schemaläggs på lämpligare tider; inte bara för vår bekvämlighets skull, utan även för att det är mycket enklare för allmänheten och de berörda branscherna.
I kväll ska vi emellertid tala om djuphavsarter och jag vill nu påminna er om att flottor från EU började fiska dessa bestånd på 1990-talet när bestånden av djuphavsfisk höll på att minska och när särskilt torsken höll på att försvinna, och att kommissionen genom sitt meddelande, som jag hänvisar till i mitt betänkande, har som mål att bedöma förordningarnas effektivitet ur två synvinklar: tillräcklighet och genomförande.
Saken är den, som jag skriver i mitt betänkande, att den inledande tilldelningen av kvoter till medlemsstaterna gjordes och till och med utökades innan vi hade tillräcklig biologisk information, vilket resulterade i att tilldelningarna grundades på uppgifter som inte var helt pålitliga. Vissa medlemsstater utnyttjade därför inte fullt ut de kvoter de hade fått, samtidigt som andra fick se sina kvoter ta slut under årets inledande månader.
Bristen på kunskap om dessa arters geografiska struktur och bristen på pålitliga vetenskapliga uppgifter innebar också att den totala tillåtna fångstmängden och kvoterna fastställdes för oerhört omfattande förvaltningsområden och att de också var alltför restriktiva, genom att de till och med gick längre än de villkor som angetts för arter som kontrolleras med hjälp av återhämtningsplaner.
Saken är också den, och det måste vi inse, att klassificeringen lämnar mycket i övrigt att önska eftersom djuphavsarter betraktas vara arter som lever på djup större än 400 meter, vilket innebär att man slår ihop en stor mängd olika arter som inte har något gemensamt när det gäller biologiska, områdesmässiga eller morfologiska egenskaper.
Jag skulle vilja säga till kommissionen att det naturligtvis verkar nödvändigt att skilja tydligare mellan arter som kräver skydd - och det finns många sådana arter - och andra arter som är ett alternativ till djuphavsarter och för vilka man bör ange långsiktiga fångstmål.
Saken är den att kommissionen redan har tvingats ta bort arter från förteckningen och erkänna att de bara tas som bifångst på grundare vatten. På ett förslag från Storbritannien togs t.ex. lubb bort från förteckningen över djuphavsarter och beryxkvoten räknas inte när den fiskas med flyttrål.
Jag anser att kommissionen bör eliminera alla olikheter i behandlingen av de olika arterna som inte är fullständigt berättigade på grund av ett akut läge, och jag vill också påpeka att man har gjort framsteg inom detta fiske och att gemenskapsflottan redan håller på att genomföra många åtgärder som emellertid inte genomförs av andra flottor från länder utanför EU som fiskar i samma områden.
Vår flotta har begränsat sin fiskeansträngning, både genom minskade totala tillåtna fångstmängder och genom kapacitetsbegränsning samt upprättande av skyddade områden.
Det finns andra frågor som har att göra med dessa arter, t.ex. de totala tillåtna fångstmängdernas och kvotsystemets lämplighet när det gäller att förvalta dessa bestånd, vilket är oerhört svårt eftersom det handlar om blandad fiskeriverksamhet.
En annan fråga handlar om behovet av att ta itu med fångst som kastas överbord och att förbättra förvaltningen på detta område. Ytterligare ett problem som måste åtgärdas är förvaltningen av fiskeansträngningen, eftersom kommissionen gjorde misstaget att inbegripa alla fartyg med djuphavslicenser i definitionen av fartyg som kräver särskilda tillstånd, vilket har lett till stor förvirring.
Jag avslutar här för att i stället lyssna till er alla och kommissionen.
Joe Borg: ledamot av kommissionen. - (EN) Först och främst, som svar på vad Struan Stevenson och Rosa Miguélez Ramos sa angående valet av tidpunkt, måste jag betona att kommissionen - respektfullt och resignerat - godtar de tider som parlamentet har fastställt för debatterna.
Jag vill tacka föredraganden Rosa Miguélez Ramos och alla ledamöter i fiskeriutskottet för ett mycket grundligt betänkande.
Som ni vet är EU en viktig aktör inom djuphavsfisket. De medlemsstater som främst sysslar med denna typ av fiske är Estland, Frankrike, Irland, Lettland, Litauen, Polen, Portugal och Spanien. Deras fångster utgör den största andelen av de fångster som rapporteras i hela världen.
Totalt sett är den ekonomiska och sociala betydelsen hos gemenskapens djuphavsflottor ganska liten i jämförelse med EU:s fiskerisektor som helhet. I vissa länder och regioner - främst i Spanien och Portugal - är den dock mycket viktig för fångsterna, sysselsättningen och mervärdet på lokal nivå.
Djuphavsfisket inleddes under det sena 1970-talet och har utvecklats snabbt från 1990-talet och framåt som ett resultat av tre faktorer. För det första avsevärda minskningar av fiskemöjligheterna på grundare vatten till följd av minskade bestånd och utvidgningen av den nationella domsrätten enligt FN:s havsrättskonvention på 1970-talet. För det andra det höga värdet på vissa djuphavsarter och för det tredje utvecklingen av fisketekniken som möjliggör fiske på större djup.
Genom vår förordning om djuphavsfiske försöker vi upprätta särskilda tillgångskriterier och villkor för att man ska få fiska bland djuphavsbestånd. Vissa framsteg har faktiskt gjorts med hänsyn till de tidigare förhållandena i sammanhanget då det inte fanns några regler.
Våra senaste förslag om fastställande av totala tillåtna fångstmängder och begränsningar av ansträngningarna har i allt högre grad grundats på vetenskapliga uppgifter, eftersom dessa blir allt mer tillgängliga. Vi kan dock vara säkra på att tillståndet för dessa bestånd har försämrats under de senaste åren. Forskarna vill ha ännu mer uppgifter både om kvantitet och kvalitet. I vårt nya förslag om uppgiftsinsamling, som för närvarande diskuteras i rådet, beaktar vi också dessa frågor. Nya undersökningar som omfattar platser för djuphavsfiske kommer att inbegripas som en del av medlemsstaternas skyldigheter, och kompletterande biologiska prover kommer att begäras i vårt genomförandeförslag för uppgiftsinsamling.
Det är emellertid tydligt att bestämmelserna i vår förordning om djuphavsfiske måste ses över. I vårt meddelande analyseras dess nackdelar och vi tar upp de problem som måste angripas.
Vi hoppas kunna inleda en översyn av denna förordning, då vi med er värdefulla hjälp fastställer specifika tillträdeskrav och villkor för djuphavsfisket. Vi planerar även att genomföra ett ingående samråd med alla intressenter 2009 för att överväga strängare bestämmelser för denna typ av fiskeverksamhet.
Av ert betänkande att döma är det tydligt att vi delar samma intressen och mål, och vi hoppas att vi kan ha ett närmare samarbete för att snabbt kunna vidta åtgärder för att skydda bestånden.
Marios Matsakis: föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. - (EN) Herr talman! Många gratulationer till föredraganden för hennes utmärkta arbete. Det är nödvändigt med en lämplig förvaltning av djuphavsbestånden för att främja hållbarheten vid utnyttjandet av havet och skydda de marina ekosystemen.
Med dessa principer i åtanke utarbetades vårt yttrande, som fick kraftigt stöd av miljöutskottets ledamöter. Detta yttrande bestod av ett litet antal förslag som syftade till att komplettera Rosa Miguélez Ramos' betänkande och förbättra dess effektivitet och tillämplighet. I yttrandet betonades bland annat behovet av att minska de totala tillåtna fångstmängderna i enlighet med de relevanta forskarrönen, och att noggrannare följa Internationella havsforskningsrådets (ICES) rekommendationer. I yttrandet tog vi också upp vår oro över ineffektiviteten och det dåliga genomförandet av de gällande förordningarna, särskilt med hänsyn till övervaknings- och kontrollförfarandena i medlemsstaterna. Vi betonade slutligen fördelarna med att inrätta ett nätverk av skyddade havsområden inom Natura 2000-systemet.
I detta yttrande hänvisas också till behovet av att ta fram gemensamma riktlinjer, utbyta bästa metoder, förbättra användningen av tillgänglig teknik och anlita tankesmedjor och icke-statliga organisationer för ett bättre genomförande av åtgärder för att minska det olagliga fisket och försäljningen av olagliga fångster på europeiska marknader. Vi nämnde även nödvändigheten av att främja mer miljövänliga fångstmetoder som inte skadar miljön och den biologiska mångfalden. Betänkandet, efter komplettering med de godkända rekommendationerna från yttrandet, stöds helt och fullt av min grupp. Vi kan emellertid inte stödja de tre inlämnade ändringsförslagen, eftersom vi anser att dessa inte är förenliga med behovet av ett korrekt och effektivt skydd av våra marina ekosystem.
Struan Stevenson: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Låt mig först och främst gratulera Rosa Miguélez Ramos till hennes utmärkta arbete med sammanställningen av detta betänkande.
Forskningen om djuphavsbestånd är ännu inte helt utvecklad. Vi vet emellertid att dessa arter lever på stora djup - vi har hört uppgifter på 400 meter till över 2 000 meter eller ännu djupare. Vi känner till att de växer långsamt och ibland inte uppnår fortplantningsåldern förrän de är minst 25 år gamla och att de har en mycket låg reproduktiv förmåga. Vi vet att det finns miljontals olika arter som lever på dessa stora djup och att endast mycket få är ätbara. Som ett resultat av detta känner vi till att yrkesfiskarna i samband med djuphavsfiske kastar tillbaka omkring 55 procent av fångsten. Vi vet att den typ av fiske som är vanlig i känsliga ekosystem på djupt vatten kan vara hemskt destruktiv - kallvattenkoraller, undervattensberg och hydrotermiska skorstenar kan förstöras. Bottentrålare används på ett sätt som skulle kräva en omfattande miljökonsekvensbedömning i vilken annan bransch som helst som bedriver verksamhet i djuphavsområden.
Vi måste alltså tillämpa stränga kontroller för den typ av utrustning som används vid djuphavsfiske. Vi måste undvika destruktiv utrustning. Vi måste se till att sådan fiskeverksamhet bara tillåts i områden där vi kan vara säkra på att det inte kommer att bli några skador. Vi måste undvika situationer där man tappar nät och de fortsätter att spökfiska i årtionden. Jag har uppmärksammat det småskaliga fisket utanför Portugal och omkring Azorerna, där det sker på ett hållbart sätt. Jag godtar att vi inte bör belasta denna typ av fiskeverksamhet med alltför mycket kontroller.
Vi tar sålunda itu med detta mot en bakgrund av dålig befintlig lagstiftning, dålig övervakning, undermålig forskning, dålig feedback från medlemsstaterna och en brist på övergripande trovärdig information. Jag kan bara hoppas att detta betänkande banar väg för stora förbättringar.
Paulo Casaca: för PSE-gruppen. - (PT) Jag skulle också vilja gratulera föredraganden och alla dem som, i likhet med Struan Stevenson, har hjälpt till med att förbättra detta betänkande. Jag vill främst vädja om att vi undviker att skapa liknande dramatiska situationer på havsbotten som dem som vi har sett under de senaste årtiondena när det gäller fiske av torsk och andra pelagiska arter. Det är nödvändigt att iaktta försiktighetsprincipen och principen för ekosystemförvaltning. Detta är nödvändigt om vi ska få ett hållbart fiske.
I punkt 8 i betänkandet finns ett förslag som verkar ha ett övergripande gott syfte men som inbegriper ett förslag att förbjuda fiske över undervattensberg, vilket skulle vara ogörligt kring Azorerna eftersom nästan allt djuphavsfiske bedrivs över undervattensberg. Vi kan därför inte stödja denna punkt i sin nuvarande lydelse och vi kommer naturligtvis att rösta för PSE-gruppens förslag att ändra denna punkt. När det kommer till kritan anser jag dock, när det handlar om havsbottnen - en miljö som är mycket känsligare än havsytan - att vi måste komma ihåg att vi inte kan upprepa de misstag som vi har gjort tidigare.
Som redan har nämnts mognar arter som lever på havsbottnen mycket långsammare, skadorna är mycket svårare att reparera och vi kan därför inte göra samma sak som vi gör längre upp. Jag uppmanar därför kommissionen att uppmärksamma detta i så hög grad som möjligt.
Pedro Guerreiro: för GUE/NGL-gruppen. - (PT) Vi gratulerar föredraganden till hennes arbete och stöder rent allmänt betänkandet, förutom när det gäller ett fåtal punkter. Eftersom målet är att säkra ett hållbart utnyttjande av bestånden välkomnar vi att man i betänkandet tar upp behovet av att investera i forskning om fiskeri genom att satsa mer personalresurser och ekonomiska resurser på denna forskning, behovet att anta lämpliga socioekonomiska åtgärder för att kompensera yrkesfiskarna för kostnaderna för minskningen av verksamheten med koppling till planerna för beståndens återhämtning och behovet att låta yrkesfiskarna delta i fastställandet av åtgärder för skydd av havsmiljön och resursförvaltningen. Slutligen betonar vi behovet av att hitta annorlunda och lämpliga lösningar för olika arter, med hänsyn till den fiskeutrustning som används i respektive region.
Carmen Fraga Estévez: (ES) Herr talman! Jag anser också att det finns gott om skäl att stödja ändringsförslagen till detta betänkande och att betänkandet är mycket värdefullt.
När det gäller det förbud som diskuteras här mot fiske på djup som är större än 1 000 meter, har fiskeriutskottet redan förtydligat detta i ett annat betänkande som var mycket mer direkt kopplat till sårbara marina ekosystem än vad detta är, i vilket en koppling av djup till känsliga ekosystem förkastades av en stor majoritet.
Om man hittar sårbara livsmiljöer så måste dessa skyddas, oavsett om de finns på 1 000, 600 eller 200 meters djup, och detta ska inte grundas på om de hamnar på ena eller andra sidan av en konstgjord linje som ritas på ett kontor i Bryssel.
Detta är också doktrinen från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), som i sitt arbete i samband med riktlinjerna för skydd av sårbara ekosystem uteslöt en användning av djup som ett kriterium just därför att man ansåg det vara godtyckligt och saknade vetenskaplig grund och att det helt enkelt var orealistiskt. Eftersom man inte, som jag har sagt, skyddar koraller eller undervattensberg på mindre djup skulle detta leda till ett omedelbart upphörande av fiskeverksamhet som har bedrivits under en viss period utan några problem, t.ex. verksamhet som inriktas på hårstjärt omkring Azorerna eller liten hälleflundra i området som regleras av Nordvästatlantiska fiskeriorganisationen (Nafo). Detta är bara två exempel.
Genom att stödja ändringsförslagen skulle vi emellertid införa en större följdriktighet i lagstiftningsförfarandet, då vi nu är i färd med att utarbeta den framtida lagstiftningen om fångster som kastas överbord som ska gälla alla fartyg från gemenskapen.
Jag anser därför inte att detta är rätt tidpunkt att äventyra vissa fartygsflottor med föreskrifter om fångster som kastas överbord som i slutändan skulle kunna bli oförenliga med de allmänna bestämmelserna, vilket strider mot praxisen med bättre lagstiftning till nytta för allmänheten.
Zdzisław Kazimierz Chmielewski: - (PL) Herr talman! Med hänsyn till beståndens och det marina ekosystemets särskilda karaktär utgör djuphavsfisket ett unikt mikroklimat, en mikrovärld som på ett mycket tydligt sätt avslöjar både fiskeripolitikens bekanta tillgångar och dess permanenta, uppenbara brister.
Rosa Miguélez Ramos' intressanta betänkande och den diskussion som det har gett upphov till är detsamma som en praktisk illustration, en ytterligare anledning till att behålla ödmjukheten inför djupets mysterier - en ödmjukhet som åtminstone kräver en nödvändig kompensation i form av forskning om de djupaste europeiska bassängerna, vilkas omfattning ständigt utvidgas. När man lyssnar på de dynamiska parlamentariska debatterna är det svårt att inte få intrycket att många forskningscentrum fortsätter att använda schematiska, slitna metodologiska principer. Man verkar erkänna tre djupzoner: upp till 400 meter, 400-1 000 meter och djupare än 1 000 meter. Det har till och med dykt upp förespråkare för införandet av formella, stränga fiskekriterier. Någon slags mytisk betydelse ges t.ex. till djup som är större än 1 000 meter utan att man redovisar några fullständigt övertygande skäl till detta.
Jag anser att man ska fortsätta att söka efter effektivare metoder för att bedöma tillståndet för bestånden, anpassade till ekosystemet i en given bassäng. Resultaten av en sådan heltäckande forskning - och inte bara uppskattade data - bör utgöra grunden för fiskebegränsningarna för djuphavsfiske; och inte bara för denna typ av fiske. Det är just förbättrade forskningsmetoder som kan skapa garantier för ett system som är mer precist än de som har använts hittills för utbyte av information och kontroll av detta viktiga och känsliga fiskerisegment.
Avril Doyle: (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Rosa Miguélez Ramos till ett mycket bra betänkande.
Man måste komma ihåg att 70 procent av jordens yta består av hav. Mer än 97 procent av jordens vatten finns i haven. I haven finns 99 procent av jordens livsrum, fisk utgör den största källan till det protein som vi människor konsumerar och 3,5 miljarder personer är beroende av fisk som sin främsta livsmedelskälla. Det skadar inte att vi påminner oss själva hur viktiga dessa fiskeridebatter är.
En hållbar förvaltning av våra globala fiskbestånd måste därför prioriteras och vi måste ständigt granska hur vi kan genomföra denna förvaltning. Jag håller med kommissionen om att det måste finnas en ekosystemgrundad metod för förvaltningen av djuphavsbestånden. Detta borde underlätta användningen av olika metoder och verktyg och eliminera destruktiva fiskemetoder och främja behovet av att upprätta skyddade marina områden i enlighet med internationell rätt.
Djuphavsförvaltningen måste också grundas på den absolut bästa bedömningen av sakkunniga forskare, som också omfattar effektiva program för bifångster och uppgiftsinsamling. En verkningsfull forskning om kartläggningen av havsbottnen och naturtillgångarna i haven, särskilt mot bakgrund av klimatförändringarnas effekter, måste prioriteras.
Jag är mycket bekymrad över den rådande bristen på tillräckliga uppgifter för att kunna genomföra en vetenskaplig bedömning av tillståndet för våra djuphavsbestånd. Det är nödvändigt att vi inför ett förbud mot att kasta fångster överbord vid djuphavsfiske, eftersom detta skulle göra det möjligt för forskarna att på ett mer precist sätt studera den komplexa mångfalden av de arter som fångas.
Det räcker inte bara med att minska fångsterna som kastas överbord eftersom bottentrålning på djupt vatten får förhållandevis stora effekter på bifångstarter och bortkastade arter. Jag anser i själva verket att diskussionen om definitionen om vad som är ”djupt” är meningslös och jag håller helt och hållet med FAO som avfärdar den som ett för grovt mått och kriterium som är mycket godtyckligt när det gäller hållbarheten för arterna och bestånden.
Joe Borg: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill först och främst tacka alla ledamöter för deras kommentarer och förslag som vi naturligtvis kommer att beakta när vi genomför översynen av vår lagstiftning nästa år.
Jag vill nu ta upp några specifika kommentarer. Först och främst är det oerhört svårt att utforma och tillhandahålla en definition på djuphavsfisk. Jag har emellertid uppmärksammat kommentarerna i detta avseende. Vi måste också dra lärdom av erfarenheterna och genom att använda uppgifterna om dessa djuphavsarter, som vi började samla in ganska nyligen. Under tiden måste vi tillämpa en försiktig linje med tanke på den dåliga information som finns om dessa arter. Förordningen om insamling av uppgifter kommer verkligen att hjälpa oss att rätta till denna situation.
Jag håller med om att dessa arter är mycket känsligare, så vi måste vara oerhört försiktiga och vaksamma under förvaltningen av denna fiskeverksamhet.
Angående fångster som kastas överbord: som jag har haft tillfälle att säga i parlamentet tidigare är detta en fråga som vi tar på allvar, och vi försöker steg för steg att omfatta all fiskeverksamhet när det gäller kravet på att minska fångst som kastas överbord.
Angående de två ändringsförslagen så godkänner kommissionen ändringsförslag 2, som syftar till att minska den fångst som kastas överbord i stället för att införa ett fullständigt förbud från första början.
När det gäller det första ändringsförslaget anser kommissionen att den ursprungliga texten ger ett större skydd för fiskeverksamheterna och känsliga livsmiljöer och man planerar särskilt att se till att inget fiske får äga rum i områden på större djup än 1 000 meter.
Denna gräns kommer emellertid att ses över och eventuellt omvärderas om två år.
Rosa Miguélez Ramos: föredragande. - (ES) Herr talman! Jag vill betona det akuta behovet av mer och bättre information om dessa arter, särskilt avseende dem som förtecknas i bilaga II, och av mer personalresurser och ekonomiska resurser till forskningen. Jag vill påminna er om att vi höll en utfrågning i fiskeriutskottet om denna fråga och att experterna betonade att det fanns ett behov av att Internationella havsforskningsrådet fastställer de bestånd som kan utnyttjas på ett hållbart sätt för varje art, och de efterlyste även strängare vetenskapliga kriterier för insamlingsprogram samt säkrare uppgifter.
När det gäller stängda områden, för vilka det faktiskt inte finns några pålitliga uppgifter, menade experterna att dessa områden borde omdefinieras och göras mindre, eftersom en stängning av områden där utnyttjandet är hållbart i praktiken skulle leda till mer olagligt fiske som i högre grad sker ostraffat med tanke på parternas ointresse för fiskefrågor, vilket också skulle förvärra bristen på uppgifter för att bedöma bestånden.
Jag vill påminna Struan Stevenson om att texten i ändringsförslagen 2 och 3 motsvarar exakt vad vårt utskott antog på grundval av Carl Schlyters betänkande om en politik för att minska oönskade bifångster och stoppa praxisen att kasta fångster överbord från EU-fartyg, utan tillfogande av ett enda ord eller kommatecken.
Ordet ”förbud” skrämmer mig. ”Förbud” kan skapa förvirring och även leda till att man tappar motivationen. Det kan naturligtvis orsaka mycket skada för våra yrkesfiskare som utför sitt arbete så gott de kan. Det bästa är att avskaffa förbudet och sedan gradvis införa det igen, som kommissionen har föreslagit. Om jag inte misstar mig så tror jag att man använde just dessa ord. Jag ber er därför att stödja ändringsförslagen i omröstningen i morgon. Tack så mycket.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen äger rum i morgon kl. 11.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Marianne Mikko : skriftlig. - (ET) På 1900-talet skedde ett genombrott när det gäller den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och man utvidgade människans kunskaper om naturen till en tidigare ouppnåelig nivå. År 1969 var amerikanen Neil Armstrong den första människan på månen, Voyageruppdragen som skickades iväg 1977, har lämnat solsystemet, vilket innebär att astronomerna inte bara kan diskutera de yttersta områdena i vår galax, utan även utkanterna i hela det synliga universum.
I jämförelse med erövringen av kosmos har man varit måttligt intresserad av de havsdjup som bara är några kilometer djupa.
Man måste grundligt se över lagstiftningen om handel med djuphavsfisk. Jag instämmer med föredraganden om det akuta behovet av att skapa mer resurser, både avseende personal och pengar, till forskarvärlden.
Det är mycket viktigt att definiera vad som utgör djuphavsfiskeverksamhet. Just nu talar man om djup och fiskeutrustning. EU:s medlemsstater måste emellertid tillsammans komma överens om definitionernas innehåll och avtalens betydelse.
Jag vill att ni uppmärksammar punkt 8 i betänkandet, i vilken man förbjuder bottentrålning på djup som överstiger 1 000 meter. Varför måste vi ha en särskild djupbegränsning? Kommersialiseringen av bestånden och bevarandet av den biologiska balansen bör grundas på regionala karakteristika och internationella avtal. Om det är berättigat med ett fiskeförbud på ett särskilt djup bör begränsningen gälla all fiskeutrustning som kommer i kontakt med havsbottnen, inte bara bottentrålning.
Vi behöver ett flexibelt förvaltningssystem för bestånden och möjlighet att agera snabbt. Jag vill tacka föredraganden som har riktat vår uppmärksamhet på den ineffektiva gällande lagstiftningen.
Daciana Octavia Sârbu : skriftlig. - (RO) Den pågående och snabba konsumtionen av djuphavsbestånden och de otillräckliga åtgärderna för att skydda den biologiska mångfalden på större djup kräver akuta åtgärder för att garantera bevarandet och en hållbar fiskeverksamhet. Trots att Internationella havsforskningsrådet (ICES) i sina rekommendationer från 2002 och 2004 uppmärksammade att de flesta arterna låg under biosäkerhetsnivåerna, har EU inte minskat sina fiskeansträngningar tillräckligt mycket för att säkra ett hållbart fiske.
I kommissionens meddelande om översynen av djuphavsbestånden bekräftas att de nuvarande nivåerna för djuphavsfisket måste minskas och att de gällande åtgärderna inte har genomförts på ett tillräckligt effektivt sätt. Av detta skäl bör vi, innan vi antar de nya förvaltningsåtgärderna, fastställa skälen till varför de befintliga åtgärderna inte har genomförts och skälen till medlemsstaterna misslyckande med att uppfylla sina åtaganden eller förseningen i detta sammanhang.
EU bör dessutom göra avsevärda insatser för att på ett komplett och effektivt sätt genomföra FN:s generalförsamlings resolution 61/105 om djuphavsfiskeområden på öppet hav och skydd av sårbara marina ekosystem.
| sv |
Uttalande av talmannen
Talmannen: Jag vill inleda med ett kort uttalande.
Det är med kraft som jag fördömer Demokratiska folkrepubliken Koreas attack mot den sydkoreanska ön Yeonpyeong. Jag är djupt oroad över dagens händelser på den koreanska halvön. Rått och militärt våld kommer inte att lösa några problem, och ytterligare förluster av människoliv måste undvikas.
För den koreanska halvöns och dess närområdes skull bör Nord- och Sydkorea anstränga sig för att återskapa förtroendet på ett hållbart sätt. Därför välkomnar jag president Lee Myung-baks uttalande att den sydkoreanska regeringen tänker förhindra att situationen förvärras ytterligare.
Jag uppmanar regeringen i Demokratiska folkrepubliken Korea att omedelbart stoppa alla fientliga åtgärder och avstå från all verksamhet som kan förvärra situationen ytterligare. Demokratiska folkrepubliken Korea måste respektera den koreanska överenskommelsen om vapenstillestånd fullt ut.
| sv |
Kampen mot terrorismen - Skydd av personuppgifter (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Roselyne Lefrançois, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets rambeslut om ändring av rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism - C6-0466/2007 -, och
betänkandet av Martine Roure, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets rambeslut om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete (nytt samråd) (16069/2007 - C6-0010/2008 -.
Roselyne Lefrançois: föredragande. - (FR) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja tacka mina kolleger som har samarbetat med mig i denna fråga, eftersom vårt samarbete sannerligen har varit utmärkt genom hela förfarandet. Den text som vi ska rösta om i dag är särskilt känslig, eftersom diskussionen om att bekämpa terrorism innebär risker för EU-medborgarnas rättigheter, oavsett om dessa risker beror på terroristerna i sig eller den frihetsförstörande kraften hos åtgärderna som vidtas för att övervinna problemet.
Terroristhotens omfattning har mycket riktigt kunnat överdrivas av vissa regeringar under de senaste åren i syfte att rättfärdiga antagandet av säkerhetspolitik, både inrikes och på internationell nivå. Hotet är trots detta konkret, och Europeiska unionen måste medverka till att förebygga och bekämpa det så handlingskraftigt som möjligt. Säkerheten för dess 500 miljoner invånare och försvaret av de grundläggande värderingar och principer som unionen bygger på är beroende av detta. Sedan attackerna den 11 september 2001 har EU:s eget territorium varit målet för terroristattacker vid ett antal tillfällen, med dramatiska konsekvenser, som vi alla känner till: Madrid i mars 2004 och London juli 2005. Vi har förmodligen alla hört om den våg av attacker som ägde rum så sent som i går i Cantabria.
Terroristernas allt mer sofistikerade och skiftande verktyg och metoder gör uppgiften så mycket svårare. Utvecklingen av informations- och kommunikationsteknik, i synnerhet Internet, gör det enklare att organisera terroristnätverk och sprida propaganda eller till och med utbildningsmanualer via webben. Man antar att det för närvarande finns omkring 5 000 webbplatser av detta slag. Europeiska kommissionen vill följaktligen, av fullkomligt rimliga skäl, anpassa gemenskapslagstiftningen för att försöka förebygga både faktiska terroristattacker, men också förberedelserna för dessa attacker.
För att göra detta har den direkt inspirerats av Europarådets konvention om förebyggande av terrorism. Problemet är att kommissionen har valt att enbart behandla de repressiva aspekterna och ignorerat bestämmelserna om skyddet av de grundläggande friheterna, som utgör den grundläggande motvikten, enligt Europarådet. Jag var mest oroad över begreppet ”offentlig uppmaning” och den risk som detta utgör för yttrandefriheten, eftersom det som människor säger eller skriver som påstås ha lett till ett terroristdåd, eller helt enkelt av allt att döma kommer att leda till ett terroristdåd, kommer att straffas, om man kriminaliserar detta.
Vid den rundabordsdiskussion som organiserades i april i samarbete mellan de nationella parlamenten noterade vi att vi inte är de enda som framför reservationer mot vissa delar av kommissionens text. Flera nationella parlament uttryckte tvivel om tillämpningen av detta rambeslut och räckvidden av begreppet ”offentlig uppmaning”. Europarådet har också framhållit faran med att utesluta skyddsklausuler. Slutligen framförde oberoende experter, inom ramen för olika studier, sina reservationer, särskilt mot definitionen av ”offentlig uppmaning” och textens rättssäkerhetsnivå. Med stöd av en handfull nationella delegationer som var särskilt oroade över skyddet av de grundläggande rättigheterna lade rådet självt till ett antal garantier i rambeslutets text. På en eller två specifika punkter föreslog rådet emellertid också att rambeslutet skulle skärpas, och att det hur som helst krävdes mer arbete för att nå en fullständigt tillfredsställande rättssäkerhetsnivå och ett nöjaktigt skydd av friheterna.
Vi har därför försökt att hitta en balans mellan dessa två uppenbart motsägande, men i grunden oskiljaktiga, mål, nämligen kampen mot terrorism och skyddet av grundläggande rättigheter och friheter, med våra kolleger från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. För att göra detta tvingades vi att gå en svår balansgång, och detta var dessutom nödvändigt eftersom det ibland är svårt i praktiken att uttyda var yttrandefriheten slutar och brott mot mänskliga rättigheter tar vid. Tänk på den vrede som de danska karikatyrerna orsakade för två år sedan, eller mer nyligen, den debatt som uppstod om kortfilmen om islam av nederländska parlamentsledamoten Geert Wilders.
Samtidigt anser jag att den kompromiss som vi har nått är bra. De viktigaste förändringar som vi har gjort är följande: för det första ersatte vi termen ”uppmaning” med ”anstiftan”, som är mer exakt och oftare används i straffrättliga sammanhang, för det andra antog vi en strängare definition av ”offentlig anstiftan”, som på ett snävare sätt avgränsar de gärningar som kan kriminaliseras och därför förebygger eventuella missbruk som skulle leda till en begränsning av yttrandefriheten, för det tredje införlivade vi åtskilliga bestämmelser om skyddet av de mänskliga och grundläggande rättigheterna, och särskilt yttrandefriheten och pressfriheten, i texten, för det fjärde påminde vi om behovet att garantera att vidtagna åtgärder är proportionerliga i förhållande till de mål som ska uppnås, vilket är grunden för ett demokratiskt, icke-diskriminerande samhälle.
Detta är huvudpunkterna i detta ärende. Det gläder mig att detta ämne blev prioriterat under förmiddagens plenarsammanträde, och jag ser fram emot en rik och livlig debatt.
Martine Roure: föredragande. - (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig oerhört att vi i dag för en gemensam debatt om betänkandet av min kollega Roselyne Lefrançois om bekämpande av terrorism och mitt eget betänkande om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Vi ska komma ihåg att kampen mot terrorism inte kan bli helt effektiv och proportionerlig om vi inte ser till att alla medborgares grundläggande rättigheter stärks. Vi måste använda våra grundläggande värderingar om respekt för de grundläggande rättigheterna för att bekämpa de terroriströrelser som hotar våra demokratiska samhällen.
Enligt min mening var kommissionens förslag om bekämpandet av terrorism obalanserat, eftersom det bara stärkte säkerheten utan att beakta flera av de åtgärder som vidtagits för att skydda de grundläggande friheterna. I detta avseende vill jag åter gratulera Roselyne Lefrançois och hennes kolleger för att ha återskapat balans i texten i syfte att se till att den skyddar respekten för mänskliga rättigheter och friheter.
Som vi vet använder sig terroristnätverken i allt högre grad av ny informationsteknik, däribland Internet, för uppmaning till terroristbrott och rekrytering. Övervakning av denna typ av verksamhet på Internet kräver insamling av en stor mängd personuppgifter, men dessa personuppgifter måste garanteras ett högt skydd under insamlingen.
Jag skulle vilja påminna rådet om de åtaganden som man gjorde vid antagandet av direktivet om lagring av uppgifter. Vid det tillfället framförde vi vår önskan att uppgifter som var viktiga i kampen mot terrorism verkligen skulle kunna användas. I utbyte är rådet skyldigt att uppfylla sina åtaganden och anta ett rambeslut om skyddet av personuppgifter som ger en hög skyddsnivå.
Mitt varmaste tack går till alla mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och till alla som har arbetat med mig, särskilt skuggföredragandena, eftersom de ändringsförslag som vi föreslår i mitt betänkande enhälligt godkändes i utskottet. Dessa ändringsförslag visar att vi inte kommer att tolerera en harmonisering som bygger på en minsta gemensamma nämnare. Vi anser att rambeslutet bör ha en stor räckvidd, så att det inte begränsas till enbart uppgifter som utbyts mellan medlemsstaterna. Det måste också omfatta uppgifter som behandlas på nationell nivå, något som skulle skapa förutsättningar för ett starkare samarbete mellan medlemsstaternas olika polisiära och rättsliga myndigheter, samtidigt som en motsvarande nivå av uppgiftsskydd garanteras inom hela Europeiska unionen. Principerna när det gäller ändamål, begränsning och proportionalitet måste garanteras genom att man noga anger och begränsar var uppgifter får vidarebehandlas. Ni måste inse hur viktigt detta är! Uppgifter får inte användas i något annat syfte än det som de insamlades för. Vi vill inte förbjuda all överföring av uppgifter till tredjeländer, eftersom sådan överföring kan visa sig nödvändig som en del i kampen mot terrorism. Men för varje överföring måste en bedömning göras av huruvida tredjelandet i fråga erbjuder ett lämpligt uppgiftsskydd, och jag skulle vilja understryka att denna bedömning måste utföras av en oberoende myndighet.
Vi ber rådet att i rambeslutet inbegripa bestämmelser om nationella myndigheter som har tillgång till uppgifter som samlats in av privata parter, i enlighet med - om jag åter får påminna er - de åtaganden som det brittiska ordförandeskapet gjorde efter antagandet av ”direktivet om lagring av uppgifter”.
Slutligen måste användningen av känsliga uppgifter, såsom uppgifter om politiska åsikter, religiösa övertygelser, hälsotillstånd eller sexliv av princip förbjudas, i strid med det som nu föreslås i rambeslutet. Ni kommer att konstatera att Europaparlamentet med detta ändringsförslag stjälper rådets förslag, som tillåter behandling av dessa uppgifter under särskilda omständigheter. Tvärtom vill parlamentet att behandling av dessa uppgifter ska förbjudas, samtidigt som undantag ska tillåtas. Förfarandet har genomgått en fullständig förändring, och detta är viktigt för oss. Genom att inta denna ståndpunkt vill Europaparlamentet visa respekt för människors värdighet, och vi anser att rådet borde kunna instämma med oss i denna nödvändighet.
Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Deprez, ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, föredragande, mina damer och herrar! Detta är fransmännens dag, och det är också min dag: jag skulle vilja be så mycket om ursäkt för Rachida Datis oväntade frånvaro, men det är en ära för mig att åter delta i parlamentets arbete, särskilt när det gäller de känsliga ämnen som vi just har diskuterat. Jag skulle särskilt vilja uttrycka ordförandeskapets tack till Martine Roure och Roselyne Lefrançois för det personliga åtagande som de har visat exempel på och det intresse som de visar för frågorna om bekämpandet av terrorism och uppgiftsskydd.
Med dessa två texter har nu parlamentet fått ett fast grepp om den aktuella utvecklingen och vardagslivet i det europeiska samhället. Vi måste skydda våra medborgare mot terroristhot, och vi måste också skydda deras privatliv och konfidentialitet. Detta är ett politiskt ansvar i dess ädlaste mening. Jag skulle vilja svara på flera detaljer i de två betänkanden som just lagts fram.
För det första när det gäller utkastet till rambeslut om bekämpande av terrorism. Kampen mot terrorism är en utmaning för Europeiska unionen som kräver att vi förenar våra resurser. Gilles de Kerchove, EU:s samordnare för kampen mot terrorism, som jag mötte för några veckor sedan, har också talat om för parlamentet att till exempel al-Qaidas verksamhet är särskilt oroande. Det skedde 583 terroristattacker på europeisk mark 2007. Det rambeslut som ni ser på i dag är därför ett stort rättsligt framsteg i kampen mot att sprida teknik som används av terrorister.
Det är exempelvis oacceptabelt att man på en webbplats helt ostraffat kan förklara hur man tillverkar hemgjorda bomber. I dag finns det närmare 5 000 webbplatser som bidrar till att radikalisera ungdomar i EU inom ramen för dessa frågor, och det slovenska ordförandeskapet lyckades, som ni vet, att nå en överenskommelse om dessa utmaningar vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 18 april.
Jag välkomnar Roselyne Lefrançois' betänkande. Hon har gett sitt stöd till rådets mål att införliva de brott som förekommer i Europarådets konvention i rambeslutet av den 13 juni 2002. Hennes förslag är till stor del knutna till de ändringsförslag som rådet lade fram under förhandlingarna, och, som ni vet, var diskussionerna med rådet om denna text mycket livliga. Vi befinner oss helt klart mitt i en debatt som är klassisk för demokratiska samhällen som försöker att bekämpa terrorismen effektivt och samtidigt respektera den grundläggande rättsstatsprincipen och grundläggande principer, till exempel yttrandefriheten, som styr allt demokratiskt liv.
Jag skulle vilja uppmärksamma er på två punkter. För det första syftar detta rambeslut till att straffbelägga tre typer av beteenden som vanligen uppfattas innan attacker faktiskt har begåtts: offentlig uppmaning till terrorism - och jag vill betona ordet ”offentlig”, som alltså utesluter regleringen av privat brevväxling - utbildning och slutligen rekrytering för terrorismsyften. Det skulle skapa överträdelser för Europeiska unionen som medlemsstaterna redan känner till genom Europarådets konvention om förebyggande av terrorism, som fullbordades 2005.
Definitionerna av dessa brott har kopierats ord för ord i rambeslutet, med några få begränsade ändringar för att skapa överensstämmelse med begreppen ”terroristbrott” och ”terroristgrupp”, som har funnits i europeisk lagstiftning sedan 2002. Fru Lefrançois, följaktligen termen ”offentlig uppmaning” i stället för ”anstiftan”, som ni föreslår. Antagandet av en text på EU-nivå kommer att göra det enklare att kontrollera dess införlivande i medlemsstaterna och att snabbare bli gällande inom hela EU.
Det andra skälet är att rådet ägnade särskild uppmärksamhet åt respekt för de grundläggande rättigheterna. Denna oro uttrycktes vid det rundabordsmöte som parlamentet anordnade den 7 april i år. Rådet var mycket medvetet om de diskussioner som ägt rum i parlamentet och följde noggrant den strategi som antagits i Europarådet. Det tillfogades skyddsklausuler - särskilt två, om pressfrihet och yttrandefrihet å ena sedan, och proportionalitet när det gäller kriminaliseringen av brott som de definieras i nationell lagstiftning å den andra - till det ursprungliga förslaget.
Det bör noteras att rådet inte fick igenom de förslag som syftade till att införa regler om extraterritoriell behörighet, som er föredragande ändå inte godkände. En strävan efter balans var därför drivkraften för rådet under förhandlingarna, som ledde till en text som i hög grad beaktar er oro.
Om vi nu övergår till rambeslutet om skydd av personuppgifter, som Martine Roure lagt fram - är det ett faktum att det finns ett inte särskilt omfattande, om ens något, regelverk för så kallade ”suveräna” akter, särskilt för den allmänna säkerheten, som ni påpekade, fru Roure. Men det är på detta område som det är särskilt viktigt att förvalta och reglera utbyte av uppgifter, i syfte att skydda offentliga friheter. Ni har rätt: vi måste agera snabbt och effektivt, samtidigt som rättigheterna för dem vars uppgifter har utbytts, behållits och sparats ska respekteras.
Justitieministrarna nådde en överenskommelse den 8 november 2007 om ett utkast till rambeslut. Som ni själv har påpekat skulle vissa av er i parlamentet ha velat gå längre. Ordförandeskapet är medvetet om detta, men det rambeslut som rådet i slutet av en debatt, som varat mer än två år, lyckades få till stånd full enighet om, varigenom europeiska minimistandarder för personuppgifter tillhandahålls inom ramen för straffrättsligt samarbete, är ett första steg vid en tidpunkt när inga gemensamma regler någonsin existerat inom ramen för den tredje pelaren. Det är en kompromiss. EU är byggt på detta sätt, särskilt på detta område. Det är en kompromiss, men detta gör det inte till ett andra klassens beslut. Det är snarare det bästa möjliga resultatet i dagsläget, eftersom det fyller ett tomrum och banar väg för fortsatt utveckling.
Det är ett första steg mot en reglering av utbyte av uppgifter av rättsliga skäl inom EU:s ram, vars godkännande kan kontrolleras mycket mer effektivt än inom Europarådet. Införlivandet och antagandet av detta rambeslut skulle kunna överlämnas till rådet (rättsliga och inrikes frågor) för en utvärdering, såsom skedde med den europeiska arresteringsordern till exempel.
Herr vice ordförande! Till sist, när vår institutionella ram har utvecklats - något som vi hoppas ska ske - kommer det att bli möjligt för kommissionen att inleda överträdelseförfaranden. Inom EU måste man ofta fastställa om det är bättre med minimistandarder som kan tas upp senare eller om vi bör hålla fast vid till den aktuella situationen, som i dagsläget innebär extremt varierande standarder av uppgiftsskydd, en brist på ordentlig kontroll från de europeiska institutionernas sida samt bilaterala förhandlingar om utbyte av uppgifter med tredjeländer, som inte erbjuder våra medborgare tillräckliga garantier och som kan utföras utan vårt samtycke. Detta är fallet med de bilaterala avtal som ingåtts med USA.
Personligen anser jag att det är bättre att gå vidare i stället för att bevara den aktuella situationen. Enligt vår mening är rambeslutet den första vitala åtgärden. Dessutom har det arbete som gjorts av tidigare ordförandeskap i själva verket skapat förutsättningar för oss att finna jämvikter där också era bekymmer beaktas. Jag ska nämna några av dessa.
Den första är att det framtida rambeslutet verkligen enbart kommer att gälla utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna, som ni har påpekat, men medlemsstaterna har också åtagit sig att anpassa sina egna skyddsnivåer. En klausul som ni borde titta på är artikel 27, som stärks av skäl 8 i detta rambeslut, i vilken kommissionen uppmanas att efter en femårsperiod utvidga textens räckvidd till att kunna omfatta nationella uppgifter. Vi inom rådets ordförandeskap ser vi inga nackdelar med detta.
Den andra är att allt utbyte av uppgifter är föremål för proportionalitetsprincipen, något som innebär att det är möjligt att från fall till fall kontrollera orsaken till uppgifternas överföring och om den uppgiftsmängd som utbyts är större än det som är alldeles nödvändigt.
Den tredje är att överföringen av uppgifter till tredjeländer är föremål för viktiga villkor och skyddsåtgärder som ska ges ett lämpligt skydd. Ni känner alla till att denna bestämmelse inte har passerat obemärkt bland vissa av våra yttre partner, vars namn jag har nämnt. Artikel 14 är ett bålverk som vi kan förlita oss på när det gäller att förhindra överföring till tredjeländer, utan vårt samtycke, av personuppgifter som vi har överfört till andra medlemsstater. Det ger oss också en försäkran om en motsvarande nivå för uppgiftsskydd i den andra medlemsstaten.
För det fjärde och sista har medlemsstaterna åtagit sig att rapportera om sina nationella åtgärder till kommissionen, som i sin tur ska lägga fram en bedömning och förslag till ändringar av denna första ram till parlamentet och rådet. Följaktligen kommer ni att vara fullständigt delaktiga i vidareutvecklingen av detta rambeslut.
Herr talman, föredragande, mina damer och herrar! Ordförandeskapet är väl medvetet om ert engagemang för respekt för de grundläggande rättigheterna inom Europeiska unionen, och jag skulle vilja betona att framtidsgruppen, som är sammansatt av sex justitieministrar från Tyskland, Portugal, Slovenien, Frankrike, Tjeckien och Sverige, har gjort stärkandet av uppgiftsskyddet till en prioritering för Europeiska unionen under de kommande åren. Det är en oro som alla medlemsstater delar, och alla justitieministrarna stödde den under det informella rådets möte den 25 juli.
Herr talman! Det var detta som jag hade att säga parlamentet.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman! Jag välkomnar naturligtvis rådets ordförande, Jean-Pierre Jouyet, och även våra två föredragande, som har gjort ett fantastiskt arbete. Roselyne Lefrançois har skrivit ett betänkande om ändringsförslaget till rambeslutet om bekämpande av terrorism, och Martine Roure har skrivit ett betänkande om rambeslutet om skydd av personuppgifter. Jag vill naturligtvis också tacka rådets ordförandeskap. De kommentarer som Jean-Pierre Jouyet gjorde bör visa ordförandeskapets intresse för att närma de olika synpunkterna.
Jag ska fatta mig kort, eftersom vi förväntar oss en mycket intressant debatt denna förmiddag i parlamentet. För det första ska jag tala om förslaget till ett rambeslut om bekämpande av terrorism. Som rådsordföranden helt riktigt sa har modern informations- och kommunikationsteknik en viktig funktion att fylla när det gäller att sprida terroristhotet. Internet, som är billigt, snabbt, lättillgängligt och når hela världen, används i hög grad av terrorister.
De fördelar med Internet som uppskattas av laglydiga medborgare utnyttjas tyvärr i brottsliga syften. Terrorister använder Internet för att sprida propaganda i mobiliserings- och rekryteringssyften, liksom för instruktioner och Internetbaserade handböcker som syftar till att utbilda terrorister eller planera attacker. En politisk prioritering är naturligtvis att förebygga detta hot. Europeiska unionen måste bekämpa den moderna terrorismen och dess nya metoder med samma beslutsamhet som den visade när den bekämpande den traditionella terrorismen.
I det förslag som kommissionen har utarbetat uppdateras rambeslutet om bekämpande av terrorism, och det anpassas till Europarådets konvention om förebyggande av terrorism genom att man i begreppet terrorism inbegriper offentlig uppmaning till terroristbrott samt rekrytering och utbildning för terrorismsyften.
Kommissionen är nöjd med det positiva mottagande som Roselyne Lefrançois' betänkande har fått, vilket betonar förslagets mervärde. Fru Lefrançois! Ni har dock också uttryck oro över förslaget, och vill se ett antal ändringar.
Jag ska försöka ge ett kort svar. För det första protesterar ni i ert betänkande mot användningen av uttrycket ”offentlig uppmaning”, och ni angav tydligt att ni anser att begreppet ”offentlig anstiftan” var mer precist. Det är dock ett faktum att kommissionens förslag bygger på Europarådets konvention, och vi följer de definitioner av brott som anges i konventionen mycket noggrant av två anledningar.
För det första ville vi ta hänsyn till Europarådets enastående sakkunskap på området mänskliga rättigheter och rådets genomförda arbete när det gällde att utarbeta den text i konventionen som vi diskuterar. Konventionen bygger också på Europadomstolens rättspraxis vad gäller yttrandefrihet.
För det andra ville kommissionen göra det enklare för medlemsstaterna att genomföra både ändringen i rambeslutet och i Europarådets konvention. Skulle en annorlunda terminologi inte göra tillämpningen något komplicerad? Den frågan vill jag ställa till er.
När det gäller den andra punkten som tas upp i betänkandet stöder kommissionen er idé att införliva skyddsklausuler om mänskliga rättigheter i den ändrade texten motsvarande klausulerna i artikel 12 i Europarådets konvention om förebyggandet av terrorism. Herr Jouyet! Rådets gemensamma ståndpunkt av den 18 april 2008 innehåller faktiskt redan extra skyddsklausuler som svarar mot dem i artikel 12.
Jag ska nu övergå till önskemålet att utesluta alla skyldigheter att kriminalisera ett försök att begå ett brott. Det är vi överens om. I kommissionens förslag garanteras redan uteslutandet av denna skyldighet, och det gjorde rådets gemensamma ståndpunkt av den 18 april 2008 också.
Det som jag skulle vilja säga är att vi, när det gäller de behörighetsbestämmelser som tillämpas på de nya brotten, i stort sett - men inte helt - instämmer i de ändringsförslag som föreslås i betänkandet. Kommissionen kan därför godta avlägsnandet av de kompletterande behörighetsbestämmelserna som den hade inbegripit i sitt förslag.
Men kommissionen delar inte den åsikt som framförs i betänkandet om de befintliga behörighetsbestämmelserna i det aktuella rambeslutet, eftersom detta skulle vara detsamma som att införa en begränsning av de nya brotten. Det ändringsförslag som läggs fram i betänkandet avskaffar en medlemsstats skyldighet att ta itu med nya brott när de begås utanför denna medlemsstats territorium men begås av en juridisk person som är etablerad på dess territorium, eller är riktade mot dess institutioner eller befolkning, eller mot en EU-institution med huvudkontor i den berörda medlemsstaten. Vi befarar att avskaffandet av denna skyldighet för den berörda medlemsstaten att agera kommer att begränsa effektiviteten i kommissionens förslag eftersom de nya brotten mycket ofta är gränsöverskridande, särskilt när de begås via Internet.
Kommissionen hoppas dock att utvecklingen av detta ärende framför allt kommer att göra det möjligt att det ändrade rambeslutet träder i kraft inom en snar framtid. Det är verkligen värt alla våra ansträngningar att uppdatera vår lagstiftning, och jag tackar både parlamentet och ordförandeskapet för att de gör allt sin makt för att nå dessa resultat. Vi behöver verkligen detta nya verktyg.
Nu ska jag tala om betänkandet av Martine Roure, som genom sitt mycket kraftiga skydd har skapat en rättspraxis för parlamentets önskan att få ett meningsfullt rambeslut som banar väg för fortsatt utveckling. Rambeslutet måste i själva verket främja polissamarbete och rättsligt samarbete i brottmål genom att ge detta den effektivitet som uppnås genom äkta legitimitet och respekt för grundläggande rättigheter, särskilt rätten till privatliv och rätten till skydd av personuppgifter. Gemensamma regler för att behandla och skydda personuppgifter, som behandlas i syfte att förebygga och bekämpa brott, kan bidra till att nå dessa två mål.
Herr Jouyet! Det kommer inte att förvåna er att höra att kommissionen är besviken över rambeslutets ganska begränsade räckvidd. Vi hade för avsikt att gå längre, men jag vet att det sittande ordförandeskapet till stor del delar denna åsikt. Texten i rambeslutet omfattar nu bara gränsöverskridande utbyte av personuppgifter, och det är därför som vi ville gå längre. Behandlingen av personuppgifter av dessa myndigheter på nationell nivå harmoniseras inte på EU-nivå under tiden. På nationell nivå kommer denna verksamhet fortfarande att omfattas av nationell lagstiftning om uppgiftsskydd. Fru Roure! Det stämmer att alla medlemsstater har anslutit sig till Europarådets konvention 108 om uppgiftsskydd. Trots detta är jag en av dem som anser att vi bör gå längre.
Den påföljande bedömningen av tillämpningen av rambeslutet, som Jean-Pierre Jouyet hänvisade till, är naturligtvis ett sätt att granska tillämpningen av reglerna i rambeslutet, och också en kontroll av att principerna om målet för begränsning och proportionalitet, som ni gjorde helt rätt i att nämna och som är grundläggande på detta område, faktiskt respekteras. Det stämmer att en granskning, en bedömningsklausul, mot bakgrund av den bedömning som medlemsstaterna har gjort, med säkerhet skulle göra det möjligt att utvidga räckvidden till detta uppgiftsskydd.
En sak är säker, och det finns ingen anledning att jag insisterar på detta eftersom ordförandeskapet just hänvisade till det, och det är att texten kommer att bli viktig inte bara för oss européer, utan också i våra förhandlingar med tredjeländer. Vi kommer att befinna oss i en mycket starkare position, särskilt i förhandlingar med USA - som jag inte har glömt bort - om vi kan göra anspråk på en åtgärd för uppgiftsskydd som verkligen uppfyller våra medborgares behov och förväntningar. Därför hoppas jag att rådet kommer att verka för detta ärende, och att vi kan nå ett avtal. Detta är ett första steg, men detta steg kommer fortfarande att vara viktigt nog. Det är min önskan.
Jag kommer hur som helst att vara nöjd om dessa två förslag och två betänkanden - som är mycket intressanta och värdefulla för kommissionen - gör det möjligt för att oss att nå ett avtal, något som jag verkligen skulle vilja se.
Luis de Grandes Pascual: föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. - (ES) Herr talman, herr Jouyet, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag talar i egenskap av föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor för betänkandet av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om detta ärende.
Jag skulle vilja tacka utskottet för rättsliga frågor för det stöd som jag fick samt föredraganden Roselyne Lefrançois och säga att hon, när hon har skött denna uppgift, varit öppen för förståelse och dialog för att hitta en enighet, något som är absolut nödvändigt i detta ärende.
Detta förslag till rambeslut skulle kunna anses onödigt. Europarådet har redan tagit upp frågan i sin konvention om förebyggande av terrorism och erkänner de tre typerna av straffbara gärningar som kommissionen inbegrep i sitt förslag: offentlig uppmaning till terroristbrott samt rekrytering och utbildning för terroristsyften.
Men det stämmer också att förslaget ger mervärde, innehåller en bättre definition av terrorism och är mer heltäckande, eftersom det inbegriper en omfattande förteckning över påföljder.
Jag skulle i ärlighetens namn vilja säga att denna åtgärd från kommissionens sida är nödvändig och utgör ett oerhört värdefullt bidrag.
Vi behöver inte oroa oss för de grundläggande rättigheterna, och det strider inte mot yttrandefriheten. I Spanien står inte terroristgruppen ETA med på EU:s förteckning över terroristgrupper för det som den säger, utan snarare för det som den gör, eftersom den använder utpressning, kidnappning, våld, terror och död för att uppnå sina syften. Av den orsaken står den med på förteckningen. Inte för sina uttalanden, utan för sina handlingar.
I det spanska parlamentet finns det grupper som representerar den separatistiska rörelsen som talar helt legitimt, förespråkar oberoende, och naturligtvis inte på något sätt drabbas av några efterräkningar för att de gör det.
Det handlar inte om att fastställa åsiktsbrott. Det handlar om att samarbeta med hjälp av modern teknik och att effektivt bekämpa terrorism.
Låt mig påminna er om att en ärlig person, en medlem av de väpnande styrkorna, en officer vid namn Juan Luis Conde, mördades i går i Spanien av terroristgruppen ETA med den fega metoden en bilbomb.
Europeiska unionen måste stå enad i denna fråga, beslutsamt och kompetent. Vi måste vara kapabla att fastställa kategorier av straffbara gärningar som inte är ohanterliga, för om domstolen anser att det föreligger svårigheter kommer antagandet att en person är oskyldig tills motsatsen har bevisats alltid att styra, och vi får inte försitta detta tillfälle.
ETA och alla världens terroristgrupper bör känna till att Europeiska unionen står enade mot dem, de bör vara säkra på att unionens demokratiska tyngd kommer att drabba dem, och att vi inte kommer att ge upp förrän de är helt uteslutna från livet i våra länder.
Panayiotis Demetriou: för PPE-DE-gruppen. - (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! I dag ligger två mycket viktiga betänkanden framför oss. De är mycket ovanliga på grund av deras väl avvägda förhållningssätt och eftersom de är resultatet av ett bredare samarbete om frågor som man i allmänhet kommit överens om i kampen mot terrorism, och givetvis skyddet av mänskliga rättigheter, tillsammans med personuppgifter.
Terrorism är vår tidsålders gissel. Företeelsen har hydrans huvuden, är omänsklig, barbarisk och hänsynslös. Vi måste därför bekämpa den med alla lagliga medel, samtidigt som vi alltid måste komma ihåg att de mänskliga rättigheterna inte får överträdas. Det är exakt vad Roselyne Lefrançois åstadkommer i sitt betänkande.
Det som har sagts är att förslaget att bekämpa terrorism bygger på Europarådets konvention. Men vi har valt att ändra definitionen av ”offentlig uppmaning” så att det blir mer begripligt i rättslig mening i alla länder. Vi talar om ”offentlig anstiftan”, vilket stämmer bättre överens med andan i konventionen och det mål som vi vill nå.
Vår oro när vi diskuterade detta betänkande inriktades på frågan om mänskliga rättigheter. Vi förde omfattande diskussioner, kom överens om en formulering och inbegrep bestämmelser som ska säkerställa den jämvikt som jag har nämnt.
Allting som läggs till kommer förmodligen att rubba denna jämvikt, och alla försök att ytterligare definiera terrorism är att utmana ödet: det var ingen enkel uppgift för EU att komma fram till en definition. Jag satt i Europarådet i tre år. Vi försökte att hitta en definition av terrorism, men lyckades inte. Nu när vi har kommit fram till denna definition finns det ingen orsak att motarbeta den.
När det gäller mänskliga rättigheter finns hur som helst punkt 10 i den inledande delen av förslaget. Där tar man utförligt och i detalj itu med skyddet av de särskilda rättigheterna: mötesfrihet och fria fackföreningar samt alla hithörande rättigheter. Det finns därför inget behov av ytterligare ansträngningar i detta avseende.
Avslutningsvis vill jag tillägga att allt detta är i goda händer. Men det finns ett annat område som vi bör se över: vi bör rikta vår uppmärksamhet mot de samhällen som livnär terrorism. Vi bör tala med resonliga personer, med moderata krafter, så att det moraliska stöd som terrorister i dessa samhällen får kan elimineras. Vi bör inrikta våra ansträngningar, vårt tänkesätt, program och kampanjer på detta.
(Applåder)
Claudio Fava: för PSE-gruppen. - (IT) Herr talman, herr Jouyet, herr Barrot, mina damer och herrar! Efter sju års kamp mot terrorismen anser jag att vi nu är skickliga på att katalogisera riskerna med terrorism, dess effekter och dess förödande konsekvenser. Jag anser också att en av de mest dramatiska av dessa konsekvenser är förlusten av jämvikt - en förlust av balansen när det gäller att reagera på terrorismens hot.
Denna jämvikt är nödvändig, inte för att undersöka det ytliga, utan för att granska de djupliggande orsakerna bakom detta våld, och den är livsviktig för att genomföra en förebyggande och bestraffande politik, utan att överge de grundläggande principerna i vår rättskultur. Detta är en värdefull men svår balansgång, eftersom den måste översättas i regler som inte lämnar något utrymme för finkänslighet. Jag välkomnar därför kommissionens initiativ att se över rambeslutet från 2002, förutsatt att uppmärksamhet riktas mot de mycket lägliga rekommendationer som har gjorts i de två betänkanden som vi diskuterar i dag.
Den första rekommendationen, herr Jouyet och herr Barrot, är att vi måste undvika en kultur av misstroende, för om vi grundar vårt samhälle på misstro, och tänker ut integrerings- och invandringspolitik som utarbetas enligt principen om ömsesidig misstro, skulle det vara som att ge en gåva till terrorismen eftersom terrorismens främsta mål är att skapa splittring.
Det är av denna anledning som vi, när vi diskuterar terroristbrott och begreppet uppmaning - som är ett begrepp som verkar både allmänt och subjektivt, enligt vår mening - föredrar det rättsligt mer förenliga och specifika begreppet offentlig anstiftan. Jag anser att detta är en mindre förvirrande och mindre subjektiv princip, och detta är inte en terminologisk fråga, herr Barrot, utan en självständig fråga: uppmaning lämpar sig för missbruk, övergrepp, det lämpar sig också för överdriven uppmärksamhet mot det socialt känsloladdade, som ofta skulle förespråka överdrivna och förvirrade reaktioner. Allt detta leder oss till den andra risk som vi måste undvika: att tolka kampen mot terrorism som skäl som rättfärdigar granskning, minskning och ändring av räckvidden för de grundläggande rättigheterna.
Utifrån dessa två betänkanden förväntar vi oss en tydlig och entydig signal på denna punkt: detta är den utmaning som vi har uppmanats att ta itu med som lagstiftare: att kombinera kampen mot terrorism och gärningar som banar väg för terrorism med respekt för stadgan om de grundläggande rättigheterna, särskilt yttrandefrihet och föreningsfrihet, utan vilka vår kultur skulle återgå till en barbarisk epok. Herr Barrot! Vi måste berätta sanningen: risken att vi kommer att omvandla kampen mot terrorism till en konflikt mellan kulturer eller religioner, att vi kommer att tala rasismens språk. Risken för detta är rätt så stor, som vi såg vid mötet de senaste dagarna i Köln, där en parlamentsledamot, Mario Borghezio, deltog på ett oansvarigt sätt. Det bör alltså sägas med stark röst, och sägas här, och sägas av parlamentet: fascistisk intolerans har inget med kriget mot terrorism att göra!
I det värdefulla arbete som har gjorts med de två betänkanden som vi debatterar här intar man också denna ståndpunkt: bekämpa terrorismen, förebygga terrorismens desperata våld, men se samtidigt till att rätt balans råder mellan behovet av säkerhet för våra medborgare och deras frihet och grundläggande rättigheter. Herr talman, herr Jouyet och herr Barrot! På denna punkt uppmanar vi till vaksamhet från rådets och kommissionens sida, och vi lovar att parlamentet kommer att göra sitt yttersta för att samarbeta med er.
Alexander Alvaro: för ALDE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande! Roselyne Lefrançois och Martine Roure har gjort ett enormt arbete med sina betänkanden, och jag har också haft nöjet att samarbeta med dem under detta arbete. Vi har uppnått mycket och också gjort en stor skillnad. Jag beklagar att Martine Roures betänkande fortfarande hålls kvar i rådet, trots att vi har sett över det. I detta avseende anser jag att det saknas något i det som Jean-Pierre Jouyet talade om, nämligen att vi tar tag i ämnen och förklarar dem vara prioriterade. Vi hörde även detta upprepade gånger och senast av det tyska rådets ordförandeskap. Tyvärr har det helt enkelt inte omvandlats till handling. Parlamentet kan inte nöja sig med tomma ord i längden.
När det gäller Roselyne Lefrançois betänkande: det finns definitivt något anmärkningsvärt i detta betänkande som ingen av er har tagit upp än. Det innebär att vi här har ett av de sällsynta fall då vi harmoniserar konkret straffrätt - helt klart bortom miljöområdet. Detta är något som sträcker sig långt bortom det som Europeiska unionen hittills har gjort. Inom civilrätten har vi sett det i gränsöverskridande ärenden. Men att harmonisera konkret straffrätt är mycket mer djupgående än vad som har framkommit här. Kommissionen förstår då kanske varför vi för en sådan intensiv diskussion om offentlig uppmaning eller anstiftan. ”Anstiftan” är en vanlig rättslig term i alla medlemsstater. Medlemsstaterna i Europarådet fastställde termen ”uppmaning” som en kompromiss. Detta inbegriper även länder som Ryssland.
Jag anser inte att vi måste diskutera om vi alla har en rättslig grund som överensstämmer med detta. Jag måste också fortsatt klargöra i diskussioner med Roselyne Lefrançois att jag, sett ur enbart mitt nationella perspektiv, har ett problem med termen ”anstiftan”, vilket också har framförts här, eftersom det faktum att en anstiftan kan bestraffas utan att det finns ett avsiktligt olagligt påstått brott är främmande för vårt system. Eftersom anstiftan eller uppmaning tillåts i klausulen är båda dessa termer i värsta fall till och med en bluff. De misslyckas båda med att påvisa uppsåt från gärningsmannens sida. Man är helt hänvisad till tredje parters uppfattning när det gäller huruvida det som någon har sagt skulle kunna vara en allvarlig uppmaning till att begå ett terroristbrott eller inte. För tillfället undrar jag var ni drar linjen mellan terroristen och den rasande medborgaren runt stamgästernas bord som anmäls av sin granne.
I detta avseende måste vi också ta upp de befintliga rättssystemen. Jag vet att det i vissa hänseenden är annorlunda i Spanien, men detta är för att landet ska kunna bekämpa inhemsk terrorism. Tro mig, jag är tacksam att jag är ung nog för att inte ha levt under de dåliga RAF-tiderna i Tyskland, men även då diskuterades lämpliga lagar. Länder måste naturligtvis agera på ett exceptionellt sätt i bestämda fall, men under de senaste sju åren har vi också sett att mycket av det som inledningsvis beslutas i ett utbrott av ursinne nu måste dras tillbaka. I detta avseende gläder det mig också att vi har inriktat oss på människor och grundläggande rättigheter över partilinjerna i detta betänkande.
När det gäller Rourebetänkandet är det mycket viktigare att rådet vidtar åtgärder. Vi får inte lura oss själva när det gäller Lissabonfördraget. Vi vill alla att det ska bli kvar fram till Europavalet 2009, men vi vet också att man aldrig får det man vill ha. Nu måste vi försöka fläta in detta betänkande i dessa diskussioner - särskilt när det gäller de samtal som kommissionen för närvarande för med Förenta staterna om ett avtal om uppgiftsskydd mellan EU och USA. De två kan faktiskt inte tillåtas existera oberoende av varandra. Jag skulle därför vilja att vi inte bara fångade den politiska viljan utan till sist också fattade ett politiskt beslut, att äntligen låta rambeslutet om uppgiftsskydd träda i kraft.
Kommissionen och rådet strävar, med ett otroligt arbete, efter att vidta åtgärder på området ekonomiskt skydd av personuppgifter. När vi ser vad som sker i Storbritannien, Tyskland och andra medlemsstater, där det förekommer fall av förlust eller stöld av personuppgifter som förvaltas av offentliga myndigheter, har vi ett lika brådskande behov av åtgärder här. Detta är i slutändan mer än någonsin medborgarnas rättigheter, eftersom de inte har möjlighet att hindra sina regeringar från att handla på detta sätt. När det gäller företag kan medborgarna i alla fall välja ett annat om de tvivlar.
Brian Crowley: för UEN-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka rådets ordförande och kommissionens vice ordförande samt föredragandena för vad jag anser vara mycket viktiga betänkanden.
När vi diskuterar frågor om terrorism och uppgiftsskydd - och ibland när man granskar innehållet i debatten i parlamentet - verkar det råda en konflikt mellan de som vill ge mer skydd till de enskildas rättigheter och friheter och mer skydd rent generellt till allmänheten gentemot risker för och hot om våld eller till och med anstiftan till våld, som en av mina kolleger redan har sagt. I detta avseende, när vi utvecklar dessa förslag, bör vi vara säkra på att den lagstiftning som vi föreslår, som vi ändrar i parlamentet, verkligen har en rättslig grund, så att den inte riskerar protester och tillrättavisningar när den träder i kraft. En av de svårigheter som vi står inför, på grund av detta rambeslut, med anledning av den rättsliga grunden - eller bristen på rättslig grund - är att vi, när det gäller vissa aspekter av detta rambeslut, skulle kunna utsätta oss för anklagelsen att vara skenheliga och bara ge sken av att agera utan att verkligen vidta några beslutsamma åtgärder.
Om man ser tillbaka på samarbetet inom de rättsliga och polisiära frågor som vi har undersökt här i parlamentet har 90 procent av det grundat sig på ömsesidigt förtroende mellan olika myndigheter på nationell nivå. Detta har varit det enda effektiva sättet att finna en mekanism för att gå vidare, för även om ni möjligen ingår avtal eller fattar beslut kan det inte förekomma något verkligt meningsfullt samarbete eller tas några framsteg om inte myndigheterna i varje medlemsstat är villiga att samarbeta med varandra och utbyta denna information.
Vi måste vara försiktiga när det gäller frågan om uppgiftsskydd och personuppgifter som samlas in, eftersom många av oss vet att det i vår egen medlemsstat finns otaliga byråer, både på nationell och på lokal nivå, som förvaltar uppgifter om var och en. Just nu är det största hotet i Storbritannien frågan om identitetsstöld, och det råder stor oro på grund av borttappade datorer som innehåller uppgifter från statliga byråer - oavsett om det gäller myndigheter inom socialtjänsten, försvaret eller polisen - personuppgifter, uppgifter som man aldrig egenhändigt skulle lämna ut till någon. Ändå verkar det inte finnas skydd för dessa uppgifter.
Det är därför som vi måste vara försiktiga på denna nivå - på europeisk nivå - så att vi inte skapar ett europeiskt rambeslut som möjliggör samarbete mellan medlemsstater, men inte inför dessa kontroller på nationella medlemsstater. Anledningen till att jag säger detta är att det finns ett mer omfattande skydd tillgängligt för enskilda som ska protestera mot nationella myndigheter när de missbrukar, utnyttjar eller förlorar deras uppgifter än vad detta rambeslut skulle ge, och vi kommer att underminera de rättigheter som redan finns på många sätt om vi tvingar fram att detta rambeslut om skydd av personuppgifter ska gälla för nationella uppgifter också. Eftersom vi rör oss framåt med en ny plan på europeisk nivå finns det visst spelrum för ett något mer obestämt svar på de svårigheter som vi står inför när det gäller uppgiftsskydd. Men för att vara säker på att denna lagstiftning blir effektiv ska den inte bara vara tydlig och slutgiltig när det gäller den funktion som vi vill att den ska fylla, utan den måste också ha folkets förtroende för att den kommer att skydda och inte utnyttja dem.
Kathalijne Maria Buitenweg: för Verts/ALE-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag är övertygad om att rådet verkligen vill förbättra säkerheten för medborgarna och även sätter stort värde på civila rättigheter. Man kan mycket väl välkomna de aktuella betänkandena med entusiasm, men om man har läst dem noggrant noterar man att de slutsatser som vi drar helt skiljer sig från era. Vi anser i själva verket att de förslag som ni har antagit är rent ut olämpliga, och att de hotar att kränka de medborgerliga rättigheterna.
Hur kommer det sig att vi bedömer saker olika? För det första riktar parlament traditionellt mer uppmärksamhet mot civila rättigheter än regeringar, något som är ett problem för beslutsfattandet. Parlamentet vill dock i synnerhet se hur dessa beslut påverkar samhället på längre sikt. Om man ser på förhållandet mellan regering och medborgare ur ett historiskt perspektiv ser vi att regeringen har monopol på bruket av våld, och medborgare har grundläggande rättigheter som inte får kränkas av regeringen om det inte är nödvändigt, effektivt och proportionerligt. Även om medborgarna alltför ofta varken ser regeringens åtgärder som nödvändiga eller rättfärdigade kommer deras förtroende för, och följaktligen samarbete med, denna regering att minska, och då kommer vi verkligen att få ett omfattande säkerhetsproblem på lång sikt. Det är svårt att vinna ett förtroende, men lätt att förlora det.
Enligt min mening erbjuder inte förslaget om uppgiftsskydd det avsedda skyddet, och rådet är ute på hal is när det vill utvidga rambeslutet.
Om vi börjar med Martine Roures betänkande skulle jag vilja tacka föredraganden varmt för alla de år som hon har lagt ned på att lotsa detta betänkande genom parlamentet. Jag skulle särskilt vilja ställa en rad frågor till rådet. I förslaget hänvisas det till polisiärt och rättsligt samarbete inom EU, det vill säga till tjänster som har med säkerhet att göra. Men - och rådets ordförande kanske motsäger mig på denna punkt - jag förstår att det nu har angetts att rådet inte anser sig vara bundet av dessa förslag om grundläggande nationella säkerhetsintressen står på spel. Vilka intressen talar vi om här, och kan ni ge ett exempel på en fråga som skulle få er att helt enkelt kasta detta rambeslut i soptunnan?
En annan punkt, som Martine Roure redan har tagit upp, är den om känsliga uppgifter. Det finns vissa uppgifter som jag kan förstå att rådet vill ha. Men kan rådet förklara för mig vid vilket tillfälle det skulle ha nytta av att veta om en person var fackföreningsmedlem? Jag skulle vilja att ni gav mig ett exempel på ett tillfälle då det skulle vara användbart att veta om en person var medlem i fackförbundet Federatie Nederlandse Vakbeweging (FNV) i Nederländerna. Skulle detta tyda på motsträvigt beteende? Under vilka omständigheter skulle detta vara relevant, för Guds skull? Folks sexliv? Om vi talar om aktiv pedofili, så är det inte mer än rätt: det är ett brott och kan naturligtvis registreras. Men vad vill ni egentligen ha mer information om?
När det gäller överföring av uppgifter till tredjeländer minns jag fortfarande ett lustigt ögonblick under det tyska ordförandeskapet, då en företrädare för rådet hävdade att det ibland faktiskt var nödvändigt att snabbt överföra uppgifter till Iran. Han fick hela kammaren att gapa. Han kunde väl inte ha menat detta - överföra uppgifter till Iran?! Jag ställer därför frågan nu. Kommer rådets ledamöter att garantera att känsliga uppgifter inte under några omständigheter kommer att överföras till Iran? Skulle ni kanske också kunna ge mig numret på den artikel som ni grundar denna garanti på?
Även om jag anser att skyddsnivån är otillräcklig välkomnar jag målet: ett bättre samarbete mellan polisiära och rättsliga myndigheter på EU-nivå (detta har varit känt för att fungera dåligt till och med på nationell nivå). Ett nyckelord när det gäller att förbättra detta samarbete är ”förtroende” - även här handlar det om förtroende. Jag anklagar rådet för att inte arbeta hårt nog för att öka detta förtroende och således inte heller samarbetet. När allt kommer omkring måste förtroende bygga på något, som till exempel ett omfattande uppgiftsskydd eller rättigheter för misstänkta som det anstår vår rättsstatsprincip - men ni lyckas inte hålla ert ord. Ni har nu arbetat med rättssäkerhetsgarantierna för misstänkta under hela min mandatperiod, och inget har ännu dykt upp. Dessutom misslyckas ni med att driva samarbetet framåt på de områden där ni verkligen skulle ha kunnat vara till hjälp. I stället lägger ni fram det oslipade rambeslutet om bekämpandet av terrorism.
Roselyne Lefrançois har framställt ett passande betänkande om detta, och jag skulle även vilja tacka henne. Min fråga är fortfarande: vilket problem försöker egentligen rådet lösa här? Anstiftan till våld är förbjudet i alla medlemsstater, och det är rätt så - men nu kriminaliseras uppmaning också. Vad innebär ”uppmaning”? Någon som skriver att Förenta staterna är en förbrytarstat, en ondskans axel, som måste bekämpas? Om denna person också skriver: ”de som inte är med oss är emot oss”, är detta en uppmaning? Om en västerländsk man avsiktligt gör en film som kritiserar islam i syfte att kränka människor, uppmanar han då till en attack? Framför jag en uppmaning nu?
Otydlig lagstiftning är dålig lagstiftning. Ni har mitt stöd för kriminalisering av anstiftan till våld på EU-nivå, men inte på detta sätt. Om man jämför alla språkversioner är det inte ens klart om det är ”uppmaning” eller ”anstiftan” som diskuteras. En kvinna kan klä sig provokativt, men det inte bär inte att hon anstiftar våldtäkt. Artikel 1.1 är oroande i detta avseende, eftersom det däri uppges att en person kan dömas till terroristbrott om han eller hon direkt förespråkar sådana brott. För vår grupp är detta verkligen att gå för långt.
Sylvia-Yvonne Kaufmann: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande! På grund av den korta tid som jag har till förfogande skulle jag bara vilja diskutera betänkandet av Martine Roure. När vi talar om behandling av personuppgifter inom ramen för polisiärt och rättsligt samarbete i brottmål, skulle jag mycket tydligt vilja klargöra att jag anser att vi måste göra de europeiska bestämmelserna enhetliga.
Under de senaste åren har flera projekt för behandling av dessa uppgifter inletts, särskilt den andra generationen av Schengens informationssystem och informationssystemet för viseringar (VIS). Men dessa uppgifter är också relevanta i förhållande till förslaget att utbyta belastningsregister mellan medlemsstater och till och med införa ett europeiskt system för PNR-uppgifter. En hög uppgiftsskyddsnivå ligger i alla medborgares intresse, och enligt min mening kan det bara garanteras genom enhetliga bestämmelser på EU-nivå.
Rådsordföranden har sagt att det sittande rådets beslut var den bästa lösning som skulle kunna nås. Herr rådsordförande! Jag måste säga er att jag är besviken på rådets nya förslag, för parlamentets nyckelkrav har inte beaktats, och jag anser att det ger en nivå för uppgiftsskydd som i vissa avseende fortfarande ligger under nivån i Europarådets konvention 108. För övrigt delas kritiken av det förslaget av alla grupper över deras skiljelinjer, och jag anser att detta tydliga budskap borde ge rådet en tankeställare.
Vi bör i synnerhet se till att rambeslutet också tillämpas i nationell uppgiftsbehandling. Annars blir meningen med hela förslaget ifrågasatt.
Jag skulle också vilja betona det som vår föredragande, Martine Roure, har sagt, nämligen att särskilt känsliga uppgiftskategorier - det vill säga uppgifter som avslöjar en persons etniska ursprung, politiska åsikt eller religiösa övertygelse - inte bör behandlas. Om vi ska tillåta några undantag från denna princip är det nödvändigt att ett behörigt rättsligt organ godkänner detta på förhand till exempel. Denna uppgiftskategori bör inte behandlas rent mekaniskt.
Rådet har länge lovat parlamentet att det ska anta detta rambeslut. Jag anser att det nu är hög tid att rådet äntligen infriar sitt löfte, och detta med ett rambeslut värt det papper som det skrivs på.
Jag stöder alla de ändringsförslag som parlamentet föreslår i betänkandet eftersom jag anser att vi behöver högsta möjliga nivå av uppgiftsskydd, och detta har ännu inte garanterats i rådets nu existerande rambeslut.
Gerard Batten: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Dessa beslut av rådet är en del av processen för att harmonisera våra nationella rättssystem så att de blir ett gemensamt EU-system. En EU-medborgare kan redan i nuläget utlämnas med minimala skyddsåtgärder från en medlemsstat till en annan med hjälp av en europeisk arresteringsorder. Inte ens vid vetskapen inom ett nationellt rättssystem eller en nationell regering om att det rör sig om en stor orättvisa kan man förhindra detta.
Inom ramen för de nya bestämmelserna om rättegångar som hålls i den åtalades frånvaro kan vi nu åtalas och dömas i en annan EU-stat utan att ens vara medvetna om att det har skett, och därefter utlämnas och fängslas. Vi kan bötfällas eller få vår egendom beslagtagen utan att detta kan förhindras, eller vi kan skyddas, av vårt eget nationella rättssystem eller vår regering.
En europeisk åklagarmyndighet planeras - med bistånd från Europol, vars tjänstemän åtnjuter immunitet från åtal för allt de kan tänkas göra eller säga under sin tjänstgöring - inom ramen för Lissabonfördraget, med omfattande maktbefogenheter för att utreda och lagföra personer som anklagats för brott mot unionens intressen. Och så har vi naturligtvis Europeiska unionens egen paramilitära poliskår, den europeiska gendarmeristyrkan, som upprättades i Vicenza och som kommer att ha befogenhet att passera gränser för att dämpa oroligheter bland civilbefolkningen i EU:s medlemsstater.
Det påstås att allt detta görs för att vi ska skyddas mot terrorism, men vad det egentligen är frågan om är naturligtvis Europeiska unionens ständiga uppdrag, som går ut på att öka och befästa sin egen makt och dominans på varje område i vår nationella tillvaro. Terrorismen är verkligen ett stort hot, vars största enskilda källa i världen i dag är ideologin inom det fundamentalistiska, bokstavliga och extremistiska islam. Men terrorism bör bekämpas av nationella regeringar som samarbetar med varandra, inte användas som en ursäkt för att öka Europeiska unionens makt.
Koenraad Dillen: (NL) Herr talman! Man hör ofta från olika håll att kampen mot terrorism utgör ett hot mot våra friheter - men detta är en felaktig dikotomi. Yttrandefriheten, tryckfriheten och rätten till privatliv är verkligen grundläggande särdrag för det västerländska samhället, men, som föregående talare just sa, är det dessa öppna samhällen som för närvarande hotas av en islamistisk extremism som uppmanar till terroristdåd mot dessa värderingar. Åtgärderna i detta betänkande innebär ett steg - men bara ett - i rätt riktning. Länder har inte bara uppgiften att skydda sina medborgare mot terrorism, utan måste också kunna vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera den allmänna ordningen.
Jag vill dock framföra en randanmärkning i detta sammanhang, eftersom många talare i anslutning till dagens debatt har hänvisat till Italien. Den italienska regeringen har ändå rätt att bekämpa illegal invandring och brottslighet på de sätt som man anser vara nödvändiga, förutsatt att dessa rättfärdigas av objektiva och legitima faktorer. Dessutom var den skamliga utfrågningen i Rom i förra veckan, där några parlamentsledamöter på yttersta vänsterkanten anklagade italienska karabinjärer för att tortera romska barn, en förolämpning av det italienska folket som inte gynnade Europaparlamentet. Därför hoppas jag att Europaparlamentets talman kommer att be den italienska regeringen om ursäkt på allas våra vägnar.
Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag bad att få ordet i detta läge eftersom jag olyckligtvis måste ge mig i väg för att delta i en interinstitutionell dialog. Jag ber parlamentet och föredragandena om ursäkt för detta. Jag vill bara svara gruppordförandena med att först och främst säga, beträffande betänkandet av Roselyne Lefrançois och särskilt efter talen om skillnaden mellan ”anstiftan” och ”uppmaning”, att rådets text är en kopia av artikel 5 i Europarådets konvention, för att skillnader i tillämpning ska undvikas. Vi anser att vi bör överlåta åt domare att tillämpa denna kriminalisering på ett skäligt sätt och - som Luis de Grandes Pascual med rätta sa - ta vederbörlig hänsyn till sammanhanget, i synnerhet vad gäller spansk terrorism. Avslutningsvis vill jag påpeka att man i rådets text i stort beaktar å ena sidan klausulen om yttrandefrihet i artikel 2 och å andra sidan proportionalitetsklausulen i artikel 14.
Vad gäller betänkandet av Martine Roure vill jag säga att jag också håller med Kathalijne Maria Buitenweg och Alexander Alvaro: det är verkligen ett framsteg att man med lagstiftning inom den tredje pelaren öppnar för rätten till prövning. Jag har också lyssnat till alla era krav i samband med räckvidd, i synnerhet kraven från Sylvia-Yvonne Kaufmann. Frankrike ansåg samma sak som kommissionen, men vi måste vara realistiska. Vi skulle kunna anta en annan text enhälligt. Vi hade velat gå längre - vilket också kommissionsledamot Jacques Barrot sa - men bara om räckvidden utvidgades, vilket skulle vara mycket positivt. Jag tror inte att vi skulle kunna göra sådana framsteg på kort sikt.
Vi måste nå en kompromiss, etablera en balans. Jag instämmer med Roure om att detta inte är helt tillfredsställande. Men det är fortfarande ett framsteg, och vi måste godta det för vad det är. Så har vi också, som jag sa tidigare, bedömningsklausulen. Jag uppmanar kommissionen och kommissionens vice ordförande att på bästa sätt utnyttja denna bedömningsklausul och de bestämmelser om insamling av uppgifter som tyder på att vi också kommer att ha akter inom ramen för nationell suveränitet i åtanke, och det vet jag att han kommer att göra. Ni nämnde inkluderandet av vissa uppgifter som finns med i beslutet. Personligen skulle jag också bli glad om inkluderandet av uppgifter av religiös och sexuell art granskades, eller om det åtminstone fick en bättre formulering än vad som är fallet i nuläget.
Som svar till Koenraad Dillen i fråga om romerna: EU-toppmötet om romer den 16 september visade, som han vet, det franska ordförandeskapets och kommissionens engagemang i frågan om romer. Vice ordföranden var där, och vi utvärderade de åtgärder som vidtagits tidigare och som medlemsstaterna kan engagera sig i i framtiden för att uppmuntra en integrering av romerna i våra samhällen. Detta är en fråga som också dyker upp frekvent på kommissionsledamot Vladimír Špidlas sociala dagordning.
Det var allt jag hade att säga som svar på de anföranden som gjordes som en del av denna mycket spännande debatt.
Manfred Weber: (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, herr rådsordförande! Först och främst vill jag berömma det franska ordförandeskapet för att vi diskuterar dessa frågor tillsammans, eftersom de illustrerar balansen av utmaningen: att övervinna en stor utmaning - terrorism - å ena sidan och dataskydd å andra sidan. Det är synd att rådsordföranden inte kan närvara under hela debatten. Det skulle ha gjort stor nytta.
För det första har vi, i fråga om dataskydd, redan hört många ordförandeskap berätta för oss om stora och betydande framsteg. Jag vill, för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, påpeka att vår föredragande, Martine Roure, har hela parlamentets fulla stöd i denna fråga, eftersom det krävs framsteg på detta område.
Tre frågor är av extra stor betydelse för oss. Jag vill särskilt betona att vi måste fortsätta att betona att vi stöder utbyte av uppgifter. Vi vet från Schengens informationssystem att vi kan spåra många kriminella genom att utbyta uppgifter, och att utbyte av uppgifter garanterar framgång och säkerhet. Men det finns andra aspekter som är viktiga: rätten till tillgång för medborgarna är av särskilt stor betydelse för mig - eftersom det förstärker medborgarnas rättigheter - och räckvidden, som redan har diskuterats upprepade gånger. Kommissionens vice ordförande Jacques Barrot har påpekat att dessa beslut är viktiga som stöd för honom, framför allt under förhandlingarna med Förenta staterna. Jag vill dock tillägga att om Förenta staterna motsätter sig att denna rättsliga ram olyckligtvis bara tillämpas på europeiska frågor, och inte på inomeuropeisk nivå i samband med situationen i medlemsstaterna, kommer man att ha ett argument mot oss, eftersom vi inte ens vågar genomföra denna rättsliga ram i sin helhet i Europeiska unionen.
När det gäller kampen mot terrorism anser jag att det är skamligt att den inte kommer någon vart i fråga om ett praktiskt genomförande av många operativa åtgärder, trots att rådet ständigt inleder nya strategier på detta område. Vi minns alla att det tog över ett år att utse den nya europeiska samordnaren för kampen mot terrorism, Gilles de Kerchove, att vi agerade snabbt i fråga om bevarande av uppgifter men att genomförandet tyvärr har försenats, och att vi fortfarande inte har någon arbetsgrupp inom Europol, en avdelning som ägnar sig åt denna sektor. Vi måste arbeta och kämpa med ett större engagemang i detta avseende, och vi borde göra operativa framsteg snarare än bara argumentera om ordalydelse.
Framför allt i fråga om islamistisk terrorism förväntar vi oss att de största problemen ska orsakas av personer som konverterat - människor som växer upp i vårt samhälle, blir vuxna och sedan konverterar till den islamiska tron. Vi måste fråga oss vad det är som går fel i våra samhällen och vad som går fel i den islamiska miljön för att dessa personer ska bli radikaliserade. Vi måste ta hänsyn till detta.
I Europa kan vi också leva i säkerhet för att vi har en engagerad polisstyrka, som vi måste vara tacksamma mot i detta avseende.
Bárbara Dührkop Dührkop: (ES) Första och främst vill jag gratulera föredragandena till deras utmärkta betänkanden, men jag ska huvudsakligen diskutera Lefrançoisbetänkandet.
Vi fortsätter steg för steg att ta in på terrorismen, alltid med hjälp av lagstiftning. Med rambeslutet från 2002 kunde vi fastställa en gemensam definition och en rättslig ram för terroristbrott.
De förändringar som har lagts fram i dag omfattar införandet av tre nya överträdelser som vi måste skydda oss från, som svar på gamla och nya terroristhot och terroristers ökande användning av informationsteknik, inklusive cyberterrorism. Det finns en lång kedja av terroristdåd, alltifrån indoktrinering och väckande av fanatism hos barn till mord.
Denna föreslagna ändring är begränsad till offentlig uppmaning till terroristbrott samt rekrytering och utbildning av terrorister, som nu täcker traditionella och moderna metoder för att sprida terror.
Vi skiljer emellertid inte mellan metoderna, men vi måste vara oerhört försiktiga i fråga om att dra en gräns mellan vad som är oacceptabelt, och som därför måste bestraffas, och yttrandefrihet som en grundläggande rättighet.
Denna gräns är otydligare i fråga om offentlig uppmaning. Därför är uppsåt och manifesterad fara nödvändiga krav för att något ska kunna beskrivas som en överträdelse. Allt annat är yttrandefrihet, och den skyddas av själva ramdirektivet, artikel 6 i EU-fördraget, stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europarådets konvention om förebyggande av terrorism.
Vad som brister i fråga om konventionen är att många medlemsstater ännu inte har ratificerat den, vilket inte bidrar till att stödja kampen mot terrorism eller skyddet av friheter.
Varken det ursprungliga rambeslutet eller den befintliga ändrade versionen ersätter konventionen. En ratificering skulle snarare stärka den europeiska lagstiftningen, och tillföra extra mervärde och en mer fullständig rättslig ram.
Precis som i Prümfördraget och i många andra texter skiljer man i den europeiska lagstiftningen inte mellan olika typer av terrorister. Den gäller i lika hög grad inom unionen som för internationell terrorism.
Förra året registrerade Europol totalt 583 terroristdåd, 24 procent mer än året före, av vilka 517 utfördes av separatistgrupper som verkar i Spanien och Frankrike. 201 personer var misstänkta för islamistiska terroristdåd.
Jag vill gratulera polisstyrkorna till deras lovvärda arbete och till deras ansträngningar för att sätta stopp för terrorism och gripa terrorister.
Mitt land figurerar olyckligtvis återigen på nyheterna. Vi har en lång och eländig tradition av terrorism. Vi vet att det inte finns rum för några terrorister i en demokrati, men det finns inte heller rum för personer som uppmuntrar, ger skydd åt eller hjälper terrorister. Därför anser jag att ett annat rättsligt koncept skulle komplettera vår lagstiftning: en kriminalisering av yttringar som misskrediterar eller förnedrar offren för terrorism eller deras familjer. Detta kan vara bra att lägga på minnet inför kommande förändringar.
Avslutningsvis beklagar jag att vi inte kan tillämpa protokoll 10 i Lissabonfördraget för att skynda på överföringen av behörighet i dessa frågor till gemenskapen, eftersom de är så betydelsefulla och brådskande för medborgarna.
Sophia in 't Veld: (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag som en ordningsfråga be presidiet att skriva till det franska ordförandeskapet och tillkännage att vi anser att det är oacceptabelt att det franska ordförandeskapet inte är tillgängligt under hela denna viktiga debatt.
(NL) Herr talman! Terrorismen uppstod inte den 11 september 2001; den har alltid funnits. Dessutom står det, som den föregående talaren just påpekade, verkligen i Europols EU Terrorism Situation and Trend Report [rapport om situationen och trenderna i fråga om terrorism i Europeiska unionen] att flertalet attacker inte begås av islamistiska extremister utan av separatister, av styrkor från extremhögern och extremvänstern.
Vad som är nytt sedan 2001 är dock att regeringar över hela världen har utnyttjat kampen mot terrorism för att inskränka civila rättigheter och friheter. Jag är helt för ett samarbete i kampen mot kriminalitet, och jag instämmer helt i det som Manfred Weber sa, men åtgärder har väldigt ofta vidtagits, som t.ex. insamling av personuppgifter, för att uppnå syften som absolut inte har något att göra med terrorism. Passageraruppgifterna används exempelvis för kontroll av invandrare och i kampen mot ”vanliga” brott. Detta är helt legitimt i sig självt, men låt oss i sådana fall nämna saker vid deras rätta namn.
De högtidliga förklaringarna från rådets sida om civila rättigheter och skydd av personuppgifter låter tämligen ihåliga när rådet inte ens är här och, framför allt, inte är berett att införliva Europaparlamentets rekommendationer, som de fastställs i Rourebetänkandet. Då kanske rådet ska sluta gråta krokodiltårar över Irlands ”nej”.
Avslutningsvis har jag två specifika frågor. Jag vill be kommissionen - eftersom rådet inte är här - om information om kontaktgruppen på hög nivå. Efter två års förhandlingar bakom lyckta dörrar och utan mandat uppmanar den amerikanska ministern för inre säkerhet, Michael Chertoff, kommissionsledamot Jacques Barrot att underteckna ett avtal i december. Jag skulle vilja veta om kommissionsledamot Barrot kommer att säga ”nej” på våra vägnar.
Den andra frågan lyder som följer. Det hålls förhandlingar på EU:s vägnar om ett system i vilket tullen - i Europa, och utan några utläggningar eller begränsningar - tillåts söka igenom och beslagta bärbara datorer vid gränsen. Jag skulle vilja få mer information om detta.
Talmannen: Jag anser att det är viktigt att informera er om att det franska ordförandeskapet helt korrekt framförde sina ursäkter före inledningen av debatten och meddelade oss att Rachida Dati inte kunde delta i debatten, eftersom hon var förhindrad av oundvikliga skäl, och att Jean-Pierre Jouyet, som ersatte henne, inte kunde stanna.
Er invändning är ändå viktig, och vi kommer att framföra den, men jag vill betona att det franska ordförandeskapets ursäkter framfördes i förväg.
Bogusław Rogalski: (PL) Herr talman! Terrorism är ett av de största hoten i modern tid. Attackerna den 11 september gjorde oss på ett tydligt sätt medvetna om detta. Terrorism baseras både på psykologiska och sociala effekter och medieeffekter. Det är förklaringen till det problem som uppstått med den oändliga lista över frågor om hur hot av detta slag ska kunna avledas som har antagit en global dimension. Spridande av rädsla, terror och attacker mot det civila samhället - det är terrorism.
EU måste kunna ge sina medborgare en hög säkerhetsnivå. Särskild uppmärksamhet måste fästas vid terroristernas användning av IT och kommunikationsteknik, i synnerhet Internet, som bidrar till att sprida propagandasändningar och utbildningsmanualer. Detta är vad vi verkligen måste motverka. Att bekämpa terrorism måste bli en prioritering för oss i EU, framför allt att bekämpa dess mest hotfulla form, den islamistiska terrorismen, vars mål är att helt ödelägga den västerländska civilisationen. Vad kan vi göra? Det är ett enkelt val: endera tillintetgör vi terrorismen, eller så kommer terrorismen att uppenbara sig för världen.
Angelika Beer: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi kan föra denna debatt utifrån grundläggande principer - vi måste föra den - men inte utan att diskutera ett visst instrument. Jag talar om det man hänvisar till som listan över terroristorganisationer. Efter EG-domstolens domslut av den 3 september vet vi att den rättsliga bedömningen är klar och tydlig. Både EU:s och FN:s system med listor över terroristorganisationer utgör ett brott mot medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter och måste därför reformeras.
Vad är det som har hänt? EU:s lista över terroristorganisationer fungerar i en fullständig gråzon utan parlamentarisk kontroll. Det är verkligen bisarrt att vi i egenskap av parlament får höra att man vid ett möte för rådet (jordbruk och fiske) den 15 juli - där politiker samlats som specialiserar sig på jordbruk, skogsbruk och utveckling av landsbygden - antog en ny europeisk lista över terroristorganisationer utan debatt och utan att veta vad som stod på den. Vi vet att komplikationer på det utrikespolitiska området resulterar i en fullständig gråzon när internationell rätt trampas under fötterna. Vi vill förändra detta, och jag ber om ert stöd i detta avseende. Stort tack!
Giusto Catania: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är också besviken över att den franska ministern har gått, för han kunde bland annat ha fått reda på att den information som han gett oss är felaktig. Bárbara Dührkop har rätt när hon säger att flertalet terroristattacker som utförs i Europeiska unionen har en oberoende grund och inte har någon anknytning till al-Qaida, tvärtemot Jean-Pierre Jouyets uttalande.
I sådana fall hade vi kunnat avlägsna den suggestiva ekvation mellan islam och terrorism som så ofta framhålls för oss. Det händer ofta, och det finns olyckligtvis också anhängare av detta i parlamentet. Jag tänker på den inställning som Mario Borghezio intog vid aktionen i Köln nyligen, och om detta rambeslut hade gällt skulle han tveklöst ha anklagats för uppmaning till terrorism. Jag skulle definiera Borghezios agerande som uppmanande, och jag vill på gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänsters vägnar göra en formell begäran hos parlamentets talman att utfärda en officiell varning till Borghezio.
Enligt min uppfattning har den strategi som antagits i kampen mot terrorism under de senaste åren varit en förlustbringande strategi och alltför underordnad amerikanska intressen i krigen i Irak och Afghanistan, i utformandet av listor över terroristorganisationer och i de restriktioner som tillförts rättsstatsprincipen. Det har förekommit alltför många fall av inkorrekt hantering av personuppgifter, och jag anser att vi alla måste samarbeta - och jag håller på att avrunda nu - för att se till att vi inte begränsar den individuella friheten, för att utöka de demokratiska områdena och för att se till att vi inte bidrar till att uppnå just de mål som terroristorganisationerna har, i säkerhetens namn och i kampen mot terrorismen.
Nils Lundgren: Herr talman! Mme Lefrançois föreslår viktiga förändringar för att värna integritet, yttrandefrihet och rättssäkerhet. Det som ska ses som brottsligt är anstiftan, inte uppmaning till terroristbrott. Privatlivets skydd ska gälla även e-post och annan elektronisk korrespondens och de grundläggande principerna för all vår lagstiftning lyfts fram: proportionalitet, nödvändighet och icke-diskriminering.
Utmärkt. Men, för det finns ett stort ”men”: Var tog subsidiaritetsfrågan vägen? Vilken typ av terrorism ska hanteras på EU-nivå? I Spanien begicks ett vidrigt terroristbrott under den gångna helgen och vi känner alla med det spanska folket, men brottet är ingen EU-fråga. Liksom inte heller den terrorism som pågick under årtionden i Nordirland. Det är uppenbart att rädslan för terrorism används medvetet för att på medlemsländernas bekostnad flytta fram EU:s positioner på rättsliga och polisiära områden. Subsidiaritetsfrågan lever i festtalen men inte i lagstiftningen.
Jana Bobošíková: (CS) Mina damer och herrar! I helgen föll Tjeckiens ambassadör i Pakistan offer för en bombattack i det landet. I går skadades tre tjeckiska militärer i en raketattack i Afghanistan. I nuläget påverkar terrorismen också livet för medborgarna i mitt land direkt. Det råder ingen tvekan om att detta är ett av de lömskaste och farligaste fenomen som finns för civilisationen och att vi inte kan ge efter för detta fega och ondskefulla gissel, utan måste bekämpa det. Kriget mot terrorismen får emellertid inte bli en allomfattande besvärjelse. Trots terrorismens alla blodiga följder får inte daglig misstanke och rädsla i samband med den egna säkerheten prioriteras framför frihet. Därför förkastar jag Europeiska kommissionens förslag om att anstiftan till terroristbrott borde utgöra ett brott. Förslaget syftar till att bestraffa muntliga och skriftliga anföranden och utgör följaktligen ett tydligt hot mot yttrandefriheten och grundläggande mänskliga rättigheter. För mig, i egenskap av demokratisk politiker, är detta oacceptabelt.
Carlos Coelho: (PT) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill börja med betänkandet av Martine Roure, som jag återigen stöder p.g.a. att det syftar till att nå en politisk överenskommelse om förslaget till rambeslut om skydd av personuppgifter inom ramen för den tredje pelaren, som inte baseras på minsta gemensamma nämnare, en miniminivå av dataskydd och allvarliga brister. Jag skulle återigen vilja framföra min ståndpunkt, som jag har klargjort vid ett flertal tillfällen tidigare: det är nödvändigt och angeläget att ett rättsligt instrument antas som garanterar skydd av uppgifter inom ramen för den tredje pelaren och en nivå för skydd av personuppgifter som åtminstone är likvärdigt med den nivå som garanteras inom ramen för den första pelaren enligt direktiv 95/46/EG.
Jag tyckte att det var mycket intressant att höra vice kommissionsordförande Jacques Barrots uttalanden. Han är lyhörd för parlamentets oro, men jag anser att det är beklagligt att rådets tomma stol är ett levande exempel på den politiska dövhet som har trängt igenom varje ordförandeskap. Jag känner ingen optimism alls i fråga om rådets svar.
Vad gäller Lefrançoisbetänkandet: år 2002 antog vi ett rambeslut i vilket vi harmoniserade definitionen av ”terrorism” och de tillämpliga straffen. Ett flertal talare har redan hänvisat till Internet, den nya informationstekniken, och de fördelar som dessa innebär, men också till den nytta som brottslingar har av användningen av Internet. Det har redan nämnts att det finns omkring 5 000 webbplatser för terroristpropaganda som är verktyg för radikalisering och rekrytering och som tjänar som informationskälla när det gäller terroristernas medel och metoder. Det är anledningen till att vi måste ändra 2002 års direktiv för att skapa de instrument som krävs för att ta itu med denna form av cyberterrorism. Jag stöder Roselyne Lefrançois' förslag, som kombinerar den brådskande karaktären hos denna kamp med den oumbärliga respekten för yttrandefrihet och organisationsfrihet.
Avslutningsvis är det mycket viktigt att medlemsstaterna ratificerar Europarådets konvention om förebyggande av terrorism från 2005, så att ett parallellt genomförande av båda instrumenten garanteras, tillsammans med ett grundligare och mer heltäckande rättsligt system.
Stavros Lambrinidis: (EL) Herr talman! Under de senaste åren har diskussionen om terrorism i Europeiska kommissionen och rådet nästan uteslutande uppstått ur ett självklart godtagande av skyddet av de grundläggande rättigheterna. De nästan lika oundvikliga följderna är märkliga lagstiftningsförslag som utgör en överträdelse av just dessa rättigheter.
Ett typiskt exempel är det förslag som vi diskuterar i dag, om bekämpande av terrorism på Internet. Det grundas på erkännandet av att vissa terrorister använder Internet för att uppmana till terrorism, och att vi måste stoppa dem.
Förslaget avslutas hur som helst med följande extrema åtgärd: för att bekämpa terrorism på Internet bör vi fängsla alla medborgare som skriver någonting som skulle kunna tolkas av polisen som avsett att uppmuntra terrorism - märk väl inte ens ”uppmana till” det. Dessutom är alla som direkt eller indirekt stöder terroristbrott skyldiga. Alla som vågar uttrycka, muntligt eller skriftligt, en politisk åsikt som skulle kunna tolkas som ett stöd för terrorism riskerar med andra ord att arresteras. På ett annat ställe i förslaget står det att människor kan åtalas även om de inte har någon avsikt att uppmuntra till terrorism med sina skrivelser, bara på grund av att deras ord, enligt polisens uppfattning, har haft en sådan verkan. En av de grundläggande principerna för brottmålsförfaranden upphävs med andra ord fullständigt.
Lyckligtvis kan de självklara värderingarna i ett demokratiskt samhälle återställas i detta galna rambeslut tack vare Lefrançoisbetänkandet. I detta betänkande skyddas tryckfriheten och innehållet i våra e-postmeddelanden från föregripande spioneri från myndigheternas sida, och det anges uttryckligen att kriminalisering av alla slag inte ska ”inskränka eller hindra ... uttryck för radikala, polemiska eller kontroversiella åsikter som framförs i den offentliga debatten i känsliga politiska frågor, inbegripet frågan om terrorism”. Jag hoppas att rådet kommer att acceptera dessa självklara ändringar.
Det finns ingen här i kammaren som underskattar behovet av att bekämpa terrorismen, men när kampen mot den ger upphov till åtgärder som i slutändan lägger munkavle på demokratin så är Europaparlamentet, med rätta, skyldigt att inte stödja dem.
Anledningen till är att - återigen en av dessa självklara sanningar som riskerar att inte längre kunna tas för givna i dagens Europa - det är absurt att hävda att vi bekämpar terrorismen för att ”skydda vår demokrati” medan vi föreslår åtgärder som går emot demokratins grundläggande principer. Demokratins moraliska överlägsenhet ligger i det faktum att det finns många sätt att besvara och skydda den, men till dessa hör sannerligen inte föregripande övervakning av medborgarnas tankar och ord, för att inte tala om föregripande nedtystande eller kriminalisering av uttryckande av egna tankar av dem som motsätter sig det som är självklart för majoriteten.
Jag uppmanar er att stödja Lefrançois- och Rourebetänkandena. Rådet uppmanar jag i dess frånvaro att lyssna på detta.
Sarah Ludford: (EN) Herr talman! Det finns grundläggande brister i det sätt på vilket EU för närvarande agerar när det gäller rättsliga och inrikes frågor, i synnerhet avsaknaden av en helt öppen och demokratisk lagstiftning i frånvaro av Lissabonfördraget (också jag beklagar att Jean-Pierre Jouyet visade sin likgiltighet för våra åsikter genom att gå härifrån, oavsett om han ursäktade sig eller inte) och, för det andra, avsaknaden av balans och respekt för grundläggande rättigheter. Båda dessa framhävs olyckligtvis i detta avseende i de två åtgärder som diskuteras.
Kriminalisering av ”offentlig uppmaning till terroristbrott” - en vag benämning - riskerar att få en skrämmande effekt på yttrandefriheten när den straffbara gärningen anstiftan, som redan existerar, är fullständigt adekvat.
Den andra åtgärden ger bara ett svagt skydd av personuppgifter som skenbart utbytts för att upprätthålla lagen, och har enorma kryphål. Jag kan upplysa parlamentet om att man i Storbritannien använder direktivet om lagring av uppgifter - det brittiska ordförandeskapets epokgörande prestation för tre år sedan - för att ge hundratals icke brottsbekämpande myndigheter tillgång till personliga kontaktuppgifter. På kommunal nivå används de för att kontrollera om föräldrar har ljugit om att de bor i upptagningsområdet för en populär skola - vilket kanske är dumt gjort, men inget grovt brott.
Det är skandalöst hur ministrar för inrikes frågor har lämnat utrymme för eurofober som t.ex. UK Independence Party (UKIP) och de brittiska konservativa att skarpt kritisera samtliga EU:s ansträngningar i fråga om gränsöverskridande brottslighet. Vi vet att en stor majoritet av den europeiska allmänheten, inklusive den i Storbritannien, stöder EU:s agerande för att gripa brottslingar och terrorister, t.ex. med hjälp av den europeiska arresteringsordern. UKIP och Torypartiet, som hävdar att man prioriterar lag och ordning högt, vinkar glatt adjö till alla brottslingar som tar sig undan över Engelska kanalen. Vi borde inte låta dem komma undan med sin propaganda, i synnerhet inte eftersom ministrarna för inrikes frågor gör sitt allra bästa för att undergräva allmänhetens stöd för ett polisiärt samarbete med sin trångsynta strategi, som inte uppmärksammar medborgerliga friheter i tillräcklig grad, oavsett om det rör sig om skydd mot inkräktande i privatliv eller rättigheter för tilltalade i brottmål.
EU:s regeringar har korkat nog låtit Gerard Batten och hans likar att hetsa upp sig över erkännande av utevarodomar på grund av deras misslyckande, som leds av den brittiska regeringen, med att stärka rätten att försvara sig. Tala om en ond allians mellan eurofober och en ryggradslös Labourregering.
Slutligen vill jag fråga var justitieministrarna befinner sig i hela denna övning. De måste få kontroll över cirkusen kring ministrarna för inrikes frågor och börja bygga ett verkligt europeiskt område för frihet, säkerhet och rättvisa. Vi måste se till att Lissabonfördraget införlivar öppenhet och demokrati i detta projekt, och detta snabbt, före valet till Europaparlamentet.
Konrad Szymański: (PL) Det finns stunder när jag lyssnar till denna debatt då jag får intrycket att vi glömmer bort att rambeslutet riktas till demokratiska stater, medlemsstater i EU, med en demokrati som baseras på stabila grunder. Därför finns det ingen brådskande anledning, inget akut behov av, att hämma följderna av rambeslutet genom att införa koncept som ”anstiftan” och ”verkligt terroristhot”. Detta är det odlande av misstänksamhet som Giovanni Fava talade om. Misstänksamhet gentemot staten. Vem kan bedöma hur verkligt hotet faktiskt har blivit? Måste det flyta blod på gatorna i en eller annan europeisk stad för att vi ska vara 100 procent säkra på att det hot som är knutet till utbildning, till anstiftan eller till uppmaning har blivit verkligt?
Dessa och andra skyddsklausuler kan tolkas med illvilja, exempelvis på domstolarnas nivå. De kan i slutändan tolkas som ett uttryck för en ideologi, en falsk uppskattning av mänskliga rättigheter, som i detta avseende skulle undergräva effektiviteten hos kampen mot terrorism. Jag ber medlemsstaterna att visa större tillit, att inte försvaga rambeslutet, och att upprätthålla konvergensen i rambeslutet med den konvention mot terrorism som utarbetats inom Europarådets familj av nationer.
Adamos Adamou: (EL) Herr talman! Terrorism är en handling som måste fördömas av alla ledamöter som är närvarande här i kammaren. Detta bör emellertid inte leda till att vi försvårar skyddet av vår verkliga säkerhet. I verkligheten innebär de val som gjorts av EU för att undanröja dessa avskyvärda brott att vi är splittrade och mycket osäkra.
Antagandet av alltmer reaktionära strategier bekräftar att vi gjorde rätt i att ända från början invända mot grundtanken i hela detta företag, och att vi gör rätt i att nu känna oro över det verkliga skyddet av medborgarnas friheter. I de reformförslag som lagts fram krävs en ännu större investering i åtgärder och politik som kan leda till att oskyldiga personer förhörs och fälls. Den grundläggande rättsliga principen om oskyldighetspresumtion störtas till följd av bara en misstanke.
Hur kan en offentlig anstiftan eller uppmaning vara ett brott när den inte får några följder eller leder till någon handling? Hur långsökt får definitionen av uppmaning vara? När kan den betraktas som offentlig? När är den genuint farlig och följaktligen straffbar?
Den förklarande naturen hos vissa av bestämmelserna om skyddet för yttrandefriheten är inte tillräcklig: det som bestämmer genomförandet av förslaget är tanken bakom definitionerna. Dessa innebär ett brott mot artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och skulle kunna leda till kriminalisering av demonstrationer, anföranden osv.
Enligt vår uppfattning gör EU återigen ett val grundat på ett politiskt egenintresse snarare än försöker skydda medborgarnas faktiska friheter. Man försöker fördriva vår oro med förkunnande klausuler som inte kan garantera skyddet av dem som vissa vill se som potentiella terrorister.
Georgios Georgiou: (EL) Vilken sorg, vilket lidande, vilken smärta och vilket hat terrorism innebär! Lyckligtvis har vi lärt oss att gömma oss, att skydda oss själva och att hata, för det är våra grundläggande rättigheter, och detta är vad de har reducerats till. Det är dock en grundläggande förpliktelse som vi inte har lärt oss: att inte provocera fram terrorism. Terrorism är inte en synd. Det är kanske en brottslig handling som begås i protest eller som hämnd, och det är otvivelaktigt ett förfärligt brott: men det är inte en synd. Jag har inte sett terrorister som är fördärvade och som dör tillsammans med sina offer. Terrorism blir framprovocerad. Försåvitt den framkallas av dem som provocerar fram och utnyttjar den så leder terrorismen till död.
Vi i parlamentet måste skydda européerna, men vi måste också skydda dem som dödas i Islamabad, i Sharm el-Sheikh och, nu senast, i Algeriet. Det är parlamentets skyldighet att skydda dem som inte kan klandras.
(Talmannen avbröt talaren.)
Ashley Mote: (EN) Herr talman! För två veckor sedan talade ordföranden för det muslimska rådet i Storbritannien inför ett möte i denna byggnad och förkastade då kategoriskt reciprocitet mellan religioner, och krävde att lokalbefolkningarna skulle ha skyldighet att välkomna nykomlingar och att dessa nykomlingar hade rätt att hålla sig avskilda från resten av befolkningen. Han hänvisade över huvud taget inte till någon utrensning av de islamistiska fundamentalisterna i hans eget samhälle, trots att han måste veta att det är muslimer, och bara muslimer, som har kunskapen att finna och stoppa fanatikerna bland dem.
Det var inte skotska rugbyspelare som sprängde tunnelbanetågen i London, och det var inte walesiska jordbrukare, eller ens engelska kricketspelare. Det var en grupp hjärntvättade muslimska ungdomar som var på jakt efter 72 kyska oskulder i paradiset, med uppfattningen att de hade en rätt given av Gud att slakta icke-troende. Vi bekämpar inte terrorism. Vi kämpar i ett religionskrig, och det är på tiden att vi inser denna skillnad.
Urszula Gacek: (EN) Herr talman! Många kolleger har kommit med kloka kommentarer om hur vi ska kunna finna en balans mellan att förebygga terroristdåd och att garantera våra medborgerliga friheter, i synnerhet i fråga om lagring och insamling av uppgifter.
Jag skulle vilja ta upp frågan om vad det är för sorts uppgifter som samlas in om våra medborgare, och hur de lagras och nås. Låt mig bara ge ett exempel på insamling av uppgifter som förmodligen påverkar de flesta av mina kolleger i denna plenisal. Vi reser regelbundet med flyg och handlar i butiker på flygplatserna, och alla inköp som vi gör kräver att vi visar ett boardingcard. Om vi bortser från att detta kanske kan berättigas med de olika skattesatserna på parfym, alkohol och tobak, har ni någonsin funderat över varför ni måste visa boardingcard när ni köper en tidning?
Vem behöver veta om ni köper den högerorienterade Daily Telegraph eller den vänsterorienterade Libération? Varför skulle man kontrollera boardingcard om det inte tjänade något syfte?
För det andra måste vi öka garantierna för lagring av och tillgång till uppgifter. Hur i all sin dar ska vi kunna övertyga våra medborgare om att de uppoffringar som de ombes göra i fråga om sin personliga frihet är berättigade när regeringsorgan i medlemsstaterna förlägger enorma databaser, vilket skedde i Storbritannien, eller till och med offentliggör dem på Internet, vilket skedde med skatteuppgifter i Italien?
Det är tillräckligt med dessa exempel för att visa varför kommissionen och rådet borde lyssna på utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som - bland annat - begär att hantering av uppgifter som avslöjar politiska åsikter bör förbjudas och att rambeslutet också borde gälla för nationell hantering av uppgifter.
Det är bara med dessa och ytterligare garantier som parlamentet föreslår som medborgarna kommer att acceptera insamling av uppgifter. Utan detta kommer vi att få en europeisk höstack med information, med delar av den flygande i vinden och utan hopp om att kunna finna den ordspråksmässiga nålen, den nål som utgör den nyckeldel av information som bidrar till att förhindra illdåd av terrorister.
Wolfgang Kreissl-Dörfler: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det råder ingen som helst tvekan om att vi måste fortsätta kampen mot terrorism med största beslutsamhet. Därför välkomnar jag särskilt det faktum att vi fortsätter att utveckla de instrument som krävs och anpassar dem till de kunskaper som vi fått. En sak måste dock vara tydlig: vi kan bara vinna denna strid utifrån rättsstatsprincipen. Att överge lagar och moral stärker bara terrorismen, det försvagar den inte. Detta har Bushadministrationens agerande tydligt visat oss. I detta avseende kan Europa föregå med gott exempel.
Allmänhetens säkerhet och frihet är dock alltid knuten till individens frihet. Det är bara att titta på exempelvis regionen Baskien. Människorna där lever i skräck eftersom det kan få ödesdigra följder att promenera på gatorna eller besöka fel bar. Det är vårt jobb att skydda våra medborgare från sådana hot. Restriktioner på annan personlig frihet kan krävas emellanåt för att detta ska lyckas. Men våra medborgare måste också kunna förlita sig på att dessa restriktioner är skäliga, och att deras uppgifter inte sprids över världen via underrättelsetjänster. Kort sagt: våra medborgare borde inte behöva öppna ögonen en dag och upptäcka att Orwells visioner inte längre är en utopi. Det är just vad detta handlar om: att garantera säkerhet för liv och lem utan att ödelägga skyddet för privatlivet.
I detta läge vill jag tacka mina båda kolleger som har lagt fram två utmärkta betänkanden. Båda klargör att vi kräver större ansträngningar från rådets sida för att skydda de grundläggande rättigheterna och att vi vill se större varsamhet och bättre skydd när det gäller hantering av personuppgifter. Vi kommer att ge rådet vårt fulla stöd för alla meningsfulla och skäliga åtgärder för att bekämpa terrorism.
Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer alltid att se till att alla medborgare kan känna sig säkra, både på gatorna, på större evenemang och i hemmet. Friheten är alltför värdefull för att få ödeläggas, oavsett vilken sida som gör det. Det är vi alltför medvetna om med Europas smärtsamma historia i minnet.
Jean-Marie Cavada: (FR) Herr talman! Mycket har redan sagts, så jag ska inte prata så länge om detta ämne. Jag vill bara fästa er uppmärksamhet på de nya förhållanden som råder: terrorismen har medfört något i vårt samhälle som inte existerade tidigare. Terrorismen har låtit regeringar och lärt stater att hysa misstänksamhet, inte bara gentemot en extern angripare, utan gentemot alla sina medborgare, och det är här svårigheten i styrandet ligger.
Det finns ingen svårare uppgift än att garantera säkerhet och respekt för rättigheter. Utifrån den synpunkten vill jag säga att betänkandena av Rosalyne Lefrançois och Martine Roure tillhandahåller en extremt balanserad sammanställning av de framsteg som krävs för att skyddet av medborgarna och av deras frihet ska kunna garanteras.
Regeringarna vet inte hur man ska göra för att kombinera dessa två nödvändigheter. De är inte vana vid det, och det är något som de nu lär sig att göra steg för steg. Det är verkligen en ära för Europaparlamentet och för denna kammare att vara de som sätter balansens prägel på strävan efter framsteg på dessa två områden: medborgarnas säkerhet och garantin för deras frihet.
Som saker och ting ser ut verkar det som att rambeslutet, ändrat genom de två betänkandena av Roure och Lefrançois, är resultatet av flera års arbete och följaktligen mycket värdefullt. Detta är dock bara ett steg på vägen: regeringarna måste lära sig hur man strävar efter en balans mellan att styra medborgarna och att skydda deras liv. I detta avseende kan vi spela en betydelsefull roll när det gäller att hjälpa dem att fatta de beslut som krävs, vilket de enligt min uppfattning inte kan göra själva och vilka de inte kan tillämpa inom sina nationella gränser.
Mirosław Mariusz Piotrowski: (PL) Herr talman! Terroristattacker som den senaste i Islamabad visar tydligt att terrorism faktiskt är en skrämmande realitet. Därför måste vi välkomna alla förslag om ett effektivt bekämpande av terrorism, med andra ord om att ge Europas nationer säkerhet på ett tillfredsställande sätt.
Å ena sidan angrips dessa mål i det betänkande som diskuteras här, genom ett försök till hårdare tag mot fenomenet terrorism på stadiet för anstiftan, medan det å andra sidan hänvisas till det förkastade Lissabonfördraget. De mål som anges i betänkandet och motiveringen utesluter varandra. Vi kan inte bekämpa terrorism effektivt utan att skära ned på eller begränsa vissa medborgerliga rättigheter. Detta är, tyvärr, ett pris som vi måste betala.
Europeiska unionen har än så länge inte gjort något för att samordna internationella åtgärder, och man simulerar en kamp mot terrorism i en kombinerad virtuell och verbal sfär. På initiativ av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet upprättades ett ”utskott för CIA-frågor” i Europaparlamentet, som inte har lyckats fastställa någonting och som bara har undergrävt kampen mot terrorism. Vi måste hysa hopp om att vi denna gång inte kommer att sträva i samma riktning under förevändningen att vi ska skydda de grundläggande rättigheterna.
Athanasios Pafilis: (EL) Herr talman! Rådets och kommissionens förslag, som man i betänkandet i stort instämmer i, är en ytterst reaktionär attack på till och med de mest grundläggande medborgerliga demokratiska rättigheterna och friheterna. Det syftar till att stärka den institutionella ramen för undertryckande, så att den kan användas för att krossa folkets kamp.
Genom införande av en ny terminologi för ”våldsyttringar” som kulminerar i ”extrema ideologier” kriminaliseras på ett godtyckligt sätt varje form av yttrande, åsikt, ståndpunkt och ideologisk uppfattning som ifrågasätter det exploaterande kapitalistiska systemet i förslaget.
Därutöver tillfogas tre nya brott i ett ändringsförslag till den europeiska antiterroristlagen, som alla är relaterade till användning av Internet. Inom ramen för denna medeltida institutionella ram tillåts repressiva mekanismer som förbjuder och bestraffar spridningen av idéer under förevändningen att de gynnar eller sporrar till terroristdåd. Samtidigt betraktas enligt samma filosofi olika former av kamp och bekämpning som ifrågasätter EU:s politik och syftar till att störta den som terroristdåd.
Folket måste besvara detta med olydnad och oregerlighet i stället för att acceptera dessa reaktionära lagar.
Sylwester Chruszcz: (PL) Herr talman! I dag talar vi om utformningen av rådets rambeslut i fråga om skydd av personuppgifter som hanteras som en del av samarbetet mellan polis och domstolar i brottmålsprocesser. Detta är en mycket viktig fråga som kräver en grundlig analys. Alldeles i början av betänkandet förekommer dock en hänvisning till Lissabonfördraget och de förändringar som dess ikraftträdande kommer att medföra. Jag vill påminna er om att detta fördrag säkerligen inte längre är gällande efter den irländska folkomröstningen, och att det inte är rätt att försöka förvränga saker på detta sätt. De ändringsförslag från parlamentet som presenteras i betänkandet kommer att leda till en ännu större harmonisering än kommissionen föreslår. Jag anser att vi borde överlåta åt medlemsstaterna att fastställa mer detaljerade definitioner på nationell nivå och inte bestämma allt i Bryssel, och detta gäller också för skydd av personuppgifter.
Ioannis Varvitsiotis: (EL) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera de två kolleger som utarbetat de betänkanden som vi diskuterar i dag. Att bekämpa terrorismen är otvivelaktigt det gemensamma, självklara målet för oss alla. Lagstiftningsstrukturen kräver dock att individuella rättigheter och personuppgifter skyddas.
Jag motsätter mig alltså fullständigt att rådet ska gå emot individuella rättigheter. Jag ska dock fokusera på något annat. Det stora antalet läckor av stora mängder personuppgifter i en rad medlemsstater har hittills övertygat mig om att skyddet av sådana uppgifter är ineffektivt.
Behöver jag påminna er om händelserna i Storbritannien som tvingade ingen annan än premiärminister Gordon Brown att be sina medborgare om ursäkt? Måste jag påminna er om att hälften av Storbritanniens befolkning enligt en rapport riskerar att drabbas av urkundsförfalskning eller bankbedrägeri? Behöver jag påminna er om att det redan har förekommit fall också i Tyskland som tvingar regeringen att vidta stränga åtgärder? Jag är säker på att det också i andra länder har skett liknande saker som jag inte känner till.
Mot bakgrund av sådana händelser ställer jag mig alltså mycket tveksam till att acceptera överföring av personuppgifter från ett land till ett annat. Jag är rädd att det enda resultatet av detta förfarande blir precis det som terroristerna strävar efter: ett minskat förtroende för staten från medborgarnas sida. Detta måste undvikas.
Genowefa Grabowska: (PL) Herr talman! Terrorism definieras inte i lagen, men vi vet ändå alla vad detta fenomen grundas på. Tusentals européer har själva erfarenhet av de grymheter som terrorister har gjort sig skyldiga till. Vi vill leva i ett samhälle som är fritt från det mentala gift som terror utgör. Därför måste vi rusta oss. Vi måste rusta oss mot detta fenomen, men vi måste göra det på ett klokt och effektivt sätt. Vi måste bekämpa terrorismen, men inte enligt den vedergällande, om än bibliska, principen ”öga för öga, tand för tand”. Vi är ett demokratiskt samhälle, och vi har inskrivna värderingar om EU-standarder som vi tror starkt på - dessa är grundläggande rättigheter, respekt för mänsklig värdighet och skydd av privatliv, vilket omfattar personuppgifter. Jag tackar därför föredragandena för deras arbete.
Det gläder mig att se förslaget till ändringar av kommissionens slutsatser, men jag vill samtidigt be om effektiva och harmoniserade åtgärder som erbjuder alla skydd mot terroristpropaganda och -agitation, framför allt våra barn och ungdomar. Dessa individer, som är mest mottagliga eftersom de är unga, öppna och tillitsfulla, måste skyddas från de farliga texter som sprids via Internet och andra medier, ofta specifikt under parollen yttrandefrihet.
Anstiftan är ett bra ord för att definiera en sådan handling, men det räcker inte att skriva in det i rambeslutet. Vi måste upprätta mekanismer, vi måste skapa ett effektivt europeiskt system och bra förfaranden som gör det möjligt att på ett klokt sätt tygla det som vi i dag kallar ett brott. Utan sådana verktyg och utan en gemensam politik på detta område kommer vi inte att nå den framgång som vi önskar.
Marek Aleksander Czarnecki: (PL) Debatten om vad vi ska göra åt terrorismen blir alltmer angelägen, framför allt mot bakgrund av de tragiska händelserna i Pakistan och Spanien nyligen. Europeiska unionen, som har valt att sträva efter att ge medborgarna en hög nivå av säkerhet och rättvisa, står i nuläget inför nya utmaningar och hot till följd av utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken, inklusive Internet. Förekomsten av nya metoder som används av terrorister, som exempelvis skapandet av tusentals webbplatser för terroristpropaganda, kräver ett kraftfullt svar från Europeiska unionen.
Jag stöder den ståndpunkt som föredraganden, Roselyne Lefrançois, intar, nämligen att det som är mest angeläget är att upprätta en lämplig rättslig ram beträffande Internetterrorism med ett samtidigt skydd av EU-medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket garanteras enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt min uppfattning är det också nödvändigt att alla medlemsstater ratificerar Europarådets konvention om förebyggande av terrorism.
Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet försvarar yttrandefriheten över hela Europa - inklusive i Köln, eftersom Köln hör till Europa - för alla som vill yttra sig mot fundamentalism och islamistisk totalitarism, vars ideologiska grund inte är islam utan terrorismens fundamentalistiska islam.
Ingen mer censurering alltså - låt oss försvara denna rättighet!
Här görs försök till lömska uppgörelser och till att försvara rätten till frihet genom att ge alla som vill möjligheten att tala för terrorism i en moské. Om de tar med några ord mot rasism och främlingsfientlighet kan vi inte längre censurera dem, och vi kan inte hindra dem från att sprida sin propaganda. Vi har hindrats från att tala, och därför sätter jag munkavle på mig själv!
Talmannen: Tack, herr Borghezio. Jag antar, eller drar snarare slutsatsen av ert beslut att sätta munkavle på er själv, att ert anförande är avslutat.
Luca Romagnoli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Betänkandena utgör som vanligt ett försök att kombinera skydd av uppgifter med förebyggande av terrorism. Vi vill naturligtvis alla trappa upp kampen och vinna kriget mot terrorism, men jag undrar ärligt talat om, eftersom vi har båda dessa mål, det som vi diskuterar kommer att sluta med ett modererande av initiativens räckvidd - i likhet med alla kompromisser. Polissamarbete och skydd av enskilda personers rättigheter är emellertid inte sällan motsatser, men här lyckas de finna en rimlig balans.
Vad som är säkert är dock att EU:s medborgare plågas av ständiga, för att inte säga kvävande, restriktioner av privatlivet, och det står också klart att detta inte bidrar till att skydda oss mot terrorister. Trots den globala kontrollen av personers kommunikation och förflyttning fortsätter faktiskt terrorister att omvända människor och att så död. Olyckligtvis når våra initiativ inte så långt som en viss islamisk radikalisms kriminella hand, och därför borde vi kanske lägga upp en annorlunda strategi för att bekämpa den.
Herbert Reul: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Enligt min uppfattning gjorde den föregående talaren en felaktig anknytning. Det som hände i Köln handlade inte om att förbjuda yttranden mot fundamentalism eller yttranden av demokrater, utan om det överhängande hotet mot medborgarna. Det rörde sig om högerorienterade extremister, och deras offentliga agerande äventyrade den allmänna säkerheten. Detta är någonting helt annat, och det går inte att missta sig på - inte ens för effektens skull här i parlamentet - jag tycker att detta är oerhört irriterande.
För det andra är det faktum att vi har enats här i parlamentet om att vidta åtgärder mot terrorism klokt, rätt och mycket angeläget. Eftersom detta alltid är svårt att balansera med skydd av uppgifter är varje enskilt beslut otroligt svårt för varje enskild person här i parlamentet. Men det stämmer naturligtvis att vi inte har något annat val när vi ser saker som händelserna på Marriott Hotel i Islamabad och det som hände nu i Spanien igen, när vi ständigt konfronteras med våld av det här slaget - och vi vet alla att det som dessa mördare planerar planeras via moderna informationskanaler och därefter behandlas i medier, med hjälp av modern informations- och kommunikationsteknik. Kommissionen gjorde rätt i att föreslå att vi ska försöka nå Europaomfattande överenskommelser om detta.
Det är en svår balansakt, och det kommer det att fortsätta vara. Först och främst har vi dock i uppgift att skydda människoliv. För att tala klarspråk, vad är det för nytta med skydd av personuppgifter om människor sedan dör? Därför skulle vi göra rätt i att helt enkelt ta en ordentlig titt på den moderna informationstekniken i förhållande till rekrytering, finansiering och genomförande av attacker och förhärligande av attacker, och sedan nå överenskommelser om hur vi ska bekämpa dem över hela Europa, och också komplettera nationella förordningar om detta med europeiska arrangemang och avtal. Detta är en nödvändig skyldighet. Vi måste vidta åtgärder på detta område. Det är i slutändan också positiv reklam för Europa att vi befinner oss i en ställning där vi kan lösa sådana här viktiga frågor, även om de individuella besluten inte på något sätt är lätta att fatta.
Jörg Leichtfried: (DE) Herr talman! Jag vill först och främst ta tillfället i akt att varmt gratulera föredragandena, Roselyne Lefrançois och Martine Roure, till att ha uppnått något i sina betänkanden som, enligt min uppfattning, har en mycket stor betydelse. När det gäller terrorism måste vi vara mycket försiktiga så att vi inte tjänar terroristernas syften med den lagstiftning som vi antar, framför allt i fråga om att införliva dessa instrument i vårt samhälle, som baseras på jämlikhet, frihet och rättsstatsprincipen, eftersom detta förmodligen skulle innebära att de faktiskt uppnått sitt syfte, vilket ingen av oss vill.
Därför är det oerhört viktigt för mig att det kommer att finnas betydande restriktioner för överföring av uppgifter, att känsliga uppgifter bara får vidarebefordras i mycket strängt reglerade undantagsfall och att det kan införas mycket stränga begränsningar för överföring av uppgifter till tredjeländer.
Dessutom anser jag inte att ordet ”uppmaning” är rätt. Det är inte lämpligt för vårt konstitutionella system, och termen ”anstiftan” hade otvivelaktigt varit bättre. Det är också viktigt att se till att det finns tryckfrihet, yttrandefrihet, sekretess för korrespondens och kommunikationshemlighet.
Allt jag kan göra nu är att be om att allt detta ska ske. Om vi hade haft Lissabonfördraget skulle jag inte ha behövt be om detta, eftersom vi skulle ha tillämpat medbeslutandeförfarandet. Men det är skönt att se att detta har avslöjat ledamöterna långt bak på yttersta högern som har förbannat Lissabonfördraget. De vill ha färre rättigheter för medborgarna, mindre skydd av uppgifter, mindre frihet och ett svagare parlament. Jag är övertygad om att väljarna kommer att ha upptäckt detta till nästa gång.
Toomas Savi: (EN) Herr talman! Jag stöder naturligtvis betänkandena, men jag anser att det är ganska märkligt att diskutera Europeiska unionens kamp mot terrorism i detta läge eftersom ordförandeskapet på ett allvarligt sätt har undergrävt denna kamp genom att föra upp Iranska folkets mujahedin på EU:s svarta lista över terroristorganisationer, stick i stäv med EG-domstolens avgörande, EG:s förstainstansrätt och brittiska Proscribed Organisations Appeal Commission [kommission som prövar överklaganden beträffande förbjudna organisationer].
Det har framkommit att det tidigare beslutet att svartlista Iranska folkets mujahedin enligt vad som påstås var en följd av suspekta diplomatiska förhandlingar som framkallats av småaktiga nationella intressen.
Europeiska unionen kan inte fortsätta att frångå rättsstatsprincipen, och därför uppmanar jag mina kolleger att ansluta sig till den nyligen upprättade European committee for justice [Europeiska kommittén för rättvisa] under ledning av vice talman Alejo Vidal-Quadras som kräver ett omedelbart avlägsnande av Iranska folkets mujahedin från svarta listan.
Geoffrey Van Orden: (EN) Herr talman! Våra öppna demokratiska samhällen är en styrka, men just deras öppenhet kan utnyttjas och bli en svaghet. Det är den aspekten vi diskuterar i dag. Säkerhet är givetvis inte bara en teknisk process. Säkerhet och frihet är inbördes kompletterande, och vårt starkaste skydd är ett enat, sammanhållet samhälle i var och en av våra nationer, grundat på gemensamma demokratiska värden och ömsesidig tilltro.
På senare år har dock våra institutioner och traditionella värden utsatts för ständiga angrepp både inifrån och utifrån. Samtidigt har vi sett subkulturer växa fram inom våra egna samhällen, som föraktar våra liberala värden, som avsiktligt försöker upprätta alternativa politiska och rättsliga strukturer, ibland genom att använda våld, och som tar skydd bakom våra komplexa och generösa rättssystem och vår liberala syn på mänskliga rättigheter.
EU har i många fall inte varit till någon hjälp. Unionen ser tyvärr varje kris som ett tillfälle att utöka sina egna befogenheter och frågar sig sällan om dess åtgärder på ett område får skadliga effekter på ett annat. Jag ifrågasätter t.ex. politiken med öppna gränser, den lättsinniga inställningen till asyl och invandring och försöken att införa stadgan om de grundläggande rättigheterna i lagboken.
Jag är övertygad om att vi alla vill finna sätt att bekämpa terrorhotet, men jag förstår inte alls varför EU ser det som nödvändigt att med sitt rambeslut upprepa åtgärder som redan vidtagits i Europarådet.
Alla EU:s medlemsstater tillhör det organet, tillsammans med 19 andra stater, och de har antagligen redan lagstiftat tillräckligt. Det finns dock ett område som omfattas av Europarådets behörighet där en översyn vore lämplig, nämligen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Denna konvention upprättades under helt andra omständigheter, för mer än 50 år sedan. Den rättsliga tolkningen av den skapar ofta hinder mot utvisning av terrorister från våra länder. Om vi vill göra nytta kanske vi skulle kunna enas om att det vore lämpligt att se över konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Marianne Mikko: (ET) Mina damer och herrar! Personuppgifter är känslig information som måste hanteras oerhört försiktigt. Det får inte finnas några luckor i dataskyddet, utan det måste fungera korrekt. Det är just det som är syftet med föredragandens ändringsförslag till förslaget till rådets rambeslut om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Jag vill också gratulera föredraganden till hans arbete.
Rambeslutet kommer att få stor betydelse för en av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter: rätten till personlig integritet. Europaparlamentet har alltid eftertryckligen stött ett starkt, skyddande rambeslut som möjliggör en hög dataskyddsnivå, och rådet bör därför allvarligt överväga parlamentets ändringsförslag. Utbytet av personuppgifter bör regleras genom en lättförståelig standardiserad uppförandekod, vars roll måste vara att ge ett tillförlitligt skydd som garanterar respekt för människors grundläggande rättigheter.
Största vikt måste läggas vid hur personuppgifterna i själva verket ska användas. Behandling av personuppgifter som avslöjar en persons ras eller etniska bakgrund, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelser, medlemskap i yrkesorganisationer samt uppgifter som rör hälsa och sexualliv måste regleras lika strikt som apoteksverksamhet. Det räcker inte med en begränsningsklausul som säger att det är tillåtet när det är absolut nödvändigt och att tillräckliga skyddsåtgärder garanteras - det är alltför allmänt; undantagen måste anges klart och tydligt. Tillgång till personuppgifter och utlämning av sådana uppgifter måste ske inom lagens ramar, och säkerheten måste garanteras till fullo. Vi behöver därför ett vattentätt, specifikt, skyddande rambeslut och ett kontrollsystem. Vår roll är att skydda medborgarnas grundläggande rättigheter och samtidigt förhindra terrorism. Låt oss göra bådadera med största omsorg.
Olle Schmidt: Herr talman! Herr kommissionsledamot! Ett tack till föredragandena för ett utmärkt arbete som förbättrat kommissionens förslag väsentligt. Jag haft tidigare haft svårt att stödja betänkanden som behandlat terrorism, detta trots att jag verkligen på allvar ser terrorism som ett av det viktigaste testet av vår unions trovärdighet och förmåga till solidaritet och medansvar. Med all respekt för de kolleger som kommer från medlemsländer som drabbas av terrorismens vansinne vill jag säga att vårt främsta ansvar är att se till att demokratin aldrig försvaras med odemokratiska medel. Rättssamhället måste upprätthållas, liksom respekten för medborgarnas integritet.
Kommissionens luddiga skrivningar om att kriminalisera offentlig uppmaning är, i likhet med andra förslag om att införa ursäktande av terrorism, tillräckligt vida och öppna för tolkningar för att syftet med lagstiftningen, att uppnå en gemensam skyddsnivå inom unionen, riskerar att allvarligt komma på skam. Kampen mot terrorismen måste föras gemensamt men med respekt för unionens olika juridiska traditioner och förutsättningar och inte minst med respekt för demokratiska traditioner och värderingar.
Jas Gawronski: (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Många har denna förmiddag talat om kriget mot terrorismen och sedan sagt att det är svårt att föra krig mot något som inte är en konkret enhet och varken har någon armé eller något territorium utan bara är en taktik.
Detta märkliga krig har inte vunnits, och det kommer definitivt att bli svårt att vinna det, men vi har sett en del positiva resultat, t.ex. det faktum att Förenta staterna inte har utsatts för några fler attacker sedan den 11 september. Dessa framsteg har dock haft ett pris, och jag är i likhet med Roselyne Lefrançois bekymrad för att skiljelinjen mellan yttrandefrihet och lagbrott ibland är något otydlig. Det finns en risk för att insatser för att öka EU-medborgarnas säkerhet i praktiken resulterar i restriktioner för dessa medborgares rättigheter och friheter.
Det är mycket svårt att finna en jämvikt mellan dessa två krav, delvis därför att vi befinner oss på okänt territorium. Terrorism är en alltför ny företeelse för att vi ska kunna utgå från tidigare fall eller dra lärdom av tidigare erfarenheter. Det råder ingen tvekan om att olagliga handlingar har begåtts med kriget mot terrorismen som förevändning, främst av det land som gjort mest för att bekämpa terrorism, även i vårt intresse - Förenta staterna. Det beror på att det finns ett pris för att hålla terrorismen under kontroll, och det är en begränsning av de medborgerliga rättigheterna.
Å andra sidan är det lätt att undvika misstag om man gör mycket lite eller ingenting alls. Om vi i EU vill se till att vi får en säkrare framtid måste vi alltså göra mer. Vi måste förbättra samordningen av medlemsstaternas insatser och av de initiativ som tas av underrättelsetjänsterna, och vi får i synnerhet inte låta Förenta staterna bära hela ansvaret. Om vi kan åstadkomma det kommer vi kanske att kunna genomdriva våra principer och vår syn på den där otydliga linjen mellan medborgarnas säkerhet och brott mot mänskliga rättigheter.
Daciana Octavia Sârbu: (RO) Samarbetet mellan EU-institutionerna i kampen mot terrorismen måste fungera felfritt, särskilt som denna företeelse har intensifierats. Terrorismen har blivit den största fienden mot stabilitet och världsfred. Händelserna den 11 september och de som ägde rum i Madrid och London för några år sedan är sinnebilder för terror, skräck och lidande.
För att skydda medborgarnas säkerhet måste vi vidta skyndsamma åtgärder i kampen mot terrorismen, i nära samarbete med lokala och regionala myndigheter. Inget inslag i rambeslutet kan tolkas som en inskränkning eller begränsning av grundläggande rättigheter och friheter som yttrande-, förenings- eller mötesfrihet. Uttryck för radikala, polemiska eller kontroversiella åsikter i känsliga politiska frågor, även terrorism, ligger utanför rambeslutets räckvidd. Så länge vi upprätthåller balansen mellan respekt för friheter och skydd av medborgarnas säkerhet bör alla initiativ välkomnas.
Mihael Brejc: (SL) De två betänkandena om rambesluten utgör ytterligare två bitar i pusslet av en mängd förordningar, direktiv och andra dokument som gäller kampen mot terrorismen. Jag stöder båda betänkandena eftersom jag anser att vi behöver båda rambesluten och eftersom man har funnit en lämplig balans mellan åtgärder för att trygga individens säkerhet och frihet. I framtiden anser jag att kommissionen och rådet bör ägna mer uppmärksamhet åt följande frågor.
För det första, de allt fler antiterroristlagarna och införande av större öppenhet i dessa lagar. Även här har vi onödiga och oanvändbara lagar eller lagbestämmelser som måste omarbetas eller upphävas efter utvärdering.
För det andra är inte lagarnas tillämplighet och därmed en effektiv kamp mot terrorismen enbart avhängig av bra lagstiftning utan även av ett effektivt samarbete mellan medlemsstaterna och deras polisväsenden och säkerhetstjänster. Här har vi ännu inte åstadkommit det samarbete som krävs.
Vi måste granska och jämföra de kontrollmekanismer som står till EU:s och medlemsstaternas förfogande. Vi måste ägna särskild uppmärksamhet åt fall där uppgifter går förlorade eller databaser missbrukas, och det bör också finnas ett ömsesidigt informationsutbyte mellan medlemsstaterna i denna fråga.
Slutligen måste vi göra mer för att öka allmänhetens medvetenhet, så att det blir lättare för människor att förstå varför vissa åtgärder är nödvändiga.
Jag vill gratulera till båda betänkandena.
Iliana Malinova Iotova: (BG) Den senaste utvecklingen i Pakistan kommer tyvärr som ytterligare ett oemotsägligt bevis för hur angelägen dagens diskussion är. Diskussionen måste ge ett klart och bestämt svar på två principiella frågor: för det första, om vi verkligen har gjort tillräckligt med det föreslagna dokumentet för att bidra till kampen mot brottslighet, och för det andra, om vi i det sammanhanget har respekterat mänskliga rättigheter och tillhandahållit ett tillräckligt skydd för våra medborgares personuppgifter. Under detta dokuments långa historia har det rått stor oenighet om det, och det har genomgått många förändringar. Jag vill särskilt berömma föredragandena för det goda arbete de utfört för att till slut komma fram till en samstämmig och balanserad text.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de ändringsförslag som läggs fram i Martine Roures betänkande, om krav på insamling av personuppgifter för lagliga ändamål och iakttagande av konvention 108, och krav på att den registrerade personen informeras om syftet till behandlingen av hans personuppgifter. Vissa bestämmelser som rådet föreslår ger dock anledning till oro. Jag stöder helt Martine Roures förslag om att stryka artikel 1.1 i rådets förslag, som i praktiken undantar ärenden som gäller nationell säkerhet från tillämpning av rambeslutet. Om denna bestämmelse blir kvar är jag övertygad om att det lagstiftningsbeslut som vi om några timmar ska rösta om kommer att göra det möjligt att kringgå lagen och till och med missbruka den, eftersom ”nationell säkerhet” är ett alldeles för generellt begrepp som möjliggör olika tolkningar. Nyligen hade vi t.ex. ett fall i Bulgarien där det gjordes ett försök att obehörigen inhämta uppgifter, personuppgifter, från den nationella försäkringskassan. Detta försök avvärjdes endast tack vare de snabba åtgärder som vidtogs av kassans ledning.
Kontrollfunktionerna och befogenheterna för de nationella tillsynsmyndigheterna och för Europeiska datatillsynsmannen måste stärkas. Tyvärr visar analysen att dessa myndigheter i stället ofta bara har till uppgift att se till att specifika bestämmelser i lagstiftningen iakttas men i själva verket inte har några möjligheter att utdöma påföljder eller göra utredningar. Medlemsstaterna och EU måste rekommenderas att stärka dessa funktioner.
Hubert Pirker: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill till att börja med diskutera det andra betänkandet, dvs. rambeslutet om bekämpande av terrorism. Vi vet att insatser för att bekämpa terrorism är nödvändiga, eftersom det faktiskt finns över 300 al-Qaidainitiativ i EU och mer än 500 tillgängliga webbplatser, som till och med innehåller instruktioner för bombtillverkning. Detta står klart, och jag anser att vi måste försöka upprätthålla en balans - skydda grundläggande friheter men också, å andra sidan, vidta alla tänkbara åtgärder för att förhindra dödlig terroristverksamhet.
Här vill jag framhålla en sak. Jag anser att Europaparlamentet skulle göra ett allvarligt misstag om man skulle ändra begreppen och ersätta ”offentlig uppmaning till terroristbrott” till ”anstiftan”. Orsaken är mycket enkel: bevis för anstiftan kan inte läggas fram förrän människor redan har dött - men då är det för sent. Ingen skulle kunna förstå eller godta detta. Om denna rättsakt däremot innefattar offentlig uppmaning går det att ingripa mot uppmaningar till allmän lagöverträdelse eller till straffbara handlingar med anknytning till terroristverksamhet
Detta innebär att vi har möjlighet att rädda liv innan en terroristhandling begås. Det vore därför synd om parlamentet slog in på fel väg här och ändrade dessa begrepp - även därför att Europarådet har fastställt att begreppet ”offentlig uppmaning” bör finnas. Om jag har förstått det rätt är rådet och kommissionen av samma mening, och den bör vi ansluta oss till. Jag vill därför vädja till er alla att låta begreppet ”offentlig uppmaning” vara kvar, eftersom det gör det möjligt att rädda liv innan terroristverksamhet äger rum.
Andrzej Jan Szejna: (PL) Herr talman! Till att börja med vill jag tacka Martine Roure för betänkandet om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete.
Det råder ingen tvekan om att ett snabbt antagande av ett rambeslut om skydd av personuppgifter inom ramen för tredje pelaren kommer att bidra till skyddet av personuppgifter, privatliv och grundläggande rättigheter för alla medborgare i medlemsstaterna. Detta är en prioriterad fråga för oss socialister, inte bara för att de befintliga juridiska lösningarna på det här området är otillräckliga utan främst därför att frågan har så stor betydelse för alla som lever i EU.
Jag anser att den rättsakt som tidigare utarbetats av rådet innehöll för många luckor. Den garanterade bara ett minimiskydd, vilket definitivt inte var tillräckligt. Jag stöder därför till fullo föredragandens förslag till ändring av rådets förslag, som vi inte var nöjda med, särskilt de som gäller skydd av uppgifter med anknytning till medborgares DNA, hälsa eller sexuella läggning. Alla uppgifter om personliga och känsliga delar av livet, t.ex. ras och etniskt ursprung, religiös övertygelse eller världsåskådning, kräver särskilt skydd, och behandling av sådana uppgifter bör vara tillåten endast i undantagsfall som tydligt definieras i lagen, och med en domstols medgivande.
Det är också av oerhört stor betydelse att föredraganden har gjort sig mödan att ta upp problemet med dataskydd när uppgifterna behandlas ytterligare eller överförs till tredjeländer eller privata organ, för det är just i sådana sammanhang som missbruk är vanligast.
Vad vi behöver är ett tydligt rambeslut som ger ett dataskydd som åtminstone ligger på samma nivå som det som garanteras inom första pelaren genom 1995 års direktiv och konvention 108.
Charles Tannock: (EN) Herr talman! Ibland är jag rädd att det faktum att parlamentet så ofta debatterar terrorism speglar en oroväckande brist på samförstånd när det gäller hur vi ska hantera den. De illdåd som i årtionden begåtts av terrorister världen över, t.ex. bombattacken i Islamabad nyligen, borde väl ha gjort oss medvetna om terrorismens sanna, onda natur och behovet av att inta en fast och entydig hållning mot det existentiella hot den utgör mot västvärldens demokrati och livsstil.
Jag välkomnar därför samarbete mellan EU-länderna för att identifiera dem som ligger bakom terrorism och utdöma hårda straffpåföljder för dem. Jag minns demonstrationerna i London, som sammanföll med publiceringen av karikatyrerna av profeten Muhammed i Danmark. Vi i Europa är givetvis stolta över vår yttrandefrihet, och demonstranter med plakat som kräver halshuggning av dem som förolämpar islam överskred helt klart gränsen mellan yttrandefrihet och våldsfrämjande hatpropaganda.
I Storbritannien har vi på senare tid debatterat gränserna för häktning utan åtal vid misstanke om inblandning i terrorism. Personligen anser jag att vi måste ge polisen och säkerhetstjänsten de resurser de behöver för att kunna skydda våra medborgare, givetvis med förbehåll för stränga juridiska skyddsåtgärder.
Enligt opinionsundersökningar är det definitivt vad de flesta människor i mitt land och övriga Europa vill. När det sedan gäller lagring av uppgifter förfäras jag ofta över hur parlamentet intar en så absolutistisk snarare än balanserad hållning till medborgerliga rättigheter. Förutsatt att det finns tydliga skyddsbestämmelser för utbytet av uppgifter måste vi även här stödja våra brottsbekämpande myndigheter.
Slutligen bör EU lägga till Hizbollah på listan över förbjudna terroristorganisationer. Att så inte skett tidigare trots att det funnits prima facie-bevis tyder på en bristande beslutsamhet i EU som innebär att vi underlättar för dem som vill förstöra vår demokratiska livsstil.
Proinsias De Rossa: (EN) Herr talman! Informationsutbytet mellan polisstyrkorna i våra medlemsstater är avgörande för att terroristhot ska kunna avvärjas och brott förhindras. Många illdåd har förhindrats tack vare sådant utbyte på min egen ö Irland.
Irland och Storbritannien var länge ovilliga att göra detta på grund av en djupt rotad misstro. Det fick fasansfulla konsekvenser. Det är väl därför inte särskilt överraskande att jag i hög grad stöder informationsutbyte. Jag är dock, i likhet med mina kolleger, bekymrad över att rådets ändrade förslag inte ger ett tillräckligt skydd för personuppgifter, som antyds i Martine Roures betänkande. Vi kan inte besegra organisationer som ETA och IRA och andra som föraktar demokrati och mänskliga rättigheter genom att själva undergräva våra demokratiska normer.
Jag vädjar därför till kommissionen och rådet att ta oron hos oss som direktvalda politiker på allvar. Det är av avgörande betydelse att EU:s utveckling inte blockeras och att vi undviker att ge intryck av att EU kan agera utanför medlemsstaternas lagar. Jag hade hoppats att vi skulle kunna hantera dessa frågor genom Lissabonfördragets nya medbeslutandeförfaranden. Tyvärr är det inte möjligt just nu, men vi måste fortsätta att arbeta för att stärka parlamentets och EU:s legitimitet. Det kan vi inte göra om vi undergräver individens rättigheter.
Gay Mitchell: (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande. Jag vill redan från början säga att jag starkt stöder kampen mot terrorism, och jag har ägnat hela mitt politiska liv åt motstånd mot IRA och regeringstrogen terrorism på Irland, så var snälla och ta mig på orden.
Vi måste dock se till att vi har tillräckliga motvikter för att skydda medborgarna mot statsterrorism eller missbruk av uppgifter från statens eller EU:s sida, eller av journalister, organisationer, enskilda eller myndigheter för den delen - de som stjäl eller på annat sätt kommer över uppgifter som är privata och konfidentiella.
Botemedlet får inte bli värre än sjukdomen. Lagring och utplåning av sådana uppgifter är grundläggande inslag i detta skydd. Alla försök att besvära enskilda och alla försök till utpressning - politisk, ekonomisk eller annan - bör betraktas som ett särskilt brott och kraftigt fördömas av alla rättänkande människor.
Utplåningen av dessa uppgifter överlåts ofta åt den privata sektorn när en viss tid har gått. Jag för min del är inte övertygad om att den privata sektorn - eller den offentliga sektorn, för den delen - har infört tillräckliga skyddsåtgärder för förstörelse av data som inte längre behövs i kampen mot terrorism. Jag anser att mycket stränga straff bör tillämpas för dem som inte skyddar privata uppgifter utan lämnar öppet för missbruk och misstolkning, oavsett om det handlar om personer i den offentliga eller den privata sektorn, och jag uppmanar kommissionen att ta detta i beaktande. Vårt arbete som parlamentsledamöter är att se till att demokratin kan överleva. Vi måste därför försäkra oss om att vi har alla de verktyg vi behöver för att kämpa mot terrorismen med näbbar och klor, men det betyder inte att vi får vara oaktsamma med våra medborgares anseende, konfidentialitet eller personliga integritet, och jag uppmanar kommissionen att ta det i beaktande.
Libor Rouček: (CS) Mina damer och herrar! Terrorismen är ett av de allvarligaste hoten mot demokrati och ekonomisk och social utveckling i Europa och världen. Modern informations- och kommunikationsteknik har tyvärr stor betydelse för terroristhotets utbredning. Internet, som är billigt, snabbt, lättåtkomligt och globalt tillgängligt, missbrukas ofta av terrorister för att sprida terroristinformation och rekrytera nya medlemmar och anhängare. Jag välkomnar därför rådets rambeslut om ändring av rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism, bl.a. därför att det innehåller bestämmelser om kriminalisering av anstiftan till terroristbrott samt rekrytering och utbildning för terroristsyften. Jag välkomnar detta ändringsförslag eftersom jag är övertygad om att det är av avgörande betydelse att komma fram till ett internationellt gensvar på det internationella terroristhotet. Ingen enskild EU-medlemsstat kan hantera detta problem på egen hand. Det krävs samordnade insatser av alla medlemsstater. I en demokrati, i den demokratiska unionen av europeiska stater, måste dock kampen mot terrorism föras inom ramen för demokratiska rättstatsprinciper, med hänsyn till mänskliga och medborgerliga rättigheter. Jag stöder därför ändringsförslagen från våra två föredragande om stärkande av just dessa inslag. Avslutningsvis vill jag uppmana alla inblandade - rådet, kommissionen och parlamentet - att snarast anta kompromissförslaget.
Dumitru Oprea: (RO) I det tredje årtusendet hotas det globala samhällets skönhet av global terrorism. Eftersom enskilda länder på grund av subsidiaritetsprincipen bara kan kontrollera 10-15 procent av cyberrymden och resten styrs av privata organ och familjer, anser vi att det för första gången är nödvändigt med en global ansats, och reaktionen på global terrorism bör vara ett nytt koncept, ”Global omsorg om det globala samhället”. Med en sådan ansats och en strategi för att skydda den globala cyberrymden kommer EU att visa sitt engagemang för både den globala och den egna säkerheten.
Ioan Mircea Paşcu: (EN) Herr talman! Trots sina fasansfulla konsekvenser är den internationella terrorismen fortfarande, sorgligt nog, ett kontroversiellt ämne. Vi vill ha skydd, men vi protesterar mot kostnaden och våndan när myndigheterna föreslår åtgärder i det syftet. Vi beklagar terroristattackerna, men vi protesterar mot inskränkningarna i det fulla utövandet av våra rättigheter, trots att vi mycket väl vet att förövarna missbrukar våra demokratiska system.
Helst skulle varje begränsning av våra rättigheter kompenseras med motsvarande ökning av vår säkerhet mot terroristattacker. Vi motsätter oss också gärna harmonisering av lagstiftning mot terrorism, trots att vi vet att konsekvenserna är lika förödande. Dessutom kan attackerna bli fler när straffen är mildare.
För att få ett effektivt skydd mot terrorism bör vi kanske därför komma fram till vad vi vill och till att börja med försöka förena dessa motstridiga synsätt.
Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Det går knappt en dag utan en terroristhandling. Terrorismen är en explosiv infektion i samhällskroppen. Som alla infektioner kommer den, om ingen behandling sätts in, att fortsätta sprida sig tills den förlamar eller till och med dödar patienten.
Det krävs drastiska åtgärder. Vissa av dessa åtgärder är kontroversiella och innebär utan tvekan vissa intrång i individens friheter, men på det hela taget är de nödvändiga. I en idealvärld är ett strikt skydd av personuppgifter överordnat allt annat, men i en terroristsjuk värld är det tyvärr nödvändigt med eftergifter. Exceptionella omständigheter kräver exceptionella åtgärder.
Jag menar att det är i denna anda vi måste överväga beslut om bekämpning av terrorism. Om vi absolut måste välja mellan en del smärre kompromisser i fråga om individens friheter och ett mycket effektivare sätt att bekämpa terrorism, anser jag att vi bör välja det senare. Jag vill avsluta med följande fråga: Om anstiftan till vissa förfärliga brott som pedofili på Internet är brottsligt - och det med rätta - varför bör inte detsamma vara fallet för anstiftan till terrorism?
Carlo Fatuzzo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För pensionärernas räkning och för det pensionärsparti som skickade mig hit till Europaparlamentet vill jag ge vår syn på hur terrorism bör bekämpas: Europaparlamentets och EU:s ekonomiska medel bör i större utsträckning användas för att minska lidandet för de människor som ger terroristerna det största stödet. Dessa medel måste kontrolleras, så att de används till förmån för folket och inte för vissa korrupta ledares illegitima intressen. Jag anser därför att de bör användas för den ”Marshallplan” som Silvio Berlusconi, Italiens premiärminister, föreslagit till stöd för det palestinska folket.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Jag vill tala om Martine Roures betänkande. Rätten till skydd av personuppgifter är en grundläggande rättighet. De medborgare vars uppgifter behandlas har rättigheter som måste respekteras både på nationell nivå och på EU-nivå. Det finns många EU-förordningar och direktiv som innehåller bestämmelser om informationsutbyte om brott som begås av EU-medborgare i en annan medlemsstat än den där de är bosatta. Vi har exempelvis förordningen om tillträde till vägtransportnäringen och direktivet om gränsöverskridande uppföljning av trafikförseelser. Alla dessa EU-bestämmelser kräver att det inrättas informationssystem som gör det möjligt att vidarebefordra underrättelser och information mellan medlemsstaterna.
Alla relevanta IT-system måste ha både en offentlig del och en säker del som innehåller uppgifter om brott begångna i medlemsstater. Den delen bör vara tillgänglig endast för behöriga institutioner, och endast i överensstämmelse med bestämmelser om skydd av personuppgifter.
Jim Allister: (EN) Herr talman! Efter att den senaste tiden ha bevittnat ny hänsynslös terrorism i Pakistan, Spanien och Jerusalem, och flera nya terrorförsök av IRA i mitt eget land, kan ingen av oss vara likgiltig inför det avskyvärda gissel som terrorismen utgör. Det är dock naivt att tro att det finns en alleuropeisk patentlösning. Visst behöver vi effektiv utlämning och effektivt samarbete, men lagstiftning som harmoniseras till den grad att den reduceras till minsta gemensamma nämnare är mer till hinders än till nytta.
Dessa frågor är först och främst föremål för nationellt beslutsfattande. Storbritannien, exempelvis, försöker införa 42 dagars kvarhållande i häkte, vilket är mer än jag tycker är nödvändigt, men det är London, inte Bryssel, som har rätt att fatta det beslutet.
Med den metod som beskrivs i dessa förslag skulle vi snart ta ifrån medlemsstaterna den bestämmanderätten. Det kanske skulle överensstämma med EU:s expansionistiska agenda, men det är inte så vi besegrar terrorismen.
Nicolae Vlad Popa: (RO) Som företrädare för de rumänska medborgarna anser jag att det är oerhört viktigt att Europaparlamentet deltar i beslutsprocessen gällande skyddet av personuppgifter som samlas in i samband med brottsbekämpning. Vi måste komma ihåg att EU-medborgarnas rätt till dataskydd är grundläggande, men samtidigt måste de institutioner som deltar i kampen mot terrorism och brottslighet ha tillgång till sådana uppgifter.
Detta betänkande spelar en särskild roll i upprättandet av den rättsliga ramen för personuppgifters beskaffenhet, definition av sådana uppgifter och deras egenskaper samt överföring av uppgifterna till tredjeländer eller tredje man. Jag vill lovorda bestämmelsen om att uppgifter inte får lagras längre än nödvändigt, och medlemsstaterna uppmanas att genomföra de procedurmässiga och tekniska åtgärder som syftar till att upprätthålla dessa begränsningar.
Antonio Masip Hidalgo: (ES) Herr talman! Jag vill gratulera mina kolleger Roselyne Lefrançois och Martine Roure till deras betänkanden men också ta tillfället i akt att berätta att den franska polisen just har gripit en betydelsefull terrorist, och jag vill därför gratulera den franska regeringen och den franska polisen. Jag anser att de politiska myndigheterna i alla länder bör samarbeta med vår polis, vårt rättsväsende och våra regeringar.
Jacques Barrot: Herr talman! Jag vill till att börja med gratulera Europaparlamentet som helhet till den höga nivån på denna debatt. Europaparlamentet väntar rätteligen på att Lissabonfördraget ska ratificeras, men det har visat sin mognad denna förmiddag genom att få till stånd en mycket stor majoritet till stöd för de två betänkandena av Roselyne Lefrançois respektive Martine Roure. I dessa två betänkanden eftersträvas den rätta balansen mellan kollektivt skydd mot terrorism, som vi måste garantera våra medborgare, och individuellt skydd av våra friheter. Jag anser att det är där, i denna dubbla balans, som vi måste söka efter de rätta lösningarna.
Jag ska mycket kort sammanfatta diskussionen. Först vill jag återvända till Roselyne Lefrançois betänkande om bekämpande av terrorism. Jag vill bara säga att även om yttrandefrihet, inklusive rätten att framföra kritik, är en av de grundpelare på vilka Europeiska unionen är uppbyggd kan inte anstiftan till rashat anses som godtagbart med yttrandefriheten som förevändning. Rasistiska uttalanden är ett missbruk av yttrandefriheten och kan inte tolereras.
Sedan vill jag påminna er om att kommissionens förslag utarbetats med utgångspunkt i en ingående konsekvensbedömning. Många samråd har hållits, och kommissionens förslag bygger också på Europarådets konvention om förebyggande av terrorism. Vi har försökt följa konventionens balanserade definition av brott.
Om Roselyne Lefrançois och de många parlamentsledamöter som uttryckt sitt stöd för begreppet ”anstiftan” tillåter, skulle jag vilja ägna ett par minuter åt att försvara begreppet ”uppmaning”. Fördelen med begreppet ”uppmaning” är att det är nytt. Det är därför Europarådet har använt det. Eftersom det är nytt kan det få en gemensam och exakt definition i EU. Uppmaning är inte ett begrepp som är öppet för tolkning. Jag anser att det kan ges en korrekt definition genom rättspraxis. Det stämmer att vi vill undvika att en terroristattack av något slag faktiskt äger rum samtidigt som vi kriminaliserar dem som, främst genom sina yttranden, har uppmanat till en sådan attack, även om den inte ägde rum, och det är det som är problemet. Jag tänker dock låta den kloka dialogen mellan rådet och parlamentet leda fram till en lösning.
Jag vill också påpeka att artikel 1.2 i det gällande rambeslutets text innehåller en klausul om skydd för mänskliga rättigheter som avser hela rambeslutet - det tror jag Roselyne Lefrançois håller med om.
Till sist vill jag understryka värdet av att låta denna åtgärd för att bekämpa terrorism ingå i EU:s integrerade institutionella ram. Genom att infoga denna text i EU:s lagstiftning garanterar vi dess effektivitet. Vi får en enhetlig rättslig ram för specifika handlingar när det gäller de straffrättsliga påföljdernas typ och nivå samt jurisdiktionsregler. Det kommer följaktligen att vara möjligt att tillämpa EU:s samarbetsmekanismer enligt 2002 års rambeslut.
Sammanfattningsvis vill jag återigen tacka föredraganden och parlamentet för allt arbete man lagt ned i denna viktiga fråga under de senaste två åren, och jag hoppas att ett beslut nu snabbt kan fattas mot bakgrund av allt det arbete som utförts och behovet - som många av er har framhållit - av att effektivt bekämpa terrorism.
Jag kommer nu till den andra texten, som hänger nära samman med den första, och jag tycker att det var en god idé av parlamentet att koppla samman dem och kräva dataskydd och skydd av individens frihet på samma gång. Jag vill givetvis tacka Martine Roure, som har försvarat denna balans, och dataskyddet, med så stor energi. Det var verkligen mycket viktigt att denna text kom samtidigt som texten om bekämpande av terrorism, så att ordningsmaktens företrädare inom kort får uttryckliga regler om dataskydd. Som jag sagt, och jag vill inte framhärda i detta, ville kommissionen i likhet med parlamentet givetvis gå längre i fråga om dataskydd. Minister Jean-Pierre Jouyet nämnde att det franska ordförandeskapet måste ta hänsyn till huruvida en kompromiss kunde nås, även om man ville samma sak. Jag kan alltså bara säga att kommissionen kommer att försöka utnyttja utvärderingsklausulen och skäl 6a på bästa sätt. Vi lyssnar därför på utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och kommer att försöka tillgodose er önskan om en noggrann översyn av rambeslutet för att utvärdera utvidgningen av dess tillämpningsområde. Det är i varje fall vad kommissionen kan göra och vad jag personligen kommer att försöka göra. Jag vet att Europaparlamentet vill att denna översyn sker ganska snart. Jag hoppas bara att rådet samtycker till en översyn inom ett tidsperspektiv som gör det möjligt att mycket snart få till stånd en balanserad EU-bestämmelse.
Det var allt jag ville säga. Jag vill också klargöra för samtliga talare att jag uppskattat den höga nivån på debatten om en så viktig fråga, där EU måste föregå med gott exempel både genom att garantera ett effektivt kollektivt skydd mot terroristhot och även, naturligtvis, genom att behålla sitt stora engagemang för skyddet av individens friheter och den personliga integriteten. Jag anser att parlamentet återigen tydligt har visat sin mognad och sin förmåga att i framtiden delta i beslutsfattandet på detta område.
Roselyne Lefrançois: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka alla mina kolleger i parlamentet som talat denna förmiddag för den höga nivån på deras anföranden. Deras antal är i sig ett tydligt bevis för det stora intresset för denna fråga. Utan att gå in i detalj på varje anförande skulle jag bara vilja ta upp tre eller fyra av dem.
Claudio Fava visade tydligt hur svår denna fråga är. Vi måste undvika ett klimat av misstänksamhet och misstro, men samtidigt måste vi ha situationen klar för oss och garantera både medborgarnas säkerhet och skyddet av deras friheter.
Luis de Grandes Pascual förklarade tydligt mervärdet i definitionen av terrorism genom att påpeka att den definition vi valt är bättre och även framhålla listan över brott. Eftersom det handlar om att samarbeta för att bekämpa terrorism måste vi sända ett tydligt budskap, samtidigt som vi skyddar individens rättigheter.
Herr Demetriou! Ni nämnde det gissel som terrorismen utgör och som vi måste bekämpa. Men ni använde termen ”offentlig anstiftan” och sa att det var ett begrepp som bättre förstås i alla medlemsstater. Sarah Ludford är av samma mening. Hon ansåg också att den termen var lämpligare, eftersom vi verkligen måste skydda grundläggande rättigheter.
Betänkandet är en produkt av en lång och besvärlig förhandlingsprocess. Jag anser dock att vi kan vara nöjda med resultatet, särskilt när det gäller balansen mellan bekämpning av terrorism och respekt för grundläggande friheter.
Betänkandet av min kollega Martine Roure ingår tydligt i denna andra kategori, eftersom skyddet av personuppgifter är ett av dess främsta inslag. Det är bara en sak jag beklagar, och jag vet att många i parlamentet gör det, särskilt mina kolleger i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Det handlar om att genomförandet av en text med så stora konsekvenser för EU-medborgarnas friheter inte underkastas fullständig rättslig kontroll av EG-domstolen.
För att åstadkomma detta hade det varit nödvändigt att anta rambeslutet enligt den ordning som införs genom Lissabonfördraget. Redan innan fördraget underkändes i den irländska folkomröstningen och det uppstod frågetecken kring det nya fördragets ikraftträdande den 1 januari 2009 hade rådet en tydlig önskan att agera så snabbt som möjligt för att undvika övergången till medbeslutande. Vi i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor försökte dock att arbeta så samvetsgrant och noggrant som möjligt, och samtidigt hålla den hastighet som rådet bestämt.
Vid omröstningen i utskottet den 15 juli antogs mitt förslag till betänkande med 35 röster för, 4 mot och 1 nedlagd röst, och jag hoppas att det ska få en stabil majoritet även i plenum.
Martine Roure: föredragande. - (FR) Herr talman! Jag vill till att börja med tacka alla mina kolleger i parlamentet, för denna debatt har visat att Europaparlamentet står enat i en mycket besvärlig fråga, och vi är Europaparlamentets företrädare, folkets företrädare. Det förtjänar att påpekas.
I dag vänder jag mig i synnerhet till det franska ordförandeskapet. Vi ber rådet att fullgöra åtaganden som ingåtts för länge sedan av flera ordförandeskap efter varandra. Det är absolut nödvändigt att detta rambeslut antas snabbt och att hänsyn tas till Europaparlamentets ändringsförslag. Rådet måste stå vid sitt ord. Vi måste till varje pris arbeta i en anda av tillit. Det är grundläggande. Jag hoppas att detta budskap förs vidare till Rachida Dati, som tyvärr inte närvarar vid denna prioriterade debatt, vilket vi är mycket besvikna över.
Jag vill också särskilt tacka kommissionsledamot Jacques Barrot för hans stöd, som är mycket värdefullt för oss.
Talmannen: Den gemensamma debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Titus Corlăţean : skriftlig. - (RO) Upprättandet av en rättslig ram för skydd av personuppgifter inom tredje pelaren har varit en angelägenhet för alla EU-ordförandeskap de senaste åren. Det rambeslut som antogs 2006 var emellertid något av en kompromiss, som gick ut på att fastställa minsta gemensamma nämnare i skyddet av personuppgifter. Därför kan vi bara välkomna ett nytt samråd med Europaparlamentet om utvidgningen av rambeslutets tillämpningsområde och om analys av dess konsekvenser för grundläggande rättigheter. Det främsta syftet med ändringarna bör vara att garantera samma nivå på dataskyddet som inom första pelaren. I det avseendet beklagar jag att kommissionens ursprungliga förslag ändrats av rådet. Lika beklagligt är att bestämmelsen om arbetsgruppen för nationella dataskyddsmyndigheter strukits av rådet, vilket är ett bakslag i processen för att skapa ett effektivt system för skydd av personuppgifter.
Petru Filip : skriftlig. - (RO) Ett effektivt skydd av personuppgifter är fortfarande ett naturligt krav i en modern demokrati. Om detta skydd under vissa förhållanden kräver att EU:s databaser ändras för att undvika att vissa personliga eller sakliga uppgifter kopplas till identifierbara personer, bör vi vara medvetna om att förvaltningen av detta globala system för lagring och behandling av information kräver ett toppmodernt säkerhetssystem. Eftersom verklig säkerhet inte kan garanteras endast genom att vi skriver under på ett antal gemensamma principer, anser jag att vi måste göra en pragmatisk analys av riskerna genom samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna och rättsväsendet i länder med olika kunskapsnivå på området.
För tydlighetens skull vill jag på nytt nämna behovet i nya medlemsstater av en snabb överföring av expertkunskaper på området, för att förhindra att systemets övergripande säkerhet äventyras.
Dumitru Oprea : skriftlig. - (RO) Mot bakgrund av terrorismens framväxt och dess intåg i cyberrymden, möjligheten att snabbare manipulera massorna och de begränsade möjligheterna att identifiera terrorister tillräckligt snabbt, anser jag att detta beslut är välkommet med avseende på skyddet av varje medborgares medborgerliga rättigheter och friheter generellt sett, och när det gäller att skapa gynnsamma förhållanden för snabb identifiering och bekämpning av brott, särskilt brott mot säkerheten för personer, länder och nationell infrastruktur.
Jag välkomnar beslutet att betrakta målen i rambeslutet som mål av övergripande europeiskt intresse, särskilt när det gäller gemensamma bestämmelser om skydd av personuppgifter, som kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa samma regler och principer. Dessutom anser jag att vi behöver en rekommendation när det gäller klassificering av information med hänvisning till internationella klassifikationer, för att undanröja alla olikheter mellan medlemsstaterna och andra stater i fråga om genomförandet av säkerhetsåtgärder.
Det finns två grundläggande strategier som bör beaktas i samband med dataskydd och säkerhetssystem: ”det som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet” och ”det som inte uttryckligen är tillåtet är förbjudet”.
Andrzej Tomasz Zapałowski : Frågan om det ökade terroristhotet mot Europa är en av de största utmaningarna för vår kontinents säkerhet. Vi hotas i dag av politisk terror som styrs av stater som säger sig samarbeta med oss, och av kriminella grupper, men det största hot vi står inför tycks komma från islamisk fundamentalism.
Det förbluffar mig att Europas ledare är så obekymrade. Vår totala öppenhet mot ett obegränsat antal nykomlingar från islamiska länder, som socialisterna och liberalerna förespråkar, kommer att leda till en våg av tragedier för EU:s befolkning i framtiden. En obegränsad islamisering av Europa går inte för sig!
Låt oss hjälpa fattiga länder, men låt oss inte göra vår kontinent till en plats där gränserna för människors tolerans sätts på prov. Nykomlingar kräver i dag allt större rättigheter, och Europas traditionella folk måste finna sig i allt detta, samtidigt som traditioner som funnits i århundraden går förlorade. Det är farligt. Ett exempel på vad det kan leda till är Nordirland, och de grupper som bekämpar varandra där är bara människor som utövar olika kristna religioner.
Marian Zlotea : skriftlig. - (EN) Attackerna den 11 september 2001 förändrade världen i grunden. Terroristattackerna den dagen har inte bara förändrat amerikanernas sätt att se och förstå världen utan har också gett demokratiska samhällen världen över ett nytt perspektiv på den moderna världen, där terroristers hot om attacker som de som skakade Madrid (i mars 2004) och London (i juli 2005) är en skrämmande utmaning som vi ofta ställs inför.
I dag använder terroristerna moderna kommunikationsmedel som Internet för utbildning, rekrytering och planering av attacker. Användningen av denna teknik utgör ett unikt hot mot EU, och vi bör alla samarbeta för att bekämpa terrorism med alla de medel som står till vårt förfogande.
För att vårt demokratiska samhälle effektivt ska kunna bekämpa dessa hot måste dock kampen mot terrorism åtföljas av en förstärkning av våra grundläggande rättigheter och friheter. Hanteringen av terrorhotet kräver gemensamma bestämmelser i EU, och vi bör göra de nödvändiga ändringarna av den gällande lagstiftningen.
Den moderna terrorismen fungerar på ett nytt sätt, men EU måste bekämpa den med samma kraft och beslutsamhet som demonstrerades i kampen mot den traditionella terrorismen.
Gerard Batten: (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jag talar med stöd av artikel 145 för att bemöta Sarah Ludfords yttranden och kommentarer om mig i sitt inlägg i debatten.
Hon sa många saker, men framför allt sa hon att jag var en ”eurofob” och att jag när det gäller utlämning skulle ”vinka glatt adjö till alla brottslingar som tar sig undan över Engelska kanalen”.
Jag skulle vilja rätta henne när det gäller fakta. Jag är inte någon eurofob. Jag älskar vår europeiska kontinent, dess historia, dess kultur och dess landvinningar lika mycket som någon annan, men jag är EU-fob. Jag hatar Europeiska unionen, som är antidemokratisk och odemokratisk. När det gäller den europeiska arresteringsordern och rättegångar som hålls i den åtalades frånvaro vill jag att en engelsk eller skotsk domstol ska kunna överväga prima facie-bevis mot en misstänkt innan utlämning medges, och även ha makten att stoppa utlämning. De måste kunna fastställa att en rättegång är motiverad och att den kommer att bli rättvis.
Detta gör jag för att skydda brittiska medborgares intressen, och som exempel kan jag nämna fallet med Andrew Symeou, en 19-årig man från London som står anklagad för dråp och som ska utlämnas till Grekland den 30 september. Bevisningen mot honom är oerhört tvivelaktig, och ingen hänsyn kan tas till att det uppges ha förekommit tortyr av vittnen för att få dem att tala.
Jag förstår att denna fråga är känslig för Sarah Ludford eftersom hennes parti, liberaldemokraterna, uppenbarligen har satsat på fel häst och hon - med rätta - är rädd för konsekvenserna vid valet 2009.
Talmannen: Innan jag avbryter sammanträdet vill jag lugna säkerhetstjänsten, eftersom ett rykte spridit sig om att en person med övertäckt ansikte kommit in i kammaren. Det var bara Mario Borghezio, som satt munkavle på sig själv som en protest, så det föreligger ingen säkerhetsrisk för parlamentet. Jag ville bara lugna säkerhetstjänsten.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.00 i väntan på omröstningen och återupptogs kl. 12.05.)
| sv |
Namn på utskott och delegationer: se protokollet
| sv |
3. Venezuela: Fallet Manuel Rosales
Talmannen: Tack så mycket! Detta var ett känsloladdat sammanträde, inte bara på grund av frågan om de mänskliga rättigheterna, utan därför att det var vårt sista sammanträde. Tack för er medverkan.
Zdzisław Zbigniew Podkański: (PL) Fru talman! Låt mig för alla ledamöter av Europaparlamentet, och även för parlamentets tjänsteavdelningar och assistenter, framföra vårt uppriktiga tack - till er personligen, till Europaparlamentets presidium och till hela administrationen - för att ni har lett debatterna så väl, för gott samarbete och för ömsesidig förståelse. Vi önskar er fortsatt framgång, återval till parlamentet, stor tillfredsställelse i er offentliga verksamhet och lycka i ert privatliv.
Talmannen: Tack så mycket! Jag vill också ta detta tillfälle i akt att tacka alla vid parlamentets tjänsteavdelningar för deras värdefulla insatser.
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer
| sv |
16. Europeiska ombudsmannens verksamhet (2006) (omröstning)
- Betänkande: Sbarbati
| sv |
1. Sri Lanka: uppföljning av FN-rapporten (
Claude Moraes: (EN) Herr talman! Jag talar å Véronique De Keysers vägnar och vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag till punkt 13, som ska lyda:
”Europaparlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten samt rådet och kommissionen att stödja ytterligare insatser för att förstärka ansvarsförfarandet i Sri Lanka och stödja FN:s rapport, i synnerhet vad gäller det omedelbara inrättandet av en internationell rättsmekanism.”
Geoffrey Van Orden: (EN) Herr talman! Vi har fört utdragna förhandlingar med sex olika partigrupper om den här resolutionen. Resolutionen utgör en kompromiss, och därmed innehåller den naturligtvis avsnitt som många av oss helst hade velat slippa, samtidigt som den saknar inslag som många av oss skulle ha velat ta med. De sex partigrupperna har dock enats om att inga ändringsförslag ska läggas fram, vare sig muntliga, skriftliga eller av annat slag. Därför tycker jag att det bryter mot överenskommelsen och gör förhandlingarna meningslösa om vi nu ska få ett ändringsförslag framlagt på det här sättet. Därför bör ändringsförslaget inte beaktas.
| sv |
1. Kenya: Underlåtenhet att gripa Sudans president Omar al-Bashir (
| sv |
8. Bulgariens anslutning (omröstning)
- Före omröstningen om ändringsförslag 2:
Rebecca Harms: (EN) Herr talman! När det gäller min grupps syn på ändringsförslag 2, skulle jag vilja tala om för er att Van Orden-betänkandet fjärmar parlamentet från den rättsliga grunden i anslutningsprotokollet.
(DE) I anslutningsprotokollet föreskrivs att kärnkraftverket i Kozloduj måste stängas. Tvärtemot vad gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater hävdat har varken rådet eller Euratom sagt något som ändrar den uppfattningen. Det handlar om säkerhet, och jag uppmanar därför parlamentets ledamöter att gå med på vårt ändringsförslag, så att vi undviker att bryta mot anslutningsprotokollet.
Talmannen: Tack så mycket, fru Harms. Vi noterar påpekandet, men jag vill inte återuppta denna diskussion nu.
- Efter omröstningen om ändringsförslag 2:
Geoffrey Van Orden : föredragande. - (EN) Herr talman! Jag försökte få ordet innan vi genomförde denna sista omröstning. Ni gav ordet till någon annan som opponerade sig mot den ståndpunkt som föredraganden hade intagit i just denna fråga. Det var helt fel att påstå att det fanns något här som går emot anslutningsfördraget. Allt vi bad om var mer flexibilitet i denna fråga. Med tanke på detta skulle jag vilja be att vi absolut röstar om ändringsförslag 9.
Talmannen: Herr Van Orden! Jag vet att omröstningsresultatet var mycket jämnt, men jag tror inte att det som Rebecca Harms hade att säga påverkade det. Jag anser att kammarens reaktion på hennes kommentarer visar att alla visste vad hon skulle säga. Jag ämnar dock inte återuppta omröstningen. Det skulle vara fel. Jag beklagar detta, och jag ber om ursäkt för att jag inte såg er uppsträckta hand. Men å andra sidan tror jag inte att vi kan förändra resultatet.
Geoffrey Van Orden : föredragande. - (EN) Herr talman! Vi begär inte att omröstningen ska återupptas; vi begär en omröstning om den text som ligger framför oss. Jag är rädd att inlägget faktiskt påverkade saker som rör just detta ändringsförslag. Skillnaden var bara tre eller fyra röster. Jag anser verkligen att vi borde ge kammaren möjlighet att rösta om de övriga ändringsförslag som lagts fram här.
Talmannen: Herr Van Orden! Jag noterar anmärkningen, men jag är rädd att vi inte kan återuppta omröstningen. Det var en omröstning med namnupprop, och resultatet var tydligt, även om det var jämnt. Även om talmannen besitter en viss flexibilitet när det är ett hav av händer därute, är jag rädd att det under dessa omständigheter inte är möjligt att återuppta den.
(Applåder)
| sv |
Att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Adamos Adamous, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010.
Adamos Adamou : Fru talman! Det betänkande som vi ska rösta om handlar om att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010De flesta av oss är eniga om att denna fråga är viktig och aktuell. Detta är också anledningen till att så få ändringsförslag lades fram av mina ärade kolleger, tillsammans med det faktum att betänkandet antogs enhälligt av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.
Jag vill lyckönska kommissionen till meddelandet, det begreppsmässiga tillvägagångssättet, de prioriterade målen för 2007-2008 och de viktiga stödåtgärderna. Jag måste dock i detta sammanhang uttrycka min djupa oro för den fortsatta förlusten av biologisk mångfald och den påföljande minskningen av ekosystemtjänster.
Jag tror att vi alla inser det trängande behovet av en insats för att uppfylla åtagandena om att stoppa förlusten av biologisk mångfald i EU till 2010.
Handlingsplanen är ett viktigt verktyg och vår sista chans att föra samman aktörer på gemenskapsnivå och nationell nivå för att enas om nyckelåtgärder för att uppfylla åtagandena till 2010. Jag inser dock att handlingsplanen inte kommer att räcka för att bevara den biologiska mångfalden och upprätthålla ekosystemtjänsterna på längre sikt.
Sedan måste jag framhålla att det är ytterst viktigt att nätverket Natura 2000 fullbordas till lands och till havs och att nätverket har en effektiv förvaltning och lämplig finansiering. Jag måste också betona vikten av ett snabbt och effektivt genomförande av ramdirektivet om vatten för att uppnå en god ekologisk status för sötvattnet.
Jag uppmanar medlemsstaterna att se till att de projekt som finansieras av sammanhållnings- och strukturfonderna inte skadar den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna, utan medför fördelar för den biologiska mångfalden.
För att gå vidare till en annan fråga måste vi erkänna och ta itu med det stora hot mot den biologiska mångfalden som invasiva främmande arter utgör och problemet att spridningen av invasiva främmande arter förvärras av den ökande rörligheten för personer och varor.
När det gäller handeln går det inte att blunda för de ekologiska avtryck som EU:s handel lämnar på den biologiska mångfalden. Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta omedelbara åtgärder för att förhindra eller minska de negativa effekterna av denna handel på de tropiska skogarna. Kommissionen måste så fort som möjligt komma med en analys av möjligheter till ytterligare lagstiftning för att stoppa importen av olagligt avverkat timmer.
Klimatförändringen är ett mycket viktigt kapitel och ett separat politikområde i kommissionens meddelande. Det är av avgörande vikt att ta fram en ekosystembaserad metod för anpassning till klimatförändringen, särskilt när det gäller politik som rör användningen av mark, vatten och hav.
När det gäller finansieringen kan jag inte dölja min besvikelse och djupa oro över det begränsade ekonomiska stöd för åtgärder för biologisk mångfald som fastställts i budgetramen. Det är medlemsstaternas ansvar att utnyttja alla tillgängliga möjligheter inom den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskepolitiken, sammanhållnings- och strukturfonderna, Life+ och det sjunde ramprogrammet och att anslå nationella medel.
Man måste ta större hänsyn till de finansiella behoven vid budgetöversynen 2008-2009, och det bör även göras en bedömning av hur tillräcklig och tillgänglig EU:s finansiering för den biologiska mångfalden är, särskilt när det gäller Natura 2000.
Jag vill tacka mina två ärade kolleger Avril Doyle och Marie Anne Isler Béguin för deras ändringsförslag, särskilt Marie Anne Isler Béguin för att hon lade till vattenkraftsbaserad energi till punkt 67 som jag hade missat.
Slutligen vill jag uppmärksamma er på slutsatserna av den undersökning om biologisk mångfald som begärdes av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Det verkar som att anledningen till att initiativen för att stoppa förlusten av biologisk mångfald inte är framgångsrika är för att det är omöjligt att genomföra dem och den politiska viljan brister. EU:s handlingsplan till 2010 är mycket ambitiös, men tyvärr ger den inga enkla lösningar på problemet med genomförande och brist på finansiering och politisk vilja från medlemsstaterna.
Det är upp till oss att sända ett starkt budskap och sätta press på våra regeringar så att de ambitiösa målen i handlingsplanen uppnås.
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill först och främst be om ursäkt på kommissionsledamot Stavros Dimas vägnar, som tyvärr inte kunde närvara i dag.
Det är precis ett år sedan kommissionen antog meddelandet om att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 - och därefter. Med anledning av att det i morgon är Internationella dagen för biologisk mångfald är det en lämplig tidpunkt för parlamentet att debattera detta betänkande.
Det gläder mig att parlamentet utnyttjar tillfället för att sända ett tydligt budskap till omvärlden om betydelsen av att skydda jordens biologiska mångfald. Temat för detta års Internationella dag för biologisk mångfald är ”biologisk mångfald och klimatförändringen”. Jag har sagt det tidigare, och jag vill betona det i dag, att förlusten av biologisk mångfald är ett lika stort hot mot vår jord som klimatförändringen. I likhet med klimatförändringen är förlusten av biologisk mångfald ett ekonomiskt och socialt problem och ett växande hot mot den globala säkerheten. Båda frågorna är nära förbundna. Klimatförändringen påskyndar förlusten av arter, samtidigt som förlusten av ekosystemen bidrar till klimatförändringen.
Kampen mot klimatförändringen är numera en central del av det europeiska projektet och prioriteras högt på de nationella politiska dagordningarna. Tyvärr är det ännu inte så när det gäller förlusten av biologisk mångfald. Kanske är hotet mindre märkbart, men när vi undersöker fakta är situationen precis lika oroande.
Mänsklig verksamhet har medfört att arter utrotas i en takt som redan är mellan 100 och 1 000 gånger snabbare än den naturliga bakgrundsnivån - omkring 30 000 arter per år, eller tre arter per timme. Om denna process fortsätter okontrollerat kommer vi att ha utplånat miljontals år av utveckling inom de kommande decennierna. Denna dramatiska förlust av arter är av betydelse eftersom den försvagar ekosystemen, som arterna är viktiga byggstenar av.
FN:s millennieutvärdering av ekosystemen 2005 har två huvudbudskap. Det första är att vi alla är beroende av ekosystemtjänsterna, såsom råmaterial, läkemedel och rent vatten, för vårt välstånd och välbefinnande. Det andra är att ekosystemen har fragmenterats, degraderats och förstörts i en sådan utsträckning att ungefär två tredjedelar av de tjänster som vi får från ekosystemen börjar förfalla. I kombination med miljöhot som t.ex. klimatförändringen, ökade befolkningssiffror och en ökad konsumtion per capita innebär detta att påfrestningarna på arterna och ekosystemen intensifieras.
Om vi inte snabbt vidtar åtgärder kommer vi snart att nå en punkt där vi ställs inför en riskfylld och oåterkallelig förändring av de globala ekosystemen, på samma sätt som att vi snart kommer att nå en punkt där vi står inför en farlig klimatförändring om vi inte vidtar åtgärder. I likhet med klimatförändringen minskar möjligheterna att förhindra en farlig förändring av ekosystemen i snabb takt.
Förra årets meddelande om biologisk mångfald utgör ett första försök av EU att utarbeta ett sammanhängande svar på problemet med förlusten av biologisk mångfald. Det bör betraktas som ett av de viktigaste politiska dokument som Barrosokommissionen har publicerat, och innehåller två nyheter som är av särskild betydelse. Den första är att man genom detta meddelande inför begreppet ekosystemtjänster i den debatt som förs på EU-nivå. Man betonar i vilken utsträckning dessa tjänster är avgörande för vårt välstånd och välbefinnande, samt gör en nödvändig koppling mellan förlusten av biologisk mångfald och dessa tjänsters försämrade tillstånd.
Den andra nyheten är att en mycket specifik handlingsplan för perioden 2007-2013 fastställs i meddelandet. Handlingsplanen är ett viktigt steg framåt eftersom den innehåller en detaljerad redogörelse för vad som behövs göras på både gemenskapsnivå och medlemsstatsnivå. Det är bara genom kompletterande åtgärder på dessa båda nivåer som vi har möjlighet att göra de nödvändiga framstegen. I handlingsplanen klargörs också vad som måste göras för att uppfylla EU:s åtaganden att hejda förlusten av biologisk mångfald i EU, och att väsentligt reducera förlusten av biologisk mångfald i världen till 2010. Genom införandet av regelbundna utvärderingar av tydligt uppställda mål kan både kommissionen och medlemsstaterna ställas till svars för sina resultat.
Det gläder mig stort att man i parlamentets betänkande välkomnar meddelandet och handlingsplanen. Jag vill tacka föredraganden Adamos Adamou för hans insatser, samt Thijs Berman och Ioannis Gklavakis från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling respektive fiskeriutskottet, för deras bidrag. I betänkandet upprepas de likaledes varma reaktionerna från rådet, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, samt från icke-statliga organisationer på miljöområdet. Det verkar råda ett brett samförstånd om vad som behöver göras. Utmaningen är nu att omvandla det politiska stödet till verkliga åtgärder på fältet.
Det kan knappast finnas en viktigare fråga för något parlament än att diskutera än livets överlevnad på jorden. Jag uppmanar er att ta tillfället i akt för att sända ett tydligt budskap om den allvarliga förlusten av biologisk mångfald och om behovet av att fullständigt och kraftfullt genomföra meddelandet om biologisk mångfald och den åtföljande handlingsplanen på samtliga nivåer.
Thijs Berman : föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. - (NL) Fru talman! Med detta viktiga betänkande från Adamos Adamou ringer parlamentet i varningsklockan. Detta mönster är alltför välbekant.
Kommissionen och parlamentet visar sin ambition när det gäller miljön. Regeringscheferna och ministrarna följer deras exempel genom att avge högtidliga löften och går till och med så långt att de sluter avtal, för att sedan inte leva upp till sina löften. Medlemsstaterna sätter upp hinder där EU:s allmänintresse kräver handling. Trots samförstånd i Bryssel om ambitionerna, leder de inte någonstans på grund av kortsiktiga intressen i medlemsstaterna. Att skydda den biologiska mångfalden bör vara en prioritet inom alla politikområden.
Enligt utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kommer översynen av jordbrukspolitiken under 2008 att utgöra en viktig ny möjlighet för att hejda förlusten av biologisk mångfald, fastän detta kräver en större budget för landsbygdsutveckling och större tonvikt på att skydda naturen och landskapet.
Det krävs också en kritisk bedömning av åtgärderna inom ramen för tvärvillkoren. När allt kommer omkring är det underbart och logiskt att jordbrukare ska få betalt för sina tjänster som gäller miljön, på villkor att detta initiativ visar sig vara effektivt för att gynna den biologiska mångfalden och ett hållbart EU.
Ioannis Gklavakis : Fru talman! Först av allt vill jag varmt tacka Adamos Adamou för hans mycket goda arbete. Däremot vill jag inte gratulera de nationella regeringar som under 2001 åtog sig att vidta vissa åtgärder som de dessvärre inte har vidtagit, vilket har resulterat i en fortsatt minskning av biologisk mångfald och en förlust av organismer. Som Joe Borg sa utrotas tre arter i timmen på vår planet.
Enligt FN-statistik som jag har tagit del av finns det en risk att 54 procent av sötvattensorganismerna utrotas inom EU. Det finns många skäl till denna minskning. De två viktigaste skälen är vattenföroreningar och överfiske. Vi är ansvariga, och även de fiskeverksamma är ansvariga.
Våra mål måste vara att minska vattenföroreningarna, oavsett om det är föroreningar som kommer från land, från industrin, eller föroreningar som kommer från havet. Vi får inte glömma att 55 000 ton olja har släppts ut i Medelhavet enbart till följd av fartygsolyckor under de senaste 15 åren.
Det andra målet måste vara att öka fiskbestånden. Vi måste inse att vi endast bör fiska den mängd fisk som havet kan återställa. Om vi fiskar mer än detta begår vi ett brott mot miljön.
Vi måste också använda de bästa fiskemetoderna. Vi behöver inleda en global insats så att tredjeländer också antar dessa bästa fiskemetoder. Vi som lever i Medelhavsområdet vill rädda Medelhavet, men det finns 27 länder som har en Medelhavskust. Endast 7 av dessa tillhör EU och tredjeländer orsakar ofta mycket större skada.
Överfisket måste minskas och de bästa fiskemetoderna måste användas. Annars begår vi ett brott mot våra barns framtid.
John Bowis: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill på min kollegas, skuggföredragande Avril Doyles, vägnar tacka vår kollega Adamos Adamou för hans betänkande. Det är ett positivt betänkande som berör alla viktiga punkter. Man tar upp Natura 2000, fågeldirektivet och livsmiljödirektivet. Man talar om ett effektivt genomförande av registrering, bedömning och godkännande av kemikalier (Reach) och lagstiftningen om vatten och bekämpningsmedel. Man uttrycker den oro som vi alla känner över de ekonomiska begränsningarna av Natura 2000 och andra insatser för den biologiska mångfalden.
Jag ser också positivt på det kommissionsledamot Joe Borg har sagt i linje med detta, och jag vill framför allt upprepa vad som har sagts om fall där medlemsstaternas regeringar inte vidtar åtgärder. Vårt mål var 2010 - inte ”från och med 2010” - men vi är inte ens i närheten av att uppnå målet om att stoppa förlusten av biologisk mångfald före det året, som inte ligger särskilt långt fram i tiden.
På vägen hit läste jag en artikel i The Times där man återigen hänvisade till förlusten av livsmiljöer, användningen av bekämpningsmedel och införandet av främmande arter som vi har hört så mycket om. Artikeln handlade om fåglar - tusentals utrotningshotade fågelarter. Sammanlagt är 2 033 arter i fara, och 86 procent av de mest hotade arterna är hotade på grund av att deras livsmiljöer har försvunnit eller försämrats beroende på faktorer som dammar, fiske, boskapsantal m.m.
Förutom detta har vi frågan om främmande arter, och om Avril Doyle vore här skulle hon ha tagit upp den grå ekorren och den skada som den har gjort den röda ekorren som är inhemsk i Europa. Den finns framför allt i Storbritannien men även i Italien och sprider sig norrut genom Frankrike och Spanien. Vi ser den skada som harlekinnyckelpigan gör. Vi ser den kinesiska ullhandskrabban. De finns här. De gör skada, och de är farliga inte bara för människors hälsa utan även för miljön och våra naturliga inhemska arter.
Anne Ferreira: Fru talman, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja tacka Adamos Adamou för hans betänkande och välkomna de åtgärder och handlingar som han presenterar i detta.
Dessa åtgärder är många och sinsemellan olika, men jag anser att situationen i dag skulle vara klarare och att vi skulle vara effektivare om vi organiserade våra prioriteringar i rangordning och om vi inriktade oss på de mest brådskande frågorna, även om detta inte är lätt. Samtidigt som vi halkar mer och mer efter i genomförandet av våra beslut blir de åtgärder som ska genomföras å sin sida allt fler och alltmer nödvändiga. Vi vet också att allt hänger samman när det gäller miljön.
Det har nästan gått två årtionden sedan vi insåg att vi hade nått gränserna för biosfären och att vi stod stilla. Och ändå omsätter vi inte de starka beslut som vi förespråkar i våra texter i praktiken, trots de alltmer alarmerande framtidsutsikterna.
Skyddandet av den biologiska mångfalden måste som sagt främjas på samtliga politiska nivåer: transport, jordbruk, regionplanering, turism, fiske och så vidare. Vi vet också detta, och ändå är Cardiff ordentligt begravt i kommissionens byrålådor. Låt oss hoppas att, som en del av det arbete som ska utföras inom det tillfälliga utskottet för klimatförändringen, den koppling mellan orsak och verkan som finns mellan detta fenomen och förlusten av biologisk mångfald kommer att möjliggöra framsteg.
Slutligen skulle jag vilja belysa en särskild punkt i Adamos Adamous betänkande som gäller genetiskt modifierade organismer (GMO). Jag stöder starkt den begäran som riktats till kommissionen om att utvärdera effekterna av GMO på ekosystem och den potentiella risk som de för med sig för den biologiska mångfalden.
Låt oss inte glömma att vi människor är en del av den biologiska mångfalden. Som ni just sa, herr Borg, och eftersom vi är inne på samma linje här i kammaren i kväll, låt oss handla, låt oss genomföra vår handlingsplan och äntligen låta EU föregå med gott exempel!
Chris Davies: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill börja med att säga några berömmande ord om de framsteg vi har gjort i EU. Vi har förbjudit vissa produkter, bekämpningsmedel och metoder. Vi har sanerat våra floder och skyddat några viktiga områden från att förvärras, och resultaten syns. I Storbritannien har vi till exempel fått fler rödglador och rovfåglar på himlen, och uttern återvänder till våra floder. Men som ofta är fallet tar vi ett steg framåt och sedan ett eller två eller tre steg tillbaka, och förstörelsen av livsmiljöerna fortsätter, invasiva främmande arter orsakar ödeläggelse, och alltför ofta förstör våra egna direkta verksamheter miljön.
Ibland är felet helt och hållet vårt. Ett klassiskt exempel är hur vi plundrar våra hav och alltför sällan tänker på konsekvenserna. Vår politik på det området är, som kommissionsledamot Joe Borg vet bättre än någon annan, helt ohållbar och löjeväckande. Ibland är skadan oavsiktlig. Att till exempel byta jordbruksmetoder är inte menat att utplåna fågelarter, men i vissa fall får det den effekten, och vi väntar med spänning på att se om förändringarna i den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att ge positiva resultat.
Ibland vet vi inte vem eller vad vi ska skylla på, men som politiker undviker vi fortfarande att tillämpa försiktighetsprincipen. Hur förklarar man annars det vansinniga beslut som fattades av de medlemsstater som röstade emot kommissionens planer för att återställa ålbestånden som har minskat katastrofalt? Kortsiktiga överväganden som dessa innebär att arterna nu alltför ofta riskerar att utrotas.
Det är lätt att sätta upp ett mål för att stoppa förlusten av biologisk mångfald - särskilt när det ligger nio år fram i tiden - det är hur lätt som helst att hitta ett mål långt, långt fram i tiden. Men nu närmar sig den tidsfristen med stormsteg, och vissa svåra beslut måste fattas om vi ska kunna uppnå det målet. När mer än halva tiden av kommissionsledamöternas mandatperiod har gått tror jag att några av dem börjar skönja slutet på sina egna ståndpunkter. Jag hoppas att de kommer att använda den tid de har kvar också. Beslut som grundar sig på kortsiktiga politiska utvägar kommer snabbt att glömmas, men bestämda steg för att vända negativa tendenser och skydda arter kommer att göra dem minnesvärda och respekterade.
Marie Anne Isler Béguin: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Fru talman! Även jag skulle vilja inleda med att gratulera vår föredragande till hans utmärkta arbete. Självklart är denna rubrik mycket ambitiös. Hur kan vi stoppa mångfalden och försvinnandet av växt- och djurarter till 2010 och senare? Hur gärna skulle vi inte vilja tro att detta är möjligt!
Vi vet emellertid hur svårt det är att på kort sikt få de olika europeiska och multilaterala instrument för vilka vi skriver noterna varje dag i parlamentet att frambringa välljud. Vid en tidpunkt när medborgarnas och mediernas uppmärksamhet inriktas på klimatförändringen behöver vi belysa vikten av biologisk mångfald, eftersom det inte finns någon bättre strategi för att bekämpa klimatförändringar än att främja den dynamiska utvecklingen av ekosystem. Kommissionsledamot Joe Borg framställde nyss detta på ett mycket effektivt sätt.
Som ni har förstått kräver biologisk mångfald ett dynamiskt tillvägagångssätt, och när vi diskuterar biologisk mångfald in situ i EU talar vi om bevarandet av växt- och djurarter från områden som förvaltas och planeras så nära lokalbefolkningen som möjligt. Därför är den politiska viljan och staternas kapacitet att inleda en dialog absolut nödvändiga för att utveckla och stödja särskilda miljönätverk såsom Natura 2000.
Å andra sidan handlar förvaltning av biologisk mångfald ex situ mer om praxis för att bevara djur- och växtarter. Förutom samlingar - dammiga samlingar, skulle jag vilja säga - i våra museer, innebär bevarande ex situ som vi förstår det i dag självklart att man undviker det värsta genom att bevara genetiskt material i jordbrukscenter. Det placeras på en säker plats, efter vad som påstås. För min del undrar jag dock över finansieringen av de rådgivande grupperna för internationell jordbruksforskning och deras arbetsmetoder, eftersom de måste integrera lokala och inhemska samhällen.
Avslutningsvis skulle jag självklart vilja betona hur viktigt det är för våra populationer och våra områden att EU:s lagstiftning genomförs på rätt sätt, eftersom vi vet att allt hänger ihop och att till exempel ramdirektivet om vatten måste tillämpas. När det gäller biologisk mångfald är vatten ett medium som gör ekosystem dynamiska redan från början. I stället för att hänvisa till ett vagt begrepp ”god ekologisk status”, är det därför nödvändigt att vi ser till att sötvattnet inte försämras.
Justas Vincas Paleckis: (LT) Fru talman! Jag ansluter mig till föredraganden och ringer högt i varningsklockorna. Under de tre årtiondena fram till år 2000 minskade mångfalden av djur- och växtarter i världen med 40 procent. Vid den tidpunkten beslutade EU att hejda minskningen av biologisk mångfald senast 2010. Tiden är knapp. Om vi inte lyckas stoppa utrotningen av djur- och växtarter i världen kommer vi att behöva hissa vit flagg och medge att mänsklig aktivitet är destruktiv för naturen och att vårt obegränsade begär efter vinning och njutning kan förgöra hela människosläktet.
I många av EU:s nya medlemsstater finns det en brist på information om djur- och växtarters försvinnande, och om detta problems betydelse. Vid genomförandet av projekt grundade på sammanhållningsfonderna och strukturfonderna finns det ännu sällan någon tanke på eller diskussion om att undvika att skada den biologiska mångfalden. Kommissionen bör utvidga området för nätverket ”Natura 2000” till att omfatta de 12 nya medlemsstaterna. I dessa länder är den biologiska mångfalden generellt större än i EU:s gamla medlemsstater. Därför är det nödvändigt att skydda den, och använda den för ”grön” turism.
EU-medborgarna måste få en förståelse för vilka fördelar som den biologiska mångfalden och ekosystemen kan ge. Minskningen av mångfalden påverkar produktionen av livsmedel, bränsle, material och läkemedel, reglering av vatten, luft och klimat, bibehållande av markbördighet inom jordbruket och cirkulation av livsmedel. För tillfället lever vi tyvärr på kredit och tar från våra barn och barnbarn. De kan komma att leva i en allt ofruktbarare värld där de bara kan se tidigare levande varelser i museer, på fotografier och på film.
Kommissionen gör rätt i att föreslå att man integrerar biologisk mångfald och vård av ekosystem i politiken och i programmen inom alla viktiga områden. Detsamma gäller skydd av biologisk mångfald i haven och minskning av föroreningar inom jordbruket och industrin. För detta krävs stort ekonomiskt stöd och mycket uppmärksamhet. De medel som används för att kontrollera klimatförändringar får inte vara skadliga för den biologiska mångfalden. EU måste vara ett ännu bättre föredöme för världen genom att visa hur ekonomisk tillväxt kan samordnas med skydd av naturmiljön och bevarande av djur- och växtarter.
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Jag vill börja med att visa min uppskattning för kvaliteten på diskussionen här i kväll. Jag känner mig också mycket sporrad av betänkandet och vill särskilt framföra mina synpunkter på tre av frågorna.
För det första såg ni positivt på det begreppsmässiga tillvägagångssättet i meddelandet med tonvikt på kopplingen mellan förlusten av biologisk mångfald och minskningen av ekosystemtjänster. Ni inser vikten av friska ekosystem för välstånd och välbefinnande. Ni föreslår att hörnstenarna i ekosystemtjänsterna bör vara ett grundläggande mål för hela EU:s övergripande och sektoriella politik och ni uppmanar kommissionen att undersöka och lägga fram förslag till praktiska åtgärder för att införliva kostnaden för förlust av biologisk mångfald.
Vi arbetar redan med dessa frågor, och jag vill lyfta fram ett nytt initiativ från kommissionen och det tyska ordförandeskapet, i syfte att utarbeta en ekonomisk granskning av kostnaderna av förlusten av biologisk mångfald, liknande Sternrapporten. Jag anser att en sådan granskning skulle kunna innebära en vändpunkt. Genom att öka medvetenheten om vad det skulle kosta att inte göra något kommer vi att kunna inrikta den politiska opinionen på behovet av helt nya åtgärder för att stoppa förlusten av biologisk mångfald.
För det andra vill jag lyfta fram era åsikter om biologisk mångfald och klimatförändring. Ni betonar vikten av en ekosystemsbaserad metod för anpassning till klimatförändringarna.
För det tredje inser ni att handlingsplanen är ett viktigt verktyg för att få de som är engagerade på gemenskapsnivå och nationell nivå att uppfylla sina åtaganden före 2010. Det som är viktigt nu är i vilken utsträckning som denna handlingsplan genomförs.
När det gäller den punkt som föredraganden tog upp om främmande arter vill jag säga att det är ett pågående arbete, och om vi hittar luckor som motiverar ny lagstiftning på gemenskapsnivå kommer vi att överväga behovet av förslag inom rimlig tid. Inom mitt ansvarsområde håller vi redan på att anta ett förslag till en rådsförordning om användningen av främmande arter inom vattenbrukssektorn.
När det gäller finansieringsfrågan vill jag säga att kommissionen 2004 föreslog att EU:s framtida medfinansiering till Natura 2000 skulle integreras i de stora finansieringsinstrumenten. Åtgärder har också vidtagits för finansiering av biologisk mångfald inom Life+, gemenskapens internationella fonder för utvecklingssamarbete samt inom sjunde ramprogrammet för forskning. Jag vill dock betona att vi i meddelandet påpekar att Europeiska rådets finansiella beslut från december 2005 påverkar den tillgängliga finansieringen inom dessa instrument. Därför står det klart att medlemsstaterna även kommer att behöva garantera lämplig finansiering genom egna medel.
När det gäller målet om att stoppa förlusten av biologisk mångfald i EU före 2010, går detta mål att uppnå även om tiden är knapp, men det kommer att krävas ett snabbare genomförande på både gemenskapsnivå och nationell nivå.
När det gäller fiskefrågorna, som ligger inom mitt eget ansvarsområde, håller jag verkligen med Ioannis Gklavakis om att vid behöver ett hållbart fiske och vi måste arbeta i den riktningen, både med gemenskapens vatten och internationella vatten och hav. Med hänsyn till detta vill jag säga att målen och åtgärderna för biologisk mångfald inom fiskeripolitiken, vilket också sägs i meddelandet, ligger helt i linje med den gemensamma fiskeripolitiken, och de flesta av dem finns redan med i vårt arbetsprogram för de kommande åren. Jag kan ge ett antal exempel på den gemensamma fiskeripolitikens bidrag till skyddet av den biologiska mångfalden: återhämtningsplanen för åtskilliga fiskbestånd, begränsningar av fångster och fiskeansträngningar, lagstiftning för att skydda valdjur mot bifångst och för att skydda livsmiljöer som korallrev i djuphaven, och i Medelhavsförordningen som antogs förra året ingår viktiga bestämmelser för att minska fiskets inverkan på havsbottnen.
Ytterligare åtgärder är under planering. Jag kan nämna meddelandet som kommer i mars 2007 om att gradvis minska oönskade fångster och förhindra att fisk kastas överbord i europeiska fiskeriområden. I meddelandet ingår antagandet av ett progressivt dumpningsförbud för varje fiskeriområde och fastställande av standarder för högsta tillåtna bifångst.
Arbetet med utvidgningen av nätverket Natura 2000 till havsområden i samarbete med generaldirektoratet för miljö och kampen mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske pågår också.
När det gäller ålbestånden har jag för avsikt att återigen vända mig till rådet i juni, och jag håller med om att förordningen denna gång måste antas utan att urvattnas ytterligare.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 22 maj.
SKRIFTLIGA FÖRKLARINGAR (ARTIKEL 142)
Gyula Hegyi : skriftlig. - (HU) Ingen vet med säkerhet hur många livsformer som existerar på jorden men antalet arter uppskattas till omkring 20-30 miljoner, av vilka vi känner till knappt 1,8 miljoner. Olyckligtvis dog många arter ut på grund av civilisationens härjningar innan vi hade en chans att upptäcka dem. Under det gångna århundradet har förlusten av biologisk mångfald skett i en större skala än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Forskning visar att 140 000 arter varje år försvinner från jorden. Ansvaret för denna förlust vilar helt och hållet på mänsklig aktivitet: förstörelsen av skogar, vatten och jord och luftföroreningar. Enligt en färsk rapport skulle mellan 20 och 30 procent av alla växt- och djurarter kunna dö ut om den globala temperaturhöjningen överstiger 2,5 °C.
Därför är det nödvändigt att kommissionen föreslår en långsiktig strategi som verkligen kommer att bidra till att förlusten av den biologiska mångfalden kan stoppas. För att främja denna insats är det viktigt att direkt finansiering från EU-källor så snart som möjligt avsätts för Natura 2000-programmen, eftersom dessa inrättades för att skydda den biologiska mångfalden. Även i Ungern är det mycket viktigt att jordägare till vilkas områden man har utvidgat skyddet enligt Natura 2000 inte blir besvikna på EU.
Véronique Mathieu : skriftlig. - (FR) Biologisk mångfald är mer än en prioritet, det är en nödvändighet, och vi måste agera snabbt om vi ska kunna stoppa förlusten av biologisk mångfald senast 2010.
EU är först med att sätta upp verkliga mål inom detta område. Låt oss hoppas att EU föregår med gott exempel för resten av världen. Hållbar utveckling och hållbar jakt är inte bara aktuella begrepp. De är en symbol för en förändring av metoderna inom industrin och produktionen samt inom jaktvärlden.
Jägare och jaktorganisationer har för övrigt inte väntat på EU, parlamentsledamöterna och ännu mindre detta betänkande för att införa egna krav för respekt för arter och områden. Detta är huvudsakligen tack vare stiftelserna för skydd av habitat och vild flora, som har vidtagit effektiva åtgärder under flera år.
Detta är anledningen till att jag önskar att jakten inte fördöms utan att man i stället stöder jägarföreningarnas insatser för att främja god miljöförvaltning.
Mot bakgrund av detta kan jag bara beklaga ordalydelsen i artikel 20, där jakten delvis görs ansvarig för försämringen av den biologiska mångfalden. På så sätt tar man inte hänsyn till att det finns hållbar jakt.
| sv |
Frågestund (frågor till rådet)
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0484/2008).
Följande frågor har ställts till rådet.
Angående: Kristna i Turkiet: klostret Mor Gabriel
Hur bedömer rådet läget för de kristna minoriteterna i Turkiet och särskilt det aktuella läget i tvisterna om den delvisa expropriationen av klostret Mor Gabriel i östra Turkiet?
Jean-Pierre Jouyet: Fru talman! Får jag svara Marian Harkin och säga att rådet fäster stor vikt vid frågan om religionsfrihet i Turkiet, och det har vi visat vid åtskilliga tillfällen.
Det speciella fall som Marian Harkin nämner undersöks fortfarande av de turkiska domstolarna, och jag kan inte kommentera det i det här skedet, men vi bevakar det här ärendet mycket noga.
Allmänt sett gäller er fråga religionsfriheten i Turkiet. Detta är ett mycket viktigt ämne, och det finns ett trängande behov av att Turkiet gör framsteg och antar konkreta åtgärder i syfte att upprätta en ordentlig rättslig ram. Europeiska unionen tar ständigt upp de här frågorna i sin dialog med Turkiet, och de behandlades särskilt vid det senaste mötet med associeringsrådet EU-Turkiet den 27 maj 2008. Vid det tillfället noterade Europeiska unionen att den turkiska regeringen förklarade sig beredd att och förnyade sitt åtagande att driva på reformprocessen och åtgärda de brister som finns, men betonade att sådana åtaganden snabbt måste omvandlas till ändamålsenliga konkreta åtgärder.
Man kan konstatera att en del framsteg har gjorts: Turkiet har vidtagit åtgärder, till exempel genom att göra ändringar i lagen om stiftelser i februari 2008. Tack vare dessa ändringar har förbudet för utlänningar att upprätta stiftelser i Turkiet hävts, och nu gäller ömsesidighetsprincipen.
Trots dessa lovvärda egenskaper hos lagen om stiftelser kvarstår dock behovet av att lösa de många problem som religiösa samfund och minoriteter fortfarande har, särskilt när det gäller deras rättsliga ställning och - vilket jag måste understryka - deras äganderätt.
Således togs frågan om religionsfrihet återigen upp inom ramen för den politiska dialogen vid ministermötet i Bryssel den 15 september, och rådet kan försäkra Marian Harkin om att vi kommer att fortsätta att bevaka frågan om religionsfrihet mycket noga, inklusive tillämpningen av den nya lagen om stiftelser, och att vi kommer att ta upp den här frågan med de turkiska myndigheterna på alla nivåer som vi finner lämpliga.
Jag fick tyvärr just reda på att det var Bernd Posselt som ställde frågan. Det är inte vad som står i mina papper, och jag ber verkligen om ursäkt, fru talman.
Bernd Posselt: (DE) Jag är mycket tacksam mot rådets tjänstgörande ordförande. Det var min fråga. Tack för ett mycket bra svar. Frankrike har av tradition sedan länge haft samröre med de kristna i Mellanöstern. Jag vill ställa ytterligare en fråga. Mor Gabriel har inte bara en religiös funktion, utan är också det kulturella och ekonomiska centret för den assyriska kristna minoriteten i regionen. Vad gör rådet för att skydda denna minoritet, vars existens är hotad? Vilken inställning har rådet till byggande av kyrkor - som fortfarande är mycket svårt i Turkiet - för andra kristna samfund?
Jean-Pierre Jouyet: - (FR) Fru talman! Jag ska börja med att uppriktigt be Bernd Posselt om ursäkt för mitt oavsiktliga misstag. Jag hoppas att han inte tog det personligt. Som svar på hans fråga är vi oerhört vaksamma, som jag sa inledningsvis, när det gäller utövandet av religionsfrihet i Turkiet, som i andra länder, och i fråga om de garantier som nationella myndigheter lämnar, särskilt i fråga om minoriteter.
I Turkiet och en del andra länder råkar minoriteterna vara kristna, och som Bernd Posselt antydde är vi särskilt vaksamma i dessa fall. Ärendet med klostret Mor Gabriel är ännu inte avgjort, och vi måste avvakta domstolens utslag.
När det gäller våra dialoger med de turkiska myndigheterna, som är en del av förhandlingarna om vad vi kallar det reviderade föranslutningsavtalet med Turkiet, står det mycket klart att allt som har med grundläggande friheter, religionsfrihet, och behovet att vidta erforderliga åtgärder för att skapa en anda av tolerans där full respekt för religionsfriheten kan garanteras, har tagits upp och är en central del av vår dialog med de turkiska myndigheterna. Jag vill bekräfta detta, herr Posselt.
Reinhard Rack: (DE) Herr rådsordförande! Problemen med kristna kyrkor finns inte bara i själva Turkiet, utan också i nordöstra delen av den delade ön Cypern.
Pågår det några diskussioner om detta i rådet, och vidtas det i synnerhet några åtgärder gentemot Turkiet i syfte att se till att landet använder det inflytande det otvivelaktigt har på det här området på rätt sätt?
Jim Allister: (EN) Jag vill fästa ministerns uppmärksamhet på den utdragna kampanjen mot det mycket lilla protestantiska samfundet i Turkiet, som för närvarande tar sig uttryck i en farsartad rättegång mot två unga män - Turan Topal och Hakan Taştan - och har pågått i några månader. De har åtalats för att smäda den turkiska folksjälen. Deras brott är uppenbarligen att ha utövat sin religion. Står det inte klart att Turkiet har en oerhört lång väg att gå innan det når upp till grundläggande standarder för mänskliga rättigheter och religionsfrihet om landet har en sådan inställning till religionsfrihet?
Jean-Pierre Jouyet: - (FR) Fru talman! Som svar på Reinhard Racks fråga är vi självfallet väl medvetna om att Turkiet har ett stort inflytande över norra delen av Cypern och kommer att ta upp de här frågorna. Som ni vet kommer en delegation med valda företrädare för Norra Cypern att besöka Europaparlamentet på torsdag, och detta blir ett tillfälle att framföra hur djupt bekymrade vi är över dessa frågor.
Låt mig lugna Jim Allister och säga att vi naturligtvis bevakar alla trosriktningars öde, och tacka honom för att han rapporterar om fallet med dessa två män från det protestantiska samfundet som de facto har utsatts för hot och angrepp på grund av sin religiösa tro. Vi kommer således att ta upp detta med de turkiska myndigheterna, herr Allister.
Angående: Nya påfrestningar till följd av invandring för Europa
De senaste veckorna har invandringstrycket på EU-länderna kring Medelhavet ökat.
Avser rådet att vidta nya diplomatiska eller andra typer av åtgärder för att hjälpa dessa länder att hålla tillbaka den nya våg av olaglig invandring som just nu pågår i detta område?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Fru talman! Som svar till Manuel Medina Ortega, om jag inte tar fel, men ni har redan hjälpt mig med detta, fru talman, vill jag säga att den invandringspolitik som Europeiska unionen har för avsikt att genomföra bygger på principen om solidaritet: solidaritet mellan medlemsstaterna, särskilt de som skulle utsättas för ett starkt invandringstryck, och solidaritet med ursprungsländerna för att särskilt försöka lösa de bakomliggande orsakerna som har med fattigdom att göra.
Denna princip är grunden för den övergripande strategi för migration som Europeiska rådet antog i december 2005. Denna övergripande strategi för migration syftar till att förstärka dialogen och samarbetet med migranternas ursprungs- och transitländer. Meningen är att dialogen med dessa länder ska omfatta alla dimensioner av migration, särskilt laglig migration, förhindrande och bekämpande av olaglig migration samt sambandet mellan migration och utveckling.
Sedan dess har Europeiska rådet ständigt bekräftat att denna strategi måste följas, intensifieras och förverkligas på ett allt effektivare sätt.
Det var i denna anda av samarbete mellan ursprungs-, transit- och mottagarländerna som den första ministerkonferensen EU-Afrika om migration och utveckling organiserades i Rabat i juli 2006. En andra ministerkonferens om migration och utveckling kommer att avhållas i Paris den 25 november 2008. Den kommer att uppmanas att anta ett operativt program som ska löpa under åtskilliga år och bestå av en rad åtgärder som de partner som berörs av migrationsflödet längs de västafrikanska rutterna ombeds genomföra, i synnerhet åtgärder som har att göra med förhindrande och bekämpande av olaglig invandring och människohandel.
Gränsförvaltningen, däri inbegripet en förstärkning av de fysiska och mänskliga resurserna och ett operativt samarbete med Frontex, är också ett mycket viktigt område i dialogen och det operativa samarbetet med tredjeländer, särskilt kring Medelhavet. Så ledde till exempel den gemensamma insatsen Hera 2008, som genomfördes under överinseende av Frontex, till att antalet migranter som landsteg på Kanarieöarna minskade betydligt.
I samma anda kommer migrationsfrågorna att höra till de frågor som tas upp under de förhandlingar som kommissionen har för avsikt att inleda med Libyen den här månaden, mot bakgrund av det uppdrag den fick av rådet i september. Syftet är att sluta ett ramavtal mellan Europeiska unionen och Libyen.
Slutligen slogs, som ni vet, ansvarsprincipen fast i den europeiska pakten för invandring och asyl i oktober. I pakten understryks också behovet av solidaritet med de medlemsstater som till följd av sin geografiska belägenhet utsätts för ett inflöde av invandrare eller vilkas resurser är begränsade, och kommissionen uppmanas att lägga fram lösningar som tar hänsyn till de problem dessa stater har i en anda av solidaritet.
Manuel Medina Ortega: (ES) Herr rådsordförande! Jag ställer mig bakom rådets strategi. Frågan är om vi kan anta konkreta åtgärder: tiden går och problemen blir större och större. I synnerhet Medelhavsländerna har problem. En del har ekonomiska resurser för att klara av dem, och andra har det inte, till exempel Malta, som till följd av sin ringa storlek och sina begränsade resurser har enorma svårigheter.
Det finns också problem som härrör från internationella bestämmelser, såsom Haagkonventionen om skydd för barn som effektivt förhindrar att barn återsänds till sina ursprungsfamiljer. Jag vet inte om rådet har tagit hänsyn till att bestämmelserna om skydd för barn är skrivna på ett sådant sätt att vi har hamnat i denna absurda situation att barn som kommer till EU inte kan skickas tillbaka, ens till sina ursprungsfamiljer, trots att dessa har identifierats.
Slutligen måste jag ta upp några mer specifika frågor: jag vet att det för närvarande finns några särskilda initiativ i förhållande till afrikanska länder, till exempel Mali, som handlar om att inrätta invandringscentrum så att ursprungs- och transitländerna kan hantera det här problemet själva. Syftet är att undvika den dramatiska situation som består i att dussintals människor försvinner i djupen när de utan framgång försöker nå våra kuster.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru talman! Jag tackar Manuel Medina Ortega för hans konstruktiva, relevanta frågor. Han har helt rätt. Vi måste se till att förstärka stater som har mindre resurser: Malta är ett alldeles klart fall, jag vet. Vi måste överväga att göra en omfördelning för att förstärka resurserna runt Malta, och vi måste också söka sätt att förstärka Frontexmekanismen i det avseendet, särskilt i Maltas fall.
För det andra kommer det, som Manuel Medina Ortega vet, att bli en andra ministerkonferens EU-Afrika om migration och utveckling i Paris den 25 november 2008, som uppföljning av Rabatkonferensen, och i det sammanhanget kommer det att avhållas tre tekniska möten om laglig migration, olaglig migration och migration och utveckling. Jag lovar att be rådets generalsekretariat att rapportera mer i detalj om standarden för skydd av barn, för jag kan inte svara på detta just nu.
När det gäller den tredje punkten, Mali, gör Manuel Medina Ortega helt rätt i att understryka vikten av dessa överenskommelser. Det vi som ordförandeskap vill göra, och det vi också uppmanar rådet att driva, är att sluta sådana avtal med ursprungsländerna till invandringen. Det är i det avseendet som det är viktigt med gemensam utveckling och dialog med ursprungsländerna, och jag anser att det här avtalet med Mali kommer att fungera som en modell. Det var vad jag ville säga till Manuel Medina Ortega.
Bernd Posselt: (DE) Min fråga handlar om Medelhavsunionen, som president Sarkozy tog initiativ till. Kan den användas som ett ändamålsenligt verktyg i det här avseendet? Jag ska nämna två specifika frågor. För det första invandrarna från Nordafrika: vad görs för att skapa arbetstillfällen där? För det andra transitinvandrarna från Västafrika: är det inte möjligt att skapa mottagningscentrum i Nordafrika?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru talman! Jag anser att Bernd Posselts fråga är relevant. Medelhavsunionen är i första hand en union för praktiska projekt. Det finns också en interkulturell vision för den. Självfallet har den med ekonomisk utveckling att göra, och allt som sammanhänger med gemensam utveckling inkluderas i ekonomisk utveckling. Så på ett eller annat sätt kan jag bekräfta för Bernd Posselt att de här frågorna kommer att behandlas när så är lämpligt, inom ramen för projekten och diskussionerna om ekonomisk utveckling mellan Medelhavets båda stränder.
Angående: Öppning av dialogen på Kuba
Slutsatserna om Kuba från rådets möte av den 23 juni 2008 har mottagits mycket väl av de demokratiska krafterna på Kuba. Dessa uppskattar att en grundläggande prioritering för EU är ett ovillkorligt frigivande av alla politiska fångar och att EU förbinder sig att arbeta för mänskliga rättigheter och påtagliga framsteg mot en pluralistisk demokrati.
I linje med de åtaganden som rådet gjorde i sina slutsatser, vilka faktiska åtgärder har det vidtagit för att fördjupa dialogen med företrädare för det civila samhället och den demokratiska oppositionen?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Fru talman, herr Masip! Som ni har understrukit fattade rådet den 23 juni beslut om att återuppta förbindelserna med Kuba, mot bakgrund av en viss positiv utveckling i fråga om mänskliga rättigheter på senare tid.
Rådet beslutade först att återuppta en förutsättningslös dialog mellan Europeiska unionen och Kuba, en dialog som bygger på ömsesidighet och omfattar alla frågor av gemensamt intresse. Denna dialog syftar till att uppnå konkreta resultat, särskilt i fråga om mänskliga rättigheter. I det sammanhanget hölls den första sessionen i den politiska dialogen mellan Europeiska unionen och Kuba på ministernivå i Paris den 16 oktober, herr Masip.
För det andra bekräftade rådet i sina slutsatser av den 23 juni att det kommer att fortsätta sin dialog med företrädare för civilsamhället och den demokratiska oppositionen under besök på hög nivå, där frågor om mänskliga rättigheter alltid kommer att tas upp. Vid behov kommer möten med oppositionen att hållas inom ramen för dessa besök.
Rådet framhöll också att unionen kommer att fortsätta att erbjuda alla sektorer i det kubanska samhället praktiskt stöd för fredliga förändringar på ön. Som tillämpning av dessa slutsatser kommer de organisationer som företräder oppositionen regelbundet att inbjudas att framföra sina synpunkter på den aktuella politiska utvecklingen.
Slutligen bekräftade rådet att unionen är beredd att konstruktivt bidra till utvecklingen av alla delar av det kubanska samhället, inklusive utvecklingssamarbete, och när det gäller detta åtagande har som ni vet kommissionsledamot Louis Michel just varit på officiellt besök på Kuba för att skissera upp detta samarbete och praktiska projekt som kan initieras.
Vid sidan av Louis Michels besök kommer ni att märka att rådet har infört många åtgärder för att tillämpa slutsatserna från juni, och i juni nästa år, i slutet av det tjeckiska ordförandeskapet, kommer rådet att börja utvärdera den politiska dialogen med Kuba och dess resultat. Dialogen kommer att fortsätta med detta som grund, om det visar sig att Kuba infriar de förväntningar som unionen har gett uttryck för, särskilt i fråga om mänskliga rättigheter.
Antonio Masip Hidalgo: (ES) Jag tackar er så mycket, herr Jouyet, för min kollega Luis Yañez-Barnuevo Garcías räkning. Han är en person som står för värdighet och demokrati och stöder den kubanska oppositionen och det kubanska folket.
Ni måste fortsätta att bemöda er om att bibehålla dessa prioriteringar och hålla kvar denna dialog med den kubanska oppositionen i fokus. Vi måste skapa demokrati i Kuba och garantera EU:s åtagande gentemot Kuba.
Zita Pleštinská: - (SK) Trots att det rapporteras om ”förändringar” i Kuba visar fakta att Kuba ännu inte är ett fritt och demokratiskt land. Skälet till att det infördes politiska och diplomatiska sanktioner mot Kuba har inte försvunnit, eftersom 55 av de ursprungligen 75 oliktänkande fortfarande sitter i fängelse.
Jag anser att eventuella politiska beslut från Europeiska unionens sida att upphäva sanktionerna mot Kuba skulle ha föregåtts av en öppen bedömning av hur situationen har utvecklats, särskilt i fråga om mänskliga rättigheter och samhälleliga friheter för Kubas medborgare.
Vad har rådet gjort och vad kommer det att göra för att se till att alla politiska fångar släpps ur kubanska fängelser?
Bogusław Sonik: (FR) Fru talman, herr minister! Jag kastades ut ur Kuba i maj 2005. När jag kom till flygplatsen utvisades jag för att jag var ledamot av Europaparlamentet. Nyligen ansökte jag om visum för att vara säker på att få korsa gränsen, och min ansökan avslogs. Kan jag lita på att ni, ordförandeskapet, ser till att Europaparlamentariker får besöka Kuba?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru talman! Jag ska svara Zita Pleštinská och sedan Bogusław Sonik. Rådets gemensamma ståndpunkt från 1996 gäller fortfarande. I den rekommenderar vi att man uppmuntrar en övergång till demokratisk pluralism och respekt för mänskliga rättigheter och i det syftet en intensifiering av dialogen med de kubanska myndigheterna och alla delar av samhället. Europeiska unionen förklarar sig beredd att stödja processen för att öppna landet i takt med att de kubanska myndigheterna går vidare på vägen mot demokrati.
När det gäller er situation, herr Sonik, har jag noterat den och det är uppenbart att vi måste iaktta största vaksamhet för alla parlamentsledamöter och ge er vårt stöd för era handlingar. Det är rådets ståndpunkt.
Angående: Lärdomar av finanskrisen
Vilka lärdomar har rådet dragit av den pågående finanskrisen? Vilka kort- och långsiktiga åtgärder håller rådet på att diskutera?
Omfattar dessa diskussioner även Island och andra europeiska länder utanför EU vars ekonomier har ett nära samröre med EU?
Angående: Medlemsstaternas reaktioner på den internationella finanskrisen
Anser rådet att de enskilda medlemsstaternas ingripanden för att skydda sina banker och ekonomier mot de värsta effekterna av den internationella finanskrisen är ett steg tillbaka?
Angående: EU:s svar på finanskrisen
Nu när förtroendet för finansmarknaderna är på botten och förvirring råder inom banksektorn, arbetar då rådet för att hantera krisen och återskapa förtroendet genom att driva en konsekvent och sammantagen linje, eller har man känslan att medlemsstaterna är bättre rustade att hantera den finansiella oron var och en för sig?
Angående: Den finansiella krisen och stabilitetspakten
Den globala finansiella krisen har visat att regeringarna inom EU och Europeiska centralbanken är inkonsekventa när de uppbringar pengar för att rädda banker från kollaps i strid med stabilitetspakten, samtidigt som det under flera års tid varit omöjligt att göra minsta lilla avvikelse från pakten för att tillgodose akuta samhällsbehov.
Hur kommenterar rådet detta? Anser rådet att det nu, efter den senaste tidens händelseutveckling, är nödvändigt att se över villkoren i stabilitetspakten och det endimensionella marknadsekonomiska perspektiv som är allenarådande i det europeiska bygget?
Angående: Östeuropas situation och utsikter i finanskrisen
EU:s beslutsfattare är mycket oroade över Östeuropas svåra läge i den rådande finanskrisen. Ledare för östeuropeiska länder anser att deras ekonomier är mer utsatta än ekonomierna i de västra partnerländerna. Vilka anser rådet är de huvudsakliga hot som denna finanskris medför för de östeuropeiska länderna, särskilt de baltiska staterna? Vilka är enligt rådet de östeuropeiska ländernas, och särskilt de baltiska staternas, utsikter för de nästföljande åren (2009-2010) och i ett längre perspektiv?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Fru talman! Jag ska försöka svara på alla dessa frågor som har att göra med den finanskris som har påverkat världsekonomin de senaste 15 månaderna eller längre och som fortsätter att påverka de europeiska ländernas finanser.
När det gäller unionen vill jag påminna er om att Europeiska rådet vid sitt möte den 15-16 oktober förklarade sig berett att under alla omständigheter vidta alla erforderliga åtgärder för att bibehålla stabiliteten i det finansiella systemet, stödja de stora finansinstituten, undvika konkurser och trygga spararnas pengar.
När det gäller finanssystemet uppmanade Europeiska rådet också med kraft alla aktörer i systemet att ta sitt ansvar, särskilt i banksektorn. Rådet betonade att företagsledarnas ersättningar, inklusive avgångsvederlag och allt som har med fallskärmar att göra, bör återspegla deras faktiska prestationer. Rådet beslutade också att verka för att användningen av aktieoptioner inte ska leda till vare sig överdrivet risktagande eller ett överdrivet betonande av kortsiktiga mål.
Efter detta möte avhölls det informella mötet med stats- och regeringscheferna den 7 november, med uppgift att förbereda en samordnad europeisk linje för G20-mötet som ägde rum i Washington förra helgen. Målen var att fatta snabba beslut om insyn, världsomspännande tillsynsnormer, särskilt redovisningsstandarder, finansiell tillsyn och krishantering, att förhindra intressekonflikter och skapa ett förvarningssystem i syfte att få spararnas och placerarnas förtroende.
För att svara mer i detalj på den ärade ledamotens fråga, som framlades för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och är en upprepning av Robert Evans fråga, om vilka praktiska åtgärder som övervägs som svar på krisen, vill jag hänvisa till reformeringen av kapitalkravsdirektivet, som rådet för närvarande diskuterar. Rådets arbete med detta förslag är redan långt framskridet. Kommissionen lade också nyss fram ett förslag till regelverk om ett system för godkännande av kreditvärderingsinstitut. Detta förslag har samma inriktning, eftersom kapitalkraven är beroende av gjorda värderingar.
När det gäller skyddet av spararnas pengar har kommissionen föreslagit att dagens direktiv ska ändras så att det lägsta garantibeloppet höjs till 50 000 euro, och att en ytterligare höjning till 100 000 euro görs i framtiden. Europaparlamentet och rådet diskuterar för närvarande detta förslag.
Jag noterar också att ett finanskristeam har tillsatts efter Europeiska rådets möte den 15-16 oktober. Detta team är som ni vet en informell mekanism för förvarning, utbyte och värdering av information med företrädare för rådet, Europeiska rådets ordförande, kommissionen, dess ordförande, Europeiska centralbankens ordförande, ordföranden i eurogruppen och medlemsstaternas regeringar, liksom naturligtvis ordföranden för Ekonomiska och finansiella kommittén, som är stöttepelaren för detta förvarningsteam.
Som svar på frågorna från Mairead McGuinness och Gay Mitchell vill jag understryka att Europeiska rådet har antagit en handlingsplan för att erbjuda medlemsstaterna en komplett gemensam ram för nationella räddnings- och stödåtgärder för den finansiella sektorn. Europeiska rådet har uppmanat medlemsstaterna att ta hänsyn till de potentiella konsekvenserna för andra medlemsstater av sina nationella beslut. Vi är också medvetna om att Island har haft allvarliga problem. Europeiska rådet skickade ut ett budskap om solidaritet med landet i oktober. Det förekom möten i kulisserna vid Ekofinrådet den 4 november och slutligen med Europeiska ekonomiska samarbetsområdets råd. Personligen träffade jag företrädare för Island och anser att vi lyckades hitta tillfredsställande solidaritetsmekanismer och också kunde anpassa de överenskommelser som förenar oss med detta land inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdets råd.
När det gäller den fråga som Dimitrios Papadimoulis tar upp, om stabilitets- och tillväxtpakten, vill jag påminna er om de slutsatser som rådet antog den 7 oktober. I dessa bekräftade vi vår önskan att pakten ska tillämpas, samtidigt som hänsyn tas till de exceptionella omständigheter som vi väl känner till. Genomförandet av beslutet från den 7 oktober måste naturligtvis ske med hänsyn tagen till G20-gruppens slutsatser, i vilka man kräver att alla tillgängliga resurser ska sättas in för att hålla aktiviteten uppe.
Som svar på frågan från Laima Liucija Andrikienvill jag påminna er om att Ungern, Litauen, Estland, Bulgarien och Rumänien enligt kommissionen har drabbats hårdare av finanskrisen än övriga medlemsstater. Dessa länder har i åratal haft gynnsamma villkor för extern finansiering, vilket förstås leder till att underskott i de nuvarande betalningsbalanserna skapas och att utlandsskulderna växer. Det är uppenbart att finansieringsvillkoren nu är mycket mindre gynnsamma, och det problem som dessa stater har gäller omfinansieringen av deras utlandsskulder.
När det gäller Ungern har rådet nyss beviljat ett lån på 6,5 miljarder euro inom ramen för mekanismen för medelfristigt finansiellt stöd till betalningsbalanser. Förutom rådets lån finns det lån från Internationella valutafonden på 12,5 miljarder euro och från Världsbanken på en miljard. Jag vet inte om det sistnämnda är i dollar eller euro.
Med en aktuell finansiering på 12 miljarder euro finns det en risk för att denna mekanism kommer att visa sig vara otillräcklig för framtida behov, så därför har kommissionen just föreslagit att den tillgängliga hjälpen till detta land ska öka till 25 miljarder euro. Rådet har bett parlamentet att yttra sig om detta förslag.
Peter Skinner: (EN) Jag välkomnar rådets kommentarer och den allmänna inställningen till krisen för de finansiella tjänsterna och hoppas verkligen att vi ska kunna bygga vidare på resultaten av G20-gruppens möte nyligen. Som ni sa måste vi bygga vidare på denna rörelse för att skapa globala resultat för globala regelverk och i synnerhet den finansiella tillsynen.
Jag måste säga att finansiell tillsyn också kräver finansiellt stöd. Det har vi kunnat konstatera. Detta är förstås skattebetalarnas pengar. Men för att tillsynen ska vara tillfredsställande behövs det tillfredsställande solvens, inte bara för bankerna utan också för försäkringsbolagen. Jag undrar därför om ni också kommer att stödja grupptillsyn och gruppstöd i enlighet med Solvens II. Detta nämns inte i er lista med regler för finansmarknaden, men det var tankar som kom fram när det inte var kris och de kanske kan hjälpa oss nu när det är kris. Om det är så, kanske ordförandeskapet kan förklara varför det den 2 december tänker radera gruppstödet ur sitt förslag och inse att detta skulle vara till föga hjälp.
Mairead McGuinness: (EN) Våra frågor formulerades för några veckor sedan och situationen är nu värre än den var då, och annorlunda. Så får jag med den utgångspunkten fråga hur enigt rådet är om sin gemensamma åtgärd och om systemet fungerar som det ska i situationer där medlemsstaterna måste agera ensamma?
Gay Mitchell: (EN) Är det inte dags att införa någonting som liknar en Marshallplan, kanske en Sarkozyplan för Europa?
Hur skulle man finansiera en sådan? Antag att Kina skulle låna ut pengar till Europeiska investeringsbanken eller Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling och ni skulle ge medlemsstaterna bidrag - det skulle inte påverka deras skuld i förhållande till BNP.
Hur skulle man betala tillbaka detta? Med pengar från de tullar och punktskatter som man får in på handeln och kanske med ett extra momsbaserat bidrag från de medlemsstater som skulle utnyttja denna möjlighet på 0,5 procent.
Kommer ni vid ert decembermöte att överväga en plan av Marshalltyp och sluta lappa och laga lite här och var? Vi går nu in i denna lågkonjunktur och om vi tar oss an den öga mot öga och med kalkylerad risk kan vi hitta ut ur den.
Dimitrios Papadimoulis: (EL) Herr rådsordförande! Till och med kommissionens förre ordförande Romano Prodi sa att stabilitetspakten var dum, eftersom den bara bryr sig om inflation, underskott och statsskuld vid en tidpunkt då Europa håller på att gå in i en lågkonjunktur och behöver åtgärder som främjar utveckling, sysselsättning och social sammanhållning.
Min fråga är: funderar ni på att byta ut den och inte bara lätta på den? Om ni inte kan eller vill det ber jag er att säga till rådets ordförande att denna krisdumpning måste upphöra.
Laima Liucija Andrikien: (LT) Herr Jouyet! Ni talade om Ungern och den solidaritet som visas Ungern. Den är uppmuntrande, men jag är också mycket intresserad av de andra länderna ni nämnde: Bulgarien, Rumänien och i synnerhet Litauen. Kan Litauen också förvänta sig solidaritet från Europeiska unionen under finanskrisen?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru talman! Som svar till den ärade ledamot som upprepade Robert Evans fråga vill jag säga att ni har helt rätt. Solvensfrågor påverkar inte bara banker utan också försäkringsbolag, och våra tillsynsmekanismer måste anpassas så att vi kan hantera koncerner och transnationella företag i sektorn.
Därför är vi fast beslutna att avsluta arbetet med Solvens II-direktivet på ett tillfredsställande sätt. Vi hoppas att detta arbete ska bli färdigt så snart som möjligt och stöder kommissionen i dess arbete. Vi hoppas komma fram till en kompromiss i den här frågan, men det står klart att vi behöver åtgärder som stärker solvensövervakningen på försäkringskoncernnivå.
Som svar till Mairead McGuinness tycker jag att svaret från G20, det sätt på vilket det utformades, det faktum att G20 har antagit en handlingsplan, visar att rådet var enigt i sitt agerande. Jag vill påminna er om att det i samband med denna handlingsplan också finns de som säger att vi bör mobilisera alla tillgängliga resurser för att bibehålla aktiviteten. I den här handlingsplanen finns det mycket praktiska åtgärder för tillsyn av finansmarknaderna som jag räknade upp nyss och inte tänker upprepa. Vi väntar på att dessa snabbt ska genomföras på EU-nivå. För att inte bara bemöta finanskrisen utan också den ekonomiska krisen har vi begärt att kommissionen ska ta de lagstiftningsinitiativ eller praktiska initiativ som fordras och att parlamentet stöder dessa genom att anta erforderliga texter så snart som möjligt.
När det gäller samordningen mellan medlemsstaterna vill jag säga till Mairead McGuinness att jag anser att det är viktigt att förvarningsteamet, detta samordningsteam, fungerar som det ska inom ramen för Ekonomiska och finansiella kommittén plus företrädare för medlemsstaterna och de olika berörda institutionerna, om de så är Europeiska centralbanken eller eurogruppen.
När det gäller Gay Mitchells inlägg tror jag att vi, utan att nämna Marshallplanen och med tillämpning av G20-principerna och för att tala för ordförandeskapet, vill utnyttja alla möjligheter på gemenskapsnivå, liksom på nationell nivå: det kan vara befintliga lånemöjligheter från Europeiska investeringsbanken, tillgängliga resurser i gemenskapsbudgeten som också bör användas för att hålla aktiviteten uppe, självfallet tillgängliga resurser i de nationella budgetarna, särskilt när det gäller framtida utgifter och projekt till stöd för företag, och till och med mildrande eller anpassning av vissa bestämmelser på gemenskapsnivå för att hjälpa de sektorer som har det mest besvärligt. Från den synpunkten sett har vi en ytterst pragmatisk inställning, men det är klart att vi måste agera på det här området. Ni har hur som helst helt rätt och ordförandeskapet håller fullkomligt med er.
För att övergå till det som Laima Liucija Andrikiensa är det faktiskt så att Ungern har fått ekonomiskt stöd. Fonden har som jag sa och kan bekräfta anslagit 12,5 miljarder euro, varav 6,5 miljarder från unionen, och det står klart att denna solidaritet gagnar de länder som har drabbats av allvarliga kriser i sina betalningsbalanser och har problem med att återfinansera sina statsskulder.
Ni kan vara lugna för att vi tillämpar erforderliga solidaritetsmekanismer i unionen. Vi hade en särskilt allvarlig situation i Ungerns fall. Jag nämnde också Island. Vi har hamnat i en besvärlig situation. Om länderna i Baltikum eller vissa länder som ni känner mycket väl till skulle hamna i samma svårigheter - vilket jag inte önskar - bör samma solidaritetsmekanismer träda in. Det är ordförandeskapets ståndpunkt, och utan solidaritet kan det förstås inte finnas någon enhet.
Jag vill säga till Dimitrios Papadimoulis att jag för det första inte alltid håller med ordförande Prodi. Så är det ibland. För det andra behöver vi en viss budgetdisciplin. För det tredje framstår det, som jag sa med hänvisning till slutsatserna från G20-mötet, som uppenbart att dessa principer måste anpassas till de exceptionella omständigheterna och att det krävs exceptionella åtgärder. Det ligger mycket i att man aldrig bör vara dogmatisk, det håller jag med om. När det slutligen och för det fjärde gäller turismen känner jag rådets ordförande tillräckligt väl för att veta att han har andra favoritresmål och lägger all sin energi på att tjäna Europeiska unionen. Jag tror att man inser att detta är viktigt för oss.
Josu Ortuondo Larrea: (ES) Herr Jouyet! Genom den finansiella metoden värdepapperisering har de amerikanska bolånen med högre kreditrisk inkluderats i inteckningsobligationer och andra instrument som europeiska banker och medborgare har köpt.
Vet rådet hur stor del av detta finansiella skräp som har sålts till oss från andra sidan Atlanten?
Avril Doyle: (EN) Jag skulle vilja veta om det franska ordförandeskapet är isolerat vid rådets bord på något sätt på grund av sin traditionella förkärlek för reglering av marknaderna och i detta speciella fall de finansiella tjänsterna.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru talman! Som svar till den ärade ledamoten vill jag säga att jag inte har den exakta siffran i huvudet. De storleksordningar som jag känner till är verkligt höga och excesserna i värdepapperisering, som främst kommer från andra sidan Atlanten och som har spridit sig till Europa, nådde upp till höjder som överstiger många medlemsstaters BNP, eller till och med EU:s BNP. Det är verkligen en betydande omfattning. Det är vad jag kan säga till er. Värdepapperiseringen har således gjort att vi har att hantera en destabiliseringschock av aldrig tidigare upplevd magnitud. Det är vad jag kan säga till er i dag.
Som svar till Avril Doyle hoppas jag att vi, som i andra frågor, inte är helt isolerade och att ordförandeskapet känner tillit. Det är verkligen inte någon enkel sak att reglera finansmarknaderna, fru Doyle, men jag tycker att vi gör framsteg. I eftermiddag har vi haft diskussioner med Europeiska kommissionens ordförande i ert parlament och vi känner oss relativt säkra på den handlingsplan som Europeiska rådet har upprättat och som hela EU utformade vid det informella mötet med stats- och regeringscheferna, och som sedan formulerades med utgångspunkt från G20-gruppens arbete i Washington i helgen.
Det finns inte längre några tveksamheter, skulle jag vilja säga, åtminstone inte om teorin. Vi måste göra någonting åt denna brist på regelverk. Det finns inga behov av eller önskemål om fler bestämmelser, men vi måste anpassa en del av dem och se till att vi har ett system som är säkert och insynsvänligt för sparare och placerare. Det tror jag att hela världen är överens med oss om. Sedan är det en fråga om anpassning.
Angående: Politiskt ansvar för övergrepp under EU:s militära operationer
Det har i Sverige framkommit ett flertal vittnesmål om att en fransk militär styrka på EU-uppdraget Artemis i Bunia i Demokratiska republiken Kongo ska ha ägnat sig åt tortyr och skenavrättning av en fånge. Denna händelse ska ha inträffat den 13 juli 2003 och har utretts av både det svenska och det franska försvaret. Händelsen väcker många frågor inför framtida samarbeten.
Finns det några garantier för att EU:s medlemsstater i samband med EU-operationer sänder styrkor som respekterar underskrivna konventioner och har folkrättslig kompetens? Hur kommer rådet att följa upp resultatet av den aktuella franska utredningen om Bunia-incidenten?
Angående: Politiskt ansvar för övergrepp under EU:s militära operationer
Det har i Sverige framkommit ett flertal vittnesmål om att en fransk militär styrka på EU-uppdraget Artemis i Bunia i Demokratiska republiken Kongo ska ha ägnat sig åt tortyr och skenavrättning av en fånge. Denna händelse ska ha inträffat den 13 juli 2003 och har utretts av både det svenska och det franska försvaret. De olika svenska vittnesmålen har varit motsägelsefulla och den franska utredningen kom fram till slutsatsen att inga övergrepp hade begåtts. Men händelsen väcker många frågor för framtiden.
Om en medlemsstats militärstyrka ute på en EU-operation i omvärlden begår ett övergrepp - vem ska då ta det politiska ansvaret? Om en medlemsstats militärstyrka befinns vara skyldig till en krigsförbrytelse under en EU-operation - finns det då möjlighet att avstänga den medlemsstaten för en längre tid från EU-operationer i syfte att skydda EU-ländernas militära styrkors goda namn och rykte?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Fru talman! Hélène Goudin och Hanne Dahl tar upp allvarliga frågor. Jag kan försäkra både dem och parlamentet att Europeiska unionens operationer genomförs i enlighet med de konventioner som skyddar mänskliga rättigheter och internationell rätt.
Denna princip framgår klart av alla planeringsdokument som rådet antar och ingår i de enskilda instruktioner som de aktiva styrkorna får. De är vad man kallar soldatkårer.
Om enskilda individer som deltar i operationer inom ramen för utrikes- och försvarspolitiken inte åsidosätter sina plikter hör det till medlemsstaternas befogenheter att vidta disciplinära och rättsliga åtgärder. Alla medlemsstater har undertecknat konventionerna om mänskliga rättigheter.
I det fall som nämns i denna gemensamma fråga vill jag ta av min rådsordförandehatt och säga att för att skapa klarhet genomförde de franska myndigheterna en grundlig undersökning efter att ha kontaktat de svenska myndigheterna. Denna undersökning genomfördes från fransk sida av det franska inspektoratet för aktiva styrkor och nationellt försvar.
Denna undersökning visade att den unge man som tillfångatogs av de franska styrkorna den 13 juli 2003 under Operation Artemis i Demokratiska republiken Kongo vare sig utsattes för tortyr eller förnedrande behandling. Således är de allvarliga anklagelserna mot de franska och svenska styrkorna ogrundade.
Hélène Goudin: Jo, jag tänkte höra: Denna unge man har ju försvunnit. Hur kan man bevisa att ingenting har hänt honom?
Hanne Dahl: (DA) Fru talman! Jag vill följa upp frågan med att be om ett klargörande av om en medlemsstat kan utestängas från medverkan om det är tveksamt att denna medlemsstat följer internationella konventioner i samband med en EU-operation. Jag tycker att det i vissa fall är nödvändigt och mycket viktigt att ha klarhet i detta.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru talman! Utan att gå till överdrift vill jag ge ett sakligt svar på Hélène Goudins och Hanne Dahls frågor, och jag kommer att ge parlamentet och rådet, där jag nu deltar, information från rapporten om den undersökning som genomförts av det franska inspektoratet för aktiva styrkor och nationellt försvar.
För att informera parlamentet - jag behöver inte behandla dessa frågor som en del av mina uppgifter men jag kommer ändå att göra detta - kommer jag att för er sammanfatta undersökningen av händelserna den 13 juli 2003 i lägret Chem-Chem i Bunio, i Demokratiska republiken Kongo. Denna undersökning, som genomförts med de svenska styrkornas stöd och samarbete, visar att den unge man som tillfångatogs av franska styrkor den 13 juli 2003, under operation Artemis i Demokratiska republiken Kongo, varken utsattes för tortyr eller grym behandling. Han hölls i häkte under några timmar i lägret och släpptes sedan. Undersökningen beställdes den 31 mars 2008 av arméns ledare, för att komplettera de preliminära undersökningar som genomförts av svenska och franska myndigheter i deras respektive länder. Dessa myndigheter hade ett mycket bra samarbete och utifrån undersökningarna verkar det som att de allvarliga anklagelser som riktats mot de franska och svenska soldaterna och mot de två överstar som deltog är ogrundade.
Slutligen är det uppenbart att skyddet av mänskliga rättigheter och internationella konventioner måste respekteras under alla faser av de utrikespolitiska säkerhets- och försvarsoperationerna, från planering till genomförande, och detta uppnås särskilt genom kontinuerlig utbildning av enheterna inom detta område.
Paul Rübig: (DE) Herr rådsordförande! Jag skulle vara intresserad av att höra vilken roll FN enligt er ska spela i dessa frågor. Anser ni att FN kommer att ha en uppgift inom dessa områden?
Mairead McGuinness: (EN) Jag lugnas av era kommentarer - både i er egenskap som fransman och i er mer allmänna egenskap som rådsmedlem.
Men håller ni inte med om att denna händelse, och andra liknande händelser, är mycket olämpliga med tanke på våra EU-operationer och att vi måste vara mycket tydliga och mycket försiktiga med hur vi hanterar sådana rapporter, så att vi hanterar dem i rätt tid och så att det inte så att säga orsakar någon fläck på vårt fina arbete?
Jean-Pierre Jouyet: - (FR) Fru talman! Jag delar helt er åsikt om Mairead McGuinness uttalande. Vilka de utländska operationerna än är, vare sig de fullföljs inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken eller inom en gemensam ram, bör det naturligtvis tillkännages och rapporteras. Öppenhet är av mycket stor betydelse.
Jag håller helt med Mairead McGuinness och därför behöver vi utveckla allt som har att göra med ”Erasmus för militärer”. Jag hoppas att man vid Europeiska rådets nästa möte, som ska hållas i december, kan utveckla de aspekter som gäller utbildning, utbyte av bästa praxis och erfarenhetsutbyte mellan medlemsstaterna inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Som svar på Mairead McGuinness inlägg anser jag att detta är en extremt viktig faktor om vi vill utveckla en strategi för europeisk säkerhet och närvaro på utländskt territorium. Ni har helt rätt, fru McGuinness.
När det gäller Paul Rübigs fråga, kommer denna att behandlas i morgon bitti vid vår debatt om Demokratiska republiken Kongo. Jag anser att FN:s roll verkligen är viktig. Frågan är hur dess resurser kan stärkas och kompletteras.
Talmannen: Jag ser att Hanne Dahl ber om ordet igen. Jag kan bara ge er en kompletterande fråga och det är tyvärr allt. Jag beklagar, men så är det.
(Utrop från salen)
Jag har nog inte möjlighet att tvinga fram exakt vad ni vill höra. Rådets ordförande har svarat, och jag är rädd att det måste avsluta frågan om ni inte skickar ytterligare korrespondens.
Angående: Samordning av de sociala trygghetssystemen
Kan rådet ange vilka framsteg som har gjorts med att modernisera och förenkla gemenskapslagstiftningen om samordning av de sociala trygghetssystemen, som inleddes genom förordning (EG) nr 883/2004, för att EU-medborgarna ska kunna röra sig fritt inom Europa utan att förlora sina sociala rättigheter och förmåner (rätt till sjukvård, pension och arbetslöshetsersättning)?
När kan man räkna med att den tillämpningsförordning kommer att antas som ska ersätta förordning (EEG) nr 574/72 och innehålla bestämmelser som syftar till att stärka samarbetet mellan de nationella institutionerna samt förbättra metoderna för utbyte av uppgifter?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Fru talman! Till svar på Marie Panayotopoulos-Cassiotous fråga vill jag säga att rådet helt delar hennes åsikt om behovet att nå en överenskommelse så snart som möjligt om förslaget till förordning om metoder för att tillämpa förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.
Detta innebär att man inrättar villkor för antagandet av denna förordning för att senast i maj 2009 om möjligt slutföra reformen av samordningen av de sociala trygghetssystemen. Förslaget till förordning, som presenterades av kommissionen i januari 2006, har på grund av omfattningen och den mycket tekniska karaktären hos dess bestämmelser sedan dess granskats kapitel för kapitel under de efterföljande ordförandeskapen.
Tack vare tidigare ordförandeskaps ihållande arbete har partiella allmänna strategier antagits. Denna process slutfördes förra månaden under det franska ordförandeskapet med antagande av partiella allmänna strategier för de två kvarvarande kapitlen, som gäller ersättning vid arbetsolyckor och arbetssjukdomar och även ersättning vid dödsfall.
Parlamentet kom i anslutning till detta med sitt yttrande i juli, vid första behandlingen. Rådet välkomnar den breda enigheten med parlamentet. Rådet menar att detta är resultatet av ett mycket konstruktivt samarbete, som inleddes mellan de båda institutionerna när denna text började granskas.
Antagandet av en gemensam ståndpunkt om förslaget till förordning är, för det franska ordförandeskapet, ett av de viktiga stegen mot att öka den personliga rörligheten inom unionen. Därför kommer ordförandeskapet att göra allt det kan för att få denna gemensamma ståndpunkt antagen vid rådets möte den 15 december, så att parlamentet kan anta den vid sitt sammanträde i januari nästa år.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Fru talman! Jag vill fråga rådets ordförande om kommissionens nya förslag 2008/414 om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
Vad anser det franska ordförandeskapet om detta nya förslag?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru talman! Det är tydligt för det franska ordförandeskapet att vi måste stödja detta förslag från kommissionen.
I praktiken underlättar det förfarandet för försäkrade personer, påskyndar institutionernas svars- och behandlingstid vid gränsöverskridande situationer inom de olika socialförsäkringsområdena, till exempel när det gäller arbetsolyckor, arbetssjukdomar och invaliditet. Vi behöver göra framsteg för att anta regler i denna fråga. Som ni vet ställde det franska ordförandeskapet en fråga till Alain Lamassoure, som ni känner till, om sätt att övervinna hindren mot gränsöverskridande rörlighet. Harmonisering på socialförsäkringsområdet är ett av svaren.
En lämplig balans måste hittas mellan att upprätthålla nationella socialförsäkringstraditioner, som är viktiga i alla våra medlemsstater, och att göra nödvändiga förändringar för att underlätta den gränsöverskridande rörligheten.
Inom denna ram stöder vi det förslag som ni tog upp. Ordförandeskapet, under Xavier Bertrands beskydd, gör allt det kan för att se till att det antas.
Paul Rübig: (DE) Jag anser att ett av de största problem som vi har är dubbelbeskattning inom EU. Särskilt på socialförsäkringsområdet leder detta oväntat till ytterligare skattebördor. Jag skulle vara intresserad av att veta om man kan vänta ett initiativ från rådets franska ordförandeskap.
Avril Doyle: (EN) Med elektronisk betalningsöverföring och elektronisk utbetalning av ersättningar kan det väl inte vara omöjligt att med EU-institutionernas gemensamma kompetens och intelligens inrätta den teknik som möjliggör den viktiga gemensamma marknadens rätt till rörelsefrihet eller gränsöverskridande rörlighet för alla våra medborgare - inklusive funktionshindrade och ålderspensionärer med flera - eller saknas det en gemensam vilja att göra detta? Står något land i vägen för en gemensam lösning på detta problem?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru talman! Jag vill svara Paul Rübig och Avril Doyle. Dessa frågor har redan fångat min uppmärksamhet.
För det första anser jag att Avril Doyle har rätt. Man bör använda all möjlig teknik, och elektronisk teknik är särskilt användbar här, för att underlätta hanteringen av patientjournaler.
För det andra är vi för en gemensam lösning, förutsatt att vi inte hotar de olika ländernas socialförsäkringstraditioner, i syftet att främja rörligheten.
För det tredje instämmer jag med Paul Rübig. Det har konstaterats att det finns rättsliga frågor om dubbelbeskattning i samband med problem med betalning av bidrag. Paul Rübig har rätt.
Jag ska säga vad jag själv anser. Jag övervägde dessa problem noga först i förra veckan. Eftersom vi kommer från gränsländer, herr Rübig, anser jag att nationella förvaltningar inte alltid har rätt utbildning och är tillräckligt säkra och motiverade för att lösa denna typ av problem. Detta verkar vara den verkliga svårigheten, för att svara Avril Doyle. Därför krävs det en kollektiv strategi inom gemenskapen. Kommissionen måste verkligen driva på hårt. Ordförandeskapet driver också på detta arbete, eftersom det finns en administrativ, byråkratisk och kulturell motvilja i alla våra medlemsstater.
Frågan om gränsöverskridande rörlighet är en viktig fråga för den europeiska integrationen, för att utveckla en ny europeisk generation och helt enkelt för att möjliggöra för våra medborgare att inse de praktiska fördelarna med EU. Det finns alldeles för många administrativa hinder för denna gränsöverskridande rörlighet, särskilt på det sociala och det skattemässiga området.
Det är en viktig fråga. Jag anser att detta också kräver djupgående reformer och samordning mellan gemenskapens institutioner, särskilt kommissionen och de nationella administrationerna.
Talmannen: Frågestunden är härmed avslutad.
De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).
(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)
| sv |
Framtiden för får-, lamm- och getsektorn i Europa (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är betänkande av Liam Aylward för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om framtiden för får-, lamm- och getsektorn i Europa.
Liam Aylward: föredragande. - (GA) Herr talman! Får- och getsektorerna är mycket viktiga för ekonomin och miljön i Europa. Att ha får och getter är ännu viktigare i avlägsna trakter och i bergstrakter, där man ofta är beroende av detta ur ett ekonomiskt och agrart perspektiv. Den här verksamheten påverkar inte miljön negativt och den skyddar jordbrukslandskapet.
Men ändå är framtiden för denna näring ständigt pressad i Europeiska Unionen. Sedan år 2000 har fårskötseln har minskat med 12,5 procent. Lantbrukarna överger verksamheten eftersom arbetet är hårt och inkomsten alltför låg. Konsumtionen av fårkött sjunker, eftersom många anser att det är för dyrt och för svårt att tillaga. Detta gäller i synnerhet yngre människor. Konkurrensen på marknaden från andra länder ökar också.
Produktionen av fårkött kommer att minska med 10 procent fram till 2015 om ingenting görs nu. Denna sektor bör behandlas i samband med ”hälsokontrollen” av den gemensamma jordbrukspolitiken och man bör omedelbart vidta åtgärder.
föredragande. - (EN) Herr talman! Sedan jag utsågs till föredragande för det här betänkandet i juni 2007 har jag haft en lång rad diskussioner med berörda parter, inklusive jordbruksorganisationer, representanter för lammuppfödningsbranschen och konsumentorganisationer. Ernst och Young har sammanställt en mycket noggrann undersökning av får- och getsektorerna som jag vill tacka dem för. Jag har rådfrågat kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk, Boel Fischer, och olika europeiska jordbruksministrar, som alla har stött mig när jag utarbetade detta betänkande. I de förslag jag lägger fram försöker jag hela tiden vara realistisk.
Jag skulle i mycket korta drag vilja redovisa de viktigaste rekommendationerna i betänkandet.
För det första: införandet av ett nytt miljöanknutet stöd till fåruppfödning, som skulle ge fårfarmare möjlighet att få betalning på basis av antal tackor, detta som ett erkännande av de positiva miljöegenskaper som hänger samman med upprätthållandet av fåruppfödning. Stödet bör samfinansieras av EU och de enskilda medlemsstaterna.
För det andra: extra betalning för traditionell fårskötsel i bergstrakter för att behålla får i känsliga områden.
För det tredje: ett regleringssystem för EU-märkning för fårköttsprodukter, med en gemensam logo som ger konsumenterna möjlighet att skilja mellan EU-produkter och produkter från tredjeländer och som uppfyller ett antal kriterier, bland annat ett kvalitetssäkringssystem för jordbruk och en angivelse av ursprungsland så att konsumenterna är fullständigt medvetna om produktens ursprung.
För det fjärde: en översyn av införandet av det obligatoriska systemet för att identifiera får, som planeras träda i kraft den 31 december 2009. På grund av svårigheten att genomföra systemet, höga kostnader och icke bevisade fördelar föreslår vi att varje medlemsstat själv får rätt att bestämma om elektronisk märkning ska införas på frivillig bas om de önskar det.
För det femte: en ökning av EU:s årliga budget för marknadsföring av livsmedel, som uppgår till 45 miljoner euro för 2008, och öronmärkning av särskilda anslag till unionens fårkött samt ändringar och förenklingar av de praktiska bestämmelserna för budgetens genomförande för att ge producenter av lammprodukter en meningsfull andel av budgeten.
För det sjätte: att kommissionen lägger fram förslag om öppenhet när det gäller prissättningen inom sektorn i syfte att ge konsumenter och producenter information om produktpriser.
För det sjunde: att kommissionen ser över de befintliga förvaltningssystemen för importkvoter för att garantera att lammkött som producerats i unionen inte utsätts för illojal konkurrens och ser till att unionen har möjlighet att ge vissa fårköttsprodukter status som känsliga produkter.
För det åttonde: att kommissionen ska stödja forskning och utveckling inom industrin för "små idisslare" och koncentrera sig på både tekniska innovationer för jordbruksföretagen och produktinnovationer.
För det nionde: att kommissionen som en del av förenklingsprocessen inom ramen för översynen och hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken tillåter 14 dagars anmälan för djuruppfödare för inspektioner på plats av tillämpningen av bestämmelserna om tvärvillkor.
Slutligen: att man inom EU inrättar en arbetsgrupp för genomförande av bestämmelserna med företrädare från kommissionen, ordförandeskapet och rådet. Denna arbetsgrupp ska granska vilka praktiska reformer som krävs för att den europeiska fårsektorn ska bli livsduglig, konkurrenskraftig och vinstgivande.
Jag vill uppmana mina kolleger att stödja detta betänkande, eftersom jag tror att det, om det tillämpas, kommer att kunna bidra väsentligt till att vi får behålla får- och getsektorerna inom Europeiska Unionen.
Antonio Tajani: ledamot av kommissionen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ersätter kommissionsledamot Boel Fischer, som naturligtvis känner till den här sektorn bättre än jag gör.
Men vice talman Mario Mauro vet att jag kommer från en region i Italien vars historia, vars hela existensberättigande, varit får- och getuppfödning. Mitt namn kommer faktiskt från de skor som tidigare bars av fåraherdar. Det är därför ett särskilt nöje för mig att kunna redovisa kommissionens uppfattning i denna fråga.
Jag vill börja med att tacka Liam Aylward för att han har tagit initiativ till att lägga fram det här betänkandet. Som Mariann Fischer Boel nyligen konstaterade, när hon lade fram förslagen om en hälsokontroll av den gemensamma jordbrukspolitiken, är lantbrukare landsbygdens tillsyningsmän: de skyddar vårt delade naturarv och på många jordbruksområden fortsätter de att utgöra själva navet i ekonomin.
Jag vill tillägga att detta enligt min uppfattning är särskilt sant då det gäller fårfarmare. Med detta sagt, tror jag att vi alla håller med om att får- och getsektorn förtjänar särskild uppmärksamhet. Det är dock viktigt att skilja mellan två mycket olika komplex av omständigheter inom denna sektor: å ena sidan extensiv uppfödning, som är mer gynnsam för miljön men ofta mindre lönsam för dem som tillämpar den, och å andra sidan intensiva uppfödningssystem, som är mer konkurrenskraftiga men miljömässigt mindre hållbara.
Det är viktigt att i detta sammanhang hålla i minnet att syftet med den nyligen genomförda reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken var att göra jordbruket i hela EU mer effektivt och konkurrenskraftigt och samtidigt säkerställa dess hållbarhet. Hälsokontrollen kommer nu att bekräfta att detta dubbla syfte äger giltighet. Vi kan naturligtvis inte upprätthålla konstlade restriktioner som hindrar jordbrukarna att tillgodose den ökade efterfrågan, men samtidigt måste vi även i fortsättningen bedriva en politik för att skydda miljön.
Kommissionen har därför i samband med hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken föreslagit ett starkare och mer målinriktat stöd för miljökänslig produktion. Ett förslag är därför att behålla kopplat stöd till får- och get-uppfödning. Vi föreslår dessutom att den nuvarande artikel 69 ska tillämpas mer flexibelt så att det blir möjligt särskilt för fårsektorn att dra nytta av den.
Slutligen föreslår vi att politiken för landsbygdsutveckling förstärks för att man ska kunna bevara miljön och landskapet på landsbygden och samtidigt skapa arbetstillfällen och främja tillväxt och innovation i landsbygdsområden. Man bör i detta sammanhang särskilt uppmärksamma avsides belägna och avfolkade områden och sådana områden som är mycket beroende av uppfödning.
Sammanfattningsvis är jag övertygad om att de nya förslagen ger får- och getsektorn många möjligheter. När diskussionerna är över och parlamentet och rådet kommit fram till sina slutsatser, blir det upp till dem som är verksamma i sektorn att utnyttja dessa möjligheter så bra de kan.
James Nicholson: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! först och främst kan jag hälsa den nya kommissionsledamoten välkommen till hans befattning. Jag ser fram emot att arbeta tillsammans med honom under de kommande åren och jag önskar honom allt gott när han nu börjar sitt mycket ansvarsfulla arbete som kommissionsledamot. Jag vet att han inte är inne på sitt eget speciella område i kväll, och att han företräder Mariann Fischer Boel, men jag tvivlar inte på och jag tror honom när han säger att hans bakgrundskunskaper på området är mycket goda.
Liksom många politiker kommer han från denna kammare. Jag är verkligen glad över att se en kommissionsledamot som faktiskt har varit ledamot av Europaparlamentet och som faktiskt vet vad ledamöterna tänker och vad ledamöterna känner. Så, herr kommissionsledamot, jag hoppas att ni inte tar vissa saker som jag kan ha sagt i dag personligt, utan att ni tar med er dem till Mariann Fischer Boel och berättar för henne vad jag verkligen tycker.
Det betänkande om får- och getindustrin som nu läggs fram i parlamentet kommer mycket lägligt, och det tar i koncentrerad form upp de särskilda problem som sektorn för närvarande står inför.
Får- och getsektorn har varit olönsam i många år. Industrin har demoraliserats genom låga priser, billig import och lågt pris på ull. Fårproduktionen är huvudsakligen knuten till bergsområden och mindre gynnade områden där det inte finns några alternativ till uppfödning. När unga människor ser på framtiden inser de att de inte kan överleva på den inkomst som sektorn ger i dag. Därför vänder de sig från får- och getuppfödning.
Halvtidsöversynen medförde ingen förbättring av den ekonomiska lönsamheten i den här sektorn. I samband med den nuvarande hälsokontrollen måste sektorn ägnas särskild uppmärksamhet och vi måste se hur vi bäst ska kunna förbättra den totala lönsamheten.
Jag måste säga att kommissionens förslag att ta med elektronisk märkning kommer att få förödande effekter för industrin. Om det någonsin har funnits ett förslag som inte tänkts igenom så är det det här. Industrin har helt enkelt inte råd att betala för detta. Faktum är att för det mesta skulle märkningen kosta mer än djuret ens är värt.
Kommissionen kunde minska farhågorna genom att godta vårt ändringsförslag om att uppskjuta förslaget till 2012. Det skulle ge oss tid att se om märkningstekniken förbättras och om kostnaden sjunker. Då, och endast då, kan vi verkligen förbättra den spårbarhet som kommissionen kräver.
Låt mig nu ta upp förslaget om en arbetsgrupp, ett förslag som man alltid verkar lägga fram som en lösning på alla problem, oavsett om det handlar om problem på nationell eller europeisk nivå. Jordbruksindustrin är översållad med rapporter från arbetsgrupper som har lagts fram i strålkastarljuset för att sedan hamna på historiens skräphög utan att någonsin ha uppnått sina uppsatta mål.
Sådana här rapporter är alltid välmenande, men om det inte finns någon uppföljning och ekonomisk täckning är de dömda att misslyckas.
Jag fruktar att det blir likadant denna gång. Det finns ett trängande behov av att utveckla kraften bakom denna rapport. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ska få en rapport var sjätte månad om situationen inom näringen och vad som görs för att utveckla och förbättra sektorn.
Bernadette Bourzai: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag måste först tacka föredraganden, Liam Aylward, för det utmärkta arbete som han utfört genom att rådfråga yrkesfolk och får- och getsektorn, och för det mycket omfattande betänkande som han har lagt fram för oss.
Får-, lamm- och getsektorn har haft en svår väg under de senaste tio åren som en följd av en rad kriser, som också innefattat epizoti-liknande sjukdomar, men framför allt på grund av att stödet frikopplats vilket lett till en tydlig nedgång i mängden får och lamm eftersom uppfödarna överger industrin. Sektorn upplever för närvarande verkliga svårigheter och det är nu hög tid att vi vaknar upp och reagerar., Den här sektorn kan producera kött och mjölk av hög kvalitet och den spelar en central roll när det gäller att se till att den lokala marken hålls öppen på ett naturligt sätt och förbättras, vilket också minskar risken för bränder och naturkatastrofer.
Jag stöder de förslag som har lagts fram av vår föredragande och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om finansiellt stöd för produktion och marknadsföring av jordbruksprodukter. Med tanke på att den utländska importen totalt sett redan uppgår till en fjärdedel av den europeiska produktionen tror jag att detta är viktigt för att utveckla ett europeiskt kvalitetsmärke som kan användas vid sidan av lokal och nationell ursprungsmärkning.
Jag tror också att införandet av ett elektroniskt märkningssystem vid den tidpunkt som EU-institutionerna fastställt bara blir möjligt om EU först ställer erforderliga medel till förfogande, eftersom industrin själv inte skulle vara i stånd att göra det i sin nuvarande belägenhet. Till skillnad från föregående talare tror jag att det skulle vara ett lämpligt steg att inrätta en arbetsgrupp för genomförande, men enligt min åsikt borde den omfatta företrädare från branschorganisationerna, så att utvecklingen på området kan övervakas noggrant.
Slutligen skulle jag vilja påminna er om att vi måste handla ganska snabbt, och definitivt senast nästa år, om vi vill rädda sektorn, för jag är rädd att tillämpningen av artikel 69, som nu har blivit artikel 68, om en hälsokontroll för sektorer i kris helt enkelt kommer för sent.
Alyn Smith: för Verts/ALE -gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja framföra mina egna gratulationer till föredraganden i kväll. Jag har med glädje stött det här betänkandet sedan jag såg det första gången, och jag fortsätter att stödja det i kväll på min grupps vägnar.
Det är uppenbart att Liam Aylward rådfrågat många inom industrin - folk som vet vad de talar om - och det lyser igenom i detta betänkande som i många avseenden skulle kunna utgöra en förebild för bästa praxis för andra föredraganden.
Jag ska ta upp två frågor. Förslaget att ha en arbetsgrupp för tillämpning är absolut fundamentalt. Vi lägger regelbundet fram hur många önskelistor som helst inom detta parlament, och de är inte alltid så mycket mer verklighetsförankrade. Skottlands och Europas fårfarmare behöver verkligen ett bättre avtal och vi behöver inte ha regelbundna uppdateringar om hur det går för denna industri och vad vi måste göra för att ordna upp saken.
Den andra frågan, som inte är någon överraskning för mina kolleger, är identifiering av får och elektronisk märkning. Jag skulle uppskatta om kommissionsledamoten, som jag välkomnar till hans nya befattning, kanske kunde se på frågan med friska ögon - i stället för att komma med tal om märkning. Även om detta inte ligger inom hans område vore det bra om han kunde acceptera att detta välmenande men i grunden bristfälliga förslag är precis vad får- och getsektorn i Europa inte behöver, varken nu eller senare.
Det är bristfälligt av tre skäl: förslagen är opraktiska eftersom det som fungerar på ett blädderblock i Bryssel inte fungerar mitt i vintern på en kulle i Skottland. Förslagen är inte beprövade: även de som tar fram den här tekniken medger att de kräver en hel del arbete; och de är dåligt tidsanpassade eftersom de ekonomiska effekterna skulle kunna få åtskilliga fårfarmare att helt lämna sin verksamhet.
Liam Aylwards betänkande är alltså utmärkt. Jag är mycket glad över att kunna stödja det, men vi har fortfarande väldigt mycket arbete att utföra.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Eftersom jag tar till orda för gruppen Unionen för nationernas Europa i denna debatt skulle jag vilja uppmärksamma fyra frågor.
För det första ledde reformen 2003 av den gemensamma jordbrukspolitiken, som bland annat innebar att direktstödet frikopplades från produktionen, till en kraftig minskning av antalet får och getter som uppföds inom EU-området.
För det andra har andra faktorer bidragit till nedgången i denna sektor. Till dessa hör högre produktionskostnader än genomsnittet - det gäller huvudsakligen kostnader för bränsle, el och foder. Dessutom har en onödig mängd kött importerats från tredjeland, där bönderna inte är bundna av så stränga regler för boskapsuppfödning.
För det tredje spelar denna typ av boskapsuppfödning en viktig roll för att skydda den naturliga miljön, bland annat för att sköta mindre bördig mark med naturliga metoder och bevara den biologiska mångfalden. Den bidrar också till att skydda landskapet. Dessutom uppföds får och getter på områden som är olämpliga för all annan odlingsverksamhet oavsett ändamål och syfte.
För det fjärde krävs det brådskande åtgärder för att skydda får- och getsektorn på EU-nivå. Det skulle framför allt innebära att man införde ett system med inkomststöd till producenter för att uppmuntra dem att utveckla denna typ av produktion.
Ilda Figueiredo: för GUE/NGL-gruppen. - (PT) Får- och getuppfödning är extremt viktigt, särskilt i mindre gynnade områden och i bergsområden, eftersom den bidrar till att människor kan bo kvar, ger ett naturligt underhåll av bördig mark och bevarar landskapet och känsliga ekosystem. Dessutom bidrar uppfödningen till att skogsbränder undviks, exempelvis i mitt hemland.
Men EU:s produktion möter inte efterfrågan och antalet djur minskar konstant. Därför är det viktigt att anta åtgärder som bidrar till att förbättra producenternas inkomster och öka produktionen av kött, mjölk och andra produkter, så att jordbrukare inom dessa sektorer uppmuntras och familjejordbruk och medelstora jordbruk stöds.
Det behövs omgående en rad stödåtgärder, i huvudsak ekonomiska, eftersom produktionskostnaderna är så höga, dessa djur ofta drabbas av epizootiska sjukdomar och det råder brist på tekniskt stöd inom olika områden, särskilt brist på läkemedel och veterinärer.
Det är stor skillnad mellan de låga priser som mellanhänder och stormarknader betalar till producenterna och de mycket höga priser som slutkonsumenterna betalar. Detta innebär att kommissionen och medlemsstaterna måste ge högsta prioritet till pristransparens inom sektorn.
Framför allt måste vi uppmuntra bildandet av sammanslutningar, garantera en utveckling mot rättvisa priser för kött, mjölk och ost som produceras i liten skala och etablera lokala marknader som för producenter och konsumenter närmare varandra.
Nedgången i får- och getproduktionen i EU har pågått sedan 2003, när den gemensamma jordbrukspolitiken reformerades och systemet med enhetlig arealersättning infördes och bidragen inte längre kopplas till produktionen. För att stoppa nedgången måste den nya översynen leda till åtgärder som gör att situation förändras. Åtgärderna måste bland annat omfatta särskilt stöd för att införa det elektroniska identifieringssystemet. Det har redan påtalats att systemet åtminstone i detta skede måste vara frivilligt så att producenternas börda inte blir för stor.
Jag måste också betona hur viktigt det är att garantera en extra ersättning till dem som föder upp sällsynta inhemska, traditionella och regionala får- och getraser. Denna typ av produktion måste öka i bergsområden och andra särskilda områden så att den biologiska mångfalden inom jordbruket bevaras och dessa djur blir kvar i känsliga områden.
Till sist skulle jag vilja bekräfta behovet av stöd, via en rad åtgärder, till produktion av traditionell ost från dessa djurs mjölk. Vi måste hålla liv i dessa hantverkstraditioner som har överlevt in i våra dagar och som är en del av vårt kulturarv. Och vi måste garantera att fåruppfödare och andra producenter av kött och mjölk från får och getter har möjlighet att fortsätta sin ostproduktion och sälja osten direkt till konsumenterna på lokala marknader.
Jag måste tacka föredraganden för hans betänkande.
Jean-Claude Martinez: - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi talar om ett allvarligt ämne, nämligen att Europas får och fåruppfödare gradvis håller på att försvinna. Det finns miljarder får i världen, men bara 97 miljoner i EU, dvs. mindre än 10 procent. När det kommer till tackor är situationen ännu värre. Det finns nu bara 67 miljoner tackor kvar i Europa. Förenade kungariket med sina 15 miljoner får och Spanien med sina 16 miljoner ger en något skev bild av verkligheten. Detsamma gäller för utskottsordförande Neil Parishs Irland som är självförsörjande till 333 procent. I Frankrike har emellertid antalet får minskat från nästan 13 miljoner för 25 år sedan till ungefär 8 miljoner i dag och detta antal kommer att fortsätta minska till omkring 5 miljoner 2015. I Frankrike är varannan lammkotlett som serveras importerad. Det värsta är att det är mjölktackorna som försvinner.
Orsakerna är välkända. Kraftigt ökade foderkostnader, minskad konsumtion, det hårda livet som fåruppfödare, katarralfeber, fallande priser, frikoppling av stöd och framför allt tullfri import av får- och lammkött från Nya Zeeland. Varje år importeras ungefär 227 000 ton från Nya Zeeland, dvs. dubbelt så mycket som produceras i Frankrike. Det handlar inte om vargar som äter får. Det handlar om nya zeeländska får som äter europeiska. För hundrafemtio år sedan hade Nya Zeeland 1 miljon får. I dag har man 40 miljoner. Under samma period har antalet franska får sjunkit från 30 miljoner till 8 miljoner.
Så vad kan vi göra? Vi behöver en omfattande europeisk plan för får- och lammsektorn, en vilja att betala en ersättning på 15 euro för varje mjölktacka och en getersättning på 125 procent av ersättningen till nötboskap, lån för att hjälpa till att modernisera djurstallar, lokala slakterier på bekvämt avstånd, en europeisk riskförsäkringsfond för djurbönder, ett program för att tillhandahålla avbytare och varför inte Erasmusstipendier så att unga fåruppfödare kan åka till Spanien och Italien för att lära sig sitt yrke. Tack herr talman! Om vi har får har vi civilisation.
Neil Parish: (EN) Herr talman! Tack så mycket. Jean-Claude Martinez! Jag visste att nya zeeländska får kunde beskyllas för många saker. Men jag visste inte att de åt andra får, framför allt europeiska!
Men låt oss vara allvarliga. Jag tackar föredraganden för ett mycket bra betänkande. Jag kan inte annat än upprepa James Nicholsons ord om att det är fantastiskt att se er här herr kommissionsledamot. Jag är glad att ni kommer från ett fårområde i Italien och är säker på att ni kommer att kunna kasta lite ljus över hela detta projekt.
Fåruppfödning är extremt bra, inte bara för jordbruket utan för miljön. Och vi talar i dag mycket om en bra miljö för jordbruket. Men det är i de höglänta områdena, bergsområdena, de kuperade områdena i det distrikt som jag företräder- Exmoor och Dartmoor och Bodmin Moor - som fåruppfödningen gör att det gröna landskapet bevaras.
Fårkött och lammkött är mycket hälsosamt rött kött. Det är också ett kött som kommer från djur som betar gräs. Nu när vi lever i en tid där personer säger att det går åt 8 kilo säd för att producera 1 kilo protein är det viktigt att inte glömma hur extremt värdefullt det är med kött som kommer från djur som betar gräs.
Vi måste marknadsföra detta. Det är ett hälsosamt rött kött men det måste marknadsföras. Till föredraganden säger jag därför detta. Marknadsföring är extremt viktigt.
Jag skulle faktiskt vilja att det betalades ett slags gräsmarksersättning till fåruppfödare för att få dem att behålla sina får på bergssluttningarna. Jag vill inte ha en kopplad ersättning eftersom jag tror att allt detta leder till är att det hålls fler får än landskapet behöver. Vi måste ha rätt antal får för att bevara landskapet, men samtidigt ha får av god kvalitet som kan marknadsföras ordentligt.
Elektronisk märkning. Vi är inte redo för det. Halvvägs upp för ett berg och i hällande regn kommer det att vara omöjligt att avläsa dessa nya fina monitorer. Det finns ännu inget system som hindrar att olika får ges samma nummer. Och glöm inte att vi talar om miljontals får i EU. Vi är helt enkelt inte redo. Mitt råd är att vänta tills 2012 eller senare.
Rosa Miguélez Ramos: (ES) Herr talman! EU:s får och lammsektor har i att antal år upplevt en allvarlig kris som har fört den till randen av kollaps. Detta har redan påpekats i flera anföranden.
Av tradition har denna sektor alltid haft låga vinstmarginaler och situationen har förvärrats av de stigande foderpriserna och den kraftigt minskade konsumtionen av dessa produkter.
I Liam Aylwards betänkande ges en korrekt beskrivning av sektorn och det betonas hur viktigt det är att stödja befolkningen i de känsligaste och mest utsatta delarna och bevara deras naturliga miljö.
Det verkar uppenbart att varken marknaden eller det nuvarande stödet från den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att vara tillräckligt för att hålla sektorn flytande, särskilt eftersom de nuvarande reglerade produktionskostnaderna orsakar minskad konkurrenskraft jämfört med importerade produkter, som inte måste uppfylla samma krav.
Om vi inte agerar finns det en överhängande risk för att dessa företag kan försvinna. Tillsammans med dem försvinner då också en av de viktigaste ekonomiska verksamheterna, om inte den enda ekonomiska verksamheten, i många av Europas landsbygdsområden. Detta skulle innebära enorma problem för markanvändningsförvaltningen.
Min grupp stöder föredragandens betänkande. De ändringsförslag som vi lade fram syftade bara till att ytterligare förbättra det. Vi är inte bara oroade över de traditionella raserna, som utan tvekan är hotade, utan även över själva uppfödaryrket, som också är hotat.
Även om Alyn Smith verkar tro att bara Skottland har får finns det faktiskt en del får även i Spanien. Som tidigare påpekats är vi faktiskt den nästa största producenten efter Förena kungariket. Och vi anser att systemet med elektronisk identifiering är det enda sättet att garantera spårbarheten och det enda sättet att se till att EU:s märkning är fullständigt tillförlitlig.
Min grupp efterlyser en finansieringsmekanism på gemenskapsnivå för att göra det lättare att införa systemet det angivna datumet. Vi vill även att kommissionen i strategin för denna sektor inkluderar en plan för att undvika att fåraherdar, fårmjölkare och fårklippare helt försvinner som yrkeskategorier.
Zdzisław Zbigniew Podkański: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Situationen inom får- och getsektorn visar att den gemensamma jordbrukspolitiken befinner sig i kris. Situationen är ytterligare ett bevis på att jordbrukspolitiken inte uppfyller förväntningarna och att dess nuvarande form inte kan behållas om vi vill säkra en trygg livsmedelsförsörjning
Vi har upplevt en kris på marknaden för spannmål. Det ledde till att man blev tvungen att börja använda 2 900 000 hektar som låg i träda. Sedan hade vi krisen i marknaden för mjölk, som orsakades av en restriktiv politik och bötesstraff till jordbrukare. Det ledde till att man blev tvungen att snabbt höja mjölkkvoterna med 2 procent, vilket inte riktigt räcker för att uppfylla de framtida åtagandena.
Nu verkar det som om vi även har en kris inom får- och getsektorn. Situationen för hästar och många grödor är också allvarlig. Därför måste jordbrukspolitiken ändras. Men inte under tryck från industrin. Vi kan inte tillåta att man inför extra bördor som ska betalas av uppfödare och konsumenter. Jag tänker exempelvis på systemet med elektronisk märkning av får.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten och hälsa honom välkommen. Herr kommissionsledamot! Om ni inte redan har förstått det så anser parlamentet att elektronisk märkning är en mycket dålig idé och måste skrotas. Om detta betänkande - och jag tackar Liam Aylward för hans arbete - uppnår någonting hoppas jag att det uppnår lite realism i fråga om elektronisk märkning av får. Ni har hört skälen - det är opraktiskt, det kostar för mycket och fåruppfödarna vill helt enkelt inte ha det.
Irländska fåruppfödare är arga för närvarande - som ni vet har vi precis röstat om Lissabonfördraget - och det vore skönt om kommissionsledamoten kunde säga ”lyssna på dem och dra tillbaka förslaget”. Inför det inte.
Jag skulle vilja ta upp några saker i betänkandet, som på ett utomordentligt sätt redogör för problemen inom fårsektorn. Den verkliga lösningen för fåruppfödare är bättre marknadspriser. Går inte det måste de få en större andel av det pris som vi som konsumenter betalar för lammkött. Vi måste uppmuntra ungdomar att börja äta kött, som ni har hört är en hälsosam produkt. Därför är det viktigt med åtgärder som marknadsföringsinitiativ.
Jag oroar mig för artikel 69. Vi tar helt enkelt ersättningar från vissa uppfödare och ger till andra. Jag är inte säkert att det kommer att bli så populärt bland de uppfödare som ersättningen kommer att tas ifrån.
Jag stödjer tanken på en ersättning som kopplas till miljön men jag är lite orolig. Vi hade sådana tidigare och de skapade problem i bergen. Sedan frikopplade vi stödet och hoppades att detta skulle bidra till att lösa problemet. Och nu försöker vi på nytt koppla stödet. Men fårsektorn behöver extra ersättningar för att jordbrukarna ska bli kvar, särskilt i känsliga områden.
Jag är inte vidare förtjust i arbetsgrupper. Men jag kan tänka mig att stödja idén om en arbetsgrupp om föredraganden håller vad han lovar och verkligen är beredd att hålla fast vid denna idé och se till att gruppen utför ett arbete. Kan kommissionsledamoten tala om hur många personer i kommissionen, om det finns någon, som arbetar med fårkött? Ganska få antar jag. Jag tror att det finns en person. Men jag skulle vilja veta.
Avslutningsvis måste jag säga att Irland inte har några goda erfarenheter av fårstrategibetänkanden. Under stor pompa och ståt utlovades irländska jordbrukare 28 miljoner euro för ett och ett halvt år sedan. Men gissa vad? Hittills har bara 9 000 euro betalats ut. Jag hoppas detta betänkande ger ett bättre resultat.
Giovanna Corda: - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Till att börja med skulle jag vilja gratulera föredraganden Liam Aylward till hans arbete med detta betänkande, som har till syfte att gjuta nytt liv i får- och getsektorn i Europa. Dessa branscher är allvarligt hotade eftersom produktionsnivåerna stadigt har minskat i flera år.
Producenter föredrar nu att byta till andra typer av produkter eftersom priserna har fallit dramatiskt och inte längre kan garantera dem en tillräcklig inkomst. Dessutom har de europeiska konsumenterna, och särskilt den unga generationen, tappat intresset för denna typ av produkter. Vi måste gjuta nytt liv i dessa sektorer. Inte bara kött utan även mjölk och ost är vårt lands naturprodukter och vi bör främja dem. Det finns många skäl till varför det är viktigt att bevara dessa sektorer.
För det första representerar mjölksektorn, precis som köttsektorn, en tradition och färdigheter som vi även i fortsättningen bör kunna erbjuda våra konsumenter. För det andra ger dessa två sektorer sysselsättning åt dem som deltar i produktionen, förädlingen och försäljningen av produkterna. Vi får inte heller glömma att får- och getgårdar ofta ligger i isolerade, bergiga områden eller på öar. Jag vet för jag föddes på Sardinien, en region som jag känner till mycket väl, där möjligheterna till diversifiering är mycket begränsade. Dessutom spelar får och getter en viktig roll för att skydda miljön. Därför måste vi se till att dessa djuruppfödare finns kvar och att det gjuts nytt liv i marknaden för får- och getprodukter.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag anser att det aktuella betänkandet innehåller många bestämmelser som om de genomförs skulle kunna gynna framtiden för får- och getsektorn i Europa. Åtgärden för att införa extra stöd till fåruppfödning i bergsområden och i områden där fåruppfödning är den enda formen av jordbruk skulle vara extra värdefull.
Detta är inte någon särskilt lukrativ sektor och den har länge haft problem. Minskad produktion och fallande priser har åtföljts av ökad import och ökade produktionskostnader. Det nuvarande utbrottet av blåtunga och de påföljande restriktionerna för att flytta och marknadsföra djur har skapat ytterligare socioekonomiska svårigheter.
Det bör betonas att sektorns problem bland annat beror på frikopplingen av stöd och produktion. Det bör införas stödinstrument för att återuppbygga får- och getstammen i EU. Jag kan inte föreställa mig en situation där får helt har försvunnit från bergstrakterna. De är helt enkelt en del av landskapet.
Mot bakgrund av den ekonomiska situationen inom sektorn är det svårt att motivera införandet av elektronisk märkning för får och getter. Ännu en gång skulle europeiska jordbrukarna tvingas stå för kostnaderna för att införa nya chips. Jag anser att vi i stället bör inrikta oss på att hitta sätt att öka konsumtionen av lamm- och getkött. Båda dess köttyper är väldigt bra ur näringssynpunkt.
Marios Matsakis: (EN) Herr talman! För fåruppfödarna i mitt hemland Cypern har det största problemet det senaste året varit det förvirrande, och som det visade sig tydligen felaktiga, resultatet från den mul- och klövsjukediagnos som utfördes av ett brittiskt referenslaboratorium för djursjukdomar. Kommissionen använder detta djursjukdomslaboratorium som referenslaboratorium. De resultat som tillhandahölls ledde till att tusentals djur slaktades och till en katastrof för många fåruppfödare på ön.
Jag konstaterar att det var just från detta laboratorium som viruset spreds några månader tidigare, vilket ledde till ett utbrott av sjukdomen i Förenade kungariket och katastrofala följder för uppfödarna där.
Kan kommissionen på nytt, och mer kritiskt, granska standarden på de referenslaboratorier för djursjukdomar som den använder sig av, så att den kan garantera att laboratorierna har högsta möjliga vetenskapliga tillförlitlighet?
Wiesław Stefan Kuc: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är ledsen att behöva säga att Liam, Aylwards betänkande faktiskt handlar mer om att rädda får- och getsektorn i Europa och mindre om att säkra dess framtid.
Vi märkte knappt när fåren och getterna, precis som hästarna, mer eller mindre försvann ur landskapsbilden. Vi hör inte längre ljudet av klockor eller skällande hundar Produkter från lokala råvaror försvinner också. Jag avser produkter som mjölk, kött, ull och skinn.
Jag anser att vi fortfarande kan rädda uppfödningen av dessa djur, åtminstone i vissa områden. Om vi inte ens lyckas genomföra de åtgärder som föredraganden föreslår kommer vi i framtiden bara att kunna se dessa djur på zoo. Om produktionen inte är lönsam kan vi givetvis köpa produkter från Nya Zeeland, Australien och andra länder. Vi bör emellertid sträva efter att rädda vår fauna. Och får och getter ingår i denna. Det är viktigt att komma ihåg det.
Antonio Tajani: ledamot av kommissionen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det verkar som alla som är här i kväll kommer från regioner med betande djur och det finns ett starkt intresse av får- och getsektorn. Därför måste och ska jag informera mina kolleger Mariann Fischer Boel och Androulla Vassiliou om allt som har sagts här i kammaren och alla uppmaningar från ledamöterna.
Maired McGuinness! Jag förstår helt och fullt parlamentets ståndpunkt i den känsliga frågan om märkning. Jag ska som sagt informera den ansvariga kommissionsledamoten om den uppfattning som flera parlamentsledamöter har gett uttryck för. Jag förstår verkligen parlamentets oro. Och jag hoppas att vi tillsammans med kommissionsledamot Mariann Fischer Boel kan nå en positiv lösning.
Jag tror och förväntar mig att när väl debatten i parlamentet och rådet har avslutats kommer hälsokontrollen att ge ett adekvat svar på många av de problem som föredraganden tar upp, och som många ledamöter har tagit upp under denna debatt om framtiden för får- och getsektorn.
Lösningen på vissa av frågorna kan komma inom en snar framtid. Vi arbetar på en överenskommelse om jordbruksaspekterna i Doha-utvecklingsagendan och denna borde vara klar före sommaruppehållet. Den fråga om känsliga produkter som föredraganden tar upp bör belysas mer.
När det gäller reklam är vi öppna för alla konstruktiva förslag. Men som jag tidigare har sagt arbetar vi med principen om riktat stöd till gemenskapsprodukter av tydligt identifierbar kvalitet.
En annan fråga har uppkommit när det gäller framtiden för denna sektor, som jag personligen - men även de övriga kommissionsledamöterna - anser är oerhört viktig för EU:s ekonomi, men framför allt för vissa bergsområden och regioner med särskilt svåra hydrogeologiska system.
Jag skulle därför vilja reagera på förslaget om att bilda en grupp bestående av företrädare för kommissionen och medlemsstaterna för att övervaka utvecklingen inom denna sektor. När det gäller bildandet av en sådan grupp behöver jag väl inte lägga till att kommissionen alltid välkomnar kommentarer och förslag från medlemsstaterna och de berörda aktörerna. Jag anser att kommissionen måste bli mer öppen för förslag från olika håll i EU. Det finns dock redan olika organ inom kommissionen med ansvar för denna sektor.
Förvaltningskommittén för får och getter avger yttranden över lagstiftning som rör denna sektor. Prognosgruppen för får- och getsektorn består av marknadsexperter och träffas två gånger om året för att diskutera marknadstrender och prognoser. Slutsatserna från dessa möten överlämnas till den rådgivande gruppen för får- och getkött, som också träffas två gånger om året och som företräder hela sektorn, från producenter till konsumenter. Den sistnämnda gruppen diskuterar även en rad olika ämnen som dess ledamöter kan föreslå ska föras upp på dagordningen
Det verkar som om bildandet av ytterligare en arbetsgrupp skulle innebör ytterligare administration och till viss del dubblera det befintliga förvaltningssystemets funktioner. Det skulle faktiskt stå i konflikt med målet att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken.
Trots detta är jag beredd - och jag tror att jag även talar för kommissionsledamot Mariann Fischer Boel - att inom de befintliga ramarna utforska alla tänkbara möjligheter.
Liam Aylward: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag glömde att välkomna den nya kommissionsledamoten. Jag tackar honom och önskar honom lycka till. Jag skulle givetvis vilja tacka alla talare här i kväll, framför allt skuggföredragandena, för deras bidrag.
Jag skulle också vilja tacka det slovenska ordförandeskapet för deras stöd de senaste sex månaderna. Under denna period godkände de att utvecklingen av fårsektorn skulle föras upp på dagordningen till jordbruksministrarnas möte i mars. Det gav EU:s jordbruksministrar en möjlighet att diskutera krisen.
Jag tackar även ordföranden för utskottet för jordbruk och landbygdens utveckling, Neil Parish, som har varit mycket hjälpsam och gett mig mycket stöd.
Helt kort skulle jag vilja säga något om de ändringsförslag och frågor som har tagits upp här i kväll. Jag har hört kommissionens uppfattning i frågan om arbetsgruppen. Eftersom de är emot vet jag nu att jag har rätt. Jag har väldigt svårt att godta ändringsförslag 2. Jag har fått vissa förslag på hur det skulle kunna ändras. Om vi kan få till en ordentlig skrivning har jag inga problem med det. Men jag vill inte urvattna betydelsen av vad vi försöker uppnå.
Min syn på elektronisk märkning har hela tiden varit mycket tydlig. Jag är emot - inte minst på grund av de höga kostnaderna - men även för att fördelarna inte har bevisats och för att systemet är svårt att genomföra. Jag har emellertid alltid hävdat att varje medlemsstat bör ha möjlighet att själva införa detta system på frivillig basis. Därför kan jag inte godta ändringsförslag 4. Men jag kan stödja ändringsförslag 1 från PPE-DE-gruppen som skjuter upp genomförandet av systemet till åtminstone 2012.
Alla de övriga ändringsförslagen godtar jag. Jag kommer inte att gå igenom dem men jag godtar ändringsförslagen 6, 7, 8, 9, 3 och 5.
Det är värt att påpeka att sedan 2003 har det sagts att varje sektor inom den gemensamma jordbrukspolitiken som har det svårt eller som missgynnas ska prioriteras inom ramen för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken. I den kommande hälsokontrollen skulle jag vilja be kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk att se till att får- och getsektorns intressen verkligen tillvaratas.
Avslutningsvis skulle jag vilja passa på att önska det franska ordförandeskapet lycka till under de kommande sex månaderna. Det kommer att vara mycket viktigt för detta betänkande. Jag har träffat den franske jordbruksministern Michel Barnier och han har förklarat sig vara villig att diskutera dessa sektorer redan vid jordbruksministrarnas möte i november. Jag är övertygad om att han, som har en god förståelse för de utmaningar som får- och getsektorn står inför, kommer att göra allt han kan för att se till att de nödvändiga förslagen i detta betänkande om framtiden för får- och getsektorn genomförs inom ramen för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 19 juni 2008.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Andrzej Tomasz Zapałowski : skriftlig. - (PL) Fåruppfödning är en av de djurproduktionssektorer som har fått minst uppmärksamhet den senaste tiden jämfört med svin- eller nötboskapsuppfödning.
Fåruppfödning är emellertid särskilt viktig för länder med svåra geografiska förhållanden. Den är också mycket viktig för regioner där uppfödning och konsumtion av lamm av historiska skäl är viktig för befolkning.
Det är också viktigt att se till att denna sektor inte kollapsar. Detta är extra relevant nu när livsmedelspriserna stiger explosionsartat. Vi har helt enkelt inte råd att begränsa denna produktion.
Jag ställer mig helt bakom föredragandes förslag om att införa extra stöd till traditionella bergraser för att skydda får i känsliga områden. Jag ställer mig även bakom förslaget att identifiera fårkött med en EU-logo så att det blir möjligt att skilja detta från produkter från tredjeländer. Vi har en skyldighet att hjälpa EU-medborgarna att skilja mellan bra livsmedel och livsmedel som kanske inte uppfyller EU:s standarder.
| sv |
Förslag beträffande energi och klimatförändringar (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är kommissionens ordförande José Manuel Barrosos uttalande om energi- och klimatförändringsförslagen.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Fru talman! Först och främst ber jag om ursäkt för att vi är en aning försenade. Vi har som ni vet just avslutat mötet i kommissionen, och det första vi gjorde därefter var att bege oss hit för att lägga fram detta enligt vår mening historiska paket för EU. Detta är därför jag och kommissionsledamoten med ansvar för miljö, Stavros Dimas, och kommissionsledamoten med ansvar för energifrågor, Andris Piebalgs, precis har kommit hit. Det slutliga utkastet till dokumentet håller på att färdigställas. Vi kommer mycket snart att få det, men detta är ett utmärkt tillfälle att lägga fram slutsatserna från dagens möte för er direkt.
Jag vill börja med att säga att vi är mycket nöjda med resultatet. Resultatet nåddes genom samförstånd i kollegiet, och detta mycket långtgående förslag fick ett starkt stöd av samliga kommissionsledamöter, eftersom vi har enats om vad som nu är det mest heltäckande paketet för klimatåtgärder och förnybar energi i världen. Vi anser att vi har skäl att vara stolta. I detta paket om klimatåtgärder och förnybar energi tar vi oss an de viktigaste utmaningarna inför framtiden. Vi anser att paketet är bra för vår planet, bra för Europas ekonomi och bra för medborgarna.
EU:s verksamhet uppfattas ibland som ganska teknisk - den är intressant för specialisterna men påverkar inte människors vardagsliv. De åtgärder som vi diskuterar i dag är ett bevis på att denna teori är felaktig - kampen mot klimatförändringen och sökandet efter säker, hållbar och konkurrenskraftig energi berör alla européer varje dag. Detta påverkar oss alla och är en av 2000-talets viktigaste utmaningar - kanske rent av den allra viktigaste.
Europas invånare vill ha en vision och en handlingsplan. Detta håller vi på med nu. Visionen utformades förra året med ledarna för den europeiska politiska gemenskapen. Rådet beslutade efter förslag från kommissionen att förverkliga målen om ”20-20-20 senast 2020”, det vill säga en minskning av växthusgaserna med 20 procent, eller 30 procent om övriga industriländer går med på ett avtal, en energianvändning som till 20 procent ska bygga på förnybara energikällor och en ökning av energieffektiviteten med 20 procent senast 2020.
Rådet enades om detta. Vi kan känna oss stolta över att Europa går i spetsen för denna satsning. Vi lade därefter fram paketet vid toppmötet i Heiligendamm, vid högnivågruppens möte i FN i New York och slutligen vid Balikonferensen. Utan ett starkt europeiskt ledarskap hade vi inte uppnått de mycket lovande resultaten vid Balikonferensen, där vi kunde ange färdriktningen för det globala avtal som vi eftersträvar och som vi väntas komma fram till i Köpenhamn 2009.
Parlamentets starka engagemang i frågan har haft stor betydelse, och jag vill återigen tacka för allt stöd. Ert arbete under det gångna året har varit en mycket viktig förutsättning för att skapa den politiska viljan till handling. Jag anser att dagens förslag överensstämmer med de mål ni har satt upp och ligger i linje med rådets uppdrag i mars förra året.
Dagens paket innehåller detaljerade anvisningar om hur den politiska vision ska förverkligas som vi enades om förra året. Vi har enats om visionen, och nu måste vi lägga fram de konkreta planerna och tillhandahålla de konkreta instrumenten för att förverkliga denna vision. Vi anser att vi först och främst måste minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent senast 2020 och om så krävs vara inställda på att gå med på en höjning till 30 procent om vi får ett internationellt avtal. Vi får aldrig glömma detta. Detta handlar om den globala uppvärmningen. Det handlar om klimatförändringen och inte endast om klimatförändringen i Europa. Vi måste utforma förslagen så att vi får andra med oss. Det är också viktigt att föregå med gott exempel, och vi föreslår därför bland annat olika sätt att nå målet om att 20 procent av energianvändningen ska komma från förnybara energikällor senast 2020.
Det paket som vi just har godkänt i kommissionen innehåller ett uppdaterat system för handel med utsläppsrätter för att skapa ett gränsöverskridande system som leder till en minskning av utsläppen av växthusgaser från de stora industriella utsläppskällorna. I paketet ingår även bindande nationsspecifika mål, så att medlemsstaterna vet exakt vad de ska göra på de områden som inte innefattas i systemet för handel med utsläppsrätter, bland annat transportsektorn, byggsektorn, jordbrukssektorn och avfallssektorn. Ett annat inslag är en ny strategi som också den innehåller bindande nationella mål och syftar till att aktivt främja målen om förnybar energi. Nya regler för att stödja lagring och avskiljning av koldioxid, som är morgondagens teknik för att minska utsläppen, är ett annat inslag, liksom nya regler för statligt stöd, vilka innebär att de speciella åtgärder beaktas som krävs på miljöområdet.
En del av uppdraget gällde målet på 10 procent för biobränslen, vilket innebär att transportsektorn görs delaktig i minskningen av utsläppen. Rådet var som bekant enhälligt i beslutet om att målet skulle ligga på 10 procent.
Jag vill tydliggöra att vi genom att lägga fram förslag om biobränsle även fullt ut har beaktat den andra delen av uppdraget, nämligen behovet av en hållbar miljö. Förslaget innehåller det mest omfattande och hållbara systemet i världen för certifiering av såväl inhemska som importerade biobränslen. Vi kommer även fortsättningsvis att stödja en snabb utveckling av den andra generationens biobränslen.
Man måste ha klart för sig att det vi stöder är hållbara biobränslen och att vi bidrar till ett globalt system, eftersom dagens situation är sådan att biobränslen många gånger inte är hållbara och inte motsvarar våra kriterier - kriterier som vi vill ska gälla inte endast i Europa utan i hela världen.
Dagens åtgärdspaket innehåller de mest långtgående lagstiftningsförslag som kommissionen kommer att lägga fram på många år. Hur gick vi tillväga för att utarbeta detta komplicerade paket? En hel del tid ägnades åt en detaljerad genomgång av olika alternativ, men vi utgick hela tiden från fem centrala principer.
För det första måste vi hålla fast vid målen. Annars kommer varken investerarna, våra förhandlingspartner eller medborgarna, som är allra viktigast, att anse att vi är seriösa.
För det andra handlar det om rättvisa, det vill säga att erkänna att medlemsstaterna har olika investeringsförmåga och olika utgångspunkter.
För det tredje gäller det konkurrenskraften. Vi måste utforma ett system för att minimera kostnaderna för den europeiska ekonomin och stärka Europas konkurrenskraft på vissa områden genom att se till att Europas industri och den europeiska ekonomin tjänar på att gå i spetsen för utvecklingen.
För det fjärde måste förslagen utformas så att de underlättar slutandet av ett omfattande internationellt avtal om att minska utsläppen av växthusgaser, vilket bland annat förutsätter fler EU-insatser för att minska utsläppen med 30 procent om övriga industriländer gör detsamma.
Sist men inte minst måste vi nu även påbörja arbetet med att halvera de globala utsläppen senast 2050. Detta innebär att dagens insatser måste leda till att morgondagens teknik snabbt tas i bruk.
Paketet ska också jämföras med en del av de tidigare förslagen, nämligen om den inre marknaden för energi och den strategiska EU-planen för energiteknik. Paketet ingår i en mycket omfattande uppsättning förslag som innebär att vi för första gången inför en verklig europeisk energipolitik som vi emellertid vill ska vara både säker och hållbar. Givetvis kommer vissa att påstå att förändringarna kostar för mycket och att vi inte har något annat val än att sticka huvudet i sanden och hoppas på det bästa. De har enligt min mening missuppfattat det hela. Det kostar en del, men kostnaden är överkomlig.
Vi har lagt ned ett omfattande arbete på att utforma förslaget på rätt sätt och därmed ta oss an Europas ambitioner på rätt sätt. De ytterligare insatser som behövs för att förverkliga förslagen skulle alltså uppgå till mindre än 0,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP) senast 2020. Detta kostar varje europeisk medborgare i genomsnitt 3 euro i veckan. Detta är mycket mindre än det belopp på upp till 60 euro i veckan som det kostar att inte göra något alls.
Även om vi utgår från de mest optimistiska antagandena i Stern-rapporten kostar det tio gånger mer att avstå från att göra något än att göra det vi nu föreslår. Det stämmer att detta är förenat med vissa kostnader, men vi måste jämföra kostnaden för paketet med vad det kostar att inte göra något alls, och eftersom kostnaderna för att vara passiva är mycket högre menar vi att vi relativt sett vinner på att genomföra paketet. För varje dag som priset på olja och gas stiger, sjunker faktiskt den verkliga kostnaden för paketet. I stället för kostnader bör vi egentligen tala om vinster för EU.
(Applåder)
Paketet är noggrant utformat för att vi snabbt och säkert ska nå målen, och vi utnyttjar marknaden för att åstadkomma förändringar där det är som mest kostnadseffektivt. Vi ger alla möjlighet att konkurrera på lika villkor, samtidigt som vi överlåter så mycket som möjligt på medlemsstaterna själva.
Vi har särskilt beaktat rättviseaspekten. Vi har följaktligen utformat förslagen så, att vi ställer realistiska krav på de fattigare medlemsstaterna, vilket innebär att alla kommer att bidra på det sätt som bäst stämmer överens med deras investeringsförmåga.
På företagsnivå vet vi att det finns sektorer där kostnaden för att minska utsläppen kan göra det mycket svårt att konkurrera med företag i länder som inte gör något alls eller mycket lite i kampen mot klimatförändringen. Det tjänar inget till att Europa tar i med hårdhandskarna om det endast får till följd att produktionen flyttas till länder där det är fritt fram för utsläpp.
Det bästa sättet att hantera detta är genom ett internationellt avtal, men vi måste ge också ge företagen rättsliga garantier för att vi kommer att vidta nödvändiga åtgärder. Energiintensiva företag kommer att få gratis utsläppsrätter om det inte finns något övergripande avtal eller sektorsavtal. Om förhoppningarna om ett internationellt avtal inte infrias kommer vi att undersöka andra alternativ, bland annat kravet på att importörerna ska skaffa sig utsläppsrätter på samma villkor som de europeiska konkurrenterna under förutsättning att ett sådant system är förenligt med Världshandelsorganisationens krav.
Jag vill särskilt understryka detta, eftersom det är mycket viktigt att paketet och de åtgärder som EU kommer att vidta inte är till fördel för miljön och till nackdel för industrin. Tvärtom, de gagnar inte endast miljön och vår planet utan också ekonomin och den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Vi vill ha kvar industrin i Europa. Vi vill inte exportera arbetstillfällena till andra delar av världen.
(Applåder)
Rättvisa är även viktigt för medborgarnas skull. Vi uppmanar medlemsstaterna att handla klokt och exempelvis använda en del av de miljontals euro som de kommer att få in i auktionsinkomster till att hjälpa de mindre bemedlade att investera i energieffektiva bostäder.
Vi får emellertid inte glömma de enorma ekonomiska möjligheter som öppnas om Europa går över till att bli en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Att Europa går i spetsen utgör även ett bevis på att tekniken finns och innebär att vi kommer att behöva en effektiv och konkurrenskraftig industrisektor som kan möta utmaningarna. Här öppnar sig verkliga möjligheter. Enbart inom sektorn för förnybara energikällor kommer enligt våra beräkningar minst en miljon arbetstillfällen att skapas senast 2020. Jag är övertygad om att den europeiska industrin än en gång kommer att visa sin förmåga till innovation och anpassning. Europa kan bli den första ekonomin i den koldioxidsnåla tidsåldern. Vi får inte försitta detta tillfälle.
Paketet är en möjlighet för Europa att visa sig från sin bästa sida genom att ta sig an en fråga av grundläggande och långsiktig betydelse. Detta innebär att vi utnyttjar EU:s kontinentala räckvidd på bästa sätt. Det betyder också att vi omsätter politiskt samförstånd i praktisk handling.
Om det finns människor i Europa som ifrågasätter behovet av en europeisk union är det precis sådana politiska åtgärder som visar varför vi mer än någonsin behöver ett starkt EU.
(Applåder)
Det är just på detta område som vi kan visa de mest inbitna skeptikerna att medlemsstaterna själva - även de största medlemsstaterna - inte är tillräckligt stora eller inflytelserika för att driva igenom dagordningen. Ett Europa som är fast beslutet att ta ledningen kan emellertid klara detta. Även om vi bortser från miljöaspekterna, de ekonomiska aspekterna, de mycket viktiga geopolitiska aspekterna och säkerhetsaspekterna - vi får ju inte glömma bort att vi talar om försörjningssäkerhet och att vi inte vill bli beroende av regimer som inte är våra vänner - är detta också ett mycket starkt argument för ett enat Europa. Det är också ett mycket starkt argument för att inte endast vi själva utan hela världen behöver ett starkt EU som kan gå i spetsen för de globala insatser som krävs för att möta 2000-talets globala utmaningar.
(Applåder)
Marianne Thyssen: för PPE-DE-gruppen. - (NL) Fru talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Det här är en historisk dag. Den kommer att påverka vårt sätt att leva och tänka, vad vi gör och inte gör.
Inte för att jag vill racka ned på dess övriga prestationer men i framtiden kommer kommissionen utan tvekan att bli ihågkommen för att ha infört en ny dimension i den europeiska integrationen, för att ha utarbetat paketet om klimat och energi. Grunden till denna plan lades under det tyska ordförandeskapet efter pådrivande av förbundskansler Angela Merkel och PPE-DE-gruppen har hela tiden gett planen sitt stöd.
I dag visar Europa att vi inte är rädda för att ta ansvar på energi- och klimatområdet och att vi kan bana vägen globalt sett. Nu gäller det för oss att omsätta denna ambition i praktiken. Vi ska inte lura oss själva. För att uppnå 20-20-20-målen kommer vi alla på kort och medellång sikt att vara tvungna att fatta svåra beslut och alla som berörs kommer att behöva göra en stor insats. Bara att ha enats om dessa mål är ett stort framsteg.
Herr kommissionsordförande! Det var en väl avvägd handlingsplan som ni nyss presenterade. PPE-DE-gruppen stöder de fem centrala principerna, men som ansvarig grupp behöver vi naturligtvis få utrymme att undersöka huruvida varje förslag som kommissionen lagt fram är rättvist och genomförbart för varje medlemsstat och för de sektorer som påverkas mest.
För att lyckas krävs verkligen ett helhetsperspektiv som gör det möjligt att förena våra ambitiösa energi- och klimatmål med målen på områdena ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Samtidigt måste Europa trygga energiförsörjningen och bli självförsörjande.
PPE-DE-gruppen stöder en differentierad metod. Vi vet att vi nu kommer att bli bombarderade med frågor om att tona ner den. Vi har också ett ansvar att lyssna noga på de nationella och regionala myndigheterna samt ett tvärsnitt av samhället. Utgångspunkten är dock att det inte är den som skriker högst som vinner. Vi måste sträva efter en differentierad metod som grundar sig på öppenhet, objektivitet och rättvisa kriterier samt vara medvetna om att det kostar mer att vara passiv än att agera förnuftigt.
Utöver ömsesidig solidaritet är det främst medlemsstaternas geografiska och ekonomiska resurser som ska ligga till grund för kostnadsfördelningen. Hänsyn ska även tas till åtgärder som redan vidtagits och till den industriella kapaciteten till framtida innovationer. Dessa principer måste alltid tillämpas. PPE-DE-gruppens slutbedömning måste mynna ut i en situation som alla parter vinner på. Å ena sidan måste vi uppfylla klimatmålen och å andra sidan måste vi upprätthålla en framgångsrik ekonomi för att skapa arbetstillfällen. Om den ena sidan dominerar riskerar vi att förlora båda, till exempel om den ekonomiska sektorn skulle flytta till områden där det inte ens finns några koldioxidgränser.
Avslutningsvis inser PPE-DE-gruppen att det är viktigt för såväl Europa som resten av världen att lyckas bryta energiberoendet. Det är dags att lära sig att konsumera i stor skala med låga koldioxidutsläpp. Vi måste alla - arbetsgivare som medborgare - vända utvecklingen.
Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Fru talman! Jag vill framföra ett varmt tack till kommissionen och dess ordförande för deras arbete. Det har redan nämnts att man har fastställt och strävar efter de rätta miljömålen och ekonomiska målen. När vi genomför paketet måste vi, som föregående talare sade, noga undersöka vissa frågor. Herr Barroso! Ni vet att vi är mycket skeptiska till den aktuella tekniska nivån för biobränslet. Vi måste investera mycket mer i forskning och utveckling - och detta gäller även några av de kommande budgetarna - om andra generationen ska bli verklighet så snart som möjligt och leda till en renare miljö. Det är absolut nödvändigt att användningen av biobränslen ger en påvisbar nettovinst för miljön.
När det gäller koldioxidutsläpp och utsläpp av andra växthusgaser kommer många att säga - och jag håller med - att en minskning på 20 procent inte räcker för att uppnå de mål som vi eftersträvar i kampen mot klimatförändringen. Jag stöder dock helhjärtat ert argument att det inte är någon mening med att Europa handlar på egen hand och tar alla risker medan andra tittar på och inte vill delta, för vi vill inte exportera smutsig teknik och smutsiga arbeten. Vi vill utveckla ren teknik i Europa och även exportera den för att vi tillsammans ska kunna bevara en ren global miljö. Detta måste vara syftet.
(Applåder)
Det är därför, herr Barroso, som vi behöver öppna och sammanhängande internationella avtal så fort som möjligt. Om detta mål inte kan uppnås förespråkar vi att vi funderar över saken på egen hand. Här menar jag att kommissionen har tvekat för mycket. Jag håller absolut med om att vi kan vänta med att fatta beslut, men anser att det är dags att fundera över vad vi ska göra om det inte sluts några internationella avtal. Kommer importavgifter att införas då? Dessa skulle naturligtvis behöva vara WTO-anpassade. Skulle vi då trots allt fundera över att införa en koldioxidskatt? Rådet och kommissionen har redan uppmärksammat frågan. Vad vi än gör måste vi utöva starka påtryckningar för att se till att både miljöaspekterna och de ekonomiska aspekterna beaktas. Även om jag tar vissa protester från industrin med en nypa salt måste hänsyn tas till industrins och arbetarnas legitima intressen. Ni sade att det kommer att hända. Det ska vi ge akt på i lagstiftningsprocessen.
Vi måste verkligen uppnå samma resultat som i fallet Reach, dvs. en allians mellan såväl miljöaktivister som industrin och arbetskraften som förenar deras respektive intressen. Reach är ett bra exempel på en sådan allians. Guido Sacconi och många med honom bidrog till att parlamentet och kommissionen förverkligade Reach-systemet. Vi måste vägledas av miljömålen men samtidigt ta vederbörlig hänsyn till de ekonomiska frågorna för att slå vakt om en ren industri och ekonomi i Europa.
Graham Watson: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Liberalerna och demokraterna välkomnar paketet. Vi anser att detta är det viktigaste som José Manuel Barrosos kommission har åstadkommit hittills. Klimatförändringen är den största utmaningen för livet på vår planet, det största problem som regeringarna står inför och ett orosmoment som tär på medborgarna. Jag tackar Chris Davies och Lena Ek för det arbete de har utfört i min grupp för att komma fram till ett snabbt och bestämt svar.
Kommissionen måste agera. Krishantering ligger alldeles för ofta till grund för styrningen av nationella demokratier. Problem åtgärdas inte förrän det är absolut nödvändigt, och ibland kommer åtgärderna för sent. Kaliforniska vetenskapsmän varnade oss för klimatförändringen för 30 år sedan. Vi kan inte längre stoppa den, men vi kan hoppas och arbeta på att bemästra den.
Det framgår av era förslag att åtgärderna är synnerligen brådskande. De kommer att bli våldsamt omtvistade. Vissa kommer att hävda att vinsterna kommer att drabbas. Andra kommer att påstå att arbetstillfällena kommer att påverkas, och vi har hört antydningar om båda delarna. Diskussionens vågor har säkerligen gått höga i kommissionen. Min grupp menar att åtgärderna kan innebära högre vinster, fler arbetstillfällen och en ny konkurrensfördel för ekonomin. De är hur som helst synnerligen viktiga för en ansvarsfull styrning av vår planet, och vi kommer att samarbeta med er för att ett avtal om detta ska nås så snabbt som möjligt.
Liam Aylward: för UEN-gruppen. - (GA) Herr talman! Vi har väntat ganska länge på att få se fördelarna med detta lagstiftningspaket. Nu kanske drömmen blir verklighet. Det kanske kommer att fastställas mål för att minska koldioxidutsläppen och öka den förnybara energin.
Medlemsstaterna kommer utan tvekan att ställas inför en utmaning. Det gör de dock redan. Denna lagstiftning kommer att leda till en stabilisering av marknaden, särskilt när det gäller näringslivet och vetenskap, utgöra en säkerhet för investerare och främja vindenergi, solenergi, vattenkraftenergi och biobränslen. På det hela taget kommer den att bidra till att skydda miljön från klimatförändringen.
Parlamentet hävdar att biobränslen inte kommer att förvärra koldioxidproblemet. Målet är kanske 10 procent för högt. Vi måste se till att det inom lagstiftningen ges möjlighet att kontrollera tillgången och bristen på livsmedel. Medlemsstaterna måste vara flexibla när det gäller skillnaderna mellan länderna.
Lagstiftningen måste dock vara genomförbar. Jag välkomnar kommissionens förslag om andra generationens bioenergi men nu borde vi börja fokusera på tredje generationen.
Rebecca Harms: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande, kommissionsledamot Dimas! Kommer ni ihåg Bali? Det är jag säker på att Stavros Dimas gör. Där stod Europeiska unionen praktiskt taget som symbol för den internationella synen på kampen mot klimatförändringen och höll på internationell solidaritet och hållbar utveckling. Det var en underbar känsla. Jag var ofta stolt över er, herr Dimas. Jag var till och med stolt över den tyska miljöministern. Det påminde mig om att EU kan återvinna medborgarnas stöd genom att driva en verkligt effektiv kampanj mot den globala klimatförändringen.
Stödet från allmänheten kan dock lätt gå förlorat, särskilt när det finns en uppenbar klyfta mellan ord och handling. Jag har läst mycket om debatterna i kommissionen. Såvida ni inte fortsätter att driva era förslag om handel med utsläppsrätter med bestämdhet menar jag att ni kommer att förstöra ett mycket viktigt instrument. Om ren kol fortsätter att dominera och det drivs en hemlig kampanj för kärnkraft, om störst fokus ligger på biobränslen istället för en annan transportpolitik och om energieffektiviteten - prioriteringen bland prioriteringar, Andris Piebalgs - åsidosätts i allt högre utsträckning står vi hjälplösa inför klimatförändringen.
(Applåder)
Den europeiska industrins hårda angrepp mot förslagen är oacceptabla. Det är trots allt den fria marknaden som har orsakat klimatproblemet. Det var inte Kina och Indien som slösade med resurserna och släppte ut för mycket koldioxid - det var vi. Den fria marknaden kommer inte att lösa problemet. Den fria marknaden måste regleras för att skydda klimatet. Med hänsyn till det ansvar som följer med detta säger det sig självt att vi måste tala om yttre skydd. Det är vi beredda att göra. Vi menar att det krävs ambitiösa förslag på EU-nivå om vi ska komma någonstans i internationella förhandlingar om yttre skydd eller någon annan fråga för den delen. Vi kan inte åka till Poznań med svaga instrument. I Poznań och Köpenhamn måste vi återigen ta täten. Jag ser fram emot ett nära samarbete med er igen, herr Dimas.
Roberto Musacchio: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionens beslut att komma till parlamentet och lägga fram sina förslag är viktigt. Det är positivt att EU tar frågan på allvar och strävar efter den sortens rättvisa insats som vi har bidragit till att utforma.
Jag vill dock vara uppriktig och säga att jag har mina tvivel när det gäller vissa delar av förslagen och därför inte kan ge dem mitt stöd. Jag tänker på den orimligt stora andelen biobränslen, trots att betänkligheterna ökar på många håll. Jag tänker på risken att en del människor kommer att kunna jämställa kärnkraften med en ny och förnybar energikälla, vilket den inte är. Jag tänker på att man sätter alltför stor tillit till tekniken för koldioxidavskiljning i stället för andra, bättre metoder. Avslutningsvis tänker jag på undantagen från utsläppsgränsvärden för förorenande länder eller sektorer såsom järn- och stålsektorn.
Därmed riskerar vi att undergräva Europas trovärdighet i stället för att stärka den i ett mycket viktigt skede som inleddes i och med Balikonferensen. I Bali fastställdes grundreglerna för att underteckna ett uppföljningsavtal till Kyoto. För att uppnå detta - vilket vi måste - kommer det att krävas stor politisk vilja och förmåga att utarbeta ett komplicerat system, samt följdriktighet.
Politisk vilja innebär att klimatfrågorna ses som ett eldprov för Europa och globaliseringens olika delar. Följdriktighet innebär att närma sig 20-20-20-målen: utsläppsminskning, energieffektivitet och användning av förnybar energi.
Därför måste vi fastställa ett paket med prioriteringsåtgärder som ska godkännas under det kommande året, innan parlamentet upplöses och nya val hålls. Förutom 20-20-20-målen måste paketet omfatta åtgärder för fordon och flygplan för att stärka trovärdigheten hos utfästelserna om en allmän minskning, bland annat genom en vertikal politik. Här skulle undantag i sektorer såsom järn- och stålsektorn vara ett stort misstag.
Vi måste även möjliggöra den komplexitet som krävs för att nå ett starkt avtal där det ställs krav på en ny globalisering som inte längre grundar sig på konkurrens utan på samarbete och tekniköverföring.
Dessutom är det mycket viktigt att utforska nya idéer, såsom Angela Merkels förslag om att beräkna utsläppen per capita, och att överväga anpassningar som särskilt påverkar kontinenter såsom Afrika som förorenar mindre och drabbas mycket hårdare av klimatförändringen. Situationen i Afrika kommer att fungera som en måttstock för Europas bidrag och engagemang.
Johannes Blokland: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Fru talman! Detta är en viktig dag för miljö- och energipolitiken. Jag vill tacka Europeiska kommissionen för det energipaket som har lagts fram. Föreliggande lagstiftningspaket bygger på de beslut som fattades förra året om att minska utsläppen av växthusgaser. Utmärkande för de förslag som har lagts fram är att man inte har tagit hänsyn till olika intressen, inte ens inom Europeiska kommissionen.
De senaste dagarna har vi alla hört kritik mot förslagen, särskilt från den energiintensiva industrin. Ändringarna av direktivet om handel med utsläppsrätter kommer utan tvekan att skada åtskilliga sektorer. Jag anser dock att vi måste vidta åtgärder nu även om det kan bli svårt.
Jag uppmärksammar även med intresse förslaget till direktiv om avskiljning och lagring av koldioxid. Det vore fantastiskt om man införde fler förnybara energikällor: upp till 20 procent av energin före 2020, som vi har fått höra. Vi måste se kritiskt på det tioprocentiga målet för biobränslen. Hållbarhetskriteriet måste ges en tydlig plats i direktivet. Miljöutskottet kommer att vara det ansvariga utskottet för de flesta av dessa förslag. Det innebär att det måste vara effektivt, men vi är optimistiska om slutresultatet.
De kommande månaderna kommer vi att få höra en del stark kritik från lobbyisterna men det kommer även att finnas ett omfattande stöd. Vi måste hålla fast vid och se till att lagstiftningen borgar för ansvar och rättvisa när det gäller allt och alla, men särskilt miljön.
Irena Belohorská: (SK) Fru talman, herr Barroso och kommissionsledamöter Dimas och Piebalgs! Tack för det förslag som ni har lagt fram. Jag anser att det är ytterst viktigt för oss alla och för Europas framtid.
Vid Balikonferensen i december förra året lades grunden till ett internationellt avtal om hanteringen av klimatförändringsfrågor. Handlingsplanen och färdplanen från Bali samt anpassningsfonden är utmaningar där EU måste ta täten. Vi måste trots allt erkänna att vi har ett visst ansvar för den nuvarande klimatförändringen.
Det är logiskt att målen för de utvecklade länderna och utvecklingsländerna skiljer sig åt. Kina och Indien bör få en särskild kompensation för att minska utsläppen av växthusgaser. Om inte Förenta staterna börjar ta frågan på allvar befarar jag dock att våra ansträngningar kommer att vara förgäves.
Balikonferensen efterträder inte Kyotoprotokollet. Vi får dock hoppas att den kommer att fungera som ett incitament för att lösa frågan. Jag välkomnar särskilt den andra principen: rättvisa och ett erkännande av medlemsstaternas olika utgångspunkter och investeringsförmåga. Tack än en gång.
Karl-Heinz Florenz: (DE) Fru talman, herr Barroso! Ni kommer att märka att jag är mycket fäst vid ekonomin, miljön och den gemensamma politiken. I dag gick ni lite längre när ni utvecklade den vision som Angela Merkel och stats- och regeringscheferna dragit upp gränserna för. Förra våren lade de fram en mycket passande vision. Den kom vid rätt tillfälle. Nu måste den dock utvecklas och i det avseendet har ni inte varit direkt talföra. Idag har jag inte hört särskilt många siffror. Jag vill gärna höra några sådana eftersom vi vill lösa detta problem tillsammans med berörda parter, inte trots dem. De program som ni har lagt fram under de senaste två veckorna, tillsammans med dagens program, kommer att innebära en stor förändring av EU:s ekonomiska politik och industripolitik. Det är just därför som jag anser att vi behöver en mycket bredare grund och inte bara kan förlita oss till grundpelarna.
Jag måste tyvärr medge, herr Dimas, att avfallshanteringspolitiken, särskilt när det gäller bortskaffande av avfall, inte getts något vidare utrymme i programmet. I Europa skulle vi kunna minska koldioxidutsläppen med miljontals ton till fördel för våra större exportindustrier om vi bara var tillräckligt modiga. Har vi inte de senaste två åren lärt oss att det inte bara är klimatet som vi har problem med? I framtiden kommer vi att ha ett resursproblem. Våra barn kommer att ställa besvärliga frågor om vi inte antar en djärvare inställning.
Naturligtvis måste vi vara rättvisa mot företagen och miljöorganisationerna och jag stöder starkt de fem prioriteringar som ni har fastställt. Vi kan inte sätta tvångströja på våra exportföretag och samtidigt förvänta oss att de ska överträffa sina konkurrenter. Det är inte möjligt. Vi måste göra det som behöver göras - smöra fisken, som man säger på min dialekt.
När allt kommer omkring är handeln med utsläppsrätter det mest välkända, beprövade systemet. Vi måste lära oss av våra misstag men vi måste begränsa det. Vi gör inte någon en tjänst genom att göra alltför stora eftergifter. Det måste vara begränsat, det måste vara rättvist. Då ger jag er mitt fulla stöd.
Europeiska unionen borde inte vara så fruktansvärt rädd för klimatförändringen. Vi borde se den som en möjlighet, en möjlighet för miljön, industrin och särskilt framtida generationer.
Guido Sacconi: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill också betona vikten av att ni, herr kommissionsordförande, beslutade er för att komma hit och informera oss direkt om antagandet av det så omsorgsfullt sammansatta, för att inte säga skräddarsydda, paketet. Vi ska inte glömma bort att det här paketet går hand i hand med ett annat beslut som ni fattade i december, och då tänker jag på förslaget till en fordonsförordning som på sätt och vis ingår i detta paket.
Jag ska inte yttra mig om innehållet i paketet eftersom jag har ovanan att döma texter som jag har blivit förtrogen med och har undersökt och bedömt in i minsta detalj. Vi ska försöka att ta reda på om ni har gjort en bra avvägning eller om det finns behov av ytterligare finjusteringar eller förbättringar. På det hela taget verkar förslagen motsvara de principer och mål som såväl parlamentet som rådet har lagt fram de senaste månaderna.
Jag vill dock ta upp en politisk fråga som påverkar oss alla, och som Roberto Musacchio redan har nämnt. Jag instämmer i hans utlåtande om Bali. Glaset är varken halvfullt eller halvtomt, men det var en stor politisk framgång. Bara tre månader tidigare skulle inte någon ha satsat ett öre på det. Vid det tillfället visade EU att unionen har en världsledande roll, men därmed har ansvaret ökat. Vi har ett större ansvar: vi kan inte åka till Poznań och sedan Köpenhamn med tomma händer. Vi måste komma med något.
Ni har bidragit genom att utarbeta detta paket, men nu är det upp till lagstiftarna - parlamentet och rådet - att anta och göra om det till bindande normer. Det kommer inte att bli lätt på så kort tid. Lagstiftningsperioden har kommit in i sitt slutskede, precis som koldioxidutsläppen bör göra 2015, dvs. när de ska kulminera och sedan börja minska. Vi har redan nått det taket.
Därför behövs det något slags informellt avtal, ett särskilt arbetsförfarande, för att se till att större delen av detta paket antas innan parlamentets valperiod löper ut. Annars kommer vi att stå tomhänta när vi ska förhandla om uppföljningsfaserna till Balikonferensen. Detta påverkar alltså parlamentet som måste göra sitt för att i största möjliga mån undvika behörighetskonflikter, vilka drar ut på tiden. Det påverkar även rådet som skulle kunna inleda ett informellt samarbete med oss i ett mycket tidigt skede, vilket har inträffat i andra fall. Det påverkar dock även er: ni var något försenad i dag eftersom ni uppenbarligen hade saker att diskutera. Att döma av andra frågor som jag har arbetat med vore det bra om kommissionen presenterade en enad front mot omvärlden.
Lena Ek: (EN) Fru talman! Äntligen går vi från mål till medel! Jag instämmer i att detta kan skötas klokt - en situation där alla vinner som innebär att vi kan skapa en bättre miljö, bättre möjligheter för barnen och fler arbetstillfällen i Europa. Det krävs emellertid en enhetlig styrning på olika politiska områden - bland annat inom forskningspolitiken, utvecklingsstödet, den gemensamma jordbrukspolitiken och energipolitiken - och detta kommer för första gången att sättas på prov vid vårtoppmötet om Lissabonagendan.
Kommer energin och klimatpaketet att tas upp i anslutning till diskussionerna om Lissabonagendan vid rådsmötet i mars? Detta kommer att bli det första elddopet. Vi sätts även på prov i ett annat avseende. Vi har endast 13 månader på oss för att komma fram till beslut om ett mycket viktigt förslag, kanske rent av det allra viktigaste, nämligen mandatet för parlamentet, kommissionen och rådet. Tretton månader för att hinna enas om en europeisk ståndpunkt före valet till Europaparlamentet och det oerhört viktiga mötet i Köpenhamn i december.
Alla är medvetna om att detta är enormt viktigt, alla vet att vi helt enkelt måste klara detta, och det ankommer på var och en av oss att möjliggöra - inte omöjliggöra - ett beslut i april, så att inte kejsaren, som i den gamla danska sagan, reser naken till Köpenhamn!
Vi måste även ta itu med energibristen - den måste diskuteras mer - och den tekniska neutraliteten som måste förbättras, liksom skogsfrågorna. Detta kommer enligt min mening att som brukligt är i parlamentet tillgodoses genom ett klart och tydligt parlamentariskt förfarande.
Avslutningsvis har vi ansvar för att gå från mål till medel, och ALDE-gruppen kommer att stödja er i ert beslut och se till att väljarna - äntligen! - får påtagliga bevis för att något händer.
Alessandro Foglietta: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen har ändrat taktik på två punkter när det gäller energi- och klimatpaketet, vilket vi dessvärre inte vet mycket om: att uppfylla Kyotoutfästelserna och att förbättra EU:s energimix och energiförsörjning. Vi välkomnar särskilt åtagandena om att främja spridningen av förnybar energi, vara mer flexibel vid beviljandet av statligt stöd för miljöinsatser och utveckla rena källor och tekniker för att kontrollera utsläppen.
Paketet innehåller dock en del känsliga frågor när det gäller konkurrenskraften för våra företag. José Manuel Barroso har uppskattat kostnaderna till ungefär 60 miljarder euro. Vi måste undersöka konsekvenserna av denna börda. Planen på ett system för bortauktionering av kvoter, som beräknas kosta omkring 39 euro per ton koldioxid, och på att utvidga det till att omfatta transport- och byggsektorerna väcker en hel del oro inom industrin och kommer troligtvis att påverka slutkonsumenterna. Med hänsyn till denna dystra prognos måste kommissionen och särskilt medlemsstaterna göra sitt bästa för att minska åtgärdernas ekonomiska och sociala konsekvenser.
Jag vill betona att Europas världsledande roll i kampen mot klimatförändringen är obestridd och obestridlig. Vi måste dock komma ihåg att våra internationella konkurrenter inom flera av ekonomins spetsområden är av motsatt uppfattning. Avslutningsvis håller jag med ordförande Barroso om det han har sagt. Vi måste utan tvekan arbeta hårt för att fastställa åtaganden och resultat, samt fästa större vikt vid det paket som har lagts fram. Paketet får inte bara vara praktiskt utan måste även vara rättvist.
Claude Turmes: (EN) Fru talman! Parlamentet har en vision om 21 olika slags tekniker för förnybar energi för 2000-talet. Dagens förslag från kommissionen innebär att vi tar ett första steg - 20 procent 2020 - mot ett Europa som mot slutet av detta århundrade nästan helt och hållet kommer att drivas med förnybara energikällor.
Detta innebär miljontals arbetstillfällen i Europa. Detta är tekniskt ledarskap. Detta leder till en minskning av koldioxidutsläppen, ett minskat beroende av import av olja och gas, ökad konkurrens på en energimarknad som domineras av några få utvalda, och därför tackar jag Andris Piebalgs för att han inte gett efter för elkraftslobbyn och avskaffat systemen med garantipriser, eftersom det endast är garantiprissystemen som kommer att göra det möjligt för små och medelstora företag att investera i denna marknad. En biobränsleanvändning på 10 procent är ett mål som pådyvlades politikerna av biltillverkarna och sockerindustrin. Ni hade inte kurage nog att strunta i detta. Det kommer vi att ha.
Avslutningsvis har jag en bestämd fråga till kommissionen. Vi som företräder De gröna skyddar gärna den europeiska industrin mot miljödumpning, men era tillkännagivanden innehåller en motsägelse, herr Barroso. Om den energiintensiva industrin i Europa får utsläppsrätterna helt gratis undrar jag hur ni kan motivera att det kinesiska stålföretaget kommer att få betala för importerna? Om vår industri slipper undan helt och hållet kommer WTO aldrig att godta ett system som innebär att de som importerar till våra marknader ska betala. Det finns alltså en grundläggande motsägelse i era uttalanden, eller så krävs det ett klarläggande från er sida, eftersom ni annars för människor bakom ljuset.
Esko Seppänen: (FI) Fru talman, ledamöter av kommissionen! Jag håller med de talare som har tackat kommissionen för dess goda avsikter. Vi kommer dock att märka att svårigheterna ligger i detaljerna. Genom handeln med utsläppsrätter kommer priset på utsläppsrätter på grossistmarknaden för el i EU att närma sig priset på kärnkrafts- och vattenkraftenergi, vars produktion inte kräver några utsläppsrätter. Bortauktioneringen av utsläppsrätter kommer inte att påverka dessa oväntade intäkter utan i själva verket öka energibolagens extra, omåttligt stora intäkter på längre sikt.
Handeln med utsläppsrätter främjar en utvidgning av kärnkraften. Förhoppningsvis håller kommissionen fast vid den åsikt som Andris Piebalgs lade fram om att kärnkraften inte är en förnybar energiform.
För närvarande går det inte att avgöra om det paket som har lagts fram är väl avvägt mellan medlemsstaterna. Kravet på att öka andelen förnybar energi i EU till ett genomsnitt på 20 procent kan leda till ojämlika villkor mellan små länder, som redan har överskridit denna procentsats, och stora länder, där den för närvarande ligger på 2-6 procent.
Graham Booth: (EN) Fru talman! När frågan om klimatförändringen dyker upp beskrivs den numera vanligen som ”global uppvärmning”. Sker detta avsiktligt? Den enda lösningen sägs vara att radikalt minska utsläppen av växthusgaser - det vill säga koldioxid - eftersom det påstås att en minskning med 30 procent kommer att leda till en sänkning av jordens medeltemperatur med 2 grader senast 2020.
Ett sådant påstående ter sig ganska häpnadsväckande eftersom ingen hänsyn tas till den effekt som solen har haft under perioden, men låt oss av pedagogiska skäl anta att de ”skattemedelssubventionerade experterna” har rätt. Klimatförändring innebär just att klimatet ständigt förändras. Vad händer om klimatet på jorden bestämmer sig för att bli kallare i stället för varmare? Kommer någon då att föreslå att vi måste producera mycket mer koldioxid för att försöka stoppa nedkylningen? Naturligtvis inte. Experterna är så uppslukade av sina nuvarande förutsägelser om den så kallade globala uppvärmningen att detta aldrig skulle bli aktuellt, men det ser tyvärr ut som om det är exakt detta som håller på att hända.
Under de nio år som har gått sedan 1998 har den globala temperaturen på jorden varit oförändrad. Världen har inte blivit varmare under den senaste tioårsperioden. Den globala uppvärmningen har upphört. Detta är inte en synpunkt från eller en missuppfattning av en skeptiker, utan ett empiriskt faktum. Det är också vetenskapligt klarlagt att många fler människor dör av köld än av värme.
Om den globala uppvärmningen alltså sammanfattningsvis endast har varit ett tillfälligt inslag och vi nu obevekligen är på väg mot nästa istid kommer varje minskning av koldioxidutsläppen att få rakt motsatt effekt än den avsedda. Jorden har funnits i ett antal miljarder år, och då är det väl inte för mycket begärt med en mycket kort paus för att ta reda på fakta.
Jana Bobošíková: (CS) Mina damer och herrar! Jag befarar att målet att minska koldioxidutsläppen i Europa med en femtedel de kommande tolv åren är en ouppnåelig dröm. Sedan 1990 har vi inte ens lyckats minska utsläppen med de fem procent som avtalades i Kyoto.
Låt oss ta av oss de populistiska glasögonen och i stället rikta in oss på verkligheten såsom den beskrivs av forskarna och upplevs av medborgarna. Biobränslen är inte en lösning på energisituationen. Tvärtom leder biobränslen till ökade livsmedelspriser, problem med vattenreservoarer och, till följd av skogsskövling, en ökad koncentration av koldioxid, som är så illa omtyckt. Biobränslen är helt enkelt ett steg i fel riktning.
Jag är övertygad om att vi borde rikta in oss på kärnenergin och sluta oroa oss för kärnreaktorerna. Förnuftiga regeringar såsom de finländska och brittiska regeringarna har redan börjat göra det. Det finns vetenskapliga belägg för att kärnenergin inte producerar koldioxid och begränsar klimatförändringen. Samtidigt är den billig, tillförlitlig, säker och gör länder mindre beroende av leveranser av fossila bränslen från instabila territorier.
Om vi såg till EU-medborgarnas bästa borde vi investera i just forskning, utveckling och utbildning på atomområdet.
Gunnar Hökmark: (EN) Fru talman! Jag vill börja med att lyckönska kommissionen och dess ordförande till redogörelsen och förslaget här och välkomna det. Jag kommer från ett land där vi har bevisat att att det är möjligt att nå dessa mål - trots att vi inte är särskilt bortskämda med sol - men det är möjligt att nå målen. Och nu i dag håller vi som sagt på att omsätta de övergripande målen i konkret handling och konkreta åtgärder - detta är utmärkt.
Jag har tre synpunkter. För det första är hållbarhet en förutsättning för konkurrenskraft - men konkurrenskraft är också en förutsättning för hållbarhet. Om vår ekonomi ska vara konkurrenskraftig i framtiden måste vi ha konkurrenskraftiga energikällor, och detta gäller även de förnybara energikällorna. Vi måste ha konkurrens mellan olika typer av förnybar energi, inte en reglerad ekonomi med subventioner för olika förnybara energikällor. Vi måste ha en rättvis och öppen konkurrens eftersom vi då kommer att få fram den andra och tredje generationens förnybara energi som vi så väl behöver.
Den andra synpunkten gäller att höga avgifter för några länder inte får leda till minskat ansvar för andra länder. Jag måste erkänna att jag känner ett visst obehag på denna punkt, eftersom en del länder kanske slipper väl lindrigt undan. Vi måste poängtera detta, eftersom alla måste göra dessa insatser.
För det tredje handlar detta om förnybara energikällor, men jag vill ändå framhålla kärnkraftens betydelse, inte för att jag anser att kärnkraft är en förnybar energikälla utan för att jag har uppfattningen att vi, för att kunna dra största möjliga nytta av och på bästa sätt använda förnybara energikällor, inte får hamna i en situation där utfasningen av kärnkraften leder till att våra insatser i kampen mot koldioxidutsläppen blir betydelselösa. Vi måste ha båda, och de kommer att komplettera varandra.
Detta är mina tre synpunkter i dag. Jag välkomnar förslaget och redogörelsen och önskar oss alla lycka till.
Reino Paasilinna: (FI) Fru talman, herr Barroso! Förnybara energikällor är inte bara en kostnad utan även en process som leder till arbetstillfällen, innovation och konkurrenskraft. Det är ett faktum. Kommissionen har dock inte tagit tillräckligt stor hänsyn till sysselsättningen och detta är ett centralt problem. Vad har vi för nytta av att den energiintensiva industrin och den renaste industrin flyttar till länder där det inte finns några utsläppsgränser? Vi måste få med oss fler industriländer och detta är er uppgift.
Situationen med handeln med utsläppsrätter har varit densamma som med telekomsektorn. Det är, precis som Gunnar Hökmark sade, de som har uppnått målnivån som bestraffas. Samtidigt ser vi mellan fingrarna när det gäller dem som inte ens försöker att uppnå målen i tid eller fatta några gemensamma beslut. På det här sättet gör vi inga fortlöpande framsteg. Kommissionen har inte tagit hänsyn till utgångsläget, energiintensiteten och effektiviteten i ekonomin, effekten av nollutsläpp, osv. Dessa faktorer är viktiga.
Avslutningsvis vill jag dock säga att kostnadseffektivitet uppnås genom innovation, men det förekommer inte i medlemsstaternas eller kommissionens budgetar. Det borde det göra om vi ska ta oss ur denna situation.
Chris Davies: (EN) Fru talman! Ingen har någonsin påstått att det skulle vara lätt att komma tillrätta med den globala uppvärmningen, men det gläder mig att EU här går i spetsen för försöken att omvandla målsättningar till praktisk politik. Siffror har bollats fram och tillbaka nästan vårdslöst - det har varit mycket tal om 20 procent senast 2020 - och det är lätt att trolla fram dessa siffror, men det svåra är att nå de mål som nu fastställs.
Jag är mycket medveten om att det exempelvis i mitt land Storbritannien kommer att krävas att kursen läggs om ganska radikalt och att en avsevärt högre växel läggs in för att målen ska nås. Jag anser att denna nya åtgärdsinriktning borde ha ägt rum för länge sedan, men jag är medveten om de svårigheter som väntar och den verklighet som ligger framför oss.
Jag är rädd för framför allt två saker. För det första för att regeringarna kommer att underteckna utfästelsen men inte uppfylla den, och jag vill därför veta hur vi ska kunna skriva in något slags mellanliggande mål och någon typ av bötesmekanism för att försäkra oss om att löftena hålls när det väl kommer till kritan.
Mitt andra bekymmer handlar om att vi försöker att göra rätt men ändå kommer att göra fel. Jag är allra mest oroad över biobränslena. Jag noterar synpunkterna från kommissionsledamoten med ansvar för energi, men blotta tanken på att vi kan riskera en skövling av regnskogen och en höjning av matpriserna i världen för att stryka biltillverkarna medhårs ter sig ärligt talat motbjudande, och vi måste verkligen vara ytterst varsamma med hållbarhetskriterierna. Jag är uppriktigt bekymrad över inriktningen på vår egen budget. Vi stöder system som bidrar till ökade koldioxidutsläpp, och jag tycker att det känns som om vi måste springa fortare bara för att hinna ikapp oss själva.
Man kan ha detaljerade synpunkter på många av frågorna, men jag vet att vi alla samarbetar mot ett gemensamt mål. Åtgärdspaketet kommer att leda till att innovationer främjas, investeringar stimuleras och att miljontals arbetstillfällen skapas. Vi får inte se detta som ett hot utan som en möjlighet för oss alla.
Guntars Krasts: (LV) Tack fru talman! Jag vill tacka kommissionen för att den har tagit initiativ till en debatt om denna viktiga fråga. Även om det formellt sett är logiskt att låta samma dokument omfatta både utsläppsminskningar och fler förnybara resurser anser jag att det leder till en onaturlig ökning av det politiska trycket på varje uppgift och att vi får en otydlig debatt. Jag kommer därför bara att yttra mig om förnybara resurser. För närvarande har ett stort antal EU-länder nått positiva resultat på området. De berörda nationella regeringarna måste göra en avvägning mellan utmaningarna när det gäller försörjningstrygghet, ekonomisk konkurrenskraft och klimatskydd. För tillfället är energiförsörjningstryggheten särskilt viktig, eftersom olje- och gaspriserna och den trygga olje- och gasförsörjningen gör den senare särskilt bräcklig. Det finns inga skäl att tro att EU-länderna inte känner till detta. Även om det är välkommet att man fastställer gemensamma EU-mål om att öka andelen förnybara resurser, anser jag att sådana mål för närvarande inte bör fastställas på medlemsstatsnivå. Det bör först göras en utvärdering av de särskilda förhållanden som råder i medlemsstaterna och de lokala regeringarna där inte bara ekonomiska faktorer utan även sociala och kulturella faktorer beaktas. Det är särskilt ironiskt att de stater som redan har uppnått en hel del på området ges ytterligare ambitiösa uppgifter. Jag vill inte underskatta EU-institutionernas roll eftersom de kan göra en avsevärd insats, t.ex. när det gäller el- och gasliberaliseringen, men förnybar energiproduktion bör vara en nationell fråga även i fortsättningen eftersom medlemsstaterna nu under lång tid har varit insatta i de flesta av dessa frågor.
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! Så länge som energihungrande tillväxtekonomier och energislösande industrinationer inte tar större hänsyn till miljön räcker inte ens alla EU:s insatser för att återställa den skada som dessa länder har tillfogat. Jag ifrågasätter även huruvida handeln med tillstånd, som omfattar ett dolt utvecklingsbistånd, kommer att ge resultat. Den kommer absolut inte att minska utan i bästa fall kanske leda till en omfördelning av den totala utsläppsmängden. Hittills är Österrike ensamt om att ha köpt tillstånd, och har lagt ned 280 miljoner euro, jämfört med de årliga investeringarna i förnybar energi som endast uppgår till 20 miljoner euro. I stället för att använda energiproblemen som en förevändning för att skynda på Turkiets anslutning till EU anser jag därför att det vore betydligt förnuftigare att mot bakgrund av energisituationen fundera över EU:s förbindelser med Ryssland. EU har många uppgifter på energidagordningen, inte minst den kraftigt försenade tillämpningen av fullt utvecklade former av miljövänlig framdrivning och energiteknik, bortskaffande av avfallsvatten, avskaffande av stöd för transkontinentala transporter och ökade påtryckningar på de främsta aktörerna bakom klimatförändringen.
Giles Chichester: (EN) Fru talman! Jag är i princip positivt inställd till paketet, men vi måste inse att förnybara energikällor och effektivitetsvinster är en inhemsk tillgång för EU som innebär fördelar för oss både som en hållbar ekonomi med låga koldioxidutsläpp och när det gäller en tryggad energiförsörjning. Vi måste också inse att förnybara energikällor inte är den gratisbiljett som vissa tror - de kostar en hel del, vilket bland annat hänger samman med ekonomiska och miljömässiga faktorer och bristande flexibilitet. Jag är liksom José Manuel Barroso helt inställd på att vi ska nå målen utan att förlora vår globala konkurrenskraft och utan att exportera företag och arbetstillfällen. Och när vi talar om målen måste vi bortse från prestationerna i det förflutna, där den sammanlagda förteckningen över de mål som EU har uppnått är en bedrövlig läsning. Vi kan endast gå med på bindande mål om de är möjliga att nå.
Jag välkomnar strategin med marknadsmekanismer, exempelvis systemet för handel med utsläppsrätter, men jag hoppas att vi kan finslipa metoderna och få dem att fungera bättre och därmed nå målen.
Jag vill avslutningsvis föreslå att vi ska försöka motstå frestelsen att vara alltför tekniska och alltför ensidigt inriktade på förnybara energikällor som den allena saliggörande lösningen, eftersom det viktigaste är att radikalt minska utsläppen. Vi måste därför utnyttja alla till buds stående medel och inte utesluta något alternativ.
Britta Thomsen: (DA) Fru talman, herr kommissionsordförande! Jag är mycket nöjd med det lagstiftningspaket som nu har lagts fram, eftersom det naturligtvis kommer att ligga till grund för vår strävan efter de mål vi har satt upp och kommer att hjälpa oss att visa att EU kan göra mer än att bara prata om detta. Vi kan faktiskt leverera! Som föredragande för paketet i parlamentet har jag betonat att nationella handlingsplaner spelar en central roll. Dessa handlingsplaner bör åtföljas av tillfälliga mål och det gläder mig att detta nu ingår i kommissionens förslag. Detta är viktigt för att vi ska börja nu och inte helt plötsligt 2020 komma på att vi inte har nått målen. Parlamentet har även betonat vikten av att ta initiativ inom alla tre sektorer - el, uppvärmning och transport - och det gläder mig också att kommissionen kommer att kräva att medlemsstaterna fastställer sektorsmål. Jag skulle dock ha föredragit att den sociala dimensionen fått en mer framträdande roll med hänsyn till energipriser, livsmedelspriser och lokal medverkan, men dessa är bara några av de områden som vi kommer att fortsätta att arbeta med i parlamentet. Jag vill gratulera kommissionen till det goda resultat som uppnåtts idag.
Vittorio Prodi: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Tack för presentationen av detta energi- och klimatförändringspaket. Jag ger mitt fulla stöd till prioriteringarna i paketet.
I direktivet om främjande av förnybara energikällor anser jag dock att man inte tillräckligt har betonat det brådskande behovet av att främja tekniker för konvertering av biomassa till gas. Sådana tekniker har många tillämpningsområden, särskilt eftersom de totalt sett är mer effektiva än konventionell förbränning.
En annan sak som jag vill ta upp är direktivet om lagring av koldioxid. Ekonomiskt stöd verkar främst riktas till kol- och oljesektorerna. Jag kan inte instämma i detta beslut eftersom det finns andra sätt att lagra koldioxid i energiproduktionen, till exempel att använda mikroalger i vatten.
En sak till: om vi verkligen måste använda kol, låt oss då åtminstone främja tekniken för en renare och mer effektiv konvertering av kol till gas. Naturligtvis förbehåller jag mig rätten att granska slutdokumenten.
Bogdan Pęk: (PL) Fru talman! Jag riktar mig direkt till kommissionsledamot Dimas som jag menar är minst sagt inkompetent. Jag har ett öppet brev som skickats till Förenta nationernas generalsekreterare och som har undertecknats av 100 framstående forskare från hela världen. Jag vill att kommissionsledamoten noga läser det sista stycket i brevet och kommer nu att citera ur det: ”Att försöka förhindra en global klimatförändring tjänar i slutändan ingenting till och utgör en tragisk snedfördelning av resurser som i stället skulle kunna användas till mänsklighetens verkliga och brådskande problem.”
Det finns inga vetenskapliga belägg för att vi ska tro att vi kan påverka klimatförändringscykeln, som styrs av förändringar i solaktiviteten. Mot bakgrund av isprover har forskare fastställt att klimatförändringen har pågått under tiotusentals år. Att avsätta hundratals miljarder euro för att bekämpa klimatförändringen utgör en attack mot den mänskliga civilisationen och strider mot sunt förnuft. Härmed anklagar jag er för inkompetens och...
Péter Olajos: (HU) Fru talman, ledamöter av kommissionen! Tack. Jag välkomnar kommissionens insatser när det gäller både internationellt samarbete och intern lagstiftning. Kommissionen kan alltid räkna med parlamentets stöd i detta avseende. Det känns bra att Europa intar en ledande roll i den tredje industriella revolutionen. Jag är övertygad om att den tekniska innovation som följer av denna kommer att göra det möjligt för utvecklingsländerna att förverkliga sina rättmätiga krav och att den kommer att leda till en minskning av den föroreningsbelastning som vår egen tillväxt orsakar.
Den största faran inom EU är dock den likgiltighet och motsträvighet som en del medlemsstater uppvisar, vilket äventyrar genomförandet av dessa ambitiösa planer. Kommissionen är dock medskyldig, eftersom den rutinmässigt blundar för medlemsstaternas brist på medgörlighet. Jag ska ge er ett personligt exempel: när Ungern kandiderade för anslutning till EU krävde kommissionen att vi följde varenda lagbestämmelse, men som medlemsstat kan vi nu göra vad som helst. Detta är inte rättvisa, detta är opportunism.
Ni talade om energieffektiva hem: det har gått två år och Ungern har inte genomfört direktivet om energicertifiering av byggnader. Det verkar inte som om kommissionen kräver det. Ungern använder en bråkdel av de medel som landet får från EU till energieffektivitetsåtgärder och energisparande åtgärder. Kommissionen kräver inte att Ungern ska göra det.
Riitta Myller: (FI) Fru talman, ledamöter av kommissionen! En del skeptiska anföranden till trots hinner vi omsätta beslutet från mars i praktiken. När vi diskuterar de förslag som lagts fram idag, både i ministerrådet och i Europaparlamentet, måste vi komma ihåg våra egna åtaganden. Det viktigaste av dessa är att vi är försiktiga, att vi har nått målet när vi utformar detaljerna, dvs. att den globala temperaturen inte ökar med två grader jämfört med situationen före den industriella eran. Detta måste vara slutsatsen när vi diskuterar dessa enskilda lagförslag, eftersom det är det enda sättet att nå en förändring.
Denna förändring, som är viktig för miljöpolitiken, innebär även en förändring av den industriella produktionen. Det är tydligt att en del sektorer kommer att drabbas, men många sektorer kommer att vinna på det. Jag menar att vi måste investera i de sektorer som vinner på det. EU kommer alltså att kunna fortsätta vara ledande och skapa arbetstillfällen på sitt territorium och samtidigt skapa en situation med globala lösningar som alla vinner på.
Jag hoppas verkligen att vi också kan visa ett starkt engagemang, så att våra lösningar när det gäller biobränslen sporrar oss att utveckla riktigt hållbara produkter för att ersätta befintliga bränslen.
Francesco Musotto: (IT) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! I huvudsak ger jag mitt fulla stöd åt José Manuel Barrosos anförande om kommissionens förslag. Detta är en stor utmaning för Europa som inte kan skjutas upp längre.
De föreslagna målen, och särskilt den 20-procentiga minskningen av växthusgaser senast 2020, kan nås trots alla de svårigheter som måste övervinnas. Det krävs dock att alla länder gör ett gemensamt energipolitiskt åtagande för att hantera den kritiska situation som klimatförändringen utgör och för att sent omsider befria Europa från sitt importberoende och följaktligen från ökande energipriser.
Frågor om försörjningstrygghet och förnybara energikällor bör också framhävas. Allt detta kräver ett program om diversifiering av energiresurser. Utsläppen av växthusgaser kan minskas genom användning av kärnenergi, rent kol och förnybar energi med låga koldioxidutsläpp. Det bör särskilt göras insatser inom kärnforskning...
Atanas Paparizov: (EN) Fru talman! Jag instämmer med flertalet talare om att detta energi- och miljöpaket är viktigt. Jag anser också att det kommer att få mycket stor betydelse när det gäller att ytterligare öka Europas inflytande i kampen mot klimatförändringen.
Jag vill lyfta fram två av de fem principer som kommissionens ordförande tog upp, nämligen rättvisa och konkurrenskraft. Jag noterar med tillfredsställelse att kommissionen har beaktat situationen för länder som mitt land Bulgarien, särskilt när det gäller handel som inte innefattas i systemet för handel med utsläppsrätter och när det gäller att fastställa målen för förnybar energi.
Beträffande konkurrenskraft måste emellertid innebörden i kommissionens förslag specificeras ytterligare, och så länge det saknas ett möjligt framtida avtal måste vi vara mycket försiktiga med länder som Bulgarien och energimixen och se till att möjligheterna till ytterligare utveckling av energin och industrin tillvaratas genom att målen är verklighetsförankrade och prisnivån realistisk.
Karin Scheele: (DE) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsordföranden för att han i sitt inledande anförande tydliggjorde att kostnaden för att EU och medlemsstaterna inte gör någonting eller inte gör tillräckligt skulle vara minst fem gånger så stor som kostnaden för det paket som lagts fram här idag. Jag ansluter mig till de talare som har betonat vikten av förnybara energikällor och gläder mig över att kommissionen inte ser kärnkraftsgenerationen som förnybar - inte för att det någonsin har varit tal om det.
Jag vill också framhäva betydelsen av energieffektivitet och av de åtgärder som fortfarande måste vidtas i det avseendet, eftersom alla undersökningar har visat att energieffektiviteten är det mest ekonomiska sättet att bekämpa koldioxidutsläppen. Jag måste framhålla att jag är mycket skeptisk till lagring av koldioxid och att jag motsätter mig en bindande kvot på 10 procent för biobränslen.
Eftersom jag arbetar med miljöpolitik vill jag också säga att jag ivrigt väntar på kommissionens förslag om hur vi kan genomföra fler projekt inom ramen för mekanismen för ren utveckling i de fattigaste länderna på jorden. Som vi alla känner till är det de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringens effekter.
Françoise Grossetête: (FR) Fru talman! Ordförande Barroso har fastställt ett ambitiöst mål för den förnybara energiproduktionen i syfte att minska utsläppen av växthusgaser utan att hindra tillväxtmöjligheterna.
På den här punkten ser jag dock ett problem: kommissionen vill använda alla staters BNP i sina beräkningar och jag anser inte att det är lämpligt. Jag menar att varje medlemsstats totala insats för att minska utsläppen före 2020 bör fastställas mot bakgrund av utgångsnivån för utsläppen per invånare, dock utan att påverka ömsesidighetsmekanismen mellan staterna. Med andra ord måste vi beakta den totala andel koldioxidfri energi som varje stat använder.
Kort och gott får vi inte blanda ihop målet och medlen. .
Dorette Corbey: (NL) Fru talman! Idag ser vi resultatet av EU:s klimatambitioner. Jag anser att förslagen är väl avpassade, men att målen dessvärre är för låga. I Bali beslutades det att det krävs en minskning på 25-40 procent före 2020 för att rädda klimatet. Plötsligt verkar EU inte har gjort ett tillräckligt starkt åtagande. Detta är en dålig signal till resten av världen och därför anser bland andra Bulgarien och Rumänien att de kan öka sina utsläpp betydligt.
Enligt min mening är detta en dålig idé. Då finns det inte någon större anledning för Kina och Indien att minska sina utsläpp. Det vore bättre om de rikare länderna i EU hjälpte länder som Bulgarien och Rumänien att minska sina utsläpp. Det är ett bättre sätt att uppnå global trovärdighet.
Ändringen av systemet för utsläppshandel har dessvärre delvis urvattnats efter påtryckningar från industrins lobbyister. Det är synd att kommissionen gav efter och minskade den energiintensiva industrins rätt att auktionera bort andelar. En del länder arbetar utan tvekan på detta sätt på internationell nivå men det vore mycket bättre att inrätta ett rättvist system och fastställa gränsavgifter.
Avril Doyle: (EN) Fru talman! Jag välkomnar detta ytterst viktiga paket och ser fram emot den efterföljande lagstiftningsdebatten. Jag anser att det är hög tid att påminna i första hand dem i mitt eget land som har helt rätt inställning till den globala uppvärmningen, klimatförändringen och minskningen av utsläppen av växthusgaser men som däremot inte kan tänka sig att ratificera Lissabonfördraget - eller reformfördraget som vi föredrar att kalla det - om att miljön och klimatförändringen ingår som en särskild punkt i Lissabonfördraget i motsats till det tidigare konstitutionsfördraget, vilket är synnerligen viktigt att understryka.
Efter Balikonferensen behöver vi inte tvivla på att Europa, som en union med 27 medlemsstater, med detta paket som utgångspunkt har förmåga och kompetens att leda världen i denna synnerligen viktiga fråga, nämligen klimatförändringen. Under Balikonferensen enades vi om hur vägen till ett globalt avtal 2009 skulle se ut och erkände att det brådskade med klara och tydliga internationella avtal för att - och jag citerar José Manuel Barroso - se till att utsläppen av växthusgaser minskas med minst 50 procent senast 2020. Och hur viktigt det än är att behålla vår konkurrenskraft kan vi inte klara av våra siffror och mål genom att exportera jobben och utlokalisera dem till regioner som saknar lagstiftning om en minskning av växthusgaserna...
(Talmannen avbröt talaren.)
Inés Ayala Sender: (ES) Fru talman! I det program som kommissionen lägger fram, om de mål som ska uppnås för att säkra vår trovärdighet, ställs det krav på var och en av oss att göra det vi kan, att växa med utmaningen och vända den till en möjlighet att öka konkurrenskraften. Programmet är utformat för att vi genom samarbete ska kunna uppnå detta på global nivå utan att låta någon tid gå förlorad. Det är naturligtvis ett mycket uppmuntrande program fyllt av fascinerande utmaningar. En av de utmaningar som nämnts - och som jag stöder - är utmaningen att föreslå alternativa energikällor till kärnenergi.
Transportsektorn utgör enligt min mening en stor utmaning, och därför uppmanar jag kommissionen att använda de instrument som ligger på bordet, det vill säga handlingsplanen för logistik. Logistiken, som håller på att bli en konkurrensfaktor, bör användas för att genomföra transporter på ett klokt sätt och göra det lättare att hitta lämpliga lösningar för att minska utsläppen.
När det gäller Galileoprojektet, där framstegen har varit få eftersom vi inte såg dess fulla potential, bör ansökningarna om att minska utsläppen utgöra ytterligare en utmaning.
Avslutningsvis anser jag att det nu är möjligt att genomföra stadstrafikplanen.
Eva Lichtenberger: (DE) Fru talman! Jag vill återigen hänvisa till att transporterna utgör en av de främsta orsakerna till klimatproblemen och betona behovet av att ställa dem i centrum för vår insats. När det gäller att minska transportutsläppen har EU inte direkt något att vara stolt över. Nu har vi dock fått en andra chans. Vi har till exempel en möjlighet att ta hänsyn till de sociala kostnaderna för transporterna genom att ta ut en infrastrukturavgift för tunga transportfordon inom ramen för Eurovinjett-systemet och därmed flytta en större del av godstransporterna från vägarna till järnvägen där utsläppsnivåerna är mycket lägre.
Om vi inte tar itu med transportfrågan kommer vi aldrig att kunna nå klimatmålen. Detta gäller särskilt länderna mitt i Europa. För att sent omsider få dessa medlemsstater att vidta åtgärder för att minska vägtrafiken måste vi också införa påföljder för dem som orsakar en ytterligare ökning och inte är villiga att minska trafikmängden.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Fru talman! Jag vill först och främst tacka ledamöterna för det genomgående mycket starka stödet för våra förslag. Jag hade rätt i att parlamentet känner mycket starkt för denna mycket viktiga fråga och anser den vara en av de största utmaningarna för vår generation, kanske den allra största. Jag vill tacka för detta.
Vi blev ombedda att komma hit direkt efter mötet, och vi kan därför ännu inte föra en ingående diskussion, men jag vill understryka att kommissionen mycket gärna deltar aktivt i en sådan debatt - det gäller mig själv, Stavros Dimas, Andris Piebalgs och övriga berörda kommissionsledamöter. Vi kommer mycket gärna att med er diskutera alla detaljer i dessa mycket viktiga förslag.
Jag vill inleda med att konstatera att en del av era synpunkter avsåg vårt tidigare arbete och inte de förslag som vi lägger fram i dag. Det är viktigt att komma ihåg att det är dessa förslag som kollegiet har antagit i dag. Arbetet tog flera månader - frågan har oerhört många olika aspekter. Ni har liksom pressen fått tillgång till en del av det arbete som utförts av de anställda, ett mycket viktigt arbete i och för sig, men beslutet fattades först exakt en halvtimma innan vi kom till parlamentet.
Jag anser att det är ett mycket balanserat beslut - ambitiöst men samtidigt balanserat och rättvist, och vi är mycket nöjda med det. Jag anser att vi har vunnit tid. Jag menar att eftersom vi har ytterligare en månad på oss att komma fram till ett brett samförstånd i kommissionen har vi gott om tid på oss tills parlamentet förhoppningsvis kommer att anta hela paketet. Jag förstod Guido Sacconis och Lena Eks synpunkt att detta måste ske, men låt oss se det så här. Vi ska inte uppfatta tiden fram till juni 2009 som en transportsträcka för parlamentet. Vi ska i stället omgående sätta punkt för parlamentets arbete genom att låta dessa mycket viktiga förslag utgöra höjdpunkten!
Jag vill framhålla att jag efter mina kontakter med medlemsstaterna, bland annat det nuvarande slovenska ordförandeskapet och det kommande franska ordförandeskapet, fick uppfattningen att alla var fast beslutna att detta skulle ske snabbt, att arbetet skulle sättas i gång och verkligen prioriteras. Gör vi dessutom samma sak här i parlamentet är jag helt övertygad om att paketet godtas - givetvis sedan nödvändiga förhandlingar ägt rum, och vi är beredda. Vi påstår inte att förslaget är felfritt. Jag anser att det finns goda möjligheter att parlamentet under denna mandatperiod kommer att nå ett brett samförstånd om detta mycket ambitiösa förslagspaket.
Vi har lyft fram de svåra och politiska aspekterna. Låt mig endast komma med en avslutande synpunkt på detta. En fråga gäller avvägningen mellan ekologiska åtaganden och behovet av att minska växthusgaserna och samtidigt bemöta de farhågor som finns inom vissa delar av industrin angående effekterna för den internationella konkurrensen. Låt oss genast slå fast att vi inte kommer att göra undantag för någon industrisektor. Alla ska vara delaktiga. Vad vi funderar över är om det händelsevis inte skulle bli något globalt avtal, men det globala avtalet är och förblir målet och det vi prioriterar högst. Vi kommer förvisso att vidta vissa åtgärder för att mildra konsekvenserna för en del industrisektorer, eftersom vi givetvis är angelägna om att slå vakt om Europas ekonomi och arbetstillfällena i Europa. Detta är det viktiga, och vi anser att vi har kommit fram till en mycket balanserad lösning.
När det gäller synpunkten på ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna har vi beslutat att i stora drag göra följande. Vi ska titta på de konkreta förslagen om förnybara energikällor. Målet var som ni vet att 20 procent av energianvändningen skulle utgöras av förnybar energi. I dag ligger den på 8,5 procent, och vi måste därför satsa på att nå ytterligare 11,5 procent. Vi har bestämt att grovt räknat hälften av detta ska åstadkommas genom en enhetstaxa - alla måste göra samma insats. Den andra hälften kommer enligt vad vi har bestämt att grundas på BNP/invånare. Det förefaller oss vara det mest rättvisa, eftersom det är ett sätt att ge de stater störst möjligheter som har mer resurser än de ekonomiskt sämst ställda medlemsstaterna. Detta är rättvist enligt min mening. Vi har anpassat detta till flexibilitetskriterierna för de länder som redan har gjort en insats för att på så sätt belöna och ge något slags bonus till dem som var tidigt ute.
Alla metoder kommer att vara klara och tydliga. Vi kommer att redogöra för dem. Detta är enligt vår uppfattning ett bra och rättvist förslag till ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna. Jag hoppas att det kommer att mottas positivt av de flesta medlemsstater. Åtgärderna kommer hur som helst att vara klara och tydliga, och vi kommer att redogöra för metoderna, och om rådet och parlamentet har något bättre förslag tar vi gärna emot det. Vi tror att detta kommer att bli det slutliga förslaget, eftersom det var tekniskt genomförbart och dessutom mycket rättvist.
När det gäller problemet med biobränslen instämmer vi i de flesta synpunkter. Frågan gäller att det i dag inte finns några hållbarhetskriterier för de biobränslen som redan produceras i världen och redan är i bruk. Vad vi nu gör är att för första gången någonsin fastställa högnivåkriterier för hållbara biobränslen - såväl inhemska som importerade biobränslen - och inte heller denna gång glömma bort att det vi vill ha är ett globalt avtal. I dag finns inget globalt avtal, vilket betyder att man i Latinamerika gör på ett sätt, i USA på ett annat och i Afrika på ett tredje sätt. Vi behöver därför ett internationellt system för hållbara biobränslen, och vad vi nu gör är att ta fram en ny generation biobränslen. Vi accepterar i och för sig alla kritiska synpunkter från dem som hävdade att det finns risker med biobränslen - och vi håller med om detta - men låt oss jämföra alternativet. Vi föreslår ett alternativ som är mycket bättre än den nuvarande situationen.
Några av er var bekymrade över behovet av större investeringar i teknik. Jag håller med om detta. Vi får inte glömma bort detta när vi diskuterar den kommande budgetplanen. Jag anser att vi måste göra mer. Jag håller med, eftersom vi, när det gäller lagring och avskiljning av koldioxid, som är en mycket lovande och viktig teknik, behöver kapital. När det för övrigt gäller medlemsstaternas inkomster från auktionerna föreslår vi att medlemsstaterna avsätter en del av dessa till kampen mot klimatförändringen. Låt oss hoppas att de kommer att gå med på detta.
Jag vill berätta för er om något som jag har hört talas om genom mina kontakter med medlemsstaterna under arbetets gång och som jag redan har offentliggjort. När klimatförändringen diskuteras kommer jag ibland att tänka på vad John Stuart Mill sa om sin far. Han sa att hans far älskade mänskligheten i allmänhet men hatade den enskilda människan i synnerhet. Låt oss hoppas att medlemsstaterna och vissa av de nationella politikerna inte tycker likadant. Om de vill bekämpa klimatförändringen kan de inte endast älska dagordningen av politiska skäl och sedan dra sig undan utfästelser om konkreta mål och metoder. Detta är en viktig fråga.
Det som kommissionen har gjort i dag är att omvandla målen och avsikterna till konkreta åtgärder och till klara och tydliga instrument. Är de då felfria? Detta måste vi diskutera. Vi anser att de är tillförlitliga, rättvisa och effektiva. Vi håller med Gunnar Hökmark om att vi även måste ha förtroende för marknaden. Vi kommer inte att gå in på medlemsstaternas energimix - en sådan diskussion riskerar att aldrig ta slut. Vi påstår inte att det ena eller det andra alternativet är bäst. Vi konstaterar att eftersom medlemsstaterna nu har enats om ett mål som innebär att energianvändningen till 20 procent ska utgöras av förnybara energikällor - av uppenbara skäl måste vi lägga tonvikten på förnybara energikällor, eftersom vi måste ge marknaden tydliga incitament - kommer det att vara marknadens sak att besluta om den bästa tekniken och energikällan. Vi ger inga mer ingående anvisningar, eftersom detta inte är vår uppgift.
Men glöm föralldel inte svårigheterna. Vi tillämpar allmänna regler, principer och instrument på 27 mycket olika situationer, inte endast när det gäller ekonomisk utveckling, utan även i fråga om energimix, ländernas historia och den kulturella medvetenheten om några av problemen. Det kommer oundvikligen att uppstå problem i slutändan. Det viktiga är att vi har en enhetlig strategi. Jag anser att vi har haft en enhetlig strategi med oss hit i dag.
Jag ser med glädje fram emot de nödvändiga diskussionerna på lagstiftningsnivå, och jag har den bestämda uppfattningen att vi i samma anda av partnerskap som vi har sett prov på i fråga om andra viktiga lagar tillsammans med parlamentet och rådet kommer att komma fram till ett mycket långtgående och på samma gång realistiskt förslag.
(Applåder)
Talmannen: Debatten är avslutad.
Protokollet från dagens sammanträde kommer att överlämnas till parlamentet för godkännande under nästa sammanträdesperiod.
Alessandro Battilocchio : Jag välkomnar det energi- och klimatpaket som kommissionen har lagt fram. Det är viktigt att EU fortsätter att ta täten i kampen mot klimatförändringen. Därför måste vi verkligen engagera oss för att nå målet ”20-20-20 senast 2020” (en minskning av utsläppen av växthusgaser med 20 procent, energibesparingar på 20 procent och 20 procent förnybar energi). Jag vill dock påminna kommissionen om att kärnkraften är den enda tekniken som för närvarande är tillräckligt utvecklad för att kunna trygga energieffektiviteten och garantera en sänkning av koldioxidutsläppen.
En del europeiska stater har kommit långt på området, andra är på gång, medan vissa fortfarande står still- Italien är ett exempel. Det är uppenbart att det tidigare har saknats ett gemensamt regelverk och att det rent allmänt har saknats en omfattande EU-strategi i frågan. Det är först nu som Europeiska kommissionen utan några om och men tar ett initiativ eftersom den internationella situationen kräver att beslut fattas, i tillämpliga fall djärva sådana.
Det är vår ekonomis framtid som står på spel, och indirekt även möjligheten att göra vår röst hörd när det gäller respekten för rättigheter i världens alla hörn utan att riskera utpressning.
Petru Filip : skriftlig. - (RO) Även om vi uppskattar kommissionens miljöintresse är vi bekymrade över den begränsade betydelsen hos de indikatorer som används i algoritmen för att beräkna distributionen av utsläppstillstånd. Det behövs nya korrigeringskoefficienter för att återspegla skillnaderna i investeringspotentialen mellan länder med en snarlik BNP men med olika sociala och ekonomiska förutsättningar. Det finns utan tvekan stora skillnader i investeringsbehov beroende på vilket utvecklingsstadium ett särskilt europeiskt område befinner sig i. De nationella budgetresurser som krävs för att hålla utsläppen inom de tilldelade gränserna kommer därför att debiteras budgeten för teknikinvesteringar, vilket gör det svårt att uppnå europeiska miljönormer i ekonomiskt eftersatta områden.
Andemeningen i den europeiska solidaritetsprincipen respekteras endast så länge man tar hänsyn till utvecklingsstadiet i varje land och region som ligger under det europeiska genomsnittet när det gäller utveckling. Enligt samma princip hoppas jag att de tyska kollegor som har kritiserat Nokias beslut om utlokalisering till Rumänien så småningom inser - och talar om det för de tyska arbetare i Bochum som friställts - att de rumänska arbetarlönerna är tio gånger lägre än deras, samtidigt som priset på en liter mjölk eller bensin är detsamma som i Tyskland.
Urszula Gacek : skriftlig. - (EN) Dagens debatt innebär att nya och gynnsamma förutsättningar har skapats för en bredare samhällsdebatt om kärnenergins framtida roll i Europa. Kärnenergin är bevisligen ett effektivt sätt att producera elenergi som inte alstrar utsläpp av växthusgaser. Jag misstänker att den europeiske genomsnittsmedborgaren antagligen inte alls känner till detta.
Den offentliga debatten är så gott som utslutande inriktad på förnybara energikällor och på att begränsa följderna av att bränna fossila bränslen.
Vi bör ärligt medge att det finns en gräns för hur mycket energi vi kan utvinna ur förnybara energikällor och ändå behålla konkurrenskraftiga priser. Förnybar energi är viktig, men vi kan inte vilseleda medborgarna och säga att lösningen på problemet endast ligger i förnybara energikällor. Systemen för lagring och avskiljning av koldioxid (CCS) kommer visserligen att bidra till minskade utsläpp av växthusgaser från fossila bränslen, men tekniken är ännu inte genomförbar i industriell skala. Kostnaden kommer dessutom att vara mycket hög.
En ansvarsfull strategi för att komma tillrätta med klimatförändringen förutsätter måttfullhet - en blandning av ekonomiskt genomförbar förnybar teknik, CCS-system och modern kärnteknik. Det är vårt ansvar att se till att alla alternativ utan undantag utforskas.
Gyula Hegyi : skriftlig. - (EN) Förnybara energikällor kan i princip vara lösningen på den globala klimatförändringen och på Europas energikris. Biobränslen och andra former av bioenergi är emellertid tveeggade redskap i kampen mot klimatförändringen. Upp till en viss nivå kan de med fördel ersätta fossil energi, men vid användning i större skala hotas regnskogen och livsmedelsförsörjningen i länderna i tredje världen.
Det finns redan oroande tecken på avskogning i bland annat Brasilien, Indonesien och Malaysia. Även livsmedelspriserna har stigit till följd av den ökande konsumtionen av biobränslen. EU bör begränsa konsumtionen av bioenergi till unionens egen överskottskapacitet inom jordbruket och därmed motverka avskogning.
Monica Maria Iacob-Ridzi : skriftlig. - (RO) Vi ger vårt fulla stöd till det förslag till en genomförbar plan för att uppnå energi- och miljömålen som kommissionen lägger fram för medlemsstaterna och medborgarna. Vi bör dock beakta de finansiella och ekonomiska konsekvenserna av dessa förslag.
Det är nödvändigt att granska reglerna för godkännande av statligt stöd till miljöprojekt. Med hänsyn till att en del industrier för närvarande är mycket förorenande och att det inte är kostnadseffektivt att anpassa sig till miljötekniker kan statligt stöd på 60-100 procent vara en praktisk lösning. Ett exempel är gruvindustrin som är i trängande behov av teknik för avskiljning och lagring av koldioxid.
När det gäller kommissionens projekt med att lansera tolv nya kol- och gaskraftverk som är utrustade med teknik för avskiljning och lagring av koldioxid vill jag upprepa att Rumänien gärna är värd för ett sådant kraftverk. Fördelen med flodområdet Jiudalen är att där finns gott om mineraltillgångar och att det ligger i närheten av funktionsdugliga kraftverk.
Janusz Lewandowski : skriftlig. - (PL) Problemet med klimatförändringen och kampen mot försämringen av naturmiljön sattes högst på EU:s dagordning 2007. Europeiska kommissionens förslag är ett konkret uttryck för de ambitiösa mål som utarbetades i mars förra året. De återspeglar den ledande roll som vår gemenskap med 27 nationer har antagit för att begränsa utsläppen av växthusgaser.
Jag vill inte ifrågasätta målen eller ambitionerna, men vi måste inse att den europeiska gemenskapen består av två grupper av länder som för inte länge sedan fortfarande var åtskilda av den så kallade järnridån. Sedan många årtionden har de västerländska demokratierna insett behovet av att skydda naturmiljön. Detta har lett till miljönormer som kan tjäna som förebild för andra kontinenter. Däremot undergick länderna i det tidigare Comecon en snabb industrialisering. Denna omfattade särskilt utvecklingen av potentialen inom järn- och stålindustrin, den tunga kemikalieindustrin och andra typer av industrier med skadliga effekter på miljön.
Anpassningen till unionens normer var ovanligt kostsam och det är inte förvånande att dessa länder förhandlade fram så många övergångsperioder i sina anslutningsfördrag. Under en mycket kort period undergick länderna i Central- och Östeuropa en dramatisk förändring i detta avseende.
Enligt Europeiska kommissionens förslag står dessa länder nu inför nya utmaningar som de kanske inte kan hantera och som skulle kunna påverka deras utvecklingsmöjligheter. Att göra rätt avvägning mellan miljökrav, rätt konkurrensförhållanden och skydd av arbetstillfällen är något som rör hela EU. Det är dock särskilt viktigt att de länder som kämpar hinner ifatt.
Athanasios Pafilis : De rådsåtgärder för att bekämpa klimatförändringen som José Manuel Barroso, kommissionens ordförande, presenterade har följande syfte och vision:
Att stärka Europas monopol på den intensifierade endoimperialistiska konkurrensen på energiområdet. Man försöker utnyttja det viktiga målet att begränsa utsläppen av förorenande ämnen för att dela upp marknaderna och begränsa tillväxten i de nya starka länderna under utveckling (Kina och Brasilien), vilka gör anspråk på större marknadsandelar.
Det öppnar upp för överkapitalisering genom en kommersialisering av miljöskyddet. Till följd av liberaliseringen av strategiskt viktiga sektorer (energi, telekommunikation) är dagens ekonomi en av de största nya investeringskanalerna för monopolkapital. José Manuel Barroso talade därför om att investera i innovativa energitekniker, modernisera tekniken och använda privata grupper för att uppfylla kraven i den nya miljölagstiftningen. Dessutom ledde Kyotoprotokollet till en ny kapitalistmarknad genom handeln med utsläppsrätter. Det går att köpa sig rätten att förorena på ”koldioxidbörsen”.
Detta främjar ett klassbaserat samarbetsklimat där man försöker att utnyttja det globala medvetandehöjandet och dölja att farliga klimatförändringar och global uppvärmning är ett resultat av industriell utveckling på grund av kapitalvinster, kommersialiseringen av jord, luft, energi, vatten, osv.
Dessa åtgärder är skadliga för människors behov och utvecklingen av kapitaltillväxten på miljöområdet.
Daciana Octavia Sârbu : skriftlig. - (RO) EU:s medlemsstater står inför de utmaningar som klimatförändringen, ett ökat beroende av energiimport och höga energipriser innebär. Därför är EU:s åtagande om att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent före 2020, särskilt genom åtgärder inom energisektorn, ett stort steg i kampen mot den globala uppvärmningen.
En gradvis övergång till energi med låga koldioxidutsläpp genom att byta till biobränslen och förnybara energikällor kommer att gynna innovationen och öka den industriella konkurrenskraften.
Medlemsstater med ekonomier under utveckling, särskilt Rumänien och Bulgarien, kommer jämfört med 2005 att kunna öka utsläppen för industrier som inte omfattas av systemet för utsläppshandel med 20 procent. Ökningen ska beräknas mot bakgrund av BNP. EU visar härmed prov på solidaritet genom att se till att de fattigare länderna får möjlighet att komma ikapp de mer utvecklade ekonomierna.
Toomas Savi : skriftlig. - (EN) President Vladimir Putin och förste ställföreträdande premiärminister Dimitrij Medvedev i Ryssland undertecknade förra veckan i Sofia ett fördrag om att dra en gasledning som kallas ”South Stream” genom Svarta Havet. När Lissabonfördraget nu är på väg att ratificeras ter det sig ganska märkligt att Bulgarien inte rådgjort med sina europeiska partner.
EU:s energipolitik syftar till att i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna säkerställa energiförsörjningen i unionen. Experterna har uppfattat South Stream som ett hot mot Nabuccoprojektet som ingår i EU:s transeuropeiska energinät.
Bulgariens undertecknande av ett bilateralt energiavtal med Ryssland har enligt min mening lett till stor besvikelse. Nabuccoprojektet fick visserligen sitt namn efter en opera av Giuseppe Verdi, men det nuvarande scenariot liknar mer en operett eller en fars.
Theodor Dumitru Stolojan : skriftlig. - (RO) Vi välkomnar ordförandens initiativ att komma till Europaparlamentet för att lägga fram energi- och klimatförändringsförslagen. Vi tar tillfället i akt att be Europeiska kommissionen att ta särskild hänsyn till och vidta alla nödvändiga åtgärder för att skynda på Nabucco-projektet, som är av stor betydelse för att trygga gasleveranserna till EU.
Silvia-Adriana Ţicău : skriftlig. - (RO) Jag menar att kampen mot klimatförändringen endast kan vinnas genom global solidaritet. EU bör ta upp klimatförändringsfrågan i alla sina avtal, bilaterala som multilaterala.
Vid anpassningen till klimatförändringen är det också viktigt att beakta och möjliggöra en hållbar ekonomisk utveckling för unionen. Biobränslegrödor ska inte gynnas på bekostnad av livsmedelsgrödor. En hållbar transportutveckling kan bidra till minskad klimatförändring.
Medlemsstaterna ska välja den energimix som leder till minsta möjliga miljöförstöring. Jag uppmanar kommissionen att granska budgetramen 2007-2013 och budgeten för 2008, gemenskapsprogrammen och gemenskapspolitiken samt den huvudsakliga lagstiftningen för att ta hänsyn till klimatförändringen.
Kommissionen bör erkänna betydelsen av nationella, lokala och regionala myndigheter när den utvecklar och genomför åtgärder för anpassning till klimatförändringen, samt behovet av att ge dem behörighet och nödvändigt stöd.
Jag anser att det är nödvändigt att ha ett europeiskt ramprogram som syftar till att minska risken för ökenspridning och vattenbrist.
| sv |
3. Medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
| sv |
9. Praktiska bestämmelser för medbeslutandeförfarandet (omröstning)
- Betänkande: Leinen
- Före omröstningen:
Jo Leinen : föredragande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Medbeslutandeförfarandet är det viktigaste instrument som parlamentet har till sitt förfogande, och det nya avtalet med rådet och kommissionen gör det betydligt mer öppet och effektivt. Vi och ministerrådet är överens om vissa detaljer.
Jag vill ta tillfället i akt att framföra ett varmt tack till Dagmar Roth-Behrendt, Alejo Vidal-Quadras Roca och Antonios Trakatellis, som har ägnat över ett år åt att förhandla med rådet och kommissionen, och dessutom till Joseph Daul, som har övervakat det hela. Detta nya avtal tar oss en bra bit framåt i fråga om medbeslutandeförfarandet.
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 23.15.)
| sv |
2. Samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (kodifierad version) (omröstning)
- Betänkande: Wallis
| sv |
2. Situationen i Thailand (
Resolution om situationen i Thailand
| sv |
Toppmöte Ryssland/Europeiska unionen (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om toppmötet EU/Ryssland.
Paula Lehtomäki: rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Det artonde toppmötet mellan EU och Ryssland hölls i förra veckan i Helsingfors. Som vanligt hanterades vid toppmötet de ”fyra gemensamma områden” som de två sidorna delar, men även internationella frågor mer allmänt. Toppmötet inom den nordliga dimensionen mellan EU, Ryssland, Norge och Island hölls samtidigt.
Vår vittomfattande diskussion om frågor som är avgörande för förbindelserna mellan EU och Ryssland bedrevs i en konstruktiv anda. När det gäller det nya avtalet mellan EU och Ryssland noterade vi att processen med att upprätta ett förhandlingsmandat hade varit intensiv under de senaste veckorna. EU kommer att fortsätta att hantera frågan om mandat, för att så snart som möjligt inleda samtal. Fyra ministermöten med det ständiga partnerskapsrådet har hållits under hösten för att förbättra det konkreta samarbetet. Vid dessa möten närvarade europeiska och ryska ministrar för transport, miljö, rättsliga och inrikes frågor samt utrikesfrågor.
När det gäller det gemensamma ekonomiska området upptäckte vi att det hade skett en positiv utveckling inom många samarbetssektorer. En överenskommelse nåddes vid toppmötet om avgifter för överflygning av Sibirien och om att sätta stopp för dem. Stats- och regeringscheferna från EU och Ryssland tillstod dessutom att de har omfattande gemensamma intressen och att båda sidor är beroende av energiförbindelserna. Europeiska unionen betonade betydelsen av principerna om insyn, förutsägbarhet, ömsesidighet och öppenhet på energimarknader, investeringar samt infrastruktur och transittrafik. Dessa principer bör också införlivas i det nya avtalet mellan EU och Ryssland. Unionen insisterade också på att parterna skulle garantera sitt åtagande att uppfylla energistadgan.
Andra punkter som diskuterades var handelsutveckling och investeringar mellan Europeiska unionen och Ryssland, trafikstockningar samt utveckling av ett elektroniskt system för tullklarering, där vi gjorde mycket tydliga framsteg. Vi ansåg att framsteg i diskussionerna om Rysslands medlemskap i WTO kommer att få en mycket positiv inverkan på det ekonomiska område som EU och Ryssland delar. Förhandlingar om en bred och omfattande frihandel mellan EU och Ryssland kan inledas när Ryssland har blivit medlem i WTO. Den miljödialog som undertecknades vid det ständiga partnerskapsrådet (miljö) mellan EU och Ryssland i oktober kommer att ligga till grund för ett omfattande samarbete.
Samarbetet inom rättsliga och inrikes frågor har gått framåt inom många sektorer. Vi ansåg att det var mycket viktigt att de avtal om underlättande av viseringar och återtagande av olagliga invandrare som undertecknades i maj skulle träda i kraft så snart som möjligt.
När det gäller mänskliga rättigheter uttryckte Europeiska unionen sin oro över situationen i Tjetjenien och ansåg att det var viktigt att alla brott mot de mänskliga rättigheterna undersöks noga och att de som är skyldiga till brotten ställs inför rätta. EU nämnde också frågan om förhandsvillkor för utveckling av rättsstaten, yttrandefrihet och fria medier, inbegripet undersökningar av mordet på Anna Politkovskaja och av fallet Michail Chodorkovskij. EU hänvisade till de samråd om mänskliga rättigheter som arrangerades i början av november då man studerade dessa frågor mer ingående och genomförde en mer omfattande granskning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. EU sa att man var redo för ett närmare samarbete om de mänskliga rättigheterna och att utveckla samråd i frågan.
Europeiska unionen och Ryssland betonade betydelsen av direktkontakt mellan sina medborgare som en grund för ett strategiskt partnerskap. Detta partnerskap kan framför allt förbättras inom områdena utbildning och kultur. Samarbete mellan universitet och mellan utbytesprogram för studenter i unionen och Ryssland har stått högt upp på dagordningen under hösten, och vi vill även i framtiden satsa på detta.
Vår uppfattning var att samarbete om internationella frågor är viktigt för säkerheten och välståndet i Europa som helhet. Vi noterade hur positivt relationerna hade utvecklats inom flera internationella frågor. Det krävs emellertid samarbete mellan unionen och Ryssland om vi ska röra oss i en tydligare riktning. Vissa av de internationella frågor som togs upp gällde västra Balkan, fredsprocessen i Mellanöstern samt situationen i Nordkorea, Georgien, Vitryssland och Moldavien.
Ett toppmöte om den nordiska dimensionen hölls parallellt med toppmötet mellan EU och Ryssland. Vid detta möte godkändes nya grundläggande dokument, det politiska uttalandet samt ramdokumentet. Tack vare dessa beslut kommer den nordliga dimensionen att förnyas från och med nästa år, och denna förnyade nordliga dimension kommer att utgöra den gemensamma politiken för fyra jämlika partner: Europeiska unionen, Ryssland, Norge och Island.
Den nordliga dimensionen omfattar ett stort geografiskt område, inbegripet Östersjön, nordvästra Ryssland och de arktiska områdena. Politiken stöder genomförandet av de fyra gemensamma områdena mellan EU och Ryssland inom detta geografiska område. Den nordliga dimensionen fokuserar dessutom på särskilda frågor i de nordliga regionerna, såsom sårbar miljö, urbefolkning och hälsa.
En gemensam styrgrupp av samarbetspartner ska inrättas för att skynda på det praktiska arbetet. De befintliga partnerskapen inom den nordliga dimensionen - dvs. miljöpartnerskapet och partnerskapet för folkhälsa och social välfärd - vill vi fortsätta att utveckla ytterligare. Vi ska också granska möjligheten att tillämpa partnerskapsmodellen inom transport- och logistiksektorn och stärka samarbetet inom energieffektivitetsområdet.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag är mycket tacksam för möjligheten att informera er om det toppmöte mellan EU och Ryssland som ägde rum i Helsingfors. Detta var EU:s tredje möte med president Vladimir Putin i år, efter mötet i Sochi i maj och middagsmötet i Lahti, som gav oss ett gynnsamt tillfälle att tala om energifrågor.
I likhet med min kollega välkomnar jag innerligt att kommissionens vice ordförande Jacques Barrot och minister Igor Levitin slutligen kunde underteckna protokollet om överflygningar av Sibirien. Vi har arbetat med denna fråga under många år, och detta är ett viktigt resultat. Det innebär att ett återkommande irritationsmoment i förbindelserna mellan EU och Ryssland äntligen har fått ett slut. Detta var också ett av våra villkor för Rysslands anslutning till WTO. Därför välkomnar jag varmt detta resultat, och jag tackar Jacques Barrot för hans insatser.
Omedelbart före toppmötet hade vi en mycket positiv diskussion om en närmare ekonomisk integrering med EU:s och Rysslands företagsledare. De framförde ett starkt stöd för de fördelar som detta skulle kunna medföra för näringslivssektorerna på båda sidor. Senare under toppmötet nåddes ett samförstånd om att vi borde fortsätta arbetet med denna fråga under de kommande månaderna. Vår vision är att inrätta ett gemensamt ekonomiskt område som i grund och botten följer samma regler, och som tillgodoser en rättvis handel.
När det gäller energifrågor bekräftade president Vladimir Putin att energistadgefördraget inte skulle ratificeras i sin nuvarande form. Han var emellertid tydlig med att uttrycka sin villighet att nå en överenskommelse där båda sidors intressen respekterades och som omfattade energifördragets principer, som han sa i Sochi. Han efterlyste ömsesidighet, däribland ryska företags tillträde till viktiga strategiska industrier i EU.
Tyvärr kunde vi inte tillkännage att förhandlingarna om vår nya strategiska överenskommelse hade öppnats. Jag är emellertid säker på att de återstående svårigheterna kommer att lösas inom kort. Ordförande José Manuel Barroso klargjorde att vi, efter att inspektioner har genomförts av tjänstemän från vårt kontor för livsmedels- och veterinärfrågor, anser att det ryska förbudet mot vissa polska exportvaror inte är proportionerligt. Han utövade starka påtryckningar mot president Vladimir Putin om att häva detta förbud, eller åtminstone gå med på att ett trepartssamtal inleddes mellan Polen, Ryssland och kommissionen för att lösa denna fråga. President Vladimir Putin förklarade att frågan inte gällde polskt kött som sådant, utan transporten av kött från andra länder genom Polen till Ryssland. Slutligen, vad beträffade den nya överenskommelsen, bekräftade man på nytt att det inte skulle uppstå något rättsligt vakuum när den nuvarande överenskommelsen når slutet på den första tioårsperioden. Trots att förhandlingarna om ett avtal ännu inte har inletts kan vi fortsätta, och vi har en rättslig grund.
En annan viktig fråga som redan har nämnts ikväll gäller de långa köer av fordon som väntar på inresa i Ryssland vid EU:s gränser. Vi enades om att behandla denna fråga som ett brådskande ärende. En delegation bestående av kommissionsledamoten med ansvar för skatter, samt företrädare för vissa medlemsstater, har redan rest till olika gränsområden mellan Ryssland och medlemsstaterna. Vi har alla noterat att problemet beror på den ökade handeln, dels den ökade handeln mellan EU och Ryssland och dels en allmänt ökad handel med Ryssland, däribland transporter. Men infrastrukturen utnyttjas redan maximalt, och de ryska förfarandena är besvärliga. Till exempel finns det för närvarande sju säkerhetsförfaranden, som Vladimir Putin har lovat att minska till två. Detta är mycket viktigt. Kommissionen, å sin sida, kommer inom kort att lägga fram förslag i sin rapport för att ta itu med vissa av dessa tullfrågor. Vi föreslog också ett samarbete om ett pilotprojekt. Frågan är huruvida uppgifter kan hanteras på grundval av ett datoriserat system.
Det gjordes också en allmänt positiv bedömning av ett samarbete om frihet, säkerhet och rättvisa. Från Rysslands sida sa man att avtalen om förenklade viseringsförfaranden och återtagande skulle skickas för ratificering inom kort. Detta är mycket positivt, för återtagandet hjälper även EU.
Jag vill uttrycka min uppskattning för den parlamentariska samarbetskommitténs insatser när det gäller Kaliningrad. Beträffande denna fråga tog Ryssland upp framtiden för det litauiska systemet för kostnadsfria viseringar, exportavgifterna för aluminium, samt behandlingen av minoriteter i Lettland och Estland. Vi förklarade att dessa frågor antingen redan hade lösts eller att de, när det gällde viseringar för besökare från Kaliningrad till Litauen, kunde åtgärdas.
När det gäller yttre säkerhet yrkade EU på ett utvidgat samarbete i det gemensamma grannskapet, samtidigt som Ryssland betonade icke-spridningen av kärnvapen och nedrustningen, särskilt med avseende på Iran och Nordkorea. Ordförande José Manuel Barroso redogjorde för de framsteg som har gjorts med att infria åtagandena från toppmötet i Kananaskis. Man enades om att eftersträva nya samarbetsmetoder för krishantering.
Vi tog också upp våra farhågor beträffande situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland, särskilt mordet på Anna Politkovskaja. Ordförande José Manuel Barroso uppgav att man upplevde en brist på vederbörliga rättsliga processer, vilket vållade oro i Europeiska unionen. Han tog också upp Mikhail Khordorkovskis fall, som parlamentets talman och andra ledamöter hade begärt. President Vladimir Putin försvarade situationen i Ryssland.
Jag tänker inte upprepa ordförandeskapets kommentarer om de utrikespolitiska frågorna, annat än att framhålla den betydelse vi fäster vid samarbetet i FN om Iran, främjandet av sexpartssamtalen om Nordkorea och samarbetet med Ryssland om Mellanöstern tack vare kvartetten. Ryssland krävde att kvartetten skulle hålla ett brådskande möte, vilket vi hoppas kommer att äga rum före jul. Vi behöver också arbeta intensivt för att minska våra meningsskiljaktigheter beträffande Georgien och Kosovo, som vi höll en diskussion om.
Slutligen, som min kollega sa, var detta första gången som det särskilda toppmötet för den nordliga dimensionen ägde rum. Det blev en framgång, och jag välkomnar Rysslands deltagande i detta övergripande initiativ.
Camiel Eurlings: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Ett nära partnerskap mellan Ryssland och EU är av väsentligt intresse för båda parter, men för att detta partnerskap ska vara genomförbart måste det bygga på ett jämviktsförhållande: det måste finnas en balans mellan unionens och Rysslands respektive intressen, och en balans när det gäller ekonomiska frågor och frågor om demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.
Om vi ser till de senaste toppmötena har vissa framsteg gjorts. Som nämndes tidigare ska rättigheterna när det gäller överflygningar av Sibirien uppfylla WTO:s standarder. Det är något positivt. Den förenkling av viseringsförfaranden som genomfördes förra året är också en positiv utveckling. Men på det hela taget var toppmötet en besvikelse. Det polska vetot spelar en väsentlig roll. Trots att vi i allmänhet motsätter oss veton, och trots att vi alla måste samarbeta för att detta veto ska dras tillbaka, måste jag säga att Europeiska folkpartiet förstår denna polska ståndpunkt. Vi instämmer med kommissionens ordförande José Manuel Barroso, som kallade Rysslands förbud mot import av polskt kött en överdriven reaktion. Han ansåg inte att det fanns några skäl att upprätthålla detta förbud. Europeiska folkpartiet uppmanar därför Ryssland att arbeta konstruktivt tillsammans med oss, och att hitta en lösning för att häva förbudet på polskt kött, så att detta veto kan dras tillbaka.
Vi skulle vilja se samma inställning i fråga om Georgien. När det gäller Moldavien hoppas vi att förbudet kommer att dras tillbaka - vi såg ett meddelande om detta i dag, och vi vill uppmana Ryssland att inte hota med förbud mot hela EU när Rumänien och Bulgarien ansluter sig.
Om vi kan gå vidare med förhandlingarna bör vi tala om balans och ekonomi. Om Ryssland vill investera i våra industrier måste vi ha möjlighet att investera på liknande sätt i Rysslands industrier. Låt oss tala om energiområdet där vi, efter principöverenskommelsen, hoppas att de grundläggande principerna för detta område kommer att godtas.
Sist men inte minst, låt oss tala om mänskliga rättigheter. Jag hoppas att dialogen om de mänskliga rättigheterna kan hållas inför allmänheten. Jag hoppas verkligen att Ryssland kommer att sända positiva signaler efter den senaste tidens suspekta mord, genom att först av allt gripa Anna Politkovskajas mördare. Låt oss, som européer, stå mer enade i denna fråga än någonsin tidigare.
(Applåder)
Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Som företrädarna för både rådet och kommissionen har påpekat - utan att för den skull säga det rent ut - råder det inga tvivel om att förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland har blivit problematiska. Min grupp var positiv till att inleda förhandlingar med Ryssland eftersom det skulle ha varit ett test för att se om landet verkligen var villigt att inleda ärliga förhandlingar och uppnå ärliga resultat, men vi förstår mycket väl vad som fick Polen att lägga in sitt veto, och om diskriminerande åtgärder genomförs - för det är så jag uppfattar det som kommissionsledamoten sa - då förtjänar Polen vårt fulla stöd. Vi kan inte tolerera diskriminerande eller orättvis behandling av en eller flera EU-medlemsstater.
För det andra är det nu absolut nödvändigt att Europeiska unionen fungerar som en aktör. Det är inte acceptabelt att enskilda länder gör egna utflykter så att Ryssland kan plocka ut godbitarna och fortsätta att föra separata förhandlingar med vissa länder. Jag hoppas att solidariteten inom Europeiska unionen blir fortsatt stark.
För det tredje behöver våra gemensamma grannländer stöd eftersom de befinner sig i en svår situation när det gäller Ryssland. Det är tanken på att erbjuda dem stöd som ligger till grund för våra idéer om en gemenskap mellan EU och Svarta havet, som vi kommer att diskutera här i kammaren i december.
För det fjärde har vi frågan om mänskliga rättigheter som vi inte kommer att hålla tyst om, oavsett om vi nu inleder förhandlingar eller inte, men vi kan inte rimligtvis acceptera att president Vladimir Putin å ena sidan säger att han inte har något att göra med allt det som pågår och å andra sidan inte gör något för att se till att de som är ansvariga ställs inför rätta. Rysslands president måste nu hantera frågan - han och ingen annan. Ingen av oss - och definitivt ingen av ledamöterna i min grupp - vill ha ett nytt kallt krig med Ryssland, men vi kommer inte att vara tysta så länge överträdelserna av mänskliga rättigheter pågår som nu och resulterar i att människor som strider för yttrandefriheten i Ryssland dödas.
(Applåder)
Paavo Väyrynen: för ALDE-gruppen. - (FI) Herr talman! En ny anda av samarbete har uppstått mellan Europeiska unionen och Ryssland de senaste månaderna. Lahtisandan, som den kallades efter det informella mötet under hösten. Det var dessutom i den andan som vi framgångsrikt kunde slutföra toppmötet mellan EU och Ryssland nyligen.
Ett inslag i Lahtisandan är förmågan att hantera svåra frågor öppet. Det förekom även uppriktiga diskussioner i Lahtis och Helsingfors om frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati. Efter toppmötet i Helsingfors uppstod ett gräl som hindrade en överenskommelse och gjorde att diskussionerna om det nya avtalet om partnerskap inte kunde återupptas. Parterna kan ändå ha insett att de kunde samarbeta på grundval av det nuvarande avtalet, som fortfarande är i kraft.
Samtal om det nya partnerskapsavtalet måste inledas så snabbt som möjligt. Nya idéer om hur samarbetet ska förbättras kan å andra sidan genereras på grundval av det nuvarande avtalet.
Toppmötet gav ett positivt resultat inom två viktiga områden. För det första kommer ersättningen för överflygning av Sibirien att gradvis minskas och vara helt utfasad år 2013. För det andra undertecknades avtal mellan EU, Ryssland, Norge och Island om den nordliga dimensionen under toppmötet. I norr nådde vi därför ett nytt avtal som kommer att utgöra en samarbetsram inom de fyra ”områden” som EU och Ryssland har kommit överens om att inrätta.
Lastbilsköerna vid gränsen mellan EU och Ryssland diskuterades också. Detta har i dag diskuterats i samtal mellan den finländske och den ryske premiärministern i Moskva. Problemet är att kontrollerna på den ryska sidan kan genomföras av så många som sju tjänstemän. Nu minskar antalet till två, och gränskontrollerna kommer att snabbas upp även på andra sätt. I vilket fall som helst behöver vi en snabb lösning på detta brådskande problem.
Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Förbindelserna och diskussionerna mellan EU och Ryssland är som surrealistisk konst eller en film av Woody Allen.
Sant är sant och falskt är falskt. Antingen är polskt kött dåligt och då har Vladimir Putin rätt och köttet ska inte längre distribueras i Europa. Eller också är polskt kött bra och då kan det distribueras i Europa och det som Vladimir Putin och Ryssland gör är orättvist och sanktioner måste vidtas mot dem. Det är inte fråga om att överdriva eller ej: antingen är det sant eller också inte, det är allt.
För det andra: när det gäller mänskliga rättigheter upprepar hela tiden Vladimir Putin med det änglalika ansiktet hos en av KGB utbildad judoka: ”Jag har inget med det här att göra”. Mord sker i hela Europa, en kvinna mördas i Moskva, en f.d. KGB-agent mördas i London och Vladimir Putin upprepar: ”Jag har inget med det att göra”. Uppenbarligen var det Michail Chodorkovskij som från sitt fängelse arrangerade mordet på Anna Politkovskaja och Platon Lebedev som från sitt fängelse organiserade mordet på den tidigare KGB-agenten.
En sak är klar: lagar som beslutas i Duman är lagar som har beslutats av Vladimir Putins parti, och följden är att oppositionen inte längre har rätt att tala, att de icke-statliga organisationerna inte längre har rätt att uttrycka sina åsikter och att europeiska stiftelser har inte längre rätt att existera. Även i den här frågan säger president Putin: ”Jag har inget med dessa händelser att göra. Jag deltog i en konferens i Paris, i London eller jag vet inte var och jag vet inte vad som har beslutats i Duman.”
Vi vill inte bli betraktade som idioter. Jag skulle föredra att det inte fanns några utsikter till kallt krig. Ingen vill ha ett kallt krig, men det finns gränser för allt. Vi kan inte acceptera att en offentlig politiker ljuger för oss hela tiden: antingen väljer Vladimir Putin att vara så vänlig och besvara våra frågor eller också använder vi en annan ton gentemot honom. Vi kanske behöver hans energi, men vi behöver inte någon som hela tiden driver med oss.
(Applåder)
Vladimír Remek: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Mina damer och herrar! Det skulle vara mycket djärvt att påstå att det senaste toppmötet i Finland var en framgång även om vi själva bidrog till toppmötet. Vår så kallade solidaritet var absolut inte till någon nytta. Det är visserligen sant att Ryssland behöver unionen, men unionen behöver även Ryssland. Så länge vi fortsätter längs en alltmer renodlat antirysk linje kommer Ryssland att agera pragmatiskt och fortsätta att samarbeta med de lika pragmatiska EU-medlemsstater som är Rysslands största ekonomiska samarbetspartner, bland annat Tyskland, Nederländerna och Italien. Samarbetet går snabbt, och ingen är särskilt förvånad. Vi vill inte införliva ett gemenskapsperspektiv i energiavtalen med Ryssland om vi endast gynnar europeiska företag och hjälper dem att göra vinster på ryska energileveranser. Vi kommer inte att åtnjuta ömsesidigt fördelade och välbehövliga förbindelser med Ryssland om vissa av de säten som reserverats för företrädare för Europaparlamentet är tomma, exempelvis vid officiella förhandlingar mellan EU:s och Rysslands parlamentariska delegationer. Det är svårt att förhandla korrekt med slutna ögon och stängda öron.
Konrad Szymański: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Allt tyder på att Ryssland inte vill acceptera konsekvenserna av 2004 års utvidgning. Landet göra inga framsteg när det gäller att underteckna gränsavtalen med Lettland och Estland och använder gasen för att bedriva utpressning mot vissa medlemsstater. Helt nyligen har Ryssland bedrivit diskriminerande handelspolitik gentemot Polen på grundval av förfalskade veterinärintyg. Polen kan inte tolerera en sådan diskriminering. Ännu viktigare är att Polen inte kan gå med på att inleda samtal på villkor som dikteras av Ryssland.
Jag är tacksam att kommissionen erkänner dessa problem och söker lösningar på dem. Jag vill också påpeka att den spänning som kännetecknade det senaste toppmötet gäller mycket mer än förbindelserna mellan EU och Ryssland och hur detta kan lösas avgör hela unionens ställning och framtid. Om Ryssland lyckas splittra oss kommer möjligheterna att utveckla ett politiskt Europa och åstadkomma institutionella förändringar att minska betydligt, särskilt när det gäller den gemensamma utrikespolitiken. Det verkar inte rimligt att skapa nya institutioner om de inte stöds av gemensamma övertygelser och om det saknas en gemensam politisk vilja.
Om Ryssland skulle lyckas splittra oss nu kommer man att gå ännu ett steg nästa år och under tiden kommer vår gemensamma utrikespolitik att hamna två steg bakom. Vi ska därför inte bli förvånade om Nato tar det politiska initiativet, exempelvis när det gäller en gemensam energipolitik. Nato utarbetar redan detaljerade planer för sin framtida roll i denna avgörande fråga.
Mirosław Mariusz Piotrowski: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Herr talman! Det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland gav inte några särskilda resultat. Vi kan dock dra flera slutsatser av den riktning som mötet utvecklades i som kan vara relevanta för framtida förhandlingar om avtalet om partnerskap och samarbete.
För det första använder sig Ryssland rutinmässigt av taktiska grepp för att splittra EU:s enighet genom att framställa aktuella meningsskiljaktigheter som bilaterala problem med särskilda medlemsstater. Detta är vad som har inträffat med importförbudet mot polska livsmedel. Samma taktik har tidigare använts mot Lettland och andra baltiska stater. Den strategin har visat sig framgångsrik eftersom vissa grupper i EU har instämt i kritiken mot Polen, grundat på delar av Rysslands retorik.
För det andra: samtidigt som EU är mycket uppmärksamt på respekten för de mänskliga rättigheterna i medlemsstaterna och i övriga världen, till exempel i kriget mot terrorismen, tillämpar man i det här fallet andra regler gentemot Ryssland. Beslutsfattare i EU undviker avsiktligt att ställa svåra frågor, och om sådana frågor ställs, till exempel om mord som är politiskt inspirerade eller situationen i Tjetjenien, accepterar man förbehållslöst president Putins bortförklaringar.
Det förtjänar att betonas att ett gott politiskt och ekonomiskt samarbete mellan Ryssland och EU är mycket önskvärt, men den onödigt undergivna attityd som EU hittills har intagit i sina kontakter med Ryssland kommer inte att bidra till att det målet nås. En ratificering av energistadgefördraget och mer bestämda reaktioner mot människorättskränkningar bör prioriteras i förbindelserna med Ryssland. Det är också nödvändigt att bibehålla solidariteten i Europeiska unionen i kontakterna med en svår partner.
Charles Tannock: (EN) Herr talman! Inom de fyra gemensamma områdena mellan Ryssland och EU är Ryssland fortfarande vår strategiska partner. Mot en tilltagande islamistisk terrorism behöver vi ett starkt, enat och stabilt Ryssland som allierad, som samarbetar med oss inom ramen för kvartetten för att lösa konflikten mellan Arabländerna och Israel, som inom FN:s säkerhetsråd förhindrar spridning av kärnvapen till Iran och Nordkorea, och som är en pålitlig handelspartner i sin leverans av 30 procent av EU:s gasbehov.
Icke desto mindre ogillar vi grymheterna i Tjetjenien, försämringarna när det gäller mänskliga rättigheter och demokratiska friheter, särskilt pressfriheten, och beställningsmorden på journalister och regeringsmotståndare, såsom Alexander Litvinenko från min valkrets i London.
Vi ogillar också den traditionella ryska vanan att söka bilaterala samarbeten med stora medlemsstater som till exempel Storbritannien, Frankrike och Tyskland, för att sätta press på andra såsom de baltiska staterna och nu senast Polen, genom att förbjuda landets köttexport. Ryssland åberopar alltför ofta fytosanitära regler för att trakassera besvärliga grannländer som Moldavien och Georgien, där vin och mineralvatten förbjöds.
För övrigt använder Ryssland differentierade gaspriser från Gazprom som ett utrikespolitiskt instrument för att sätta press på grannländer som Ukraina. Nyligen släppte Nato en rapport där det antyddes att Ryssland planerar ett ”gas-OPEC” tillsammans med Algeriet, Qatar, Uzbekistan och Kazakstan, vilket skulle utgöra ett allvarligt hot mot EU:s intressen på området för yttre energitrygghet. Ett sätt att svara på detta, särskilt efter Rysslands vägran att underteckna energistadgefördraget, är att när Kazakstans president Nursultan Nazarbajev nästa vecka besöker Bryssel säga till honom att hans land, liksom dess etniska kusin Azerbajdzjan, skulle vara välkomna i den europeiska grannskapspolitiken, i stället för att Kazakstan ansluter sig till Ryssland, Ukraina och Vitryssland i Jalta-fördragets gemensamma ekonomiska område.
Reino Paasilinna: (FI) Herr talman, fru minister! Jag kommer enbart att tala om energi, för man kan inte tala om allting, och jag vill ta upp en handfull punkter. Det är mycket viktigt för oss med en säker energiförsörjning, men det som är viktigt för Ryssland är att vara säker på att ha en fast kund. Marknaden måste öppnas på båda sidor. Vi behöver också ha långsiktiga handelsavtal. Ryssland behöver också det, eftersom man måste investera i sin energiindustri som mer eller mindre ligger i spillror.
Det krävs mer omfattande politisk vägledning från oss i energidebatten. Energi är en mycket politisk fråga. Trots det talar vi om allt möjligt här, men vi åker inte till Ryssland för att se närmare på energisituationen. Vi måste åka dit. Det är länge sedan någon åkte dit i den avsikten.
Slutligen vill jag säga att energifrågan nu är en källa till konflikt mellan oss och Ryssland. Den kan inte lösas genom el eller gas, utan den är ett jobb för politikerna. Vi måste alltså handla som politiker på energiområdet och tillsammans med Ryssland hitta en samarbetsform som är godtagbar för båda sidor.
(Applåder)
Inese Vaidere: . - (LV) Mina damer och herrar! Ett nytt partnerskapsavtal med Ryssland är ett betydelsefullt steg i vårt samarbete som också kommer att bidra till en lösning på energifrågan. För de goda förbindelsernas skull bör vi dock inte bortse från det kravpaket som vi måste framföra till Ryssland för att detta samarbete ska bli möjligt. Vi får inte negligera att demokratin i Ryssland är hårt ansatt, och det finns upprörande begränsningar i yttrandefrihet och pressfrihet. Trakasserier mot politiska motståndare och mord på journalister blir allt vanligare. De senaste sju åren har tretton journalister dödats, men inte ett enda kontraktsmord på någon journalist har avslöjats. Samtidigt gör de ryska myndigheterna ingenting för att motverka rasism och främlingsfientlighet. I Ryssland är förhållandena snarare de omvända: våld har blivit en del av själva styrandet. Ryssland använder handelsområdet som ett utrikespolitiskt verktyg genom att ställa mycket höga krav på sina partner som landet dock tillämpar selektivt. Europeiska unionen måste se till att Ryssland visar en äkta vilja att lösa dessa frågor och att landet snarast sluter gränsöverenskommelser med Estland och Lettland. Detta krav måste också uttryckas skriftligen, och jag vill tacka kommissionen för att man tar upp dessa frågor.
Elmar Brok: (DE) Herr talman! Våra förbindelser med Ryssland är av strategisk betydelse. Med tanke på utvecklingen i Mellanöstern, och med tanke på hur Ryssland använder denna utveckling i säkerhetsrådet när det gäller problemområden som Iran och Nordkorea, ligger det i vårt intresse att Ryssland står på vår sida i dessa frågor. Vi vet också att mandatet att förhandla fram ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal ska utvidgas så att avtalet även ska omfatta frågor om energisäkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland. För att detta ska ske krävs det förhandlingar, och ett veto som förhindrar att sådana frågor får en lösning är inte till någon hjälp.
Jag menar samtidigt att det är av största betydelse att kommissionen och rådet under sina förhandlingar - detta kan ni använda som ett argument, om ni vill - tänker på att varje sådant avtal till syvende och sist måste ratificeras av parlamentet och att vi inte kommer att godta ett avtal som inte omfattar vissa villkor som är avgörande för solidariteten mellan alla EU-medlemsstater.
Jag vill ta upp en fråga där det uppenbart ligger i vårt eget strategiska intresse att EU agerar samlat i utrikespolitiska frågor och samtidigt tydliggör att solidaritet också kan visas i mindre frågor som den om handel med Polen. Om intrycket blir att vi är beredda till strid när det gäller handelsåtgärder från tredjeland som påverkar Tyskland, Storbritannien eller Frankrike och gör stort väsen av det, kan mindre eller nyare medlemsstater få för sig att deras problem inte får lika stor uppmärksamhet. Därmed har vi ett trovärdighetsproblem. Med tanke på hur frågan om handel mellan Ryssland och Polen har hanterats hittills kan jag absolut förstå vad polackerna syftar på. Inga åtgärder vidtas nu mot ett enskilt land, helt enkelt därför att det bara finns en enda handelspolitik.
Jag ber därför kommissionen och ledamoten med ansvar för handelsfrågor att i framtiden prioritera detta, vilket inte gjordes för Polen och inte heller när det gällde Iran och Danmark för tre kvartal sedan. Jag tror att kommissionen har förstått att detta sänder ut ett viktigt budskap till de människor som bor i medlemsstaten om att vi tar deras frågor på allvar och att vi bryr oss om dem. Det gör det lättare att nå överenskommelser i andra frågor.
Marek Siwiec: (PL) Herr talman! Ryska federationen tillämpar olika regler för EU:s medlemsstater och delar upp dem i goda och onda stater. De goda staterna belönas med normala förbindelser medan de onda straffas med sanktioner i form av t.ex. handelsbegränsningar. Detta är den uråldriga principen att härska genom söndring.
Vi har inget inflytande över Moskvas ambitioner, för där upplever man nu en renässans för ett imperialistiskt synsätt. Dess ledare kan kosta på sig att resonera så eftersom priserna på olja och gas går upp och vi måste betala. Vår reaktion på denna strategi är mycket viktig. Om vi inte står samlade i våra reaktioner kommer vi bara att uppmuntra Rysslands imperialistiska synsätt i internationella förbindelser. Jag säger inte detta för att vi ska vara rädda för Ryssland utan för att se till att de förbättrade förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland ska stå på en sund och stabil grund och för att all uppdelning i onda och goda, vinnare och besegrade ska rensas ut.
Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! Resultatet av toppmötet i Finland kunde ha blivit annorlunda. Våra värderade ryska partner skulle behöva dra lärdom av den erfarenheten.
Ryssland och EU måste erkänna att detta innebär slutet för en viss problemlösningsmetod för Moskva och EU, särskilt för Moskva och vissa av de starkare och rikare medlemsstaterna. Det kan och måste bli ett slut på de bilaterala systemen mellan Ryssland och Tyskland, Ryssland och Frankrike eller Ryssland och Storbritannien, och i stället måste en öppen debatt med EU som helhet komma till stånd.
EU behöver också dra lärdom av denna erfarenhet. Alla frågor som skulle kunna utgöra ett hinder för avtal som omfattar alla måste lösas helt och hållet före ett sådant toppmöte. Det ryska embargot mot polskt kött var ett typexempel. Övriga EU borde inte bli förvånat över att Polen spjärnade emot i den frågan, som är mycket viktig för oss. Vi såg det som ett slags lackmustest, inte bara när det gäller Rysslands avsikter gentemot Polen utan också när det gäller andra medlemsstaters avsikter gentemot vårt land.
Sammanfattningsvis vill jag betona att vi aldrig får låta europeisk solidaritet bli tomma ord.
Tunne Kelam: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för att hon tagit upp dessa människorättsfrågor med våra ryska partner. I den rådande situationen räcker det dock inte att ta upp känsliga frågor. Vi har också rätt att få meningsfulla svar, och att sedan se förändringar i det negativa mönster som för närvarande kan observeras. Bara sådana förändringar, genom positiva reformer, skulle kunna stimulera den nya tillit som vi verkligen behöver för att fortsätta vårt strategiska partnerskap.
Vid det här laget måste kommissionen övertyga de ryska myndigheterna om att demokratiska värderingar inte kommer i andra hand i vårt förhandlingspaket. Detta är precis vad de demokratiskt sinnade medborgarna i Ryssland förväntar sig av oss och vi kan inte svika dem.
För det andra uppmuntrar jag kommissionen att mer aktivt försvara EU:s solidaritet - vår grundläggande princip. Alltför ofta betraktar EU medlemsstaternas förbindelse med Ryssland som enbart en bilateral fråga. EU:s budskap till Ryssland vid det här laget bör vara att om man sätter politisk och ekonomisk press på en medlemsstat så kommer det att vara ett problem för hela EU. Detta skulle kunna övertyga våra partner att förändra sitt beteende.
Slutligen har EU inflytande över Ryssland. Ryssland bryr sig inte mindre om sina förbindelser med EU än vi bryr oss om dem. Ryssland bryr sig om sin framtoning som en global partner, så vi bör också få Vladimir Putin att arbeta för att övertyga oss om och bevisa att Ryssland skulle kunna göra sig av med detta negativa mönster, eller åtminstone upphöra att ljuga för oss.
Rihards Pīks: . - (LV) Herr talman, fru Ferrero-Waldner och fru Lehtomäki - tack så mycket! Jag menar att det arbete som ni utförde vid toppmötet och det som ni diskuterade var mycket bra. Självfallet önskade vi att samtal om det nya avtalet skulle påbörjas. Varför? Jo, självfallet därför att vi vill ha en säker energiförsörjning. Jag anser dock inte att vi i något fall ska förbigå någon av våra medlemsstater. Det som krävs här är solidaritet. Jag vill bara framhålla några exempel från året som gått eftersom de enligt min uppfattning visar att Rysslands hållning är selektiv. Det började den 1 januari med avstängningen av gasleveranser till Ukraina. Efter det fick vi veta att vin från Moldavien inte längre var godtagbart, men att vinet från Transnistrien, där man använder samma teknik, kunde godtas. Därefter var det Georgien som inte lydde, och plötsligt var det någon skurk som sprängde gasledningen nära Georgiens gräns och Georgien fick inga gasleveranser på en vecka eller två. Litauen säljer sina aktier i oljeraffinaderiet Mazeikiu till polackerna och inte till ryssarna. Plötsligt går en oljeledning sönder och oljan kommer inte längre fram till Mazeikiuraffinaderiet. För bara en kort tid sedan stoppades vissa fiskkonserver från Lettland på den ryska marknaden. Vår livsmedelsinspektion kontrollerade konserver från Ryssland i vårt land och i Tyskland och fann samma ökning av de ämnen som Ryssland hade anklagat oss för. Detta är exempel på hur Ryssland tyvärr alltid hittar en anledning att anklaga andra, avbryta leveranser eller införa embargon. Det förefaller mig ytterst viktigt att en säker energiförsörjning omfattas av det nya avtalet. Jag önskar er lycka till i ert arbete.
Béla Glattfelder: (HU) Herr talman! Handeln är ett mycket viktigt inslag i förbindelserna mellan Ryssland och EU. Grundläggande för handel är rättssäkerhet och förutsägbarhet, och därför måste gemensamma handelsavtal respekteras.
EU måste kräva fullständig efterlevnad av principer och regler i avtalet om partnerskap och samarbete. Det ryska importförbudet mot polska köttprodukter och andra jordbruksprodukter innebär en överträdelse av dessa principer och regler. Dessa åtgärder är överdrivna och omotiverade. De borde ha dragits tillbaka för länge sedan. Debatten om handel har ännu inte fått någon lösning eftersom Ryssland inte visar någon samarbetsvilja.
EU måste kräva att avtalet om partnerskap och samarbete följs, vara solidariskt med våra polska vänner och stå enat för att stimulera den ryska parten att respektera handelsavtalen. Vi måste göra helt klart att EU inte godtar att någon av dess handelspartner diskriminerar en medlemsstat. Det är också viktigt med en enad front därför att Ryssland nu hotar med importförbud på alla köttprodukter från EU på grund av Rumäniens och Bulgariens anslutning.
Den frågan är också av särskild betydelse från ungersk synpunkt, eftersom stora mängder vin säljs i Ryssland under märket Tokajer fastän det inte har något som helst att göra med regionen Tokaj. Ryssland bryter alltså mot skyddande ursprungsregler som fastslås i partnerskapsavtalet. Också därför måste EU stå enat i denna fråga.
Bogusław Sonik: (PL) Herr talman! Europeiska unionen måste visa solidaritet i kontakterna med Ryssland. Moskva har en önskan att dela upp unionens länder i goda och onda. De goda är de största och rikaste länderna som Tyskland och Frankrike. Det är med de länderna som Vladimir Putin vill föra sin EU-politik. Om vi ger efter för det innebär det slutet och en förslavning av EU. Vi måste stå enade i våra kontakter med Ryssland. Europeiska kommissionen borde ha ingripit tidigare i frågan om polska livsmedel. Polens oro över byggandet av den norra gasledningen borde också ha tagits på större allvar.
Ryssland är en viktig partner för EU. Vi måste kräva respekt för yttrande- och föreningsfriheten i Ryssland liksom respekt för de mänskliga rättigheterna och friheten att verka för oppositionen.
Det stämmer inte att alla polacker är emot Ryssland. Vi uppskattar den ryska kulturen. Vi anser att Ryssland är en enastående nation som har frambringat fantastiska personligheter inom kultur, vetenskap och musik. Ryssland betalade ett mycket högt pris för galenskaperna i den bolsjevik-kommunistiska utopin. Vi kommer alltid att stödja personer som likt Herzen, Solzjenitsyn, Sacharov, Bukovskij, Kovalev och Politkovskaja vågade tala öppet om behovet av ett fritt och demokratiskt Ryssland som är fast beslutet att lägga all kraft på att utvecklas självt och förbättra de egna medborgarnas förhållanden samtidigt som man avstår från ett imperialistiskt förtryck av grannländerna.
Paula Lehtomäki: Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka er för denna intensiva och givande debatt. Det är ett tecken på gott samarbete att allting, även problem, kan diskuteras. Detta kännetecken på gott samarbete visade sig också vid toppmötet mellan EU och Ryssland. Vi kunde diskutera även dessa svåra frågor i konkreta ordalag och inte bara principiellt.
Det framgår mycket tydligt av debatten att vi måste ha en balans i samarbetet mellan EU och Ryssland. I öppningstalen vid toppmötet betonade båda sidor starkt att vi, EU och Ryssland, lever i ett omfattande ömsesidigt beroende. Vi är beroende av dem när det gäller många saker, och de är beroende av oss.
En del av denna balans är inställningen att man närmar sig partnern på lika villkor och dessutom med respekt. Dessutom åstadkommer man de bästa resultaten i samarbetet med Ryssland via dialog och ett intimt arbete tillsammans. Det kommer inte att bli något sådant om vi närmar oss vår partner och tror att vi har rätt i allt och de har hopplöst fel i allt och att vi ska tala om för dem vad de ska göra. De bästa resultaten åstadkommer man genom en öppen dialog i alla frågor, med bibehållen respekt för sin partner. Europeiska unionens grundläggande värderingar är inte föremål för förhandling i denna dialog. Våra värderingar är inte till salu.
Frågan om de mänskliga rättigheterna är central i dialogen mellan unionen och Ryssland. För den praktiska tillämpningen av de mänskliga rättigheterna är det absolut nödvändigt med framsteg på rättssäkerhetens område i Ryssland. EU kommer att arbeta intimt tillsammans med Ryssland för att uppnå rättssäkerhet.
Våra fyra ”områden” för samarbete utgör goda möjligheter för närmare samarbete, inte bara på energiområdet utan även på många andra områden. När vi nu måste arbeta för ett nytt mandat för ett nytt partnerskapsavtal bör vi ha i åtanke att det befintliga avtalet också möjliggör ett närmare och effektivare samarbete. Vi behöver alltså inte bara vänta på ett nytt mandat. Vi kan gå framåt med stöd av det nuvarande.
I debatten har man också talat mycket om vikten av solidaritet inom EU. Solidariteten är uppenbar i detta fall om man ser på att kommissionen och rådets ordförandeskap under hela processen gjorde sitt yttersta för att hitta en lösning på de återstående tvistefrågorna och påbörja samtal om det nya avtalet. Vi misslyckades dock med det.
President Putin sa mycket tydligt flera gånger att polskt kött är välkommet i Ryssland. Från deras synpunkt är problemet att kött som produceras någon annanstans men har polsk märkning kommer in i landet, och det kan de inte acceptera. Det krävs fortsatta ansträngningar för att lösa detta problem och nå en överenskommelse.
Strax före toppmötet kom nyheten att Amerikas förenta stater och Ryssland hade slutit ett bilateralt avtal om Rysslands medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO). Det är tydligt att Ryssland kommer att gå med i WTO i framtiden, när nu detta avgörande steg mot ett framtida medlemskap för Ryssland i WTO har tagits. Det kommer också att föra med sig nya och verkligt positiva utsikter för ekonomiskt samarbete mellan EU och Ryssland. Kommissionsledamot Peter Mandelson och den ryske handelsministern German Gref lade också fram sina åsikter vid toppmötet. Vi har därmed gott om utmärkta möjligheter men också gott om problemområden där samarbetet måste fortsätta. Samarbetet måste ske på jämlik grund med ömsesidig respekt.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Förbindelserna mellan EU och Ryssland är verkligen mycket komplicerade. Å ena sidan är Ryssland en strategisk partner, å andra sidan är det en gemensam grannstat. Vi behöver hitta en balans mellan dessa två mycket viktiga element.
För det andra har vi när det gäller frågan om kött arbetat mycket hårt med polackerna och med ryssarna, men vi som kommission har inte ens ett officiellt ansvar för detta. Vi har ansvar för import men vi har inget ansvar för export. Ibland har detta betydelse, till exempel har vi efterfrågat trepartskommittéer och det är vad vi har erbjudit. Vi har frågat varför vi inte sätter oss ned tillsammans, alla tre parter, och försöker att hitta en lösning. Efter en lång diskussion om olagligt importerat kött från tredjeländer till Ryssland - det handlade inte om polskt kött, jag kan bara stödja detta - gick Vladimir Putin med på att han nu ska uppmana sin jordbruksminister att arbeta mer intensivt med polackerna. Jag hoppas att detta innebär att fältet är fritt för att finna en lösning.
Tyvärr tror jag inte att vi har fler lagliga möjligheter. Vår kollegas kommentarer om WTO var mycket träffande. Detta kommer att ge oss fler lagliga möjligheter.
Jag är också glad över att kunna säga er att vi i dag antog meddelandet om grannskapspolitiken, vilket parlamentet kommer att få om några dagar. Jag kommer att presentera det officiellt för medierna på måndag, eftersom vi i dag hade diskussionen om Turkiet.
Vi talar även om samarbete kring Svarta havet. Jag ville nämna detta eftersom det kom upp under debatten. Vi anser att det är mycket viktigt att grannländerna i öster tillsammans omfattas inom samarbetet vid Svarta havet - det vill säga Turkiet och Ryssland tillsammans. I slutändan måste vi komma överens igen och finna gemensamma lösningar.
I detta nya avtal kommer också hela energifrågan att behandlas. Många av dessa frågor har redan tagits upp. Häromdagen hade vi en mycket viktig konferens om energi i Bryssel och det finns en lång rad olika idéer om öppenhet, ömsesidighet och rättssäkerhet för investeringar. Dessa framsteg gjordes i Lahti och de har också införlivats i vårt avtal, eftersom vi behöver en stabil marknad för teknik och en stabil marknad som kommer att hjälpa oss alla att använda ryska inkomster och resurser och öka våra egna möjligheter som konsumenter.
Låt mig också säga att vi har visat största möjliga solidaritet med Polen. Jag går inte med på att man inte har gjort så mycket som har varit möjligt. Å andra sidan vill vi fortsätta vårt arbete, så jag tror att vi måste ha denna komplicerade, balanserade förbindelse.
Det var ett mycket uppriktigt och öppet möte. Detta är alltid bra. Jag föredrar ett uppriktigt och öppet samtal och att ha en chans att lösa en fråga, och kanske lösa andra nästa gång.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum under december månads sammanträdesperiod.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Bogdan Golik: (PL) Jag vill uttrycka min djupa oro över förbudet mot import av växter och animaliska produkter från Polen, vilket Ryssland införde mot Polen för 12 månader sedan. Jag vädjar till Europeiska kommissionen att vidta mer beslutsamma åtgärder för att lösa problemet. Mot bakgrund av dödläget i förbindelserna med Moskva tycks det bästa sättet att föra ärendet framåt vara att det hanteras av Ryssland och EU på högsta politiska nivå.
Med tanke på svårigheterna i handeln med jordbruksprodukter med Ryssland anser jag att det vore lämpligt att Europeiska kommissionen får befogenheter att bestämma handelspolitiken som helhet, inte bara beträffande importrelaterade frågor, utan också exportrelaterade frågor. Hela EU kan mycket väl ha svårigheter i handeln med Ryssland, inte bara Polen, Rumänien och Bulgarien. De nuvarande principerna om hinder för tillträde till tredjeländers marknader, vilka vissa medlemsstater tillämpar, leder till olika villkor för export och att vissa medlemsstater diskrimineras.
Uppdelningen av befogenheter beträffande import och export tycks strida mot principerna om den inre marknaden och bestämmelserna i artikel 133 i EG-fördraget, enligt vilket den gemensamma handelspolitiken måste grundas på enhetliga principer som bland annat rör exportpolitiken. Europeiska kommissionens nuvarande praxis bör också förbättras, så att det inte tar otillbörligt lång tid att lösa de problem som uppstår och för att se till att oväntade situationer åtgärdas snabbt.
Bruno Gollnisch: (FR) De som intar den hårdaste hållningen gentemot Ryssland idag är ofta de som under lång tid förnekade att gulag fanns, den totalitära formen av kommunism och hotet från den sovjetiska imperialismen.
I 74 år överträdde kommunisterna de mest grundläggande principerna om frihet och solidaritet och gick så långt att de tvingade barn att ange sina föräldrar. Det är inte förvånande att den ryska demokratin ännu inte är perfekt med tanke på den mardröm man genomlevt.
Det är inte bättre i våra demokratier. I Frankrike har t.ex. Front National, som företräder mer än 15 procent av väljarkåren, ingen företrädare i nationalförsamlingen, och de partier som har makten vill hindra detta partis kandidat, Jean-Marie Le Pen, från att ställa upp i presidentvalet.
Till skillnad från Turkiet, som Bryssels Europa vill välkomna in i unionen, är Ryssland helt och hållet en europeisk stat. Våra folk är förenade genom samma hellenistisk-kristna rötter och sorgligt nog också genom samma hot: sjunkande födelsetal och immigration, materialism och islamism. Tiden har nu kommit för att återförena de östra och västra delarna av vår civilisation, bortom Theodosius skiljelinje, för att försona sankt Benedictus och sankt Cyrils arvingar.
Filip Kaczmarek: (PL) Ryssland är en mycket viktig granne till EU, och EU är en viktig partner till Ryssland. Om detta partnerskap ska vara sunt och äkta måste Ryssland förstå hur EU fungerar och EU bör hjälpa Ryssland med det. Europeiska unionen grundas på principen om solidaritet mellan dess medlemsstater. Följaktligen är politiken att sprida oenighet mellan unionens medlemsstater och Rysslands användning av bilaterala kontakter för att utöva påtryckningar på vissa medlemsstater något som vi inte kan acceptera.
Med andra ord, polskt kött är också europeiskt kött. Det omotiverade förbudet mot export av polskt kött till Ryssland är ett problem för hela EU och inte en fråga för bilaterala förbindelser mellan Ryssland och Polen. Vid undersökningar framkom att de förfalskade intygen avseende köttet, vilka angavs som skäl till att införa embargot mot polskt kött, avsåg kött som hade producerats i USA och exporterats till Ryssland via Litauen. Embargot var därför en politisk åtgärd.
Det gläder mig att det finska ordförandeskapet väljer sina ord väl och beskriver energisamarbetet mellan Ryssland och EU i termer av positivt ömsesidigt beroende. Den fråga som uppstår är dock vad det verkligen innebär och hur ryssarna skulle tolka det att vara positivt oberoende. För att undvika oenighet om tolkningar skulle det bästa vara att ta med de huvudsakliga delarna av stadgan och transiteringsprotokollet i det nya avtalet om partnerskap och samarbete mellan Ryssland och EU. Det skulle garantera att tillförsel av gas kan frigöras från Centralasien genom ryskt territorium.
| sv |
Öppnande av sammanträdet
| sv |
8. Bekämpning av människohandeln- en integrerad strategi och förslag till en handlingsplan (omröstning)
- Före omröstningen om ändringsförslag 4:
Lissy Gröner: . - (DE) Herr talman! Vi vill ha en omräkning av punkt 1 andra stycket. Vi har meddelat detta i god tid. Vi ber er att se till att omröstningen ses över.
- Före omröstningen om ändringsförslag 21:
Edit Bauer : föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill be kollegerna att godkänna att ändringsförslag 21 ersätts med en tydligare text: ”Kommissionen bör angripa problemet med barnhandel i sportsektorn inom ramen för rådets rambeslut om att bekämpa människohandel, varvid särskild hänsyn bör tas till de fall där vissa klubbar har för avsikt att ge kontrakt till mycket unga barn för att på så sätt kringgå regeln om egna produkter.”
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
| sv |
Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.10.)
| sv |
Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande från Feleknas Uca för utskottet för utveckling om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet.
Feleknas Uca: föredragande. - (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! För fem dagar sedan firade vi 100-årsjubileet för Internationella kvinnodagen. Mycket har uppnåtts, men det finns ändå inget som tyder på lika möjligheter i världens fattigaste länder. Kvinnors och flickors mänskliga rättigheter är fortfarande långt ifrån ett okränkbart, ingående och odelbart inslag i de universella mänskliga rättigheterna, vilket FN krävde i sin Wiendeklaration från 1993.
I mitt betänkande behandlar jag i detalj kvinnors och flickors situation i utvecklingsländer och jag har också undersökt hur EU:s utvecklingssamarbete kan ge dessa kvinnor ett bättre liv. Låt mig bara citera ett antal fakta och siffror.
Två tredjedelar av alla analfabeter i världen är kvinnor. Över 40 procent av Afrikas kvinnor har inte gått i grundskola. I Afrika utgörs 52 procent av den totala befolkningen av kvinnor, men kvinnorna utför 75 procent av jordbruksarbetet och producerar och saluför 60-80 procent av livsmedlen.
I kommissionens uppdaterade strategi för kvinnors jämlikhet och deltagande i utvecklingssamarbetet hanteras viktiga områden, och förslag om konkreta åtgärder för att främja jämställdheten läggs fram. Strategins dubbla tillvägagångssätt, att göra integreringen av jämställdhetsperspektivet mer effektiv och också att föreslå separata åtgärder för att främja jämställdheten, ska välkomnas. Jag välkomnar också de 41 praktiska åtgärderna på områdena för ansvarig samhällsstyrning, sysselsättning, ekonomi, utbildning, hälsa och våld mot kvinnor. I mitt betänkande har jag dock kritiserat flera punkter. Låt mig kort diskutera de viktigaste.
Jag anser att bekämpning av traditionella former av våld borde ligga till grund för åtgärderna för att bekämpa våld mot kvinnor. För det andra måste jag säga att jag är tämligen förbluffad över att man i strategin underlåter att nämna de europeiska partnerskapsavtalen. Ingen hänvisning görs till sambandet mellan att stärka kvinnors roll och de ekonomiska avtalen mellan EU och AVS-staterna. Vad gäller kvinnors specifika situation i konflikter beklagar jag att man i strategin underlåter att kommentera den specifika roll som kvinnor spelar i vad som kallas svaga stater och i de minst utvecklade länderna. Särskild uppmärksamhet bör också fästas på kvinnors reproduktiva hälsa och sexuella rättigheter i utvecklingsländer.
Jag beklagar innerligt att merparten av ändringsförslagen återigen endast handlar om att avskaffa stycken ur betänkandet som innehåller krav på att kvinnor ska ha rätt att fritt och självständigt bestämma över sin kropp och sitt liv. Jag vill inte låta skrytsam, men mitt betänkande borde inte begränsas till den frågan. I detta sammanhang välkomnar jag Kathalijne Buitenwegs ändringsförslag för Gruppen De gröna och tackar henne för hennes viktiga bidrag.
Vad gäller reproduktiv hälsa vill jag nu bara säga följande: alla kvinnor har rätt att fritt och självständigt bestämma över sin kropp och sitt liv. Kvinnors fulla tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa är en förutsättning för att nå jämställdhet. Så länge som kvinnor förnekas detta kommer andra att bestämma över kvinnors kroppar och liv. Ingen som verkligen bryr sig om Europas humanistiska tradition, med våra gemensamma värderingar och med respekten för de mänskliga rättigheterna, kan väl vilja det!
(Applåder)
Louis Michel: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Låt mig börja med att gratulera föredraganden till denna oerhört noggranna granskning av ett mycket viktigt tvärfackligt ämne. Ökat deltagande för kvinnor i ekonomin och en rättvis maktfördelning mellan kvinnor och män är faktiskt förutsättningar för utveckling. Om vi inte kan garantera jämställdhet i utvecklingen kommer vi aldrig att nå varken millenniemålen eller en hållbar ekonomisk tillväxt.
Varför utgör kvinnor i Afrika söder om Sahara endast 34 procent av arbetskraften i den reguljära sysselsättningen? Varför utgör dessa kvinnors inkomster endast 10 procent av de totala inkomsterna och varför äger kvinnor endast 1 procent av tillgångarna? Dessa frågor är uppenbarligen oerhört viktiga. Och varför, liksom er föredragande påpekar, utgör kvinnor 70 procent av de 1,3 miljarder människor som lever i absolut fattigdom? Här målas en bild upp av en mycket speciell sorts tragedi som är oupplösligen förbunden med att vara kvinna. Tyvärr måste vi besvara alltför många sådana frågor. Inte ens i Europa och inte ens i våra medlemsstaters nationella parlament, med deras rimligen höga nivåer med kvinnligt deltagande, finns någon garanti för att kvinnors prioriteringar alltid kommer att tas upp.
Vad gäller vår politik för våra partnerländer inser vi behovet av att inleda verkligt genomgripande politiska dialoger. Jag kan tala om för er att dialogen om jämställdhetsfrågan inte alltid är okomplicerad: den kan till exempel handla om att bidra till att säkra könsuppdelad statistik, eller att betona att budgeteringen i högre grad ska beakta den sociala sektorn, för i många fall är utbildning och hälsa inte verkliga prioriteringar, även om det är välkänt att kvinnors utbildning och hälsa är centrala för utvecklingen.
Alla dessa frågor är centrala i meddelandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet, som antogs av kommissionen den 8 mars 2007. Den politik som det redogörs för i meddelandet utgör ett svar på de åtaganden som gjorts inom Europeiska samförståndet om utveckling vad gäller jämställdhet i all vår politik och våra förfaranden på samarbetsområdet. Meddelandets syfte är att utarbeta en europeisk vision och att erbjuda ett fast stöd för främjandet av jämställdheten i alla utvecklingsregioner och utvecklingsländer.
Meddelandet utgör också en vägledning för nya stödmetoder, däribland budgetstöd. Jag motsätter mig här den kritik som framförs i ert betänkande, eftersom jag anser att budgetstöd erbjuder nya tillfällen att verkligen främja jämställdheten. Varför är det så? Jag har redan vid ett flertal tillfällen redogjort för varför jag, så långt som möjligt, har förespråkat budgetstöd. Om vi ger budgetstöd skulle vi få ett ojämförbart större inflytande i den politiska dialogen med de berörda partnerländernas myndigheter. Det skulle till exempel göra det möjligt för oss att diskutera politiska alternativ och bland annat behovet av att bättre främja kvinnors potential i ett lands ekonomiska och sociala utveckling. Dessutom bygger vårt stöd i sådana fall på bekräftelse av påtagliga resultat som lagts fram eller som framgår genom indikatorer som alltid är könsspecifika och därför tydligt betonar eventuella klyftor mellan könen. De mål som vi använder för att mäta ett lands resultat är i linje med millenniemålen och är till största delen i hög grad relevanta för att förbättra kvinnors levnadsvillkor. Dessa mål inkluderar, för att bara nämna några, fler flickor i skolan och fler kontroller under graviditeten. De framsteg som ett land gör mot att nå dessa mål är grunden för Europeiska kommissionens utbetalning av olika stora budgetstöd.
En av talarna i debatten nämnde en form av villkorlighet. När man inleder budgetstöd kan man naturligtvis i viss mån tvinga partnerlandet att respektera kriterier och iaktta vissa villkor. När det gäller positivt inflytande är effekten större än utan budgetstödets mekanismer. Men hur det än är med den saken är jag redo att fortsätta denna diskussion i andra sammanhang. Jag är dock djupt övertygad, utifrån mina erfarenheter hittills, om att budgetstöd då det är möjligt naturligtvis är ett mycket mer effektivt tillvägagångssätt.
I ett antal år har vi använt oss av en tvåspårsstrategi. Till att börja med integrerar vi jämställdhetsfrågan i alla våra politiska linjer och åtgärder, däribland som en del av arrangemang för budgetstöd och i den politiska dialogen med våra partner. En av följderna av detta tillvägagångssätt är behovet av att utbilda de kolleger som deltar i delegationerna i könsrelaterade frågor. Sedan 2004 har över tusen kolleger fått särskild ”genusutbildning” och vi har nu inrättat en hjälpcentral för genusfrågor för att fullfölja denna utbildning i framtiden. För det andra finansierar vi specifika åtgärder för att främja jämställdhet.
Åtgärder av denna typ ingår i vissa nationella vägledande program, men vad som är viktigare är att det också finns tematiska program som kompletterar det geografiskt baserade samarbetet. Programmen ”Investera i mänskliga resurser” och ”Mänskliga rättigheter och demokrati” innehåller särskilda inslag för att främja jämställdheten. För programmet ”Investera i mänskliga resurser” har 57 miljoner euro avsatts för riktad ”genusverksamhet” mellan 2007 och 2013, vilket är ett årligt genomsnitt som är ungefär tre gånger så stort som våra utgifter fram till 2006. Jämställdheten integreras naturligtvis också i andra tematiska program för utbildning, hälsa och jordbruk och förvisso för miljö och kultur.
Det är sant att vi fortfarande har en lång väg kvar, men jag är övertygad om att vi, genom ett gemensamt åtagande om att främja jämställdheten och viktigast av allt, i samarbete med kvinnorna i utvecklingsländerna, kan bekämpa fattigdomen och skapa mer rättvisa samhällen.
Gabriela Creţu: föredragande av yttrande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. - (RO) Kära kolleger! Jag ser att betänkandet redan har provocerat fram reaktioner. Vi hoppas att det är ett bevis på dess politiska relevans.
Kommissionens meddelande var en mycket god förutsättning och parlamentet lade till användbara inslag. Jag vill bara förklara den princip som ligger till grund för denna ståndpunkt. Syftet var tydligt, eftersom vi stöder kvinnors roll i utvecklingssamarbetet. Förutom argumenten om jämställdhet finns det tillräckliga bevis för att kvinnor är en god investering eftersom de är utmärkta på att skapa bättre resultat.
Men hur blir vi så effektiva som möjligt när det gäller att nå målet? Vi skulle ha kunnat begära stränga kriterier från mottagarstaterna om att stärka kvinnors position. Sådana kriterier finns faktiskt redan. Vi kan dock också förvänta oss ett begränsat gensvar, en bristande expertkunskap och administrativ kapacitet, en brist på formella åtaganden i de strategiska utvecklingsplanerna och ett bristande genomförande av dessa åtaganden. Icke-genomförande av åtagandena kan leda till att stödet minskas eller upphör. Det skulle inverka negativt på slutmottagarna, och kvinnorna skulle få betala för regeringarnas inkompetens, och det vill vi inte.
Under dessa förhållanden väljer vi att betona förenligheten med de krav som vi kontrollerar och för vilka vi kan vidta åtgärder. Därför ber vi kommissionen och medlemsstaterna att garantera en samstämmighet mellan den övriga gemenskapspolitiken och utvecklingspolitiken. Annars kan vissa aspekter av den inhemska handelspolitiken eller den gemensamma jordbrukspolitiken få en negativ inverkan på våra mål.
Med tanke på de betydande skillnaderna i fråga om genusfrågan i medlemsstaternas politik, anser vi att utarbetandet av Europeiska kommissionens färdplan för jämställdhet inom unionen är en förutsättning för en verklig och effektiv användning av kvinnor när det gäller att utveckla utvecklingssamarbetet, vilket är en politik som främst styrs av medlemsstaterna. De nya verktygen för stödbeviljande tycks ha minskat uppmärksamheten på kvinnor.
Vi kräver en utvärdering av kvinnors könsinflytande och lämpliga korrigeringsåtgärder inom ramen för de skyldigheter och den öppenhet om medlens användning som föreligger gentemot EU-medborgarna.
Anna Záborská: för PPE-DE-gruppen. - (SK) Att utarbeta betänkandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor kan inte ha varit lätt, vilket framgår av dess omfattning.
Även om jag inte håller med om allt i betänkandet från er kollega Feleknas Uca, vill jag gratulera henne till konsekvensen och korrektheten i hennes inställning till denna fråga. När vi diskuterar denna fråga borde vi betona vårt stöd för kvinnors värdighet och deras betydelse när det gäller att agera för samhällets gemensamma bästa.
I utvecklingsländerna (men inte bara där) utsätts många kvinnor för diskriminering och våld, de arbetar ofta under dåliga förhållanden och för låga löner, saknar grundläggande hälsovård, arbetar alltför många timmar, förnedras och utsätts för fysiska övergrepp. Det är skälet till den otillräckliga utvecklingen. Alla dessa faktorer inverkar också på kvaliteten på deras familjeliv. Att stimulera utvecklingen och öka jämställdheten för att främja freden på 2000-talet är konkreta åtgärder som kan bidra till att förbättra situationen om vi vidtar dem. Vi måste ständigt, kompromisslöst och vid varje tillfälle fördöma det sexuella våld som kvinnor och unga flickor ofta utsätts för. Vi måste uppmuntra utvecklingsländerna att anta lagar som ger kvinnor ett effektivt skydd.
Till förmån för respekten för varje individ måste vi också fördöma en mycket utbredd kvasikultur som leder till systematiska sexuella övergrepp och som fördärvar också mycket unga flickors värdighet genom att de tvingas att bjuda ut sina kroppar för att därigenom bidra till de miljardvinster som sexindustrin drar in. Deras kunder kommer tyvärr oftast från de civiliserade delarna av världen, däribland Europeiska unionen. Kvinnorna i militära konfliktområden utsätts systematiskt för våldtäkt i politiska syften.
Jag uppskattar att det finns kvinnorörelser som arbetar för att öka kvinnors värdighet. När vi diskuterar frågan om att hjälpa kvinnorna i utvecklingsländerna får vi inte glömma att förutom ekonomiskt stöd från utvecklingsfonderna finns det ett verkligt nätverk av religiösa organisationer och välgörenhetsorganisationer. Detta initiativ har i många år åtnjutit stöd från lokala kyrkor, genom parallella planer och informella mikrolån till de fattiga. Det är mycket uppmuntrande att se fattiga kvinnors tålmodiga, ärliga och hårda arbete belönas på detta sätt. Detta måste också få stöd genom en reform av de strukturer som bidrar till att öka framgången för nya initiativ.
Kvinnor måste ges lika möjligheter, en skälig lön, lika möjligheter på sysselsättningsstegen, lika tillgång till utbildning på alla nivåer, tillgång till hälsovård och jämställdhet i familjefrågor. Kvinnors delaktighet i politiken kräver mod men de framsteg som kvinnor gör i utvecklingsländerna är framsteg för oss alla.
Anne Van Lancker: för PSE-gruppen. - (NL) På min grupps vägnar vill jag säga att vi uttryckligen stöder Feleknas Ucas betänkande och gratulerar kommissionsledamoten till denna genusstrategi. Praktiskt taget alla länder undertecknade millennieutvecklingsmålen för åtta år sedan. Halva tiden har redan gått och det ser ut som om merparten av målen inte kommer att nås i Afrika.
Kvinnor spelar en avgörande roll när det gäller att bekämpa fattigdomen, men de har fortfarande inte lika tillgång till utbildning, hälsovård, sysselsättning eller egendomsägande. Deras sociala status är låg och våldet mot kvinnor är utbrett. Samtidigt ignoreras kvinnor helt enkelt fullständigt i merparten av våra partnerländers strategiska program. Så genusdimensionen måste verkligen få en central roll i den politiska dialogen med våra partnerländer och kvinnoorganisationerna måste göras delaktiga i utarbetandet av politiken.
Jag tycker att det är avskyvärt att kollegerna från PPE- och UEN-grupperna vill avskaffa betänkandets raka formuleringar i fråga om sexuell och reproduktiv hälsa, för om kvinnor kan fatta beslut om sina egna kroppar och besluta om och när de ska få barn, kommer det inte bara att rädda miljontals kvinnors liv utan barnen kommer också att få fler möjligheter och samhällena kommer att stärkas. Alla som förnekar det undergräver det samförstånd om befolkning och utveckling som det internationella samfundet ställde sig bakom 1994, och det kommer vi inte att tillåta.
En sista sak: Jag stöder till hundra procent Gruppen De grönas krav på ett europeiskt sändebud för kvinnors rättigheter. Ett sändebud för kvinnor kommer att ge världens kvinnor ett ansikte och en röst i Europa och i dess regeringar och kan också vid tillfälle påminna kommissionsledamöterna om deras åtaganden.
Renate Weber: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor är värderingar och principer som vi alla hyllar i Europeiska unionen. Som sådana måste de definitivt delas med utvecklingsländerna inom ramen för det befintliga samarbetet. Vi har alla ett enormt ansvar när vi tar upp dessa frågor eftersom vi skulle bli moraliskt utstötta om vi använde dubbla måttstockar och vi skulle säkerligen förlora vår trovärdighet. Jag tänker nu särskilt på de ändringsförslag som lagts fram för omröstning i dag, vilka är samma ändringsförslag som förkastats av utskottet för utveckling.
Jag är rädd för att vi riskerar att använda olika måttstockar när vi å ena sidan framför dessa värderingar för våra utvecklingspartner och när vi å andra sidan använder dem inom Europeiska unionen. Vi har inte råd att utesluta hänvisningar till de reproduktiva rättigheterna i detta betänkande eftersom detta är en grundläggande fråga när vi talar om att främja kvinnors rättigheter och ökade medinflytande.
Liksom det korrekt betonas i betänkandet är det en förutsättning för att nå jämställdhet att kvinnor fullt ut åtnjuter sin sexuella och reproduktiva hälsa och sina rättigheter på detta område. Skyddet av de reproduktiva rättigheterna, som t.ex. familjeplanering om tidpunkten för och intervallet mellan födslar, och beslutsfattandet i fråga om reproduktion utan diskriminering, tvång eller våld, ger kvinnor frihet att delta mer fullständigt och jämställt i samhället.
Vi kan inte möta våra partner endast på halva vägen och samtidigt hävda att vårt mål är mer hälsosamma och starkare kvinnor som kan delta aktivt och jämställt i samhället. Ursäkta mina hårda ord, men för mig är detta rent hyckleri. Vi kommer inte att nå dessa mål om vi börjar med att utesluta centrala frågor eller ge en annan bild av våra principer, en bild som skiljer sig från hur det ser ut här hemma.
I dagens värld är det ingen enkel uppgift att främja jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingsländerna. För att nå dessa mål krävs ett genuint engagemang och verkliga åtgärder och framför allt att vi håller vårt ord i våra förbindelser med utvecklingsländerna.
Margrete Auken: Herr talman! 750 miljoner kvinnor lever i fattigdom, och dessa kvinnor kämpar för sin egen överlevnad och för sin familjs överlevnad. Som européer måste vi kämpa vid deras sida för deras rätt till ett bättre liv. Kvinnors roll är ovärderlig, men ändå värdesätts inte deras förmåga och potential. Deras tillgång till utbildning, arbete och egendom är strängt begränsad. Det borde vara en av EU:s främsta uppgifter att se till att kvinnor placeras i centrum för utvecklingsarbetet inom EU. Som saker och ting ser ut resulterar vår politik alltför ofta i att kvinnors redan låga status sänks, och därför är jag mycket glad över Feleknas Ucas betänkande.
Det är viktigt att inte försvaga detta betänkande, liksom många i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och i Gruppen Unionen för nationernas Europa försöker att göra genom sina ändringsförslag, vilka skulle avskaffa alla diskussioner om kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter. Liksom redan sagts många gånger är dessa rättigheter avgörande för att göra det möjligt för kvinnor att ta ansvar för sitt eget och därmed sina familjers liv. Detta är ofta en fråga om liv eller död för dem. Kvinnor måste ha rätten och möjligheten att säga ”nej” för att undvika våld och för att få utbildning och en möjlighet att etablera sig själva. Detta är avgörande om vårt utvecklingsbistånd ska leda till utveckling, och det är både omoraliskt och dumt att inte placera kvinnor i centrum för detta arbete.
Den politiska viljan saknas tyvärr så klart - vilket också har nämnts - och därför stöder många av oss ett förslag om att utnämna en hög EU-representant för kvinnor. Han eller hon borde se till att kvinnor deltar i det politiska och sociala arbetet världen över, och göra det inflytande gällande som kvinnor borde ha som hälften av världens befolkning. Kvinnor får inte göras till offer eller betraktas som eländiga stackare. Det är nödvändigt för oss alla att de jämställs med oss alla.
Luisa Morgantini: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Vad kan jag säga? Kommissionen ska ha all heder för ett välstrukturerat meddelande i vilket man för första gången lägger fram en europeisk strategi för jämställdhet inom utvecklingssamarbetet, vilket dessutom är förenligt med kraven från stora kvinnogrupper som vägrar att vara offer. Vi vägrar tvärtom att vara offer och är huvudpersoner i våra liv och för vår sexualitet och det är vi som beslutar vilken typ av samhälle vi vill leva i: ett samhälle där vi kan hantera och stoppa diskriminering, orättvisor, våld och militariseringen av stater och sinnen.
Feleknas Uca ska också ha all heder av sitt betänkande, som i större detalj tittar på och behandlar de aspekter som kommissionen inte har beaktat, vilket jag tycker att kommissionen borde erkänna. Jag behöver här inte upprepa statistiken om kvinnor som lever i yttersta misär, kvinnor som är analfabeter och som har drabbats av aids eller malaria och de många kvinnor som utsätts för fysiskt och sexuellt våld, särskilt i sina hem, också i Europa.
Det är praktiska åtgärder som räknas: samhällsstyrning, utbildning, hälsa, våld mot kvinnor, tillgången till egendom och arbete och, liksom Feleknas Uca säger, en ekonomisk politik och en handelspolitik inom EU som inte strider mot utvecklingspolitiken.
Vad som behövs är en mycket starkare politik för att integrera jämställdhetsperspektivet och det kräver stora åtaganden i fråga om finansiella och mänskliga resurser för kommissionens delegationer och de projekt som har stor betydelse, som t.ex. mikrokrediter. Detta är praktiska åtgärder som kan göra det möjligt att skapa permanenta förbindelser med kvinnorörelser i lokala och nationella situationer, med nätverk av kvinnor från olika länder som för kampanjer mot ökenutbredning, för brådskande konfliktlösning och för rätten till hälsa, bostäder och vatten.
Jag vill säga något om de ändringsförslag som syftar till att avskaffa hänvisningarna till de olika internationella strategierna - från Kairo till Maputo - för kvinnors reproduktiva hälsa och fria reproduktiva rättigheter. Att försvara livet är heligt. Rätten till liv innebär dock att det inte får finnas någon tvekan om att införa utvecklingspolitik som kan ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Urszula Krupa: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Herr talman! I betänkandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet hanteras de problem som kvinnor i t.ex. afrikanska och asiatiska länder upplever. I betänkandet fastställs en strategi med åtgärder för olika kategorier: jämställdhet, det politiska systemet, sysselsättning, utbildning, hälsa och våld mot kvinnor.
Liksom vi vet är lika rättigheter för män och kvinnor en viktig aspekt av den sociala utvecklingen, som i vår europeiska civilisation har skrivits in i grundläggande förordningar om respekten för de mänskliga rättigheterna och alla människor. Men lika rättigheter och icke-diskriminering av kvinnor är inte det enda villkoret för social utveckling. Det finns en hel rad faktorer som är viktiga för sociala framsteg, som omfattar respekten för etiska och moraliska principer som garanterar en avsevärd minskning av exploatering, våld, svek och andra former av manipulation, däribland diskriminering och förtryck av kvinnor.
De dramatiska levnadsförhållandena för kvinnor i afrikanska länder är resultatet av en politik med plundring av naturresurser och av internationella företags spekulationer, som berikar sig själva på bekostnad av lokalbefolkningens liv och hälsa. Budgetstöd och andra EU-program kommer inte att kompensera för förlusterna på grund av en exploaterande ekonomi. Också etisk relativism främjar sexuell exploatering och spridning av sexuellt överförbara sjukdomar. Den sexuella frihet som det propageras för berövar kvinnor deras värdighet genom att de reduceras till sexobjekt, vilket uppmuntrar till våld. Kvinnors situation kommer att förbättras inte genom ökad finansiering av preventivmedel och aborter, utan genom finansiellt stöd till familjer, särskilt familjer med många barn, så att utbildning och utveckling möjliggörs och så att hälsovården och det sociala skyddet förbättras, särskilt för gravida kvinnor. Utbildade kvinnor med ledarskapsegenskaper eller en önskan att delta i politiken bör naturligtvis kunna vara valbara kandidater och använda sina psykiska och fysiska säregenskaper för att bredda åsiktsspektrumet om frågor av vikt för inte bara kvinnor och barn.
Integreringen av jämställdhetsperspektivet som ett centralt begrepp - vilket har gett oss pappaledigheten bland annat - har redan gett de väntade resultaten, eftersom svenska fäder inte är ensamma om att föredra älgjakt och att läsa tidningen framför barnpassning. Förtrycket med sexuella angrepp som sprids genom massmedierna påverkar ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Filip Kaczmarek: (PL) Herr talman! Feleknas Ucas betänkande handlar om den viktiga frågan med jämställdhet inom utvecklingssamarbetet. Föredragandens tveklöst positiva intentioner undergrävs tyvärr genom en omåttlig och kontroversiell presentation av frågan om hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter. Denna fråga bör inte behandlas som en kontroversiell fråga, men i betänkandet används det paradoxala språk som så ofta används inom Europeiska unionen. Det är just denna märkliga språkanvändning som distanserar EU från sina medborgare och omvandlar unionen till en oförståelig och alienerad byråkratisk apparat. Det är också så vi skapar och när EU-motståndare.
Jag hoppas därför att PPE-DE-gruppens ändringsförslag kommer att godkännas av parlamentet. Varför? För att författaren till och förespråkarna av detta betänkande med begreppet ”hälsa och reproduktiva rättigheter” menar motsatsen till vad dessa ord faktiskt innebär. ”Reproduktiva rättigheter” innebär inte en begränsning av reproduktionen. Vad vi gör är att använda en positiv benämning för något som har negativa följder, nämligen att begränsa reproduktionen. Det är totalt vilseledande.
De som förespråkar en begränsning av befolkningen i fattiga länder och främjande av preventivmedel eller aborter bör inte gömma sig bakom termer som hälsa och reproduktiva rättigheter. Vi borde nämna saker och ting vid deras rätta namn. Jag uppfattar det som om de inte vill göra det, eftersom de misstänker att Europeiska unionen inte egentligen borde lägga sig i sådana frågor. Finns det inte något tvivelaktigt med att européer främjar och finansierar preventivmedel och aborter utanför Europa? I Afrika och Asien, precis som i EU, är det de enskilda staterna som bör besluta vilken politik som ska följas på detta område. I betänkandet sägs att kvinnorna borde besluta. Men vi talar om för dessa kvinnor i Afrika vad de ska göra. Jag anser att det råder viss förvirring här.
En annan sak: det finns inget orsaks- och verkanssamband mellan många barn och jämställdhet. De två sakerna har inget samband, och jag förstår inte varför man i detta betänkande sammankopplar dem.
Alain Hutchinson: (FR) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! För en gångs skull har jag inte tänkt tala om själva betänkandet - som jag gratulerar föredraganden till - utan snarare om de ändringsförslag som vi snart ska rösta om, och jag vill säga att jag tycker att de ändringsförslag som era UEN-kolleger lagt fram är rent ut sagt skandalösa.
(Applåder)
Genom att vägra att i betänkandet tolerera något beaktande av eller någon hänvisning till problemen med preventivmedel vägrar UEN-gruppen faktiskt att erkänna att kvinnorna på södra halvklotet har rätt till ett skäligt liv. Det är mer än skandalöst - det är oansvarigt och hycklande, när vi vet att avsaknaden av verklig familjeplanering dömer miljontals människor världen över till onödigt lidande, sjukdomar och död - och att de hårdast drabbade är kvinnor och de barn som de sätter till världen, alltför ofta mot sin egen vilja.
De ändringsförslag som PPE-DE-gruppen lägger fram är lika beklagliga. I dessa ändringsförslag formuleras idéerna endast annorlunda, särskilt genom att man vägrar att överväga att erkänna kvinnors rätt att kontrollera sin egen fertilitet. I den stora merparten av utvecklingsländerna fortsätter kvinnor och flickor - också unga flickor - att utsättas för allvarliga former av diskriminering och ett helt oacceptabelt våld. Alla som förkastar åsikten att varje enskild kvinna i dessa länder bör ha rätt att fullt ut kontrollera sitt eget öde vägrar uppenbarligen att betrakta dessa kvinnor som mäns jämlikar. Ändå borde reproduktiv hälsa inte vara ett så bekymmersamt ämne: det innebär bara att människor ska tillåtas uppleva en ansvarstagande, tillräcklig och säker sexualitet, och att kvinnor ska ha rätt att välja att få barn om och när de vill ha barn. Denna innebörd av hälsa bygger på att kvinnor och män jämställt kan välja metoder för att kontrollera fertiliteten som är säkra, effektiva, överkomliga i pris och acceptabla.
Olle Schmidt: Herr talman! Det är viktigt att vi är tydliga med vad vi vill. Alltför länge har en diskussion som borde handla om mänskliga rättigheter förgiftats av olika politiska hänsyn. En kvinna har en självklar rätt till sin egen kropp. Därför duckar jag i debatten om könsstympning om sharialagar är att inte erkänna människors lika värde. Ingen skulle väl komma på tanken att förvägra en man möjligheten att bestämma över sin egen reproduktion eller säga att det var en fråga om kulturella värderingar att förvägra en man möjligheten att förtjäna sina egna pengar och sin egen självständighet.
När EU som är världens största bidragsgivare agerar i tredje värden måste våra värderingar därför vara tydliga. Mänskliga rättigheter - till det räknar jag jämställdhet inte bara i teorin utan även i praktiken - måste vara ledorden. Vi måste vara tydliga med att marknadsekonomi är bra för fattiga kvinnor och män, inte dåligt. Det visar inte minst den framgångsrika kampanjen för mikrolån som skapat både välstånd och empowerment för miljontals utsatta kvinnor.
Givetvis ska inte vi i den rika världen tvinga på andra människor ett särskilt levnadssätt, men vi har, vilket jag tycker är viktigt att påpeka, ett ansvar att möjliggöra val, där inga val finns i dag. Därför blir jag, precis som många av mina kolleger här, verkligen bedrövad över att se en del av ändringsförslagen till ett i övrigt bra och viktigt betänkande. De går sannerligen i fel riktning.
Till min kollega här bakom skulle jag vilja säga att när jag var riksdagsman, member of the Swedish Parliament, var jag hemma hos min son i sex månader i s.k. pappaledighet. Jag tror faktiskt att jag blev en bättre förälder än vad jag var tidigare. Jag läste förvisso tidningar, men mitt huvudansvar var att ta hand om mina barn och göra det tillsammans med min hustru. Jag kan inte säga annat än att det är bra. Jag tycker att fler borde göra det och se hur viktigt det är att få en familj att hänga ihop: man, kvinna, barn.
(Applåder)
Raül Romeva i Rueda: (ES) Herr talman! Jag vill börja med att entusiastiskt välkomna detta betänkande, eftersom det är viktigt av flera skäl.
Till att börja med av rättviseskäl: trots att kvinnor och flickor utför ungefär två tredjedelar av världens arbete får de bara 5 procent av inkomsten och dessutom är fattigdomen störst bland kvinnor.
För det andra av värdighetsskäl: jag anser att det är absolut nödvändigt att ersätta den vanligt förekommande bilden av kvinnor som offer med en bild av kvinnor som en mycket olikartad grupp med sociala aktörer, som besitter värdefulla resurser och förmågor och som har sina egna agendor. Detta innebär bland annat att man måste erkänna och fullt ut godkänna kvinnors rätt att fatta beslut över sin egen sexualitet och sin egen kropp.
För det tredje, angående verkliga åtaganden och konsekvens: det är beklagligt att integreringen av jämställdhetsperspektivet ofta uppfattas som en ursäkt för att inte fastställa specifika förslag och mål i till exempel landstrategidokument.
Av alla dessa skäl anser jag att betänkandet ska välkomnas och bör få stöd av en absolut majoritet.
Gay Mitchell: (EN) Herr talman! Detta är ett betänkande om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet. Varför förbereder sig då socialisterna, liberalerna och vissa andra i dag för att rösta emot ett ändringsförslag i vilket man söker information om diskrimineringen av kvinnor, som börjar i livmodern?
I ett ändringsförslag från mig själv, Nirj Deva och Irena Belohorská uppmanas kommissionen att begära att alla unionens partner världen över, såväl regeringar som icke-statliga organisationer, ska inleda en permanent genusanalys av alla aborter och regelbundet rapportera resultatet till parlamentet. Alain Hutchinson kanske kan tala om för oss vad som vore så hemskt med att få denna information? Parlamentet tänker i dag låtsas inte se genom att rösta ned detta ändringsförslag, men ändå har en stark förkärlek för söner lett till att miljontals flickor har valts bort genom föräldrars könsselektion. Flickebarn dör också på grund av medveten vanvård eller utsvältning. Enligt FN:s befolkningsfond UNFPA ”saknas” minst 60 miljoner flickor enbart i Asien. I vissa länder rapporteras det att könsselektion är vanligare i städer, där metoder som fostervattensprov och ultraljud är lättillgängliga och kan missbrukas. I andra länder är det vanligare i landsbygdsområden där man enligt UNFPA i hög grad föredrar pojkar. Döttrar ses i vissa länder som en ekonomisk börda och enligt UNFPA blir könsfördelningen vid födelsen, även om den är något högre, tydligare på grund av detta. Bristen på kvinnor och flickor i vissa asiatiska länder har potentiellt oroväckande sociala följder, däribland en allt större efterfrågan på kvinnohandel, oavsett om avsikten är giftermål eller sexarbete, och att kvinnors status allmänt sett försämras. Detta är UNFPA:s ord, inte mina.
Vilken är parlamentets ståndpunkt? Att låtsas att inte se. Genom historien har majoriteter gjort fel, till exempel i Österrike och Tyskland på 1930-talet. Hur ska ett förment reflekterande organ som Europaparlamentet kunna begå en sådan orättvisa som att rösta ned detta ändringsförslag? Vi vill bara ha information om ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Ana Maria Gomes: (EN) Herr talman! Jag gratulerar min kollega Feleknas Uca till detta utmärkta betänkande och välkomnar tvåspårsstrategin, som kommissionen stöder i sitt meddelande, som är inriktat på både integrering av jämställdhetsperspektivet och på särskilda åtgärder för att öka kvinnors medinflytande. Jag beklagar dock att många landstrategidokument om finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete endast nämner genus som en tvärfacklig fråga, och inte specificerar konkreta åtgärder, mål eller ekonomiska medel. Det innebär att genusarbetet inom utvecklingssamarbetet trots den strategiska ramen skulle kunna reduceras till retorik under de kommande åren.
Resultatindikatorer som tar hänsyn till jämställdhetsperspektivet borde bedömas i halvtidsöversynen och den slutliga översynen. Parlamentet kommer att övervaka genomförandet av strategin för länderpartnerskap, och vi hoppas att kommissionen kommer att kunna visa på framsteg i fråga om särskilda genusrelaterade resultat.
Slutligen är jag chockad över att flera medeltida uppfattningar återspeglas i vissa ändringsförslag om sexuell och reproduktiv hälsa till detta betänkande, som lagts fram av vissa kolleger. Jag kommer som ni förstår att rösta emot dem.
Alexander Lambsdorff: (DE) Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden för detta utmärkta betänkande och också gratulera kommissionen till dess meddelande. Utmaningen nu är att vara konsekvent. För tio dagar sedan reste jag till New York, tillsammans med flera kolleger från de nationella parlamenten, för att besöka FN:s kvinnokommission på inbjudan av Europeiska parlamentariska forumet om befolkning och utveckling. Det är intressant att se att länder som är våra AVS-partner säger en sak när de talar med företrädare i Bryssel och de olika huvudstäderna och sedan säger något helt annat i FN i New York, när det handlar om att diskutera frågan globalt.
Därför uppmanar jag kommissionsledamoten att vara konsekvent, att tala om för sina delegationer att det i de respektive huvudstäderna också talas om den inställning som intagits i New York, eftersom våra mål för kvinnopolitiken och utvecklingspolitiken ofta bestrids i New York.
I det sammanhanget är jag mycket glad över att UNIFEM (United Nations Development Fund for Women) nu öppnar ett kontor i Bryssel, eftersom det säkerligen kommer att höja nivån på debatten mellan FN och EU på detta område.
Jag är särskilt glad över att mikrokrediter nämns som ett sätt att ge kvinnor ökat medinflytande och befria dem. Det finns vissa tämligen obskyra arrangemang ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Satu Hassi: (FI) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag vill tacka Feleknas Uca varmt för hennes utmärkta betänkande, samtidigt som jag delar det ogillande som många av ledamöterna här uttryckt angående de ändringsförslag som högern lagt fram.
För att kvinnors rättigheter ska genomföras fullt ut också inom utvecklingssamarbetet behöver Europeiska unionen ett sändebud för kvinnors rättigheter, vars roll ska vara att garantera att kvinnors rättigheter beaktas. Det skulle också göra det möjligt att använda medlen för utvecklingssamarbete på ett mer effektivt sätt.
Vi vet att det billigaste sättet att främja utvecklingen är att förbättra kvinnors rättigheter, däribland deras sexuella rättigheter, utbildning, sysselsättningsmöjligheter etc. Även om man vet detta av erfarenhet och genom flera rapporter glöms det bort gång på gång, också när beslut fattas om hur EU:s medel för utvecklingssamarbetet ska användas. Därför behöver vi ett sändebud för kvinnors rättigheter, och därför hoppas jag att alla här kommer att ställa sig bakom ändringsförslag 20 om denna fråga.
Nirj Deva: (EN) Herr talman! Även om detta betänkande har många förtjänster finns det något som jag helt motsätter mig, liksom mina kolleger Filip Kaczmarek och Gay Mitchell redan har gjort.
Jag börjar med att fråga er, herr talman, vem som sa att ”genom könsselektion före födseln förnekas många kvinnor rätten att ens existera.” Det kanske förvånar betänkandets föredragande att få veta att detta sas av Ban Ki-moon vid hans öppningsanförande i FN:s kvinnokommission i New York.
Vidare angavs i FN:s befolkningsfonds rapport om läget för världens befolkning förra året att det finns ett globalt underskott på 60 miljoner kvinnor i världen - det vill säga hela Storbritanniens befolkning! Dessa saknade kvinnor har fallit offer för könsselektion före födseln, aborter och ”barnamord”, och detta sker på den kontinent där jag föddes, så jag vet vad jag talar om. Hur kommer det sig att man i ett betänkande om jämställdhet från Europaparlamentet kan underlåta att nämna detta avsiktliga borttagande enbart på grund av kön? Var ligger jämställdheten i detta?
Jag lade fram ett ändringsförlag till detta betänkande där jag begärde en genusanalys av alla aborter som utförs i världen, och gissa vad som hände? Socialisterna röstade emot det! Varför? Har vi inte rätt att få veta hur kvinnor aborteras bort innan de föds? Vi får se hur de röstar senare i dag om ändringsförslag 11.
Jag vet inte varför föredraganden har insisterat på att slösa bort detta värdefulla tillfälle att avskaffa den mest betydande orsaken till orättvisorna mot kvinnor i dagens värld - deras grundläggande rätt till liv - för att i stället insistera på att bevara och kämpa för de så kallade rättigheterna till sexuell ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: (PL) Herr talman! Statistiken visar att politiken för lika rättigheter påskyndar uppnåendet av millennieutvecklingsmålen om att utrota fattigdomen och korrigera demografiska, sociala och ekonomiska indikatorer. Genusfrågorna betraktas dock fortfarande som sekundära.
I många länder saknar kvinnor fortfarande tillgång till grundläggande hälsovård, utbildning och deltagande i beslutsförfarandena. Två tredjedelar av alla analfabeter i världen är kvinnor. I utvecklingsländerna är det 11 procent mer sannolikt att pojkar går i mellanstadiet än flickor. Statistiken visar också på ett tragiskt hälsoläge. I Afrika söder om Sahara är till exempel 60 procent av alla hiv-smittade kvinnor och flickor står för 75 procent av de nya aids-fallen hos unga människor.
Kommissionens meddelande är ett viktigt steg mot EU:s införlivande av genusfrågorna i samarbetsprogrammet med partnerländerna som ett viktigt instrument för att bekämpa fattigdom och stödja mänskliga rättigheter, vilket innefattar att bekämpa våldet mot kvinnor. Jag gratulerar föredraganden till ett mycket välformulerat betänkande och sammanfattningsvis ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Roberta Alma Anastase: (RO) Vi diskuterar i dag ytterligare ett betänkande i vilket man analyserar kvinnors situation, vilket är det andra den här veckan, men den här gången ur perspektivet med lika möjligheter när det gäller gemenskapens utveckling.
Det är ett betänkande som gett upphov till diskussioner och kontroverser, olika tillvägagångssätt och kontextuella analyser. Det är dock viktigt att vi diskuterar den här frågan och det är ännu viktigare med förslag som är anpassade till sammanhanget och konkreta resultat.
Vi talar mycket om utbildning och om dess framträdande betydelse för att ändra attityder, iaktta beteenden, integrera grupper som löper stor risk att marginaliseras och för att utveckla samhällen. Jag anser dock att det är hög tid att vi får en konsekvent utbildningspolitik på EU-nivå, med tydliga åtgärder som bör övervakas. Det är uppenbart att genusfrågan måste ingå i utbildningsprogrammen.
Det är viktigt att Europeiska unionen införlivar detta tema i dialogerna med tredjeländer på området för skyddet av de mänskliga rättigheterna. 2008, som är Europeiska året för interkulturell dialog, måste användas för att uppmuntra till utbyten mellan universitet och till utbyte av erfarenheter mellan europeiska kvinnor och kvinnor i utvecklingsländer i syfte att framhålla kvinnors roll världen över. Ur detta perspektiv måste främjandet av de unga generationerna, däribland unga flickor, vara en prioritet för utvecklingssamarbetet.
Jag tackar er och hoppas att den slutliga versionen av detta mycket viktiga betänkande kommer att återspegla alla existerande åsikter i Europaparlamentet och att vi kommer att få en välavvägd strategi för denna fråga.
Thijs Berman: (NL) Kvinnors frihet att göra sina egna val är en självklar mänsklig rättighet. Den får ekonomin att växa och förbättrar det sociala skyddet. Dödligheten bland kvinnor i utvecklingsländer är fortfarande tragiskt och oacceptabelt hög. Familjer ödeläggs till följd av detta. Det finns ett direkt samband här med barnarbete. Att investera i lika möjligheter och frihet innebär att investera i framtiden, i Europa och i utvecklingsvärlden.
Liksom min grupp tycker jag att det är chockerande att en lång rad ultrakonservativa ändringsförslag till Feleknas Ucas utmärkta och omfattande betänkande lagts fram här i kammaren i syfte att begränsa kvinnors rättigheter. Ändringsförslagen handlar inte egentligen om val under graviditeten utan om rent hyckleri. De syftar till att avskaffa alla hänvisningar till också de mest nyanserade FN-texter om kvinnors rättigheter. Men sexuell frihet och reproduktiva rättigheter garanterar valfrihet för alla kvinnor. Till och med Vatikanstaten kommer att erkänna denna frihet en dag. Men kvinnor har inte råd att vänta, och världen har inte råd att vänta.
Ioannis Varvitsiotis: - (EL) Herr talman! Jag tror uppriktigt att tillgång till information om och tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa skyddar kvinnor från aids, om något. Jag motsätter mig därför helt och hållet vår vägran att tillåta detta med hänvisning till att den dolda agendan här är abort. Jag motsätter mig också det faktum att vi av någon anledning tar bort Kyotoprotokollet i den välkända texten i Maputoprotokollet om afrikanska kvinnors rättigheter.
Abortfrågan är förvisso en principfråga och vi vill alla anta en ståndpunkt som stämmer överens med våra övertygelser. Jag respekterar andras uppfattning, men jag vill också att de ska respektera min. Vi borde därför respektera både kvinnors rättigheter och varje kvinnas rätt att välja om hon vill göra abort eller inte, oavsett om det beror på ekonomiska, sociala, familjerelaterade eller hälsorelaterade orsaker. Jag kommer personligen att rösta för betänkandet.
Rovana Plumb: (RO) Det finns många positiva aspekter i detta betänkande och jag kommer att stödja det, men jag kommer att rösta emot de absurda ändringsförslagen från höger om reproduktiva rättigheter.
Jag vill säga att det är tämligen uppenbart att hållbar utveckling inte kan nås utan att man funderar över kvinnors betydelse för ekonomin, samhället, politiken, miljöskyddet och familjen. Vi konstaterade och diskuterade i dag att utbildning är ett centralt område för utvecklingen. Med tanke på att jämställdhet främst är en fråga om stereotyper och utbildning föreslår jag att kommissionen ska stödja medlemsstaterna när det gäller att införliva jämställdhetsfrågor i skolornas läroplaner.
Vi behöver nu konkreta och beslutsamma åtgärder, som t.ex. ökade budgetresurser för att förbättra de ekonomiska och sociala villkoren för familjer och jag är säker på att vi har den politiska viljan att nå dessa mål.
Zita Pleštinská: (SK) Eftersom 70 procent av de 1,3 miljarder människor som lever i absolut fattigdom är kvinnor måste utvecklingsbiståndet främst riktas till kvinnor.
Jag instämmer med alla punkter i Feleknas Ucas betänkande, där det anges att utbildning är nyckeln till ökat medinflytande för kvinnor. Jag håller med om att de kvinnoorganisationer som är aktiva på området för utbildning och som lär kvinnor hur de blir framgångsrika borde få finansiellt och tekniskt stöd. Jag stöder mikrokrediter som verktyg för att nå millennieutvecklingsmålen.
Jag håller dock inte med om föredragandens ståndpunkt om frågorna om reproduktiv hälsa i betänkandet. Om vi vill ge kvinnor rätten att fatta beslut om sina kroppar, varför ger vi då inte deras ofödda barn samma möjlighet att välja mellan liv och död? Jag stöder de ändringsförslag som mina kolleger från de politiska grupperna PPE-DE och UEN lagt fram i detta hänseende och tackar mina kolleger för deras mod att införliva dem. Jag kommer inte att rösta för betänkandet om dessa ändringsförslag inte antas.
Karin Scheele: (DE) Herr talman! Jag gratulerar kommissionen och föredraganden. Jag beklagar att denna debatt i så stor utsträckning har varit inriktad på sexuella och reproduktiva rättigheter, eftersom det finns många andra viktiga frågor i detta sammanhang.
Jag uppfattar det som om FN och ett antal konservativa agerar som om sexuella och reproduktiva rättigheter endast rör abort. I det fallet vill jag råda dem att kontrollera fakta och gå igenom dem noga: att vara emot preventivmedel, emot information, att motsätta sig att kvinnor ges tillgång till dessa tjänster, kommer endast att öka antalet aborter ytterligare. Jag tycker att detta är mer cyniskt än att samma personer tar till orda och låtsas att de har monopol på etik och moral.
Med tanke på den statistik som vi hör från FN och ser i världsbefolkningsrapporten varje år, är det oetiskt och omoraliskt att angripa sexuella och reproduktiva rättigheter här.
(Applåder)
Avril Doyle: (EN) Herr talman! Vi diskuterar jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet. Jag blir alltmer ledsen över det faktum att vi varje gång då vi diskuterar dessa frågor förfaller till en mycket intolerant debatt om sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor. Det är en tragedi. Det är en av de pågående tragedierna i parlamentet att vi inte kan se hela bilden med vikten av utbildning och mikrokrediter.
Jag kommer inte att stödja merparten av de ändringsförslag som vissa av mina kolleger lagt fram. Det är inte det att jag inte oroar mig. Det är inte det att jag inte oroar mig över den takt i vilken kvinnliga embryon väljs bort genom könsselektion i Kina och på alla andra platser. Vi oroar oss naturligtvis alla över vad som sker där. Det är för att jag uppriktigt sagt inte är övertygad om att motiven för att lägga fram dessa ändringsförslag är de som faktiskt anges i ändringsförslagen.
Om våra kolleger var emot abort skulle jag respektera om de lade fram ett förslag mot abort, eftersom jag tror att könsselektion av manliga embryon för dem är ett lika stort bekymmer som könsselektion av kvinnliga embryon ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) Jag vill gratulera föredraganden till hennes omfattande betänkande om genusfrågan och kommissionen till dess meddelande. Ett dokuments inflytande begränsas dock genom dess genomförande. Därför borde vi arbeta för att genomföra detta.
Millennieutvecklingsmålen kan nås genom att all politik inom vilken kvinnor borde vara centrala balanseras - familje-, skol-, universitets-, hälsovårdspolitiken och den ekonomiska politiken. I våra samarbetsprogram måste vi betona kvinnors rätt till sin hälsa, däribland sin reproduktiva hälsa.
Vi måste också tänka på kvinnors ekonomiska oberoende, vilket är en förutsättning för att utveckla företagande och för en finjusterad användning av hela deras potential. Det är särskilt viktigt att tala om delat ansvar på alla nivåer, såväl nationella som internationella nivåer, och delat ansvar mellan kvinnor och män. Detta gäller i alla samhällsskikt och inom alla ekonomisektorer.
Piia-Noora Kauppi: . - (FI) Herr talman! Detta betänkande föregicks av en mycket animerad debatt i utskottet i början av året, och det tycks som om denna debatt fortsätter här i kammaren i dag.
Jag anser att hälsoåtgärder för kvinnor i allmänhet är ett mycket viktigt inslag i de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna omfattar definitivt sexuella och reproduktiva hälsoåtgärder.
Detta är inte bara ett problem i utvecklingsländerna, för enligt vad jag hörde i går har 40 procent av de unga tonårsflickorna i USA sexuellt överförbara sjukdomar. Endast utbildning och ansvar är inte tillräckligt ens i västvärlden.
I utvecklingsländerna är situationen långt värre. Hiv bland kvinnor ökar, liksom sexuellt våld mot kvinnor. Tillhandahållandet av sexuella och reproduktiva tjänster i utvecklingsländerna handlar inte heller om abort, utan om att kvinnor ska veta vilka val de har och att de har rätt att göra sina egna val.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Tack för att jag får ordet i denna fråga, eftersom jag i debattens hetta vill ta ner saker och ting till en mer praktisk nivå. Verkligheten konstateras i motiveringen, till exempel att kvinnorna i Afrika utgör 52 procent av befolkningen men utför 75 procent av jordbruksarbetet och producerar och saluför upp till 80 procent av livsmedlen. Jag tror att kvinnors betydelse för utvecklingen i fråga om livsmedelsproduktionen ofta ignoreras.
Jag tar dock avstånd från det stycke i motiveringen som är historiskt och förlegat och som innehåller en kommentar om jordbrukspolitiken som jag helt motsätter mig. Europa är världens största importör av produkter från utvecklingsvärlden. Vi har Allt utom vapen-avtalet och vi kommer kanske snart att ha ett världshandelsavtal. Jag tror dock att vi, liksom Världsbanken säger, åter måste investera i jordbruk och livsmedelsproduktion, och det måste vi göra genom kvinnor.
Louis Michel: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort eftersom jag förmodar att det inte finns utrymme för något annat.
Jag vill bara knyta an till Ana Maria Gomes fråga. Varför innehåller landstrategidokumenten så få specifika jämställdhetsåtgärder? Svaret är enkelt: landstrategierna utarbetas och antas av partnerländerna själva, eftersom de måste välja två sektorer att fokusera på, och vi bestämmer inte vilka sektorer de ska välja. Jag vill dock betona att vi insisterar på att jämställdhetsfrågor ska beaktas inom ramen för alla projekt.
Alexander Lambsdorff! Jag förstår varför ni tycker att det är svårt att acceptera den bristande konsekvensen i Europeiska unionens ståndpunkt i FN i New York, men jag måste be er att ta upp detta med rådet snarare än med kommissionen, eftersom detta inte är något som kommissionen kan åtgärda. Med detta sagt delar jag naturligtvis er önskan om en mer sammanhängande ståndpunkt.
Mycket kort bara - och några av er kanske finner mina ord provokativa - vill jag dela med mig av min egen övertygelse till er: jag instämmer fullt ut med dem som betraktar reproduktiv hälsa som en förutsättning för kvinnors jämställdhet. Personligen förstår jag inte hur vi kan ta upp detta ämne och hantera frågan utan att enas om denna förutsättning, precis som vi är eniga om tillgången till utbildning, arbete och mikrokrediter. Allt detta är helt klart viktigt var för sig, men i slutändan handlar det om att skapa villkor under vilka kvinnor kan välja fritt. Det är en grundläggande jämställdhetsprincip och det kan inte förnekas!
(Applåder)
Jag vill också uppmana alla som kanske tvekar i fråga om den mänskliga tragedin med kvinnors villkor i vissa utvecklingsländer att åka dit och se själva och lyssna till de berättelser som vissa kvinnor kan berätta om sina kvalfyllda erfarenheter. Det var allt jag ville säga: det finns inte mycket att tillägga. Tack återigen för debattens höga kvalitet.
Feleknas Uca: föredragande. - (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag är ytterst tacksam till alla talare för deras intressanta bidrag. Jag vill särskilt tacka Gabriela Creţu som utarbetat yttrandet för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Hennes tydliga analys och förslag om ökad samstämmighet har berikat betänkandet på många viktiga områden. Av tidsskäl kan jag tyvärr inte ta upp alla hennes bidrag och jag hoppas att hon inte uppfattar det som ett tecken på bristande respekt.
Jag vill tacka Anne van Lancker, Thijs Berman, Alexander Lambsdorff, Alain Hutchinson, Karin Scheele, Avril Doyle, Renate Weber, Ioannis Varvitsiotis, Satu Hassi och Ana Maria Gomes. De gör helt rätt i att säga att reproduktiv hälsa i utvecklingsländerna är en absolut prioritet och att det är viktigt att djärvt och konsekvent kämpa för det. Jag motsätter mig häftigt Urszula Krupas åsikt att sexuell frihet hos kvinnor orsakar våld. Det är en förfärlig och diskriminerande logik!
(Applåder)
Jag vill säga till Nirj Deva att jag inte förväntade mig något annat av honom. Förlåt mig för den kommentaren. Min vän Luisa Morgantini och Raül Romeva i Rueda har som alltid funnit starka ord för att klargöra att kvinnor inte vill ha allmosor utan bara vad de har rätt till som hälften av jordens befolkning.
Tack så mycket till alla de som stöder mitt betänkande. Det gläder mig också att de icke-statliga organisationerna på området för utveckling och kvinnors rättigheter har gjort en mycket positiv bedömning av betänkandet. Jag är tacksam för allt samarbete och stöd som jag fått.
(Applåder)
Talmannen: Debatten är avslutad.
Vi går nu vidare till omröstningen.
Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)
Genowefa Grabowska : skriftlig. - (PL) Lika möjligheter och lika tillträde för kvinnor och män till resurser och deltagande i det offentliga livet är av stor vikt inte bara utanför EU, inom ramen för den hållbara utvecklingen, utan det är också av oerhört stor vikt för många kvinnor i själva Europeiska unionen. Jag ska ge er ett exempel: i Polen i min egen region Schlesien oroar sig kvinnor som dagligen arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män för att integreringen av jämställdhetsperspektivet, dvs. jämställdhetspolitiken, inte är ordentligt införlivad i de regionala ekonomiska, politiska och kulturella åtgärderna.
Kvinnor som möttes i Katowice den 8 mars 2007 förkunnade att ”jämställdhetspolitiken inte främjas av de lokala myndigheterna eller media - vare sig offentligt eller privat - trots att Polen anslöt sig till EU för nästan fyra år sedan”. De lade till att myndigheterna i Schlesien uppenbarligen inte var övertygade av mottot ”Demokrati utan kvinnor är endast en halv demokrati”.
Efter de senaste valen har andelen kvinnor i politiken i Schlesien minskat med en tredjedel. Så hur kan vi tala om kvinnors jämställdhet? Därför kräver kvinnorna i Schlesien att de lokala myndigheterna ska garantera dem lika delaktighet i det lokala styret och beslutsfattandet, möjlighet till befordran och att bedriva näringsverksamhet, lika möjligheter i fråga om sysselsättning, arbetsvillkor och lön, och befrielse från våld.
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
35. Aromer och livsmedelsingredienser med aromgivande egenskaper (omröstning)
- Betänkande: Mojca Drčar Murko
| sv |
Euroområdet (2007) - Europeiska centralbanken (2006) (fortsättning på debatten)
Talmannen: Nästa punkt är fortsättningen på debatten om euroområdet 2007 och Europeiska centralbankens rapport 2006.
Andrea Losco: för ALDE-gruppen. - (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, ordförande Trichet, ordförande Juncker, mina damer och herrar! Europaparlamentet kan med tillfredsställelse påstå att euroområdet är en grundläggande faktor för stabilitet inom den globala ekonomin.
Såsom redan på ett utmärkt sätt har förklarats av föredragandena Dariusz Rosati och Gay Mitchell i detta andra betänkande kan parlamentet jämföra ekonomins otvetydiga förbättring under 2006, som ledde till en positiv förändring när det gäller ekonomisk tillväxt och särskilt sysselsättning, med skapandet av två miljoner nya arbetstillfällen, vilket redan har påpekats. Detta är en positiv trend som medlemsstaterna i euroområdet har kunnat uppnå tack vare en sund och försiktig finanspolitik och de insatser som gjorts för att utföra de nödvändiga strukturella reformerna, vilka också är ett resultat av den större grad av ömsesidigt beroende som krävs av medlemsstaterna inom euroområdet.
Inte desto mindre behöver vi ställa några frågor. Den viktigaste har redan tagits upp i betänkandet av kommissionsledamot Joaquín Almunia: Hur upplever EU-medborgarna denna gynnsamma ekonomiska situation? Vilka är fördelarna för enskilda medborgare? Utöver den officiella informationen har de påtagliga effekterna tyvärr ännu inte verkligen erkänts av allmänheten. Vi måste notera att de upprepade uppmaningarna om återhållsamhet i lönebildningen, under vissa villkor som ur ekonomisk synvinkel är välgrundade, faktiskt är långt från de enskilda medborgarnas dagliga liv, och det är därför klart att vissa medlemsstater, inklusive Italien, som upplever allvarliga sociala spänningar, för tillfället har verkliga svårigheter med att kanalisera alla ytterligare intäkter mot minskning av skulder.
Därför anser jag att vi, samtidigt som vi uppfyller de åtaganden som gjorts på medellång sikt, måste svara på en utmaning: Hur kan vi göra ekonomins stela regler förenliga med kraven på social rättvisa?
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! När jag tar ordet i denna debatt skulle jag vilja ta upp två frågor.
För det första bör vi med tillfredsställelse notera att 2006 var ett ovanligt bra år för länderna inom euroområdet. BNP ökade med 2,7 procent jämfört med 1,4 procent under 2005, arbetslösheten var 7,6 procent, vilket var den lägsta siffran på femton år. Dessa resultat uppnåddes mot bakgrund av en inflationstakt som har hållits på stabila 2,2 procent sedan 2005, och ett minskat budgetunderskott. Det är dock förbryllande att dessa siffror genomgående är sämre än siffrorna för tillväxt, arbetslöshet, inflation och budgetunderskott i tre länder utanför euroområdet, nämligen Storbritannien, Sverige och Danmark. De är också sämre än de årliga siffror som uppnåtts i den amerikanska ekonomin.
För det andra är båda betänkandena fulla av siffror, och vi har koncentrerat oss på dessa. Emellertid förefaller det som om inte alla betraktar siffror som det viktigaste. Den nyligen valde franske presidenten sa i en intervju att ekonomisk tillväxt och full sysselsättning är så viktiga att statschefer bör hantera dessa direkt, och även att den alltför starka euron som åstadkommits av Europeiska centralbankens senaste ränteökningar skadar europeiska exportörer. Utöver denna diagnos vill Frankrikes president också minska beskattningen och öka budgetunderskottet för att öka den ekonomiska tillväxten och minska arbetslösheten i framtiden.
Jag är nästan klar. Men jag har inte hört någon kritik, vare sig från ordföranden för Europe...
(Talmannen avbröt talaren.)
Alain Lipietz: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att säga till Jean-Claude Juncker att han inte bör ta illa vid sig av att vi är så få här i parlamentet. Jag själv skulle gärna ha stannat på mitt kontor för nöjet att se honom i närbild på min tv-skärm. Förutsättningarna för debatt i detta rum är ganska svåra.
Jag skulle först och främst vilja uttrycka min känsla över att se precis hur mycket Gay Mitchells betänkande överensstämmer med de debatter som hela utskottet för ekonomi och valutafrågor har hållit under flera år nu. För första gången har vi ett ganska enigt betänkande, vilket kommer att göra det möjligt för oss att nå överenskommelser i frågor där vi brukade vara oense.
För det första har vi tanken att strukturella reformer kan genomföras och att de kan höja den potentiella tillväxtstakten jämfört med den som vi hade under 90-talet, och att de kanske redan har höjt tillväxttakten.
För det andra har vi vad som kort sagt är ett uttryckligt påstående att reformerna av arbetsmarknaden inte relaterar till en ovillkorlig återhållsamhet i lönebildningen, utan snarare, som Jean-Claude Juncker sa, till en återhållsamhet som kvalificeras genom att vara proportionell med tillväxten i produktivitet och att denna tillväxt skapas genom förbättrat mänskligt kapital, utbildning och forskning, och inte genom en minskning av sociala garantier.
Det tredje viktiga förslaget i Gay Mitchells betänkande är att frågan om artikel 111 i fördraget slutligen har behandlats på rätt sätt. Det är rådets ansvar att fastställa växelkurspolitiken. Jag skulle vilja säga till Jean-Claude Juncker att han även bör lyssna till vad Louis Gallois säger om Airbus' konkurrenskraft. Man kan inte påstå att det finns något land som har haft särskilda svårigheter med att anpassa sig till de rådande växelkurserna.
I punkt 10 i resolutionen av Gay Mitchell uppmanar vi Jean-Claude Juncker att hålla med Joaquín Almunia, och detta bör välkomnas.
Jacky Henin: för GUE/NGL-gruppen. - (FR) Fru talman! Det är inte förvaltning som unionen behöver, utan politiska ekonomiska åtgärder för att främja en form av tillväxt som skapar stabila och, framför allt, välbetalda jobb. Europeiska centralbanken är skadlig eftersom dess enda syfte är att ha så låg inflationstakt som möjligt, när den också borde beakta strukturella politiska element såsom tillväxt, i likhet med amerikanska Federal Reserve.
Att skapa euron utan att samtidigt genomföra en federal budget på de berörda medlemsstaternas nivå har lett till devalveringsinstrumentets upphörande, utan att några andra skyddsmetoder har tillhandahållits. Dollarns undervärdering är ur denna synvinkel ett vapen för massförstörelse av EU:s industriella kapaciteter, och era självbelåtna anföranden kan inte dölja denna sanning om den omåttliga och outhärdliga kostnad som eurons övervärdering medför. EU:s arbetstagare och medborgare betalar ett mycket högt pris för detta misstag.
Euroområdet kan inte längre fungera i sitt nuvarande tillstånd. Vi måste snabbt få till stånd en förändring i stadgan för Europeiska centralbanken och i själva eurons organisation. Vi måste, som en brådskande fråga, tillgripa tullskydd. Det är dags att genomföra en industripolitik som innebär att de livsviktiga intressena för EU:s folk skyddas och som möjliggör skapandet av jobb och skyddandet av de gemensamma intressena för EU:s arbetstagare.
John Whittaker: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Den ekonomiska tillväxten är högre, arbetslösheten är låg, underskotten i den offentliga sektorn sjunker något, men nu uttrycks det oro för att denna tillväxt kan vara hotad av eurons starka värde gentemot utländska valutor. Samtidigt som Jean-Claude Juncker inte delar denna oro har Nicolas Sarkozy med flera uppmanat till en aktiv styrning av växelkursen. Gay Mitchells betänkande riktar vår uppmärksamhet mot de regler som ger medlemsstaterna ansvaret för växelkurspolitiken, och man uppmanar finansministrarna i euroområdet att samordna sitt inflytande på växelkursen med Europeiska centralbanken.
Sedan sägs det i betänkandet att dessa åtgärder inte får underminera ECB:s oberoende i fråga om att använda räntenivån för att kontrollera inflationen. Vi verkar inte begripa hur det fungerar. Om ECB ska sänka eurons värde görs det genom att sänka räntenivån. Men då måste den överge sitt inflationsmål. I dessa tider av fritt kapitalflöde är det inte möjligt att på samma gång kontrollera inflationen och växelkursen.
Det finns naturligtvis ett annat sätt, och det är att införa valutakontroll. Det är kanske detta som de egentligen tänker på. Det skulle inte vara oförenligt med Nicolas Sarkozys kommentarer om att försvara fransk protektionism, och det skulle också vara katastrofalt för marknadsekonomierna i euroområdet.
Sergej Kozlík: (SK) Jag vill påpeka att variationer i inflationstakten till stor del beror på strukturella faktorer, och inte på en osund politik.
Lönerna i EU:s nya medlemsstater har fördubblats, och dessa länders andel av den energi- och råmaterialintensiva produktionen är större än den är i de mer utvecklade länderna i euroområdet. Samtidigt ska en stor del av den energi- och råmaterialintensiva tillverkningen levereras till euroområdet. Av sådana skäl är de nya medlemsstaterna mer känsliga för variationer i pris på energi och råmaterial. Av samma anledning tjänar de som en buffert och dämpar effekten av dessa priser på euroområdets länder. Men inflationstrycket i de nya medlemsstaterna kan också bero på hög tillväxt, ökande produktivitet och på att man håller på att komma ifatt standarden i de mer utvecklade länderna.
Det är ju, när allt kommer omkring, ett av målen med medlemskapet i EU.
Jag stöder därför kravet på en granskning av konvergenskriterierna, särskilt med avseende på inflationen, så att de inte blir instrument för att skapa nya skiljelinjer i EU.
Cristóbal Montoro Romero: (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr Trichet, herr Juncker! Jag vill först gratulera Dariusz Rosati, och särskilt Gay Mitchell, till kvaliteten på deras betänkanden.
Jag anser att vi nu, ekonomiskt sett, har löftesrika tider för EU. Vårt mål är att öka produktionen och den ekonomiska aktiviteten. Detta återspeglas i nya sysselsättningsmöjligheter, och en inflation som hålls i schack.
Den nuvarande utmaningen är att konsolidera denna ekonomiska tillväxt, ett mål som vi inte kommer att lyckas med om inte våra institutionella problem kan lösas. Frågan i betänkandena är om det som vi upplever är en cyklisk uppgång eller ett mer påtagligt ekonomiskt uppsving.
I detta sammanhang får vi inte hänge oss åt tanken att EU har en potentiell tillväxt om 2 procent. Medlemsstaterna måste från och med nu samordna sina tillväxtsiffror. Kort sagt måste fler arbetstillfällen och fler små och medelstora företag skapas.
I detta sammanhang måste Europeiska centralbanken också följa rekommendationerna i Mitchellbetänkandet, nämligen försiktighet när det gäller att höja räntesatserna, därför att beslut som även i fortsättningen bör ligga på regeringarna, beslut om reformer och många fler långtgående beslut i kampen mot protektionismen, inte bör föregripas. Det stora problemet som vi står inför i EU är protektionismens retorik, som strider mot andan i EU:s integration.
Summa summarum är den ekonomiska tidpunkten positiv, vilket vi bland annat måste utnyttja för att se till att denna tillväxt fortsätter, och att EU:s medborgare uppmuntras till att se på euron som en av källorna till välfärd, välstånd och, vilket är viktigast, en möjlighet till nya arbetstillfällen.
Ieke van den Burg: (EN) Fru talman! Jag vill använda min talartid för att på PSE-gruppens vägnar uttrycka vårt fulla stöd för stabilitets- och tillväxtpakten - det är nödvändigt att upprepa detta flera gånger - och särskilt för en reform av paketen. Vi har gjort det mer förnuftigt genom att ta hänsyn till den ekonomiska cykeln och framstegen. Detta är något som måste tillämpas ordentligt och inte avsiktligt, som nu sker. Jag uppskattar därför det som Jean-Claude Juncker och Joaquín Almunia har sagt, och det är bra att vi också uttrycker detta på min politiska grupps vägnar.
Jag skulle vilja uppmärksamma två särskilda frågor, och jag skulle vilja höra reaktionerna från er tre. Det gläder mig mycket att se er tillsammans här för denna debatt. En är frågan om återhållsam löneutveckling. Vi stöder principen att återhållsam löneutveckling borde förbli inom produktivitetstillväxten, och detta har varit fallet i över 10 år. Men nu är det dags att se hur vi kan ombalansera tillväxtens resultat, och i de fall vi ser att lönerna släpar efter och utgör en mindre del av BNP är det också dags att försöka ombalansera detta. Jag skulle vilja höra några kommentarer om detta. Jag vet att Jean-Claude Juncker och Joaquín Almunia också har uttryckt sig på detta sätt. Jag skulle särskilt vilja be ordföranden för ECB att kommentera denna fråga.
Den andra frågan som jag vill ta upp gäller inte bara hedgefonder, utan också punkt 19 i Mitchellbetänkandet om omstruktureringar av stora företags skulder. Detta är ett stort problem för den finansiella stabiliteten, och jag skulle också vilja be er bedöma detta och hur vi ska lösa denna fråga.
Olle Schmidt: Jag vill börja med att tacka de båda föredragandena för ett gott arbete. ECB fullföljer sina uppgifter väl. Även om diskussionens vågor inte så sällan går höga lyckas alltid Jean-Claude Trichet lugna känslorna med ett språkbruk värdigt en diplomat. ECB har blivit betydligt öppnare och mer transparent än tidigare, men parlamentets krav om offentliga protokoll kvarstår. Det fungerar bra för andra centralbanker och skulle ge ECB ytterligare styrka och anseende. Vi upprepar också vår önskan om ett öppnare förfarande vid val till ECB:s direktion.
Att värna ECB:s oberoende och stå upp för målet om prisstabilitet är av yttersta vikt. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa ger ECB, Jean-Clude Trichet och Jean-Claude Juncker sitt fulla stöd i denna mycket centrala fråga. Vi vet att en fast stabilitetspolitik är en grundläggande förutsättning för ett växande Europa.
Tyvärr är vi flera som är oroade över att det höga tonläget från den franska presidentvalskampanjen nu ska fortsätta. Måndagens möte i Bryssel minskar inte denna oro. Den finns också i utskottet, även om Jean-Clude Juncker försöker lugna oss och den hörs i debatten här i dag, där det förekommer en expansiv diskussion. Det finns formuleringar i betänkandet som skulle kunna tas som intäkt för att man kan ifrågasätta ECB:s oberoende och ha mer av politisk inblandning. Detta avvisar vi. Jag syftar på formuleringarna i punkt 10 som i sin tur hänvisar just till, som Benoît Hamon säger, artikel 111 i fördraget. Det vore ytterst olyckligt om vårt betänkande i något stycke skulle kunna uppfattas som ett ifrågasättande av ECB.
Wiesław Stefan Kuc: - (PL) Fru talman! De goda makroekonomiska resultaten i länderna inom euroområdet bekräftar det enorma inflytande som Ekonomiska och monetära unionen har på resultaten, vilket i själva verket var syftet med att införa en gemensam valuta i EU. Högre nivåer på integrationen inom olika områden gör det möjligt att öka utvecklingen och framstegen. Men problemen med den europeiska konstitutionen, omröstningen och vissa medlemsstaters styrka förhindrar för närvarande en fortsatt integration.
Det Europa med två hastigheter som ordförande Romano Prodi förutsåg har tyvärr blivit verklighet. Det märks också när euron infördes i medlemsstaterna. Att införa euron i en eller till och med två stater under en treårsperiod kan inte betraktas som en rejäl framgång. Vi måste stärka och snabba på dessa åtgärder, eftersom de kommer att medge en snabbare utveckling och en fortsatt integration. Låt oss gripa detta tillfälle.
Låt mig sammanfattningsvis uttrycka mina uppriktiga gratulationer till de båda föredragandena.
Hélène Goudin: Det har nu gått knappt fyra år sedan Sverige hade en folkomröstning om euron och med mycket stor majoritet sa nej till att införa euron som valuta. Argumenten mot att bli en del av eurozonen var och är många. Dels är det ett mycket instabilt politiskt projekt, dels är det ytterst problematiskt för ett land att inte kunna styra över sin egen ränta för att kunna reagera på konjunkturcyklerna. Dessa farhågor har besannats och vi ser nu hur detta påverkar länder som bytt ut sin valuta mot euron.
Har Sverige förlorat på att behålla kronan? Nyligen genomförda studier visar att handeln har påverkats, men i försumbar utsträckning. Det Sverige har vunnit på att inte införa euron är mycket mer värdefullt. Vi har en helt annan möjlighet att styra över vår utveckling eftersom räntan kan anpassas till rådande förhållanden i Sverige utan att riksbanken behöver ta hänsyn till konjunkturen i andra länder. Därför anser jag att det är nödvändigt, tvärt emot vad kommissionsledamot Joaquín Almunia uttryckt här i kammaren, att det svenska nejet måste respekteras och att även Sverige får ett formellt undantag från euron, precis som Danmark och Storbritannien har fått. Allt annat vore synnerligen odemokratiskt.
Zsolt László Becsey: (HU) Det gläder mig att denna debatt äger rum nu, så att jag med tanke på vissa saker som de två ämnena har gemensamt kan peka på vissa konsekvenser för utvidgningen. För det första finner jag det positivt att inte bara företrädare från länder som kandiderar för att komma med i euroområdet och föredraganden, utan också min tyska kollega Andreas Schwab påpekade problemet att referenslandets uppfattning om inflationskriteriet för anslutning till euroområdet - det vill säga alla medlemsländers - skiljer sig från det som vi använder när vi bestämmer ECB-målet, som underförstått gäller för de 13 medlemsstaterna.
Trots det svar som sändes till oss i går från Joaquín Almunia måste parlamentet fortsätta att insistera på att reformfördraget bör innehålla en rättelse som är en logisk följd av att euroområdet bildats. Är detta för övrigt inte dubbelmoral när man inte vidtar åtgärder mot överdriven inflation i euroområdets medlemsstater, men fastslår strängare bestämmelser om åtgärder mot inflationen för dem som vill ansluta sig?
Jag vill påpeka att medan riktvärdet för euron grundar sig på 27 medlemsstater tillämpar ECB:s styrelse samma definition endast för 13 stater, för jag är inte medveten om att några medborgare från länder utanför euroområdet spelar någon roll i det organet. Jag kan därför se en dubbeltydighet i fördragets uttryck ”EU:s medlemsstater”.
Vi får höra en hel del retorik om solidaritet, men den är inte märkbar när det gäller användningen av eurosedlar. I själva verket kommer den minsta valören, femeurosedeln, att vara värd flera gånger mer än valören på den lägsta valören sedlar i de nya medlemsstaternas nationella valuta, vilket tvingar deras invånare att springa omkring på gatorna med hela påsar med mynt. Samtidigt kommer den högsta valören, 500-eurosedeln, ofta att vara värd ett halvt års pension i dessa länder. Själv har jag inte sett denna sedel på flera veckor, inte ens här i Strasbourg eller Bryssel, som betalning för någonting. Om någon kunde växla den vore jag mycket tacksam. Vad skulle man då kunna göra med den i Riga?
Får jag tillägga att Dariusz Rosati kom med ett mycket tankeväckande påpekande om att utvidga de fyra grundläggande friheterna till den inre marknaden. Men jag har en fråga också här: hur är det möjligt att de som i dag deltar i den monetära integrationen kan blockera arbetskraftens fria rörlighet, av fruktan för slovakisk arbetskraftsdumpning? Hur är det möjligt att EU:s förordningar indirekt utesluter arbetsintensiv verksamhet från tillhandahållandet av tjänster?
Tack så mycket, fru talman. Jag hoppas att utvidgningen av euroområdet mot öster, mot Sovjets tidigare inflytelsesfär, också kommer att börja inom kort.
Pervenche Berès: (FR) Fru talman, herr Juncker, herr Trichet, herr Almunia! Jag anser att detta är en bra vecka för euron, för det första därför att det är första gången som denna makroekonomiska dialog om euroområdet har hållits här i Europaparlamentet. Jag hoppas att det är början på en bra rutin, för euron blir synlig i parlamentet i denna debatt, och det välkomnar jag.
Detta är också den vecka då en nyvald president från republiken kände att han själv inom Eurogruppen bör försvara det som han tänkte föreslå i sitt land. Jag tror att det för några år sedan inte skulle ha skett i detta land där man ansåg att budgetstrategi hörde till den nationella suveräniteten. Den gemensamma debatten om vad styrningen av euron består av har gått vidare, och det är jag positiv till. Ni har begärt rätten att få bedöma effektiviteten av de 13 miljarder euro i skattefavörer som har föreslagits, och jag kan bara stödja ert förslag.
Men när det gäller framtiden vill jag uppmana er att gå ännu längre. För det första därför att jag anser att användning av stabilitetspaktens förebyggande åtgärder inte gör det möjligt att genomföra det som behövs, det vill säga en initial samordning för att organisera framtida strategiska investeringar på ett samordnat sätt, och ett gemensamt förutseende av effekterna av strukturreformerna, för det som sker i ett land i form av strukturreformer får effekt på alla de andra länderna.
Sedan vill jag uppmana er att öppna debatten om växelkursen. Det är en fråga som ni kan ta upp enligt artikel 111 i fördraget, även på rådsnivå. Det måste alltså betraktas som en fråga av gemensamt intresse, eftersom ni uppmanas att göra det enligt artikel 99 i fördraget.
Vladimír Železný: (CS) Fru talman! När den gemensamma valutan infördes var avsikten att skapa en gemensam inre marknad. Men EU är i dag förslavat av konceptet med en stelbent politisk integration och inrättandet av en överreglerad superstat, snarare än skapandet av de ekonomiska friheter som 1957 bidrog till att utforma grundvalarna till den gemensamma marknaden, vilka än i denna dag är ouppfyllda. Misslyckandet med att anta det ursprungliga Bolkesteindirektivet, hindren när det gäller att fritt överföra produktionen till mer effektiva områden inom EU och begränsningarna av den fria rörligheten för arbetskraften från de nya medlemsstaterna, samt andra protektionistiska och reglerande begränsningar av friheten på den gemensamma marknaden, håller på att omvandla euron till en artificiell valuta. Till följd av detta har vi en gemensam valuta på en icke gemensam marknad. Ett typiskt exempel på detta är att det å ena sidan förekommer att man brutalt tvingar igenom eftergifter i stabilitetspakten, som somliga av de stora EU-länderna beslutat att de inte kunde klara sig utan, och att å andra sidan de nya medlemsländerna har påtvingats meningslösa och sedan länge förlegade villkor innan de kan anslutas till euroområdet, varvid man inte tar rimlig hänsyn till nödvändiga inflationsnivåer och andra indikatorer som inte är något annat än perifera och tillfälliga manifestationer i mycket dynamiska ekonomier som växer i snabbare takt än genomsnittet i EU. Den trångsynthet som råder inom euroområdet och misslyckandet med att uppfylla de ekonomiska friheterna på en orättvis och icke-gemensam marknad gör euron till en osäker och halvhjärtad valuta.
(EN) Fru talman! Låt mig göra en teknisk anmärkning. På panelen ovanför er och på bildskärmen har mitt namn regelbundet visats felaktigt i flera månader nu. Bokstaven ”ý” i slutet av mitt namn saknas. Var vänlig notera detta.
Othmar Karas: (DE) Fru talman! Jag välkomnar också treklövereuron.
Euron har varit framgångsrik. Euron är EU:s bästa svar på de globala utmaningarna. Euron och de fyra friheterna är hörnstenarna på en stark inre marknad. Enligt min åsikt är Maastrichtkriterierna och stabilitets- och tillväxtpakten de viktigaste reglerande principer som EU har åstadkommit. Från och med den 1 januari 2008 kommer Eurogruppen att ha absolut majoritet bland EU:s medlemsstater. Det är goda nyheter, och vi vill säga varmt välkomna till Malta och Cypern.
Jag frapperas av att vi blir begeistrade av att en regeringschef har lovat att landet ska göra sina hemläxor. Hemläxor måste göras. Vi måste respektera bestämmelserna, i stället för att tolka dem på ett protektionistiskt sätt.
Det gläder oss att det finns ekonomiska fördelar, och vi önskar att dessa fördelar ska användas för att minska handelsunderskott och statsskulder, samtidigt som vi ser till att arbetstagarna får vara med och dela på behållningen.
Vi ifrågasätter inte Europeiska centralbankens oberoende. Banken står som garant för att euron fungerar bra. Men en oberoende Europeisk centralbank och gemensamma externa förbindelser för euroområdet utesluter inte varandra. Att euroområdet har en gemensam representation för de externa förbindelserna har ingenting att göra med att dessa tre herrar påverkar utländska valutakurser. Den utländska valutakursen bestäms av marknaden, och Europeiska centralbanken beslutar om räntorna. Det vill jag göra klart för vänstern.
Nu för tiden lovsjunger vi alla euron och de ekonomiska uppgifterna, men vi har glömt att euron också bör betraktas och presenteras som fördelaktig för EU:s medborgare. Låt oss betona hur mycket vi sparar i växlingskostnader. Låt oss betona eurons effekt på stabiliteten inom euroområdet och den interna marknaden. Låt oss inte glömma att vi för närvarande ligger bättre till än dollarn, för det är ett verkligt tecken på framgång. Det är vad medborgarna önskade sig när vi införde euron.
Robert Goebbels: (FR) Fru talman! Det känns som om jag deltar i en bedräglig debatt: vi bedrar våra gäster som ser framför sig en tom kammare, och vi bedrar högern, där ledamöterna hetsar upp sig över att ECB förlorar sitt oberoende, fast Europeiska centralbanken är och kommer att förbli oberoende. Frankrike ändrade sin konstitution så att ECB kunde vara oberoende. För att ändra ECB:s stadga skulle det behövas ett avtal mellan 27 regeringar och 28 parlament, inklusive vårt eget. Det är ett omöjligt uppdrag!
Dessutom gör ECB ett ganska bra arbete. Euron är den andra internationella reservvalutan, och sedan 2000 har den skrivits upp med omkring 25 procent gentemot dollarn. Det kostar mindre att köpa råmaterial, bensin och gas. Inflationen är lägre i euroområdet än i Förenta staterna och Storbritannien. Om jag ska komma med ett kritiskt påpekande om ECB är det att banken är alltför besatt av att bekämpa inflationen. Inflation är skadligt, särskilt för dem som är ekonomiskt svaga, men eftersom inflationstrycket för närvarande är begränsat skulle banken kunna göra mer för att stödja EU:s ekonomiska politik.
Köpkraften har minskat för många européer, vilket inte hindrar ECB från att förespråka återhållsamhet i fråga om lönerna. Jag hoppas att Jean-Claude Trichet också kommer att rekommendera återhållsamhet för president Nicolas Sarkozy, som tar tillbaka de löften som Frankrike har gett för att i stället ge skattelättnader åt de rika.
Det slutliga bedrägeriet: vad är det för mening med att ha en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna när den inte tillämpas i hela EU? Hur kan EG-domstolen tillämpa denna stadga när den inte kommer att tillämpas i Storbritannien? Denna slutliga fråga riktar jag naturligtvis till den store europé som är min landsman, Jean-Claude Juncker.
Jean-Paul Gauzès: (FR) Fru talman, herr Juncker, herr Trichet, mina damer och herrar! Det är varken paradoxalt eller motsägande att stödja slutledningarna i de utmärkta betänkanden som vi har fått framlagda och stödja den franska regeringens modiga och beslutsamma åtgärd att genomföra de nödvändiga reformerna och främja tillväxten. Det är varken paradoxalt eller motsägelsefullt eftersom Frankrike kommit tillbaka till EU. Genom att högtidligt förklara sina utfästelser i fråga om den europeiska integrationen har den franske presidenten kraftfullt bidragit till att blåsa nytt liv i EU och bryta det dödläge som uppstått här. Det avtal som uppnåddes under toppmötet i Bryssel tack vare förbundskansler Angela Merkels insatser är det första praktiska exemplet på detta.
Ett av målen är att förbättra det sätt på vilket euroområdet fungerar. Stabilitets- och tillväxtpakten, som sedan 1999 har gett en budgetram för länderna inom euroområdet och som definierar den budgetdisciplin som medlemsstaterna måste tillämpa för att förhindra att det uppstår några överdrivna underskott, måste tillämpas systematiskt, eftersom den bidrar till att upprätta en monetär stabilitet. Helt klart ifrågasätter inte Frankrike, trots det som kan ha sagts, stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser, som förblir grundläggande. Men vi måste hålla fast vid dess kriterier utan att förlora målet med tillväxten ur sikte. Den måste tillämpas på ett intelligent och dynamiskt sätt.
Det är i den andan som den franske presidenten var angelägen om att ge de nödvändiga förklaringarna om det ambitiösa program för strukturreformer som han kommer att genomföra. Den fruktbara dialog som har påbörjats har gjort det möjligt att klargöra positionerna. Nicolas Sarkozy har bekräftat sitt åtagande att göra allt som är möjligt för att uppfylla målet till 2010, om den ökning av tillväxten som han förväntar sig av dessa åtgärder ger de resultat som han räknar med för skatteintäkterna. Frankrike har redan åtagit sig att få ned sitt underskott till 2,4 procent från och med 2007. Ansträngningarna för att konsolidera budgeten för att minska statsskulden kommer att fortsätta.
Jag är en av dem som anser att Eurogruppens roll måste stärkas. Tillsammans med en stabil och kvalificerad ordförande måste gruppen fortsätta sitt sökande efter en konsekvent och samordnad nationell ekonomisk politik. På så sätt, med respekt för Europeiska centralbankens oberoende, kommer Eurogruppen slutligen att på lämpligt sätt kunna uppväga genomförandet av en ekonomisk politik som är inriktad på tillväxt och sysselsättning.
Vladimír Maňka: (SK) Förra veckan var jag närvarande vid diskussioner i finansministeriet i Dublin.
Den irländska ekonomin har växt i en anmärkningsvärd takt med 6 procent i genomsnitt under de senaste 10 åren. BNP per capita ligger 40 procent över genomsnittet i EU. Arbetslösheten är 4,2 procent, och irländarna kommer helt klart att lyckas uppnå Lissabonmålen för arbetslösheten. Men det som oroar dem är att inflationen kommer att gå upp till 5 procent i år. Om Irland inte redan hade ingått i euroområdet skulle man inte ha kunnat anslutas i dag enligt de nuvarande bestämmelserna. I detta sammanhang vill jag påminna om att den strukturella inflationen ligger högre i snabbväxande ekonomier. En sådan situation är en väsentlig del av den monetära unionen.
Inflationen är en del av processen, särskilt för de nya medlemsstater som försöker hinna ifatt de mer utvecklade länderna. Rådet och kommissionen bör därför utveckla en ny analys och granska konvergenskriterierna. Det är viktigt att fortsätta de politiska diskussionerna om tillämpningen av dessa kriterier på de blivande medlemmarna av euroområdet.
Jean-Claude Juncker: ordförande för Eurogruppen. (FR) Fru talman! Jag har begärt ordet i slutet av debatten för att göra ytterligare några påpekanden om det som sagts, eller inte sagts.
Jag vill börja med att nämna lönepolitiken, eftersom det är en fråga som jag ägnar mig åt och som oroar mig. Jag är fortfarande övertygad om, under förutsättning att den nuvarande politiken fortsätts, att den politik som består i att ytterligare vidga det gap som finns mellan dem som arbetar och dem som säger att de erbjuder arbetstillfällen, att vi är på väg mot en katastrof. Européer, särskilt enkla och anspråkslösa européer, som inte är mindre intelligenta än de andra, förstår inte detta gap mellan dem som har och dem som strävar efter att få, vilket blir större för varje dag.
(Applåder)
Jag tror att flera av oss har sagt detta, inklusive ordföranden för Europeiska centralbanken, som nyligen opponerade sig mot dessa klyftor som blir allt större. Jag anser att vi måste hålla oss till principen med löneåterhållsamhet. Löneåterhållsamhet kan enkelt förklaras med att så länge som lönerna utvecklas i takt med framstegen inom produktionen kommer löneåterhållsamhet vare sig att åtföljas av förlust av konkurrenskraft eller en överdriven inflation. Men om lönerna å andra sidan skulle avvika från den väg som produktivitetsutvecklingen banar för dem kunde vi - helt säkert - få problem. Jag anser att vi behöver söka efter ett modernt sätt att tillåta så många människor som möjligt att vara med och ta del av tillväxten. Allting beror inte på nominella lönehöjningar. Vi måste söka efter möjliga former för arbetardeltagande, vi måste söka efter former för vinstdelning, vi måste söka efter andra former för utbildning för de anställda, som skulle kunna göra det möjligt för så många människor som möjligt att få ta del av den ekonomiska tillväxten, vilken, vill jag tillägga, inte bör nedvärderas eller kritiseras i princip, som man tenderar att göra i vissa kretsar. Den måste snarare uppfattas som ett instrument som gör det möjligt för euroområdet och EU att öka graden av deltagandet på arbetsmarknaderna, och, i vidare bemärkelse, minska arbetslöshetssiffrorna i förhållande till vad vi för närvarande har. Vi vill ha en tillväxt eftersom vi vill ha arbetstillfällen. Vi vill inte att tillväxten ska vara ett mål i sig själv.
När det gäller den fria rörligheten för arbetstagarna inom euroområdet vill jag säga - och jag kan tillägga att ordföranden i Europeiska centralbanken säger samma sak, vilket visar hur fullständigt våra ståndpunkter stämmer överens - att det helt visst finns en motsägelse mellan att vara en del av samma monetära område men inte fullständigt få del av de fyra friheterna. Jag håller därför med dem som säger att till exempel slovenska arbetstagare bör kunna röra sig fritt inom euroområdet. Men man kan inte finna, vare sig i fördraget eller i anslutningskriterierna, några villkor som gör att vi kan säga att slovenska arbetstagare får röra sig på det territorium som tillhör de 12 medlemmarna i euroområdet, men inte på de andras territorium, lika lite som man kan finna villkor som gör att vi kan säga att tjeckiska, slovakiska och polska arbetstagare inte har rörelsefrihet, endast de som är medlemmar i euroområdet har det. Jag skrev inte alla stycken i fördraget, eller ens den minsta delen av det, men man kommer inte ifrån den ohanterlighet som ibland kännetecknar alla dessa texter. Därför är detta en debatt som vi måste ha, men vi måste inse att vi inte kan lösa problemet enbart för euroområdet, utan vi måste verkligen lösa det för EU som en helhet.
Det har talats mycket om den person som jag kallade ”vår kvällsbesökare” förra måndagen i Eurogruppen. Detta är för övrigt, herr Hamon, ett uttryck som jag tagit från en period i Elyséepalatsets historia som inte helt motsvarar dagens, eftersom det före ordföranden i Eurogruppen fanns andra som brukade ta emot kvällsbesökare. Det var mer ett fenomen på 80-talet i Frankrike. I EU är detta fenomen ganska nytt, och vi får se om det är början på en långlivad tradition eller om det förblir ett förflutet epifenomen.
Jag vill helt kort peka på några av Frankrikes åtaganden. För det första har Frankrike inte upphört med sin budgetkonsolidering, Frankrike avvaktar inte med sin finansiella konsolidering. För det andra är 2008 års underskott ...
(Riktar sig till Robert Goebbels, som hade häcklat honom.)
... ja verkligen, herr Goebbels, vi får se. Jag är inte ansvarig för den franska budgetpolitiken, så vi får se ... Slutligen vill jag säga till er, käre herr Goebbels, att om Frankrikes offentliga finanser vore lika sunda som finanserna i det land som jag är ansvarig för skulle vi inte behöva hålla denna debatt, och vi skulle inte haft vår besökare i måndags kväll.
(Skratt)
Frankrike har tagit ställning, Frankrike kommer att göra allt det kan för att uppfylla målet 2010, precis som vi alla åtog oss att göra i april i år. Frankrike är inte det enda land som har problem med att uppfylla målet innan tidsfristen går ut. Vi kommer att vara lika stränga och orubbliga när vi analyserar resultaten i de andra länderna, som kanske inte lyckas att enligt de fastslagna villkoren uppfylla målet i tid, men Eurogruppen förväntar sig att alla medlemsstater i Eurogruppen uppfyller sitt halvtidsmål senast 2010. När det gäller Frankrike kommer landet att lämna oss ett uppdaterat stabilitetsprogram i september, så att kommissionen och Eurogruppen tillsammans får se om de strukturreformer som den franska regeringen påbörjat sannolikt kommer att leda till det önskade resultatet, det vill säga återigen en ökande fransk tillväxt och en garanti för att de franska offentliga finanserna är livskraftiga på lång sikt. Jag citerar stabilitets- och tillväxtpakten i dess ändrade version.
När det gäller utvidgningen av euroområdet, och oavsett den debatt som vi kan ha om anslutningskriterierna, vill jag upprepa inför parlamentet att euroområdet och Eurogruppen naturligtvis varken är ett område eller en exklusiv klubb. Alla medlemsstater som uppfyller anslutningskriterierna inte bara kan ansluta sig till euroområdet, utan måste göra det. Ingen medlem i euroområdet, någon stat eller politiker kan avvisa en begäran om anslutning till euroområdet. Här är fördragen kristallklara.
Vi kan naturligtvis, och vi ska utan tvekan, diskutera detta, men vi måste diskutera det på djupet och inte undvika de grundläggande frågorna, till exempel om vi bör basera kriterierna mer på en formell behandling, som vi uppmanas till i fördragen, eller om vi i stället bör tänka på faktisk konvergens. Jag har redan garderat de nya medlemsstaterna - ett uttryck som jag fortfarande avskyr - mot föreställningen om faktisk konvergens. Medlemsstaterna, de som man hänvisar till som de nya medlemsstaterna, har i själva verket ingenting att vinna på att vi tillgriper analyser som grundar sig mer på verklig konvergens än på en formell behandling, men detta är något som vi kan diskutera under de närmaste månaderna.
Jag förstod inte riktigt den fråga som min vän Robert Goebbels ställde till mig i slutet av sitt inlägg, när han frågade om stadgan för de grundläggande rättigheterna i EU. Jag kan verkligen inte se något samband med den debatt som vi har just nu, såvida det inte gällde att antyda att det inte längre finns något skäl för Storbritannien att begära undantagsbestämmelser från stadgan om grundläggande rättigheter, och att det inte finns något skäl för dem att insistera på undantagsbestämmelser till vilket pris som helst i monetära frågor. Dessutom anser jag att Storbritannien en dag kommer att tillämpa deklarationen om grundläggande rättigheter inom sitt territorium - därför att den tid kommer när landet vill göra det, för man kan inte i evighet trotsa det sunda förnuftet - innan man tillämpar den gemensamma valutan där.
Den ärbara kombinationen av deklarationen om grundläggande rättigheter och Europarådets deklaration, som gäller samma tema, kommer därför att skapa en lösning som genom att sammanföra dessa två lagstiftningskällor kommer att göra det möjligt för EG-domstolen att se till att ”pretoriansk” lag, både i detta och andra fall, kommer att ha visat att den ibland har hunnit förbi den verklighet som utformas av dem som vill ha mer EU och dem som, tyvärr, vill ha mindre. Det stora bidrag som Europaparlamentet ger till våra debatter är generellt sett att upptäcka att man är på samma sida som de som vill ha mer EU. Vi har inget att vinna på att varje dag vilja ha mindre EU, eller genom att sälja av det EU som vi har i små bitar som vi gör tillgängliga för dem som skulle vilja demontera ett projekt som inte har slutat att expandera eller göra intryck på världen alltsedan vi började arbeta med det.
(Applåder)
Jean-Claude Trichet: ECB:s ordförande. (EN) Fru talman! Jag vill göra fem påpekanden som svar på frågan. För det första skulle jag åter vilja säga att betänkandena av Dariusz Rosati och Gay Mitchell var mycket imponerande och fulla av mycket viktiga idéer och rekommendationer.
Först när det gäller Andreas Schwabs anmärkningar: det är tydligt att det är en fråga om institutionell filosofi. Det finns 13 exemplariska politiska demokratier i euroområdet, och i januari nästa år kommer de att vara 15. I framtiden kan de vara så många som 25 eller till och med fler. Det är ofattbart att ändringar skulle ske tre eller fyra gånger per år på grund av ändringar som skett genom vår demokratis normala funktion. Åtaganden som görs inom Eurogruppen fullgörs tydligen eller så fullgörs de inte. Om de inte fullgörs är det omöjligt att ha en eurogrupp med befogenhet - vilket, är jag säker på, är alla berörda länders önskan och vilja.
Min andra punkt handlar om arbetstillfällen. Siffror är siffror. Jag hör regelbundet att euron inte är utformad för att skapa arbetstillfällen, att vi har ett problem med tillväxt och sysselsättning, och så vidare. Euron inrättades på grundval av en filosofi som delas i hela världen: att prisstabilitet, och trovärdighet när det gäller att säkerställa prisstabilitet, är förutsättningar för hållbar tillväxt och för skapandet av arbetstillfällen. Detta är det beslut som européerna har fattat, men de är i gott sällskap, eftersom det råder enighet. Vilka är siffrorna? Mer än 12 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan euron infördes - mer än 12 miljoner. Två miljoner skapades 2006, vilket föredraganden uttryckte så väl för ett ögonblick sedan. Sedan euron infördes har vi skapat fler arbetstillfällen än USA. Vi har den lägsta arbetslöshetsgraden på 25 år. Vi är inte nöjda, och vi gör rätt i att inte nöja oss, eftersom vi måste göra mycket bättre ifrån oss. Med det går inte att säga att euron motverkar skapandet av arbetstillfällen - det stämmer inte, och vi kan bevisa det.
När det gäller vår eventuella besatthet av prisstabilitet har jag redan sagt att prisstabilitet är en förutsättning för hållbar tillväxt och hållbart skapande av arbetstillfällen. Låt mig också säga att denna känsla fullständigt delas av våra medborgare. Alla undersökningar visar att de är helt för prisstabilitet, med en otrolig marginal, och att de inte nödvändigtvis är helt nöjda med den rådande situationen. De uppmanar oss att vara så trovärdiga som möjligt. Om vi i dag har en 50-årig ränta på 4,67 procent och en 30-årig ränta på 4,65 procent (den 50-åriga räntesatsen gäller Frankrike, där obligationer utfärdas på 50 år, och den 30-åriga räntesatsen gäller Tyskland), är dessa siffror fortfarande mycket lägre än den 10-åriga räntan i Förenta staterna. Varför är de så låga? För att vi är trovärdiga - när det gäller att säkerställa prisstabilitet på 30 års tid och till och med på 50 år tid. Detta är vad vår trovärdighet bidrar med i EU.
Låt mig nämna valutafrågan, som är mycket viktig. För det första är reglerna klara - de fastställs i fördraget. Det handlar om precis samma regler som har gällt i Tyskland sedan grundandet av dess centralbank Bundesbank efter andra världskriget. Det handlar om precis samma regler som användes i det franska system som infördes i januari 1994, när den franska centralbanken Banque de France blev oberoende, vilket krävdes i Maastrichtfördraget och enhälligt antogs av den franska vänstern och högern, vilka beslutade, som Robert Goebbels sa, att ändra den femte republikens konstitution för att göra centralbanken oberoende.
Så reglerna är tydliga. De är likadana som i ett antal länder. I praktiken, som en ledamot så vältaligt uttryckte det, innebär detta att vi befinner oss i ett flytande växelkurssystem, och vi har ett forum för att diskutera dessa frågor: G7. Såvitt jag vet undertecknade jag och Jean-Claude Juncker G7-gruppens förklaring, tillsammans med vår amerikanska partner - Federal Reserve och finansministern - med våra japanska partner och med våra övriga partner, Storbritannien och Kanada.
På detta sätt har vi diskuterat frågor sedan systemet med flytande växelkurser infördes. Detta innebär inte att situationen är enkel eller mycket trevlig, men låt oss vara så ansvarsfulla som möjligt under rådande omständigheter och vara säkra på att vi får denna dialog - säkerligen mellan oss själva, och med våra partner. Det är ofattbart att vi skulle kunna göra saker som skulle strida mot våra partners önskningar. Det kommer inte att fungera.
Jag vill inte tråka ut er genom att upprepa det som vi har sagt, men gemensamt säger vi till Kina att vi inte är nöjda med den rådande situationen. Vi upprepar säkert det som våra japanska vänner har sagt, att marknaderna inte helt erkänner deras aktuella grundprinciper, och när det gäller Förenta staterna sa vi gemensamt att vi noterade att finansministeriet och den monetära myndigheten hade sagt att en stark US-dollar gentemot euron gynnar dem. Jag ska inte säga något mer om denna punkt, men vi måste veta exakt hur saker ligger till.
Jag kommer nu till den sista punkten, som också är viktig: oberoende. Jag noterade mycket uppmärksamt att alla regeringar inom EU har sagt att de fullständigt skulle respektera centralbankens oberoende. Jean-Claude Juncker sa detta för ett ögonblick sedan på Eurogruppens vägnar. Oberoende finns med i fördraget, och det är den absoluta nyckeln till trovärdighet. Hur skulle vi kunna vara trovärdiga under de närmaste 50 åren om vi inte anses oberoende av alla beslutsfattare - här i EU, i New York, i Tokyo, i Singapore, i Hongkong och på andra platser? De litar på oss för att vi är oberoende, men oberoende grundas inte bara på våra partners och de verkställande avdelningarnas fulla respekt för fördraget; det beror också på oss. Jag skulle på styrelsens vägnar vilja säga - om jag kunde, skulle jag säga det på flera språk för att vara säker på att bli ordentligt förstådd! -
(FR) Jag kommer under alla förhållanden att mycket kraftfullt bevara ECB:s oberoende. Mina 18 kolleger och jag avser att hålla oss strikt till fördraget på denna punkt och på alla andra. Det gäller fördraget, hela fördraget, och ingenting annat än fördraget.
(DE) Som ordförande är det min bestämda skyldighet att bibehålla ECB:s oberoende under alla förhållanden. Mina 18 kolleger och jag avser att hålla oss strikt till fördraget, hela fördraget och ingenting annat än fördraget.
Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. (ES) Fru talman! Jag vill avsluta denna mycket intressanta debatt med en mycket kort kommentar om tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten, för i denna debatt - liksom i många andra debatter som vi har hållit i och utanför parlamentet - uppmanar somliga personer kommissionen och rådet - särskilt kommissionen, vilket är helt rätt - att tillämpa pakten noggrant. Och det kan jag helt hålla med om.
Tillsammans med den övriga kommissionen har jag för avsikt att föreslå för rådet att pakten ska tillämpas så som den är, i enlighet med vad som överenskommits. Alltså en fast tillämpning, utan undantag, utan att bryta några regler, vilket inte innebär en stelbent tillämpning. Vi har dåliga erfarenheter av att fasthet har förväxlats med stelbenthet. Fasthet betyder inte stelbenthet. Fasthet betyder stränghet, och stränghet inför olika och svåra situationer kräver en kombination av fasthet och flexibilitet om syftet är att uppnå resultaten med budgetdisciplinen, vilket är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt.
Nu kommer jag till min andra synpunkt. Vissa av de ärade ledamöterna har hänvisat till andra insatser som vi måste göra för att stödja tillväxten och öka tillväxten och sysselsättningen. Vi måste fortsätta att utveckla den inre marknaden, och vi kommer att hålla en debatt om det före slutet av året.
Kommissionen har lovat rådet att lägga fram en analys av den inre marknadens funktion och om hur vi anser att den bör fortsätta att utvecklas. Det är en viktig debatt som följer på sådana debatter som har hållits här i parlamentet och i rådet om tjänstedirektivet - och vi får nu se hur det tillämpas - en debatt som är kopplad till den ökande integrationen av finansiella tjänster, som är mycket viktig för att förbättra särskilt euroområdets funktion.
Vi måste fortsätta att tala om Lissabonstrategin, och under de kommande månaderna ska vi diskutera granskningen av de integrerade riktlinjerna, de breda riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för sysselsättningen.
Strukturreformerna inom ramen för Lissabonstrategin börjar bära frukt. De bra resultaten, och de underbara resultaten när det gäller sysselsättningen som ordföranden för Europeiska centralbanken just har nämnt, skulle inte ha varit möjliga utan de reformer av arbetsmarknaden som finns med inom ramen för Lissabonstrategin, och jag tror inte heller - även om vi ännu inte har alla analytiska beståndsdelar i vår hand - att det blir möjligt att förklara vissa av produktivitetsförbättringarna under de senaste kvartalen utan att sätta dem i relation, inte bara till den ekonomiska cykeln, utan också till vissa reformer på produktmarknaderna, på tjänstemarknaderna och till vissa förfaranden, eller utan den återigen fasta och stränga men inte blinda tillämpning av konkurrensbestämmelserna som kommissionen i synnerhet måste övervaka.
Min slutliga kommentar, som har nämnts vid flera tillfällen, och som Jean-Claude Juncker redan har svarat på, gäller lönefrågan. Jag har nämnt den här i parlamentet vid flera tillfällen, och i diskussioner utanför parlamentet.
Jag är helt ense med den ståndpunkt som Jean-Claude Juncker förklarat. Lönerna måste utvecklas i takt med produktiviteten. När produktiviteten förbättras måste dessa förbättringar återspeglas i löneutvecklingen. Vi kan inte rekommendera löneförhandlingar som åtföljer produktiviteten när produktiviteten inte växer, och sedan glömma den rekommendationen när produktiviteten ökar.
Jag känner emellertid att vi samtidigt inte får glömma bort behovet av att dämpa löneutvecklingen för att inte förlora konkurrenskraften, och när det gäller euroområdet mycket noggrant analysera anledningarna och alternativen till den avvikande utveckling av arbetskostnader för euroområdets medlemsstater som kan skapa verkliga problem för funktionen för de länder som förlorar konkurrensförmågan på så sätt. Jag föreslår därför att vi utvidgar denna debatt lite längre. Vi får inte bara inrikta oss på lönerna utan också tala om hur den bristande jämlikheten utvecklas, för - och jag ska förknippa detta med den slutliga idé som jag vill nämna i denna debatt - medborgarnas uppfattning av euron är en viktig beståndsdel av deras uppfattning av EU och EU:s idé.
Uppfattningen av euron påverkas utan tvekan av medborgarnas uppfattning av den ekonomiska utvecklingen, och vi måste säga dem sanningen. När den ekonomiska utvecklingen är dålig måste vi säga det, men när ekonomin förbättras måste vi också låta det bli känt. Vi får inte glömma att nu när ekonomin förbättras måste vi också förmedla dessa förbättringar till medborgarna, vars enskilda ekonomiska situation kanske inte ger dem någon bild av den totala utvecklingen av våra ekonomier.
Men uppfattningen av den ekonomiska situationen, av effekten av den europeiska integrationen, av den ekonomiska och monetära integrationen på den individuella ekonomin påverkas också av osäkerhet om framtiden, osäkerhet om framtiden för sociala trygghetssystem, osäkerhet om konsekvenserna av globaliseringen och befolkningens åldrande, och vi måste reagera på denna osäkerhet utan att äventyra de grunder för den ekonomiska och monetära unionen som vi har analyserat i dag.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 12 juli.
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
– Herr talman! I går undrade ni varför det inte var tillräckligt med folk i kammaren vid tiden för debatten. I morse möttes vi av samma problem och ni var tvungen att vänta tills folk kom. Det är inte underligt att det är dålig närvaro: det beror på att ingen debatt äger rum. Allt vi gör i parlamentet är att lyssna till förutbestämda, förberedda, en eller två minuter långa tal utan någon riktig dialog. Det är bara monologer. Jag anser att förfarandet måste ändras om vi skall ha en dialog, riktiga debatter och en riktig närvaro.
– Herr Matsakis! Det där var inte någon ordningsfråga, utan snarare ett påstående.
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen – Förberedelser för Europeiska rådets möte beträffande Europeiska unionens framtid efter folkomröstningen om konstitutionen för Europa (Bryssel den 16–17 juni 2005)
. – Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska rådet inleder sitt arbete den 16 juni, och kommer då att tvingas diskutera två frågor som är avgörande för Europeiska unionens framtid: ratificeringsprocessen för konstitutionsfördraget och en politisk överenskommelse om budgetplanen.
Efter intensiva debatter förkastade först medborgarna i Frankrike, och därefter medborgarna i Nederländerna, utkastet till fördraget om upprättandet av en konstitution för Europa, som undertecknades i Rom den 29 oktober 2004. Det fanns många skäl till dessa nejröster, vissa av dem var motsägelsefulla. Många av oss uttryckte vår besvikelse och vårt beklagande över resultatet av dessa omröstningar. Men en demokratisk debatt har ägt rum och vi måste självfallet fullt ut respektera det demokratiska val som en klar majoritet franska och nederländska väljare har gjort.
Jag kan inte låta bli att minnas när Europaparlamentet den 12 januari 2005 med majoritet röstade för utkastet till konstitutionsfördrag. Omröstningen drevs av ett stort hopp och en övertygelse om att Europeiska unionen efter utvidgningen med tio nya stater skulle kunna stärka sin demokratiska grund, arbeta öppnare och mer effektivt, förankra sin framtid i de gemensamma värderingar som ligger oss så varmt om hjärtat, och på så sätt äntligen få medborgarnas fulla förtroende.
Tio länder har ratificerat utkastet till konstitutionsfördrag, varav ett – Spanien – genom folkomröstning. Även i dessa fall måste vi respektera deras demokratiska beslut. Rösterna i Nederländerna och Frankrike, två av de grundande länderna, har ändå skapat en ny situation som vi måste ta itu med. Genom dessa röster har folket uttryckt sin oro, sina önskningar och sina förhoppningar, men även sin besvikelse.
Tyvärr förefaller enandet av Europa inte längre vara det mobiliserande projekt som under årtionden har gjort det möjligt för oss att på nytt bygga upp vår kontinent i fred och välstånd, innan den förenades genom utvidgningen. Håller hoppet på att byta sida? Orsakar EU nu bara oro och bristande förståelse? Drar EU själv på sig all den sociala oro som många av våra landsmän med rätta känner efter att alltför länge ha fått utstå svårigheter och långtidsarbetslöshet? Jag tror inte det.
Budskapet från många av de franska och nederländska medborgarna är dubbelt. Det finns förvisso ett missnöje med EU:s form och agerande, men samtidigt finns det fortfarande ett avsevärt stöd för tanken bakom EU och behovet av det bland en stor andel av de medborgare som sade nej, men det är ett stöd till ett EU som arbetar annorlunda i en värld som genomgår en omvandlingsprocess. Europeiska rådet måste lyssna till dessa budskap som har uttryckts efter en demokratisk debatt som, förvisso, har saknats alltför länge. Alla som motiverade sitt nej med att hänvisa till en hypotetisk plan B, måste nu inse att det inte finns någon lätt utväg ur denna ytterst komplicerade situation. Vi måste i dag konstatera att förklaring 30 trots allt har lett till att flera länder inte har lyckats fullgöra detta förfarande när ratificeringsperioden är över. Vi måste också ta hänsyn till att tio länder framgångsrikt fullgjort ratificeringsförfarandet medan över hälften av medlemsstaterna ännu inte har uttryckt sin åsikt. Det är inte lätt att beröva dessa människor, eller dessa parlament, en demokratisk debatt och möjligheten att i sin tur uttrycka sin åsikt.
Vi måste också minnas att utkastet till konstitutionsfördrag är resultatet av en övergripande kompromiss, att den har sitt eget sammanhang, och att vi inte utan vidare kan ha den ena beståndsdelen utan den andra. Europeiska rådet bör därför djupgående och gemensamt analysera situationen innan man tydligt fastställer hur processen skall gå vidare. En sak står dock klar: Europeiska unionen får inte halka in i något slags permanent osäkerhet, opposition mot förändringar eller, ännu värre, förlamning. Våra institutioner arbetar och kommer att fortsätta att arbeta. Vår beslutsfattande förmåga är intakt även om bestämmelserna i Nicefördraget uppenbarligen är otillräckliga med tanke på de politiska, ekonomiska och sociala utmaningar som EU och våra medlemsstater måste hantera ännu mer skyndsamt. Medborgarna förväntar sig konkreta åtgärder och att unionen tar större hänsyn till de saker som oroar dem, vare sig det gäller de ekonomiska och sociala frågorna eller säkerheten. Världen undrar över framtiden för EU, som under lång tid fascinerat många människor på alla kontinenter. Europeiska rådet måste därför bredda sitt tänkande. Rådet kan inte begränsa sig till procedurmässiga frågor när människornas förväntningar framför allt är politiska. Ett politiskt EU måste förbli vårt mål, och byggandet av en verklig europeisk demokrati är fortfarande det enda sättet att uppnå detta.
I det sammanhanget får förhandlingarna om budgetplanen en mycket speciell dimension. Ett misslyckande, en oförmåga att uppnå en tillfredsställande kompromiss, skulle för våra egna medborgare och framför allt för världen utanför vara ett tecken på en farlig återvändsgränd. Denna budgetplan kanske inte återspeglar alla ambitioner hos den ena eller andra parten, men den kommer ändå att göra det möjligt för EU att vidta åtgärder till förmån för konkurrenskraft, sysselsättning, ekonomisk och social sammanhållning, bättre miljöskydd, inre säkerhet och för en mer aktiv internationell roll. Om vi kan anta budgetplanen nu, trots våra meningsskiljaktigheter, kommer detta verkligen att innebära den politiska impuls som EU nu behöver mer än någonsin.
Efter gårdagens debatt kan parlamentet genom den omröstning om resolutionen som kommer att genomföras inom kort sända en mycket viktig signal, en uppmuntrande signal. Ni kan vara säkra på att ordförandeskapet kommer att göra allt som står i dess makt för att underlätta en kompromiss som är godtagbar för alla. Herr talman! Förutom dessa avgörande frågor, kommer Europeiska rådet att ta itu med andra frågor som är minst lika viktiga för medborgarna.
Vi behöver nu på nytt lansera Lissabonstrategin till förmån för tillväxt och sysselsättning. I enlighet med det nya tillvägagångssätt som antogs i mars måste Europeiska rådet därför godkänna de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning 2005–2008. Det är på så sätt, på grundval av arbetet i rådets alla relevanta sammansättningar, som genomförandet av makroekonomisk och mikroekonomisk politik och sysselsättningspolitik kan baseras på 24 integrerade riktlinjer. Till hösten kommer medlemsstaterna att ha omvandlat dessa riktlinjer till enhetliga nationella program för att främja tillväxt och sysselsättning. Det får inte bara vara en formalitet, utan en åtgärd som innefattar alla berörda, särskilt parlamentets organ och arbetsmarknadens parter.
Jag vill också nämna att Europeiska rådet i linje med det beslut som fattades i mars, kommer att uppmanas att godkänna en förklaring om riktlinjer för hållbar utveckling. Det bör göra det möjligt för oss att anta en reviderad strategi för hållbar utveckling, om möjligt före årsslutet 2005.
Europeiska rådet kommer även att behöva se på vissa viktiga aspekter när det gäller inrättandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa. På detta område är vi skyldiga oss själva att visa att EU effektivt kan bemöta medborgarnas förväntningar. EU:s medborgare förväntar sig, med rätta, att Europeiska unionen skall anta ett effektivare gemensamt synsätt på gränsöverskridande problem, såsom olaglig invandring, människohandel, kampen mot organiserad brottslighet samt kampen mot terrorism, som ni diskuterade i går och som vi anser vara mycket viktig.
I november förra året antog vi Haagprogrammet, i vilket de kommande fem årens prioriteringar för att inrätta ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa fastställs. I linje med detta kommer en handlingsplan att läggas fram vid Europeiska rådets nästa möte, som syftar till att omvandla målsättningarna i Haagprogrammet till konkreta åtgärder. I detta avseende vill ordförandeskapet betona att det är avgörande att medlemsstaterna genomför de olika åtgärderna effektivt och inom tidsramarna. Europeiska rådet kommer särskilt att se över åtgärderna för att bekämpa terrorismen. Ni har betonat hur brådskande detta är, liksom behovet av ett omfattande synsätt som kombinerar säkerhet och frihet. Europeiska rådet bör särskilt identifiera vissa högprioriterade åtgärdsområden under de närmaste månaderna, exempelvis polisiärt och rättsligt samarbete, det pågående arbetet för att förhindra rekrytering av terrorister, kampen mot finansiering av terrorism och förstärkningen av vår civila skyddskapacitet, särskilt för att bekämpa alla hot i form av biologisk terrorism.
Avslutningsvis, herr talman, är det nödvändigt att ta upp vissa viktiga frågor som gäller yttre förbindelser. Jag tänker särskilt på reformen av Förenta nationerna, som kommer att stå i fokus för Förenta nationernas toppmöte i september. Vi anser att det är grundläggande att ett rättvist och ambitiöst resultat nås vid toppmötet, som gör det möjligt att reformera FN för att mer effektivt möta de mångdimensionella hot och utmaningar som FN:s generalsekreterare nämner i sin rapport. Vi kommer säkerligen att diskutera denna fråga under eftermiddagen.
Bland de andra internationella frågorna kommer förberedelserna inför den internationella konferensen om Irak att diskuteras, som anordnas gemensamt av Europeiska unionen och Förenta staterna, och som kommer att äga rum i Bryssel den 22 juni. Syftet är att inrätta en ny ram för att samordna stödinsatserna i Irak. I detta hänseende är det lämpligt att betona den irakiska regeringens viktiga, avgörande och grundläggande roll i en period av övergång och återuppbyggnad i landet.
Som ni kan se av dessa olika ämnen måste EU fortsätta sitt arbete. Vi måste visa att vi fortfarande är fullt förmögna att fatta beslut och vidta åtgärder. De debatter som ni nu kommer att genomföra kommer säkerligen att bli en sporre i den riktningen.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Vid Europeiska rådets möte som kommer att äga rum den 16 och 17 juni måste två nyckelutmaningar för EU bemötas. Den första är att sända ett budskap till våra landsmän om att det råder konvergens mellan medlemsstaterna när det gäller ratificeringen av konstitutionsfördraget, och den andra är att förse unionen med en stabil ekonomisk ram för de närmaste åren.
Även om dessa frågor självklart är viktiga, får vi inte bortse från andra frågor på dagordningen, såsom de integrerade riktlinjerna för att genomföra Lissabonstrategin och strategin för en hållbar utveckling. Jag vill särskilt nämna en fråga, nämligen biståndet i samband med millenniemålen. Våra interna problem får inte leda till att vi bortser från vårt yttre ansvar, vilket särskilt gäller utvecklingsländerna.
Under 2005, som redan betraktas som biståndsåret, måste EU fullgöra sitt ansvar och stödja dem som bäst behöver det, och vi måste stå i förgrunden när det gäller kampen mot fattigdom och svält i världen. Inför G8-mötet, där Afrika med rätta kommer att vara prioriterat, och den viktiga FN-konferensen som kommer att äga rum i september, är det ytterst viktigt att rådet bekräftar den överenskommelse som medlemsstaternas ministrar träffade på grundval av ett förslag som lagts fram av kommissionen, och kraftfullt åtar sig att uppfylla millenniemålen för att stödja utvecklingen.
Detta är vad som förväntas av EU, som måste fortsätta att visa sig solidariskt och öppet mot världen, snarare än att vända sig inåt. Jag ville vara säker på att nämna detta i början av en process där EU-frågan naturligt kommer att stå i fokus, men även om vi har problem för närvarande, får vi inte glömma bort att det finns andra som behöver vår hjälp. Ungefär 25 000 människor dör varje dag av svält eller törst. EU kan inte fortsätta att tyst acceptera situationen. Den avgörande utmaningen för vår civilisation just nu är att säga att nu räcker det, och att det är dags att sätta stopp för den här situationen som förskräcker oss alla.
Från och med nu och fram till Europeiska rådets möte kommer vi att nå ett antal delmål som vi hoppas skall leda till att rådets ståndpunkt överensstämmer med parlamentets ståndpunkt och därefter till att det interinstitutionella avtalet antas.
Naturligtvis har den nuvarande politiska situationen väckt frågor om sannolikheten för en överenskommelse om budgetplanen. Jag skulle först av allt vilja klargöra att jag helt och hållet håller med rådets ordförandeskap om att en överenskommelse i Europeiska rådet inte bara är önskvärd utan också möjlig. Vi skall göra allt för att nå en sådan.
Det sämsta sättet att reagera på politiska problem är att inte göra någonting utan förbli lamslagen. Vi bör snarare visa att unionen fortsätter att vara en dynamisk politisk kraft som är stark nog att fortsätta sitt arbete när den möter svårigheter. I en tid då vissa förväntar sig att unionen är i oordning anser jag att en överenskommelse om budgetplanen skulle visa EU:s beslutsamhet att övervinna problemen och bidra till att skapa förnyad politisk drivkraft.
När det gäller innehållet skulle jag vilja upprepa att vi måste bevara den övergripande logiska grunden och balansen i kommissionens första förslag. Detta är dock en förhandling. Vi inser att det innebär förändringar av förslagen och att dessa förändringar är oundvikliga. För att nå en överenskommelse finns det alltid en risk att vi lockas att skada det politiska sammanhanget i syfte att tillgodose särskilda intressen. Jag hoppas att vi kan motstå eller åtminstone minimera denna lockelse.
Kommissionens förslag utgjorde en noggrann balans mellan en välbeprövad politik och förslagen till ny EU-politik. Vi skulle göra unionen en björntjänst om vi skadade denna balans. Syftet med unionens budget är att leverera gemensamt fastslagna politiska mål.
Vid Europeiska rådets möte kommer vi utan tvekan att föra detaljerade och ibland svåra förhandlingar, men om vi kommer ihåg att vi talar om vad unionen verkligen måste göra, kan vi nå en överenskommelse som gör att EU kan gå vidare på ett effektivt sätt. Jag skulle önska att kommissionen och parlamentet höll tät kontakt under förberedelserna och den avslutande förhandlingsrundan, så att vi tillsammans kan bidra till den bästa uppgörelsen för unionen.
Luxemburgs ordförandeskap har lett diskussionerna in i deras slutskede. Det har föreslagit ett nytt förhandlingspaket. Nästa söndag kommer vi att hålla det sista ministermötet. Direkt före toppmötet kommer vi att ha trepartsdialogen mellan institutionerna. Låt oss gratulera ordförandeskapet till dess stora ansträngningar och beslutsamhet att nå en uppgörelse. Det är sant att det förslag som vi har framför oss nu ligger närmare det minimalistiska angreppssätt som vissa medlemsstater förespråkar än parlamentets ståndpunkt. Som jag påpekade i går hoppas jag att ordförandeskapet noggrant överväger de mycket balanserade åsikter som parlamentet uttryckt och tar hänsyn till dem i den avslutande förhandlingsrundan.
Jag hoppas att en överenskommelse nås som visar att Europa behåller sin ambition och sin solidaritet.
Herr talman, mina damer och herrar! Resultatet av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna är för Europeiska kommissionen – och även för en majoritet av parlamentet, det är jag säker på – en källa till oro, eftersom dessa resultat riskerar att försvaga EU och eftersom dessa två länder alltid har varit viktiga aktörer i vårt gemensamma projekt.
Under hela sin historia har EU upplevt många svårigheter, men ledarnas engagemang och övertygelse har gjort att vi kunnat överbrygga dem och lansera det europeiska projektet på nytt. Herr talman! Jag vill gärna dela några tankar med parlamentet om parallellerna mellan den nuvarande situationen och den för femtio år sedan, när projektet med den europeiska försvarsgemenskapen misslyckades och de europeiska ledarna, i stället för att ge upp sina ambitioner för Europa, fann det bästa sättet att överbrygga detta problem.
Vi måste nu uppriktigt försöka förstå varför två så viktiga länder som Frankrike och Nederländerna röstade nej. Det är mycket viktigt att detta uttrycktes i demokratiska omröstningar efter mycket livaktiga debatter. För en demokrat är det en positiv beståndsdel i sig. Vi måste alla respektera uttrycket för medborgarnas vilja men vi måste också ärligt erkänna att dessa debatter ofta blandades ihop med nationella frågor och att argumenten ibland hade litet att göra med konstitutionsfördraget.
Bortsett från vissa rent nationella överväganden, är det ett faktum att folkomröstningar har blivit ett tillfälle att uttrycka rädsla, som vi måste ta på allvar, särskilt medborgarnas rädsla inför den europeiska sociala modellen, avkoloniseringen, att Europa rör sig för snabbt och expanderar för långt, och rädslan är ibland kopplad till hotet från globaliseringen. Även om vi tillstår att folkomröstningsdebatterna i viss utsträckning påverkades av andra frågor, måste vi helt ärligt erkänna att folkomröstningarna i dessa båda medlemsstater utgör en missnöjesyttring mot EU och mot det europeiska projektet. Det är anledningen till att Europaparlamentets ordförande, Europeiska rådets ordförande och jag i vårt gemensamma uttalande i Berlaymont efter den franska folkomröstningen, betonade att de berörda nationella och europeiska politikerna måste göra mer för att förklara den verkliga omfattningen av vad som står på spel, och det slag av lösningar som endast EU kan erbjuda, och att vi måste själva fråga oss hur vi kan bidra till en bättre förståelse för projektet, som inte har någon legitimitet om man inte lyssnar till medborgarna.
Innehållet i debatterna och resultatet av de två folkomröstningarna tvingar oss därför att allvarligt överväga vår förmåga – både EU-institutionernas och de nationella institutionernas och myndigheternas – att mobilisera européernas stöd och engagemang. Vi måste återknyta EU:s kontakt med medborgarna och medborgarnas kontakt med EU. Det är absolut nödvändigt och jag får tillfälle att återkomma till denna fråga under de kommande veckorna.
Den mest brådskande fråga vi i dag måste besvara inför en situation som kan sätta stopp för den europeiska integrationen är emellertid hur vi skall kunna åstadkomma ny politisk samsyn och dra nytta av detta komplicerade läge för att på nytt lansera Europa? Det är en politisk svårighet och vi måste lösa den politiskt. Vi får inte undvika att se verkligheten i vitögat.
Jag vill genast betona att ratificeringen framför allt är en fråga för medlemsstaterna. Tjugofem regeringar undertecknade konstitutionsfördraget. Det är upp till dem att besluta när och hur de skall ratificera fördraget, och om de vill uppfylla sitt åtagande eller ej. Tio medlemsstater har hittills ratificerat konstitutionen, varav en i en mycket tydlig folkomröstning, nämligen Spanien. I två andra medlemsstater blev resultatet av folkomröstningen negativt. Andra medlemsstater har emellertid ännu inte uttryckt sin ståndpunkt, och jag anser att alla medlemsstater i EU har rätt att uttrycka sin ståndpunkt på lika villkor.
Det viktigaste är emellertid nu att medlemsstaterna tillsammans bemöter det nuvarande läget, och att vi undviker ensidiga, individuella och olika åtgärder. Det är anledningen till att jag bett dem att invänta nästa veckas Europeiska råd innan de antar en ståndpunkt. Jag noterar att regeringarna i stor utsträckning har visat återhållsamhet, och när det har visat sig vara omöjligt att anta en ståndpunkt av inhemska skäl har de bibehållit en känsla för måttfullhet och möjlighet till debatt och ett kollektivt beslut.
Konstitutionsfördragets öde ligger nu i medlemsstaternas händer. Det är viktigt att stats- och regeringscheferna analyserar det aktuella läget och sänder ett tydligt budskap till alla européer. Jag är övertygad om att det är möjligt och önskvärt att detta budskap förmedlar viljan att nå en ny politisk samsyn i Europa. En analys av den nuvarande situationen visar att det finns två möjliga – och jag vill betona möjliga – extrema lösningar som enligt min uppfattning måste undvikas till varje pris.
En olämplig lösning skulle vara att säga att inget har hänt, att allt kan fortsätta – business as usual – som om dessa två negativa omröstningar i så viktiga länder aldrig hade genomförts. Enligt min uppfattning skulle detta visa på en självupptagen, oansvarig, arrogant och respektlös attityd gentemot den vilja som har uttryckts av en majoritet av medborgarna i två länder som vi är skyldiga att lyssna till.
En annan olämplig och extrem lösning skulle vara att överge utkastet till konstitutionsfördrag direkt. Det skulle innebära att man struntar i att tio medlemsstater redan har ratificerat det och att nejrösterna i två stater, även om de uttryckte en negativ ståndpunkt om konstitutionen, ändå inte innebär stöd till ett alternativt projekt och även i viss mån är motsägelsefulla.
Om vi skall kunna undvika dessa två situationer måste vi därför söka en annan lösning. Och jag anser att vi nu måste börja skapa de villkor som gör det möjligt för oss att finna en lösning som resulterar i att en ny politisk samsyn växer fram eftersom vi – jag upprepar detta – måste finna en politisk lösning. Det finns ingen administrativ, byråkratisk eller teknokratisk lösning. Vi måste föra en politisk debatt i EU för att nå en politisk lösning för Europas framtid.
Utan att ifrågasätta utkastet till konstitutionsfördrag måste vi föra EU vidare och undvika förlamning. Denna lösning kan bara komma ur en fördjupad analys och en öppen debatt. Den måste absolut utarbetas i en anda av kompromiss mellan de 25 medlemsstaterna inom Europeiska rådet, men även med Europeiska kommissionens fulla delaktighet och efter att ha lyssnat noga till Europaparlamentet, till de nationella parlamenten och våra samhällen.
Därför, mina damer och herrar, finns det som vi alltid har sagt ingen plan B. Den existerar inte. Den har aldrig existerat. Men kan vi kanske tala om en plan D? D för demokrati och dialog. En plan D för att lyssna till folket, en plan genom vilken de europeiska och nationella institutionerna ägnar sig åt att lyssna till och diskutera med folket och det civila samhället, för att fördjupa vår analys av en komplex situation. Detta borde göra det möjligt för oss att slå in på en väg av större samförstånd, särskilt som den är mer representativ för alla våra medborgares vilja.
Med tanke på den skepsis som några av våra landsmän har uttryckt, måste vi visa att Europeiska unionen nu mer än någonsin kan bemöta deras oro och det nya årtusendets många utmaningar. Visserligen utgör resultatet av de två folkomröstningarna förra veckan ett allvarligt problem, men det är inte första gången som EU har haft problem, och det är säkerligen inte den sista. EU är nödvändigt, nu mer än någonsin. Kommissionen fortsätter därför att fatta viktiga beslut som kommer att ge alla medborgare i Europa verkliga fördelar, eftersom EU:s politiska liv fortsätter även efter folkomröstningarna. Vi har strategiska målsättningar att genomföra, vilka också har stöttats av Europaparlamentet och Europeiska rådet. De är ett svar på medborgarnas oro, eftersom de är inriktade på välstånd, solidaritet och säkerhet.
Alla EU-institutioner måste nu framför allt visa kompromissanda och enas i en strävan efter att göra framsteg och uppnå våra målsättningar, särskilt genom att bekämpa arbetslöshet och osäkerhet. Under de kommande dagarna och veckorna kommer vi att behöva gå samman för att hantera detta komplicerade läge. Och då anser jag att vi måste undvika två farliga fallgropar: den första skulle jag vilja kalla skuldspelet, och den andra fallgropen vill jag beskriva som ett fördjupande av negativa ideologiska splittringar.
För det första måste vi till varje pris undvika att ge efter för skuldspelet, med andra ord, att komma med meningslösa och farliga anklagelser som framför allt syftar till att göra EU-institutionerna – vare sig det rör sig om kommissionen, Europaparlamentet eller rådet – till syndabockar för svårigheterna, antingen på nationell nivå eller inför de globala utmaningarna.
EU-institutionerna är naturligtvis inte perfekta. Vem kan utge sig för att vara det! Eftersom vi har erkänt att det fanns vissa problem har min kommission, sedan den tillträdde för sex månader sedan, beslutat att utarbeta initiativ för att uppnå bättre kommunikation och förbättra lagstiftningskvaliteten, genom att undvika meningslös lagstiftning och meningslös byråkrati. Vi har därför inlett initiativet ”Lagstifta bättre”.
Vi har även börjat se på hur öppet institutionerna arbetar. Vi erkänner verkligen att vi alla kan förbättra förtroendet och ansvaret mellan medborgarna och EU, särskilt genom att i större utsträckning tillämpa subsidiaritetsprincipen, som alla talar om, men som ofta inte tillämpas.
Var emellertid försiktiga, mina damer och herrar; frestelsen att tillskriva Bryssel impopulära beslut – det som vi brukar kalla Bryssel – har redan tidigare gjort mycket stor skada, och det fortsätter. Vi måste stå emot denna frestelse. Möten mellan medlemsstaternas företrädare får inte beskrivas som slagfält med vinnare och förlorare. EU har inrättats som en kompromiss och genom kompromisser, och det är framför allt medlemsstaternas företrädare som är ansvariga för att förklara detta och argumentera till förmån för EU, i stället för att utnyttja nationell egenkärlek på ett sätt som är negativt för EU.
Mina damer och herrar!, Låt oss vara uppriktiga: Om vi ger oss på Bryssel sex dagar i veckan, från måndag till lördag, kan vi då hoppas att medborgarna skall stödja EU på söndagen? Det är svårt, eller hur?
Det finns emellertid ytterligare en fallgrop. Den består i att nu gräva ned sig i ideologiska splittringar, även om vi tillstår att det finns olika uppfattningar om EU. Att uppmuntra splittring kring två olika monoteistiska politiska idéer, marknadens monoteism och statens monoteism, är inte till gagn för EU. Ingendera av dem, vare sig marknadsguden eller statsguden, kommer att kunna lösa EU:s problem. Varje försök att påtvinga EU endera av dem, en enda europeisk idé, är dömt att misslyckas. Vad vi behöver nu är en intelligent sammanslagning av marknaden och staten som kan hjälpa EU att bli en vinnare, inte en förlorare, inför globaliseringen. Vi har inga illusioner: EU är per definition mångfaldigt och det är bra att det fortsätter att vara det. Vi har olika ideologiska ståndpunkter, särskilt i den politiska kampen på nationell nivå. Varje försök att via EU-institutionerna påtvinga EU en gemensam idé, en gemensam ideologisk riktning, skulle innebära att vi glömmer att EU är skapat i mångfald, genom skillnader, men även, det måste sägas, i strävan efter kompromiss och samsyn. Jag anser därför att det är mycket viktigt att omvandla denna tid av kris till en möjligheternas tid och dra nytta av den för att forma ett nytt politiskt samförstånd. Jag anser att kommissionens roll är att främja denna samsyn och undvika att förvärra meningslösa och farliga motsättningar. Utan denna nya politiska samsyn kommer det att bli svårare att nå kompromisser och lösningar.
Det är i denna anda och med detta syfte som jag sänder en uppmaning till alla europeiska ledare, i synnerhet på nationell nivå. Vi måste alla visa ansvarskänsla och klara av den mycket svåra situation vi står inför. Jag uppmanar därför de nationella myndigheterna att göra allvarliga ansträngningar för att stå emot den nationella egoism som gjort EU sådan skada och som fortsätter att skada oss allvarligt.
Jag uppmanar till enighet kring EU:s värderingar, kring den europeisk kulturen och kring vår europeiska anda, så att vi tillsammans kan bygga upp en ny politisk samsyn, som både är dynamisk och konstruktiv, en samsyn som gör det möjligt att undvika att EU blir globaliseringens första offer, utan i stället kan vinna denna globaliseringskamp. Jag kan försäkra er att kommissionen är fullständigt mobiliserad och tillgänglig för att bidra till detta och att vi är mycket villiga att samarbeta med er alla, med de olika politiska grupperingarna, under förutsättning att ni alla förstår och accepterar att EU inte är problemet, utan snarare lösningen på de problem medborgarna ställs inför i dag.
. – Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Även om gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater blev mycket besviken över folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, är den största faran nu att vi kan förlora riktningen. Vi säger därför att Europeiska unionen kanske inte är svaret på alla våra frågor, men utan Europeiska unionen kommer vi inte att kunna överbrygga någon av de stora utmaningar vi står inför och därför säger vi: Målsättningen är fortfarande rätt!
Frankrike och Nederländerna – två erkänt viktiga länder – kan inte ta ansvar för Europeiska unionens 25 medlemsländer. För det andra: De tio länder som har ratificerat konstitutionsfördraget representerar 220 miljoner människor. Dessa tio ratificeringar kan inte och får inte gå över styr. För det tredje: De 13 länder som fortfarande skall ratificera konstitutionsfördraget har rätt att uttrycka sin syn på det. Vi rekommenderar därför en paus för eftertanke. Ingen har någon snabblösning i dag. Vi behöver fundera. Vi måste vara lugna och samlade. Samtidigt måste vi emellertid vara lugna, samlade och beslutsamma, och den rätta lösningen – även om det är stats- och regeringscheferna som skall besluta det – är sannolikt att inleda en period av eftertanke och funderingar, och skjuta upp folkomröstningar för en tid. Vi måste fundera på detta.
Det finns en hel mängd möjliga anledningar till nejrösterna i Nederländerna och Frankrike. Vissa av dem är identiska, vissa inte. De nuvarande ledningarnas, regeringarnas, bristande popularitet kan spela in i detta. Sedan har vi den synpunkt ni tog upp, herr ordförande, en synpunkt som också rör oss i Europaparlamentet: mindre lagstiftning i EU innebär ibland mer för oss alla. Sedan har vi frågan om utvidgningen: det är mycket betecknande att människor har intrycket att allt går för snabbt. Vi måste ta hänsyn till detta.
Enligt vår grupps uppfattning måste vi för det första koncentrera oss på de viktiga frågorna – och med tanke på de frågor som vi diskuterar kommer detta att leda till ytterligare missämja. EU måste vara starkt på de områden där enbart EU kan agera och vi måste även tillämpa subsidiaritetsprincipen striktare. För det andra får vi inte tänja ut Europeiska unionen alltför långt, varken politiskt, kulturellt eller geografiskt. Det är den största oron som uttrycktes i folkomröstningarna, och den måste vi ta mycket allvarligt på.
Vi säger mycket bestämt: Men gäller inte enbart Europeiska unionen, utan även de länder som vill bli medlemmar i unionen. Det gäller också både Rumänien och Bulgarien! Herr kommissionsordförande! Jag har en begäran till er och era anställda: När ni utarbetar er rapport om framstegen i Rumänien och Bulgarien – parlamentet har gett sitt samtycke till båda länderna, men en rapport om framstegen skall utarbetas – var då vänlig och lägg inte fingrarna emellan, utan beskriv situationen som den verkligen är, öppet och ärligt. Vi förväntar oss det av er. Då kommer vi att kunna dra slutsatser från denna rapport om framstegen.
När det gäller Turkiet förväntar vi oss – rådet måste naturligtvis fortfarande fatta beslut – att även Turkiet kommer att uppfylla villkoren och införa de sex aktuella lagarna. De måste ratificeras. Frågan om huruvida Turkiet är lämpat att bli medlem i Europeiska unionen är också relevant. Turkiet måste även entydigt erkänna Cypern, för hur kan man förhandla med en part som man inte ens erkänner? Vi behöver svar även på detta. Förhandlingarna kommer att vara utan tidsbegränsning. Men vi begär att detta skall bli föremål för eftertanke, och jag erkänner att det i vår grupp, liksom i andra grupper, finns olika uppfattningar om detta. Målsättningen kan vara medlemskap, men ett privilegierat partnerskap kan också komma på fråga. Vi måste föra en öppen och ärlig diskussion om detta, så att vi inte skapar några falska förhoppningar.
Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag önskar er – och jag lyssnade till era imponerande uttalanden med stor glädje – all framgång med budgetplanen. Alla måste göra sitt här: De som har utarbetat skrivelserna, men även Förenade kungariket, så att vi återigen visar att vi kan agera. Detta kommer också att bidra till att återuppbygga förtroendet överlag. Jag önskar rådets ordförande, kommissionens ordförande och naturligtvis också parlamentets talman, all framgång. Denna kris måste ses som en möjlighet! Vi fortsätter på samma väg, även om det kanske inte går lika snabbt. Vi har förstått budskapet, men vi är fortfarande engagerade i EU och EU förblir vår huvudsakliga målsättning!
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste erkänna att jag inte begriper någonting, och jag tror inte att jag är ensam om detta. Jag har sällan tyckt att ett tal har varit så svårt som det jag måste hålla i dag, eftersom jag, som talesman för en grupp på över 200 personer, måste försöka samla de olika känslor som den nuvarande situationen har givit upphov till hos dem. Det är inte lätt, eftersom den har tolkats på många olika sätt. Jag vill därför lägga till ett antal kommentarer till det som redan sagts.
Jag vill understryka en punkt: Inget land kommer att låta något annat land föreskriva hur det skall genomföra sina nationella lagar, och det är så det skall vara. Vi är en union av suveräna stater. En medlemsstat kan säga att den skall skjuta upp ratificeringsprocessen, medan en annan kan säga att den vill ratificera på parlamentarisk väg eller genom att hålla folkomröstning. Det är något som vi här i parlamentet måste acceptera. Varje land väljer hur det vill arbeta och varje land har också rätt att göra som det vill. Det finns ingen regel om ”golden goal” i EU, där någon gör mål och spelet sedan är över. Det kan inte fungera på det sättet. De 77 procent av spanjorerna som sade ja till konstitutionsfördraget har samma värde som de 55 procent av fransmännen som sade nej till det. Processen fortsätter därför.
När man tolkar resultaten måste vi alla – och jag tänker särskilt på mig själv här – ställa några självkritiska frågor. Det vi har sett i folkomröstningarna är faktiskt ingenting nytt. Det är bara det att vi under mycket lång tid har blundat för denna utveckling. Varje europeiskt val – 2004, 1999, 1994 och till och med 1989 – har visat liknande tendenser: nämligen att ett ökande antal europeiska medborgare vänder sig bort från EU-projektet. Ingen av oss har velat acceptera det. Den här kommentaren är framför allt riktad till mig själv, för jag ville inte heller göra det.
Den här gången har det gjorts fullständigt klart att det finns en stor klyfta mellan regeringarna, EU-institutionerna och allmänheten. Varför har vi denna klyfta? Under 50-, 60- och 70-talen, på Jean Monnets och Helmut Kohls, De Gasparis och Mitterands tid läste folket inte heller fördragen. Medborgarna i Europa läste inte Fördraget om den europeiska kol- och stålunionen, men de litade på Europa, de hade ett grundläggande förtroende, en känsla. Europa lovade fred och demokrati, och fred och demokrati skapades, vilket alla kunde se. Med andra ord motsvarade kraven verkligheten. Det skapade förtroende för regeringarna och för EU-institutionerna.
Löftet om demokrati och fred kompletterades sedan med ett löfte om välstånd, arbete och social trygghet. Kraven – flera arbetstillfällen, ökad social trygghet och ökat skydd – motsvaras inte av synliga resultat, eftersom det i många länder i stället finns färre arbetstillfällen och mindre säkerhet. Allmänheten känner den här klyftan. Och vi gör den inte smalare eftersom vi inte i tillräcklig utsträckning ser Europeiska unionen som en möjlighet och inte heller lägger fram den som en möjlighet. Och det finns en anledning till detta.
Tillsammans med all denna självkritik som jag riktar mot oss – mot mig själv, parlamentet och kommissionen – finns det en faktor som vi inte kan bortse från, och som kanske till slut borde diskuteras i rådet den 16 och 17 juni. Vi vet alla att det vi gör i Bryssel inte åstadkommer någon direkt kontakt mellan oss och medborgarna, utan en indirekt. Däremellan finns alltid de nationella regeringarna. Deras onda gärningar från förr har nu återuppstått för att utkräva hämnd genom att hemsöka Frankrikes och Nederländernas regeringar. Man kan inte kräva all framgång för egen del som nationell regering, lägga skulden för varje misslyckande på Bryssel, och sedan förvänta sig att människorna skall jubla över Bryssel. Det fungerar inte!
Jag vill därför säga mycket tydligt: Vi i Europaparlamentet har ett arbete att utföra. Jag instämmer absolut i att vi måste tala mer om subsidiariteten, om att minska på byråkratin, om att förbättra effektiviteten och öka insynen. Men regeringarna och Europeiska unionen måste också ta sin del av ansvaret, och det innebär att säga vad de gör och sedan göra vad de säger. Så enkelt är det!
Avslutningsvis vill jag säga några ord om utvidgningen. Den som drar tillbaka möjligheten till utvidgning för de stater som hoppas på den leker med elden!
Utvidgningen måste förbli en möjlighet. Det är vår grupps enhälliga uppfattning. Men att lova utvidgning innan grunden till denna utvidgning har skapats – konstitutionsfördraget skulle vara den grunden – är lika slarvigt. Vi kan inte kräva reformer och omvandlingsprocesser av andra länder när vi själva inte kan sopa rent framför egen dörr.
Unionen måste därför göra något. Den måste reformeras. Att ge EU en konstitution är därför fortfarande vår målsättning. Endast med hjälp av detta konstitutionsfördrag kan EU:s utvidgning – och med den freden – bli en realitet.
. – Herr talman! Thomas Jefferson sade 1787 att ett litet uppror då och då är en bra sak. Förutom dysterheten och pessimismen om Europas framtid kan våra medborgares uppror förra veckan visa sig medföra en del fördelar. Medlemsstaterna konfronteras med resultatet av sin egen falskhet. Om man tar åt sig äran av allt som går bra och skyller på Bryssel så snart något går fel så kommer medborgarna så småningom att genomskåda en – och det har de gjort.
När Giscard d’Estaings ”VGE 380”rullades ut på rampen förra sommaren jublade vi alla. Men den har vissa särdrag och ett namn som skrämmer iväg många potentiella passagerare. Vissa klagar på att det är för många utlänningar ombord, andra på att de nya franska och tyska motorspecifikationerna har gjort den svagare. Men ingen är helt nöjd med ett fordon i vilket strategiska beslut fattas utan en riktig offentlig debatt.
Detta är ett misslyckande inte bara på EU-nivå, utan också i våra nationella debatter. I alla våra stora planer på ett transnationellt samarbete har vi misslyckats med att förklara för folk vad vi gör på EU-nivå och varför, och med att hantera deras oro för arbete, karriär och en fruktbar pension i en värld som förändras snabbt. Europa är för hemlighetsfullt och saknar insyn. Alltför många beslut fattas ännu inom stängda dörrar och utan ordentlig parlamentarisk kontroll. Grundläggande parlamentariska befogenheter och formella yttranden nonchaleras eller avvisas – såsom oppositionen i parlamentet mot hårdhänta förslag om lagring av uppgifter och överlämnande av passageraruppgifter. Är det märkligt att stora projekt som konstitutionen förkastas när det till och med saknas grundläggande institutionell respekt?
Den brittiska utrikesministern har anklagats för att förbereda begravningen innan läkaren har talat, men han uttryckte vad många säger privat: att det är osannolikt att fördraget i sin nuvarande form överlever. Det skulle ha varit idealiskt att höra alla medlemsstaters åsikt. I framtiden måste alla sådana här ratifikationer läggas fram till alla europeiska medborgare samtidigt. Men dessa röster förkastade inte en text, utan de avvisade unionens sätt att fungera.
Nicolas Schmit, José Manuel Barroso, vi anklagar inte er för att ha försatt oss i denna oreda, men vi vänder oss till er för att ni skall leda oss ut ur den. Naturligtvis finns det en gräns för hur mycket en liten medlemsstat eller kommissionen kan göra. Ett enormt ansvar för de ekonomiska och sociala sjukdomar som plågar unionen vilar på de större djuren i den europeiska djungeln. Men eftersom den fransk-tyska motorn uppenbart har gått sönder vill vi se er bygga en ny. Mer än någonsin behöver Europa målmedvetna ledare som har visioner och som kan inspirera våra medborgare till att maximera sin potential och sina möjligheter. Om inte ni, så vem?
Med eller utan denna konstitution kan ni förbättra EU:s sätt att fungera och kommunicera. Låt mig bara ge tre exempel: Rådet kan och bör vara mer öppet, lagstifta offentligt och respektera informationsfriheten. Beslut inom området rättsliga och inrikes frågor kan och bör fattas med den normala gemenskapsmetoden enligt gällande fördrag. Europaparlamentet kan och bör verkligen ha något att säga till om i internationella överenskommelser. Dessa tre åtgärder skulle bidra till att återskapa förtroendet för det europeiska projektet.
Vid Europeiska rådets möte behöver ni svar från Chirac och Balkenende på om konstitutionen någonsin kommer att kunna ratificeras i deras länder, och om inte, behöver vi veta vilken sorts texter som skulle kunna ratificeras. Vi behöver ett fördrag för en union med 27 medlemsstater, men under tiden finns det mycket ni kan göra för att bygga vidare på de nuvarande fördragen och återskapa allmänhetens tro på det europeiska projektet.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Det är uppenbart att alla i dag vill säga några sanningar och det är så det skall vara.
Den första sanningen: När gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i dag upptäcker att vi borde ha genomfört ratificeringen samma dag, vill jag erinra om att när vi föreslog en europeisk folkomröstning i hela EU instämde inte ens detta parlament.
I dag önskar alla att vi hade genomfört en europeisk folkomröstning samma dag, för även om detta förvisso hade kunnat resultera i ett nederlag skulle vi inte ha haft det här löjliga problemet med att fråga oss om vi skall gå vidare med ratificeringen eller inte; alla skulle ha röstat samma dag. Det är vad jag vill säga och vi har bara oss själva att skylla. Varför krävde inte parlamentet en EU-omröstning som vi föreslog?
Den andra sanningen: Jag tror, och detta måste sägas öppet, att när det gäller budgetplanen har regeringarna och detta parlament ännu inte förstått vad det handlar om. De har ännu inte förstått att om vi vill att EU skall kunna vidta åtgärder för sysselsättningen, för den sociala tryggheten, då behöver vi ge den medel för att kunna göra det. Varken den kompromiss som har föreslagits av Gerhard Schröder eller andra kompromisser som har föreslagits kommer emellertid att ge oss dessa medel. Ännu en gång ljuger vi för våra medborgare. Låt oss säga detta tydligt: Vi måste ha en budget som ger EU möjlighet att agera, annars kan vi inte lova någonting för EU. Låt oss säga dem denna sanning, för en gångs skull.
Den tredje sanningen: Låt oss vara tydliga! Herr Poettering! Det som hände i Frankrike var ingen besvikelse, det var ett nederlag, men dagens nederlag kommer att blir morgondagens segrar, det kan jag lova er. Därför måste vi, rådet, kommissionen och parlamentet, verkligen kunna inrätta och anordna ett konvent med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, med Regionkommittén och med det civila samhället för att fundera över och diskutera EU:s ekonomiska och sociala politik: Vilka framgångar har vi haft? Vilka misslyckanden har vi haft? Låt oss sätta igång! Herr Schmit! Öppna rådets svarta låda, och diskutera offentligt den 16:e och 17:e juni, så att medborgarna i EU vet vad ni kommer att säga!
Europas folk har fått nog av dessa presskonferenser efter råden, då varje medlemsstat, varje regeringsföreträdare, bara säger halva sanningen, och är noga med att dölja den andra halvan, det som sagts inom stängda dörrar.
Som EU-medborgare och parlamentsledamöter har vi, liksom alla medborgare, rätt att känna till vilka problem ni har i rådet och hur ni reagerar på dem. Inte bara vad Gerhard Schröder säger till Tony Blair offentligt, utan hur rådets medlemmar bemöter andra ståndpunkter, hur de reagerar på ståndpunkterna från Jean-Claude Juncker, som vill fortsätta, på ståndpunkterna från Tony Blair, som vill stanna upp, ståndpunkten från polackerna, som inte vet, från danskarna, som inte heller vet: Vi vill att allt detta skall vara offentligt. Bristen på insyn är en av orsakerna till misslyckandet.
Herr Barroso! Denna kris är på sätt och vis en möjlighet och vi måste utnyttja den genom att säga sanningen offentligt. Exempelvis när det gäller globaliseringen, Kina, allt det, låt oss en gång för alla säga att, ja, WTO är viktigt, men WTO bara kan arbeta om det antar ILO:s kriterier. Problemet är inte att sätta upp hinder mot Kina, utan att tvinga Kina till demokratisering så att de kinesiska anställda kan slåss för sina löner.
Om Kina inte accepterar detta, måste Kina kastas ut från WTO! Så enkelt är det, och detsamma gäller för andra länder. Vi har fått nog av detta: Affärer, alltid affärer, men när det blir fråga om demokrati, då är vi plötsligt ute på lunch. Det kan inte fortsätta att fungera på detta sätt. Detta är vad Europas medborgare vill veta!
Jag vill därför säga till alla: Vi har förlorat, ja, vi förlorade i Frankrike, men eftersom jag deltog i kampanjen vill jag inte förlora igen, och jag vill inte fortsätta att ljuga om mycket tydliga frågor. Det kommer att sluta med att det faller tillbaka på dem som ljuger: Vi behöver en EU-budget som möjliggör ekonomiska initiativ, vi måste utveckla vetenskaplig forskning, men för att göra detta måste man åtminstone säga att EU är mer intressant än de snåla förslagen från regeringarna som de ser ut i dag.
. – Herr talman, herr Schmit, herr Barroso! Skall vi fortsätta, skjuta upp eller stoppa processen med att ratificera konstitutionsfördraget?
Skall vi skjuta upp ratificeringen och vänta på bättre tider? Bravo för politiskt mod, demokratisk fasthet och förtroende för konstitutionen. Enligt min uppfattning kan ingen vägra att ge en befolkning som vill uttrycka sin åsikt om texten rätten att göra det. Samtidigt är vi skyldiga alla medborgare att säga sanningen: Från och med nu kommer det att bli ett samrådsförfarande, inte en ratificering, eftersom konstitutionsfördraget oåterkalleligen är av noll och intet värde. Det är av intet värde i rättsliga termer, eftersom det måste godkännas enhälligt för att kunna träda i kraft, och det är av intet värde politiskt sett, med tanke på styrkan i de två nejomröstningarna och deras inverkan på många andra EU-länder.
Så vad gör vi? Det som just har skett är inte en fransk eller nederländsk blixt från en klar europeisk himmel. Ja, herr Schulz, förtroendekrisen mellan medborgarna och EU-institutionerna har fortsatt att breddas och fördjupas alltsedan den stora liberala vattendelaren med den gemensamma marknaden och Maastrichtfördraget.
Allteftersom åren går är det inte längre bara arbetarklassen, utan även medelklassen, som ser denna vattendelare som en svängning i riktning mot en samhällsmodell som de inte accepterar. Konkurrens till varje pris, en skenande brist på säkerhet, cyniska och obevekliga maktkamper, samförstånd som uppnås vid toppmöten inom stängda dörrar: Det är inte längre acceptabelt! Det finns ett drag av värdighet i detta rungande nej. Många av dessa människor har fortfarande drömmar om EU, men de drömmer inte om stabilitetspakten eller om Bolkesteindirektivet.
Krisen i dagens EU är verkligen en existentiell kris. Vi har redan upplevt andra svårigheter, vilket José Manuel Barroso nyss har lugnat oss med. Nej, den här gången är det annorlunda. Hittills har de politiska stormar som utlöstes av de ökande reformer som låg liberalerna i rådet och kommissionen så varmt om hjärtat stannat vid medlemsstaternas gränser. Vilket manfall det har varit för vänstern sedan den tid, för inte så länge sedan, när de kontrollerade över två tredjedelar av EU:s regeringar. På de ställen där högern höll i tyglarna helt nyligen var godkännandet lika öronbedövande, stämmer inte det, herr Barroso?
Vad gjorde EU:s ledare, inklusive rådet och kommissionen, efter dessa två nejomröstningar? De gratulerade vinnarna och fortsatte med samma politik: Business as usual! Den här gången – och det är den stora skillnaden i denna situation – är det själva hjärtat i systemet som medborgarna tänker på. Förr eller senare kommer vi att tvingas ge förklaringar och acceptera verkliga förändringar.
Så hur kan vi ta oss ur den här återvändsgränden? För det första genom att visa att vi har förstått omfattningen av den europeiska olusten genom att tydligt dödförklara konstitutionsfördraget. Vidare genom att i samma anda avisera ett tillbakadragande av de mest kontroversiella texterna, där de mest symboliska har en inriktning som bör stävjas: Bolkesteindirektivet, arbetstidsdirektivet, och även ett antal direktiv som för närvarande diskuteras om avreglering på alla områden, utan den minsta bedömning av effekterna av tidigare åtgärder av samma slag. Avslutningsvis genom att inleda en omfattande medborgardebatt, inte ett konvent, utan en medborgardebatt som är fri från alla påtryckningar på EU-nivå för att bedöma sakernas tillstånd i EU i dag, och slå fast vad vi behöver ändra för att åstadkomma ett EU där majoriteten av européerna återigen kan känna igen sig och vara delaktiga.
Herr talman! Jag avslutar med att vända mig till dem som sitter till vänster och som, oavsett uppfattning om konstitutionsfördraget, delar övertygelsen om att vi nu måste fortsätta på den här vägen för att på nytt lansera EU. Låt oss träffas och göra det vi måste göra, så att förtroendet återvänder och hoppet föds på nytt.
Herr talman! Det som skedde i Frankrike och Nederländerna för några dagar sedan kan sammanfattas mycket kort. Folket ville ta avstånd från det som José Manuel Barroso kallade ”Bryssel”. Det innebär att folket i Europa inte längre hyser förtroende för Bryssel. För det andra står det också klart att konstitutionen är död. Den dog i Paris och begravdes i Nederländerna.
Jag instämmer i Daniel Marc Cohn-Bendits kommentar ”jag vill inte ljuga mer” och uppmanar samtliga europeiska ledare att avvisa EU:s föraktfulla attityd och upphöra att vara talesmän för EU-maskineriet mot sitt folk och i stället, helt enkelt och demokratiskt, bli talesmän för sitt folk bland sina jämlikar.
Vad vill folket? De vill fortsätta att vara fria. Det innebär i praktiken att besluta om att omedelbart skjuta upp förhandlingarna om Turkiets medlemskap. Det innebär att genast säga att i framtiden kommer vi och EU att respektera principen om nationell suveränitet. Vi måste satsa på samarbetande organisationer av flera slag – politiska, industriella och vetenskapliga – som alla följer principen om fritt medlemskap och fritt samarbete. Det är framtidens recept.
Avslutningsvis, måste vi inrätta nya system som möjliggör en återgång till det allmänna preferenssystemet, åtminstone inom de sårbara industrisektorerna, såsom textilindustrin. Mina damer och herrar! Detta är den enda lösningen för att rädda EU och på nytt engagera och vinna tillbaka folket.
. – Herr talman, mina damer och herrar! För att kunna enas politiskt med hjälp av ett ekonomiskt och socialt projekt, och för att åter få fart på utvecklingen, måste EU ha institutioner som kommunicerar med medborgarna. Framtiden är beroende av informerat samtycke. De folkomröstningar som genomfördes i Frankrike och Nederländerna innebär inte ett nej till EU, utan en önskan om att inte längre gå den väg där beslut alltför ofta fattas högst upp, utan hänsyn till ändrade omständigheter och nya ekonomiska och sociala förhållanden. Det är just sysselsättningskrisen, som har orsakats av den sociala dumpning som ett antal länder ägnar sig åt och den långa tid EU tagit på sig för att tackla frågan, som har skapat den osäkerhet och rädsla som föranledde detta nej vid folkomröstningarna om konstitutionsfördraget. Det handlade egentligen inte så mycket om att säga nej till fördraget, utan om att säga nej till den dåliga information som tillhandahölls, vilket också kommissionen har erkänt de senaste veckorna.
När konstitutionsfördraget utarbetades var det den bästa möjliga kompromissen, men det var inte tillräckligt väl anpassat till de utmaningar som redan fanns. EU-medborgarna kräver tydliga, tillämpliga regler som respekterar subsidiaritetsprincipen och som kan ge lösningar inte bara på tillfälliga frågor utan även på frågor som kan förutsägas genom att analysera det geopolitiska och geoekonomiska sammanhanget. Situationen kräver en förnyad ansvarskänsla från de tre institutionerna, så att det som är möjligt genomförs och man inte tar upp sådant som behöver skjutas upp.
Efter det att Bulgarien och Rumänien återvänt till Europa anser vi att utvidgningen måste få ett slut, så att unionen kan samla sin styrka genom en dialog mellan institutionerna och medborgarna. Samtidigt är det nödvändigt ta upp kopplingen till Europeiska centralbanken på ett nytt sätt, eftersom unionen aldrig kommer att ha en framtid om de politiska organen inte har tillräckligt inflytande över utformningen av valutapolitiken. Vi uppmanar kommissionen och rådet att uttala sig om detta snarast.
Unionen har redan upplevt svåra perioder som den har tagit sig ur genom att införa nya initiativ: Som ett resultat av den franska nationalförsamlingens förkastande 1954 av fördraget om inrättande av den europeiska försvarsgemenskapen, inrättades Messinakonferensen, följt av Romfördragen. Som ett resultat av Europeiska gemenskapernas stagnation på 1970-talet infördes Genscher-Colomboprojektet, och till följd av omröstningen vid Europeiska rådet i Milano 1985, under president Craxi, uppnåddes Europeiska enhetsakten. Vi är därför optimistiska om att det nya Europa kan resa sig ur denna period, där det står klart att den hejdlösa framfarten bland dem som är för EU och pessimismen hos EU-skeptikerna inte ger några framtidsgarantier vare sig för individen eller för samhället som helhet. Eurorealism är den enda vägen för närvarande och den bygger på demokratiska val och respekt för nationella identiteter, så att ett enat och gemensamt EU kan inrättas.
– Herr talman, tärningen är kastad. Konstitutionsfördraget är dödfött. Bara en röst emot räckte. Två folkomröstningar har genomförts med bara tre dagars mellanrum, i Frankrike och Nederländerna, två av de sex länder som grundade Europeiska unionen. I morgon tar Förenade kungariket, som inte har infört euron, över ordförandeskapet för rådet, och de har redan sagt att de anser att ratificeringsprocessen är meningslös.
Aldrig har klyftan mellan parlamenten och människorna förefallit så bred. Åtta procent av ledamöterna av det franska parlamentet röstade nej, men bland folket var siffran 55 procent. Därför är det kanske förvånande att folkomröstningar inte är den enda ratificeringsformen i EU-medlemsstaterna, om man ser dem som det mest demokratiska sättet, en åsikt som man skulle kunna förvänta sig att de som klagar över institutionernas demokratiska underskott här i parlamentet skulle förespråka. Det är farligt för prinsar som regerar för sin egen vinnings skull att ge röst åt folket, som lider skada.
Det är emot oligarkier – inom politik, medier, ekonomi, sociala frågor och inom andra områden – som hade betydligt starkare medel till sitt förfogande i debatten, som folket har talat, och vägrat att ge upp sitt oberoende inom en överstatlig stat som, samtidigt, visade sig vara ultraliberal, byråkratisk, ekonomiskt medelmåttig och socialt katastrofal. De sade nej till en obegränsad utvidgning, utanför Europa, till Turkiet.
Vissa kanske frestas att kringgå de franska och nederländska omröstningarna. De bör vara försiktiga så att de inte orsakar medborgarnas berättigade vrede. Det skulle vara klokare att ta hänsyn till folkens vilja och sträva efter att göra det önskvärda målet för europeiskt samarbete mer realistiskt. Det är uppenbart att människorna inte vill ge upp sina nationella strukturer. De är grunden för deras identitet, försvararna av deras högre intressen, och en garanti för deras frihet, kultur och språk. De vill behålla suveräniteten över sitt territorium och sina gränser, och forma sitt eget och sina barns öde, med tanke på de aktuella hoten från globaliseringen, invandringen, den sociala kollapsen och det moraliska förfallet.
– Herr talman! En före detta premiärminister ur Labour-partiet sade att en vecka är en lång tid inom politiken. Jag misstänker att det är få som inte håller med om den kommentaren, oavsett vad de har för åsikter om de franska och nederländska folkomröstningarna.
Jag vill inte gå tillbaks till frågan om konstitutionsfördraget och resultaten av folkomröstningarna, men jag tror att det nu blir väldigt svårt att gå vidare med konstitutionsfördraget i dess nuvarande form. Vi kan älta det i evigheter. Vad vi skall göra under förmiddagen är att titta på de positiva sidorna av vad som sker i Europa och vad vi kan åstadkomma utifrån den situationen. Det måste föras en ordentlig fortlöpande diskussion om vilken sorts Europa vi vill bygga. Folket har gett ett tydligt budskap och det budskapet är delvis att de känner sig främmande för förfarandena och institutionerna. Detta kan inte vara bra för demokratin och det undergräver det förtroende vi behöver från folket för att uppfylla våra åtaganden.
Nu bör vi dock fortsätta med vårt program och inte bli alltför distraherade. Det är för tillfället mycket viktigt att det inte blir någon försening i genomförandet av Lissabonmålen, den nuvarande liberaliseringspolitiken eller diskussionerna om en hållbar utveckling. Som talmannen sade måste vi möta utmaningarna från Kina, Indien och andra delar av världen där det finns snabbväxande ekonomier. Därför skulle det vara fel att frånta befolkningen möjligheten till större framgångar bara för att vi är distraherade och vår uppmärksamhet är avledd, kanske för en lång tidsperiod, av en strukturfråga som för tillfället inte verkar leda någon vart.
Det är alltså mycket viktigt att vi tar vara på tillfället till förnyelse. Vi måste förstå betydelsen av det som har hänt denna vecka, men vi måste gå vidare och framåt på ett sätt som hela EU:s befolkning samtycker till. Unionen har därför fått denna chans att ompröva sin framtid och att möta de djuplodande frågorna om dess framtida inriktning. Men vi får inte låta oss avledas från den politik som vi redan har utvecklat och genomdrivit på ett kraftfullt och nödvändigt sätt till nytta för oss alla.
– Herr talman! Det är andra gången som Frankrike avvisar ett fördrag om politisk union. År 1954 berodde det på rädslan för tysk upprustning. År 2005 är det utan tvekan på grund av rädsla för global kapitalism. Vi bör också se det som en indikator för vår egen politik.
Vad behöver då göras? Jag anser att vi behöver följa tre principer. Den första principen är jämlikhet mellan de europeiska nationerna. Ratificering av parlamenten motsvarar ratificering genom folkomröstning. Jag har slagit ihop resultaten av de tre folkomröstningarna. När de spanska, nederländska och franska omröstningarna slås ihop vinner jarösterna med 54,04 procent av rösterna, en siffra som är en tröst för mig som fransman. Vi behöver jämlikhet mellan de stora och små länderna, jämlikhet för alla folk. I dag, år 2005, är jag inte så förtjust i ordet ”grundare” eftersom ni, herr Barroso, och ni, herr Borrell, inte kan ha hört till grundarna 1957 med tanke på att era länder inte var medlemmar då. Ni levde under diktatur. Andra levde under totalitära regimer. Vi fransmän och nederländare hade den stora turen att vara fria. Vi måste därför nu vara noga med hur vi använder detta uttryck. Om en konstitution skall antas enhälligt kan den bara förkastas enhälligt. Principen måste vara lika giltig i båda fallen.
Den andra principen, när det gäller utvidgningen, är att hålla sina löften. Jag tänker särskilt på Rumänien och Bulgarien och även andra, men jag skall även lägga till Balkan. Vi måste ge staterna på Balkan möjlighet att bli medlemmar i Europeiska unionen och vi måste stå fast vid det. Om vi blockerar denna framtidsutsikt kommer vi att sitta på en krutdurk.
Den tredje principen är att EU fortfarande behöver, och alltid kommer att behöva, en konstitution. Jag säger detta trots de två nejomröstningarna. I Frankrike finns ett som kan visa oss vägen. Det är det där Philippe de Villiers är ordförande, nämligen Vendée År 1992 röstade Vendée nej till Maastrichtfördraget, men man röstade ja till konstitutionsfördraget. Philippe de Villiers är fullständigt oense med folket i Vendée, som han företräder.
Vet ni, man behöver inte ta sig till Bryssel för att hitta en teknokrat. En teknokrat är rätt och slätt en tekniker som man tycker illa om, det är allt. Detta visar oss vägen, så låt oss ha förtroende för folket i Philippe de Villiers Vendée
– Herr talman! Vi lever i en svår tid och jag vill här uttrycka den djupa sorg som upplevs av mig och alla som, i Europeiska unionen och i världen, är engagerade i projektet för ett politiskt EU. EU befinner sig i kris. Vårt EU är i kris, det EU som vi ville ha och har byggt upp.
Vi vet naturligtvis alla att inrikespolitiska frågor inverkade avsevärt på resultaten i Frankrike och Nederländerna. Vi måste emellertid också ha modet att erkänna att det är en särskild vision för EU som har förkastats. Under flera år hade våra folk känslan av att EU byggdes upp utan att de var inblandade, att de inte hade någon del alls i de, ofta viktiga, beslut som fattades för deras räkning. EU föreföll dem främmande och avlägset. Vi är alla gemensamt ansvariga för detta. Våra folk hade också känslan att EU var ett projekt som var utom kontroll, vars identitet och gränser inte var fastställda. Denna känsla av osäkerhet ledde till att de reagerade med rädsla och avvisande. EU har därför inte uppfyllt, och inte vetat hur det skulle uppfylla, sin skyddande roll. EU har inte lyckats besvara frågorna om globaliseringen, och den svåra ekonomiska situation som i ökande grad undergräver vårt folks stöd till den europeiska idén.
EU-projektet är inte tillräckligt tydligt eller begripligt i dag. Vi har en stor förtroendekris och för att bemöta den måste EU-institutionerna visa att de kan leva upp till utmaningen. Deras svar kan inte, och får inte, vara enbart juridiskt. Det måste först och främst vara politiskt och oavsett vad resultatet av ratificeringsprocessen blir, måste det kommande Europeiska rådet utarbeta framtidsutsikter och åstadkomma lösningar på våra landsmäns förväntningar. De förväntar sig verkligen demokrati och insyn, de förväntar sig ett tydligt definierat EU och de förväntar sig en union som inrättar ett verkligt ekonomiskt och socialt ledningssystem. Detta är det enda sättet att stimulera tillväxt, sysselsättning och sammanhållning. Vi måste agera nu. Det är bråttom.
– Herr talman, herr rådsordförande! Jag vill be er att framföra några tråkiga nyheter till era kolleger på EU-toppmötet. Syndabocken har gjort sin plikt men är i ett bedrövligt skick. Den har kollapsat. Den utelämnades på nåd och onåd åt en ilsken allmänhet, som utsatte den för en grym behandling. Vad jag talar om är å ena sidan EU och å den andra sidan regeringarna. Inte för första – utan för femtioelfte – gången har de bjudit in allmänheten att låta sin vrede gå ut över EU, för saker som de själva bär ansvaret för.
Jag vet att striden om hur nejresultatet skall tolkas redan har rasat en tid, och den som vinner den kommer att bestämma händelseutvecklingen och visa vägen ut ur krisen. Är det nationalismens seger över EU? Är det allmänt missnöje över våra landvinningar, eller är det – och detta är min uppfattning – en allmän revolt mot EU:s nuvarande utformning? Det farsartade med detta är att revolten mot det Europa som vi har gör det nya Europa omöjligt.
Patienten var så arg över sin sjukdom att han sköt doktorn, men ni förstår säkert, herr rådsordförande, att jag blir ganska nervös när jag ser att det är just regeringarna som återigen samlas runt EU:s sjukbädd. Vad är då det befintliga EU som medborgarna här håller ansvarigt? Är det verkligen den kallblodiga Brysseldemokratins diktatur? Är det verkligen en ny vidunderlig superstat som livnär sig på sina medborgares nationella identitet? Eller är det inte snarare detta svaga, sjuka och obeslutsamma EU som inte på något sätt har övervunnit nationalismen, regeringskansliernas EU, de stängda dörrarnas EU, det obeslutsamma, asociala EU, det EU med det allvarliga demokratiska underskottet? Är det inte regeringarnas EU, regeringarna som i sin maktfullkomliga arrogans föreställde sig att de kunde styra EU vid sidan om? Vid sidan om – som regering, förvaltning, lagstiftare och till och med som leverantör av konstitutionsfördraget! Är det inte detta EU som vi måste göra slut på? Regeringarna bär helt visst ett större ansvar än den syndabock som nu klås upp. Är det inte sant att regeringarna blockerade konventet efter att de hade försökt att behärska det? Gick inte den sociala frågan i kvav där?
– Herr talman! I två månader deltog jag aktivt i den kampanj som i Nederländerna vann 62 procents stöd för ett ”nej till konstitutionen”. Som den största organisationen i nejlägret försvarade vårt socialistparti väljarkårens rätt att förändra texten. Vi motsatte oss inte utsikten till konstitutionsfördraget eller nya eller framtida medlemsstater eller ens, mer bestämt, att Nederländerna nu har blivit den största nettobidragsgivaren i Europeiska unionen. Det handlade om konstitutionsfördragets innehåll.
Texten är i alltför hög grad ett recept på ett Europa i mer amerikansk tappning, med betoningen på fri konkurrens och lika konkurrensvillkor, avreglering av tjänster, upprustning, Nato-engagemang och möjligheten att ingripa utanför EU:s territorium. Kapitel 3 hör inte hemma i en konstitution utan borde ingå i vanlig lagstiftning som parlamentet kan revidera med de nationella parlamentens hjälp.
Det skulle då vara upp till väljarkåren att genom val kräva förändringar, och mannen på gatan skulle inte längre känna sig oförmögen att bidra till att förändra politiken. Dessutom förblir demokratin bristfällig i den föreslagna texten så länge de nationella parlamenten endast kan fördröja lagstiftning, så länge insamlingen av en miljon namnunderskrifter inte belönas med att politiken anpassas eller med en folkomröstning, och så länge rådet är det enda organ som kan förändra konstitutionen.
Med dessa argument lyckades vi övertala många människor att gå och rösta, människor som mycket väl kan ha klagat över politiken och EU:s inblandning, men som var benägna att stanna hemma eftersom de inte hade hopp om någon förbättring. I stället för det förväntade låga valdeltagandet med en majoritet som röstade ja fick vi ett högt valdeltagande med en majoritet som röstade nej. Denna konstitution är nu död. Men om väljarna i andra medlemsstater erbjuds ännu en omröstning räknar jag med att majoriteten även då kommer att förkasta konstitutionsfördraget. Det är så människor skaffar sig rätten att ändra ...
– Herr talman! Det nederländska folket har med eftertryck förkastat konstitutionsfördraget. Det är något som EU-institutionerna skulle göra klokt i att erkänna. Förkastandet av konstitutionsfördraget är i första hand ett förkastande av farten och riktningen i den europeiska integrationsprocessen. Jag är rädd att denna lärdom inte har dragits i Bryssel, med tanke på ivern att tala om oförmågan i den nationella politiken, den fullständiga avsaknaden av självkritik och vädjandena om att fortsätta ratificeringsprocessen.
På toppmötet den 16–17 juni måste regeringscheferna visa att de har en bättre förståelse för det franska och nederländska ”nejet” än många av mina ledamotskolleger. Den återvändsgränd som konstitutionsfördraget har hamnat i kräver lämpliga åtgärder. Det är därför obegripligt att den politiska eliten i Bryssel drar ut på tiden och föredrar sträckbänken framför ett snabbt utarbetande av ett nytt fördrag.
Det gläder mig att väljarna har uppvisat en brist på förtroende för ett EU som är luddigt definierat både när det gäller geografin och det politiska innehållet, och som förenar en osund maktkoncentration med orealistiska politiska ambitioner.
– Herr talman! När man lyssnar till förmiddagens debatt skulle man inte bara kunna tro att det finns en europeisk kris, utan också att Europa inte reagerar eller svarar på folkets vilja och önskningar. Även om detta är en svår tid och även om det finns en hel del ovisshet så är det också ett tillfälle för oss att reflektera över vad vi har uppnått så här långt och hitta en mer passande och lämplig väg framåt.
Tyvärr kommer vi inte att hitta denna väg framåt genom att försöka analysera varför väljarna i Frankrike och i Nederländerna sade nej. Det finns många olika anledningar till deras nej-röst. Vad skall vi samtidigt säga till väljarna i Spanien som röstade för? Räknas inte deras röster alls? De som försöker säga oss att vi måste avsluta hela denna process och stanna upp och lyssna på demokratins röst ignorerar helt den demokratiska röst som är representerad av de nio andra länder som redan har godkänt konstitutionsfördraget.
Jag anser att det är viktigt att vi nu visar ledarskap i Europa. Detta ledarskap skall inte bara komma från parlamentet utan också från kommissionen. Jag gratulerar ordförande Barroso till hans hållning direkt efter omröstningen då han uppmanade regeringarna att behålla lugnet, tänka långsiktigt och anamma samma sorts ideologi och samma sorts osjälviska önskan att se en förbättring för alla människor i Europa som Europeiska unionens grundare visade prov på när Europa reste sig ur askan efter andra världskriget.
Människorna i Europa i dag röstade inte emot fler arbetstillfällen, de röstade inte emot bättre socialt skydd, de röstade inte emot bättre handelsförhållanden, de röstade inte emot bättre gemenskapsprogram för utveckling, de röstade inte emot att ge mer stöd till tredje världen, de röstade inte emot skydd av vår miljö och de röstade inte emot en hållbar utveckling inom fisket och andra industrier. De röstade för alla dessa saker därför att de vill fortsätta att stödja dem.
Det är nu upp till det luxemburgska ordförandeskapet att som ledare för rådet hitta en kompromiss och en väg framåt på Europeiska rådets möte. Det bästa sättet för oss att presentera detta för Europas folk är att säga att ja, vi har kört på ett gupp i vägen, men det är inte slutet på det europeiska projektet. Vi måste påminna Europas alla folk om att vårt största egenintresse, liksom vårt största kollektiva intresse, ligger i att vi förstår vårt ömsesidiga beroende. Inte bara när det gäller enskilda marknadsekonomier utan också när det gäller våra mänskliga skyldigheter inför varandra på den europeiska kontinenten.
– Konstitutionsfördraget har redan ratificerats av tio stater, däribland fem gamla medlemsstater – Österrike, Tyskland, Grekland, Italien och Spanien – och fem nya – Ungern, Litauen, Lettland, Slovenien och Slovakien. Dessa länder svarar för 50 procent av Europeiska unionens befolkning. Eftersom ett grundarland inte åtnjuter en privilegierad ställning kan man säga att det nu står 10–2.
Jag vet inte om fransmännen har löst sitt arbetslöshetsproblem, som de utnyttjade i slutspurten inför folkomröstningen, med hjälp av det negativa utfallet av denna. Tvärtom anser jag att de har missbrukat de nya medlemsstaternas idéer och välvilja och dessutom har förödmjukat ett viktigt europeiskt land – mitt grannland Polen – genom att använda den polske svetsaren som en symbol.
Jag uppmanar parlamentet att varken gråta över det negativa utfallet eller glädjas med somliga här inne över att idén om ett starkt Europa har fått sig en törn, utan i stället vidta kraftfulla och effektiva åtgärder för att underlätta processen i framtiden. Det också tråkigt, herr talman, att jag är den första ledamoten från en ny medlemsstat som talar under denna punkt.
– Herr talman! Under vår senaste session högtidlighöll vi sextioårsdagen av krigsslutet. Det är en ödets ironi att vi i dag diskuterar ett Europa som är i kris på grund av bristande stöd bland folket för ett fördrag som är utformat för att bekräfta att våra länder bör förena sig, vad som än händer, ett fördrag som är undertecknat av demokratiskt valda stats- och regeringschefer, vilka har handlat på uppdrag av den högsta makten, med vilken jag menar på uppdrag av människorna i våra länder. Av dem har 220 miljoner redan sagt ja till konstitutionsfördraget, och, herr talman, låt mig påpeka att EU är mer än bara Frankrike och Nederländerna eller Storbritannien. Det finns även andra medlemsstater.
Att ändra texten skulle vara respektlöst mot nästan halva EU:s befolkning, som redan har ratificerat den. När det gäller samrådsprocessen anser jag att det också är upp till dem som är ansvariga på nationell nivå att besluta vilka förfaranden som skall väljas. Naturligtvis är det upp till rådsordföranden att inte bara handla med skicklighet och känslighet, utan även med bestämdhet.
Vad som behövs för att övertyga folket är handling och en budgetplan som visar att Europa kan stimulera ekonomin och skapa sysselsättning genom satsningar på grundläggande infrastrukturer eller genom ”Galileo”, som skulle kunna skapa 100 000 nya arbetstillfällen, och som det bara behövs en signal från rådet för att sätta i gång. Vi måste även förmedla engagemang och entusiasm för det europeiska projektet och för dess budskap om solidaritet och humanism.
I själva verket är krisen även en demokratisk kris. EU kan endast fungera om medborgarna tror på det. Ofta är delegering av makt synonymt med bristande intresse, och vi känner alltför väl till den knappa tillgången på information om EU:s politik. Vi måste därför tillhandahålla mer information och inrikta oss på de viktigaste frågorna i vår gemensamma politik, för våra medborgares skull och för ett socialt Europa.
Herr talman! Nejresultatet innebar även ett förkastande av ett EU som sätter marknadens och konkurrenskraftens lagar främst, av ett liberalt Europa som inte tar hänsyn till arbetstagarna, och jag säger detta till nytta för dem som var för 72-timmarsvecka.
– Herr talman! Väljarna i Nederländerna och Frankrike gav oss ett tydligt budskap: Stanna, vi rusar framåt utan att veta exakt vart vi är på väg. I Nederländerna sade 62 procent av väljarna nej. Det är nu dags att göra något positivt av dessa väljare. Nejrösten kom från två olika håll.
Å ena sidan har vi den högerorienterade väljaren som har en tydligt EU-fientlig uppfattning och som säger nej till det europeiska projektet. Å andra sidan har vi en nejröst från den progressiva väljaren som är för europeiskt samarbete, men som anser att konstitutionsfördraget är alltför inkräktande och bristfälligt sett till den sociala dimensionen. Dessa uppfattningar delas också av de progressiva väljare som har röstat för konstitutionen med viss tvekan, i den åsikten att den är ett steg framåt. Vi måste försöka återförena de progressiva väljarna från ja- och nejlägren till förmån för ett tydligt definierat europeiskt projekt. Det behöver inte sägas att andra länder också måste ges möjlighet att säga sin mening om konstitutionsfördraget, men tärningen är kastad i Nederländerna och Frankrike. Inte denna konstitution. Inte en andra folkomröstning om samma sak.
Vi måste undvika att bli isolerade eller att stå och stampa på samma fläck. Tvärtom. Vi vill inleda en reformstrid i Europa för att visa både ja- och nejväljarna att vi har hört dem. Reformen måste grundas på en bred och öppen debatt om riktningen och farten i den europeiska integrationen. Hur många länder bör få ansluta sig? Hur gör vi EU starkt och socialt? På Europeiska rådets möte den 16–17 juni, och därefter under Tony Blairs ledning, kan man kanske börja fundera på att rädda de centrala inslagen, nämligen kapitlen 1 och 2 i konstitutionen, EU:s principer, den förbättrade röstviktningen, den höga graden av subsidiaritet, tillgänglighet, ökat inflytande för nationella parlament och medborgerliga rättigheter, i ett förenklat fördrag. Annars kan vi mycket väl sluta i en Echternach-liknande procession där vi tyvärr bara tar steg bakåt, utan utsikter till verkligt europeiskt samarbete, och som José Manuel Barroso helt riktigt påpekade, är EU trots omfattande offentlig kritik faktiskt rätt svar, vilket är anledningen till hans fortsatt stora engagemang.
– Herr talman! EU har ett problem, som inte kan lösas bara genom att arbeta med framställningen, eller genom att förklara mer eftertryckligt hur bra EU egentligen är. EU kan kanske tilltala många intellektuellt, men talar inte längre till deras hjärta. Byråkrati har samma dragningskraft som armerad betong och är lika insmickrande som en noshörning. EU-institutionerna måste tvingas att lyssna mer uppmärksamt på de europeiska medborgarna, och det gläder mig därför att ordförande José Manuel Barroso upprepade detta i sitt anförande.
Vad är vi rädda för? Varför skulle vi inte låta Europeiska kommissionens ordförande väljas direkt av alla européer, och varför inte ha möjlighet till en gemensam folkomröstning om EU:s lagstiftning? Inte 25 nationella folkomröstningar, utan en europeisk folkomröstning. Att verkligen ge allmänheten makten över Europeiska unionen.
Nu uppstår frågan om vilken typ av reform Europeiska unionen skulle kunna hantera. Konstitutionsfördraget skulle ha gjort det möjligt för EU att fortsätta utvidgningen. Hur skall man nu gå vidare med denna? Parlamentsledamöterna i mitt parti är för en utvidgning, men anser att det vore klokt att lägga utvidgningen av EU på is tills vi har klarat upp våra inre angelägenheter. Därefter skulle vi på nytt gladeligen tala om anslutningen av länder som uppfyller kriterierna.
Vi behöver en ny debatt om vad EU är, vart det är på väg och var dess gränser går, en debatt som inte bör hållas enbart mellan regeringarna. Det bör vara en EU-omfattande, social debatt om vår kontinents ekonomiska och sociala framtid, vid behov återigen grundad på något som konventet, med ett nytt mandat, en ny sammansättning och en ny ordförande. Europa måste åter kunna inspirera människorna. Europa måste stå för kvalitet, för kreativitet och för demokrati – ett tryggt, fritt, tolerant och välmående Europa. EU har ett problem men även en möjlighet, och vi får inte låta det förflutna hålla oss tillbaka.
– Herr talman! ”Aldrig har så många européer haft så få att tacka för så mycket”, säger jag till det franska folket. De visade, tillsammans med det nederländska folket, att de har tröttnat på att etablissemanget fortsätter att driva igenom förslag som flyttar bort makt från folket till regeringskansliernas stängda rum och storbolagens styrelserum.
Problemet är inte att EU går för fort fram utan åt fel håll. EU har fastnat i gårdagens problem. EU integrerar stater och maximerar produktion istället för att integrera människor och maximera socialt miljöskydd.
Sluta plåga konstitutionen. Låt den dö i frid och utlys en ny process där varje kommun har sitt konvent. Ta sedan deras förslag till lokalt förankrat europeiskt samarbete till grund för ett nytt utkast.
– Herr talman! För ett år sedan sade alla här att konstitutionen skulle kräva enhällighet. Naturligtvis trodde man på den tiden att alla folkomröstningar skulle vinnas. I Davids kamp mot Goliat siktade det franska folket väl med sin sten och dödade konstitutionen. Det nederländska folket begravde den och nu sträcker sig armen upp ur kistan i en scen som påminner mig om . Man säger till oss att nej, nej, den är inte död, patienten lever fortfarande och ratifikationsprocessen kommer att fortsätta. Detta förvånar mig, för jag tycker att ni verkar ägna er åt masochism. Ni har en ganska olycklig tid framför er.
José Manuel Barroso, det handlar inte om att ni har varit för snabb, utan ni går i fel riktning. Dessutom ser jag en snabb ökning av politisk extremism, en otäck och blind nationalism: det är den europeiska nationalismen och den vet inga gränser. Jag vet att ni avser att behandla de europeiska folken med förakt genom att driva igenom detta utan ratifikation. Historien kommer att hinna ifatt er.
– Herr talman! Jag vill gratulera folket i Frankrike och Nederländerna till att de har räddat alla personer i Europa som sätter värde på demokrati och nationell frihet. Den situation vi nu har innebär en utmaning för EU:s ledares demokratiska meriter. Ni satte konstitutionens överlevnad på prov – ratificering av alla 25 medlemsstater. Ni förlorade. Det är dags att inse det och begrava liket efter konstitutionsfördraget. Era försök att återuppliva det är lika osmakliga som ödesdigra.
Graham Watsons hänvisning till 1787 frestar mig att gå lite längre tillbaka. Det är inte första gången som Nederländerna har räddat Europa från politiskt förtryck. Just den här veckan under det märkliga året 1690 landsteg prins William av Oranien vid Carrickfergus i min valkrets och gav oss i Förenade kungariket den ärorika revolutionen och den nya successionsordning som ännu i dag utgör grunden för frihet ...
– Herr talman! Jag anser att den viktigaste frågan på rådets möte och här i parlamentet är om människorna förstår att vi faktiskt har trätt in i ett nytt skede, ett skede där EU inte längre reagerar på medborgarnas oro som det brukade när fred och demokrati var de främsta målen. Nuförtiden vill vi att våra europeiska, nationella och institutionella ledare skall motsvara några av de huvudsakliga utmaningarna på ett objektivt snarare än dogmatiskt sätt.
Vi vill därför veta om den europeiska sociala modellen är förenlig med en form av globalisering som har införts till priset av det slags sociala och miljömässiga dumpning som är gängse i andra länder och som har lett till omlokaliseringar och arbetslöshet i Europa. Det är viktigt, i själva verket avgörande, att EU – antingen på egen hand eller om möjligt i samverkan med Förenta staterna, med början i Doha-rundan – vidtar åtgärder för att se till att Internationella arbetsorganisationens regler följs, på samma sätt som Lissabonstrategin måste bli mindre byråkratisk och i högre grad inriktas på företagande och små och medelstora företag.
Detta är också fallet med subsidiariteten, som vi har förkunnat men som institutionerna i praktiken konsekvent struntar i. Kommissionen och, vad som är viktigare, parlamentet måste vidta åtgärder för att en gång för alla se till att subsidiariteten tillämpas riktigt över hela linjen. Slutligen måste vi vara medvetna om EU:s begränsningar och om utvidgningstakten när fördjupningsprocessen inte har varit framgångsrik. Detta är Europeiska rådets huvudsakliga utmaningar.
– Herr talman! I en demokrati måste majoritetsbeslut alltid godtas och respekteras, även om majoriteten inte nödvändigtvis har rätt. De franska och nederländska besluten är oåterkalleliga. Budskapet är dock inte otvetydigt. Det är i själva verket ett komplext nej med blandade och ibland motstridiga motiv. Mellan extremhögerns och extremvänsterns demagoger finns det ingen gemensam nämnare. De nationalsocialister som hoppas att de kan samla alla missnöjda kommer snart att upptäcka att detta kommer att visa sig vara en pyrrhusseger.
Vad bör göras? Eftersom det inte finns någon plan B och ingen vet vilka förbättringar som skulle kunna tänkas omvandla dessa motsägelsefulla och omaka ”nej” till ett tydligt och rungande ”ja”, är det enda alternativet att spela efter gehör. På nästa toppmöte måste man godkänna en budgetplan som gör det möjligt för institutionerna att fungera normalt. Precis som eurogruppen i förväg har valt en ordförande på två år, borde regeringarna vidta andra åtgärder och föregripa fördraget på grundval av en frivillig överenskommelse. Kommissionen skulle således vara tvungen att rådfråga de nationella parlamenten om alla framtida lagstiftningsinitiativ.
Nejbeslutet kommer inte att stoppa vare sig globaliseringen, den internationella konkurrensen eller omlokaliseringarna. När allt kommer omkring kan världens ledande exportör inte tillåtas utöva självisk protektionism. Det är därför nödvändigt att smida nya länkar, inte bara mellan européer utan även till de många länder som förblir utanför globaliseringsprocessen.
Rumäniens och Bulgariens anslutning kommer att ske på Nicefördragets villkor. Till och med Turkiet skulle kunna ansluta sig på detta fördrags villkor. Naturligtvis skulle Europeiska unionen kunna fungera bättre inom ramen för det fördrag som nu har strandat. Men eftersom nejbeslutet inte erbjuder någon lösning måste vi, även om det blir svårt, visa att Europa går vidare och samtidigt försöka att bättre tillgodose våra medborgares behov genom en mer fantasifull och stödjande politik.
– Herr talman! Det är med viss sorg som jag lyssnar till reaktionerna på de nederländska och franska nejbesluten. EU är alltför byråkratiskt och alltför dyrt. Alltför många nya länder har anslutit sig, och EU går alltför snabbt framåt. Jag instämmer inte. Miljön går snabbare, Kinas ekonomi växer snabbare, liksom den internationella brottsligheten. I stället för att lyfta foten från gaspedalen måste EU ta ett stort språng framåt. När det gäller utvidgningen litar jag uppriktigt sagt på dynamiken i de nya länderna som ny drivkraft för den europeiska integrationen. Vi behöver ett starkt och demokratiskt EU. Vi behöver inte mindre Europa, utan mer. Jag skulle faktiskt vilja vädja till alla dem som håller Europa kärt att visa ledarskap och mod. I annat fall kommer vi att ge populisterna och extremisterna alltför stort utrymme. Vi måste gå framåt, och de nationella politikerna måste kunna lämna det förflutna bakom sig och ta ansvar för Europa. Jag är faktiskt bekymrad över rådets ståndpunkt om bevarande av uppgifter i går, då rådet beslutade sig för att fullständigt strunta i Europaparlamentet, vilket inte överensstämmer med andan i den debatt som har förts.
Vi får inte glömma att det förutom de två länder som har sagt nej även finns tio länder som har sagt ja, vilket är viktigt. Jag skulle därför motsätta mig att hela processen avbröts. Det är uppenbart att det behövs tid för eftertanke, men jag anser att varje land och varje folk måste ha rätt att säga sin mening om konstitutionen. Det är just nu som vi måste ingripa kraftfullt till försvar för Europa. I stället för att återgå till det tidigare rådande läget måste vi fördubbla våra ansträngningar för Europa.
– Herr talman! Konstitutionen är död i Frankrike och begravd i Nederländerna, men ändå uppför sig rådets i övrigt anständige ordförande som en likskändare när han vill fortsätta ratificeringen av det förkastade dokumentet. Börja om från början. Låt en arbetsgrupp med lika många anhängare som motståndare samlas och utarbeta ett diskussionsunderlag med förslag till spelregler som kan ena EU i stället för splittra oss.
Parlamentets folkomröstningsgrupp skulle gärna medverka. Vi har sju aktuella krav som gäller öppenhet, valet av kommissionsledamöter, majoritetsomröstning med vetorätt, närhetsprincipen, de nationella parlamentens kontrollrätt, flexibla minimivillkor och förstärkt samarbete i stället för tvång. Läs vårt förslag. Vi har provat de två första kraven i en opinionsundersökning i Danmark. De stöddes av 80 procent av väljarkåren, medan endast 12 procent var emot. Det är en sådan stödnivå som behövs för våra gemensamma spelregler. Använd öronen, lyssna på väljarkåren och kom gärna till vår presskonferens kl. 16.00.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Vi kan inte förneka att det franska nejbeslutet motsvarar ett kraftfullt och bestämt ”stopp” för den europeiska integrationsprocessen i den form som den har antagit alltsedan Maastrichtfördraget.
Genom att 1992 underteckna det fördrag genom vilket den gemensamma valutan lanserades och den politiska sammanhållningsprocessen inleddes, visste EU att det gav sig ut på en resa som fullständigt skulle förvandla både unionens institutionella modell och dess övergripande form genom ett gradvist fjärmande från det kalla krigets geopolitiska struktur.
Dock har många av kuggarna i mekanismen inte fungerat, och många frågor som väcktes genom Maastrichtfördraget står alltjämt på dagordningen. Det är dags att tydligt välja form för den europeiska dimensionen. Ett beslut måste fattas om huruvida Lissabonperspektivet verkligen bör eftersträvas eller inte genom att skjuta upp de förknippade projekten av gemensamt intresse. Områdena och gränserna för den politiska integrationen måste omdefinieras, och på ett tydligare sätt än i konstitutionsfördraget måste man på nytt bekräfta valet av ett fritt och konkurrenspräglat ekonomiskt och socialt system, ett system som verkligen kan göra EU till en ledande aktör i den pågående globaliseringsprocessen.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jens-Peter Bonde sade att han vill att båda sidor skall företrädas i lika grad, men parlamentet har beslutat att stödja konstitutionsfördraget med en majoritet på 80–90 procent, och 52 procent av befolkningen har genom sina parlament och i folkomröstningar redan sagt ja till den! Detta får inte glömmas bort.
Som många talare har påpekat står det dessutom klart att det finns många olika skäl till nejresultatet, och att konstitutionen är det minst betydelsefulla av dem alla. Här ingår såväl en illa omtyckt nationell politik och rädsla för globalisering och arbetslöshet som en önskan att ge oss budskapet att ”ni har gått för långt med både den inhemska lagstiftningen och utvidgningen – och dessutom med en hel del annat”. Dagens EU har granskats och kritiserats, med rätt eller orätt. Men det har granskats och befunnits vara bristfälligt, och detta bör vi ta till oss. Därför är det oerhört viktigt med en period av eftertanke under vilken vi visar oss återhållsamma och måttfulla, och att vi genom att bedriva lämplig politik klargör att vi kan vinna tillbaka folkets hjärta om vi för detta slags dialog. Jag anser att ratificeringsprocessen bör avbrytas under denna tid, så att vi inte samlar på oss ännu fler nej på dessa falska premisser. På detta sätt kan vi sedan vid lämplig tidpunkt gå framåt under det österrikiska ordförandeskapet, inte med ett mellanstatligt initiativ, utan kanske med ett konvent som skulle kunna studera resultatet av denna eftertanke – resultatet av perioden av eftertanke, inte konstitutionsfördraget.
Jag anser också att det är oerhört viktigt att vi även framställer saken i positiva ordalag. Enligt konstitutionsfördraget innebär Europeiska unionen inget annat än att göra medborgarna delaktiga, ge medborgarna rättigheter, införa mer demokrati, ge de nationella parlamenten fler rättigheter och göra det möjligt för oss att agera på den globala scenen på ett sätt som garanterar vår inre och yttre säkerhet. Detta betyder också att vi kan klargöra att Europa inte är en del av globaliseringsproblemet utan en del av svaret på detta, och att vi av dessa skäl kan vinna tillbaka medborgarnas hjärta för vår politik. Jag rekommenderar er denna handlingslinje.
Tillåt mig att tillägga en fotnot. Allt detta kommer även att orsaka ett paradigmskifte i Tyskland, eftersom Tyskland återigen kommer att stå på de små ländernas sida, vilket är viktigt för Europas identitet.
– Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Den största uppgiften för Europeiska rådet om en vecka blir att skapa klarhet, mer klarhet och ännu mer klarhet. Det sämsta beslut som skulle kunna fattas om en vecka vore att fortsätta på samma gamla sätt, där klarhet knappast är parollen. Med en hel rad folkomröstningar finns det en risk att en självförstärkande spiral av nejbeslut sätts i rörelse. Jag skulle säga att klarhet är grundkravet.
Vad jag dessutom är rädd för, herr rådsordförande, är att det verkliga val som vi kommer att ställas inför om ingen klarhet åstadkoms blir valet mellan att vara nöjda med Nicefördraget och att vinna lite mer tid, och om jag måste välja mellan att vara nöjd med Nicefördraget och att vinna lite mer tid för att tänka igenom hur vi skall lösa situationen, föredrar jag att få mer tid. Vi kan inte leva med Nicefördraget. Vi kan inte lösa problemen genom att tillämpa Nicefördraget. Vi måste få konstitutionsfördraget godkänt, och om det behövs mer tid, då är det vad jag föredrar att få.
Herr talman! Vi kan hålla alla konvent och lägga fram alla fördragsdokument vi vill, men detta kommer inte att hjälpa om vi inte angriper de verkliga problemen i EU. Under loppet av två år har den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och de europeiska socialdemokraterna, som jag är ordförande för, framställt tydliga krav på att EU skall satsa mer på nya arbetstillfällen och förena sig kring ett gemensamt svar på vad många vanliga människor ser som globaliseringens hot. Vår största uppgift nu under det brittiska ordförandeskapet – och jag anser verkligen att vi har fått några mycket spännande signaler från premiärminister Tony Blair – blir att kombinera människornas behov av socialt skydd med nya arbetstillfällen i en globaliserad värld.
Jag stöder verkligen också rådsordförandens och kommissionsordförandens ord om att budgetplanen måste godkännas om en vecka. Det skulle vara den allra viktigaste signalen om att vi inte är oförmögna att fatta beslut och att vi tar människornas problem på allvar.
– Herr talman! Ordförande Barroso sade att vi inte skulle börja anklaga varandra. Vi bör dock definitivt ifrågasätta Europeiska rådets trovärdighet när det gäller att stimulera och hantera den stora debatten om Europas sociala och ekonomiska framtid. Europeiska rådet bör skjuta upp ratificeringsprocessen, och det kommer förmodligen att göra det, men det bör inte dra ur kontakten för hela konstitutionsprojektet. Det bör i stället nå en principöverenskommelse om att skapa ett nytt konvent – pluralistiskt, parlamentariskt och öppet – med ett bredare mandat än enligt Laekenförklaringen, särskilt för att modernisera och återuppliva del III, så att den gemensamma politiken anpassas efter våra medborgares förhoppningar och farhågor. Det nya konventet bör också bryta det stela förhållandet mellan den första, andra och tredje delen och skapa en ordentlig hierarki mellan dem, så att politiken i del III blir mer distinkt underordnad del I.
Denna grupp och detta parlament kommer att spela en viktig roll för att stödja ett sådant konvent.
– Mina damer och herrar! Utkastet till konstitutionsfördrag förkastades eftertryckligt i Frankrike och Nederländerna i vad som var liktydigt med ett tydligt misstroendevotum mot den nationella och den europeiska politiska eliten. Till vår förvåning vill dock somliga försöka återuppliva dokumentet. Man har föreslagit att ratificeringsprocessen skall fortsätta och att förslaget till fördrag skall omförhandlas, och man söker till och med efter rättsliga utvägar för att förneka resultatet av folkomröstningarna. Sådana åtgärder skulle betraktas som både antidemokratiska och arroganta. De skulle också ligga farligt när totalitarism.
Den politiska eliten bör inse att flertalet EU-nationer motsätter sig inrättandet av en byråkratisk och Brysselstyrd superstat med monopol på socialpolitik, ekonomisk politik och penningpolitik. I stället vill de delta demokratiskt i beslutsprocesserna och i den europeiska integrationen på grundval av fritt samarbete mellan fria länder.
Stats- och regeringschefer som inte bryr sig om folkets suveräna vilja kan mycket väl komma att upptäcka att folket betraktar dem som diktatorer och behandlar dem därefter.
– Herr talman! Debatten handlar i första hand om Europeiska rådets kommande möte, och jag skulle vilja inrikta mig på det, för i denna stund av kris har Europeiska rådet en mycket viktig uppgift, nämligen att tända varningssignaler, och den första signalen bör vara att EU skall fortsätta att fungera och fullgöra sin uppgift, inte bara internt, utan även externt. Det gladde mig att höra ordförande José Manuel Barroso tala om vår skyldighet på området utvecklingssamarbete. Den centrala uppgiften kommer utan tvekan att vara att nå en överenskommelse om budgetplanen, eftersom den måste utgöra ramen för EU:s funktion under de närmaste fem åren. Även om jag håller med Daniel Marc Cohn-Bendit om att de ekonomiska medlen sannolikt kommer att vara för begränsade för att EU skall kunna fullgöra sin uppgift ordentligt, förefaller det mig ändå centralt att först och främst nå en överenskommelse om dessa ekonomiska medel.
För det andra måste Europeiska rådet även ge en vink om hur vi bör gå vidare härifrån, eftersom de frågor som vi tog upp i Laekenförklaringen alltjämt är obesvarade. Det finns fortfarande ingen ram för det utvidgade EU, Europa måste fortfarande ge ett svar på globaliseringen, och detta svar kan bara vara europeiskt. Vi bör dock ta hänsyn till ”nejen” i två länder, men även till ”jaet” i tio andra länder. När det gäller Poul Nyrup Rasmussens ord om att Europeiska rådet måste skapa klarhet anser jag att Europeiska rådet ännu inte kan skapa klarhet på kort sikt, eftersom ”nejet” är alltför diffust för det.
Jag efterlyser därför en tid av eftertanke, men den måste vara organiserad och tidsbegränsad. Vi måste på förhand tydligt bestämma när slutsatser skall dras, och ett år förefaller vara en lämplig tidsram. Det bästa skulle faktiskt vara att avbryta saker och ting, men inte på obestämd tid. Det måste vara en definierad period av eftertanke, tydligt tidsbegränsad, och med en tydligt angiven tidpunkt då slutsatser skall dras.
– Herr talman! Långt ifrån att vara död, som vissa säger, lever konstitutionsfördraget, och det måste hållas vid liv, för såvitt jag vet finns det inget rimligt alternativ till den. Det finns ingen plan B som skulle kunna tänkas bli lyckosam. Detta har också framgått av debatten. Vi kan behöva mer tid. Varje land bör därför själv bestämma när ratificeringen skall genomföras. Jag anser dock att det är helt fel att kollektivt stoppa ratificeringsprocessen och avbryta den över hela linjen. Detta är utan tvekan fel!
Varje land måste själv bestämma, med tanke på att vi kan behöva mer tid.
Nejbesluten i Frankrike och Nederländerna har allvarligt skadat deras status som grundarländer. Det finns även en positiv sida av detta, eftersom alla länder nu kanske står på jämlik fot. Framför allt hoppas jag att de nya länderna kommer att säga ett kraftfullt ja, eftersom de måste förstå att en del av ”nejet” var riktat även mot dem. Jag hoppas att människorna i Polen och Tjeckien kommer att säga ett tydligt ja till konstitutionsfördraget, eftersom det är deras framtid och även deras projekt för framtiden i Europa.
Självklart måste vi också bemöta allmänhetens oro. Människorna säger att de vill ha mer information, vara mer delaktiga, ha större klarhet om det europeiska projektet och att de vill ha mer information om dess framtida riktning. Låt oss verkligen ge människorna detta! Jag anser att plan D, som kommissionens ordförande José Manuel Barroso talade om, är en möjlig väg framåt. Låt oss tillsammans anordna en omfattande europeisk debatt om det europeiska enandets framtid, inte 25 separata nationella debatter, utan en gemensam debatt.
Vi behöver ett instrument. Somliga säger ett nytt konvent, kanske ”europeiska assisrätter”, eller något slags instrument. Signalen till detta bör ges nästa vecka, på toppmötet.
– Herr talman! EU förmådde inte vinna hindertävlingen. Konstitutionen lyckades inte klara alla hindren. Konstitutionsfördraget var favorit men förlorade loppet. Men förlorade det på grund av att texten inte var bra nog? Förlorade det enbart på grund av europeiska faktorer? Jag anser inte det. Jag anser snarare att marken inte hade beretts och att konstitutionsfördraget ställdes mot konkurrenter som var dopade med lögner.
Vi måste reagera allihop – Europaparlamentet, kommissionen och rådet. Vad har väljarna sagt till oss? ”Tyvärr, men vi vet egentligen inte särskilt mycket om EU. Däremot har läget i vårt land försämrats, så vi kommer att använda vår makt för att säga det”, och de röstade av ytliga skäl. Resultaten har vi, och vi måste dra våra slutsatser av dem. Alltför länge har vissa av våra regeringar vänt ryggen åt framväxten av en verklig europeisk kultur. När jag säger detta tänker jag naturligtvis på Frankrike. Hur många generationer ministrar av alla övertygelser har plötsligt drabbats av minnesförlust under resorna mellan Bryssel och de egna huvudstäderna? Mellan den tidpunkt då de sitter i ministerrådet i Bryssel och talar på sitt lands vägnar och den tidpunkt då de förklarar en åtgärd, tycks de alla ha allvarliga minnesluckor. I Bryssel godkänner de en EU-åtgärd som, om den är omtyckt, omedelbart tillskrivs regeringens initiativ. Om en åtgärd däremot är oundgänglig men illa omtyckt är det EU som hålls ansvarigt.
Denna inställning har lett till en beklaglig situation. Under alltför många år har ingen talat om EU. Utvidgningen har inte förklarats ordentligt. Vi har gått för snabbt framåt inför en folkopinion som inte var redo, med människor som har känslan av att tvingas finna sig i saker snarare än att delta. Att få människorna att tycka om Europa betyder att hitta sätt att göra det förstått. Ett av de största misstagen med konstitutionsfördraget var att allmänheten och parlamenten inte rådfrågades på samma dag i alla medlemsstaterna. Låt oss dock komma ihåg att tio länder har röstat ja, och att det bara är genom att integrera den europeiska debatten i alla frågor i den nationella politiken som vi kan lyckas avvärja den populistiska orkan som nu drar över våra länder.
– Herr talman! Det kan vara lockande att fortsätta med ratifikationsprocessen i de återstående medlemsstaterna för att visa att konstitutionsfördraget har stöd av de flesta medlemsstaterna och av Europeiska unionens befolkning. Detta är dock i viss mening en riskfylld strategi som innebär en risk för fler nej och ger intrycket att vi går vidare med verksamheten utan att lyssna samt ger upphov till frågan om huruvida man helt enkelt kan be fransmännen eller holländarna att på nytt rösta om samma text utan vidare omständigheter. Något annat måste ske.
Europeiska rådet måste enas kollektivt om hur vi skall gå vidare. Det är inte bra om vissa länder går vidare med ratificeringen medan andra har dödförklarat texten. Vi behöver en gemensam överenskommelse. Jag anser att denna överenskommelse måste omfatta en paus för eftertanke, med ytterligare debatter och ytterligare justeringar i två steg. För det första på nationell nivå eftersom de länder som har sagt nej eller som riskerar att säga nej måste kunna tänka efter och berätta för övriga Europeiska unionen hur de vill gå framåt och vilka justeringar som de anser vara nödvändiga. För det andra på EU-nivå eftersom vi måste göra detta till en europeisk debatt, inte bara ännu en snabb regeringskonferens inom stängda dörrar, utan en offentlig debatt.
Därför anser jag att det kanske inte är någon dålig idé att kalla samman ett nytt konvent med en ny ordförande. Detta sammanträder trots allt offentligt och innefattar nationella parlamentariker och personer från regeringspartier och oppositionspartier. Detta skulle vara rätt väg framåt och få mycket större allmän uppmärksamhet än det tidigare konventet.
Det finns ingen enkel väg framåt. Vi måste hitta ett sätt eftersom vi inte har råd att gå miste om reformerna i denna konstitution. Vi behöver en Europeisk union som är mer effektiv och mer demokratisk.
– Herr talman! De diskussioner som förs vid Europeiska rådets möte i nästa vecka kommer tyvärr att äga rum i skuggan av de två nejbesluten om konstitutionsfördraget, två nejbeslut som leder till slutsatsen att det nu behövs en grundläggande, gemensam debatt om Europas framtid. I denna debatt måste vi – om vi rätt har förstått det budskap som Frankrikes och Nederländernas medborgare har sänt oss – undersöka alla de politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor som rör – och som måste röra – Europeiska unionens medborgare.
Slutsatserna av debatten kommer troligen att få oss att ompröva den politik som Europeiska unionen har antagit och följt hittills både inom unionen och i sina yttre förbindelser. Vi bör inte rygga tillbaka inför tanken eller möjligheten att ompröva politik. Tvärtom omfattar den europeiska integrationen som dynamisk process även behovet av att ompröva politik vid och efter behov.
Jag har en känsla av att vi i dag mer än någonsin måste förbli den europeiska tanken trogna. Men just för att vi måste förbli den europeiska tanken trogna har det kanske blivit dags att ompröva och omdefiniera dess innehåll.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Varför klagar vi så mycket över att politiken har trätt in i det europeiska livet? Vi vet alla att politiken inte är en lång, lugn flod, utan att den ibland även kan vara en rasande fors.
För det första vill jag säga att processen måste fortsätta, för vi är alla jämlika, vi har alla rätt att uttrycka oss, och våra föregångare, schweizarna, har också uttryckt sig till förmån för Europeiska unionen i en folkomröstning genom vilken de beslutade sig för att gå med i Schengen.
För det andra är ett nej lika mycket värt som ett ja, men ett nej medför ingen vetorätt, och de som har sagt nej måste tala om vad de vill göra. Vill de stanna med oss eller lämna oss? De måste säga detta, inte vi.
Eftersom jag är den första talare som kommer från ett land som har sagt ja i en folkomröstning ber jag att få ge några råd.
För det första handlade folkomröstningen om konstitutionsfördraget i Spanien, och jag vill berömma alla oppositionspartierna, som talade om EU, och inte om våra inrikesproblem.
För det andra måste vi tala om EU, och vi måste tala väl. Som José Luis Rodríguez Zapatero sade under kampanjen är det ett ”massuppbyggnadsvapen” att tala väl om EU. Vi har tydligt uttryckt vår tacksamhet för den ”Marshallplan” som EU har ordnat för oss, och vi har försökt att frambringa hopp. Det talas så mycket om problem och klagomål här, men vår skyldighet är att frambringa hopp och svar på människornas problem, inte att klaga.
Jag måste säga att vi behöver fundera på vad som måste göras, men vi får inte stanna upp. Om vi stannar upp kommer nämligen ”nejsyndikatet” att säga att man har vunnit, och detta är en risk som vi inte kan ta.
Till sist vill jag säga till rådsordföranden att rådet bör lägga två saker till sin lista, nämligen att vi måste försvara euron och att vi måste arbeta aktivt inom Doha-rundan, som är det forum där globaliseringen kommer att diskuteras i år.
– Herr talman! Europeiska rådets toppmöte i nästa vecka blir ett av de viktigaste i den europeiska integrationens historia. Vi inser allihop att en strandad konstitution skulle lämna Europa som det var före ratificeringsprocessens början. Om vi vill undvika att EU kör fast i en långvarig kris, måste rådet ta ledningen och visa handlingskraft.
Det finns nu två möjliga lösningar. Om den franske presidenten och den nederländske premiärministern säger att de på nytt kommer att lägga fram dokumentet för godkännande, bör vi fortsätta med integrationen. Om de inte kan göra detta, bör vi skapa en politisk grund genom att avskilja konstitutionsfördragets första och andra del från de enskilda gemensamma politikområdena. Konventet, som jag var ledamot av, kom fram till att det var nödvändigt att inte bara organisera förbindelserna mellan institutionerna och införliva stadgan om de grundläggande rättigheterna, utan även att konsolidera befintliga överenskommelser, däribland politiska sådana, om reformen av EU skulle bli effektiv. Varken i konventet eller på den efterföljande regeringskonferensen fanns dock den politiska viljan att skilja de två problemen från varandra.
Herr talman! Vi är här på grund av att konstitutionsfördraget förkastades i Frankrike och Nederländerna. Debatten i dessa länder uppenbarade missnöje med stora delar av den nuvarande EU-politiken, inte med de institutionella lösningar som skulle ha kommit till stånd genom konstitutionen. Medborgarna tvingades dock att besluta om båda frågorna på en och samma gång. Europeiska rådet bör därför fatta ett oberoende beslut om att avskilja den konstitutionella ramen i kapitlen 1 och 2 och om att lägga fram denna för ratificering.
Konstitutionsfördragets första och andra del utgör ett balanserat dokument om vilket samförstånd nåddes både inom konventet och på regeringskonferensen. Allting beror nu på om Europeiska rådet kan finna viljan att ta ett modigt steg framåt eller inte. Om inte, är risken att den akuta kris som vi står inför med ratificeringen av konstitutionen blir en kronisk kris som påverkar hela integrationsprojektet.
– Herr talman, mina damer och herrar! Ratificeringen är en pågående process och varje stats rättighet och skyldighet. Processen får därför inte avbrytas bara för att två länder har sagt nej.
Jag vill uppmana de ledamöter i kammaren som i dag har krävt att ratificeringen skall avbrytas att respektera demokratin och varje stats suveräna rättighet att fatta självständiga beslut i frågan. Som polsk medborgare skulle även jag vilja säga min mening om saken. Jag vill säga min mening om konstitutionsfördraget, och jag anser inte att någon skall få beröva mig denna rättighet eller tala om för mig att Frankrike och Nederländerna redan har beslutat på mina och på alla polackers vägnar. Ingenting kunde vara längre från sanningen.
Fortfarande med resultatet av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna i åtanke är min andra punkt att det polska folket har blivit väldigt oroat av tonen och inriktningen i debatten i dessa länder. Jag syftar inte enbart på den allestädes närvarande och allmänt kända polske rörmokaren. Debatten, som i själva verket bara i förbigående gällde konstitutionsfördraget, tvingade oss att ställa följande centrala fråga. Om folkomröstningen hade ägt rum före den senaste utvidgningen, skulle vi – och med ”vi” menar jag de tio nya medlemsstaterna – ändå ha anslutit oss till EU? Har vi anslutit oss till ett EU grundat på solidaritet eller till ett själviskt EU som låser sina dörrar? Jag hoppas att få svar på dessa frågor efter det stundande toppmötet, där man säkerligen kommer att ge sig i kast med denna besvärliga situation.
– Herr talman! Vi har översvämmats av analyser, tolkningar och spekulationer ända sedan folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Ett ofta upprepat påstående är att nejlägrets seger i dessa länder var en allmän protest mot EU:s senaste utvidgning, och att de misslyckade folkomröstningarna är en form av straff för det som hände för ett år sedan.
För att fortsätta i samma stil är den slutsats som dras av detta att utvidgningen måste bromsas och att vi följaktligen måste vänta tills EU har ”smält” de nya medlemsstaterna, ungefär som en boaorm kan svälja och smälta en hare. Både här i parlamentet och på andra håll har man redan uttryckt tvivel om det kloka i att låta Bulgarien och Rumänien ansluta sig till EU den 1 januari 2007. Beslutet att inleda förhandlingar med Turkiet i oktober ifrågasätts helt öppet, och Ukrainas europeiska ambitioner avskrivs.
Naturligtvis kan ingen förbjudas att uttrycka dessa och liknande åsikter. Det vore dock ett allvarligt misstag om de fick utgöra grund för restriktiva politiska beslut, och det finns åtminstone tre skäl till detta.
För det första får vi inte bryta de löften som vi har gett och som medborgarna i EU:s kandidatländer har fått. Jag vill påminna parlamentet om att vi måste stå fast vid principerna, inte bara när det passar oss och när de i alla händelser är överflödiga, utan även när vi stöter på svårigheter genom att göra det. För det andra har alla utvidgningar som genomförts hittills varit ekonomiska framgångar. För det tredje är Europeiska unionen inte avsedd att vara en elitistisk klubb endast för medlemmar. Den bör vara raka motsatsen, nämligen ett öppet område med demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och minoriteter samt fredliga metoder för konfliktlösning.
Enligt min uppfattning är den sista punkten särskilt betydelsefull, eftersom den motsvarar både Europeiska gemenskapens väsen och dess uppdrag. Om uppdraget inte slutförs kommer inte bara konstitutionsfördraget utan även själva EU att gå i stöpet.
– Mina damer och herrar! Europas uppbyggnad och integration har alltid varit och kommer att fortsätta att vara mycket komplexa processer i vilka två steg framåt ofta följs av ett steg tillbaka. Under det senaste året har vi tagit två steg framåt – tänk bara på Europeiska unionens exempellösa och framgångsrika utvidgning till att omfatta tio nya medlemsstater. Resultatet av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna är naturligtvis ett steg tillbaka. Det är en enorm besvikelse, som jag känner själv, eftersom jag kommer från en av de nya medlemsstaterna.
Varken i Frankrike eller i Nederländerna betyder dock detta slutet för integrationsprocessen, och jag är övertygad om att det inte nödvändigtvis betyder slutet för konstitutionsfördraget. Jag tror och räknar med att Europeiska rådet kommer att sända ett tydligt budskap om att även de andra medlemsstaterna bör få uttrycka sina åsikter om konstitutionsfördraget.
Poängställningen hittills är tio länder för och två emot. Jag anser att medborgarna i Polen, Tjeckien, Luxemburg och Danmark bör ha rätt och möjlighet att säga om de vill ha konstitutionsfördraget eller inte, och först därefter, på den grundvalen – enligt konstitutionen – bör rådet nästa år besluta vad man skall göra med dokumentet.
Jag skulle vilja säga en sak till, om budgetplanen. Jag tror att man den 16–17 juni kommer att nå en kompromiss som gör så att Europa kan gå framåt med vederbörliga ekonomiska medel, vilket naturligtvis är nödvändigt om vi skall kunna nå våra mål och förverkliga våra ambitioner.
– Herr talman, mina damer och herrar! Ur rättslig synvinkel har detta fördrag, som alla vet, gått i stöpet. Politiskt är behovet av att sätta det i kraft nu ännu mer trängande än någonsin tidigare. Vi måste därför fråga oss hur vi kan bidra till att främja de idéer som framförs i konstitutionsfördraget. Ur denna synvinkel undrar jag hur klokt det är att nu utsätta fördraget för en serie offentliga avrättningar i form av folkomröstningar. Jag anser att det vore mycket klokare att ägna lite tid åt eftertanke, för att ge konstitutionsfördraget en chans.
Tiden bör användas till att klargöra ett antal frågor. Det är nu varken rätt tid eller rätt plats för svar eller magiska formler. Nu är det dags att ställa frågor. En fråga är: Har vi i EU kanske nått gränserna för integrationen? Överför vi inte fler och fler befogenheter från medlemsstaterna till unionen bara för att där se dem utövas genom förfaranden som demokratiskt sett är ganska tvivelaktiga och som i alla händelser är dunkla och ytterst byråkratiska, till den grad att medborgarna omöjligt kan förstå dem?
Gå till kommissionen, granska alla de förslag till direktiv som ligger kringspridda där, och försök att hitta bara ett där en tydlig åtskillnad görs mellan det som behöver regleras på EU-nivå och vad som med fördel överlåts åt medlemsstaterna och regionerna. Jag kan slå vad om att det inte finns ett enda direktiv där detta slags subsidiaritetskultur gynnas. Vi måste rikta vår uppmärksamhet mot dessa frågor.
Den andra frågan är denna: Har vi kanske nått gränserna för utvidgningen? Ingen vet hur långt den utvidgade unionen bör sträcka sig. Ukraina, Vitryssland, Marocko, Israel – alla dessa länder har tidigare diskuterats. Avsaknaden av en gränslinje föder osäkerhet, och osäkerhet föder motstånd. Detta är ett annat skäl till att väljarna sade nej. Sett mot denna bakgrund begick unionen ett misstag av historiska proportioner genom att ge Turkiet kandidatstatus, ett misstag som vi måste reflektera över länge och väl.
– Herr talman, mina damer och herrar! Allra först tjänar den senaste tidens händelser som en lärdom för framtiden. Denna ratificeringsmetod har visat sig vara ett misstag, och en folkomröstning på en gemensam dag skulle ha varit bättre. Om vi hade haft mer mod då, skulle vi inte ha varit i denna belägenhet i dag.
Som andra talare har sagt måste Europeiska rådet på junimötet kunna tyda de signaler som utgår från nejbeslutet i folkomröstningen och finna en utväg. Det står dock alltmer klart att det finns två möjliga lösningar att tillgå. Den första är – som vi också har hört här i parlamentet – mindre Europa. Vi bör vända tillbaka, sakta ned och avbryta utvidgningen och låta det hela kulminera i den dumhet som jag har hört uttalas till och med i mitt eget land, om euron. Den andra lösningen är att ta ny sats mot mer Europa – mot det riktiga Europa, skulle jag säga. Men om vi verkligen vill välja denna andra lösning, vilket jag vill, måste vi kunna förnya och förändra oss och kritisera att vi nu får betala för de senaste årens uppehåll, eftersom vi har betalat för uppehållen i Nice och Lissabon och för bristen på medel som motsvarar våra ambitioner.
Det är därför rätt att gå framåt, liksom det är rätt att kritisera den roll som den nationella själviskheten har spelat. Motgången måste dock inspirera oss att beslutsamt ge oss i kast med de olösta svårigheterna. Därefter kommer EU återigen verkligen kunna hysa förhoppningar om att på nytt kunna angripa den rädsla, osäkerhet och ängslan som våra medborgare i dag upplever.
– Herr talman! Frågan gäller faktiskt alltid: Nationell populism eller europeiskt, socialt delat ansvar? Det är därför jag skulle vilja att rådet hade ”åtanke, inte bakåtsträvande” som sitt motto.
Jag vill be er att utarbeta en uppförandekod för alla som är beslutsfattare eller lagstiftare i EU, så att vi får ett slut på denna kultur av anklagelser och dubbelmoral. De bör säga samma sak i Bryssel som de gör hemma. De borde vara beredda att ta sin del av ansvaret i stället för att skylla på andra. De borde informera, i stället för att strunta i allmänhetens frågor och oro.
Samtidigt som ni tar fram denna uppförandekod hoppas jag att ni öppnar för en begränsad tid av eftertanke och att ni utarbetar en informations- och kommunikationsstrategi för att inleda en demokratisk diskussion med allmänheten så att ratificeringsprocessen kan fortsätta framgångsrikt.
– Herr talman! Den situation vi nu står inför är det som kallas för en kris. Det skulle vara både meningslöst och farligt att förneka detta. Men att vara tydlig betyder inte att man skall gestikulera. Vi får inte ge upp så lätt. Varje land måste besluta om konstitutionsfördraget i enlighet med sina egna grundlagar. Under tiden måste vi fundera över konsekvenserna av att det uppenbarligen inte kommer att bli någon enhällig ratificering, så att vi så snart som möjligt kan skapa ett nytt samförstånd om ett politiskt EU, något vi inte får ge upp.
Icke desto mindre krävs det en ingående analys av vad EU-medborgarna har uttryckt genom sina röster eller genom sin inställning, och först måste det ske en förändring i EU-politiken och hur den bedrivs. Europa måste ta sig ur denna något schizofrena tillvaro. Beslut fattas på överstatlig nivå, men diskussionerna förs enbart på nationell nivå. Från och med nu bör diskussionerna i varje land inriktas på de gemensamma frågorna och på europeiska intressen, vilket var fallet i den franska folkomröstningskampanjen.
Tills vidare, herr talman, måste Europeiska rådet skapa stabilitet i systemet i sin nuvarande utformning och visa att man har uppfattat budskapet tydligt. För mig betyder det i första hand att övertala Europeiska centralbanken att sänka sin viktigaste ränta, eftersom den är avgörande för tillväxten. Annars riskerar vi en kollaps på grund av monetär stelbenthet. Sedan måste vi nå en politisk överenskommelse om budgetplanen och dra ned på antalet lagförslag som inte uppfyller några verkliga behov. Vi behöver skapa en riktig politik för industri och forskning och gå från diskussion till beslut och från beslut till handling i fråga om asyl och invandring, rättsliga frågor och gemensam politik. Vi behöver också skjuta upp anslutningsförhandlingarna med Turkiet för att införa begreppet privilegierat partnerskap i förhandlingsvillkoren.
Herr talman! Vi kan lösa denna kris och gå vidare om vi agerar demokratiskt. Låt oss skapa den EU-politik som folket kräver av oss.
– Herr talman! Det är många i Europa som är missnöjda. De känner sig överväldigade av alltför många lagar och de känner sig osäkra på de viktigaste områdena i sina liv: på arbetsmarknaden, på de olika socialförsäkringssystemen och i fråga om hur trygga de känner sig. Människorna reagerar hur och när de har möjlighet. De säger nej till det politiska etablissemanget i valen och de säger nej i folkomröstningarna om konstitutionsfördraget.
I detta läge måste vi politiker svara med lugn och lyhördhet. Det är varken befogat att fortsätta som om ingenting har hänt, eller att reagera med brandkårsutryckningar. Det skulle i vilket fall som helst vara fel att göra konstitutionen till syndabock. Det är inte den som är problemet; den är i bästa fall ett sätt att lösa våra problem i och med EU mer effektivt. Vi europeiska politiker borde därför göra oss besväret att fundera över hur vi kan vända denna situation.
Jag håller med dem som vill stoppa ratificeringsprocessen en tid. Det skulle kunna sätta stopp för den negativa dominoeffekten. Men sedan borde beslutsprocessen sättas igång igen, kanske rentav på ett samordnat sätt, där de återstående besluten om konstitutionen tas samtidigt. Jag skulle vilja ha en Europavecka i juli nästa år.
– Herr talman! Det är varken särskilt lätt eller trevligt att tala i dag. Jag har tänkt mycket på vilken ståndpunkt min grupp borde inta och vilken ståndpunkt parlamentet borde inta i fråga om ratificeringsprocessen.
Jag menar att Europa alltid har utvecklats på grundval av samförstånd. Jag har noterat i dag – vilket har påpekats – att trots att tio medlemsstater har ratificerat konstitutionsfördraget, och trots att många EU-medborgare har sagt ja till det, finns det inget samförstånd om att gå vidare. Jag konstaterar att det inte är konstitutionsfördragets text som diskuteras. utan snarare det politiska sammanhanget. Därför menar jag att det värsta vi kan göra nu är att inte ta en ordentlig titt på verkligheten och att inte koncentrera oss på vad folket begär. Folket begär att vi skall lyssna, diskutera och föra en dialog.
Jag anser, i dag, precis som i går, och kanske med ännu större övertygelse än i går, att konstitutionsfördraget är nödvändigt för Europa och eftersom jag anser att det är nödvändigt och att vi måste rädda det, vore det mest logiskt – och detta är min grupps, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, ståndpunkt – att skjuta upp ratificeringsprocessen.
Jag anser att om stats- och regeringscheferna fattar ett enhälligt beslut om detta kommer vi alla att få tid – kanske ett år, till slutet av Österrikes ordförandeskap – att överväga vad vi skall göra med konstitutionen, hur vi kan förklara detta för folket, och hur vi skall kunna återskapa kontakten med dem.
Det är under sådana här tider, sådana här svåra och obehagliga tider, som det står klart hur viktigt folket är, och då får vi absolut inte luta oss tillbaka och se vad som händer, utan vi måste göra det vi anser vara bäst för att genomföra det vi anser vara nödvändigt.
Jag anser att konstitutionsfördraget är nödvändigt. Och eftersom detta är en svår situation och ett smärtsamt beslut, anser min grupp, som har tänkt över detta noga, att det bästa alternativet i detta läge är att skjuta upp det hela.
– Herr talman! Först av allt vill jag tacka alla ledamöter för deras synpunkter, råd och åsikter. Jag vill börja med att gratulera parlamentet. Länge leve det! Om det skulle hållas en ny omröstning om konstitutionen i dag är det uppenbart att den inte är död i detta parlament. Den lever i högsta grad. Det är det som är allas vår uppgift. Det är en mycket svår uppgift, men vi måste lösa den med beslutsamhet och uthållighet.
Alla som deltog i konventet har i viss utsträckning lurat sig själva, eftersom vi verkligen, ärligt och uppriktigt, trodde att detta konvent var i samklang med den allmänna opinionen och med våra medborgares förhoppningar och önskningar. Vi ville ändra metoden för att utarbeta en text, ett fördrag och, slutligen, en konstitution. I dag måste vi erkänna att även om konstitutionsfördraget har vissa utmärkta kvaliteter, så uppfyllde det inte riktigt dessa förväntningar och var inte så nyskapande.
Den första slutsatsen jag drar av detta är att den demokratiska diskussion som har inletts i Europa och som följer av denna kris, vars betydelse inte bör överdrivas, i alla fall måste fortsätta. Oavsett om vi skjuter upp beslutsprocessen eller ej – och detta är en viktig fråga som jag kommer att vidarebefordra till Europeiska rådets ordförande när jag talar med honom på era vägnar för att informera honom om de olika ståndpunkter och analyser som ni har gett uttryck för i er debatt – upprepar jag att eftertanken inte får begränsas till att gälla kanslifrågor. Det kommer inte att leda oss ut ur krisen.
Oavsett om ratificeringen skjuts upp eller inte, måste vi framför allt undvika att förvirra det osäkra läget ytterligare – och denna osäkerhet är i högsta grad verklig. Vi måste fatta tydliga beslut, vi måste informera allmänheten, tala med allmänheten om vilka möjligheter vi har och vad vi anser är bäst. Jag håller med om att vi måste erkänna att detta är upp till varje suverän nation – och eftersom jag själv är från Luxemburg känner jag mig direkt berörd, eftersom vår folkomröstning kommer att äga rum mycket snart, den 10 juli – att fatta beslut omedelbart om den vill, utan att vänta, och fortsätta som om ingenting har hänt. Det är ett alternativ och kanske är det så vi borde gå vidare. Det må vara hur det vill med den saken, men om vi verkligen fattar ett beslut måste vi göra det tydligt, utan förvirring.
Den demokratiska diskussionen måste utvidgas till våra länder och till våra parlament. Den måste föras med hjärtat i våra länder och med fackföreningar och ledningar. Vi måste ta igen den tid vi har slösat bort så länge. Det måste bli en europeisk diskussion som är i samklang med diskussionerna på nationell nivå, eftersom det är enda möjligheten att växa och bli starkare av denna utmaning. Jag känner inte till någon trollformel för detta. Jag håller helt och hållet med kommissionens ordförande när han säger att vi måste finna ett nytt politiskt samförstånd, framför allt här i detta parlament, men även i våra medlemsstater. EU måste vara föremål för diskussion, men det måste också omfattas av en grundläggande samsyn mellan alla demokrater och mellan alla dem som anser att EU är lösningen, inte problemet. Vi måste först komma till en överenskommelse om de grundläggande frågorna och sedan inleda den politiska diskussionen, oavsett i vilken riktning den går, föra den framåt och komma till ett avgörande.
Herr talman! När ni deltar i Europeiska rådet kommer man att lyssna på er eftersom ni har genomfört en mycket användbar debatt. Jag anser att ert budskap kommer att göra saken tydligare för dem som måste fatta ett beslut nästa vecka. Tack så mycket. Ni har kanske inte gett oss en lösning ännu, men kanske har ni visat vägen mot en lösning.
– Herr talman! Även jag vill först av allt gratulera parlamentet. Jag tycker att vi verkligen har fört en seriös debatt. Jag lade märke till att alla, även om vi hade mycket olika utgångspunkter, verkligen har gjort en intellektuell ansträngning för att erkänna att vi har ett problem och analysera det på ett seriöst och ansvarsfullt sätt. När denna debatt avslutats står det emellertid lika klart att det inte finns någon magisk lösning och att vi alla inser att problemet är oerhört mångfacetterat.
Situationen må vara komplicerad och svår men vi har inget annat val än att acceptera den sanning som den politiska vetenskapen lärt oss sedan antiken, nämligen försiktighet. Jag vet att vi i dag lever i ett samhälle där mediebevakningen gör att vi befinner oss i händerna på ett ständigt behov av nyheter. Men vi är ansvarskännande politiker och måste visa försiktighet. Det är också en stor politisk dygd. Därför måste vi kanske ge oss den tid och de förutsättningar som krävs för en riktig analys, en djupgående analys, för en riktig diskussion och en gemensam lösning.
Jag anser ändå att det går att dra vissa slutsatser av dagens debatt. Det var uppenbart för mig – och detta har stärkts av rådsordförandens slutsatser – att tanken på en ökad dialog, såväl på europeisk som på nationell nivå, en dialog som sträcker sig utanför de politiska institutionerna, mottogs väl. Om vi kan komma överens om denna princip, tanken att EU inte fullständigt struntar i de negativa resultaten i två så viktiga länder som Frankrike och Nederländerna, att EU lyssnar och att institutionerna och politikerna lyssnar och vill förstå vad som händer och komma med lösningar, är det viktigt. Jag anser att det trots allt har funnits ett ganska utbrett stöd för denna tanke. Jag tror att jag kan påstå att det också fanns stöd för att erkänna det ansvar som alla berörda delar och behovet av att samarbeta för att nå ett nytt samförstånd som gör det möjligt för EU att gå vidare.
Det finns en tredje tanke som jag också tror är mer eller mindre allmänt accepterad, och det är att vi måste undvika att förlamas. Vi har ett institutionellt problem. Det var självklart ingen som förespråkade en förlamning av det europeiska projektet, ingen sade att nu måste EU, med tanke på vad som har hänt, stanna upp helt och sluta arbeta med de program som ligger i våra medborgares intresse, nämligen programmen för tillväxt, sysselsättning, säkerhet och brottsbekämpning.
Vi måste gå vidare. Allmänheten förväntar sig slutgiltiga svar, bortom institutionella debatter och konstitutionella diskussioner. Om man accepterar det, accepterar tanken på att vägra förlama EU, om man accepterar tanken på en genuint europeisk diskussion, tanken på att erkänna vårt delade ansvar för att skapa nytt samförstånd i Europa, då har man rätt att förvänta sig att Europeiska rådet skall kunna komma fram till ett nytt, dynamiskt samförstånd och till stärkta föresatser att gå vidare med vår gemensamma sak. Men oavsett vad som händer med den nya vision för Europa som vi behöver, måste vi finna konkreta svar på konkreta problem.
Vilket är då det första konkreta problem vi står inför? Det är EU-budgeten, vi måste nå samförstånd, och vara villiga att kompromissa om budgetplanen. Jag anser att Europeiska rådet på så sätt skulle kunna sända ett mycket kraftfullt budskap till alla EU-medborgare, ett budskap om att EU går vidare. Det är klart att det finns svårigheter, men jag upprepar, vi kan överbrygga dessa svårigheter.
– Debatten är avslutad.
– Masken har fallit!
Efter nejkampanjernas segrar i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna om den så kallade Europeiska konstitutionen är det uppenbart att för de politiska krafter som fortfarande styr EU i ett brödraskap – högern och ”socialisterna” – och för de intressen de representerar – de stora ekonomiska och finansiella grupperna – har folkomröstningarna enbart hållits för att folket skall kunna säga ja till det som passar dessa krafter och intressen.
Det råder stor förvirring i leden.
Vissa vill fortsätta ratificeringsprocessen för att i slutändan hålla nya folkomröstningar med dessa fräcka medborgare (tills de säger ja), medan andra, som står inför folkomröstningar och som väntar sig nejröster – och enbart av den anledningen – först vill veta hur de skall kunna undgå samma öde de franska och nederländska omröstningarna rönte.
Med andra ord, ingen vill ha denna heta potatis, åtminstone inte tills man har hittat en trollformel för att rädda konstitutionsfördraget, om det nu skrivs om eller ej. Detta kommer att ta tid.
I Portugal vill socialistpartiet, socialdemokraterna och -koalitionen, trots att händelseutvecklingen har sprungit förbi dem, fortfarande hålla en farsartad folkomröstning om den så kallade europeiska konstitutionen, som redan har avvisats två gånger, samtidigt med kommunalvalen, vilket kommer att ta död på alla chanser till en öppen och meningsfull diskussion.
Det finns därför bara en riktig lösning: begrav konstitutionsfördraget en gång för alla.
– Jag vill hälsa Vladimir Voronin, president för Republiken Moldavien, och hans medföljande delegation välkomna.
Mina damer och herrar! Ni känner ju till att när Rumänien går med i Europeiska unionen kommer Moldavien att bli en nära granne till vår union. Därför, herr president, arbetar EU aktivt för att stärka förbindelserna med Moldavien, som jag sade tidigare. Den handlingsplan mellan EU och Moldavien som vi nyligen har genomfört är ett bra verktyg för att vidareutveckla dessa förbindelser.
Herr president, jag önskar er ett givande besök hos vår institution.
– Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
– Herr talman! Vi är 90 parlamentsledamöter som har undertecknat ett förslag till misstroendeförklaring mot kommissionen, eftersom det var enda möjligheten för oss att ...
– Herr Bonde! Jag avbröt er eftersom detta inte är rätt tillfälle att göra uttalanden. Om ni har en ordningsfråga, var snäll och tala om för mig vilken artikel i arbetsordningen ni åberopar.
– Herr talman! Det gäller en ordningsfråga avseende artikel 100 i arbetsordningen, om tolkningen av reglerna.
– Åberopar ni artikel 100 om tolkningen av reglerna? Vänta ett ögonblick.
– Herr talman! Vi är 90 parlamentsledamöter som har undertecknat ett förslag till misstroendeförklaring ...
– Herr Bonde! Ni har inte rätt att tala enligt artikel 100. Den handlar inte om någon ordningsfråga.
– Herr talman! Det rör vårt sätt att tolka arbetsordningen. Jag har kommit överens med generalsekreteraren om att få en enminutsförklaring. Det är normalt tillräckligt för en gruppledare.
– Nåväl herr Bonde, förklara för mig vad ni har för problem med artikel 100.
– Herr talman! Problemet är att vi är 90 parlamentsledamöter som har undertecknat ett förslag till misstroendeförklaring mot kommissionen, eftersom det var enda sättet att få kommissionens ordförande att komma hit till parlamentet och förklara sambandet mellan en gåva på 20 000–25 000 euro och ett därpå följande beslut att bevilja 10 miljoner euro i regionalstöd till hans vän. Dessutom skrev vi i vårt förslag till misstroendeförklaring att vi skulle dra tillbaka förslaget om vi fick en godtagbar förklaring.
Vi fick en förklaring men under tiden har parlamentets talman beslutat att vi måste rösta om förslaget, trots den önskan som uttrycks i förslaget. Vi är införstådda med att förslag om misstroendeförklaringar i framtiden kommer att godtas i och med att de lämnas in med 74 underskrifter, varpå de automatiskt kommer att tas upp till omröstning, men detta förslag lämnades in i enlighet med de gamla reglerna och därför kommer några av oss att välja att avstå från att rösta när förslaget tas upp till omröstning. Det betyder inte att vi är nöjda med kommissionens svar, men de åtaganden som gjorts under debatten gläder oss och vi kommer att följa upp ärendet i budgetkontrollutskottet och fortsätta att kämpa för fullständig öppenhet i fråga om gåvor ...
– Tack, herr Bonde! Jag noterar att detta på intet sätt är en ordningsfråga. Var vänlig och sitt ned. Var vänlig och hänge er inte åt filibustertaktik här i parlamentet. Det ni tar upp är absolut inte en ordningsfråga.
– Herr talman, mina damer och herrar! Vid omröstningen i det tillfälliga utskottet den 10 maj hade vi omkring 620 ändringsförslag att behandla och rösta om. Utifrån de 620 ändringsförslagen i det tillfälliga utskottet lade jag fram 44 kompromissförslag inför utskottet, varav 41 antogs.
Jag vill be er ta hänsyn till följande när ni röstar: På grund av omröstningen behöver det göras tre tekniska korrigeringar för att se till att texten och siffertabellen stämmer överens med varandra. Det behöver göras tekniska korrigeringar av siffrorna i punkt 50, sjunde och nionde strecksatserna. I den sjunde strecksatsen bör beloppet 4,5 miljarder euro ersättas med 4,7 miljarder euro. I den sjunde strecksatsen bör beloppet 2,5 miljarder euro ersättas med 2,7 miljarder euro. I nionde strecksatsen – och detta är ytterligare en teknisk korrigering som behövs – bör beloppet 1,5 miljarder euro ersättas med 1,2 miljarder euro. Detta är de tekniska korrigeringar som krävs för att se till att texten och tabellen stämmer överens med varandra.
Sedan vill jag uppmärksamma er på ändringsförslag 6 till punkt 31. Om den andra delen av ändringsförslag 6 antas, vill jag be er att anta den som ett tillägg till punkt 31. Det är den del av ändringsförslaget som lyder ”anser att tilldelningen av medel bör ingå i EU:s ’normala’ budget och sålunda vara underkastad Europaparlamentets behörighet att bevilja ansvarsfrihet”. Det var allt i fråga om detta ändringsförslag.
För det tredje, efter att ha fört ytterligare samtal alldeles nyss, vill jag be min grupp att i motsats till vad som står på röstlistan stödja ändringsförslag 19 till punkt 50, andra strecksatsen, som lagts fram av den socialdemokratiska gruppen. Det rör sig trots allt bara om en nyansskillnad som inte påverkar mitt syfte som föredragande.
– Vi noterar era kommentarer, som naturligtvis kommer att införas i den text som läggs fram för omröstning.
Låt mig göra några korta kommentarer om betydelsen av parlamentets omröstning om denna resolution. Vi är alla medvetna om att EU-institutionerna under den närmaste tiden har ett stort ansvar för att nå en överenskommelse om unionens prioriteringar för de kommande åren och att tillhandahålla de ekonomiska medel som krävs.
Parlamentet har slagit fast sin ståndpunkt, något vi just röstade för med stor majoritet. Under vår debatt i går sade kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, till oss att han trots vissa meningsskiljaktigheter är nöjd med parlamentets förslag, eftersom det vi nyss har röstat fram och det som kommissionen föreslår inte skiljer sig åt särskilt mycket.
Jag anser att medlemsstaterna måste göra allt för att nå en överenskommelse den 16–17 juni och jag anser att vi kan hysa tilltro för de ansträngningar som Luxemburgs ordförandeskap gör.
Minister Nicolas Schmit menar att parlamentets inställning är realistisk och konsekvent. Jag anser att vi är i ett läge där vi kan uppmana rådet att också visa realism, ambitioner och konsekvens, så att Europeiska unionen kan fortsätta att fungera.
Slutligen bör alla vara medvetna om att om vi inte hade någon budgetplan skulle EU fungera utifrån ett årligt budgetförfarande i enlighet med artikel 272 i det nuvarande fördraget, som ger parlamentet mycket stort manöverutrymme. Parlamentet skulle utnyttja det, men eftersom det skulle leda till konflikter som vi inte vill ha mellan budgetmyndighetens båda grenar, vill vi återigen uppmana rådet att utarbeta en överenskommelse som parlamentet kan godta.
– Herr talman, mina damer och herrar! Mot bakgrund av folkomröstningarna i de båda länder som nyss har sagt nej till konstitutionsfördraget verkar det nödvändigt med en mer demokratisk strategi. Det är dags att bevisa det, i det ärende vi nu behandlar. Först och främst vill jag uppmana rådet att i enlighet med förslaget i punkt 4 i resolutionen offentliggöra de nationella delegationernas ståndpunkter inom ramen för lagstiftningsprocessen i stället för att hemlighålla dem, också för Europaparlamentets föredragande, och detta under den märkliga förevändningen att detta skulle skydda effektiviteten i institutionens beslutsprocess.
För det andra är syftet med texten att rådets diskussioner i lagstiftningsfrågor skall bli offentliga och detta skulle framför allt göra det möjligt för oss att få reda på vad rådet anser om de ändringsförslag som läggs fram av Europaparlamentet. Till exempel har jag förstått att Europaparlamentets yttrande om rambeslutet om rasism 2002, alltså för tre år sedan, ännu inte har granskats – eller åtminstone hade det inte det förra veckan – av rådet (rättsliga och inrikes frågor).
För det tredje är syftet, vilket anges i punkterna 5 och 6 i denna resolution, att Europaparlamentet skall få delta när Europeiska unionen sluter internationella avtal, eftersom dessa avtal inte ens hänskjuts till de nationella parlamenten. Slutligen vill jag påpeka att Europaparlamentet redan under den föregående mandatperioden krävde, att inom ramen för medbeslutandeförfarandet, få delta i inrättandet av den kommande byrån för de grundläggande rättigheterna.
Till sist kan vi bara beklaga den katastrofala budgetplanen för detta område. Som föredragande och på det utskotts vägnar som jag har äran att vara ordförande för, uppmanar jag Europaparlamentets talman att överlämna dessa krav till nästa Europeiska råd och till det kommande brittiska ordförandeskapet. När den nya kommissionen utsågs hade vi begärt en översyn av förordningarna om öppenhet. Vi fick veta att det var för tidigt. Med tanke på de internationella omröstningsresultaten kan jag bara dra slutsatsen att det kanske är för sent. Någon måste ta på sig ansvaret för det.
– Tack, herr Cavada! Er begäran kommer att behandlas i vederbörlig ordning av presidiet.
– Mina damer och herrar! Vi har två betänkanden kvar: Gaubertbetänkandet och Bowisbetänkandet. Klockan är nu 13.15. Om ni går med på det – och bara om ni gör det – skulle vi kunna skjuta upp omröstningen om dessa två betänkanden till i morgon.
– Om de ledamöter av Europaparlamentet som är medlemmar i inte deltog i omröstningen om förslaget till misstroendeförklaring berodde det inte på någon politisk sympati med kommissionen utan på att förslaget var illa framställt och dåligt formulerat.
Vi skulle mycket väl ha varit beredda att förklara misstroende mot herr Barroso för hans politiska agerande och framför allt för den obstinata inställning som gör att kommissionen kan tillåta sig att strunta i det mycket tydliga budskapet från såväl det franska som det nederländska folket i omröstningarna nyligen. Men när man ifrågasätter en persons värdighet måste man vara säker på var man själv står och man måste vara beredd att slutföra det man påbörjat.
När Jens-Peter Bonde uttryckligen drar tillbaka sitt förslag till misstroendeförklaring strax innan omröstningen skall ske, visar det att han inte var i en sådan position. Därför var vi oroliga över att ett förhastat beslut skulle undergräva misstroendeförklaringen som begrepp, som endast skall användas vid mycket allvarliga omständigheter, vilket min grupp har beslutat att göra i framtiden.
– Vi är 90 parlamentsledamöter som har undertecknat ett förslag till misstroendeförklaring mot kommissionen, eftersom det var enda sättet att få kommissionens ordförande att komma hit till parlamentet och förklara sambandet mellan en gåva på 20 000–25 000 euro och ett därpå följande beslut att bevilja 10 miljoner euro i regionalstöd till hans vän, Spyros Latsis, som är nr 54 på listan över världens rikaste personer.
Vi skrev i vårt förslag till misstroendeförklaring att vi skulle dra tillbaka förslaget om vi fick en godtagbar förklaring.
Vi fick en förklaring men under tiden har parlamentets talman beslutat att vi måste rösta om förslaget, i motsats till vår önskan.
Vi är införstådda med att i framtiden kommer förslag om misstroendeförklaringar att godtas i och med att de lämnas in med 74 underskrifter, varpå de automatiskt kommer att tas upp till omröstning.
Men detta förslag lämnades in i enlighet med de gamla reglerna. Därför kommer några av oss att välja att avstå från att rösta när förslaget tas upp till omröstning.
Det betyder inte att vi är nöjda med kommissionens svar, men de åtaganden som gjorts under debatten gläder oss och vi kommer att följa upp ärendet i budgetkontrollutskottet och fortsätta att kämpa för fullständig öppenhet i fråga om gåvor och om medlemskap i kommissionens 3 000 hemliga arbetsgrupper.
.– Dagens omröstning om förslaget till misstroendevotum var en fars. Parlamentet röstade med stor majoritet för att klappa José Manuel Barroso på ryggen och berätta för honom vilket fantastiskt arbete han utför. Det säger till honom och de övriga kommissionsledamöterna att de kan acceptera hur stor gästfrihet som helst från vem som helst utan att ställas till ansvar.
Förslaget framställdes bara på grund av José Manuel Barrosos vägran att tala klarspråk om gästfriheten och de stora politiska gruppernas omedgörlighet och blinda lydnad. Trots den hårdhänta taktiken och översitteriet lyckades vi dock ha en debatt, vilket är en liten seger för öppenheten. José Manuel Barrosos tystnad kring den mycket centrala och direkta frågan om Latsis-koncernen och EU:s relationer visar utan tvekan att det inte längre finns några affärskopplingar mellan dem.
På grund av en ny tolkning av reglerna tvingas vi dock till dagens omröstning, vilket aldrig var vår avsikt. Så får det bli. Europaparlamentet måste ha förtroende för José Manuel Barroso, men andra omröstningar ute i verkligheten på senare tid tyder på att Europas befolkning har tappat förtroendet för hans projekt.
.– Som undertecknare av förslaget till misstroendevotum hade jag för avsikt, vilket framgår av förslaget, att se till att kommissionens ordförande José Manuel Barroso skulle komma till parlamentet och förklara den frikostiga gästfrihet som han tog emot från en grekisk redarmagnat. Denna målsättning uppnåddes, och i likhet med de flesta av undertecknarna skulle jag därför gärna ha sett att förslaget drogs tillbaka. Det var tydligen inte möjligt av procedurskäl.
Eftersom jag inte önskade att förslaget alls skulle gå till omröstning föreföll det mest logiskt att avstå från att rösta.
.–Regeringstjänstemän måste ha rent mjöl i påsen, oavsett om de är anställda av Europeiska unionen eller av kommuner. De måste undvika intressekonflikter som exempelvis att personligen belöna kopplingar till företag. I José Manuel Barrosos fall har misstankar väckts i fråga om sådana kopplingar till företagsvärlden, eftersom han är ordförande för Europeiska kommissionen. Därför undertecknade vi ett förslag till misstroendeförklaring med det uttryckliga och enda syftet att skapa en debatt här i parlamentet. Även om den debatten ägde rum redan den 25 maj har vi ingen anledning att vara nöjda med José Manuel Barrosos svar ännu. Vi är övertygade om att en majoritet av Europaparlamentets ledamöter faktiskt gjorde det alldeles för lätt för Barroso för att han skulle ta kritiken på allvar. Under tiden har vi fått ny information om José Manuel Barrosos kopplingar till företagsvärlden. Även om denna information ännu inte räcker för att ta detta förslag till misstroendeförklaring till omröstning kan den mycket väl vara tillräcklig senare. Om vi hade varit fria att dra tillbaka eller skjuta upp förslaget till misstroendeförklaring skulle vi ha gjort det. Men eftersom det inte längre verkar möjligt att dra tillbaka detta förslag, har vi beslutat att avstå från att rösta i dag.
– Jag kan inte rösta för det förslag till misstroendeförklaring vi har framför oss.
Kommissionen och dess ordförande har deltagit i ett mycket viktigt arbete i samband med debatten om budgetplanen. Syftet med denna attack mot honom, som inte har någon som helst etisk grund, är helt enkelt att undergräva en gemenskapsinstitution. De ansvariga har ett felaktigt synsätt, inte för att de går emot strömmen, utan för att de helt enkelt är emot, utan att lägga fram några positiva förslag.
Etiska krav går hand i hand med en ansvarsfull inställning, vilket uppenbarligen inte är fallet med detta förslag till misstroendeförklaring.
– Jag röstade för Bögebetänkandet för att jag anser att det är nödvändigt att EU visar sin förmåga att agera genom sina institutioner efter nederlagen i folkomröstningarna i Frankrike och i Nederländerna.
Som rådets jämlike har parlamentet tydligt formulerat sina politiska prioriteringar i fråga om budgetplanen. Tack vare föredraganden har man på ett ytterst professionellt sätt skapat en ram som ger verkligt mervärde och som bidrar till att inrätta genomförbara och godtagbara finansiella trösklar som i slutändan kommer att omvandlas till särskilda verktyg och program. Det faktum att finansieringen av sammanhållningsfonden kommer att bibehållas på 4 procent av BNP är mycket viktigt för de nya medlemsstaterna eftersom de kommer att få betydande belopp för sammanhållnings- och strukturåtgärder. Samtidigt betonas en mer rättvis fördelning av nettobetalarnas bidrag, i enlighet med solidaritetsprincipen.
Bögebetänkandet är en godtagbar kompromiss mellan kommissionens generösa förslag och rådets otillräckliga förslag. Den utmaning rådet står inför är att göra det möjligt att slutföra förhandlingarna om budgetplanen medan Luxemburg fortfarande innehar ordförandeskapet och varje fall inte senare än vid utgången av detta år genom ett enhälligt beslut vid toppmötet i juni.
– Herr talman! När det gäller Bögebetänkandet talar jag för mina kolleger i den irländska delegationen i PPE-DE-gruppen – Avril Doyle, Gay Mitchell, Simon Coveney och Jim Higgins. Vi gratulerar Reimer Böge till hans betänkande och vi är glada över dess breda syfte. Jag måste dock framföra vår oro över finansieringen av jordbruket. Vi röstade med våra spanska kolleger, så ansvaret vilar på rådet och inte medlemsstaterna att väga upp eventuella brister som uppstår.
Mot bakgrund av en reform nyligen om den gemensamma jordbrukspolitiken kommer parlamentets nuvarande inställning, som skulle förespråka samfinansiering, inte att tas emot väl av våra jordbrukare och boende på landsbygden. Jag anser att det sänder ut fel signal i en tid då allmänhetens förtroende för EU sjunker, och att den gemensamma jordbrukspolitiken skadas varje gång samfinansieringen nämns. Vi har röstat i enlighet med detta.
– Jag välkomnar den ståndpunkt Europaparlamentet har intagit i fråga om budgetplanen och nu hoppas jag bara att rådet kommer att göra sin plikt och nå en överenskommelse den 17. Men flera av oss har avstått av principskäl, och det handlar om att vi inte accepterar – inte ens hypotetiskt – att 2002 års överenskommelse om den gemensamma jordbrukspolitiken åter tas upp på något sätt. Vi vill att överenskommelsen skall gälla som den är till 2013, precis som vi kom överens om.
.– Mot bakgrund av:
1. det politiska sammanhanget och behovet av att låta de olika europeiska partnerna delta i uppbyggnaden av en stabil finansiell ram som kan säkerställa en hållbar utveckling och skapande av arbetstillfällen,
2. de europeiska institutionernas behov av att ge en tydlig signal om att de strävar efter att finna lösningar på medborgarnas problem,
3. behovet av att inrikta ansträngningarna på att nå en överenskommelse som merparten av Europas 453 miljoner medborgare kan identifiera sig med och därmed skapa enhet genom mångfald,
4. det faktum att sammanhållningspolitiken står för EU:s interna solidaritet och att denna princip, trots de nuvarande begränsningarna, ändå har upprätthållits,
röstade de portugisiska socialdemokraterna i parlamentet för Bögebetänkandet om budgetplanen 2007–2013.
. – En hård prioritering av Europeiska unionens resurser är av avgörande betydelse för att åstadkomma de förändringar som Europa behöver. Frågor som handlar om utvidgningen och att binda unionens länder samman måste prioriteras liksom brottsbekämpning och arbetet att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.
Stödet till de svagaste regionerna måste prioriteras liksom ambitionen att kraftigt öka EU:s forskningsbudget. EU:s roll när det gäller fattigdomsbekämpning, kampen mot smittsamma sjukdomar, klimatfrågan etc måste också ges prioritet. Vi accepterar inte en ökning av administrativa kostnader med 3 procent per år.
En förutsättning för att göra Europa till en framgångsrik ekonomi är låga skatter på arbete och företagande. Detta kräver utrymme i medlemsländernas finanspolitik. Vi anser därför att de nivåer för åtaganden och betalningar som Europaparlamentet antagit är för höga. För att minska EU:s budget vill vi se över överenskommelsen från 2002 beträffande jordbruksutgifterna och göra en översyn av regionalstödet med en omprioritering till de fattigaste regionerna.
Mot bakgrund av dessa skäl har vi avstått i slutomröstningen – och inte röstat emot – eftersom vi kan stödja betydande delar av parlamentets förslag. Men vi kan inte ge vårt stöd till den alltför höga utgiftsnivån, allrahelst som fördelningen inte stämmer med våra prioriteringar.
– Reimer Böges betänkande utgör parlamentets förhandlingsmandat i fråga om den kommande budgetplanen för 2007–2013.
Jag röstade emot detta betänkande av följande skäl:
1. Processen för att ratificera konstitutionsfördraget visade att vissa av Europas nationer tvivlade på effektiviteten i den europeiska socioekonomiska politiken. Jag är övertygad om att Europeiska unionen måste ha en ambitiös budget som ger gemenskapens myndigheter möjlighet att fullfölja sina uppgifter. Bögebetänkandet, där betalningsbemyndigandena fastställs till 1,7 procent av bruttonationalprodukten, lever inte upp till denna utmaning.
2. Tonvikten på budgetbegränsningar undergräver EU:s åtagande gentemot jordbrukarna. Det hotar också den gemensamma organisationen av marknaden för socker, vars reform inte kommer att gå att finansiera. Jag accepterar inte att jordbrukarna skall falla offer för det nationella egenintresse som är inbakat i Bögebetänkandet.
3. Införandet av samfinansiering, som öppnar dörren för en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken, är enligt min åsikt oacceptabel. Det är en signal om att vi avlägsnar oss från den enda offentliga politik som är verkligt europeisk, vid en tidpunkt i vår historia då EU behöver bli starkare genom att dela med sig av sina starka sidor. Att ge efter för nationell oro skulle ytterligare öka klyftan mellan EU och medlemsstaterna.
.– Lars Wohlins skriftliga reservation till Böges rapport samt Hélène Goudins tal i parlamentet den 7 juni 2005 sammanfattar väl varför Junilistan valt att rösta nej till detta betänkande. Vi stödjer den svenska regeringen och de övriga 5 ländernas krav på att EU:s budget inte skall överstiga 1,00procent av BNI, vare sig i utbetalningar eller åtaganden. EU måste fullfölja sina åtaganden gentemot de 10 nya medlemsländerna men dessa utgifter ryms inom nuvarande utgiftsram. Skillnaden mot vårt krav på 1,00 procent och Europaparlamentets (samt kommissionens) förslag är att EU-15 (undantaget Grekland och Portugal) främst måste avstå ifrån stöd ifrån sammanhållningsfonden. Junilistan välkomnar initiativet till samfinansiering och hoppas att detta öppnar upp för en framtida åternationalisering av bl.a. jordbrukspolitiken. Vi stödjer även tanken på en korrigeringsmekanism som kompenserar de länder som under det nuvarande systemet svarar för en oproportionerligt stor del av EU:s intäkter. Korrigeringsmekanismen blir förhoppningsvis även ett alternativ till den engelska rabatten.
Både Frankrike och Holland har genom sitt nej till konstitutionen visat att man snarare vill ha mindre än mer överstatlighet. Ett svenskt veto i rådet mot en dålig kompromiss är ett bättre alternativ än en ny långtidsbudget. Ett nej till detta betänkande är ett Ja till ökad subsidiaritet.
– Vi säger nej till de förslag som lagts fram av kommissionen och parlamentet om budgetplanen 2007–2013, för det första för att de politiskt och ekonomiskt avspeglar de mål som fastställs i den så kallade Europeiska konstitutionen, såsom konkurrensens företräde, förstärkningen av ”fästning Europa” och militariseringen av EU; och för det andra för att de är sorgligt otillräckliga i finansiella termer om vi vill skapa social och ekonomisk sammanhållning och möta de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningarna i det utvidgade EU.
Vi säger nej för att vi är emot alla ansatser till att hjälpa de mest ekonomiskt utvecklade länderna – eller snarare, deras stora ekonomiska och finansiella grupper – att än en gång få ut lejonparten av de politiska och ekonomiska fördelarna med ett EU som tjänar deras intressen framför Portugals och det portugisiska folkets intressen.
Vi säger nej eftersom det vi behöver är att bryta med EU:s nyliberala politik och att på grundval av samarbete mellan jämbördiga suveräna stater skapa en hållbar ekonomisk utveckling, skapa arbetstillfällen och bekämpa de ständigt höga nivåerna av arbetslöshet, fattigdom, social utestängning och ojämlika inkomster.
Därför avvisar vi Reimer Böges betänkande. I stället förespråkar vi det alternativa förslaget till resolution om budgetplanen 2007–2013 som vår grupp har lagt fram och som innehåller förslag som försvarar Portugals intressen.
.– Röstförklaringar.
Vi röstade emot ändringsförslag 26 eftersom dess formulering innebär att EU:s nordliga dimension skall formuleras om som den baltiska strategin. Vi är för att Europeiska unionen skapar en baltisk strategi, men den bör ingå i den nordliga dimensionen.
Vi skulle ha önskat att de som lade fram ändringsförslaget hade gått med på en muntlig ändring där det tydligt skulle ha framgått hur betydelsefull den nordliga dimensionen är, och att den baltiska strategin skulle ha varit en viktig del i den.
.– Natura 2000 upptäcker att det inte har någon budget!
Det största utelämnandet i budgetplanen är återigen naturskyddet. Under en mängd debatter erkände ändå varje ledamot av Europaparlamentet att Natura 2000 var en integrerad del i EU:s politik och att de första experimenten med att förvalta platser hade gett mycket positiva resultat och, ännu bättre, att de hade gjort det möjligt att lägga grunden till en hållbar utveckling i områden med viktiga biologiska värden. Miljön, som tidigare hade hållits i strama tyglar, visade sig vara ett trumfkort för ny utveckling som byggde på insikten om hur betydelsefullt naturarvet är för våra länder. I betänkandet nämns de 21 miljarder euro som behövs för att fortsätta driva Natura 2000 under 2007–2013, men det finns inte en enda budgetpost som hänvisar till detta belopp i utgiftsprognoserna. I ett ändringsförslag som antogs i kammaren lyckades man till och med ta bort Natura 2000 från medlen för fiske.
Detta tyder på att det inte finns någon politik som kommer att kunna bidra till att inrätta Natura 2000. Betyder detta att Natura 2000 kommer att kvävas i sin linda genom budgetplanen?
Det enda hopp som återstår för naturskyddet vilar hos Life +. Europaparlamentet kommer att bli tvunget att göra bot genom att införa en andel för Natura 2000 i detta finansiella instrument för miljön.
.– Jag och mina brittiska konservativa kolleger har röstat emot detta betänkande eftersom det inte innehåller den finansiella reform som är nödvändig för att EU:s skattebetalare skall få mer valuta för sina pengar.
Det är inte rätt tid att be om mer pengar från medlemsstaterna när allmänheten uppfattar EU:s budget som ett ”svart hål”. EU bör i stället göra mindre men göra det bättre. Därför stöder vi faktiskt att sätta taket för medlemsstaternas bidrag till EU:s budget till en procent av bruttonationalinkomsten. EU måste förvalta den finansiering som den tar emot på ett mer öppet och kostnadseffektivt sätt, med fokus på att stimulera ekonomisk tillväxt och välgång över hela Europa.
Slutligen den brittiska regeringen tillåtas att överge Förenade kungarikets rabatt för några kortsiktiga alternativ. För närvarande tar Förenade kungariket emot intäkter per capita som förmodligen är lägst i EU, och mindre i bidrag till infrastruktur och jordbruk än stater som Frankrike och Italien. Storbritannien är faktiskt redan den näst största bidragsgivaren till budgeten och utan rabatten skulle vi vara störst. Det är knappast ett exempel på att ge de brittiska skattebetalarna valuta för pengarna!
– Jordbruket är mer än bara livsmedelsproduktion, och därför är det är en viktig uppgift för Europeiska unionen att upprätthålla det i alla medlemsstater. Den ekonomiska utvecklingen och landsbygdsutvecklingen gynnas av jordbruket och ett hälsosamt naturligt och kulturellt landskap tryggas. Jordbrukarna måste få fortsatta garantier för ekonomiskt stöd genom den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s långsiktiga budgetplanering måste avspegla detta. Bulgariens och Rumäniens anslutning, som planeras till år 2007, kommer att göra den finansiella situationen ännu mer akut. Det finns ännu inga möjligheter att anslå ytterligare medel till den gemensamma jordbrukspolitiken för att ta hänsyn till denna utvidgning; tvärtom föreslås det i utkastet en minskning av, eller ett tak för, resurserna. Anslutningen skulle ytterligare reducera de medel som avsätts för jordbrukarna i de nuvarande medlemsstaterna och om de finansiella resurserna för den gemensamma jordbrukspolitiken skulle visa sig vara otillräckliga för att fylla behoven, skulle vi alltså behöva gå till de enskilda medlemsstaterna för att få ytterligare bidrag, och de skulle bli tvungna att täcka upp för sina egna jordbrukare. Långt ifrån att leda till en åternationalisering av jordbrukspolitiken skulle detta innebära att dess finansiering skulle vara tryggad på lång sikt. Om fördelarna med den gemensamma jordbrukspolitiken skall kunna bibehållas kan det i framtiden bli nödvändigt att be medlemsstaterna bära sin del av kostnaderna, för det är inte godtagbart att jordbrukarna skall behöva betala notan för EU:s utvidgning och att medel till andra politikområden skall hämtas från jordbruksbudgeten.
– Jag avstår från att rösta om detta betänkande av följande skäl.
– Jag är för ett starkare, mer politiskt Europa. Det är svårt för Europaparlamentet att föreslå ett belopp för den allmänna budgeten som är lägre än vad kommissionen föreslår. Det är svårt att vilja ha mer Europa utan en adekvat budget. Jag anser därför att det är nödvändigt att göra vissa påpekanden till stats- och regeringscheferna, som skall fatta det slutgiltiga beslutet om nivån på budgetplanen. De måste ge Europa möjlighet att uppfylla sina mål.
– Samfinansiering av den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken måste avvisas. Den introducerar tankegångar som skulle kunna vara destruktiva för ett av EU:s grundläggande politikområden och föra den mot åternationalisering. Den gör ingen skillnad alls för det europeiska kreditunderskottet. I stället överförs ansvaret för en del av kostnaderna till medlemsstaterna och/eller deras territoriella enheter utan att se till att de faktiskt har möjlighet att betala. Det är en falsk lösning för dem som vägrar att fatta beslut för att skapa en bättre fördelning av det offentliga stödet till jordbruket, och för att genomföra en mer ingående översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken, som skulle kunna leda till ett mer hållbart jordbruk.
.– Som medlemmar av det nederländska socialistpartiet har vi inga grundläggande invändningar mot möjligheten att ge Europeiska unionen tillgång till högst 1,26 procent av bruttonationalprodukten i enlighet med fördragen. Pengar som används gemensamt för demokratin, miljön, tillhandahållande av samhällsservice, social trygghet och internationell solidaritet är väl använda pengar. Ett samhälle som inte avsätter resurser för detta befinner sig i en permanent kris. Även om vi inte har någon som helst medkänsla med dem som vill sänka skatterna genom att dra ner på statlig verksamhet, är vi kritiska till EU på grund av hur pengarna används. De skickas runt i onödan till regioner i de rikaste medlemsstaterna och en stor del av jordbrukspengarna går till storbönder och till exportbidrag, och katastroffonden utökas plötsligt till att omfatta en terrorismfond. Europaparlamentet kostar en hel del pengar i onödan, där enorma belopp betalas tillbaka i form av ersättning för utgifter på grund av det ständiga pendlandet mellan två städer. Många av de gränsöverskridande frågor där EU skulle kunna vara till nytta tas inte upp alls, och en stor del av medlen försvinner i skumma utgifter och bedrägerier. Så länge denna situation fortsätter har vi liten anledning att aktivt gå emot dem som vill minska utgifterna till 1 procent, även om vi fördömer deras ofta själviska åsikter och argument.
– Det är en förolämpning att debattera budgetplanen 2007-2013 när det uttalade syftet med den är att genomföra det nya konstitutionsfördraget som har avvisats, dömts ut och som är dött. Folken i Frankrike och Nederländerna dömde utifrån sin livserfarenhet ut EU:s och regeringens politik som leder till åtstramningar, arbetslöshet, inflation och otrygghet i och med de kapitalistiska omstruktureringarna, som förespråkas i budgetplanen 2007-2013. Det är deras inriktning, för att skydda och stärka det europeiska kapitalets vinster och penningväldet i varje land, slå mot gräsrötternas rättigheter och förstärka militariseringen av EU och självklart finns det en mängd anslag för propaganda för att distrahera arbetarna från deras verkliga intressen.
Den interna kampen mellan imperialisterna blir allt hårdare och manöverutrymmet minskar. Avvisandet av konstitutionsfördraget är ett gott och optimistiskt budskap.
Det positiva resultatet av dessa folkomröstningar för EU:s folk, som – och detta är er pseudodemokrati – ni hånar i er talarstol, kan inte återkallas genom ett beslut om budgetplanen, som den parlamentariska gruppen från det grekiska kommunistpartiet kommer att rösta emot. Men det visar arbetarna möjligheten till uppror och olydnad mot EU-politiken, och öppnar för en kamp för ett Europa med fred, rättigheter för det enkla folket och socialism.
.– Jag vill att det noteras att jag är för att behålla den brittiska rabatten. Detta bör vara fallet tills vi får till stånd en radikal sänkning av det belopp som betalas ut till jordbruket.
– Jag avstod från att rösta om föreliggande betänkande eftersom jag anser att det som föreslås där ligger någonstans mitt emellan det jag förespråkar (kommissionens förslag) och en ståndpunkt som inte kan komma längre bort från min egen (alternativet med 1 procent av BNP).
Med tanke på att man med förslagen i detta betänkande har gått ifrån kommissionens ståndpunkt (både Prodikommissionen och den nuvarande), och de skulle leda till att de sammanlagda beloppen minskade på ett omotiverat och oacceptabelt sätt, kan jag inte rösta för det.
Men jag kan inte heller rösta emot betänkandet, eftersom dess förslag är bättre än förslaget från rådets ordförandeskap – enligt vad som ligger på den offentliga domänen – och sannerligen mer än vad de sex största bidragsgivarna till gemenskapsbudgeten föreslår, nämligen att minska unionens budget till 1 procent av gemenskapens BNP.
Min röst bör därför betraktas som en röst för fortsatta samtal så att EU:s skyldigheter i fråga om sammanhållning och solidaritet kan uppfyllas, och de ekonomiska behov som uppstår på grund av utvidgningen och genom utökade kompetensområden kan mötas utan att det leder till direkta förluster för de andra budgetposterna, som till exempel medlen till strukturfonderna.
– Att återupprätta förtroendet, göra Europa till något bättre, inte större – det är ett av de viktigaste budskapen som medborgarna i Frankrike och Nederländerna gav sina ledare i förra veckan.
Detta är också en av våra prioriterade uppgifter: Att omdefiniera vårt projekt och vår identitet och att bättre använda de resurser som vi vill anslå till detta.
Folk säger i dag att det dubbla nederlaget har blåst nytt liv i regeringarnas möjligheter att enas om budgetplanen, eftersom det är så uppenbart viktigt att återskapa förtroendet och stärka det europeiska projektet. Och jag undrar om denna plan verkligen är så bra för dem som i likhet med mig vill ha en ambitiös budget för att göra morgondagens Europa framgångsrikt.
Hur kan vi hoppas på att kunna förverkliga våra ambitioner i fråga om forskning och utveckling, miljön, sysselsättningen och skyddet av eftersatta regioner, hur skall vi kunna lyckas med utvidgningen om ”de sex snåljåparnas klubb” inte går med på några eftergifter? Ett EU med 25 medlemsstater kan inte lyckas med mindre pengar än när det bara hade 15 medlemmar!
Efter de båda folkomröstningarna har löftena kommit slag i slag: Ett bättre Europa, en nystart för Europa och för sysselsättningen och så vidare. Det handlar bara om tomma löften om de inte backas upp av budgeten. Det är anledningen till att jag röstade för Bögebetänkandet – ett betänkande fullt av ambitioner, både i fråga om beloppen och om dess syften.
.– Jag röstade emot ändringsförslag 3 eftersom Lissabonstrategin ursprungligen grundade sig på en tripod av sociala, miljörelaterade och ekonomiska frågor. I genomgången har både det sociala och miljörelaterade benet i Lissabonstrategin degraderats till förmån för EU:s konkurrens med andra. Detta är ett recept på social och ekonomisk stagnation och miljökatastrof.
Jag röstade mot ändringsförslag 28 eftersom det skulle göra det möjligt för EU att ta tillbaka åtaganden om stöd till jordbrukare genom att tvinga länder att samfinansiera program såsom det samlade gårdsstödet.
Irländska jordbrukare kämpar redan för att överleva i ett ekonomiskt klimat som på artificiell väg har gjorts besvärligt. Detta skulle bara öka våra jordbrukares svårigheter.
– Jag röstade för betänkandet eftersom jag håller med om dess målsättningar och är säker på att de föreslagna lösningarna går att genomföra.
Nuförtiden är det allmänt accepterat att bekämpning av penningtvätt – ett brott som begås av riktiga brottslingar – är ett av de bästa sätten att komma åt storskalig organiserad brottslighet, oavsett om det handlar om terrorism eller annan typ av brottslighet, med hänsyn till att den utgör ett av de allvarligaste angreppen på den demokratiska rättsstatsprincipen.
Mot den bakgrunden stöder jag målsättningarna i det betänkande vi har framför oss. Jag anser dessutom att det interinstitutionella samarbetet har lett till en lösning som är förnuftig, balanserad och som kan fungera.
. – Dagens bestämmelser om punktskatter är ibland otydliga och svårtillämpliga. Det leder till onödigt merarbete för privatpersoner och företag. Därför välkomnar vi kommissionens översyn av reglerna om punktskattepliktiga varor. Samtidigt är vi kritiska till flera av kommissionens förslag till lösningar. Därför valde vi i dag att rösta emot Europaparlamentets lagstiftningsresolution, som till stora delar stödde även de sämre delarna av kommissionens förslag.
Vi menar att endast de varor som en privatperson själv transporterar skall anses som privatinförsel och därmed befrias från beskattning i hemlandet. Både tobak och alkohol skall kunna undantas från den generella bestämmelsen att punktskatt skall betalas i det medlemsland där konsumtion sker av varor som förvärvats för enskilt bruk. Skälet för vår inställning är att tobak och alkohol försämrar folkhälsan. Dessa produkter bör därför inte behandlas som vilka varor som helst.
Vi vänder oss också mot att privatpersoner själva skall kunna transportera stora volymer eldningsolja. Vi menar att man bör kunna ha särskilda punktskatter på varor som skadar vår miljö. På så sätt kan man styra människors val så att de blir mer miljövänliga. Dessutom blir trafik och transporter säkrare om de sköts professionellt.
.– Dagens bestämmelser om punktskatter är ibland otydliga och svårtillämpliga. Det leder till onödigt merarbete för privatpersoner och företag. Därför välkomnar vi kommissionens översyn av reglerna om punktskattepliktiga varor. Samtidigt är vi kritiska till flera av kommissionens förslag till lösningar. Därför valde vi i dag att rösta emot Europaparlamentets lagstiftningsresolution, som till stora delar stödde även de sämre delarna av kommissionens förslag.
Vi menar att endast de varor som en privatperson själv transporterar skall anses som privatinförsel och därmed befrias från beskattning i hemlandet. Både tobak och alkohol skall kunna undantas från den generella bestämmelsen att punktskatt skall betalas i det medlemsland där konsumtion sker av varor som förvärvats för enskilt bruk. Skälet för vår inställning är att tobak och alkohol försämrar folkhälsan. Dessa produkter bör därför inte behandlas som vilka varor som helst.
Vi vänder oss också mot att privatpersoner själva skall kunna transportera stora volymer eldningsolja. Vi menar att man bör kunna ha särskilda punktskatter på varor som skadar vår miljö. På så sätt kan man styra människors val så att de blir mer miljövänliga. Dessutom blir trafik och transporter säkrare om de sköts professionellt.
. Idag har jag av folkhälsoskäl valt att inte stödja Dariusz Rosatis betänkande om ändring av direktivet om allmänna regler för punktskattepliktiga varor, såsom alkohol och tobak. Varken kommissionens förslag eller Europarlamentets betänkande värnar folkhälsan i den utsträckning som jag anser önskvärt. Rätt använda och tillsammans med andra åtgärder kan indikativa referensnivåer spela en viktig roll för att avgöra om varor innehas för kommersiella ändamål eller för enskildas personliga bruk. I syftet att begränsa alkoholens skadeverkningar och verka för att minska den totala alkoholkonsumtionen anser jag därför att referensnivåerna bör kvarstå. Därtill borde särskilda ansträngningar vidtas för att harmonisera punktskattenivåerna med den uttalade målsättningen att minska tobaks- och alkoholskadorna.
.– Både kommissionen och Europaparlamentet vill genom detta förslag i praktiken avskaffa möjligheterna till begränsade införselkvoter av alkohol och tobak. Junilistan väljer därför att lägga ner sina röster på utskottets ändringsförslag eftersom en nej-röst skulle innebära ett stöd för kommissionens förslag. De svenska, finska och danska regeringarna vill istället att de indikativa nivåerna skall halveras och betraktas som maximumgränser för privat införsel. Junilistan stödjer därmed de svenska, finska och danska regeringarnas position i rådet. Lyckligtvis behandlas här ett område där Sverige fortfarande har veto i rådet varför detta förslag inte bör vara ett hot mot den befintliga lagstiftningen.
– Även om jag förstår de farhågor som väcks av denna fråga, särskilt när det gäller så känsliga saker som beskattning, stöder jag i detta speciella fall en mer liberaliserande lösning, som faktiskt bidrar till upprättandet av den inre marknaden. Detta är särskilt relevant eftersom den fråga som vi behandlar här handlar om konsumenters agerande, inte affärsverksamhet, vilket tydligt har påpekats.
.– Jag vill informera talmannen om att Europaparlamentets labourgrupp röstade för att avstå från slutomröstningen om ovan nämnda betänkande.
Europaparlamentets labourgrupp anser att det, trots att en inre marknad för produkter som köps av enskilda personer är viktig, finns andra frågor som påverkar besluten om punktskatter.
Vidare omfattar detta betänkande om distansköp inte det närbesläktade begreppet e-handel.
För det andra bör medlemsstaterna ha rätt att själva fastställa punktskatter. Maximal harmonisering innebär en kränkning av denna rättighet.
För det tredje fungerar lägsta vägledande nivåer som en skälig vägvisare i Förenade kungariket för personlig konsumtion och hjälper myndigheterna i Förenade kungariket att bekämpa bedrägeri.
.– Vi står i begrepp att inleda den andra fasen i genomförandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa. När vi möter medborgarnas behov av ökad frihet och säkerhet, måste vi skapa en rättslig, och ännu viktigare, politisk och institutionell balans.
Detta gäller framför allt dessa tre avgörande frågor:
– Trovärdighet: Jag är medveten om de svårigheter och förseningar som har uppstått inom ett antal områden. Detta visar att det finns mycket att göra för att öka förtroendet bland medlemsstaterna. Men jag håller inte med om att det bästa sättet är att utveckla initiativ utanför gemenskapsramen, som Schengen+ (mellan sju medlemsstater) som undergräver utvecklingen av ömsesidigt förtroende bland medlemsstaterna.
– Legitimitet: Den låga nivån på den demokratiska legitimiteten är skrämmande. Parlamentet måste delta på riktigt i utarbetandet av lagstiftningen.
– Effektivitet: Mål, prioriteringar och ansvarsområden måste definieras tydligt och samtidigt är det nödvändigt att undvika dubbelarbete och att resurserna sprids för tunt.
Till sist, upprätthållandet av den nu gällande lagstiftningen i väntan på att konstitutionsfördraget skall ratificeras har förvärrat det demokratiska underskottet. Det finns ett antal aspekter som borde ha tagits upp, vilket man inte gjorde, som till exempel en demokratisk övervakning av Europol och Eurojust.
.– Junilistan anser att polissamarbetet och det rättsliga samarbetet skall vara mellanstatligt, att straffrätten inte skall harmoniseras på EU-nivå och att det inte bör inrättas en europeisk åklagarmyndighet. Invandrings- och asylpolitiken skall förbli nationell för att undvika skapandet av en Fästning Europa. Dessutom bör medlemsstaterna själva bestämma hur deras demokratiska institutioner skall utformas, med beaktande av Köpenhamnskriterierna och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Vi kan därför inte stödja resolutionen.
– För att kunna förverkliga ett stort öppet område utan gränser som kännetecknas av fri rörlighet, måste det finnas ett starkt samarbete och förtroende mellan de olika medlemsstaterna, mellan de politiska myndigheterna, polismyndigheterna och inte minst de rättsliga myndigheterna.
Jag anser inte att alla förslag i betänkandet framför oss är grundläggande, nödvändiga, nyttiga eller önskvärda. Men jag röstade ändå för förslaget eftersom jag anser att grunden i betänkandet vilar på en övertygelse och en medvetenhet om att utan samarbete, utan tillit och utan ett visst gemenskapselement i vissa områden av den interna politiken, kommer det inte att vara möjligt att förverkliga målen med området med frihet, rättvisa och säkerhet, särskilt när det gäller att förebygga och bekämpa brottslighet och terrorism, som är en av de viktigaste aspekterna.
– De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för resolutionen om området med frihet, rättvisa och säkerhet. Men vi är medvetna om att delar av resolutionen berör ett område som omfattas av avdelning IV i EG-fördraget och därför inte är tillämpligt för Danmark, se protokollet om Danmarks ståndpunkt.
– Herr talman! Moraesbetänkandet är ännu ett av dessa dokument som är fullt av goda avsikter men som ändå utan undantag resulterar i motsatsen till vad man faktiskt vill åstadkomma, med ett ständigt prat om rasism och diskriminering, trots att dessa termer inte definieras exakt. Det blir förstås ett problem när dessa termer förekommer i en repressiv lagstiftning, vilket rekommenderas här. På detta sätt fördömdes Belgiens största politiska parti, bland annat på grundval av en text om kvinnlig omskärelse. Enligt domaren offentliggjordes den texten inte för att förbättra situationen för kvinnor inom islam utan för att brännmärka islam. På så sätt stympas åsiktsfriheten och det går inte längre att tala om problemen, vilket naturligtvis inte är rätta sättet att lösa dem.
I betänkandet nämns, och jag citerar, ”framstående politikers och regeringsmedlemmars djupt rasistiska, antisemitiska, islamofobiska och homofobiska uttalanden och handlingar”. Men i verkligheten kan nästan alla antisemitiska incidenter spåras tillbaka till muslimska invandrare. Sanningen är den att den så kallade diskrimineringen ofta är ett resultat av invandrarnas egen bristande vilja att integrera sig. Sanningen är den att den inhemska befolkningen aldrig har tillfrågats på ett demokratiskt sätt om de vill leva i ett mångkulturellt land och det är något som måste ändras snarast.
.– Jag röstade emot Moraesbetänkandet på grund av att jag inte kan godta punkterna 22 och 24. Jag kan inte acceptera att homosexuella par får lika äktenskapliga och andra rättigheter. Jag anser att en medlemsstat har rätt att besluta att sådana partnerskap inte är jämlika med heterosexuella förhållanden. Jag stöder starkt kärnfamiljen som grundar sig på den naturliga ordningen med par av kompletterande kön och jag sätter värde på de fördelar som detta innebär för barnen.
.– Några av bestämmelserna om rättigheterna för sexuella minoriteter i slutversionen av Moraesbetänkandet om minoritetsskydd innebär en risk i sig. Anledningen är att de alltför vida begrepp som används i betänkandet skulle kunna leda till alltför vida tolkningar av dessa rättigheter.
Formuleringen av punkt 24, där kommissionen uppmanas att undanröja hinder för den fria rörligheten i EU för gifta eller juridiskt erkända homosexuella par, kan tjäna som en grund för erkännande av vissa juridiska rättigheter för homosexuella par. Det är endast ett litet antal EU-medlemsstater som erkänner sådana par juridiskt.
Detta skulle innebära en oberättigad inblandning i familjerätten i vissa av EU:s medlemsstater. Med hänsyn till att detta lagstiftningsområde ligger utanför ramen för integrationsåtgärderna, är denna inblandning oacceptabel.
Religiösa skolors rättigheter skulle kunna inskränkas på grundval av punkt 22 om de tvingas anställa homosexuella personer och ta med homosexualitet i sin sexualundervisning. Detta skulle kunna gå rakt emot dessa skolors etik, tro och uppdrag. Ett bra exempel på ett direktiv där sådana frågor inte alls nämns är direktivet om en allmän ram för likabehandling (2000/78/EG).
Trots att parlamentet uppmanades att göra detta, infördes ingen klausul som betonar föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin egen religiösa övertygelse. I den formuleringen är denna rätt för föräldrarna allmänt erkänd i folkrätten.
Med hänsyn till att parlamentet fattat dessa beslut, har jag bestämt mig för att rösta emot betänkandet och resolutionen.
.– Det är mycket viktigt att vi antar ett integrerat och konsekvent tillvägagångssätt för att bekämpa diskriminering och främlingsfientlighet, och att vi får ut så mycket som möjligt av att utbyta erfarenheter och bästa metoder. Likabehandling och respekt för mångfald ligger i hela samhällets intresse.
Vi har antagit en rad direktiv för att se till att varje medborgare får ett effektivt rättsligt skydd mot all slags diskriminering. Men även om vi har skapat en stark rättslig ram för att bekämpa diskriminering återstår det stora problemet att se till att den tillämpas effektivt.
Minoritetsskyddet är oerhört viktigt, i synnerhet efter den senaste utvidgningen som gav oss fler medlemsstater med en enorm kulturell och språklig mångfald. Gemenskapens lagstiftning och politik måste möjliggöra stöd till dessa medlemsstaters insatser för att lösa de problem som minoriteter möter, till exempel genom att stödja deras integrering och delaktighet.
Alla former av diskriminering är oacceptabla, men vi kan inte tvinga någon medlemsstat att ändra sin lagstiftning för att acceptera förhållanden som strider mot deras moraliska och kulturella traditioner. Subsidiaritetsprincipen måste upprätthållas, och EU:s och medlemsstaternas delade ansvar för upprätthållande av de mänskliga rättigheterna måste respekteras.
. – Det är viktigt med en effektiv antidiskrimineringspolitik liksom ett väl fungerande minoritetsskydd. Detta är dock frågor som det i enlighet med Köpenhamnskriterierna åligger varje medlemsstat att beakta och de bör således inte avgöras på EU-nivå.
Junilistan anser att det är Europarådet och Europadomstolen som bör sköta den politiska respektive juridiska kontrollen.
.– Parlamentsgruppen för Panhellinistiska rörelsen i Europaparlamentet kommer att rösta för Moraesbetänkandet. Precis som det sägs i betänkandet är likabehandling en grundläggande rättighet.
Samtidigt konstateras att EU:s medlemsstater har olika definitioner av etniska, nationella och religiösa minoriteter och grupper inom sina gränser på grundval av lagstiftning och/eller internationella konventioner. Det får under inga omständigheter uppfattas som om medlemsstaternas konstitutionella och rättsliga struktur och de relevanta bestämmelserna i folkrätten ifrågasätts eller påverkas av detta betänkande.
.– Formuleringen av punkt 24, där kommissionen uppmanas att undanröja hinder för den fria rörligheten i EU för gifta eller juridiskt erkända homosexuella par, skulle kunna användas som grund för att erkänna vissa juridiska rättigheter för homosexuella par. Det är endast ett litet antal EU-medlemsstater som juridiskt erkänner dessa par.
Detta skulle innebära en oberättigad inblandning i familjerätten i vissa av EU:s medlemsstater. Med hänsyn till att detta lagstiftningsområde ligger utanför ramen för integrationsåtgärderna, är denna inblandning oacceptabel.
Religiösa skolors rättigheter skulle kunna inskränkas på grundval av punkt 22 om de tvingas anställa homosexuella personer och ta med homosexualitet i sin sexualundervisning. Detta skulle kunna gå rakt emot dessa skolors etik, tro och uppdrag. Ett bra exempel på ett direktiv där sådana frågor inte alls nämns är direktivet om en allmän ram för likabehandling (2000/78/EG).
Trots att parlamentet uppmanades att göra detta, infördes ingen klausul som betonar föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin egen religiösa övertygelse. I den formuleringen är denna rätt för föräldrarna allmänt erkänd i folkrätten.
Med hänsyn till att parlamentet fattat dessa beslut har jag bestämt mig för att rösta emot betänkandet och resolutionen.
. – Betänkandet om minoritetsskydd och antidiskrimineringspolitik i ett utvidgat EU innehåller allt utom det grundläggande faktumet att diskrimineringen inom EU av kvinnor, ungdomar, etniska invandrarminoriteter, funktionshindrade och så vidare, dels är ett resultat av EU:s gräsrotsfientliga och hänsynslösa politik, och dels har en mycket djupt liggande klassbaserad karaktär. Den går inte över klassgränserna, den påverkar i huvudsak de fattiga, samhällets gräsrötter. I betänkandet hänvisas till en mängd former av faktisk diskriminering på arbetsplatsen av kvinnor och ungdomar, men man utelämnar den höga arbetslösheten och de omänskliga, flexibla anställningsformer som främst tillämpas för ungdomar och kvinnor till följd av strategier som Lissabonstrategin. I betänkandet sägs ingenting om den skandalösa diskrimineringen av den ryska minoriteten i de baltiska staterna, trots att det grekiska kommunistpartiet upprepade gånger har tagit upp problemet i Europaparlamentet.
De som drabbas av diskriminering får inte lura sig själva; det är bara deras kamp tillsammans med konsekventa arbetarrörelser, med de kämpande gräsrotsrörelserna, som kan sätta stopp för deras marginalisering och utestängning från de sociala och politiska rättigheter som kapitalismen och dess politiska företrädare har berövat dem.
– Minoritetsskydd och antidiskrimineringspolitik pendlar ofta mellan två extrempositioner – antingen finns det en brist i form av politik och skydd, eller ett överskott i form av lösningar som uppenbart går utöver sitt uttalade syfte och blir mallar som inte bör påtvingas medlemsstaterna, och som jag generellt motsätter mig.
Detta är precis vad som har skett med betänkandet framför oss. Gruppen jag tillhör lade fram ett antal ändringsförslag som skulle ha gjort betänkandet till en rad acceptabla och positiva förslag. Dessa ändringsförslag antogs tyvärr inte och därför röstade jag emot betänkandet.
När det gäller dessa frågor upprepar jag att jag anser att både brister och överskott är skadliga. Rätten att vara annorlunda får inte blandas ihop med att införa jämlikhet. Det är inte samma sak och ger inte samma resultat.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om rådets och kommissionens uttalanden om reformen av FN.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag sade i morse att en av punkterna på Europeiska rådets dagordning var reformen av FN och framför allt toppmötet i september i år, då vi hoppas att denna reform skall kunna presenteras. Som vi redan har diskuterat och betonat lägger Europeiska unionen mycket stor vikt vid denna reform. Vi har vid ett antal tillfällen uttryckt vårt stöd för den rapport som FN:s generalsekreterare Kofi Annan lade fram den 21 mars i år och för de förberedande rapporter som den byggde på. Dessa rapporter är i linje med det övergripande angreppssätt som anges i EU:s säkerhetsstrategi och öppnar vissa lovande möjligheter till en starkare och effektivare multilateralism.
Europeiska unionen stöder det globala koncept för kollektiv säkerhet som generalsekreteraren rekommenderar, och erkänner att hoten mot freden och säkerheten inte bara utgörs av krig, internationella konflikter, upplopp, organiserad brottslighet, terrorism och massförstörelsevapen, utan också av fattigdom, underutveckling, dödliga epidemier och miljöskador – i synnerhet frågan om den globala uppvärmningen. Europeiska unionen ger i princip sitt stöd till det åtgärdspaket som generalsekreteraren har lagt fram, men vill samtidigt inte låsa fast sig vid något. EU har för avsikt att spela en ledande roll i förberedelserna inför toppmötet i september.
EU anser att det måste göras betydande insatser för att åstadkomma bästa möjliga resultat om ett brett spektrum av frågor vid toppmötet. Det är nödvändigt att upprätthålla en balans mellan generalsekreterarens tre främsta utvecklingsmål, det vill säga utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter. Utmaningen är att nå en kritisk massa av reformer inom en konsekvent och långsiktig ram och samtidigt öppna möjligheten för ytterligare utveckling senare. Vi i Europeiska unionen är vana vid den form av stegvist arbete där man använder sig av övergångsperioder.
När det gäller utveckling delar Europeiska unionen helt generalsekreterarens åsikt i fråga om det ömsesidiga beroendet mellan de olika berörda områdena. EU vill också entydigt betona att utveckling är ett mål i sig, inte bara ett medel för att skapa säkerhet. EU står fast vid sitt åtagande att genomföra millenniedeklarationen. EU betonar kopplingen mellan att nå millennieutvecklingsmålen och genomföra resultaten av FN:s internationella konferenser och toppmöten om ekonomiska, sociala, miljörelaterade och andra områden. Jag behöver inte ens upprepa de mål vi fastställde under det senaste mötet med rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i fråga om att öka utvecklingsbiståndet fram till 2015.
EU önskar att ett visst antal frågor av avgörande betydelse för millennieutvecklingsmålen skall beaktas i toppmötets slutsatser. Vi lägger också särskilt stor vikt vid gemensamma och kollektiva åtgärder för att bekämpa aids. Vi vill gemensamt överväga kopplingen mellan en livskraftig miljö, säkerhet och utrotning av fattigdom.
Men hänsyn till de olika säkerhetsrelaterade aspekterna ger Europeiska unionen sitt starka stöd till tanken på ett skapa en fredsbyggande kommission. Detta är en prioriterad fråga för EU och det är mycket viktigt att en överenskommelse nås i denna fråga vid toppmötet i september. Detta förslag kommer att täcka en lucka. Under övergången från en krigssituation till ett tillstånd av varaktig fred, skulle denna fredsbyggande kommission kunna bidra till att intensifiera planeringsverksamheten under FN:s ledning för att stödja en hållbar återuppbyggnad och samtidigt stärka de institutioner som skall garantera rättsstatsprincipen och en god förvaltning. Samtidigt skulle den ha en viktig roll för att förebygga efterföljande konflikter, vilket ofta är en viktig faktor för att befästa en varaktig fred. Denna fredsbyggande kommission skulle vara ett permanent organ som skulle kunna bistå säkerhetsrådet och Ecosoc under de olika faserna under konflikten.
Anknytningen till Ecosoc är särskilt viktig i utvecklingshänseende. Kommissionen skulle också kunna bidra till att se till att återuppbyggnadsstrategierna och det fredsbevarande arbetet hänger ihop med varandra.
När det gäller förebyggande av terrorism stöder EU den globala strategi som generalsekreteraren föreslagit både i sin rapport och i sitt tal i Madrid. Vi måste betona att terrorism inte går att acceptera under några omständigheter, oavsett vilka bakomliggande orsaker som åberopas. EU vill påpeka att de fem pelarna i generalsekreterarens förslag stämmer överens med den strategi som EU har utvecklat sedan attackerna den 11 september 2001, och som sedan bekräftades efter de tragiska händelserna i Madrid.
Europeiska unionen stöder också generalsekreterarens rekommendationer om icke-spridning och nedrustning – rekommendationer som överlag stämmer överens med EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Eftersom det bara kommer att vara möjligt att nå resultat genom en gemensam insats, är EU redo att ta initiativ för detta i ett multilateralt sammanhang och ta upp dessa frågor under sina normala kontakter och politiska dialog för att övertyga sina partner om att ta hänsyn även till dessa rekommendationer.
EU anser att spridningen av massförstörelsevapen är ett av de allvarligaste och mest omedelbara hoten mot den internationella freden och stabiliteten. Allmänna garantiavtal och tilläggsprotokoll borde nu vara normen i fråga om kärnvapenkontroll. Dessutom bör förhandlingarna om ett fördrag för att stoppa produktionen av klyvbart material slutföras snabbt och framgångsrikt. EU har också för avsikt att aktivt delta i utvecklingen av bindande internationella instrument för att reglera märkning, spårning och olaglig handel med handeldvapen och lätta vapen, frågor som vi redan har haft möjlighet att diskutera under parlamentets sammanträden.
EU upprepar sin förhoppning om att den antagna principen om skyddsansvar blir en av de högst prioriterade frågorna vid toppmötet. Brott mot de mänskliga rättigheterna, straffrihet och brott mot rättsstatsprincipen är fortfarande några av de viktigaste hoten mot fred och säkerhet, samtidigt som de hindrar utvecklingsprocessen. EU stöder generalsekreterarens insatser för att anta och tillämpa principen om ansvar att skydda de potentiella eller faktiska offren för folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och andra masskränkningar av de mänskliga rättigheterna.
När det slutligen gäller användning av våld, anser EU att det koncept och de principer som generalsekreteraren föreslår är en god grund som alla parter bör vara beredda att utgå ifrån i sitt arbete. De föreslagna kriterierna är politiska snarare än juridiska till sin karaktär, och bör återspegla ett brett internationellt samförstånd som skulle kunna vara till hjälp för medlemmarna i säkerhetsrådet i deras överväganden, om att eventuellt använda våld.
Jag välkomnar tonvikten på de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen i generalsekreterarens rapport. EU stöder alla förslag för att stärka demokratin och sätta de mänskliga rättigheterna i centrum för FN:s system. Vi insisterar på behovet av att stärka systemet med de mänskliga rättigheterna, särskilt genom att integrera dem i all verksamhet inom FN, vilket skulle stärka FN:s förmåga att reagera närhelst dessa rättigheter kränks.
Vi stöder också uppmaningen om att stärka FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och att anslå tillräckliga medel för att förstärka högkommissariens möjlighet att utföra sitt uppdrag. EU stöder därför inrättandet av ett permanent råd för de mänskliga rättigheterna, eftersom det skulle bidra till att de mänskliga rättigheterna ägnas ökad omsorg i FN:s verksamhet.
Sextio år efter kriget och efter det att Förenta nationerna skapades har det blivit tid att ingjuta ny energi i multilateralismen, reformera FN-systemet – ett system som är avgörande för global säkerhet, harmonisk utveckling av alla nationer och fredsbyggande. Jag anser att vi har en reell möjlighet. Europeiska unionen måste spela en aktiv roll i denna reform och vi räknar med att parlamentet stöder rådet och kommissionen i det arbetet.
. – Herr talman! Jag välkomnar detta tillfälle att diskutera reformen av FN före det avgörande FN-toppmötet i september. Jag gratulerar föredraganden, Armin Laschet, till hans betänkande.
FN-toppmötet i september 2005, som skall hållas på FN:s 60-årsdag, är ett tillfälle som inte får gå oss förbi. Toppmötet innebär en möjlighet att fatta beslut som leder till ett effektivare FN och ett FN som är bättre rustat att hantera 2000-talets utmaningar.
Under de senaste tre veckorna har ordförande José Manuel Barroso och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner båda varit i New York, där de har fört konstruktiva diskussioner om förberedelserna inför toppmötet med FN:s generalsekreterare Kofi Annan, hans biträdande generalsekreterare, Louise Fréchette, och ordföranden i FN:s generalförsamling, ambassadör Jean Ping. Under dessa samtal underströk alla parterna behovet av ett fortlöpande och starkt EU-ledarskap i förberedelserna för toppmötet för att man skall uppnå stora resultat i september.
Kommissionen sträcker därför, tillsammans med ordförandeskapet och medlemsstaterna, ut en hand till sina partner i både New York och olika huvudstäder runt om i världen. Parlamentets aktiva engagemang för att mobilisera andra parlamentariker världen över kring toppmötets dagordning skulle också vara till stor nytta.
Den 3 juni tog vi emot förslaget till resultat för toppmötet, vilket ger oss en bra utgångspunkt men ändå kräver ett starkt bidrag från Europeiska unionen om vi skall kunna uppnå ambitiösa resultat under toppmötet i september. Det är en glädje för mig att se att åsikterna i parlamentets resolution i många avseenden liknar kommissionens.
Som mycket riktigt anges i rapporten från FN:s generalsekreterare och understryks i parlamentets resolution krävs det omedelbar uppmärksamhet kring hur vi skall nå millennieutvecklingsmålen. En kraftig ökning av de gemensamma åtgärderna behövs för att millennieutvecklingsmålen skall nås till 2015.
Den 24 maj enades Europeiska rådet om kommissionens ambitiösa förslag att gemensamt uppnå 0,56 procent av BNI i offentligt utvecklingsbistånd till 2010 och 0,7 procent till 2015. Detta är ett viktigt steg framåt för den internationella solidariteten och ett tydligt tecken på Europeiska unionens engagemang för ett framgångsrikt toppmöte. Vi hoppas att det kommer att ge ett starkt incitament för andra att följa vårt exempel.
Låt mig ta upp några av de förslag till reform av FN som har lagts fram och som är av särskilt intresse för att på nytt stärka Förenta nationernas effektivitet. Kommissionen har varit aktivt engagerad i diskussionerna om den föreslagna fredsbyggande kommissionen, som skulle kunna fylla den mycket påtagliga bristen inom FN:s institutionella maskineri när det gäller hanteringen av perioden efter en konflikt då en hållbar utveckling skall skapas.
Jag välkomnar resolutionens stöd för den fredsbyggande kommissionen. Kommissionen stöder att den fredsbyggande kommissionen får så breda befogenheter som möjligt, däribland stöd för demokrati, fungerande institutioner och ett stärkande av de rättsstatliga principerna. Dess arbete bör befästa freden och förhindra att nya konflikter bryter ut. När det gäller medlemskap bör både FN:s säkerhetsråd och Ecosoc vara representerade, liksom stora bidragsgivare, fredsskapare, internationella finansinstitut samt viktiga organ, fonder och program inom FN.
Europeiska gemenskapens långvariga, globala och konsekventa arbete för uppbyggandet av fred är välkänt. Jag är därför glad att kunna informera er om att Europeiska unionen under förberedelserna av toppmötet har beslutat att verka för att Europeiska gemenskapen skall delta i alla möten i den fredsbyggande kommissionen. Jag litar på att parlamentet kommer att kunna stödja denna inställning.
Kommissionen välkomnar starkt förslaget från FN:s generalsekreterare om de mänskliga rättigheterna. En betydande reform av den nuvarande FN-arkitekturen för de mänskliga rättigheterna, däribland att FN:s krassliga kommission för de mänskliga rättigheterna ersätts med ett permanent råd för de mänskliga rättigheterna, är nödvändig om systemet skall kunna göras mer effektivt och trovärdigt.
Det slutgiltiga målet är att göra skyddet för och främjandet av de mänskliga rättigheterna effektivt världen över. Jag är därför mycket glad över att vi är överens om det föreslagna rådet för de mänskliga rättigheterna. Generalförsamlingens föreslagna val av rådet bör skapa en känsla av egenansvar inom den utvidgade FN-gemenskapen. Egenansvar måste emellertid vägas upp av offentligt ansvar, och jag välkomnar att generalsekreteraren anser att stater som söker medlemskap i rådet bör ha ett stabilt förflutet med engagemang för högsta möjliga standarder för de mänskliga rättigheterna, även mot bakgrund av de skyldigheter som härrör från medlemskapet i rådet.
Frågan om reformen av säkerhetsrådet är naturligtvis en av de högprofilerade delarna i den nuvarande debatten om reformen av FN. Jag noterar med intresse förslagen i resolutionen om inrättandet av en plats för EU. Samtidigt som reformen av säkerhetsrådet naturligtvis är en fråga av stor vikt får den inte tillåtas att försena hela processen med viktiga reformer av andra FN-institutioner eller andra viktiga områden där framsteg behövs. Jag vill uppmana alla medlemsstater i FN att sträva efter att se till att en sådan förlamning inte uppstår.
Kommissionen stöder helt en bättre miljömässig integrering över hela FN-systemet, däribland inrättandet av en miljöorganisation inom FN, och det är en stor glädje att se att Europeiska unionen går samman i denna fråga.
Jag skall avsluta genom att uttrycka min glädje över den grad av enighet som finns mellan oss i många av nyckelfrågorna i detta sammanhang. Jag vill dessutom understryka kommissionens beslutsamhet att fortsätta att arbeta för att uppnå goda resultat i september och garantera införlivandet av toppmötets resultat.
. – Herr talman, herr Schmit, kommissionsledamot Borg, mina damer och herrar! I en tid då Europeiska unionen genomlider och diskuterar den ena krisen efter den andra är bekräftelsen på att vi tror på en effektiv multilateralism och ett starkt FN ett motto som de flesta av oss här i parlamentet tillsammans med rådet och kommissionen kan enas kring. Nu i september, i New York, bör Europeiska unionen sända ett tydligt budskap om att vi vill ha en reform och institutioner som fungerar bättre och att vi uppmanar Kofi Annan att fortsätta på den inslagna vägen.
Jag ser detta som ett typexempel som vi kan lägga fram för de delar av allmänheten som anser att nationalstaterna kan åstadkomma mer. De utmaningar vi står inför ger oss inget annat val än att agera på global nivå. Om vi skall kunna bekämpa terrorismen, bemöta problemen med sönderfallande stater, om vi skall kunna möta de globala klimatförändringarna och kämpa för de mänskliga rättigheterna och demokrati i hela världen, då behöver vi ett starkt FN.
Därför har utskottet för utrikesfrågor i det betänkande som kommer att läggas fram inför parlamentet i morgon begränsat sig till att svara på högnivågruppens förslag. I stället för att utarbeta ett nytt betänkande om FN som tillägg till det vi antog förra året, har vi analyserat högnivågruppens förslag, och vi har noga övervägt frågan om kollektiv säkerhet. Reformen av FN bör bygga på principerna om förebyggande, medvetenhet och delat ansvar.
En annan fråga som vi prioriterade högt var frihet från nöd, i form av en förnyad utvecklingspolitik, något som sammanfaller mycket väl i år med femårsdagen av millennieutvecklingsmålen från år 2000.
Den tredje frågan som är viktig för oss är att institutionerna skall förnyas och göras mer representativa och effektiva, och därför har vi upprepat vårt krav på en plats för EU. Vi vet att det inte är realistiskt att vänta sig att detta skall förverkligas till september, men även om EU inte får en egen plats, vill vi att det skall vara mer närvarande. Om det skall inrättas några nya platser av vilket slag det än må vara, vill vi att de skall gå till Europeiska unionen, som därefter kommer att utse sina företrädare i säkerhetsrådet. Det skulle vara ett litet tecken på att saker går i rätt riktning.
Förenta nationerna kan inte reformeras av dess generalsekreterare, det måste staterna göra. Därför uppmanar vi Europeiska rådet och de stater som det företräder att gemensamt stöda Kofi Annan och hans reformprogram.
. – Herr talman, mina damer och herrar! En globaliserad ekonomi kräver en globaliserad politik. Ett starkare FN är det svar som krävs för de utmaningar som världssamfundet står inför på 2000-talet. Det gläder mig att parlamentet i stort instämmer i detta och jag är tacksam mot Armin Laschet för hans betänkande. Vi må tillhöra olika grupper, men vi har en likartad syn på saker och ting.
Vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet anser att det är viktigt att reformerna inte begränsas till institutionerna utan att de även syftar till att förstärka FN i dess verksamhet och uppdrag. Ett viktigt mål för de kommande åren är att uppfylla millennieutvecklingsmålen, vi måste lyckas med att halvera fattigdomen, analfabetismen och de stora sjukdomarna till 2015. Om vi klarar det kommer vi att ha bidragit till freden och stabiliteten i världen.
FN:s roll i fredsbevarande uppdrag och konflikthantering måste utökas. Det har lagts fram en mängd förslag om hur detta skall kunna genomföras, allt ifrån en antiterrorismkonvention till att delegera de rättigheter som fastställs i kapitel VII i FN-stadgan till erkända regionala organisationer som Afrikanska unionen och Europeiska unionen. Varför skulle folken inte själva lösa konflikterna på sina egna kontinenter, innan männen i blå hjälmar kommer dit utifrån?
Låt mig ta upp behovet av starkare institutioner. Säkerhetsrådet är en känslig fråga här. Vi är överens om att EU på lång sikt bör ha en plats i säkerhetsrådet. Det är möjligt att en mekanism redan håller på att utarbetas för de icke permanenta medlemmarna, som skulle göra det möjligt för Europeiska rådet att utse medlemsstater att utföra denna uppgift på Europeiska unionens vägnar och i samråd med dess institutioner.
FN måste också bli mer demokratiskt. Det ställs även krav på en parlamentarisk församling inom FN; låt oss ta tillfället i akt, för det är inte ofta vi får det. Nu är det dags att göra paketet klappat och klart!
. – Herr talman, mina damer och herrar! År 2004 var ett mycket svårt år för globala organisationer och 2005 kommer att bli ännu mer avgörande för FN. Aldrig tidigare har det funnits en så stark önskan om en grundläggande förnyelse av organisationen, och det har aldrig tidigare varit så nödvändigt att genomföra en reform. I likhet med Jo Leinen och Armin Laschet som redan har uttalat sig, gläder jag mig åt det breda samförstånd som råder: Den tydliga bekräftelsen av tron på millennieutvecklingsmålen är något som vi alla kan stå bakom, precis som vi alla kan arbeta för att förbättra synergieffekterna av konfliktförebyggande, fredsskapande och fredsbevarande. Vi är överens om behovet av bättre resurser – och mer resurser – för detta och om behovet av snabbare svar på händelser i krisregioner, med tydliga regler för insatser där. För att ta itu med akuta faror, som spridningen av massförstörelsevapen, behöver vi inte bara tydligt definierade och internationellt erkända regler, utan också den politiska viljan att agera. Därför är den internationella rättsliga norm som håller på att växa fram och som förpliktar oss att försvara andra, ett mycket viktigt framsteg.
Reformen av FN:s institutioner kommer att bli det svåraste hindret att övervinna. FN:s generalförsamling måste bli mer produktiv; i stället för att år efter år hålla tjatiga innehållslösa debatter utan konkreta resultat måste den återigen börja diskutera saker som verkligen betyder något. Även Ecosoc måste göra betydligt bättre från sig i genomförandet av sina uppgifter.
Det är även nödvändigt att reformera säkerhetsrådet. Den 24 juni lade utskottet för utrikesfrågor fram en resolution som det hade antagit om denna fråga inför kammaren. Även om vi är eniga i vår önskan om ett permanent medlemskap i säkerhetsrådet vet vi – särskilt efter nederlagen i folkomröstningarna – att de rättsliga och institutionella villkoren för ett sådant medlemskap inte kommer att finnas på plats före mitten av september i år. Är detta skäl nog för att skjuta upp reformen? Nej, det är det inte, världen kommer inte att vänta på EU och därför måste alla våra medlemsstater, för FN:s och för multilateralismens skull, ställa sig bakom reformen, även om inte alla kan få en plats i september.
Den mekanism som Armin Laschet hänvisade till har vi utarbetat tillsammans, den handlar om att europeiska platser skall fördelas i nära samråd med EU: Jag kan tillägga att denna debatt – särskilt efter nederlaget i den franska folkomröstningen – borde ha ägt rum i Bryssel i stället för i Strasbourg.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Tillfället att genomföra en grundläggande reform av FN är historiskt. EU kan och måste spela en viktig roll i detta, och därför är det mycket bra att en stor majoritet här i parlamentet ställer sig bakom högnivågruppens rapport om reformen av FN och Kofi Annans rapport som utgår från den. Att genomföra denna rapport och fullfölja reformen är mycket viktigt för världspolitiken och jag gladde mig mycket åt att höra att både rådet och kommissionen har åtagit sig att göra detta.
Det finns fyra stora och avgörande aspekter på denna reform där vi måste göra framsteg. Den första är reformeringen och utökandet av FN:s säkerhetsråd, åtföljt av en klar och otvetydig definition av FN:s exklusiva rätt att använda våld. Det vore mycket bra om diskussionen om utvidgningen av säkerhetsrådet skulle göra det möjligt för EU att få en plats i det, vilket skulle innebära en verklig strukturell förändring av hur EU:s politik företräds.
Den andra är processen med att omvandla den internationella utvecklingspolitiken till en internationell strukturpolitik i ordets sanna bemärkelse. Det avgörande för att åstadkomma detta är att förstärka och höja statusen för Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd, Ecosoc, och ett nära samarbete mellan Ecosoc och Tjugogruppen skulle verkligen vara fröet till och lägga grunden till ett nytt Världsekonomiskt råd, som skulle kunna styra den globala ekonomin mot en hållbar politik.
För det tredje måste FN:s miljöprogram omvandlas till en riktig FN-ledd miljöorganisation, en hållbar och välorganiserad sådan. Detta är en mycket viktig uppgift.
Den fjärde aspekten är viktig: Kommissionen för mänskliga rättigheter borde upphöjas till ett permanent råd för mänskliga rättigheter som utses av generalförsamlingen.
Säkerhetspolitik, utvecklingspolitik, miljöpolitik, politik för de mänskliga rättigheterna – detta är de fyra pelare där vi måste göra framsteg.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Vid 60 års ålder är FN yngre än jag, men jag hoppas verkligen att det kommer att kommer att överleva både mig och oss och att det kommer att få se utveckling, demokrati och rättvisa för världens folk.
Andra världskrigets förödelse, den skräck och den aldrig tidigare skådade förintelse som nazisterna genomförde, de miljoner civila och soldater som förlorade livet, för att inte tala om det ostraffade brottet med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, ledde till ett hopp och ett åtagande: Att Förenta nationernas folk skulle vara säkra på att ha ett verktyg för att förpassa krigen till historien. Det är länge sedan nu. FN är inte längre effektivt och de stora länderna har arbetat för dess undergång – man behöver bara tänka på de förebyggande och humanitära krigen, som i verkligheten har varit utprovning av dödliga vapen, verkliga massförstörelsevapen.
En reform, eller snarare en nydaning av Förenta nationerna är nödvändig. Organisationen måste komma tillbaka till ett läge där den kan bevara freden genom rättvisa, främja nedrustning, bekämpa fattigdomen och upprätthålla demokratin. Att upprätthålla demokratin innebär också att garantera insyn och delaktighet, inte bara för de nationella regeringarna utan även för folket och det civila samhället.
Armin Laschets betänkande är viktigt, liksom vårt parlaments förmåga att arbeta för att förstärka och samordna FN: Jag instämmer i hans förslag: Stärk åtagandet för de mänskliga rättigheterna, skydda naturen och miljön, bekämpa fattigdomen och stärk Ekonomiska och sociala rådet (Ecosoc). Dessa åtaganden är grundläggande, även för att förverkliga millennieutvecklingsmålen. Armin Laschet talade om frihet från nöd, om behovet av att stödja Kofi Annan och naturligtvis att kraftfullt återuppta den dagordning för fred som Boutros Boutros-Ghali utarbetade 1992.
Slutligen vill jag lyfta fram en grundläggande fråga, nämligen det fullständigt anakronistiska säkerhetsrådet och dess odemokratiska natur som symboliseras av vetorätten. Jag anser att det är viktigt att arbeta för att avskaffa det, och att EU skall företrädas av en röst tillsammans med de andra kontinenterna.
.– Herr talman! Vi befinner oss i en ganska extraordinär situation här i eftermiddag, då vi diskuterar ett projekt som är helt utan innehåll i ett forum som inte har rätt att debattera det. Jag kommer inte att gå in på det innehållslösa i projektet, reformen av FN. När jag första gången hade äran att tjäna mitt land i FN, 1992, diskuterades redan frågan om reformen av FN. Det är en förlegad historia! Faktum är att FN bygger på ett säkerhetsråd som i sin tur bygger på fem permanenta medlemmar som har fört FN så långt det har gått – ofta till det bättre, men ibland till det sämre. Europa företräds i FN av icke permanenta medlemmar enligt ett roterande schema och av två stormakter med vetorätt, nämligen Storbritannien och Frankrike. Dessutom verkar det inte möjligt med någon annan uppbyggnad.
Men det är inte det värsta. Parlamentet har inga befogenheter att debattera detta ämne, eller ens – som Armin Laschet sade på ett något förlöjligande sätt – att sända budskap till New York. Det är fullständigt meningslöst. Vår separatistiska franska delegation kommer att avstå från att delta i morgondagens omröstning som en protest mot parlamentets beslutsamhet att agera som om det kunde inkräkta på staternas suveränitet och, ännu värre, att agera som om det inte hade hållits någon folkomröstning, det vill säga som om konstitutionen inte var död.
Jag vill allvarligt varna er för att gemensamt missbruka er makt. Vi beter oss som om det en dag kommer att finnas en konstitution, eller en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, eller en europeisk utrikesminister. Detta kommer aldrig att inträffa! Folket vill inte ha det så. Och om ni vill införa dem med våld skulle ni bygga Europas framtida utveckling på en kupp, och därmed göra alla våra beslut olagliga och framkalla en berättigad – och utan tvivel våldsam – reaktion från våra medborgare.
. – Herr talman, mina damer och herrar! I mitten av juni kommer den så kallade G4-gruppens offensiv att inledas i syfte att lägga fram ett förslag inför generalförsamlingen, enligt vilket antalet permanenta medlemmar skulle utökas till 11 och de övriga 180 medlemmarna i FN skulle få tävla om de icke permanenta platserna. Om det förslaget godkänns kommer splittringen bland FN:s medlemsstater att öka och det kommer att väcka frågan om att utöka vetorätten, vilket i sin tur innebär en risk för förlamning av säkerhetsrådet. På EU-nivå skulle Tysklands inträde i säkerhetsrådet i stället innebära att man en gång för alla överger projektet för att inrätta en seriös och effektiv utrikespolitik för EU.
Italien, som alltid har förespråkat att Europeiska unionen skall ha en enda plats, leder nu UFC-gruppen som är emot G4-förslaget och hoppas att rådet skall omorganiseras på regional basis. Det är bara genom den typen av reform som Europeiska unionen skulle kunna få den roll som tillkommer den på internationell nivå. Den nationella egoismen måste läggas åt sidan om vi skall kunna erbjuda Europeiska unionen en trovärdig politisk framtid.
– Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla medvetna om att det är absolut nödvändigt att reformera FN och framför allt säkerhetsrådet. Men för att en sådan reform skall få effekt måste så många länder som möjligt vara ense om den, den måste omfattas av ett brett samförstånd, den måste avspegla den växande betydelsen av regionalism i de internationella förbindelserna, och den får inte forceras fram.
Vi fördömer planerna på att reformera säkerhetsrådet i stil med den så kallade G4-planen, som Roberta Angelilli tog upp, vilken skulle resultera i att FN:s huvudorgan försvagas och att de nuvarande svårigheterna kvarstår. Vi anser att alla länder har rätt att delta i säkerhetsrådet genom regelbundna val som garanterar att de många olika regionala erfarenheterna företräds. I denna anda har vi begärt särskilda omröstningar om punkterna 19, 20 och 21, för att undanröja vissa otydligheter i Armin Laschets i övrigt utmärkta betänkande.
Det talas mycket, bland annat här i parlamentet, om frågan om en plats för EU. Men för att något sådant skall kunna finnas, måste det finnas en europeisk utrikespolitik, och jag menar att vi fortfarande är mycket långt ifrån att förverkliga det målet. Det råder inte heller några tvivel om att de dubbla nederlagen i omröstningarna om konstitutionen nyligen har gjort den övergången ännu svårare. Den europeiska platsen kommer att bli verklighet en dag, men här och nu kan vi för gott lämna tanken på att utse en medlemsstat att företräda EU, eftersom det skulle innebära en diskriminering av de andra medlemsstaterna, även om Italien i det fallet skulle ha det antal som krävs för att ställa upp som kandidat.
Förenta nationerna drabbas för närvarande av pinsamma avslöjanden och skandaler som skadar dess rykte. När vi talar om reformer får vi därför inte bara tänka på säkerhetsrådet utan också, vilket även tas upp i betänkandet, på Förenta nationerna som helhet. Efter att ha varit kraftlöst och försvagat under många år av rivaliteten mellan supermakterna, måste FN återigen finna ny energi och nytt liv.
– Herr talman! Som fransk medborgare känner jag att jag måste inleda med att avvisa de kommentarer jag nyss hört från en av mina landsmän. Att utkastet till konstitutionsfördrag har fallit ifrån betyder inte slutet på alla de fördrag som binder oss samman! EU har gjort tillräckligt för att förtjäna rätten att sända ett gemensamt budskap. Armin Laschet, jag gratulerar dig till ditt utmärkta betänkande! Om det förekommer maktmissbruk – det var verkligen det ord som användes – så är det när man tar emot lön som ledamot av Europaparlamentet och sedan biter den hand som föder en och bortser från alla de insatser vi har gjort under 60 år.
Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Jag stöder Laschetbetänkandet. I dessa dystra tider för EU gläder det mig att se detta sällsynta tillfälle av enighet mellan rådet, kommissionen och parlamentet. Det gläder mig att kunna berömma ett utmärkt betänkande av en kollega som, mer än vad som är brukligt, tagit hänsyn till sina kollegers åsikter, och jag skäms över att vi är bara 25 här vid detta sammanträde, ett faktum som knappast gör vår debatt mer trovärdig.
Herr talman! Jag vill ge er ett budskap till presidiet. Vi kan försöka reformera Förenta nationerna, men det vore bättre att börja med att reformera oss själva. Jag är säker på att de av våra närmare 700 kolleger som är frånvarande just nu inte bara tar sig en siesta. De arbetar i sina kontor. Vårt arbete är dåligt organiserat. Vi behöver ha en eller två stora plenardebatter varje månad i den här byggnaden, och bortsett från det borde allt diskuteras i utskotten. Dessa debatter borde vara högtidliga tillfällen. Det är omöjligt att göra en analys eller uttrycka en tankegång när man bara har några minuter på sig.
Herr rådsordförande! Därför vill jag säga – och jag ber om ursäkt för att jag företräder ett parlament som jag i grund och botten skäms lite för – att det som främst oroar mig är att när ni försvarar denna bra rapport och allt det goda arbete vi uträttar tillsammans i Europa, kanske ni inriktar er på fel sak. Det finns alltför många ansvarsområden, alltför många mål. Det är sant att EU har sina skäl för att kräva en plats i säkerhetsrådet. Det är sant att tiden inte är mogen och att detta är så gott som uteslutet i nuläget. Jag vill råda er att inte slösa alltför mycket tid på det utan i stället inrikta er på vad som rimligen är möjligt, vad som i allmänhet skulle göra någon skillnad och på aspekter där vårt arbete, och särskilt Laschetbetänkandet, kan vara konstruktivt. Jag vill citera artikel 2 och kapitel VII om att överföra rätten att åberopa stadgan till regionala organisationer. Detta är ett mycket bra nytt grepp. Jag vill också nämna omvandlingen av förvaltarskapsrådet till ett råd för sönderfallna stater. Slutligen vill jag nämna införandet i artikel 17 av en hänvisning till global offentlig egendom. Eftersom jag har dragit över den tid jag fått mig tilldelad kommer jag att sluta här.
Detta är absurt; vi säger alla mer eller mindre samma sak. Gå inte in för fel mål. Koncentrera er på de nyskapande greppen – och bara på dem – och vi kommer att ha gjort ett gott arbete.
– Herr talman! Liksom mina kolleger anser jag – vilket även gäller Europeiska unionen – att om Förenta nationerna inte fanns som organisation, skulle vi bli tvungna att uppfinna den. Det är ett faktum. Och det är också så att Förenta nationerna måste reformeras, precis som vi gör i Europeiska unionen.
I FN:s specifika fall är det uppenbart bråttom med en djupgående och omedelbar reform, främst för att medlemsstaterna nu lägger en dubbel begränsning på organisationen, dels genom budgeten, dels genom politiska åtgärder. Rapporterna från högnivågruppen och från generalsekreteraren, Kofi Annan, utgör enligt min mening – och här är jag överens med Armin Laschet – en utmärkt utgångspunkt för analys och debatt och jag vill därför också uppmana kommissionen och rådet att verkligen beakta dem.
Det är viktigt att komma ihåg antikrigsrörelserna, särskilt dem som fick oss att ifrågasätta vikten av kriget i Irak. Jag anser att i dessa tider, när världens försvarsutgifter har stigit till en miljard dollar per år, samtidigt som staterna inte skjuter till medel för att förverkliga millennieutvecklingsmålen, är denna översyn mer nödvändig än någonsin.
– Herr talman! I Brokbetänkandet gjordes nyligen gällande att EU som helhet bör spela en viktig roll inom FN. I PPE-DE-gruppens ändringsförslag till betänkandet krävdes att EU skulle garanteras en plats i FN:s säkerhetsråd. Ordet ”garanteras” är oförenligt med FN:s högnivågrupps åsikt att ingen förändring av säkerhetsrådets sammansättning skall anses vara permanent i framtiden. I högnivågruppens båda föreslagna modeller för reformen av säkerhetsrådet skulle de nuvarande permanenta medlemmarna behålla sina platser. Detta är inte vad EU-fanatikerna vill höra. De vill att EU skall ta över Frankrikes och Förenade kungarikets platser. Till och med i Elmar Broks betänkande medgavs emellertid att en ökad roll för EU var beroende av det nya konstitutionsfördragets ikraftträdande. Konstitutionen är död. EU är ingen juridisk person. Europa är ingen nation och EU har därför ingen plats i Förenta nationerna.
– Herr talman! Vi får aldrig glömma att det kollektiva intresset är det nationella intresset, särskilt i en värld full av terrorism.
En av Förenta nationernas viktigaste funktioner är att ge bistånd till den mindre utvecklade världen. Korruption och brist på öppenhet urholkar allmänhetens stöd. En grundlig reform behövs av det som Förenta nationerna gör med sitt bistånd. För första gången har Internettekniken gjort det möjligt att skapa insyn i insamlingen av internationellt bistånd i de biståndsgivande länderna och genomförandet av bistånd i mottagarländerna. Vi måste kunna se hur biståndet används, steg för steg. Ett närmare engagemang av medborgarna genom Internet kommer att skapa en ny drivkraft för ett effektivt genomförande av bistånd och för att hålla regeringar, Förenta nationerna och andra frivilligorganisationer ansvariga.
Medborgerliga konflikter och grova brott mot de mänskliga rättigheterna är de främsta hindren mot Förenta nationernas utvecklingsmål. Ett inbördeskrig kan radera ut årtionden av utvecklingsarbete. Det är därför mycket viktigt att ge vårt fulla stöd till arbetet i de internationella brottmålsdomstolarna och att klargöra att alla som begår brott mot mänskligheten kommer att hållas personligt ansvariga för sina handlingar.
FN måste kunna förutse och förhindra. Det måste vara en fredsuppbyggare och en fredsbevarare. Den 24 februari röstade parlamentet enhälligt för en resolution om att kräva att Nigeria utlämnar Liberias före detta president till Förenta nationernas internationella domstol, eftersom han har anklagats för krigsbrott av Förenta nationernas specialdomstol för Sierra Leone. Varför har inte Förenta nationernas säkerhetsråd stärkt detta krav med en bindande resolution enligt kapitel VII? Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna måste ersättas med ett starkare råd för de mänskliga rättigheterna, i vilket nationer med en dålig historia på de mänskliga rättigheternas område inte har rätt till medlemskap.
Slutligen måste FN gå tillbaka till sina rötter. Det måste reformera en stagnerande byråkrati. Det måste avskaffa en kommitté som inte fungerar. Det måste fokusera på en aktiv parlamentsförsamling för Förenta nationerna, en bra enhet för främjandet av ledning och demokrati. Det måste utveckla de tre pelarna – fred och säkerhet, rättvisa och mänskliga rättigheter samt utveckling.
–Först av allt vill jag gratulera Armin Laschet till hans utmärkta betänkande och till den arbetsgrupp inom FN som också deltog i utarbetandet. Det är nödvändigt att reformera FN eftersom det är den enda multilaterala organisation som effektivt och framgångsrikt kan möta utmaningarna i den nya eran. En del av denna reformprocess kommer att vara en översyn av antalet medlemmar i säkerhetsrådet och dess omfattning och medel samt en anpassning av dem för att möta de nya utmaningarna. Den enda möjligheten att lösa dessa problem är att använda en integrerad metod där hänsyn tas till ekonomiska och sociala aspekter, utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter.
Vi får inte glömma bort att arbetet med att reformera FN och reformerna av den gemensamma säkerheten och institutionerna för att kunna förverkliga millennieutvecklingsmålen kompletterar varandra mycket väl. Därför välkomnar jag utvecklingsministrarnas beslut om att skapa resurser för detta ändamål. Det är avgörande för Europa i en globaliserad värld att millennieutvecklingsmålen förverkligas framgångsrikt. Att minska fattigdomen, utradera svälten och uppfylla behoven av dricksvatten är alla oerhört viktiga frågar och att skjuta upp arbetet med att finna lösningar är inget alternativ. Farorna är överhängande och komplexa; ett framgångsrikt genomförande av reformer är mer brådskande nu än någonsin.
– Herr talman! Jag skall ägna dessa få ord åt en oerhört viktig fråga, nämligen reformen av Förenta nationernas program för de mänskliga rättigheterna. Det gläder mig mycket att se – inte bara här i parlamentet utan även i kommissionen och rådet – att de övergripande linjerna i en reform av FN:s instrument för att bedöma de mänskliga rättigheterna håller på att framträda, och att de dessutom motsvarar det arbete som nu pågår, det vill säga det paket som FN:s generalsekreterare föreslår och även den handlingsplan som högkommissarien, Louise Arbour, nyligen har överlämnat till Kofi Annan. Detta är oerhört intressanta synsätt, som dessutom avspeglas i Armin Laschets utmärkta betänkande.
Omvandlingen till ett permanent råd är förstås revolutionerande för FN:s system för de mänskliga rättigheterna. Varför? För att det kommer att ge oss ett organ som kommer att kunna utöva ständiga påtryckningar på länder som kränker de mänskliga rättigheterna och, som vi nyss sade, är dessa kränkningar ett ständigt hot mot säkerheten, utvecklingen och freden. Det är en absolut nödvändig reform. När det gäller de utökade resurserna för högkommissariens arbete tror jag att alla är överens.
Jag anser att vi även kommer se på innehållet i detta råds verksamhet och hur det arbetar: Inom det området tycks den hänvisning som görs i Europaparlamentets betänkande till extern expertgranskning – nämligen en granskning av andra länder – som är ett öppet, rättvist och likvärdigt bedömningssystem för alla länder och bidrar till att undvika anklagelser om dubbelmoral, vara absolut grundläggande.
– Herr talman! EU:s medlemsländer har olika synpunkter på hur FN-systemet skall reformeras. Låt medlemsländerna diskutera detta med övriga FN-medlemmar. Denna diskussion skall inte föras inom ramarna för EU:s samarbete utan i ett bredare internationellt sammanhang. Det är uppenbart att en EU-strategi för en reformering av FN-systemet i hög grad syftar till värna europeiska intressen snarare än globala sådana.
I resolutionsförslaget framhålls att målet är att EU-länderna på sikt skall tala med en enda röst i säkerhetsrådet. Vi är negativa till detta förslag. Det är tydligt att de europeiska länderna har olika utrikespolitiska ståndpunkter. Detta framkom inte minst i samband med Irakkriget. Frankrike och Storbritannien är exempel på länder som ofta har olika synsätt i utrikespolitiska frågor. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt att tala med en enda europeisk röst i säkerhetsrådet? Skulle små länders röster, som Sveriges, överhuvudtaget höras?
– Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden Armin Laschet för hans utförda arbete. Det är svårt att nå ett brett samförstånd mellan de olika grupperna och delegationerna när det gäller en så pass komplex fråga som reformen av FN. Denna reform omfattar många viktiga frågor.
Jag kommer huvudsakligen att begränsa mig till tre aspekter. För det första, behovet av effektiv multilateralism för att ta itu med världssamfundets problem. Inget enskilt land eller enskild grupp av länder kan veta allting, utan vi behöver snarare en multilateral hållning, och multilateralismen kräver representativa och effektiva institutioner. Följaktligen är en reform av FN både angelägen och nödvändig.
För det andra, reformen av FN:s säkerhetsråd, det organ som är avgörande för att bevara internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådets representativitet måste förstärkas och dess verksamhet förbättras, men jag anser inte att den bästa lösningen är en så kallad modell A, det vill säga ett ökat antal permanenta medlemmar, en idé som jag anser vara ganska otidsenlig.
Ett huvudsakligt mål som tydligt påtalas i Armin Laschets betänkande är att EU själv borde sitta med i FN:s säkerhetsråd. Målsättningen är helt och hållet förenlig med idén om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och i än högre grad om konstitutionsfördraget träder i kraft. Om den modell som slutligen antas i New York innebär att man tillåter nya permanenta medlemmar anser jag att det nya sätet skall tilldelas Europeiska unionen.
Det är särskilt anmärkningsvärt att denna fråga, vid en tidpunkt då det talas så mycket om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik eller en framtida utrikesminister, förvånansvärt nog inte debatteras i unionens råd. Europeiska unionens närvaro i FN:s säkerhetsråd diskuteras inte i rådet, och i dag tycks rådets företrädare – jag vet inte om han lyssnar – ha missat att nämna denna fråga.
Med tanke på att en reform av FN:s organisation – och i synnerhet dess säkerhetsråd – är av väsentlig betydelse, anser jag att den bör godkännas på grundval av bredaste möjliga samförstånd. En så viktig reform bör inte genomföras med stöd av endast två tredjedels majoritet, för det är inte förnuftigt. Det behövs ett bredare samförstånd.
För det tredje är jag glad över att kampen mot terrorismen betonas i betänkandet, och i detta avseende vill jag inte bara betona resolution 1373, utan även betydelsen av att bistå terrorismens offer. I resolution 1566 har man också tagit ett första steg i denna riktning.
Vi måste fortsätta att förbättras och att göra framsteg i denna riktning.
– Herr talman! Efterkrigstidens balans som har återspeglats institutionellt inom FN har nu kullkastats. Nya globala problem och utmaningar hotar freden och stabiliteten i världen. Det internationella systemet styrs av Förenta staternas allmakt och av dess ensidiga uppfattning om hur de globala problemen skall lösas. FN:s legitimerande roll har minskat, samtidigt som dess effektivitet och trovärdighet har försvagats betänkligt. Mänskligheten behöver ett nytt, demokratiskt och multilateralt system som avspeglar aktuella geografiska och politiska sakförhållanden. Därför är reformen av FN-systemet en nödvändig förutsättning för en värld av fred, frihet, demokrati, tillväxt och rättvisa.
Rapporten från FN:s generalsekreterare och hans föreslagna reformer, är ett djärvt svar på vår tids utmaningar. Betänkandet av Armin Laschet är också ett steg i denna riktning. Man kan emellertid inte uppnå målen med någon reform så länge inte FN återvinner sin förlorade trovärdighet när det gäller att tillämpa dess resolutioner. Man har avstått från att tillämpa avgörande resolutioner om fred och stabilitet under förevändning att ha tjänat den aktuella internationella ekonomiska situationen och stormakternas intressen. Hittills har vi bevittnat en selektiv känslighet i fråga om tillämpandet av FN:s resolutioner, och jag anser att detta är en allvarlig försummelse i Armin Laschets betänkande.
– Herr talman, mina damer och herrar! Kofi Annan konstaterade att det nu dör fler människor till följd av miljöskador, brist på vatten och effekterna av klimatförändringen än till följd av terroristattacker. FN:s föreslagna miljöreformer motsvarar ännu inte de utmaningar som vår planet står inför, trots att FN har ett ansvar för att samordna resurserna för att bekämpa förutsedda katastrofer, som kommer att göra miljontals människor till ekologiska flyktingar.
Vem kommer att erbjuda dessa fördrivna människor ett hem, människor vars jord har uppslukats av havet? Vilken myndighet kommer att försvara naturen inom ramen för WTO:s kommersiella beslutsfattande, ett organ som redan har visat att det knappt tar någon som helst hänsyn till miljöskador?
Eftersom miljön inte är en handelsvara, eftersom miljönormer måste ges företräde framför handeln, och eftersom rättsliga förbindelser måste klargöras när man hanterar konflikter mellan Världshandelsorganisationen och multilaterala avtal om miljön inom själva FN-systemet, måste FN:s miljöprogram omvandlas till en global miljöorganisation, i syfte att skydda våra gemensamma offentliga tillgångar, dvs. jorden. I och med ett internationellt institutionellt erkännande kommer ingen längre att kunna slippa undan sitt ansvar för denna planet och framtidens generationer.
– Som avslutning på debatten har ett resolutionsförslag(1) lagts fram i enlighet med artikel 103.2.
. – Herr talman! Som jag har sagt tidigare delar vi många av parlamentets åsikter om reformen av Förenta nationerna. Vi är alla överens om att ett starkt och effektivt FN gynnar inte bara Europeiska unionen utan också hela det internationella samfundet.
Vi kan stödja många av förslagen i generalsekreterarens rapport. Som jag har sagt är våra prioriteringar att säkerställa större framgång på vägen mot millenniemålen. Vi är också engagerade för framsteg inom området för förhållanden efter konflikter och därför stöder vi förslaget om en fredsbyggande kommission som ett instrument som kommer att fylla den nuvarande bristen mellan förhållanden efter konflikter och långsiktigt hållbar fred.
Vårt engagemang för de mänskliga rättigheterna är orubbligt och de förslag som har lagts fram om ett råd för de mänskliga rättigheterna kommer att få vårt fulla stöd. Vi kommer också att stödja inrättandet av en FN-miljöorganisation, som ytterligare kommer att befästa den centrala inriktningen på vårt arbete inom miljöområdet.
När det gäller klimatförändringar anser vi att toppmötet bör kräva ett större samarbete för att uppnå målsättningarna i en FN-konvention om klimatförändringar. Toppmötet bör stödja FN:s generalsekreterares förslag om att säkerställa gemensamma globala åtgärder för att mildra klimatförändringarna och utveckla en mer omfattande internationell ram för klimatförändringar efter 2012.
Kommissionen stöder till fullo innehållet i FN:s generalsekreterares rapport om förslaget till en omfattande konvention om terrorism och uppmanar medlemsstaterna att enas om en definition av terrorism.
FN:s generalsekreterare understryker med rätta i sin rapport att mängden och spridningen av handeldvapen och lätta vapen fortsätter att hota den internationella säkerheten, människors säkerhet samt den socioekonomiska stabiliteten. Toppmötet bör upprepa generalsekreterarens vädjan om enighet om den juridiskt bindande konventionen om märkning och spårning av handeldvapen och påskynda förhandlingarna om ett instrument för olaglig förmedling och olagligt tillhandahållande av vapen. Kommissionen hoppas vidare att toppmötet kommer att leda till att förhandlingar inleds om ett internationellt fördrag om vapenhandel.
När det gäller förslaget om inrättande av en demokratifond kan en sådan ge mervärde. Den skulle göra stor skillnad om den användes för att gemensamt identifiera nyckelprioriteringar, allmän programmering och för att ge politisk vägledning för de länder som har rätt att ta del av den och som strävar efter att stärka sina demokratiska traditioner. Arbete måste nu utföras för att underlätta uppkomsten av en enighet om modaliteterna för denna fond.
Kommissionen understryker behovet av att återställa generalförsamlingens politiska betydelse och befästa dess roll som det viktigaste globala rådgivande organet. Kommissionen är också särskilt intresserad av reformen av Ecosoc. Vi stöder en radikal reform för att detta organ skall fungera bättre, och vi skulle vilja se dess roll stärkas inom alla pelarna i en hållbar utveckling.
Några ledamöter tog upp frågan om reformen av säkerhetsrådet. Detta är uppenbarligen en viktig och central fråga. Den bör emellertid inte vara en fråga som hämmar vår förmåga att vidta åtgärder inom en rad andra områden som jag har belyst. Jag har än en gång noterat ert upprepade krav på en plats för EU i säkerhetsrådet.
Avslutningsvis vill jag säga att reformen av Förenta nationerna inte är en övning i institutionella förändringar för dess egen skull. Vårt syfte är att förbättra denna globala organisations förmåga att möta 2000-talets utmaningar, så att den kan möta förhoppningarna hos Förenta nationernas folk. Att försöka befästa de områden av enighet som finns mellan parlamentet, rådet och kommissionen förbättrar ytterligare våra möjligheter att uppnå starka resultat i reformen av detta viktiga organ.
– Herr talman! Jag är tacksam mot kommissionen för att så hastigt ha ersatt mig under min korta frånvaro. Rådet kommer att ta hänsyn till de råd, idéer och förslag som har framkommit under denna debatt, och som också innefattas i förslaget till betänkande. Ordförandeskapet kommer naturligtvis att vidarebefordra debattens väsentliga aspekter till det kommande ordförandeskapet, för Europeiska unionen måste nu tydligt definiera sin ståndpunkt före toppmötet i september.
Jag anser, såsom många av er har sagt, att FN är en huvudsaklig faktor i en globaliserad värld. För att lösa världens rådande problem behöver vi ett starkt och effektivt multilateralt system. Därför bör denna reform inte inskränkas till att omfatta ett litet antal detaljer eller några få nationella intressen. EU är bäst lämpat – eller borde vara bäst lämpat – att visa att multilateralismen utgör svaret på de problem som inte längre kan lösas på en strikt nationell basis.
Jag vill också återkomma till förslaget om en demokratifond. FN:s människorättssystem behöver en genomgripande reform. Alltför ofta – och detta har vi diskuterat vid ett antal tillfällen – är utvecklingen inom kommissionen för de mänskliga rättigheterna nära nog absurd. Av denna anledning, för att återupprätta större trovärdighet till skyddet av de mänskliga rättigheterna inom FN-systemet, är en reform absolut nödvändig. Detta är ännu ett område där EU kan stå i förgrunden för reformen, genom att stödja den och nå positiva resultat och lösningar.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden från rådet och kommissionen om de transatlantiska relationerna.
– Herr talman! För några månader sedan debatterade vi förstärkandet av de transatlantiska relationerna. Debatten följde på president George Bushs besök vid EU:s institutioner, och ägde rum efter vad som kan kallas en ”nystart” för dessa förbindelser.
Vi befinner oss nu i förberedelsefasen inför det kommande euroatlantiska toppmötet, som kommer att hållas i slutet av denna månad. Det är viktigt att vi under detta toppmöte uppnår konkreta resultat så att dialogens nystart, som åstadkoms under president Bushs besök, kan bli verklighet. Av denna anledning vill jag ta upp ett antal frågor som förefaller vara av särskild betydelse för att de transatlantiska förbindelserna skall kunna förstärkas.
För det första gäller det Iranfrågan, som var en viktig punkt på dagordningen under president Bushs besök. Amerikanerna har inte bara stött EU:s initiativ, utan de har också gått med på att inleda förhandlingar med Iran, med sikte på ett iranskt medlemskap i Världshandelsorganisationen, och Irans WTO-medlemskap är i dag en integrerad del av EU:s strategi. Jag anser därför att vi, med hänsyn till denna ytterst känsliga och vanskliga fråga, har kunnat visa att ett samarbete mellan Förenta staterna och EU kan leda till lösningar, och att vi framför allt kan åstadkomma en konsekvent strategi, som för övrigt främst är en europeisk strategi.
EU och Förenta staterna kommer att anordna och gemensamt leda en konferens om återuppbyggnaden av Irak, som jag hänvisade till i morse. Beslutet tillkännagavs under president Bushs besök. Tillkännagivandet gav oss möjlighet att visa att vi hade lämnat våra meningsskiljaktigheter om Irak bakom oss. Förenta staterna och EU har samma målsättningar för landet, nämligen att hjälpa den irakiska regeringen med dess omfattande återuppbyggnadsarbete, och framför allt att förstärka säkerheten i landet. Det kommer att vara en konferens på ministernivå, med över 80 delegationer, varav ett stort antal från den berörda regionen. Den irakiska regeringen, som kommer att stå i centrum för konferensen, kommer således att få tillfälle att lägga fram sina planer och diskutera de ekonomiska, politiska och säkerhetsmässiga aspekterna med världssamfundets företrädare på plats.
När det gäller Sudan har EU inte bara insisterat på att de som gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten bör straffas, utan även att de bör straffas genom Internationella brottmålsdomstolen. Som ni vet är unionen ett av de ledande organ som stöder denna domstol. För oss är Sudanfallet ett viktigt prejudikat. Domstolen upprättades just för detta slags situationer. Om fallet inte hade hänskjutits till Internationella brottmålsdomstolen skulle det emellertid ha skapat ett beklagligt prejudikat som hade blivit svårt att övervinna i framtiden. Efter åtskilliga veckor av intensiva förhandlingar kom vi fram till en lösning som alla kunde godta, som gjorde det möjligt att hänskjuta situationen i Sudan till Internationella brottmålsdomstolen – och detta utan veto från Förenta staterna. Detta var ännu en situation där EU hade ett uteslutande positivt inflytande på de transatlantiska förbindelserna, och där man samtidigt bidrog till att effektivisera de multilaterala åtgärderna.
Den politiska dialogen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna har också blivit tätare och mer strategisk när det gäller ekonomiska frågor. Vi måste emellertid understryka att omfattande problem ännu kvarstår. Vi känner alla till fallet med Boeing och Airbus, och förhoppningsvis kan vi fortfarande, inom ramen för det kommande toppmötet, nå en tillfredsställande lösning. Därigenom skulle vi undvika att denna fråga hänskjuts till WTO, vilket skulle lägga sordin på de framtida euroatlantiska förbindelserna.
Därtill har en strategisk dialog om Asien inletts. Det stämmer att diskussionerna om upphävandet av embargot mot vapenexport till Kina har avslöjat brister i debatten om strategiska förändringar i Asien. Inledandet av denna dialog måste därför präglas av våra gemensamma intressen och hjälpa unionen att förstärka det egna strategiska tänkandet i fråga om denna viktiga region, som nu utvecklas, både som en politisk och framför allt som en ekonomisk makt. I den amerikanska kongressen har man nyligen inrättat en EU-arbetsgrupp. Vi hoppas att ni kommer att gripa tillfället och dra fördel av det ökade intresset för Europeiska unionen från era kolleger i Förenta staterna. En dialog mellan lagstiftare är viktig, och den bör förstärkas, i synnerhet med hänsyn till senatens betydelse på det utrikespolitiska området. Jag anser därför att en utveckling av förbindelserna mellan parlamentet och Förenta staternas kongress bör vara ett mål med särskilt hög prioritet.
Herr talman! Dessa exempel visar att det transatlantiska samarbetet har varit positivt under de senaste månaderna. Det är avgörande att vi samarbetar med våra amerikanska partner om de utmaningar som vi nu står inför. Dessa olika exempel visar att vi kan övervinna våra olikheter och anta en gemensam ståndpunkt. Omfattande förberedelser sker nu inför det kommande toppmötet mellan EU och Förenta staterna, som kommer att äga rum i Washington den 21 juni. Vi räknar med ett substantiellt och strategiskt toppmöte, eftersom man kommer att fokusera på avgörande frågor som rör internationella förbindelser.
I början av månaden mötte trojkan Förenta staternas utrikesminister Condoleezza Rice i detta syfte. Vi arbetar med ett antal utkast till förklaringar: Mellanöstern, internationell fred och säkerhet, främjandet av frihet, demokrati, rättstatsprincipen och mänskliga rättigheter, men också Afrika, miljön och ekonomiska förbindelser. Liksom förra året hoppas vi kunna använda dessa förklaringar som utgångspunkter för vårt arbete. Under toppmötet kommer vi att behandla de viktigaste strategiska frågorna, i synnerhet Mellanöstern och Östeuropa, Balkan, situationen i Kosovo, men också reformen av FN, som vi nyss diskuterade. Vi kan endast reformera FN med stöd av Förenta staterna, och vi vet att det fortfarande återstår mycket att göra när det gäller denna fråga. Liksom vi, stöder amerikanerna helhjärtat förslaget att upprätta en fredsskapande kommission, men den måste nu få ett mer konkret och framför allt funktionsdugligt bemyndigande. EU är, som jag just sade, ambitiöst inom området för ekonomiska förbindelser.
EU:s kommande ordförandeskap – vårt ordförandeskap är då avslutat – kommer att underrätta er om resultaten av toppmötet. Jag är övertygad om att det kraftfulla återupptagandet av de transatlantiska förbindelserna, som åstadkoms under president Bushs besök, kan fortsätta under toppmötet. Jag tror också att vi kan nå goda resultat som befäster framtiden för de transatlantiska förbindelserna, som är en central stöttepelare för EU.
. – Ärade ledamöter! Tack för att ni har gett mig tillfälle att tala inför parlamentet alldeles före toppmötet mellan EU och Förenta staterna, som kommer att äga rum i Washington den 20 juni. Jag vill inledningsvis säga att vi delar många av de åsikter som uttrycks i ert förslag till resolution och välkomnar stödet från Europaparlamentet för att stärka de transatlantiska förbindelserna.
De transatlantiska förbindelserna har nått en vändpunkt. Vi ser en ny era av transatlantisk enighet. Detta bekräftades senast av Condoleezza Rice, när hon sade att vi i stället för att luta oss tillbaka och analysera tillståndet för den transatlantiska alliansen skall sätta alliansen i arbete. Detta är en välkommen utveckling i rätt tid. Som globala partner måste EU och Förenta staterna ta täten i uppbyggnaden av en blomstrande och säker värld och i främjandet av demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Vi måste samarbeta för att utforma en gemensam strategi för att hantera globala problem när vi kan. Det är det budskap som våra ledare tveklöst kommer att försöka förmedla vid det kommande toppmötet i juni.
President Bushs framgångsrika besök i Bryssel i februari i år var ett tecken på de amerikanska myndigheternas önskan att sträcka ut en hand till Europa och samarbeta med Europeiska unionen. Det var en viktig signal om att vi har lagt de strategiska problem som uppstod i samband med Irak bakom oss och att vi är redo att arbeta tillsammans på ett konstruktivt sätt som bundsförvanter. Förenta staterna intar en allt öppnare inställning till Europeiska unionen och lyssnar mer uppmärksamt på vår oro. Även där det finns skillnader mellan oss lär vi oss hur vi på bästa sätt skall prata oss igenom dem. Ett bra exempel är den nya strategiska dialogen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om Östasien, som är ett forum för att diskutera säkerhetsutmaningarna i regionen, däribland dem som rör Kinas uppgång. Samordningen fortsätter också kring reformen av Förenta nationerna, även om mycket arbete återstår.
Toppmötet mellan EU och Förenta staterna den 20 juni kommer att fokusera på tre övergripande teman – främjandet av en demokratisk ledning och mänskliga rättigheter världen över, ökad ekonomisk välgång för våra medborgare och kampen för säkerhet och utveckling. Jag skulle vilja säga några ord om vart och ett av dessa teman.
Att främja demokrati och frihet ligger i centrum för president Bushs utrikespolitik under hans andra mandatperiod. Europeiska unionens utrikespolitik, som är fast grundad i Förenta nationernas principer och den europeiska säkerhetsstrategin, syftar också till att stärka demokratin, tillsammans med de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Främjandet av demokratin fortsätter att vara ett nyckelområde i det utvidgade Mellanöstern och i Medelhavsområdet, där det transatlantiska samarbetet har ökat avsevärt under de senaste 12 månaderna.
Kort efter vårt toppmöte i Washington kommer vi och Förenta staterna att gemensamt vara värdar för en internationell konferens i Bryssel om Irak. Detta är en viktig signal om ett enat internationellt stöd för regeringen och folket i deras svåra uppgift att arbeta för stabilisering och återuppbyggnad. Dessutom har vi varit i daglig kontakt när det gäller Libanons valprocess, och tillsammans kommer vi att fortsätta att stödja Libanons folk när de befäster demokratin. I Israel och Palestina intensifieras också vårt samarbete inom kvartetten.
När det gäller den ekonomiska välgången har Europeiska unionen och Förenta staterna de mest integrerade ekonomierna i världen och gynnas av den största handels- och investeringsrelationen. Vi kan dock göra mer, och vi vill göra mer. För att föra denna dagordning framåt har vi tillbringat nio månader med att rådfråga alla intressenter om de hinder som de har stött på och sammanfattat resultatet i det nyligen publicerade meddelandet från kommissionen ”Ett starkare partnerskap mellan EU och Förenta staterna och en öppnare marknad under 2000-talet”. Meddelandet innehåller en uppsättning pragmatiska förslag för att öka handeln och investeringarna mellan EU och Förenta staterna och därmed främja konkurrenskraften, tillväxten och sysselsättningen på båda sidorna av Atlanten.
Det finns tre grundläggande trådar i vårt förslag – för det första regleringen av den transatlantiska marknaden, inklusive områden som tjänster, investeringar, anskaffning och konkurrens, för det andra främjande av kunskap och innovation och för det tredje inrättande av smartare och säkrare gränser för snabbare handel och investeringar.
Inom lagstiftningssamarbetets område är tanken att hitta sätt för lagstiftare att samarbeta med varandra i ett tidigt skede för att undvika onödiga konflikter och kostnader och för att främja konvergens.
Den andra tråden, om att främja kunskap och innovation, är avgörande för att generera ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Ny teknologi, särskilt e-handel, Internetledning och mobila telekommunikationstjänster, genererade ett betydande intresse bland de intressenter som konsulterades.
Den tredje tråden i vårt paket handlar om att hitta rätt balans mellan höjda säkerhetskrav och den fortsatta öppenheten inom handel och passagerartransport.
I vårt meddelande behandlas också den övergripande strukturen och målen för de transatlantiska förbindelserna. Den fråga som vi tar upp är vilken profil våra relationer skall ha 10 år efter undertecknandet av den nya transatlantiska dagordningen 1995 och femton år efter den transatlantiska deklarationen 1990. I huvudsak måste vi se till att de transatlantiska förbindelsernas struktur och mål anpassas till dagens utmaningar.
Vi skulle också vilja se lagstiftarna – Europaparlamentet och Förenta staternas kongress – bygga upp starkare band. Därför föreslår vi att den transatlantiska lagstiftningsdialogen skall förbättras och omvandlas till en fullfjädrad transatlantisk församling. Kommissionen står redo att hjälpa till om det behövs, men ett sådant initiativ måste naturligtvis i första hand komma från denna kammare och från Förenta staternas kongress.
Kampen för säkerhet och utveckling är det tredje temat för toppmötet. När vi fortsätter att identifiera åtgärder för att förbättra våra medborgares säkerhet mot terrorism och spridning av massförstörelsevapen är det värt att minnas att sådana fenomen har krävt många fler offer utanför våra gränser än innanför dem. Det stärker vår beslutsamhet att samarbeta med Förenta staterna för att sprida ut fördelarna med säkerhet i alla dess aspekter och bidra till att befria människor överallt från det dagliga förtrycket från terrorism och våld.
Europeiska unionen och Förenta staterna bör kombinera sina färdigheter och erfarenheter inom förebyggande av konflikter och reaktion på kriser och använda alla civila och militära verktyg som står till vårt förfogande. Vi bör rutinmässigt konsultera varandra om befintliga och potentiella kriser. Vi bör stärka samarbetet inom bistånd efter konflikter och återuppbyggnad. Vi bör förbereda oss genom gemensam träning och övningar, och vi bör samarbeta för att förbättra den internationella kapaciteten att reagera på kriser och förhindra framtida kriser från att bryta ut. Europeiska unionen är angelägen om att samarbeta med Förenta staterna inom hanteringen av både civila och militära kriser.
Vi inser också behovet av att hantera fattigdom, sjukdomar, korruption och instabilitet, som terrorister försöker utnyttja och intensifiera. Vår gemensamma dagordning bör prioritera millennieutvecklingsmålen.
Avslutningsvis välkomnar kommissionen parlamentets förslag till resolution och vi håller som sagt till stor del med om det. Vi intar en ambitiös, framsynt inställning till utvecklingen av våra förbindelser med Förenta staterna och arbetar aktivt inom de områden som nämns i resolutionsförslaget.
Vi har en utmanande dagordning framför oss. Vi ser fram emot ert stöd och stödet från Förenta staternas kongress för att kunna genomföra den.
. – Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Vid en tidpunkt som denna, när vår europeiska union är försvagad, anser jag att vi måste klargöra vilken stor betydelse vi fäster vid de transatlantiska förbindelserna. De förbättrade förbindelserna bidrar i sin tur till att vi tydligare kan visa vår förmåga att agera. Anledningen till att toppmötet är så viktigt är att möjligheten att lösa vissa frågor och samtidigt inleda vissa processer.
När det gäller de ekonomiska frågorna måste man i snabbare tempo finna lösningar och nå överenskommelser, eftersom de två stora demokratierna på båda sidor om Atlanten fortfarande, ekonomiskt sett, är världens stormakter. Om de lyckas stimulera tillväxten – och det är mycket viktigt att de gör det för att bekämpa arbetslösheten och förbättra den globala situationen som helhet – så bör detta ske inom ramarna för ett multilateralt system.
Detta är viktigt, inte minst med hänsyn till det allmänna politiska läget. Vi vet från olösta konflikter runt om i världen, och från de risker och påtryckningar som dessa medför, att det endast är tillsammans som demokratier kan finna lösningar på dessa konflikter – inte enbart på grundval av Nato, utan även på grundval av det som EU har uppnått tack vare dess befogenheter och ansvar inom utrikes- och säkerhetspolitiken, inom den rättsliga och interna politiken, och även inom den ekonomiska politiken.
För oss återstår det nu att finna en lämplig struktur för detta ändamål, en struktur för att vi på rätt sätt skall kunna utveckla den framtida politiken, och det transatlantiska partnerskapsavtal som vi har föreslagit kan spela en avgörande roll för att upprätta en sådan struktur.
Det var intressant att i kommissionens meddelande läsa att det inte fanns något politiskt stöd för detta, förutom i den amerikanska kongressen och i Europaparlamentet. Men kommissionen tycks uppfatta stödet från dessa båda organ som irrelevant.
Vi bör ändå överväga om vi nu skulle kunna ta ett djärvt steg framåt, och i stället för att söka lösningen i detaljerna, låta toppmötet undersöka hur vi under de kommande tolv månaderna kan göra framsteg på dessa områden.
Amerikanerna har ingått avtal med nära nog alla nationer på jordens yta, vilket även EU har gjort, men det finns inget avtal mellan Förenta staterna och Europeiska unionen. Vi borde överväga möjligheten att ingå ett avtal, och därigenom förbättra situationen, i stället för att tillbringa trettio år i tron att tvisten om Airbus/Boeing var central för allt vi gjorde och sade.
. – Herr talman! Även vi hoppas att Europeiska unionen, trots osäkerheten om konstitutionsfördragets framtid till följd av de två nejresultaten vid omröstningarna i Nederländerna och Frankrike, skall kunna stå enig inför Förenta staterna vid det kommande toppmötet. Världen har ingen anledning att stanna upp, och vissa av de frågor som kräver en överenskommelse mellan Förenta staterna och EU kan inte vänta tills vi har löst våra interna problem.
Även om det inte kan förnekas att stämningen mellan Förenta staterna och EU har förbättrats, innebär det inte att alla konflikter hör till det förflutna. EU måste se till att man lyckas föra fram sina frågor till Förenta staterna. Den gemensamma resolutionen, som vi kommer att anta i morgon, omfattar en hel lista över frågor som vi anser bör finnas med på dagordningen. Jag skulle vilja skilja ut tre av dessa frågor.
För det första, frågan hur vi skall bemöta globaliseringen. Även om det är omöjligt att sammanfatta debatten om denna fråga på två minuter, är det tydligt att EU:s och Förenta staternas gemensamma ekonomiska betydelse har gett oss båda inflytande och ett stort ansvar. Hur kan vi införliva de frågor som omfattar rättvis handel, miljön och en mer social dimension i vår ståndpunkt om den ekonomiska globaliseringen?
För det andra är jag djupt oroad över spridningen av kärnvapenteknik till följd av misslyckandet med konferensen som syftade till att granska ickespridningsavtalet. I själva verket misslyckades deltagarländerna, trots långa och noggranna förberedelser, med att nå en överenskommelse, inte minst på grund av den hållning som amerikanerna intagit. Det är möjligt att avtalet, den rättsliga grunden för icke-spridningssystemet som följaktligen är ett nödvändigt villkor, har försvagats väsentligt, och konsekvenserna av detta kan inte ignoreras. Jag vill därför uppmana EU:s medlemsstater och Förenta staterna att, som ett brådskande ärende, lägga fram åtgärder som kan bidra till att återupprätta ett förtroende för ickespridningsavtalet.
Nära förbundet till detta är, för det tredje, reformen av FN, som kommer att diskuteras under hösten. Det gläder mig att konstatera att rådets ordförande är medveten om betydelsen av denna punkt på dagordningen. Även om behovet av reformer är allmänt erkänt är Förenta staternas hållning ännu oklar. Jag anser att denna punkt på dagordningen sätter de amerikanska åsikterna om det multilaterala systemet på prov, och även framtiden för FN-systemet som helhet. Jag hoppas innerligt att EU kommer att få löften om en konstruktiv hållning från Förenta staterna.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Efter lågkonjunkturen under EU:s förra lagstiftande församling och Förenta staternas förra administration tycks nu skyarna över Atlantiska oceanen klarna upp. Besöket av president George Bush till EU och till ett antal medlemsstater tycks förebåda en ny era. Självfallet skulle vi ha velat välkomna president George Bush till parlamentet, men vi har ännu inte gett upp hoppet att detta skall ske.
Vad som ändå är viktigare är att vi tycks vara eniga om för att bryta den svåra tid som präglat förbindelserna mellan EU och Förenta staterna, och att lägga grunden för ett förnyat samarbete som utgår från ömsesidig respekt, likvärdighet och en fast föresats att utforma våra gemensamma insatser inom ramen för FN:s, Världshandelsorganisationens och Natos multilateralt perspektiv. Det säger sig självt att unilaterala initiativ som skulle kunna leda till handelskonflikter måste undvikas.
Det faktum att vi efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna har gått in i en tid av eftertanke och eventuell omprövning får inte medföra att förfarandet under det kommande toppmötet påverkas negativt. Tio år efter det att den nya transatlantiska dialogen utstakades var det nu hög tid att den utvidgades. Den utvidgade dialogen måste också ge oss utrymme att uttrycka våra farhågor när det gäller de oacceptabla förhållandena i fängelset på Guantanamo Bay, eller begränsningarna av den individuella friheten och rätten till privatliv som kan bli följden av unilaterala säkerhetsinitiativ. Både Förenta staterna och vi sätter stort värde på den globala spridningen av demokrati, välstånd och mänskliga rättigheter, även om våra uppfattningar om hur detta skall ske kan skilja sig åt. Detta innebär inte att vår uppfattning är underordnad.
När vi nu står inför väldiga utmaningar, såsom att minska världens fattigdom, bekämpa livshotande sjukdomar, fred i Mellanöstern, en fredlig lösning på de så kallade frysta konflikterna, hoppas jag att både amerikaner och européer skall kunna förena sig på ett effektivt sätt.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Även min grupp gläder sig åt att man, efter det frysta läge som de transatlantiska förbindelserna tillfälligt hamnade i, nu uppenbarligen är inne på rätt spår igen. Jag anser att parterna på båda sidor av Atlanten måste förstå hur mycket de behöver varandra för att de skall kunna försvara sina delade värderingar och vinna framgång över hela världen. Detta innebär att det transatlantiska toppmötet är mycket viktigt, för det kommer att hjälpa oss – får man hoppas – att gå framåt.
Jag vill också säga att det gläder mig att våra amerikanska vänner inte har funnit något nöje i våra motgångar i samband med misslyckandet med att få EU:s konstitution godkänd i Frankrike och Nederländerna. Jag är säker på att många av oss förväntade sig en annan reaktion, och vi bör se detta som ett gott tecken.
Det finns emellertid ett antal brister i det presenterade resolutionsförslaget, och av denna anledning har min grupp lagt fram några ändringsförslag, som jag nu kortfattat vill lägga fram. Ett av de områden som ändringsförslagen berör är klimatförändringen. Så sent som i dag kan vi läsa i nyhetsrapporterna att inte ens Tony Blair har lyckats få Förenta staterna till eftergifter när det gäller klimatförändringen. Våra amerikanska vänner blockerar sorgligt nog fortfarande vägen för ett effektivt skydd mot klimatförändringen i en tid när vi blir alltmer medvetna om hur pass stark sambandet är mellan att å ena sidan bekämpa fattigdomen och å andra sidan skydda oss mot klimatförändringen.
Låt mig slutligen gå över till mänskliga rättigheter och internationell rätt. I Förenta staterna har senator Joseph Biden återigen betonat hur viktigt det är för våra amerikanska vänners allmänna profil att lägret för krigsfångar på Guantánamo läggs ned. Alldeles nyss har vi återigen kunnat läsa om fångupproret på Abu Ghraib-fängelset. Båda dessa läger bör, som ett brådskande ärende, tillsammans med andra olagliga läger runt om i världen stängas, eftersom de är en skamfläck som strider mot Förenta staternas värderingar.
Om vi vill bekämpa fattigdomen är det ytterst viktigt att vi inte återgår till att tävla om vem som kan investera mest i krigsmateriel. Snarare än att låta vår tid karaktäriseras av att man sätter nya rekord i spenderade medel för återupprustning, bör vi göra allt som står i vår makt för att uppfylla vårt ansvar för världen i stort.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Det förefaller mig som om rådets rapport, kommissionens rapport och även det förslag som lagts fram av en majoritet av de politiska grupperna, samtliga syftar till att nå en överenskommelse med Förenta staterna till vilket pris som helst, till och med genom att undanröja sådana principer som alltid har underbyggt EU:s grundvalar.
Jag talar till exempel om respekten för de mänskliga rättigheterna: Guantánamo-affären är inte ett isolerat fall, vilket exempelvis framgår av situationen på Abu Ghraib – som absolut ingen har nämnt – och kidnappningen av fria medborgare, som har dokumenterats av de större europeiska dagstidningarna, och som genomfördes av Förenta staternas underrättelsetjänst på EU:s territorium. Vi ser ingenting och vi säger ingenting alls om detta. Man nämner inte heller fördömandet av förebyggande krig, som helt och hållet strider mot internationell rätt. Upprättandet av de transatlantiska förbindelserna uppnås dessutom genom att man ständigt erkänner liberalismen, och till och med genom att man – enligt vad jag har hört sägas av kommissionens företrädare – föreslår att föra ut tjänster på marknaden för de transatlantiska relationerna. Detta har hittills – tack och lov – varit uteslutet från Världshandelsorganisationens avtal, och anses fortfarande vara tjänster som ger tillgång till rättigheter, och inte varor som alstrar vinster.
. – Herr talman! Som rådet alltför väl känner till är Europaparlamentet fortsatt emot rådets avsikter att frångå vapenembargot mot Folkrepubliken Kina som införts på grundval av situationen för de mänskliga rättigheterna, se punkt 7 i det gemensamma resolutionsförslaget. Även om jag stöder denna ståndpunkt är den alltför begränsad eftersom den helt och hållet förbiser att den militära jämvikten i Taiwan har urholkats, vilket också gäller den allmänna regionala stabiliteten i Östasien. Detta är en geopolitisk utveckling som gav Förenta staterna anledning till oro för att EU eventuellt skulle lyfta vapenembargot mot Peking.
Om det är så att Bryssel vill ge Washington ett eget kortsiktigt ansvar för freden och säkerheten i Fjärran Östern, har en ny kris i de transatlantiska förbindelserna länge låtit vänta på sig efter Irak. Jag hoppas att rådet vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna den 20 juni kommer att bevisa att detta dystra scenario är felaktigt. Hur kan rådet göra detta? Jo, genom att ansluta sig till amerikanerna när det gäller att ta ansvar, att ta ett verkligt ansvar för den geopolitiska stabiliteten i Asien. När allt kommer omkring är EU, som Kinas huvudsakliga handelspartner, skyldig att göra detta.
. – Herr talman! Den huvudsakliga grunden för EU:s förbindelser med Förenta staterna bör vara sund ekonomisk konkurrens. EU kommer enbart att skörda frukterna av denna konkurrens såvida dess ekonomi inte hålls tillbaka av olika besynnerliga begrepp avseende stat, samhälle och beskattning. Likaledes kommer vi endast att kunna skörda frukterna av samarbetet med Förenta staterna om det bygger på en USA-vänlig utrikespolitik.
Förenta staterna agerar som en stabiliserande makt inom den internationella politiken. Utan dem skulle världen förvandlas till ett enda stort slagfält. Antiamerikanska känslor, som särskilt ofta uttrycks av franska politiker, bidrar inte till några vänskapliga förbindelser mellan EU och Förenta staterna.
För två år sedan sade president Chirac till de länder som stödde Förenta staternas intervention i Irak att de hade missat ett gynnsamt tillfälle att tiga. Nu när president Chirac och hans efterföljare Giscard d’Estaing har försatt EU i fullkomlig förvirring, till följd av ett förhastat stöd för konstitutionsfördraget, och följaktligen krossat visionen om en framtida gemensam EU-politik, kan vi i vår tur säga till den franske presidenten att han har missat ett gynnsamt tillfälle att tiga, eller på hans modersmål: ”
– Herr talman! Vi har talat om de transatlantiska förbindelserna många gånger tidigare. Det hölls en debatt så sent som i januari, vilken följdes av en resolution, och nu har vi ett euroatlantiskt toppmöte i Washington i slutet av juni, för att bara nämna några exempel. Detta är givetvis användbart och intressant, men det finns fortfarande utrymme för att förbättra dessa förbindelser, först och främst genom en förändrad mentalitet. Till exempel håller vi alla med om att kampen mot terrorismen å ena sidan, och främjandet av demokrati och fred i världen å den andra sidan, endast kan nå framgång om vårt partnerskap med Förenta staterna förstärks på grundval av våra gemensamma västerländska värderingar.
När det gäller att omsätta våra principer i handling går saker och ting ständigt fel. Ett utmärkt exempel är Europeiska rådets avsikter att upphäva vapenembargot mot Kina. Förenta staternas motstånd mot dessa planer är helt och hållet på sin plats. Det finns absolut ingen mening med att låtsas stödja en demokratisering i resten av världen om vi i praktiken gör det rakt motsatta genom att tillgodose önskningar från den kinesiska regimen, som fortfarande är lika diktatorisk som när den krossade protesterna på Himmelska fridens torg. Som européer bör vi därför rannsaka våra egna samveten allt emellanåt.
Under denna sammanträdesperiod har jag hört att situationen på Guantánamo Bay diskuteras i olika debatter. Det vore mig främmande att förneka att vi har ett problem där, men genom att ständigt återkomma till denna fråga avslöjar vi emellertid en viss skenhelighet från vår sida, och definitivt om vi beaktar EU:s brister när det gäller kampen mot terrorismen.
Vi kan bara glädjas åt det positiva resultatet av de på varandra följande besöken av president George Bush och Condoleezza Rice till EU. Vi måste fortsätta på denna väg, men om vi talar om respekt måste denna respekt vara ömsesidig.
– Jag vill börja med att gratulera föredragandena av betänkandet till att ha gjort en sällan skådad bedrift. De har utarbetat ett dokument som kan visa sig vara mycket användbart inför toppmötet i Washington den 20 juni.
Jag vill också ta upp två frågor. För det första vill jag påpeka att Europa under det kalla kriget var skådeplatsen för strategiska operationer och att hotbilden var densamma på båda sidor om Atlanten. Detta förändrades efter kalla krigets slut, Tysklands återförening, Sovjetunionens sammanbrott och 11 september. Skådeplatserna för strategiska operationer har förändrats, men den verkliga skillnaden är hur man på båda sidor av Atlanten uppfattar hot, och om hotbilden har förändrats måste även strategierna och arbetsmetoderna göra det.
Medan vi i EU har utvecklat det multilaterala begreppet mjuk makt, det vill säga diplomati samt ekonomiska och politiska sanktioner, har Förenta staterna lutat mer åt hård makt, nämligen unilateralismens idé och principen ”tillsammans med andra om möjligt, på egen hand om nödvändigt”. Föreställningarna och uppfattningarna om hot på Atlantens båda sidor har följaktligen vuxit isär.
Det pågår försök att finna en medelväg så att den mjuka makten blir mindre mjuk och den hårda maken mindre hård, och vad viktigare är, att hotbilden och medlen för att bekämpa dessa hot är oföränderlig och kompletterande. Detta är nyckelmålsättningen för varje transatlantiskt toppmöte.
Det finns en andra målsättning som gäller handelsområdet, dels på bilateral nivå, men även med hänsyn till de gemensamma insatserna på globaliseringsområdet, och inom Världshandelsorganisationen. Det är skrämmande att social och miljömässig dumpning, som äventyrar arbetstillfällen i EU och som utgör kärnan av orättvis konkurrens, okontrollerat kan tillåtas fortgå i världen till vår nackdel. Om inte EU och Förenta staterna kan förena sig i denna fråga kommer det att bli mycket svårt att undvika detta händelseförlopp, och konsekvenserna kommer förr eller senare att bli ett slags protektionism som i sig blir otyglad.
– Herr talman, mina damer och herrar! Vi debatterar i huvudsak två frågor här. Den ena är behovet av att Förenta staterna och EU använder det välstånd de har skapat för att hjälpa de mindre välsituerade att uppnå ett liknande välstånd. Det brittiska ordförandeskapet planerar att göra något åt detta inom kort, och vi kan fylla en funktion i detta, även om vi kanske inte är överens i alla frågor.
Vi bör också, förutom att vara stolta över den demokrati och den frihet som vi har upprättat i våra hemländer, även erbjuda demokratin och friheten till andra, som ett instrument för utveckling. Jag säger helt avsiktligt ”erbjuda” i stället för ”införa”, för erbjudit är vad vi har gjort i själva Europa, i Östeuropa och på Balkan – som jag nämner eftersom jag just har fått veta att vi har ett stort antal besökare från Makedonien här – och det avser vi utan tvekan även att göra i Mellanöstern.
Vi ser Mellanöstern som en mycket instabil, men samtidigt mycket viktig region. Vi, både amerikaner och européer, är överens om att alla som lever i dessa länder behöver demokrati och utveckling – i synnerhet fri utveckling – för att uppnå fred. Detta gör att det är särskilt viktigt att EU och Förenta staterna samarbetar. Låt mig ändå upprepa att vi bör inta en hållning som gör det möjligt för människor att upprätta frihet och demokrati i sina egna hemländer, utan att känna att detta har påtvingats dem.
Det är också viktigt – och här anför jag Iran som exempel – att vi förenar oss för att förhindra att nya faror och nya risker uppstår. Men även här rekommenderar jag starkt att detta åstadkoms genom förhandlingar och inte genom hot. Därigenom hoppas jag att vi skall uppnå något som vi alla kan betrakta som en framgång.
– Herr talman! Det är verkligen skönt att höra rådet och kommissionen med sådant eftertryck upprepa Europeiska unionens engagemang för att förnya det transatlantiska samarbetet. Det finns många områden där båda parternas gemensamma värderingar direkt sammanfaller. Amerikas förenta stater har nyligen tagit täten för att öppet uppmuntra till upprättandet av demokrati på Arabiska halvön. Europeiska unionen har inrättat det unika Europa–Medelhavspartnerskapet – ett tystare, djupare arbete, som bidrar till att upprätta rättsstatsprincipen och en lagstiftning som grundar sig på rättigheter i Nordafrika och östra Medelhavsområdet.
Dialogen mellan dessa två huvudaktörer är inte tillräcklig. Hela vår värld är nu splittrad av konflikter och osäkerhet, från massförstörelsevapen, som ledsamt nog finns, till pågående folkmord i flera länder. Våra medborgare och världens medborgare är i fara. Ett fullskaligt samarbete mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater, samt med andra nyckeldemokratier, exempelvis Indien, är en förutsättning för fred.
– Mina damer och herrar! Terrorism, terrorism och ännu mer terrorism, demokrati och gemensamma värderingar; det är alltid samma fraser vi får höra när det gäller hur vår ”storebror” iakttar oss från andra sidan Atlanten och från rymden, övervakar oss från baser i Tyskland, Italien, Ungern och Turkiet, från afrikanska, asiatiska och latinamerikanska länder, från atomubåtar, från radiostyrda luftfarkoster och från vem vet var mer. Därför borde vi inleda ett arbete om en resolution om ömsesidigt fördelaktiga, balanserade och framåtsträvande förbindelser.
Vi måste emellertid se upp för känsliga frågor. Omänskliga och förödmjukande förhållanden inom vissa amerikanska fängelser måste hållas hemliga. Det är viktigt att göra högljudda uttalanden om samarbetet i kampen mot terrorismen och bioterrorismen, och att försöka blottlägga terrorismens finansieringskällor. Vad är det vi inte nämner i vår resolution? Terroristorganisationernas källor till moderna vapen, samarbetet för att få bort kärnvapen från Mellanöstern och hindra stödet till terrorister i Centralasien, Kaukasus och Väst- och Centralafrika. Det är förvisso inte lätt att öppet och i tydliga ordalag förklara de egna åsikterna för en starkare motpart. Vi kan emellertid kritisera Turkiet och Ryssland, och eventuellt också Bangladesh.
Ni kommer utan tvivel att bli medvetna om att läs- och skrivkunnighet och en allmän hälsoförsäkring är delar av den europeiska civilisationens värderingar. Vad tråkigt att vår partner inte hyser samma värderingar. Vilka av er, mina damer och herrar, kommer att föreslå dessa gemensamma värderingar i nästa resolution? Känner ni inte till att analfabetism påverkar miljontals människor på andra sidan Atlanten, och att man ännu inte har lyckats införa en allmän hälsoförsäkring? Enligt offentlig forskning är termisk kärnfusion en ordinarie uppgift för en civilisation, och bör lösas tillsammans. Om vi är bundsförvanter låt oss då inte dra oss för att påpeka dessa problem, och uppmuntra vår partner att lösa dem.
– Herr talman! Sextioårsdagen av slutet på andra världskriget, som vi nyligen firade, påminde oss om den historiska betydelsen av den hjälp vi fick från Förenta staterna. Vid denna tidpunkt var Europa svagt, både ekonomiskt och militärt sett, och utan denna hjälp skulle det ha varit omöjligt att besegra nazisterna eller att åtminstone delvis ha gjort motstånd mot den kommunistiska diktaturen.
I dagsläget är EU oförmöget att trygga sin egen säkerhet om man inte engagerar sig i ett militärt och politiskt samarbete med Förenta staterna. Belysande fall från förr när vi slöt oss samman, utmärkta exempel som omfattar Irak, Bosnien och Kosovo under 1990-talet, och mer nyligen, Afghanistan, borde tjäna som underlag för vårt framtida militära och politiska samarbete. Betydelsen av detta samarbete är tydlig i Central- och Östeuropa, och Natos utvidgning är ett bevis på att denna region kan ses om en pålitlig partner.
En känsla av säkerhet är särskilt viktig för länder vars historia omfattar stort lidande, såsom Estland, Litauen, Lettland och Polen. Dessa länder var berövade sin suveränitet under flera decennier på grund av att de inte hade någon partner som var beredd att utan tvekan utföra de plikter som tillkommer en allierad.
Ett ekonomiskt samarbete är ju en naturlig del av ett harmoniskt politiskt samarbete. Det ligger i EU:s intresse att förhindra en ekonomisk fejd med Förenta staterna, och när allt kommer omkring är vi för närvarande världens två största handelspartner. Detta bör vara parlamentets linje i inledningen till junitoppmötet, och vi bör sända ett tydligt budskap om att vår politik stöds av pålitliga partner som delar våra värderingar.
– Herr talman! Jag vill inte följa Jaromír Kohlíčeks exempel och diskutera bristen på bildning i Förenta staterna eller uppehålla mig vid att landet har tvivelaktiga rekord på vissa områden. I stället vill jag säga att Europa och Förenta staterna hör till samma familj. Familjemedlemmar har ofta meningsskiljaktigheter men som familj bör de ändå visa en enad front utåt. Våra åsikter om Irak kanske går i sär men strategiskt sett är vi allierade.
Hysterisk antiamerikanism är inte i Europas intresse, lika lite som det är i Förenta staternas intresse att behandla Europa som en lillebror. Det är två uppgifter som vi i dag måste tackla tillsammans. Den första av dem är kampen mot terrorism och den andra är en fredlig lösning på Mellanöstern-konflikten. Vi får inte glömma att Asien får allt större betydelse som politisk och ekonomisk kraft i skuggan av den bisarra rivaliteten mellan Förenta staterna och Europa. Därav bör vi dra följande slutsatser. I stället för ett meningslöst ekonomiskt krig, behöver vi ett nära samarbete. Vi kan nog ha anledning att klaga på Förenta staternas ekonomiska perfektionism men vi bör ändå vara mer flexibla i ekonomiska frågor.
Vi får aldrig glömma att de andra kontinenterna är som lyckligast när de ser oss strida. Jag tror att de nya EU-medlemsstaterna, och särskilt mitt eget land Polen, förstår precis vad jag menar.
– Herr talman! Atmosfären har förändrats markant sedan George W. Bushs besök i Bryssel för några månader sedan, men det är intressant att detta ännu inte har erkänts i den internationella pressen. Herr rådsordförande! Det skulle vara trevligt om ni, när ni är i Washington med kommissionen, kunde visa att vi kan ta ett verkligt steg framåt i förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. Det är uppenbart att det finns en lång rad frågor av politisk och säkerhetsmässig karaktär på denna dagordning som ni har nämnt, särskilt de politiska utmaningar som rör demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Det vore trevligt, herr rådsordförande, om ni ville lyssna till mitt inlägg, eftersom jag vill rikta er uppmärksamhet mot en särskild fråga på den ekonomiska sidan. Det är genom ekonomin som vi måste föra just dessa förbindelser framåt. Det är där som företagen vill att de återstående hindren för handel och investeringar skall avlägsnas. Det är där som en OECD-rapport som publicerades denna vecka visar att om vi satsar på tillväxt och avlägsnar dessa hinder kan vi som resultat få en ökad BNP per capita i Europa på mellan 2 och 3 procent.
Jag skulle därför önska att toppmötet kan utarbeta en ambitiös dagordning, en vision om hur dessa återstående hinder kan minskas och avlägsnas, en vägkarta, en tydlig tidtabell, så att in inte bara kan stimulera våra ekonomier, utan också föra Europa och Amerika närmare varandra. För att göra detta kommer ni att behöva samarbeta med parlamentet. Ni har talat om samarbetet mellan Europaparlamentet och Förenta staternas kongress, det stora stödet i denna kammare för detta koncept, och även för en bredare ram för partnerskapet mellan Förenta staterna och EU.
Det är upp till er, till Jean-Claude Juncker som rådets tjänstgörande ordförande, och till José Manuel Barroso, att ta täten och se till att vi inte går miste om denna möjlighet att stärka förbindelserna mellan EU och Förenta staterna, som inte bara kommer att vara av bilateral nytta, utan som kommer att göra det möjligt för oss att möta de multilaterala globala utmaningarna, vilka inte kan lösas utan sådana förbindelser.
– Herr talman! Låt mig direkt ta upp James Elles synpunkt som min kollega Hannes Swoboda refererade till, angående att både EU och Förenta staterna har ett stort ansvar globalt sett och att det enbart är genom att agera tillsammans som vi kan göra det möjligt för mindre välbärgade länder att integreras i den globala ekonomin.
Jag vill gratulera kommissionen till dess uttalande, som var ett djärvt steg. Politiskt sett har vi haft en strapatsrik färd och det var länge oklart vad, om något, vi kunde uppnå under förberedelserna för toppmötet. Skriftliga och muntliga uttalanden har gjorts, och de har fört oss ett steg vidare. Med detta menar jag särskilt förslagen om samarbete i förhandlingarna om specifika avtal inom området nya tekniker, i synnerhet inom forskning och säkerhet.
Allt detta är bra, lämpligt och viktigt. Jag är särskilt glad över att kommissionen för första gången har vågat sig på att använda begreppet ”transatlantisk marknad” och också hittat ett sätt att beskriva vad det är – visserligen fortfarande ganska kryptiskt, men på rätt väg. Detta är något som kammaren ofta har tagit upp i sina resolutioner. Vi gör klokt i att erkänna realiteten av vad vi redan har, det vill säga en integrerad marknad. Jag skulle kunna lägga till att det i den OECD-studie som James Elles hänvisade till inte bara sägs att vi kommer att uppnå tillväxt om vi fortsätter att integrera marknaden enbart inom EU – av vilket, enligt studien, EU kommer att gynnas mer än Förenta staterna. I studien sägs också att vi måste göra samma sak över hela världen, vilket är en oerhört viktig punkt. Om vi kan dra fördel av detta, kommer andra länder också att göra det, och därför bör vi noga beakta vad som sägs i studien.
Jag vill dock gratulera kommissionen till den undersökning den initierat. Det är ett bra arbete som gör det möjligt för oss att göra framsteg.
Nu till min sista punkt: Även här ser vi att kommissionen tagit med ett förslag från kammaren. I detta fall att vi bör samarbeta närmare inom området interparlamentariskt utbyte. Jonathan Evans kommer att säga mer om den saken senare. Det är en viktig punkt och jag föreslår att vi håller fler debatter om allting kommissionen föreslår – vilket toppmötet förhoppningsvis kommer att godkänna – i ett interparlamentariskt sammanhang.
– Herr talman! Vi ser verkliga framsteg när det gäller att förbättra samarbetsklimatet mellan EU och Förenta staterna, vilket är goda nyheter för alla oss i EU som är Förenta staternas vänner. Man kan bara hoppas att de goda nyheterna kommer att fortsätta.
Det finns dock fler svårigheter att övervinna. Ett av de viktigaste hindren vi för närvarande står inför är restriktionerna för inresa till Förenta staterna som gäller för medborgarna i vissa EU-medlemsstater, det vill säga visumbegränsningar. Många människor inom EU anser att sådana förfaranden är diskriminerande, inte minst på grund av den ojämlika behandlingen av EU-medlemsstaterna. Den uppfattningen är särskilt vanlig bland allmänheten i länder som Polen, mitt egen land, och andra centraleuropeiska länder vars medborgare fortfarande behöver visum för att komma in i Förenta staterna.
Jag vill också påminna kammaren om att de förändringar vi nyligen gjort av den ömsesidiga mekanismen innebär att EU:s viseringspolitik är samordnad på gemenskapsnivå. Det är nu kommissionen, och inte medlemsstaterna eller rådet, som fattar beslut om att införa sanktioner mot ett tredjeland. Det är därför också kommissionens skyldighet att se till att alla medborgare och alla EU:s medlemsstater åtnjuter lika rättigheter. Jag hoppas att denna fråga kommer att tas upp under det kommande toppmötet.
Den andra fråga som jag vill ta upp är behovet av samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt i den postsovjetiska sfären. EU och Förenta staterna måste tala med samma röst i denna fråga, så som vi gjorde under den orangefärgade revolutionen eller när Condoleezza Rice och Javier Solana nyligen förklarade sitt stöd till den vitryska oppositionen. Men det räcker inte med ord, vad som krävs är gemensam handling. Det är ett beklagligt faktum att EU sackar efter Förenta staterna i detta avseende. Vi är mindre flexibla än amerikanerna och för långsamma och byråkratiska i vårt sätt att agera. Detta gäller särskilt kommissionen.
Jag tror att vår uppmärksamhet bör inriktas på att se till att Europeiska unionen och Förenta staterna talar med en röst och vidtar gemensamma åtgärder i frågor om främjandet av demokrati och de mänskliga rättigheterna.
– Herr talman! En av de viktigaste aspekterna av de transatlantiska förbindelserna är Europeiska unionens samarbete med Förenta staterna till stöd för demokrati och de mänskliga rättigheterna i hela världen. Den förnyade demokratisering som vi ser i Östeuropa, Mellanöstern, Kaukasus, Centralasien och Afrika innebär att Europeiska unionen och Förenta staterna måste samordna sitt handlande för att främja demokratiska värden, övervaka fria val, främja bildandet av politiska partier, fackföreningar och oberoende organisationer i det civila samhället och försvara mediernas frihet.
I denna nya globala era behöver vi en ny vision om en internationell politisk ordning som bygger på demokrati och mänskliga rättigheter. För ögonblicket måste både Förenta staterna och Europeiska unionen undvika en upprepning av det folkmord och den etniska rensning som har utspelat sig inför hela världens ögon.
Ett nytt avtal behövs för att uppnå detta mål. Dess syfte skulle vara att få till stånd ett närmare samarbete mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om frihet, fred och säkerhet. Varhelst det är nödvändigt bör avtalet även möjliggöra gemensamma, förebyggande åtgärder för att förhindra katastrofer för människor och miljö.
– Herr talman, mina damer och herrar! I vårt resolutionsförslag upprepar vi FN:s millenniemål. Förenta staterna och Europeiska unionen har tillsammans förbundit sig att genomföra detta viktiga program för att minska fattigdomen i världen.
Förenta staterna och Europeiska unionen förvaltar Bretton Woods-institutionerna tillsammans. Det delade ansvaret bygger delvis på tradition, den tysta överenskommelse att tilldela Europa och Förenta staterna förvaltningsansvaret för Internationella valutafonden (IMF) respektive Världsbanken.
Vi får inte glömma att Internationella valutafonden skapades för att upprätthålla det internationella valutasystemets stabilitet. IMF har en helt annan roll i dag. Alla utvecklingsländer är i praktiken beroende av IMF, av dess lån och av dess välvilja, för de medel som krävs för deras hållbara utveckling. Vi kan inte bortse från resultatet av denna politik. Förutom att IMF delvis misslyckats med sin uppgift att övervaka den globala ekonomiska stabiliteten genom att inte förutse – eller snarare genom att faktiskt framkalla – ett antal regionala och internationella finansiella kriser, behöver vi tillsammans med Förenta staterna utvärdera de negativa konsekvenserna av de villkor som IMF med Washingtons goda minne påtvingar länder som begär dess hjälp.
Slutligen, inom området globala reformer av det multilaterala systemet, bör agendan för de transatlantiska diskussionerna även inbegripa att Bretton Woods-institutionerna återförs till FN-systemet.
– Herr talman! Debatten har visat att det finns många utmaningar som Förenta staterna och Europeiska unionen tillsammans och solidariskt behöver ta itu med. Vi vet också att det fortfarande finns många problem med att definiera mer samordnade ställningstaganden. Dessa har nämnts.
I fråga om den globala uppvärmningen står vi långt ifrån varandra och vi vet att Kyotoavtalet är dömt att misslyckas utan Förenta staternas stöd. Detta är därför något som behöver diskuteras med amerikanerna för att få dem att till sist delta i den multilaterala strategin mot global uppvärmning.
Reformeringen av FN-systemet är ytterligare en känslig fråga och ingen verklig FN-reform är möjlig utan Förenta staternas stöd. När det gäller utvecklingspolitik – som redan till viss del har nämnts i samband med Bretton Woods-institutionerna – kan amerikanerna tillsammans med EU verkligen ändra kurs och röra sig mot millenniemålen för att sätta ny fart. Mycket arbete återstår ännu inom dessa områden.
Vi har dock gjort betydande framsteg i hanteringen av större kriser och allvarliga internationella problem som Mellanöstern, Irak och Sudan. Samtliga är områden där framsteg har gjorts genom att EU och Förenta staterna gemensamt har sökt efter lösningar. Jag noterade också en kommentar som många av er gjorde, att vi trots detta kanske bör överväga att utveckla ramen för de transatlantiska förbindelserna. Det är lite underligt att två samarbetspartner, som i princip står varandra så nära, inte har något ramverk, utan i stället i praktiken bygger sina förbindelser och sitt samarbete på en ynka deklaration. Beror detta möjligen på att de så nära samarbetspartner? Detta är kanske värt att fundera vidare på. Jag tror dock att vi i framtiden allvarligt måste överväga om det inte är dags att få till stånd en mer exakt och väldefinierad ram för de transatlantiska förbindelserna.
I alla händelser framgår det klart av era debattinlägg att det kommande toppmötet är ett viktigt möte, ett möte som måste befästa de framsteg som gjorts, ett möte som måste fortsätta att utveckla våra förbindelser inom de områden där vi hittills inte kunnat hitta en gemensam linje och som också måste befästa framstegen i de transatlantiska förbindelserna som vi har sett sedan början av året. Det luxemburgska ordförandeskapet fäster i alla händelser stor vikt vid toppmötet och är mycket angeläget om att det skall bli en framgång – en framgång för Europeiska unionen. Det är viktigt eftersom Europeiska unionen också måste visa för amerikanerna att EU fortfarande förmår agera och att interna problem inte begränsar dess förmåga att agera på den internationella arenan.
. – Herr talman! Som jag tidigare nämnt finns det en förnyad beredvillighet att stärka förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. Denna beredvillighet härrör från båda sidor av Atlanten.
På det politiska området har vi sett samarbete i frågor som gäller Irak, Sudan, södra Kaukasus, Centralasien och Vitryssland, för att inte tala om det utvidgade initiativet för Mellanöstern och Medelhavsområdet.
På den ekonomiska fronten har mycket redan uträttats, men det finns definitivt mer att göra och vi arbetar tillsammans för att avancera i den riktningen. Det finns visserligen problem inom handelsområdet men förhoppningsvis kan våra problem oftare lösas genom samtal.
När det gäller Boeing–Airbus-frågan bestämde Förenta staterna sig beklagligtvis i förra veckan för att lämna förhandlingsbordet och begära ett formellt tvistlösningsförfarande inom WTO om de påstådda subventionerna till Airbus. Vi beslutade oss i vår tur för att återuppta åtgärderna inom WTO om de subventioner som getts till Boeing. Den lösning som kommissionsledamot Peter Mandelson verkat för sedan han tillträdde i november förra året har varit att lösa tvisten genom förhandlingar. Enligt WTO-reglerna kan en slutlig förhandlingslösning fortfarande vara möjlig, men för närvarande måste kommissionen skydda Airbus intressen mot Boeing. Trots den beklagliga upptrappningen av tvisten är jag förvissad om att den senaste utvecklingen inte kommer att påverka vårt bilaterala och multilaterala samarbete.
I fråga om säkerheten har både EU och Förenta staterna vidtagit åtgärder för att öka säkerheten. Vi måste dock försöka att minimera inverkningarna på handeln och resandet genom att utveckla globala säkerhetsnormer och förbättra vårt tullsamarbete.
Här skulle jag vilja tacka Erika Mann för hennes uttalade stöd till kommissionens meddelande och den undersökning av förbindelserna mellan EU och Förenta staterna som vi beställt.
I fråga om er återkommande uppmaning att en transatlantisk marknad bör vara genomförd senast 2015, instämmer kommissionen i hög grad i målet att ytterligare stärka de redan blomstrande bilaterala förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. Alltifrån 1998 års transatlantiska ekonomiska partnerskap och 2002 års nya ekonomiska agenda, har kommissionen strävat mot samma mål, dvs. att identifiera och om möjligt undanröja hindren, särskilt på regleringsområdet, och se till att förbindelserna fungerar smidigt. På samma sätt har det nyligen offentliggjorda meddelandet till syfte att främja handel och investeringar mellan EU och Förenta staterna. Genom att inrätta ett forum för regleringssamarbete så som förutskickas i meddelandet skulle vi ta itu med regleringshindren. En transatlantisk marknad är redan en ekonomisk realitet, medan undanröjandet av hindren för handel och investeringar är en successiv process och vi håller på att ta ett steg i rätt riktning.
I fråga om globalisering ämnar vi vid nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna åta oss att fullfölja utvecklingsrundan från Doha inom de närmaste 12 månaderna.
I fråga om viseringar för medborgarna i de tio medlemsstater som ännu inte fått ta del av Förenta staternas program för undantag från visumtvånget, kan jag försäkra er om att vi fortsätter att på alla nivåer uppmana Förenta staterna att erkänna den nya ekonomiska, sociala och politiska verkligheten i de tio medlemsstater som anslöt sig till Europeiska unionen förra året och som bör behandlas på samma sätt som övriga medlemsstater.
Vi välkomnar i detta sammanhang den nya amerikanska viseringsplanen för Polen och den planerade utvidgningen till övriga medlemsstater som anslöt sig vid den senaste utvidgningen. Detta är ett viktigt steg i rätt riktning.
I fråga om klimatförändring förhandlar vi med Förenta staterna om en miljödeklaration. Vi skulle vilja se ett konkret åtagande om att arbeta mot en långsiktig internationell ordning för att motverka klimatförändring efter 2012. Vi kommer därför att verka för att samtalen mellan EU och Förenta staterna om miljö återupptas på hög nivå.
Ni efterlyser ett samarbetsavtal mellan EU och Förenta staterna, och jag måste erkänna att vi, trots att vi upprätthåller fördragsmässiga förbindelser med de flesta tredjeländer runt om i världen, ännu inte har något sådant fördrag med vår viktigaste partner. Eftersom vi redan har ett fast samarbete ser vi inget behov av ett transatlantiskt avtal som skulle innebära utdragna formella förhandlingar utan att ändra särskilt mycket i sak. Det bör också betonas att de transatlantiska problemen tidigare i historien varit politiska och inte institutionella till sin natur. Utarbetandet och försvaret av enhetliga EU-ståndpunkter gentemot Förenta staterna är inte beroende av att det finns en fördragsbaserad struktur.
Med detta sagt finns det starka skäl att granska våra befintliga strukturer och fräscha upp och modernisera den nya transatlantiska agendan från 1995 för att anpassa den till nuvarande behov.
Sammanfattningsvis vill jag återigen understryka att ni är viktiga aktörer i denna strategiska allians och att vi är beroende av ert stöd för att kunna genomföra vår gemensamma agenda. I meddelandet förespråkar vi inrättandet av en transatlantisk församling. En sådan församling skulle kunna hållas i anslutning till toppmötet.
– Jag har mottagit fem resolutionsförslag(1) som ingetts i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om läget i Uzbekistan.
– Herr talman, mina damer och herrar! Läget i Uzbekistan är fortfarande utomordentligt allvarligt. President Karimov fortsätter att avvisa uppmaningarna om en internationell undersökning av de tragiska händelserna nyligen. Enligt en rad rapporter finns det fortfarande över 500 uzbekiska flyktingar i Kirgizistan.
Europeiska unionens ansträngningar koncentreras för närvarande på två saker, nämligen att utöva påtryckningar på president Karimov om en internationell undersökning, och att hjälpa flyktingarna i Kirgizistan. På längre sikt kan vi dock inte negligera behovet av att främja demokrati, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna i regionen, liksom att gå vidare med inre reformer i Uzbekistan.
I inledningen av händelserna i Andijan uttryckte ordförandeskapet i ett uttalande, daterat den 14 maj 2005, sin allvarliga oro över läget och uppmanade parterna att avhålla sig från våld och att finna en fredlig lösning. Rådet följde utvecklingen i Uzbekistan nära och diskuterade frågan på högsta nivå. Den 23 maj 2005 antog rådet slutsatser om läget i östra Uzbekistan. Genom dessa slutsatser skickades ett angeläget, tydligt och relevant budskap till de uzbekiska myndigheterna. Rådet uttryckte sin starka oro över den senaste utvecklingen i östra Uzbekistan och fördömde öppet de uzbekiska säkerhetsstyrkornas omfattande och oproportionerliga bruk av våld.
Rådet uppmanade de uzbekiska myndigheterna att fullgöra sina internationella skyldigheter i fråga om demokrati, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna. Rådet bad också de uzbekiska myndigheterna att ge humanitära organ och andra internationella organisationer omedelbart och obehindrat tillträde till den berörda regionen. Dessutom betonade rådet behovet av att de uzbekiska myndigheterna tar itu med de bakomliggande orsakerna till instabiliteten i landet genom att genomföra djupgående inre reformer. Rådet kommer att samordna sitt agerande med OSSE och andra medlemmar av det internationella samfundet, som Ryska federationen och Förenta staterna, för att ge sitt stöd till reformprocessen.
Rådets budskap till de uzbekiska myndigheterna är därför tydligt: vi står beredda att hjälpa er men endast om en fredlig och varaktig lösning hittas på det rådande läget och om inre reformer genomförs för att angripa de djupare orsakerna till landets instabilitet. Den 1 juni 2005 kontaktade det lokala brittiska ordförandeskapet i Tashkent den uzbekiska utrikesministern Elior Ganiev för att be honom att begära att de uzbekiska myndigheterna omprövar sitt avvisande av en oberoende internationell undersökning och för att fästa hans uppmärksamhet på landets internationella skyldigheter. Inbjudan från de uzbekiska myndigheterna till EU-ambassadörer som är placerade i Tashkent att observera den nationella undersökningen av händelserna i Andijan, en undersökning som skall genomföras av den allmänna åklagaren och det uzbekiska parlamentet, är inte ett godtagbart alternativ till en oberoende internationell undersökning. Generalsekreteraren Javier Solana, EU:s höga företrädare, beslöt att skicka sin personliga företrädare i frågor om de mänskliga rättigheterna, Michael Matthiessen, till Kirgizistan och Uzbekistan. Denne tvangs avbryta sitt uppdrag eftersom de uzbekiska myndigheterna vägrade att ge honom visum. Rådet ser denna tilldragelse som en mycket beklaglig – för att inte säga oroande – utveckling av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Uzbekistan.
Trots president Karimovs fortsatta vägran att tillgodose kraven på en oberoende, internationell undersökning av händelserna i Andijan, kommer rådet att fortsätta att insistera och tillsammans med OSSE, FN och andra internationella organisationer samordna de praktiska förfarandena för en sådan undersökning, om de uzbekiska myndigheterna skulle ompröva sitt beslut. Rådet kommer att vidta lämpliga åtgärder med hänsyn till reaktionen från de uzbekiska myndigheterna och resultaten av den eventuella undersökningen.
. – Herr talman! Kommissionen instämmer helt i rådets förklaring där det klart och entydigt framgår att vi är bekymrade över den senaste tidens händelser i Uzbekistan. Vi är chockerade över de upprörande förlusterna av människoliv. Vi är oroade över den därav följande människoflykten bort från våldet över gränsen till Kirgizistan och över rapporterna om de uzbekiska säkerhetsstyrkornas överdrivna och oproportionerliga våldsutövning.
Det står klart för kommissionen att människorna i Uzbekistan skyndsamt måste arbeta för en fredlig och hållbar lösning på det rådande läget. Kommissionen noterar det förslag som de uzbekiska myndigheterna lämnade i samband med den internationella förfrågan i en skrivelse av den 31 maj från president Islam Karimov till Förenta staternas utrikesminister Condoleezza Rice. En kopia av skrivelsen skickades till kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner. Det är mycket viktigt att de uzbekiska myndigheterna omedelbart tillåter en fullständig och oberoende internationell undersökning av de senaste händelserna. Kommissionen anser det viktigt att dialogen upprätthålls och att det är möjligt för diplomatiska sändebud att överlämna meddelanden till Uzbekistan.
Även före de chockerande händelserna nyligen arbetade kommissionen på att stärka Uzbekistans sköra reformprocess. Vi måste se realistiskt på vad som kan uppnås, men jag anser exempelvis att samarbete med det uzbekiska parlamentet för att hjälpa till att skapa en modern lagstiftande församling är av avgörande betydelse för att förbättra det uzbekiska folkets lott.
Under de senaste veckorna har vi inte bara efter händelserna i Andijan sett prov på upprörande förluster av liv, utan också myndigheternas reaktion på den internationella kritiken samt rapporterna om kraftåtgärderna mot människorättsgrupper och människorättsaktivister, vilket endast understryker hur viktigt det är att hålla reformprocessen vid liv. Detta skulle vara sämsta möjliga tillfälle att dra sig tillbaka eller att isolera landet. Samtidigt får detta dock inte innebära att allt får lov fortsätta som vanligt.
Kommissionen har redan skickat en tjänstemannadelegation till Uzbekistan för att ta reda på vad vi mer kan göra för att stödja reformer och inte minst förbättra levnadsförhållandena i Ferganadalen. Under kommande veckor skall vi färdigställa våra förslag till vad som skall genomföras inom Tacisprogrammet. Vårt nuvarande fattigdomsbekämpningsprogram för Ferganadalen är verksamt i alla de tre länder som dalen är uppdelad mellan – Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Det finns ett visst utrymme inom ramen för befintliga resurser att göra mer, och kommissionen är fast besluten att se till att denna möjlighet inte går förlorad.
Under tiden fortsätter vi att arbeta med Tacisprogrammets tekniska bistånd för att främja sociala och ekonomiska reformer, både på stats- och gräsrotsnivå.
Samtidigt som vi trycker på för en helt oberoende undersökning av händelser som redan har inträffat, får vi inte förlora ur sikte hur de som deltog i oroligheterna kanske fortfarande behandlas. Det är uppenbart att myndigheterna betraktar allt deltagande som kriminellt. I detta sammanhang tittar kommissionen på en rad olika projekt, däribland bättre fängelseledning och bättre behandling av fängslade.
Kommissionen berömmer samarbetet mellan myndigheterna i Kirgizistan – som står inför en mycket svår humanitär situation – och Förenta nationernas flyktingkommissarie. Vi välkomnar därför det senaste beslutet att flytta de asylsökande, som för närvarande uppgår till 475, bort från gränstrakterna.
. – Herr talman! Hur mycket jag än välkomnar svaret från rådsordföranden och från kommissionsledamoten Joe Borg att de vill utöva påtryckningar på den uzbekiska regeringen kan detta inte överskyla att våldsutbrottet och upproret i Uzbekistan är resultatet av en kombination av yttersta fattigdom, starkt politiskt tryck på staten och muslimsk fundamentalism. Den brutalitet med vilken den uzbekiska regeringen har svarat får marken att rämna i Uzbekistan. Mot den bakgrunden kan Europeiska unionen inte kosta på sig undanflykter, eftersom vi, inklusive Europaparlamentet, har en fast förbindelse med landet. Trots allt har vi en samarbetsdelegation för Centralasien. Varje år satsar Europeiska unionen 10 miljoner euro på hjälp till Uzbekistan, vari ingår ett belopp till det uzbekiska parlamentet. För 2005 års budget lade jag fram ett förslag där jag motsatte mig detta i avsikt att frysa en del av budgeten. Tyvärr avvisades ändringsförslaget av en majoritet vid omröstningen. Detta är egendomligt eftersom majoriteten av de politiska partierna i Uzbekistan förbjöds att delta i parlamentsvalen.
Vad som nu behövs är att Europeiska unionen utövar påtryckningar för att reformer skall genomföras och rättsväsendet förbättras. Dessutom bör all hjälp som går via regeringen eller parlamentet frysas, eftersom EU:s resurser inte bör ägnas åt att finansiera statligt förtryck. Civilsamhället och de icke-statliga organisationerna behöver också stöd, och press- och religionsfriheten måste garanteras. Att bland annat kyrkor blir hindrade och trakasserade trots att de helt saknar samband med religiös fundamentalism, än mindre med terrorism eller dylikt, övergår allt förstånd. På lång sikt måste det politiska trycket leda till ökad politisk frihet och nya val. Detta är viktigt eftersom Uzbekistan, trots att det är ett fattigt land, ändå har en växande ekonomi. Det är av avgörande betydelse för stabiliteten i regionen att ekonomisk tillväxt får gå hand i hand med verklig demokrati och yttrandefrihet.
. –Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder parlamentets resolutionsförslag, som upprepar rådets ståndpunkt från den 23–24 maj i år. Jag skall inte upprepa redogörelserna av händelserna i Uzbekistan nyligen, men jag vill på nytt framhålla behovet av en snabb och resolut reaktion från Europaparlamentet på den ytterst allvarliga situationen för lokalbefolkningen, särskilt för flyktingarna.
Med anledning av de tragiska händelserna i Andijan vill jag för det första betona det allt överskuggande behovet av att upprätta en internationell undersökningskommission så snart som möjligt för att klargöra vad som hänt och tvinga Karimovregeringen att ta sitt ansvar. Dessutom måste EU agera tillsammans med de icke-statliga organisationerna och flyktingkommissarien för att garantera att flyktingarna vid den kirgiziska gränsen behandlas väl.
Europaparlamentet måste också enträget uppmana Uzbekistan att genomföra djupgående reformer och ge landet en inriktning mot verklig demokrati och ekonomisk utveckling till gagn för alla dess invånare. Utbredningen av godtyckliga arresteringar och tillgripandet av tortyr och avrättningar måste stoppas en gång för alla. Respekt för yttrandefrihet och pressfrihet, och även frihet för icke-statliga organisationer, är förutsättningar för att våra avtal om partnerskap och samarbete skall fungera väl.
Jag vill framhålla att den pådrivande orsaken till demonstrationer och oro i Uzbekistan är försämrade ekonomiska och sociala förhållanden, fattigdom och maktlöshet inför korruptionen. Bör vi använda morot eller piska? Om Tacisprogrammet skall kunna fortsätta, med en ytterst noggrann kontroll av tilldelningen av medel, kan vi påminna Karimovregeringen om att partnerskaps- och samarbetsavtalen förutsätter att bestämmelserna om demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna strikt iakttas.
. – Jag kommer nu att uttala mig på ALDE-gruppens vägnar och som ordförande för den centralasiatiska delegationen. Ärade ledamöter! I dag vill jag uppmana er att visa ert stöd för en allmän resolution där vi fördömer den ytterst våldsamma vedergällning som den uzbekiska presidenten Islam Karimov genomfört [mot demonstranter] i Andijan. Presidenten beordrade beskjutning av människor som inget annat gjort än att önska sig verklig demokrati och verklig förändring. Detta är i praktiken en upprepning av händelserna på Himmelska fridens torg, och vi måste lägga fram en rättvis och adekvat utvärdering av händelserna. De centralasiatiska länderna är drabbade av fortgående kränkningar av de mänskliga rättigheterna och restriktioner för oppositionens och massmediernas verksamhet. Utvecklingen av ett civilsamhälle i regionen är inte tillräckligt. Uzbekistan är ett land med den mest auktoritära regimen i regionen. Landet saknar ett oberoende och rättvist domstolsväsende liksom yttrande- och religionsfrihet. Oppositionspartiers och civilsamhällets verksamheter är förbjudna. Pressfriheten är upphävd och vedergällningar och tortyr från militärens sida är vanligt förekommande. Även om tulpanrevolutionen i Kirgizistan väcker vissa förhoppningar om en långsiktig demokratiseringsprocess, ser vi med stor oro på den senaste tidens händelser i den uzbekiska staden Andijan och de därpå följande reaktionerna i angränsande centralasiatiska republiker. Händelserna i Andijan är ett uttryck för den uzbekiska nationens motstånd mot förtrycket. Europaparlamentet kan inte hålla sig undan. Vi måste få veta vad som hände och vad som händer nu för att kunna vidta lämpliga åtgärder. Vi begär en oberoende undersökning av händelserna. Vi uppmanar Förenta staterna att fördöma utnyttjandet av dess militära styrkor i Uzbekistan, vilka kräver stora belopp som framför allt bidrar till att ytterligare förstärka president Karimovs regim. Herr talman, mina damer och herrar! Vårt parlaments prioriteringar bör fortsatt vara inriktade på att förebygga våld och blodsutgjutelse. Vi får inte minska våra insatser för att förstärka civilsamhället och yttrandefriheten.
. – Herr talman, herr Schmit, herr Borg, mina damer och herrar! Den 13 maj utsatte den uzbekiska armén rebeller och demonstranter för en brutal behandling. Människorättsorganisationen Human Rights Watch, som har intervjuat 50 vittnen vars vittnesmål är samstämmiga, beskrev följden som ”en massaker”. Beskjutningen var så omfattade och så slumpmässig och oproportionerlig att det inte är orimligt att beskriva den som slakt.
Jag instämmer helt i rådets och kommissionens kommentarer och givetvis med Joe Borg när han säger att vi inte kan fortsätta som om inget hade hänt, som om det vore ”business as usual”. Vi i Europeiska unionen måste ge ett starkt budskap till denna diktatoriska och auktoritära regim och därför instämmer jag med de ledamöter som insisterar på ökade politiska påtryckningar, på att snabba på reformer, på att stoppa hjälp från att gå via regeringen eller parlamentet och att enbart tillåta hjälp via icke-statliga organisationer. Den internationella undersökningen måste komma i gång, i annat fall kan vi helt enkelt inte fortsätta de avtal om samarbete och partnerskap som vi har slutit med Uzbekistan.
– Herr talman! Uzbekistan är den mest tättbefolkade och kulturellt rikaste av de fem centralasiatiska före detta Sovjetstaterna som numera är självständiga stater. Uzbekistan har inga historiska traditioner av demokrati eller gott styre, eftersom landet långt tillbaka i historien styrdes av khaner, därefter av tsarer och Sovjetryssland, för att slutligen oväntat bli en självständig stat 1991 efter Sovjetunionens upplösning. Oundvikligen fylldes det politiska vakuumet av den dåvarande uzbekiska nomenklaturan, vilket förklarar den nuvarande regimens sammansättning.
Det kan inte råda några tvivel om att president Islam Karimov har regerat på ett auktoritärt sätt och att kränkningar av de mänskliga rättigheterna varit vanliga, och särskilt riktade mot den islamistiska rörelsen i Uzbekistan, som är nära knuten till de dåvarande talibanerna i Afghanistan men numera i stor utsträckning besegrade eller ersatta av den formellt fredliga, men fortfarande fundamentalistiska Hizb ut-Tahrir, som något överraskande har kontor i Europeiska unionen för att samla in pengar och rekrytera anhängare.
Under den senaste debatten om Coveneybetänkandet om de mänskliga rättigheterna försökte jag att skapa balans mellan piskan – Uzbekistankritik – och moroten – mer dialog med den uzbekiska presidenten om han fortsätter att samarbeta om bekämpningen av den internationella terrorismen och infriar sitt åtagande om rättsväsendets oberoende, pressfrihet och bestraffande av dem som ansvarar för tortyr och kränkande av de mänskliga rättigheterna. Tragiskt nog hade vi knappt hunnit anta detta betänkande förrän den tragiska händelsen i Andizhan inträffade. Den fullständiga händelseutvecklingen är fortfarande mycket oklar. Vilka var dessa 23 fångar som fritogs ur fängelse av beväpnade upprorsmakare? Vilka tog civila som gisslan för att förhandla med den regionala guvernören? Vilka uppmanade massorna att protestera? Och vilka gav order till trupperna att beskjuta oskyldiga demonstranter?
Jag beklagar givetvis djupt Islam Karimovs vägran att godta en internationell undersökning och jag uppmanar därför OSSE att utnyttja den föga kända Moskvamekanismen, som senast utnyttjades för Turkmenistan, likaledes en auktoritär regim, för att framtvinga en internationell undersökning och rapportera med eller utan Uzbekistans samtycke. Denna metod har enligt min mening störst sannolikhet att ge resultat.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar visserligen rådets och kommissionens uttalande, men samtidigt vill jag säga direkt att jag i det gemensamma resolutionsförslag som kommer att gå till omröstning i morgon har hittat ett oacceptabelt stycke som innehåller ett erkännande av den roll Uzbekistan har spelat i kampen mot internationell terrorism. Jag finner själva tanken att Västvärlden och Europeiska unionen betraktar Islam Karimov som en allierad verkligt oroande, eftersom ingen som använder terroristmetoder mot sitt eget folk kan betraktas som en allierad.
Jag anser att parlamentet och kommissionen med bestämdhet bör insistera på att en internationell undersökningskommission tillsätts, som kan klargöra vem som var ansvarig för massakern. Jag anser också att det bör krävas att officiella internationella observatörer sänds ut till platsen, för att förhindra eller åtminstone mildra fortsatt förtryck, arresteringar av oppositionen, attacker mot journalister och terroristvåld av staten mot civilbefolkningen.
Europeiska unionen måste föra en egen, tydlig linje, som visar det uzbekiska folket att den skiljer sig från såväl de ryska och kinesiska regeringarnas statsförnuft som från den regelrätta cynismen från den amerikanska administrationens sida, som fortsätter att betala miljontals US-dollar till Karimov i utbyte mot militära baser.
Detta är inte första gången som tragiska händelser har inträffat i Uzbekistan, och vi måste göra allt vi kan för att se till att de inte upprepas. Om det inte lyckas, kan det leda till instabilitet inte bara i Uzbekistan, utan även i hela Centralasien.
FN har redan genom dess höga kommissarie för mänskliga rättigheter krävt att en oberoende internationell undersökning genomförs, vilket även Europeiska unionen genom rådet och OSSE genom dess ordförande krävt. Med hänsyn till detta kan vi givetvis enbart stödja Europeiska rådet.
Europeiska unionen och andra som önskar medverka till att detta mycket komplexa och svåra problem löses måste vara helt klara över dessa tragiska händelsers orsaker, förlopp och följder. Jag anser att vi jämte den undersökning som ett otal gånger har efterlysts måste få en heltäckande analys av orsakerna till en fortsatt risk för destabilisering i Uzbekistan. Jag är övertygad om att sakernas utomordentligt komplexa tillstånd inte enkelt kan tillskrivas terrorism eller religiös fundamentalism. Vi får inte göra det lätt för oss genom en ytlig diagnos, eftersom det kan leda till en förfelad politik. Vissa andra aspekter av instabiliteten har nämnts här i dag.
Det som är väsentligt för Europeiska unionen är att vi måste göra vårt yttersta för att se till att Uzbekistan inom en demokratisk ram kan nå fram till stabilitet och inleda reformer, som skulle underlätta den interna politiska dialogen och öka demokratin och förbättra ekonomin i landet.
– Herr talman! Det är av yttersta vikt att detta land med sina enorma rikedomar, i synnerhet på gas, inte destabiliseras. Det är inte i vårt eller någon annans intresse. Vi måste medge att det finns fundamentalistiska element i landet men de får inte användas som förevändning för att hålla det uzbekiska folket i tvångströja, för det är just vad som sker. President Karimovs regering använder detta mer eller mindre genuina hot från fundamentalisterna som ett sätt bevara makten för sin förtryckarregim.
Jag anser att våra påtryckningar på den uzbekiska regeringen och på president Karimov måste ligga fast. Vi måste uppmana honom att godkänna en internationell undersökning och tydligt visa vår solidaritet. Från den synpunkten är det resolutionsförslag ni är på väg att anta viktigt. Vi måste göra klart att Europeiska unionen inte tolererar den inställning och den politik som märkts under de senaste veckorna.
Långt ifrån att destabilisera landet måste denna solidaritet vara ett sätt att stabilisera det för att främja demokrati, för det är detta som är vårt mål. Jag anser att det inte finns några andra förevändningar, inte ens allvarliga sådana, såsom frågan om fundamentalism, som kan hindra oss från att sätta stort tryck på regeringen i fråga, som är en av de mest diktatoriska regimerna i hela regionen.
. – Herr talman! Vi måste fortsätta att samtala med de uzbekiska myndigheterna för att kunna verka för reformer för de mänskliga rättigheterna och för demokrati. Kommissionen förblir också aktiv på det humanitära området. Vi håller nära kontakt med UNHCR för att få en bedömning av läget för dem som har flytt till gränstrakterna. ECHO bevakar läget på ort och ställe och om behov uppkommer kan kommissionen snabbt mobilisera humanitärt bistånd.
Som jag nämnde i mina inledande kommentarer anser vi att vi måste fortsätta vårt engagemang i Tacisprogrammen, som framför allt handlar om demokratiska och ekonomiska reformer och således angriper grundorsakerna till de rådande problemen. Kommissionen har redan avsatt 3 miljoner euro till bistånd till de uzbekiska enklaverna i Kyrgyzterritoriet för fattigdomsbekämpning, gränsöverskridande samarbete och för att motverka ökade spänningar i detta instabila område.
Vi behöver fortsätta påtryckningarna mot de uzbekiska myndigheterna att inleda nödvändiga reformer och upprätta ett demokratiskt samhälle. Vi kommer att fortsätta att efterlysa en internationell undersökning av händelserna nyligen och yrka på att president Karimov omprövar sin ståndpunkt.
I fråga om partnerskapet och samarbetsavtalet anser vi att ett tillfälligt hävande av avtalet endast skulle leda till att de institutionella kontakterna med myndigheterna avbröts.
Samtidigt som vi är övertygade om behovet att fortsätta påtryckningarna mot de uzbekiska myndigheterna för att få dessa att gå med på en internationell undersökning och att vidta konkreta åtgärder för de mänskliga rättigheterna och demokratin, anser vi att vi måste upprätthålla en kommunikationskanal för att effektivt kunna förbättra läget.
– Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1) som ingetts i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är de muntliga frågorna (B6-0241/2005 och B6-0232/2005) till rådet och kommissionen från Bart Staes, för budgetkontrollutskottet, om samarbetet inom budgetmyndigheten om fördelningen och den möjliga användningen av de utbetalda medel som blev resultatet av överenskommelsen mellan kommissionen/medlemsstaterna och Philip Morris för att bekämpa bedrägerier.
. – Herr talman, herr Schmit, herr Borg, mina damer och herrar! Först av allt vill jag förklara bakgrunden till dessa två frågor från budgetkontrollutskottet. Europeiska unionen och medlemsstaterna kan förlora hundratals, för att inte säga miljardtals, euro varje år på grund av uteblivna inkomster av punktskatt, moms och tullavgifter från den olagliga handeln med tobaksvaror på den svarta marknaden. Varje container med smuggelcigaretter kostar europeiska och nationella myndigheter inkomster i storleksordningen 1,5 miljoner euro. Under 1995 och 1996 förde Europaparlamentet kampen mot denna typ av bedrägeri och tillsatte en utredningskommitté som, med John Tomlinson som ordförande och Edward Kellett-Bowman som föredragande, inventerade de problem som uppkom under transiten och föreslog lösningar på dem. Utredningskommittén besökte hamnarna i Antwerpen och Rotterdam där den ingående undersökte de bedrägerimetoder som kriminella organisationer, ofta av maffialiknande karaktär, använde sig av för att undslippa normala skatteskyldigheter. Låt mig upprepa att dessa metoder är karaktäristiska för maffian och under de senaste åren har de skördat människoliv. Mord har begåtts, tjänstemän har hotats och mutats, och i vissa fall har politiker arbetat hand i handske med de kriminella.
Det utmärkta arbete som utfördes av undersökningskommittén, av våra antibedrägeriorgan UCLAF och OLAF, av arbetsgruppen mot cigarettbedrägerier (Cigarette Fraud Task Force) och det nära samarbetet mellan tull- och polisväsende har lett till att ett omfattande nätverk kunnat avslöjas. I november 2000 lämnade gemenskapen in en civilrättslig stämningsansökan till domstolen i New York mot Philip Morris och Reynolds med avseende på deras misstänkta inblandning i smugglingen av cigaretter till Europeiska unionen. Tio medlemsstater anslöt sig till stämningsansökan mellan januari och april 2001.
De nakna fakta som under förhandlingarna inför domstolen framfördes mot Philip Morris tvingade tobaksjätten att underteckna ett förlikningsavtal med Europeiska kommissionen. Detta fleråriga avtal undertecknades den 9 juli 2004 och syftar till att effektivt bekämpa smuggling och förfalskning av cigaretter. Samtidigt sätter det stopp för den rättsliga tvisten mellan Europeiska unionen och Philip Morris. I avtalet föreskrivs att Philip Morris under en tolvårsperiod skall betala betydande belopp – så mycket som 1,5 miljarder US-dollar – till ett bankkonto som förvaltas av Europeiska kommissionen. Det utgör en ny inriktning i fråga om antibedrägeripolitik och garanterar att Philip Morris och Europeiska unionens myndigheter kan samordna sina insatser och samarbeta närmare. Det är troligt att denna nya uppläggning kommer att leda till att liknande avtal ingås med de två övriga tobaksjättarna British American Tobacco och Japan Tobacco inom en inte alltför avlägsen framtid.
Budgetmyndigheten i Europeiska unionen består av två grenar: ministerrådet och parlamentet. Som parlamentsledamöter är vi ytterst oroliga över hur kommissionen och medlemsstaterna kommer att hantera denna oväntade men betydande inkomst. Enligt tjänstemän på hög nivå inom rådet kommer lejonparten av Philip Morris-medlen att hamna i medlemsstaternas nationella skattkammare. Uppenbarligen kommer 10 procent att gå till kommissionen, medan de tio medlemsstater som anslöt sig till stämningsansökan kommer att få 90 procent. Kan rådet och kommissionen bekräfta denna fördelning?
I detta sammanhang ser det verkligen ut som om medlemsstaterna beter sig som lystna opportunister och simpla kamrerer. För mig förefaller uppdelningen i 10 respektive 90 procent att underskatta insatserna från kommissionens och OLAF:s sida. För vad kommer att hända med dessa medel? I själva verket skall de huvudsakligen användas för att bekämpa bedrägerier. Jag är mycket medveten om att budgetmyndigheten anser att den så kallade öronmärkningen av vissa medel för specifika verksamheter inte är önskvärd. Men det förefaller mig ändå rimligt att rådet och kommissionen gör det politiska åtagandet gentemot parlamentet att använda en betydande del av detta belopp till bekämpning av bedrägerier och förfalskningar. Är kommissionen beredd att föreslå en handlingsplan och en budgetpost för att hantera denna fråga? Så mycket kan göras, bland annat gränsöverskridande samarbete, fler datorer vid gränserna, mer och bättre utbildad inspektionspersonal, förstärkning av tulltjänsten, investeringar i spaning och spårning, effektivare uppföljningspolitik och extra bemanning för OLAF.
Låt oss därför koncentrera oss på hur medlen används och inte enbart på hur de skall fördelas. Detta gäller inte bara vems pengar det är. Vi bör också eftersträva valuta för pengarna. Jag väntar mig även en lägesrapport från kommissionen, möjligen bakom stängda dörrar, om förhandlingarna med British American Tobacco och Japan Tobacco.
Endast på dessa premisser och på grundval av de avtal vi slutit kan vi fortsätta diskussionen. Av rådet väntar vi oss att idéerna skall sträcka sig längre än till en bokhållarmentalitet och förslag om att använda dessa pengar klokt. Vad är rådets och kommissionens svar på detta?
– För det första vill jag påpeka att rådet fäster stor vikt vid skyddet av Europeiska unionens ekonomiska intressen. Jag kan också bekräfta för den ärade ledamoten att rådet helt instämmer i att kampen behöver intensifieras mot förfalskningar av alla de slag som har utvecklats under senare år. I detta sammanhang välkomnar vi också avtalet mellan kommissionen, de tio medlemsstaterna och företaget Philip Morris.
I fråga om fördelningen och användningen av de medel ni avser, vilket verkar skäligt som jag ser det, vill jag framhålla att detta är ett avtal som ingåtts mellan kommissionen och tio medlemsstater, vilket innebär att rådet som institution inte är part i saken. Jag kan dock tala om för er att diskussionerna mellan kommissionen och de tio medlemsstaterna om användningen av medlen redan har börjat. Jag kan försäkra er att rådet i den utmärkta samarbetsanda som råder mellan institutionerna kommer att se till att ni hålls helt informerad om sakernas utveckling på grundval av den information som vi får.
Ni tar upp frågan om att avsätta en del av pengarna till förmån för gemenskapsbudgeten. Om en del av medlen gick till gemenskapsbudgeten skulle det beloppet behöva tas upp som en inkomst, i enlighet med gällande budgetförfarande. Om medlen användes för åtgärder för att bekämpa bedrägeri, så som ni föreslår, skulle det vara upp till kommissionen, om den ansåg det lämpligt, att lägga fram förslag som Europaparlamentet och rådet – budgetmyndighetens två grenar – skulle få uttala sig om när förslaget väl lagts fram.
Som ni framhöll har rådet noterat att det ingångna avtalet ger medlemsstaterna möjlighet att använda medlen för att finansiera åtgärder mot bedrägerier. Rådet skulle vilja framhålla att – eftersom det rör sig om bekämpande av nationella bedrägerier med hjälp av medel som skulle återgå till de nationella budgetarna – är dessa medel helt den berörda medlemsstatens ansvar.
. – Herr talman! Jag vill börja med att tacka parlamentet för dess stöd och ansträngningar, vilka kulminerade den 9 juli 2004 då en överenskommelse träffades med Philip Morris International om bedrägeribekämpning. I denna överenskommelse ingår att 1,25 miljarder US-dollar under 12 år skall betalas till Europeiska gemenskapen och deltagande medlemsstater. I överenskommelsen understryks vikten av en politik för att bekämpa bedrägerier och detta kan ses som en stor framgång för kommissionen och OLAF.
Sedan överenskommelsen undertecknades har kommissionen framhållit att även övriga medlemsstaterna bör ansluta sig till den. Irland, Malta, Polen och Österrike har nyligen undertecknat överenskommelsen och vi hoppas att övriga medlemsstater snart kommer att göra detsamma. Det är också vår förhoppning att Philip Morris-överenskommelsen kommer att tjäna som modell för liknande avtal med andra företag.
Kommissionen kommer att på Europeiska gemenskapens vägnar, och för de tio medlemsstater som undertecknade överenskommelsen med Philip Morris International om bekämpning av smuggling och förfalskningar, besluta om hur medlen skall fördelas. Diskussioner pågår och kommissionen har upprepade gånger betonat att det brådskar att komma överens om fördelningen av de tilldelade medlen. Vi är tacksamma för parlamentets stöd för att utverka en adekvat del för kommissionens budgetanslag.
Överenskommelsen har till syfte att bidra till bekämpningen av smuggling och bedrägerier. Det anges i överenskommelsen att penningutbetalningarna kan utgöra en källa till ytterligare finansiering av initiativ för att motverka smuggling och förfalskningar. Överenskommelsen innehåller dock inte några specifika åtaganden om användningen av medlen.
I Böschbetänkandet om bekämpning av bedrägerier, som antogs så sent som igår, bad parlamentet kommissionen och medlemsstaterna att använda de medel som utfaller genom avtalet till att finansiera åtgärder för att förhindra och bekämpa cigarettsmuggling, inklusive förfalskningsbekämpande åtgärder.
De medel som Europeiska gemenskapen får enligt överenskommelsen kommer att infogas i gemenskapsbudgeten som icke-öronmärkta medel, i enlighet med tillämpliga regler i budgetförordningen. Gemenskapens lagstiftare och budgetmyndigheten kan dock besluta att anta ett nytt program eller att bredda omfattningen av ett befintligt.
Kommissionen anser att gemenskapen är berättigad att motta en rättvis andel av medlen, med hänsyn till principerna för gemenskapens egna medel.
Kommissionen har diskuterat fördelningen av medel med de tio medlemsstaterna och är övertygad om att ett samförstånd snart kommer att uppnås. I december 2004 skickade kommissionsledamot Siim Kallas ett brev till finansministrarna, och han har också sammankallat två möten om saken. En slutlig överenskommelse har ännu inte nåtts. Frågan om den del som skall gå till gemenskapens budget är beroende av vilken lösning man hittar på fördelningen av medlen mellan medlemsstaterna.
Kommissionen fortsätter aktivt att verka för ett slutligt samförstånd.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Smuggling och undvikande av tullbetalning är problem som rör alla EU:s medlemsstater. Av begripliga skäl är problemet med olaglig omsättning av skattepliktiga varor särskilt aktuell. Enligt medlemsstaternas beräkningar förlorade EU-budgeten cirka 200 miljoner euro år 2003 enbart till följd av olaglig handel med cigaretter. Förlusterna för medlemsstaternas budgetar är mycket större. Givetvis har både medlemsstaternas skattemyndigheter och OLAF (Europeiska byrån för bedrägeribekämpning) gjort en hel del för att bekämpa olaglig handel med cigaretter. I detta sammanhang är det ett välkommet initiativ att förena krafterna i kampen mot den olagliga handeln med cigaretter på EU-nivå och att engagera de legala cigarettillverkarna.
Det samarbetsavtal som Europeiska kommissionen och olika EU-medlemsstater slöt med Philip Morris International är det första exemplet på detta samarbete. I avtalet föreskrivs att Philip Morris International skall förbättra sitt cigarettdistributionssystem och lämna mer detaljerad information till medlemsstaternas rättsvårdande myndigheter och skattemyndigheter, vilket är nödvändigt för att effektivt bekämpa den olagliga handeln med cigaretter. Härutöver skall Philip Morris International under en tolvårsperiod betala 1,25 miljarder US-dollar till EU:s budget och medlemsstaternas budgetar. Europaparlamentet anser att helst alla dessa resurser eller åtminstone huvuddelen av dem bör gå till att bekämpa och förhindra handel med olagliga tobaksvaror.
Europaparlamentet anser att parlamentet som en av EU-budgetmyndighetens grenar bör delta i beslutsfattandet om fördelningen och användningen av dessa resurser. Vi anser att de medlemsstater som ännu inte undertecknat avtalet, särskilt de nya medlemsstaterna, allvarligt bör överväga att ansluta sig. Mer exakt information och extra ekonomiska resurser kommer att göra det möjligt att mer effektivt bekämpa olaglig handel med cigaretter och förbättra indrivningen av punktskatter. Liknande avtal skulle också kunna ingås med övriga tobaksbolag, och förhoppningsvis kan detta prejudikat också stimulera undertecknandet av liknande avtal med andra tillverkare av punktskattebelagda varor, exempelvis alkohol.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först tacka föredraganden, vår man i budgetkontrollutskottet, för detta initiativ.
Kommissionsledamoten har redan nämnt att vi i ett betänkande som antogs av parlamentet i går uppmärksammade cigarettsmugglingen, ett av de verkligt stora problem som EU brottas med för närvarande. Ett skäl till detta är att det första finansministrarna gör när de märker att pengarna är slut är att höja tobaksskatten. Detta får till följd att illegala cigaretter börjar strömma in i landet och att de i slutändan ändå står där med mindre pengar än förut. Det som händer är att medlemsstaterna – en del av dem i full vetskap om vad de gör – rullar ut röda mattan för den organiserade brottsligheten.
Det har redan talats om den överenskommelse som kommissionen och OLAF har tagit initiativ till. Även om det är ett fantastiskt initiativ så har det – som föredraganden också påpekar – en svag punkt, eftersom det i överenskommelsen inte specificeras vad som skall göras med pengarna. Om den här typen av överenskommelser ingås i framtiden är det mycket viktigt – och ett krav från parlamentet – att det fastställs en formel för hur pengarna skall fördelas.
Jag skulle också, herr rådsordförande, vara mycket positiv till att rådet diskuterar vad som skall göras med dessa pengar; det kan helt enkelt inte överlåtas åt de enskilda medlemsstaterna. Det finns en alltför stor brist på tullpersonal. Alltför många av våra tullkontor är ännu inte datoriserade. Även er institution är skyldig att på allvar tänka igenom detta. Vi förväntar oss att pengarna anslås till särskilda ändamål när de betalas ut. Jag vill tacka vår föredragande Bart Staes för detta initiativ.
– I likhet med min kollega Valdis Dombrovskis har även jag begärt att helt kort få uttala mig för de nya medlemsstater som påverkas av denna fråga. Som alla vet ligger Ungern mitt i Europa eller, som vi brukar säga, i hjärtat av Europa. Det innebär att det är en korsväg mellan nord och syd, öst och väst, en korsväg som inte bara används för handel med lagliga varor, utan även för smuggelgods, såsom cigaretter, narkotika och alkohol. Att stoppa och hindra handeln med smuggelgods var en viktig uppgift för vårt land även före anslutningen. Efter anslutningen har vi dock nästan kommit att bli en bastion för Europas försvar.
Därför gladde vi oss mycket åt denna föredömliga och viktiga överenskommelse, som tack vare Europeiska kommissionens och OLAF:s beslutsamma agerande har ingåtts med Philip Morris International. Vi anser att det är mycket viktigt att överenskommelsen kan utvidgas till att även omfatta de nya medlemsstaterna, även om kommissionen bara har undertecknat överenskommelsen på tio medlemsstaters vägnar. Det betyder att fördelarna av överenskommelsen i bekämpningen av smuggling och bedrägerier – i form av professionellt, tekniskt och ekonomiskt stöd från EU och OLAF – nu även kommer oss till del. Det gläder oss också att OLAF, som ett erkännande av vår särskilda situation, har upprättat kontakter med de ungerska myndigheterna och håller på att utveckla detta ömsesidigt gynnsamma samarbete, som på samma gång skyddar såväl EU:s som Ungerns ekonomiska intressen.
. – Herr talman! Detta är en komplex och viktig fråga. Vi har inlett förhandlingar med medlemsstaterna för att försöka nå en överenskommelse. Ännu en gång vill jag tacka parlamentet för dess stöd för vår ståndpunkt.
Ni har särskilt begärt att de medel som utfaller enligt överenskommelsen bör inriktas på bedrägeribekämpningsprogram. Ni vet mycket väl, som jag sade i mina föregående kommentarer, att detta är medel utanför den ordinarie budgeten. Våra ansträngningar är för närvarande inriktade på att nå en överenskommelse om hur medlen skall fördelas, inte bara mellan kommissionen och medlemsstaterna, utan även mellan de olika medlemsstaterna. Förhandlingarna har varit och fortsätter att vara svåra, men jag är övertygad om att vi snart kan lösa problemet.
I fråga om de program som medlen skall tilldelas, har kommissionen noterat det relevanta förslaget, som utan tvivel så småningom kommer att övervägas så snart vi har nått en uppgörelse om fördelningen av medlen. Den överenskommelsen bör sedan kunna fungera som fördelningsnyckel för andra liknande överenskommelser i framtiden.
– Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B6-0246/2005).
Följande frågor har ställts till rådet:
I det luxemburgska ordförandeskapets slutsatser från den 22–23 mars 2005 och i bilaga I till dessa ingår den europeiska pakten för ungdomsfrågor och denna innehåller tre handlingslinjer.
Vilka konkreta åtgärder kommer att vidtas och på vilket sätt skall de tillämpas av EU och av medlemsstaterna, i syfte att förverkliga målet med pakten för ungdomsfrågor men samtidigt beakta behovet av solidaritet mellan generationerna?
Finns det någon konkret tidsfrist inom vilken bästa internationellt erkända metoder skall införlivas i nationella handlingsplaner och konkreta program?
Vilka förutsättningar kommer att gälla när man skall bedöma huruvida genomförandet av pakten för ungdomsfrågor har varit framgångsrikt?
– Rådet bekräftar att Europeiska rådet vid sitt möte den 22–23 mars antog en europeisk pakt för ungdomsfrågor. Rådet kommer inom kort även att anta riktlinjer för sysselsättningen, där man i den allmänna inledningen hänvisar till den europeiska pakten för ungdomsfrågor. Dessutom innehåller också riktlinje 18, som handlar om arbetslivscykeln, en hänvisning till pakten i ett avsnitt om sysselsättning och arbetslöshet bland ungdomar. Denna riktlinje kommer därför att bli föremål för den uppföljning, baserad på nationella rapporter, som föreskrivs beträffande samtliga riktlinjer.
Det bör också påpekas att ett visst antal kvantifierade mål som är av betydelse för den europeiska pakten för ungdomsfrågor antogs redan 2003 inom ramen för sysselsättningsstrategin. Några av målen var att fram till 2010 se till att unga arbetslösa erbjuds sysselsättning inom högst sex månader, att andelen ungdomar som hoppar av skolan minskar till 10 procent och att andelen 22-åringar som har fullföljt gymnasieutbildning ökar till 85 procent.
Rådet noterar dessutom att kommissionen har för avsikt att inom kort lägga fram ett meddelande som just handlar om pakten och har titeln ”Att möta unga européers oro – genomförandet av den europeiska pakten för ungdomsfrågor och främjandet av ett aktivt medborgarskap”. Jag anser att EU bör göra mer för ungdomar, eftersom resultaten av folkomröstningarna visade att unga människor är de som först förlorar sin entusiasm för EU och att en majoritet av dem röstade mot konstitutionen.
På grundval av detta meddelande kan rådets organ sedan börja arbeta med att faktiskt genomföra pakten. Rådet kan därför ännu inte ge parlamentsledamoten någon närmare information om tidtabellen eller bedöma vilka framsteg som har gjorts beträffande den europeiska pakten för ungdomsfrågor.
– Fru talman! Jag tackar rådsordföranden för hans uttömmande svar och för hans särskilda intresse för ungdomsfrågor, som bör vara en viktig angelägenhet för oss alla.
Frågan är om de tre delarna av pakten kommer att få vederbörligt utrymme i nästa ungdomsprogram, särskilt den del som handlar om möjligheterna att förena familj och förvärvsarbete; med andra ord, möjligheten för unga människor att bilda familj.
– Jag tror att ett av Lissabonstrategins mål på det sociala och sysselsättningsrelaterade området är att man skall kunna förena familj och förvärvsarbete. Vi vet att kombinationen familjeliv och arbetsliv ofta är svår i många – men inte alla – länder, inte minst för att det saknas barnomsorg. Det här är en aspekt som redan ingår i de olika sysselsättningsstrategierna, men som även bör finnas med i genomförandet av pakten för ungdomsfrågor.
Domen i fallet kring den turkiska lärarorganisationen Egitim Sen kommer att falla senast i slutet av maj i Turkiets högsta domstol. Förbundet anklagas för att bryta mot den turkiska konstitutionen och äventyra republikens enhet genom sitt stöd för principen om alla barns rätt till undervisning på sitt modersmål.
Vilka åtgärder kommer rådet att vidta i det fall att det blir en negativ dom i Turkiets högsta domstol kring Egitim Sen, och vilka konsekvenser kommer en sådan dom få för landet strävan att bli medlem av EU?
– Parlamentsledamoten känner till att Europeiska rådet den 16 och 17 december 2004, även om man godtog att Turkiet på ett tillfredsställande sätt uppfyllde Köpenhamnskriterierna och därför kunde inleda medlemskapsförhandlingar, samtidigt gjorde klart att kommissionen skulle behöva fortsätta att kontrollera att den politiska reformprocessen faktiskt genomförs fullt ut. Kommissionen är skyldig att granska alla angelägna frågor som behandlas i dess återkommande rapport och rekommendation, däribland naturligtvis yttrandefrihet och respekt för minoriteter, och att regelbundet rapportera tillbaka till rådet.
När associeringsrådet EU–Turkiet sammanträdde den 26 april i år underströk ordförandeskapet på EU:s vägnar att Turkiet oundgängligen och utan dröjsmål måste genomföra de uppskjutna reformerna och se till att de verkligen genomförs helt och hållet, vilket självfallet förutsätter respekt för alla rättigheter, särskilt yttrandefriheten.
. – Tack för svaret. Jag måste dock fråga om det inte är oroväckande med Högsta domstolens dom i Turkiet den 25 maj. Genom denna dom tar man ifrån barnen den självklara rätten att få undervisning på det egna modersmålet och utvecklas utifrån sin egen kulturella bakgrund.
Domen från Högsta domstolen är ett brott mot de mänskliga och demokratiska rättigheterna. Förutom att man kränker dessa rättigheter innebär också domen att man upplöser lärarorganisationen, som därmed också fråntas rätten att företräda sina 200 000 medlemmar. Det är ett brott mot ILO-konventionen. Rådet bör upplysa Turkiet om att den dörr som har öppnats går att stänga igen om inte de mänskliga rättigheterna respekteras.
– Jag anser att respekt för minoriteters rättigheter, inklusive rätten att tala sitt eget språk, måste vara en av normerna när man mäter respekt för de demokratiska principer som alla de nuvarande medlemsstaterna – och naturligtvis även de som ansöker om eller önskar bli medlemmar i framtiden – måste följa. Jag är inte säker på att man kan kalla det brott, men minoriteters rättigheter är hur som helst en mycket viktig del av vår policy gentemot Turkiet.
– Herr rådsordförande! EU:s motto är ”enhet i mångfald” och som ni mycket väl vet hade EU inte kunnat byggas utan respekt för vår språkliga och kulturella mångfald.
Ni gav ett jakande svar genom att säga att rådet är oroat och följer frågan om Turkiet och barns rätt att undervisas på sitt modersmål, men jag vill fråga om ni tänker göra mer än att bara följa denna fråga.
Jag anser att ministerrådet i det här läget bör agera beträffande Turkiet – att man på något sätt bör fästa uppmärksamheten vid denna fråga – så att vi inte bara väntar på nästa rapport från kommissionen om huruvida landet följer gemenskapens regelverk eller inte.
Herr rådsordförande! Vad tänker ni göra i detta hänseende?
– Jag vill bara säga att den turkiske allmänne åklagaren redan har förlorat två gånger i det här fallet och att den dom som förväntas avkunnas inom kort, och som säkert kommer att gå i samma riktning, kommer att vara slutlig. Självklart kommer alla dessa särskilda fall och andra – låt säga mer allmänna – fall att diskuteras i alla de forum där EU för diskussioner med Turkiet, och jag anser att vi måste fortsätta att föra en dialog med Turkiet om frågor som rör yttrandefrihet, språkanvändning och fackföreningsfrihet.
– Fru talman! När denna dom hade fallit ställde jag en fråga till kommissionen om detta. Det rör nämligen de medborgerliga och mänskliga rättigheterna, och vi har alla förfasat oss över vad som har hänt. Min fråga till rådet är: Kommer man att samordna detta med tanke på att det är en fråga som rör såväl rådet och kommissionen som Europaparlamentet? Det som har hänt är mycket gravt. Jag vill veta om ni samordnar detta eller om vi skall ta upp diskussionen igen när jag får mitt svar från kommissionen.
– Jag anser att det finns samordning, men det kan vara meningsfullt att även ställa denna fråga till kommissionen.
–Eftersom följande frågor handlar om samma sak kommer de att behandlas tillsammans:
Rådet (rättsliga och inrikes frågor) beslutade den 14 april 2005 att anmoda kommissionen att till slutet av maj 2005 lägga fram ett förslag om ett gemensamt informationssystem för ansvariga för invandrings- och asylpolitiken i medlemsstaterna avseende viktiga beslut som skall fattas av en eller flera medlemsstater.
Spaniens regering har under tiden ändrat kriterierna för den särskilda process för beviljande av uppehållstillstånd för illegala invandrare som för närvarande pågår i Spanien, så att man numera kan godta så kallad ”folkbokföring genom underlåtenhet”.
Hur och när informerades rådet om de nya kriterierna?
Den spanska regeringens program för att utfärda uppehållstillstånd för invandrare avslutades den 7 maj och har inneburit en stor framgång med ca 700 000 framlagda ansökningar. Syftet är att få bukt med den svarta arbetsmarknaden genom att integrera invandrare utan uppehållstillstånd i det spanska samhället. Ett krav har därför varit att kunna visa upp ett anställningskontrakt. Fackföreningar, arbetsgivare och det civila samhället i sin helhet har givit programmet sitt stöd. Utöver att få stopp på svartarbetet och integrera de illegala invandrarna ger programmet Spanien ett utomordentligt utgångsläge för att delta i och stimulera arbetet med att utforma en gemensam invandringspolitik för unionen.
Stöder rådet de spanska framgångarna med att utfärda uppehållstillstånd för att få stopp på de svarta anställningarna och integrera de illegala invandrarna och ge dem fullständiga rättigheter? Anser rådet att den spanska regeringen genom detta program har förbättrat sin ställning för att bidra till utarbetandet av en gemensam invandringspolitik för unionen?
– Jag ber att få hänvisa parlamentsledamöterna till det svar som rådet redan har gett på en muntlig fråga om samma ämne. Rådet ber att få påminna parlamentsledamoten om att det är varje medlemsstats ansvar att bestämma hur många arbetsinvandrare man skall släppa in.
När det gäller det legaliseringsprogram som har genomförts av den spanska regeringen och som nämns av frågeställaren, diskuterades detta informellt i rådet vid mötet i januari 2005. Rådet vill påminna parlamentsledamoten om de slutsatser om ett gemensamt informationssystem som antogs vid rådets möte den 14 april 2005. I dessa slutsatser uppmanades kommissionen att lägga fram ett initiativ före utgången av maj månad i år – vilket inte skedde – om inrättandet av ett gemensamt informationssystem för de myndigheter i medlemsstaterna som är ansvariga för invandrings- och asylpolitiken. Rådet ansåg att ett sådant system skulle stärka det ömsesidiga förtroendet och leda till en mer samordnad hantering av invandrings- och asylpolitiken i medlemsstaterna. Jag vill därför uppmana er att fråga kommissionen varför man inte har lagt fram det förslag som vi begärde i januari.
. – Herr rådsordförande! Tack så mycket för er redogörelse.
Jag tänker inte göra något inlägg, utan i stället ställa en rak och direkt fråga: tror ni att de beslut som fattades i Spanien beträffande illegal invandring ger ett negativt eller positivt bidrag till den framtida utformningen av en gemensam invandringspolitik för unionen?
– Låt mig först och främst påpeka att Spanien fattade ett beslut som landet hade all rätt att fatta. Vi är dock alla medvetna om att vi vill gå mot en mer samordnad, om än inte gemensam, politik på detta område och att någon sådan ännu inte finns. Det är också sant att det är bättre om en medlemsstat samordnar den här typen av beslut med övriga medlemsstater.
Jag inser samtidigt att detta beslut togs i ett specifikt sammanhang och att målet var just att så mycket som möjligt, och på bästa möjliga sätt, integrera människor som redan befann sig i Spanien. Genom att integrera dem i det spanska samhället förhindrar man dessutom förmodligen att de beger sig till andra medlemsstater. I detta hänseende anser jag inte att detta beslut fattades på övriga medlemsstaters bekostnad. Det står också klart att vi alla måste inse att den enda lösningen är bättre samordning av invandringsfrågorna på EU-nivå.
. – Herr rådsordförande! Jag tror att vi nu till fullo har debatterat dessa – som ni så riktigt påpekade – spanska angelägenheter, som ju dessutom har varit en stor framgång. Jag tackar er därför för ert tålamod och för er konsekventa politik och erbjuder er samordning från Spaniens sida.
– Tålamod verkar vara en god egenskap. Det har parlamentet lärt mig ett och annat om.
Vilka åtgärder har ordförandeskapet vidtagit för att äntligen kunna fortsätta medlemskapsförhandlingarna med Kroatien som har fördröjts i onödan?
– Den 7 mars 2005 bekräftade rådet ånyo EU:s åtagande beträffande Kroatiens anslutning och antog en förhandlingsram för detta land. Rådet betonade samtidigt vikten av att alla länder på västra Balkan samarbetar fullt ut med den internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Det är ett grundkrav för att de skall kunna fortsätta att etablera närmare förbindelser med EU. Det var därför det var nödvändigt att, efter diskussioner i rådet och i avsaknad av en ömsesidig överenskommelse, skjuta upp medlemskapsförhandlingarna med Kroatien.
Under tiden inrättades en arbetsgrupp bestående av ordförandeskapet, generalsekreteraren/den höge representanten, kommissionen och de kommande två ordförandeländerna. Den har till uppgift att i nära kontakt med tribunalen och Kroatien granska de åtgärder som Kroatien vidtar och har vidtagit för att till fullo samarbeta med tribunalen.
Det var mot denna bakgrund som arbetsgruppen den 26 april 2005 höll ett möte med tribunalen och den kroatiska parten för att granska den senaste utvecklingen av samarbetet mellan Kroatien och tribunalen. Gruppen beslutade att rådets slutsatser i december och mars fortfarande var giltiga och vidare att rådet, om det skedde stora förändringar i framtiden, skulle ompröva frågan i nära samarbete med tribunalen.
– Fru talman! Låt mig börja med att fråga om det luxemburgska ordförandeskapet kommer att sätta upp Kroatien på dagordningen för nästa veckas toppmöte? Jag vill därefter fråga hur man resonerade när man – enligt vad jag har hört – dagen innan sköt upp de förhandlingar med Kroatien som skulle äga rum den 17 mars, samtidigt som vi får veta att principen gäller beträffande förhandlingarna med Turkiet den 3 oktober. Varför krävs enhällighet för att inleda förhandlingar med Kroatien, men för att avstå från att inleda dem med Turkiet? Detta är fullständigt ologiskt!
– Låt mig först påpeka att Kroatiens samarbete med rådet, och i synnerhet med den arbetsgrupp som har inrättats, har varit exemplariskt. Detta har också erkänts av tribunalen och inte minst av dess åklagare.
Jag tror inte att något beslut ännu har fattats, och det är min förhoppning att det kommer att fattas och att det kommer att vara positivt. Beslutet måste i likhet med alla andra beslut om inledande av förhandlingar vara enhälligt. Europeiska rådet kan naturligtvis också diskutera detta ärende, men jag tror inte att det skulle vara någon mening med att diskutera det, såvida det inte finns något hopp om en snabb lösning.
I sin rekommendation av den 5 juni 2001 om ”unga människors, i synnerhet barns och tonåringars alkoholkonsumtion” uppmanade rådet medlemsstaterna att vidta åtgärder för att begränsa produktion av och reklam för alkoholdrycker avsedda för barn och tonåringar. Fyra år därefter verkar det av allt att döma som om de åtgärder som vidtagits förfelat sin verkan. Företagen fortsätter sälja ”alkoläsk” som helt uppenbart har ungdomar som målgrupp och konsumtionen av dessa produkter bara ökar, med allt vad skadeverkningar detta för med sig för folkhälsan.
Vilka resultat har denna rekommendation fört med sig och vilka åtgärder har man vidtagit i de olika medlemsstaterna? Vad tänker rådet göra åt att alkoholismen sprids bland ungdomen? Vilka åtgärder planeras i skatteväg för att fastställa punktskatterna på sådana ”designer-drinkar” samt i lagstiftningsväg, för att det av märkningen på förpackningarna klart skall framgå att deras innehåll av syntetisk alkohol och socker är skadligt för hälsan?
– Rådet vill tacka parlamentsledamoten Erna Hennicot-Schoepges för att hon så noga följer denna fråga, som berör oss alla, inte minst dem av oss som har barn. Rådet anser det vara mycket viktigt att skydda unga människor mot alkohol eftersom de är så sårbara.
Som parlamentsledamoten påpekade antog rådet den 5 juni 2001 en rekommendation i vilken man uppmanade medlemsstaterna att sätta stopp för tillverkningen av alkoholdrycker som är avsedda för barn och tonåringar, och för reklam för den här typen av drycker som riktar sig till unga människor. Den 5 juni 2001 antog rådet också slutsatser om en strategi för att minska alkoholrelaterade skador. I slutsatserna uppmanade rådet kommissionen att lägga fram förslag till en omfattande gemenskapsstrategi på detta område som skulle komplettera ländernas politik och fastställa en tidsplan för olika åtgärder.
Efter denna rekommendation förhöll sig rådet inte passivt. Eftersom det visade sig vara svårt att fastställa en tydlig definition av produkter av alkoläsktyp och att rikta in de åtgärder som kunde vidtas, föredrog rådet att följa en mer allmän policy i linje med de tidigare nämnda slutsatserna från 2001. Det bekräftades därför att alkoholfrågorna har en framträdande plats i Europeiska gemenskapens hälsostrategi och i gemenskapens folkhälsoprogram för perioden 2003–2008, som antogs genom ett medbeslutandeförfarande med parlamentet i september 2002. Genom detta program kunde projekt genomföras som finansieras gemensamt av kommissionen och medlemsstaterna och som syftar till att följa 2001 års rekommendation och utforma en preventiv gemenskapsstrategi för alkoholkonsumtion. Det inrättades också en arbetsgrupp bestående av experter från medlemsstaterna för detta ändamål.
I juni 2004 antog rådet slutsatserna ”Alkohol och ungdomar”, i vilka man upprepade sin uppmaning till kommissionen att 2005 överlämna en rapport om medlemsstaternas genomförande av de föreslagna åtgärderna. I slutsatserna uttalades också stöd för kommissionens arbete med utformningen av en övergripande strategi beträffande alkoholkonsumtionen och det betonades att man inom ramen för denna strategi borde ägna särskild uppmärksamhet åt problemet med unga människors alkoholkonsumtion.
Vid rådets möte den 6 december 2004 upprepade man slutligen än en gång sin uppmaning till kommissionen. Före utgången av 2005 skall kommissionen, vid sidan om den utvärderingsrapport som begärdes i rekommendationen från 2001, i princip vara i stånd att lägga fram ett meddelande om en övergripande strategi beträffande alkoholkonsumtionen. Så snart rådet har fått detta dokument kommer man att inleda sitt arbete. Dessa initiativ angriper naturligtvis inte specifikt problemet med alkoläsk. Men på längre sikt kommer de att göra det möjligt för oss att fastställa ett gemensamt regelverk så att vi bättre kan informera alla medborgare, och särskilt unga människor, om farorna med alkoholmissbruk.
– Jag vill tacka rådet för att man har tagit itu med frågan om alkoholism bland unga människor. Jag tror att hälsoproblemen till följd av alkohol och den höga sockerhalten i dessa drycker är särskilt allvarliga: jag tänker på den ökade förekomsten av diabetes bland unga människor och problemet med fetma. Jag förstår inte varför rådet inte gör mer när det gäller frågan om märkning, eftersom många föräldrar inte ens vet om att deras barn dricker alkohol, utan tror att de dricker läsk.
– Kommissionen, som rådet upprepade gånger har uppmanat att lägga fram förslag på detta område, bör beakta det som parlamentsledamoten just har sagt. Den bör också beakta nivån. Detta handlar om konsumentskydd, eftersom människor måste få klart för sig vad det är de konsumerar.
– Herr rådsordförande! När det gäller hälsa vill jag påpeka att ett av de största problemen med alkoholförtäring är dess samband med självmord bland ungdomar. Detta är särskilt ett problem i Irland och det bör betonas mycket mer i vår strategi.
För det andra är vi i fråga om reklam oroade över att leksaksreklam förekommer under barnprogram, men vi utsätter dem också för alkoholreklam och presenterar alkohol för dem vid mycket låg ålder och gör den acceptabel. Vi måste ta upp detta. Kanske ni kan ge er syn på om detta bör ingå i er framtida strategi om alkohol och de problem som är förknippade med den.
– Detta visar tydligt att medlemsstaterna måste kunna agera snabbt och att de har rätt att göra det. Detta är ett område där subsidiaritetsprincipen kan tillämpas och där en del av den fria marknadens principer inte kan åberopas. Det handlar faktiskt inte bara om varors fria rörlighet, utan framför allt om hälsoskydd. Jag tror därför att det är genom exempel som dessa som EU bör visa att det inte sitter fast i ett regelverk som inte tar hänsyn till de verkliga farorna. Tack för att ni ställde denna fråga till mig, men den bör snarare ställas till kommissionen.
– Tack, fru talman, för att jag får möjlighet att ställa en följdfråga. Jag har en fråga till rådet, nämligen denna: Finns det några alkoholdrycker som uttryckligen har barn och tonåringar som målgrupp, vilket Erna Hennicot-Schoepges hävdar?
För det andra, är rådet medvetet om att det finns myndiga vuxna som tycker att dessa drycker smakar gott och som bestraffas genom den särskilda skatt som redan har införts på dem i tillexempel Tyskland?
För det tredje, håller rådet med mig om att det vore bättre för oss att informera barn, tonåringar, vuxna och pensionärer om farorna med alkohol i allmänhet, än att eftersträva centraliserade och förmyndaraktiga skattelösningar?
– Jag anser inte att det ni säger står i strid med det jag just förklarade. Dessa drycker riktas naturligtvis inte bara till barn och tonåringar. Om vi skall fria hellre än fälla, så tror jag inte att tillverkarna medvetet riktar dessa produkter till tonåringar. Men jag tror däremot att de utgör en särskild lockelse för denna befolkningsgrupp.
Ni nämnde skatter. Det är riktigt, men vad som framför allt behövs är en informationskampanj riktad till unga människor, eftersom skatter i sig inte är lösningen. Det är först och främst medlemsstaterna som måste vidta alla åtgärder och de måste ha möjlighet och en viss frihet att fatta beslut utan att riskera att längre fram stöta på problem för att de, i teorin, har inkräktat på den fria marknaden och varors fria rörlighet. Jag tror därför att det är på denna punkt som EU bör anta en ståndpunkt beträffande dessa produkter.
Det sägs att inte alla 25 medlemsstater har ratificerat rådets rambeslut av den 13 juni 2002 (14242/01), som skulle möjliggöra att gemensamma spaningsgrupper upprättades. Hur många medlemsstaters parlament har ännu inte ratificerat rambeslutet? När bedömer rådet att förfarandet kommer att vara avslutad, så att EU kan börja bekämpa organiserad brottslighet på allvar och mer effektivt?
– Hittills har 21 medlemsstater meddelat rådets generalsekretariat att de har införlivat rambeslutet av den 13 juni 2002 om gemensamma spaningsgrupper. Dessa medlemsstater kan därför upprätta gemensamma spaningsgrupper i enlighet med rambeslutet. Två medlemsstater har också meddelat rådets generalsekretariat att deras lagförslag om införlivande av rambeslutet har lagts fram inför deras parlament, eller snart kommer att göra det. En medlemsstat har meddelat rådet att rambeslutet delvis har införlivats.
– Jag är inte särskilt bra på matematik men jag får det till 24. Alltså berättade ni inget om en av medlemsstaterna. Vad skall ni göra åt den medlemsstat som tydligen inte gör något alls åt saken?
– Låt mig kontrollera om det i själva verket bara är 24. Låt mig kontrollera om det verkligen är så att en medlemsstat inte har svarat. Jag kan inte ge er informationen nu, men jag lovar att kontrollera saken. Denna information kan säkert lämnas skriftligen.
–Fråga nr 8 har dragits tillbaka.
– Fru talman! När det gäller en ordningsfråga som jag skulle vilja rådfråga er om fick jag just veta av sekretariatet att den frågan dragits tillbaka, men såvitt jag vet har alla parlamentsledamöter normalt tillgång till hela frågelistan. Varje parlamentsledamot har rätt att ställa en följdfråga, men det tycks inte finnas någon skyldighet för den som drar tillbaka en fråga att informera övriga ledamöter om detta. Vi som har kommit för att ställa en följdfråga förvägras således vår demokratiska rättighet.
Om så verkligen är fallet, anser ni då inte att reglerna bör ses över? Alternativt, kan jag få ställa en följdfråga till Bill Newton Dunns fråga? Det är verkligen oförsvarligt att jag inte får ställa en följdfråga, och det är uppenbart socialisterna som sett till att det blivit så!
– Det förekommer inga organiserade brott i detta parlament! Vi behandlar varandra demokratiskt, vänskapligt och fredligt. Beträffande den fråga som har dragits tillbaka är reglerna fullkomligt glasklara: om en fråga dras tillbaka av den person som lade fram den, finns den inte längre och ni har därför inte längre möjlighet att ställa en följdfråga. Huruvida parlamentsledamöterna bör informera varandra – och ledamöterna i andra grupper – när så sker är en intressant fråga. Jag kan bara råda er att börja med att diskutera detta med David Martin.
Om ni har en fråga som ni vill ställa som en följdfråga till Bill Newton Dunns fråga, så tillåter jag detta med hänvisning till att två följdfrågor får ställas till varje fråga. Så var så god och fråga rådsordföranden något annat om organiserad brottslighet.
– Fru talman! Det är mycket vänligt av er men det skulle vara att fuska eftersom min fråga handlar om arbetstid, och jag vill inte fuska.
– Det var mycket renhårigt av er. Vi får fortsätta diskussionen om vad som skall göras när ledamöter drar tillbaka sina frågor.
Enligt Rädda barnens nyligen publicerade rapport, ”We don't do childhood poverty – we do large roads! The EU, the Millennium Development Goals and Children”, är hälften av alla människor som lever i fattigdom i dag barn, och inom fem år kommer bara i Afrika 25 miljoner barn att bli föräldralösa på grund av hiv och aids. En av de slutsatser som betonas i rapporten är att politiken inte i tillräckligt stor omfattning utformas med hänsyn till barnen. Integreringen av barnens behov vid utformningen av politiken har misslyckats.
Håller rådet med om att barn och deras behov måste framhävas mer i beslutsprocessen? Finns det en politisk vilja att omforma politiken för att åstadkomma detta?
– Rådet är medvetet om den tragiska situationen för miljontals barn som lever i flertalet utvecklingsländer i allmänhet, och i Afrika i synnerhet, och som särskilt beror på deras sårbarhet för hungersnöd, våld, smittsamma sjukdomar och framför allt, naturligtvis, aids, malaria och tbc.
Rådet vill påpeka att de åtta millenniemålen för utveckling, antingen direkt eller indirekt, handlar om barn. Rådet anser inte att målen kommer att kunna uppnås till 2015 utan att föra en sammanhållen politik för barnen i utvecklingsländerna. Rådet har genom en rad initiativ på senare tid framhållit behovet av att fokusera särskilt på barn i genomförandet av EU:s utvecklingspolitik.
Den 16 december 2004 bekräftade Europeiska rådet EU:s beslutsamhet att uppnå millenniemålen. Under detta möte gav rådet starkt stöd till den europeiska åtgärdsplanen för att bekämpa aids, malaria och tbc genom externa insatser. Kommissionen presenterade dem i slutet av april 2005.
Det planeras gemensamma insatser av EU och medlemsstaterna i samarbete med de stora internationella organisationerna på detta område, däribland Unicef, och med lärar- och föräldraorganisationer i mottagarländerna. Arbete pågår med att revidera den gemensamma förklaringen från november 2000 om EU:s utvecklingspolitik. Ett meddelande från kommissionen om den framtida utvecklingspolitiken väntas till slutet av juni. Under den förlängda samrådsprocessen identifierades flera frågor som möjliga prioriteringsområden, däribland naturligtvis skyddet av barn. Det bör dessutom framhållas att Europaparlamentet och rådet 2004 antog beslut nr 803/2004, varigenom Daphne II-programmet antogs som syftar till att förhindra och utrota våld, särskilt våld mot barn.
Barn är avslutningsvis en mycket viktig dimension av EU:s utvecklingspolitik och en prioritering som rådet tänker understryka, både under förberedelserna inför toppmötet om millenniemålen, som kommer att äga rum i september 2005 i New York, och i arbetet med att utforma unionens framtida utvecklingspolitik.
– Herr rådsordförande! Tack för det mycket utförliga svaret. Jag skulle vilja be er beakta synpunkterna från dem som vet mer om barnen i utvecklingsländerna än vad kanske ni och jag gör, och som är oroade över att vi uppfattas som en union som koncentrerar sig mer på stora infrastrukturprojekt än på barnen, och kanske tänka lite djupare på barnens behov av läkarvård och annat bistånd.
Jag godtar det ni har sagt men jag ber er att mer ingående beakta synpunkterna från sakkunskapen.
– Jag instämmer i er analys: vi måste lyssna på de icke-statliga organisationerna. När vi utformar utvecklingspolitiken för de närmaste åren, vilket för unionen handlar om att införliva millenniemålen, måste hänsyn tas till just dessa aspekter. Jag kan hur som helst försäkra er om att det luxemburgska ordförandeskapet, som fortsätter att ansvara för denna fråga fram till månadens slut, noga kommer att se till att målet att skydda barnen är ett av huvudmålen för vår utvecklingspolitik.
– Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill särskilt ta upp en sak igen: frågan om aids och hiv. Den 2 december 2004 röstade detta parlament för en mycket konkret resolution och uppmanade kommissionen och rådet att engagera sig för att särskilt ändra de befintliga TRIPS-reglerna, som är en av grundorsakerna till att vuxna och barn i världens södra länder inte får tillgång till mediciner.
Så vitt jag vet har ingenting gjorts på just detta område, det vill säga när det gäller att ändra TRIPS-reglerna, och jag undrar vad skälet är till detta, delvis med tanke på att situationen har blivit ännu mer tragisk den senaste tiden eftersom den indiska regeringen nu har antagit TRIPS-reglerna.
– Enligt min uppfattning har rådet, som jag redan har sagt, gett starkt stöd till det europeiska åtgärdsprogrammet för att bekämpa aids och andra sjukdomar. Rådet har också uttryckt en önskan om att arbeta med frågan om livsnödvändiga mediciner, och gett sitt stöd till ändringar som syftar till att göra vissa aidsmediciner tillgängliga. Det finns här ett problem inom Världshandelsorganisationen (WTO) som ännu inte har lösts. EU är en av de största bidragsgivarna i kampen mot aids, eftersom vi, utan dessa pengar, ändå inte skulle ha bättre möjligheter att bekämpa aids i utvecklingsländerna. EU har, till skillnad från andra, mer eller mindre fullgjort sina åtaganden.
– Fråga nr 9 från min kollega Mairead McGuinness ligger mycket nära min egen fråga nr 11, och ännu en gång kommer vi inte att hinna fram till någon annan fråga. Jag finner detta mycket frustrerande. Ofta väntar vi här och ni kommer aldrig fram till våra frågor.
Vi talar om handlingsplaner för barnen i tredje världen, men vi hör aldrig talas om några detaljerade planer eller konkreta initiativ inom detta område. Jag vet att det är mycket komplicerat och svårt men ytterst sällan får vi höra några detaljer om vad som händer ute på fältet i dessa delar av världen och hur vi tacklar de svåra problemen med barn som har hiv och aids.
– Ni tar upp en mycket relevant och intressant fråga. Jag tror att ni måste vända er till kommissionen – eftersom det är kommissionen som kan ge ett svar – och fråga vilka konkreta åtgärder som vidtas genom EU:s olika biståndsprogram för att bekämpa problemen med aids och liknande problem.
Jag tycker att ni har all rätt att be kommissionen om en noggrann redogörelse för de konkreta åtgärderna på detta område. Rådet kan tyvärr inte göra det, eftersom det är kommissionen som genomför dessa program och åtgärder.
– Låt mig påpeka att parlamentet i måndags beslutade att frågestunden skulle kortas ned till en halvtimme och att vi nu redan har avverkat trekvart. Jag kommer inte att tillåta några fler ordningsfrågor från ledamöterna.
Eftersom den inplanerade frågestunden är över kommer frågorna 12–30 att besvaras skriftligen.(1)
Frågestunden är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0168/2005) av Othmar Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1466/97 om förstärkning av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (KOM(2005)0154 – C6-0119/2005 – 2005/0064(SYN)),
och ett betänkande (A6-0158/2005) av Othmar Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1467/97 om påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott (KOM(2005)0155 – C6-0120/2005 – 2005/0061(CNS))
. – Herr talman, mina damer och herrar! Den 26 april hade jag nöjet att för er i utskottet presentera ändringarna av de två förordningar som utgör grunden för stabilitets- och tillväxtpakten, vilka kommissionen hade godkänt den 20 april. Fem veckor senare debatterade vi Othmar Karas betänkanden om de två förordningarna här i kammaren, vilket var ännu ett bevis för den goda samarbetsvilja som parlamentet har visat i hanteringen av denna viktiga fråga.
Under dessa veckor har parlamentet, rådet och vi i kommissionen arbetat för att avsluta den lagstiftande processen, så att pakten kan reformeras före slutet av det luxemburgska ordförandeskapet. Efter denna första fas, då kommissionens förslag granskas här i parlamentet, kommer vi att ha kommit närmare en överenskommelse, som kan träffas – och som jag, om det överhuvudtaget är möjligt, hoppas kommer att träffas – före månadens slut.
Som jag förklarade när jag talade inför utskottet är vårt förslag, i enlighet med mandatet från Europeiska rådet – som i sin tur ställde sig bakom Ekofinrådets rapport i mars – begränsat till de ändringar i förordningarna som är absolut nödvändiga för att förordningarna skall vara förenliga med rådets överenskommelse. Under rådets arbete har dock flera medlemsstater hävdat att vissa föreskrifter bör införas i förordningens artiklar, såsom den årliga minimala budgetjusteringen på 0,5 procent av bruttonationalprodukten i länder som har alltför stora underskott eller som behöver komma närmare balans på medellång sikt, eller en uttrycklig angivelse av andra relevanta faktorer.
På grund av dessa krav har diskussionen om vissa frågor där det redan rådde enighet i rådet förlängts med ett par dagar. Som tur är har denna enighet kunnat bibehållas och enligt information som jag har fått har rådets arbetsgrupp i dag nått en slutlig överenskommelse i detta ärende.
Parlamentet har å sin sida, genom Othmar Karas betänkande, uttryckt sin oro över vissa av de parametrar som garanterar en trovärdig multilateral budgetövervakning, t.ex. kvaliteten på nationell budgetstatistik, skuldövervakningen och tillförlitligheten i makroekonomiska prognoser. Parlamentet har också, alldeles rättmätigt, krävt att få regelbunden information om förfarandena vid alltför stora underskott.
Mina damer och herrar! Jag måste säga att kommissionen känner samma farhågor som parlamentet. Många av dem har berörts, eller kan beröras, i några av de olika lagtexter som styr samordningen av den ekonomiska politiken i Ekonomiska och monetära unionen. Kommissionen anser att vissa andra farhågor som uttrycks i en del ändringsförslag i Othmar Karas betänkanden – jag tänker då särskilt på skuldövervakningen och den regelbundna informationen till parlamentet om förfarandena vid alltför stora underskott – mycket väl kan behandlas i förordningarna om pakten.
Detta sade jag också nu i veckan, i måndags, till ministrarna i Eurogruppen, då jag dessutom gjorde en del kommentarer om hur detta kan ske rent konkret. Det är naturligtvis rådets uppgift att överväga dessa förslag och att därefter formellt avge ett yttrande – vilket jag tror skall ske nästa måndag.
Jag hoppas hur som helst att vårt samarbete de senaste veckorna kommer att fortsätta fram till dess att den lagstiftande processen är avslutad, så att vi så snart som möjligt får en ny stabilitets- och tillväxtpakt som ur både politisk och rättslig synvinkel är anpassad till medlemsstaternas verkliga ekonomiska dynamik. Den breda enigheten kring denna reform bidrar tveklöst till att stärka paktens trovärdighet och är ett otvetydigt bevis för viljan att främja sundare offentliga finanser som en förutsättning för en hållbar ekonomisk tillväxt.
Så sent som i går, just här i Strasbourg, antog kommissionen en rapport i vilken man rekommenderade att ett underskottsförfarande inleds mot en medlemsstat, nämligen Italien. Detta är ytterligare ett bevis för stabilitets- och tillväxtpaktens effektivitet och ett konkret exempel på den anda som har sin grund i reformeringen av pakten. Det är också en indikation om att vi snarast möjligt måste avsluta diskussionen om paktens operativa regler och koncentrera oss på reglernas tillämpning och på det praktiska genomförandet av paktens principer och riktlinjer.
Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig slutligen understryka att om det är något som har blivit tydligt efter de senaste omröstningarna mot förslaget till en europeisk konstitution i Frankrike och Nederländerna, så är det, tror jag, att vi måste agera och uppnå konkreta resultat som medför påtagliga fördelar för medborgarnas välfärd, och att vi måste börja med sysselsättningen och med att konsolidera vår samhällsmodell. Det är därför en slutlig överenskommelse om reformeringen av pakten måste nås de närmaste veckorna som kan ligga till grund för beslutsamma åtgärder av EU i syfte att stärka våra ekonomier, skapa sysselsättning och bevara vår sociala sammanhållning.
Alla institutioner – parlamentet, rådet och kommissionen – arbetar i denna riktning och jag är övertygad om att de kommer att göra det möjligt att anta de ändrade förordningarna före månadens slut och därmed före utgången av det luxemburgska ordförandeskapet.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka alla närvarande för deras utomordentliga samarbete de senaste åren och under mitt arbete med de betänkanden som är föremål för dagens debatt. Jag kommer att dela in mitt inlägg i två delar. Först vill jag säga ett par ord om stabilitets- och tillväxtpakten och sedan kommer jag att koncentrera mig på de två förordningarna.
Den inställning många offentliga företrädare har till stabilitets- och tillväxtpakten, som införlivades med fördraget och undertecknades i Amsterdam 1997, ser jag som ett tydligt exempel på många politikers dubbelmoral och det dubbelspel som de spelar mellan inrikes- och EU-politiken. Pakten har tyvärr ibland utnyttjats för att göra populära uttalanden på hemmaplan i stället för att i en anda av solidaritet användas för att slå vakt om ansvarigheten inom EU.
Jag betraktar inte stabilitets- och tillväxtpakten som en betungande plikt eller mödosam uppgift som har ålagts av EU. Den är tvärtom en nödvändig ram för att samordna ländernas budgetpolitik inom den valutaunion där valutapolitiken visserligen är centraliserad, men budgetpolitiken fortfarande en nationell angelägenhet. Men en sak är säker: incitamentsstrukturerna för budgetpolitiken har förändrats i och med valutaunionen. Förut var finansmarknadernas bestraffningar tydligare och starkare. Om till exempel Italien förde en skakig budgetpolitik ökade omedelbart finansmarknadernas förväntningar på en devalvering. I dag får regeringarna inte lika tydliga signaler om finansmarknadernas uppfattning om en dålig budgetpolitik. De ständigt kritiserade böterna och påföljderna som kommer i slutet av en lång process är därför motiverade, eftersom finansmarknaderna inte längre har samma makt som tidigare.
En annan sak är att det i en valutaunion tyvärr inte fungerar att smita från sina skyldigheter och föra en osolidarisk budgetpolitik. Det är därför samordning är nödvändig, för att lindra bördan på valutapolitiken som helhet och hålla nere räntorna. För mig är det självklart att det måste finnas ett regelverk för medlemsstaternas budgetpolitik i en valutaunion, inklusive regler för att förhindra alltför stor skuldsättning och garantera monetär stabilitet.
Enligt min uppfattning har stabilitetspaktens ett konstruktionsfel som vi dessvärre inte kan rätta till, eftersom pakten ingår i fördraget. Det är att syndarna tyvärr kan sätta sig till doms och, vilket också har skett, strunta i vad kommissionen föreslår i egenskap av fördragens väktare. Detta har lett till att förtroendet och trovärdigheten har minskat, och har ibland tagit sig uttryck i ett osolidariskt agerande. Euron är emellertid, precis som stabilitets- och tillväxtpakten, en framgång, för utan den skulle vi inte ha några debatter om orsakerna till underskott eller om budgetpolitiska mål. Den är också utgångspunkten för dagens debatt och för de nödvändiga reformer och justeringar som genomförs.
Jag anser att det är bra att det finns ett regelverk, eftersom det gör det möjligt för oss att tala om underskott, orsaker till underskott och effekter av underskott mer intensivt och fullkomligt öppet. Allmänheten har större förtroende för euron än för många av EU:s andra politiska projekt.
Ämnet för dagens debatt är emellertid inte stabilitetspakten i sig, utan kommissionens två förslag till förordningar som baseras på beslutet i Europeiska rådet den 22–23 mars. Både majoriteten inom utskottet och jag som föredragande har noterat rådets slutsatser. Vi ifrågasätter inte dessa beslut, utan gör vår bedömning av dessa två förslag till förordningar utifrån principer och uttalanden.
Vårt mål i vår bedömning av förslagen till förordningar var att säkra ökad insyn, att definiera snarare än att tolka, samt att genomföra snarare än att undvika de utlovade besluten. Vi vill ha ökad insyn och bättre definitioner.
Olika förfaranden är tillämpliga på dessa två förordningar. Förordning nr 1466/97 om de förebyggande aspekterna omfattas av samarbetsförfarandet, medan förordning nr 1467/97 om förfarandet vid alltför stora underskott omfattas av samrådsförfarandet med kommissionen och rådet.
Jag vill först kommentera förordningen om de förebyggande aspekterna, i fråga om vilken vårt utskott hade två centrala krav. För det första vill vi att kvaliteten på statistiken förbättras; även om Grekland inte är det enda exemplet i detta sammanhang, så är det ett som vi alla känner till. Vi tycker att kvaliteten på statistiken på nationell nivå och EU-nivå måste säkerställas för att garantera både nationella statistikmyndigheters och Eurostats oberoende, integritet och ansvarsskyldighet.
Därtill vill vi att kommissionen inte bara godtar statistiken, utan också för en dialog i medlemsstaten med ansvariga personer och institutioner för att analysera situationen. Vi vill att samarbetet med Europeiska centralbanken skall förstärkas, på grund av att vi inte kan ha en situation där två olika sorters statistik, som inte är jämförbara, är föremål för revisioner och där eventuell bristande överensstämmelse resulterar i frågor från kommissionen till medlemsstaten. Detta samarbete, denna jämförelse, denna tolkning och frågan om samarbete mellan Europeiska centralbanken och kommissionen under utvärderingen och jämförelsen av statistiken är för oss viktiga saker.
Dessutom vill vi att de medelfristiga budgetmålen skall granskas åtminstone årligen och inte bara regelbundet och att hänsyn skall tas till den offentliga sektorns skuldkvot. När det gäller förordning nr 1467/97 om förfarandet vid alltför stora underskott, vill vi ha en tydlig definition av vad som motiverar ett undantag, eftersom tolkningen här är alltför vid och insynen otillräcklig. Vi vill att det skall fastställas europeiska miniminormer för budgetplanering. Kommissionen bör fastställa parametrar för medlemsstaterna, bland annat mer enhetliga tillväxtprognoser. Vi vill att tidsfristen för att komma tillbaka till målen skall vara högst tre år från det att underskottet uppstod. Vi anser också att det behövs en konkret lista över relevanta faktorer som skall beaktas under underskottsförfarandet.
Vi godtar förslaget i dess nuvarande lydelse. Vi vill göra det mer konkret, öka ansvarsskyldigheten och trovärdigheten och minska tolkningsutrymmet, så att det blir lättare att garantera efterlevnad, och vi vill använda dessa två förordningar för att ge pakten ökad trovärdighet, återvinna förtroendet för den och därmed bemöta den osäkerhet som människor känner om huruvida EU:s beslut tas på allvar.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi har debatterat stabilitetspakten här många gånger förut. Jag tackar föredraganden för hans betänkande, som har utgått från rådets beslut och slutfört arbetet, även om jag inte kan dölja – och detta säger jag rakt ut – att jag inte är nöjd med rådets beslut.
Förutsättningen för en stabilitets- och tillväxtpakt i ett område med en gemensam valuta är att ländernas budgetpolitik skall samordnas, så att det inte finns alltför stora skillnader. Vad som till syvende och sist står på spel är inget annat än vår valutas överlevnad. Vi har haft en mängd saker att diskutera de senaste dagarna när det gäller det synsätt många har, däribland många politiska makthavare, och, när så varit möjligt, även debatter under föregående månader som har bidragit ytterligare.
Vi förväntar oss att kommissionen – som föredraganden sade – klargör exakt hur rådets beslut kommer att tolkas genom förordningarna i framtiden. Vad menas med ett ”litet” eller ett ”tillfälligt” överskridande av referensvärdet? Vilka intervall kommer kommissionen att godta i framtiden? Jag hoppas och förväntar mig att kommissionen kommer att vara sträng på detta område och vi kommer snart att få se – om vi vänder blicken mot Italien – hur den nya pakten kommer att tillämpas och om den är värd papperet den är skriven på. Jag hoppas här på en nödvändig stränghet. Jag hoppas också att kommissionen alltid kommer att lyfta fram de faktiska problemen.
Att sätta arbetslösheten i samband med stabilitetspakten är typiskt för den lättköpta politik som förs på nationell nivå och vi bör därför inte bli förvånade över att en majoritet av medborgarna i folkomröstningarna har uttryckt det som medlemsstaterna också framför i Bryssel: att euron bär skulden för arbetslösheten och att det vore bättre att göra sig av med den. Det vilar ett tungt ansvar på kommissionen att inte ge efter för den här typen av förenklade argument från medlemsstaterna, utan att om så krävs vara beredd att dra de nödvändiga slutsatserna och vända sig till EG-domstolen för att, precis som sina företrädare, ta strid för euron, en stark valuta och framtiden.
Denna förordning och rådets beslut gör inte livet lättare för er. Ert ansvar för det kommer att bli ännu större. Jag önskar er lycka till.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den politiska situationen i EU är alltför allvarlig för att tappas bort i juridiskt käbbel om stabilitets- och tillväxtpakten. Tjugofem stats- och regeringschefer har erkänt att stabilitets- och tillväxtpakten måste tillämpas på ett flexibelt sätt för att möjliggöra anpassningar till konjunkturen. De har antagit kommissionens förslag utan ändringar, så att den nya pakten snabbt kan träda i kraft.
Detta parlament bör faktiskt inte försöka vara ”bättre katoliker än påven”. Vi måste sluta upp med att upphöja stabilitet till dogm. Stabilitet är en nödvändighet. Ingen kan leva på kredit i evighet, inte ens amerikanerna. Ändå är de mer pragmatiska i sin hantering av budgetpolitiken, de har både underskott och tillväxt. Euroområdet är på väg att stagnera.
Ekonomisk politik är ingen exakt vetenskap. En balanserad budget räcker inte för att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Länder i Europa är i uppror på grund av att EU inte verkar ha någon annan politik att erbjuda än budgetåtstramningar. EU behöver en knuff framåt, vi måste öka efterfrågan och uppmuntra till investeringar. Så kallade strukturreformer som minskar löntagarnas köpkraft kan inte fylla tillverkarnas orderböcker.
Stabilitets- och tillväxtpakten utarbetades för att länderna i euroområdet inte skulle utnyttja kapitalmarknaden för mycket. En alltför stor offentlig upplåning skulle driva upp räntorna, belasta privata investerare och driva på inflationen. I stället har det omvända inträffat. Trots vissa staters upprepade överträdelser av paktens regler är euron stark, inflationen fortfarande låg och räntorna rekordlåga. Högern verkar dessutom tycka att stabilitets- och tillväxtpakten har varit tillfredsställande trots bristerna hos en del större länder. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa antog till exempel en ändring till mitt betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken med lydelsen: ”Stabilitets- och tillväxtpakten har bidragit till att upprätthålla en låg inflationsnivå och historiskt låga räntenivåer.” Denna trosförklaring, som bortser från Europeiska centralbankens roll, innebär tydligen att överträdelser av stabilitets- och tillväxtpakten inte får de makroekonomiska konsekvenser som det har talats om.
Skämt åsido, sanningen är att det hursomhelst är mycket bättre att titta på EU:s ekonomiska situation utifrån. EU är världens ledande exportör och utgör den största marknaden för den övriga världen, vilket gör unionen till en ekonomisk jätte som fortfarande har en betydande konkurrensförmåga. Vi kan visserligen inte konkurrera med kineserna med T-shirts och jeans, men våra konsumenter gynnas av denna stimulans av deras köpkraft.
Samtidigt går EU framåt när det gäller produkter med ett högt mervärde. Ett exempel är bilindustrin. Medan General Motors och Fords obligationer klassas som skräpobligationer, visar färsk statistik att bilbranschen inom EU är nummer ett i världen när det gäller antalet tillverkade bilar: 17,2 miljoner i Europa, varav 14,6 miljoner i EU-15. Förenta staterna, massproduktionens hemland, tillverkade bara 4,5 miljoner bilar 2003 och då ingår ett stort antal japanska bilar som tillverkas där.
Jag skulle kunna nämna många fler exempel, men slutsatsen är klar. Vi måste sluta vara pessimistiska för EU:s del och stärka förtroendet, särskilt konsumenternas förtroende, för EU. Det höga sparandet i Frankrike, Tyskland och Italien visar att det finns en obefogad rädsla för framtiden. Visst är stabilitet en förutsättning för den ekonomiska politiken, men det behövs framför allt tillväxt och också en satsning på att stärka förtroendet på ett djupare plan. Vårt budskap till medborgarna måste därför bli mycket mer optimistiskt.
. – De senaste uppgifterna visar att EU:s offentliga finanser är en väl bevarad hemlighet. Vi kan nämligen känna till några siffror, bara för att sedan få reda på att de verkliga siffrorna är några helt andra. Detta är ett problem som vi måste angripa oavsett om vi företräder små eller stora länder. Kommissionens förslag ligger därför verkligen rätt i tiden och är nödvändiga. Som företrädare för Litauen, som alltid noggrant har genomfört en sträng budgetpolitik och kostnadsbesparingar på bekostnad av samhällsservice för att uppfylla EU:s alla krav, måste jag dock beklaga att vi nu har fått veta att vi kanske inte hade behövt uppfylla dessa krav. Jag säger detta för att få er att förstå de nya ledamöternas reaktioner. Jag vill understryka att vi inte kan förvänta oss att våra beslut eller revisionsbesök direkt kan garantera insyn i offentliga finanser, tillförlitlig statistik och stabila finanser. Detta måste medlemsstaterna själva sköta. De måste se till att alla bestämmelser verkligen genomförs. Jag beklagar därför att det ännu inte har presenterats några etikregler, vilket innebär att bestämmelserna i denna reviderade version av stabilitets- och tillväxtpakten, såsom förslaget ser ut, inte kan iakttas. Varför var det nödvändigt att göra revideringen när vi förmodligen ändå inte kommer att följa de nya bestämmelserna? Allmänt sett är det inte en dålig idé att revidera stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom erfarenheterna i mitt land har visat att alltför stränga bestämmelser hämmar tillväxten och ger upphov till ett visst deflationstryck. Det är dessutom omöjligt att genomföra strukturreformer utan att ådra sig ytterligare utgifter. Vi bör emellertid komma ihåg att allt detta bara kan uppnås genom samordning av den ekonomiska politiken, som bör vara framtidsorienterad och stabil. EU-länderna har inget annat val än att uppnå finansiell stabilitet och samordna den ekonomiska politiken och insatserna, vilket vi nämnde under morgonens diskussion om konstitutionen.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om det finns en punkt där jag håller med föredraganden, Othmar Karas, så är det att den föreslagna reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten fortfarande inte på långa vägar ger EU möjligheter till en ekonomisk styrning som gör att man kan tillgodose alla medborgare, såväl i denna generation som i kommande generationer.
Vår situation skiljer sig fortfarande avsevärt från den i Förenta staterna, som är en mycket mer integrerad federation än vår, där det i Förenta staterna finns en stor federal budget, regler för samordning av delstaternas budgetar, där kongressen samordnar budgetpolitiken och valutapolitiken och kan påverka de val som görs av chefen för den amerikanska centralbanken, och där den amerikanska centralbankens mål handlar om mycket mer än bara prisstabilitet.
Ändå tror jag att kommissionsledamot Almunias förslag, från den föregående ämbetsperioden fram till deras antagande av rådet i en förbättrad version, är ett mycket positivt steg, och vår grupp kommer att gå emot kraven – från i synnerhet gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater – på en återgång till vad den tidigare kommissionsordföranden kallade en dummare pakt. Vi anser att vi har tagit ett stort steg framåt mot en intelligent pakt.
Om vi ändå får lägga till något, bara för att förtydliga, så föreslår vi i ett av våra ändringsförslag att utbildningsutgifter skall läggas till vid sidan av forskningsutgifter som relevanta skäl som kan rättfärdiga en ökning av underskottet, och att utgifter för att bevara världens ekobalans uttryckligen skall nämnas som ett av unionens mål. Vi avser här utgifter för att genomföra Kyotoavtalet.
. – Herr talman! Vi har länge varnat för stabilitets- och tillväxtpaktens ekonomiska och sociala konsekvenser och för riskerna med att obetingat prioritera nominell konvergens, utan hänsyn till de enskilda medlemsstaternas faktiska situation, deras olika utvecklingsnivåer och varierande budgetbehov. De irrationella kraven – ett offentligt underskott under 3 procent, en offentlig skuld under 60 procent och de senare målen om ett nollunderskott – har aldrig haft, och har fortfarande inte, något ekonomiskt berättigade. Vi har alltid sagt att det är en inriktning som påverkar ekonomisk tillväxt och sysselsättning negativt, och så har också blivit fallet.
Risken för böter och det faktum att Sammanhållningsfonden har knutits till stabilitets- och tillväxtpakten har dessutom jämte begränsningar av offentliga investeringar, och därmed av ett korrekt genomförande av strukturfonderna, förvärrat lågkonjunkturen i länder med alltför stora underskott. Detta är en av huvudorsakerna till den ”försämring” av EU:s räkenskaper som har kommit i fokus de senaste åren och som övervärderingen av euron säkert har bidragit till.
Vår position bekräftas av den nuvarande ekonomiska och sociala verkligheten och av de omstridda uttalandena av den tidigare ordföranden Romano Prodi och andra ledamöter i hans kommission, om att stabilitets- och tillväxtpakten var ”dum” och baserad på ”medeltida” kriterier. Det är därför dagens debatt äger rum. Annars skulle stabilitets- och tillväxtpakten dessutom inte ha reviderats, utöver de många ytliga ändringar som gjordes under Europeiska rådets vårmöte förra året. Det är sant att rådet och kommissionen nu upprepade gånger har sagt att stabilitets- och tillväxtpakten måste återfå ett visst förnuft, att relevanta faktorer måste beaktas i analysen av budgetsituationen och att nollunderskott inte kan vara det allt överskuggande målet.
Men de insisterar ändå på att behålla stabilitets- och tillväxtpakten som ett centralt instrument för att uppnå sina nyliberala syften att undergräva den offentliga sektorn och statens sociala ansvar, och samtidigt främja prisstabilitet, en återhållsam lönebildning och, mest oroande av allt, privatisering av den sociala tryggheten.
Rådet bekräftar därför på nytt stabilitetspaktens mål och riktlinjer, och ser till att inga utgifter får undantas vid beräkningen av underskottet.
Vad rådet har godkänt är bara mer tid, särskilt för länder som är skyldiga till överträdelser, såsom Tyskland och Frankrike. Tolkningsutrymmet på grundval av Lissabonagendans strukturreformer – det som brukar kallas lissaboniseringen av pakten – är bara ett sätt att göra det möjligt för starkare länder att göra tolkningar som passar deras intressen, och innebär inte att vi får en à la carte-pakt.
Vad vi måste göra är att upphäva stabilitets- och tillväxtpakten och helt bryta med de nuvarande riktlinjerna för den ekonomiska politiken – detta var det tydliga budskapet när fransmän och nederländare röstade nej till den så kallade Europeiska konstitutionen – så att vi kan skapa makroekonomiska förhållanden som blåser nytt liv i ekonomin, kan öka sysselsättningen och arbeta aktivt för att bekämpa den växande arbetslösheten, den stora fattigdomen och den bristande jämlikheten inom EU.
. – Herr talman! Jag vet inte varför vi håller den här debatten. Othmar Karas medger att stabilitetspakten är beroende av att medlemsstaterna disciplinerar sig själva. Han behöver gå ett steg vidare för att dra slutsatsen att pakten just av den anledningen inte kan fungera. Den kan aldrig fungera. Därför beklagar jag att hans välmenande försök att få den att fungera genom att göra definitionerna mer stringenta kommer att bli fruktlösa.
I stället för att låtsas att budgetdisciplin kan åstadkommas bör vi överväga konsekvenserna av att den inte kan det. Låt mig koncentrera mig på Italien, där underskottet nu har legat över treprocentmarginalen under flera år, statskulden är 106 procent av BNP, inflationen gör ekonomin allt mindre konkurrenskraftig och där den ekonomiska tillväxten är negativ. Den verkliga faran här är att dessa förhållanden kommer att kulminera i ett trovärdigt hot från Italien att återigen ge ut sin egen nationella valuta för att få möjlighet att devalvera och därigenom återvinna konkurrenskraften utan smärtsam och utdragen deflation. En sådan åtgärd skulle få allvarliga följder för Italien, liknande dem vi sett i Argentina, men det skulle trots detta ändå ses som den bästa utvägen.
Men ett beslut från Italiens sida att börja ge ut liran igen skulle undergräva förtroendet för eurons förmåga att överleva som multinationell valuta. Andra EU-länder skulle då ställas inför utsikten att ge den italienska regeringen storskaligt ekonomiskt stöd för att övertala den att hålla fast vid euron.
. – Herr talman! Tyvärr har Europeiska unionens trovärdighet ifrågasatts alltmer under de senaste veckorna. I stället för att försöka bygga upp ett nytt samförstånd, som José Manuel Barroso föreslog i förra veckan, bör vi koncentrera oss på att stärka det rådande samförståndet inom Europeiska unionen om konkurrenskraftiga marknader, budgetdisciplin och hårdvaluta.
Sunda ekonomier, realism och resultat är vad medborgarna kräver och vad vi behöver för att fortsätta att bygga det europeiska projektet. Ekonomiska reformer krävs för att skapa sjudande ekonomier, vilket har bevisats i ett flertal fall i Europeiska unionen. Om vi vill ha en framsynt socialpolitik, enligt europeisk tradition, behöver vi reformera våra ekonomier. Exemplen finns där för oss alla att beskåda.
Den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten ger fler länder längre tid på sig att korrigera alltför stora underskott och större frihet för länder med starka offentliga finanser. Den monetära unionen kräver det här måttet av flexibilitet för att stimulera till ökad konkurrens på den inre marknaden. Det har alltid varit problem med situationer där alla skall stöpas i samma form. En del länder behöver skära ned sina budgetar medan andra – som Irland, mitt hemland – behöver satsa mer på infrastruktur, eftersom de har ett underskott vilket inte är tillåtet enligt reglerna. Att länderna får ett par centimeters töjmån innebär dock inte att de tillåts öka sina budgetunderskott i sjumilasteg. Att upprätthålla reglerna är lösningen. Det måste alltid finnas förtroende för den budgetram som bär upp Europeiska unionen.
Eurons fall under den senaste tiden har använts som en bekväm strykpojke för allt som den senaste tiden har hänt med europeiska konstitutionen. Problemet ligger inte hos euron. Problemet finns i vissa länder som blundar för den nakna sanningen att världsekonomin är stadd i omvandling och kommer att fortsätta att förändras. Dagens världsekonomiska ordning kräver mycket mer, mycket snabbare och mycket billigare. Tillbaka till ekonomiska elementa: antingen uppfyller länderna dessa krav eller också kommer de att uppfyllas på annat håll. Det är meningslöst att klaga över den ekonomiska grundprincipen, det är meningslöst att argumentera att vi inte har någon möjlighet att konkurrera med den globala ekonomin. Det har vi, nämligen genom stabilitets- och tillväxtpakten. Oförmåga att upprätthålla dessa regler har dock gjort att alltför många länder stagnerat i en ekonomisk tid som inte längre finns.
Vi kan inte fortsätta på detta sätt, eftersom det undergräver trovärdigheten hos hela EMU-ramverket. Detta har följaktligen vidare återverkningar genom att skicka ett fokuserat budskap till Europeiska unionens medborgarna om det positiva arbete som utförs inom själva unionen. Detta har aldrig varit mer uppenbart än i dag. Europa lider av ett trovärdighetsproblem och för att råda bot på det behöver vi snarast utvecklas från regelskapare till ekonomiska aktörer. Sunda ekonomier, realism och resultat är vad medborgarna kräver och det är vår uppgift att nå resultat.
– Det är i frågor som rör ökad budgetövervakning, såsom frågan om att påskynda och förtydliga förfarandena vid alltför stora underskott, som parlamentariska institutioner, i egenskap av självständiga och direktvalda institutioner på både EU- och medlemsstatsnivå, kan och bör spela rollen som väktare för att säkerställa att den ekonomiska politiken är sund, inte minst i fråga om dess budgetmässiga och underskottsgenererande konsekvenser. I detta hänseende anser jag att Europaparlamentets ändringsförslag är positiva och jag värdesätter dem verkligen.
Rådsdirektivpaketet kommer emellertid även i fortsättningen att vara ett öppet dokument, som under lång tid gör det möjligt för nationella regeringar att med olika metoder undkomma budget- och underskottsreglerna för att i stället, på mer eller mindre uppenbara sätt, sätta sina länder i skuld och skickligt kamouflera utgifter i statens budgetförvaltning med hjälp av engångsintäkter från exempelvis privatiseringar. Detta uppfyller naturligtvis regeringarnas kortsiktiga politiska syften. Vi har därför fortfarande en lång väg framför oss, men det är denna väg vi måste gå.
– Herr talman! Stabilitets- och tillväxtpakten dyker regelbundet upp i de ekonomiska debatterna i kammaren. Detta illustrerar hur central pakten är i EU:s beslutsfattande om ekonomisk politik. Därför vill jag gratulera min kollega Othmar Karas till hans två betänkanden om detta ämne.
Betoningen i betänkandet av en starkare roll för kommissionen i genomdrivandet av budgetdisciplin är en absolut nödvändig utveckling. Särskilt nu, med reglernas urvattnade utformning, behöver kommissionen hålla en tydlig och strikt linje i fråga om paktens regler. Vidare framhålls med rätta avsaknaden av Europaparlamentets medverkan i beslutet som styr stabilitets- och tillväxtpakten som ett allvarligt strukturfel i Europeiska unionens ekonomiska styre. Som den enda direkt och demokratiskt valda EU-institutionen spelar parlamentet en viktig roll för att sätta stopp för den politiska kohandel som pågår inom rådet och ge pakten den så nödvändiga trovärdighet som många av kollegerna önskar sig.
Låt oss dock inte lura oss själva: inte ens med de förbättrade institutionella feedback-mekanismer som föreslås i betänkandet kan stabilitetspakten ensam väcka Europeiska unionen ur dess ekonomiska slummer. Hur hjälpsamma dessa än må vara kan en regeluppsättning inte hjälpa oss att sätta Europeiska unionens ekonomi på starka fötter. Det vi behöver är ekonomisk tillväxt och ökad konkurrenskraft, och dessa framsteg föds inte ur paktens regler utan ur meningsfulla ekonomiska reformer, något som många av EU:s medlemsstater har undvikit alltför länge. Vi har alltså en ny pakt och med Othmar Karas betänkanden förhoppningsvis ett bättre sätt att få reglerna att fungera på ett förnuftigt och jämlikt sätt. Men så länge länderna inte genomfört meningsfulla ekonomiska reformer kommer vi snart att hamna i ännu en debatt om paktens uppblåsta betydelse. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att göra sitt yttersta för att förhindra att medlemsstaternas gemensamt beslutade överenskommelser vattnas ur.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om jag ser objektivt på vad som hände i Frankrike den 29 maj, så nämns egentligen många olika skäl, bland annat utvidgningen. Våra svårigheter att dra nytta av hela det utrymme och det mervärde som den ekonomiska och monetära unionen borde ha gett oss är något som oroar mig personligen, och jag tror att det är den verkliga orsaken till vad som hände i mitt land.
I dag diskuterar vi reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten och jag vill instämma i vad min kollega Piia-Noora Kauppi sade beträffande en sak. Denna reform kommer inte att ge oss alla de svar som vi behöver för att i slutändan hitta rätt lösning för euroområdet, som borde vara en tillväxtmotor för hela EU-25.
Låt oss emellertid godta att det ni har uträttat, herr kommissionsledamot, i enighet med Eurogruppens ordförande, är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas dessutom att ni är klok nog att godta några av Europaparlamentets ändringsförslag, så att vi kan slutföra dessa förhandlingar under det luxemburgska ordförandeskapet. Vad beträffar statistikreformer, förutsägbarhet och en överenskommelse om vilka makroekonomiska uppgifter som bör ligga till grund för medlemsstaternas budgetar, förefaller det mig som om det finns saker som gör att vi kan gå vidare i rätt riktning. Men denna etapp är förstås bara en av flera.
På en punkt delar jag emellertid inte Piia-Noora Kauppis uppfattning. Det var något som togs upp gång på gång i våra debatter i utskottet för ekonomi och valutafrågor: strukturreformer räcker i sig inte för att återupprätta det inhemska förtroendet, stimulera den interna efterfrågan och uppnå Lissabonstrategins mål.
Vad vi behöver är mer samordning och i detta sammanhang beklagar jag djupt bristen på tankearbete efter det att den ekonomiska och monetära unionen inrättats. Vi måste utveckla fler metoder, hitta andra sätt vid sidan om stabilitetspakten, som fortfarande inte är tillräckligt orienterad mot tillväxt. Jag önskar er, herr kommissionsledamot, lycka till under denna första etapp.
– Herr talman! EU-ländernas arbetstagare är emot kapitalistiska omstruktureringar som leder till lägre levnadsstandard och ökad arbetslöshet. De fördömer kommersialiseringen av hälso- och sjukvård och utbildning, och nedskärningarna inom och privatiseringen av samhällsservicen. De opponerar sig mot och bekämpar de nya, försämrade, försäkringssystemen. De kräver – med rätta – att stabilitetspakten, som är själva redskapet och alibit för mål som missgynnar gräsrötterna, skall avskaffas.
Reformeringen av stabilitetspakten presenterades av Europeiska rådet den 22–23 mars som en uppmjukning av kraven. Den innebär dock på intet sätt en uppmjukning av den politik som missgynnar gräsrötterna; den lägger nya bördor på gräsrötternas inkomster för att i stället gynna storföretagen. Arbetstagare bör därför inte hysa några illusioner eller förvänta sig något.
Dagens betänkande går tyvärr inte heller i rätt riktning. Arbetstagarnas problem tas inte alls upp i det, utan i betänkandet krävs dessutom än mer ogynnsamma villkor för tillämpningen av multilateral övervakning och till och med en gemensam bedrägerirotel som skall göra revisionsbesök. I betänkandet krävs att centralbankerna skall övervaka statistiken och det fastställs tidsfrister inom vilka länderna måste rätta sig efter pakten, med rekommendationer rörande alltför stora underskott och skuldsättning, som i fallet med Grekland.
I Grekland har regeringen använt underskott och ekonomisk försiktighet som förevändning för att vidta en rad åtstramningsåtgärder och program som missgynnar gräsrötterna och därmed har lett till ännu större fattigdom.
Man tycks strunta i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det är som om de aldrig har ägt rum och som om man helt enkelt kan fortsätta som tidigare. Men folkomröstningarna utmynnade i själva verket i ett dundrande ”nej” och var ett verkligt uttryck för den olydnad och ohörsamhet inför EU:s påbud och politik och de politiska krafter som står bakom den, och detta är lovande.
– Herr talman! Vid EU:s toppmöte den 22 mars beslutade man att stabilitetspakten skulle revideras och rådet enades om en ny sorts stabilitetspakt, en pakt som medlemsstaterna denna gång förhoppningsvis kommer att följa. Jag har alltid sagt att det skadar den ekonomiska tillväxten och den monetära stabiliteten, samtidigt som det urholkar allmänhetens förtroende för euron och därför för själva EU, om man töjer på stabilitetspaktens bestämmelser. Det faktum att ändringen av treprocentsgränsen i stabilitetspakten inte offentliggörs bidrar knappast till att öka förtroendet för euron. Även om medlemsstaterna kommer att få överskrida treprocentsgränsen har rådet och kommissionen fortfarande inte förklarat hur detta nya arrangemang skall fungera i praktiken. Om treprocentsgränsen får överskridas, betyder det att en ny gräns kommer att införas? Detta är en viktig fråga och jag vill få ett svar från kommissionsledamot Almunia.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi har ofta diskuterat stabilitetspakten och jag skall försöka sammanfatta något av det som har sagts.
Talesmannen för min grupp, Alexander Radwan, sade något som jag vill instämma i: detta är en reträtt. Den pakt som jag gillade var pakten från 1996, som undertecknades av CDU-ministern Theo Waigel och försvarades av er företrädare, kommissionsledamoten Pedro Solbes. Vi har inte lyckats behålla den. Rådet upptäckte att det fanns stora brister i efterlevnaden inom EU och stod då inför två val: att antingen kräva efterlevnad av paktens bestämmelser eller att, för att använda en förskönande omskrivning, göra pakten mer flexibel, och valde då det sistnämnda.
Ni är här för att redogöra för vilka ändringar som måste göras i förordningarna för att pakten skall bli effektiv.
Vad kunde parlamentet göra? Vad kunde min grupp göra?
Vi kunde ha lagt fram ändringsförslag som gick ut på att återuppliva den tidigare pakten, i dess dåvarande form. Vi har inte gjort detta, utan på Manuel Medina Ortegas inrådan avstått från en hopplös kamp som bara skulle göra oss nedslagna. Vi har lagt fram några ändringsförslag, som Othmar Karas på ett mycket bra sätt har redogjort för. Syftet är att se till att katastrofen inte förvärras. Vår avsikt är att se till att pakten rent tekniskt tillämpas korrekt, med tillförlitlig statistik, och vi vill minska utrymmet för godtycke, täppa till luckor i regelverket – kort sagt, vi vill se till att vår reträtt inte blir en fullständig katastrof.
Det har här sagts att EU inte mår bra och så är det. Men om EU inte mår bra, så beror det inte på stabilitetspakten, utan snarare på att vi inte har följt paktens bestämmelser.
Stabilitetspakten, budgetmyndigheten, är, för att använda kvasiteologiska termer, en dygd, en nödvändig förutsättning, om än inte den enda, för tillväxt. Som Piia-Noora Kauppi påpekade behöver vi dessutom de reformer som vi inte har lyckats genomföra.
Parlamentet hjälper er, parlamentet hjälper er att minska regeringarnas handlingsutrymme. Det är upp till er att se till att denna situation inte förvärras.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka Othmar Karas och parlamentets skuggföredragande för det betänkande som vi diskuterar. Ni har samarbetat väl och har lyckats höja denna viktiga fråga över en ytlig, ideologisk debatt, så att parlamentet har kunnat hjälpa till med den reformering av stabilitets- och tillväxtpakten som så väl behövs.
Varför säger jag att reformeringen så väl behövs? Låt oss helt enkelt titta på ekonomiska fakta. Vi har utformat en pakt som uteslutande har handlat om att bekämpa inflation. Detta är ett viktigt mål och många medlemsstater har i hög grad lyckats uppnå det. Men pakten utformades inte för en ekonomisk och monetär union där vi också omgående behöver makroekonomisk samordning, så att vi har den flexibilitet som krävs för att både stora och små nationella ekonomier skall kunna anpassa sig till den rådande konjunkturen.
Jämför statistiken för Förenta staterna med statistiken för EU. Sedan 2002 har Förenta staterna haft mycket större möjligheter att reagera på externa chocker: på stigande oljepriser, på 11 september, på börskrisen. Varför? På grund av att dess centralbank kunde vara mycket mer flexibel än Europeiska centralbanken och, vilket är ännu viktigare, för att finanspolitiken gjorde vad den kortsiktiga ekonomiska situationen just då krävde.
Vi behöver en flexibel och bättre samordning av vår finanspolitik, så att vi kan återupprätta förtroendet för EU-ekonomin, men först och främst för jobbens skull.
– Herr talman! Först vill jag tacka föredraganden Othmar Karas å det varmaste. Han har på relativt kort tid lyckats formulera ett omtvistat ärende på ett sådant sätt att parlamentet kan stödja det med stor majoritet.
Detta var ingen ideologisk debatt, herr Bullmann. Det var en bekräftelse på att den politiska viljan att hålla fast vid 1996 års stabilitets- och tillväxtpakt saknades. Vid det första riktiga allmänna testet misslyckades de två stora staterna Frankrike och Tyskland fullständigt, och vid den tidpunkten likaså Luxemburg och Grekland. Denna början hindrade stabilitets- och tillväxtpakten från att spela sin rätta roll som från början planerats.
Med hänsyn till detta är den aktuella reformen under alla omständigheter en näst bästa lösning som använder flexibilitetsargumentet för att utesluta att reglerna överträds i framtiden. Genom att säga detta kritiserar jag också min egen regering i Tyskland. Att införa kostnaderna för Europas enande som ett nytt kriterium har öppnat dörren på vid gavel för godtycklighet och betyder, i princip, att sanktioner inte längre kommer att vara möjliga i framtiden, även vid ett fyra- eller femprocentigt underskott. Jag anser att detta är ett avgörande misstag.
Eftersom rådets roll är så mäktig och parlamentets roll så otillräcklig i detta ärende kunde kommissionen bara reagera defensivt. Vi har ofta diskuterat detta här i plenisalen. Det är därför jag tycker att det är bra att Othmar Karas tar upp just denna punkt i sitt betänkande. Mer kompetens för kommissionen, ett stopp för syndarna som står till doms och större deltagande av Europaparlamentet – detta är saker vi kan vara överens om. Ingen kommer dock att kunna säga att denna version av stabilitets- och tillväxtpakten är framåtsträvande och kommer att bidra till eurons framtida stabilitet.
– Kommissionsledamot Almunia, mina damer och herrar! Först av allt vill jag säga att jag tycker att saker och ting har gått väldigt bra för kommissionsledamot Almunia när det gäller stabilitets- och tillväxtpakten. Resultatet är en förnuftig modernisering vilket vi helt kan stödja. Det vi nu har är den gyllene EU-triangeln med tre sorters instrument som skall verka tillsammans. Det första är stabilitets- och tillväxtpakten, det andra är Lissabonprocessen och det tredje de breda ekonomiska riktlinjerna.
Med detta sagt, herr talman, kan jag inte dölja att vår debatt i dag äger rum i ljuset av folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna vilka, bland mycket annat, speglar en gräsrotsefterfrågan på en verklig dagordning för EU. En sådan dagordning innebär också att vi måste säga att vi har förstått EU:s behov av stabilitets- och tillväxtpakten men att pakten i sig naturligtvis inte skapar nya jobb. Det är utgångspunkten för att få i gång strukturella reformer och makroekonomiska investeringar samtidigt. Dessutom är det på grund av dessa insatser som det är nödvändigt att de nationella regeringarna delar vårt sätt att tänka. Genom moderniseringen av stabilitets- och tillväxtpakten har vi fått ett användbart verktyg, men det verktyget måste nu följas av ett antal andra verktyg på nationell nivå som kan skapa de nya jobb som vi så väl behöver.
Det är därför, kommissionsledamot Almunia, som jag hoppas att denna pakt, som nu nästan är på plats – och som jag är säker på att den kommer att genomföras – är det första steget på vägen mot en ny och tillförlitlig dagordning som i själva verket är förutsättningen för att skapa förståelse hos allmänheten i samband med den modernisering av fördragen som vi så energiskt har diskuterat de senaste dagarna.
– Om jag får vill jag göra några anmärkningar, även om jag representerar Tjeckien, som inte är medlem i euroområdet. Det första jag vill säga är att huvudanledningen till ”nej”-sidans seger i den franska folkomröstningen nyligen var det franska folkets rädsla när det gäller framtiden för deras kostsamma sociala system. Frankrike är naturligtvis medlem i euroområdet och kan därför inte tillåta sig att bryta mot stabilitets- och tillväxtpaktens regler på lång sikt: Detta kommer som jag ser det att leda till ökad spänning mellan de regler som finns och franska politikers villighet att behaga stora delar av den inhemska valmanskåren.
För det andra, på kort sikt är det inte alls klart hur energiskt och, framför allt, med vilket politiskt mod reformer av de offentliga finanserna skall genomföras. Jag tänker särskilt på Frankrike som bara kommer att kunna hålla sina finanser under kontroll genom att omstrukturera statsinkomster och utgifter, eller med andra ord genom att genomföra impopulära reformer.
För det tredje vill jag påpeka att situationen i Nederländerna är något annorlunda. Efter att ha gått med i euroområdet var nederländarna tvungna att ge upp sin starka valuta, och det med en undervärderad valutas ofördelaktiga villkor. De tänker säkerligen tillbaka på den starka gulden som nu skulle ha hjälpt dem att lösa problemet med en försumbar ekonomisk tillväxt.
För det fjärde har andra viktiga medlemmar i euroområdet, nämligen Italien och Tyskland, problem med alltför kostsamma sociala system och stela ekonomier och de kan förvänta sig strukturella reformer som tveklöst kommer att vara tuffa.
Det är av största vikt för eurons stabilitet, och jag tycker att Othmar Karas analys av denna punkt var ganska träffande, att grundreglerna för stabilitets- och tillväxtpakten förblir oförändrade, eller att de alltid gäller för alla. Det är därför som länderna i euroområdet först bör följa de nuvarande reglerna som gäller för alla, och endast därefter debattera att eventuellt lätta på dessa regler.
– Herr talman! Eftersom vi talar om att styra EU:s ekonomi kan jag inte låta bli att göra följande kommentar: genom att föra euron närmare US-dollarn torde de samlade insatserna från Frankrikes och Nederländernas medborgare att, på några få dagar, ha gjort mer för att göra EU:s export mer konkurrenskraftig än någonting den Europeiska centralbanken har gjort. Jag vill därför hylla effektiviteten hos EU-medborgarna snarare än säkerheten hos centralbanksdirektörerna.
Under rådets toppmöte i mars beslöts att stabilitets- och tillväxtpakten skulle reformeras – ett beslut i hög grad inspirerat av er, herr Almunia – och som är ett steg i rätt riktning. Det är dock inte tillräckligt att försäkra medborgare om att Europeiska unionen är i stånd att anta en strategi som ger en varaktig ekonomisk återhämtning. Vi kan inte skilja debatten om stabilitets- och tillväxtpaktens framtid, och alltså om samordningen av ekonomisk och budgetmässig politik, från debatten om budgetplanen. Hur kan ni minska medlemsstaternas underskott om inte Europeiska unionen i gengäld ger sig själv de budgetmässiga resurserna för att garantera social sammanhållning och blåsa nytt liv i EU:s ekonomi?
Personligen tror jag inte att budgetåtstramning i medlemsstaterna kombinerat med budgettröghet i unionen är svaret på den dubbla utmaning som tillväxt och sysselsättning innebär. Jag vill därför säga att det nu är dags, i det skede vi nu har nått, att tala om att öka och diversifiera unionens resurser även om det betyder att ändra fördragen för att tillåta unionen att använda lånen och höja EU-skatten, vilket vår aktuella ekonomiska och politiska kris kräver.
– Herr talman! Låt mig ställa följande fråga till parlamentet: skulle vi gå igenom den aktuella krisen inom Europeiska unionen om ekonomisk tillväxt och arbetsskapande var starka här, om de stora EU-länderna erbjöd oss en annan profil, om de gynnade hela Europeiska unionen och bidrog till att balansera världsekonomin? Svaret skulle säkert vara ”nej”. Det skulle finnas resurser, det skulle finnas pengar för att finansiera utvidgning, för att möta Europeiska unionens utmaningar. Men det finns ingen ekonomisk tillväxt eftersom förtroendet saknas. Och det finns inget förtroende därför att vi saknar beslutsamhet när det gäller att tillämpa och genomföra förtroende- och stabilitetspolitik.
Det är stabilitetspaktens bidrag. Reformen av den sker vid ett komplicerat läge, herr Almunia. Nästa sak som nu hotas i denna kris inom Europeiska unionen är euron. Reformen av stabilitetspakten måste därför vara den rätta reformen.
Othmar Karas arbete för att försöka rätta till ett felaktigt förslag om grundinnehållet i stabilitetspakten är utmärkt.
Joaquín Almunia har i kväll sagt oss att kommissionen är till freds med parlamentets ståndpunkt när det gäller att förbättra statistikkvaliteten och skuldövervakningen. Jag vill också höra från Joaquín Almunia att han instämmer i uppräkningen av viktiga faktorer, vilka är ytterst viktiga om stabilitetspakten inte skall bli en låda som vi kan stoppa allt i och i vilken reglerna när allt kommer omkring kan ignoreras. Vi har hamnat i en situation där varje land gör vad det finner för gott för att gynna budgetstabilitetspolitiken och, om viktiga faktorer inte fastställs, kunde detta bli nästan outhärdligt.
Vi har ett exempel från EU-15: de länder som har gjort sin plikt i budgetmässiga termer är de som i dag kan glädja sig åt ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Vi behöver inte söka efter modeller på annat håll. Vi bör identifiera dessa länder inom EU och vi bör alla tillämpa denna politik.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! EU-medborgarna fortsätter att peka ut stabilitets- och tillväxtpakten och den gemensamma valutan som de verkligt skyldiga till den pågående ekonomiska och sociala krisen inom EU. Samtidigt kör EU-politiker oberoende av ideologi med samma politiskt korrekta retorik, och lovprisar fördelarna med en restriktiv skattepolitik och med den överskuggande fixeringen vid återhållsamhet när det gäller pris.
Denna motsägelse måste upphöra och det är den verkliga utmaning som EU:s institutioner utan omsvep måste ta tag i för tillfället. Rådet och kommissionen vidtog nyligen åtgärder för att ta itu med detta dilemma, inklusive återlanseringen av pakten och de regelverk som vi diskuterar i parlamentet. Parlamentet gör i sin tur vad det kan med den makt det har. Föredraganden bör varmt lovordas för att han tar upp ett antal angelägna saker, såsom konstruktionsfel, tillförlitligheten i statistik, viktiga faktorer, tidsfrister för att rätta till underskott och en ökad budgetövervakning.
Trots dessa åtgärder och ert arbetes obestridliga kvalitet, herr kommissionsledamot, återstår det att se om dessa botemedel har tagits fram i tid och om de kommer att vara tillräckliga. Pangloss sade att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar, men 1755 var det en förfärlig jordbävning i Lissabon, som starkt påverkade de politiska och ekonomiska förbindelserna i Europa på 1700-talet. Det är vår plikt att åtminstone fundera kring detta.
– Herr talman, mina damer och herrar! I grund och botten har allt sagts, men inte av alla och särskilt inte av mig. För det första vill jag tacka föredraganden, Othmar Karas, å det varmaste. Han har gjort det bästa möjliga av ett dåligt uppdrag, och om detta kanske jag kan få uttala mig.
I dag är det tredje gången jag står på detta podium för att tala om stabilitetspakten. År 1997 var parlamentet tvunget att ge sitt utlåtande om införandet av euron och stabilitetspakten som på den tiden var förbunden med den. Vi gjorde det med nöje därför att vi var övertygade om att stabilitetspakten erbjöd medborgarna en grund för tillit. Denna gång har Europaparlamentet, som föredraganden med rätta sade, bara en mindre roll i hela processen. Enligt min uppfattning betyder samråd något annat. Monetära frågor handlar om tillit och denna tillit har skakats av paktens urvattning. Som vi redan har hört här i dag satte de två så kallade stora länderna – i vad föredraganden kallar kollegialt överseende – i gång hela urvattningsprocessen. Stora gester, stora förslag övertygar tydligen inte längre EU:s medborgare. De splittrade kvarlevorna av Schröder- och Eichelpolitiken i Tyskland och Chiracpolitiken i Frankrike har dragit in euron i denna fullständigt negativa diskussion.
Betänkandet som föredraganden har formulerat är ett desperat försök att rädda en del av filosofin bakom stabilitet. Vi måste sluta förvärra förtroendekrisen ytterligare. Den bästa lösningen vore om José Manuel Barroso och Jean-Claude Juncker på Ekofins vägnar drog tillbaka alla förändringar av stabilitetspakten i ljuset av den senaste utvecklingen.
–För Ungern, liksom för alla de nya medlemsstaterna, är det ett grundläggande krav att möta konvergenskriterierna likväl som det är i landets eget intresse. I sina insatser att göra detta måste det ta hänsyn till att jämsides med den generellt positiva ekonomiska inverkan av EU-anslutningen så sätter den också en avsevärd övergångsmässig press på statsbudgeten. Det innebär kostnader att möta dess bidragsförpliktelser och att sätta upp det nya institutionsnätet och få det att fungera, medan obetald tull och andra intäkter och genomförande av nya, mer flexibla momsregelverk har orsakat ett allvarligt underskott. Samtidigt är det inte budgeten själv som är förmånstagaren i de EU-finansierade projekt som är så viktiga för den nationella ekonomin, utan de lokala myndigheter, institutioner eller företag som berörs. Under tiden måste samfinansieringsbördan betalas ur statsbudgeten. Vi vill vara framgångsrika medlemmar i en framgångsrik europeisk union och därför accepterar vi denna övergångsmässiga press och ber att man tar hänsyn till den när det är dags att bedöma våra insatser.
. – Herr talman! Jag vill återigen tacka Othmar Karas för hans betänkande och alla ledamöter som har talat i debatten för deras bidrag.
Av alla bidrag vill jag nämna två av dem, särskilt de som har visat på eurons, den gemensamma valutans, framgång och jag känner att jag vid en tidpunkt då vissa uttalanden verkar ifrågasätta något som är uppenbart borde framhålla att euron har lett till stabilitet, betalningsförmåga, låga priser och räntesatser historiskt sett och gjort oss starkare. Detta bör framhållas därför att jag genast måste säga att för att upprätthålla den starka gemensamma valutan – som stärker oss som européer i ekonomiska och andra termer – krävs en skatteram och en stabilitets- och tillväxtpakt som den som definieras i fördraget och som är föreskriven i de förordningar parlamentet i dag diskuterar genom sina deländringsförslag.
Jag vill också hålla med de av er som har reagerat på vissa pessimistiska analyser. Det är sant att det finns ekonomiska svårigheter, att det finns tillväxt- och sysselsättningsproblem, att medborgarna ofta känner att deras behov inte bemöts tillräckligt. Men det är också så att när vi betraktas utifrån, eller när situationen i EU:s ekonomier betraktas objektivt, även finns anledning till optimism.
Vid eurogruppens möte i förrgår förklarade direktören för Internationella valutafondens europeiska tjänsteavdelning de stora dragen för oss i de rapporter som den just hade publicerat, och som finns att tillgå på Internationella valutafondens webbplats om ekonomin i euroområdet. Han började med att säga till oss att han är förvånad över den överdrivna pessimismen, eftersom han i analysen av EU:s ekonomi har konstaterat att alla förutsättningar för att låta den återhämta sig finns på plats till fullo.
Det finns ett förtroendeproblem i några av EU:s viktigaste ekonomier och en av målsättningarna med reformen av stabilitetspakten är otvivelaktigt att öka förtroendet för, och trovärdigheten i, ett nödvändigt ramverk av skatte- och budgetdisciplin. För att uppnå detta är denna reform balanserad. Den inför vissa inslag av flexibilitet, men den inför också större krav – särskilt i den förebyggande delen, reglerad av förordning (EG) nr 1466/97. Det är en reform som kräver större klarhet och den har därför bidragit till att viktiga beslut som syftar till att förbättra kvaliteten på vår statistik har antagits. På kommissionens förslag godkände dessutom Ekofin i går vissa väldigt viktiga slutsatser som visar på de förbättringar som görs av det europeiska statistiksystemet och särskilt av skattestatistik.
Att återställa förtroende kräver också en tydlig förklaring. I många av era kommentarer, mina damer och herrar, har jag konstaterat förståelse för pakten och av vad reformen av pakten innebär. I andra har jag märkt okunnighet eller bristande kunskap, eller, i vissa fall, en tolkning som inte stämmer med verkligheten: reformen av pakten kan inte anklagas för att bokstavligen upprepa vad som sägs i fördraget, därför att vad som skulle äventyra förtroendet skulle vara att gå emot fördraget. Att agera i enlighet med fördraget, att upprepa vad som sägs i fördraget om referensvärdena för statsunderskott, om referensvärdena för statsskuld och för alla de faktorer som man måste ta hänsyn till – i artikel 143 i fördraget fastställs de faktorer av betydelse som skall tas med i beräkningen när man analyserar ett lands orimliga underskottssituation – att i varje avseende helt uppfylla fördraget, att åter noga studera det godkända fördraget för att förverkliga Ekonomiska och monetära unionen, är en av de faktorer som kommer att göra mest för att återställa förtroende i euroområdet och inom hela Ekonomiska och monetära unionen.
Jag är i vilket fall övertygad om att den reform som vi diskuterar i dag – och som jag hoppas kommer att träda i kraft i slutet av denna månad – respekterar reglerna, inför klarhet, ekonomisk rationalitet, kräver likabehandling och kommer att tillämpas noggrant, vilket visades i går. Och vad den kräver från oss alla är en korrekt och fullständig förklaring av vad den innebär, och på det sättet kommer vi att gynna EU-medborgarna och EU-projektet.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0148/2005) av Dominique Vlastos för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om att stärka EU:s konkurrenskraft: hur förändringarna i näringslivet påverkar politiken och rollen för små och medelstora företag [2004/2154(INI)].
– Herr talman! Betänkandet som jag lägger fram för er i kväll bekräftar återkomsten av en ambition, ambitionen om en industripolitik för ett utvidgat EU. Det var både nödvändigt och väsentligt. Vi måste dock gå längre. Tiden är knapp när det gäller industripolitik och vi måste röra oss fortare och gå från ambition till handling.
Förra veckan var jag i Shanghai med en delegation från staden Marseille. Industrin är ryggraden i Kinas utveckling, som drivs av innovation och ny teknik, och ekonomisk tillväxt fortgår där. Med ett ord, dynamiken i det samhället är tillräcklig för att göra en yr. Naturligtvis vill jag inte att Europeiska unionen skall utvecklas efter en kinesisk modell. Men jag skulle vilja att vårt EU hade de resurser som krävs för att kunna möta de ekonomiska jättarna Förenta staterna, Kina, Indien och andra.
Utmaningen för oss innebär därför framför allt att vara konkurrenskraftiga genom innovation och genom att investera i forskning, expertis och kunskap. Kommissionen och vice ordförande Günter Verheugen lägger många förslag enligt dessa linjer. Vad vi nu hoppas på är att dessa förslag skall bli politisk verklighet, och det är i det här ljuset som detta betänkande och dess innehåll skall övervägas.
Först och främst tycker vi att politik skall ha målsättningar som gör den meningsfull, som utvecklingen av en gedigen industribas inom EU som ökar sysselsättningen, speciellt för unga, och uppkomsten av spjutspetsar inom EU-industrin som kan föra ut vårt varumärke ”Made in Europe”. EU:s industripolitik måste dock också vända sig till alla företag och ingå helt i Lissabonstrategin. Kommissionen koncentrerar sig på ett sektorsorienterat synsätt: vi är nöjda med det därför att det är nödvändigt att en del av industripolitiken tar hänsyn till varje sektors särskilda karaktär på det sätt den genomförs. En effektiv politik måste dock också ta hänsyn till företags karaktär, därför att bara en procent av företagen inom EU är stora grupper, medan det finns miljontals andra små och medelstora företag som utgör EU:s industristruktur Kommissionens insatser måste verkligen ta hänsyn till småföretagen.
Den andra dimensionen som inte får förbises är den territoriella dimensionen. Industrin lockar till sig andra ekonomiska verksamheter, vilket gör industriföretagens lokalisering till en avgörande utvecklingsfråga för många regioner. Strukturfonderna måste därför stödja den industriella utvecklingen, men även fungera som stödinstrument för omställning i regioner som drabbas av industriella omlokaliseringar. Vi måste ge ett specifikt svar på detta omlokaliseringsproblem, utvärdera vilka sektorer som ligger i riskzonen, föregripa omlokaliseringar och hjälpa till att återställa de drabbade regionerna. Vi måste också ta hänsyn till de skillnader som finns mellan de 25 länderna i Europeiska unionen.
Slutligen anser vi att varje politik måste bygga på en tydlig och effektiv metod, och det gäller särskilt, herr Verheugen, för ert åtagande om bättre lagstiftning. Vi söker efter ett sätt att förenkla lagstiftningen vilket tar hänsyn till lagstiftningens samlade effekt för varje enskild sektor. För att studera konsekvenserna av föreslagna bestämmelser hoppas vi på en metod som kommer att ta hänsyn till små och medelstora företag och, särskilt, använda noggrant utformade kriterier för att utvärdera svaren på kommissionens samråd. Jag vill lägga till att parlamentet och rådet också har sina roller att spela och att de bör delta aktivt i målsättningen att uppnå en bättre lagstiftning.
Herr Verheugen, som ni utan tvivel kan se har vi högt ställda förväntningar. För många industripolitiska instrument beror de delvis på resultatet av förhandlingarna om budgetplanen. De beror också på vår förmåga att använda de instrument vi redan har, såsom konkurrenspolitik, utbildning, fördelningen av statligt stöd eller handelspolitik. Jag hoppas att vårt parlaments bidrag kommer att vara till hjälp för att anta denna utmaning.
. –Herr talman, mina damer och herrar! Det betänkande som vi diskuterar i kväll ligger helt i linje med kommissionens åsikter och med den politik som vi bedriver, och därför är jag oerhört tacksam för Europaparlamentets stöd.
För det första var vi tvungna att se till att industripolitiken i allmänhet i större utsträckning betraktas som en politisk angelägenhet i Europa. Vi måste slå fast att vi inte kan klara oss utan en stark, effektiv industriell grund i Europa och att det är ett misstag att tro att vi bara kan leva av tjänster. Det har vi redan gjort.
För det andra måste vi se till att det europeiska näringslivet behåller sitt försprång på lång sikt trots en allt hårdare och allt mer global konkurrens. Detta är huvudsyftet med den nya strategi för tillväxt och sysselsättning som kommissionen har lagt fram och som parlamentet antog med stor majoritet. Det som vi framför allt försöker att göra här är att förbättra vår förmåga till nyskapande. Det europeiska näringslivet kan bara överleva på den globala marknaden och skapa tillväxt och arbetstillfällen om märkningen ”tillverkad i Europa” betyder att produkten är förstklassig. Vi kan inte konkurrera genom att sänka den sociala standarden, sänka standarden på miljöområdet eller sänka lönerna. Vi måste konkurrera med hjälp av effektivitet, kvalitet och teknologiska framsteg.
För det tredje måste vi mycket omsorgsfullt analysera var det finns strukturella problem i vår industri. Jag kommer inom kort att lägga fram ett meddelande som innehåller en ingående analys av de industriella sektorerna i Europa och en redogörelse för vilka enskilda åtgärder som behöver vidtas för att förbättra det europeiska näringslivets konkurrenssituation. Det är uppenbart för alla att bilindustrin och den kemiska industrin, eller textilindustrin och verktygsindustrin, inte har samma problem.
Jag är mycket tacksam för att föredraganden framhåller de små och medelstora företagens problem, som står i fokus för våra ansträngningar som jag ser det. Det finns 25 miljoner sådana företag och den europeiska ekonomin utvecklas tack vare deras flexibilitet och förmåga till nyskapande. Vi bör alltid komma ihåg att det är i denna sektor, och bara i den, som det skapas nya arbetstillfällen i Europa.
Det europeiska näringslivets ökade produktivitet innebär att inga nya arbetstillfällen kommer att skapas i industrin under kommande år. Det är bara små och medelstora företag som skapar arbetstillfällen, och det är därför som vi måste hjälpa dem att reda ut sina strukturella problem. Detta innebär tillgång till riskkapital, tillgång till kunskap och färdigheter och nyskapande och ett bättre företagsklimat, i huvudsak i form av mindre byråkrati för små och medelstora företag.
Den snårskog av bestämmelser som vi har åstadkommit i åtskilliga sektorer i Europa är helt enkelt för mycket för de små och medelstora företagen. Det är därför som jag gör ett uttalande i dag som också riktar sig till Europaparlamentet. Den här kommissionen tar projektet för ”bättre lagstiftning” på största allvar. Det betyder inte bara att vi skall förbättra lagstiftningens kvalitet, utan också att vi kommer att säga nej mycket oftare i framtiden.
Vi kommer att säga nej till krav på onödiga bestämmelser från medlemsstaternas sida och jag kommer också att säga nej om det kommer krav från Europaparlamentet – som det dessvärre ofta gör – på regelverk som vi inte behöver och parlamentet sedan kritiserar kommissionen för att den reglerar för mycket. Ni kommer att få se en ny kommission här. Vi kommer att säga nej när det börjar överregleras och vi får se hur den europeiska allmänheten reagerar. Jag ser fram emot det och räknar med er hjälp.
En sund självreglering när det gäller att stifta lagar är vad de europeiska medborgarna förväntar sig av oss för närvarande. Det är också vad vår ekonomi behöver för att förbättra sina möjligheter att växa och sin investeringspotential.
. Små och medelstora företag har andra krav på sig att utveckla sin konkurrenskraft än stora företag och måste därför uppmärksammas särskilt när politiken utformas. Industripolitiken bör inte utgöra något undantag, eftersom en industriell utveckling som bygger på kunskap inte bara är förbehållen de stora företagen. Större ekonomiska resurser till forskning är till exempel ingen garanti för att antalet uppfinningar ökar, och det är därför som vi behöver den entreprenörsanda som finns i de små och medelstora företagen.
Små och medelstora företag är inte bara drivkraften bakom ekonomisk tillväxt. Vi måste vara medvetna om att de också innebär en möjlighet för Europeiska unionen i politisk mening. De är också politiskt laddade, eftersom det faktum att konstitutionsfördraget tillbakavisades i Frankrike och Nederländerna bland annat är en följd av att människorna i Europa inte direkt märker konsekvenserna av hur EU:s institutioner fungerar och fattar beslut.
Något liknande gäller också för de små och medelstora företagen, som saknar egna resurser för att utnyttja fördelarna med Europeiska unionen. I betänkandet stöder därför Europaparlamentet särskilt institutionella åtgärder som syftar till att förbättra de små och medelstora företagens förmåga till nyskapande. Vi är för att Europeiska unionen skall prioritera processer med inbördes samband såsom forskning, utbildning och borttagande av administrativa hinder, som särskilt gör det svårt för små och medelstora företag att utnyttja de möjligheter som EU ger.
Herr kommissionsledamot! När vi sammanställde betänkandet hade vi ett samarbete med ledamöter från de nya medlemsstaterna som kännetecknades av stor entusiasm. Vi är verkligen medvetna om att industripolitiken kan utgöra en möjlighet både för de geografiskt sett större gamla medlemsstaterna, som har förutsättningar att utveckla industriella tungviktare, och för de nya medlemsstaterna, som med sina dynamiska sektorer med nyskapande små och medelstora företag lägger grunden till hög ekonomisk tillväxt och ökad europeisk konkurrenskraft på lång sikt.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Enligt många bedömningar var osäkerhet, särskilt i fråga om sysselsättning och social trygghet, en viktig orsak till att många medborgare avvisade konstitutionsfördraget i Frankrike och Nederländerna.
Ordet industripolitik var försvunnet ur debatten under många år, men kommer nu tillbaka, vilket vi alla bör vara glada över eftersom det är genom att vi främjar en solid industriell sektor som medborgarna kommer att kunna hitta bättre betalda och stabilare jobb. Det är så vi bidrar till att öka tilltron till det europeiska projektet.
Kommissionens föreslår en integrerad strategi i sitt meddelande, med en förenklad och harmoniserad lagstiftning för att konsolidera den inre marknaden, och stöder forskning och utveckling och behovet att verka för att den överförs till företagen. Men denna harmonisering bör också ha en skattedimension.
Det europeiska näringslivet har många olika sektorer, från rymdindustrin till textilindustrin, som behöver specifika åtgärder. Sektorsvisa analyser kommer att underlätta ett utökat samarbete mellan näringslivet, kommissionen och medlemsstaterna, vilket kan skapa nya möjligheter.
De små och medelstora företagen utgör 90 procent av den europeiska industrin och måste behandlas i särskild ordning när det gäller tillgången till finansiering och överföringen av forskningen. Ibland är omlokalisering en realitet som inte går att undvika och vi måste förutse dessa förändringar.
För att kunna göra det måste vi skapa en dialog mellan den offentliga förvaltningen och de sociala och ekonomiska aktörerna, som tar hänsyn till tillgängliga instrument för forskning och nyskapande. En anpassningsfond kommer naturligtvis att behövas i samband med omstruktureringar.
Jag vill sluta med att gratulera kommissionen, eftersom den har föreslagit lämpliga instrument för att öka Europas konkurrenskraft och har gjort det inom ramen för Lissabonstrategin. Men om vi vill att medborgarna skall betrakta unionens politik som ett instrument för utveckling och inte som ett hot måste vi bibehålla balansen mellan de tre pelarna i den strategin, det vill säga de pelarna för ekonomi, social frågor och miljöfrågor.
. – Herr talman! Det var med stor glädje som jag lyssnade till allt som Dominique Vlasto och kommissionsledamot Günther Verheugen hade att säga. Jag kan dock inte kommentera det som har sagts i kammaren i dag, eftersom jag känner att jag måste kommentera det som står i betänkandet. Tyvärr måste jag säga att det inte gör någonting över huvud taget för att främja en sund konkurrens, vilket är grundpelaren i en fri ekonomi. I stället är det fullspäckat med interventionistisk ideologi.
Punkt 1 lyder som följer: “Europaparlamentet gläder sig åt att kommissionen har beslutat att göra industripolitiken till en prioriterad fråga på EU:s dagordning”. Jag vill be kammaren att komma ihåg att det inte finns någonting som heter prioriterade frågor i en fri ekonomi. Det är samhällets behov som avgör vad som är nödvändigt i en sådan ekonomi och den fria marknaden talar om för oss vilka dessa behov är. Att diskutera ekonomiska prioriteringar skulle vara att nonchalera ekonomin som helhet.
I punkt 2 står det att ”Europaparlamentet stöder en kraftfull industripolitik”. Ursäkta mig, men om det behöver sägas att en del av ekonomin bör vara kraftfull måste jag säga att vi verkligen har kommit ur kurs. Detta skulle ju tyda på att vi redan betraktar friheten som ett oväsentligt inslag i ekonomin, trots att en fri ekonomi är grunden till framgång.
I punkt 5 står det, jag citerar: ”dialogen mellan arbetsmarknadens parter bör medverka till att identifiera de mest effektiva [ ... ] sektorerna. Jag vill påminna parlamentet om att det inte är den sociala dialogens uppgift att avgöra om någonting fungerar som det skall eller om de som driver företag för strikt håller sig till sunda principer för en fri marknad.
För att gå vidare till punkt 6: ”[Europaparlamentet] önskar att kvinnor uppmuntras utbilda sig för arbeten inom industrin”. Mina damer och herrar! Detta är en grov förvrängning av de feministiska idealen. Det är ingen mening med att uppmuntra kvinnor att utbilda sig för arbeten inom industrin, eftersom de kan hitta jobb i vilken sektor de vill. Jag inser inte varför kvinnor skall tvingas arbeta med pneumatiska borrar.
I punkt 12 står det att ”den europeiska industripolitiken bör länka in utvecklingen i en balanserad riktning genom att vidmakthålla den sociala sammanhållningen”. Jag vill påminna kammaren om att detta är fel väg att gå om vi vill åstadkomma konkurrenskraft och framgång. För etthundratrettio år sedan sade den dåvarande brittiske premiärministern att ekonomernas uppgift var att hindra regeringarna att skada ekonomin. På den tiden var Storbritannien det land som utvecklades snabbast i världen.
Jag hyser inga större förhoppningar om att Europeiska kommissionen kommer att följa mitt råd, men jag vill uppmana den att åtminstone fundera på det jag har sagt.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill betona att refrängen om att “stärka EU:s konkurrenskraft” har upprepats till leda i många år. Det är dags att klargöra att det är en ytterst stor utmaning att skapa en global ekonomi, men att detta är helt nödvändigt. Detta leder till en rad slutsatser och den viktigaste är att vi måste fastställa exakta och detaljerade genomförandeplaner och tidtabeller för alla frågor som tas upp och för alla åtgärder som vidtas.
Mot bakgrund av att den tillgängliga finansieringen är begränsad är det viktigt att fastställa vilka mål och prioriteringar som vi skall inrikta oss på, till exempel att utveckla små och medelstora företag i den globala ekonomin samtidigt som vi värnar om miljön och anställningstryggheten. Vetenskapliga program, forskningsprogram och utbildningsinsatser inom de nya tekniksektorerna och för nya generationer av produkter och tjänster måste prioriteras särskilt, liksom produktivitet, potentiella besparingar och små och medelstora företags tillgång till forskning.
– För det första vill jag tacka föredraganden för hennes utmärkta arbete med detta välbalanserade betänkande. I Lissabonstrategin sätts behovet av att förbättra den europeiska industrins konkurrenskraft klart och tydligt upp som en prioriterad fråga för Europeiska unionen. Jag vill dock påminna kommissionsledamoten om att vi också måste ta hänsyn till följande aspekter om vi vill nå dessa mål.
För det första måste onödigt krångel och byråkrati i Europeiska unionen tas bort. EU:s institutioner måste skära ned och förenkla den lagstiftning som styr företag som är verksamma inom den industriella sektorn, särskilt små och medelstora företag. Den nationella lagstiftningen bör spela den största rollen och Europeiska unionens industripolitik bör bara användas för den samordning och harmonisering som behövs.
För det andra måste stöd och uppmuntran till små och medelstora företag i industrisektorn betonas. De små och medelstora företagen har klart visat hur flexibla de är, och detta är en avgörande förutsättning för att vi skall kunna skapa en nödvändig och hållbar konkurrenssituation, både i Europa och på den globala marknaden. Därför kan jag inte helt hålla med om strategin att främja uppkomsten av ”nationella spjutspetsföretag”. Denna strategi att stödja uppkomsten av ett litet antal stora dominerande företag skulle självfallet binda upp betydande anslag ur EU:s budget och förmodligen bryta mot principerna om sund konkurrens, utan att det finns några garantier för att den får någon positiv inverkan på dessa företags konkurrenskraft.
För det tredje behöver små och medelstora företag i industrisektorn nya incitament till fortsatt teknisk utveckling, forskning och nyskapande. De planerade programmen, såsom det sjunde ramprogrammet, ramprogrammet om konkurrenskraft och nyskapande och andra, måste dock vara mer tillgängliga för små och medelstora företag än hittills. Fler strukturfonder måste också fördelas ut till mindre utvecklade regioner och till de nya medlemsstaterna, för att de skall kunna bygga upp den tekniska infrastruktur som krävs för att förbättra den industriella grunden i dessa regioner.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Vlastobetänkandet innehåller mogna och balanserade överväganden som markerar att vi har nått ett nytt stadium i debatten om EU:s industripolitik, en politik som för närvarande genomgår en kris. Samtidigt ger medborgarna uttryck för irrationell fruktan och frustration, till exempel i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.
Utläggning på entreprenad har blivit vardagsmat. Även om man gör gällande att detta fenomen är berättigat ur ekonomisk synpunkt råder det ingen tvekan om att det är skadligt för samhället. När vi diskuterar entreprenader måste vi dock komma ihåg att denna term används om en rad förfaranden, både utläggning på entreprenad inom EU, som ger fördelar i form av positiva synergieffekter, och utläggning på entreprenad utanför EU, som bara har nackdelar.
Det som EU behöver är en homogen marknad för varor och tjänster som är mycket konkurrenskraftig i globala termer och mycket nyskapande. Det finns två slags mekanismer som kan användas för att öka konkurrenskraften. De första är enkla mekanismer som begränsar fördelarna med den så kallade europeiska sociala modellen och de andra är sammansatta mekanismer som bygger på att intellektuellt och socialt kapital är grunden för organisatoriskt, teknologiskt, tekniskt och marknadsmässigt nyskapande.
Europa bör följa de exempel som sattes av Japan och Europa i slutet av 1960-talet och omlokalisera, eller med andra ord återföra modern produktion och kapital till den gemensamma europeiska marknaden. En sådan omlokalisering behövs omgående för att skydda de immateriella rättigheterna, hjälpa Europa att ta tillbaka ledningen i fråga om know-how, skapa arbetstillfällen och öka det europeiska kapitalets konkurrenskraft.
Allt detta är möjligt att uppnå, men förutsättningen är att Europa kan bryta stagnationen och öka BNP-tillväxten med minst flera procentenheter. Det finns ett antal instrument som utan tvivel skulle uppmuntra till omlokalisering. Tvärtemot vad de säger som anser att den allmänt omtalade polske rörmokaren eller muraren bara är en källa till fruktan och frustration är ett av dessa instrument en fullständig avreglering av kommersiella tjänster, som de polska socialisterna förespråkar. Andra instrument är att skapa industriella kluster kring centra för nyskapande och införa principen att allt som staten köper in skall vara ”tillverkat i Europa”. Det skulle behövas ett EU-direktiv om det sistnämnda.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Dominique Vlasto för det här betänkandet. Det är ett viktigt betänkande för mig, eftersom jag själv under många år drev ett företag som hör till kategorin små och medelstora företag. Tack vare min erfarenhet från detta område kan jag ha en praktisk inställning till EU:s konkurrenskraft och de små och medelstora företagen.
Jag anser att den europeiska ekonomin har ett trängande behov av verklig konkurrens och av att det utvecklas en större förståelse för ekonomiska frågor hos EU-medborgarna. Den första av dessa två uppgifter fanns med som ett av EU:s huvudmål i Lissabonstrategin, som bland annat syftade till att eliminera de ekonomiska skillnaderna mellan de gamla och de nya medlemsstaterna. Företag från de nya medlemsstaterna, och särskilt de små och medelstora företagen i dessa länder – som både är flexibla och kan anpassa sig till förändrade omständigheter – har en betydande potential för ekonomisk utveckling i Europa. Ett antal villkor måste dock vara uppfyllda innan denna potential kan utnyttjas. Några av dessa är att vi undanröjer de hinder som finns på den inre marknaden, som för närvarande är omkring 90, skapar en miljö som befrämjar startandet av små och medelstora företag och knyter lönerna till arbetskraftens produktivitet och effektivitet.
Jag tror att sysselsättningen kommer att öka om vi skapar ett klimat som främjar små och medelstora företag och om vi förenklar regelverken och inför nya. Avregleringen av tjänstemarknaden kommer att bli ytterligare en katalysator för ekonomisk utveckling i Europa, liksom en källa till nya arbetstillfällen. Vidare anser jag att allmänhetens kunskap om ekonomiska frågor måste förbättras. Människor kommer bara att upphöra att vara rädda för förändringar och inse att förändringar är nödvändiga om livskvaliteten skall öka om de förstår hur de ekonomiska mekanismer som påverkar deras liv fungerar.
Det enda sättet att öka den europeiska ekonomins konkurrenskraft är att utveckla en kunskapsbaserad ekonomi. Det innebär investeringar i forskning, utveckling och företagsbaserat nyskapande, eftersom detta är en nödvändig förutsättning för att små och medelstora företag skall utvecklas. Således finns det ett behov av utbildningssystem som avspeglar arbetsmarknadens behov och av att tanken på livslångt lärande blir allmänt accepterad.
Det är mycket möjligt att det här betänkandet blir en avgörande faktor för den europeiska ekonomins utveckling och för en verkligt fri konkurrens. Därför kommer jag att rösta för det, och jag föreslår att vi tillstår att de små och medelstora företagen är ekonomins motor.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det vi nu diskuterar är särskilt viktigt vid en tidpunkt som denna, när en stor del av Europa dras med ekonomiska och sociala problem. Dessa problem underminerar Europeiska unionens konkurrenskraft och framhäver skillnaden i produktivitet jämfört med Förenta staterna och Japan, att investeringar, forskning och utveckling ligger på låga nivåer, att nyskapandet ligger på en låg nivå, särskilt det högteknologiska nyskapandet, samt att forskningen har omlokaliserats. Allt detta måste åtgärdas. Vi har sagt om och om igen att det måste åtgärdas genom att Lissabonstrategin nylanseras, men den strategin kommer att fortsätta att blekna bort om vi inte investerar i industripolitiken på ett seriöst och kraftfullt sätt.
Herr kommissionsledamot! Jag måste säga att ramprogrammet för konkurrenskraft och nyskapande fortfarande inte lever upp till förväntningarna. Det verkar vara en sammanfattning av vad som redan finns, när det är ett omfattande nyskapande som vi behöver. I kväll har vi hört att ni kommer att lägga fram ett nytt meddelande. Vi hoppas att det kommer att innehålla den förnyelse som krävs. Beslut behöver fattas i fråga om den allmänna ekonomiska politiken, för att fullborda den inre marknaden och reformpolitiken för statsförvaltningen, liksom skattesystemet och infrastrukturen. Bortsett från detta måste det emellertid utarbetas en plan för hur styrningen skall gå till så att alla de befintliga institutionella nivåerna kan samverka i samarbete med varandra. Det fordras en medvetenhet om behovet av att investera i branschspecifika och övergripande politiska åtgärder för att främja små och medelstora företag, som utgör en betydande del av Europeiska unionen.
Slutligen måste de så kallade goda cirklarna – universitet, industrikluster och forskningslaboratorier – byggas upp och utvidgas. Jag talar om ”kuvöser” för nyskapande, som är avgörande för industripolitiken. Kort sagt måste vi lägga i en högre växel – så snart som möjligt – om vi vill att Europeiska unionen skall bli det mer konkurrenskraftiga och dynamiska område som vi har haft som mål sedan en tid tillbaka.
– Herr talman! Föredraganden, Dominique Vlasto, fick till stånd en mycket stor samsyn i utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Hon har belyst alla aspekter, men i det här betänkandet – liksom i så mycket av det som vi antar här – saknas den gnista som behövs för att tända en ny industripolitik. Jag vill tala om att jag håller med Marcin Libicki väldigt mycket: den rättsliga ramen behöver fortfarande granskas, och det är därför som det här betänkandet tyvärr inte kommer att ha den effekt som verkligen behövs.
Günther Verheugen sade att kommissionen som en del av projektet för bättre lagstiftning i framtiden kommer att säga nej oftare, särskilt till parlamentet och medlemsstaterna. Han glömde att nämna kommissionen själv. Ni skulle kunna börja där, genom att gå igenom de förslag som inte har genomförts på femton år, genom att genomföra åtgärder för att göra konsumentskyddet och miljöskyddet mer konkurrenskraftiga inom kommissionen själv. Dessa utgångspunkter räcker och enligt min mening bör alla EU-åtgärder, som kommissionens ordförande en gång sade, klara av tre test: kostnadstestet, konkurrenskraftstestet och subsidiaritetstestet. Här håller jag med Ján Hudacký, som sade att det inte skall finnas några regelverk på områden som hör till nationalstaternas befogenheter.
Frågan är om EU beslutar sig för att konkurrera eller ställa sig utanför. Fungerar det ökade konkurrenstrycket som en konditionsträning för Europas ekonomi eller har det gamla Europa länge varit en passiv åskådare till den ekonomiska utvecklingen? Utmaningarna är enorma. Jag anser att Kärneuropa är för mättat på internationell konkurrens och därför väljer att ställa sig vid sidan om och bli passivt. Det är där vi måste börja. Europa utsätts för konkurrenstryck uppifrån och nedifrån. Å ena sidan är vi för dyra och å den andra är vi inte tillräckligt produktiva för att ha råd med de höga kostnaderna. Detta kan bara förbättras av de nya nationella ekonomier som kommer in. De nya medlemsstaterna ger oss denna konkurrens. Detta är utvidgningens stora gåva: mer konkurrens och därmed en ordentlig industripolitik. Det är det som vi har ett trängande behov av, inte fler nya EU-program som inte leder någonstans och som i slutändan skymmer den rättsliga ramen.
– Herr talman! Jag tror på tre saker: Europeiska unionens ekonomi, Europeiska unionens industri och denna industris förmåga att vara konkurrenskraftig.
Dess värre applåderar vi ofta begreppet konkurrenskraft samtidigt som vi stöder initiativ som urholkar just denna konkurrenskraft. Som kommissionsledamoten helt rätt påpekade har vi exempelvis ibland en tendens att överreglera och detta leder till byråkrati och ökade produktionskostnader. Vi är inte alltid medvetna om att vi urholkar konkurrenskraften genom våra egna idéer och vår egen lagstiftning. Nyligen har vi sänkt gränsen i arbetstidsdirektivet. Detta är uppenbart något som går stick i stäv med konkurrenskraften.
Ibland talar vi om investeringar i tekniska innovationer och vi är beroende av partnerskap mellan det privata och det offentliga. Det är så argumentet framförs. Europeiska unionen är inte en idealmodell för partnerskap mellan det privata och det offentliga. Vi försöker att begränsa forskning på grundval av vaga etiska problem.
Slutligen, likaväl som vi uppmanar till fortsatta investeringar i innovationer och forskning finns det en trend mot patent. Vi måste inse att vi behöver välja våra prioriteringar.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först välkomna att man i konkurrenspolitiken och i debatten om industripolitiken på ett så uppfriskande sätt erkänner de små och medelstora företagens betydelse för jobben och Europeiska unionens konkurrenskraft. Detta erkännande i dagens debatt visar också att alla försök att spela ut industripolitiken mot politiken för små och medelstora företag är fel, skadliga och verklighetsfrämmande. Vi behöver industriella flaggskepp om vi skall vara konkurrenskraftiga i världen och vi behöver kluster av små och medelstora företag och industriella flaggskepp så att de små och medelstora företagens konkurrenskraft kan stimuleras av att industrin är konkurrenskraftig.
Jag håller med er när ni säger nej till fler regleringar, men vi måste ändå samtidigt säga nej till tendensen till mer nationalisering, nej till tendensen till anti-effektivitet, nej till tendensen till misströstan, nej till populism, nej till ändrad lagstiftning, nej till anti-industrialism och ja till större effektivitet, ja till den inre marknaden, ja till de fyra friheterna, som Werner Langen tog upp. Utvidgningen stärker den inre marknaden. Den inre marknaden stärker konkurrenskraften. Detta innebär också ett ja till tjänstedirektivet. Men det betyder också ett starkare engagemang i skattepolitiken. Detta innebär ett starkare engagemang i budgetplanerna för forskning, utbildning, tillväxt och sysselsättning samt för nystartade företag.
För mig betyder detta med självklarhet att vi måste uppmuntra de bästa så att vi kan ställa upp för de svaga. Vi måste utrota medelmåttligheten i Europa. Det nya slags förstatligande som man har i åtanke måste fördrivas ur vår politik. Staterna och EU måste sluta att skylla på varandra så att denna konkurrenskraft, detta nyskapande, denna forskning, denna vilja att åstadkomma mer genom effektivitet kan släppas fram. Här litar jag på att dagens debatt och de uttalanden som har gjorts kommer att följas av handling, för det är det enda sättet att skapa en ny dynamik i Europeiska unionen.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0104/2005) av Adamos Adamou för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsad saluföring och användning av vissa polycykliska aromatiska kolväten i mjukningsmedel och däck (tjugosjunde ändringen av rådets direktiv 76/769/EEG) (KOM(2004)0098 – C5-0081/2004 – 2004/0036(COD))
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar er för att ni ägnar er åt denna viktiga men också mycket tekniska fråga och föreslår konstruktiva ändringar.
Vi måste nämligen göra alla rimliga ansträngningar för att minska utsläppen av polycykliska aromatiska kolväten för att skydda vår hälsa och vår miljö. Dessa polycykliska aromatiska kolväten klassificeras som cancerogena, mutagena och reprotoxiska ämnen. Enligt protokollet från UNECE klassificeras de också som långlivade organiska föroreningar.
Dessa speciella kolväten ingår emellertid i mjukningsmedel som används vid däcktillverkning och skapar därför hälso- och miljöproblem. Det är därför som kommissionen har föreslagit att det skall införas harmoniserade restriktioner för marknadsföringen och användningen av medel som innehåller dessa polycykliska aromatiska kolväten och för däck som innehåller dessa medel.
Kommissionens förslag kommer att se till att den inre marknaden för däck bibehålls och att nationella åtgärder som skapar handelsbarriärer för den fria rörligheten för varor undviks. Industrin håller på att ta fram alternativ till de ämnen för vilka det skall införas restriktioner. För att ge näringslivet den tid som behövs för att anpassa sig till de nya standarder som fastställs i detta direktiv har kommissionen föreslagit en rimlig genomförandeperiod för införlivandet av direktivet.
Parlamentet och rådet har lagt fram ett kompromisspaket som kan fungera, med ändringsförslag om att senarelägga införandet av åtgärder och testkrav och ta bort onödiga undantag för vissa sektorer. Kommissionen stöder dessa ändringsförslag. Jag vill uppmana parlamentet att anta förslaget vid första behandlingen, tillsammans med de ändringsförslag som ingår i detta kompromisspaket. Detta kommer att visa att EU:s institutioner är beredda och kapabla att ta itu med dylika problem utan dröjsmål.
– Herr talman, fru vice talman! I dag debatterar vi den tjugosjunde ändringen av direktiv 76/769 om begränsad saluföring och användning av vissa polycykliska aromatiska kolväten i mjukningsmedel och däck.
Detta är en viktig utveckling, om man betänker att den europeiska däckindustrin producerar omkring 300 miljoner däck om året och använder 250 000 ton mjukningsmedel, vilka tillsätts till gummimassan och finns kvar i det gummi som används till däcken. Dessa medel innehåller vissa mängder polycykliska aromatiska kolväten, som klassificeras som cancerogena, mutagena och reprotoxiska ämnen, liksom långlivade organiska föroreningar.
Jag vill börja med att gratulera kommissionen till dess initiativ att utvidga bilaga 1 till direktiv 76/769 genom att lägga till polycykliska aromatiska kolväten för bildäck. Jag anser att detta är ett mycket bra förslag. Min utgångspunkt var skyddet av folkhälsan och miljön, liksom den allmänna tryggheten och en inre marknad som fungerar friktionsfritt, och efter att ha samrått med både kommissionen och rådet, samt med däcks- och oljebranscherna och icke-statliga organisationer, försökte jag att sammanställa ett balanserat betänkande som sedan ändrades i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.
Det som vi var mest intresserade av var längden på övergångsperioden innan direktivet börjar att tillämpas, sättet att påvisa förekomsten av de giftiga ämnen som skulle användas och frågan om undantag från direktivet.
Efter samråd med rådet och i samarbete med skuggföredragandena lades ett paket med ändringsförslag fram, och detta har de flesta av de politiska grupperna ställt sig bakom.
Som ni ser har jag rekommenderat att de framlagda ändringsförslagen skall antas, så att vi kan avsluta den här frågan på ett smidigt sätt vid första behandlingen.
Mer i detalj föreslår vi att övergångsperioden, som anses vara nödvändig för att ta fram nya typer av däck med mjukningsmedel som innehåller minimala mängder av de ämnen som vi talar om, förlängs till den 1 januari 2010. Vi bör påpeka att vi av miljöskäl beslutade att ta hänsyn till däckens tillverkningsdatum, som finns anbringat på däcken. Detta eftersom det också är skadligt – kanske till och med mer skadligt – för miljön när däck som har legat i lager förstörs. Naturligtvis hjälper vi också industrin att göra sig av med dessa lager.
Det europeiska däckstillverkarförbundet har skriftligen försäkrat oss om att vi kan tillämpa kriterierna i direktivet på alla slags däck, däribland däck till racerbilar, flygplan, specialfordon och veteranbilar, utan att förarnas säkerhet äventyras. Därför föreslår vi att direktivet skall tillämpas utan några undantag.
I dag har jag fått tre faxmeddelanden med krav på att vi skall gå med på förlängningar. Jag har talat med alla tre avsändarna och när jag förklarade kompromissförslaget verkade de tycka att det var bra. En av dem bad till och med om ursäkt för sin okunnighet.
När det gäller sätten att påvisa förekomsten av och definiera polycykliska aromatiska kolväten har kommissionen föreslagit att mängden av bens(a)pyren, det ämne som kommer att fungera som en markör för hela gruppen, skall begränsas till 1 mg per kilo eller högst 10 mg per kilo om man ser till alla förtecknade polycykliska aromatiska kolväten.
Hittills har industrin använt IP 346-metoden från petroleuminstitutet för polycykliskt aromatiskt dimetylsulfoxidextrakt, som inte får överstiga 3 procent. Eftersom denna metod är den som används traditionellt har det föreslagits att den skall tas med. Så långt mjukningsmedlen. När det gäller oljeinnehållet i bildäck har det föreslagits att ISO 21461-metoden, som har tagits fram för att påvisa förekomsten av detta slags oljor i däck, skall läggas in i direktivet som ett tillägg till kommissionens förslag.
Slutligen handlar det sista ändringsförslaget om regummering, som kommissionens förslag inte innehåller några bestämmelser om. Slitbanor för regummering får inte saluföras om de innehåller mjukningsmedel där de angivna gränsvärdena överskrids.
Avslutningsvis vill jag tacka båda skuggföredragandena för deras utmärkta samarbete, miljöutskottets sekretariat och rådet som har kommit med konstruktiva förslag och samarbetat så att vi kan avsluta detta ärende vid första behandlingen.
. – Herr talman! Jag hoppas att kommissionsledamoten har slutat att skicka textmeddelanden till alla om att det har ordnat sig med däckfabrikanterna. Det tycks han inte ha gjort eftersom han inte lyssnar på vad vi säger.
Jag gratulerar föredragande till hans betänkande. Det är ett svårt och mycket tekniskt betänkande som kräver ett visst mått av kompetens. Jag vill också gratulera däckfabrikanterna eftersom de under årens lopp förbättrat trafiksäkerheten, tillgången på däck och även däckens mönster och väghållningsförmåga. Det är därför som jag vet att min föredragande kollega hade ett smärre problem med datumet 2010. Jag förstår att han önskade hålla fast vid det ursprungliga kommissionsförslaget om 2009, men ett antal däck kunde inte ändras före det datumet och det var därför som vi valde datumet på däcket. Jag är glad att höra att han accepterat detta.
Det är bra att kommissionen och rådet har accepterat, eftersom vi lagt fram ett kompromisspaket för deras godkännande. Särskilt under det rådande klimatet, efter de franska och nederländska omröstningarna ser folk ofta rådet och kommissionen – särskilt kommissionen – som isolerade från parlamentet, det enda demokratiskt valda organet som företräder väljarkåren.
Adamos Adamou nämnde mycket riktigt bilaga I och jag är tacksam att han gått igenom alla tekniska detaljer i något som vi helt accepterar och instämmer i. Betänkandet är en triumf för parlamentet och jag är glad att vi har kommit fram till ett kompromisspaket. Jag beklagar bara att kommissionsledamoten är oförmögen att lyssna till vad vi säger och är alltför upptagen med att skicka textmeddelanden till folk.
. – Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden för hans utmärkta arbete. Han har omsorgsfullt samrått och tagit vederbörlig hänsyn till de synpunkter som framförts av alla huvudintressenter. Dessutom lovordar jag de fruktbara insatser och den effektiva metodik som utnyttjats för att få till stånd verkligt samarbete mellan skuggföredragandena för alla de viktigaste politiska grupperna. Detta har lett till ett kompromisspaket med ändringsförslag, som tycks har vunnit bred acceptans bland de flesta parlamentsgrupperna och hos rådet och kommissionen.
Vad gäller direktivets huvudinnehåll, med kompromissändringarna, kommer detta att i hög grad uppnå de avsedda målen, dvs. att så snart som praktiskt är möjligt minska utsläppen av cancerogena däckrester till miljön till en acceptabel nivå genom att begränsa marknadsföringen och användningen av polycykliska aromatiska kolväten i mjukningsmedel och däck. Detta skall ske genom harmonisering av reglerna om saluföring och användning av mjukningsmedel och däck som innehåller dessa giftiga ämnen, och på så sätt bevara och förbättra den inre marknadens förhållanden och funktion samtidigt som vi försäkrar oss om att en hög nivå på hälso- och miljöskydd uppnås.
Till sist bör nämnas att det beklagligt nog har förekommit ett antal direkta och indirekta försök från vissa däckfabrikanter på andra sidan Atlanten att framkalla en urspårning av direktivets bestämmelser om ikraftträdande. Det hedrar föredraganden och skuggföredragandena att förnuftet och viljan att bevara EU:s höga normer om säkerhet och effektivitet lyckligtvis segrade och att dessa försök lyckligtvis misslyckades.
Detta är ett bra exempel som klart visar att enighet och sunt förnuft alltid kommer att skydda oss mot den förmyndarmentalitet som ibland förespråkas av ett litet antal amerikanska industrialister och politiker.
Följaktligen uppmanar jag er starkt att rösta för det kompromissändringsförslag som lagts fram för er till Adamos Adamous betänkande.
. – Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till den kompromiss som har uppnåtts. Att de flesta grupperna och också kommissionen, rådet och industrin praktiskt taget är överens är ett resultat av det goda arbete som Adamos Adamou har gjort.
Igår blev jag, liksom tydligen andra, kontaktad av en tillverkare av flygplansdäck som talade om för mig att de grundliga tester som flygplansdäck måste genomgå och de höga säkerhetskraven på dem kommer att göra det omöjligt för honom att klara tidsfristen till 2010. Jag antar att föredraganden och kommissionsledamoten också har kontaktats och skulle vilja veta om dessa invändningar har någon reell grund.
Jag skulle också vilja höra vad kommissionsledamoten anser om detta och om tillverkare av flygplansdäck nu kan uppfylla kraven i kompromisspaketet. Mot bakgrund av vad mina kontakter under det senaste halvåret har givit vid handen trodde jag att det skulle vara möjligt, men jag vill väldigt gärna höra vad ni säger.
– Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hans arbete till stöd för kommissionens politiska åtgärder och den utmärkta kompromiss som han har föreslagit. Eftersom kommissionens linje på det stora hela är acceptabel bör parlamentet stödja den utan att vattna ur frågan i någon större utsträckning.
Det lagstiftningsinitiativ som vi diskuterar är en naturlig förlängning av det direktiv som sammanställdes under parlamentets förra mandatperiod, i vilket vi fastställde gräns- och målvärden för luftföroreningar och polycykliska aromatiska kolväten för 1996. När vi nu fastställer en lämplig tidsplan och gränsvärden för utsläpp av polycykliska aromatiska kolväten till miljön i övrigt är det en krävande uppgift som vi har framför oss. Polycykliska aromatiska kolväten finns överallt och förekommer som flerkomponentsblandningar. Åtskilliga cancerogena föreningar med polycykliska aromatiska kolväten har identifierats i internationella toxikologiska bedömningar. Polycykliska aromatiska kolväten löser sig inte i vatten utan ackumuleras i livsmedelskedjan och återgår till kolcykeln när de släpps ut i miljön. Därmed ger de bestående skador på miljön. Således bör vi komma överens om gemensamma testförfaranden för att snabbt få utsläppen under kontroll.
Utvecklings- och testarbete har nu sedan länge utförts på däck och de första däcken som innehåller en säkrare olja finns faktiskt redan på marknaden. Trafiken, där vi nu vill reglera de däck som används och gränsvärdena för deras mjukningsmedel, är i sig ett miljöproblem. Trafiken är en av de vanligaste och värsta utsläppskällorna för polycykliska aromatiska kolväten till den luft som vi andas. Det är särskilt via däcksrester som stora mängder föreningar i form av små partiklar släpps ut i miljön.
Ett speciellt problem med däck och mjukningsmedel är bensapyren, som tyvärr väldigt ofta används i de här produkterna. Detta polycykliska aromatiska kolväte är det mest kända och värsta cancerogena ämnet. Nu måste vi fastställa hållbara gränsvärden som minimerar utsläppen av bensapyren i miljön, samtidigt som vi tillstår att mjukningsmedel är nödvändiga i däckindustrin.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Polycykliska aromatiska kolväten är farliga ämnen som används i produktionen av däck till olika slags fordon. Eftersom de är giftiga debatterar vi begränsningar för dem i dag.
Vi har en kompromiss framför oss som förmodligen kommer att antas med stor majoritet i morgon. Även om det gläder mig när vi undviker ideologiska debatter om tekniska frågor och antar avskalade riktlinjer på kort tid finns det några mindre, men viktiga, aspekter som vi har förbisett. Ett förslag till ändring, som jag var en av initiativtagarna till och som ursprungligen antogs i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, syftade till att få till stånd en förlängning till 2012 för vissa tekniska tillämpningar som det finns ett trängande behov av. Dessa undantag gällde pansarfordon, brandbilar, räddningsfordon och andra specialfordon. Antalet tillämpningar är ytterst litet och miljöskadorna försumbara.
Det ursprungliga undantaget för flygplansdäck, där det från början inte fanns någon tidsgräns, begravdes också i kompromisspaketet. På den här punkten håller parlamentet på att fatta ett oansvarigt beslut. Luftfartssektorn verkar inom fysiska gränser och det är därför som vi inte får göra avkall på säkerheten, utan till och med sätta den framför miljöaspekterna. Industrin kan inte garantera att det kommer att finnas alternativ tillgängliga 2010 som uppfyller de specifika och mycket stränga säkerhetsnormerna för flygplansdäck.
Jag kan inte förstå att rådet helt kunde bortse från denna aspekt, särskilt med tanke på att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet inte rådfrågades och det inte har gjorts någon uppföljande bedömning av den. Jag är inte för mer byråkrati, men i en så säkerhetskänslig sektor som luftfarten borde man ha tagit större hänsyn till riskerna, särskilt eftersom det är det som vi gör i fråga om andra bestämmelser på miljöområdet, där vi ofta skjuter över målet.
Jag fick ett brev från European Cockpit Association, som företräder 34 000 piloter i Europa och som är mycket oroad över detta. Jag vill framhålla det, för piloterna kan verkligen inte misstänkas för att ägna sig åt lobbying för industrin. Jag skulle vilja höra om kommissionsledamot Günther Verheugen är medveten om det här problemet. Som jag ser det är den här kompromissen oacceptabel om den här aspekten inte beaktas.
– Herr talman! För 20 år sedan varnade en framstående patolog för att hon aldrig undersökt en cancertumör som inte hade kemikalier från bensengruppen i de aktivt reproducerande cancercellerna. Cancer har blivit den nya digerdöden. Under medeltiden förintades halva Europas befolkning. De kände inte till böldpestens orsaker och kunde inte hejda dess dödliga framfart.
Det är ingen ursäkt för oss. Vi vet varifrån bensener och andra polycykliska aromatiska kolväten kommer. Vi tillverkar däck av dem, men vi framställer dem också när vi bränner avfall. Den irländska regeringen insisterar på att ett nätverk av avfallsförbrännare, varav en del för giftigt avfall, skapas i mitt hemland och därigenom inleder en explosion av polycykliska aromatiska kolväten (PAH) i vårt vatten, vår luft, vår mark, våra växter och i de irländska medborgarnas celler, där bensener och dioxiner kan anställa förödelse. Låt oss snarast koncentrera oss på de betydande riskerna av PAH från källor som förbränningsugnar, särskilt om dessa kommer att bränna däck som innehåller PAH.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill framföra mina synpunkter på de frågor som Johannes Blokland och Holger Krahmer tog upp. Båda handlar om samma sak, nämligen om det finns några garantier för att de krav som är tillämpliga på flygplansdäck kommer att uppfyllas senast 2010.
Svaret på Johannes Bloklands fråga är nej. Inga däcktillverkare har kontaktat mig och jag skulle inte heller ha rått dem att göra det, för de skulle ha fått samma svar som jag ger er nu. Kommissionen har granskat den här frågan ingående. Vi har fått ett formellt besked från europeiska däcktillverkare om att de tekniska kraven i det här direktivet kommer att uppfyllas senast 2010 också för flygplansdäck. Detta är därför också mitt svar till Holger Krahmer, vars omsorg om flygplanens säkerhet jag delar fullt och helt. Jag anser också att däcktillverkare har mycket större kunskaper om däckens sammansättning än piloter.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (B6-0242/2005) till kommissionen från Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor om förordningen om gemenskapspatent och närliggande lagstiftning
. – Herr talman! Herr Gargani, som jag ersätter, hälsar och ber om ursäkt. Han var tvungen att återvända till Italien på grund av en brådskande familjeangelägenhet. Eftersom vi har mycket ont om tid här i dag skall jag hur som helst inte tala i åtta minuter. Jag anser inte att det behövs i den här frågan. Låt mig därför säga några ord om syftet med den här frågan.
För några månader sedan satt vi tillsammans med samordnarna i utskottet för rättsliga frågor och beslutade att, eftersom vi har problem – och jag använder det ordet avsiktligt – med en hel rad lagförslag som gäller immaterialrättsliga frågor, vore det kanske mycket klokt om parlamentet som helhet skulle ta upp den här frågan en gång till och ta vara på den här möjligheten att återigen diskutera detta med kommissionen och – kanske vid ett senare tillfälle – med rådet.
Det råder inga som helst tvivel om att införandet av ett permanent gemensamt patent i EU har en avgörande betydelse för den europeiska ekonomin. Jag påminner om vår resolution om Lissabonprocessen. Jag påminner om de resolutioner som vi har antagit om detta och initiativen från tidigare år. Vi har alltid haft inställningen här – nästan tvärs över blockgränserna – att gemenskapspatentet har ett särskilt värde och är av avgörande betydelse, också inom ramen för Lissabonprocessen, om vi skall kunna garantera den europeiska ekonomins konkurrenskraft gentemot ekonomierna i andra regioner i världen.
Jag skall dock inte dölja att somliga av oss – och särskilt jag – var mycket oroade över utvecklingen i rådet. Vi vet att rådet överväger att införa ett patent som måste översättas till alla Europeiska unionens officiella språk. Detta är dock ännu inte genomförbart eftersom det krävs enhällighet och alla medlemsstaterna inte har gett sitt samtycke. Ett sådant patent skulle bli extremt dyrt. Det skulle inte vara konkurrenskraftigt och det skulle inte heller någonsin kunna omvandlas tillbaka till ett normalt, riktigt patent igen om det skulle införas. Alla vet att engelskan är det språk som gäller och som har en helt dominerande roll inom teknologin och vid beviljandet av patent samt att översättningar till andra språk i grund och botten är överflödiga, inte tillför någonting och bara kostar pengar.
När väl en sådan språkregim har skapats kommer vi inte att kunna komma ifrån den. Det är erfarenheten i Europeiska unionen och det är också en konsekvens av hur lagstiftning normalt antas här i dylika frågor. Mot den bakgrunden är jag mycket bekymrad över om vi till sist kan och kommer att få ett patent som verkligen uppfyller de specifikationer som vi har ställt upp, bland annat inom ramen för Lissabonprocessen.
Dessutom skulle ett så dyrt patent i slutändan verka diskriminerande mot medelstora företag, eftersom de mycket få stora företag som finns – och de kommer inte bara att vara europeiska utan också, framför allt, icke-europeiska – kommer att registrera sina patent genom gemenskapen under detta nya gemenskapspatent, medan små och medelstora företag – som är 70 procent eller mer av alla patentinnehavare – inte kommer att kunna göra det på grund av kostnaderna och kommer att tvingas lita till mindre, sämre, nationella patent och bestämmelser i den Europeiska patentkonventionen. Detta andra klassens samhälle i patentlagstiftningen kan inte vara vad vi vill ha i Europeiska unionen.
Med tanke på det dödläge som i praktiken råder i rådet och risken att det kommer fram ett sämre patent, en sämre patentförordning, om detta dödläge bryts är frågan: vad föreslår kommissionen – som har initiativrätt och monopol på initiativ – för möjliga nya initiativ för att få fart på detta igen och kanske ännu hinna uppnå det nobla målet i Lissabonresolutionerna till den grad att vi får ett gemenskapspatent?
Den andra frågan som oroar oss och som spelade en betydande roll i betänkandet på den tiden från en “grön” kollega, Mercedes Echerer från Österrike, är frågan om upphovsrättsorganisationerna. Vi i utskottet för rättsliga frågor tog upp upphovsrättsorganisationerna vid flera tillfällen under den förra mandatperioden, både i samband med direktiv där de spelade en roll och i Echerer-initiativbetänkandet. Vi kom mer eller mindre enhälligt fram till slutsatsen att när man uttrycker sin erkänsla för upphovsrättsorganisationernas roll, måste man få till stånd en lämplig grad av insyn både i beslutsprocesserna i dessa företag och i avgiftsstrukturerna, till användarnas fromma och i innehavarna av immateriella rättigheters intresse.
Vi vet att kommissionen funderar på detta och redan har genomfört eller redan håller på att genomföra en uppföljande bedömning i syfte att lägga fram ett särskilt lagförslag under årets lopp, vilket också utannonserades i kommissionens lagstiftningsprogram. Nu hör jag dock från kommissionen att frågan om det skall bli en rekommendation eller om det behövs ett direktiv fortfarande är öppen. Jag skulle uppskatta om kommissionen kunde berätta vad det är som händer.
Vi vet mycket väl att den ”marknad” som det handlar om här inte är av samma storleksordning som i andra fall, men att vi skapar klarhet i den här frågan, ser till att det finns en rimlig insyn i den här sektorn och kanske också tar initiativ för att underlätta utnyttjandet av upphovsrättigheter över gränserna har icke desto mindre betydelse för hur den europeiska inre marknaden utvecklas. Det finns äntligen tankar och handlingar som pekar också i den riktningen. Vi skulle gärna vilja höra vad kommissionen tänker göra åt det här.
. – Herr talman! De viktigaste olösta problem som hittills har hindrat att rådets politiska inställning från mars 2003 införlivas i den slutliga texten i gemenskapens patentförordning gällde tidsgränsen för att hitta översättningar av patentanspråk och den rättsliga verkan av dessa. Ansträngningar har gjorts i rådet och på bilateral nivå att lösa dessa frågor. Trots betydande samsyn mellan medlemsstaterna i denna fråga under det irländska ordförandeskapet har ingen av de diskuterade lösningarna vunnit enhälligt stöd.
Kommissionen har redan ägnat mycket tid och ansträngning åt detta ärende. Jag är visserligen beredd att göra ett försök att uppnå en överenskommelse om gemenskapspatent i framtiden, men jag kommer endast att göra det om jag anser att förutsättningarna är gynnsamma. Förutom kommissionens arbete med frågan krävs det också att alla förespråkare av gemenskapspatentet uttalar sitt starka stöd för detta initiativ.
I fråga om kollektiv förvaltning av upphovsrätt håller mitt sekretariat för närvarande på att genomföra en konsekvensbedömning som förberedelse av ett möjligt gemenskapsinitiativ. Det allmänna syftet med ett sådant initiativ kommer att vara att säkerställa en öppnare och effektivare gränsöverskridande förvaltning av kollektiva rättigheter i Europa. Detta bör ge kommersiella användare, TV- och radioföretag, Internetleverantörer och andra leverantörer av elektroniska tjänster bättre tillgång till information om omfattningen av licensen för repertoarer och tillämpliga villkor och avgifter. En öppnare förvaltning av upphovsrätt inom hela Europeiska unionen skulle bidra till att stimulera ökad användning av upphovsrättsligt skyddat material vilket främjar utvecklingen av nya attraktiva tjänster och den teknik som används för att tillhandahålla dessa tjänster.
I initiativet kommer vederbörlig hänsyn att tas till samråd med intressenter och rekommendationerna i den rapport som skrivits av en tidigare parlamentsledamot, Raina Mercedes Echerer, om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och liknande rättigheter. Det finns inga hinder för lagstiftningsprocessen på detta område.
När det gäller förbättrat samarbete kommer eventuellt stöd från kommissionens sida till ett sådant initiativ inom området industriell och immateriell äganderätt att vara beroende av dess inverkan på ekonomin och samhället och av vilket mervärde detta har jämfört med den rådande situationen. Rättsliga frågor, exempelvis sådana som gäller omfattningen av befintlig gemenskapsbehörighet, skulle också behöva beaktas.
. – Herr talman! Frågan från utskottet för rättsliga frågor handlar om två saker. Den första skulle jag säga är den språkliga aspekten, som kommissionsledamot Charlie McCreevy nämnde, och jag vill tillägga att saker och ting kanske inte kan förenklas så mycket som min kollega Klaus-Heiner Lehne gjorde i sitt anförande.
Bortsett från att tekniken domineras av ett språk som nästan har monopol erkänns andra språk i Europeiska patentkonventionen, och andra språk erkänns också vid Europeiska unionens byrå för harmonisering inom den inre marknaden, som finns i Alicante. Jag har en känsla av att det är möjligt att vissa språk erkänns i en viss omfattning upp till en viss nivå, i enlighet med hur patent på dessa språk används och hur de nationella patentverken fungerar. Därför anser jag att frågan måste klargöras och att kommissionen utan tvivel skulle kunna hjälpa till att hitta ett sätt att bryta det här dödläget, som Klaus-Heiner Lehne sade.
När det gäller den andra aspekten, som har med upphovsrättsorganisationerna att göra, kan man frukta att ett förslag från kommissionen i vilket man till exempel följer den radikala linjen med total avreglering från Bolkesteindirektivet kan undanröja alla möjligheter till ett effektivt skydd för de immateriella rättigheterna. För närvarande har vi en rad nationella system för att trygga immateriella rättigheter och en enkel avreglering skulle leda till att upphovsmännen förlorar sitt skydd, med andra ord kan upphovsmän, designers och uppfinnare hamna i en besvärlig situation om systemet med en rad nationella marknader som är relativt väl beskyddade av sina nationella administrativa organ skulle ersättas med ett system där det inte finns något slags skydd.
Därför skulle jag helt enkelt vilja uppmana kommissionen att inte göra samma misstag när den utarbetar det här förslaget som med Bolkesteinförslaget, som vi vet i dag till och med har använts som ett av argumenten för att rösta emot den europeiska konstitutionen i folkomröstningarna. Snarare bör man försöka att hitta ett system som kopplar samman behovet av harmonisering på det här området med skyddet för en grundläggande service, skyddet för immateriella rättigheter och för konstnärligt och litterärt skapande.
. – Herr talman! Det råder ingen tvekan om att debatten om gemenskapspatentet har stor betydelse för den europeiska ekonomin. Hur som helst finns det en effekt som inte får underskattas: så länge som patenten är så dyra som nu förlorar de mycket av sin skyddande funktion. Patent kan till och med blockera nyskapande i stället för att främja det. Men när vi ser saken från den andra sidan, ser att behovet och främjandet av mångfald både är fast förankrat i beslutsprocesserna och i européernas mentalitet, blir det svårt för oss att bara ta oss över det här hindret. Därför anser jag att vi här i parlamentet särskilt måste uppmärksamma först och främst de små och medelstora företagens problem, som intimt hänger samman med den konkurrenskraft som det är angeläget att vi främjar, och som jag inte har hört er säga så mycket om, herr kommissionsledamot. Den nuvarande situationen är ohållbar.
Detta gäller naturligtvis också frågan om upphovsrätt. Här vill jag påpeka att den strategi som man hittills har haft, jämfört med de immateriella rättigheterna, inte längre är tillräcklig, särskilt när det gäller det konstnärliga området – balett och teater, musik och så vidare – på internet och med tanke på alla förändringar här. Människor säger att vi inte kan kriminalisera en hel generation som bara laddar ner det som de hittar på internet utan att känna att de gör något fel. Dessutom är det vår skyldighet att göra en strikt åtskillnad mellan detta och programvarupatent, eftersom det oklara förhållandet mellan den Europeiska patentkonventionen och nationell rättspraxis har skapat en problematisk situation, särskilt för små och medelstora företag.
. – Herr talman! Vi måste naturligtvis fästa stor vikt vid frågan om gemenskapspatentet och närliggande lagstiftning, för att se till att vi inte underminerar nyskapandet och att inte små och medelstora företag drabbas.
Vi tycker att det är fel att skapa ett gemenskapspatent till varje pris, eftersom det verkligen strider emot de små och medelstora ländernas intressen, både när det gäller språkregimen och de nationella institutionernas och patentverkens roll. Detta har naturligtvis ingenting att göra med vår oro för de fall då patent inverkar på centrala områden som livet, naturarvet, programvara och läkemedel, då de ofta bara ligger i de multinationella företagens intresse. När det gäller språkregimen anser vi inte att det är rätt att bara ett begränsat antal språk skall användas, som har nämnts i kammaren. Detta strider emot principen om icke-diskriminering mellan företag och skapar en veritabel katalog med huvudspråk. Därigenom bildas ett prejudikat och användningen av alla de officiella språken äventyras.
Därför anser vi att det bästa sättet att skydda mycket små, små och medelstora företag i alla medlemsstaterna är att hävda principen om icke-diskriminering mellan länder och företag och särskilt när det gäller språkregimen.
– Debatten är avslutad.
| sv |
2. Förslag till allmän budget 2008, ändrad av rådet (alla avsnitt) (omröstning)
- Betänkande: Kyösti Virrankoski, Ville Itälä
| sv |
Avbrytande av sessionen
Talmannen: . - Jag förklarar härmed Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 17.25.)
| sv |
18. Skydd av euron mot förfalskning (
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades klockan 10.00.)
Richard Corbett: (EN) Fru talman! En ordningsfråga. Enligt vår arbetsordning, bilaga 1, artikel 2, måste varje ledamot som inte har avgett en intresseförklaring påminnas om detta av ordföranden. Om han eller hon fortsättningsvis underlåter att göra det, offentliggörs detta i protokollet. Vidare har man fastslagit att om ledamoten fortsätter att vägra att avge förklaringen, ska ordföranden vidta åtgärder i enlighet med artikel 147 för att avstänga den berörda ledamoten.
Jag ser av protokollet från sammanträdet i måndags att Luis Herrero-Tejedor och Mike Nattrass, från brittiska självständighetspartiet, fortfarande inte fyllt i sina intresseförklaringar. Det är nu flera månader i rad som de har namngetts och hängts ut i protokollen och jag vill uppmana ordföranden att vidta de åtgärder som krävs i detta läge. Det undergräver parlamentets anseende och trovärdighet.
Talmannen: Jag ska föra detta vidare, herr Corbett.
| sv |
De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet
| sv |
6. Program för modernisering av den europeiska företags- och handelsstatistiken (Meets-programmet) (
- Före omröstningen:
Christoph Konrad: föredragande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara ge några mycket korta kommentarer till detta betänkande, vilket som ni vet bland annat bidrar till avreglerings- och avbyråkratiseringsprocessen.
Betänkandet medför en skyldighet från kommissionens sida att årligen rapportera till parlamentet och informera oss om hur avbyråkratiserings- och avregleringsprocessen fortskrider och förhoppningsvis om hur bra man lyckas med den. Vi i parlamentet kan dock ha en mycket mer framträdande roll i den här processen. Utöver denna rapporteringsskyldighet från kommissionens sida hoppas och önskar jag därför att vi själva kan engagera oss mycket mer i processen, till exempel genom vårt arbete i utskotten. I synnerhet utskottet för ekonomi och valutafrågor kan gå i spetsen för dessa frågor, vilka innefattar en dialog med kommissionsledamot Günter Verheugen och Stoibergruppen.
Följaktligen har vi i parlamentet fortfarande mycket arbete kvar med detta ärende och jag vill passa på att betona detta.
| sv |
Föredragningslista: se protokollet
| sv |
Avbrytande av sessionen
Talmannen: Mina damer och herrar, vi har kommit till slutet av vårt sista sammanträde för i år. Det gläder mig att de nya ledamöterna har funnit sig så väl till rätta under de sista månaderna. Jag önskar alla en god jul och en lyckad start på 2010 och jag hoppas att alla vid slutet av 2010 kommer att kunna säga att det har varit ett bra år.
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 16.20.)
| sv |
Trygg energiförsörjning (Nabucco och Desertec) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett uttalande av kommissionen om trygg energiförsörjning i samband med projekten Nabucco och Desertec.
Andris Piebalgs: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Energin kommer med all säkerhet att fortsätta vara en prioriterad fråga för parlamentet under de kommande fem åren. Samtidigt har vi under de senaste fem åren gjort stora framsteg med att upprätta en kraftfull energipolitik med tre mål: trygg energiförsörjning, hållbarhet och konkurrenskraft.
För att uppfylla alla dessa mål är den externa dimensionen oerhört viktig av två skäl. Det första är EU:s importberoende - för närvarande kommer 50 procent av energiresurserna från källor utanför EU och den siffran ökar.
Det andra handlar om hållbarheten. Vi kan inte uppnå klimatmålen någonstans i världen om vi inte producerar renare energi och använder energin effektivare. Därför är dialogen med produktions-, transit- och konsumtionsländerna viktig.
De två projekt som nämns vid dagens plenarsammanträde kompletterar på sätt och vis varandra och passar samtidigt väl in i den övergripande strategin.
För det första Nabucco. Jag kom från Baku i går och vi är definitivt på rätt spår för att fullfölja projektet. Vi gjorde ett stort genombrott i juli. Fyra europeiska länder och Turkiet undertecknade ett mellanstatligt avtal som innebär att vi skulle kunna fatta ett slutligt investeringsbeslut redan nästa år i syfte att få i gång gasleveranserna 2014.
Vi har identifierat tre länder som är beredda att förbinda sig för vissa volymer gas. Först har vi Azerbajdzjan, där det slutliga investeringsbeslutet om Shah Deniz 2 kommer att fattas inom kort. Sedan har vi andra områden i Turkmenistan och Irak, som i det här skedet är de största energikällorna.
Vari ligger problemen? Det finns alltid problem med vårt speciella sätt att agera på energiområdet och med hur många produktionsländer är organiserade. I EU är projekten industridrivna, vilket innebär att alla kommersiella risker alltid är mycket exakt uträknade. De länder som har resurserna kan räkna med mer framåtriktade beslut. Det innebär till exempel att EU beslutar att bygga en gasledning, bygger en gasledning och sedan sätter på gasen. Filosofierna är olika. Samtidigt finns det en tydlig överenskommelse om att EU:s företag är beredda att köpa gasen och vi går i den riktningen.
Jag anser att transitfrågan mer eller mindre är löst. Vi väntar fortfarande på att det mellanstatliga avtalet ska ratificeras men jag skulle inte räkna med några större problem. För att göra det möjligt att köpa gas från regioner som har vissa bestämda sätt att sälja gas håller vi dessutom på att utveckla en gemensam uppköpsmekanism, ”Caspian development corporation”, som skulle minska riskerna för företag som köper gas, till exempel vid den turkmenska gränsen, eller investerar i områden med betydande politiska och ekonomiska risker.
Vi är på rätt spår och jag tycker att det här är ett bra exempel på samarbete mellan industridrivna projekt med politiskt stöd från EU:s institutioner.
Vi har även avsatt en del pengar till den södra korridoren och framför allt till Nabucco-projektet. Vi har gått ut med en inbjudan att lämna förslag. I det här skedet kan jag inte säga om den var framgångsrik eller tillräckligt bra men vi har åtminstone gått ut med en inbjudan.
Desertec är också ett industridrivet initiativ som för närvarande är i ett tidigt skede. Det låter mycket intressant att utnyttja Afrikas stora möjligheter till solenergi och transportera solenergin till EU men vi behöver en del kringåtgärder för att projektet ska bli verklighet.
För det första har vi den tekniska utveckling som vi har stöttat i många år. Ett stort solkraftverk invigs den här månaden i Sevilla. Det här är en teknik som skulle kunna användas i Desertec-projektet och jag tror inte att vi skulle ha kommit så här långt i utvecklingen av den här tekniken utan EU-stöd.
För det andra måste vi samarbeta med våra partnerländer för det är helt uppenbart att vi inte bara kan säga att vi tar deras territorium, placerar ut solfångare och skickar elektriciteten till EU. Projekten bör ägas gemensamt om de ska bli av över huvud taget. Därför kommer vi i oktober att hålla en konferens om hur man använder förnybara energikällor tillsammans med länderna runt Medelhavet och Persiska viken. Det är uppenbart att projekten måste ägas gemensamt om Desertec ska lyckas. Annars får vi inte något lyckat resultat.
Sist men inte minst har vi frågan om sammanlänkning. Det finns två typer av sammanlänkning som vi måste skilja mellan. Den ena handlar om filosofi och marknader. Vi har under en längre tid främjat integrationen av marknaderna i Nordafrika. Vi har gjort framsteg men vi måste stärka åtgärderna ytterligare. Den andra typen är fysisk sammanlänkning med EU, med hjälp av kablar.
Jag tror att Desertec kommer att bli verklighet steg för steg. Det kommer inte att bli något stort projekt men jag tror att det kommer att finnas delar som i slutändan skulle kunna passa våra mål: ren energi för de inblandade länderna och ytterligare export till EU.
Vi har även skapat kommersiella incitament. Genom direktivet för förnybar energi har vi gett EU-länderna möjlighet att investera i tredjeländer och transportera elektricitet till EU, och då kommer även målet att uppfyllas med energi som produceras i tredjelandet.
Det är dock svårt att i det här läget ange någon tidsplan för Desertec. Det är ett nytt initiativ som fortfarande är i sin linda och vi kan inte säga att Desertec är en del av vår strategi för en trygg energiförsörjning. Det är ett lovande steg mot en nödvändig klimatstrategi. Syftet med Nabucco är dock en trygg energiförsörjning, och det är alltför tidigt att i det här skedet förlita sig på Desertec.
Jag skulle vilja dra slutsatsen att det bästa vi kan göra för att trygga energiförsörjningen är att vidta åtgärder inom EU. Parlamentet har varit en mycket stark förespråkare av energieffektivitet. Energieffektivitet handlar inte bara om klimatförändringar. Det är faktiskt ett mycket viktigt led i tryggandet av energiförsörjningen. Jag skulle säga att det är viktigare än Desertec och Nabucco, och även South Stream och Nord Stream, tillsammans. Det är verkligen den viktigaste delen. Vi håller på att diskutera tre rättsakter med rådet och jag vill betona att vi måste vara ambitiösa och framgångsrika med dem.
När det gäller förnybar energi är jag mycket tacksam över parlamentets stöd för återhämtningsplanen och jag är mycket positiv till det vi har hört om tillämpningarna för havsbaserad vindkraft. Det verkar som om alla medel som har anslagits för att främja havsbaserad vindkraft kommer att utnyttjas. Det rör sig inte bara om EU-medel, eftersom den totala budgetramen var på ca 600 miljoner euro medan hela projektet är på ca 4 miljarder euro. Industrin står för den största investeringen. Jag tycker att det är en mycket bra kombination, eftersom förnybar energi även innebär en trygg energiförsörjning.
Sist men inte minst vet jag att det ibland uppstår problem med avskiljning och lagring av koldioxid. Detta behövs ofta av två skäl. Det ena är som en global åtgärd mot klimatförändringarna, men ur en annan synvinkel kommer vi även att använda kol och brunkol för att trygga vår energiförsörjning. Det har även gjorts mycket goda framsteg med tillämpningar för de medel som tillhandahållits inom återhämtningsplanen. Jag anser därför att återhämtningsplanen har varit lyckad. Efter att ha tillkännagivit resultaten behöver vi - kommissionen, rådet och parlamentet - definitivt se över hur vi ska fördela EU:s medel för att bättre trygga EU:s energiförsörjning. Det kommer säkert också att behövas många andra åtgärder för att trygga EU:s energiförsörjning.
Ioannis Kasoulides: för PPE-gruppen. - (EN) Herr talman! Vi är alla överens om att visa en enad front och ha en gemensam utrikespolitik när det gäller en trygg energiförsörjning.
Vi vet att energimixen och energiförsörjningen ser olika ut i olika medlemsstater på grund av geografi och andra faktorer. Diversifieringen gäller således även energiförsörjningen.
Ett diversifierat och sammanlänkat nätverk kan, om det leds om ordentligt, en dag ge alla en trygg energiförsörjning. Vi stöder behovet av en sydlig korridor och Nabucco är ett gemensamt europeiskt projekt.
Det finns dock obesvarade frågor om det avtal som nyligen ingicks mellan Vladimir Putin och Turkiet, om mängden gas från Azerbajdzjan i förhållande till investeringen, om Gazproms erbjudande att köpa hela Azerbajdzjans export, om stabiliteten i Iraks energitillgångar, och om Rysslands löfte att pumpa den dubbla mängden genom South Stream.
Energidialogen med Ryssland är en nödvändighet som bygger på den pragmatiska och rättvisa principen om en trygg energiförsörjning och en stabil efterfrågan. Vi måste bortse från alla andra geopolitiska aspekter.
När det gäller solidariteten behöver vi konkreta planer för nödsituationer, såsom lagring och teknik för flytande naturgas. Cypern investerar till exempel en halv miljard euro i flytande naturgas och jag beklagar att EU endast bistår med 10 miljoner euro.
Hannes Swoboda: Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för er redogörelse. Frågan om en trygg energiförsörjning för våra medborgare blir allt viktigare. Framför allt i det här sammanhanget kommer er portfölj att få ännu större betydelse i framtiden - och den kommer även att vara viktig för den europeiska identiteten.
Som ni mycket riktigt sade är det även nödvändigt med diversifiering. Jag håller helt och hållet med Ioannis Kasoulides om att samarbetet med Ryssland alltid kommer att vara viktigt, eftersom Ryssland är en viktig partner när det gäller gasförsörjning. Vi bör dock inte vara alltför beroende av ett enda land, oavsett vilket det är. Vi bör dock diversifiera och Nabucco är ett bra sätt att göra detta.
Min tredje punkt handlar om den solidaritet som behövs i EU. Ni har presenterat ett antal förslag på hur vi skulle kunna öka vår solidaritet och även hur vi skulle kunna stärka EU:s roll som medlare i konflikter som påverkar oss, framför allt mellan Ryssland och Ukraina. Ni talade även om Desertec. Jag anser att båda projekten är viktiga, eftersom de har olika tidsperspektiv.
Vi måste även fundera över hur vi i Europa å ena sidan kan stödja ett antal stora projekt, till exempel Nabucco och Desertec, och å andra sidan samtidigt förespråka en decentralisering av delar av vår el- och energiproduktion. Det blir väl en uppgift för er efterträdare, oavsett om det blir ni själv eller någon annan
Det finns för närvarande ett antal industriprojekt - också industridrivna - som är under utveckling och som innebär att konsumenter och till och med hushåll kan bli mer delaktiga i en typ av energiproduktion som ger en tryggad energiförsörjning. Det gäller allt från smarta mätare till enskilda hushålls faktiska produktion. I det avseendet kan Europas hållning vara att säga ”ja, naturligtvis behöver vi en extern försörjning, vi behöver en tryggad energiförsörjning och stora, innovativa projekt som Desertec, men vi måste även se till att befolkningen, företagen och bolagen samt enskilda hushåll kan ha större kontroll över sin energibudget och energiförbrukning med avseende på priset, ekonomin och miljön”.
Johannes Cornelis van Baalen: för ALDE-gruppen. - (NL) Herr talman! Det är en ära för mig som nyvald parlamentsledamot att tala här i kammaren för första gången. Det gör jag även i egenskap av tidigare ledamot i underhuset i det nederländska parlamentet och i egenskap av vice ordförande för Liberal International, eftersom jag strävar efter att se den europeiska politiken, den nationella politiken och den internationella politiken som en. Just på energiområdet finns det naturligtvis en direkt koppling mellan dessa dimensioner av politiken.
När det gäller vår ståndpunkt, EU:s ståndpunkt, i världen är vi i nuläget mottagliga för utpressning. Vi är beroende av instabila regioner och länder med odemokratiska regimer. Det här måste upphöra. Därför stöder min grupp, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, Nabucco och Desertec. Jag vill också uppmärksamma den viktiga roll som den tidigare partiledaren för mitt nationella parti, Jozias Van Aartsen, har spelat i det här projektet.
Jag vill lyfta fram två saker. Det gläder mig att kommissionen accepterar att företagen har en viktig roll att spela. Det kan inte bara vara myndigheterna - nationella regeringar, EU eller internationella organ - som deltar i energifrågan. Företagen har en alldeles särskild roll att spela. För det andra bör vi i parlamentet inte acceptera tabun som det som råder när det gäller att överväga kärnkraften igen, som en del av vår energimix. Det här gäller även EU i internationella förbindelser. Kärnkraft, kärnfusion och kärnklyvning är oerhört viktigt. Det finns stora problem med avfallet men vi måste se till att vi gör det mesta av forskning och utveckling och kunskapsutbyte. Kärnkraften har en viktig roll att spela eftersom den kommer att hjälpa oss att bekämpa växthuseffekten. Inte heller här har min grupp någon definitiv ståndpunkt. Vi behöver också ta upp diskussionen igen. Vi får dock inte låta kärnkraften vara tabu i parlamentet. Jag skulle därför vilja höra kommissionens åsikt om detta.
Reinhard Bütikofer: Herr talman, mina damer och herrar! Eftersom vi i dag talar om en trygg energiförsörjning i ett utrikesperspektiv är vi naturligtvis medvetna om en viss grundläggande sanning som Andris Piebalgs redan har nämnt, och det är att kärnan i energioberoendet ligger inom EU. Det innebär närmare bestämt att om vi skulle kunna införa standarder med låg eller ingen energi i våra byggnader skulle vi spara mer naturgas än vad vi skulle kunna importera genom Nabucco, South Stream och Nord Stream tillsammans. Det är viktigt att vi i vår resolution förklarar att de kostnadseffektiva alternativen för förnybar energi, energieffektivitetsstrategin och energihushållning i synnerhet måste vara en central del av politiken. I så fall menar vi att det överhuvudtaget inte kommer att behövas någon ytterligare kärnkraft.
För det andra är ett viktigt budskap i resolutionen att EU behöver en gemensam utrikespolitik för en trygg energiförsörjning, något som vi i nuläget inte har. EU bör med denna politik bland annat främja energieffektivitet och förnybar energi inom ramen för grannskapspolitiken och inta en gemensam ståndpunkt i förhandlingarna med transitländerna. Kommissionen bör se till att den har tillräcklig kapacitet för detta, vilket parlamentet efterlyste för två år sedan i sin resolution i frågan.
Vi anser att Nabucco är ett högprioriterat projekt, eftersom det skulle stärka vårt energioberoende, särskilt i förhållande till Ryssland. Jag håller dock med Ioannis Kasoulides om att det fortfarande finns många frågor som måste besvaras. Det är dock synd att vissa medlemsstater, genom att främja South Stream-projektet som öppet konkurrerar med Nabucco, har undergrävt politiken för att skapa energioberoende.
När det gäller energipolitiken anser vi i gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen också att det är viktigt att inte glömma bort de mänskliga rättigheterna och att inte försumma dialogen om mänskliga rättigheter när vi diskuterar energi. När vi vidgar perspektivet och inkluderar Desertec eller till och med Arktis - som vi gör i vår resolution - är det också viktigt att göra det i en anda av partnerskap snarare än nykolonialism.
Geoffrey Van Orden: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill ta upp tre korta punkter.
För det första bör vi inte vara för belåtna över vår energipolitik. Det riskerar bara att i allt större utsträckning försätta oss i den farliga situationen att vara beroende av Ryssland. Det är uppenbarligen lämpligt att samordna våra åtgärder där detta är möjligt. En enhetlig EU-politik skulle dock oundvikligen snedvridas av de länder som redan sitter i knäet på Gazprom och relaterade intressen. Vi bör inte heller överlämna ytterligare ett område av stort nationellt intresse till kommissionen, som ser varje kris som ett tillfälle att utöka sin behörighet. Många kommer säkerligen att rösta mot Lissabonfördraget eller ytterligare insatser för att främja politisk integration till följd av våra länders olika energiproblem.
För det andra kräver diversifieringen av energikällor ett större engagemang för Nabucco. Det är viktigt att samarbeta med Turkiet om gasledningen ska bli ett lyckat projekt. Trots det har man satt stopp för att öppna energikapitlet i EU:s anslutningsförhandlingar med Turkiet. Vad gör rådet och kommissionen för att åtgärda denna gagnlösa situation?
För det tredje noterar jag att ordet ”kärnkraft” inte förekommer i resolutionen. Om vi ska ha flera hållbara energikällor kommer vi naturligtvis att behöva förlita oss mer på kärnenergi, och i det avseendet håller jag med vår kollega Johannes Cornelis van Baalen.
Helmut Scholz: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! En trygg energiförsörjning står med rätta på dagens utrikespolitiska dagordning. I stället för att säkra makt och inflytande och de sista reserverna av fossila bränslen och i stället för att insistera på att prioritera beroende står vi enligt min mening inför helt andra utmaningar när det gäller att upprätta en hållbar energipolitik.
För det första måste hela världen övergå till mer förnybara energikällor, ökad energieffektivitet och energihushållning. Vi behöver med andra ord inte några tvister om den externa energipolitiken - och framför allt inte om det är allt vi tänker göra - utan vi behöver intelligent förvärvad, prisvärd energi för alla.
För det andra måste en tryggad energiförsörjning vara en del av en ansvarsfull freds- och utvecklingspolitik för EU. Tillgången till energi är viktig för varje individ, för ekonomisk utveckling och för att bekämpa fattigdomen. Ett projekt som Desertec får därför inte vara ett sätt att använda energipolitiken för att fortsätta kolonialismen. Vad kommer människorna i de afrikanska länderna, där befolkningen växer och energibehoven ökar, att få ut av detta? Varför har de hittills inte deltagit i planeringen och beslutsfattandet på lika villkor?
Den globala energiförsörjningen är också ett led i krisförebyggandet och fredspolitiken. Det här perspektivet saknas även i EU:s förbindelser med Sydkaukasien och Centralasien. Som energileverantörer - till exempel Nabucco - blir dessa länder alltmer intressanta för EU. Jag ser dock inga åtgärder för att förebygga konflikter och främja en hållbar utveckling på lokal nivå i dessa länder. Det är dags att EU sätter stop för en extern energipolitik som bara ökar konkurrensen om olje- och gasreserver eller går ut på att utveckla kärntekniken. Det vi behöver ni är genuina partnerskap för förnybar energi och decentraliserad energiförsörjning.
Fiorello Provera: Herr talman, mina damer och herrar! Vi vet helt säkert att efterfrågan på energi kommer att öka och att den europeiska gasproduktionen minskar stadigt. Det är oerhört viktigt att medlemsstaterna, och därmed också EU, tillämpar en politik som säkrar rikliga och trygga leveranser. En diversifiering av källor och transportnät uppfyller det kravet.
Mot den bakgrunden råder det inget motsatsförhållande mellan de olika projekt som pågår, till exempel Nabucco och South Stream. Diversifieringspolitiken har också inneburit att Europa blivit mindre beroende av sina huvudleverantörer under de senaste åren. Leveranserna av rysk gas till Europa har till exempel minskat från 75 procent 1990 till 45 procent i dag. Nabucco-projektet är med andra ord något positivt, liksom South Stream.
Till dess att EU får en enda, gemensam energipolitik har Italien inte bara rätten, utan också skyldigheten, att vidta alla upptänkliga åtgärder, från energisparande till kärn...
(Talmannen avbröt talaren.)
Zoltán Balczó: (HU) När avtalet om Nabucco undertecknades den 13 juli i Ankara sade José Manuel Barroso att gasledningarna var gjorda av stål. Men Nabucco ”cementerar” förbindelserna mellan folken som deltar i detta äventyr och upprättar en strategisk länk mellan Europeiska unionen och Turkiet. Premiärminister Vladimir Putin sade att vem som helst kan gräva ned hur många rostiga järnrör i marken som helst, men det behövs något att fylla dem med. Och det är just denna osäkerhet om källorna som är det största orosmomentet i samband med detta projekt. Det enda som är säkert är att en investering på åtta miljarder euro är ganska mycket för dem som deltar i projektet.
På samma sätt som Ukraina, som är transitland för de ryska leveranserna, skapar oro kan faktiskt även Turkiet orsaka problem. Många av oss håller dessutom inte med om att det är en bra idé att upprätta en fast förbindelse mellan Turkiet och Europeiska unionen. Vad handlar egentligen Desertec om? Nordafrika, vridbara speglar, solceller, kontinuerlig strömöverföring och att uppfylla målet 15 procent av energibehovet. För tillfället är detta mer en hägring än en realistisk plan. Desertec kommer inte att bli huvudrätten på de europeiska konsumenternas meny. Det är betydligt mer sannolikt att det blir en mycket dyr efterrätt. Därför föreslår jag att vi satsar på forskning kring att öka säkerheten för kärnenergin, för sådan energi är ren och dessutom billig. Detta är en viktig fråga, för energitryggheten beror på konsumenten, eller snarare energiräkningen och om han eller hon kan betala den.
Elmar Brok: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Energifrågan är livsavgörande för hela samhället, för enskilda och för ekonomin. Det är därför viktigt att vi i EU hittar gemensamma lösningar, även om det naturligtvis är rätt att ansvaret för energimixen förblir en nationell fråga. Det betyder att vi i våra gemensamma överläggningar inte behöver strida om kärnenergi, lågkolenergi och andra typer av energi, där mina åsikter skiljer sig från dem som framförts av till exempel Reinhard Bütikofer.
Men vi måste försöka komma fram till en gemensam ståndpunkt när det gäller energiförsörjningens externa aspekter. Vad inrikespolitiken beträffar håller jag helt med kommissionsledamoten om att frågorna om bland annat förnybar energi och energisparande är viktigare, liksom forskning om nya möjligheter.
Men för att minska vårt beroende av externa leverantörer måste vi diversifiera. Desertec och Nabucco är viktiga instrument i det sammanhanget. Vi måste också förhandla med Ryssland om frågor som gäller partnerskaps- och samarbetsavtal och energiförsörjning nu när Ryssland - felaktigt och inte med rätta - har dragit sig ur energistadgan. Detta är också en viktig uppgift för oss. Men vi måste inse att vi har att göra med länder som inte nödvändigtvis är pålitliga och att vi, dessvärre, inte kan skilja mellan pålitliga och opålitliga länder.
Vi måste därför möta leverantörens makt med konsumentmakten i Europeiska unionen. Möjligheten att länka samman nät, frågan om gemensamma gaslager - detta är viktiga saker för att garantera att leveranserna till ett visst land inte kan stängas av. Om vi alla hjälper varandra kommer vi att bli så starka att ingen kommer att kunna koppla bort oss. Detta är den avgörande punkt som måste föras fram här.
Vi måste också göra klart att privata investeringar är nödvändiga, för läget blir ohållbart utan dem. Mycket har redan gjorts, men vårt överordnade intresse av försörjningstrygghet måste samsas med ekonomiska intressen om vi ska kunna uppnå bästa tänkbara lösning. Detta bör inte betraktas som en motsägelse. Jag tror att vi i så fall verkligen kommer att hitta en lämplig lösning. Det innebär att också frågor med anknytning till konkurrenslagstiftningen måste beaktas här, och med det menar jag att det inte ska vara de stora leverantörerna, till exempel Gazprom eller till och med andra företag ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Teresa Riera Madurell: (ES) Herr talman! Jag vill särskilt framhålla tidsschemat för detta resolutionsförslag och också tacka för de ansträngningar som samtliga grupper gjort för att komma fram till ett gemensamt förslag.
Mina damer och herrar! Om vi ska kunna förhindra en upprepning av den hjälplöshet som drabbade många av våra medborgare när Ryssland beslutade att stänga av gasförsörjningen genom Ukraina måste vi maximera diversifieringen av energikällor och gastransporter. Vi måste skyndsamt bygga nya gasledningar som, liksom Nabucco och andra projekt, bidrar till att förbättra försörjningstryggheten i Centraleuropa. Men för att garantera försörjningen i samtliga Europeiska unionens medlemsstater måste dessa insatser kompletteras med leveranser från södra delen av kontinenten.
Mot den bakgrunden vill jag framhålla, som kommissionsledamoten redan har gjort, en annan dimension av detta problem. Krisen nyligen visade att det inte är gaslager, utan snarare överföringskapacitet, som saknas i EU. Därför är det viktigt att vi fokuserar våra ansträngningar på att bygga ut vårt gemensamma nät i EU. Tro mig när jag säger att det finns stort utrymme för förbättringar här.
Jag tänker använda mitt eget land som exempel. Som ni vet skulle Spanien kunna bli en viktig transitaxel för Europa, tack vare landets anknytning till Algeriet via Medgaz-ledningen, som redan har kommit långt, och Spaniens sex anläggningar för flytande naturgas, vilkas kapacitet skulle kunna fördubblas om en ny nödsituation skulle uppkomma. Men Spanien kan inte hjälpa till om man inte förbättrar anslutningsledningen genom Pyrenéerna.
Slutligen bör vi vara medvetna om att uppförandet av viktig infrastruktur bara är en del, även om det är en viktig del, av EU:s policy för trygg energiförsörjning. Tryggheten är också i stor utsträckning beroende av energisparande och användning av förnybar energi. Det är mot den bakgrund som vi ser vårt samarbete med de nordafrikanska länderna för att utveckla förnybara energiformer som mycket betydelsefullt. Detta anknyter till min uppmaning att öka leveranserna från Sydeuropa.
Herr kommissionsledamot! Medelhavsplanen för solenergi, som leds av Medelhavsunionen, är därför en attraktiv idé som vi i detta parlament vill stödja.
Graham Watson: (EN) Herr talman! Vi står inför stora utmaningar här - trygg energiförsörjning, en ineffektiv inre energimarknad och krav på att bekämpa klimatförändringarna. Desertec och Nabucco är av avgörande betydelse för att klara dessa utmaningar.
Om vi lyckas utveckla termisk solenergi i Nordafrika kan vi ge Medelhavsunionen en mening, bidra till vattenförsörjningen i länderna söder om Medelhavet och utveckla teknik för elproduktion, en teknik för vilken det finns en enorm världsmarknad. Om vi kan övertyga medlemsstaterna om det politiska behovet av ökat inbördes energioberoende och hindra Berlin och Prag från att hela tiden sätta käppar i hjulet, kan Nabucco hjälpa oss diversifiera vår olje- och gasförsörjning.
I resolutionsförslaget som ligger framför oss i dag sägs inte mycket om vad vi måste göra här i Europeiska unionen. Vi måste utveckla förnybar energiproduktion, termisk och annan solenergi. Vi måste bygga upp kapacitet för distribution av högspänd likström i ett smart nät, en investering på cirka 50 miljarder euro, men en investering som skapar många arbetstillfällen. Slutligen behöver vi anläggningar för lagring av olja och gas samt en lagerhållningspolicy för att minska vårt farliga beroende av Ryssland.
Vi kommer även i fortsättningen att vara beroende av olja och kärnkraft för vår energiförsörjning, men medan vi förbereder oss för klimatkonferensen i Köpenhamn är den enda stora idén en övergång till förnybara energikällor. Vindkraft skulle kunna uppfylla alla behov av ny elenergi i Kina under de kommande 20 åren och ersätta 23 procent av deras kolenergi. Öknar får mer energi från solen under sex timmar än vad mänskligheten förbrukar på ett år. Herr kommissionsledamot! Ni sade att detta inte ingår i vår strategi för trygg energiförsörjning. Men det borde det göra, och det måste det göra.
Franziska Katharina Brantner: (EN) Herr talman! Energitrygghet handlar för oss till stor del om energioberoende, vilket flera har påpekat. Som Andris Piebalgs med rätta påpekade är effektivitet, sparande och förnybara energikällor den effektivaste strategin.
Men vi, De gröna, är också realistiska och inser att vi kommer att behöva gas på medellång sikt. Därför stöder vi diversifiering och vill också se Nabucco-projektet som ett prioriterat europeiskt projekt.
Men låt mig också tala om varför vi inte tror att en satsning på kärnkraft är en strategi för oberoende, i synnerhet inte energioberoende. Trots allt importeras uran, och inte från länder som vi gillar. Och om vi talar om säkerhet så måste vi också nämna säkerhetskonsekvenserna av kärnenergi, nämligen spridningen av kärnteknik. Vi kan se de problem vi har med detta i andra mycket uppmärksammade säkerhetsfrågor. Detta kan vi inte bortse från, och vi kan inte säga att det inte finns något samband mellan kärnenergi och frågan om kärnvapenspridning.
Dessutom är vår grupp starkt övertygad om att man i alla projekt måste beakta frågan om insyn och korruption och att man inte får låta projektet stå i vägen för en uppriktig och strikt dialog om mänskliga rättigheter med samarbetsländerna samt en holistisk och politisk strategi gentemot dessa länder.
Konrad Szymański: (PL) I det ögonblick avtalen om att genomföra projekten Nabucco och South Stream undertecknades startade en stor kapplöpning. Framtiden får utvisa om Nabucco ska komma att spela en roll i Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik eller ej. Därför är jag förvånad över Europeiska kommissionens politik gentemot Ryssland i samband med detta.
Kommissionen tar allvarligt fel om den tror att South Stream inte skulle vara ett projekt som konkurrerar med Nabucco. Kommissionen gör fel som inte reagerar på Gazproms fortsatta intrång på den europeiska energimarknaden. Kommissionen gör dessutom fel när den tiger och samtycker till genomförandet av Gazproms projekt i Östersjön och Svarta havet.
Nabucco kan bara bli framgångsrikt om det får långsiktiga politiska garantier. Därför behöver vi en aktiv politik i Centralasien och i Svartahavsregionen. Genom att skapa länkar mellan dessa länder och EU inom energisektorn kommer vi att stärka ländernas suveränitet, förbättra den europeiska säkerheten och kanske till och med öppna dörrarna för de reformer vi tror kommer att äga rum.
Om Afghanistan är ett test för Nato, så är energisäkerheten sannerligen ett test för Europeiska unionens styrka och mognad. Framgången för dessa planer beror enbart på vår politiska vilja. Ändringar av fördragen är en mindre viktig fråga.
Jacky Hénin: (FR) Herr talman! Behovet av en oberoende energiförsörjning, säkra energiinstallationer och trygga konsumenter i vår region får inte leda till att man åsidosätter intressena för befolkningen i de gasproducerande länderna och transitländerna, i annat fall riskerar vi att skapa konflikter. Konkurrensen mellan gasledningsprojekten är inte bara en källa till oro utan dessutom en faktor i spänningarna i Östeuropa, Kaukasus och Centralasien. Avgiftsarrangemang som respekterar producentländer och transitländer och som ger trygghet åt de europeiska konsumenterna skulle kunna skydda gasen och andra energikällor från de allvarliga problem som orsakas av spekulativa marknadskrafter. På så vis skulle man kunna garantera säkerheten för alla parter.
Detta kunde vara en uppgift för en europeisk energibyrå, övervakad av parlamentet och rådet, vars enda uppgift skulle vara att främja samarbete och allmänintresse. Varför har vi då i det här fallet en känsla av att kommersiella intressen dominerar över det europeiska folkets intressen?
Jag vill också formellt varna kommissionen för att undvika frestelsen att använda Nabucco-projektet som en trojansk häst för att tvinga fram en turkisk anslutning till EU. Respekt för sekulära värden, för kvinnors rättigheter och för det kurdiska folkets rättigheter samt erkännande av folkmordet på armenierna måste vara de kriterier som avgör om Turkiet eventuellt kan bli medlem av Europeiska unionen.
Niki Tzavela: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni är känd för er pragmatiska inställning. Men låt mig med all respekt säga att jag inte ser Nabucco-rörledningen som slutgiltig eller självklar. Efter att ha undersökt kapaciteten för denna rörledning har vi konstaterat att det behövs 31 miljarder kubikmeter gas per år för att den ska bli livskraftig och effektiv.
Ni har precis kommit tillbaka från Azerbajdzjan och ni är säker på att det är ett leverantörsland. Azerbajdzjan lovar gas åt alla. Var landet ska hitta gasen för att fylla rörledningen är en fråga som fortsätter att plåga de länder som deltar i Nabucco-projektet. Hittills har Baku sagt att alla kommer att få gas. Men landet kan inte ens garantera en säker transitering. Vad gäller Iran, som ni hänvisade till herr kommissionsledamot, så kommer det landet att ha stormiga och eventuellt explosiva relationer med Europeiska unionen under lång tid framöver innan landet blir en gasleverantör.
Enligt den internationella energimarknaden står Ryssland bakom Azerbajdzjan och vi kommer snart att ställas ansikte mot ansikte med dem. Min fråga är därför: Kan ni vara vänliga att säkra vår leverantör innan ni binder upp oss ekonomiskt?
Martin Ehrenhauser: (DE) Herr talman! Nabucco var Giuseppe Verdis första riktigt stora operasuccé. Men i linje med den nya italiensk-ryska varianten South Stream riskerar energiprojektet med samma namn att läggas ned. Mot bakgrund av att en person som Joschka Fischer, som ska vara medlem av De gröna, har undertecknat ett sexsiffrigt lobbyingavtal, verkar plötsligt hela kompositionen mera som en meningslös poplåt som vänder sig till en begränsad marknad än en symfoni om hållbarhet och ekonomi.
Under de närmaste åren kommer el som framställs av solenergi att bli betydligt billigare. Hela investeringen skulle kunna användas till att generera totalt 8 000 megawatt vindenergi. Om naturgasfälten i Iran och Irak också stängs för EU kommer vi förmodligen att drabbas av samma öde som Verdi själv. Han lyckades inte heller få lugn och ro på flera år efter sitt Nabucco-projekt.
Pilar del Castillo Vera: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för er tydliga beskrivning av nuläget för Nabucco och dess möjligheter och genomförbarhet - på kort sikt enligt vad ni just sade - och också för informationen om Desertec-projektet.
Ingen tvivlar på att solen är en fantastisk energikälla. När det gäller att omvandla denna energi till energi som människor faktiskt kan använda har det skett en snabb utveckling under de senaste 20 åren. Men det råder heller ingen tvekan om att vi fortfarande har en bra bit kvar innan vi har de tekniska möjligheterna att utnyttja denna energikälla till fullo. Framför allt gäller detta projekt som Desertec, som vi just nu diskuterar. Det projektet är mycket välkommet och vi måste därför stödja det och fortsätta framåt för att kunna lösa de tekniska problemen.
Men jag måste verkligen rikta er uppmärksamhet på att när vi talar om ett effektivt energiutnyttjande och framför allt om försörjningstrygghet och därmed också om diversifiering av energikällor, så är det en viss energikälla som vi i viss mån bortser från. Jag menar naturligtvis kärnenergin. Denna energikälla diskrimineras systematiskt, eftersom den inte passar in i det som händer i många EU-länder eller i globala trender eller mänsklighetens nuvarande energibehov.
Här måste det ske en radikal förändring. Vår attityd måste vara att beakta alla tänkbara energikällor utifrån den roll de kan spela. I parlamentet kan vi inte så uppenbart vända denna verklighet ryggen.
Kristian Vigenin: (BG) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är ingen tillfällighet att frågan om energipolitik och energiförsörjning ofta tas upp i parlamentet, framför allt efter situationen tidigare i år när flera av Europeiska unionens medlemmar i praktiken lämnades utan gasleveranser. Detta var förmodligen generellt sett brytpunkten i förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna i denna fråga.
Det vi nu diskuterar är inte så mycket de tekniska frågorna och detaljerna när det gäller att utveckla en energipolitik inom Europeiska unionen, utan snarare energitrygghetens externa aspekter och Europeiska unionens utveckling på detta område. När allt kommer omkring har den här frågan två aspekter. Det är trots allt en viktig fråga, eftersom den i slutändan påverkar varje enskild medborgare.
Detta måste vi ha helt klart för oss när vi diskuterar Nabucco, som utan tvekan är ett av de högst prioriterade projekten på detta område, tillsammans med Desertec. Vi måste också ha klart för oss att det finns länder i Europeiska unionen som litar inte bara till en enda leverantör, utan också till en enda leveransväg.
Jag kan därför inte acceptera åsikten att Nabucco skulle utgöra ett hot mot projekt som South Stream och i viss utsträckning Nord Stream, vars syfte är att leverera gas direkt från Ryssland till Europeiska unionens medlemsstater, för att se till att Europeiska unionen inte är beroende av transitleveranser genom länder som är både politiskt och ekonomiskt instabila.
I det sammanhanget gör Europeiska kommissionen rätt som förklarar att det inte finns någon konflikt och att vi måste försöka integrera alla dessa olika projekt i en gemensam strategi där, det vill jag understryka, Nabucco naturligtvis har hög prioritet.
Vi förväntar oss att kommissionen ska lägga fram sina egna förslag om att öka gasreserverna inom Europeiska unionen, vilket är mycket viktigt, och att utveckla ett system med större kapacitet som förenar medlemsstaterna, vilket också är mycket viktigt för att garantera säkerheten för såväl medborgare som företag i Europeiska unionen.
Vi får naturligtvis inte underskatta frågan om energieffektivitet, som är ett annat viktigt inslag i vår politik för att garantera en trygg energiförsörjning för Europeiska unionen.
Fiona Hall: (EN) Herr talman! Låt mig tacka kommissionsledamoten för att han påminde kammaren om att frågan om trygg energiförsörjning också har en efterfrågesida. Beslutet att få bort glödlamporna från den europeiska marknaden kommer att ge besparingar som motsvarar den årliga elproduktionen i Finland.
Under hösten kommer vi att försöka komma överens med rådet om ett paket med energisparåtgärder. Fyrtio procent av den energi vi använder förbrukas i byggnader, så det är mycket viktigt för den framtida trygga energiförsörjningen att vi fastställer strikta energinormer för både nya och befintliga byggnader. Jag hoppas att medlemsstaterna i rådet ska stödja parlamentets förslag, som är avsedda att sätta stopp för det oerhörda energislöseriet i samband med uppvärmning, kylning och belysning. Om inte annat borde ministrarna stödja dessa förslag av egenintresse, för det kommer att underlätta deras arbete med och ansvar för att hålla i gång belysning och gasflöden betydligt.
Indrek Tarand: (EN) Herr talman! Vi kan se tre huvudproblem med Nabucco. Projektet utvecklas för långsamt och utan entusiasm, och vi tycker inte om kommissionens ståndpunkt, som upprepades av Eneko Landaburu för en vecka sedan, nämligen att kommissionen är neutral när det gäller South Stream eller Nabucco. Kommissionen borde stödja Nabucco.
För det andra skulle vi vilja att kommissionen blev mer aktiv gentemot regeringarna i de medlemsstater som hela tiden försöker få konkurrensfördelar på bekostnad av andra medlemsstater. Jag tänker inte nämna de länderna i dag, förutom att säga att ett av dem har en huvudstad som heter Rom.
Om vi inte agerar snabbt med Nabucco kommer vi att få se otrevliga händelser liknande dem i Ungern, där företaget Surgutneftegas förvärvade en kritisk andel av aktierna i det ungerska företaget MOL. En liknande situation råder också i Baumgarten i Österrike.
För övrigt vill vi önska er lycka till med att skapa den gemensamma energipolitik som fortfarande saknas i EU, herr kommissionsledamot.
Sajjad Karim: (EN) Herr talman! Europas framtid hänger på om vi kan säkra tillgången på energi. Som både Nabucco-avtalet och Desertec-initiativet visar är Turkiet en viktig inkörsport och i det avseendet vill jag ansluta mig till Geoffrey Van Ordens ståndpunkt. Det är absolut avgörande just nu att vi bygger upp ett större förtroende och knyter fastare band med länder som kommer att bli våra energipartner, inklusive länderna i Mellanöstern och Nordafrika. För många av dem finns det frågor som rör utvecklingen. Med Desertec blir massframställningen av el från solkraft ett unikt tillfälle att skapa intäkter, vilket även måste utnyttjas till förmån för deras befolkningar. Detta är ett tillfälle som vi inte får slarva bort.
Dessvärre har vissa medlemsstater, inklusive min egen, inte utnyttjat den senaste tiden till att förbereda en sammanhängande energistrategi. Min egen valkrets i nordvästra England har angetts som ett viktigt område för utveckling av vindenergi, och ändå är de brittiska byggbestämmelserna ett hinder. Samtidigt som vi måste blicka utåt för att hitta framtida energitillgångar måste medlemsstaterna också på bästa sätt utnyttja de resurser och den potential de redan har.
Marisa Matias: (PT) Herr talman! Jag har lyssnat uppmärksamt och jag skulle bara vilja ta upp tre frågor. Den första är: Vad är det egentligen vi talar om, när vi talar om trygg energiförsörjning och energi? Talar vi om människor - människor som måste garanteras lika tillgång till energi och trygghet så de inte står utan energi under vintern, talar vi egentligen om maktförhållandena mellan stormakterna eller, ännu värre, använder vi energitrygghet och dessa projekt, som Nabucco eller Desertec, som ursäkter för att sända signaler till andra regioner i världen eller andra länder? Och om det handlar om att sända signaler - med vilken moralisk rätt gör vi det?
Den andra punkten jag skulle vilja ta upp är att vi, när vi fördömer tvivelaktiga transaktioner mellan utländska företag på den europeiska marknaden, ber kommissionen att vidta skyndsamma åtgärder. Jag skulle vilja veta hur denna vår begäran ser ut när det gäller européernas egna tvivelaktiga transaktioner på den europeiska marknaden. Avslutningsvis vill jag framhålla en tredje sak. Jag tycker helt enkelt att vi har missat ett storartat tillfälle att få en politik på medellång och lång sikt. Vi valde det kortsiktiga perspektivet och än en gång lämnas vi med en förstärkning av den inre marknadens och de stora industriföretagens intressen.
Herbert Reul: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är sannerligen på tiden att försörjningstryggheten erkänns som en viktig energipolitisk fråga. Dessvärre är den frågan inte alltid lika enkel som den ibland framställs i den politiska debatten. Vi talar i dag om två projekt: Nabucco, ett mycket konkret projekt som vi kan arbeta med, och Desertec, ett intressant projekt, eller snarare en intressant idé eller vision. I dag kan ingen säga exakt om, var eller hur det projektet skulle kunna förverkligas.
Vi måste koncentrera oss på konkreta frågor och arbeta med dem. Vi måste också föra fram visionära projekt, men vi måste akta oss för att tro att det bara finns en enda lösning på ett visst problem, eller bara en enda strategi för att lösa problemen. Den synpunkt som framförts av många av mina kolleger är därför helt riktig: det finns inte bara ett svar, det finns flera lösningar på dessa problem.
Lösningarna innebär till exempel att vi inte får låta en mycket intensiv debatt om koldioxidproblemet göra oss allt mer beroende av gas, vilket sedan medför nya problem eftersom vi behöver nya rörledningar. Vi måste säga ja till kolpolitiken och det är därför vi behöver ny kraftverksteknik. Vi måste säga ja till avskiljning och lagring av koldioxid, ja till kärnkraft och förnybar energi och ja till energisparande. Allt annat skulle, som jag ser det, vara omoraliskt och oansvarigt och jag tror inte att vi skulle göra oss själva någon tjänst.
Detta hänger också samman med frågan om leveranskällor och transportvägar. Även här finns det inte bara ett svar. Alla som tror att de helt enkelt kan lita till rörledningar tar fel, för om vi vill minska vårt beroende måste vi hålla många alternativ öppna, inklusive flytande naturgas, och börja ta itu med dem. Sedan återstår frågan - och det är en mycket viktig fråga - om hur vi ser till att få fram det nödvändiga kapitalet för att genomföra de projekt som krävs. Vad är det för mening med underbara planer om ingen vill investera i dem?
Därför är det viktigt hur vi driver vår energipolitik och hur vi hanterar dem som vi hoppas ska investera i projekten. Företagen måste få uppmuntran. Vi måste akta oss för att tro att vi kan tvinga fram lösningar och i förväg bestämma varenda liten detalj. I vintras fungerade många lösningar utan att några politiska beslut fattades, eftersom smarta människor samarbetade klokt på olika ställen och eftersom kommissionen hjälpte till som förmedlande länk.
Marita Ulvskog: Herr talman! Det är naturligtvis oacceptabelt att människor i Europa kan förlora sin energiförsörjning mitt i vintern, eller att människor tvingas ut i arbetslöshet för att de industrier där de arbetar inte klarar av att betala de höga energipriserna och därför tvingas säga upp folk eller helt enkelt måste lägga ner sin verksamhet. Det är därför av stor vikt att vi fattar kloka beslut för att trygga energiförsörjningen.
Samtidigt måste kraven på de stora infrastrukturprojekt som behövs vara entydiga när det gäller både miljökonsekvenser och länders oberoende. Medlemsländer får inte hamna i ett läge där de riskerar att utsättas för godtycke från en annan stat. Miljökonsekvensanalyserna måste göras av tillförlitliga och oberoende instanser innan stora projekt tillåts rulla igång.
Detta gäller naturligtvis alla de utpekade stora projekten, men jag vill särskilt nämna Östersjön som är ett stort och känsligt innanhav. Det krävs analyser och beslut som garanterar att Östersjön inte förvandlas till ett dött hav på grund av att vi i Europaparlamentet inte varit tillräckligt långsiktiga och krävande när vi har fattat våra beslut. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.
Adina-Ioana Vălean: (EN) Herr talman! Alla vill ha en trygg energiförsörjning - så varför har vi inte det? Kan det bero på att det finns 27 olika tolkningar av vad ”trygg energiförsörjning” betyder?
Personligen tolkar jag det bland annat som diversifiering av källor och att man avlägsnar sig från vårt gasberoende av Ryssland. Vi måste inte leta långt bort för att hitta bevisen för detta. Vissa av våra medlemsstater har till exempel inga problem med beroende, eftersom de ligger för långt bort från Ryssland för att ha en rörledning.
Jag tror vi bör fokusera på flytande naturgas, utveckla tekniska lösningar, bygga LNG-terminaler och hämta gas från hela världen. Vi bör också bidra till att utveckla en global marknad för flytande naturgas, en sådan som det finns för olja och råvaror.
När det gäller Nabucco tycker jag att projektet snabbt bör läggas om för att ta hänsyn till gas från olika källor. Man bör också överväga en kortare sträckning som skulle kunna gå från Georgien och Ukraina under Svarta havet till Rumänien. Man behöver bara titta på kartan.
Det faktum att medlemsstaterna har olika tolkningar av, eller intressen i, trygg energiförsörjning bevisas också av att vissa av de länder som är engagerade i Nabucco också har anslutit sig till South Stream, vilket minskar Nabuccos trovärdighet och möjligheterna till en gemensam europeisk energipolitik. South Stream innebär definitivt ett ökat beroende av rysk gas.
Paweł Robert Kowal: (PL) När jag lyssnar till mina kolleger undrar jag om Europeiska unionens medborgare är dömda att bara lyssna på våra ord. Detta var något vi kunde ha testat i januari i år, under energikrisen. Trots allt antar vi resolutioner eftersom vi alla känner att unionen inte tar itu med frågan om trygg energiförsörjning. Vi kan också konstatera, herr kommissionsledamot, att intresset för Nabucco har minskat bland EU:s medlemsstater, även om detta inte gäller alla energiprojekt. I norr har vi Nord Stream-projektet som utgör ett mycket allvarligt hot mot den gemensamma utrikespolitiken. I söder har vi South Stream-projektet. Även här vill EU:s medlemsstater gärna delta. Men när det gäller Nabucco hör vi bara löften, samtidigt som det varken finns tillräckligt med pengar eller politiskt stöd.
Medan vi diskuterar frågan i Strasbourg har betongblandarna anlänt till Östersjöns stränder för att börja arbeta med Nord Stream-projektet. Jag skulle vilja veta om jag kan kräva av dem som stödde Lissabonfördraget att de håller vad de lovade, nämligen att när fördraget ratificerats skulle de sluta stödja Nord Stream- och South Stream-projekten. Nabucco kan visa sig bli ett viktigt steg mot en trygg energiförsörjning. Om vi fortsätter att bara göra uttalanden under kommande energikriser så kommer EU:s medborgare helt enkelt att elda upp broschyrerna med resolutioner som vi skickar till dem.
Gabriele Albertini: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med kommissionsledamot Andris Piebalgs. Det han sade bekräftar att South Stream inte konkurrerar med Nabucco, utan bidrar ytterligare till diversifieringen av EU:s energiförsörjningskällor. EU:s energitrygghet bygger på mångfald när det gäller källor, distributionsvägar och leverantörsländer.
Vid nolltillväxt beräknas 2020 års behov av gas till ytterligare 100 till 150 miljarder m3. Om man utgår från dessa antaganden blir det absolut nödvändigt att hitta andra lösningar, och South Stream är inte ett alternativ till Nabucco utan ett komplement. Kommissionen betraktar den södra korridoren som en rad projekt som innefattar Nabucco, South Stream och sammanlänkningen av Turkiet, Grekland och Italien (ITG). Den antiryska diskussionen står alltså i strid med den utveckling som vi kommer att se de närmaste åren.
Europaparlamentet måste kräva en praktisk och framför allt samstämmig hantering av de beslut som EU egentligen redan har fattat: den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, Europaparlamentets och rådets beslut nr 1364/2006/EG om riktlinjer för transeuropeiska energinät samt den andra strategin för energitrygghet.
Diversifiering av källor, distributionsvägar och leverantörsländer är grunden för EU:s politik för energitrygghet, och bortsett från politiska och ekonomiska intressen i de främst berörda länderna behövs det en realistisk analys av de utmanande projekten South Stream och Nabucco. Analysen bör inte göras utifrån någon skev ideologi, utan med en tydlig bild av vad som måste göras.
Anni Podimata: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! För att hitta en säker och hållbar lösning när det gäller energitrygghet behöver vi en global strategi för att diversifiera energikällorna och anta gemensamma bestämmelser när det gäller transitländer, för det är lika riskabelt att vara beroende av en enda energikälla som att vara beroende av ett enda transitland.
Vi behöver balans, och någon sådan kommer vi inte att uppnå vare sig genom att använda en kalla kriget-ton mot Ryssland, som vi ändå är eller kommer att bli energiberoende av, eller genom att stödja en lösning som består av en enda ledning, nämligen Nabucco, när det fortfarande råder osäkerhet angående dess försörjningskapacitet och den politiska och ekonomiska situationen i länderna vid Kaspiska havet och i Kaukasus.
När det gäller Desertec, instämmer jag i många av de invändningar som uttryckts, och jag vill tillägga följande: EU:s strategiska mål måste vara att gradvis göra sig oberoende av energiimport, inte att ersätta importerad naturgas med importerad elektricitet från förnybara källor.
Om vi verkligen vill bli långsiktigt självförsörjande och oberoende i fråga om energi måste vi främja energieffektivitet och använda våra egna förnybara energikällor på bästa sätt.
Toine Manders: (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gratulera till den integrerade syn som präglar detta förslag. Det är mycket viktigt med diversifiering, och jag delar också min kollega Johannes Cornelis van Baalens åsikt att vi måste överväga alla typer av energi, även kärnkraft. Men som jag lärde mig redan i småskolan är solen källan till all energi och vi måste nog lägga större fokus på solen i framtiden.
När det gäller diversifiering måste den gälla både energi och leverantörer. Många av er har nämnt Ryssland. Hittills har Ryssland alltid försett oss med energi när vi velat, men i framtiden kommer det att bli viktigt att ha fler leverantörer. Hur kan vi sedan säkra energitrygghet? Vi kan endast säkra energitrygghet om vi får vår energiförsörjning via näten, och de närmaste åren kommer er viktigaste uppgift - och ni har klarat av många svårigheter som Nabucco och Desertec - att bestå i att skapa ett enhetligt nät där samtliga länder, det vill säga EU-länderna, strävar åt samma mål och är villiga att bedriva en enhetlig energipolitik. Det går att be institutionella finansiärer och privata investerare om pengarna, men ni måste omedelbart påbörja arbetet med att skapa ett enhetligt nät, ett slags supergrit, som är omfattande nog att nå alla slutanvändare i EU.
Jean-Pierre Audy: (FR) Herr talman! Energi tillhör inte de områden där EU har behörighet. Herr Piebalgs, jag vill gratulera er till det arbete ni gör.
Energi och tillgång till energi orsakar krig - ibland i militär mening, ibland i politisk mening, och ibland i ekonomisk mening. Vi kommer även att se ett gaskrig bryta ut. Vi kommer inte att veta om gas är orsaken till kriget eller en konsekvens av det, men ett gaskrig kommer att bryta ut.
Vi har siffrorna: i länderna i Kaukasus finns gasreserver för två sekel; i Ryssland för ett sekel; i Nordafrika för ett halvt sekel; i Östersjön för ett halvt sekel; i Europa för cirka 20 år. Därför måste vi förbereda oss på att importera gas.
Ja, herr kommissionsledamot, Nabucco är ett bra projekt och vi måste stödja det, men vi måste ge ekonomiskt och politiskt stöd till alla olika energiförsörjningskällor, både Nord Stream och South Stream, både i norr och i söder.
Vi måste även förlita oss på våra industriföretag, som är kompetenta och hederliga och har en etisk kod, men vi får inte vara naiva. Jag ber er att genast ta del av vissa medlemsstaters förslag där man efterlyser ett operativt EU-instrument för att vidta åtgärder på gasmarknaden. Man vill alltså att vi ska skapa en europeisk gemensam inköpscentral för gas, vilket ni för övrigt gör för Kaukasus med den gemensamma uppköpsmekanismen Caspian Development Corporation.
När det gäller Desertec vill jag gratulera. Vi har siffrorna: 1 km2 öken motsvarar 1,5 miljoner fat olja. Det är ett utmärkt projekt för Europa-Medelhavsområdet. Vi vet att 0,3 procent av jordens ökenområden skulle kunna förse hela världen med energi.
Vi vet att vi kommer att lösa våra energiproblem med hjälp av mänsklig intelligens och vetenskap, fast på ett etiskt och moraliskt riktigt sätt.
Herr kommissionsledamot, ni gör ett utmärkt jobb, och vi ser nu ett EU som visar resultat, som skyddar och agerar. Bra jobbat, fortsätt - ni har Europaparlamentets stöd.
Justas Vincas Paleckis: (LT) Gasledningsprojektet Nabucco skulle göra EU starkare och tryggare. Alla länder i området vid Kaspiska havet följer dock inte vägen mot demokrati och vissa av dem kan vi inte lita på. Mycket beror på förbindelserna med Turkiet. Även om det för närvarande inte är aktuellt att med EU-medlemskap för Turkiet bör vi inte stöta bort landet och skapa en anti-europeisk stämning där. Desertec-projektet är särskilt betydelsefullt, eftersom det pekar mot framtiden. I diskussionerna om energitrygghet pratar man för lite om förnybar energi, och då i synnerhet energieffektivitet. Det gläder mig att kommissionsledamot Andris Piebalgs tryckte på just det i dag. Finansiella och ekonomiska mekanismer bör upprättas på EU-nivå, vilket skulle uppmuntra EU:s medlemsstater och enskilda företag att spara energi och byta till den nyaste och renaste tekniken. Det skulle innebära ett viktigt bidrag till energitryggheten och kampen mot klimatförändringar.
Arturs Krišjānis Kariņš: (LV) Herr talman, herr kommissionsledamot! Som politiker i Lettland vet jag mycket väl vad det innebär för ett land att vara energiberoende. Av den energi som Lettland förbrukar kommer ungefär en tredjedel från egna förnybara energikällor, medan resterande två tredjedelar huvudsakligen kommer från ett enda försörjningsland - Ryssland. I egenskap av ett litet land som är starkt beroende av energileveranser, förstår vi mycket väl hur dyrt beroendet kan bli för både slutkonsumenterna, i form av höga priser, och nationen, i form av politisk sårbarhet. Energisituationen varierar mellan medlemsstaterna men en fråga berör oss alla, nämligen en trygg energiförsörjning. Försörjningstrygghet går att uppnå genom att diversifiera försörjningskällorna, för ju fler leverantörer vi har desto mindre beroende blir vi av varje enskild leverantör. Ryssland är en viktig partner för EU när det gäller gasförsörjning. EU importerar en fjärdedel av sin gas från Ryssland. Vissa länder, som Lettland, är helt beroende av Ryssland för sin gasförsörjning, och varje år tenderar EU att bli alltmer beroende av leveranserna från det landet. En av de alternativa försörjningskällorna är den planerade Nabucco-ledningen, genom vilken gas skulle transporteras från länder i Centralasien till Europa, via Turkiet. Jag ser det som extra viktigt att parlamentet ger särskilt stöd till detta projekt, för det kommer att stärka vår gemensamma gasförsörjningstrygghet. Nabucco-ledningen är emellertid bara början till en lösning för vår gemensamma gasförsörjningstrygghet. Vi måste åstadkomma en enad energipolitik inom EU för att samordna vårt arbete med energifrågor. Tack för att ni lyssnade.
Edit Herczog: (HU) Herr talman! Låt mig först av allt framföra min tacksamhet över möjligheten att uttrycka mig på ungerska här i kammaren, vilket gör att jag kan välkomna vice talmannen på vårt eget språk. Jag vill börja med att säga att om vi ser tillbaka på de senaste fem åren har kommissionsledamot Andris Piebalgs förmodligen blivit en av de mest framgångsrika kommissionsledamöterna tack vare den välavvägda och långsiktiga politik som vi gemensamt har godtagit med parlamentet hittills.
Under Nabucco-mötet som hölls i Budapest i Ungern i januari uppgav kommissionsledamot Piebalgs för första gången att EU vill ge politiskt och ekonomiskt stöd till Nabucco-projektet. Enligt beräkningar kommer vi att behöva samla ihop cirka 8 miljarder euro för den 330 mil långa ledningen. De två viktigaste uppgifter som vi har framför oss är dels att frigöra ungefär 2 miljarder euro från EU:s budget, dels att få till stånd villkor som gör det lättare för projektet att få finansiering, och till bättre villkor.
Det ursprungliga löftet var 30 miljoner euro. Vi måste inse att vi måste sträcka oss längre än så. Jag är säker på att kommissionsledamoten under de närmaste månaderna kommer att göra sitt yttersta för att projektet ska lyckas eller överlåta till nästa kommissionsledamot göra det. Vi är alla väl medvetna om att det inte är hushållen som tar störst skada av strömavbrott och liknande ifall en ekonomisk kris skulle uppstå, utan företagen. Och det är på dessa företag som våra väljare och medborgare arbetar, och genom att äventyra energitryggheten äventyrar vi deras inkomster.
Mario Mauro: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Energitrygghet är utan tvekan grundläggande och den måste stärkas genom ökad energieffektivitet och diversifiering av leverantörer, källor och distributionsvägar, men framför allt genom främjande av EU:s energiintressen beträffande tredjeländer.
Vid rådets möte i mars meddelade man att EU i sin helhet och varje enskild medlemsstat för att nå målen för energitrygghet måste vara beredda att visa både solidaritet och ansvar. Detta anser jag är den springande punkten: EU:s energipolitik måste vara nära sammankopplad med unionens utrikespolitik. Vi brukar säga att våra utrikespolitiska åtgärder kommer att bli verkligt effektiva när vi visar upp en enad front, vilket gäller energipolitiken i lika hög grad.
Men det är just det som är poängen: tills vi lyckas visa upp en enad front får inte de ansträngningar som görs av många regeringar som är inblandade i komplicerade projekt som Nord Stream och South Stream ses som oförenliga med stöd för Nabucco. De bör snarare ses som en del av en och samma strategi, där vi kombinerar ett pragmatiskt förhållningssätt med ett realistiskt förhållningssätt för att sätta medborgarnas intressen främst.
Därför säger vi definitivt ja till Nabucco, men lika definitivt är vårt beslut att stödja våra regeringars ansträngningar för att diversifieringen av försörjningen ska bidra till medborgarnas välbefinnande.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) EU hade 2008 ett rekordhögt handelsunderskott på 242 miljarder euro, som orsakades främst av det höjda priset på importerad energi. Nabucco-projektets ledning kommer att gå genom Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Ungern och Österrike och årligen förse EU med 30 miljarder kubikmeter naturgas från Kaspiska havet. De 200 miljoner euro som anslagits till den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa räcker inte. Vi vill att EU ökar anslagen betydligt. Desertec kommer att använda solkraft från Nordafrika, och projektet omfattar även en plan för att ta vara på solkraft i Medelhavsområdet liksom uppförande av ett nät för elöverföring som förbinder EU med Mellanöstern och Nordafrika. EU måste investera mer i diversifieringen av energiförsörjningskällor. Som föredragande för frågor som gäller byggnaders energiprestanda uppmanar jag EU att skapa innovativa finansiella instrument för att stimulera investeringar i förnybara energikällor och ökad energieffektivitet, i synnerhet när det gäller byggnader och transportsektorn.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Nabucco kommer att tillgodose en stor del av EU:s behov av gas. Något som är ännu viktigare när det gäller detta projekt är den politiska aspekten: vi kommer inte längre att vara beroende av en enda källa. De återkommande kriserna har visat att den nuvarande situationen, med Ryssland som enda källa och Ukraina som enda transitland, inte innebär trygghet för EU:s ekonomi och medborgare. Det måste vara lika viktigt att skapa nya energiförsörjningsvägar som att skapa en god relation till Ryssland. Nabucco-projektet har tyvärr försenats på grund av vissa medlemsstaters särintressen. Medlemsstaterna måste inse att det inte bara är de länder som ledningen ska gå genom eller de handelsföretag som är inblandade som kommer att gagnas av projektet, utan att alla EU-medborgare vars regeringar ser till deras välbefinnande och trygghet kommer att dra nytta av det.
De misstag som lett till att projektet försenats bör inte upprepas i samband med att man säkrar gaskällorna. Vissa länder i denna region, som Azerbajdzjan, Turkmenistan, Kazakstan, Irak och Iran, vill förse gasledningen med gas från sina reserver. Kommissionen måste göra samma sak som den gjorde i samband med det mellanstatliga avtalet, nämligen delta i kommande förhandlingar och nå en lösning så fort som möjligt. Om vi inte gör det kommer andra att göra det, och jag är säker på att det inte skulle gagna EU:s medborgare.
Francisco José Millán Mon: (ES) Herr talman! Med tanke på EU:s beroende av externa energileverantörer är säkrandet av försörjningen en fråga som alltid måste ingå i EU:s utrikespolitik. Dessutom tyder alla prognoser på att det globala energibehovet kommer att öka markant de närmaste 25 åren.
Här i Europa måste vi minska vårt kraftiga beroende av rysk gas, särskilt efter de senaste årens krissituationer. Ryssland har en tydlig strategi för att behålla sin dominans inom den europeiska gassektorn. Det är därför vi har projekt som Nord Stream, Blue Stream II och South Stream.
Vi måste diversifiera när det gäller leverantörer och distributionsvägar. Därav det stora intresset för Nabucco, som kommer att ge tillgång till gas från Azerbajdzjan, Irak och även Turkmenistan, vilket stärker våra energiförbindelser med Centralasien, en region som blir allt viktigare.
Så det gläder mig att avtalet kunde slutas i juli, som kommissionsledamoten berättade, samt att ordförande José Manuel Barroso gav sitt uttalade stöd till Nabucco i de politiska riktlinjer som han nyligen lade fram.
Jag vet att det finns tvivel angående Nabuccos genomförbarhet, men jag hade mina tvivel angående oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan, som nu är förverkligad.
Jag måste påpeka att även länderna vid södra Medelhavet spelar en viktig roll när det gäller Europas gasförsörjning. Det viktigaste landet är Algeriet, som är en av Spaniens och Italiens främsta leverantörer av gas. Vi måste se till att arbetet med Medgaz-ledningen slutförs snarast. När det gäller gasförsörjningen vill jag även lyfta fram länder som Egypten och Libyen.
Sammanfattningsvis måste energifrågorna prioriteras i förbindelserna mellan EU och Medelhavsområdet, för båda sidors bästa.
I Lissabonfördraget anges energi som en delad befogenhet, och det fastställs att ett av EU:s energipolitiska mål ska vara att säkra energitryggheten. Det bör vi ta som en uppmaning att gå vidare med utformningen av den allt viktigare gemensamma energipolitiken gentemot omvärlden, såsom påpekas i det resolutionsförslag som ska antas i dag.
Jag vill avsluta med att säga att detta mål är svårt att uppnå, vilket Europas, eller EU:s, misslyckande med att skapa en inre energimarknad visar, eftersom vi inte ens har de sammankopplingar som krävs. Därför gläder jag mig åt åtagandena i dokumentet som ordförande Barroso tog upp.
Rachida Dati: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Som min kollega precis sade visar den gaskris som nyligen uppstod mellan Ryssland och Ukraina hur brådskande det är att öka EU:s energitrygghet och energioberoende.
EU är fortfarande alltför beroende, i synnerhet av gasimport, då man 2020 förmodligen kommer att behöva importera närmare 80 procent av sin gasförbrukning. Så kan det inte fortsätta, för i så fall kommer EU:s energitrygghet alltid att stå på spel. De infrastrukturprojekt som nämnts är naturligtvis ett steg i rätt riktning.
Det har redan gått flera månader sedan gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina. Herr kommissionsledamot, hur ska det gå denna vinter? För dem som har upplevt energibrist och fruktar att det ska hända igen är det oerhört viktigt att få reda på hur EU tänker skydda dem från de nya kriser som skulle kunna uppstå.
Michael Gahler: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Denna resolution tydliggör än en gång hur viktigt det är för EU att ha en konsekvent utrikespolitik, även när det gäller trygg energiförsörjning.
Mycket har redan sagts i dag om Nabucco och Desertec. Angående diversifiering av försörjningskällor vill jag uppmärksamma er på en grannregion som hittills har varit en stabil och pålitlig leverantör till EU och även har en enorm potential och kommer att bli tillgängligare till följd av klimatförändringarna. Jag tänker på den arktiska regionen. Å ena sidan finns det i denna region en tradition av praktiskt samarbete med till exempel Ryssland, och å andra sidan har EU för närvarande ingen egen närvaro där, till skillnad från Ryssland, USA, Kanada och Kina.
För att säkra EU:s långsiktiga intressen även i denna region skulle jag förespråka en pragmatisk och långsiktig strategi, med partner som Norge och Island. Syftet skulle vara att samarbeta med Ryssland, USA och Kanada för att uppnå en balans mellan olika intressen - det gäller både den gemensamma försörjningstryggheten, miljöfrågor och tillgång till de nya isfria transportvägarna. Det skulle samtidigt vara ett sätt att undvika de potentiella konflikter som annars skulle kunna uppstå i brådskan med att säkra de energikällor som fortfarande finns att tillgå.
Bastiaan Belder: (NL) Herr talman! Turkiet har en viktig roll när det gäller att minska EU:s beroende av Ryssland. Nu är frågan vilket pris unionen är beredd att betala till Turkiet. Samtidigt försöker Turkiet utnyttja situationen och dra nytta av både Nabucco-projektet och South Stream. Det ligger inte i EU:s intresse. Jag uppmanar rådet och kommissionen att enhälligt välja Nabucco-projektet. Projektet skulle minska vårt beroende av Ryssland, och med tanke på att EU:s gasförbrukning sakta minskar är det hur som helst helt onödigt att ha två distributionsvägar söderöver. Turkiet måste bekänna färg och ge Nabucco-projektet sitt fulla stöd. Förhandlingarna med Turkiet om Nabucco bör dock hållas isär från landets anslutningsförhandlingar. Turkiet bör inte ges tillträde till EU i utbyte mot samarbetsvillighet.
Lena Barbara Kolarska-Bobińska: (PL) EU behöver leverantörer som har en öppen affärsverksamhet och som fullgör sina åtaganden. Fördraget om energistadgan och transitprotokollet är försök att skapa ett system som bygger på tydliga principer. Rysslands nyligen uttalade önskan att dra sig ur energistadgan bör ses som ett varningstecken. Det bör ses som ett varningstecken både av de företag som investerar i Ryssland och av kommissionen. Det bör även få kommissionen att agera, så fort som möjligt, för att skapa ett europeiskt system för energitrygghet.
Vi kan bara hoppas att Ryssland respekterar stadgan och inte vidtar några definitiva åtgärder. EU:s inre gasmarknad måste fungera utan restriktioner och tillåta gränsöverskridande förbindelser och gasnät. Europas gaskonsumenter får inte vara utlämnade till monopol.
(Talmannen avbröt talaren.)
Matthias Groote: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gladde mig att höra det som kommissionsledamoten berättade i dag om Desertec-projektet. Projektet har stor potential och är lockande eftersom det består av många mindre projekt. Det skapar arbetstillfällen och bereder väg för den miljövänliga industripolitik som vi strävar mot.
Jag har en fråga till kommissionen. När ni pratade om Desertec-projektet fick jag intrycket att ni höll lite i handbromsen. Vilka konkreta åtgärder planeras när det gäller nätets infrastruktur, som är ett stort problem när det gäller att utveckla förnybar energi? Tanken är att man ska överföra elektriciteten till Europa via högspända likströmsledningar från öknen. Vilka stödåtgärder kan kommissionen vidta när det gäller detta? Har man redan planerat vissa insatser? Vad kan vi förvänta oss av nästa kommission?
Charles Tannock: (EN) Herr talman! ECR-gruppen stöder en gemensam europeisk energipolitik gentemot omvärlden som grundar sig på solidaritet mellan medlemsstaterna, men energimixen måste förbli medlemsstaternas behörighet. Vi måste givetvis diversifiera oss bort från det kraftiga beroendet av rysk olja och gas, som även Storbritannien importerar nu, vi som traditionellt sett har varit beroende av Nordsjön och norsk gas.
Vi måste utveckla den södra korridoren och vi bör utöver Nabucco-projektet även överväga i första hand White Stream-projektet, men även försörjningsvägar genom Kaspiska havet och Sahara, som framtida möjligheter för EU. Vi behöver bättre gasförvaringsmöjligheter i Europa och mer samordning av våra rörlednings- och elnät. I Storbritannien är vi även positivt inställda till kärnkraftverk.
Jag välkomnar investeringar i förnybar energi, däribland solprojektet Desertec, som både motverkar klimatförändringar och bidrar till diversifieringen. Vi behöver även ökad energieffektivitet - fast EU:s nyligen utfärdade förbud mot glödlampor är förfärligt. Man har inte tagit hänsyn till hur skadligt det är med kvicksilver för huden och miljön, och förbudet gör EU onödigt impopulärt i mitt land.
Alejo Vidal-Quadras: (ES) Herr talman! Det förutspås att EU:s gasförbrukning kommer att öka med över 40 procent till år 2030 och att vår egen produktion kommer att minska. Det innebär att man inte kommer att kunna möta efterfrågan, inte ens med de projekt som nu är aktuella. Så vi behöver alla tillgängliga försörjningskällor, och vi behöver definitivt samordna medlemsstaternas insatser så att de på bästa sätt bidrar till att tillgodose våra gemensamma behov.
Projekten South Stream och Nabucco omfattar mycket viktiga aspekter gällande ekonomi, energi, historia och politik. Vi måste överväga dem ytterst noga och klokt, och ha i åtanke samtliga berörda länders intressen och behov. Många av våra nuvarande problem skulle gå att lösa om vi först samordnade medlemsstaternas insatser, byggde fler terminaler för flytande naturgas, förbättrade den inre marknaden och visade upp en enad front.
Derek Vaughan: (EN) Herr talman! Jag välkomnar den text som de olika politiska grupperna lagt fram i dag och kommissionsledamotens anförande, i synnerhet uppmärksammandet av behovet av att diversifiera vår energiteknik och säkra försörjningen.
Men det finns givetvis inte något enkelt svar på försörjningsproblematiken. Alla typer av teknik måste övervägas. Det måste bli en mix, däribland CCS, och jag kommer ju från Wales där det fortfarande finns stora mängder kol.
Energieffektiviteten måste också öka. Därför anser jag att vi bör använda mer av EU:s strukturfonder till energieffektivitetsåtgärder för att spara energi men även stimulera ekonomin.
Jag vill ta upp ytterligare två små saker. Angående Desertec, som är ett spännande projekt, måste vi komma ihåg att det är ett långsiktigt projekt. Det är ingen snabb lösning.
Det är även viktigt med förvaringen av gasreserver, men även här måste vi komma ihåg att det är kostsamt och att finansiering kommer att behövas.
Så jag stöder alla texter som lagts fram i dag, särskilt av S&D-gruppen, men de saker som jag precis nämnde är viktiga och jag skulle vilja höra hur kommissionsledamoten ser på dem.
András Gyürk: (HU) Mina damer och herrar! I förslaget till beslut nämner man att det ryska företaget Surgutneftgaz, vars ägandeskap är oklart, nyligen har förvärvat stora andelar i det ungerska oljeföretaget MOL. Jag vill säga något om det. Jag lämnade personligen in en skriftlig fråga till kommissionsledamoten efter händelsen. Han svarade att han ansåg att vårt krav på ökat skydd för Europas energiföretag när det gäller yttre förvärv där man inte har insyn var befogat. Det är goda nyheter. Vi måste även tillägga att de nuvarande bestämmelserna inte gynnar den målsättningen.
Det är dock lätt att kringgå insynsbestämmelser. Därför ber vi kommissionen att sluta med den bekväma själviakttagelsen. Den bör i stället, tillsammans med regeringarna, fastställa en rättslig ram för effektivt skydd mot fientliga uppköp. Den öppna marknaden har vi åstadkommit gemensamt i EU. Låt oss undvika att bli sårbara just på det området.
Ivo Vajgl: (SL) Det verkar som att ”catch the eye”-förfarandet fungerar väl och det gläder mig att höra. Vi behöver en trygg och diversifierad försörjning. Det är vi alla överens om.
Jag tycker dock att dagens diskussioner i alltför hög grad har kretsat kring en enda sak: varningar om hotet från Ryssland. Sådana tongångar kommer inte att gagna EU och jag tror att det skulle vara mycket bättre om vi utvecklade ett partnerskap med Ryssland.
Jag skulle även vara tacksam om kommissionsledamot Andris Piebalgs kunde berätta för oss vilka framsteg som gjorts i dialogen om energitrygghet, om att förbättra vår relation till Ryssland och om införandet av demokratiska normer, vilket är en fråga som vi skulle önska att Ryssland gav högre prioritet.
Andrzej Grzyb: (PL) På grundval av det beslut som Europaparlamentet och rådet fattade 2006 utsågs Jozias Van Aartsen i september 2007 till europeisk samordnare för bland annat gasledningsprojektet Nabucco. Han lade 2009 fram en intressant rapport med ett antal lika intressanta slutsatser. En av slutsatserna gällde olika svårigheter som kan uppstå vid genomförandet av Nabucco-projektet, något som också de nuvarande finansieringsnivåerna ger en fingervisning om.
Ni är ju själv mycket intresserad av den här frågan, men håller ni inte med om att Nabuccoprojektet skulle kunna genomföras effektivare om en samordnare för genomförandet utsågs? Då kan vi vara hundraprocentigt säkra på att det som vi diskuterar i dag, och det som mitt hemland Polen och övriga medlemsstater förväntar sig ska hända, verkligen blir av.
Andris Piebalgs: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Det är inte så lätt att besvara alla frågor som ställts, men jag vill ändå lyfta fram ett par saker.
För det första syftar vår energipolitik till att skapa goda betingelser för både medborgare och näringsliv. Vi vill ha en energiförsörjning som är trygg, billig och ren. Det är vårt övergripande mål.
För det andra är det aldrig tal om att gå med på några sidouppgörelser när vi förhandlar om energiavtal. Vi kompromissar varken om utvidgningsfrågor eller om mänskliga rättigheter. Vår filosofi är att ömsesidigt beroende på energiområdet är något mycket viktigt som gagnar alla parter: leverantörer, transitländer och konsumenter. Det tar sin tid att övertyga våra partner om detta, men det är en förutsättning för stabilitet.
För det tredje: visst kan det verka som om vi går långsamt fram ibland. Men att utgå från branschens egna förslag, och att stödja branschen, är i mina ögon avgörande därför att det ger oss en styrkeposition. Vi kanske inte blir den snabbaste racerbilen på energibanan, men vi åstadkommer stabilitet. De förändringar som vi genomför har en betydligt bredare förankring, och det ger oss en mycket större trygghet. Samtliga projekt har noga utvärderats så att de är kostnadseffektiva och långsiktigt hållbara. Ett sådant stöd tycker jag är det rätta.
Nästa område där vi har en svag position är energipolitiken gentemot omvärlden, som brister i konsekvens. Vi fortsätter att överlägga om detta, men visst är det ett kontroversiellt samtalsämne - åtminstone framstår det så. Det skulle absolut glädja mig som kommissionsledamot om vi kunde föra en mer konsekvent energipolitik gentemot omvärlden.
Resolutionsförslaget går in på precis denna fråga. Även om det inte finns någon automatisk motsättning mellan medlemsstaterna så finns det ju en upplevd motsättning. Alla åtgärder från medlemsstaternas sida gagnar även Europeiska unionen. Vi skulle därför behöva följa upp detta och anstränga oss för att bygga upp ett system där vi alla agerar samfällt. Det handlar inte bara om formuleringar, utan också om vilka ståndpunkter som vi vill förfäkta hårdast. Därför är den andra översynen av energistrategin fortfarande mycket betydelsefull. Alla synpunkter som framfördes i den andra översynen av energistrategin är fortfarande giltiga.
Samtidigt inser vi i kommissionen att vi självfallet inte får övergå från ömsesidigt beroende till beroende. Det är därför som vi är särskilt positiva till diversifieringsprojekt som Nabucco och flytande naturgas. Man kan inte påstå att det ömsesidiga beroendet mellan oss och andra länder därigenom förändras i grunden, men vi får en extra säkerhetsmarginal. Så ser alltså våra åtgärder ut. Men naturligtvis är vi också observanta på händelseutvecklingen på energiområdet.
Beträffande synpunkten om kärnkraft så är det alternativet inte lika intressant för oss längre. Vi har antagit kärnsäkerhetsdirektivet, men på detta mycket känsliga område vill medlemsländerna bestämma själva. För unionen vore det i mina ögon bäst om vi fortsatte att främja samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna på kärnsäkerhetsområdet och försökte bygga upp ett säkrare och mer konsekvent system. Men det är tveksamt om vi kan gå längre än så.
Sist men inte minst är jag övertygad om att dessa frågor och diskussioner spelar en viktig roll när vi utformar vår energipolitik. Men politiken utgörs inte av något enskilt instrument, utan av många. Vi får därför återkomma till den här debatten längre fram.
Varmt tack för debatten. Jag ställer gärna upp och svarar på frågor i utskottet för industrifrågor, forskning och energi, eller i andra utskott som vill diskutera energifrågor mer i detalj.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Jag har mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)
Cristian Silviu Buşoi : Jag välkomnar de framsteg som gjorts i och med att vi i Ankara har undertecknat det avtal som utgör startskottet för Nabucco-projektet samt att vi har undertecknat protokollet till avtalet om att starta Desertecprojektet. Vi bör prioritera Nabucco-projektet, eftersom det löser de gasförsörjningsproblem som förvärrats de senaste åren. Nabucco-projektets betydelse ligger på det geopolitiska planet, men jag inser att det också behövs starka kommersiella incitament för de partner som driver projektet, så att det genomförs så snart som möjligt. Den ekonomiska krisen har medfört att de företag som deltar i projektet nu har mindre pengar att investera, samtidigt som ett antal osäkerhetsmoment kvarstår kring de leverantörer som ska använda ledningen. Men dessa hinder är till för att övervinnas. De 200 miljoner euro som vi anslår till projektet är välkomna, men vi behöver också öka det politiska och diplomatiska tempot gentemot Turkiet och de länder i regionen som är gaslevererantörer. Jag vill uppmana medlemsstaterna att visa varandra solidaritet, så att vi kan undvika att drabbas av fler gaskriser än de som vi upplevt de senaste åren. Européerna riskerar att stå utan gas mitt i vintern om det uppstår konflikter mellan Ryssland och Ukraina. Därför får vi inte vänta på att Lissabonfördraget ska träda i kraft och Nabucco-projektet slutföras.
Ivailo Kalfin : skriftligt. - (BG) Tyvärr saknar EU alltjämt en verksam politik för energitrygghet. Vi har på senare år tagit de första stegen i denna riktning, och för det vill jag ge en eloge till framför allt kommissionsledamot Andris Piebalgs. Även Bulgarien har dragit sitt strå till stacken här. Men takten är fortfarande för långsam, särskilt med tanke på hur enormt dynamiskt Ryssland och andra konkurrenter har gått fram.
Vi behöver föra en mycket tydligare och mer aktiv politik där flera av följande inslag ingår:
Att främja fullbordandet av alla projekt som förbättrar Europas gasförsörjning, och som rimligen går att finansiera på marknaden, inklusive Nord Stream och South Stream.
Att främja uppförandet av nya anläggningar, särskilt sådana som drivs med kärnkraft och förnybara energikällor, som bidrar till att göra oss självförsörjande på energi och minska koldioxidutsläppen.
Att utarbeta gemensamma bestämmelser för gasförsörjning och gastransitering.
En aktiv politik gentemot länderna i Centralasien och Kaukasus för att trygga gasleveranserna till Europa från området kring Kaspiska havet.
Tunne Kelam: , skriftligt. - (EN) Dagens debatt visar än en gång vilket stort behov det finns i EU av en gemensam energipolitik. Vissa ledamöter uppmanar kommissionen och övriga medlemsstater att vidta konkreta, samordnade och solidariska åtgärder, och föreslår att EU ska handla som om det redan fanns en sådan politik. Sådana insatser har inte bara ett politiskt och moraliskt värde utan också en praktisk betydelse, eftersom ledamöterna är medborgarnas ombud och därför kan påskynda införandet av en gemensam energipolitik. För andra blir avsaknaden av en sådan politik ett svepskäl för att ingå bilaterala avtal med leverantörer, varvid de ofta blundar för kraven på öppenhet, rättvis konkurrens och - framför allt - europeisk solidaritet. Detta lika kortsynta som farliga vägval gynnar odemokratiska leverantörsländer vars politiska strategi är att splittra och försvaga EU. Kommissionen bör ge inte bara politiskt och rättsligt stöd utan också finansiell hjälp till företag som genom sin verksamhet bidrar till att diversifiera vår energiförsörjning. Om medlemsstaterna verkligen ska komma närmare målet med en äkta solidaritet på energiområdet är det dags att de börjar underrätta varandra och kommissionen om sina överenskommelser med utomstående parter.
Petru Constantin Luhan : skriftligt. - (RO) Så här i början av mandatperioden anser jag att ett av de områden där Europaparlamentet behöver engagera sig mer är tryggandet av energiförsörjningen. Jag vill därför betona hur mycket Nabucco-projektet betyder för att trygga Europeiska unionens energiförsörjning och garantera att de europeiska konsumenterna har tillgång till flera energileverantörer via ett säkert distributionsnät. Den 13 juli 2009 undertecknades avtalet om Nabucco-projektet av Österrike, Bulgarien, Rumänien, Turkiet och Ungern. Avtalet är en politisk utfästelse från partnerländernas sida om att de avser att fortsätta sina ansträngningar för att bygga gasledningen. På så vis sänder de ut en positiv signal till investerarna och till de länder som levererar naturgasen. De länder som står bakom projektet behöver, hand i hand med Europeiska kommissionen, fortsätta sina ansträngningar för att hitta investeringskapital och knyta till sig pålitliga leverantörer i Nabucco-projektet.
Rareş-Lucian Niculescu : skriftligt. - (RO) Ryssland, som är världens största gasexportör, blev nyligen också världens största oljeexportör före Saudiarabien. I det läget får Moskva, som kontrollerar råvarukällorna, en unik maktposition. Men energi är en råvara som inte får användas som politiskt påtryckningsmedel utan måste underkastas marknadsekonomiska principer. De energikriser som Europa drabbats av visar hur viktigt det är med diversifiering på energileverantörssidan. De visar också att Nabucco-projektet här tillför ett stort mervärde till hela Europeiska unionen. Liksom tidigare är Rumänien alltjämt en varm anhängare av Nabucco-projektet. Faktum är att Rumänien undertecknade det mellanstatliga avtalet om Nabucco-projektet i juli tillsammans med Turkiet, Bulgarien, Ungern och Österrike. Att avtalet nu har slutits ser vi som en framgång och ett betydelsefullt steg framåt. Många hinder behöver undanröjas innan det går att förverkliga ett så stort och ambitiöst gasledningsprojekt som Nabucco. Utmaningarna kan bara övervinnas genom att vi envist fortsätter att vidta rätt åtgärder.
Traian Ungureanu : skriftligt. - (EN) Vi kämpar för att få till stånd en konsekvent energipolitik, men den finns faktiskt redan och genomförs in i minsta detalj. Haken är bara att det inte är vi som genomför den, utan Ryssland. I dagarna undertecknade franska EDF ett avtal som gör företaget till delägare i South Stream. Dessförinnan tog ryssarna över det ungerska företagets MOL:s aktiepost i Nabucco. Och ännu tidigare övertogs den österrikiska gasterminalen i Baumgarten av det mystiska företaget Centrex. Vi behöver en tydlig europeisk energipolitik, och det omgående. Det här kan vara vår sista chans att samfällt ställa oss bakom Nabucco-projektet. I annat fall bör rådet och kommissionen, om de inte överger sin passiva roll, förbereda sig för synnerligen kylslagna vintrar, samtidigt som det lär hetta till i politiken.
Mario Mauro: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill att ni uppmanar parlamentet att hålla en tyst minut. Från Kabul har vi precis underrättats om att det har skett ett mycket allvarligt anfall på den internationella fredsbevarande styrkan. Hittills har vi bara fått ofullständig information, men sex italienska fallskärmsjägare i Folgorebrigaden uppges ha omkommit.
Jag skulle därför vilja att ni uppmanade parlamentet att hålla en tyst minut, för att hedra alla som runt om i världen kämpar för att sprida våra freds- och frihetsideal.
Talmannen: Mina damer och herrar! Som Mario Mauro precis meddelade har det ägt rum en tragisk händelse i Aghanistan. Sex soldater i den fredsbevarande styrkan har dödats. Jag skulle vilja att vi reser oss upp och håller en tyst minut för att hedra dem som drabbats av den här tragiska händelsen.
(Parlamentet höll stående en tyst minut.)
| sv |
Meddelanden från talmannen
Talmannen: Mina damer och herrar! Den 4 juni högtidlighöll vi minnet av den 22:a årsdagen av två viktiga händelser. Den dagen år 1989 behandlade Folkrepubliken Kina demonstranter på Himmelska fridens torg på ett sådant sätt att protesterna slutade i blodsutgjutelse. Vi kommer alla ihåg detta.
Samma dag för 22 år sedan ägde de första delvis fria parlamentsvalen rum i Central- och Östeuropa, nämligen i Polen, där kandidaterna i den demokratiska oppositionen vann, och de tog nästan alla de mandat som var öppna för fri omröstning. Av dessa mandat som var öppna för fri omröstning vann företrädarna för den demokratiska oppositionen alla mandat utom ett i senaten. De fick alla de återstående mandaten i sejmen och i senaten.
Dessa båda årsdagar påminner oss om hur mycket som har förändrats i Europa och hur vi européer kunde genomdriva förändringarna i Central- och Östeuropa med endast små förluster, vilket kulminerade i återföreningen av Öst- och Västeuropa.
° ° ° °
Mina damer och herrar! Jag vill nu lämna en del mycket viktig information. Under den sammanträdesperiod som just har inletts kommer en brandövning att genomföras utan förvarning. En liknande brandövning kommer att genomföras under minisessionen i Bryssel i juni. Ni har informerats om detaljerna via e-post. Ni har alla fått ett e-postmeddelande där det förklaras vad ni ska göra när larmet går. Vi vet inte vilken tid larmet kommer att gå, men vi ska sätta oss in i instruktionerna och följa dem när larmet går. Om några minuter kommer jag att skicka ytterligare ett e-postmeddelande som påminnelse med detaljerade instruktioner om vad ni ska göra när larmet går och hur brandövningen kommer att genomföras. All denna information kommer ni att hitta i e-postmeddelandet.
° ° ° °
Jag vill också informera er om att Silvana Koch-Mehrin har meddelat mig att hon avgår från sin post som vice talman i Europaparlamentet från och med den 11 maj 2011. I enlighet med artikel 18 i arbetsordningen förklarar jag hennes post som vakant.
| sv |
9. Den gemensamma fiskeripolitiken och en ekosystemansats i fiskeförvaltningen (
| sv |
Icke-spridning och nedrustning av kärnvapen (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om icke-spridning och nedrustning av kärnvapen.
Günter Gloser: Herr talman, fru kommissionsledamot, ärade ledamöter! Spridningen av massförstörelsevapen och av medel för att leverera dem kan möjligen utgöra vad som kanske är den största risken för den internationella säkerheten, och det är anledningen till att Europeiska unionen, med sin omfattande strategi för att bekämpa dessa som går tillbaka till 2003, har betonat att det bästa sättet att upprätthålla säkerhet och internationell ordning på detta område skulle vara en multilateral strategi som kombinerade nedrustning och icke-spridning på lika villkor. Följaktligen är och förblir fördraget om icke-spridning av kärnvapen den grundläggande hörnstenen i den globala ordningen för icke-spridning av kärnvapen. Europeiska unionen stöder bestämmelserna i icke-spridningsfördraget och förespråkar och stöder åtgärder som syftar till att stärka dem ytterligare.
Om vi tänker framåt på det första mötet för den kommitté som förbereder översynskonferensen om detta fördrag 2010 har Europeiska unionen redan inlett ett omfattande förberedande arbete på hemmaplan. Vi är fast beslutna om att under 2007 fortsätta att spela en aktiv och konstruktiv roll i debatterna vid den förberedande konferensen, och eftersom vår avsikt är att Europeiska unionen ska börja granskningscykeln i en konstruktiv anda stöder unionen starkt de planer som föreslagits av den japanska ambassadören Yukiya Amano, som har utsetts till ordförande för den första förberedande kommittén.
Europeiska unionen anser att alla de tre pelarna i icke-spridningsfördraget - som är icke-spridning av kärnvapen, nedrustning och en fredlig användning av kärnenergi - måste beaktas och hållas i balans i översynsdebatten. Det är bara den sortens opartiskhet som kan möjliggöra en framgångsrik utveckling av den kommande granskningscykeln i fråga om icke-spridningsfördraget, och det är detta som de gemensamma beslut som ska fattas av översynskonferensen om en förstärkning av fördraget är beroende av. Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt, som antogs vid översynskonferensen 2005, förblir oförändrad, och utgör grunden för EU:s opartiska ståndpunkter.
Europeiska unionen har alltid fäst stor vikt vid att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar träder i kraft omedelbart, och detta har fått en ännu större betydelse efter det att Nordkorea testsprängde en atombomb. Europeiska unionen hjälper redan till att stötta upp bestämmelsen om förbud mot kärnsprängningar genom att vidta gemensamma åtgärder som bland annat syftar till att förstärka fördragets kontrollsystem ytterligare.
Europeiska unionen kräver också en omedelbar inledning av förhandlingarna om ett fördrag som ska förbjuda framställningen av klyvbart material för explosiva syften, och att sådana förhandlingar ska föras utan förhandsvillkor. Ett sådant fördrag skulle utgöra ett betydelsefullt steg på vägen mot kontroll av kärnvapen och mot kärnvapennedrustning, och skulle därmed utgöra ett avgörande bidrag till genomförandet av de ståndpunkter som gemenskapen enades om och antog vid översynskonferenserna 1995 och 2000.
Konsolideringen och förstärkandet av bestämmelserna i fördraget om icke-spridning av kärnvapen beror fortfarande i mycket på ett målmedvetet och fullständigt uppfyllande av de förpliktelser som det ger upphov till, och det krävs särskild uppmärksamhet för den regionala aspekten i detta avseende. Som ni känner till är EU aktivt involverat i ansträngningarna för att lösa den kris som har uppstått i och med det iranska kärnkraftsprogrammet. Vi är övertygade om att en lösning bara står att finna med diplomatiska medel, och Europeiska unionen har därför haft en framträdande roll i utarbetandet av ett mycket generöst erbjudande till Iran som presenterades för landet 2006, och jag vill betona att detta erbjudande fick stöd av Förenta staterna, Ryssland och Kina. Europeiska unionen kommer också att fortsätta arbetet för en fredlig lösning av denna kris.
Europeiska unionen är väl medveten om de risker som följer med en vidare utbredning av anriknings- och upparbetningsteknik, och stöder därför de ansträngningar som görs för att nå multilaterala garantier när det gäller tillförsel av kärnbränsle. Initiativ i detta syfte kan också bidra till att övertala länder med ett intresse av en utveckling av kärnkraften att utvecklingen av den egna kärnbränslecykeln inte är nödvändig, med som följd att de frivilligt avstår från att förvärva en sådan.
Europeiska unionen kommer att trappa upp sina ansträngningar för att upprätthålla och förstärka bestämmelserna i icke-spridningsfördraget för att kunna möta de utmaningar som jag har beskrivit, och dessa omfattar den debatt som till stor del har inletts av EU om en förstärkning av bestämmelserna i fördraget beträffande följderna av att dra sig ur det. Det är beklagligt att översynskonferensen 2005 inte kunde enas om något väsentligt slutligt dokument som skulle ha utgjort ett svar på de mest akuta av fördragets utmaningar. Denna erfarenhet måste bli ytterligare en anledning för Europeiska unionen att göra allt man kan för att göra översynsprocessen 2010 till en framgång.
Benita Ferrero-Waldner: Herr talman, fru rådsordförande, ärade ledamöter! Spridningen av massförstörelsevapen, och bland dessa kärnvapen, är det potentiellt största hotet mot EU:s säkerhet. Spridning av kärnvapen är förstasidesnyheter, inte minst när det gäller Iran och Nordkorea.
När det gäller Iran befinner vi oss fortfarande i ett känsligt skede. I Mohamed el-Baradeis färska rapport noterade vi med oro att Iran ännu inte har upphört med sin berikningsverksamhet och att landet inte verkar ha vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa att FN:s säkerhetsråds resolution 1737 följs. Europeiska unionens råd (yttre förbindelser) har just formellt antagit en gemensam ståndpunkt i vilken man uppmanar världssamfundet att visa erforderlig bestämdhet. Vi menar allvar med den övergripande politiken som, vilket Günter Gloser just har angett, också har stärkts av de samtal som nyligen genomförts i London mellan tre parter i taget. Detta innebär att vi kan sikta på att upprätthålla dialog och förbättra våra kontakter med civilsamhället, och även utöva påtryckningar. Genom diskussioner i New York inriktar man sig nu på att gå lite längre än de befintliga sanktionerna mot en ny resolution i FN:s säkerhetsråd.
När det gäller Nordkorea välkomnar vi resultaten från de sexpartssamtal som fördes i Peking den 13 februari 2007. EU samråder med de sex genom att erbjuda de bästa medlen för att kunna hjälpa till i denna process, samtidigt som unionen förblir engagerad i genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1718. Vi ger ett mycket starkt stöd till Mohamed el-Baradeis aktuella uppdrag i Nordkorea som syftar till att få IAEA-inspektörerna att återvända som en del av detta avtal, och jag delar hans bedömning att detta är en avgörande process för att bygga upp förtroende. Jag hoppas att stängningen av Yongbyon-anläggningen kommer att genomföras i mitten av april.
I fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) från 1970 fastställs ordningen för icke-spridning som vi känner den - med dess grundläggande balans mellan kärnvapennedrustning, icke-spridning och det fredliga användandet av kärnenergi. Därifrån tillkom sedan flera aspekter som är av stor vikt för Europeiska unionen, nämligen principen om reglerad handel med kärnenergi, kärnsäkerhet och Internationella atomenergiorganet, som övervakar efterlevnaden. Världen skulle vara säkrare om man förstärkte icke-spridningsfördragets effektivitet. Stater som är parter i fördraget borde uppmuntras att arbeta mot detta mål med tanke på den kommande översynskonferensen.
Medan man i nyhetssammanhang har fokuserat på problem när det gäller ordningen borde vi inte underskatta dess framgångar. Sydafrika, Argentina, Brasilien, Sydkorea och Libyen, för att nämna några, har alla beslutat att ge upp kärnvapenprogram.
Mitt senaste besök i Indien gav mig också en möjlighet att betona för de indiska ledarna vår förhoppning om att Indien ska komma mycket närmare NPT-ordningen och ansluta sig till fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar.
Vi ser fram emot ett civilt kärnkraftssamarbete med Indien, så snart som de nödvändiga förutsättningarna uppfyllts. Denna utveckling borde också öka Pakistans vilja att samarbeta med världssamfundet när det gäller icke-spridning. Icke-spridning av kärnvapen är ett område där kommissionen gör en viktig insats. Sedan 1957 har kommissionen genom Euratomfördraget haft omfattande ansvar. Kommissionens säkerhetsverksamhet är nära samordnad med IAEA, något som frigör dess resurser så att de kan användas i mer besvärliga regioner i världen. Vi spelar också vår roll när det gäller att se till att EU:s kontroll av kärnkraftsexport är lika kraftfull som genomförbar, och att den sker med stöd av förordning nr 1334 om produkter och teknik med dubbla användningsområden från 2000. Vi stöder också tredjeländer när det gäller att förbättra deras exportkontroller och bekämpa olaglig handel med nukleära och radiologiska material.
Kommissionen ger också viktigt stöd till internationella icke-spridningsinsatser. Ett viktigt exempel är G8-gruppens globala partnerskap mot massförstörelsevapen, där en miljard euro har utlovats till bistånd i f.d. Sovjetunionen, varav 400 miljoner redan har använts.
Kommissionens gemensamma forskningscentrum har i mer än 25 år har samarbetat nära med IAEA, och gett organet vetenskapligt och tekniskt stöd.
Som jag sa kommer vi att göra mer i framtiden. Med det nya hållbarhetsinstrumentet kommer vi att få resurser för att fortsätta och stärka arbetet med att förbättra vår säkerhet mot det hot som spridning av kärnvapen utgör. Låt mig som avslutning ta tillfället i akt och tacka parlamentet ännu en gång för det stöd som det har gett kommissionen när det gällde att inrätta en ny generation av biståndsprogram för icke-spridning genom en rad pilotprojekt.
(Applåder)
Stefano Zappalà: för PPE-DE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Från 1970, då det trädde i kraft, till slutet av kalla kriget har fördraget om icke-spridning av kärnvapen utgjort ett mycket betydelsefullt bidrag till en begränsning av spridningen av kärnvapen och till att minska antalet kärnvapen. Detta fördrag har historiskt sett varit av grundläggande betydelse för förebyggandet av spridning och för främjande av kärnvapennedrustning, och det är av den anledningen som det ovillkorligt utvidgades utan tidsbegränsning 1995.
Som rådets ordförande sa grundas fördraget på tre principer: nedrustning, icke-spridning och en fredlig användning av kärnenergi. Om vi på nytt utgår från dessa tre principer, anpassade efter dagens internationella situation, kan vi ge fördraget en skjuts framåt, med beaktande av att den balans som uppnåtts genom att över 180 länder tillämpar fördraget är i fara i dag. I dag ställs världssamfundet inför nya hot mot säkerheten.
Vi måste verkligen återbekräfta den princip för vilken fördraget är det enda, oumbärliga, multilaterala instrumentet för upprätthållande och förstärkning av freden, säkerheten och den internationella stabiliteten, eftersom det fastställer en rättslig ram för förebyggande av en ökad spridning av kärnvapen. I den europeiska säkerhetsstrategin och den europeiska strategin för massförstörelsevapen betonas betydelsen av icke-spridning och nedrustning av kärnvapen, samt fördraget självt, som alla medlemsstater har undertecknat.
Efter att ha sammanfattat situationen anser jag att det är nödvändigt att Europaparlamentet är tydligt i fråga om sin ståndpunkt inför framtiden. Europeiska unionen måste fortsätta att engagera sig i ett genomförande av fördraget, och den måste uppvisa en enad front i Wien, där förberedelserna kommer att göras för översynskonferensen 2010. Det är av den anledningen av avgörande betydelse att Europaparlamentet röstar enhälligt och därmed sänder en tydlig signal till rådet och kommissionen, så att de i Wien får den nödvändiga befogenheten att spela en aktiv roll i stärkandet av det befintliga systemet för icke-spridning.
För att uppnå de mål som har satts upp i fördraget måste Europeiska unionen bidra till en strukturerad och balanserad utvärdering vid översynskonferensen av hur fördraget fungerar. Denna utvärdering måste omfatta ett genomförande av de åtaganden som de stater gjort som har undertecknat fördraget och en identifiering av med vilka sektorer och metoder framtida framsteg ska göras, liksom vidare utveckling av granskningssystemet för att säkerställa att kärnenergin enbart används för fredliga ändamål av stater som inte innehar kärnvapen och som erkänns som sådana.
Vi måste återbekräfta den princip genom vilken allt möjligt samarbete i fråga om utveckling av kärnenergi för fredliga ändamål måste äga rum utifrån fördraget, och det är på detta område som Europeiska unionen kan bidra på ett avgörande sätt, eftersom man står i förgrunden när det gäller forskning och framställning.
Den internationella situationen kräver att vi visar engagemang för icke-spridning, för nedrustning och för en fredlig användning av kärnenergi. Avslutningsvis hoppas jag att Europa också kan ha en gemensam strategi för bekämpning av terrororganisationer som skulle kunna få tillgång till den här sortens vapen.
Martin Schulz: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! En av Europeiska unionens odiskutabla triumfer är den ökade säkerhet som denna kontinent upplever som en följd av integration. Det arbete för förenlighet som gav upphov till EU har också gett oss en zon där det råder fred, och i vilken militära åtgärder mellan Europeiska unionens partnerstater har blivit så gott som otänkbara. Det är den grund som måste bära upp filosofin för en säkerhetspolitik för Europeiska unionen, vilken innebär att vi måste ta detta fredskoncept, som vi har realiserat på hemmaplan, och exportera det ut i världen.
Vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet grundar detta tänkesätt på ett säkerhetskoncept som är beroende av dialog, diplomati, nedrustning, förebyggande och på en hållbar och rättvis utveckling. Alla dessa delar hör samman, och hålls samman av en hållbar konfliktlösning, som i sig själv bara är genomförbar inom ramen för en övergripande uppfattning. Även om Europeiska unionen och Nato är betydelsefulla i detta avseende så är det också andra som är det - Ryssland t.ex. - och det är anledningen till att vi, när vi talar om initiativ till nedrustning - vilket jag ska tala mer om alldeles strax - måste ställa oss frågan om Ryssland är vår partner eller vår fiende. Med tanke på vad jag nyss sa skulle jag rekommendera att vi närmar oss Ryssland som en partner och inleder en dialog med landet snarare än att marginalisera det.
Nedrustningen är en av de centrala frågorna när människor försöker samexistera, och de olika parternas pålitlighet är av avgörande betydelse. Om vi, när vi utvärderar fördraget om icke-spridning av kärnvapen i dag, tittar efter mycket noga måste vi inse att resultatet är rent skamligt, för sedan det undertecknades har det inte spritts färre kärnvapen runtom i världen, utan snarare betydligt fler. Detta tyder på att de stater som har undertecknat fördraget, eller några av dem, inte tar fördraget på allvar, utan raka motsatsen.
Det är många som efter att ha undertecknat fördraget genast har bortsett från det och i stället, i motsats till överenskommelsen, har exporterat kärnvapen eller den teknologi som krävs för att framställa dem, till platser runtom i världen. I detta avseende behövs en helomvändning. Föresatsen att följa fördraget är grundläggande för en utvärdering av det, det är anledningen till att ett huvudsakligt villkor för ett förnyande av fördraget är att de som undertecknar det håller sig till det, och Förenta staterna är inte ensamma om att inte ha gjort det.
En värld utan kärnvapen kan mycket väl låta som något av en dagdröm, för vi lever inte i en sådan värld - tvärtom. Vi för en debatt om utvidgningen av en fredlig användning av kärnenergi, och det anser jag är värt att hyllas. Vi har just hört från våra egna läppar om de ansträngningar som krävs för att förhindra att en civil användning av kärnenergi blir militär, och här är Iran ett bra exempel. Det byggs fler kärnkraftverk över hela världen, och sedan blir vi förvånade över att få problem med inte bara Iran, utan många länder.
En aspekt av en översyn av politiken beträffande kärnkraft för militärt bruk måste vara att ställa kritiska frågor om det civila bruket. Det tyska ordförandeskapet har möjlighet att föra upp denna fråga på rådets dagordning och också på dagordningen för G8-mötet, och det är också nödvändigt att ställa kritiska frågor om det antirobotsystem som nu ska installeras i Tjeckien och Polen på uppdrag av de amerikanska myndigheterna i linje med Bushadministrationens filosofi, vars inkonsekvens knappast kan förbigås och vars bedrägliga natur visas genom många exempel, och som beräknas kosta 58 miljarder US-dollar.
Jag skulle vilja ge en rekommendation. Den går ut på att dessa 58 miljarder US-dollar borde investeras i hållbar utveckling snarare än att läggas på att installera antirobotsystem, vilket skulle innebära en ny splittring av oss européer - för vi kan säga adjö till all gemensam utrikes- och säkerhetspolitik om vi inte kan enas om en sådan här sak i EU. En sådan investering skulle utgöra ett bidrag till fred, till skillnad från vad inrättandet av ett riskabelt robotsystem skulle göra.
Anledningen till att jag inlåter mig att säga detta med hänvisning till icke-spridningsfördraget och översynen av detta är att dessa saker hör samman, och jag hoppas att Angela Merkel, som har tillkännagivit att denna fråga kommer att sättas upp på dagordningen för såväl G8-mötet som inom EU, ser till att den gör det.
(Applåder)
Annemie Neyts-Uyttebroeck: för ALDE-gruppen. - (NL) Herr talman, herr Gloser, mina damer och herrar! Icke-spridning, och framför allt icke-spridning av kärnvapen, utgör verkligen hörnstenen för all politik som är inriktad på fred.
När jag tittade igenom äldre dokument som relaterar till detta ämne fann jag de 13 praktiska steg som man enades om vid översynskonferensen om icke-spridningsfördraget 2000, vilket är mindre än sju år sedan. När jag läser dessa steg kan inte heller jag undgå att fastställa att vi verkligen inte har gjort några framsteg alls, utan att snarare det motsatta är fallet.
Det är uppenbart att de brutala attackerna den 11 september 2001 och allt som följt därefter faktiskt har fått de seriösa ansträngningar som gjorts på området för nedrustning i allmänhet och kärnvapennedrustning i synnerhet att avstanna. Detta är något som jag anser vara mycket beklagligt. Jag känner också - och jag talar för mig själv också när jag säger detta - stor oro över den brist på gruppståndpunkt som rått hittills om initiativen beträffande medlemsstaterna Polen och Tjeckien. Också jag undrar om detta inte skulle kunna vara inledningen till en ny kapprustning, vilket verkligen är det sista vi behöver.
Det gladde mig att kunna notera ordförandeskapets försäkran om att det kommer att läggas mycket hårt arbete på en gemensam ståndpunkt för alla medlemsstater när det gäller konferensen nu i april. Jag hoppas att ni, herr ordförande - eller snarare ordförandeskapet - verkligen kommer att lyckas i detta avseende, för det dåliga resultatet 2005 kan tillskrivas en brist på sann enhällighet bland medlemsstaterna. Jag hoppas att detta inte kommer att bli fallet igen.
Ģirts Valdis Kristovskis: för UEN-gruppen. - (LV) Herr talman, fru Ferrero-Waldner, företrädare för rådet, företrädare för kommissionen, mina damer och herrar! Jag tror att alla kan enas om att icke-spridning och nedrustning av kärnvapen utgör en särskild komponent i Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Mina kolleger uttryckte alldeles nyss åsikten att resultaten av genomförandet av denna politik nästan kan betraktas som ett steg bakåt. Men om man tittar på rådets och kommissionens handlingar måste man säga att de är mer optimistiska, och om vi ser på vad som faktiskt har uppnåtts måste de framsteg som gjorts av Europeiska unionen erkännas, enligt min uppfattning. Europeiska unionens institutioner samarbetar genomgående för att samordna sitt arbete. Det är naturligtvis så att den höge representanten för GUSP arbetar aktivt med frågor beträffande icke-spridning och nedrustning av kärnvapen, vi i Europaparlamentet överväger dessa frågor regelbundet och det förekommer diskussioner mellan institutionerna och utbyte av information med Europeiska unionens gemensamma lägescentral och samordnaren för kampen mot terrorism. Detta innebär att det faktiskt uträttas arbete på detta område, men fallen med Nordkorea och Iran, den misslyckade konferensen 2005 för översyn av fördraget om icke-spridning av kärnvapen och oenigheterna mellan Förenta staterna, Kina och Ryssland visar att det fortfarande återstår mycket att göra. Jag vill därför uttrycka min uppskattning för förberedelsearbetet inför 2010 års översynskonferens om icke-spridningsfördraget, och vill också be rådet att beakta Europaparlamentets önskan att spela en aktiv roll i detta arbete och det initiativ som man uttrycker i parlamentets resolution, och att inom kort inkludera parlamentsledamöter i denna konferens som medlemmar i Europeiska unionens delegation.
Angelika Beer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och Günter Gloser för det de har sagt, men först och främst vill jag tacka alla ledamöterna från de andra grupperna för att de har välkomnat De grönas initiativ till denna debatt, och i synnerhet för att de har gjort det möjligt för oss att under denna sammanträdesperiod anta ett kompromissförslag som vi alla kan identifiera oss med, något som jag ser som en bra och viktig signal, särskilt med tanke på den rådande situationen. Kommissionsledamoten har redan skissat upp de olika problemområdena.
Jag vill därför kort titta tillbaka tjugo år i tiden, till den 8 december 1987, då hela världen chockades när INF-fördraget undertecknades innan kalla krigets kärnvapenhot hade försvunnit, ett fördrag som utgjorde en verklig överenskommelse om kärnvapennedrustning. Var befinner vi oss nu? Man måste beklagligt nog säga att vi i vissa avseenden har tagit några steg tillbaka, för såväl Kofi Annan som Henry Kissinger har sagt att kampanjen mot spridning av kärnvapen och ansträngningarna för kärnvapennedrustning befinner sig på gränsen till ett fullständigt och slutgiltigt misslyckande.
Vad kan vi i EU göra i den här situationen? Har vi tillräckligt självförtroende för att - på ett multilateralt plan och i internationella forum - ta upp sådana frågor där vi kan hoppas på framsteg? Skulle det inte vara lägligt att använda det kommande mötet för gruppen av länder som levererar kärnmaterial (NSG) i Kapstaden den 16-20 april som ett tillfälle att motsätta sig det planerade avtalet mellan Indien och USA? Om vi inte gör det, vad sänder vi då för signal till de övriga staterna? Säger vi inte då till dem att USA till och med kommer att belöna och stödja dem om de upprättar kärnenergiprogram och tillverkar kärnvapen, också utanför ramen för icke-spridningsfördraget? Vilken sorts signal skulle vi då sända till Iran?
Jag säger detta med betänksamhet, och som någon som intar en helt annan ståndpunkt i fråga om detta. När det gäller Iran befinner vi oss i en återvändsgränd, och vi har själva placerat oss där. Alla som befinner sig där måste lägga in backen för att ta sig ut igen, annars kommer det sluta med ett militäruppdrag.
Vi vill hjälpa till att hålla detta fördrag vid liv. På torsdag kommer vi att anta en resolution som syftar till att sända en delegation till Wien för ett aktivt övervakande av denna process, och jag hoppas att vi där tillsammans kommer att kunna ge bestämmelserna i icke-spridningsfördraget fortsatt liv.
Tobias Pflüger: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman! Fördraget om icke-spridning av kärnvapen står inför svårigheter på många plan. Det är åtminstone så det framställs i de senaste rapporterna. Enligt Süddeutsche Zeitung av den 3 mars planerar amerikanerna att tillverka nya kärnstridsspetsar, något som vi ställer oss kritiska till. I Storbritannien - en medlemsstat i EU - vill Tony Blair, premiärministern, lägga 30 miljarder euro på att modernisera de brittiska militära styrkornas kärnvapen. Brittiska underhuset ska rösta om detta i morgon. Detta handlar om återupprustning av kärnvapen, och det utgör en risk för icke-spridningsfördraget. Det kräver ett kritiskt uttalande från det tyska ordförandeskapet för rådet.
Vi stöder protesterna mot det kärnvapenprogram inom vilket USA planerar att inrätta ett robotförsvarssystem i Tjeckien, Polen och Kaukasus, där Nato - enligt Jakob Gijsbert de Hoop Scheffer, enligt vad som rapporterades i går - vill delta med ett av sina egna. Den tyska försvarsministern, Franz Josef Jung, vill placera hela systemet inom ramen för Natos kontroll. Det är på tiden att rådet och kommissionen uttrycker öppen kritik för dessa antirobotplaner, och jag har tillsammans med två kolleger lagt fram en förklaring i vilken vi motsätter oss detta system.
Samtidigt görs förberedelser för ett krig mot Iran, enligt den tidigare chefen för Nato, Wesley Clark. Det är hyckleri att kritisera Iran om vi själva innehar kärnvapen och ägnar oss åt att modernisera dem. Fördraget om icke-spridning av kärnvapen kräver att vi gör oss av med alla kärnvapen. Faktum är att det inte finns några bra kärnvapen, och att det som krävs, och det omedelbart, är nedrustning.
Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman! Pyongyangs och Teherans strävan efter kärnenergi utgör ett direkt hot mot fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT), också eftersom de respektive grannländerna i nordöstra Asien och Mellanöstern kanske känner sig tvingade att alliera sig med kärnkraftsmakterna.
Om icke-spridningsfördraget skulle undergrävas är dessutom en negativ effekt att vänta, som kan liknas vid följden av biologiska och kemiska vapen. Kort sagt riskerar hela den multilaterala vapenkontrollstrukturen att kollapsa - i sanning ett spöke som utgör ett hot mot hela världen. Samtidigt uppstår frågan vilken auktoritet som FN:s säkerhetsråd har kvar, när medlemmar fyller på lagren av kärnvapen i strid med FN:s uttryckliga önskan.
Delar rådet och kommissionen min åsikt att krisen för icke-spridningsfördraget också innebär en krissituation för den högsta internationella bestämmanderätten? Mot bakgrund av denna mycket allvarliga situation förväntar jag mig att de ska anstränga sig till det yttersta för att övertyga FN:s säkerhetsråd att övertala Pyongyang och Teheran att bryta sin kärnenergikurs, då tiden är knapp.
Karl von Wogau: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Fördraget om icke-spridning av kärnvapen var en stor framgång, men vi ser spridningen av kärnvapen fortsätta. Tyvärr kan det inte heller undgå oss att utvärderingskonferensen för tillfället har visat sig fruktlös, och det är därför som den här förberedande konferensen i Wien är så viktig. Det är även av yttersta vikt att parlamentet bör kunna bidra med sin ståndpunkt till konferensen, men effektiviteten i detta är beroende av om resolutionen är en gemensam ansträngning och att den speglar allas åsikter. Jag hoppas att vi kommer att uppnå den sortens resultat när vi kommer till omröstningen.
Efter Sovjetunionens sammanbrott trodde vi alla att dagarna med ömsesidig garanterad förstörelse låg bakom oss, men i dag är risken att det kan komma att tas upp igen regionalt, även om det har avlägsnats från det globala planet. Tillsammans måste vi göra allt som står i vår makt för att förhindra att detta händer.
Jag skulle vilja säga något om ett av alla förslag som finns, nämligen det internationella systemet för anrikning av uran, vilket nu har blivit extra viktigt, men jag vill även säga något om en annan fråga som inte är direkt kopplad till den här debatten men ändå måste diskuteras offentligt, och det är frågan om antirobotsystemet.
Här i Europa diskuterar vi för tillfället ett amerikanskt antirobotförsvarssystem och dess effekter på oss, men det som måste vara av verkligt intresse för oss är Europas säkerhet. De iranska raketerna som amerikanerna skyddar sig själva mot finns mycket närmare Europa än Förenta staterna. Vi får till exempel veta att de här iranska raketerna redan kan nå södra Italien och Grekland, och det är därför som vi måste ha en allmän debatt om frågan om huruvida den här sortens system behövs, för om det gör det är det vi européer som behöver det minst lika mycket. Det är en annan fråga som vi här i parlamentet måste diskutera och fatta beslut om.
Jan Marinus Wiersma: (NL) Herr talman! Fördraget om icke-spridning är faktiskt den allra viktigaste hörnstenen som bär upp det internationella samförståndet om att spridningen av kärnvapen måste stoppas, självklart med det slutliga målet att få till stånd en allmän kärnvapennedrustning, vilket min gruppordförande underströk för en stund sedan. Eftersom spridningen av massförstörelsevapen utgör ett allt större hot mot internationell fred och säkerhet måste vi omvärdera fördraget, blåsa nytt liv i det och förstärka det.
Det säger sig självt att utvecklingen i Iran är mycket oroande för oss. Trots upprepade varningar från världssamfundet fortsätter Iran sin satsning inom området för anrikning av uran. Samtidigt vet vi att det finns en stor risk för att terroristgrupper har tillgång till kärnvapen eller liknande.
För att förhindra spridningen av massförstörelsevapen är en effektiv multilateral inställning oumbärlig. Dessutom står och faller icke-spridningsfördraget med det. Men agerar man självständigt och ensidigt kommer alla gemensamma ansträngningar på det här området att undermineras. Det är därför de erkända kärnvapenmakterna måste göra synliga investeringar. De ansvarar faktiskt även för trovärdigheten i icke-spridningsfördraget som det ser ut nu. Det är just i ljuset av detta som vi sätter frågetecken för att Förenta staterna nyligen försökte få Polen och Tjeckien att gå med på att placera ut delar av antiraketsköldar på deras mark. Enligt amerikanerna ger raketförsvarssystemet skydd mot eventuella anfall från Nordkorea och Iran. Detta går faktiskt emot föresatsen att förhindra dessa länder att utveckla en kärnvapenarsenal.
I och med förslaget ignorerar amerikanerna också Rysslands oro som, rätt eller fel, ser raketskyddet som en provokation eller till och med som ett hot mot landets inrikessäkerhet. En skyddande sköld som leder till misstankar mellan de tre viktigaste parterna - Förenta staterna, Ryssland och EU - som vill stoppa spridningen, är inte direkt den multilaterala åtgärd vi hade tänkt oss.
Vidare undrar vi hur ett sådant bilateralt samarbete passar in i den europeiska säkerhetsstrategin och samarbetet med Nato. Av den anledningen har vi starka invändningar mot den här utvecklingen, och vi uppmanar därför Förenta staterna och EU:s inblandade medlemsstater att tänka om angående planerna och söka multilaterala alternativ som passar in i de säkerhetsarrangemang som vi i EU har enats om.
István Szent-Iványi: (HU) Låt oss inte försköna saker och ting. Konferensen för utvärdering av icke-spridningsfördraget 2005 var ett misslyckande. Tyvärr saknas på ett märkligt sätt framgångssagor genom icke-spridningsfördragets hela historia. Nordkorea har dragit sig tillbaka från systemet och startat sitt eget militära kärnvapenprogram. Iran har också vänt sig mot systemet, och vi vet inte hur långt de har kommit, men deras intentioner är under alla omständigheter inte gynnsamma. Indien, Pakistan och Israel visar inga tendenser på att vilja gå med.
Men det finns ändå en del positiv utveckling också: den 16 februari ledde sexpartssamtalen i Peking till en överenskommelse. Vi kommer snart att få se vad värdet av en sådan överenskommelse är. Mohamed el-Baradei ska besöka Nordkorea i morgon, och hans besök kommer säkerligen att avgöra om nordkoreanernas intentioner är ärliga. De aktuella åtgärderna är väldigt viktiga. Respekten för hela icke-spridningsfördraget står på spel. Vi måste kombinera flexibilitet och konsekvens. Vi måste vara flexibla när det gäller metod och tidpunkt, men vi kan inte vara flexibla när det gäller målen. Målen måste vara tydliga och otvetydiga. Nordkorea måste gå tillbaka till icke-spridningsfördragssystemet och omedelbart sätta stopp för det militära kärnvapenprogrammet. Hur vi hanterar problemen med Nordkorea kommer även att ha direkt inverkan på Iran. Lyckas vi i Nordkorea kommer vi även att lyckas med Iran. Skulle vi inte lyckas nå framgång här finns det anledning att befara att vi inte ens kommer att kunna hålla Iran på den rätta vägen.
Förberedelserna för utvärderingskonferensen kommer att vara faktiska och lyckade om vi därigenom kan ta itu med dessa två stora utmaningar, nämligen Nordkorea och Iran, och lyckas lösa dessa två problem. Det finns en viss möjlighet till det nu, men bara om vi är konsekventa och konsekvent företräder våra principer.
Caroline Lucas: (EN) Fru kommissionsledamot! Ni sa att spridning är det potentiellt största hotet mot vår säkerhet, och jag instämmer med er. Hur ironiskt är det inte då att den brittiska regeringen förmodligen kommer att fatta ett beslut i morgon om att ersätta Trident-systemet med kärnbestyckade missiler för ubåtar, som egentligen kommer att påskynda spridning och således underminera vår kollektiva säkerhet? När den brittiska regeringen gör detta visar den prov på det mest hisnande hyckleri: man underhåller och fortsätter att utveckla Storbritanniens egna kärnvapen, medan man utkämpar olagliga krig för att försöka stoppa andra från att få tag i dem. Vilken moralisk auktoritet tror sig den brittiska regeringen överhuvudtaget ha för att läxa upp länder som Iran när det gäller utveckling av kärnvapen, när vi själva fortsätter att göra exakt samma sak?
Icke-spridningsfördraget består av två löften: kärnvapenfria stater enas om att inte skaffa sig kärnvapen, förutsatt att kärnvapenstater på allvar inleder en nedrustningsprocess. Om vi inte håller vår del av denna uppgörelse, om vi inte fogar oss efter internationell rätt, kan vi knappast bli förvånade om inte heller andra håller sin del av uppgörelsen.
Den brittiska regeringens uppgradering av Trident underminerar EU:s gemensamma ståndpunkt om icke-spridning i grunden, och därför borde både rådet och kommissionen fördöma såväl Storbritannien som, och framför allt, Frankrike, i starka ordalag.
Vittorio Agnoletto: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kärnvapenkrisen i Nordkorea och Iran har än en gång spridit skräck över världen och satt i gång misstankar mellan nationer och folk. Den internationella debatten om kärnvapenupprustning har åter satt frågan om människans framtid i fokus. Vi måste återuppta förhandlingarna med Iran och undvika alla militära handlingar, eftersom det bara skulle leda till att den nuvarande krisen förvärras. Det är därför avgörande att återuppta debatten om förnyandet av icke-spridningsfördraget 2010.
EU måste sätta ett lämpligt politiskt, ekonomiskt och kommersiellt tryck på länder som Indien, Pakistan, Iran, Nordkorea och andra länder som Kina och Förenta staterna. Dessutom måste EU å det snaraste främja en kärnvapenfri Medelhavsregion. Genom lämpliga ekonomiska och sociala program måste vi förvandla Medelhavet till ett fredligt hav - ett område som är fullständigt fritt från kärnvapen. Därför måste vi sätta det tryck som vi har talat om på Israel också, som verkligen har rätten att se över sin egen säkerhet, men den får inte grundas på rädsla för kärnvapen och förintelse av andra folk.
Det beslut som president George W Bush nyligen fattade om att placera utskjutningsanordningar för robotar i Tjeckien eller nya militära kärnvapenövervakningssystem i Polen förvärrar dessutom bara de militära förbindelserna med Ryssland. Detta beslut av president Bush är ett beslut som jag genast måste fördöma.
Achille Occhetto: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om att det behövs ett förnyat engagemang mot spridningen av termonukleära vapen, som Martin Schulz sa i sitt anförande, men samtidigt behöver vi börja vara tydligare med att säga att det inte räcker med att förhindra spridningen, utan vi måste börja kämpa för en universell nedrustning igen. I verkligheten kommer det aldrig att råda fullständig demokrati på jorden om några länder kan dominera världen eftersom de har makten att förstöra den flera gånger om.
Länderna i kärnvapenklubben, och i dag särskilt Storbritannien och Frankrike, kommer faktiskt att ha makten och den moraliska rätten att förhindra spridning i andra länder om de själva börjar nedrusta, och om de för upp ett förbud mot alla massförstörelsevapen på agendan.
Tyvärr följer ju inte åtgärderna den planen om vi ser på den ensidiga politik som Förenta staterna har antagit, en politik som även går emot Nato. Förenta staterna har i hemlighet förhandlat med några europeiska länder om att hysa amerikanska antirobotprogram, och vi har lagt fram ett speciellt ändringsförslag mot detta. Därför måste vi förhindra dessa planer och säga nej till spridning, men ja till ett europeiskt initiativ utformat för att nå en universell nedrustning.
Jill Evans: (EN) Herr talman! När vi ser framåt mot översynskonferensen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen 2010 råder det inga tvivel om att fördraget redan befinner sig under hårt tryck, särskilt på grund av debatterna om Iran och Nordkorea, så det skulle inte kunna finnas en sämre tidpunkt för ett land att sända ut budskapet att kärnvapen är grundläggande för ett lands säkerhet, hur odugliga de än är mot de verkliga hot som vi står inför, som klimatförändring och terrorism. Men det är exakt vad den brittiska regeringen föreslår att man ska göra, och i morgon kommer parlamentsledamöterna i det brittiska parlamentet att rösta om huruvida de ska förnya kärnvapensystemet Trident och leda in Storbritannien och resten av världen i en ny kärnvapenepok och en ny kärnvapenkapprustning.
Enligt icke-spridningsfördraget borde vi diskutera en tidsplan för nedrustning, inte förnyande, av dessa olagliga och omoraliska vapen. Jag skulle vilja uppmana alla grupper i parlamentet att stödja resolutionen och ändringsförslagen för att uppmuntra de brittiska parlamentsledamöterna att motsätta sig en ersättning för Trident-systemet och infria det åtagande som gjordes för över 35 år sedan, då icke-spridningsfördraget undertecknades.
Hubert Pirker: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Kärnvapenhotet är äkta, och tyvärr blir det också allt mer akut, vilket ni, herr rådsordförande, påpekade genom att hänvisa till de två brännpunkterna Iran och Nordkorea.
Det råder inga tvivel om att vi måste sätta i gång nu på en gång med att förbereda utvärderingskonferensen i god tid för att där bestämma vilka prioriteringar vi måste göra, men det är ännu viktigare att vi nu bör försöka vidta åtgärder för att förstärka trovärdigheten hos världssamfundet och EU när det gäller inrättandet och tillämpningen av icke-spridningsfördraget, för kvaliteten på fördraget kommer att bedömas utifrån den framgång det kommer att få i praktiken. I dagsläget bedömer jag att chanserna för att inrätta sådana strategier är väldigt goda, särskilt med tanke på det jag ser av situationen i Nordkorea och de kontakter vi har med både syd och nord i det landet i min egenskap av ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna för Koreahalvön.
Detta vårt EU, och i synnerhet vårt parlament, har bidragit till att få till stånd ett återupptagande av sexpartssamtalen där vi är en välkommen partner, om än inte som deltagare i sexpartssamtalen, men vi välkomnas ändå som en främjande part och som ett stöd utifrån, och vi har gjort vår del för att få i gång samtalen igen den 13 februari.
Jag är försiktigt optimistisk. Det som står på spel är att nedrustningen sätts i gång. Vi har blivit försäkrade om att så ska ske, och nu är det dags för Nordkorea att agera, men omvänt är det också nödvändigt att vi från unionens sida sköter vår del genom handlingar som bidrar till en politisk förändring i Nordkorea, som till exempel att stödja programmen för livsmedelstrygghet, regional säkerhet och människors säkerhet med det slutliga målet med en Koreahalvö som är fri från kärnvapen, så att det nuvarande hotet försvinner, inte minst mot Europa.
Ana Maria Gomes: (PT) Den kommande konferensen i Wien utgör en möjlighet för EU att leda vägen. EU:s ståndpunkt bör grundas på två grundläggande idéer: att stärka Internationella atomenergiorganet och trycka på om efterlevnad av artikel 6 i icke-spridningsfördraget. Med tanke på detta håller jag med om att det inte är förenligt med artikel 6 i icke-spridningsfördraget att uppdatera Trident-systemet, och eftersom det påverkar Storbritannien påverkar det också EU.
EU måste stödja den multilaterala inställningen till anrikning av uran och se till att alla länder skriver under tilläggsprotokollet till avtalet om säkerhetskontroll. Det kan förhindra vidare utmaningar av den art som Iran utgör.
Dessutom måste EU göra allt som går för att se till att de 13 stegen till nedrustning som identifierades av den förberedande kommittén 2000 genomförs så snart som möjligt. Om inte EU självt tar på sig att upprätthålla den nödvändiga balans som icke-spridningsfördraget grundas på kan den förberedande kommittén 2007 vara början till slutet för fördraget.
Med tanke på detta är det ett skandalöst hot mot EU:s förpliktelser att Polen, Tjeckien och Storbritannien ensidigt överväger att delta i det amerikanska antirobotsystemet.
Vad är det för mening att ha ett EU eller ens ett Nato om inte för att diskutera Europas strategiska framtid?
Jana Hybášková: (CS) Fru kommissionsledamot, herr talman! I slutet av 1900-talet fanns det två meningsinriktningar i säkerhetsfrågor. Enligt den ena var det största hotet mot världen den höga oljeproduktionens ogynnsamma inverkan på stabiliteten i Mellanöstern, och den andra hade att göra med miljöfaktorer och klimatförändringen. Den 11 september och orkanen Katrina visade att källan till faran är identisk: energilystnad och överdriven energikonsumtion. Att se till att 20 procent av den energi vi använder kommer från förnybara källor kommer inte att ge en fullständig lösning. Den enda lösning som skulle kunna lösa båda hoten, minska utsläppen och minska beroendet av den instabila Mellanöstern är kärnenergi. Låt oss konfrontera De gröna med sina nu förlegade argument om farorna med kärnenergi. Vi får inte låta dem använda situationen i Iran och på andra ställen för att hålla oss gisslan på grund av man eventuellt kan använda kärnenergi på fel sätt. Vi har ett instrument till vårt förfogande för att motverka detta: fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT).
Ett positivt resultat av konferensen 2010 kommer att bli viktiga säkerhetsåtgärder. Som vi ser det är kärnfrågorna dessa: anrikning och bearbetning av uran i enlighet med artikel 4, inklusive debatter om regionala distributionscenter för kärnbränsle, och för det andra behovet av att hitta lösningar på obehöriga tillbakadraganden från artikel 10 i fördraget. Vi uppmanar därför rådet och kommissionen att leda vägen i förhandlingarna vid den förberedande kommittén i Wien och komma med ett väsentligt bidrag mot ett positivt resultat vid konferensen 2010. Vi ber er även om en genomföranderapport om de 43 åtgärder som härrör från rådets gemensamma ståndpunkt, som redan gäller för den olyckliga debatten om fördraget 2005. Vi uppmanar också medlemsstaterna att strikt följa den hårda formuleringen i FN:s säkerhetsråds relevanta resolutioner som avser icke-spridningsfördraget, och detta inkluderar bankverksamheter och affärsverksamheter i vissa EU-stater i söder. Jag har ett sista ord till kommissionsledamoten om det går bra. Vi måste börja leta efter ett sätt att bjuda in Israel till att förhandla om revideringen av icke-spridningsfördraget. Var snäll och rådfråga oss och jobba tillsammans med oss.
Bogdan Klich: (PL) Herr talman! Vi har levt med hotet om spridning av massförstörelsevapen i många år nu. Vi har blivit än mer medvetna om det under senare tid på grund av faran att klyvbart material och kemiska eller biologiska vapen kan hamna i händerna på terrorister.
Denna rädsla har resulterat i strategiska dokument från både EU och andra internationella organisationer. Jag vill särskilt rikta uppmärksamheten mot den Comprehensive Political Guidance som Nato antog i slutet av förra året. Kärnvapenambitionerna i vissa länder, i synnerhet Nordkorea och Iran, har också gett upphov till en oro som nämndes tidigare. Det gläder oss att se att det har gjorts vissa framsteg i de multilaterala förhandlingarna med Nordkorea, och vi beklagar bristen på framsteg i förhandlingarna med Iran.
Det verkar som om fyra villkor måste vara uppfyllda för att övervinna det ytterst allvarliga hot som spridningen utgör. För det första måste den nuvarande icke-spridningsordningen inom ramen för icke-spridningsfördraget vara kvar och kanske till och med förstärkas 2010 vid utvärderingskonferensen. Jag skriver under på kravet att EU:s medlemsstater ska ha en gemensam ståndpunkt vid den konferensen. Deras beslutsamhet och sammanhängande strategi behövs.
För det andra är det viktigt för alliansen mellan EU och Förenta staterna att konsekvent fortsätta bekämpa terrorismen.
För det tredje är det viktigt att förhandlingarna med Nordkorea är effektiva och att behålla den diplomatiska strategin gentemot Iran.
För det fjärde är det viktigt att skapa en antirobotsköld som inte bara skyddar Förenta staterna utan även deras europeiska allierade mot strategiska robotangrepp, i motsats till åsikterna hos vissa ledamöter till vänster. Det är viktigt att den här skölden har ett interoperativt system som skyddar mot lång- och medeldistansrobotar och att systemet är gemensamt.
TBMD-projektet [skydd av stridsområdet mot robotanfall] som Nato ska färdigställa till 2010 är därför av yttersta vikt.
Günter Gloser: Herr talman, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, ärade ledamöter! Jag vill säga hur extremt tacksam jag är för ert stöd, för det visar sig trots allt att vi är överens om många saker. Om vi utgår från vår nuvarande situation måste vi ta itu med oss själva med större energi för att vid detta förberedande stadium nå en gemensam ståndpunkt i frågorna som vi 2005 såg som motgångar. Jag skulle vilja klargöra att även om det inte råder några tvivel om att fördraget om icke-spridning av kärnvapen har ifrågasatts från olika håll, så ger det oss en grund som vi kan och måste förlita oss på vid den aktuella förberedande konferensen om vi tar det på allvar och har kommit överens om den gemensamma ståndpunkten från 2005.
Jag vill verkligen understryka det som så många av er, bland andra Martin Schulz, har sagt om vikten av att lägga tyngdpunkten på den multilaterala strategin, för vi vet ju alla av erfarenhet att vi inte kommer någonstans med unilateralism, att vi måste ha den multilaterala strategin och att ju mer vi kräver den, desto mer nödvändigt blir det att vi inom EU bör inta en gemensam ståndpunkt för att göra framsteg på den här fronten.
Den väg som EU har ritat upp när det gäller Iran är den rätta i både politiska och diplomatiska termer, och erbjudandet som rådet nyligen upprepade för några veckor sedan är det rätta trots att vissa börjar bli otåliga - inte för att det finns många tillgängliga alternativ. Vi har både en resolution om säkerheten med de relevanta sanktionerna, samtidigt som dörren dessutom fortfarande är öppen för förhandlingar med Iran.
Låt mig än en gång betona vad jag sa i början om icke-spridning och nedrustning. För att främja en fredlig användning av kärnkraft måste den här frågan stå kvar på agendan, även om åsikter kan skilja sig något åt när det gäller på vilket sätt man kan minska farorna.
Det är viktigt att vi får stöd från ert parlament under de kommande diskussionerna, som säkerligen inte kommer att vara enkla. När det gäller informationsutbytet mellan rådet och parlamentet och samarbetet mellan dem kan jag för ordförandeskapets räkning för det första erbjuda en genomgång för det berörda utskottet efter den första sessionen vid den förberedande konferensen, och för det andra en framstegsrapport som med hänvisning till de 43 punkterna i en tidigare resolution avslöjar vilka av dem som har uppnåtts eller inte.
Benita Ferrero-Waldner: Herr talman! Detta var en mycket nyttig debatt i en svår situation. Vi kommer att granska era rekommendationer mycket noggrant, eftersom förberedelsekonferensen i Wien är ett viktigt tillfälle för att förbereda oss bättre inför konferensen 2010, och på så sätt förhoppningsvis kompensera för den mycket svåra konferensen 2005.
Vi känner till att situationens allvar och betydelse för icke-spridning går långt bortom det som är allmänt känt bland våra medborgare. Vi drar också slutsatsen från nyligen genomförda Eurobarometerundersökningar att vårt folk vill se positiva åtgärder. Jag instämmer med Stefano Zappalà och Annemie Neyts-Uyttebroeck när de säger att det är nödvändigt med ett avtal om betydelsen av sammanbandet mellan massförstörelsevapen, spridning och terrorism. Detta måste också betonas i den europeiska säkerhetsstrategin, och det betonas, men vi måste vi genomföra det på rätt sätt.
Det är också min övertygelse att Europaparlamentets ansträngningar för att främja sammanhållning och fler gemensamma åtgärder är helt avgörande. Alla har nämnt att det är nödvändigt att uppträda enat. Kommissionen behöver därför ert värdefulla stöd för att maximera sin inverkan på det gemensamma målet. Vi kommer säkert att bidra till det arbete som kommer att göras i Wien, eftersom detta kommer att öka vår trovärdighet, som många har sagt.
Jag skulle också vilja tacka Hubert Pirker och parlamentets delegation, särskilt när det gäller Nordkorea. Jag instämmer i att Nordkorea inte bara är viktigt i sig självt, utan också utgör ett gyllene tillfälle för framsteg på andra platser. Vi förbinder oss dock fortfarande att aldrig ge upp så länge som detta är möjligt.
I våra rubriker märker vi att man mest talar om icke-spridningsfrågor med hänvisning till enskilda länder. Låt oss emellertid inte glömma bort hur viktig frågan är, som Martin Schulz sa, för det internationella systemet som helhet när det gäller den multilaterala strategin och effektiviteten.
Det viktigaste fyra principer som vi återigen borde förbättra i den förberedande kommittén och sedan vid nästa översynskonferens är de följande. För det första frågan om icke-parter: jag tror att det är tre stater som hittills har vägrat att ansluta sig till fördraget. Låt oss försöka få in dem. För det andra, när det gäller utträden i januari 2003 tillkännagav Nordkorea att landet avsåg att utträda ur icke-spridningsfördraget - det var den första staten att göra så. Flera stater anser att Nordkorea fortfarande är rättsligt bundet av detta fördrag, och att landet inte har följt de korrekta rättsliga förfarandena för utträde. Låt oss försöka ta itu med denna fråga om parter som inte efterlever fördraget. Vissa stater som anslöt sig till de kärnvapenfria staterna (NNWS) har trots detta försökt att förvärva kärnvapen tidigare, och detta måste man därför ta itu med.
Slutligen har vi frågan om god tro. Det har nämnts många gånger runt bordet att de flesta kärnvapenfria stater anser att kärnvapenstaterna inte har gjort tillräckligt för att göra framsteg mot målet med kärnvapennedrustning - artikel 6. Jag menar att detta borde vara vårt viktigaste tvistefrö vid den översynskonferens som återkommer var femte år. Vi ser också att det därför är nödvändigt med en bred bas för en överenskommelse, och alla stora länder, som Ryssland och Kina, borde ingå i denna dialog.
Talmannen: Jag har mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.30.
Skriftlig förklaring (artikel 142)
Glyn Ford: (EN) Jag anser att detta är en viktig debatt. Spridningen av kärnvapen gör världen mindre säker, snarare än mer. Oavsett det gäller Israel eller Indien, Pakistan eller Nordkorea, borde vi utöva påtryckningar på länder för att de ska ansluta sig till icke-spridningsfördraget. Vi ska dock hålla i åtanke att samtalen om icke-spridningsfördraget inte bara handlar om stoppa spridningen av kärnvapen, utan om att världens kärnvapenmakter ska minska och undanröja sina egna möjligheter. Det förra får mer uppmärksamhet än det senare.
Ändringsförslaget från socialdemokraterna där man fördömer USA:s antirobotsköld är helt och hållet skäligt. Som ni har sett i nordöstra Asien, med Japans utveckling av taktiskt missilförsvar och landbaserat höghöjdssystem, handlar detta om offensiva tekniker som skapar möjligheter för Bushregeringens doktrin om föregripande avskräckningsmedel. Med deras utveckling kommer USA att kunna inleda en attack mot länder med ett litet antal kärnvapen och försvara sig mot alla ”föräldralösa” missiler som missades i den inledande attacken.
Jag kommer också att stödja ändringsförslag 1, framlagt av De gröna. Jag är inte för ett unilateralt avskaffande av Storbritanniens flotta av Trident-ubåtar, men jag är inte alls övertygad om behovet, vid detta skede, av att förnya den.
| sv |
2. Exportförbud för och säker förvaring av metalliskt kvicksilver (
- Före omröstningen:
Dimitrios Papadimoulis: Herr talman! Jag tackar skuggföredragandena än en gång för deras utmärkta samarbete. Under vår dialog med rådets företrädare, som var närvarande i alla skeden, har vi nått en mycket tillfredsställande kompromiss med rådet, tack vare kommissionens bidrag.
Det finns emellertid en risk för att denna kompromiss kan gå om intet, vilket skulle göra att vi är tillbaka på ruta ett igen, om ändringsförslagen 37 och 41 om Almadén godkänns.
Mina damer och herrar, låt mig påminna er om att även jag, som föredragande, stödde ändringsförslagen om Almadén-området under första behandlingen, men nu ställs vi inför verkligheten. Varken rådet eller kommissionen godtar dessa ändringsförslag. Om de antas är vi tillbaka på ruta ett. För ett år sedan godtog rådet endast ett av Europaparlamentets ändringsförslag. Nu, med samarbete från alla politiska grupper, har vi lyckats få 22 ändringsförslag antagna till texten om avtalet. Jag frågar er: ska vi offra denna framgång? Kommissionsledamot Stavros Dimas uttryckte sig klart på den punkten i går. Kommissionen godtar inte ändringsförslagen 37 och 41. I rådet försökte inte ens den spanska regeringen driva igenom dessa ändringsförslag.
Jag uppmanar er därför att förkasta dessa ändringsförslag så vi kan förverkliga de avsevärda framsteg som nåtts genom vår överenskommelse med rådet om att skydda miljön och folkhälsan. Detta kommer att ge oss möjlighet att godkänna detta betänkande med mycket stor majoritet och på så vis ta ett viktigt steg mot att förbjuda export av kvicksilver.
| sv |
7. Samordning av de sociala trygghetssystemen: Tillämpningsbestämmelser (
- Före omröstningen:
Jean Lambert: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att tacka alla kolleger som har deltagit i detta arbete under de senaste fem åren, samt kommissionen och rådet för deras arbete med denna tillämpningsförordning.
Samordningen av de sociala trygghetssystemen har funnits sedan 1971 - det är inget nytt, vilket vissa trodde senast vi diskuterade det - och det är denna förordning som ska diskuteras under förmiddagen på torsdag i samband med debatten om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Det är denna förordning som det hänvisas till, och detta är genomförandet av den.
Vi anser att vi har gjort betydande framsteg, inte minst i termer av elektroniska kommunikationsmedel som förhoppningsvis kommer att påskynda processerna för alla medborgare. Vi i parlamentet anser att vi har bidragit till medborgarnas rättigheter i och med denna process och att de nu har rätt till mycket mer information, inte minst de personer som har utstationerats i tjänsten. Vi anser också att vi har gjort små framsteg med tidsgränserna - trots att detta är något som ligger inom medlemsstaternas område.
Detta är viktigt. Det betyder att vi nu kan lägga fram den uppdaterade förordningen, och förhoppningsvis kommer effekterna att komma snabbare och gagna alla medborgare. Jag vill än en gång tacka alla kolleger som har deltagit i denna långa och svåra men förhoppningsvis mycket fruktbara process.
(Applåder)
| sv |
Invandring - Strategisk plan för laglig invandring - Kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
uttalanden av rådet och kommissionen om invandring,
betänkandet av Lilli Gruber, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om en strategisk plan för laglig migration, och
betänkandet av Javier Moreno Sánchez, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om politiska prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare.
Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. - (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska unionen står fortfarande inför stora utmaningar när det gäller att bemöta den föränderliga invandringssituationen.
Den övergripande strategin för migration, som antogs vid Europeiska rådets möte i december 2005, utgör fortfarande den grundläggande ramen för att fastställa svaret på dessa utmaningar. När det gäller den övergripande strategin underströk Europeiska rådet behovet av en balanserad, allmän och sammanhängande strategi, som omfattar politiska åtgärder för att bekämpa illegal invandring och, i samarbete med tredjeländer, utnyttja fördelarna med laglig invandring. Att genomföra den övergripande strategin har varit en grundläggande prioritering för påföljande ordförandeskap.
Den övergripande strategin för migration har inte förblivit statisk, utan den har förfinats och utvecklats av Europeiska rådet mot bakgrund av inträffade händelser och framsteg som gjorts vid dess genomförande. Den är nu integrerad inom ramen för EU:s heltäckande invandringspolitik.
Vid sitt sammanträde den 21-22 juni i år godkände Europeiska rådet slutsatser om utvidgning och förstärkning av den övergripande strategin. Dessa slutsatser lägger särskilt grunden för tillämpningen av den övergripande strategin i EU:s östra och sydöstra grannregioner och utvecklingen av partnerskap mellan Europeiska unionen och tredjeländer när det gäller cirkulär migration och rörlighet.
Vikten av att genomföra den övergripande strategin stärktes av händelser under sommaren och särskilt av de händelser som inträffade vid EU:s södra sjögränser. Allteftersom vi fortsätter att tillämpa den övergripande strategin måste de insatser som ska göras omfatta både åtgärder för att bekämpa illegal invandring och åtgärder för att utveckla möjligheter till laglig migration.
Rådet har försökt att göra framsteg när det gäller dessa två oskiljaktiga mål. Vid sitt sammanträde i juni diskuterades situationen i gränsområdet vid södra Medelhavet. Man bekräftade på nytt vilken viktig roll som Frontex måste spela och beslutade att genomföra nya insatser mot bakgrund av de förslag som Malta lade fram. Dessa insatser genomfördes och ledde till godkännandet av slutsatserna vid rådets möte den 18 september om att stärka förvaltningen av EU:s sjögränser i söder. I några av dessa slutsatser uppmanas till brådskande åtgärder för att stärka aktuella åtgärder och befintliga arrangemang. Medlemsstaterna uppmuntras att ge bilateralt stöd till de medlemsstater som utsätts för exceptionella påtryckningar av illegal invandring på grund av deras geografiska situation och samarbetsnivån med angränsande tredjeländer. Detta samarbete kommer till exempel att täcka åtgärder för återvändande, inresevillkor, ansvar för asylsökande, flyktingar och minderåriga.
I slutsatserna belyses också behovet att stärka samarbetet på detta område med ursprungs- och transiteringstredjeländer, särskilt när det gäller att förvalta deras egna gränser, ta på sig ansvaret för räddningsoperationer, bekämpa människohandel och -smuggling samt skapa en effektiv ram för illegala invandrares återvändande.
Behovet av ett nära samarbete med internationella organisationer som FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och Internationella organisationen för migration (IOM) har framhållits. Ett annat grundläggande element är försöket att stärka Frontex' verksamhet, särskilt genom att fastställa långsiktiga gemensamma operationer och expanderande verksamhet inom ramen för Europeiska nätverket för kustbevakning.
När det gäller långsiktiga åtgärder har rådet inbjudit kommissionen att lägga fram en rapport om möjliga kompletterande åtgärder tillsammans med en djupgående analys av vissa förslag som Malta lagt fram, en studie av de centrala delarna av sjölagstiftningen och ett åtagande om att inrätta grupper med specialister på asylfrågor inom ramen för den pågående debatten om kommissionens grönbok om ett gemensamt europeiskt asylsystem.
Frontex' roll att se till att medlemsstaterna effektivt kontrollerar EU:s yttre gränser blir allt viktigare. Som ni känner till togs Frontex i drift i oktober 2005, men på relativt kort tid har byrån därefter utvecklat sin operationella kapacitet och vidtagit viktiga åtgärder som syftar till att stärka säkerheten vid Europeiska unionens yttre gränser genom att fokusera på kampen mot illegal invandring. Olika gemensamma operationer som samordnats av Frontex har genomförts och andra pågår i Atlanten och Medelhavet. Ett särskilt viktigt ögonblick var inrättandet av Europeiska nätverket för kustbevakning i maj i år, i vilket det framtida europeiska övervakningssystemet kommer att integreras på lång sikt.
En annan betydande tilldragelse var rådets antagande i juli i år och därefter ikraftträdandet den 20 augusti av förordningen om inrättande av en mekanism för upprättande av snabba gränsinsatsenheter, kända som RABIT. Genom denna förordning inrättas en mekanism för att snabbt tillhandahålla operativt stöd under begränsad tid till en biståndssökande medlemsstat i situationer där den utsätts för allvarligt och exceptionellt tryck, särskilt om ett stort antal tredjelandsmedborgare kommer till punkter vid den yttre gränsen och på olaglig väg försöker ta sig in i Europeiska unionen.
Frontex håller för närvarande på att genomföra denna förordning. Men om den verksamhet som Frontex samordnar ska få någon effekt är det nödvändigt att lämplig utrustning finns tillgänglig. I enlighet med förordningen om Frontex har Frontex inrättat ett centraliserat register över tillgänglig teknisk utrustning, känt som Crate. Detta register innehåller också en utförlig lista över helikoptrar, flygplan, fartyg och annan utrustning som medlemsstaterna är beredda att ställa till förfogande för operationer som samordnas av Frontex.
När det gäller lagstiftningsåtgärder mot olaglig invandring har rådets behöriga organ redan börjat analysera förslaget om ett direktiv från parlamentet och rådet om sanktioner mot arbetsgivare som anställer tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig. Detta förslag, som syftar till att bekämpa olagliga anställning som en omständighet som drar till sig olaglig invandring, lades fram av kommissionen i maj 2007.
Genom att använda medbeslutandeförfarandet i syfte att snabbt nå ett avtal har rådet också gett hög prioritet till förslaget om Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Detta analyseras för närvarande av rådets behöriga organ.
När det gäller politiken för återtagande bör det nämnas att ett beslut att underteckna återtagandeavtalet med Ukraina redan har fattats, enligt det återtagandeavtal med Ryssland som trädde i kraft i juni, och en rad återtagandeavtal har redan undertecknats med länderna på västra Balkan samt Moldavien. Alla dessa avtal kommer att slutas så snart Europaparlamentet avgett sitt yttrande.
Jag skulle nu vilja säga några ord om den strategiska planen för laglig migration. Som ni känner till prioriterar också rådet och det portugisiska ordförandeskapet främjandet av laglig migration. Den 13-14 september organiserade ordförandeskapet en konferens på hög nivå i Lissabon som ägnades åt frågan om laglig migration. Där samlades ministrar, högre tjänstemän och namnkunniga akademiker, liksom företrädare för parlamentet och kommissionen. Vid denna konferens togs frågorna om laglig migration upp, såsom lagliga kanaler för invandring och hanteringen av migrationsströmmar, integrering och Lissabonagendan, samt migration och utveckling. Resultaten från denna konferens kommer att bli mycket betydelsefulla för vårt arbete under de närmaste månaderna.
Rådet kommer också inom kort att inleda arbetet med förslagen till ett ramdirektiv om rättigheterna för invandrare som lagligen vistas i en medlemsstat för att arbeta och skapandet av ett enda uppehållstillstånd, samt ett direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning, som vi hoppas att kommissionen kommer att lägga fram under de närmaste veckorna. Dessa två förslag, som tillsammans med andra som kommer att läggas fram under de närmaste åren, utgör nästa steg i den strategiska planen för laglig migration som kommissionen lade fram i januari 2006.
Rådet har redan börjat analysera sitt förslag till direktiv om ändring av direktiv 2003/109/EG i syfte att utvidga dess räckvidd till personer som åtnjuter internationellt skydd. Syftet med detta förslag är att ge de som åtnjuter internationellt skydd möjlighet att få ställning som varaktigt bosatta. Rådet väntar bara på parlamentets yttrande, så att detta utkast till rättsakt snabbt kan antas.
När det gäller yttre förbindelser på området migration måste jag informera er om att rådet aktivt har fortsatt att genomföra den övergripande strategin för migration, i dess lydelse i Europeiska rådets slutsatser från december 2005 och 2006. Jag vill också uppmärksamma er på slutsatserna om utvidgningen och förstärkandet av den övergripande strategin för migration, som antogs av rådet i juni. I december 2006 inbjöd Europeiska rådet kommissionen till följande: att lägga fram förslag om hur den övergripande strategin ska tillämpas i de östra och sydöstra regionerna som gränsar till Europeiska unionen, att föreslå metoder för att integrera möjligheter till laglig migration i EU:s externa politik i syfte att utveckla ett balanserat partnerskap med tredjeländer som är anpassat till de särskilda behoven på medlemsstaternas arbetsmarknader, att föreslå sätt och metoder för att underlätta tillfällig cirkulär migration och att lägga fram detaljerade förslag om hur information om olika slags laglig rörlighet mellan Europeiska unionen och tredjeländer ska tillhandahållas och organiseras bättre.
Kommissionen lade fram två meddelanden som svar på dessa inbjudningar, och efter godkännandet av dessa meddelanden från kommissionen lade ordförandeskapet fram förslag till slutsatser för rådet som syftade till att inleda arbetet med de åtgärder som kommissionen fastställt.
Ministerkonferensen mellan EU och Medelhavsområdet om invandring kommer att hållas i november. Målet med denna konferens är att utveckla initiativ och åtgärder för att genomföra migrationsrelaterade frågor. Dessutom har särskild uppmärksamhet riktas mot Afrika genom att man fortsätter och intensifierar den dialog med de afrikanska länderna om migrationsrelaterade frågor som inleddes 2005. Man har också prioriterat övervakningen av ministerkonferensen om migration och utveckling som hölls i Rabat i juli 2006 och i Tripoli i november 2006. Vid dessa ministerkonferenser, den första var regional och den andra kontinental, fastställdes en rad områden där samarbetet kan förstärkas mellan invandrarnas ursprungs-, transit- och destinationsländer.
Rådet arbetar aktivt på detta område för att omvandla de gemensamma program som man enades om i Rabat och Tripoli till konkreta åtgärder.
Franco Frattini: kommissionens vice ordförande. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är mycket tacksam mot företrädaren för rådet för hans beskrivning av utkastet till vår gemensamma åtgärd, och jag skulle särskilt vilja tacka de två föredragandena, Lilli Gruber och Javier Moreno Sánchez, för de två betänkanden som vi diskuterar och kommenterar i dag.
En första iakttagelse är naturligtvis att EU nått så långt på så kort tid, med andra ord en optimistisk anmärkning. Vi minns alla att det fram till toppmötet i Hampton Court i oktober 2005 till och med rådde tvivel om huruvida EU skulle kunna ha en gemensam strategi om invandring. I dag är detta inte bara ett motto för oss alla utan vi genomför redan vissa initiativ som har beslutats, och dessa har börjat visa resultat.
Detta visar att EU har en roll att spela när det gäller att förvalta det globala, ohejdbara fenomen som invandringen utgör. Nationella åtgärder från medlemsstaternas sida räcker inte längre. Det visar också att europeiska åtgärder är till fördel för EU självt, för medlemsstaterna och för alla våra partner, både de i söder - huvudsakligen afrikanska länder - och även för våra grannar i öst, eftersom kommissionen, som vi har påmints om, föreslog en utvidgning av den övergripande strategin österut, det vill säga till de migrationsströmmar som kommer österifrån. Rådet var helt enigt.
Vi talar med jämna mellanrum om en övergripande strategi. Vi anser nu alla att detta innebär skapandet av en absolut oupplöslig länk mellan den yttre dimensionen och den inre invandringspolitiken. Vi kan inte begränsa oss själva till att reglera invandring enbart inom vårt territorium. Vi måste ta itu med invandringens underliggande orsaker som, till och med i dag, till överväldigande del består av desperata människor som flyr från förföljelse, fattigdom eller krig, som inte har möjlighet att välja att lämna sitt eget land eller att stanna där. De måste överge sitt hemland för att överleva.
Det är därför tydligt att de underliggande orsakerna till invandring inte kan bemötas genom en strategi som grundas på säkerhet, för allt detta patrullerande i Medelhavet har varit, och kommer att fortsätta att vara, grundläggande för att skydda området runt Kanarieöarna. Detta kan inte vara vår enda strategi, och vi måste bestämt ta upp en begäran som gjorts av EU:s medlemsstater: att reglera laglig invandring. Detta är ett av de bästa sätten för att bekämpa illegal invandring.
Ju större kapacitet vi har för att bekämpa ekonomisk invandring, något som vi måste göra, desto mer ska vi minimera detta gråa, oklara skikt av illegal invandring. Det är därför som jag vill börja tala om laglig invandring, som vi diskuterade under ett vikigt sammanträde i Lissabon för några dagar sedan. Vi talade om framtidsutsikter, och jag fick intrycket - något som jag hoppas att parlamentet kommer att bekräfta - att det finns en positiv politisk drivkraft för att betrakta den ekonomiska invandringen på ett icke-ideologiskt sätt.
Uppriktigt sagt måste vi göra detta i vetskap om att vi behöver arbetstagare som kommer från länder utanför EU, och i vetskap om att vi inte får sprida panik genom att tala om ofantliga siffror, något som skulle kunna ge fel uppfattning. Vissa observatörer, och till och med i artiklar i vissa större dagstidningar, har hävdat att vi står beredda att ta in 20 miljoner lagliga invandrare. Sådana siffror är rent ut sagt farliga. Det är en sak att utpeka en uppenbar demografisk trend: EU åldras och antalet europeiska arbetstagare kommer att sjunka till följd av befolkningsminskningen. Det är något annat att som nu hitta på siffror som skulle kunna vara korrekta om 50 år.
Låt oss därför reglera alla aspekter av detta fenomen, och börja med befolkningsminskningen inom EU. Den andra aspekten är dock att genomföra målen i Lissabonstrategin när det gäller den europeiska ekonomins konkurrenskraft och attraktionskraft. För att göra detta behöver vi arbetskraft i alla dessa sektorer som, skulle man kunna säga, verkar ha övergivits en aning av många av våra EU-medborgare. Den tredje faktorn är att invandring inte kan vara den enda metoden för att ta itu med befolkningsminskningen.
Vi får till exempel inte glömma att samtidigt som vi talar om invandring från länder utanför EU bibehåller vi fortfarande hinder för den fria rörligheten för gemenskapens arbetstagare. Vissa av våra EU-medborgare är inte helt fria att arbeta i alla andra EU-länder. Detta kallas med teknisk jargong för ”gemenskapsföreträde”, men det måste förklaras genom politiska åtgärder och inte med en byråkratisk term. Det innebär att EU kommer att åtnjuta verklig rörlighet först när hindren har rivits ned för våra europeiska arbetstagare, och jag hänvisar naturligtvis till arbetstagarna från de nya medlemsstaterna. Detta är alltså en annan sak som måste tas med i beräkningen.
Den fjärde aspekten är att vägra beakta befolkningsminskningen som något som vi måste ge upp, och säga ”det gör detsamma, arbetstagarna kommer från Afrika”. Vår befolkningsminskning, liksom vår framtid, måste vara en anledning till oro. Det är exempelvis därför som åtgärder för att stödja familjer och födelsetal bland européerna är lika viktiga mot bakgrund av detta som att reglera fenomenet invandring från länder utanför EU.
Naturligtvis godkänner vi initiativ för att uppnå allt detta, och vissa har redan godkänts på området invandring. Jag kan tala om för er att vi håller på att inleda anbudsförfarandet för den europeiska webbplatsen om invandring. Jag hoppas att anbudsförfarandet kommer att vara avslutat inom några månader, om byråkratin tillåter det, och att det kommer att ge oss EU:s första gemensamma webbplats om invandring. Genom webbplatsen kommer det att ges tillgång till arbetstillfällen, erbjudanden, sökningar, sektorer där arbete efterfrågas och så vidare. Det kommer att stärka EU:s förmåga på detta område.
Europeiska integrationsfonden har äntligen blivit verklighet. Vi har diskuterat den vid andra tillfällen, och ni har uttryckt ert stöd för den. Jag måste säga att rådet har skurit ned något på den finansieringsram som jag ursprungligen föreslog, men den är åtminstone i funktion. Vi har nästan 1 miljard euro för att ta itu med denna stora komponent i vår invandringsstrategi. Det kan inte finnas invandring utan integration. Den europeiska fonden existerar nu. Vi finansierar yrkesutbildnings- och språkkurser i ursprungsländerna. Detta är en annan av förutsättningarna för att reglera ekonomisk invandring: om de som anländer hit inte har den yrkesrelaterade utbildning som vi kräver i en eller annan sektor, eller inte talar språken i de länder där de arbetar, är de dömda till social isolering, och vi vill inte ha detta. Europeiska unionen finansierar redan initiativ på detta område.
Som ni förmodligen känner till kommer kommissionen på mitt förslag att anta två lagstiftningsinitiativ inom de närmaste dagarna. Rådets företrädare har hänvisat till dessa. De kommer att handla om två direktiv, ganska innovativa sådana; det första av dem handlar om högutbildade arbetstagare. Det kommer med säkerhet inte att ägnas åt sifferlekar: hur många ingenjörer som behövs i Italien eller hur många läkare som behövs i Belgien. Sådana frågor kommer att beslutas gemensamt av regeringarna och arbetsmarknaderna i de berörda länderna. Det som intresserar oss är att göra EU mer attraktivt jämfört med konkurrenter som USA, Kanada och Australien, som lockar till sig 95 procent av högutbildade icke-europeiska arbetstagare - de från afrikanska och asiatiska länder - när hela EU bara lyckas locka till sig 5 procent. Detta är för få!
Idén om ett europeiskt arbetstillstånd, ”blått kort”, är denna: en mycket kunnig arbetstagare som behövs i ett visst land får, efter en viss tidsperiod, rätten att flytta till ett annat land inom Europeiska unionen - där han har ett arbete naturligtvis - utan några komplicerade formaliteter eller förfaranden. Denna person har rätt att återvända till sitt eget land om han så önskar, och sedan återkomma till EU igen efter ytterligare en tidsperiod om han vill. Denna typ av cirkulär migration kan också hindra en permanent kompetensflykt från ursprungsländerna.
Det andra direktivet, om gemensamma rättigheter för ekonomiska invandrare, kommer naturligtvis att bli lika viktigt, eftersom vi för första gången ska ha ett enda dokument för arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Personen reser in i EU för att arbeta. Jag talar naturligtvis inte om asylsökande eller familjeåterförening; jag talar om människor som kommer till EU för att arbeta: ekonomiska invandrare. Det borde i princip inte finnas någon uppdelning mellan vistelse och arbete, och denna typ av dokument måste vara genomblickbart.
Detta kommer säkert att skapa en harmonisering av rättigheterna. I vissa medlemsstater garanteras inte rätten till sjukvård till fullo, medan det fungerar så i andra. Det förslag som kommissionen ska lägga fram för rådet och parlamentet kommer naturligtvis att ge medlemsstaterna möjlighet att gå utöver den befintliga nivån, om till exempel vissa nationella system redan är mer förmånliga. Vi förväntar oss naturligtvis inte att ett mer rättmätigt land ska minska sina rättighetsnivåer, men vi menar att mindre rättmätiga länder måste höja nivån för deras rättigheter till sociala, utbildningsrelaterade, medicinska och andra tjänster.
Under 2008 ska jag lägga fram förslag om andra kategorier av migrerande arbetstagare: säsongsarbetare, de som deltar i betalda utbildningskurser och så kallade ”företagsinterna” överföringar. Om till exempel ett företag har kontor i olika europeiska städer är idén att underlätta rörligheten inom just detta företag utan att inleda förfaranden från början i varje land. Sedan kommer det naturligtvis att bli de outbildade arbetstagarnas tur: den största kategorin, för vilken en hel del förberedande arbete fortfarande behövs. I stället för att utforma ett lagstiftningsförslag i det här skedet föredrar jag att lägga fram alternativ, eller förutsättningslösa förslag - vilket jag kommer att göra i början av nästa år - i syfte att samla in kommentarer och förslag innan det bästa möjliga förslaget utarbetas. Vi talar inte om begränsade grupper här, utan om den överväldigande majoriteten av de som kommer till EU utan någon yrkesutbildning. Många aspekter måste beaktas i detta avseende.
En nyckelaspekt - och jag citerar Lilli Grubers betänkande - är naturligtvis samarbete med ursprungsländer för att motarbeta kunskapsflykt. Denna aspekt oroar mig särskilt. Som jag redan har sagt är idén med cirkulär migration utarbetad i just detta syfte: för att undvika en permanent energiförlust. Samarbete med vissa länder i Afrika söder om Sahara har till exempel redan inletts, särskilt för att bedöma hur man bäst ska hantera de högst utbildade arbetstagarna som arbetar inom EU under en tid och sedan återvänder hem, där de kan få anställning och sysselsättning som gynnar deras ursprungsland.
Detta är en öppen dialog som jag planerar att föra kraftfullt under de närmaste månaderna, delvis tack vare det starka stöd som jag får från det aktuella portugisiska ordförandeskapet, liksom jag fick från tidigare ordförandeskap. Vi har en stor möjlighet i detta avseende. Det är snart dags för två ministertoppmöten: toppmötet mellan EU och Medelhavsländerna som det redan hänvisats till, och toppmötet mellan EU och de afrikanska ledarna. Jag hoppas och tror att detta toppmöte kommer att möjliggöra framsteg för oss, eftersom jag naturligtvis förväntar mig att regeringscheferna vid toppmötet mellan EU och Afrika ska anta en äkta partnerskapsförklaring mellan EU och Afrika om invandring, rörlighet och sysselsättning.
Om detta sker anser jag att vi har tagit ett stort steg framåt, delvis eftersom det förslag som vi enades om med det portugisiska ordförandeskapet, som vi diskuterade under det tyska ordförandeskapet med Förbundsrepublikens arbetsmarknadsminister och inrikesminister, nu kommer att gå vidare till det första gemensamma rådet med inrikes- och arbetsmarknadsministrarna. I början av december kommer för första gången konkreta politiska åtgärder att vidtas för att sammanföra de olika elementen i vår migrationsstrategi: inte längre bara säkerhet, utan också ekonomi och sysselsättning, som är så oerhört viktiga av alla de anledningar som jag har angett.
Samarbetsavtal med ursprungsländer är en annan fråga. Kommissionen har börjat vidta experimentella åtgärder med vissa länder på detta område. I korthet har vi utarbetat landsprofiler. Varje land är unikt, och vi kan inte styra migrationsströmmarna från Mali på samma sätt som migrationsflödet från Senegal. Varje land har sin egen profil och måste betraktas för sig.
När detta är gjort erbjuder vi partnerskapsmöjligheter som en del av ett övergripande avtal. Vi har helt enkelt kallat detta för ”samarbetsplattformar”. Detta är avtal med en ämnesplattform som man ska enas om: att gemensamt bekämpa människohandel, eftersom människohandel börjar i ursprungslandet. Det handlar följaktligen om att utrota den korruption som skyddar denna handel med människor, liksom att hantera arbetstillfällen genom att tillhandahålla information och erbjuda yrkesmässig och språklig utbildning. Vi har öppnat det första arbetscentret i Bamako, Malis huvudstad, med europeiska medel. Vi har också sagt att vi kommer att tillhandahålla information om europeiska lagar, arbetstillfällen och utbildningskurser i detta center. Vi gör faktiskt redan detta. Mali är det första landet som har uttryckt intresse, och vi har redan iscensatt detta initiativ tillsammans med landet. Vi vill göra samma sak i andra länder, om och när de kontaktar oss.
När det gäller integrering vill jag mycket kort säga att integrering är en viktig del av migrationspolitiken, och naturligtvis kommer fonden att användas för samtliga politiska åtgärder som inriktas på social integrering av de som respekterar våra regler. Slutligen är också illegal invandring en del av vår politiska strategi. Jag vet, och det gläder mig, att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har godkänt Manfred Webers betänkande om den europeiska politiken för återvändande. Vi ska diskutera detta i framtiden, men det är också viktigt.
Att bekämpa illegal invandring innebär inte att uppmuntra till illegala anställningar, som lockar till sig illegal arbetskraft. Som ni känner till förlorar en växande andel av invandrarna inom EU sina arbeten. Det är mycket oroväckande. I början fanns det arbete för många - säsongsarbeten, jordbrukssektorn, turismnäringen, offentliga arbeten - medan arbetslösheten nu tyvärr ökar. Vad ska vi göra med dessa människor som förlorar sina arbeten?
Låt oss därför inte uppmuntra till olaglig anställning: vi ska straffa arbetsgivare som utnyttjar illegala invandrare; vi ska garantera en återvändandepolitik som respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna, men som samtidigt är mycket tydlig och bestämd när det gäller våra mål. Vi kan inte godta brott mot lagen och upprepade exempel på olagligt uppträdande.
Den europeiska byrån Frontex har bidragit till att stoppa tusentals illegala invandrare. Enbart i sommar har den räddat mer än 1 200 personer som annars skulle ha omkommit, som så många andra har, och vi ska vara tacksamma mot besättningarna på de fartyg, flygplan och helikoptrar som deltar i Frontex' uppdrag. Men Frontex har också lyckats minska flödet av illegal invandring i de områden där den patrullerar. Byrån har varit, är, och kommer att förbli ett centralt instrument i denna övergripande strategi.
Jag ska avsluta med att säga att invandringen kommer att vara en del av vår arbetsbörda under de närmaste årtiondena, inte de närmaste månaderna. Det är därför bra att EU inser att det har ett utmärkt tillfälle att vara en aktör på världsscenen på detta och andra områden.
Lilli Gruber: föredragande. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Invandring är varken en nödsituation eller ett övergående fenomen. Det fanns 18,5 miljoner invandrare i EU-27 2006. Det finns många anledningar, som ni vet: krig, fattigdom, miljökatastrofer och hänsynslösa diktaturer i många av världens regioner. Europeiska unionen är en av världens största aktörer, så den måste sluta att skjuta upp saker och ting och utarbeta en strukturell politik för att bemöta denna utmaning som involverar oss alla. Vi kommer ingenstans ensamma!
Mycket har gjorts i kampen mot illegal invandring, men det räcker inte. Det viktigaste sättet att bekämpa illegal invandring är att öppna lagliga kanaler för inresa till Europeiska unionen. Detta är två sidor av samma mynt, och det är därför som Javier Moreno Sánchez och jag har beslutat att lägga fram våra betänkanden tillsammans.
Våra ekonomier skulle inte längre kunna fungera utan migrerande arbetstagare, och utan deras sociala avgifter skulle vårt välfärdssystem paralyseras, hotas i sin nuvarande form av det sjunkande födelsetalet. Eurostats siffror är fullkomligt tydliga: 2050 kommer en tredjedel av de 490 miljoner européerna att vara över 65 år. Kommissionens handlingsplan för 2005 var ett viktigt framsteg, eftersom den innehåller praktiska förslag för öppnandet av lagliga invandringskanaler på ett enhetligt sätt på EU-nivå. De enskilda medlemsstaterna ansvarar naturligtvis för att fastställa inresekvoter.
Kommissionsledamot Frattini! Av de fem direktiv som ni ska föreslå under de kommande månaderna är vår prioritet det som garanterar en gemensam ram för rättigheter för invandrare. Jag önskar er all välgång, eftersom ni vet att förhandlingarna i rådet verkligen inte kommer att vara enkla, men parlamentet kommer att stå bakom er. Detta är ett av skälen till att vi måste övergå till medbeslutande och överge vetorätten i rådet.
Mitt betänkande antogs enhälligt i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, med undantag av en röst emot, och jag är tacksam mot mina kolleger från andra grupper för deras starka stöd. I betänkandet uppmanar vi till att enhetlig och pålitlig statistik ska tillgängliggöras på EU-nivå. Man kan inte lagstifta om invandring utan att känna till dess verkliga omfattning. Utan kalla fakta kan det lätt bli ett propagandaredskap.
Detta fenomen måste tas upp utan demagogi, populism eller tabun. Jag anser därför att det är avgörande att politiker och journalister visar ett större ansvar när de hanterar dessa känsliga ämnen. Båda grupperna spelar en nyckelroll i integrationsprocessen, som ni vet.
Integrering är en tvåvägsprocess som består av rättigheter och skyldigheter för båda parter, och invandrarnas aktiva deltagande i det ekonomiska, sociala och politiska livet i värdlandet är kärnan. Herr Frattini! Jag instämmer med er i er hänvisning till principen om likabehandling när det gäller socioekonomiska rättigheter, eftersom grundläggande rättigheter omfattar lika lön och säkerhet på arbetsplatsen, men också erkännandet av kvalifikationer, överföring av pensioner, familjeåterförening, och att ge kvinnor en rättslig ställning som är oberoende av makens rättsliga ställning.
När det gäller direktivet om högutbildade arbetstagare kan det så kallade blåa kortet mycket väl vara ett utmärkt medel för att locka hit yrkesfolk, som EU är i så stort behov av. Herr kommissionsledamot! Vi skulle hur som helst vilja få veta lite mer om detta blåa kort, med tanke på att - som ni har påmint oss om - bara 5 procent av de invandrade arbetstagarna i dagsläget är högutbildade, i motsats till 95 procent outbildade.
Direktivet om säsongsarbetare bör ersätta bristfälliga rättigheter för denna sistnämnda grupp av arbetstagare, och jag anser att de säsongsarbetare som följer reglerna bör erbjudas förtur till andra former av tillfällig och permanent invandring. Men, herr Frattini, förutsättningslösa förslag, eller alternativ, som ni kallar dem, om lågutbildade och outbildade invandrare är alla mycket bra, men hur länge måste vi vänta innan vi får ett direktiv på detta område? Min fråga riktas i första hand till rådet.
Min tid är slut. Vi skulle vilja uppmana regeringarna och rådet att vara mer realistiska och modigare. Det behövs en ansvarig politik för att bemöta farhågorna och otryggheten i våra alltmer osäkra samhällen. Det finns inga stängda gränser, och vi invaderas inte av invandrare! Invandring är en nödvändighet, och om den hanteras med förstånd kan den vara en tillgång för ett civilsamhälle som respekterar skillnader.
(Applåder)
Javier Moreno Sánchez: föredragande. - (ES) Fru talman, herr vice kommissionsordförande, herr rådsordförande, fru Gruber, mina damer och herrar! Att föreställa sig EU:s och våra samhällens framtid utan invandring i globaliseringens era är en verklighetsflykt. Invandringen är nödvändig och positiv för EU:s demografiska stabilitet, ekonomiska tillväxt och kulturella mångfald.
Det som vi behöver är lagligt invandrade arbetstagare med rättigheter och skyldigheter, inte slavar. Utvecklingen av och framgången med en laglig invandringspolitik beror på en ständig kamp mot medaljens baksida: illegal invandring.
Att hantera och kontrollera dessa illegala migrationsströmmar överstiger medlemsstaternas förmåga att vidta enskilda åtgärder, och det kan inte råda några tvivel om att detta är den känsligaste aspekten av den gemensamma allmänna invandringspolitik som Europeiska unionen måste utveckla.
Nya sociala och ekonomiska obalanser, internationella konflikter och klimatförändringar kommer att öka illegala flöden till EU. Flödena rör sig snabbare än vårt politiska gensvar, och de kommer inte att stanna upp av sig själva. Vi måste vidta åtgärder nu.
Vi välkomnar och stöder kommissionens strategi. Det är avgörande för utvecklingen att ha en mer sammanhängande och effektiv politik i medlemsstaterna som grundas på en absolut respekt för mänsklig värdighet och grundläggande rättigheter i en anda av solidaritet, delat ansvar, öppenhet och ömsesidig tillit.
För det första måste vi ha trygga land-, luft- och sjögränser genom integrerad övervakning och kontroll, och här är Frontex och RABIT den väg som vi måste ta: vägen mot delat ansvar och solidaritet.
Frontex arbetar. Där det bedrivs verksamhet har liv räddats och den illegala invandringen minskats avsevärt. Illegala invandrare har tvingats söka andra vägar, något som nyligen observerats i Spanien och Italien.
Men Frontex är ett nyfött barn, ett barn av EU som bara kan växa till sig och utföra sin uppgift om det får stöd från sina föräldrar, medlemsstaterna, som vi skulle vilja be uppfylla sina åtaganden ordentligt genom att tillhandahålla den personal och de logistiska resurser som krävs.
Dessutom är det nödvändigt att som ett avskräckningsmedel upprätta en europeisk politik för återvändande med full respekt för de mänskliga rättigheterna och att arbeta på att få till stånd återtagandeavtal med tredjeländer. Vi önskar se ett återvändandedirektiv som antas under det portugisiska ordförandeskapet.
Vi behöver politiskt mod och politisk vilja för att ta itu med den största lockelsen med illegal invandring: olaglig anställning. Vi måste vinna kampen mot maffianätverken och skrupelfria företagare som utnyttjar illegala invandrare. Det är en bransch som involverar enorma mängder dolda intressen och pengar, och detta kräver ett bestämt och energiskt bemötande.
Som ni sa, herr vice ordförande, måste vi tillämpa nolltolerans för olaglig anställning för att minska den illegala ekonomin som skapar el efecto llamada [en pådrivande effekt]. Den psykologiska dimensionen är uppenbar. Om det inte finns möjligheter att arbeta illegalt inom EU finns det färre incitament att utvandra till EU.
Vi måste också be medlemsstaterna att vidta bestämda åtgärder med adekvata finansiella anslag för att bekämpa människohandeln genom rättsligt och polisärt samarbete, där särskild uppmärksamhet ägnas de mest sårbara - kvinnor och barn - och se till att de får tillgång till sjuk- och hälsovård samt utbildning.
Yttre åtgärder kräver dialog och nära samarbete med ursprungsländerna och transitländerna. Vi måste fortsätta längs den väg som vi slog in på under de ministerkonferenser som hölls i Rabat och Tripoli och vid världsforumet i Bryssel, som lägger vikt vid förbindelsen mellan invandring och utveckling.
Vi måste göra invandringen till en utvecklingsfaktor i ursprungsländerna och värdländerna, och se till att vi använder samutveckling för att gemensamt ta itu med de djupare orsakerna till illegal invandring.
Vi måste också maximera den positiva inverkan från medel som sänds tillbaka av invandrare när det gäller utveckling i deras respektive länder och utveckla potentialen med mikrolån.
Dessutom måste vi ha en sammanhängande yttre politik för att säkerställa att handelsmålen överensstämmer med utvecklingsstödet, så att mindre utvecklade länder kan exportera sina produkter och inte måste exportera sina egna medborgare.
Jag vill inte avsluta mitt anförande utan att tacka alla föredragande, med vilka jag haft ett nära och positivt samarbete, något som återspeglas i den breda enighet som nåddes i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Vi får inte begå några misstag; vi måste kämpa mot illegal invandring och bemöta dess orsaker och kanaler, men vi behöver inte kämpa mot illegala invandrare, för de är inte brottslingar: att utvandra är inte ett brott. Vi måste få ett slut på det populistiska främlingsfientliga resonemanget som förbinder invandring med osäkerhet, brottslighet, terrorism eller arbetslöshet. Ingen utvandrar av en slump: det är alltid på grund av nöd. Låt oss agera för att eliminera denna nödvändighet och omvandla den till ett personligt val.
(Applåder)
Manolis Mavrommatis : föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. - (EL) Fru talman! Först av allt skulle jag vilja gratulera Lilli Gruber och Javier Moreno Sánchez till det utmärkta arbete som de har gjort och det samarbete som vi har upplevt tillsammans vid utarbetandet av de två betänkandena.
Europeiska kommissionens bestämda ståndpunkt är att en äkta gemensam invandringspolitik ska antas av de 27 medlemsstaterna. Invandringen är oupplösligen förbunden med utveckling, och med tanke på de befolkningsproblem som EU står inför i dag är nu laglig invandring en del av lösningen på många av EU:s problem, i stället för att bara utgöra ytterligare ett problem.
Möjligheten att avge ett yttrande gav oss i utvecklingsutskottet, i rollen som Europaparlamentet, möjlighet att skydda lika rättigheter för båda könen, att skydda de mest sårbara grupperna, såsom kvinnliga invandrare och barn, liksom att tillhandahålla information och språkutbildning till nyanlända invandrare.
Dessutom togs det hänsyn till kompetensflykten från regioner i världen som Afrika, där det finns en akut efterfrågan på hälsovårdspersonal. Dessa områden drabbas varje gång som en läkare lämnar sitt land för att söka sig en bättre framtid inom EU.
Därför välkomnar vi kommissionens förslag att stärka den cirkulära migrationen. Invandrare kommer följaktligen att ha möjlighet att återvända till sina hemländer efter en ettårsperiod och återföra den kunskap och erfarenhet som de har förvärvat inom EU:s medlemsstater till sitt land.
Det är också mycket viktigt att kommissionen tillhandahåller mer information om den rättsliga ram som kommer att omfatta begreppet ”cirkulär migration”. På denna punkt skulle jag vilja tacka kommissionsledamot Franco Frattini för hans visade känslighet när det gäller ämnet invandring under de senaste två åren och för hans ständiga ansträngningar att få de 27 medlemsstaterna att enas om en gemensam invandringspolitik.
(Applåder)
Maria Badia i Cutchet: föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. - (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som föredragande från utskottet för kultur och utbildning har jag framhållit vikten av att överväga de sociala, utbildningsmässiga och kulturella aspekterna i förhållande till invandring. Dessa faktorer utgör ett nödvändigt bidrag till ekonomisk tillväxt och social sammanhållning. Det är också viktigt för att underlätta integrering av dessa personer i värdländerna, och därmed minska ömsesidig misstro.
När det gäller utbildning har jag föreslagit införandet av en politik för invandrares tillgång till och integrering i utbildningssystemet, med ett erkännande av akademiska och professionella kvalifikationer som uppnåtts i tredjeländer.
När det gäller att förebygga kompetensflykten har vi inriktat oss på kommissionens förslag att uppmuntra till att hyra etnisk arbetskraft i länder där utvandringen av kvalificerade arbetstagare skulle kunna destabilisera den sociala och ekonomiska situationen.
Slutligen skulle jag vilja uppmärksamma er på den betydelse och det ansvar som medierna har när de sänder ut uppgifter i både ursprungsländerna och värdländerna för att motverka att en osaklig bild av invandring förmedlas.
Maria Panayotopoulou-Kassiotou : föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. - (EL) Fru talman! Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män beklagar att få hänvisningar har gjorts till problemet med jämställdhet såväl i meddelandet om förslaget till en strategi för laglig invandring som i den text som vi ska rösta om i dag.
Vi uppmanar därför kommissionen, medlemsstaterna och de olika konstellationerna i rådet med ansvar på detta område att trappa upp sina ansträngningar. Samordningen av politik för laglig invandring måste syfta till att tillhandahålla särskilt skydd för kvinnliga invandrares rättigheter, som utsätts för dubbel diskriminering. Illegal invandring måste motarbetas; den främjar olika nätverk som utnyttjar sårbara män, kvinnor och barn.
Vi betonar vikten av en övergripande strategi för politik för laglig migration. Åtgärder för en tvåvägsprocess för integrering måste inbegripas för att stärka både godtagande i värdsamhällena och manliga och kvinnliga invandrares villighet att integreras.
Kvinnor och deras familjer bidrar i stor utsträckning till detta, och familjeåterförening bör underlättas med hjälp av en oberoende status. Vi måste bekämpa diskriminering, amputeringar, tvångsäktenskap, hedersbrott och våld av alla slag i ursprungssamhället, samt stärka den lagliga utvecklingen av kvinnors kunskaper.
Joseph Daul: för PPE-DE-gruppen. - (FR) Fru talman, kommissionsledamot Frattini, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Frågan om invandring är en politisk fråga med en särskild betydelse, eftersom den ofta innefattar mänskliga tragedier. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är medveten om hur allvarlig denna debatt är, och våra tankar går till de hundratals liv som gått förlorade på grund av att offren drömt om ett liv i Europa. Respekten för människolivet måste komma i första hand när vi formulerar vår invandringspolitik.
Jag skulle vilja gratulera föredragandena till deras arbete och kommissionsledamot Franco Frattini till den villighet och politiska beslutsamhet som han har visat. Det är vår plikt att göra allt i vår makt för att kontrollera tillströmningen av invandrare. Vårt samhälles sammanhållning, vår förmåga att ta emot invandrare och vår beslutsamhet att bekämpa rasism, intolerans och främlingsfientlighet står alla på spel. För att hantera invandringen är det nödvändigt att anta en strategi som bygger på respekt för mänsklig värdighet, realism och en stabil rättslig ram.
När man diskuterar ämnet invandring är det viktigt att göra åtskillnad mellan asylsökande, tillfälliga flyktingar och ekonomiska invandrare, där de sistnämnda är överlägset flest. Inom denna sista kategori måste vi också göra åtskillnad mellan illegal invandring, som är Europeiska unionens ansvar, och laglig invandring, som faller inom medlemsstaternas jurisdiktion.
Vi är för stränga insatser när det gäller illegal invandring. EU måste ta sitt ansvar och ta på sig gisslet med maffiagrupper som bedriver handel med mänsklig misär. Vi erkänner att vissa framsteg har gjorts, som inrättandet av Frontex, Fonden för de yttre gränserna och inrättandet av enheter för snabba ingripanden vid gränserna för att bevaka gränsområden. Men detta är alldeles för lite, för den arbetskraft, det material och de ekonomiska resurser som används är fortfarande otillräckliga. Vi står i begrepp att tillhandahålla dessa instrument med de kompletterande resurser som krävs. Om vi trots detta ska vara effektivare måste de medlemsstater som agerar väktare av våra yttre gränser verka genom att använda gemensamma standarder. Det är nödvändigt att vi utarbetar ett verkligt gemenskapsprotokoll för att skydda våra yttre gränser, komplett med ett övervakningssystem.
Våra medlemsstater står inte alla inför samma problem när det gäller migrationsströmmar. Vi måste noggrant skilja mellan de stater som fungerar som väktare av våra gränser och de övriga. Den uppgift som unionens stater i syd och öst står inför är enorm. Solidariteten har ställts maximalt på spel här, och tekniska, logistiska och ekonomiska medel måste användas för att ge stöd till dessa medlemsstater vid frontlinjen som drabbas av massiv illegal invandring. Samtidigt som kampen mot illegal invandring kräver att det vidtas åtgärder vid våra yttre gränser krävs det också att insatser mobiliseras inom själva Europeiska unionen. Mellan 10 och 15 miljoner människor vistas för närvarande illegalt inom vårt territorium.
Om den huvudsakliga vägledande principen för våra demokratier är likhet inför lagen är det nödvändigt att vi antar en politik som syftar till att personer som har rest in i EU på olagliga vägar systematiskt återsänds till sina ursprungsländer. Europeiska unionen måste organisera återsändandet av illegala invandrare på ett sätt som upprätthåller strängaste respekt för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Vi vill att EU förblir en tillflyktsort för dem som flyr förföljelse, och av denna anledning motsätter vi oss massregleringen av illegala invandrare. I stället för att vara en lösning, långt därifrån, kommer detta bara att intala illegala invandrare och de som försöker komma in i EU att de förr eller senare kommer att få laglig status. Sådana amnestier skulle bara vidmakthålla verksamhet inom kriminella grupper som är involverade i illegal invandring och människohandel. Vi välkomnar verkligen kommissionens förslag att bestraffa arbetsgivare som anställer illegala invandrare.
När det gäller den aktuella situationen med laglig invandring anser vår grupp att det åtagande som ursprungslandet gör för att kontrollera illegal invandring bör bli ett villkor i våra förhandlingar med tredjeländer. Regleringen av laglig invandring är naturligtvis medlemsstaternas ansvar, inte Europeiska unionens. Trots detta måste vi, om vi ska förbättra effektiviteten och sammanhållningen på detta område, samordna våra ansträngningar effektivare mellan de 27 EU-länderna. Vi måste också utforska möjligheterna att införa en gemensam mottagningsprocess som skulle göra det möjligt för högutbildade arbetstagare och de med vissa specifika kunskaper att komma in på den europeiska arbetsmarknaden. Förslaget om ett europeiskt ”blått kort” bör utvecklas och diskuteras vidare, tillsammans med idén om ett projekt för cirkulerande invandring för outbildade arbetstagare.
Invandring är beroende av att rätt balans upprätthålls mellan ett sammanhängande samhälle som å enda sidan är starkt och öppet för andra, och å den andra respekterar rättsstatsprincipen. Långt ifrån att stänga våra dörrar vill vi se till att framtida invandrare välkomnas och integreras ordentligt i vårt samhälle, såsom sker i andra regioner i världen.
Claudio Fava: för PSE-gruppen. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig tacka de både föredragandena för deras arbete, som har varit värdefullt och helt relevant.
Jag skulle vilja börja med en skildring som har funnits på allas våra näthinnor i några månaders tid: fotografiet av 40 överlevande från ett skeppsbrott som klamrar sig fast vid ett tonfisknät mitt i Medelhavet i två dagar och två nätter. I det ögonblicket verkade det viktigare att rädda fisken än att rädda livet på dessa desperata människor: de togs inte ombord på det fiskefartyg som fann dem. Jag berättar detta eftersom vi, som kommissionsledamoten påminde oss om, behöver en övergripande men särskild strategi när det gäller ämnet invandring. Det måste vara en strategi som kombinerar balans, solidaritet och - som Lilli Gruber påminde oss om - saknar tabun.
Invandring kan inte bara ses som en säkerhetsfråga. Det är en nödvändig utmaning för EU. Det är en aspekt av integrering och social utveckling som vi måste konfrontera. Kommissionsledamot Franco Frattini sa att EU har en roll att spela. Vi instämmer. EU har en roll att spela, förutsatt att det kan hantera frågans hela invecklade beskaffenhet.
På de få minuter som återstår skulle jag vilja belysa tre grundläggande principer som förekommer i dessa två betänkanden. Det mest effektiva sättet att stoppa den illegala invandringen är att öppna lagliga invandringskanaler, så länge som invandrarna och de länder som tar emot dem har ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.
När det gäller illegal invandring skulle jag vilja säga att en solidaritetsprincip måste upprättas bland medlemsstaterna, förutsatt att den gäller för alla medlemsstater och inte bara de som gränsar mot Medelhavet. Samtidigt måste vi, som många av mina kolleger redan har sagt, bekämpa illegal invandring genom att skapa villkor i de ursprungsländer som lindrar orsakerna till den djupa förtvivlan som dessa människor flyr från: de underliggande orsakerna som nämndes av Franco Frattini.
Slutligen förblir respekten för de mänskliga rättigheterna en nödvändig referenspunkt för vår politik. Processen med europeisk integration kommer bara att vara kraftfull och meningsfull om vi kan hindra EU från att stänga sina portar för invandrarna.
Graham Watson: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Finns det något som bättre illustrerar behovet av en gemensam europeisk invandringspolitik än fallet med de tunisiska fiskarna? Hela denna tragiska händelse - från migranterna på en gummiflotte i de höga vågorna till de människosmugglare som fört dem dit och de myndigheter som fängslat deras räddare - vittnar om Europas misslyckade hantering av migrationsfrågan.
Efter varje mänsklig tragedi under ett årtionde präglat av handlingsförlamning har gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa ställt samma enkla fråga: Hur många människor måste mista livet innan regeringarna inser att ingen vinner på att vi hissar upp vindbryggan till Fästning Europa? Att hantera migrationen gagnar oss lika mycket som de människor som tar sig till våra kuster eller är beredda att dö för att göra det. Även om populismen har drivit fram en politik präglad av rädsla så måste vi ta till oss fakta.
Faktum nummer ett: Under de närmaste tjugo åren kommer EU att mista 20 miljoner arbetstagare - arbetstagare som bemannar vår tjänsteindustri och vars skatter finansierar tjänster för våra medborgare.
Faktum nummer två: De nationella regeringarna stoppar de människor som EU behöver för att vi ska kunna konkurrera, ja överleva, på den tuffa globala marknaden. Åttiofyra procent av de skarpaste hjärnorna försvinner till USA och Australien eftersom de avskräcks av vår byråkrati, vår motsträvighet och våra hinder för fri rörlighet.
Faktum nummer tre: Av de migranter som når EU är endast tre av tjugo utbildade. De allra flesta är outbildade, desperata och fördrivna. Kommissionsledamot Franco Frattinis förslag ger en lösning på halva problemet och bygger på Jeanine Hennis-Plasschaerts idé om ett europeiskt grönt kort för att åtgärda kompetensbristen. Men hans plan för ett blått kort har också brister. Ingenting sägs till exempel om de arbetstagare vi behöver inom restaurang-, hälsovårds- och turistsektorerna. Planen skulle göra det möjligt att hantera de ekonomiska och demografiska utmaningarna om den innefattade fri rörlighet för arbetstagare från de nya EU-medlemsstaterna, men alltför lite görs för att hantera problemet med olagliga invandrare längs våra sydliga gränser.
Sanningen är den att kommissionens trivsamma plan att vi ska ta de bästa och strunta i resten inte kommer att fungera. Fattigdom, svält, misär och krig kommer att fortstätta att driva människor över Medelhavet vare sig de uppfyller våra kriterier eller ej. Varför? Därför att vår jordbruks- och fiskeripolitik leder till att deras produkter konkurreras ut och deras naturresurser plundras.
Givetvis måste vi övervaka EU:s gränser. I Javier Moreno Sánchez betänkande ställs berättigade krav på att Frontex ska få den budget, den personal och den utrustning den behöver för att kunna göra sitt arbete, även om det uppriktigt sagt är svårt att föreställa sig att Gibraltar skulle undantas från Frontex, då detta skulle vara likvärdigt med att lämna ett stort hål i staketet. På längre sikt kan dock den nuvarande utvecklingen endast vändas genom en övergripande EU-politik för att straffa människosmugglare, se till att det finns lagliga sätt att komma in i EU och skapa hopp där det råder förtvivlan.
Sanningen är den att vi bara har ett val när det gäller att hantera utvecklingsländerna: antingen tar vi emot deras varor eller så tar vi emot deras människor. Om vi vill ta emot färre människor måste vi ge större hjälp på hemmaplan, vilket med rätta betonas i Gruberbetänkandet. Det portugisiska ordförandeskapet måste därför fördubbla sina insatser för att sänka EU:s jordbrukstariffer och slutföra Doharundan på ett framgångsrikt sätt. Kommissionen å sin sida måste utforma en generös agenda för Afrika, där pengar och öppnande av marknader kopplas samman med respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen, för att ge människor hopp om ett bättre liv i hemlandet.
Herr Lobo Antunes, herr Frattini! Håll rådets nästa möte i immigrantstationen på Ellis Island i New York. Ta lärdom av vår Amerikahistoria när ni planerar toppmötet mellan EU och Afrika i december. Migrationen som sådan är här för att stanna. Dess drivkraft är den starka kombinationen av hopp och förtvivlan och den följer lagen om tillgång och efterfrågan, men hanterad på rätt sätt kan migrationen berika och gjuta nytt liv i Europa.
(Applåder)
Cristiana Muscardini: för UEN-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns redan olika direktiv om laglig invandring och andra har föreslagits, men det verkliga olösta problemet är fortfarande att lyckas förhindra illegal och okontrollerad invandring, och entydigt definiera och säkerställa respekt för lagar och regler som gäller i EU-länderna: detta är en nödvändig förutsättning för civil samlevnad.
Jag är tacksam mot kommissionsledamot Franco Frattini och det förslag som han har lagt fram. Men problemet är fortfarande allvarligt, eftersom det finns beslut av domare - jag hänvisar till mål i Tyskland och Italien - som föreskriver att föräldrarna till en flicka som hålls fängslad i hemmet inte kan åtalas, eller att en kvinnas ansökan om skilsmässa som upprepade gånger misshandlats av sin make inte kan prövas, eftersom sådant uppförande överensstämmer med seder och bruk i invandrarnas ursprungsländer. Allt detta är också allvarligt med tanke på utkastet till ändringsfördrag: i det föreskrivs i själva verket en gemensam invandringspolitik, men det kommer att dröja länge, medan vi däremot behöver en gemensam politik omedelbart för att förhindra illegal invandring.
I februari 2004 var jag föredragande för yttrandet från utskottet för utrikeshandel om Frontex, som kom till 2004 och har varit verksamt sedan 2005, men fortfarande saknar tillräckliga resurser. Vid många tillfällen har byrån inte medel för att övervaka vare sig de officiella gränserna eller ens våra gränser, eftersom det är våra landsgränser som behöver mer övervakning. För att skapa ett rättvist samhälle, utan öppna eller dolda konflikter, vars risker är uppenbara - däribland faran att våra egna och andra människor identiteters förvrängs - behöver vi en kraftfull politik för att bekämpa rättsstridigt handlande. Vi uppmanar kommissionen och rådet att inte bara intensifiera kontrollen av EU:s gränser, utan också att införa en harmoniserad lagstiftning för att bestraffa människosmugglare snabbt och kraftfullt, och för att främja bättre avtal med invandrarnas ursprungsländer.
Skyddet av de mänskliga rättigheterna och individuell värdighet äventyras fullständigt med en svag politik som främjar hotet från terrorism och socialt missmod. Detta är en av anledningarna till att vi skulle vilja påpeka att bristen på en gemensam regel om asylrätten förvärrar situationen, men vi ser inte mycket aktivitet från de politiska gruppernas sida.
Jean Lambert: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionen, rådet och våra båda föredragande för att de äntligen insett frågornas komplexitet och behovet av ett övergripande angreppssätt. Vi vet att migrationen tillhör livets realiteter, vi vet att den är en drivkraft för utveckling och vi vet att många EU-medborgare också strävar efter att tjäna bättre, lära sig mer eller få ett bättre liv, precis som människorna i Afrika söder om Sahara.
Vi välkomnar kravet på lika rättigheter för alla invandrare här, eftersom vi varit oroade över att ett splittrat angreppssätt i denna fråga kan komplicera det hela ännu mer genom att skapa olika rättigheter för olika arbetstagare.
Vi anser även att det är viktigt att enas om en status för de personer som för närvarande inte kan återvända till sina hemländer på grund av konflikter och som därför lämnas utblottade, ofta på våra gator.
Vi välkomnar även kravet på större ärlighet från medlemsstaternas sida om behovet av invandrade arbetstagare i våra nuvarande ekonomier. Globaliseringen har intensifierat migrationen och jag är helt enig med de ledamöter som har talat om behovet av att ändra våra handelsbestämmelser. Om ni tar emot våra fiskar måste ni ta emot våra fiskare också, har man med rätta påpekat. Hur det än förhåller sig med detta uppmanar jag dessa ledamöter att inte fälla krokodiltårar över vissa invandrares svåra situation, att inte rösta för fiskeriavtal i parlamentet och att inte rösta för handelsbestämmelser som raserar andra länders ekonomier.
Vi gör också rätt i att titta på sysselsättningen i denna debatt, när det gäller lika rättigheter, lika lön och god tillsyn, vilket gynnar alla arbetstagare som behöver få kunskap om sina rättigheter. Om vi oroar oss över kompetensflykten måste vi också titta på åtgärder för att få våra egna utbildade arbetstagare att stanna kvar. Vi behöver utnyttja och utveckla kompetensen hos de invandrade arbetstagare som kommer till oss, och Equal har gett oss några fantastiska exempel på detta som vi inte får glömma bort.
Om vi ska kunna attrahera högutbildade personer handlar det dessutom inte bara om fri rörlighet, utan också om att bekämpa rasism och främlingsfientlighet, som också avskräcker många högutbildade från att komma till EU.
(Applåder)
Giusto Catania: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionsledamot Franco Frattini har i dag först talat till oss om laglig invandring och sedan om olaglig invandring. Om Europeiska unionens politik följde logiken i det han säger skulle jag kunna hålla med honom, men tyvärr är detta inte fallet.
Under de senaste åren har EU:s politik först och främst använt uttryck som nekat inträde, invandrarkriminalitet, tvångsåtgärder, invasionsspöket, och nu börjar vi äntligen tala om inresepolitik. Vi kan därför alla enas om att politik för laglig invandring är avgörande för att bekämpa olaglig invandring, för att hindra människosmuggling, för att undvika att de hoppfulla reser över havet, och för att hindra att Medelhavet i allt högre grad blir en kyrkogård i det fria. Vi bör dock vara rationella. Innan vi föreslår politiska åtgärder om nekat inträde bör vi följaktligen diskutera hur vi ska utöka de lagliga inresemöjligheterna och bemöta den demografiska utmaningen.
Jag förstår inte riktigt vad Franco Frattini hänvisade till i dag, om han talade om pressläckor. Faktum är att prognosen på 20 miljoner invandrare fram till 2030 har gjorts av Europeiska kommissionen själv i dess grönbok, där det förklarades att den demografiska krisen inom EU är sådan att vi kommer att behöva 20 miljoner invandrare fram till 2030. 20 miljoner invandrare innebär dock inte 20 miljoner utbildade invandrare. Vi börjar bakifrån och går framåt: först genomför vi politik för nekat inträde, sedan beslutar vi hur vi ska få in utbildade invandrare, och slutligen tar vi itu med det stora problemet med vad vi ska göra med alla övriga.
Jag anser att vi noggrant bör se över och analysera den politik som genomförts under senare år. Vi måste också bedöma vilken typ av politik vi vill ha när det gäller nekat inträde. Att överväga 18 månaders administrativt frihetsberövande är i sig självt en förolämpning och ett systematiskt brott mot de mänskliga rättigheterna, enligt min mening.
Vi bör också granska vad Frontex gör. I år har vi använt 45 miljoner euro. Frontex har 90 anställda och genomförde fyra uppdrag till havs i somras. Jag anser inte att den politik som Frontex bedriver är tillfredställande. Dess politik har gett nekat inträde företräde framför att rädda liv.
Jag skulle vilja avsluta med denna punkt: att rädda liv måste vara en prioritering. På begäran av vår grupps ordförande med flera skulle kommissionen i dag rapportera till oss om fallet med de sju tunisiska fiskare som sitter i fängelse i Italien för att ha räddat 44 invandrare. Jag hoppas att kommissionsledamot Franco Frattini kommer att kunna ge oss upplysningar i detta ärende, som ligger i linje med logiken att kriminalisera invandring.
Roger Knapman: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Stackars Franco Frattini är fortfarande vilse i Hampton Court-labyrinten samtidigt som EU fjärmar sig än mer från demokratin. Låt oss jämföra vår situation med Schweiz, vilket inte är första gången.
Schweiz vet att lokal kunskap är nyckeln till invandringspolitiken. EU vill centralisera invandringspolitiken ovanför nationell regeringsnivå. Schweizarna däremot decentraliserar om möjligt invandringspolitiken till de enskilda kantonernas nivå. I Schweiz fastställs den årliga kvoten för invandrare dels av den federala regeringen, dels av kantonerna. Förslag om att inrätta en federal migrationsmyndighet har fått kalla handen där.
De schweiziska kantonerna och deras långa tradition av direkt demokrati har historiskt sett drivit fram en invandringspolitik som gynnar den nationella ekonomin och garanterar att invandrarna integreras väl i det schweiziska samhället. Som professor Windisch vid Genèves universitet påpekade i den franska tankesmedjan Fondapols nyhetsbrev i april 2006, var man i den schweiziska demokratin tvungen att öppet och på ett mycket tidigt stadium ta itu med invandrings- och integrationsfrågorna genom - hemska tanke - folkomröstningar och folkliga initiativ. Enligt Windisch har debatten i Schweiz, till skillnad från i Frankrike som är ett extremt centraliserat land, skett både på federal nivå och i kantoner och kommuner, vilket har krävt samhällsbaserade insatser och inkluderat initiativ som inrättande av ett integrationskontor i varje kanton och spridning av nyanlända personer geografiskt.
Den lärdom vi, som till skillnad från schweizarna inte har turen att stå utanför EU, måste dra är följande: Invandringspolitiken fungerar i Schweiz eftersom den utformas utifrån såväl lokala som nationella behov och eftersom lokala samhällen, och inte anonyma och centraliserade byråkratiska organ, ansvarar för att invandrarna integreras utifrån dessa behov. I Storbritannien, som för närvarande är bundet av sitt EU-medlemskap, fjärmas invandringspolitiken allt mer från denna källa till lokal kunskap, och vi i UKIP har inte underlåtit att poängtera bristerna i ett sådant tillvägagångssätt.
Alessandro Battilocchio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka de båda föredragandena för deras utmärkta arbete. Att främja och reglera laglig invandring är den enda genomförbara lösningen, inte bara i syfte att bekämpa det kriminella beteende som hör samman med migrationsströmmarna, utan också för att skydda och garantera de mänskliga rättigheterna. Liksom alla andra EU-medborgare måste invandrare integreras och inbegripas i de respektive samhällena och uppfylla alla de tillhörande rättigheterna och skyldigheterna.
För ett år sedan var jag föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling för betänkandet om passage av yttre gränser. Jag skulle, nu som då, vilja betona EU:s behov att ställa tillräckliga anslag till förfogande för att tillhandahålla rimliga mottagningsenheter, utbildning av vår personal, tillgång för utländska medborgare till information om deras rättigheter och skyldigheter, stränga straff för alla som utnyttjar illegal invandring och framför allt fullständigt samarbete mellan medlemsstaterna.
Nu när Frontex är verksamt måste det få adekvata anslag och engagera andra grannländer som påverkas av migrationsströmmarna så aktivt som möjligt.
Mikel Irujo Amezaga: - (ES) Ja, herr talman! Jag ber om ursäkt, jag hade vissa problem med tolkningen, och, om ni ger mig några sekunder, skulle jag också bara vilja säga att ...
(Talaren talade baskiska.)
Jag ber om ursäkt: jag ville bara göra ett tillägg på baskiska på Europeiska språkdagen eftersom vi inte är brottslingar. Vi vill bara tala vårt eget språk, såsom redan sagts i denna debatt.
Alfredo Antoniozzi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste hylla vice ordföranden Franco Frattini och tacka honom för att han har lagt fram en handlingsplan som äntligen ger oss ett viktigt diskussionsunderlag och grundval för att ta itu med laglig invandring i framtiden.
När det gäller betänkandet anser jag att det är en balanserad text, resultatet av värdefulla förhandlingar och viktiga kompromissändringsförslag mellan de olika politiska grupperna, som ger oss möjlighet att erbjuda ett brett stöd för denna text, och därmed, som parlament, att stödja Europeiska kommissionens framtida arbete med detta ämne. Jag skulle vilja betona att PPE-DE-gruppens ståndpunkt tillförde mycket av den balans och det innehåll som behövdes vid utarbetandet av detta betänkande.
De centrala delarna i den ståndpunkt som vår grupp alltid har intagit när det gäller fenomenet invandring har bekräftats. Bland dessa specifika punkter skulle jag också vilja påminna om vårt åtagande för fasta och beslutsamma åtgärder i syfte att bekämpa illegal invandring, stöd till en starkare förbindelse mellan laglig och olaglig invandring, och sökandet efter fler mekanismer för dialog om och integrering av invandrare.
Detta betänkande kan utan tvivel beskrivas som ett europeiskt betänkande, inte bara för dess retoriska effekt, i bemärkelsen att det visar fenomenet invandring som något som ska behandlas gemensamt, både i dess positiva och negativa aspekter, av alla europeiska partner. Alla måste visa solidaritet och därmed bemöta problem med samma intresse och beslutsamhet, även om problemen påverkar vissa länder mer än andra. Om ett fartyg som för med sig illegala invandrare förliser utanför Siciliens eller Kanarieöarnas kust måste det anses vara ett gemensamt problem.
Det är minst sagt nödvändigt med en politik på EU-nivå för att samordna fenomenet invandring. Detta betänkande leder oss i rätt riktning för att bekräfta denna övertygelse, samtidigt som det tydligt uttrycker fullständig respekt för nationell behörighet när det gäller kvantitativa aspekter och migrationsströmmar.
Bárbara Dührkop Dührkop: - (ES) Herr talman! Liksom alla andra vill jag först gratulera föredragandena till ett utmärkt arbete.
Invandring är inte ett nytt fenomen, som vi alla vet, men det som är nytt är dess enorma ökning under de senaste åren, och detta beror på ökande fattigdomsnivåer och ett växande antal länder som drabbas av fattigdom.
Jag menar därför att den centrala utmaningen nu är att kontrollera migrationsströmmarna, strukturera dem i enlighet med faktiska behov och säkerställa högre integrationsnivåer av dessa människor i värdländerna, liksom att trappa upp övervakning av våra gränser, med en politik som ger möjlighet till återvändande till ursprungsländerna.
Framför allt måste vi ta itu med de maffiagrupper som handlar med människor. Det är nödvändigt att finna ett svar och få ett slut på de mänskliga tragedier som hör samman med illegal invandring: på denna punkt är vi eniga.
Gränskontroller borde dock vara gemensamma i medlemsstaterna. Delat ansvar och solidaritet bör gå hand i hand.
Nu skulle jag vilja säga några ord om Frontex, som har gjort ett bra arbete, och jag riktar mig till rådet nu, rådet som just har läst upp en lång förteckning över fartyg och helikoptrar. Det som jag undrar är: var är de? Det räcker inte att de bara står på listan. Jag anser också att rådet agerar schizofrent när man begär mer stöd till Frontex och samtidigt skär ned budgeten med 2,5 procent, mot bakgrund av krediter som redan tömts ut för 2007.
Trots Frontex är vi dock medvetna om att migrationsströmmarna kommer att fortsätta, oavsett om vi är fullständigt villiga att kontrollera dem eller inte: det är vilja och inte lagstiftning som vi behöver, för kommissionen och rådet har beslutat att inte anta ett enda direktiv om lagliga villkor för inresa i EU.
Det är dock som om allt vi hoppades på i Tammerfors, allt som vår socialdemokratiska grupp försvarade så kraftfullt, helt enkelt gått upp i rök.
Jeanine Hennis-Plasschaert: - (NL) Herr talman! I en värld där vi står inför alltfler regionala konflikter, där det finns enorma skillnader i välstånd, där rörligheten ökar alltmer, kommer kontrollen av migrationsströmmarna att bli allt viktigare och samtidigt svårare. Är unionen i stånd att ta sitt ansvar med ett heltäckande paket när det gäller migration, både laglig och olaglig sådan? Vi har talat om detta ett tag nu: de drivande faktorerna som får människor att ge sig av, de lockande faktorerna som förleder människor att ge sig av, vikten av bistånd till regionen, de ofta omänskliga villkor som människor befinner sig i, den planerade fördelningen av bördor mellan medlemsstaterna, återsändandet av illegala invandrare, bristen på möjligheter till laglig invandring, risken för kompetensflykt, för att inte nämna de demografiska förändringar som vi står inför i unionen. Alla dessa aspekter har man tagit itu med någorlunda, eller de kommer att tas upp inom en snar framtid genom direktiv, handlingsplaner och andra instrument. I detta avseende skulle jag vilja tacka kommissionsledamot Franco Frattini. Förra torsdagen fastställde ni era mål ännu en gång med stor entusiasm vid Shaping Migration Strategies conference [konferens om EU:s migrationsstrategier], som jag organiserade tillsammans med kolleger.
Herr rådsordförande! Jag beundrar minister José Socrates uttalanden. Länderna i Europeiska unionen har verkligen ett historiskt ansvar gentemot de som nu reser i motsatt riktning. Ni har som rådsordförande uppvisat långtgående ambitioner, och ändå visar verkligheten att EU fortfarande har en lång väg kvar när det gäller att ta ett övergripande ansvar. Migrationsdebatten är en fullständig polarisering i många medlemsstater. Det görs ingen åtskillnad mellan asylsökande och ekonomiska invandrare, där de senare ofta är olagliga. Debatten domineras av integreringsproblem. Sociala trygghetssystem sägs stå på spel, och om vi inte är försiktiga kommer den genomsnittliga invandraren att jämställas med en terrorist. Det är alltför ofta nästan omöjligt att föra en öppen, rättvis och genomblickbar debatt. Tyvärr genljuder detta i rådets oerhört irriterande långsamma beslutsförfaranden, där rådet beslutar att skapa harmonisering, men det slutar med lägsta tänkbara minimistandarder. När det beslutas om konkreta åtgärder görs detta alltid på grundval av minsta gemensamma nämnare. Ja, jag är otålig till min natur, men jag tyckte bara att jag skulle nämna detta.
I verkligheten saknar dock många medlemsstater ambitioner. Bristen på solidaritet är chockerande, och jag nämner Frontex, men det finns många exempel. När ska medlemsstaterna visa att de stöder en långsiktig uppfattning, att de inte längre drivs av rädsla, att de inte längre kommer att låta sig styras av en kritisk artikel på en dagstidnings förstasida eller av nästa val? Vi kommer inte att klara det med enbart rådets utmärkta slutsatser. Herr rådsordförande! Min fråga är därför hur ni ska se till att denna situation förändras? Är rådsordföranden villig att ge parlamentet medbeslutandebefogenheter när det gäller de nya direktiven om laglig invandring, såsom det blåa kortet, i väntan på det nya fördraget? Detta, herr rådsordförande, skulle vara rätt signal.
Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ordförande Avril Doyle varnar oss för riskerna med alltför enkla lösningar. Frontex' insatser, som borde få mycket mer anslag, markerar att något börjar hända och resultat nu uppnås. Frankrikes politik går i rätt riktning och skulle kunna tjäna som exempel. Detsamma gäller för vissa beslut som fattas av den dömande makten, i Italien till exempel där hus som hyrts ut till illegala invandrare börjar konfiskeras. Sådana konkreta åtgärder bör vidtas i hela EU.
Men de skenargument som vi hör från den välmenande, vidsynta vänstern! Fru Gruber! Jag beklagar, men jag är förbluffad över att höra en intelligent person som ni säga att laglig migration kan främjas och illegal invandring bekämpas genom att öppna portarna för lagliga invandrare. Det är raka motsatsen! Det är genom att utrota farsoten olaglighet som vi kan öppna för det som är godtagbart och tolerabelt, även när det gäller numeriska termer, med andra ord en reglerad, anständig och genomblickbar invandring. Har ni någonsin hört talas om maffian? Det stämmer att ordet saknas i ert betänkande, liksom ordet terrorism, men maffian och terrorismen när sig och blir rika på smugglingen av fattiga illegala invandrare och deras död. Till och med ni borde förstå detta; det är inte svårt!
Kathalijne Maria Buitenweg: - (NL) Herr talman! Jag skulle vilja läsa för er ur en forskningsrapport som finansierats av parlamentet. Det står:
(EN) ”Man kan rimligtvis dra slutsatsen att antalet personer som mist livet vid europeiska gränser har ökat markant efter 1995, då kontrollerna utökades till att omfatta de yttre gränserna.”
(NL) Antalet människor som försöker finna en väg in i EU har i själva verket inte ökat, men gränserna bevakas mycket bättre, så att människor tar allt svårare och farligare vägar. I detta betänkande står det:
(EN) ”Europeiska rådets förslag kommer sannolikt att öka de mänskliga kostnaderna på grund av den ökade inriktningen på säkerhet och övervakning.”
(NL) Jag skulle verkligen vilja ha ett svar på detta från kommissionen och rådet. Jag anser att vi inte bara bör förlita oss på forskning, utan att vi bör samla in egna uppgifter om de dödliga passagerna. Instämmer ni, och om så är fallet, vem bör då samla in uppgifterna?
Jag menar inte att det inte ska förekomma några gränskontroller över huvud taget, utan jag menar att det bör finnas mer möjligheter till laglig invandring. Med hänsyn till detta skulle jag därför vilja välkomna kommissionens förslag om ett blått kort. Det blåa kortet: namnet hänvisar till det blåa i den europeiska flaggan, men det verkar mest handla om stjärnorna. Det kräver komplettering. Det gläder mig att kommissionen har sagt att den ska arbeta med detta. Jag kommer ivrigt att vänta på dess förslag, eftersom jag anser att det är ett nödvändigt komplement till de förslag som hittills lagts fram.
Nils Lundgren: Herr talman! Folkvandringar har ägt rum under hela mänsklighetens historia. Det har varit en av de mest fundamentala drivkrafterna i denna historia. När vi tar ställning till migration mellan länder, tar vi därför ställning till helt fundamentala frågor, till existentiella frågor om människans frihet. Har inte människor rätt att välja var i världen de vill leva? Ingenting av detta är egentligen uppe till diskussion här. Den moderna välfärdsstaten är oförenlig med fri invandring och svårförenlig med mera omfattande invandring överhuvudtaget på grund av standardskillnaderna.
Invandring för att föryngra vår egen befolkning är nästan dödfött enligt forskningen. Anhöriginvandring leder till mycket små effekter på den demografiska strukturen. Det skulle krävas att 50-75 procent av alla i ett land var invandrare om vi skulle föryngra befolkningen i ett land som exempelvis Japan.
Brain drain är ett stort problem för många u-länder. Här föreslås faktiskt att man helt och hållet ska beröva andra länder deras utbildade befolkning. Vi kräver ett nytt underlag.
Marine Le Pen: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! De senaste siffrorna som ges i årsrapporten om Eurodacs verksamhet för 2006, som är det biometriska redskap som EU använder för att övervaka asylsökande, visar att antalet personer som olagligen passerade någon av EU:s gränser har ökat med 64 procent sedan 2005. Denna oroande utveckling visar bara, om det behövs bevis, att EU står maktlöst när det gäller att kontrollera sina yttre gränser och begränsa den kraftiga ökningen av illegal invandring, särskilt från Afrika.
Den enda smulan tröst i betänkandet är att parlamentet tycks ha fått upp ögonen för att massregleringen av invandrare som olagligen har kommit in till EU:s territorium inte är en lösning i sig själv och inte kommer att lösa problemet. Men halleluja! Trots detta tvingades först Spanien, Belgien, Frankrike, Italien och Nederländerna att använda sig av denna farliga regleringspolitik, som oundvikligen gav upphov till det så kallade fenomenet med ”anspråk” och på så sätt påverkade deras europeiska grannars migrationsströmmar, innan de slutligen blev medvetna om detta.
Låt oss dock vara positiva. Vi har i alla fall börjat. Men om vi ska bekämpa illegala invandring effektivt finns det en åtgärd som måste vidtas som ett brådskande ärende: återupprättande av Europeiska unionens kontroller av de yttre gränserna. Påhittet Frontex, i själva verket ett tomt skal med otillräcklig personal och utrustning som inte ens stöds av vissa europeiska länder eftersom de är angelägna att bevara sin suveränitet när det gäller hanteringen av invandring, kommer aldrig att lyfta ut EU ur denna onda cirkel.
EU självt ska klandras för det fortsatta och ständigt växande problemet med invandring genom dess undertecknade av de kriminella Schengenavtalen. Unionen måste upphäva dessa, och snabbt.
Irena Belohorská: (SK) Europeiska unionen har en omfattande lagstiftning om migrationspolitik. Vi har Genèvekonventionen, Dublinkonventionen, åtskilliga förordningar och ett stort antal direktiv.
Men det finns stora problem med genomförandet av dem, och deras stora antal gör hela systemet ogenomskinligt. Dessutom tillämpas ideligen medlemsstaternas lagstiftning inkorrekt, och status för flyktingar och asylsökande slås ofta samman.
Eftersom tiden är begränsad kommer jag att hålla mig till frågan om barn som inte åtföljs av sina föräldrar och som lämnar sina ursprungsländer för att söka asyl i ett annat land: 5 procent av alla asylsökande är barn. Vi har statistik över hur många av dessa barn som har ansökt om asyl, men vi vet inte hur många av dem som passerar gränsen och inte ansöker om asyl. Vi vet hur många som beviljas asyl, men vi har inga uppgifter om vad som händer med dem vars ansökningar avslås.
Dessutom måste barn tilldelas en rättslig företrädare när de ankommer till ett land, som ska tillvarata deras intressen, men vi vet inte exakt hur ett barns intressen ska definieras. Ett barn rättsliga företrädare bör inte vara en oerfaren frivilligarbetare, en student eller en juridisk person med en intressekonflikt.
Patrick Gaubert: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det gladde mig att nyligen läsa att den socialdemokratiska gruppen i Europaparlament uppmanar till att morgondagens debatt inte ska bli ett valtaktiskt utspel. Dessutom ansåg jag, när jag lyssnade till er i morse, att era ståndpunkter börjar närma sig min egen grupps i farligt hög grad.
Jag instämmer med Lilli Gruber om att medlemsstaterna inte längre kan hantera invandring genom att agera självständigt i sitt eget hörn i EU. Jag instämmer också med Javier Moreno om att vi vill hjälpa länder med en hög emigrationsnivå att utvecklas, så att deras medborgare blir mer benägna att stanna i hemlandet. Jag håller också med Giovanni Fava när han säger att EU bör inta en bestämd hållning gentemot de arbetsgivare som utan skrupler utnyttjar sina arbetstagare.
Det finns de som associerar invandring med våld och som hävdar att invandrare är orsaken till allt det elände som drabbar deras land. Dessa människor delar inte Europeiska unionens grundläggande värderingar.
Som tur är finns det också de som humant kämpar mot illegal invandring, vilken bara skapar våra dagars slavar, och som stöder laglig invandring, vilken skapar ekonomiska, kulturella och intellektuella möjligheter för oss alla.
Vi i parlamentet vet en sak: detta problem kan inte lösas genom att bara agera på nationell nivå. Den enda vägen framåt är en gemensam europeisk politik. Vi inrättade inte Frontex för att fiska upp dränkta personer ur havet i södra EU eller för att samla ihop barn i de östra områdena som har dött av hunger och törst. Frontex är inte någon oframkomlig gräns, det är ett medel för att hindra att ett överdrivet antal invandrare anländer, för vilka vi inte har tillräcklig välfärd och materiella resurser.
Det är inte ett tekniskt eller militärt problem att kontrollera våra gränser: det är en politisk fråga. Precis som ni söker jag det mest realistiska och mest humana svaret. Som vi alla känner till finns detta här runt det europeiska bordet; det är något som ska vi enas om sinsemellan och tillsammans med de som styr de länder som är de huvudsakliga invandringskällorna. Det är upp till oss att inleda en ny, mer effektiv form av samutveckling som kommer att ge en intelligent reglering av migreringsflödet och en fredfull ankomst av invandrare till EU.
Invandrare har ofta inget val när det gäller vad som händer med dem, men vi har ett val: vi kan välja att ta emot dem med intresse, värdighet och förståelse. Det är upp till oss att lyckas där andra har misslyckats under så lång tid.
(Applåder)
Martine Roure: (FR) Herr talman! Vi välkomnar verkligen denna gemensamma debatt, eftersom det i dag är omöjligt att ha en verkligt effektiv och sammanhängande europeisk invandringspolitik utan att ta itu med dessa två frågor samtidigt och på gemenskapsnivå.
Under ett antal år har våra respektive länder antagit en restriktiv invandrarpolitik, ändå har inte denna politik hindrat invandrarna från att komma. Tvärtom, de fortsätter att komma till Europa, utsätter sig för stora personliga risker för att finna bättre levnadsvillkor, och för många av dem är det en fråga om överlevnad. Världen är nu en global by, och vi kommer aldrig att kunna stoppa dem som flyr från misär och hopplöshet. Vissa fortsätter att projektera vanföreställningen att vi kan stänga våra gränser, och de agerar helt oansvarigt.
Det är i slutändan en fråga om moral och solidaritet, och det är upp till oss att hjälpa alla de länder som befinner sig i nöd. Det är också därför som jag vill att denna debatt utvidgas till att omfatta mer än bara Frontex. Europeiska rådet måste verkligen förklara varför Frontex tvingades uppskjuta sin verksamhet i Medelhavet i mitten av augusti på grund av brist på driftsresurser. Men den fråga som vi verkligen bör inrikta oss på är denna: hur ska vi göra det möjligt för dem som vill komma till Europa att göra det på ett reglerat sätt?
Vi bör naturligtvis se över möjligheten att införa ett europeiskt blått kort: detta skulle också göra det möjligt för invandrare att röra sig fritt mellan EU och sina ursprungsländer och göra det på ett säkert sätt som medger insyn. Samtidigt är det viktigt att kommissionen först lägger fram ett förslag där en gemensam grund för invandrarnas rättigheter fastställs. Det finns många människor som utnyttjas på ett skandalöst sätt i våra olika länder. Vi måste till fullo inse att i dagens föränderliga värld handlar det nu om ett brådskande ärende att dessa länder där människor fortfarande lever i misär får möjlighet att utvecklas i harmoni. Det finns inget annat än vår förpliktelse. Alla bör ha rätt att stanna och leva i sitt födelseland: som situationen för närvarande ser ut har de inte detta val.
Slutligen hoppas jag att medlemsstaterna respekterar regeringskonferensens mandat att lägga fram frågan om laglig invandring för omröstning med kvalificerad majoritet och för medbeslutande. Jag skulle bara vilja upprepa att detta är absolut nödvändigt om vi ska anta en sammanhängande europeisk politik på detta område.
Jean-Marie Cavada: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Till slut kan vi tillsammans diskutera ämnena illegal invandring och den invandring som kallas för laglig: detta är två sidor av samma mynt utan vilka inget land i dag verkligen kan hävda att man har en framgångsrik invandringspolitik. Ärligt talat har de flesta enbart lyckats med att skapa obalans bland väljarna som bara tjänar till att förvärra problemen, något som verkligen inte behövs om de ska behandlas effektivt.
Ingen medlemsstat kan för närvarande hävda att de vill hantera sin invandringspolitik på egen hand, och tragedin med denna europeiska union är att många av dessa medlemmar är länder som historiskt sett, under två århundraden eller mer, har vetat allt om invandring, för de var offer för den. Det kommer att förekomma en del politiska krumbukter i dag, men jag anser att det är dags att flytta upp ett pinnhål nu. På ett område som tillåter rörelsefrihet, som vårt, kommer de beslut som fattas av en medlemsstat att få en omedelbar effekt på grannländerna. Av samma tecken att döma kan vi inte förvänta oss att de medlemsstater som ligger i den södra och östra delen av EU ensamma och hjälplösa måste bemöta det massiva migrationsflödet av det slag som vi nu bevittnar på Malta, Kanarieöarna och Lampedusa, i de östra delarna av unionen och till och med i nordväst, när yttre gränser hädanefter kommer att vara gemensamma för alla unionens länder.
Med den solidaritet som helt klart krävs här måste vi tillämpa den typ av politiska vilja som jag anser att medlemsstaterna inte är tillräckligt förberedda att visa prov på. Vi kan inte utveckla någon ordentlig europeisk invandringspolitik om vi inte får ett slut på den obalans som finns i de gällande fördragen: kampen mot illegal invandring måste bli en del av ett ordentligt gemenskapssystem, och den nuvarande allsidiga förlamning som påverkar vår politik för laglig invandring kan inte längre tolereras.
Det är därför som jag åter skulle vilja betona att vi i vår politik för laglig invandring och integrering måste tillämpa principerna för omröstning med kvalificerad majoritet och medbeslutande med Europaparlamentet, vilket fastställs i regeringskonferensens mandat. Detta är det enda sättet för oss att effektivt och demokratiskt bemöta en av de största utmaningar som vi för närvarande står inför i Europeiska unionen.
Roberts Zīle: (LV) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det gläder mig särskilt att parlamentet, i fråga om att stärka gemenskapens strategi, också brottas med frågor om laglig invandring i mitt land - Lettland - som hör samman med sysselsättningsbrist i olika sektorer som bygg- och restaurangbranschen. Ja, många människor har lämnat Lettland för att arbeta lagligt i dessa sektorer i olika EU-länder, och medborgare från länderna utanför EU fyller dessa arbetstillfällen i vårt land både lagligt och olagligt. Men för dem som har en stark önskan att stärka Europaparlamentets roll och minska medlemsstaternas, särskilt de små staternas, i invandringsfrågor skulle jag vilja framhäva något annat. Vi bör göra allt i vår makt för att övertyga olika medlemsstater att sluta begränsa tillträdet till arbetsmarknaden för de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, för att inte nämna attityden gentemot medlemsstaterna som anslöt sig 2007, som till och med uppmuntrar EU-medborgare till olaglig anställning. Mina damer och herrar! Var konsekventa! Tack så mycket.
Hélène Flautre: (FR) Herr talman! När det gäller att föreslå lagliga kanaler för invandring, en idé som i huvudsak motiveras av EU:s ekonomiska behov, som för det mesta är okänsliga för de verkliga behoven hos de personer som lever i unionens södra delar, beslutar ni i själva verket inte så mycket om antalet invandrare som kommer till EU, utan snarare om vilka av invandrarna som får komma in på vårt territorium lagligt. Men när det gäller de andra?
För dem återstår bara mardrömsresan. Hindrade från att lämna sitt födelseland, avspärrade till havs, inofficiella kanaler, kvarhållning, räddning eller drunkning - och jag skulle vilja höra er säga och åter säga att det är en grundläggande plikt att rädda människor till havs, se på fallet med de sju tunisiska fiskarna, och detta är det allra minsta som vi bör förvänta oss - och sedan möjligt påtvingat återvändande, ändlöst vandrande i fientliga transitländer, plus allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, och så vidare.
Som kommissionsledamot med ansvar för rättvisa, frihet och säkerhet bör ert - liksom vårt - huvudsakliga bekymmer vara att säkerställa respekten för mänskliga rättigheter, och era befogenheter på detta område är verkligen mycket omfattande; de är i själva verket enorma, som vi alla vet.
När tjetjenska medborgare förvägras asyl i Slovakien och utvisas tillbaka till Ryssland via Ukraina, hur kan ni då garantera att de inte faller offer för misshandel? Vad har blivit resultatet av de inledande återtagandeavtal som EU har förhandlat fram på detta område? Hur kan vi garantera att det inte kommer att vidtas tvångsåtgärder, när vi helt bryskt återsänder människor på detta sätt?
När Frontex' patruller hejdar båtar fulla av invandrare till havs, hur ser man då till att de ombordvarande effektivt får möjlighet att ansöka om asyl och att patrullerna i fråga kommer att behandla minderåriga på ett lämpligt sätt, och med deras intressen i åtanke, vilket krävs enligt internationell rätt?
Får jag som avslutning bara be er att tydligt förklara varför ni inte har någon förebyggande politik med krav på att medlemsstaterna ratificerar den internationella konventionen om skydd för alla migrerande arbetare och deras familjemedlemmar?
Pedro Guerreiro: (PT) I ett anförande på en minut kan vi bara betona att den undertryckande säkerhetsorienterade politik som kriminaliserar invandrare, både män och kvinnor, som vill ha ett arbete och ett värdigt liv, måste upphöra. Förvarsenheter för invandrare måste stängas, och den omänskliga återvändandepolitiken måste upphöra. Främlingshat, rasism samt all politik och korruption som uppmuntrar till detta måste bekämpas. Situationen för migrerande arbetstagare måste regleras genom att man tryggar deras arbete och sociala rättigheter, något som är ett nödvändigt villkor för att få ett slut på oacceptabla utnyttjandesituationer. Det måste finnas en effektiv integrationspolitik som särskilt omfattar familjeåterförening.
Vi anser att utveckling av en gemensam migrationspolitik inte är något lämpligt svar på dessa frågor och problem, vilket resultaten från andra gemensamma politiska åtgärder har visat. Invandringssituationen ser olika ut i varje land som är medlem i Europeiska unionen. De beslut som fattas om denna politik måste respektera varje stats suveränitet, något som naturligtvis inte hindrar samarbete på detta område på EU-nivå. I stället för en gemensam politik behöver vi en annorlunda politik och olika åtgärder som kommer att skydda invandrares rättigheter på ett effektivt sätt och bekämpa de djupliggande orsakerna till invandring.
Patrick Louis: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Nu räcker det med allt detta politiska hyckleri. Asyl- och invandringsrätten där liknande typer av civilisation berörs är inte problemet. Frågan handlar i grund och botten om invandring från andra civilisationer, och detta gynnar inte någon.
Invandring av arbetssökande är en dubbel orättvisa: den berövar ursprungslandet de kunskaper som det har betalat för, samtidigt som den drar ned arbetsmarknaden i värdlandet och tar arbetstillfällen från de lokalt arbetslösa.
Invandring av biståndssökande är ett misstag av två skäl: den gör fattiga människor rotlösa, hypnotiserade som de är av västvärldens lockbete, medan den destabiliserar de sociala budgetar som har skapats i värdlandet, och de kan bara överleva inom nationens begränsade och skyddade kontext.
Detta innebär, i strid mot det som stod på väggarna i ledamöternas restaurang i Bryssel för en månad sedan, att Europeiska unionen inte behöver invandring. Tvärtom faktiskt: det som EU behöver är en ordentlig familjepolitik och demografisk politik, suveränt samarbete mellan nationer och gränser, inte Frontex. Världen måste för det första förstå att fred inte skapas genom invandring utan genom självständig utveckling, och för det andra att verklig proletarisering inträder när människor förlorar sina kulturella rötter.
Jim Allister: (EN) Herr talman! Ett enskilt lands möjlighet att kontrollera sina egna gränser och ändra sin invandringspolitik utifrån behoven är ett konkret bevis för dess suveränitet.
Att det nu är omöjligt för Storbritannien att rätta till den allvarliga felbedömning man gjorde 2004, då landet öppnade sina gränser för arbetskraft från Östeuropa, är ett talande bevis för hur mycket suveränitet vi i Storbritannien har fått avstå för att få vara med i den här klubben. Jag säger felbedömning eftersom vi i stället för de 13 000 arbetskraftsinvandrare vi räknade med har tagit emot 750 000, vilket gör att vårt välfärdssystem dräneras på miljontals pund varje år i barnbidrag och skattelättnader för barn som inte ens är bosatta i Storbritannien, men där kriterierna är uppfyllda eftersom deras fäder arbetar där. På grund av EU:s bestämmelser står vi maktlösa inför detta, och ändå finns det de som vill att vi ska avstå ännu mer makt till Bryssel. Det vore mycket oklokt av oss att göra det.
József Szájer: (HU) Mina damer och herrar! Bristerna i EU:s invandringspolitik och de svårigheter som hittills upplevts kring gemensamma åtgärder har nu lyckats underminera stöd inom samhället för gemensamma värderingar som medborgarnas fria rörlighet inom Europeiska unionen.
Vi har öppnat våra inre gränser, men vi har ännu inte någon gemensam invandringspolitik. Detta är helt absurt. EU-medborgarna anser samtidigt att öppna gränser inom EU leder till en okontrollerad invandring. Om vi vill bevara freden i våra samhällen och det allmänna stödet för fri rörlighet behöver vi ett starkt EU, starkare än det vi för närvarande har, när det gäller invandringsfrågan. I detta avseende får vi dock inte glömma att medborgare i de nya medlemsstaterna fortfarande står inför omfattande restriktioner när det gäller invandringspolitik, trots att de faktiskt är EU-medborgare.
Europeiska folkpartiet anser att följande är nödvändigt för en lämplig och genomblickbar europeisk invandringspolitik. För det första: solidaritet bland medlemsstaterna, som skulle förebygga unilaterala beslut som påverkar alla till följd av de öppna gränserna, som i fallet med den spanska regeringens beslut. För det andra: mänsklig värdighet måste vara den vägledande principen.
För det tredje: vi måste vidta beslutsamma åtgärder mot illegal invandring. En kollega från den socialdemokratiska gruppen sa för en stund sedan att invandring inte är något brott. Men en person som bryter mot europeiska regler och medlemsstaters regler begår i själva verket en straffbar gärning, och det är därför som vi talar om illegal invandring. För att vidta åtgärder mot illegal invandring behöver vi ett starkare skydd av våra yttre gränser än vi för närvarande har och lagregler om återsändande av immigranter till deras eget land.
För det fjärde: regler om illegal invandring måste förstärkas och göras mer genomblickbara - jag ber om ursäkt, jag menade att säga regler om laglig invandring - med hänsyn till de typer av arbete som behövs i våra länder.
För det femte: invandringspolitiken får inte börja vid våra gränser. Trots att Europeiska unionen är en av de största bidragsgivande organisationerna i världen är det är häpnadsväckande att vi inte ställer särskilt många villkor när det gäller korruption, respekt för mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna. Detta måste få ett slut, och villkor av denna typ måste åläggas mottagarländerna. För övrigt anser jag att EU behöver en starkare invandringspolitik.
Stavros Lambrinidis: (EL) Herr talman! För några årtionden sedan emigrerade miljoner av våra europeiska medborgare till Amerika, Australien, Sydafrika och andra europeiska länder. De var inte rika, utan flydde från fattigdom.
Vi bad dem bli accepterade och få rättigheter. Pengarna som de skickade hem stödde våra ekonomier. Tusentals italienare, greker och irländska flaggor vajar i dessa länder på våra nationaldagar. De älskar de länder som de åkte till, men de tilläts också älska sina ursprungsländer; ingen känner sig hotad av denna dubbla kärlek. De utmärkte sig och gav ekonomier och kulturell och demokratisk rikedom i värdländerna ett uppsving.
Till följd av detta bör invandring helt klart inte behandlas som ett kontrollfenomen i första hand, för att inte tala om som en sannolik källa till terrorism, som det nu har blivit i diskussionen inom EU.
Invandringspolitik borde vara heltäckande och bör omfatta en hel rad aspekter:
För det första förbättring av lagliga migrationskanaler.
För det andra kampen mot hemlig invandring, särskilt ligor för smuggling av invandrare, och upprätthållandet av respekt för mänskliga rättigheter i förvarsenheter. Det enda brott som dessa personer har begått är att de fötts i fattigdom eller krigshärjade länder.
För det tredje anledningen till tillströmningen av invandrare: krig, fattigdom, underutveckling, diktatoriska regimer. EU måste ta itu med dessa fenomen i sin utrikespolitik och ekonomiska politik.
För det fjärde bör vi fråga oss varför EU har en sådan dragningskraft på invandrare. Samtidigt måste vi bekämpa olaglig anställning.
För det femte de demografiska, forskningsrelaterade, utbildningsrelaterade och ekonomiska behoven i Europeiska unionen. Vi måste locka till oss arbetskraft som det råder stort behov av.
För det sjätte respekt för de grundläggande rättigheterna.
För det sjunde skapandet av en europeisk bro mellan folk och kulturer för att stärka vår utrikespolitik.
Mycket få av de ovannämnda punkterna kräver polisiära åtgärder. Å andra sidan kräver de politiker med insikt och mod. Det gläder mig att kommissionen, efter dess inledande betoning på en polisbaserad strategi, nu rör sig framåt med en mycket bättre övergripande strategi. Jag gratulerar Franco Frattini.
Mogens Camre: (DA) Herr talman! Kärnan i det problem som vi oroar oss för är den demografiska obalansen i världen. Att legalisera illegal invandring kommer inte att lösa några problem: att hantera invandring i enlighet med en enhetlig uppsättning regler gör ännu mindre nytta. Det enda som kommer att hjälpa är stöd tillsammans med utveckling och demokrati. EU-länderna är så olika att enhetliga regler är omöjliga att administrera. I Danmark är över hälften av alla invandrare från icke västerländska länder inte tillgängliga för arbetsmarknaden, och de som är inne på arbetsmarknaden upplever höga arbetslöshetsnivåer. Detta beror på att landet har höga minimilöner och höga sociala förmåner - faktiskt så höga att få människor här i parlamentet kan förstå att Danmark helt enkelt inte kan få in människor utan kvalifikationer på arbetsmarknaden, oavsett de berörda personernas nationalitet och trots ett enormt finansiellt stödinitiativ.
Motståndet i alla medlemsstater mot att öka invandringen från utländska kulturer bör vara nog för att övertyga Europaparlamentet om att lyssna mer på sina väljare.
Raül Romeva i Rueda: - (ES) Herr talman! Alla debatter om invandring måste grunda sig på minst fyra faktorer. Folk kommer att fortsätta riskera sina liv genom att komma hit oavsett hur många murar, fängelsegaller eller fartyg vi har. Folk kommer inte till Spanien, Malta eller Italien: de kommer till EU. Alla studier pekar på att invandrarbefolkningen är nödvändig i EU för att garantera den aktuella nivån i välfärdsstaten. Men oroande många av dessa människor utnyttjas fortfarande av hänsynslösa affärsmän som drar fördel av deras sårbara situation i syfte att utnyttja dem.
Om detta är fallet - och jag skulle vilja påminna er om att detta redan har bevisats och inte härrör från fördomar eller misstankar - om detta är fallet, måste vi nu utveckla en rimlig och intelligent europeisk politik om tillträde vid våra gränser: att stoppa människor som passerar dem hjälper oss inte att kontrollera processen. Det gör bara situationen mer laddad.
På samma sätt måste vi inta en ansvarsfull hållning när det gäller vår mottagningsprocess, garantier för asyl och flyktingstatus till invandrare, individuell behandling av varje enskild person och realistiska lösningar.
Kyriacos Triantaphyllides: (EL) Herr talman! Vi har noga läst betänkandena från våra två kolleger. Det finns inga förslag i dem som skiljer sig avsevärt från de åtgärder och den politik som rådet och kommissionen har föreslagit.
Frontex, som man söker mer anslag för, är inte bara en mekanism för att övervaka våra gränser. Byrån kan också användas som en plattform för att kontrollera länder utanför EU som gränsar till unionen. Lösningen för att bekämpa illegal invandring är inte att inrätta mekanismer för tvångsåtgärder och interventioner. Vi bör inte inrätta flyktingförläggningar, samla in biometriska data i centrala databaser eller behandla alla som försöker korsa våra gränser som terrorister eller brottslingar.
Men samtidigt är inte heller skapandet av en ram av specificeringar för laglig invandring ett sätt att bekämpa illegal invandring. Vi bör inte fortsätta att använda denna ram som en förevändning för främjandet av åtgärder som kommer att tjäna Europeiska unionen som helhet utan att ta hänsyn till invandrarnas egna rättigheter.
I den relevanta motiveringen kritiseras inte användningen av biometriska data, den gör inte åtskillnad mellan kontroller och hanteringen av invandring, inte heller beaktas de invandrare som faller utanför kategorierna invandrare med användbara intellektuella kunskaper eller livsviktiga manuella arbetstagare som passar de multinationella företagens behov.
Invandring är en tvåvägsförbindelse av tillgång och dialog, utbyte och ömsesidigt inflytande, samarbete mellan och respekt för människor och individer, förståelse av och garanti för jämställdhet. Det är därför vår plikt att främja politik som följer denna strategi, och enbart denna strategi.
Manfred Weber: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har talat en hel del om invandrare i dag. För en liten stund skulle jag nu vilja rikta uppmärksamheten mot det som våra medborgare ber oss om. Den fråga som medborgarna ställer till oss är följande: vi har miljoner arbetslösa inom Europeiska unionen, och ändå talar vi samtidigt om invandringen av högutbildade arbetstagare. Som politiker kommer vi att tvingas lägga en hel del energi på att förklara för våra medborgare att när det gäller utbildade arbetstagare behöver vi de bästa hjärnorna i världen.
Medborgarna frågar oss också om vi tar deras oro för denna fråga på allvar? Vi talar om cirkulär migration. Under de senaste årtiondena har vi tagit in turkiska medborgare till mitt land och värvat dem till arbetsstyrkan. I Tjeckien har vi vietnameser. Cirkulär migration - med andra ord, att dessa gästarbetare återvänder hem - har hittills inte fungerat i dessa länder. Våra medborgare undrar hur vi tänker lösa detta problem. Hur hänger allt detta ihop?
Vi kommer också att göra klart för medborgarna att vi anser att det är invandrarnas plikt att anpassa sig, precis som Stavros Lambrinidis har sagt, vilket innebär att lära sig språket och göra en ansträngning för att anpassa sig. Vi kommer bara att få medborgarnas förståelse för europeisk migrationspolitik - för laglig invandring - om vi klargör att när det gäller illegal migration kommer illegala invandrare att tvingas lämna EU. Detta är det enda sättet att få allmänhetens stöd för laglig invandring.
Det viktigaste elementet i betänkandet är, enligt min mening, det tydliga åtagandet gentemot EU:s medborgare att när det gäller kvoter - med andra ord uppgiften att fastställa hur många som kommer in på arbetsmarknaden - får medlemsstaterna bestämma, precis som tidigare. Det är där som det finns mycket mer tillit bland medborgarna.
Jag skulle vilja tacka våra två föredragande, som har lagt fram ett bra betänkande. Låt mig på min grupps vägnar, PPE-DE-gruppen, säga att vi är glada för att våra kolleger från partierna på parlamentets vänsterkant också har rört sig mot vår position på många områden, särskilt i frågan om en kraftfull politik för återvändande, frågan om att låta nationella beslutsfattare bestämma om kvoter och upprättande av effektiva gränskontroller. För mig är det oerhört glädjande att vi från PPE-DE-gruppens sida har lyckats hävda vår ståndpunkt här.
Magda Kósáné Kovács: (HU) Tack, herr talman! EU behöver en gemensam invandringspolitik. Från Tammerfors till Haag, från Claude Moraes och Patrick Gaubert till dagens två utmärkta betänkanden och kommissionens alla meddelanden däremellan - detta har varit de olika anhalterna längs vägen, där vi redan har lyckats fastställa att bestämdhet inom ramen för invandringspolitiken inte är en tillgång i sig själv.
Vår uppgift är att samordna och särskilja. Vi måste samordna de komplexa fenomen som invandring består av, inbegripet människor som migrerar av enbart ekonomiska skäl, men också de som passerar gränsen olagligt. Bland dessa måste vi urskilja asylsökande, de som infiltrerar sig i förbindelser med brottslig verksamhet och de som kanske har dragits in i illegal verksamhet av myndigheterna själva.
Hittills har vi, de nya medlemsstaterna, varit transitländer, men nu vill vi också bli destinationsländer, och vårt ansvar kommer att öka, eftersom vi också behöver tillgång till ny arbetskraft. Det är inte extra muskelkraft vi behöver eller intelligens att utnyttja, utan ny arbetskraft för vår arbetsmarknad. Det är därför som jag välkomnar förordningar som anger invandrarnas plats i vår arbetsmarknadsmässiga situation. Jag välkomnar också planen på gemensam lagstiftning och de instrument som föreslås i denna gemensamma lagstiftningsplan.
Slutligen skulle jag vilja betona att samarbete med ursprungsländerna utgör den verkligt humana framtiden, där laglig och olaglig invandring inte är ett beslut som påverkar en hel livstid, och inte innebär flykt från ens land och ens hem. Det är snarare en tillfällig period under vilken villkoren för återvändande måste fastställas genom förståelse och integrering. Tack så mycket, herr talman!
Simon Busuttil: (MT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack! Europeiska gränsförvaltningsbyrån (Frontex) gör en viktig insats, men jag måste säga att vi fortfarande är långt från de eftersträvade resultaten. I juli förra året ledde Frontex' uppdrag i Medelhavet till att det antal invandrare som kom till mitt land, Malta, sjönk till hälften jämfört med juli året innan. Otroligt nog upphörde uppdraget trots detta i slutet av juli, och vi upplevde faktiskt att det antal som anlände fördubblades i augusti jämfört med året innan. Denna månad fortsatte Frontex' uppdrag, men vi har ändå upplevt en ökning jämfört med september förra året. Vad innebär allt detta? Detta innebär för det första att vi måste stärka Frontex ytterligare, och att parlamentet därför åtar sig att öka Frontex' budget, inte minska den, som rådet försöker göra. Detta innebär att medlemsstaterna, som har lovat Frontex så många båtar, helikoptrar och flygplan, inte uppfyller de löften som de gjorde, och jag förväntar mig att både Frontex och kommissionen kommer att samarbeta med parlamentet för att få medlemsstaterna att ta sitt ansvar. Detta innebär också att det behöver göras mer arbete, så att tredjeländer, som Libyen, samarbetar med oss inom ramen för invandringssektorn. Men detta innebär också att det fortfarande förekommer hyckleri i EU:s invandringspolitik. Alla håller med om att topprioriteringen bör vara att rädda livet på människor som drunknar i Medelhavet. Mycket bra, så ska det vara. Men när vi frågar, som Malta gjorde, vem som ska ta emot de människor som räddas från att drunkna, möts vi av en djup tystnad.
Wolfgang Kreissl-Dörfler: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är bra att man äntligen har erkänt att det inte bara handlar om gemensamma insatser för att bekämpa illegal migration, utan att det också krävs heltäckande strategier för att hantera och samordna laglig migration på en gemensam grundval, särskilt i ett EU utan gränser. Men detta kan inte bara vara inrikesministrarnas uppgift, som snabbt sluter avtal om åtgärder som syftar till att hantera illegala invandrare; det är också en uppgift för ministrarna med ansvar för sysselsättning och sociala frågor.
Jag välkomnar därför rådets och kommissionens initiativ att engagera de relevanta fackministerierna, inbegripet vår vice förbundskansler, Franz Müntefering, till exempel. Faktum är att laglig invandring alltid innebär en invandring till arbetsmarknaden och därför även in i de sociala trygghetssystemen.
Vi måste emellertid också bekämpa orsakerna till invandring mer intensivt och de skäl som tvingar så många att söka en väg ut ur sin situation genom att fly från sina avbefolkade länder. Vi måste skapa lagliga arbetstillfällen. Det ”blåa kortet” och cirkulär migration är ett första steg i rätt riktning.
Jag har även en kommentar som rör Frontex: det som vissa medlemsstater gör här är skandalöst. Solidaritet, som alltid krävs, måste gälla för alla EU-länder, inte bara några få, och flyktingarna måste, enligt min mening, fördelas bland alla medlemsstater enligt en formel, som inte ännu har fastställts. Det kan inte bara vara en fråga som rör Malta, Kanarieöarna eller Grekland. Avslutningsvis kan Frontex bara bli så bra som medlemsstaterna låter det vara.
Jag skulle vilja göra en marginell kommentar när det gäller Frontex. Frontex döper alltid sina operationer efter namn i den grekiska mytologin; Nautilus är ett exempel. En förestående operation heter dock Hydra. Detta är smaklöst, enligt min uppfattning. Jag anser att namnet på operationen bör ändras, för alla som har någon kunskap om den grekiska mytologin vet vad Hydra betyder.
(Applåder)
Agustín Díaz de Mera García Consuegra: - (ES) Herr talman! Jag vill kort kommentera och belysa några statistiska uppgifter. Enligt Eurostat väljer 45 procent av de utlänningar som reser in till den europeiska kontinenten att stanna i Spanien. Mellan den 21 september och tidigt på morgonen den 24 september anlände 595 medborgare från länderna i Afrika söder om Sahara till Spaniens stränder. Sedan början av året har 11 000 invandrare nått enbart Kanarieöarna, och 9 000 av dessa sedan genomförandet av operation Hera den 23 april.
Trots Frontex samt operationerna Hera, Hermes, Nautilus, Poseidon och Malta visar siffror att de maffior som handlar med människor har de medel som krävs för att lura våra kontrollmekanismer och öppna nya sjövägar. Ett exempel på detta är det stora antalet invandrare som når kusterna i östra Spanien, eller mer än 4 000 invandrare från Sri Lanka och Pakistan som väntar på att föras till Europa från Guinea-Conakrys stränder.
Därför måste de uppdrag som syftar till att identifiera och arrestera medlemmar i maffianätverken samt upptrappningen av polisiärt och internationellt samarbete genom upprättandet av gemensamma utredningsgrupper prioriteras. Frontex måste behålla sina uppdrag i krisområden på en permanent basis. Det är grundläggande att rådet driver på det europeiska nätverket för kustbevakning för att stärka övervaknings- och kontrolluppdrag.
EU som helhet måste stödja och uppmuntra till samarbetsavtal och informationskampanjer, inte bara på språklig och professionell basis; ursprungsländerna och transitländerna måste också göras medvetna om de risker som invandrarna utsätter sig för och om deras död.
Slutligen måste invandringspolitiken samordnas på EU-nivå för att förhindra toleranta lagar och regleringsprocesser som har en pådrivande effekt. Vi måste också uppmuntra till en generös och humanitär asylpolitik, och ett nödvändigt internationellt skydd.
Jag avslutar nu: man kan inte tala till rådet om 20-procentig solidaritet. Frontex tillhandahåller 80 procent av chartrade fartyg, flygplan, bränsle, allt förutom materialdepreciering. Rådet måste därför uppmuntra till 20 procents solidaritet och avhålla sig från att använda dubbeltydigheter inom ramen för en politik som påverkar hela EU.
Inger Segelström: Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredragandena för ett mycket bra arbete. Jag är nöjd med att det blir tuffare tag mot arbetsgivare och privatpersoner som anställer svart. Olagliga anställningar inom t.ex. hushållsarbete och barnomsorg drabbar mest kvinnor, ofta med invandrarbakgrund. Detta påverkar inte bara dem själva utan också de nationella socialförsäkringssystemen, finans och konkurrens. Jag är också nöjd med att få fortsatt stöd för att bekämpa människohandeln, speciellt med kvinnor och barn, vilken dominerar. Tack för stödet för en halvering av antalet offer inom tio år till en nolltolerans.
Däremot är jag besviken över att jag inte fick stöd av den konservativa gruppen i LIBE med att hjälpa kvinnor och barn att bryta sig loss och få ett nytt liv. Genom att rösta för ändringsförslag 29 finns det nu en ny chans att stödja kvinnor och barn så att de får stanna i EU eller att ge dem stöd för att kunna återvända. Gör det för kvinnornas liv - efter människohandeln.
Jag är också nöjd med att vi fortsätter att säga nej till flyktingläger utanför EU. Det jag dock vill varna för är en ekonomisk arbetskraftsinvandring om vi inte tillåter medföljande familjer, partner och barn. Det kommer då att bli mest unga män som kommer, vilket inte gagnar något samhälle i EU.
Vi talar om EU:s gränser. Det är viktigt att personer som ägnar sig åt människohandel, kriminalitet, droger, vapenhandel och penningtvätt hålls utanför, samtidigt som skyddsbehövande välkomnas i ett humant EU. Det är EU:s ryggrad och kan inte ryckas undan EU:s gemensamma framtid. Migration kommer att vara viktig inte bara för oss som bor här nu, utan också för framtida generationer, och vi ska klara både en global välfärd och vår välfärd.
Carlos Coelho: (PT) Herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Dagens debatt bygger på två betänkanden som tydligt företräder två kompletterande strategier: handlingsprogrammet för laglig invandring och prioriteringar inom kampen mot illegal invandring. Att vara för den ena och glömma den andra skulle vara ett allvarligt misstag. De är två sidor av samma mynt. Migration är ett enormt fenomen nu för tiden. Man uppskattar att det finns omkring 26 miljoner invandrare i Europeiska unionen, som befinner sig här både lagligt och olagligt. Migration är ett fenomen som har en tydlig europeisk dimension, inte bara för att varje medlemsstat i sig inte kan hantera detta effektivt, utan delvis för att varje ändring av migrationspolitiken i en medlemsstat kan påverka migrationsströmmarna och dess utveckling i andra medlemsstater.
Herr vice kommissionsordförande! Jag stöder naturligtvis idén om ett blått kort och även inrättandet av en europeisk webbplats om invandring som i stor omfattning ska sprida information om villkoren och möjligheterna till laglig invandring i Europeiska unionen. Jag välkomnar strategin att ge upp idén om ett enda direktiv, efter ett antal års dödläge i rådet, och anta en progressiv metod som omfattar framläggandet av sektorsdirektiv under de närmaste tre åren. Jag skulle vilja betona behovet av en politik för utvecklingsbistånd som omfattar undertecknandet av avtal med tredjeländer för att hantera invandringen effektivt. Samarbete med ursprungsländerna är grundläggande i kampen mot människohandel och olaglig anställning.
Slutligen måste vi också garantera gränskontroll och användning av tillgängliga resurser såsom Frontex och enheter för snabba ingripanden vid gränserna (RABIT), som måste få de anslag som krävs för deras arbete.
Genowefa Grabowska: (PL) Invandring är inte bara ett problem som berör södra Europa. Det påverkar också unionen som helhet, inbegripet mitt land, Polen, som ligger på kontinentens nordöstra del.
Polens östra gräns är unionens längsta landgräns, och vi ansvarar för dess säkerhet. Dessutom ligger Frontex, som man förväntar sig så mycket av, i Warszawa. Vi fördelar vissa åtaganden och ansvar till Frontex, och vi bör därför också se till att byrån har de nödvändiga redskapen och resurserna till sitt förfogande, så att den kan vidta åtgärder och skydda våra gränser effektivt.
Nästan tre miljoner av mina landsmän har lämnat Polen de senaste åren. De har åkt till andra medlemsstater i unionen för att dra nytta av principerna för den inre marknaden. Vi har emellertid också mottagit tusentals personer från Fjärran östern, från Korea och Vietnam till exempel. Folk har naturligtvis också kommit från Ukraina och Vitryssland. Vi behöver dessa nyanlända. De hjälper till att bygga Polen.
Det är därför som jag välkomnar betänkandena från Lilli Gruber och Javier Moreno Sánchez, särskilt betänkandet om invandringspolitiken, eftersom det skyddar civiliserad invandring genom att skapa kanaler för laglig invandring. De två betänkandena kompletterar varandra mycket väl. Tillsammans med det förslag till ett direktiv om påföljder för arbetsgivare som anställer illegala invandrare, som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för närvarande arbetar med, utgör de en sund rättslig grund för unionens invandringspolitik. Det gläder mig att parlamentet spelar en så stor roll i detta sammanhang.
Jag skulle vilja göra en sista kommentar. Invandring ska inte betraktas som ett problem. Vi bör i stället se den som en möjlighet för ett åldrande Europa! Vi bör dra nytta av den energi och entusiasm som de människor som kommer till oss på lagliga vägar har och engagera dem i skapandet av nya nationer och vårt gemensamma EU!
Barbara Kudrycka: (PL) Herr talman! Det är värt att överväga var betoningen ligger i betänkandet om illegal invandring. I betänkandet inriktar man sig huvudsakligen på Medelhavet. Det ger också uttryck för otillbörlig tillit till gemenskapens åtgärdsinstrument.
Vi är alla medvetna om att ansvaret för gränskontroller förblir hos medlemsstaterna. I detta avseende beror emellertid mycket fortfarande på vilken beredskap de berörda medlemsstaternas särskilda enheter har, trots hänvisningar till subsidiaritetsprincipen och Frontex' existens.
Situationen längs landgränsen i söder och öster kräver också uppmärksamhet, ekonomiska resurser och gemensamma åtgärder, även om det för närvarande inte är någon huvudväg för illegal invandring.
Dessutom kan en utvidgning av Schengenområdet förvärra de problem som hör samman med migration. Det är därför som unionens politik för laglig invandring är en sådan viktig fråga. För att kunna hantera laglig ekonomisk invandring måste vi dock först se till att utnyttja den potential och rörlighet som unionens arbetskraft har.
Existensen av övergångsperioder för att öppna arbetsmarknader för medborgare i de nya medlemsstaterna och selektivt upphäva dessa arrangemang genom att bara öppna arbetsmarknader för högutbildade arbetstagare förstör på allvar alla steg mot en gemensam migrationspolitik för tredjelandsmedborgare.
De kulturella och geografiska faktorer som omfattas av laglig migration är också betydande. På grundval av deras geografiska läge, kulturella och språkliga likheter är medlemsstaterna naturligtvis mer hågade att anta en migrationspolitik i förhållande till vissa tredjeländer. Jag hänvisar till dessa länder vars medborgare finner det enklast att integrera sig med europeisk kultur och värderingar genom närhet och kännedom, om så bara av språket i fråga. Denna typ av laglig migration har därför dubbelt mervärde.
Josep Borrell Fontelles: - (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Medelhavet är världens mest ojämlika gräns. Ekonomiskt uttryckt och när det gäller inkomst skapar den kolossala skillnaden mellan de två sidorna ett flöde av människor som inte kan kontrolleras enbart med hjälp av polisstyrkor.
Under sommaren 2006 fick jag tillfälle att gratulera kommissionsledamot Franco Frattini, eftersom han och några spanska fiskare räddade EU:s ära genom att bärga en grupp människor som drev ute på havet, och vi bevittnade då en skandalös bytesprocess om vad vi skulle göra med dem. Herr kommissionsledamot! Befinner vi oss i en bättre position för att ta itu med detta problem nu ett år senare?
Vi rör oss verkligen långsamt framåt, och våra framsteg är oförenliga med allvaret i det problem som ligger framför oss. Det är ett problem som vi inte kommer att lyckas lösa utan ytterligare utveckling i ursprungsländerna. Vi måste få in detta i våra skallar. Vi kommer inte att lyckas lösa problemet utan utveckling i ursprungsländerna, eftersom vi inte kan klara av hela det demografiska överskottet i länderna i Afrika söder om Sahara, även om vi behöver ett stort antal invandrare.
Dessutom är det som händer här den förfärliga kombinationen av å ena sidan hunger och å den andra tv-paraboler. Den tomma skålen i köket och parabolen överhopad med förväntningar utgör bästa möjliga grogrund för illegal invandring som vi bara kan kontrollera genom att bidra till utvecklingen i ursprungsländerna och förebygga den verkliga pådrivande effekten: olaglig anställning.
(Applåder)
Philip Bradbourn: (EN) Herr talman! Ämnet för dagens debatt är otvivelaktigt ytterst viktigt för EU. Det är dessutom ett område där varje medlemsstat brottas med sina egna utmaningar. Just av denna anledning får vi inte satsa på en strategi som ska passa alla, vare sig det handlar om olaglig eller laglig migration. Varje medlemsstat måste ha rätt att självständigt hantera migrationsfrågorna.
Jag är dock för ökat samarbete mellan medlemsstaterna där det finns gemensamma förutsättningar och där alla berörda parter gynnas. Liksom övriga talare vill jag även fästa parlamentets uppmärksamhet på Frontex, som vi nyligen har beviljat ytterligare 12 miljoner euro.
Redan från första början har Frontex drabbats av problem på grund av att medlemsstater har utlovat medel och sedan inte levt upp till sina åtaganden. Om detta projekt ska lyckas måste vi se till att de utlovade medlen frigörs för verksamheten när de behövs.
Detta är dock endast ett verktyg för att bekämpa olaglig invandring. Vi måste titta på nya och innovativa lösningar vid själva källan, dvs. där migranternas resa tar sin början. Vi måste överväga riktade kampanjer i ursprungsländerna och klargöra att det inte finns någon öppen dörr till EU. Framför allt måste vi inrikta oss på människosmugglarna.
Den andra sidan av detta mynt är att våra medlemsstater måste ha effektiva återsändningsrutiner för att avskräcka både olagliga invandrare och personer som organiserar sådan invandring.
Avslutningsvis kan jag säga att det är samarbete mellan medlemsstaterna som behövs, inte reglering. En strategi som ska passa alla kan inte bidra till att lösa invandringsproblemen och vi får inte gå i den fällan att tänka att lösningen är mer EU.
Louis Grech: - (MT) Herr talman! Det stämmer att kommissionsledamot Franco Frattinis ständiga engagemang och den prioritering som det portugisiska ordförandeskapet ger detta har gett vissa resultat under de senaste månaderna, trots den avskräckande byråkrati och den påtagliga brist på solidaritet i vissa aspekter som har hindrat effektiviteten i fråga om ett antal initiativ. Denna tragiska fråga förtjänar emellertid en gemensam europeisk politik i vilken man omedelbart tar itu med grundläggande ”frågor”, som t.ex. antagande av en ”bördefördelande” politik mellan alla medlemsstater, en översyn av Dublin II enligt förslaget i punkt 18 i Sánchezbetänkandet, ett tillräckligt ekonomiskt stöd eller andra former av stöd, inklusive tillhandahållande av kapital för infrastrukturprojekt, samt en bedömning av genomförbarheten, eller i annat fall av utvecklingscenter som exempelvis arbetsförmedlingar i ursprungs- och transitländer, utveckling av en realistisk återflyttningspolitik, införande av en läglig integrationspolitik och av kampen mot organiserad brottslighet, som omfattar människohandel samt främlingsfientlighet och rasism. Vi har olyckligtvis inte någon europeisk byrå i Medelhavsområdet för utveckling av den här sortens gemensamma politik för invandring och asyl. Frontex kommer aldrig att kunna uppfylla denna roll om dess referensram inte förändras avsevärt. Slutligen vill jag tacka de två föredragandena som i konkreta termer har visat oss hur bakåtsträvande unionen är i detta avseende. De har tagit upp rättigheter och värdighet för invandrarna, som ofta faller offer för politiskt förtryck, fattigdom och organiserad brottslighet, samt sådana svårigheter som små medlemsstater ställs inför, som t.ex. Malta som bär ett oproportionerligt tungt ansvar, ofta utan någon verklig solidaritet.
Libor Rouček: (CS) Mina damer och herrar! Europa står inför två utmaningar. Å ena sidan har vi en åldrande befolkning och en befolkningsminskning. Å andra sidan knackar hundratusentals, till och med miljontals, människor från utvecklingsländer, som är angelägna om att ta sig in i EU på lagligt eller olagligt sätt, på unionens södra och östra portar. Denna utmaning måste hanteras med gemensamma ansträngningar i Europeiska unionen: det finns inget land som kan lösa detta problem på egen hand, hur stort detta land än är.
Därför välkomnar jag kommissionens ansträngningar att söka efter och föreslå gemensamma lösningar, som t.ex. att använda Frontex för att motverka olaglig invandring. Ett annat exempel är att hantera laglig invandring med hjälp av systemet med blåa kort eller samarbetsavtal med ursprungsländerna. Jag välkomnar också den uppmaning som upprepades av kommissionsledamot Franco Frattini i dag till de länder i Europeiska unionen som ännu inte har öppnat arbetsmarknaden för våra medborgare från de nya medlemsstaterna att göra detta så snart som möjligt.
Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. - (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig kort. Detta har verkligen varit en av de grundligaste, mest detaljerade och allomfattande debatter inom rådet och parlamentet som jag har haft äran att vara ordförande för, närvara vid och delta i. Det har varit en debatt under vilken jag har noterat, och naturligtvis tagit till mig, en rad förslag och råd som enligt min uppfattning är oerhört viktiga och nödvändiga för det arbete som vi måste uträtta i framtiden.
Mot bakgrund av detta anser jag att jag rättmätigt kan dra slutsatsen att Europeiska unionen har en gemensam och heltäckande strategi för att hantera frågorna beträffande invandring, och att vi är på god väg att införa en politik som kommer att ge denna strategi en fysisk och praktisk form. Det kommer naturligtvis att förekomma tveksamheter, och absolut ett visst tvivel, och naturligtvis också ett behov av lite större ambition, men jag vill betona att allt kommer att balanseras inom ramen för vårt samhälle och i enlighet med de svårigheter som vi står inför. Jag anser att vi är på rätt väg och att vi kan, och måste, fortsätta framåt med beslutsamhet för att genomföra en i sanning global strategi för invandring.
Enligt vår uppfattning utgör två avgörande ord grunden för denna politik: mänsklighet och solidaritet. Mänsklighet för att denna politik baseras på människorna och riktas till människorna. Frågan om mänsklighet kan inte och kommer inte att glömmas bort av ordförandeskapet. Vi talar, vilket redan har nämnts, om människor som, genom att söka sig till våra samhällen, på ett legitimt sätt strävar efter ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Detta är en mänsklig önskan som vi måste respektera till fullo. Det andra avgörande ordet är solidaritet, eftersom detta, vilket redan har sagts, inte är en fråga eller ett problem som kan lösas av en enda medlemsstat, eller ens av två eller tre. Det är ett problem som påverkar alla, och som följaktligen måste hanteras gemensamt. Lyckligtvis anser vi att det finns en allt större uppenbar medvetenhet om behovet att sammanföra dessa två koncept - mänsklighet och solidaritet - i definitionen och genomförandet av en europeisk invandringspolitik.
Vi har redan skapat ett gemensamt instrument för att bekämpa olaglig invandring, en byrå som kallas Frontex, som har funnits i två år. Den har under denna period inlett sin verksamhet och, enligt vår uppfattning, fungerat bra trots vissa svårigheter. Vi måste uppenbarligen öka våra ansträngningar för att utrusta den med de instrument som krävs, så att den kan uppnå det syfte som den upprättades för på ett effektivare, snabbare och mer träffsäkert sätt. Vi anser emellertid att detta gemensamma instrument hittills har visat att det var nödvändigt och motiverat att upprätta det.
När det gäller laglig invandring har behovet av att intensifiera vår dialog med tredjeländer med rätta nämnts här i dag, i synnerhet med de länder som utgör källorna för migrationsflöden. En sådan dialog är helt grundläggande, och jag instämmer helt med vad som har sagts tidigare om att vi aldrig kommer att kunna finna en permanent lösning på detta problem om vi inte tar hänsyn till, analyserar och på något sätt tar itu med orsakerna i ursprungsländerna till dessa migrationsflöden.
Vi har intensifierat dialogen med Afrika på detta område, och vi hoppas kunna uppnå mycket betydelsefulla resultat i fråga om invandring och dialogen om invandring med ursprungsländerna vid nästa toppmöte mellan EU och Afrika, och i slutändan en laglig invandring. Det portugisiska ordförandeskapet har satt laglig invandring högt på listan över prioriterade åtgärder för dess sexmånadersperiod. Kommissionen har också varit aktiv på detta område och lagt fram förslag som vi betraktar som mycket intressanta. Dessa kommer att diskuteras under vårt ordförandeskap, under vilket vi hoppas kunna göra betydande framsteg, vilket jag redan sagt.
Sammanfattningsvis anser vi att vi är på rätt väg, trots de svårigheter och besvärliga problem som vi ställs inför. Vi måste kanske vara lite mer ambitiösa i fråga om vissa saker. Och vi måste kanske agera lite snabbare i fråga om vissa saker, men jag anser att alla med någon tillförsikt måste hålla med om att det har uträttats mycket under de senaste åren.
Rådet välkomnar och uppmuntrar naturligtvis denna debatt med Europaparlamentet. Frågan om medbeslutande och ändringsfördraget togs upp här i dag. Ändringsfördraget har, som ni vet, sina rötter i ett mandat som antogs av Europeiska rådet och följaktligen av samtliga medlemsstater. Beslut av det här slaget måste naturligtvis fattas av samtliga medlemsstater, inte bara av ordförandeskapet. Enligt min uppfattning leder i varje fall ändringsfördraget, liksom konstitutionsfördraget, till oerhört betydelsefulla steg mot att utvidga medbeslutandeförfarandet till många lagstiftningsinitiativ inom EU.
Franco Frattini: kommissionens vice ordförande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Också jag vill tacka alla som har talat i denna mycket viktiga debatt. Jag anser att Europa måste vara helt enat i sin strategi i fråga om detta globala fenomen som berör miljontals barn, kvinnor och män och som påverkar alla kontinenter.
Först och främst har det sagts - och jag instämmer med detta - att vi måste bekämpa olagligt agerande genom att vidta åtgärder mot människohandlare och personer som utnyttjar illegala invandrare, med hjälp av en återsändandepolitik som både är trovärdig och som respekterar enskildas rättigheter och varje människas värdighet. Europeiska unionen har redan vidtagit vissa återsändandeåtgärder och kommer kanske att fortsätta göra det. Jag vill påminna om att återsändandeåtgärder ofta delegeras till FN:s flyktingkommissariat för att säkerställa maximal insyn i vår respekt för de mänskliga rättigheterna.
Enligt min uppfattning måste en gemenskapspolitik förena bistånd, respekt för mänskliga rättigheter, handelspolitik med Afrika och invandring. Jag instämmer helt i Graham Watsons visa ord om dessa länder: ”endera tar vi emot varorna eller så tar vi emot människorna”. Vi måste begrunda detta, i synnerhet eftersom strategin måste vara global och varken kan utesluta handelsförbindelser eller vår politik för utvecklingsbistånd till Afrika.
Kontroll vid yttre gränser är också nödvändig. Vissa av er har hänvisat till den, och några har uttryckt tvivel. Jag anser att Frontex förtjänar stöd. Det förtjänar stöd inte bara för att människoliv har räddats som annars skulle ha gått förlorade, vilket skedde i somras, utan också för att tjänstemän inom Frontex har arresterat ett stort antal personer: 400 personer, medlemmar i människohandelsorganisationer, har gripits och överlämnats till myndigheterna. Det är ett stort antal, eftersom det bara rör sig om förra sommaren.
Därför hoppas jag att parlamentet kommer att erkänna behovet av att ge Frontex ytterligare resurser i 2008 års budget. Jag vet att det finns ett ändringsförslag vars syfte är att frysa så mycket som 30 procent av Frontex' verksamhetskostnader med omedelbar effekt. Jag hoppas att detta förslag kommer att omprövas och att budgeten i stället kommer att höjas under förutsättning av övervakning och en ansvarsfull hållning gentemot utgifter.
Det har naturligtvis gjorts många hänvisningar till ekonomisk migration. Det detaljerade förslag till europeiskt arbetstillstånd som jag ska lägga fram innebär verkligen inte att vi kommer att besluta i Bryssel om hur många invandrare som behövs i varje land. Det kommer fortfarande att ligga på den nationella regeringens och den nationella marknadens ansvar i varje enskilt land, så jag vill lugna alla som har frågor om eller bekymrar sig över detta. Varje enskild medlemsstat kommer med andra ord att ha rätt att välja hur många arbetstagare från tredjeländer som man behöver i varje kategori. Men en sak som medlemsstaterna inte kommer att kunna göra är att säga ”vi behöver inte några alls”, och sedan fortsätta att acceptera olaglig invandring och utnyttjande av svart arbetskraft. Det är inte möjligt, för det kommer att finnas gemenskapsbestämmelser.
Invandring för oss på ett naturligt sätt in på ett samhällsomfattande värde som några av er har nämnt: rörlighet för personer. Jag anser att det finns möjligheter, men också rättigheter. Rättigheter åtföljs alltid av skyldigheter. En politik som omfattar rättigheter men inte skyldigheter skulle vara otänkbar. Vi kan inte och skulle inte vilja tvinga på någon annan våra europeiska lagar och vårt stöd om inte våra motparter instämmer. Detta är något som vi måste klargöra fullständigt: vår tanke, vår politik, är partnerskap. Det är en storskalig pakt med de länder som invandrarna kommer från och som de reser genom.
En sådan pakt borde inbegripa - och detta är en huvudfaktor - fullständig respekt på vårt territorium för våra lagar, för grundläggande rättigheter och för våra absoluta och allmängiltiga värderingar: liv, varje kvinnas och mans värdighet, respekt för individen. Detta leder mig till integration.
Integration av invandrare innebär att visa respekt för deras bakgrund och religion, för de är en källa till berikande för oss alla, men den innebär också respekt från deras sida för våra traditioner, vår bakgrund, vår kultur och vår religion. Det är anledningen till att integration innebär delaktighet, som jag ser det.
Vi kan helt enkelt inte integrera sådana personer genom lagstiftning som inte vill vara delaktiga, personer som inte är beredda att gå framåt, personer som tror att Europa fortfarande tolererar tvångsäktenskap och polygami. Sådana saker är inte acceptabla, för vi har våra lagar och allmängiltiga värden.
Detta innebär följaktligen utbildning, det innebär språkinlärning, det innebär yrkesrelaterad fortbildning och det innebär regelbunden sysselsättning och förkastande av allt olagligt. Det innebär att inta en fast ståndpunkt i fråga om kriminella handlingar. Någon sa följande, som jag instämmer särskilt i: invandrare som begår brott är de värsta fienderna till ärliga invandrare som arbetar och förtjänar sitt uppehälle på ett normalt sätt.
Anledningen är att vi måste förklara denna politik för våra medborgare, som är mycket bekymrade: de borde inte vara rädda för invandringen som sådan, utan för dem som begår brott. Det är vår uppgift att se till att personer som begår brott straffas, för annars gör vi ingen åtskillnad inför våra medborgare, och vi misslyckas med att hantera denna rädsla, denna oro, som i stället övergår i rasism och främlingsfientlighet, ett fruktansvärt men växande fenomen inom Europeiska unionen.
Avslutningsvis måste politikerna göra val. Jag anser att vårt val måste bli att upprätta en global pakt av rättigheter och skyldigheter bland likvärdiga, bland motsvarigheter. Ingen sida bör fastställa villkor som den andra måste acceptera, och vi bör inte heller påtvingas något som vi inte anser vara acceptabelt. Detta är vad som krävs, för vi talar om människors värdighet och rättigheter. Vi talar varken om en ekonomisk lösning eller om en byråkratisk lösning.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.45 och återupptogs kl. 12.00.)
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Filip Kaczmarek : skriftlig. - (PL) Olaglig invandring är en något paradoxal idé. Jag växte upp inom ramen för ett politiskt system inom vilket vissa begrepp fastslogs som positiva eller negativa på förhand av makthavarna och i deras propaganda. Internationellt klassificerades t.ex. som positivt medan kosmopolitiskt klassificerades som negativt. Vi måste akta oss för att falla i samma semantiska fälla. Eftersom främlingsfientlighet är någonting negativt är det knappast särskilt positivt att ett land eller Europeiska unionen ska skydda sig mot olaglig invandring. Det är utan tvekan mer ett nödvändigt ont.
Jag såg orden ”ingen är olaglig” målade på en vägg i min hemstad Poznań. Det är ibland värt att stanna upp och tänka på om en människa verkligen kan vara olaglig. Det är inte bara på Atlanten och Medelhavet som människor riskerar livet för att försöka ta sig över gränsen till Europeiska unionen. I förra veckan dog en tjetjensk kvinna och hennes tre unga döttrar vid gränsen mellan Ukraina och Polen. De var på flykt från den tragedi som drabbat deras hemland. Det är knappast förvånande att människor försöker fly från Tjetjenien och till och med är beredda att riskera sina liv för att göra det.
Det är ett mycket verkligt problem att det finns flera miljoner invandrare i Europa som har tagit sig in i unionen på olagligt sätt. Medan vi försöker lösa det får vi emellertid inte glömma bort de allmängiltiga värden som underbygger den europeiska integrationen. Vi får inte heller glömma att själva invandringen inte är ett negativt fenomen, av den enkla anledningen att ingen enda människa är ett negativt fenomen.
Katalin Lévai : skriftlig. - (HU) Mina damer och herrar, herr talman! 85 procent av alla outbildade invandrare från utvecklingsvärlden lever i Europeiska unionen och bara 5 procent åker till USA, medan bara 5 procent av de högutbildade invandrarna kommer till länder på den gamla kontinenten, och mer än hälften fångas upp av den amerikanska ekonomin. Det gläder mig verkligen att Gruberbetänkandet bl.a. syftar till att sätta stopp för och vända denna process.
Enligt min uppfattning måste vi först finna ett sätt att locka kvalificerad arbetskraft, men vi måste samtidigt hindra en ”begåvningsflykt” från utvecklingsländerna. Begreppet ”högutbildad arbetskraft” bör därför definieras, och gemensamma kriterier för utbildning bör standardiseras och fastställas inom Europeiska unionen.
Den här gången stöder jag inte kommissionen i dess tillämpning av principen ”ju fler desto bättre”, och jag håller med om att de fem direktiven bör slås samman. Mindre byråkrati skulle också vara mer lockande för kvalificerad arbetskraft.
Innan direktivet/direktiven utarbetas föreslår jag att det utförs en inledande konsekvensbedömning, i vilken också sociala faktorer beaktas. En sådan bedömning skulle kunna bidra till att Europeiska unionen sparar miljontals euro på den lagstiftning som utformas, genom att lagstiftningen skulle representera medborgarnas verkliga intressen.
Enligt min uppfattning skulle förslaget från Franco Frattini om införande av paket med kvoter för laglig invandring kunna underlätta en minskning av den olagliga invandringen inom Europeiska unionen, men det skulle också kunna leda till en effektivare kontroll av olaglig invandring i tredjeländer.
Jag tror att det är troligare att det nya systemet med det blå kortet blir framgångsrikt när det gäller att uppnå det vi vill i fråga om laglig invandring än det europeiska gröna kort som föreslås i betänkandet.
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande! Tack för att jag fick möjlighet att ta upp en fråga med er. Idag är det 25årsdagen av något som kallas " blodiga söndagen" i Derry på Irland. Den heter så eftersom 30 oskyldiga civila dödades av säkerhetsstyrkorna. Jag har här i min hand en resolution som skall föreläggas underhuset på måndag om den " blodiga söndagen" .
Jag beklagar, Andrews, men det ämne ni tar upp har, hur viktigt det än må vara, ingenting med protokollet att göra.
Herr ordförande! Jag vill bara uppmana kammaren att ställa sig bakom Humes resolution.
Gott, Andrews. Kammaren har lyssnat och jag tror att den kommer att följa ert råd. Under alla omständigheter har - som jag redan påpekat - ämnet, hur viktigt det än må vara, ingenting med protokollet att göra.
(Protokollet justerades.)
Artikel K 9 i Fördraget om Europeiska unionen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0349/96) av Lambraki för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om den eventuella tillämpningen av artikel K 9 i Fördraget om Europeiska unionen (KOM(95)0566 - C40560/95).
Herr ordförande, Europaparlamentets strategi fram till denna dag, i samband med unionens kraftfulla aktion i frågor som gäller den tredje pelaren, är att genast söka använda sig av metoden med den tillfälliga artikeln K 9, och parallellt att återigen kräva nya förhandlingar angående den tredje pelaren.
I enlighet med den tillfälliga artikeln K 9 i Fördraget, förutses möjligheten att tillämpa artikel 100c i EG-fördraget inom sex av de nio områden som tillåts under artikel K 1. De sex områdena är:
för det första: asylpolitiken.
för det andra: reglerna för personers överskridande av medlemsstaternas yttre gränser och utövandet av kontroll i samband med detta.
för det tredje: invandringspolitiken mot medborgare från tredje land.
för det fjärde: kampen mot narkotika.
för det femte: kampen mot internationell brottslighet och
för det sjätte: rättsligt samarbete i civila frågor.
Inom dessa sex områden, efter beslut från rådet, kan artikel 100c i EG-fördraget tillämpas. Detta fall har fram till idag endast behandlats en gång, inom ramarna för förklaring nr 31 angående asyl, och har bifogats till slutakten i Fördraget om Europeiska unionen, där rådet uppmanas att behandla frågor som gäller asylpolitiken inom medlemsstaterna i syfte att besluta om gemensamma åtgärder för en harmonisering före slutet av 1993.
Efter detta första initiativ, har kommissionen inte tagit upp frågan igen och har inte tagit andra initiativ fram till idag, trots ständiga påtryckningar från Europaparlamentet. Värdefull tid har gått till spillo och den tredje pelaren har fått stå tillbaka. Om Europaparlamentet idag insisterar på den omedelbara användningen av K 9, är det mycket troligt - liksom kommissionen uppger - att vi kommer att skapa komplikationer för gemenskapsanpassningen i vissa frågor och intrycket av att den nuvarande proceduren är tillfredsställande, samtidigt som vi alla i verkligheten konstaterar de nackdelar som tillämpningen av K 9 uppvisar.
Dessa nackdelar är följande:
för det första: gemenskapsanpassningen grundat på proceduren i artikel 100c tillämpas med inskränkningar,
för det andra: det gäller inte alla frågorna som räknas upp i artikel K 1, utan endast sex av dem. Det straffrättsliga och polisiära samarbetet liksom tullsamarbetet utesluts.
för det tredje: Europaparlamentet har endast rätt till enkelt hörande inom ramen för artikel 100c, utan möjlighet att ingripa i frågor som berör unionens medborgare.
för det fjärde: proceduren som föreskrivs i artikel K 9 är särskilt komplicerad. För att besluta måste rådet statuera enhälligt. Samtidigt måste medlemsstaterna acceptera detta beslut i enlighet med respektive konstitutionella lagstiftning. I till exempel Danmarks fall måste godkännandet ske antingen genom 5/6 majoritet i Folketinget, eller med majoritet i Folketinget och samtidigt majoritet vid en folkomröstning.
för det femte: tillräcklig demokratisk kontroll kan inte garanteras.
Idag måste vi koncentrera våra ansträngningar till nödvändigheten av att den tredje pelaren utgör en av grundfrågorna på föredragningslistan för regeringskonferensen. Jag tror att samarbetet inom de områden som berör rättvisa och utrikesfrågor kan komma att bli till en väsentlig hjälp i allas våra ansträngningar att föra den europeiska medborgaren nära Europeiska unionen.
Herr ordförande, ärade damer och herrar! Det betänkande som Lambraki förberett över den eventuella tillämpningen av artikel K9 går in i en intressant fas. Överläggningarna i vårt utskott gjordes samtidigt med överläggningarna i regeringskonferensen gällande frågan: Vad händer med den tredje pelaren? Vad händer med de ämnen som faller inom ramen för den tredje pelaren? Hur skall de behandlas i ett framtida reviderat fördrag? Vad skall och vad skall inte föras över till den första pelaren? I händelse av överföring till den första pelaren, vad skall struktureras demokratiskt och hur skall detta gå till?
Därför vill jag inte direkt börja med något av betänkandets teman, utan med en fråga. De senaste veckorna har man ofta talat om - och det vore intressant om parlamentets observatörer kunde ta ställning till detta vid regeringskonferensen - att man planerar att flytta vissa elementära områden som till exempel narkotikabekämpning eller frågan om invandring och asylpolitik, som Lambraki också nämnt, ur gemenskapspolitiken till en ny pelare, 1a) så att säga. Det vill säga att man överför dessa områden från tredje pelaren till den första men genom någon sorts specialstruktur vilken tjänar till att gemenskapens lagar följs men utan parlamentets inflytande.
Jag upprepar: Pelaren 1a) - strukturerad på det sättet - för över, vilket vi också välkomnar här, elementära och absolut nödvändiga politiska områden till gemenskapspolitikens nivå under utestängning av den demokratiska offentligheten. Detta förefaller mig vara det ideologiska område som hela debatten, även den kring K9, kretsar kring. Det handlar om att ge goda förklaringar till att vi naturligtvis behöver en gemensam asylstrategi. "Att man tävlar i tarvlighet " har nämnts en gång i debatten; jag vill inte ta upp det eftersom det förfaller mig vara lite väl hårt. Den ständiga utjämningen nedåt av bestämmelserna för asyl mot en minsta gemensam nämnare som till slut innebär att vi sluter oss helt, är visserligen en strategi som är starkare hos vissa regeringar än andra, men den existerar likväl.
Vad beträffar Europaparlamentets inflytande - och det kan vi säga såväl i vårt utskott som med tanke på d'Anconas betänkande rörande asylpolitiken och på debatten om Lambrakis betänkande - är rådets och kommissionens reaktioner till detta lika med noll.
Nu vill jag emellertid undanta kommissionären Gradin från kommissionen som personligen företräder en helt annan uppfattning och är mycket offensiv i sitt förhållande till parlamentet. Fru kommissionär, jag betonar uttryckligen detta. När man skäller på hela kommissionen, måste man uttryckligen undanta de kommissionsledamöter som är demokratiskt sinnade!
När det gäller frågan om invandring och frågan om drogbekämpning så är situationen nästan densamma: Vi har debatt som hela tiden är likadan. Vi behöver gemensamma aktioner, det är obestridligt. Det finns problem som nationalstaterna i den Europeiska Unionen inte kan bemästra, det är obestridligt. Den Europeiska Unionen är den nivå, den organisationsstruktur i vilken man bäst kan samarbeta för att komma till rätta med dessa problem. Det är obestridligt. Fenomenet, att allt mer utestänga de nationella parlamenten från lagstiftningsprocessen eller från kontrollen av de nya organisationer som bildas inom detta område, när dessa politiska områden förs över till gemenskapsnivån, är en aspekt på detta. En annan är att Europaparlamentet inte får ta del av demokratisk kontroll och lagstiftning. I och med detta uppstår en lucka i demokratin i den Europeiska Unionen som kan nå stora dimensioner om detta problem inte rättas till. Dessvärre kan vi bara säga att vi gärna skulle vilja komma till rätta med detta men vi saknar möjlighet att kunna göra det.
Kollegan Lambrakis betänkande kommer alltså vid en mycket intressant tidpunkt. Vi har att göra med ett betänkande som vi vet beskriver ett instrument - artikel K9 - som i kombination med gemenskapsfördragets artikel 110 skulle kunna leda till att de nämnda politiska områdena - asyl och invandring, medborgare i tredje land, drogbekämpning, kampen mot internationellt bedrägeri - skulle kunna föras över till den första pelaren. Det är bara det, att det som vi ratificerar här idag är kanske då vi gör det redan föråldrat på grund av andra diskussioner på regeringskonferensen och i ministerrådet. Vi har kanske vissa aningar om detta, officiellt känner vi inte till någonting alls, och just detta förhållande är det bästa beviset på att frågan om den politiska organisationen för dessa ämnen bara är ett tecken på den allt större och farligare avdemokratiseringen av politiken i den Europeiska Unionen. Lambrakis betänkande uppmärksammar detta problem, visar på olika möjligheter för hur detta kan lösas men kommer vid en tidpunkt då saker och ting kanske nått ett steg längre och hunnit förbi Europaparlamentet. Detta är det verkligt beklagliga som man måste konstatera i dagens debatt.
Herr ordförande! Artikel K 9, den så kallade " bryggan" till artikel 100c, ger parlamentet endast en rådgivande ställning i legislativa frågor. Det är en ur demokratisk synpunkt orimlig situation, eftersom varken Europaparlamentet eller de nationella parlamenten har kontroll. Att artikel K 9 är utformad på det sättet är ett exempel på det så kallade demokratiska underskottet. Därtill kommer de danska problemen som belystes i Edinburgh, vilket Lambraki redan så tydligt har visat.
Artikel K 9 har tillämpats en enda gång, nämligen i samband med att skolbarn skulle åka på skolresa; det är ingen särskilt stor fråga med tanke på de stora bekymmer som vi har i Europa. För att K 9 skall kunna tillämpas krävs enhällighet i rådet, vilket är nästintill omöjligt att uppnå. Hela konstruktionen stupar således på sin egen orimlighet. Kommissionen delar denna uppfattning. Det rättsliga, eller rättare sagt icke rättsliga, förhållandet är allvarligt, eftersom detta handlar om medborgarnas säkerhet. Det är en fråga som blir viktigare för varje dag, och man bör bära i minnet att den har stor effekt på medborgarnas grundläggande inställning till " Europatanken" .
Artikel K 9 är helt enkelt ett av de allra tyngsta bevisen på behovet av förenkling av fördragen, men också behovet av beslut fattade med kvalificerad majoritet. Ju fler områden som läggs under gemenskapspelaren, desto färre problem blir det med den tredje pelaren. Det är därför viktigt att alla europeiska krafter driver på denna utveckling.
Betänkandet om artikel K 9 har tyvärr framlagts så sent att det inte längre finns något nytt och ytterligare manöverutrymme före regeringskonferensens revidering av fördraget. Det är emellertid positivt att kommissionär Gradin nu - trots de nuvarande problemen med fördraget - tar initiativ till flera bra förslag vad gäller asyl, så kallad burden sharing , immigration, korruption och syntetiska droger. Kanske vi också kan hoppas på någon kommunikation vad gäller organiserad brottslighet. Utvecklingen kommer med all sannolikhet att påvisa ofullkomligheten i artikel K 9.
De problemställningar som finns kring ett betänkande bör beaktas vid utskottsbehandlingen. Ändringsförslag skall först kompromissas respektive voteras i utskottet. Först därefter, dvs. om man inte kommer överens, kan det finnas skäl att lägga fram ändringsförslag till plenum. Att emellertid göra detta genom att tillföra punkter som inte medför något nytt, betraktar jag som förkastligt. Parlamentets arbetsformer bör göras mer seriösa genom att sådant agerande inte uppmuntras. Vi kommer bl.a. av det skälet att avvisa alla ändringsförslag utom ändringsförslag nr 5, vilket vi särskilt vill tillskynda, eftersom det pekar på något som inte tas upp i betänkandet, och som det finns anledning att understödja och understryka.
Regeringskonferensen borde se det som en av sina allra viktigaste uppgifter att lösa problemen med den inre säkerheten i Europa och vidta erforderliga förändringar med artikel K 9. Ansvaret ligger nu hos medlemsstaternas regeringar, och vi i Europaparlamentet, nota bene, bör tänka noga på att göra en ganska genomgående utvärdering av K 9 efter regeringskonferensen och inte tillskynda ett förslag som brister vad gäller att klara trygghet, frihet och säkerhet för Europas medborgare.
Herr ordförande, ärade kommissionsledamot, ärade kolleger, innan toppmötet i Dublin den 13 och 14 december 1996 skrev president Jacques Chirac och förbundskansler Helmut Kohl tillsammans under ett brev riktat till det irländska ordförandeskapet. I det brevet pekade de på otillräckligheten hos de bestämmelser och aktuella förfaranden som Fördraget om Europeiska unionen föreskriver för rättsliga och inrikes frågor.
Vårt parlament verkar dela den uppfattningen och särskilt ni, föredraganden. Denna belägenhet förstärks, såsom Lambraki visar, av de tekniska och juridiska svårigheter som är förbundna med tillämpningen av artikel K 9 i fördraget, en artikel som just nu utgör den verkliga bryggan mellan två möjliga politiska val rörande den tredje pelaren: gemensamt beslutsfattande å ena sidan och mellanstatligt beslutsfattande å andra sidan.
Den här situationen, som karakteriseras av de anmärkningsvärda bristerna i artikel K 9, bekymrar samtliga europeiska institutionella beslutsfattare, från vår kammare till kommissionen, via rådet. Men om vi gör samma diagnos angående tredje pelarens organisatoriska oordning, instämmer vår grupp inte ifråga om botemedlen. Tillåt mig att i den här frågan lägga fram några betänkligheter.
Det här betänkandets slutsatser hemlighåller på intet sätt att man så snabbt som möjligt bör uppnå en överföring av hela den tredje pelaren till den gemensamma pelaren. Min grupp argumenterar mot detta drastiska val. För vårt vidkommande föredrar vi att anta en pragmatisk strategi som ställer medlemsstaterna till svars i kraft av subsidiaritietsprincipen. Där ett gemensamt beslutsfattande verkar användbart för att förstärka de europeiska medborgarnas säkerhet, låt oss tillämpa det då. Där en gemensam grund mellan staterna har räckt till är det inte nödvändigt att göra förfarandet mer tungrott.
Det är i denna anda som rådet i Dublin har handlat konkret genom att inrätta en arbetsgrupp för det rättsliga samarbetet, för att utifrån en ändamålsenlig ståndpunkt upprätta en lista över ad hoc-bestämmelser i syfte att kämpa mot den transnationella brottsligheten, narkotikahandeln, etc. Denna arbetsgrupp skall lägga fram sina slutsatser i mars, vilket kommer att förse regeringskonferensen med ett slags faktabank för återuppbyggnaden av en mer effektiv tredje pelare. Det är en nödvändig förutsättning för en union som står närmare medborgarna, med andra ord en mer folklig union.
Herr ordförande, jag vill börja med att ge vårt stöd till Lambrakis betänkande. Det förfarande som Maastrichtfördraget anger, och särskilt dess artikel K 9, framkallar problem. Vi är de första som inte bör lämnas oberörda av det, parlamentariker som vi är. Man har faktiskt låtit det demokratiska underskottet bli mer betydande än bristen på säkerhet för den europeiske medborgaren, en brist som Europa, inom ramen för Fördraget om Europeiska unionen, åtar sig att minska. Detta är ett resultat av tillämpningen av nu gällande dokument. Det har redan hänvisats till att det förfarande som fördraget anger är tungrott när det gäller att i någon mån lyckas överföra bestämmelser inom ramen för den tredje pelaren till den gemensamma strukturen.
Vi delar åsikten hos alla som uttalar sig för att den tredje pelaren skall ingå i en gemensam beslutsordning och för en parlamentarisk kontroll som är mer effektiv och, i varje fall, värdig sitt namn. Jag har själv haft privilegiet att skriva ett betänkande om regeringskonferensen för detta ändamål, som jag har lämnat i händerna på mitt lands premiärminister. Denne har för övrigt förpliktat sig att överlämna det till regeringskonferensen. Detta betänkande lägger särskild vikt vid det sätt som de nationella parlamenten borde kunna vara engagerade i den parlamentariska uppföljningen av europeiska bestämmelser, i synnerhet i diskussionerna om de överenskommelser som sluts inom ramen för den tredje pelaren.
Svårigheten består i det faktum att då bestämmelserna en gång har ratificerats så visar de europeiska parlamenten sin tilltro till skapandet av den nya europeiska rätten, samtidigt som de avstår från parlamentarisk kontroll. Om den parlamentariska kontroll som förut utövades av de nationella parlamenten inte ersätts av en bestämmelse som gör det möjligt för Europaparlamentet att följa det här förfarandet och att fullfölja sitt dubbla uppdrag, att kontrollera och vara en politisk drivkraft, då blir det demokratiska underskottet större än bristen på säkerhet, vilken vi alla vill bekämpa. Jag tror att detta är ett av de ämnen som förtjänar en diskussion inom det här parlamentet.
Det behövs knappast sägas till er, herr ordförande, att vi är emot skapandet av ytterligare en första pelare som skulle leda till att Europaparlamentet berövas sina rättigheter och sina prerogativ ifråga om kontroll. Vi måste prioritera en överföring av den tredje pelarens bestämmelser till gemenskapsärendena. Det enda sättet att tillmötesgå den önskan, som har ett mycket brett stöd i vår kammare, är att än en gång mana regeringskonferensen till att göra seriösa framsteg i frågan. Om regeringskonferensen skulle bemöta vår önskan, som uttrycks av en mycket bred majoritet i vårt parlament, skulle vi kunna säga de europeiska medborgarna att vi har lyckats eliminera både det demokratiska underskottet och bristen på parlamentarisk kontroll, för den kontrollen borde vara normen i vårt parlamentariska system.
Herr ordförande, jag har inte tid att gå in på alla detaljer, men den position som jag här har haft tillfälle att redovisa är grundläggande för oss. För liberalerna i synnerhet är det oumbärligt att göra framsteg i frågan.
Mina damer och herrar, kära kollegor, bästa herr Schulz! Det har roat mig att ta del av dagens olika inlägg. Jag tror att vi håller på med en operettdebatt, en operettdebatt om någonting som överhuvudtaget inte står på dagordningen. Ty alla vet - Schulz har rentav också sagt det - att frågan inte gäller huruvida K9 skall övergå i K1 utan frågan är huruvida delar av den tredje pelaren låter sig föras över till den första eller inte. Alla kollegor har mycket riktigt påpekat, att så som det nu behandlas och förhandlas kommer det bara att leda till att vi får fler regeringsöverenskommelser och interkontinentala överenskommelser, och en svagare gemenskapspolitik vilket innebär färre europeiska debatter som kan kontrolleras av Europaparlamentet eller Europadomstolen. Detta är mycket olyckligt! Det är att ta avstånd från idén med en europeisk institution, en institution som också skall kontrollera oberoende institutioner. Därför anser jag att vi måste göra mer, vi måste angripa regeringarna hårdare, när det gäller att utveckla parlamentets roll. Men vi måste också angripa själva andan i hela debatten.
Vi säger alltid att Europa innebär ökad frihet för medborgarna. Men vi skapar en säkerhetsfobi samtidigt som vi aborterar friheten. Vi säger nämligen att vi hela tiden skall ha mer säkerhet och mindre frihet. Det bästa exemplet för detta är Schengen, en diskussion om en fria rörligheten och realiseringen av artikel 7a. Vi har tagit beslut om den fria rörligheten. Men vi klarar inte att realisera denna rättighet utan vi skapar regeringsöverenskommelser för att trygga säkerheten. Därför är jag rädd att detta betänkande helt enkelt kommer för sent och därför kallar jag debatten en operettdebatt. Den står inte på dagordningen. På dagordningen står uppgörelsen om medborgarnas frihet och jag ber alla som med rätta ser säkerhetsproblem i Europa att inte förväxla medborgarnas säkerhet med avveckling av nödvändiga fri- och rättigheter. Medborgarna vill leva i säkerhet. Än mer önskar de emellertid frihet och det klarar vi idag bara av i begränsad omfattning. Därför kommer vår grupp att lägga ner sin röst vid omröstningen om detta betänkande eftersom betänkandet inte har något syfte. Idag har det helt enkelt ingen betydelse längre! Vi måste i stället diskutera den tredje pelaren och hur denna, om den blir pelare 1a, kan komma under gemenskapens ansvar och stå under europeisk kontroll genom Europaparlamentet och Europadomstolen. I detta avseende instämmer jag i det som föregående talare Schulz redogjort för.
Herr ordförande, vid tillfället för en teknisk debatt om användningen av artikel K 9 ger betänkandet av Lambraki en engagerande uppmaning till regeringskonferensen att den skall integrera en mängd frågor rörande den personliga säkerheten i gemenskapens befogenheter, t.ex. asylpolitik, överskridande av yttre gränser, invandring och många andra därtill.
Men för oss verkar det vara lika berättigat att behandla dessa politikområden som ämnen av allmänt intresse, dvs. att bättre samordna våra insatser på europeisk nivå, som det för oss verkar absurt att ta dem från nationernas och de nationella parlamentens behörighet, för det är just det som kravet på ett ökat gemensamt beslutsfattande innebär.
Det Lambrakibetänkandet begär, liksom alla andra betänkanden från den här kammaren som har tagit sig upp här ämnet förut, är att nationerna inte längre har det sista ordet i de här frågorna, vilka skall behandlas genom majoritetsbeslut i rådet, med medbestämmanderätt för Europaparlamentet, monopol på initiativrätt för kommissionen och domsrätt för domstolen.
Detta frånhändande av de nationella parlamenten är helt oacceptabel, för till och med i formuleringen om Europaparlamentets medbestämmande skulle det motsvara en försvagning av demokratin, ett ökat avstånd mellan beslutscentra och medborgare samt även det föga glädjande perspektivet att se alla dessa känsliga frågor behandlas släpphänt på europeisk nivå.
Samarbete, ja, ett berövande av de nationella demokratierna, nej. Sådan bör vår riktlinje vara.
Herr ordförande, problemen med asyl, invandring, överskridande av yttre gränser, droghandel bekymrar i första hand medborgarna i de europeiska nationerna. Det är av den orsaken som det finns två anledningar till att inte överföra dem till gemenskapspelaren.
Den första är att förhållandena och traditionerna är mycket olika från ett land till ett annat. Den andra är att det krävs att folken, väljarna, kan uttrycka sig och göra sin ståndpunkt gällande. Genom att föra över dessa områden till överstatlig nivå kommer man att ytterligare försvåra folkens kontroll. För övrigt är det förmodligen målet som eftersöks av de som önskar göra dessa områden gemensamma.
Vad man istället bör göra är att förenkla folkets kontroll, folkens kontroll, väljarnas kontroll, genom att på statsnivå göra det möjligt - utöver de nationella parlamentens roll - att använda folkomröstningar, även på folkligt initiativ, såsom är fallet med den exemplariska schweiziska demokratin.
Det är under den förutsättningen, och endast under den förutsättningen, som demokratin kommer att förbli levande och inte, vilket alltför ofta är fallet idag, försnillad av teknokratiska och förfallna eliter.
Herr ordförande, jag vill allra först säga att jag helt och hållet stöder ordalydelsen i betänkandet av Lambraki. Dess pragmatiska och förnuftiga ståndpunkt rättfärdigar sig fullständigt, eftersom kommissionens meddelande präglas av sunt förnuft.
Nu skall vi inte sätta igång ett otympligt förfarande, som är osäkert och för att vara helt ärlig, praktiskt taget dömt att misslyckas, då man i regeringskonferensens förhandlingar reflekterar över möjligheterna att förbättra funktionen hos unionens politikområden gällande rättsliga och inrikes frågor. Vad mera är, tillämpningen av artikel K 9 skulle ha varit långt ifrån att lösa alla problem som man stöter på inom det här området, särskilt vad gäller frågan om Europaparlamentets befogenheter.
Däremot bör vi vara vaksamma när det gäller framstegen för regeringskonferensens arbeten. Det irländska ordförandeskapet har försökt göra en positiv insats genom att få medlemsstaterna att arbeta på ett konkret förslag som försöker ge svar på all den kritik som dittills hade formulerats om funktionen av den tredje pelaren.
Vare sig det handlar om att tillämpa K 9, att inlemma den tredje pelaren i den gemensamma strukturen eller att anta lämpliga bestämmelser i ytterligare en första pelare - vad är det som står på spel? Det irländska ordförandeskapet pekar på det. Det gäller om att garantera inrättandet av ett effektivt beslutsförfarande, som åtminstone på sikt grundas på en kvalificerad majoritet och på garantin om en demokratisk och rättslig kontroll.
Denna förklaring ansluter sig till de åsikter som många gånger har uttryckts i vår kammare, men tyvärr stöter detta mål på hårt motstånd från vissa medlemsstater eller nationella parlament, och jag tänker särskilt på det franska parlamentet.
Och likväl, med den inre marknadens framsteg så erkänner var och en vad gäller fri rörlighet för personer, och även om den bara är partiell och står utanför gemenskapens förfaranden, att en harmonisering av vissa lagar eller sedvanor är nödvändig och för övrigt, att den är i gång. Jag tänker t.ex. på asyl- och invandringsfrågor.
Denna faktiska Europaanpassning för visserligen med sig nackdelen att de nationella parlamenten berövas en del av sina prerogativ. Det kan man beklaga, man kan försöka åtgärda det, men det är ett faktum. Det finns alltså ett demokratiskt underskott på det nationella planet som bör kompenseras av en utökning av den demokratiska kontrollen på europeisk nivå. Och detta bör vara Europaparlamentets roll.
För närvarande vet vi emellertid hur det står till med den. Artikel K 6 är en illusion eftersom den är ett instrument i händerna på ordförandeskapet som använder den efter sitt höga nöje. För övrigt är domstolen uttryckligen utesluten från samarbetet inom den tredje pelaren, det skapar ett rättsligt tomrum, vilket är minst sagt paradoxalt inom ett så känsligt område där rättigheter och friheter för de personer som lever på unionens territorium står på spel.
När man har konstaterat detta, kan man då, vilket ett betänkande som nyligen framlades till omröstning i det franska parlamentet gjorde, vägra all makt åt Europaparlamentet och EG-domstolen och nöja sig med att kräva mer makt åt de nationella parlamenten. Visst skall denna sista fråga studeras och jag vill påtala att de flesta resolutioner från vår kammare om den tredje pelaren, uttalar sig för en förstärkt roll för de nationella parlamenten. Men detta kan inte vara tillräckligt. Hur kan man erkänna nödvändigheten av en europeisk harmonisering och samtidigt förespråka en åternationalisering av demokratisk och rättslig kontroll.
Dessa skillnader i inställning mellan de aktörer som skall uttala sig om regeringskonferensen är inte uppmuntrande. Det är därför Lambraki har skäl att begära en utvärdering av kommissionen om regeringskonferensens erfarenheter för att planlägga ett eventuellt initiativ på grundval av artikel K 9, i fall dessa resultat skulle vara alltför nedslående.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Kollegan Cohn-Bendit kallade den här debatten för operettaktig. Nå, operetter är i regel en smula ytliga, men ändock underhållande. I jämförelse med detta är emellertid kollegan Cohn-Bendits redogörelser inte alls underhållande. Enligt min mening för vi här en spökdebatt, inte bara för det sparsamt befolkade parlamentet utan framför allt för att artikel K9 sedan länge blivit inaktuell. På ett sätt är den en blindtarm i Maastrichtfördraget. Kanske hade den en gång någon betydelse. Men nu har utvecklingen gått förbi den och därför är detta en spökdebatt.
Artikel K9 faller på sin egen otillräcklighet. Emellanåt har den betecknats som en bro till den första pelaren. Men denna bro var redan från början ett minerat område. Den krävde nämligen ett enhälligt rådsbeslut - ni vet hur svårt detta är att nå i komplicerade frågor - och dessutom krävde den att de olika överenskommelserna skulle ratificeras enligt de olika nationalstatliga lagarna, en procedur som kan dra ut på tiden i evigheter. K9 har bevisat sin egen totala otillräcklighet och för tillfället är den ett tema i förhandlingarna kring regeringskonferensen. Men även om regeringskonferensen inte kommer fram till något nytt för överförandet av vissa områden från den tredje pelaren till den första, även då får vi inte lita till artikel K9 eftersom den bevisat sig vara omöjlig att tillämpa.
Däremot har något annat gjorts tydligt härigenom, nämligen att här finns en icke utarbetad konflikt mellan parlamentet, rådet och komissionen. I den tredje pelaren finns nämligen artikel K6 som ger parlamentet rätt både till regelbunden information och utfrågning i de viktigaste delarna av verksamheten - så lyder faktiskt den något omständliga formuleringen. Dessa bestämmelser har systematiskt åsidosatts och inte tillämpats av rådet. Om fördragets innehåll även efter regeringskonferensen i alla väsentliga delar bibehålls finns det inget sätt att undgå en svår konflikt med rådet såvida inte man kan nå en institutionell överenskommelse. Denna överenskommelse skall tydligt och klart reglera när parlamentet skall underrättas och framför allt när parlamentet skall höras i ärenden som berör den tredje pelaren.
Parlamentet har hittills överhuvudtaget aldrig hörts på föreskrivet sätt. En utfrågning innebär att rådet, innan ett beslut fattats, presenterar detta för parlamentet. Det innebär att parlamentet ges möjlighet att ta ställning till det beslutsmogna förslag man kommit fram till, och det innebär att rådet fattar sitt beslut i vederbörligt beaktande av parlamentets yttrande. Naturligtvis är inte rådet tvingat att göra så som parlamentet önskat men det måste beakta parlamentets åsikt. Detta har ännu aldrig hänt och har framför allt den senaste tiden försummats i alla viktiga överenskommelser på ett systematiskt och oförlåtligt sätt. Här ligger den konflikt som vi som parlament måste ta hand om så fort regeringskonferensen är avslutad.
Den andra stridsfrågan gäller förfarandet. I detta parlament finns en häpnadsväckande enighet kring att i alla fall delar av den tredje pelaren bör falla under gemenskapens ansvar och då nämns asyl, invandring, visum och gränsskydd mot tredje land. Det är med häpnad jag lyssnar till detta. En gemensam asylrätt skulle innebära att Europa har en och samma asylrätt från Finland via Tyskland och Frankrike till Spanien och Portugal. Då frågar jag mig, hur skall en sådan asylrätt se ut? Jag hör med häpnad hur Cohn-Bendit förordar en gemensam asylrätt. Jag har ännu inte hört ens en antydan från de gröna om vilka krav för asylrätt de har, vilka skulle ha någon som helst chans att utgöra grunden för en gemensam asylrätt. En rätt som skulle kunna gälla i Storbritannien på samma sätt som i Sverige och Grekland. Jag är nämligen fullt övertygad om att de andra europeiska staterna inte nödvändigtvis skulle vilja använda den tyska måttstocken som förebild. Det skulle bland annat innebära att även vi tyskar skulle behöva omvärdera vår asylrätt med tanke på gemenskapen och inte kunna hålla oss till vår egen måttstock. Allt detta hör till kravet på en gemensam asylrätt och på samma sätt är det inte lätt att stifta gemensamma regler på andra områden.
Enligt min mening är det hela därför beroende av två saker. För det första att vi kan enas om ett förfarande som gemensamt accepteras och i vilket parlamentets roll åtminstone är sådan som den föreskrivs i Maastrichtfördraget. För det andra att vi anstränger oss för att finna gemensamma nämnare och det kommer inte vara möjligt på annat sätt än att alla ger och tar. Det gäller för tyskarna, för britterna, för fransmännen och för alla andra.
Herr ordförande! Den fråga som vi nu diskuterar handlar om en mängd viktiga sakområden, t.ex. invandring och asyl, visum, kampen mot narkotikahandel, människohandel och internationell brottslighet. Enligt min uppfattning är det sakfrågorna som vi i Europa har att lösa gemensamt - det är det som är det viktiga. Frågan är då hur dessa frågor bäst skall lösas. Det behövs ett förstärkt internationellt och europeiskt samarbete och effektivare åtgärder. Enligt min mening är det emellertid inte samma sak som att allt skall föras över från tredje till första pelaren och att beslut skall tas med kvalificerad majoritet.
Ta exempelvis narkotikapolitiken: Vi från Sverige och Norden har en restriktiv narkotikapolitik. Det är inte alldeles säkert att vi får en, enligt vår mening, bättre och effektivare narkotikapolitik om den förs upp till en nivå, där beslut tas med kvalificerad majoritet. Den kan bli sämre och leda till mer liberalisering och mer legalisering, vilket är raka motsatsen till det som vi anser vara helt övervägande nödvändigt för att komma till rätta med narkotikaproblemet. Vi vet också att många EU-medborgare och medborgare i Europa anser att kampen mot brottslighet samt narkotikapolitiken skall ges hög prioritet, vilket är rätt. Vi måste komma fram till åtgärder.
Många är emellertid också tveksamma till att föra över fler beslut från nationell nivå till överstatlig EU-nivå. Det gäller således att finna en modell som löser denna konflikt. Ett överförande från tredje till första pelaren av alla de områden som anges i detta betänkande skulle innebära en mycket kraftig maktförskjutning från nationella parlament till EU-nivå vad gäller frågor som många medborgare uppfattar som typiskt interna, nationella frågor, t.ex. frågor som rör polis, tull, civilrätt och straffrätt. Detta innebär naturligtvis även att de nationella parlamenten får minskat inflytande, om beslut om dessa frågor förs över till EU-nivå.
Herr ordförande! Problemen med invandring, asyl, narkotika och brottslighet måste lösas. Enligt min mening löses de dock bättre genom samlade aktioner, program och planer än genom att man gör förändringar av konstitutionell art och överför beslutsfattande från nationell till överstatlig nivå.
Herr ordförande! Det är med besvikelse och sorg som jag läser detta betänkande och de olika yttrandena. Samtliga påstår att det mellanstatliga samarbetet, dvs. den tredje pelaren, inte fungerar, att det inte är tillräckligt effektivt och därför måste bort. Varken föredraganden eller utskottet analyserar vad det är som inte fungerar eller vad som menas med effektivitet. Inte heller frågar man sig varför det inte fungerar, vilket är det centrala. Det enklaste och ytligaste svaret är att skylla på vetorätten och att beslut skall vara enhälliga. Ingen verkar fråga sig varför det är så svårt att nå enhälliga beslut. Det självklara svaret är att folk och ministrar i medlemsstaterna inte är beredda, eller inte har rätt, att lämna över de rättsliga frågorna till EU och " Bryssel" .
För de flesta medborgare är det nationella parlamentariska rättsliga systemet dessutom en identitetsfråga och en fråga om demokrati. Kanske är denna fråga till och med mer central och viktig än den egna valutan. Det som nu förordas är att man under den heliga effektivitetens flagg skall " gemenskapisera" hela eller delar av den tredje pelaren. I klartext vill man ge EU mandat, rätten, att köra över enskilda medlemsländer och folk - allt för att öka effektiviteten. Det påstås till och med öka demokratin och föra Europa och dess medborgare närmare varandra, vilket är absurt. Jag vill påstå att resultatet blir det rakt motsatta: avståndet mellan beslutsfattare och medborgare i unionen kommer att öka, bildligt och geografiskt. Kritiken mot unionen och " Brysselstyre" kommer att öka. Den riskerar dessutom att ge näring till extremistiska nationalistpartier och organisationer, och därmed bidra till spänningar och oroligheter inom unionen.
Är det detta vi vill? Nej, behåll och utveckla det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren! Gå i takt med medborgarna! Bidra inte till att öka politikerföraktet och respektera medlemsstaternas grundlagar!
Jag kan på väsentliga punkter ansluta mig till det, som mina två svenska kollegor just har sagt. Det är ju fråga om ett tema, tredje pelaren, som utlöser helt förutsägbara betingade reflexer, och till det finns det ju två huvudsakliga skäl. För det första är den central i den aldrig upphörande maktkampen mellan parlamentet och rådet, och för det andra är det ju fråga om ett integrationsärende, och kanske det mest centrala av alla integrationsärenden. Slutsatsen av denna skendebatt eller blindtarmsoperation, eller vad vi skall kalla den, är ju mycket enkel, nämligen att denna artikel K 9, som skall användas som en slags brygga för att överföra frågor från tredje pelaren till gemenskapsärendena, aldrig har använts. Den går inte att använda. Och så är det bl.a. på grund av dessa besvärliga danskar, som har motsatt sig antagandet av artikel K 9. Så därför är slutsatsen, att den måste bort, och det måste vara ett obetingat gemenskapsärende. Det är en anmodan till regeringskonferensen som det handlar om.
Jag är enig med Georges Berthu, som tidigare talat i denna sak. Det handlar om en fråga, som ligger i hjärteregionerna av den nationella självbestämmanderätten. Det kan inte bli fråga om att överföra den till gemenskapsärendena. Det är kanske det starkaste undergrävandet av den demokratiska beslutanderätt, som hör hemma hos de enskilda nationerna. Denna anmodan till regeringskonferensen att göra den till ett gemenskapsärende kan vi inte på något sätt understödja. Tvärtom kommer vi att motarbeta den.
Herr ordförande, jag tycker att Lambraki med allvar och ansvarskänsla har behandlat en mycket svår fråga rörande överföringen av kompetensområden huvudsakligen från regeringskonferensen till gemenskapen.
Jag tycker att vi kan vara överens med slutsatserna om att åtgärderna inom ramarna för den tredje pelaren har hamnat i en återvändsgränd. Det kanske mest karakteristiska exemplet nyligen är Europeiska unionens totala förlamning inför de allvarliga avslöjandena som har kommit fram i samband med Turkiets roll som högsta ansvarig för spridningen av narkotika. Då finns det ingen Europeisk union, den existerar inte. Tyska domstolar talar om det, Europeiskt centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk talar om det, vissa ansvariga talar om det men Europeiska unionen är tyst. Utifrån dessa säkerhetshänsyn måste vi undersöka möjligheterna som en kompetensöverföring inom ramarna för gemenskapsåtgärder skulle ge. Detta måste naturligtvis ske med stor försiktighet och hänsyn till allt det som sagts av föregående talare och, naturligtvis med alla ansträngningar att inte skapa ett nytt demokratiskt underskott och med de möjligheter som vi också ger Europaparlamentet och andra konkret ingripande och kontrollerande institutioner.
Herr ordförande! Jag vill gratulera föredraganden till hennes betänkande, eftersom hennes slutsatser ligger mycket nära dem utskottet för rättsliga frågor dragit.
Artikel K 9 finns med i Maastrichtfördraget, och vi bör vara medvetna om detta, som en tröst för de medlemsstater som motsatte sig den bilaterala uppläggningen inom de rättsliga och inrikespolitiska motsätter områdena. Den var en tröst för dem som förlorade kampen mot gemenskapisering av rättsliga och inrikespolitiska frågor.
I teorin tillåter K 9, som vi hört, en överflyttning av vissa politiska områden från den tredje pelaren till EG-pelaren. I praktiken gör den inte alls det, eftersom artikel K9 är försedd med en dubbel spärr.
För det första måste rådet, som vi hört, agera enhälligt för att flytta över de befogenheter som förtecknas under K 1.1 till K 1.6, och efter att ha medgivit överflyttningen måste rådet sedan hänskjuta frågan till samtliga de femton nationella parlamenten, så att de kan ratificera beslutet. Teoretiskt kan vi ha andra omröstningsförfaranden, men i praktiken har vi då enhällighet för varje fråga som skall flyttas över från den tredje pelaren till EG-pelaren. Det är därför inte sannolikt att den tillämpas, och det faktum att den aldrig tillämpats är ett tecken på just hur osannolikt det är.
Dessutom skulle, även om vi skulle genomföra en överflyttning, den rättsliga grunden vara 100c, varför samråd endast skulle ske med detta parlament i frågan, och det inte skulle ha några andra befogenheter än enkelt samråd. Dessutom omfattar den, naturligtvis, inte alla frågor i den tredje pelaren. Sådana frågor som tullsamarbete, Europol, rättsligt samarbete och kriminalfrågor skulle inte omfattas av en eventuell överflyttning. K 9 utgör helt klart inte något patentmedel för problem som uppmärksammas vid tillämpning av den tredje pelaren.
Om vi här i parlamentet fick oss berättat om ett land i tredje världen som lagt asylpolitiken, gränskontrollen, rättigheterna för personer från tredje land, kampen mot terrorism, bekämpandet av bedrägerier och bekämpandet av narkotikaberoende utanför den parlamentariska eller rättsliga kontrollen, skulle vi bli förfärade. Vi skulle bli så förfärade att vi månad efter månad skulle ta till brådskande förfaranden här i parlamentet för att fördöma situationen. Ändå lever vi med det från dag till dag vid denna institution. Varför?
Det tycks mig som om bedrivandet och förekomsten av den tredje pelaren otvetydigt visar att av de fyra grundläggande friheter, som denna gemenskap sägs bygga på, så är den fria rörligheten för personer en mindre betydande, också i en union som aldrig tröttnar på att tala om för oss att vi nu lever i ett medborgarnas Europa.
Tills vi har flyttat in den tredje pelaren i gemenskapsstrukturen kommer det att stå klart att Europa till en alldeles övervägande del fortsätter att utgöra ett ekonomiskt företag. Om vi skall tala med människorna i Europa så måste deras rättigheter omfattas av människornas domstol och människornas parlament.
K 9 kan framstå som en passerell på kartan över Europeiska unionen, men om den är en passerell så är den en gångstig full av stenbumlingar och svårigheter, och vi vill bli av med den och flytta in den i gemenskapsstrukturen.
Herr ordförande! Jag vill gratulera ledamoten Lambraki till det utmärkta betänkandet om artikel K 9. Frågan om tillämpningen av den så kallade " passerellen" är kontroversiell. Föredraganden har på ett förtjänstfullt och balanserat sätt analyserat denna komplicerade politiska fråga.
Kommissionen och ministerrådet har vid två olika tillfällen studerat om en tillämpning av artikel K 9 är lämplig. Första gången var bara ett par månader efter det att fördraget hade trätt i kraft. Både kommissionen och ministerrådet drog då slutsatsen att tiden knappast var mogen för att man skulle kunna bilda sig en välgrundad uppfattning i frågan. Andra gången var i november 1995, då kommissionen lade fram en rapport till ministerrådet och Europaparlamentet, i vilken det rekommenderades att artikel K 9 inte borde tillämpas. Skälet var att förberedelsearbetet inför regeringskonferensen redan hade inletts och att allt fler hade börjat inse hur nödvändigt det var med en radikal översyn av hela samarbetet på det inrikes och rättsliga området, dvs. hela samarbetet inom den tredje pelaren. Vår slutsats blev därför att det i bästa fall var meningslöst och i värsta fall kontraproduktivt att i det läget föreslå en användning av artikel K 9. Det rådde inget tvivel om att varje försök att med denna artikel försöka föra över frågor till den första pelaren var dömt att misslyckas. Som jag tidigare har påpekat, så räcker det med att konstatera att ett sådant förslag skulle kräva endera en omröstning i parlamentet i Danmark eller en folkomröstning. Det enda sättet att i realiteten uppnå ett effektivare samarbete är att en gång för alla flytta så mycket som möjligt av samarbetet i den tredje pelaren till den första pelaren.
När vi diskuterade denna fråga i kommissionen var vi angelägna om att det beslutet inte skulle ge upphov till missförstånd i Europaparlamentet. Jag har därför vid flera tillfällen redovisat kommissionens ståndpunkt i denna fråga. Det är därför med stor tillfredsställelse som jag nu konstaterar att föredraganden har kommit till samma slutsats i sitt betänkande.
Regeringskonferensen går nu in i ett avgörande skede. Det gäller i synnerhet diskussionen på det inrikes och rättsliga området. Det utkast till fördragstext som det irländska ordförandeskapet presenterade vid konferensen i december i Dublin följer i viss mån de riktlinjer som kommissionen har föreslagit. På andra områden är förslaget långt ifrån tillräckligt ambitiöst. I dessa delar är det också så att kommissionen nu i de fortsatta diskussioner som pågår driver sin ståndpunkt vidare genom att kommissionär Oreja finns med i sammanhanget. Vår uppfattning är att Europaparlamentet skall ha sitt att säga i alla de frågor som berörs inom tredje pelaren; det gäller inte minst budgetfrågorna, där parlamentet självt måste vara fullt delaktigt.
De månader som nu återstår innan konferensen avslutas kommer självfallet att präglas av intensiva förhandlingar. Det är viktigt att vi då koncentrerar våra insatser på att uppnå ett så bra förhandlingsresultat som möjligt. Det är enbart på detta sätt som vi kan gripa oss an de utmaningar som finns i samarbetet på det inrikes och rättsliga området. Detta gäller naturligtvis inte bara för kommissionen, utan det är också mycket värdefullt att alla ledamöter i denna kammare försöker påverka sina nationella regeringar. Det är ju trots allt där det gäller att nu bedriva ett stort arbete för att övertyga dem om vikten av att förändra samarbetet inom den tredje pelaren så att det blir bra och demokratiskt, och så att vi på det sättet kan ta oss an alla de allvarliga engagemang som våra väljare tycker att vi skall ägna oss åt.
Herr ordförande, jag vill tacka alla kollegor som här har uttryckt sina åsikter. Försöket jag gjorde i detta betänkande, i en svår rättslig och politisk fråga, var inte så mycket att fundera ut lösningarna som att försöka slå hål på de illusioner som existerar. För artikel K 9 är en illusion om vi tror att den kan lösa problemet med den tredje pelaren. Och jag tror att vi lyckades med detta. Nu har vi inte längre några illusioner kvar.
Det som återstår nu, och jag håller med fru Gradin, är att vi alla, på alla nivåer, i kommissionen, genom ledamöter, antingen i Europaparlamentet eller i våra länder, utövar påtryckningar på våra regeringar i denna riktning. För jag tror att tiden har runnit iväg och, fru Gradin, tillåt mig här att säga att om kommissionen, enligt vad vi efterfrågade, hade framfört sina synpunkter tidigare, så kanske vi hade haft mera tid att påverka diskussionerna om regeringskonferensen. Därför håller jag delvis med Cohn-Bendit om att idag, och för hela året, verkar det som om händelserna har gått oss förbi.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 10.00 och återupptogs kl. 11.00.)
Fru ordförande! Idag högtidlighåller vi 25-årsdagen av en fasansväckande händelse, då 13 människor dödades under en medborgarrättsmarsch i Derry i Nordirland. Igår lade vår kollega John Hume fram ett yrkande i underhuset, som stöddes av många ledamöter från olika partier, som krävde en ny internationell tribunal för att undersöka vad som inträffade.
Jag skulle vilja uppmana denna kammare att stödja min kollega John Hume i hans försök att ta reda på sanningen, så att rättvisa får råda. Mot bakgrund av att vi röstar om Redingbetänkandet om terrorism idag, skulle det passa bra om denna kammare hugfäste minnet av och hedrade offren för statlig terrorism, liksom andra former av halvmilitär terrorism, i vår kamp för att säkerställa att människors liv och rätten till liv tryggas för all framtid.
Trots att det inte handlar om en procedurfråga i egentlig mening, noterar jag gärna ert inlägg, Crowley, som för övrigt ansluter sig till Andrews inlägg i förmiddags .
Omröstning
Fru ordförande, jag vill bara informera er och kammaren om att jag i det gemensamma resolutionsförslaget som presenterats i sju politiska gruppers namn funnit en del allvarliga översättningsfel i vissa språkversioner. Jag har funnit dem i de spanska och engelska versionerna. De rör enbart beaktandemeningarna, inte övervägandena och inte heller de olika styckena. Jag skulle därför vilja be er att ni gav översättningstjänsten i uppdrag att se till att alla versioner blir korrekt översatta, på grundval av originalversionen som presenterats för denna administration av de sju politiska grupperna.
Fraga Estévez, jag förpliktar mig till att denna prövning skall göras så noggrant som möjligt.
Angående ändringsförslag 3:
Det verkar finnas ett problem med anledning av ändringsförslag 3. Det lyder på följande sätt: "med beaktande av dess resolution av den 25 oktober 1996 angående kommissionens meddelande gällande tillämpningen av tekniska åtgärder för den gemensamma fiskepolitiken ".
Man gör mig uppmärksam på att Gallagher skulle önska att denna ordalydelse ändras på följande sätt: "med beaktande av Gallaghers betänkande, antagen av Europaparlamentet, angående kommissionens meddelande ".
Uppriktigt sagt verkar det här vara extremt komplicerat och dessutom är Gallagher inte här. Jag kommer alltså att låta Gruppen Union för Europas ändringsförslag 3 gå till omröstning i den ursprungliga ordalydelsen.
Fru ordförande! Jag vill be om ursäkt för Gallaghers räkning, som inte är på sin plats för tillfället. Jag har just fått veta att Gallaghers namn omnämndes i den ursprungliga texten. Det togs bort och detta är bara för att återinföra det i den ursprungliga texten. Något slags missförstånd tycks föreligga.
Crowley, jag tackar för att ni ursäktar Gallaghers frånvaro, men det är inte praxis att nämna föredraganden. Man gör resolutionen gällande och var och en vet, naturligtvis, att detta hänvisar till ett betänkande som har försvarats av en av våra kolleger, men i allmänhet refererar vi inte till föredragandens namn.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Fru ordförande, vi har två ändringsförslag att ta ställning till inför denna omröstning - ändringsförslag 1 och 11, en från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp och en annan som Europeiska folkpartiets grupp, Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp och GUE skrivit under. Jag skulle vilja ge ordet åt Schulz för att se om vi kan enas om att rösta om ett av dessa två ändringsförslag, som är praktiskt taget identiska.
Fru ordförande! Ändringsförslag 1 och ändringsförslag 11 handlar om samma problem, till vilket jag skulle vilja göra en kort anmärkning. I debatten kring detta betänkande har det uppstått en viss osäkerhet kring frågan: Är det möjligt att exakt definiera en terroristisk organisation? Är det möjligt att definiera exakt vad detta är? Reding har på ett utomordentligt sätt tagit sig an denna utmaning och tagit med en definition i sitt betänkande som gör en sak tydlig: Bland rättsstaterna i den Europeiska Unionen kan det aldrig och på intet sätt finnas något skydd för terroristiska organisationer. Det vill jag göra helt klart. Organisationer som IRA eller ETA kan inte vänta sig något som helst rättsligt skydd inom den Europeiska Unionen. Det är för att klargöra detta som dessa båda ändringsförslag lagts fram. Därför kan jag, om vi kan enas om att lägga till några ord i ändringsförslag 11, ta tillbaka mitt ändringsförslag 1 eftersom det innehållsmässigt nästan är likadant som ändringsförslag 11. De ord som skall läggas till är "i den definition som används i detta betänkande " efter orden "väpnade grupper ".
Därmed står det klart att det jag uttryckt innefattas av detta betänkande. Då kan jag ta tillbaka ändringsförslag 1 och vi kan gemensamt rösta om ändringsförslag 11.
Ärade kolleger, jag vill poängtera att vi inte kommer att ta om debatten. Reding, jag skulle vilja veta om ni godtar Schulz förslag.
Ja, fru ordförande, det är ett bra förslag, och jag ber kollegerna att enhälligt rösta för ändringsförslag 11.
Jag vill gå lite i förväg och fråga kollegerna om det finns några invändningar. För att Schulz skall ta tillbaka sitt ändringsförslag 1 har ni väl förstått att det förutsätter att vår kammare åtar sig att acceptera det muntliga ändringsförslaget istället för ändringsförslag 11. Jag frågar alltså kammaren, genom att gå lite i förväg, om den har något att invända mot att det finns ett muntligt ändringsförslag om ändringsförslag 11.
(Parlamentet motsatte sig inte förslaget.)
Alltså Schulz, drar ni tillbaka ert ändringsförslag.
Fru ordförande, ärade kollega Schulz! En sak vill jag få klart för mig. Ni sade: Varken ETA eller IRA eller vem det än må vara skall skyddas. Men i juridiken finns det en princip att var och en som är åtalad har ett rättsligt skydd, tills dess denne är dömd. Detta kallar man la présomption d'innocence på franska för att säga det på europeiskt maner. Därför är det...
(Ordföranden kopplade bort talaren.)
Vi kan inte inleda en debatt. Ändringsförslag 1 undantas alltså från omröstningen.
Fru ordförande! Angående det muntliga ändringsförslag Schulz föreslagit. Har jag förstått rätt när jag tror att Schulz' avsikt är att rättsligt skydd skall förvägras personer som anklagas för terroristiska brott? Det är så tolkningen återger det.
Ärade kolleger, det är inte Schulz intentioner vi röstar om. Schulz har föreslagit att dra tillbaka sitt ändringsförslag på två villkor: att PPE accepterar ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 11, och han har klart och tydligt formulerat detta muntliga ändringsförslag. Reding, föredraganden, har gett sitt godkännande under förutsättning, naturligtvis, att det inte finns någon invändning mot att detta muntliga ändringsförslag tas upp till omröstning. Det kommer alltså att göras då vi röstar om ändringsförslag 11. Allt detta är mycket klart och tydligt. Den grundläggande debatten behöver vi inte fortsätta.
Fru ordförande! Jag kan förstå att kollegorna vill komma vidare. Men eftersom just den debatt som vi för här givit upphov till en hel del turbulens i vissa medlemsländer, vill jag upprepa en sak: Man behöver inte här ge någon speciell förklaring till att varje rättsstat måste hålla sig till sina rättsliga grundregler även vid lagstiftning och oavsett gentemot vem. Det vet också Cohn-Bendit, och i detta avseende var hans inlägg bara teater. Men det är viktigt att vi här slår fast: Ingen terrorist och ingen terroristisk organisation kan nå politisk legitimitet från rätten...
(Ordföranden kopplade bort talaren.)
Ärade kolleger, jag vill påminna er om att det finns röstförklaringar som ni kommer att kunna använda i lugn och ro.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Fru ordförande, vi har självklart röstat mot det här betänkandet, som syftar till att inrätta en tankediktatur och en hjärntvätt, framförallt med hjälp av media.
Men vi är lite förvånade, både med hänsyn till det här och med hänsyn till ett ändringsförslag som har antagits, över att det var så många som röstade för och såpass få som röstade mot eller avstod. Ändringsförslag 5, som har antagits och som alltså förekommer i den slutliga resolutionen, kräver, jag citerar "att invandrare från länder utanför Europeiska unionen skall bli lika behandlade när det gäller ekonomiska och sociala rättigheter, erkännande av medborgerliga, kulturella och politiska rättigheter samt framförallt rösträtt vid lokala val för icke-europeiska utlänningar boende i Europa ".
Det skulle vara intressant om kollegerna från Kristdemokratiska gruppen eller Gruppen Union för Europa, vare sig de har avstått eller röstat för det här betänkandet, förklarar för sina väljare att de på så vis har uttalat sig för icke-europeiska utlänningars rösträtt vid lokala val. Jag tror att deras väljare säkerligen skulle bli förvånade om de fick reda på hur de röstat.
Det årliga resolutionsförslaget om rasism, såsom det har förberetts av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor i vår kammare, och såsom det presenterades i förmiddags, verkade påvisa en förbättring i förhållande till föregående års dokument. För en gångs skull undvek man omsorgsfullt att på vanligt sätt blanda ihop "rasism " och "kontroll av invandringen ". Tyvärr stod denna goda vilja inte emot länge inför ändringsförslagen som just har röstats igenom under plenarsammanträdet.
Där konstaterar man att Europaparlamentet önskar "visa det positiva bidrag som invandrarna ger det europeiska samhället " (ändringsförslag 8), att det "uppmanar medlemsstaterna att utveckla deras invandringspolitik i nära förbindelse med en passande integrationspolitik " (ändringsförslag 2), en integrationspolitik som också formuleras klart och tydligt i ändringsförslag 5: Europaparlamentet "kräver att invandrare från länder utanför Europeiska unionen skall bli lika behandlade när det gäller ekonomiska och sociala rättigheter, erkännande av medborgerliga, kulturella och politiska rättigheter samt framförallt rösträtt vid lokala val för de personer som har bott mer än fem år i en medlemsstat... ".
Denna ståndpunkt är helt oacceptabel för oss. Först och främst felbedömer den realiteten för dagens invandring, som huvudsakligen motiveras av ekonomisk självstympning i vissa länder utanför unionen, och som innebär en tung börda snarare än en möjlighet för Europeiska unionens medlemmar. För det andra, invandringen som under sådana villkor av en slump hamnar hos oss skall inte anses ämnade att stanna här för alltid. Slutligen kan vi inte acceptera att skillnaden mellan medborgare och utlänningar suddas ut genom att successivt anpassa de senares rättigheter efter de förras. En nation är faktiskt en ödesgemenskap som medborgarna delar. Man kan inte kräva rättigheter av den utan att påta sig skyldigheter. Och för att åta sig dem räcker det med att gå via naturaliseringsförfarandet, som varje intresserad part är fri att ansöka om.
I andra hand vill vi påtala att den genomröstade resolutionen begär europeiska befogenheter ifråga om kamp mot rasism och främlingsfientlighet, såväl som skapandet av ett "europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet ", vilket enligt vår mening inte skulle föra med sig någonting konkret, annat än ytterligare administration och utgifter.
Så ser orsakerna ut till att vi motsätter oss den här resolutionen.
Europaparlamentet uttrycker regelbundet, då många betänkanden och aktuella frågor tas upp, sitt fördömande av varje form av rasism och främlingsfientlighet. Det görs tydligt och ofta med en klar majoritet.
Det här året kommer detta fördömande att få en särskild innebörd och betoning med det officiella tillkännagivandet av Europaåret mot rasism (1997) den 31 januari i Haag. Jag vill här påminna om min bestämdhet och mitt engagemang i kampen mot det avskyvärda odjuret, rasistiskt och fascistiskt, som utvecklar sig överallt i Europa i många och alltid farliga former. Vi måste också stödja det tillvägagångssätt som på ett symboliskt plan entusiasmerar Europeiska unionen, vilket har lett den till att föreskriva ett år för kampen mot rasism. Det är demokratin som står på spel.
I det avseendet beklagar och fördömer jag den brittiska regeringens inställning som har motsatt sig skapandet av ett europeiskt centrum för övervakning av rasism, en beståndsdel som skulle ha kunnat vara avgörande för att detta år av kamp skall lyckas. Även om man symboliskt måste reagera varje gång skändliga rasistiska handlingar begås, är vi likväl skyldiga att föra en daglig kamp för att utrota detta orättfärdiga, om inte skändliga, fenomen.
Rasismen är ett ont som nästlar sig in på ett försåtligt sätt och som livnär sig på en anhopning av orsaker till svårigheter, vilket leder till ett sökande efter syndabockar. Parlamentet gör rätt i att regelbundet attackera rasismen, men det bör göra allt för att, i närheten av de europeiska medborgarna, ge sitt bidrag till kampen för den mänskliga integriteten, friheten och demokratin.
Det bör, vi bör alltså peka ut tal och handlingar av fascister, nyfascister eller inte, men även och framförallt deras medbrottslingar som man mycket ofta återfinner inom "mycket värdigare " politiska församlingar och t.o.m. regeringar. Den vardagliga rasismen, den banala rasismen är rasismens mylla som vi kritiserar i våra resolutioner. Den skall spåras upp varhelst den gömmer sig, inklusive de många bänkarna i vår kammare.
Det är viktigt att EU utropar 1997 till "Europaåret mot rasism ". Detta kommer att, på ett effektivare och mer samordnat sätt, uppmuntra all slags verksamhet, inom de europeiska ramarna, i kampen mot rasism, främlingsfientlighet och antisemitism.
Detta binder likaså regeringskonferensen till att i det reviderade fördraget inkludera ett klart, koncist och kategoriskt åtagande till förmån för kampen mot rasism, främlingsfientlighet och antisemitism. Detta inför de ständigt växande ideologier som uppkommit i en anda av fanatism och farliga fascistiska strömningar, fundamentalism som yttrar sig i förfärliga våldshandlingar och som för tankarna till förintelsens fasor.
Det tysta medgivandet, detta "vi visste inte " som så många medborgare rentvådde och rentvår sig med än idag tvingar oss att agera och proklamera en och tusen gånger att vår nittonhundratalskultur också till en del är en blandad kultur, och att däri ligger dess rikedom.
Rasism måste bekämpas på alla plan och i alla sammanhang. Vi har därför röstat ja till resolutionen, trots att den innehåller vissa punkter som vi har en helt annan uppfattning om. Det gäller bl.a. harmonisering av asyl- och invandringspolitiken, överföring till första pelaren av åtgärder mot rasism och förstärkande av de rättsliga instrumenten.
Viljan och önskan att aktivt bidra till kampen mot rasism är vi dock ense om, och resolutionen innehåller många bra och viktiga punkter.
De fria ledamöterna från Österrike röstar innehållsmässigt för Fords och Oostlanders resolutionsförslag, innefattande även ledamoten Lukas föreslagna inskränkning, enligt vilken den under tankstreck 6 givna uppräkningen kan anses som en listning av tidigare antagna resolutioner kring det aktuella temat, men inte som en innehållsmässig bekräftelse på resolutionen av den 9.5.1996 rörande fördömandet av FPÖ och dess talesman Dr Jörg Haider.
Ministerrådets möte om fiske
Med anledning av omröstningen vi just företagit om fiskeriutskottet gläder sig min grupp åt att ändringsförslag 5 som presenterades av Gruppen Europeiska enade gruppen - Nordisk grön vänster antagits, och samtidigt beklagar jag personligen att inte också ändringsförslag 7 från samma grupp kunnat antas. Båda ändringsförslagen rör fiskeavtalet med Marocko, som är gemenskapens viktigaste avtal. Enligt min mening gjorde man sig skyldig till överlåtelse av kommissionens ansvarsområde när man accepterade en förlängning av fiskestoppet från två till fyra månader utan tillräckliga garantier, och, framför allt, utan någon som helst försäkran om att detta fiskestopp respekteras även från marockanskt håll.
Därför hoppas jag att kommissionen ägnar detta ärende mer uppmärksamhet och att man i framtiden noggrant analyserar vilka eftergifter som kan göras med tanke på att Marocko för tillfället är mottagare av betydelsefullt bistånd från Europeiska gemenskapen. Våra fiskeområden förtjänar att värnas om och det går inte att låta våra fiskares framtid bero på politiska beslut tagna av den marockanska regeringen, vilka kanske grundar sig på helt andra slags hänsynstaganden.
Betänkandet av Thomas (A4-0414/96)
Vi anser inte att det finns behov av att nu anta en gemensam skogsbruksstrategi. Unionen står nu inför väldiga problem, då det gäller att anpassa jordbruks- och regionalpolitiken i samband med östutvidgningen. Det är då olämpligt att anta en gemensam strategi för ytterligare ett område, i synnerhet då det redan i dag finns fungerande skogspolitik i de enskilda länderna. Varje land har en skogsvårdslag och en myndighet för skogssektorn.
Det förekommer dessutom ett omfattande internationellt samarbete på skogspolitikens område, t.ex. inom ramen för FAO och ECE. Det finns också ett väl fungerande internationellt samarbete vad gäller kartläggningen av skogsskadorna i Europa.
En gemensam skogspolitik är av tvivelaktigt värde, eftersom problemen är så olika inom unionens länder. Så utgör t.ex. avbetning ett stort problem i Medelhavsområdet, medan man i de nordliga länderna anslår medel för att förhindra att öppna hagar och betesmarker växer igen. Skogsbränder är heller inget betydande problem i de nordliga länderna. I Norden finns också en väl fungerande miljöcertifiering, och det är känt att konkurrentländerna, t.ex. Kanada och USA, har utövat påtryckningar för att få till stånd en gemensam sådan certifiering på en lägre nivå än den i Norden. Det finns alltså en betydande risk för att miljökraven på t.ex. svenskt skogsbruk skulle minska av en gemensam certifiering.
Slutligen anser vi att det är onödigt att unionen med detta dokument tar på sig nya utgifter. Går alla förslagen igenom, innebär det en årlig ökning av unionens utgifter med ca 350 miljoner ecu. Lejonparten av detta belopp går till två anslag, nämligen till bekämpandet av skogsbränder (vilket innebär att stödet i huvudsak tillfaller Medelhavsländerna) samt till AVS-länderna, dvs. i huvudsak de forna kolonierna. Detta anser vi vara fel. Vill parlamentet utöka stödet till bekämpandet av skogsbränder, finns redan i dag en sådan budgetpost, och om man vill stödja skogsbruket i utvecklingsländerna, så sker det bäst via det ordinarie anslaget till utvecklingshjälp.
Det behövs ingen gemensam skogspolitik för EU. Det behövs inte heller någon gemensam " skogsbruksstrategi" som det står i betänkandet, vilket är en omskrivning för en framtida skogspolitik. De finansiella anslag som skulle beviljas för den gemensamma " skogsstrategin" skulle inte gynna Norden, utan i första hand Medelhavsländerna och deras forna kolonier.
Det betänkande som utarbetats av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är mycket bättre än kommissionens förslag. För att stoppa nya framstötar från kommissionen i detta och liknande ärenden, där EU lägger under sig fler och fler områden, är det bästa man kan göra att säga nej. Jag har därför också röstat nej till betänkandet.
Jag röstar med glädje för detta utsökta betänkande av min brittiska labourkollega David Thomas.
Även om jag skulle kallas en " stadis" i Storbritannien, och trots det faktum att jag representerar en huvudsakligen urban valkrets, har jag goda skäl att stödja skogens framtid. Redrose Forest i min valkrets är ett underbart exempel på hur skogsbruket kan hjälpa till att uppfylla ett antal viktiga behov. Det skapar arbetstillfällen i ett område som drabbats av industrins tillbakagång. Det förbättrar miljön för de boende och ger dem en " grön lunga" och renare luft att andas. Det tillhandahåller en välkommen ny plats för såväl turister och ortsbor att besöka och kunna glädja sig åt.
Så jag välkomnar tankarna i detta betänkande på informations- och medvetenhetskampanjer, för att säkerställa att alla får reda på att skogsbruket har en positiv inverkan på deras liv - och på planetens. De människor som oroas av att skogarna skövlas kommer att ställa sig bakom kravet på att EU skall arbeta för en internationell konvention om skogsskydd. Vi bör hjälpa utvecklingsländerna att avväga sina behov av ekonomisk tillväxt mot alla människors behov att andas!
Betänkandet av Reding (A4-0368/96)
Jag har två skäl för att lägga ner min röst i den slutliga omröstningen om detta betänkande. För det första så avslogs ändringsförslag 7, som uttryckligen hade respekterat mänskliga rättigheter för alla. För det andra så stod ändringsförslag 11, som ändrades muntligen, i strid mot allas rätt att förutsättas vara oskyldiga.
Jag skulle inte, tillsammans med alla ledamöter av denna kammare, se genom fingrarna med någon terrorism, vare sig institutionell eller halvmilitär. Vi får emellertid inte tillåta vårt motstånd mot våld att fördunkla vår respekt för och vårt skydd av mänskliga rättigheter.
Vi har röstat nej till Redings betänkande.
Vi tar kraftfullt avstånd från terrorism och varje form av terrorhandling. Vi kan under inga omständigheter tänka oss att stödja någon rörelse som har terrorn som metod.
Problemet med detta betänkande är dock risken att rättssäkerheten sätts ur spel, eftersom det på några punkter inte är tillräckligt tydligt.
Terrorismen måste ges en mer tydlig definition. Dessutom måste det klargöras vem som definierar vilka rörelser som skall anses vara terroristiska och vilka " stödkretsar" för terrorism som avses i betänkandet.
Betänkandet har också för avsikt att inte bara realisera, utan även stärka Europols befogenheter. Vi motsätter oss en sådan utveckling. Vi menar i stället att det redan fungerande Interpolsamarbetet kan användas och effektiviseras i arbetet mot internationell terrorism.
Kampen mot terrorismen är viktig, men den får inte berättiga till en försvagning av rättssäkerheten i samhället.
De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet röstar för Redings betänkande, men mot uppmaningen till harmonisering av straffsatserna för allvarlig gränsöverskridande brottslighet. Vi delar föredragandens oro för den terrorism, som äger rum i de europeiska demokratierna, och välkomnar en samordnad insats till bekämpning av denna. Vi är emellertid nödsakade att gå emot en harmonisering av medlemsstaternas straffsatser - även om det endast är fråga om sådana allvarliga gränsöverskridande förbrytelser som terrorism. De europeiska befolkningarna har olika uppfattningar om hur deras samhällen skall inrättas rent straffrättsligt. Vi ser inget skäl till att kränka dessa uppfattningar genom en harmonisering - när det i övrigt inte finns något som helst hinder för oss att samarbeta om bekämpningen av terrorism utan en gemensam strafflagstiftning.
Terrorism kan inte accepteras i ett rättssamhälle. Kraftfulla åtgärder krävs mot terrorismen. Den måste bekämpas på alla nivåer med lagliga medel. Ett demokratiskt öppet samhälle är bästa sättet att motverka grogrunder för terrorism. Ett problem med betänkandet är att terrorism inte definieras och att detta kan sätta rättssäkerheten ur spel.
Praktiska och tekniska insatser på flygplatser, t.ex. vid bagagehantering och i data- och telesystem, måste förbättras. Ett mer utvecklat samarbete måste ske mellan Interpol och Europol. Det är ett misstag att tro att effektivitet är detsamma som överstatlighet.
Europols verksamhetsområde bör enligt min uppfattning inte utvidgas till att omfatta terroristbekämpning. Det är en fråga för de enskilda medlemsstaterna. Europol får inte bli ett " EU-FBI" . Mot denna bakgrund har jag röstat nej till betänkandet.
Betänkandet av Valverde López (A4-0396/96)
Det finns två tunga skäl att rösta mot detta betänkande. Ett är att det är ett starkt inlägg för en ökad federalism inom EU, t.ex. punkt 28 som beklagar att kravet på enhällighet " försvårar beslutsfattandet" , punkt 32 som kräver att " ansökarländerna måste inse" att EU är " en process för politisk, ekonomisk och valutamässig enhetlighet" och punkt 30 som beklagar att vissa länder har möjlighet att avstå från EG-domstolens verksamhet. I så gott som varje punkt betonas vikten av ytterligare överstatlighet inom EU.
Det andra skälet är att betänkandet är klart " högerbetonat" vad gäller den allmänna politiska inriktningen. Till exempel i punkt 9 hävdas att de nationella myndigheterna måste agera för att " ta bort byråkratiska och kostsamma hinder" för företagarna för att dessa skall kunna skapa arbetstillfällen. Att på detta sätt antyda att arbetslösheten i EU beror på dåliga villkor för företagandet är en analys baserad på nyliberal teori och något som vi inte ställer upp på.
I rapporten betonas unionens framsteg för att den gemensamma valutan skall kunna förverkligas. Man pekar också på de problem som man ser angående EMU, t.ex. att EMU måste kombineras med starka mekanismer som möjliggör ett stärkt samarbete inom det ekonomiska, sociala och skattemässiga området. Det slås också fast att beslutsfattande med enhällighet i rådet måste bort.
Mot bakgrund av att betänkandet har en stelbent federalistisk uppfattning om vad som är bra för Europasamarbetet har jag röstat nej.
Betänkandet av Escudero (A4-0410/96)
Vi måste lägga ned våra röster vad gäller detta betänkande. Det innehåller många goda iakttagelser, men vissa punkter är för oss omöjliga att ställa upp på.
I punkt K talas det om de fyra symbolerna för " den europeiska kulturella identiteten" , nämligen judendom, kristendom, hellenism och romartid. Här glömmer man t.ex. hela arvet från den muslimska kulturen och även den nordisk-germanska mytologin och rättsuppfattningen.
I punkt 1 talar man om behovet av att rådet skall frångå kravet på enhällighet till förmån för det federalistiska kravet på kvalificerad majoritet. Vi tror att enhällighet är en viktig garanti för den kulturella mångfalden i Europa.
I punkt 23 rekommenderar föredraganden att kommissionen skall utarbeta ett skolmaterial om Europas historia som " skall införas som obligatoriskt skolämne i medlemsstaterna" . Vi tror inte att man uppnår något positivt genom denna typ av åtgärder av propagandistisk natur. Varje land måste behålla suveränitet över sitt utbildningssystem.
Det finns ingen anledning att använda kvalificerad majoritet när det gäller kulturfrågor. I den mån det finns en europeisk kulturidentitet kan den inte tvingas fram genom majoritetsbeslut; det får bara motsatt verkan.
Hur undervisningen i grundskolan läggs upp och vilka läromedel som skall användas är en fråga som bäst avgörs på nationell eller lokal nivå. Skolundervisningen och vad den skall innehålla är ingen fråga för EU. Därför röstar jag nej till betänkandet.
Betänkandet av Schmidbauer (A4-0012/97)
Förtjänsten hos den grönbok som kommissionen har presenterat är att inleda debatten om situationen inom transportsektorn och att ta sig an problemen med de externa effekterna (olyckor, överbelastning, föroreningar...).
Jag vill gratulera föredraganden till hennes utmärkta arbete. Hon har kunnat ta ett helhetsgrepp på problemet genom att förespråka en rättvis metod, nämligen att varje transportmedel bör bära de externa kostnader som det ger upphov till. För min del skulle jag också vilja understryka den betydelse vi bör tillmäta de kombinerade transporterna. De respekterar miljön, de står för en lösning på överutbudet och representerar därför ett konkurrenskraftigt alternativ.
Slutligen kvarstår en fråga som kommer att framkalla livliga reaktioner: harmonisering av skatter och avgifter på unionsnivå. Inom det här området bör kommissionen tillämpa en pragmatisk metod. Jag beklagar att den inte är bekymrad över den allmänna opinionen. Att t.ex. öka vägtullarna tenderar till att utmanövrera mindre bemedlade hushåll från de stora lederna, alltså från en grundläggande frihetsutövning: rörelsefriheten. På den här punkten måste kommissionen omforma förslagen till oss.
Schmidbauerbetänkandet presenteras med intresset och nödvändigheten av att ta transporternas negativa effekter i beaktande, särskilt lastbilstransporterna. Faktum är att det pris som betalas för ett enskilt transportmedel ofta bara täcker en del av de faktiska kostnader som är förenade med föroreningar, olyckor och trafikstockningar. Storleken på de externa effekternas kostnader för hela Europeiska unionen (250 miljarder ecu per år) avslöjar debattens betydelse och vikten av vad som står på spel för Europa. Vi måste alltså ge vårt stöd till det här dokumentet.
Först och främst för de brännande ekonomiska frågor som det kommer fram till. Att inrätta en mer rättvis prissättning inom transportsektorn innebär att föreskriva incitament som kan förändra inställningen hos tillverkare och användare. För vägnätets del kan det t.ex. innebära att trafiken flyter bättre inom vissa zoner, vilket leder till en förbättring av trafikflödena, fördelaktigt för de europeiska företagens konkurrenskraft genom tidsvinsten.
Att inkludera den faktiska kostnaden för transporter innebär också att upprätta lika möjligheter för de olika transportmedlen, på så sätt underställs de optimala konkurrensvillkor inom unionen. Och denna utveckling bör tas i beaktande, i synnerhet med utsikterna till en liberalisering och öppning av transportmarknaderna.
När det gäller ekonomisk och social sammanhållning kommer dessutom de åtgärder som integrerar de faktiska kostnaderna att undantagslöst leda företagens investeringar i en annan riktning. Det kommer att föra med sig en diversifiering av transportmedel och en utveckling av infrastrukturerna, vilket på så vis gör det möjligt att harmonisera och få de transeuropeiska näten i jämvikt igen.
Slutligen tror jag att vissa åtgärder som föreslås av grönboken, så som differentierade priser beroende på bränslekvaliteten, avgifter i känsliga och igenkorkade zoner etc., tillmötesgår de miljömässiga föreskrifter som de europeiska medborgarna kräver.
En debatt om problemen med transporters faktiska kostnader bör inledas inom unionen. betänkande av Schmidbauer kan bidra till detta, vilket utgör ytterligare en anledning till att stödja det.
De danska socialdemokraterna välkomnar kommissionens grönbok och Barbara Schmidbauers betänkande i debatten om transportsektorn. Både grönboken och betänkandet är goda bidrag till debatten.
I EU skall femton länder nå enighet i de politiska frågor, som uppkommer varje dag. Transportpolitiken är förbunden med en lång rad andra politikområden. Därför är det svårt att bli enig om transportpolitiken, och det kommer alltid att finnas några aspekter av en fråga, som ett eller flera länder inte kan enas om. Detta betänkande är således en kompromiss. Innehållet är av hög kvalitet, men det finns detaljer, som med nödvändighet måste få ytterligare belysning. Sålunda finns det också delar av betänkandet, som vi inte omedelbart kan gå med på från dansk sida. Men är det nödvändigt att fästa uppmärksamheten på, att det här är frågan om ickelagstiftningsmässiga åtgärder, och vi är - för att få alla aspekter med - nödgade att ge debatten fria tyglar. Alternativet är, att politiken står still, och att sådana sektorer som godstransport inte kommer framåt; flaskhalsar och orättvis konkurrens i fråga om skatter, energiförbrukning, föroreningar, kör- och vilotid osv.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat ja till betänkandet om rättvis och effektiv prissättning på transportområdet, därför att det är ett bra betänkande, och därför att vi starkt stöder utvecklingen av konkurrensparametrar, som syftar till en rättvis konkurrens. Inte bara mellan transportleverantörerna , utan också mellan transportformerna .
I huvudsak röstar vi för ett antagande av punkterna 3 till 21 men när det gäller punkterna 15, 16 och 18, alltså de som i huvudsak behandlar harmoniseringen av avgifter för finansiering av vägar, måste vi från österrikisk sida göra de anmärkningarna att kostnaderna för byggande och underhåll av landsoch motorvägar för oss i alpina regioner är högre än det europeiska genomsnittet. Därför kan vi bara rösta för en gemensam europeisk harmonisering - framför allt med avseende på punkterna 15, 16 och 18 - om det står klart att man tar hänsyn till de österrikiska merkostnaderna.
Betänkandet av Schaffner (A4-0001/97)
Undertecknade har röstat emot Schaffnerbetänkandet på grund av följande:
1.Unionsfördragets många oklara avsnitt skapar osäkerhet inom gemenskapsrätten, vilket i praktiken ger domstolen en godtycklig tolkningsrätt som i en verklig parlamentarisk demokrati vore oacceptabel.2.EU-institutionerna har gång på gång visat bristande respekt för den nationella suveräniteten genom att överskrida den kompetens som fastläggs i direktiven och utan grund fortlöpande utvidga sin makt över nationell rättskipning.- Betänkandet av Lambraki (A4-0349/96)
Vi kan inte ställa upp på att rådsbeslut om invandring, asyl, narkotikapolitik, bedrägerier, civilrättsligt samarbete och vissa former av polissamarbete skall fattas med kvalificerad majoritet. Vi anser att kravet på enhällighet skall behållas.
Gemensamma ståndpunkter genom mellanstatliga avtal är långsiktigt en bättre modell för att lösa de frågor som tas upp i artikel K 1 än att beslut om dessa skall tas med kvalificerad majoritet. Invandrar-, asyl- och visumpolitiken måste samordnas bättre. Det bör ske genom enhällighet och inte genom majoritetsbeslut. Polis- och tullsamarbete måste självklart vara mellanstatligt. Att föra över narkotikapolitiken till EU-nivå kan innebära en försämring genom att den svenska/nordiska restriktiva narkotikapolitiken ersätts med en mer liberal legaliseringspolitik. Betänkandet skulle, om det blev EU: s politik, innebära en kraftig överföring av beslutsmakt från medlemsstaterna till EU-nivå. Därför röstar jag nej till betänkandet.
Sålunda avslutas omröstningen.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session för avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 12.30.)
| sv |
2. Demokratiska republiken Kongo: Strider i de östra gränszonerna (omröstning)
| sv |
13. Ansvarsfrihet 2009: Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (
| sv |
6. Budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (omröstning)
| sv |
9. Ackreditering av kriminalteknisk laboratorieverksamhet (
| sv |
Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum
Talmannen: Det gläder mig oerhört att få leda parlamentets förhandlingar tillsammans med mina kvinnliga kolleger. Sex av dem är vice talmän i parlamentet, två är kvestorer, och vice ordföranden för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män sitter bredvid mig. Detta är en särskild ära och ett privilegium för mig.
Vi återupptar sammanträdet. Nästa punkt är diskussion om internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Vi ska börja med att titta på en kort film som sammanfattar denna viktiga dags historia. Var vänlig och starta filmen.
(En film visades)
Kära gäster, mina damer och herrar! En två minuter lång film kan inte visa allt som har hänt under de senaste 100 åren. Faktum är att vi har förändrat Europa under denna period och vi européer kan vara stolta när vi jämför Europa med många andra platser på jorden. Samtidigt är vi medvetna om att vår resa inte är över. Det finns fortfarande för få kvinnor i politiken, och här i Europaparlamentet har vi bara 35 procent kvinnliga ledamöter. Denna siffra är visserligen något högre än för de nationella parlamenten, men ändå inte tillräckligt hög. Lyckligtvis har vi klart över 40 procent kvinnor i parlamentets viktigaste beslutsfattande organ, och det är mycket glädjande. Detsamma gäller utskottsordförandena.
Men trots detta är det i huvudsak de nationella parlamenten och sättet att utse företrädare i Europaparlamentet som avgör hur Europaparlamentet kommer att se ut om tre år, efter nästa val. Det är våra nationella parlament som måste se till att antalet kvinnor i Europaparlamentet ökar. I dag uppmanar vi dem att göra det, och vi uppmanar våra motparter i de nationella parlamenten att se till att lämpliga rättsliga lösningar utarbetas och att beslut fattas som bidrar till att antalet kvinnor i Europaparlamentet ökar.
Vi kan också föregå med gott exempel när det gäller kvinnors arbete. 59 procent av Europaparlamentets anställda är kvinnor och 50 procent av dem har viktiga befattningar. Jag har stor erfarenhet på det här området och kan skryta med att kvinnor återfanns på cirka 50 procent av de högsta ministerposterna och ledde de viktigaste statliga organen när jag var regeringschef i mitt land. Det rekordet har aldrig slagits, vare sig tidigare eller under det dussintal år som har förflutit sedan dess.
Som talman i Europaparlamentet har jag också krävt fler kvinnor i Europeiska kommissionen och på höga poster i Europeiska unionen. Vi kan vara glada över att den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik är en kvinna.
Situationen i de europeiska företagen har också förändrats, vilket inte bara är mycket bra för kvinnorna, utan framför allt för dessa företags funktionssätt. Vi bör också se till att kvinnor och män som har likvärdiga befattningar och kvalifikationer får lika lön. Där finns det fortfarande mycket att göra.
Vi är mycket medvetna om att kvinnor också kan kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter. Jag vill ge alla våra kvinnliga ledamöter av Europaparlamentet en eloge och i denna stund skänka en tanke åt de kvinnor i Nordafrika och Mellanöstern som visar prov på verkligt mod i kampen för demokrati. Vi ska också komma ihåg att några enastående kvinnor som till exempel Aung San Suu Kyi, Leyla Zana och Damerna i vitt har tilldelats Sacharovpriset. Därför vill jag än en gång upprepa att vi inte kommer att tillåta att kvinnor berövas sin värdighet i något rättsligt systems, någon religions eller någon kulturs namn. Vi kommer inte att acceptera att kvinnor har färre rättigheter än män, i Europa eller någon annanstans. Vi kommer att protestera om kvinnor behandlas orättvist.
Den 3 november 1793, för 218 år sedan, halshöggs Olympia de Gouges i Europa på grund av att hon hade upprättat en förklaring om kvinnors och kvinnliga medborgares rättigheter. Det var det enda skälet. Etthundra år senare, 1906, fick kvinnor rösträtt. Det första landet som detta hände i var Finland. Det måste vi komma ihåg. Under det följande århundradet gjorde vi enorma framsteg med att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag vill understryka en sak som är mycket viktig för mig personligen, nämligen att den 8 mars är en viktig dag för kvinnor. Så är det. Men denna viktiga dag fungerar främst som en påminnelse om att komma ihåg den viktigaste frågan i EU i dag, nämligen lika rättigheter för kvinnor och män, under de återstående 364 dagarna på året. De principer som vi vill förstärka den 8 mars ska också gälla under de övriga 364 dagarna. Detta är den viktigaste utmaningen för oss. Det räcker inte att bara högtidlighålla den 8 mars, vi måste tänka på den här frågan under årets alla andra dagar också. Tack så mycket.
Enikő Győri: Herr talman! När internationella kvinnodagen lanserades var jämställdhet mellan kvinnor och män en alldeles ny och revolutionerande tanke. Sedan dess har jämställdhet mellan könen blivit en av det moderna samhällets grundprinciper. Utgångspunkten är att män och kvinnor har samma omistliga mänskliga värdighet. Liksom i fråga om alla landvinningar räcker det emellertid inte att bara deklarera detta. Människans värdighet, och kvinnors värdighet, har kränkts på olika sätt under olika epoker och på olika platser. Vårt fokus och våra åtgärder måste anpassas efter detta.
Det är mycket talande att detta firande äger rum efter debatten om ett betänkande med titeln "om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen". Fattigdom och Europeiska unionen. För en tid sedan skulle dessa begrepp ha känts oförenliga. Den ekonomiska krisen drabbade de minst skyddade grupperna särskilt hårt. Det faktum att kvinnorna är överrepresenterade i denna kategori innebär i sig att vissa åtgärder måste vidtas, för att inte tala om de typiska öden som drabbar mängder av kvinnor, vilka ger fattigdomen ett kvinnligt ansikte utanför Europa, i global skala. Med Franciskus av Assisis ord: Fru fattigdom. Kvinnor med små barn som flyr från krig eller hungersnöd, trasiga familjer utan fäder i slummen, kvinnor och unga flickor som tvingas till prostitution, också i Europeiska unionen.
Det finns ett antal frågor som det ungerska ordförandeskapet prioriterar och som kan leda till ökad sysselsättning bland kvinnor. Den viktigaste är EU 2020-strategin med dess sysselsättningspolitiska mål för återhämtning efter den ekonomiska krisen och minskad fattigdom. Sysselsättning ger kvinnor större värdighet. Den hjälper dem att fatta beslut och forma sina liv efter eget huvud.
Flaggskeppsinitiativet "Plattform mot fattigdom" understryker att åtgärder som vidtas för att minska fattigdomen också måste ta hänsyn till skillnaderna mellan kvinnors och mäns situation.
Det ungerska ordförandeskapet anser att det beslut som rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) fattade igår om en förnyad pakt för jämställdhet mellan kvinnor och män till 2020 är viktigt. Vid sidan av de ekonomisk-politiska åtgärderna får vi inte heller glömma bort kvinnornas speciella roll i samhället. Vi måste ge kvinnor möjlighet att förena yrkes- och familjeliv och möjlighet att välja. Därför arbetar vi med en översyn av direktivet om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. En lägesrapport kommer att tas fram till junimötet i rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor).
En sak som det ungerska ordförandeskapet prioriterar är ökad medvetenhet om familjernas roll när det gäller att lösa sociala, ekonomiska och demografiska problem. I det syftet kommer vi att organisera en demografivecka med deltagande av icke-statliga organisationer och med ett informellt möte mellan familjeministrarna. Meningen är att olika sätt att höja födelsetalen ska diskuteras. I allt detta har kvinnorna, och självfallet kvinnornas val, oerhört stor betydelse.
Vi måste särskilt uppmärksamma kvinnor som tillhör missgynnade grupper inom EU:s ram för medlemsstaternas strategier till stöd för romerna, som vi förväntar oss kommer att antas vid Europeiska rådets möte i juni, och som Lívia Járóka och andra, föredragandena och deras assistenter har bidragit mycket till i Europaparlamentet. Vi förväntar oss också att rådet kommer att bekräfta att vi har för avsikt att framhålla de romska kvinnornas roll när det gäller att hålla samman familjerna, vilken är en bra grund att bygga på för att hitta lösningar för romerna.
Slutligen ska jag göra en liten utvikning. Historien har visat att ett starkt civilsamhälle inte kan existera utan en aktiv social delaktighet från kvinnornas sida. Som Jerzy Buzek sade fanns det kvinnliga demonstranter bland dem som krävde frihet på Tahrirtorget i Kairo. De vill också delta i utformningen av de förändringar som äger rum. Europeiska unionen måste stödja dem i deras bemödanden: generöst, utan ideologiska stereotyper, öppet och med sympati.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (FR) Herr talman, fru Győri, ärade ledamöter! I dag minns vi de kvinnor som den 19 mars 1911 begav sig ut på marsch från Tyskland, Österrike, Danmark och Schweiz för att i allt större skaror kräva allmän rösträtt och bättre arbetsvillkor för kvinnor.
I dag uppmärksammar vi hundra års kamp och framgångar som vi alla har glädje av. Hur skulle våra demokratier se ut, och i synnerhet den europeiska demokratin här i Europaparlamentet, om kvinnorna inte hade varit fullt delaktiga i det offentliga livet? Hur skulle våra samhällen och våra ekonomier se ut utan kvinnors kunskaper?
Europeiska kvinnor är på många sätt föregångare för den övriga världen. De europeiska kvinnornas plats i våra samhällen är en källa till inspiration för kvinnor i hela världen. I det sammanhanget vill jag nämna kvinnornas modiga kamp i Nordafrika, där de skuldra vid skuldra med männen gör allt som står i deras makt för att stå emot diktaturen och upprätta demokratier. Den aktiva roll som europeiska kvinnor nu spelar i Europeiska unionens ekonomiska och politiska liv är resultatet av deras beslutsamma engagemang. Vi välkomnar den europeiska integrationen, och en av dess grundprinciper är jämställdhet mellan kvinnor och män, en princip som är fullt erkänd i Lissabonfördraget. Med åren har viktig lagstiftning om lika behandling och integrering av ett jämställdhetsperspektiv i den europeiska politiken gjort det möjligt för oss att skapa ett mer jämställt samhälle och en mer jämställd arbetsmarknad.
Men vi bör också uppröras över det som fortfarande är nedslående, oacceptabelt eller till och med outhärdligt. Jag tänker på en genomsnittlig sysselsättning för kvinnor på 62,5 procent jämförd med 80 procent för män, och på att allt fler kvinnor har akademiska framgångar men fortfarande inte samma karriärmöjligheter: detta är fortfarande nedslående och måste förändras. Kvinnorna är överrepresenterade på de lägre betalda och mindre trygga jobben, och underrepresenterade på chefsbefattningar. Skillnaden mellan kvinnors och mäns löner är 18 procent, vilket leder till att 22 procent av kvinnorna över 65 års ålder riskerar att hamna under fattigdomsgränsen eftersom de inte har tillräcklig pension: detta är oacceptabelt och måste förändras. Enligt beräkningarna har 20-25 procent av kvinnorna i Europeiska unionen utsatts för sexuellt våld minst en gång i livet. Detta är outhärdligt och måste förändras.
I dag förnyar vi vårt åtagande att fortsätta att arbeta tillsammans för att åstadkomma jämställdhet mellan könen. Vi har alla någonting att vinna på det, antingen i form av social och ekonomisk sammanhållning, hållbar tillväxt eller konkurrenskraft.
I september 2010 antog kommissionen en strategi med fem prioriterade områden för perioden 2010-2015: jämställdhet på arbetsmarknaden, ekonomiskt oberoende för män och kvinnor, lika lön, jämställdhet på högre befattningar och främjande av jämställdhet utanför EU.
Kommissionen kommer att fortsätta att stå sida vid sida med kvinnor från alla världens hörn som dagligen kämpar för tillgång till utbildning och rätten att arbeta, som kämpar för demokratisering och för att få utöva friheter och politiska och samhälleliga rättigheter. Kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt för att se till att dessa mål uppnås. Vi får emellertid inte glömma att lagstiftning inte löser allt, hur ordentligt den än genomförs. Beteenden och attityder måste också förändras.
Ärade ledamöter! I dag uppmärksammar vi kvinnornas kamp för jämställdhet. I Europa kan vi i dag säga att EU hade varit en omöjlighet utan europeiska kvinnor, alla europeiska kvinnor! De ger viktiga bidrag till våra projekt på basis av värden, bland andra värdet jämställdhet mellan könen.
Eva-Britt Svensson: ordförande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. - Herr talman! ”Man föds inte till kvinna, man formas till kvinna.” Detta citat visar att föreställningen om hur kvinnor respektive män är bildar normen för alla våra val i livet - val beroende av vårt kön, inte av vårt intresse, våra kunskaper, vårt engagemang osv. Könsstereotyper placerar män och kvinnor i olika fack, och hundra års kamp för jämställdhet har inte lyckats bryta dessa könsstereotyper.
Men vi vägrar att vänta ytterligare hundra år, för det är dessa könsstereotyper, dessa normer som bl.a. leder till att 97 procent av de stora företagen leds av män, att kvinnor lönediskrimineras, att kvinnor har otrygga anställningar - när de överhuvudtaget har en anställning - och att det är kvinnor som svarar för det obetalda arbetet i hemmet. Det är kvinnor som har huvudansvaret för barnen. Kvinnor utsätts för våld, även i nära relationer och i form av sexualiserat våld, och kvinnor säljs som objektvaror i sexslavhandeln. Vi ser en feminisering av fattigdomen. Detta har sin grund i de olika normer som samhället är uppbyggt av.
Stora framsteg har gjorts under hundra års kamp. Jämför jag mina möjligheter till olika livsval med min mammas och med min mormors så ser jag vilka framsteg som har gjorts. Men mycket, mycket återstår att göra. Därför går kampen vidare alla årets dagar, inte endast den 8 mars.
(Applåder)
Lívia Járóka: Herr talman, mina damer och herrar! I dag firar vi den hundrade internationella kvinnodagen, till minne av de arbetarkvinnor som demonstrerade för lika löner i New York i mitten av 1800-talet. Det mål om lika lön för lika arbete som de satte upp 1857, för mer än 150 år sedan, är lika relevant i dag. I Europeiska unionen tjänar kvinnorna 15 procent mindre än männen. I mitt hemland Ungern är den siffran 16,5 procent och trots att kvinnorna utgör hälften av världens befolkning får de bara 10 procent av de globala inkomsterna.
Löneklyftan mellan könen måste elimineras, kvinnornas roll i familjerna förstärkas och principen om likabehandling slås fast. Vi får inte tillåta att barn utgör en fattigdomsrisk i Europa och att det är en nackdel att vara kvinna och mor. Oavsett om vi tittar på de initiativ som har tagits i FN eller i EU ser vi att verklig jämställdhet mellan kvinnor och män ännu saknas på de flesta håll. Det läggs för liten tyngd på situationen för de kvinnor som lever nära fattigdomsgränsen, på den flerfaldiga diskrimineringen eller på kampen mot våld i hemmet och våld mot kvinnor.
Britta Thomsen: Herr talman, mina damer och herrar! I dag är det 100 år sedan vi firade internationella kvinnodagen första gången. För 100 år sedan handlade kampen bland annat om kvinnors rösträtt, någonting som vi tar för givet i dag. Men det är fortfarande långt kvar till full jämställdhet och jag vill understryka vikten av att kvinnorna är delaktiga i beslutsfattandet på alla nivåer. Kvinnorna måste vara politiskt engagerade och de måste också finnas i näringslivet. Vi behöver också kvinnor i bankerna.
Vi kan inte utestänga halva befolkningen från viktiga ekonomiska beslut. Det är inte demokratiskt. Vi måste utnyttja alla krafter. Det är helt enkelt vår konkurrenskraft som står på spel. Därför välkomnar jag kommissionsledamot Redings initiativ för fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Det är mycket bra att EU åter igen tar ledningen på jämställdhetsområdet, men vi behöver tvingande lagstiftning om könskvotering till bolagsstyrelserna ska bli någonting mer än bara en symbolfråga. Jag hoppas att ni har modet att göra detta. Tack.
Silvana Koch-Mehrin: Herr talman, mina damer och herrar! Att alla människor har lika värde stadgas i de första två artiklarna i Förenta Nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Där står det: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap." Vilken vacker mening! Men fastän den internationella kvinnodagen har firats i hundra år har vi ännu inte uppnått detta: det finns fortfarande inga tecken på verklig jämställdhet mellan kvinnor och män.
Visst har vi åstadkommit en hel del i Europa. I dag är det inte längre kvinnornas rättsliga frihet som är det främsta problemet. Den friheten har vi till stor del skaffat oss. Jag vill tacka feministerna, både de manliga och de kvinnliga, för det arbete de har gjort under de gångna åren. I dag är det främst den konkreta friheten som det handlar om, att männen gör frågan om att förena arbete och familjeliv till sin och att det blir vardagsmat att kvinnor återfinns på höga befattningar i näringslivet och i politiken.
Det är fantastiskt att se att frihetsrörelserna i Nordafrika har oss, Europas kvinnor, som förebilder. De väntar sig att vi ska gå före. Det är oerhört viktigt att vi inte förlorar vårt mål ur sikte: friheten att leva våra liv som vi själva vill. Då blir jämställdheten någonting som vi tar för givet och då förvandlas internationella kvinnodagen från en minnesdag till en dag då vi firar friheten.
Rebecca Harms: Herr talman, mina damer och herrar! Den situation i vilken vi nu befinner oss innebär knappast att en helgdag är motiverad. Snarare bör den få oss att än en gång komma överens om att genomföra verklig jämställdhet. Under den här hundraårsdagen bör vi kvinnor se tillbaka och stämma av.
För min del är resultatet att jämställdhet måste vara en grundprincip i konstitutioner och förklaringar om mänskliga rättigheter. Vi behöver dock lagar och förordningar som förverkligar denna princip. Där anser jag också att det krävs kvotering.
Om vi tittar på EU-institutionerna ser vi att saker och ting inte är bättre där än i näringslivet. Det finns knappt några kvinnor på de högsta chefsbefattningarna. Om vi ska se till att de hamnar där, fru Reding och herr Barroso, så behöver vi verkligt tuffa kvoteringsregler. Det hade varit bra om ni hade gjort en korrekt avstämning av bristen på jämställdhet i EU-institutionerna, för då hade ni insett hur viktig denna kvotering är.
(Applåder)
Jag tycker att det är synd att det fortfarande inte finns plats för kvinnor, oavsett hur kvalificerade de är, när viktiga beslut fattas och strategiska policyer läggs fast. Kvotering är ett sätt att ändra på detta.
Fru Reding! I dag, på den hundrade internationella kvinnodagen, uppmanar vi dig att göra ett genuint åtagande att göra allt som står i din makt för att se till att vi får många fler kvinnor på chefsbefattningar - som fallet redan är i Norge, Spanien och Frankrike. Jag förstår inte varför inte José Manuel Barroso tog upp den här frågan i sitt anförande.
Marina Yannakoudakis: Herr talman! I förra veckan höll Lord Davies i Storbritannien ett tal riktat till regeringen, som handlade om hur man kan öka andelen kvinnor i styrelserummen. Hans rapport handlade om frivilliga mål för företagen. Ingen kan säga annat än att vi behöver fler kvinnor i styrelserna. Men jag kan inte acceptera att vi skulle behöva kvotering för att komma dit. Det är verkligen att nedvärdera kvinnor. Nästan lika nedvärderande som idén att ge kvinnorna i den här salen en ros när de kom in. Jag gav min till en man.
En positiv sak är att Storbritannien gör verkliga framsteg med att avskaffa löneklyftan mellan könen. De senaste siffrorna visar att skillnaden mellan heltidsanställda mäns och kvinnors löner nu är nere i 10 procent, vilket är den lägsta noteringen någonsin.
Slutligen måste jag uppmärksamma moderskapet på internationella kvinnodagen. Verklig jämställdhet är att ha rätt att välja och att inte bli dömd för de val man gör. Kvinnor har rätt att bestämma själva, om de så är företagsledare, kirurger, omvårdare på deltid, bilmekaniker eller hemmafruar.
(Applåder)
Ilda Figueiredo: för GUE/NGL-gruppen. - (PT) Herr talman! Vi välkomnar kvinnors kamp för frihet, sociala framsteg och fred när vi nu firar att internationella kvinnodagen fyller 100 år. Kvinnorna har kämpat och åstadkommit en hel del under dessa 100 år, men det har ändå inte varit tillräckligt för att eliminera den ojämlikhet som finns, den diskriminering som fortfarande finns kvar när det gäller tillgången till jobb med rättigheter, de löneskillnader som återspeglas i pensionerna, svårigheterna att göra karriär och utvecklas i sitt yrke och hindren från att nå chefsbefattningar och positioner i beslutsfattande organ inom ekonomisk, social och politisk verksamhet. Den här situationen tenderar att förvärras i tider av ekonomisk och social kris.
Trots att moderskapet är en samhällelig funktion som är oundgänglig för samhällets utveckling och att vi befinner oss en bra bit in på 2000-talet diskrimineras kvinnor fortfarande för att de är mödrar och arbetar, vilket är skandal. Vi vill återigen slå fast vår grupps solidaritet med dessa kämpande kvinnor. Vi fortsätter att kräva ett stopp för ojämlikhet och diskriminering, ett stopp för allt våld mot kvinnor och ett stopp för könsstereotyper. Detta förutsätter inte bara att vi bryter med den nyliberala politiken, vi behöver också ett seriöst engagemang för en alternativ politik som sätter frågan om mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan könen i centrum för beslutsfattandet och för EU:s politik.
Mara Bizzotto: Herr talman, mina damer och herrar! Många mål har uppnåtts, men en del slag har inte ens börjat utkämpas. Den viktigaste frågan i dag är frågan om kvinnor från andra kulturer som lever i Europa och i hela världen under omständigheter som gör att de måste kämpa för att uppnå ens ett minimum av värdighet och mänsklighet.
Vi kan inte fira denna dag utan att ta upp frågan om kvinnorna i den arabiska/muslimska världen. Om vi gör det fortsätter vi att ignorera ett problem som är deras i dag, men som snart också blir vårt. Vi får inte ignorera de många som berörs av en kris som växer år för år i EU, i våra städer och i de skolor där våra barn växer upp.
Antalet fall med våld av alla slag mot muslimska kvinnor i deras egna familjer har ökat under lång tid. Därför har jag under en tid krävt - och det gör jag i dag igen - att EU ska införa riktade politiska åtgärder mot den islamiska radikalismens utbredning, mot tvångsäktenskap, hederstänkande, kvinnlig könsstympning och våld i hemmen.
Vi europeiska män och kvinnor måste kämpa för de kvinnor som lever i och utanför Europa och inte har någon talan, utan förtrycks av det monster som heter islamistisk fundamentalism.
Nicole Sinclaire: (EN) Herr talman! Jag vill också hedra alla kvinnor i hela världen och alla de kvinnor som har slagits för jämställdhet under de senaste 100 åren och längre än så. 1893 fick kvinnor rösträtt i Nya Zeeland. Om jag får framhålla mitt eget land så lade en viss Labourpolitiker, Barbara Castle, fram det första lagförslaget om lika lön i västvärlden 1970. Och det var ju också Storbritannien som hade den första kvinnliga premiärministern i Europa.
Men jag tycker att Europaparlamentet har tappat sin verklighetsförankring. Jag är emot all slags diskriminering, också positiv särbehandling, eftersom den oundvikligen skapar offer. Kvinnorna behöver inte någon nedlåtande kvotering, de behöver få bort de hinder som finns. Det vore bättre om medlemsstaterna inriktade sig på frågor som behovet av bättre barnomsorg.
EU-domstolen fattade nyligen ett beslut om bilförsäkringar som innebär att traditionella, beprövade, rimliga metoder för riskbedömning bojkottas. Trots EU:s inställning till positiv diskriminering av kvinnor är detta ett exempel på politiskt korrekt EU-prat och ett dåligt beslut som faktiskt försvårar och fördyrar för kvinnor. Sunt förnuft är en bristvara i Europeiska unionen.
Talmannen: Debatten är avslutad.
| sv |
15. Diplomatiskt och konsulärt skydd av unionsmedborgarna i tredjeland (omröstning)
- Betänkande: Ioannis Varvitsiotis
- Före omröstningen:
Ioannis Varvitsiotis: föredragande. - (EL) Fru talman! Jag känner att jag måste tacka de tre skuggföredragandena, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Javier Moreno Sánchez och Ignasi Guardans Cambó, för ett nära och omfattande samarbete, och alla ledamöterna av kommissionen för att de godtog mina argument.
Kommissionen godkände mitt betänkande med stor majoritet, vilket visar att medlemsstaterna måste lägga sina små invändningar åt sidan och vidta åtgärder snarast så att denna grönbok kan förverkligas och bli en rättsakt som kommer att hjälpa alla EU:s medborgare.
| sv |
16. Ekonomiska och monetära unionens första 10 år och framtida utmaningar (
Efter omröstningen:
Reinhard Rack (PPE-DE: ). - (DE) Herr talman! Jag vill ta upp en ordningsfråga. Vi har nu röstat om ett stort antal gemensamma ändringsförslag från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater samt Europaparlamentets socialdemokratiska grupp. Vår omröstningslista innehåller alltid förkortningen PSE/PPE-DE. Bokstavsordningen är en helt annan. Finns det någon ordningsregel som förklarar socialdemokraternas givna företräde?
(Häcklande)
Talmannen: Reinhard Rack! Jag är glad över att kunna svara er direkt eftersom administratörerna sagt mig att beteckningarna för dem som har undertecknat ändringsförslag som tagits emot gemensamt från politiska grupper skrivs in i omröstningslistan i exakt den ordning som underskrifterna av grupperna anger. I detta fall finns det därför ingen valfrihet att tillämpa bokstavsordning.
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträdet har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Jag tar till orda med anledning av de kommentarer min kollega Hallam gjorde i går. Jag tror att han inte förstod poängen, och att den fråga han hade tänkt sig att ställa var: Kan parlamentet mot bakgrund av rapporter i pressen på senare tid skriva till kommissionen och fråga om det ligger någon sanning i det faktum att amerikanska företag utövar en omfattande lobbyverksamhet mot den, för att få den att mildra lagstiftningen med avseende på genetiskt modifierade organismer och genetiskt manipulerade livsmedel? Kan vi från kommissionen få reda på om så är fallet?
Vi håller nu på att justera protokollet. Vi skall inte börja på nytt med gårdagens debatt. Bara så att allt är tydligt. Om uttalanden inte noteras korrekt i protokollet skall vi naturligtvis rätta det.
Jag har inte sett mitt namn i protokollet från i går, men jag var här. Jag vill alltså gärna få till protokollet att jag var närvarande här i går, men att jag inte finns med i gårdagens protokoll.
Det skall vi naturligtvis göra, herr Lindqvist.
(Protokollet justerades.)
Fru ordförande! Det börjar bli pinsamt, och jag blir nästan trött på att vara tvungen att var fjärde vecka behöva påminna om att jag nu har väntat mer än ett halvår på presidiets svar hur det kan vara möjligt att rådets ordförandeskap i Zimbabwe sade att det inte kände till någon resolution från parlamentet som tagits under debatten om aktuella och brådskande ärenden.. Jag har nu varje gång, alltsedan september, frågat om och om igen, hur något sådant över huvud taget kan förekomma. Vad händer med våra resolutioner, och varför kan rådets ordförandeskap säga att de inte har en aning om den, fast den ju hade lagts fram. Och nu vill jag be om att äntligen få ett svar, så att jag inte som en bönekvarn måste börja från början vid varje sammanträde!
Vi noterar ert uttalande och ert önskemål.
Finns det några andra synpunkter?
Jag skall tala franska för att det skall bli enklare för er, eftersom ni gjorde ett inlägg i detta hänseende.
Den 22 oktober skrev jag ett brev på grundval av artikel 28.2 i arbetsordningen, för att fråga presidiets ordförandeskap av vilken anledning f.d. ordföranden Hänsch fortfarande har en tjänstebil till sitt förfogande och av vilken anledning han fortsätter att åtnjuta de privilegier han tidigare haft.
Jag bad bara att man skulle ge mig ett svar om vad som skett i tidigare fall på detta område, samt om kostnaderna. Dessutom lever vi nu i en atmosfär som påminner om den i koncentrationsläger, där man vill kontrollera minsta rörelse hos oss. Jag vill ju inte att presidiet blir en politbyrå som inte berättar något för kammaren.
Jag skulle vilja ha ett svar.
(Applåder)
Herr Rosado Fernandes! Jag förstod mycket väl er fråga på mitt språk. Jag skulle ha förstått den på ert språk också.
Presidiet har diskuterat hur vi skulle behandla dem bland oss som varit ordförande, och som naturligtvis fortfarande är aktiva ledamöter, med största möjliga respekt.
Ni kan ju föreställa er att efter två och ett halvt års ordförandeskap är dessa kolleger föremål för en rad förfrågningar, en rad besök och en rad krav och vi har antagit mycket väl avvägda och rimliga bestämmelser som jag ber er informera er noga om för att se att de inte innehåller några överdrifter.
Det är anledningen till att presidiet antagit dessa bestämmelser, vilka berör ett antal av våra kolleger och vilka naturligtvis inte har något berättigande när dessa kolleger lämnar parlamentet. Men jag kan försäkra er att det inte föreligger några överdrifter.
Jag är inte säker på att ni verkligen har fått kännedom om detta, eftersom många rykten har cirkulerat. Det är som med den berömda historien med media, TV och fotografer. Felaktigheter har sagts. Jag uppmanar er alltså att titta på vad som beslutats. Det var bara det jag ville säga.
Jag är personligen solidarisk med det beslut som fattats.
(Applåder)
Fru ordförande, jag vill gärna tro er, och det gör jag också. Därför skulle jag gärna vilja veta av er, vem av kollega Hänsch företrädare som ställt samma anhållan om samma privilegium.
(Applåder)
Jag förstår inte. Varför gäller det Hänsch? Barón Crespo, Plumb och Dankert är också f.d. ordföranden i parlamentet?
Om bestämmelserna inte tilllämpats korrekt kan ni ta upp det med presidiet. Jag förstår verkligen inte. Det finns bestämmelser som antagits och som berör samtliga tidigare ordföranden.
Jag ger ordet till Hänsch för ett personligt uttalande. Det är det minsta man kan begära tycker jag.
Fru ordförande! Till att börja med tackar jag er för det som ni här har sagt som en förklaring. För det andra vill jag förklara följande för de kolleger som har ställt just dessa frågor, fäljt av applåder från kammaren: Det åligger en f.d. ordförande fortfarande en hel rad ytterligare efterföljande förpliktelser, ett stort antal önskningar om att man ska komma och tala, uppdrag, som har att göra med hur ordförandeskapet tidigare tagits emot av allmänheten.
För sådana tillfällen har jag fått en tjänstebil till förfogande. Alla ni som någon gång har sett mig här i Strasbourg och i Bryssel, de vet att jag inte har någon tjänstebil till förfogande på sammanträdesorterna, utan jag ställer mig i kön bland dem som på kvällen väntar på de vanliga bilarna, på samma sätt som alla andra kolleger Att jag har en tjänstebil till förfogande för min tid som ledamot är fel, och den som påstår det, han ljuger!
(Applåder)
Fru ordförande! Jag har inte alls yttrat mig om fallet Hänsch. Jag ställde en exakt förfrågan, och den förstod ni inte. Jag bad er säga mig vilken av Hänsch företrädare som ställt samma begäran till kvestorerna, att för ytterligare månader eller år få en tjänstebil till sitt förfogande, varken mer eller mindre! Om Barón Crespo gjorde det, om Plumb gjorde det eller vem det nu var, det frågade jag. Jag har överhuvud taget inte frågat någonting om Hänsch. Jag vill veta vem förutom Hänsch som tidigare har ställt denna anhållan till kvestorerna. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på det.
(Applåder)
Fru Pack! Jag förstod att ni talade om Hänsch, men jag visste inte ens att begäran kom från Hänsch. Presidiet stod inför en fråga från generalsekreteraren, utan att veta om...
Mina kära kolleger, jag ber er.
Presidiet antog alltså den 5 november 1997 följande punkter. Kontor på samma villkor som utskotts- och delegationsordförande, sekreterarhjälp under två och ett halvt år, en officiell bil och en chaufför under de tre första månaderna och därefter prioriterad tillgång till chaufförstjänsten för att ordförandena som lämnar sitt ämbete kall kunna uppfylla sina åtaganden utanför de vanliga arbetsplatserna de följande nio månaderna.
Dessa är de exakta gränserna för presidiets beslut. Jag tror att det var viktigt att precisera det, eftersom jag är frestad att tro att en rad kolleger, och det är helt normalt, inte känner till dem exakt. Jag vill påpeka att förslaget inte identifierats som att det kom från den eller den personen. Det lades fram för oss av Europaparlamentets generalsekreterare och avsåg samtliga tidigare ordförande. Europaparlamentets ordförande var t.o.m. taktfull nog att säga att han föredrog att Fontaine skulle vara ordförande för denna del av presidiets sammanträde, eftersom det också skulle gälla honom när han inte längre var ordförande. Begäran kom inte från en speciell person utan gjordes i sig och antogs inom dessa gränser. Vi inledde ingen debatt i ämnet, men jag ansåg att kollegerna borde vara fullständigt informerade om det sammanhang inom vilket detta gjordes.
Fru ordförande! Det beslut som presidiet fattat kommer att gälla för framtiden. Det innebär alltså att varje ordförande för denna kammare i framtiden kan förfoga över dessa privilegier under tre månader efter att han eller hon lämnat ämbetet. Det tycker jag verkar rimligt, det verkar också vara i hela denna kammares intresse. Fru ordförande! Låt mig också tillfoga att Hänsch enligt min åsikt varit en av de bästa ordförande som parlamentet någonsin har haft, och att jag är stolt över att han ännu kan vara aktiv på det sättet tre månader efter att han lämnat sitt ämbete.
Fru ordförande! För det första: Presidiets protokoll tillställs varje ledamot. Därför har varje ledamot, som har ögon och öron öppna, kunnat läsa om vad presidiet har beslutat i denna fråga. Det handlar alltså inte om något överraskande. För det andra: Detta är ett generellt beslut, som rör alla ordförande i denna församling. För det tredje - för att ta fasta på egendomligheterna lite grand, fru Pack -: Det som praktiseras här tillkommer alla ordförande i alla de femton nationella parlamenten. För det fjärde. Detta parlament borde inte göra sig mindre än det är. Det borde vara stolt över att ordförande från detta parlament håller tal i andra medlemsstater och får uppträda där, att de företräder denna församlings intressen, och inte en grupps intressen. Därför finner jag det för det femte skamligt hur man här diskuterar den ordförande som har företrätt denna församling på ett sätt som inte många andra ordförande har gjort!
(Applåder)
Jag tackar er herr Samland, jag tror att ni på ett mycket bra sätt förmedlat presidiets känslor när beslutet fattades.
Fru ordförande! Jag har en annan ordningsfråga. Jag har lämnat in två stycken frågor om byggnationerna i Bryssel och i Strasbourg, en till kommissionen och en till ministerrådet. Jag har ställt frågor tidigare, men aldrig någonsin fått tillbaka ett brev som säger att frågorna inte kan ställas. Nu har jag emellertid fått ett sådant brev, där man besvarar mina frågor med att de enligt artikel 41.1 inte är tillåtna.
Nu har jag en fråga till er som ordförande. Eftersom mina frågor har skickats till ordföranden i parlamentet, vill jag gärna veta vem det är som bestämmer om frågorna får ställas i parlamentet eller ej. Är det ni själv, något presidium eller parlamentets ledamöter som bestämmer det? Jag ser alltså inte mina frågor här i frågeformuläret, vare sig frågan till kommissionen eller den till rådet. Jag anser att frågan om byggnationerna i Bryssel och Strasbourg är en sådan fråga som i högsta grad berör oss och våra väljare som ställer frågor. Denna typ av frågor måste få ställas! Jag kräver ett svar på vem som avgör om mina frågor får ställas eller inte.
Svaret är mycket tydligt: det är Europaparlamentets ordförande som beslutar om frågors tillåtlighet. I verkligheten vände sig era frågor till rådet och kommissionen och de borde ha ställts på grundval av artikel 28, men det är fullt möjligt för er att ställa dem på nytt i enlighet med motsvarande artikel i arbetsordningen, och då kommer självfallet er fråga att besvaras.
Fru ordförande! Också jag frågade ordföranden om kostnaden för datasystemet i Bryssel. Jag förväntar mig att inte få ett svar innebärande att jag inte kan få något svar enligt artikel 41.8, som Lindqvist hänvisat till. När ledamöter ställer en fråga till ordföranden har de rätt att få den besvarad, och arbetsordningen skall inte användas för att undvika att lämna svar. Vi måste få ett svar på varför vi har ett datasystem i Bryssel som inte kan använda CD-skivor, och för vilket huvudentreprenören har en treårig garanti som förhindrar oss att använda datorerna för användarvänliga ändamål. Svar måste ges på dessa frågor. Våra väljare kräver det.
Herr Falconer! Det förefaller som att om ni ställer er fråga på nytt, på grundval av artikel 28, kommer ni att få ett svar.
Fru ordförande! Jag skall inte gå tillbaka till det ämne som behandlats här. Om kvestorerna kunde vittna i kammaren skulle vi få reda på hur saker verkligen går till och få reda på sanningen.
Jag vill bara påpeka att jag ställde en skriftlig fråga av prioriterad karaktär till kommissionen den 20 oktober. Frågan ifrågasatte den bedrövliga jordbrukspolitik som genomförts i mitt land med strukturfonderna. Jag vet att det fortfarande inte kommit något svar, och generalsekreteraren i detta parlament informerade mig om att det borde varit här den 19 november. Jag har alltid anmärkt på att kommissionen och medlemsländerna håller varandra om ryggen. De skyddar varandra. Därför har jag inte fått något svar. Det är ett svar jag har rätt att få och som de portugisiska medborgarna har rätt att få. Frågan har nummer 3479/97 och ingavs den 20 oktober. Jag vet att kommissionären Deus Pinheiro har försökt förhindra att frågan besvaras och detta är maktspråk. Om det är ett godtagbart förfaringssätt i en demokrati, fru ordförande, då föredrar jag att leva i en totalitär stat. Jag har levt i en diktatur, men säkert är att den inte använde sig av de metoder som många gånger tillämpas här.
Herr Rosado Fernandes! Jag hörde inte slutet på ert inlägg. Jag skall nöja mig med den första delen och säga att vi skall kontrollera och se till att ni får ett svar på den fråga ni ställde.
Fru ordförande! Jag anser att Rosados senaste påstående är en skymf mot demokratierna. Jag har haft olyckan att leva i en diktatur och förfarandena i en diktatur är mycket olika de som detta parlament antar. Jag ber herr Rosado Fernandes att han ska korrigera vad han sagt, till försvar för de demokratiska institutionerna och detta parlament.
Herr Medina Ortega! Det är anledningen till att jag föredrog att inte höra den.
Förslag till allmän budget för budgetåret 1998
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
betänkande (A4-0390/97) av Tillich och Tomlinson för budgetutskottet om förslag till allmän budget för budgetåret 1998, såsom den ändrats av rådet (Avsnitt I - VI) (C4-0600/97) och ändringsbrev 1/98 till den preliminära budgeten för 1998 - Avsnitt III: Kommissionen (C4-0645/97), -betänkande (A4-0409/97) av Giansily för budgetutskottet om förslaget till EKSG: s driftsbudget för 1998 (SEC(97)0933 - C4-0270/97).
Fru ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Efter rådets andra behandling av budgeten och andra behandlingen också i budgetutskottet förra veckan ligger nu ett förslag på bordet, som det skall röstas om på torsdag. På grund av att så många kolleger har lämnat kammaren, utgår jag ifrån att det här föreligger ett bra förslag, ty det tycks knappast finnas något behov av en diskussion. Men hur ser det nu ut helt konkret? Vi har som Europaparlament från början signalerat att vi är beredda att respektera Edinburgh-besluten, framför allt vad gäller strukturfonderna. Vi har redan från början fastslagit att vi inte kan förklara oss införstådda med Ekofins ståndpunkt att man skall eftersträva nolltillväxt, eftersom Edinburgh-besluten inte framställde detta som realistiskt. Europaparlamentet visade sig öppet för en måttlig budgettillväxt, som motsvarar realiteterna i Europa och återspeglar medlemsstaternas ansträngningar i deras nationella budgetar. Men vårt villkor för detta var en jämn belastning av alla utgiftsområden i budgeten, och naturligtvis har vi också krävt att vi skall kunna genomföra och uppfylla våra politiska prioriteringar.
Jag vill än en gång upprepa dessa prioriteringar, som vi beslutade om i mars. Det var bekämpningen av arbetslösheten, användandet av potentialen hos de små och medelstora och de minsta företagen, förberedandet av utvidgningsprocessen till de central- och östeuropeiska länderna jämte befrämjande av ungdoms-, utbildnings- och kulturprogrammen. Vad gäller frågan om inledandet av den förberedande processen har vi, vad kommissionen anbelangar, beslutat om en reserv om 20 A-tjänster för att ge en politisk signal till att inträdesförhandlingarna skall börja 1998. Denna reserv kan - detta vill jag föreslå församlingen - i princip inte längre upprätthållas, eftersom rådet förra veckoslutet tilldelade kommissionen ett entydigt uppdrag att ta itu med förberedandet av anslutningsförhandlingarna. Jag tror att vi med detta har tillgodosett den politiska avsikt som är förbunden med denna reserv.
En sak var det redan från början ingen diskussion om, och det var upprepningen av det som rådet på våren lade fram för oss, nämligen en nedskärning av betalningarna vad gäller strukturfonderna. Till detta sade vi nej från början och ända till slutet. På så vis var vi trogna mot fördraget. Jag vill uttryckligen betona den framgång som vi i budgetförfarandet 1998 uppnådde på jordbruksområdet. Inte bara att i denna församling förhållandet mellan " budgetmänniskor" och " jordbruksmänniskor" väsentligt förbättrades och blev konstruktivt, nej, vi har nu även utvecklat en procedur i budgetförfarandet, som det gäller att fortsätta med. Vi är nu tack vare synnerligen aktuella data i stånd att anpassa det preliminära budgetutkastet från kommissionen för jordbruksutgifterna till realiteterna under året, och på så sätt inte bara åstadkomma en förnuftig budgetpolitik, utan till och med möjliggöra besparingar för medlemsstaterna. Omsorgen om de berörda, nämligen jordbrukarna, förblir dock oantastade; endast de alltför högt satta uppskattningarna i jordbruksbudgeten, som vi annars haft varje år, har för budgeten 1998 nu reducerats till ett minimum.
I förbigående sagt har vi på jordbruksområdet även uppnått andra framgångar. Vi har för första gången åstadkommit medbestämmanderätt gentemot rådet på jordbruksområdet; man tog hänsyn till ändringsförslag från jordbruksutskottet i rådets andra behandling. Detta är ett resultat av våra förhandlingar. Vi har åstadkommit en ny nomenklatur för en viss del av jordbruksutgifterna. Vi har också en reserv om 200 miljoner euro, där vi inte bara kan vara med och bestämma, utan till och med måste göra det. Detta föreskriver förfarandet. Därigenom har vi nu medbestämmanderätt vad gäller de obligatoriska utgifterna. Redan från början sade vi också: Om kommissionen lägger fram sin ändringsskrivelse, då vill vi inte ha korrigering med hjälp av linjära nedskärningar. Kommissionen lyssnade till detta, och rådet liksom även parlamentet understödde denna ansats.
Vi lade - det har man redan nästan glömt bort - i juni/juli i år fram ett förslag för toppmötet om sysselsättning i Luxemburg. Där handlade det om att skapa arbetsplatser för små och medelstora företag och ge dem motivation att skapa ytterligare arbetsplatser. Avgörandena är bekanta. Men nu handlar det om att man så snart som möjligt börjar genomföra de politiska besluten från Luxemburg och att kommissionen så snart som möjligt, i början av nästa år, lägger fram ett accepterbart förslag för en rättslig grundval, ty vi kan inte hjälpa de små och medelstora företagen förrän man skapat en rättslig grundval för sådana utgifter.
Jag vill dock erinra om att det för första gången lyckats Europaparlamentet att starta före rådet med ett eget initiativ, och att Europaparlamentet även i motsats till rådet - med detta menas dock inte dagens ordförandeskap i rådet, utan rådet till exempel i Jugoslavien-frågan eller i Meda - inte bara har formulerat ett förslag, utan också har sagt att vi kommer att få fram pengar, och detta inte på bekostnad av andra politiska områden.
Vi har också genomfört våra prioriteringar på kultur- och utbildningsområdet. Vi har, och det är särskilt glädjande, uppnått ett resultat för Sokrates i samråd med rådet som innebär att redan i början av 1998 kommer tilläggsanslagen, nämligen 35 miljoner år 1998 och 35 miljoner 1999, att stå till förfogande för studerande och ungdom. Det är också ett resultat som för första gången kunde ordnas, nämligen att vi genom ett förlikningsförfarande åstadkom ett belopp som ligger över det som kommissionen föreslagit. Det har hittills aldrig förekommit efter något förlikningsförfarande.
Vidare har vi också - och där åberopar jag mig på min tidigare utsaga om Meda och om Jugoslavien - återställt jämvikten i utrikespolitiken, nämligen till fördel för prioriteringen av utvecklingsländerna och Latinamerika.
Och sist men inte minst lägger vi fram ett förslag, där vi har kvar en marginal om 800 miljoner euro, pengar som inte har betalats ut, även om detta hade varit möjligt. Tillsammans med nedskärningarna när det gäller betalningarna är det ett resultat som varje ledamot av Europaparlamentet kan vara stolt över att presentera där hemma. Denna budget 1998 är mer realistisk än någonsin, och sagan om att man bara slösar med pengar i Europa är det därmed slut på.
Jag vet att det finns kolleger, även om det bara är några få, i denna församling, som inte delar denna uppfattning. Men redan deras argument att vi i år inte skulle ha uppnått någonting annat än att överenskommelsen mellan institutionerna för första gången har tillämpats i praktiken, är för mig ur institutionell synpunkt en anmärkningsvärd framgång.
Jag sade till er, herr rådsordförande, före den första behandlingen, att ni ännu inte hade budgeten som i en liten ask. Och jag påminde er då om att just under det senaste luxemburgska ordförandeskapet så var budgetförfarandet resultatlöst. Denna gång, det måste jag helt enkelt erkänna, var ni en rättvis partner. Inte minst är denna budget också en personlig framgång för er, från rådets sida. Ni har satt ribban mycket högt för framtiden, och jag skulle önska att kommande ordförandeskap också kommer att lämna vidare denna stafettpinne som ni skall lämna över till dem som kommer efter er.
Trots all tillfredsställelse finns det naturligtvis fortfarande punkter på önskelistan som jag också gärna skulle ha sett uppfyllda under 1998. Vi har nämligen i princip inte tagit något avgörande steg vad gäller de rättsliga grundvalarna. Men tecknen visar i princip i rätt riktning. Med utformningen av budgeten i år har man enligt min åsikt även här lagt en väsentlig grund till det, så att vi under nästa budgetsamråd även i denna fråga om de rättsliga grundvalarna kan flytta fram våra positioner ett steg.
Dessutom har vi - vilket jag också personligen beklagar något - på fiskeriområdet inte uppnått ett egentligt genombrott. Tillsammans med nederländarna skulle vi just avsluta det. Men då spelade kommissionen, som också vill ha ett ord med i laget, inte riktigt med. Vi är alltså på fiskeriområdet ännu inte hundraprocentigt nöjda. Men jag tror att budgeten 1998, som på torsdag läggs fram för omröstning, är ett bra förslag. Jag önskar mig, att britterna och österrikarna nästa år skall ta upp detta förslag i den andan. Jag vill från min sida som föredragande för kammaren överlämna stafettpinnen för budgeten 1999 till min efterträdare, Barbara Dührkop.
Jag vill tacka alla riktigt hjärtligt, både rådets ordförandeskap, kommissionen och kollegerna och medarbetarna i parlamentet, som varit delaktiga i förberedelserna för denna budget 1998!
Fru ordförande! Min uppgift är relativt enkel, jämfört med Tillichs, eftersom rådet i år för första gången, med ett mycket litet undantag, antagit alla de ändringsförslag parlamentet antog vid sin första behandling. Det är unikt och det visar att vi visat prov på en ekonomisk klokhet på samma nivå som den rådet sökt tillämpa inom andra budgetområden.
Jag nämner det eftersom det är en objektiv lärdom. Erkännandet av vår ekonomiska klokhet är något vissa av våra kollegor borde ta till sig, vilka högljutt klagat över slöseri, men som inte på något sätt medverkar i våra diskussioner om att kontrollera det. Med avseende på de andra institutionerna, inklusive vår egen, har det inte förekommit några ändringsförslag från rådet rörande vår budget.
Taket på 20 procent för anslag i kategori 5 har respekterats, vilket vi alltid sagt skulle bli fallet, trots kostnaderna för de nya byggnaderna, vilka som alla i denna kammare känner till inte nödvändigtvis beslutades av oss, utan som påtvingades oss av beslut som togs av stats- och regeringscheferna när de träffades i Edinburgh, och senare i Amsterdam. Vi har gjort allt det, och ändå vidmakthöll vi i kategori 5 en marginal på 187 miljoner ecu. Det är ett mycket tillfredsställande utfall.
Det föreligger emellertid ett relativt litet problem med avseende på de intäktsändringar som punkterna 24 och 25 i vårt betänkande hänvisar till. Under förlikningen sade jag till rådet att jag egentligen inte trodde att någon av rådets ledamöter skulle förstå alla detaljer i det vi gjorde, och så visade sig vara fallet. Vad vi gjorde var helt enkelt att gå in i budgetanmärkningarna i enlighet med artikel 20.2 i budgetförordningen. Detta är anmärkningar om budgetens intäktssida, avsedda att främja största möjliga klarhet och öppenhet. Revisionsrätten har redan tagit in dem i sin budget, och vi försökte få till stånd en interinstitutionell standard med samma beaktande av artikel 20.2.
Av någon teologisk anledning som jag och, misstänker jag, de flesta av rådets ledamöter inte till fullo förstår, förelåg en motvilja mot att anta våra ändringsförslag. Vi har återinfört dem ändå. Vi hoppas att rådet skall inse klokskapen i detta, godta det, och att det kommer att gå utöver detta genom att under det kommande året besluta att det, i stället för att vänta med en stor del av våra överläggningar till den allra sista minuten, skall inlåta sig i en förnuftig dialog med parlamentet om budgetens intäktssida.
I år har vi haft en betydande utgiftsnedskärning - ibland en skadlig utgiftsnedskärning - utan någon förnuftig dialog om det slöseri som äger rum till följd av att vi inte får fulla rättigheter med avseende på våra egna resurser och andra intäkter som medtagits i budgeten. Varje extra ecu som kommer in i budgeten är värd lika mycket som en ecu som sparas på utgiftssidan. Och ändå kan vi, när vi tittar på slöseriet vad gäller egna medel, från inkasserandet av traditionella egna medel, bedrägerierna med preferenshandelsavtal, försummelser vad gäller att på korrekt sätt få in tullavgifter och moms, och hela frågan om transitbedrägerier (där detta parlament hade en undersökningskommitté), konstatera massiva förluster av potentiella intäkter till den europeiska budgeten, som vi hade kunnat ha utan att öka vår andel egna medel.
Så vi hoppas att rådet kommer att initiera en process med en förnuftig dialog med oss om intäkter och att vi, i stället för att få denna förlikning i sista minuten, kanske i början av nästa år kan ha en förnuftig dialog med det brittiska ordförandeskapet tillsammans med de luxemburgska och österrikiska ordförandeskapen, så att vi kan beakta alla dessa frågor till fullo.
Den andra punkten i betänkandet jag bara skulle vilja göra parlamentet uppmärksam på är punkt 26. Vissa ledamöter av denna kammare oroade sig över att vi efter EG-domstolens utslag inte fått anslagen för den tolfte sammanträdesperioden på budgetposten, utan att de till fullo låg i reserven. Punkt 26 uppmanar tydligt administrationen att verkställa den tillbörliga överföringen för den tolfte sammanträdesperioden i Strasbourg, och den påpekar att det finns lämpliga och enkla metoder att finansiera detta på.
Med dessa få ord vill jag liksom Tillich tacka all personal, parlamentets administration, budgetutskottet samt även kommissionen och rådet, för deras samarbete med avseende på budgeten. Jag hoppas detta samarbete kommer att fortsätta med deras godtagande av våra smärre ändringar på intäktssidan, och sedan med en förnuftig diskussion om intäktssidan senare nästa år.
Fru ordförande! När det gäller EKSG: s budget har vi att göra med ett traditionellt betänkande som inte längre är av större intresse och litegrann betraktas som resterna från en avlägsen och föråldrad tid, och som de senaste veckorna medfört en förvånande upprördhet på grund av budgetutskottets ståndpunkt.
En gång är ingen gång, och innan jag meddelar er utskottets ståndpunkt skulle jag vilja citera en förvisso lite gammal text, men som ändå förefaller ha vissa förtjänster. Det är följande text: "Det är det gemensamma intresset som skapar solidaritet. Det möjliggör nya lösningar som inte var möjliga i nationella former. Det finansiella uttrycket för denna solidaritet är den avgift som inrättats av fördraget och drivs in av den höga myndigheten från hela kol- och stålproduktionen i våra sex länder. Dettaa uttag gör det möjligt att skydda arbetskraften mot de risker den hittills utsatts för och som varit ett hinder för nödvändig utveckling. Det gör det möjligt att finansiera en fond för återanpassning så att de arbetstagare som tvingas byta anställning erhåller ersättning och bidrar avsevärt till att minska deras oro för framtiden" . Samma person sade också: "Den utvidgade marknaden där producenten får konkurrens av fler företag med större bredde och där konsumenten vet att han kan räkna med en rad leverantörer ändrar allas inställning genom konjunkturens svängningar" .
Detta uttalades här i Strasbourg den 20 maj 1954. Jag tror inte att ni blir förvånade om jag säger att det gjordes av Jean Monnet, vid ett tillfälle när den europeiska integrationen hörde framtiden till, och ännu inte hade begravts under den teknologiska strukturens tyngd.
Kommissionens rapport om EKSG: s budget för 1998 föreslår att vi skall begrava avgiften i lönndom, genom att avskaffa det fem år innan utgången av år 2002, under förevändningen att EKSG sedan den 23 juli i år inte längre beviljar några lån. Det vore just snyggt! Det är inget lämpligt beslut. Det respekterar inte grundarnas tanke eftersom avgiften inte var avsedd att utgöra någon som helst form av gottgörelse, utan ett utjämningssystem till förmån för sysselsättningen. Det är anledningen till att vi vill att avgiften skall behållas, men att medlen skall avsättas till sysselsättning inom kol- och stålbranschen, till forskning och innovation, till förmån för unga entreprenörer och dynamiska forskare som tror att det fortfarande finns hopp för deras bransch.
Dessa anslag bör lämnas till Europeiska investeringsbanken, som skulle kunna erbjuda lån med statlig räntegaranti till små och medelstora företag och industrier som kan skapa sysselsättning. Under 1998 kommer denna bransch att förlora 28 000 arbetstillfällen. Man kan inte förvänta sig av parlamentsledamöterna, som i sina länder ställs inför krisartade situationer med familjer som allvarligt berörs av arbetslösheten, att de med glatt hjärta skall acceptera avskaffandet av både 28 000 arbetstillfällen och en finansieringskälla som skulle kunna göra det möjligt att åtminstone skapa några arbetstillfällen.
Det är möjligt, herr Liikannen, att GD XIX blivit en liten ö som förvaltar ett välstånd som är mycket sällsynt i Europa, nämligen EKSG: s kassa som, jag erinrar om det, är på 1 miljard 200 miljoner ecu. Betänkandet beträffande användningen av dessa medel kommer att göra det möjligt för oss att ha en intressant diskussion, som sannolikt kommer att förlänga er rapport för 1998, och med förhoppningen att ni i dag granskar förslagen från budgetutskottet, väl medvetna om att utöver den finansiella utmaningen är det ett verkligt problem av politisk filosofisk art som motiverar att majoriteten av budgetutskottet motsätter sig ert förslag om att avskaffa avgiften.
Jag är förvisso medveten om att det är ni som har sista ordet, men jag tror att ni begår ett misstag om ni underskattar denna fråga. Naturligtvis stödjer min grupp det betänkande som jag haft äran att lägga fram för budgetutskottets räkning.
Med sammanträdets goda minne tar jag tillfället i akt att ansluta mig till vår grupps ståndpunkt om våra kolleger Tillichs och Tomlinsons betänkande.
Även om vi till största delen instämmer i slutsatserna från trepartssammanträdet, bl.a. när det gäller strukturfonderna, för vilka budgetutskottet inte accepterat att de skulle minskas under 1998, som är det näst sista året för budgetplanen från Edinburgh, kan vi däremot inte acceptera sänkningen på 550 miljoner ecu avseende obligatoriska utgifter, bl.a. den riktade sänkningen med 250 miljoner ecu: 100 miljoner för de agromonetära bestämmelserna, 100 miljoner för stödåtgärder till nötköttssektorn och 50 miljoner ecu för svinpesten.
Jag tror att Europaparlamentet är inne på fel spår om det acepterar att inleda ett dolt medbeslutandeförfarande, vilket vår kollega Tillich visade nyss. Det finns obligatoriska utgifter där rådet har sista ordet, och det finns icke obligatoriska utgifter där parlamentet har sista ordet. Att göra åtaganden för utgifter där vi inte har sista ordet i ett medbeslutandeförfarande som egentligen kostar oss 500 miljoner ecu, är inte acceptabelt för vår grupp och det är anledningen till att vi avstår när kapitlet om jordbruksutgifter tas upp till omröstning.
Beträffande återstoden, och bl.a. när det gäller minskningar för inre politik och yttre åtgärder, är vi fullständigt medvetna om att det handlade om att offra något på den gemensamma valutans altare, trots den ansträngning parlamentet gjorde under 1996 för 1997. Vi är ändå, och jag upprepar det, relativt nöjda med avtalet om strukturfonderna, eftersom vi har ett avtal om Peace-programmet för Nordirland - min nordirländska kollega som kommer att tala om det senare vet mycket mer om det än jag - och vi gläder oss också åt, och jag upprepar det, att även om vårt initiativ för EKSG: s budget inte behållits finns det ändå till förmån för sysselsättningen 150 miljoner ecu under 1998 och 450 miljoner totalt för de tre budgetåren, vilket gör det möjligt att finansiera besluten som fattats i Luxemburg.
Jag skulle vilja avsluta, fru ordförande, med att tacka rådets luxemburgska ordförandeskap, eftersom jag anser att vi med det under året haft en betydligt bättre dialog än under de föregående åren med andra, och att alla dessa diskussioner varit ytterligt fruktbara och att alla kort lagts på bordet.
Jag skulle också uppriktigt vilja tacka vår kollega Tomlinson, för den vänlighet han visat prov på gentemot samtliga ledamöter i budgetutskottet, samt ordförande Samland och Tomlinson för det arbete de utfört inom budgetutskottet.
Fru ordförande! Alla anföranden jag i år hållit om budgeten för 1998 har börjat med en mening om att jag kan glädja mig över ett utmärkt samarbete med budgetutskottet. Lyckligtvis kan jag säga det ända in i det sista. Jag skulle vilja tacka Tillich och Samland i deras respektive befattningar för det. Jag skulle också vilja omfatta rådets ordförandeskap i detta, i början av året var det Nederländerna och sedan Luxemburg.
Jordbruksbudgeten är i år unik eftersom vi, om vi får tro kommissionens senaste uppskattningar, beslutar om en budget som är för låg. Jordbruksutskottet har trots allt accepterat det, och det av den anledningen att utskottet också är medvetet om de besparingar som måste göras överallt i Europa i samband med införandet av euron. Vi har alltså gått med på detta, men på ett klart och tydligt villkor. Villkoret är att parlamentet får mer att säga till om när det gäller jordbruksbudgeten och därför vill vi i mars/april nästa år, om det behövs, få en extra kompletterande budget och extra kompletterande siffror från kommissionen, och för detta ändamål behövs en positiv inställning från rådet och parlamentet.
Vi uppskattar den solidaritet som parlamentet visat genom att vilja minska jordbruksbudgeten med samma belopp som minskningen i kategorierna 3 och 4.
Två saker har stått i centrum i årets debatter. För det första: ingen minskning av åkerbruksanslagen. Vi tyckte det var mycket viktigt. Spelreglerna får inte ändras på halva vägen, och vi är tacksamma för att parlamentet följt oss i den frågan.
Den andra punkten är jordbruksutskottets ändringsförslag som i stor utsträckning följts av parlamentet och rådet. En sak har framgått med all tydlighet. Jordbruksbudgeten är, vad många än trott, inte säker ens hos rådet. Därför är det så viktigt att det inleds en dialog mellan de tre parterna under de kommande åren, att det förfarande som följts i år inte blir en dagslända, utan att vi fortsätter använda det förfarandet under de kommande åren. Det är nödvändigt att vi låter jordbruksutgifterna ligga kvar på en bra nivå.
Fru ordförande! Utskottet för sysselsättning och socialfrågor har ju redan ett flertal gånger sysslat med frågan hur man skall koppla samman phasing in i EKSG med phasing out i EKSG. Det är viktigt för oss att det här verkligen existerar en parallellitet, att inte i och med bortfallet av EKSG hela områden i socialpolitiken förintas, att de positiva kompetenserna som varit förankrade i EKSG-fördraget inte helt enkelt försvinner och - det får jag kanske infoga - även att reserverna från EKSG inte försvinner, exempelvis därför att kommissionen menar att man måste ge ut mycket pengar, till exempel vid stängandet av de polska gruvanläggningarna eller liknande storföretag, för vilka kommissionen kanske fortfarande har lämpliga planer i byrålådan.
I detta sammanhang vill jag än en gång betona att EKSG: s reserver också måste undersökas närmare, ty EKSG har i det förflutna fört en mycket framsynt och klok bankpolitik och använt sig av systemet med fullmakter och betalningar för att bygga upp en hel bogvåg med reserver, som är svåra att sätta sig in i.
Giansily har tagit upp idén att man nu via en andel kanske ändå kunde göra något för sysselsättningen på detta område. Jag anser att det är klokt så långt som det faktiskt stärker Europeiska investeringsbankens program. Det är ingen mening med att helt enkelt vilja bromsa strukturomvandlingen, utan pengarna måste faktiskt användas för innovativa projekt. Det är helt säkert inte så mycket. I min grupp är vi inte heller helt eniga om huruvida det nu är en klok strategisk väg, eller snarare ett mindre klokt ad hoc-företag, men den strategiska accenten skulle kunna gå i den riktningen, att man just i kolregionerna - stålregionerna är nu mindre drabbade - gör någonting för att mildra den specifika utsattheten. Det tycks vara meningsfullt, och det motsvarar väl också socialutskottets linje, att engagera sig för att de pengar som skall ställas till förfogande faktiskt mobiliseras för de berörda människorna och för de beroende arbetarna. I den andan skulle jag kunna stödja Giansilys initiativ. Men vi måste först debattera om det.
Fru ordförande! Jag vill å utskottets för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media vägnar tacka budgetutskottet, vid detta tillfälle, för det fantastiska arbete de utfört med att säkerställa 70 miljoner ecu över två år för Sokrates-programmet. Detta är, som Tillich påpekade, en exempellös situation, där det belopp som slutligen överenskommits med rådet ligger över det belopp kommissionen begärt. Jag vet att detta är resultatet av hårda påtryckningar och balansgång från våra parlamentsrepresentanters sida under förlikningsprocessen, som vad jag förstår varade i omkring sex timmar.
De belopp som bestämdes till slut erkände utbildningens roll för skapandet av arbetsetillfällen. Tusentals studenter och lärare kommer att jubla över de ytterligare medlen. Siffran kommer naturligtvis alltid att vara låg i kulturutskottets ögon, men detta är ett jättesteg i rätt riktning.
Jag skulle emellertid vilja påpeka ett missförhållande i det system vi utvecklat som parlament i förlikningsprocessen. Kulturutskottet var inriktat på att inleda förlikningen med avseende på budgetaspekterna på Sokrates. Den uppgörelse budgetutskottet gjorde är något som alla ledamöter av mitt utskott skulle betrakta som något ytterst svåruppnårbart i ett rakt förlikningsförfarande från kulturutskottets sida. Men processen gjorde senare kulturutskottets förlikning meningslös. Om enskilda utskott i framtiden skall gå in i förlikningsförfaranden rörande budgetmässiga aspekter, måste de därför komma till uppgörelser med budgetutskottet innan förlikningen slås fast, så att budgetutskottet kommer att respektera det överenskomna beloppet i den följande årsbudgeten. Vi har sett att systemet har fungerat till vår nackdel tidigare för Rafael, men i detta fall har det verkat till vår fördel. Vi är emellertid förtjusta särskilt över resultaten för Sokrates, och inser vilket hårt arbete budgetutskottet lagt ner för vår räkning.
Fru ordförande! För det första så föreligger det ett fel i de papper vi har fått. Samma ändringsförslag redovisas såväl som antagna av budgetutskottet som inte antagna av budgetutskottet. Jag hoppas att det kan åtgärdas.
Jag vill verkligen tacka mina kollegor i budgetutskottet för deras samarbete under hela detta år. Vad budgeten för energi och forskning beträffar så måste vi se till vad den tillåter oss att göra, i synnerhet med avseende på den överenskommelse som ingicks i Kyoto som, även om den var en besvikelse, ändå kräver insatser från vår sida.
Det finns saker som kan göras för att reducera koldioxidutsläppen från fossila bränslen. Man kan använda kärnkraft, och Euratomfördraget medger att stora penningbelopp används för säker användning av kärnkraft. Man kan använda energi effektivare: det program det handlar om för oss här är Save II-programmet, där rådet har varit förskräckligt oambitiöst vad gäller de medel det tilldelat. Det gläder mig att parlamentet höjer summorna en aning, och insisterar på att en del av medeln skall användas lokalt av nätverk som omfattar regionerna, öar och städer. Det tredje man kan göra är att använda förnybar energi, och jag är besviken över att det ännu inte finns någon rättslig grund för Altener II. När det finns en sådan värderar jag det faktum att budgetutskottet har sagt att det kanske kan avsätta mer pengar till det programmet.
Vad forskningen beträffar så blev vi alla ytterst besvikna, också ni fru ordförande vet jag, över utfallet av förlikningsprocessen, där de 700 miljoner ecu vi förväntade oss skulle tillföras det fjärde ramprogrammet till slut bara blev 115 miljoner ecu. Jag vill trots det tacka budgetutskottet för dess hjälp och samarbete, som gjort det möjligt för oss att utöva vissa påtryckningar på rådet.
Vad frågan om fusion och personalen vid JET beträffar kan jag bara säga att detta bör vara en läxa för oss i framtiden: vid stora projekt kan man hamna i stora svårigheter om man inte är noga med detaljerna.
Fru ordförande, mina damer och herrar! För exakt tre månader sedan hade jag tillfälle och äran att för er lägga fram de stora riktlinjerna från den första behandlingen av rådets förslag till budget. Utifrån detta genomförde parlamentet den första behandlingen av budgeten vid sammanträdet i oktober. Rådet antog som ni vet förslaget till budget vid den andra behandlingen den 27 november i år.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Mellan dessa två behandlingar har fullständigt avgörande händelser inträffat. Jag talar om trepartssammanträdet den 17 november, samt bl.a. de särskilda överläggningarna den 27 november om jordbruksutgifterna som avses i kommissionens ändringsbrev. Rent allmänt skulle jag här vilja ta upp de diskussioner som varit utmärkande för budgetförfarandet, t.ex. Parlamentsdelegationens möte med finansministrarna, med medlemsstaternas budgetministrar och kommissionsledamot Liikanen innan rådet definitivt genomför den andra behandlingen.
När det gäller de beslut som fattades av rådet (budget) den 27 november, bär de spår av de diskussioner jag nyss hänvisade till, vilka framförallt givit upphov till viktiga avtal som gör det möjligt att respektera principerna om stramhet och budgetdisciplin, som redan från början fastställts av rådet, och dessutom beakta resultatet av det Europeiska rådet om sysselsättningen.
Dessa beslut innebär i stort följande. På området jordbruksutgifter motsvarar det planerade beloppet det avtal som fastställdes vid överläggningarna den 27 november och beaktar den revidering av beräknade behov som meddelats av kommissionen, samt ett ytterligare avdrag på ca 550 miljoner ecu som utgör motvikt till en sänkning med motsvarande belopp av de icke obligatoriska utgifterna under rubrik 3 och 4. I det sammanhanget, fru ordförande, skulle jag vilja säga att ordförandeskapet och rådet har anledning att vara minst lika nöjda som parlamentet med hur diskussionerna förlöpte. Parlamentet hade redan från början sagt att det var berett att ta sitt ansvar för utgifterna enligt rubrik 3 och 4, under förutsättning att rådet var berett att ta sitt ansvar för utgifterna under rubrik 1, dvs. jordbruksutgifterna. På den punkten tror jag att alla till slut hållit vad de lovat.
När det gäller rubrik 2 accepterade rådet att behålla de belopp som parlamentet räknat med vid den första behandlingen. Rådet anser därigenom, fru ordförande, att det på ett mycket seriöst sätt bidragit till ett bättre samarbete med den andra grenen av budgetmyndigheten. Medan rådet alltid ansett att det kända verkställandet av anslagen möjliggjorde en viss stramhet i budgeten, även på detta område, avstod det från sina strykningar i betalningsbemyndigandena vid den första behandlingen, för att följa, respektera och acceptera Europaparlamentets ståndpunkt medan vi, parlamentet och rådet, med säkerhet vet att målsättningarna från Edinburgh endast gäller åtagandebemyndigandena och inte betalningsbemyndigandena.
Detta beslut innebär huvudsakligen en vilja att bättre förstå den andra grenen av budgetmyndigheten, dvs. er, fru ordförande. Det är riktigt att detta måste kompenseras genom en verklig stramhet inom de andra sektorerna för icke obligatoriska utgifter. Det är vad ert budgetutskott föreslår. Rådet accepterade för Peace de bestämmelser parlamentet föreslog efter kommissionsledamotens förslag.
Under rubrik 3 och 4 tillsammans uttrycks alltså stramheten i budgeten på samma sätt som för utgifterna under rubrik 1. Det innebär att rådet - och jag tänker på parlamentet - är övertygat om att dessa svångremsåtgärder inte på något sätt påverkar tillämpningen av genomförandet av unionens inre och yttre politik.
När det gäller de övriga viktiga punkterna som jag också skulle vilja ta upp, fru ordförande, skulle jag först av allt vilja betona förlängningen med ca 70 miljoner ecu för åren 1998 och 1999 till förmån för Sokratesprogrammet. Programmet betraktas med rätta i denna kammare som ett program av största vikt, eftersom det syftar till bättre utbildning för våra studenter.
Efter Europeiska rådet den 21 november, förde rådet som överenskommet in ett belopp på 150 miljoner ecu i åtagandebemyndiganden för sysselsättningsinitiativet, vilketkommer från Europaparlamentet. Rådet höll sitt ord och tackar parlamentet för detta initiativ, som på ett övertygande sätt kommer att rättfärdiga de beslut som Europeiska unionen fattar om sysselsättningen.
Inom ramen för forskningen har rådet genomfört medbeslutande med parlamentet och rådet om anpassning av det fjärde ramprogrammet. I enlighet med vad vi beslutade den 27 november förde rådet över 25 miljoner ecu från Tacis till förmån för Tjernobylposten. Taciskommentaren anger möjligheten med en identisk ytterligare förstärkning för Tjernobyl, om de övriga givarländerna, i enlighet med parlamentets berättigade oro, också är beredda att respektera sina åtaganden.
Det var, fru ordförande, vad jag ville säga om de viktigaste beståndsdelarna i denna andra behandling av förslaget till budget för budgetåret 1998.
Jag stödjer mig på det förberedande arbetet och efter att ha hört de två föredragandena, Tillich och Tomlinson, skulle jag vilja säga att rådet hyser gott hopp om att budgetutskottet för omröstning i plenum överlämnar en budget för det kommande verksamhetsåret som i de stora linjerna och för samtliga politikområden återspeglar konsensus på högsta nivå mellan budgetmyndighetens två grenar, vilka hittills i Europeiska gemenskapernas budgethistoria varit ojämlika.
Fru ordförande! Denna budget för 1998 är en balanserad budget som borde tillfredsställa och behaga budgetmyndighetens båda grenar. Jag drar därför slutsatsen att budgeten för 1998 är en bra budget. Den är resultatet av en ansträngning för ömsesidig förståelse och viktiga ömsesidiga eftergifter. Den är framförallt resultatet av ett nära samarbete, som huvudsakligen bygger på principen om ömsesidigt förtroende mellan budgetmyndighetens två grenar.
Avslutningsvis, fru ordförande, skall jag säga några ord för att särskilt och uppriktigt tacka parlamentet, budgetutskottet, ordföranden i budgetutskottet Samland, de två föredragandena Tillich och Tomlinson och alla andra för deras kunnande, engagemang och lojalitet, men också för deras tillförlitlighet. Jag säger det, fru ordförande, för att när allt kommer omkring har jag en känsla av att det huvudsakligen är parlamentets förtjänst att det blev en överenskommelse.
Jag skulle slutligen vilja framföra mitt tack och min tacksamhet till kommissionärerna Liikanen och Mingasson, och till alla dem som genom att uppfylla sina skyldigheter vid kommissionens avdelningar, förvisso på ett avgörande sätt bidragit till det globala avtal vi har i dag. Jag tackar dem därför varmt allesammans.
(Applåder)
Tack, herr rådsordförande. I min tur tackar jag er varmt å kammarens vägnar för ert inlägg.
Fru ordförande! Som ni sagt herr rådsordförande, så har detta varit ett rätt så anmärkningsvärt budgetförfarande. Den allmänna budgeten för år 1998 är en sträng sådan, som står för unionens skyldigheter och som förstärker inriktningen på sysselsättningsskapande och utgifter.
1998 års budget är en sträng sådan. Dess höjningar på 2, 4 % för åtaganden och 1, 4 % för utbetalningar ligger under höjningarna av de nationella offentliga utgifterna. Dess marginal på omkring 7 miljarder ecu under taket för de egna resurserna underlättar medlemsstaternas konsolideringssträvanden. Den utgör dessutom en bertydande marginal för unionens framtida ansvar, först och främst förberedelserna för utvidgningen. Beslutet om förhandlingar fattades i Luxemburg i förra veckan.
1998 års budget reserverar betydande marginaler i kategorierna 3, 4 och 5, och för första gången sedan systemet med ekonomiska perspektiv skapades så utgör dessa marginaler avseende åtagandeanslag verkliga besparingar. De bör göra slut på uppfattningen i en del huvudstäder att gemenskapen "gör av med alltsammans" . Jag är verkligen enig med föredraganden, Tillich.
Men 1998 års budget kommer att vara mycket mer än en besparingsbudget. Till följd av ett imponerande samarbete mellan institutionerna, i synnerhet mellan Europaparlamentet och rådets ordförandeskap, koncentrerar denna budget dessutom utgifterna till program som kan få en verklig inverkan på sysselsättningen i gemenskapen. Kommissionen kommer att anta sitt förslag om en enda rättslig grund i början av januari. Till följd av godkännandena vid det särskilda Europeiska rådet den 28 november 1997 bör det komma att antagas snabbt.
Jag vet att det också föreligger ett förslag som går ut på att Europeiska kol- och stålgemenskapens budget skall bidra till dessa ansträngningar. Ett sådan bidrag kan vara möjligt. Med beaktande av budgetens sektorsvisa målsättningar kan det på allra mest effektivt sätt kopplas till gemenskapsinitiativen Resider och Rechar. Rådets enhällighet skulle ändå krävas. Det är sedan en annan fråga huruvida ett sådant bidrag skulle kräva att uttaxeringen vidmakthölls. Det synes som om det utan problem skulle kunna finansieras med andra resurser, utan att ifrågasätta de långsiktiga förslag kommissionen lade fram den 8 oktober 1997. Kommissionen kommer att genomföra en orienteringsdebatt om EKSG: s driftsbudget i eftermiddag. Den kommer att besluta när parlamentets yttrande har antagits.
För att återgå till den allmänna budgeten, så är den också anmärkningsvärd med avseende på den förfaringsmässiga utveckling som gjorde detta resultat möjligt. Det interinstitutionella samarbetet har varit av tidigare inte skådad kvalitet, innebärande en förändring från vad som ibland kunde uppfattas som en de dövas dialog, som Terry Wynn ofta sade, till väsentliga och allvarliga diskussioner om prioriteringar, förfaranden och kostnader inom alla delar av budgeten. Vad de obligatoriska utgifterna beträffar kom man fram till full enighet mellan budgetmyndighetens två grenar. Uppgörelsen om att införa en ändringsskrivelse i ett sent skede av budgetförfarandet har utgjort en lyckad innovation. Det bör göras till en permanent företeelse.
Vad de icke-obligatoriska utgifterna beträffar så har rådet och parlamentet kommit överens om åtagandeanslagen för sådana viktiga gemenskapsverksamheter som Sokrates-programmet och Fonden för inkapsling av Tjernobyl. Och man har kommit överens om totalomfånget för betalningsanslagen. Glöm inte att samarbetsandan har underlättat en snabb enighet om det nya förfarandet för finansiering av GUSP-insatser.
Kan budgetförfarandets aktuella status karakteriseras som ett interinstitutionellt samarbete på partnerskapsbasis? Om svaret är ja så har den interinstitutionella överenskommelsen från år 1993 burit en av sina svåraste frukter, inte genom en ändring i fördraget utan genom pragmatiskt godtagande av vad som är bäst för gemenskapen.
Jag slutar med att gratulera föredragandena, Tillich och Tomlinson, liksom också budgetutskottets ordförande, Samland, för deras extraordinära arbetsinsatser för 1998 års allmänna budget. Sist men inte minst vill jag i dessa gratulationer också innefatta rådets ordförande, Fischbach, som på ett skickligt sätt byggt på den grund det nederländska ordförandeskapet lämnat efter sig, och som visat vad ett ordförandeskap i rådet kan åstadkomma med avseende samarbetsdialoger mellan institutioner.
Fru ordförande! Jag vill fortsätta det här smickrandet som pågår.
Det är vanligt att börja med att tacka föredragandena - i detta fall Tillich, Tomlinson och Giansily. Jag tvekar inte på något sätt att göra just det. Det finns andra tack som måste framföras, till följd av denna budgets art. Som tidigare talare sagt så befinner vi oss i en konsensussituation snarare än i den fientliga situation som vanligen råder mellan institutionerna. Så, tack till kommissionen, tack till Liikanen och hans grupp för underlättande av processen, tack till det luxemburgska ordförandeskapet som, hoppas jag, andra har sagt har ställt upp ett exempel för framtiden för arbete med parlamentet, tack till budgetutskottets sekretariat, för det ytterst hårda arbete det utfört för ledamöterna, samt tack till den här parlamentets "djävul" - som många betraktar honom som - Samland, för den skicklighet han visade under förlikningsprocessen, och i samband därmed till budgetutskottets ledmöter, som var med honom om att åstadkomma uppgörelsen med rådet.
Budgeten har inte varit enkel. Den låter fantastisk i detta skede, men låt oss inte glömma att detta inte utgjort någon enkel process för parlamentet. Det kan hävdas att vi egentligen givit rådet mer än vi borde ha gjort. Jag hoppas att rådet - och inte bara det luxemburgska ordförandeskapet, för jag är säker på att ni gör det - inser hur långt parlamentet gått när det gällt denna budget, inte bara med avseende på de uppoffringar det gjort, utan också vad gäller de marginaler som föreligger. Vi har varit försiktiga och vi har försökt att spela vår roll. Men det får inte glömmas bort.
Vi tycks all vara väldigt självbelåtna härvidlag och tycks vilja luta oss tillbaka och tala om vilket bra jobb vi gjort, men vi får inte bli alltför självbelåtna. Det finns varningstecken om vi blir för självbelåtna. Det faktum att vi åren 1997 och 1998 skurit ner betalningsanslagen kan endast utgöra en engångsföreteelse för de berörda kategorierna. Det kan inte komma att bli till en norm. Om vi försöker göra det till en norm så skapar vi bara en börda för framtiden för att lösa problem på kort sikt. Vi behöver se parlamentet och rådet i ett närmare samarbete.
Den process som ägde rum i år, med ad hoc-förfarandet för jordbruket, måste fortsättas in på nästa år för fiskeriet och GUSP. Det kan enbart vara till fördel för alla.
Det luxemburgska ordförandeskapet, Förenade kungarikets ordförandeskap och det framtida österrikiska ordförandeskapet måste samlas som en trojka med parlamentet i början av nästa år, som planerat, för att säkerställa att vi kan fortsätta i denna samarbetsanda, eftersom det föreligger många klyftor mellan parlamentet och rådet som ännu återstår att överbryggas, i synnerhet rörande sådana frågor som rättsliga grunder, klassificering, fiskerisektorn och intäkter. Alla dessa saker återstår ännu att klara av.
Vid den första behandlingen sade jag att rådets integritet var avhängig dess förmåga att åstadkomma sysselsättningskapitlet. Det har klarat detta och till rådets ordförande vill jag med ett talspråksuttryck säga "ni har spelat bländande" när ni gjort det. Nästa prov består förstås i dessa belopp, när vi kommer till tilläggsbudgeten och ändringsbudgeten - om och när det behövs - så måste dessa betalningar hittas, inte bara för kategori 1, utan också för kategorierna 3 och 4. Sedan kommer såväl vi som rådet att förvänta oss att rådet skall lägga fram det förslaget. Kan vi göra det så kommer sannerligen samarbetsandan att stå fullt klar för var och en.
Jag vill framföra ytterligare ett tack innan jag slutar, till Waidelich, för det arbete han utfört rörande JET-projektet. Hans arbetsdokument, som låg till grund för vårt betänkande, är att lovorda. Han bör lovordas av denna kammare. Med avseende därpå kommer ett ändringsförslag att läggas fram av Tillich, föredraganden, och stödjas av Waidelich, vilket vår grupp kommer att ställa sig bakom.
Fru ordförande! Jag måste medge att jag finner det märkligt att i detta skede av budgetprocessen inte slåss för någonting. Vi håller redan på med gratulationsprocessen, och det med rätta, eftersom 1998 års budgetprocess varit en historisk sådan.
Liksom Terry Wynn vill jag tacka dem som medverkat - det är den normala processen - men i synnerhet Stan Tillich och John Tomlinson, som de två föredragandena för årets stora betänkanden.
Detta år karakteriseras av tre särskilda företeelser, som man tydligt kommer att tänka på. Den första av dessa, som kommissionären hänvisat till, är det sätt på vilket vi gått från en konfrontationsprocess i budgetförfarandet till en med mer av medbeslutande, som om vi som genom trolldom kommit till denna möjlighet att otydliggöra gränsdragningen mellan obligatoriska och icke-obligatoriska kostnader utan att behöva en fördragsrevidering för att kunna göra det. Jag välkomnar det eftersom det är framtidens väg för våra budgetdebatter.
För det andra har vi en budgetmässig stränghet. Våra talare har talat om, och kommer utan tvekan att tala om, detta under vår debatt denna förmiddag. Det är verkligen anmärkningsvärt att vi i dag har ett parlament som behållit mer än 300 miljoner ecu under de områden över vilka det ansvarar i kategorierna 3 och 4, utan förslag till utgifter. Jag är säker på att det inte handlar om brist på fantasi, utan att det utgör ett uttryck för ett verkligt ansvarstagande.
Det sista är parlamentets roll. Vi har visat att vi, om vi får mer ansvar, har förmåga att agera på ett mognare sätt. Herr ordförande, ni talade om det. Jag välkomnar det som ett uttalande, men ni vet naturligtvis, efter att ha varit ledamot av denna kammare under lång tid, hur vi fungerar, och vi uppskattar i högsta grad vad ni gjort för vår räkning i budgetförfarandet.
Låt mig nu övergå till vad jag skulle vilja kalla kännetecknen för parlamentets ställning. För mig har det alltid varit en fråga om valuta för pengarna, eftersom vi försöker komma fram till hur knappa resurser kan utnyttjas. Parlamentet har försökt att rikta uppmärksamheten på hur reserven används. I år har vi 23 poster i bilagan till resolutionen. Jag vill rikta uppmärksamheten på det faktum att det inte förkommer stora krediter i reserven - den uppgår bara till 0, 3 % av budgeten - och detta är mer en fråga om förvaltning och lösande av särskilda problem.
Jag vill nämna fyra jag kommer att tänka på. Det första är det problem med JETTerry Wynn talade om. Jag välkomnar det arbete Waidelich lagt ner på denna sak. Jag hoppas vi får en snabb lösning på Förenade kungarikets personalproblem härvidlag. Det är för en specifik lösning av ett problem.
För det andra kommer vi till förbättrad förvaltning i frågor som Bosnien och Meda, där vi kan konstatera att pengar inte används på ett effektivt sätt.
För det tredje vad gäller förbättrad förvaltning, men där vi vill införa en ny struktur - det europeiska informationssystemet - så framstår detta för oss som en verkligt viktig aspekt.
För det fjärde, och inte minst, där vi har ett eller två nya initiativ. Också under detta år med budgetmässig stränghet vill vi i parlamentet säkerställa, under den nya transatlantiska agendan, att dessa pengar kommer att utnyttjas på ett effektivt sätt, och därför finns delar av krediterna i reserven.
Avslutningsvis kommer vi till vad jag skulle vilja kalla framtidshorisonter. För det första måste vi säkerställa att de nya initiativ vi har är väl kostnadsberäknade. Vi måste ha våra egna möjligheter att beräkna finansieringen för initiativbetänkanden. Vi har inte det ännu, vi måste se till det.
För det andra välkomnar jag tanken på att det brittiska ordförandeskapet skall sammanföra oss alla i början av 1998, för att undersöka vilka riktlinjer vi bör ha för 1999 års budget. Mer samarbete synes vara mycket logiskt.
Slutligen så har vi väldiga utmaningar framför oss nu, med utvidgningen på väg, med tillskapandet av nya ekonomiska perspektiv och strukturfonderna i framtiden. Allt detta ligger bakom behovet av att fortsätta det utmärkta samarbete vi utvecklat i år för åren framöver.
(Applåder)
Fru ordförande! Låt även mig gratulera de båda föredragandena Tillich och Tomlinson för deras betänkande om förslaget till unionens budget och ett varmt tack även till Giansily för förslaget till driftsbudget för EKSG för 1998. Och även tack till " djävulen" Samland, som han ibland har kallats, för hans sätt att leda arbetet i budgetutskottet.
I vårt arbete har vi kunnat konstatera med vilken noggrannhet betänkandet är utfört, även när det gäller behoven för de länder som anstränger sig att uppfylla konvergenskriterierna. Man har därför helt korrekt tagit upp idén om att minska avsättningarna för betalningar till en nivå som ligger under den som angavs vid första behandlingen.
Det kan vara lämpligt att understryka denna budgets originella karaktär, eftersom man, trots detta, har lyckats finna resurser för sysselsättning, och jag tror att man måste erkänna att de båda föredragandena, framför allt Tillich, har gjort ett fantastiskt arbete.
Närt det gäller sysselsättningsproblemet, som är det viktigaste och mest brännande problemet för närvarande, så tror jag att vi måste förstå att detta är nära knutet till systemets konkurrenskraft. Det står klart för många att denna konkurrenskraft är knuten till flexibilitet och till företagarnas förmåga att anpassa sig till en omvärld som förändras i allt snabbare takt. Lösningen består med andra ord i att avsätta resurser till utbildning, forskning, omvandling av industriell verksamhet och framför allt till de små och medelstora företagen, som är de som skapar en stabil och hållbar sysselsättning.
Av den anledningen är enligt min åsikt det modiga förslaget från Giansily att finna resurser i en speciell sektor, dvs. kol- och stålsektorn, i linje med det som Europeiska rådet i Luxemburg har angett. Jag har lyssnat på kommissionär Liikanen som anser att man eventuellt kan finna andra resurser, men det är tack vare detta parlament och föredraganden Giansily som problemet har fått en lösning.
Det är inte så att alla problem är lösta och att vi därför är nöjda, för vi har fortfarande svåra problem när det gäller avsättningarna till förmån för sammanhållningspolitiken, vi har för lite resurser avsatta för Medelhavet och vi bör göra nedskärningar inom jordbrukssektorn. Låt oss inte heller glömma den bristfälliga juridiska basen för många av förslagen.
Jag tror slutligen att jag helt kort bör påminna om utvidgningen. I en nära framtid måste vi ta itu med denna politiska fråga, eftersom de val och de ställningstaganden som hittills gjorts inte har varit tillfredsställande.
Fru ordförande! I vetskapen om hur svårt det är att utarbeta en budget vill jag gratulera mina kollegor, Tillich, Tomlinson och Giansily. I år tycker jag att de har lyckats bra. Inriktningen har varit pragmatisk och exemplarisk. Med risk för att låta som en medlem i en förening för inbördes beundran anser jag detta båda gott för framtiden. Jag vill verkligen också vända mig till rådets ordförande. Vid tidigare tillfällen har jag alltid varit något bitter och kritisk, men detta ordförandeskap har visat att det förstår den framtidstendens som består i samarbete, och i ett avskaffande av gammalmodiga koncept. Det har sagts förut, men låt mig upprepa det, att ingen skall kunna säga att detta är ett slösande parlament. Det är tack vare detta ordförandeskap som detta erkännande föreligger. Jag hoppas att britterna och österrikarna uppfattar det budskapet.
För det andra så anser jag att detta parlament har vuxit upp, eftersom det förstår att det bara är om man har en framtidsvision som man kan göra framsteg. Sysselsättningsinitiativet har varit ett exempel. Och låt mig bara säga något om jordbruket. Jordbruket har alltid varit ett specialområde, och Mulders påpekande tål att upprepas. Det måste kopplas till den övergripande budgeten till fördel för lantbrukarna, men också till fördel för samhället i stort. Jag hoppas att en ökad enighet kan uppnås mellan jordbruksutgifterna och andra delar av budgeten, innan vi faktiskt ger oss in i en ny regeringskonferens för att ändra fördraget, så att vi de närmaste tre eller fyra åren äntligen kan säga att den artificiella klyftan mellan de två har överbryggats.
Demokrati är något vi alla önskar för framtiden, och den kan endast åstadkommas om det kan visas att det finns ett inslag av solidaritet. Av det skälet har detta parlament infört nedskärningar såväl i dess budget som inom jordbruksområdet, vilket inte var lätt. Jag upprepar återigen det påpekande Mulder gjorde: lantbrukarna skall vara tacksamma gentemot parlamentet för att det inte är rådet, eftersom de med parlamentet befinner sig i goda händer.
En avslutande sak om Giansily. Jag hoppas verkligen att kommissionen kommer att följa hans modiga ståndpunkt. Jag talar för en majoritet av min grupp, även om det kommer att komma en person som talar emot. Jag anser det vara mycket logiskt och följdriktigt att vi inte bör sluta med uttaxeringen fem år innan fördraget löper ut, i synnerhet eftersom den används till nyttiga saker. Den förslösas inte gagnlöst. Den används till specifika innovationer. Den används för små och medelstora företag. Den används för kol- och stålindustrin. Och mot den bakgrunden är det viktigt att vi stöder Giansily.
Herr ordförande! Vi behandlar Europaparlamentets budget för nästa år och den gör det inte lättare att lösa det europeiska arbetslöshetsproblemet. Det Europeiska toppmötet om sysselsättning har också nått bara anspråkslösa resultat på detta område. Vi förfogar inte över medel, över ekonomiska förutsättningar, att gemensamt bekämpa arbetslösheten, och därför är de enskilda medlemsstaternas agerande mycket viktigt.
I vår grupp anser vi att en förkortning av arbetstiden är mycket viktig, en strukturell förändring alltså. I detta avseende har vi med intresse sett den franska och italienska modellen för en förkortning av arbetstiden utan en sänkning av inkomstnivån. De svar som Europaparlamentet ger i denna budget eller som det europeiska toppmötet för sysselsättning gav förra veckan är otillräckliga, eftersom de tar upp bara deltidsarbete och andra liknande obetydliga åtgärder som bidrar till att skapa en grupp fattiga arbetslösa även i Europa.
Denna budget ger en försmak av vilken finansieringsfrågan vid utvidgningen kommer att bli. De egna medel som gemenskapen förfogar över kommer nämligen inte att förslå att finansiera utvidgningen, och det är viktigt att existerande resurser i allt större utsträckning används också för det nordliga området. I detta avseende är det ur vår synpunkt livsviktigt att tillgångar strömmar jämnt till alla delar av unionen och gemenskapen. Vi stöder en utveckling av södern, men Europeiska unionens nordliga dimension är också viktig. För den skull måste Europaparlamentet i nästa budget ta upp den nya nordliga dimensionen till behandling.
Herr ordförande, ärade kolleger! Med årets budget har vi bundit ihop ett paket som utan överdrift kan betecknas som föredömligt, för vilket man kan tacka både den goda personella konstellationen i form av föredraganden Tillich och det luxemburgska ordförandeskapet, och även alla institutioners beredskap att i någon mån överbrygga sin egen skugga, särskilt på jordbruksområdet och vad det gäller sysselsättningsinitiativet.
Det viktigaste är dock att denna budget kommer att ha effekter på längre sikt än det år den omfattar, eftersom den innehåller institutionella förändringar, som skall föras vidare. På så vis kommer parlamentet på sikt att tillförsäkras mer inflytande över de obligatoriska utgifterna och en större öppenhet och rättvisa åstadkoms vad gäller subventionerna.
Men det är inte bara fråga om att överbrygga sin skugga, utan här kastas det också skuggor, nämligen extremt långa skuggor över ett kapitel som utvecklar sig till det sorgligaste på det utrikespolitiska området. Jag talar om före detta Jugoslavien. Vintern står för dörren, återuppbyggnaden sker i stor utsträckning endast mycket trögt, och där kan kommissionen inte hitta på något bättre än att i år underlåta att betala ut ett belopp om över 100 miljoner ecu i Bosnien. van den Broeks ord räknas alltså inte längre. Före första behandlingen av budgeten lovade han mig personligen att i en arbetsgrupp gemensamt söka förbättra och påskynda processen. På denna inbjudan väntar alla här i församlingen förgäves. Alltså förblir med tungt hjärta reserven bestående i budgeten, nämligen ända tills vi kan urskilja att läget förbättras. Den 21 januari kommer vi i budgetkontrollutskottet att höra Westendorp, och sedan själva än en gång göra oss en bild av läget på platsen. Sedan kommer vi att besluta.
Herr Giansily - nu är han tyvärr inte här, jag kan inte se honom - hur mycket jag än tillsammans med honom arbetar för samma mål när det gäller Bosnien, lika mycket grumlas min blick när jag betraktar förslaget om EKSG-budgeten. Vi vet alla att arbetslösheten är strukturell. Därför borde ett sysselsättningsinitiativ, som förtjänar sitt namn, inte betjäna de sektorer som är underkastade strukturomvandlingen, utan istället koncentreras där man även strukturellt skulle kunna skapa nya arbetsmöjligheter på lång sikt. För övrigt står för detta område Resider och Rechar till förfogande, som varken förra året eller detta år utnyttjades fullt ut, vilket utan vidare gör det brådskande ordnandet av tilläggsanslag tvivelaktigt. Initiativet är på så sätt i ordets verkliga mening ärkekonservativt, inte reformorienterat. Jag skulle anse att det är mycket beklagligt om det till slut skulle genomföras i praktiken.
Herr ordförande! Vilken stämning! Det är jul och alla gläds och tackar alla, t.o.m. Tomlinson. Personligen vet jag inte av vilken anledning jag skulle tacka honom. Det fattas bara en julgran. Vi skulle kunna ta in en vacker gran, sjunga julsånger och fråga Liikanen var hans slädar är. Jag har aldrig sett ett sådant mjukt och snällt samförstånd. Vanligtvis är dialogen mellan institutionerna livligare, en livlighet som i regel uppmuntras av parlamentet och ger positiva resultat.
Denna gång har alla kommit väl överens, trots sju trepartssammanträden och samråd. Tack, herr Fischbach, för att ni skapat denna enorma sociala fred. Jag gratulerar er till att ha uppnått den budget Europeiska rådet önskade, ett råd som fram till juni månad kallades för allt möjligt. Man påstod att rådet inte hade givit oss någonting, att det inte accepterat ett enda av parlamentets krav avseende obligatoriska och icke obligatoriska utgifter, våra befogenheter när det gäller inkomster och budgetplanen. För några veckor sedan var vi verkligen inte överens med rådet. Men nu till jul kritiserar vi som genom ett mirakel inte längre de minskade utgifterna under rubrik 3 och 4, i storleksordningen 500 miljoner, utan anser att parlamentet mycket väl kan bära dessa. Har vi f.ö. inte tidigare år definitivt slutat upp med att säga att det var mycket bra att rådet ber oss minska utgifterna som faller under våra befogenheter?
Jag instämmer helt i sysselsättningsinitiativet vilket omfattas av en total budget på 91 miljarder 150 miljoner per år. Det är en framtidsutsikt som personligen fyller mig med glädje och följaktligen instämmer jag i denna kör av lovord. Jag hoppas att jublet blir ännu större på torsdag.
Men bortsett från denna stämning och denna lätt skämtsamma ton är jag missnöjd. Enligt min uppfattning har inte parlamentets företrädesrätt beaktats. Jag oroas av detta avsteg. Man blandar ihop stramhet med europeiska framtidsutsikter. Under 70-talet sade man att man skulle avsätta 0, 7 % till utvecklingsländerna. Vi håller på att fastställa en budget för Europeiska unionen som, om vi fortsätter på samma vis, närmar sig 0, 7 %, dvs. det vi skulle ha givit till utvecklingsländerna - men aldrig gjort.
Det oroar mig för det är inte på det sättet som man bygger den europeiska unionen. Jag tror inte att det är den bästa starten för den ekonomiska och monetära union som är på väg att inrättas.
Herr ordförande! Vårt budgetutskott föreslår att vi skall backa, utan att säga det rakt ut, med det lovvärda undantaget av min kollega Dell'Alba, men dessa eftergifter är fortfarande otillräckliga.
Vi den första behandlingen höjde majoriteten i kammaren rådets förslag till budget från 0, 7 till 2, 7 %, utan att ta någon som helst hänsyn till de ansträngningar som krävts av medlemsstaterna när det gäller att minska de offentliga utgifterna. Det krävdes rådets klokhet, som föreslog att göra en avsevärd ansträngning genom att med 600 miljoner ecu minska jordbruksutgifterna, i utbyte minska kategorierna 3 och 4 med 550 miljoner och göra en symbolisk ansträngning med en minskning på 300 miljoner ecu för strukturåtgärderna, för att den nödvändiga åtstramningen inte bara skulle drabba jordbruksutgifterna. Tyvärr övergavs detta förslag. Budgetmyndighetens två grenar kom slutligen fram till en kompromiss, nämligen en minskning med 550 miljoner ecu i jordbruksutgifter och samma sänkning av anslagen till inre politik och yttre åtgärder.
Medan rådet till skillnad från Europaparlamentet måste avlägga räkenskap, bl.a. för jordbrukarna, resignerade det, för att åstadkomma en åtstramningsbudget, och accepterade en ny kraftig nedskärning av jordbruksanslagen, medan parlamentet bara avstått från anslag som lyser genom sin brist på genomförande. Rådet har emellertid minskat de utgifter det kontrollerar, men har i stället krävt och erhållit en minskning av betalningsbemyndigandena i kategori 3 och 4, där kammaren har befogenhet när det gäller budgeten.
Budgeten för 1998 kommer därför inte att uppnå nolltillväxt, i motsats till vad man sagt oss. Förslaget till budget innebär en ökning av de nationella bidragen, som förvisso är mindre än utgifterna, men denna tillväxt är fortfarande positiv och ökar därmed medlemsstaternas inbetalningar.
När det gäller förslaget till budget för EKSG för 1998, föreslår föredraganden lustigt nog i dag att vi skall återinföra en avgift som vi beslutat att avskaffa. Jag hörde honom citera Jean Monnet, men jag skulle ha föredragit att höra honom citera den store europén general de Gaulle. Vi kan inte rösta för hans förslag.
Herr ordförande, kära kolleger! Hur fästade vi än är vid harmoni mellan nationerna får vi inte glömma den gemensamma europeiska egendomen. Jag talar här i första hand emellertid som försvarare av mitt land, Frankrikes, intressen.
I motsats till vad man på flera ställen säger kostar Europa mycket pengar för mitt land. Vi kommer att betala 91 miljarder francs under 1998, vilket är landets femte största budgetpost, efter utbildning, försvar, sociala frågor och utrustning. Av detta belopp skall mina landsmän veta att man bara får tillbaka ca 70 miljarder francs, varav 85 % genom EUGFJ: s garantifond. Men eftersom dessa fonder skall minskas, till förmån för framförallt strukturfonderna i och med utvidgningen till länderna i Central- och Östeuropa, är det först och främst det franska jordbruket som blir lidande.
Utöver denna kommentar gäller vår kritik av den europeiska budgeten följande punkter. Det är en budget till förmån för den rådande politiska utopin, ett regionernas Europa, vilket är en etapp på vägen mot en universell organisation som bortser från nationerna. Beviset är att det är endast anslagen i rubrik 2, dvs. strukturfonderna, som inte berörts av den budgetstagnation man varit tvungen att bestämma sig för enligt kriterierna från Maastricht. Men vi vet att dessa medel, där vissa konkreta mål förvisso är acceptabla, utnyttjas dåligt eller inte alls.
För det andra är det en budget som förskingrar skattebetalarnas pengar. Genom hundratals miljoner ecu och miljarder francs kan kommissionen med hjälp av denna budget utveckla hela sitt klientilistiska system av sammanslutningar, icke-statliga organisationer, diskussionsklubbar, andra klubbar, fackföreningar och sin totalitära propaganda. Min kollega Jean-Yves Le Gallou gav oss förra året en imponerande men inte fullständig förteckning över denna Propaganda Stafel för världsomspännande utbredning av Europa, där ni inte kan lägga fram helheten. Och jag skall inte här ta upp de anstötliga utgifterna för den nya byggnaden i Bryssel.
Dessutom får detta Europa som i hela världen finansierar allomfattande humanitärt bistånd ingen som helst politisk fördel av det. Som största bidragsgivare till Palestina t.ex. blev vi inte ens kallade till Daytonöverläggningarna, vi är bara bra på att lämna pengar, och föraktas av två stolta, självsäkra och dominerande folk som general de Gaulle sade. Ingen kan hitta rätt i våra korsade budgetposters kringelikrokar, felaktiga rubriker och bedrägliga förfaranden. När det gäller det organiserade bedrägeriet i stor skala kan årsrapporten från revisionsrätten bara fastställa maktlösheten. Det är fortfarande 12 % av budgeten som kommer att ge näring åt maffian, eftersom enligt vad den mördade domaren Borsellino sade: " Europa är maffians chans" . Det finns inget maffian hatar så som gränser.
Budgeten är dålig i sina grundläggande ändamål som alltför ofta ändrar riktning och den är dessutom ineffektiv när det gäller att kunna möta vår tids verkliga problem. Den bidrar inte på något sätt till att förbättra sysselsättningen. Det är inte de 150 miljoner ecu - 1 miljard francs - som accepterades av rådet för den europeiska sysselsättningspakten som kommer att lösa arbetslöshetskrisen, eftersom detta gränslösa Europa med hämningslös konkurrens och en invandring utan begränsning, är den största anledningen till den arbetslöshet som drabbar jordbrukarna som blivit av med sina tillgångar och de rotlösa ungdomar som förvirrade irrar omkring i sina kepsar, i en hallucinatorisk värld.
Herr ordförande! Mot herr Antony kan man bara invända att i stället för ideologiskt babblande här i församlingen skulle han kanske ha deltagit i de 170 timmarnas arbete i budgetutskottet detta år, då hade han kunnat ta upp sin ideologi där, och då hade han märkt hur långt det hade blivit positivt mottaget. Dessutom, herr Antony, borde ni kanske påminna er Junckers tal, där frågan ställdes till er på samma sätt som till hela församlingen: Vad kostar egentligen en timmes fred, när ni gör upp nettobalansräkningen för Frankrike?
Vad har vi väntat oss av denna budget? Vi har väntat oss ett delsvar på frågan om arbetslösheten, och detta svar har vi fått. Vi har gett vårt bidrag till det: 450 miljoner euro och 60 miljoner euro vad gäller EKSG-budgeten, dvs. 510 miljoner ecu. Detta upphäver inte arbetslösheten, men det är en steg i rätt riktning, ty arbetslösheten kan endast bekämpas om det bildas små och medelstora företag, om de stödjs, och om deras problem, nämligen att ha för lite kapital, angrips med hjälp av ett svar från den det allmänna att överta garantier och finansiering med riskkapital. Varje nytt företag ger tre nya arbetsplatser i Europeiska unionen. Att stödja detta är klokt, och därigenom har vi gett en impuls.
För det andra har vi väntat oss att det skall finnas en realistisk bild av agrarpolitiken. Även detta har uppnåtts, ty vi har för första gången erhållit en ändringsskrivelse från kommissionen efter den första behandlingen av budgeten i Europaparlamentet. Även detta är ett avsevärt framsteg och en uppmuntran till det österrikiska ordförandeskapet att fortsätta på det viset under sin mandatperiod.
För det tredje ville vi spara, men spara rationellt, och vi ville vara effektiva. Det visade vi till exempel genom att bland annat förse programmet Sokrates, som är ett av de mest effektiva programmen för medborgarna i Europeiska unionen, med 70 miljoner ecu. Jag tackar rådet uttryckligen för att det höjde kommissionens förslag att ställa 50 miljoner ecu för två år till förfogande. Detta är i hela historien med förhandlingarna enligt artikel 189b första gången som rådet ligger närmare parlamentet än kommissionen.
För det fjärde ville vi sträva efter en restriktiv personalbudget. Även detta har vi uppnått. Trots beslutet om utvidgning har vi säkerställt att det sparas på förvaltningskostnadssidan. Jag tackar där framför allt kommissionen för att den har arbetat gemensamt med oss på detta.
För det femte har vi lämnat marginaler som är större än alla marginaler i kategorierna 3 och 4 sammantaget under de senaste tio åren. Det måste man även vara klar över från rådets sida: Detta är resultatet av budgetsamråd här i församlingen, där det fanns en beredvillighet att följa beslutet eller målsättningen från årets början. Med detta vill jag också koppla ihop en mening, som jag igår tog ur en skrivelse från er företrädare, herr rådsordförande, nämligen från finansminister Zalm.
Finansminister Zalm säger i sin skrivelse, jag citerar: Therefore I hope that on budgetary matters in the future the cooperation between Council and Parliament will be characterized by this spirit of equal like-mindedness . Jag hoppas att vi faktiskt förverkligar det som vi strukturellt har lagt fram, även i kommande budgetförfaranden. Det är institutionella element. Vi har fört sju effektiva trepartssamtal med varandra. Denna effektivitet, det gäller för båda ordförandeskapen, för det nederländska och det luxemburgska, har inte funnits under tidigare år.
Slutligen vill jag här i all tydlighet fastställa: Vi har en budgettillväxt om 2, 1 % när det gäller förpliktelser och 1, 4 % när det gäller betalningar, och när ministrarna i rådet förklarar att Europa borde spara, då måste man känna till att den genomsnittliga budgettillväxten i medlemsstaterna i gemenskapen för budgetåret 1998 är 3, 2 %. Och de som skriker högst, nämligen tyskarna, har 2, 3 %, fransmännen 3, 6 %, spanjorerna 4, 1 %, belgarna 3, 5 %, danskarna 5, 5 %, jag skulle kunna fortsätta på det viset. De enda som, när det gäller betalningar, ligger under detta procenttal, är Finland och Sverige. Alla andra ligger över. De borde alltså först titta på sina egna siffror innan de kritiserar Europas utgifter, ty man får inte glömma att med en ökning om 1, 4 % samtidigt en tillväxt i storleksordningen 6, 7 % av strukturfonderna i kategori 2 är medtagen Om det vore på annat sätt, skulle vi få ett helt annat resultat. Detta beslut har inte Europaparlamentet fattat, utan alla de som tar munnen full i rådet när de visar oss på vilka procentsatser vi egentligen borde ligga på.
Herr ordförande! Jag tackar rådet för det nära samarbetet. Men jag vill i hela församlingens intresse säga en sak till här: Lenz, som sitter hos oss här från rådet, har vi redan en gång avtackat, när vi samarbetade med rådet. Jag vill tacka herr Lenz mycket hjärtligt för det nära samarbetet. Om jag är djävulen, då har han i denna debatt också haft åtminstone ett horn.
(Applåder)
Herr ordförande! Budgeten som vi nu diskuterar har två egenskaper. Den ena är naturligtvis det som alla andra anfört, att den diskuterats i en anda av allmänt samtycke och alla de som lyckades föra budgeten till denna punkt är verkligen värda gratulationer.
Den har dock också en annan egenskap, herr ordförande. Den är något underlig och jag skall förklara varför: den ingår i en logik i enlighet med vilken den kallas att stödja medlemsländernas försök att uppnå visa mål, inte genom en ökning, men genom en minskning av anslagen, eller för att vara mer specifik, genom en minskning av medlemsstaternas bidrag till budgeten. Denna gång finns för all del motiveringen att man vill uppnå konvergenskriterierna för EMU. Nästa gång kommer det att vara försäkringen om tidsrymden för konvergens inom ramen för stabilitetspakten osv. Och när denna politik om några år kommer att ha lämnat vissa viktiga marginaler - förhoppningsvis under den övre gränsen på 1, 27 - då tror vi att vi, utan några speciella problem, kommer att kunna komma fram till utvidgningen.
Jag tror, herr ordförande, att överraskningar väntar oss, ty jag tror att vi om vi fortsätter att följa denna politik under en lång tid så kommer utvidgningen att äga rum mycket senare än vad som är politiskt önskvärt och detta måste vi som Europaparlament ha i åtanke. Det som alltså förefaller förändras är gemenskapsbudgetens filosofi och det är just hit den oro jag tidigare uttryckte riktar sig. Jag hänför mig inte till frågor rörande kontroll av bedrägeri eller snabb upptagning av resurserna, för vilka medlemsstaternas regeringar har ansvaret och vilka kommer att kallas att ta sitt ansvar, inte bara inför den Europeiska unionen utan framförallt inför deras staters folk, ty det är gentemot dem som de är huvudsakligen ansvariga. Jag hänför mig i större grad till att vi fortskrider till en större grad av fullbordande med början i en monetär union; alltså vore det rimligt att man väntade sig att gemenskapsbudgeten spelade en större roll både beträffande principen om hjälp och inom ramen för en ökad omfördelningsfunktion. Vi ser dock att det motsatta händer. I denna logiks spår går tyvärr också Europaparlamentet. Denna tendens understöds av gemenskapsbudgetens medfödda svaghet, en svaghet vilken ligger i sättet på vilken den finansieras.
Så länge som gemenskapsbudgeten saknar egna finanser, i begreppets riktiga innebörd, kommer problemet att kvarstå och intensifieras med tiden. Vad gäller mer specifika frågor tror jag, herr ordförande, att det är riktigt att vi återfört alla de ändringsförslag vi hade vid den första läsningen och framförallt de som hänför sig till en förbättrad hantering av resurserna, som bevarandet av investeringresurserna inom Meda och andra dylika.
Några ord, herr ordförande, vad gäller frågan om de rättsliga grunderna. Samland angav att vissa väldigt givande trepartssamtal ägt rum. Trepartssamtalen om de rättsliga grunderna var helt och fullt misslyckade, herr ordförande, och jag vill tro att Europaparlamentets position nu kommer att börja accepteras såsom rimlig och acceptabel. Jag hoppas att vi kommer att ha en gemensam lösning i det trepartssamtal som kommer att äga rum igen - jag vänder mig både till rådet och kommissionen - så att budgeten inte uppvisar den inkonsekvens avseende de rättsliga grunderna som den uppvisat hittills.
Herr ordförande! Jag håller inte alls med om filosofin bakom budgeten. Detta hindrar mig inte dock från att gratulera herr Samland och de föredragande Tillich, Tomlinson och Gianlsy, till det försök de gjort och till den samarbetsanda de visat gentemot många medlemmar av utskottet under den tid då denna budget sammanställdes.
Jag tror att den bild som budgeten presenterar är en smula paradoxal, och av detta skäl var vi tvungna att acceptera utpressningen från rådet beträffande strukturfonderna.
Jag frågar således: gäller Edinburghöverenskommelsen om strukturfonderna eller inte? Ty om denna överenskommelse, som var en överenskommelse på toppnivå, gäller, hur kunde rådet komma och säga oss "för att vi inte skall röra era strukturfonder, måste ni gå med på en minskning av jordbruksbidragen med 550 miljoner" ?
Dessutom frågar jag kommissionen: säger den sanningen eller inte, då den i början av varje år presenterar omkostnaderna för jordbruket? Ty om den säger sanningen, hur kunde även kommissionen gå med på en minskning med 550 miljoner, något som tyvärr också parlamentet röstade för?
Slutligen, vad gäller denna cancersvulst som heter arbetslöshet: denna budget ger i stället för akut vård endast aspirin; 150 miljoner ecu för 20 miljoner arbetslösa, alltså 7 ecu för varje arbetslös. Vet ni vad dessa 7 ecu motsvarar? Det motsvarar att den arbetslöse går och köper en pizza och en öl, detta är vad vi givit honom mot arbetslösheten!
Nästan ingenting ges till social välfärd, hälsa, utbildning, kultur; dessa är de element som utgör den Europeiska unionen och inte bara ecu och siffror, då vi glömmer att det bakom ecu och siffror finns människor.
Herr ordförande! Jag vill börja med att tacka budgetsutskottets föredragande herrar Tillich och Tomlinson för en utomordentlig beredning och ett klart och tydligt betänkande. Så också herr Samland för en strålande ledning av budgetutskottet samt ledamoten av kommissionen herr Liikanen för ett konstruktivt samarbete.
Den budget för 1998 som vi nu behandlar har gjorts upp med stor moderation. Ökningen är liten och utgifterna och inkomsterna ligger klart under taket för medlemsavifterna. Detta har man nått genom en stram budgetering samt genom en extra nedskärning av utgifter i slutskedet då utgifterna minskades med 1, 1 miljarder ecu. Minskningen i huvudgruppen jordbruk är 550 miljoner ecu, jordbruket får således 368 miljoner ecu mindre än i år. Det är en stor nedskärning. Denna minskning måste genomföras utan att jordbruket äventyras och utan att jordbrukarnas inkomstnivå sjunker, vilket även varit avsikten. Budgetsutskottet sörjde för detta i sin resolution som också innehåller ett löfte om att godkänna en tilläggsbudget om de budgeterade medlen inte förslår. Med dessa anmärkningar är jag beredd att godkänna budgeten.
Herr ordförande! Får jag först av allt foga mina gratulationer till föredragandena, för denna utmärkta budget, och erbjuda mina gratulationer till det arbete budgetutskottet utfört. Samland sammanfattade det hela när han berättade hur många timmar det handlade om. Jag välkomnar det faktum att freds- och försoningspaketet för min region i Nordirland har antagits, att de principiella tvistigheterna om varifrån pengarna skulle tas har lösts, och att budgetutskottet kunde hålla vad de lovat vad Nordirland beträffade. Det är ett mycket viktigt budskap till min region i nuläget.
Det är alltid väldigt lätt att kritisera och mycket svårare att vara konstruktiv. Det vet vi alla, men detta är en konstruktiv budget, och jag är säker på att den kommer att utgöra en förelöpare till ett än bättre samarbete i framtiden.
Jag anser att vi måste försöka stödja utbildningsprocessen, genom Sokrates och andra program. Jag vill också göra samma påpekande rörande utlandsbesök, eftersom det utgör en mycket konstruktiv del av budgeten, och något vi inte bör springa ifrån. Det är väldigt viktigt att det parlament vi är kan sända ut budskapet och uppmuntra människor att komma hit och se vilket arbete vi uträttar.
Herr ordförande, ärade kolleger! Varje budget är också ett visitkort från den politiska viljan som ligger bakom den. Man kan inte frånkänna denna budgetplan viljan till noggrannhet och sparsamhet. Som motivation för denna kurs anförs givetvis nödvändigheten av anpassning till den av regeringarna anbefallda sparsamheten för att konvergenskriterierna skall uppnås.
Kanske är denna något banala motivering ansvarig för att nedskärningar fortfarande i alltför hög utsträckning företas linjärt och alltför lite riktat. Prioriteringarna i budgetplanen anser jag totalt sett vara tillfredsställande. Modiga tyngdpunkter för att effektivt ta itu med huvudproblemen som Europa slåss mot, finns dock i bästa fall med som anspråkslösa ansatser.
Jag vill föra sektorn " Forskning och teknologisk utveckling" på tal, ty den har, som alltid, alldeles för låga anslag. Jämförelsen mellan å ena sidan forskning och utveckling och befrämjandet av oliver, socker och tobak kan kanske låta polemiskt, men det är symboliskt för en prioritering som inte har det europeiska näringslivets konkurrenskraft för ögonen, utan enskilda gruppers intressen. De totala utgifterna för forskning och teknologisk utveckling har getts ett anslag om 3, 49 miljarder ecu. Av detta tillfaller dessutom enbart 487 miljoner ecu informationsteknologin. De totala utgifterna för oliver, socker och tobak belöper sig däremot totalt till 4, 5 miljarder ecu.
På en hel rad tekniska områden visar den europeiska industrin, särskilt de små och medelstora företagen, upp alltmer tilltagande nackdelar gentemot den amerikanska konkurrensen. Risken finns att man förlorar världsmarknadsandelar och därigenom ytterligare förvärrar arbetslösheten. Eftersom både amerikanare och japaner investerar enorma summor på forskning, så är varje ytterligare ecu, som gemenskapen i framtiden använder för detta område, meningsfullt investerad i kampen mot arbetslösheten.
Herr ordförande! Jag vill till att börja med gratulera Tillich till att ha lotsat budgeten för 1998 i hamn. Jag vill också personligen tacka, som framtida föredragande av budgeten, eftersom de riktlinjer som han anvisat i denna budget kan underlätta arbetet för mig nästa år.
Jag skulle helt kort vilja framhäva några ljuspunkter och orosmoln i budgetförfarandet innevarande år, som varit ett mycket konstruktivt förfarande - tycker jag - eftersom ett nytt sätt att umgås har inletts, på tu man hand, mellan den budgetansvariga myndighetens två grenar. Detta är resultatet av en mycket öppen och direkt dialog från tre håll. Det har möjliggjort, vilket tidigare talare sagt, att utveckla ett ad hoc-förfarande i kategori 1, genom att ge det en mer rationell behandling och att aktualisera budgetberäkningarna så sent som möjligt. På så sätt tror jag att rådet och parlamentet tillsammans har undanröjt hindret i fördragets stelbenhet till förmån för en större realism och åtstramning vad gäller jordbruksutgifter.
Vid toppmötet om sysselsättning i november tog rådet äntligen välvilligt till sig ett initiativ som Europaparlamentet varit angelägen om: skapandet av nya finansiella instrument och löftet om en rättslig grund för sysselsättningen.
Jag tror att man också måste framhäva Europaparlamentets attityd. När det gäller kravet på budgetåtstramning i medlemsstaterna har parlamentet svarat med mer, och satt vissa marginaler i kategorierna 3 och 4 högre än någonsin tidigare sedan 1988. Parlamentet har också vid första behandlingen ställt resurser till förfogande för sysselsättningsinitiativet. Men viljan att samarbeta har inte kunnat förhindra orosmoment i sista sekunden eftersom parlamentet, i förlikningen inför den andra behandlingen, befann sig där med rådet som bad om ännu större ansträngningar och begärde minskningar av betalningarna i just kategori 3 och 4 i utbyte mot en likvärdig minskning av krediterna i kategori 1. Det handlar inte här om -och det måste understrykas - ett tekniskt problem utan om ett politiskt, eftersom rådet med denna begäran berövar parlamentet dess budgetmässiga makt när de försöker bestämma de icke obligatoriska utgifterna. Detta är ett oroande prejudikat inför framtiden. Det är sant att parlamentet lyckas stärka ett av sina prioriterade områden med 70 miljoner ecu på två år - Sokrates-programmet - men det måste sägas mycket tydligt att satsningen på Sokrates grundar sig i parlamentets "omedgörlighet" , med tanke på att rådet, trots vad som sades i Amsterdam om att prioritera utbildning, föreslog en ekonomisk tilldelning för 1998 och 1999 till Sokrates-programmet som var mycket lägre än den parlamentet begärde.
Men herr ordförande, ledmöter, eftersom det nu är jul, som dell'Alba tidigare sa, och jultomten och de tre vise männen snart kommer, så skulle jag vilja skriva en önskelista, i egenskap av huvudföredragande för budgeten för nästa år. Min första önskan är att det konstruktiva samarbetet och dialogen som påbörjats under detta förfarande skall fortsätta. Den andra är att trojkans möte i början av året skall bidra till att uppmuntra en öppen inställning till att skapa realistiska mål för 1999. Den tredje är att rådet skall ha viljan att ha de prioriteringar parlamentet uttrycker i åtanke, eftersom Europaparlamentet alltid haft en förhandlande attityd avseende rådets beslut, som många gånger har ekonomiska verkningar. Och slutligen vill jag säga, som man gör i mitt land när man lämnar önskelistan till de tre vise männen: jag hoppas att de är snälla!
Herr ordförande! Jag vill stödja denna budget och säga att vi tycks ha uppnått idealet i det att vi kunnat sänka de administrativa kostnaderna, och samtidigt sörja för de viktiga huvudområdena regional- och jordbrukspolitiken.
Inom det regionala området har vi ökat budgetmedlen, genom vårt åtagande att fördubbla strukturfonderna, och därmed uppfyllt vårt generösa åtagande gentemot unionens fattigare regioner. Inom jordbruket bör vi påpeka att vi vidmakthåller de globala utgifterna, med tillräckliga medel för att sörja för prisgarantierna och för hela våra åtaganden avseende de ersättningar som överenskoms i det senaste reformpaketet, trots det faktum att antalet jordbrukare minskar med 5 % om året. Vi ger alltså ett lägre antal jordbrukare lika mycket pengar - totalsiffrorna återger inte detta - med i genomsnitt 6 000 ecu till varje jordbrukarfamilj i gemenskapen, även om många av dem har andra inkomster utanför jordbruket.
Vi bör ur budgetmässig synpunkt påpeka att även om Förenade kungarikets lantbrukare har problem för närvarande - denna fråga togs upp i går kväll - så har deras problem uppkommit till följd av att de underlåtit att gå med i det monetära systemet, snarare än till följd av misslyckanden i den europeiska politiken. De genomsnittliga utbetalningarna till lantbrukarna för hela gemenskapen uppgår till 6 000 ecu, men till Förenade kungarikets lantbrukare är de 15 000 ecu, och för de spanska och franska endast 3 000 ecu respektive 13 000 ecu. Om man lägger kostnaden för BSE till detta så får Förenade kungarikets bönder någonting i storleksordningen 17 000 till 18 000 eecu per år. Det ligger över den genomsnittliga industriarbetarlönen och är ytterst generöst.
Det jag vill komma till är att det finns tre pelare i den gemensamma jordbrukspolitiken: frihandel, ekonomisk solidaritet och gemenskapspreferens. Om vi, eller någon annan grupp jordbrukare i någon av gemenskapens stater, försöker underminera frihandelspelaren, så angriper vi eller de en politik som håller landsbygden i Europa levande, och som lämnar mycket generösa stöd till alla lantbrukare, och särskilt till lantbrukarna i Förenade kungariket.
Herr ordförande! Också jag vill gärna börja med att tacka för det goda samarbetet i budgetutskottet och med kollegerna, inte minst då dessa på ett positivt sätt tagit emot de ändringsförslag som lagts fram av den liberala gruppen. Jag vill först komma in på betänkandet av Giansily om EKSG: s driftsbudget, och jag vill genast slå fast att jag är en stor motståndare till betänkandets förslag om att kräva in en avgift på 0, 11 % under 1998. Det skulle vara helt orimligt att bestraffa en bransch på det här sättet med en sådan avgift, när parterna för övrigt har varit eniga om att avskaffa avgiften. Förslaget är ett uttryck för en ren omfördelning i bästa socialistiska stil och det är för mig obegripligt vilken logik som har motiverat föredraganden till att lägga fram detta förslag. Saken är den att det finns tillräckligt med pengar till diverse åtgärder. Som det framgår av betänkandet kommer EKSG inte bara att kunna leva på sina egna samlade intäkter, det kommer också att finnas ett betydande disponibelt kapital när avtalet löper ut. Så om ytterligare åtgärder skall genomföras, finns det alltså tillräckligt med pengar för det, och därför är det obegripligt för mig varför företagen inom denna bransch skall bestraffas genom att även i fortsättningen avkrävas en avgift. Jag tycker också att det är förödande för parlamentets trovärdighet och för den positiva inställning vi annars stöter på beträffande budgeten, för det kommer som en stor överraskning att denna fråga över huvudtaget skall tas upp till debatt. I övrigt råder ju enighet om att vi nu startar ett treårigt sysselsättningsinitiativ som kan ge vissa positiva resultat. Tillåt mig också att säga att jag gläder mig över det budgetansvar som parlamentet uttrycker. Jag är glad över att vi lyckades ställa upp vissa strama budgetmål och själva visa att vi kan leva upp till dessa mål. Det är alldeles avgörande att parlamentet som institution och vi direkt folkvalda politiker visar att vi vill använda skattebetalarnas pengar på ett effektivt, försvarbart och öppet sätt. Och jag tycker att det är viktigt att vi under de kommande året använder våra krafter just till att se till att vi i parlamentet själva sätter stopp för överkonsumtion, slöseri och antar en stram inställning till budgeten.
Herr ordförande! Åtstramning, åtstramning, åtstramning! Hur många brott skall begås i dess namn!
Ledamöter, jag har i dag äran att få uttrycka en minoritetsståndpunkt här i kammaren. Det är lika sällsynt som det snöfall som det som föll i Barcelona, min stad, i morse. Men det är en minoritet som vid beslutsfattandet i budgetutskottet bestod av 15 mot 13 - jag säger det, så att det ska stå klart för oss vad denna minoritet innebär.
Jag har en radikalt avvikande mening än budgetutskottets förslag och jag anser att det utgör en institutionell tillbakagång. En tillbakagång förskansad i en vädjan utan någon som helst grund i åtstramning. Enligt min uppfattning har förfarandet detta år bidragit till att tömma budgetförfarandet på innehåll och jag vet verkligen inte om vi fortfarande kan tala om två grenar av den budgetansvariga myndigheten. Det vore bättre att tala om en gren och en kvist.
Man menar att vi för första gången fått deltaga i besluten om de obligatoriska utgifterna, och det är en faktisk sanning. Men vad som verkligen inträffat är att rådet, efter fyra år, för första gången gången uppfyllt det interinstitutionella avtalet från 1993 i utbyte mot att parlamentet får betala vägtullarna för den omotiverade minskningen av betalningsbemyndiganden i de icke-obligatoriska utgifterna.
Ärade ledamöter! Jag tror att omröstningen på torsdag kommer att välsigna den budget rådet från början ville ha. Parlamentet har reducerats till rollen som slagpåse, att göra det smutsiga jobbet som rådet inte ville göra själv, att skära ner delar av kategori 3 och 4. Rådet sa i juli att man måste fortsätta att reducera denna miljard i utbetalningar till jordbruket och andra strukturfonder. Men det visar sig nu att det kvittar rådet att det skärs i kategorier för externa politikområden.
Jag avslutar med det, herr ordförande. Men jag vill säga att rådet inte har så mycket makt att kräva åtstramning när det är rådet självt som i år har gjort av med över 3 miljarder i oberättigade överkompensationer till spannmål.
Herr ordförande! Detta är ett mycket dåligt tecken inför det interinstitutionella avtal som vi ska förhandla om i slutet av 1999.
Herr ordförande! Jag kommer bara att tala om vår kollega Giansilys betänkande, i vilket, enligt vårt sätt att se det, det enda vi vill ta avstånd från är idén att upprätthålla EKSG-avgiften i budgeten 1998. Detta eftersom förslaget till driftsbudget som presenterats av kommissionen visar att det redan finns tillräckliga medel för att upprätthålla verksamheten, såväl vad gäller omställningslånen och de sociala åtgärderna samt för forskningsstöd. I dessa tre fall täcks behoven ända till efter år 2000 och därför finns tillräckligt ekonomiskt utrymme för att ta bort avgiften.
Nåväl, ärade ledamöter, föredraganden föreslår att just nu, när gemenskapens kol- och stålindustri har lyckats återfå sin konkurrenskraft gentemot utomgemenskapliga produktioner, just nu, föreslår man en slutavgift som ska tjäna till att skapa sysselsättning utanför den sektor där nämnda avgift kommer att uppbäras, i det hypotetiska fallet att tack vare avgiften skulle man kunna skapa sysselsättning.
Detta är till att börja med inte möjligt eftersom det juridiska utlåtandet som uttryckligen begärts angående detta visar att de fonder som uppburits för nämnda avgift inte får överföras till Europeiska investeringsbanken. Det skulle strida mot gemenskapens lagstiftning. För det andra, att ta bort denna avgift, som vårt ändringsförslag föreslår, skulle öka produktiviteten i EKSG: s sektor, och därmed säkra sysselsättningsnivåerna.
Giansily bör förstå att detta inte ens är en fråga om ideologi utan en fråga om ekonomisk logik. Att upprätthålla avgiften, som föredraganden föreslår, kommer inte att öka sysselsättningen i andra industrisektorer. Men det som är säkert är att det inte kommer att hjälpa till att upprätthålla sysselsättningen inom kol och stål.
Ärade ledamöter, beslutet är ert.
Herr ordförande! Efter att ha lyssnat till hur föredragandena gratuleras - denna morgon kan man känna att julstämningen, fylld av samarbetsvilja och lycka över de uppnådda resultaten, sprider sig - skulle jag vilja lyfta fram den roll som har spelats av parlamentet, framför allt parlamentet, när det gäller denna budget. Redan vid första behandlingen fann parlamentet, tack vare sin noggrannhet och sitt ansvarstagande och ett djupt medvetande om de utmaningar som vi står inför - förverkligandet av den gemensamma valutan men, framför allt, det dramatiska problemet med sysselsättningen - lösningar som i denna budget lyfter fram sysselsättningen, ger den en speciell roll, disponibla resurser. Och detta gjorde det möjligt för rådet att i sitt extra toppmöte i Luxemburg ta ett klart ansvar för sysselsättningen som, om inte detta initiativ från parlamentets sida hade funnits, det skulle ha varit mycket svårt att ta.
Uppenbarligen har rådet vid andra behandlingen följt parlamentets linje. Jag tror dessutom att det skulle varit svårt för rådet att inte göra detta, eftersom vi har visat ett stort ansvarstagande. Vi har lagt tyngdpunkten vid de prioriteringar som gjorts sedan lång tid tillbaka - de små och medelstora företagens roll, utbildningens roll, betydelsen av lika möjligheter för män och kvinnor när det gäller sysselsättningspolitiken - och som precis stämmer överens med de riktlinjer som de olika medlemsstaterna har lovat att följa i sina respektive sysselsättningsåtgärder.
Mot bakgrund av den julstämning som råder är det nu rådet som har ansvaret för att se till att dessa val resulterar i konkreta åtgärder. Den juridiska basen - detta är något som många kolleger har hänvisat till - är en viktig faktor. Kommissionen har lovat att presentera sina förslag och jag tycker att rådet inte kan göra annat än ta sitt ansvar och godkänna den juridiska basen. Om inte rådet visar detta ansvarstagande, så har parlamentet verkligen producerat något som förblir ofullgånget.
Herr ordförande! Om vi definierade budgeten 1997 som en återhållsam sådan, kan vi kalla 1998 års budget som enighetens budget, även om den fortfarande är återhållsam. Och jag menar inte den konsensus som vi i oräkneliga fall når här i parlamentet. Jag menar den konsensus, som vid detta tillfälle, nåtts av parlamentet och rådet där vi till och med övervunnit förslag från kommissionen, som i frågan om Sokrates-programmet.
Vi kan också känna oss nöjda med hur sysselsättningsinitiativet har getts form i budgeten: 150 miljoner ecu är inte ett dåligt första steg eftersom de, direkt eller indirekt, kommer att hjälpa till att skapa sysselsättning, samtidigt som de kan finansiera de interna politikområden som är förknippade med detta. Och jag litar på att turismen, genom ändringsförslag, kommer att räknas dit.
Och när vi talar om ändringsförslag, herr ordförande, är jag fortfarande orolig över vad som till sist kommer att hända med de 20 % som finns i reserven för allmänna informationsåtgärder, samt reserven för Prince-programmet, eller reserven för Meda-programmet som, även om det var rättfärdigat till en början, i dag lider av en oförrätt om man jämför med Phare-programmet. Jag litar också på att de krediter som röstades fram i första behandlingen för samarbetet med de spanskamerikanska länderna återupprättas.
Herr ordförande! Jag började med att tala om konsensus och jag skulle inte vilja avsluta utan att återvända till det. Jag hyser inga tvivel om det utmärkta arbete föredragandena Tillich och Tomlinsson utfört, eller den beslutsamhet Samland visat i förlikningen, men att acceptera nedskärningar i budgeten efter första behandlingen - och att dessa nedskärningar skall drabba gemenskapliga politikområden - kommer att kräva att vi anstränger oss för att ta ansvar och effektivitet i informationspolitiken för att de europeiska medborgarna på korrekt sätt skall kunna tolka att nedskärningarna har sin grund i den påtvingade återhållsamheten för att uppnå målen i Maastricht-fördraget, och inte i vår brist på tilltro till den passionerande europeiska idén.
Herr ordförande! Jag tar detta tillfälle i akt till att gratulera Giansily till det utmärkta arbete han lagt ner på sitt betänkande. Framtiden för EKSG: s driftsbudget är inte utan sina kontroverser eller komplikationer. Vi har sett det i vissa ledamöters motstånd i dag. Men jag anser att föredraganden har hållit en tydlig och konsekvent kurs under hela förfarandet. Han bör lovordas.
Jag frågade kollegor: Vilket tema har årets budget haft? Temat har varit sysselsättningsskapande. Parlamentet, rådet och kommissionen har upprättat ett paket för sysselsättningsskapande. Ändå vet vi att vi i år har förlorat 17 000 jobb inom stålsektorn. Jag önskar att jag kunde inbilla mig att detta var de sista 17 000 jobb vi skulle förlora inom den sektorn. Jag önskar också att de jobb vi kommer att förlora inom kolsektorn - 8 700 jobb - vore de sista vi skulle komma att förlora vid omstruktureringen av kolindustrin. Men tyvärr så vet vi att dessa 25 0-26 000 jobb inte kommer att bli de sista vi kommer att förlora. Vi vet också att tiden håller på att rinna ut, men det är inte ett skäl till att lägga ner EKSG i förtid. De sista få åren som återstår i EKSG: s driftsbudget kommer att bli några av de viktigaste, kanske inte med avseende på omfattningen av de insatser som utförs under dess beskydd, utan eftersom det är de sista chanserna att göra något.
De som blivit arbetslösa i år, och de som kommer att förlora sina jobb under EKSG: s sista år, har rätt till ett stöd som inte är mindre än det vi givit dem som tidigare stötts av denna budget. På motsvarande sätt gäller att rätten att erbjuda nya möjligheter, för att ersätta dem som försvunnit inom kol och stål, fortfarande utgör ett behov inom gemenskapen. Vi bör inte sträva efter att avsluta befintliga program tidigare, eller efter att minska de belopp som finns tillgängliga för social omfördelning eller forskning. Vi bör försöka maximera de möjligheter som kvarstår. Av detta skäl stöder jag Giansilys resolution till fullo, å min grupps vägnar, som förfäktar ett återinförande av avgiften på 11 %.
EKSK utgör avslutningsvis Europeiska unionens själva kärnpunkt, men det är inte till följd av känslor som vi bör vidta dessa åtgärder nu. Det är för att vi har en skyldighet att skapa sysselsättning inom dessa stålsamhällen. Hur skulle vi kunna upphöra med stödet genom denna avgift och de sysselsättningsskapande programmen i EKSG-betänkandet, när vi stöder ett sysselsättningsskapande paket i en annan del av vår budget?
Herr ordförande! Efter ett ändringsförslag som 34 parlamentariker lämnat in och som godkänts av budgetutskottet, ingår turistföretagen uttryckligen bland de företag för vilka gemenskapspolitiken för medelstora företag kommer att tillämpas och finansiella medel kommer att tilldelas ur 1998 års budget.
Om detta förslag framröstas av parlamentet kommande torsdag kommer inledningen av programmet Philoxenia att underlättas, åtminstone beträffande små och medelstora turistföretag. Jag påminner om att detta program, som är den Europeiska kommissionens, efter viktiga förbättringar som godkändes av parlamentet är inaktivt i avsaknad av resurser.
Turismen, en viktig produktiv gren av den europeiska ekonomin, har behandlats ogynnsamt av ministerrådet. Jag påminner om att medlemsstaterna i Amsterdamfördraget inte infogade ett förslag från Europaparlamentet beträffande en omnämning i fördraget av turism som en gren av ekonomin. Jag hoppas att parlamentet kommer att godkänna de små summor som ges till turismen i och med ändringsförslaget som vi inlämnat, och på så sätt ge hopp till de 10 miljoner som arbetar inom turistnäringen och detta kommer naturligtvis att vara ett tecken. Det är inte möjligt att det sedan tre år tillbaka finns ett program, godkänt av alla medlemsstater, som inte tillämpas i avsaknad av resurser - och vi talar om 5 eller 6 miljoner ecu. Det som turistnäringen kommer att få från de ekonomiska resurser som avsatts till små och medelstora företag är ännu mindre än dessa 5 eller 6 miljoner. Alltså bör parlamentet denna gång rösta för ändringsförslaget så att detta program skall kunna tillämpas. Vi ger svar till tusentals miljoner arbetare inom denna sektor.
Herr ordförande, ärade kolleger! Fördelen med de två behandlingar som vi har i år är att vi vid den första behandlingen kan försöka öka trycket till sysselsättningskonferensen i Luxemburg, och att vi vid den andra behandlingen kan utvärdera sysselsättningskonferensen ur budgetär synvinkel också. Det måste stå klart att vi alltid sagt att vi måste få en global utvärdering, inte bara av vårt eget sysselsättningsinitiativ - som är av relativt blygsam omfattning - utan av alla de åtgärder som vidtagits.
Nåväl, det behöver inte alltid vara negativt. Jag tror att toppmötet i Luxemburg, med tanke på de blygsamma ambitionerna, har visat sig vara relativt framgångsrikt när det gäller sysselsättningen. Det mest påtagliga, tydliga imperativet när det gäller yrkesutbildning och obligatorisk fortbildning är för oss en tydlig signal, en signal också till allmänheten att Europa vill betyda något. Mindre påtagligt, men minst lika viktigt, är insatserna med avseende på investeringar, investeringsstimulerande åtgärder som framförallt drivits upp i riktning mot de små och medelstora företagen, i riktning mot de nya teknikerna. Det tycker jag verkar vara särskilt viktigt.
Det finns dock inget skäl till upprymdhet. Jag har redan nämnt att toppmötet i Luxemburg om sysselsättning var en relativ framgång, men det började med blygsamma ambitioner. Jag tror att vi måste fortsätta pröva Europas sysselsättningspolitik mot Jacques Delors vitbok, som det nästa år var fem år sedan den antogs. Vi vet att vi kommit en bit på vägen, och vi lade till ett stycke i Luxemburg, men att det fortfarande inte räcker. Jag tror att vi måste uppmana kommissionen att försöka fortsätta den mer ambitiösa taktik som lades fram i förtroendepakten, och att vi måste försöka övertyga rådet att insatser måste göras för att använda de faktiska budgetöverskotten till sysselsättningsändamål. Jag accepterar inte att man måste ta till konvergenskriterier eller stabilitetspakten för detta ändamål, när allt kommer omkring är ju den budgetmassa det handlar om marginell jämfört med den totala bruttonationalprodukten.
Herr ordförande! En budget utan ny skuldsättning, det är egentligen något alldeles speciellt i Europa och i den här världen. Och inte nog med att det inte finns någon ny skuldsättning, utan det skapas till och med en reserv. Jag tror att man alltid måste påminna åhörarna på läktarna om det, när vi talar om Europeiska gemenskapens budget, att man här planerar så noggrant, att det varje år blir något över. Vi hoppas att de nationella staterna följer vårt exempel.
Vi ställer naturligtvis också upp finansplaner, fleråriga, nu från 1997 till år 2002, vilket naturligtvis har enorma fördelar i planeringen och ökar översiktligheten och precisionen. På EKSG-området till exempel finns det nu en översikt, där man exakt kan se vilka medel som kommer att krävas i framtiden, och vilka som inte kommer att behövas. Vi har höjt understödet till forskning, vi har höjt anslagen för utbildning, och vi bemödar oss om att stödja dem som är duktiga, så att det skapas nya arbetsplatser.
Vi vet att vi enbart genom att ge ut pengar inte skapar några nya arbetsplatser. Staten kan inte det. Vi måste skapa motivation, så att arbetsgivarna är beredda att göra mer på detta område. Jag tror inte att bibehållandet av avgiften på 0, 11 % på EKSG-området är meningsfullt. Den aktiva formen är egentligen också verkligt betänklig, och jag tror att stålavgiften, i synnerhet enligt artikel 50 på detta område, säkerligen skulle stöta på problem.
Dessutom känner de företag, som arbetar bra, av ett enormt tryck från stålimporten från tredje land, vilken ju skulle underlättas på så sätt. Våra företag avtar i konkurrenskraft, och ersättningsprodukter för stål och kol blir därigenom också mer konkurrenskraftiga. Därför tror jag att bibehållandet av andelen skulle skada vår sunda industri.
Herr ordförande! Jag vill till att börja med gratulera föredragandena Tomlinson, Giansily och, framför allt, Tillich, föredragande för Europeiska unionens allmänna budget, för att de i denna budget nått ett förlikningsavtal i ett svårt förfarande, och i vilket såväl Tillich som ordföranden i budgetutskottet, Samland, varit kapabla att försvara parlamentets budgetprioriteringar genom en överenskommelse med rådet.
Det är en stram budget under svåra villkor och där, trots allt, åtagandena ökar med 2, 1 %. Därför är den en insats för den framtida europeiska budgetens utveckling.
Men budgeten är också en insats för solidaritet. I ett återhållsamt år, under ett räkenskapsår då budgeten endast ökar med 2, 1 % för sina åtaganden, ökar politikområdena för solidaritet med 6 %. Det är ett positivt tecken och en god nyhet för dem som tror att Europa skall vara något annat än en marknad, något annat än ett frihandelsområde, och som vill skapa ett verkligt federalt politiskt projekt för folkgrupper där solidaritet med de sämst gynnade är en av grunderna för de europeiska politikområdena.
Ökningen av strukturpolitiken som uppnåtts tack vare detta parlaments agerande, som vissa betecknar som verkningslöst, är ett viktigt steg i byggandet av detta gemensamma solidariska område. Jag hoppas bara att vi från år 2000, med utvidgningen av Europeiska unionen, skall vara kapabla att upprätthålla de interna utjämningsnivåerna till samma nivåer som nu är aktuella för de femton medlemsstaterna, trots kortfristiga valtekniska intressen i vissa av medlemsstaterna.
Dessutom satsar denna budget också på sysselsättningen. Någon kanske säger att insatsen är blygsam, men den är början på en större inblandning av gemenskapspolitiken mot arbetslösheten. Jag hoppas också att strukturfonderna i framtiden också i större utsträckning blandar sig i europeiska regioner med hög arbetslöshet, samt i konkreta sysselsättningsskapande åtgärder. I synnerhet i de sektorer där efterfrågan ännu inte är konsoliderad men som utgör en framtida källa till sysselsättning.
Och jag avslutar, herr ordförande, med Giansily-betänkandet och ber om stöd för Rübigs och Bartons ändringsförslag om att ta bort avgiften, dvs. den skatt som läggs på vissa sektorer, som kol- och stålsektorn, som börjar bli konkurrenskraftiga - stålsektorn av egen kraft - och som vi inte kan straffa genom att belasta dem med extra pålagor, eftersom det är absolut nödvändigt att främja dessas konkurrenskraft för att skapandet av arbetstillfällen i dessa sektorer verkligen skall kunna ske.
Herr ordförande! Den här budgeten är inte entusiasmerande, men den är rimlig. Det förefaller som om våra institutioner kollektivt uppnått ett visst förstånd, och det är en god nyhet för alla, särskilt för dem som tvivlar på parlamentet. För det måste vi framförallt hylla föredraganden, men också samtliga aktörer.
Vi har accepterat måttlighet, uppnått balans, bekräftat vår företrädesrätt, uttryckt våra prioriteringar. Vi accepterade måttligheten och vi gjorde rätt i det. Men vi skall inte överdriva, och Christodoulou erinrade om det nyss, det är bra att göra åtstramningar som staterna gör, det skulle däremot vara allvarligt att inte anse att Europeiska unionens budget lyder under en geografisk logik och har annorlunda befogenheter, eftersom unionen utvidgas och hela tiden ökar sina befogenheter.
Vi uppnådde jämvikt. Man ville att vi skulle göra den största ansträngningen beträfffande strukturfonderna, men vi vägrade. Eftergifterna var balanserade mellan obligatoriska och icke obligatoriska utgifter. Var och en lämnar sitt bidrag. Det är bra, även om detta inte glädjer någondera av parterna.
Vi bekräftade vår företrädesrätt. Tack vare ändringsbrevet och detta något komplexa men mycket gemenskapsmässiga förfarande tar vi ett blygsamt men bestämt steg inom de obligatoriska utgifterna. Jag har hört vissa oroa sig för det, min vän Giansily, bl.a. Jag är frestad att säga: "Det är senare än du tror" . Vi försvarar egentligen inte jordbrukets intressen genom att neka till ett lugnt och balanserat medbeslutande mellan de två institutionerna och genom att hålla fast vid ett absurt system, där olika myndigheter skulle avgöra, var och en på sitt område, två halva budgetar som utarbetats på olika sätt.
Vi angav våra prioriteringar. Det finns vissa, det finns många, den viktigaste är självfallet sysselsättningsinitiativet. Det är inte någon förolämpning mot Europeiska rådet att säga att utan den enighet som uppstått mellan ordförandeskapet och parlamentet skulle det extra europeiska rådet i Luxemburg om sysselsättningen varit lite tomt och bara bestått av några högtidliga uttalanden. Vi tillförde det enda verkligt konkreta till detta toppmöte.
Jag tror att man skall glädja sig över allt det. Den institutionella triangeln, om jag så får säga, fungerar som en magisk kvadrat. Och om den nu faktiskt fungerat som en magisk kvadrat beror det på många människor. Komplimangerna har varit många. Jag för min del skall bara framföra en. Jag skall ge en personlig komplimang till Jean-Jacques Kasel, en outtröttlig, diskret och effektiv hjälte i det luxemburgska ordförandeskapet. Jag ger honom ensam denna personliga komplimang, men naturligtvis går mina komplimanger till alla. Mina kolleger har varit så frikostiga med komplimanger men jag vill ända lägga till några.
Några ord om EKSG. Vi har upptäckt att föredraganden Giansily låtit oss ta del av en intressant erfarenhet: han har ändrat sig två gånger. Denna Madelins vän har upptäckt förtjänsterna med den obligatoriska avgiften, och i sin egenskap av lärjunge till general de Gaulle upptäckt Jean Monnets förtjänster. Jag gläder mig åt det sistnämnda, eftersom jag tror att den europeiska idén bara göra framsteg mitt land genom att Jean Monnets och general de Gaulles traditioner förenas. För övrigt är jag oroad eftersom jag tror att Giansily har glömt Jean Monnets viktigaste förtjänst, nämligen pragmatismen. Han föreslår en avgift som är obefogad. Varför belasta det ena företaget snarare än det andra? Han föreslår en avgift som är onödig eftersom, uppriktigt sagt, vet man inte varför man borde använda avgiften, medan kommissionsledamoten förklarat för oss att han i reserverna hade de resurser som krävs för att finansiera denna operation.
Han föreslår slutligen utgifter som är lite orealistiska. Jag har hört uttrycket "lån med statlig räntegaranti" . Det oroar mig. Jag är ingen vän av lån med statlig räntegaranti. Jag föredrar lånegarantier, jag föredrar riskkapital. Jag anser att man kan göra av med det som Giansily önskar att vi skall göra av med, utan ytterligare avgifter och genom att tillföra medel till initiativen Resider och Rechar.
Kommissionen gjorde en öppning här och jag skulle önska att parlamentet griper tillfället. På så sätt skulle vi, mina kära kolleger, kunna genomföra en politikers grundläggande dröm: öka utgifterna utan att öka avgifterna!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 9.30.
Framsteg på området för rättsliga och inrikes frågor
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om muntliga frågor från Nassauer för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor till rådet (B4-0915/97-0-108/97) och till kommissionen (B4-0916/97-0-109/97) om den årliga debatten om framsteg på området för rättsliga och inrikes frågor - artikel K6.3.
Herr ordförande, ärade kolleger! På grundval av denna muntliga fråga talar vi om framstegen på området för rättsliga och inrikes frågor under det gångna halvåret. Vi kan här för det första med tillfredsställelse fastställa, att det luxemburgska ordförandeskapet har gjort framsteg. Det gäller både för det formella samarbetet med parlamentet och i sak.
Vi vill, herr rådsordförande, gärna framhäva att, liksom i förskott, Ni har gjort det till regel att generellt höra parlamentet när det gäller åtgärder som har med tredje pelaren att göra. Det är ett bra förfarande. Det var inte er plikt att göra det, varken enligt fördraget eller av någon annan anledning. Jag tror att vi gemensamt har uppnått goda arbetsresultat. Vi vill uttryckligen och berömmande framhäva detta.
(Applåder) Vi vädjar nu till er, att ni även förmedlar er övertygelse till er efterträdare, som vi naturligtvis nu kommer att ställa liknande förhoppningar till.
Utan tvivel finns det ytterligare önskemål på detta område. Det vore bättre om vi förde denna debatt på grundval av en rapport från rådet. Även detta kanske kan lämnas vidare som en impuls. I katalogen som beskriver ett sådant arbete hittar vi varje gång en mängd ärenden, som man sedan i slutet av det halva året inte riktigt vet i vilken riktning de har utvecklat sig eller varför de inte har utvecklat sig. För varje ordförandeskap skulle det vara ett bra tillfälle att visa fram projekt och förverkligandet av dem, men också visa på de anledningar som legat hindrande i vägen för ett förverkligande.
Arbetet på detta område har blivit utomordentligt mångsidigt. Det omfattar teman som bekämpning av människohandel, bekämpning av organiserad brottslighet, skydd för ekonomiska intressen i Europeiska gemenskapen, behandling av minderåriga medborgare i tredje land utan sällskap av vuxen, riskbedömning och kontroll vad gäller syntetiska droger, bekämpning av mutor, personkontroll vid de yttre gränserna och ett för det praktiska arbetet utomordentligt viktigt tema, nämligen en överenskommelse om delgivning av skrivelser inom och utanför domstolen på civil- och handelsområdet.
Bakom denna mycket juridisk-tekniska formulering gömmer sig ett centralt problem för samarbetet inom den tredje pelaren, nämligen samarbetet på området för rättsliga och inrikes frågor. Den stora uppgiften, som vi nu har framför oss, är uppbyggnaden av ett europeiskt juridiskt nät, dvs. ett europeiskt rättsområde. Vi har vant oss vid att när det gäller områden för den gemensamma marknaden, näringslivet, så fungerar handeln gränslöst, men att de rättsliga instrument som skyddar handeln upphör vid de nationella gränserna. Detta är illa för medborgarna och illa för konsumenterna. Det är för övrigt också svårt att inse varför en dom från tingsrätten i Kassel inte kan tillställas en fransk medborgare direkt just från denna tingsrätt, med den effekten att man också skulle kunna verkställa domen omedelbart.
Det behöver vi, och det är möjligt inom denna ram. Det kommer att bli uppgiften för den tid som kommer, även om man tar hänsyn till att arbetet på detta område kommer att utsättas för bestående förändringar i och med ratificeringen av Amsterdamfördraget. Visserligen kommer till att börja med samma föreskrifter att gälla för förfarandet. Rådet beslutar enhälligt, och parlamentet hörs. Efter ratificeringen av Amsterdamfördraget finns det dock en gemenskaplig rättslig grundval för områdena asyl, invandring, polisiärt samarbete, och det internationella samarbetsförfarandet som vi nu provar, kommer inte längre att gälla.
Här kommer det också upp frågor för oss, herr rådsordförande. Jag skall nämna en. Nu kontrollerar de nationella parlamenten sina regeringar. När det finns ett gemenskapligt ansvar, försvinner motsvarande områden som exempelvis asyl, invandring ut ur den nationella kontrollen, utan att underställas fullständig kontroll från detta parlament, eftersom vi enbart hörs, och inte skall vara med och besluta. Detta kommer några författningsjurister att få fortsätta att bry sina kloka huvuden med. Vi råder er därför uttryckligen, herr rådsordförande, om att så snart som möjligt göra bruk av möjligheterna att införa majoritetsbeslut och medbestämmande från parlamentet.
Det finns en rad detaljer som vi gärna skulle se att de stöddes. Vi behöver förbereda inlemmandet av Schengen. Vi behöver utarbeta en lagstiftning om den gemensamma asylrätten. Och vi vill också vid sidan av alla detaljer vidareutveckla Europol till en enhet som står under kontroll av en europeisk kommissionär, under juridisk kontroll av EG-domstolen och den parlamentariska kontrollen från detta parlament. Därför ber vi, herr rådsordförande, med tanke på våra utmärkta erfarenheter av er, framför allt om er assistans!
(Applåder)
Herr ordförande, mina damer och herrar! En fin tradition erbjuds oss av artikel K 6 i fördraget, som ålägger oss att varje år, inom ramen för den tredje pelaren, sammanfatta åtgärder och genomföranden beträffande rättsliga och inrikes frågor.
Jag skall först säga, herr ordförande, att jag uppskattade inlägget från Nassauer, en av specialisterna på området här i parlamentet. Han angav ett antal vägar som vi borde ta på allvar under kommande månader och år, eftersom det rör sig om fullständigt realistiska vägar som borde ingå i ett mer nära och mer lojalt samarbete mellan rådet och Europaparlamentet.
Jag skulle också vilja säga, herr ordförande, att jag här sammanfattar hela 1997. Det är inte en sammanfattning över Luxemburgs ordförandeskap, eftersom en sådan sammanfattning även skulle omfatta det nederländska ordförandeskapet. Det nederländska ordförandeskapet var sysselsatt med att förbereda och utarbeta förslaget till Amsterdamfördraget, och jag tror att arbetet blev korrekt utfört. Det kom sedan an på det luxemburgska ordförandeskapet att genomföra och föregripa ett antal av bestämmelserna i Amsterdamfördraget. Jag är tacksam mot parlamentet för att det har följt oss.
Jag bad alla mina kolleger att agera som om Amsterdamfördraget redan tillämpades och alla gjorde det. Herr ordförande, jag kan, med adress till Nassauer, Schulz och alla andra talare, säga att det brittiska ordförandeskapet, som kommer efter oss, och det österrikiska ordförandeskapet som därefter följer, alla är beredda att fortsätta på samma väg och göra det modus vivendi som vi kommit överens om under de sex senaste månaderna till sitt. Alla ville göra det, eftersom parlamentet utan dröjsmål reagerade på vårt erbjudande genom att i tid yttra sig om ett antal projekt och gemensamma åtgärder som ordförandeskapet överlämnat och med ett resultat som definitivt var uppmuntrande.
Luxemburgs och Nederländernas ordförandeskap fokuserade på ett antal bestämda områden. Det första var kampen mot den organiserade brottsligheten. Tack vare tidsplanen från Amsterdam kunde 33 punkter avgränsas inom mycket precisa och väl definierade tidsfrister. Vi var naturligtvis tvungna att respektera tidplanen. Jag tror att vi gjorde det genom att uppnå politisk enighet om den gemensamma åtgärden att inrätta ett europeisk rättsligt nätverk. Vi gjorde det genom att lägga sista handen vid den gemensamma åtgärden enligt vilken de internationella instrumenten skall utvärderas på ett annat sätt än på nationell nivå. Det räcker inte med att anta ett avtal man måste också veta om alla är beredda att tillämpa det i enlighet med lagstiftarens vilja.
Vi gjorde allt, verkligen allt, för att avsluta den gemensamma åtgärden att kritisera medverkan i organiserad brottslighet. Vi lyckades inte. Jag erkänner att jag är ytterst besviken, eftersom parlamentet har rätt att fortfarande och alltid insistera på nödvändigheten av en gemensam definition av den organiserade brottsligheten. Hur skall vi kunna bekämpa den organiserade brottsligheten inom Europeiska unionen om vi inte, medlemsstater emellan, lyckas komma överens om samma språk, samma wording , samma definition av den organiserade brottsligheten.Vi var nära att lyckas, herr ordförande, men en enda medlemsstat hindrade oss från att gå vidare och alltså komma överens.
Jag skulle också vilja påstå, herr ordförande, att vi även gjort avsevärda framsteg på området polissamamarbete. Jag tänker på Europol. Fem stater har redan, vid tidpukten för vår diskussion, ratificerat Europolkonventionen. Tio medlemsstater återstår som borde göra det de närmaste månaderna, senast i februari för att Europol skall kunna bli operativt i juli. Vi har anpassat huvuddelen av förordningarna som den nya institutionen Europol grundas på och vi hyser gott hopp om att konventionen kommer att avslutas och ratificeras av samtliga medlemsstater i början av nästa år.
Vi betraktar, jag betraktar personligen, antagandet av avtalet Neapel II som det luxemburgska ordförandeskapets flaggskepp och jag skall säga varför. Det handlar om ett samarbete mellan tullmyndigheter, vilket borde ge dem nödvändiga och tillräckliga instrument för att på ett effektivt sätt bekämpa den illegala handeln med alkohol, cigaretter, narkotika, psykofarmaka, vapen, ammunition och radioaktivt material. Det handlar om ett instrument som borde göra det möjligt att höja kvalitén betydligt i den gränsöverskridande kampen mot den organiserade brottsligheten.
Men vi har inte nöjt oss med det. Vi skall även notera antagandet, den politiska enigheten om Brysselavtalet II. Det är första gången som vi, när det gäller rättsligt samarbete på det civila området, går vidare från fädernestadiet för att utvidga våra befogenheter till mödernet. Denna utveckling är mycket viktig för våra medborgare eftersom det handlar om områden som skilsmässa, hemskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap, vårdnad av barnen, beslut som måste erkännas och verkställas i samtliga medlemsstater. Även här har vi slutligen godkänt ett avtal som är av avgörande betydelse för den rättsgemenskap vi gör anspråk på. Jag skulle kunna ge fler exempel.
När det gäller narkotika måste jag påpeka ett antal resultat, men framförallt, och det är första gången, resultaten av detta första informella möte mellan justitieministrar och ministrar med ansvar för narkotikafrågor, vilka diskuterat ett mer samstämmigt och mer pragmatiskt synsätt när det gäller kampen mot narkotika. Jag kan inte säga att mötet var en stor framgång, men det gjorde det möjligt att i lugn och ro och objektivt diskutera problem som både faller under justitiministrarna och hälsovårdsministrarna, även om de betraktar problemen ur olika vinklar. Det är självklart att justitieministrarna tenderar att mer betona påföljdsaspekten medan hälsovårdsministrarna naturligtvis är mer oroade över den förebyggande aspekten. Vi lyckades ändå uppnå viss konsensus runt bordet.
Jag skall förklara på vilket sätt jag anser att denna diskussion varit mycket fruktbar. Den borde f.ö. styra justitie- och hälsovårdsministrarna under de kommande månaderna och åren. Ministrarna kom överens om att narkomanen huvudsakligen är en sjuk man eller kvinna, som behöver stöd och hjälp i stället för straff. Och vi kom överens om att det är lika viktigt, eller viktigare, att betona den förebyggande aspekten i kampen mot narkotikan som påföljdsaspekten.
Det, herr ordförande, var en kort sammanfattning av detta år, men den borde vara tillräckligt betydelsefull för att förstås av de värderade ledamöterna. Det här året har enligt min uppfattning varit mycket nyttigt när det gäller rättsliga och inrikes frågor. Vi har gjort avsevärda framsteg på flera områden, såsom kampen mot den organiserade brottsligheten, polissamarbetet, det rättsliga samarbetet på straffområdet, det rättsliga samarbetet på det civila området. Vi har även utökat och intensifierat dialogen med länderna i Central- och Östeuropa och med Cypern och särskilt betonat utvärderingen av juridiska instrument i enlighet med kriterierna från Köpenhamn, men ni skall få se, herr ordförande, att förhandlingarna med länderna i Central- och Östeuropa, säkert blir mycket svåra när det gäller den tredje pelaren och utvärdering av de instrument jag nyss tagit upp.
Herr ordförande! Jag tror att vi har utfört ett bra arbete. Vi har naturligtvis inte gjort allt, men resultaten av ett ordförandeskap mäts i förhållande till framgången hos de ordförandeskap som kommer efter. Jag vill ännu en gång tacka er för att ha givit mig ordet. Men jag vill framförallt tacka parlamentet, samt de värderade ledamöterna av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, utskottet för rättsliga frågor, det institutionella utskottet och budgetkontrollutskottet eftersom vi också har gjort mycket när det gäller skydd av gemenskapens finansiella intressen samt korruption. Jag skulle vilja tacka dem alla för deras engagemang och tillgänglighet för en fråga som är gemensam för rådet och parlamentet. Jag tänker på vår bestämda kamp mot den organiserade brottsligheten. Säkerheten, herr ordförande, och immigrationen är de frågor som mest oroar våra medborgare. Vi måste därför leva upp till deras förväntningar och deras intressen, eftersom de är befogade och de borde också tillfråga oss när det gäller trovärdigheten i det arbete vi utför tillsammans.
(Applåder)
Fru ordförande! Frågorna under tredje pelaren har alltmer kommit i centrum i den europeiska debatten, och det med rätta. Det handlar om ökad säkerhet och trygghet för medborgarna. Om vi skall kunna åstadkomma fri rörlighet för människor, så måste vi också kunna hantera de problem som hänger ihop med flyktingskap, med organiserad brottslighet, med knarkhandel, med bedrägerier, korruption och slavhandel med kvinnor och barn. Vi måste skapa ett effektivare samarbete mellan våra länder.
Det här året har präglats av arbetet med Amsterdamfördraget och med utvidgningen av unionen. Europeiska unionen står inför en uppgift av historiska dimensioner. De nya demokratierna i östra och centrala Europa och i Baltikum som har kastat av sig kommunismen söker sig till unionen. För dem, liksom för EU: s nuvarande medlemsländer, handlar det innerst inne om att bygga ett samarbete för att säkra fred, stabilitet och demokrati.
Utmaningarna på området för den tredje pelaren är stora inom det nuvarande EU. De är också mycket stora i ansökarländerna. Dessa frågor är i högsta grad i fokus. Vi har skilda erfarenheter i EU och i ansökarländerna, men de problem som vi möter är i grund och botten desamma. Den organiserade brottsligheten drabbar oss alla. Låt mig ta ett exempel: Slavhandeln med kvinnor och barn är en viktig politisk fråga i EU. Nu börjar den också erkännas som en viktig fråga i ansökarländerna; det är deras unga kvinnor som drabbas. Ett annat exempel: Knarksmugglarna använder ansökarländer och transitländer i sin hantering. Nu inser ansökarländerna att det också leder till en inhemsk marknad för knark.
Vi har inte bara gemensamma intressen, utan också ett gemensamt ansvar. Från vår sida handlar det om att leva upp till pre-accession strategy . För ansökarländerna handlar det om att införa acquis på det rättsliga och inrikes området.
Vi har lagt ned mycket tid på att arbeta fram kommissionens yttrande för alla ansökarländer. På ett tidigt stadium har vi påpekat att just de inrikes och rättsliga frågorna skulle komma att kräva mycket arbete och tid i förberedelserna för utvidgningen. Detta kan ju förefalla självklart. Om den organiserade brottsligheten tillåts utbreda sig, så naggas demokratin i kanten. Om de demokratiska institutionerna inte klarar att omsätta och övervaka lagarna, så tappar människor tilliten. Det drabbar ländernas ekonomi. Den som investerar vill kunna lita på rättssystemet. Det är grundläggande för medlemskapsförhandlingarna att ansökarländerna övertar unionens acquis , vilket kräver stabila rättsliga institutioner.
Under våren ägnade vi mycket tid åt att argumentera för våra synpunkter i regeringsförhandlingarna inför Amsterdammötet. När det gäller den tredje pelaren innebär Amsterdamfördraget ett stort steg framåt, även om vi naturligtvis hade önskat att det hade varit ännu större.
Under året har vi, förutom arbetet på dessa två centrala områden, också tagit ett antal särskilda initiativ. Vi har lagt fram ett förslag om tillfälligt skydd, temporary protection , som vi debatterade här i kammaren i oktober.
Vår utgångspunkt har ju varit att människor med tillfälliga uppehållstillstånd bör ha samma slags skydd, oavsett i vilket medlemsland de befinner sig. Vi har också lagt fram ett förslag till konvention om regler för invandring, dvs. admission . Bakgrunden var helt enkelt att vi hade ett antal resolutioner som vi ville föra samman till ett enda instrument med likartade regler när det gäller arbetskraft, egenföretagare, studenter, forskare, familjemedlemmar och invandrare som är varaktigt bosatta inom unionen.
Jag har också under året presenterat ett meddelande om verkställighet och erkännande av civila domar som ju i viss mån svarar på den frågeställning som Nassauer efterlyser, dvs. att det i dag tar för lång tid och kostar för mycket att få en dom verkställd i ett annat medlemsland.
Som minister Fischbach sade, sprider sig de syntetiska drogerna som en löpeld bland ungdomar runtom i Europa. Drogerna designas för att undgå förbud i lagstiftningen, och det händer att myndigheter tvingas lämna tillbaka beslagtagna droger, helt enkelt för att vi inte har hunnit med att föra upp dem på en förbudslista. I dag tar det ungefär två år att få upp en ny drog på FN: s förbudslistor. Detta är naturligtvis inte acceptabelt.
När jag insåg omfattningen av detta problem, gav jag mina tjänstegrenar i uppgift att göra en ordentlig analys av situationen. Vi var klara med analysen i januari och arbetade sedan fram ett meddelande till parlamentet i maj. Vi har, som ni vet, föreslagit ett system för informationsutbyte som skall göra det möjligt för oss att snabbt varna varandra när nya substanser kommer ut på marknaden och att dela erfarenheter och analyser. Vi måste också få fram metoder för att snabbare kunna förbjuda nya kemiska droger. Detta ställde sig ministerrådet bakom i juni.
När det gäller kampen mot knarket har vi ett väl fungerande samarbete med både Europaparlamentet och ordförandeskapet. Kommissionen har också starkt engagerat sig i antidrogaktiviteter utanför Europas gränser. Det gäller såväl i Nordafrika som i Sydostasien och i Latinamerika. Jag kan nämna att vi så sent som i förra veckan deltog i ett möte i Dominikanska republiken om implementeringen av den handlingsplan för drogbekämpning i Karibien som antogs i Barbados i maj 1996.
Slavhandeln med kvinnor var föremål för en särskild debatt här i plenum i går, när Waddingtonbetänkandet stod på dagordningen. Som jag sade då, är vi i färd med att redan nu se på hur vi skall följa upp handlingsplanen. När det gäller sexuellt utnyttjande av barn håller vi på att arbeta fram ett meddelande som tar upp ett samlat grepp, och som bland annat kommer att föreslå ett gemensamt europeiskt register för försvunna barn.
Vi har under året startat Daphne som riktar sig till frivilligorganisationer som arbetar med barn och kvinnor som har utsatts för våld och sexuellt utnyttjande. Vi har mött ett mycket stort intresse, men har bara kunnat stödja en del av alla projekt som sänds in till oss. Vi hoppas nu att vi genom de enskilda projekten skall få erfarenheter och kunskaper som kan vara till glädje också för andra. Samtliga medlemsländer i EU är nu på ett eller annat sätt med i projekten.
Vi har också arbetat intensivt med att implementera fyra fleråriga program: Sherlock, Grotius, Stop och Oisin. Alldeles nyligen har kommissionen lagt fram ytterligare två fleråriga program, Falcone och Odysseus. Odysseus syftar till att stärka det praktiska samarbetet mellan dem som arbetar med falska dokument, gränskontroll, asyl- och migrationsfrågor.
Fru ordförande! När man ställer frågan på vilka områden som Europeiska unionen bör koncentrera sig, svarar en majoritet av de tillfrågade att det handlar om att bekämpa den organiserade brottsligheten, knarket och våldet. Det är detta som oroar människor i dag. De väntar sig att vi skall göra kraftinsatser för att värna deras personliga frihet, trygghet och säkerhet. Kommissionen spelar en aktiv roll i arbetet med unionens handlingsplan för kampen mot organiserad brottslighet. Det gjorde kommissionen inför toppmötet i Dublin och har fortsatt med det både före och efter toppmötet i Amsterdam. Det är glädjande att ministerrådet har ställt sig bakom att medlemsländerna och unionens institutioner tillsammans skall sätta kraft bakom orden att göra kampen mot organiserad brottslighet effektiv.
Verkligheten talar emellertid sitt tydliga språk. Vi har inom EU 15 olika rättssystem, skilda definitioner på bedrägeri och stora skillnader i reglerna för banker och finansiell verksamhet. Denna situation utnyttjar den organiserade brottsligheten. Det borde ställa skärpta krav på ökat samarbete och större effektivitet i unionens brottsbekämpning.
För att öka möjligheterna till ett effektivt samarbete har jag lagt fram ett förslag om en gemensam åtgärd, det s.k. Falcone-programmet, som syftar till just förstärkt samarbete mellan dem som arbetar på fältet med polisiära och rättsliga frågor på detta område.
Det är uppenbart att kampen mot organiserad brottslighet och korruption är ett viktigt inslag i de kommande medlemskapsförhandlingarna med länderna i Öst- och Centraleuropa. Handlingsplanen föreslår att en särskild samarbetspakt mot organiserad brottslighet skall ingås mellan ansökarländerna och EU: s medlemsländer. Tillsammans med ordförandeskapet är kommissionen nu i färd med att studera hur en sådan pakt skall utformas.
Jag har flera gånger, liksom föredraganden gör det, beklagat att många konventioner på tredje pelarens område ännu inte har trätt i kraft. Det handlar om Europol, utlämningskonventionen och konventionen om skydd för gemenskapens finansiella intressen. Jag skulle vara tacksam om också kammarens ledamöter hjälpte till så att vi, som ordföranden sade, åtminstone får Europol på plats till den 1 juli nästa år.
Som jag nämnde inledningsvis, innebär Amsterdamfördraget att det rättsliga och inrikes samarbetet lyfts upp till en ny nivå. Det innehåller ett femårigt arbetsprogram för hur gränskontroll, migrations- och asylfrågor samt civilrätt skall integreras med första pelaren. Det gäller även de frågor som nu ligger under Schengenavtalet. Samarbetet på det område som blir kvar inom tredje pelaren, dvs. polis, tull och straffrätt, kommer att utvecklas bland annat genom rambeslut. Vi kommer att fortsätta att arbeta med de instrument som vi har genom Maastrichtfördraget. Samtidigt förbereder vi oss självfallet för den dag då Amsterdamfördraget träder i kraft.
Jag anser att det krävs en ordentlig översyn av det nya fördragets konsekvenser för de rättsliga och inrikes frågorna. Jag har därför satt i gång ett analysarbete som jag tänker presentera för parlamentet och ministerrådet i form av en brett meddelande. Jag hoppas att det, på samma sätt som en vitbok, skall tjäna som ett viktigt underlag för en genomgripande debatt om hur vi skall förverkliga ett Europa i frihet, säkerhet och rättvisa.
Med detta vill jag tacka de utskott här i parlamentet som vi i kommissionen samarbetar intensivt med för ett gott samarbete under året. Jag vill även tacka ordförandeskapet för de lyckosamma insatser som vi, trots allt, har lyckats åstadkomma under 1997.
Tack så mycket, kommissionär Gradin!
Debatten avbryts och återupptas klockan 15.00.
Välkomsthälsning
Innan vi kommer till omröstningarna vill jag säga några välkomstord. Högt ärade kolleger, på den officiella åhörarläktarn hedrar oss i dag familjen till Miguel Angel Blanco med sin närvaro, det unga kommunalrådet från staden Ermua i spanska Baskien, som i juli i år bortfördes och mördades av terroristorganisationen ETA.
(Ihållande applåder) Som ni säkert kommer ihåg, orsakade Miguel Angel Blancos död en enorm chock både i Spanien och i resten av Europeiska unionen. Europaparlamentet isolerade sig inte från denna känsla, som även omfattar alla andra offer för terrorismen, utan skickade en delegation till Ermua, för att tydligt och klart visa sin solidaritet. Familjen åtföljs av borgmästaren i Ermua och talesmännen för de i stadshuset företrädda partierna. Jag vill uttala våra hjärtligaste välkomsthälsningar till alla er, så som de också uttryckts i applåderna från detta parlament. Hjärtligt tack för att ni kom hit!
Omröstning
Skyldigheten att ange jämförpriset för en artikel är förvisso lovvärd och kan bara bidra till bättre information till konsumenten.
Med tanke på det allt större utbudet av produkter går Oomen-Ruijtens betänkande i rätt riktning, att utbilda européerna i jämförande konsumtion. Enligt principen att alltför mycket information skadar informationen måste vi ända vara vaksamma mot de överdrifter som en sådan åtgärd skulle kunna innebära.
När parlamentets miljöutskott behandlade betänkandet fick jag redan då möjlighet att fästa mina kollegers uppmärksamhet på problemet med att ange literpris när det gäller vin eller sprit. Vad har konsumenten för nytta av att veta att den eller den champagnen eller whiskyn kostar så och så mycket per liter, när alla flaskor som erbjuds innehåller t.ex. 0.75 eller 0.70 l? Jämförelsen han kan vilja göra syns direkt på etiketten med artikelns försäljningspris.
Jag anser att det inte tjänar något till att överlasta en etikett om den extra informationen inte tillför något annat än jämförpriset. Jag önskar därför att bestämmelserna i artikel 10 fullständigt tillämpas: "bibehållande av mer gynnsamma bestämmelser" .
Med beaktande av detta förbehåll röstar jag för Oomen-Ruijtens betänkande. Ett mer enkelt och flexibelt direktiv är nödvändigt såväl för konsumenten som för affärsinnehavaren.
Jag välkomnar förlikningsöverenskommelsen med rådet rörande arrangemang för dubbel prissättning av varor under övergångsperioden för införandet av den gemensamma valutan. Beslutet kommer att medföra att varornas pris anges i såväl den nationella valutan som i euro, inklusive priset per enhet, per kilo eller per liter i tillämpliga fall.
Undantaget för små butiksinnehavare tyder också på sunt förnuft. Små butiker får sex år på sig att uppfylla direktivets krav. Eftersom dessa små butiker säljer allting, hade det naturligtvis inneburit en oacceptabel börda att begära av dem att också sätta ut enhetspriset på produkter.
Dessa åtgärder är praktiska och kommer att hjälpa konsumenterna att bättre förstå hur den gemensamma valutan fungerar.
Råtobak (A4-414/97)
Den svenska socialdemokratiska gruppen har avstått från att rösta om ändringen av denna förordning, eftersom vi anser att det inte skall utgå något jordbruksstöd till tobaksodling överhuvudtaget.
Genomförandet av den gemensamma marknaden och avregleringen den medfört, har avsevärt bidragit till att vissa ekonomiska områden i större utsträckning utsatts för internationell konkurrens. Produktionen av tobak är en sektor som ingår i den europeiska jordbruksekonomin, och den förtjänar därför all vår uppmärksamhet. Men den måste ändå behandlas oberoende av de ärenden om kampen mot tobaksmissbruk som kommer att tas upp i kammaren i morgon.
Som läkare och ansvarig för en öron-näsa-halsavdelning beklagar jag dagligen förödelsen som uppstår på grund av en överdriven konsumtion. De europeiska jordbrukare som odlar tobak skall emellertid inte betala priset för beslut som skulle missgynna dem i förhållande till deras amerikanska eller asiatiska kolleger. Det har hittills inte varit fallet, eftersom denna verksamhet fortsätter att skyddas.
Det är anledningen till att jag röstar för förlängningen av de nuvarande reglerna i avvaktan på en fullständig reform av organisationen för den gemensamma tobaksmarknaden. Jag är också positiv till tillämpningen av det brådskande förfarandet i fördelningen av kvoter för 1998 års skörd.
Systemet med en gemensam ersättningsnivå såsom det fungerar i dag, uppfattas positivt av flertalet producenter, vilka utgör en icke försumbar sysselsättningsreserv i dessa svåra tider.
Vi måste därför till att börja med säkerställa garantivärdena innan vi sedan kan planera för nya grunder som är mer i harmoni med framtidsutsikterna för världsmarknaden, samt de ansträngningar som gjorts för att minska de förödande konsekvenserna av tobaksmissbruket.
Jag kommer därför att rösta för förslaget såsom det lämnats av kommissionen till Europaparlamentet.
Jag har röstat mot detta förslag om att förlänga förordningen gällande den gemensamma organisationen av marknaden för råtobak. Anledningen är främst att jag anser stödet till tobaksodlarna vara orimligt, eftersom EU samtidigt har program för att förhindra rökningens skadeverkningar. Vi vet att tusentals och åter tusentals människor dör varje år på grund av tobaksrökning, och att sjukvårdskostnaderna är astronomiska för att sköta om de människor som far illa på grund av rökning.
EU: s stöd till tobaksodling bör därför upphöra helt och hållet. Stöd bör i stället ges så att de som i dag odlar tobak kan ställa om till annan odling.
De varningsklockor som vi i parlamentet fått, bland annat i revisionsrättens senaste årsrapport, visar klart och tydligt att EU: s politik inom detta område fungerar mycket dåligt. Bland annat fungerar inte de interna kontrollsystemen. Dessutom är bedrägerier vanliga. Jag tycker därför inte att det är rimligt att fortsätta denna politik.
De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat emot att den gemensamma uppgörelsen om råtobak förlängs till att omfatta skörden 1998. Vi tycker inte att den tobak som odlas i EU bör stödjas på grund av följande: Dels är det omoraliskt att den exporteras, då den inte lever upp till EU: s egna standarder, dels tycker vi att det är dubbelmoral att vi årligen använder 11, 2 miljoner ecu till att bekämpa cancer, samtidigt som vi stödjer tobaksodling genom marknadsordningarna. I stället går vi in för att lägga om produktionen i dessa områden till andra grödor för att på detta sätt ge de människor som just nu är beroende av denna produktion en existensgrundval.
Betänkande: Andersson (A4-313/97)
Huvuddragen i betänkandet om framtidens arbetsorganisation är bra. Frågorna skall så långt som möjligt regleras decentraliserat genom avtal mellan arbetsmarknadens parter, s.k. partnerskap på avtalsbasis, som innebär att parterna själva bestämmer på vilken nivå avtalen sluts. Anledning saknas dock att dra in Europeiska kommissionen i partnerskapet såsom antyds i betänkandet. Jag har ändå röstat ja till betänkandet.
Jag röstar mot betänkandet av Andersson. Den tydliga överensstämmelsen mellan synpunkterna i detta betänkande och kommissionens grönbok bekräftar bara att majoriteten i Europaparlamentet helt delar kommissionens synpunkter om hur framtidens europeiska arbetsmarknad skall inrättas. Trots goda element i betänkandet är de enda parametrarna som pekar mot framgång i Andersson-betänkandet den kvantitativa tillväxten och en ökad ekonomisk profit. Därför innehåller betänkandet enbart en reparation av de negativa konsekvenser som förslaget i kommissionens grönbok kommer att medföra, exempelvis den negativa betydelsen som införandet av en årlig arbetstidsnorm kommer att få för löntagarens familjeliv och deras sociala liv över huvud taget.
Jag tycker att det är oacceptabelt att Andersson-betänkandet uppmanar kommissionen att delta i en EU-reglering av de nationella arbetsmarknaderna (punkt 1). Det, att betänkandet i samband med detta hänvisar till vilken betydelse de europeiska parterna på arbetsmarknaden har, gör det inte mer acceptabelt. Detta medför i realiteten att de nationella fackföreningarna och arbetsgivarföreningarna ställs utan inflytande vad gäller medlemmarnas intressen och att fler delar av arbetsmarknadsområdet omfattas av EU-lagstiftning.
Jag skulle vilja stödja de kretsar inom dansk fackföreningsrörelse som kommer att stå fast vid principerna om att bevara den fria förhandlingsrätten mellan arbetsmarknadens parter på ett nationellt plan, och som kommer att motarbeta all form av EU-inblandning i överenskommelserna. Samma kretsar inom fackföreningsrörelsen stödjer till fullo det breda internationella fackliga samarbetet och denna uppfattning delar jag också. Mot denna bakgrund tar jag avstånd från betänkandet.
Jag välkomnar verkligen denna grönbok och föredragandens arbete med den. Jag hoppas att konkreta åtgärder kommer att uppstå från diskussionerna kring detta dokument. Efter att ha blivit frustrerad förra året, när den tidigare brittiska regeringen motsatte sig en flexibel EU-politik rörande arbetstiden, så gläder det mig att kunna säga att vår nya regering spelar en ledande roll i sådana debatter.
Ledamöter från brittiska Labourpartiet, som jag, gläder oss åt att konstatera att föredraganden framhäver det livslånga lärandet som en politik att stödja på EU-nivån, så som vår regering gör hemma. Han gör rätt i att betona behovet att anpassa politiken så att den passar olika människor. I Storbritannien har exempelvis vår finansminister tillkännagivit en betydande utbyggnad av barnomsorgen, för att hjälpa föräldrar att gå från understöd till arbete.
Vi kan alla lära oss av bästa praxis i andra länder. Där såväl ledningen som personal vågar vara flexibel, och styra förändringar snarare än att bli offer för dem, kommer vi att återfinna de säkraste ekonomiska framtiderna. Jag hoppas att mina kollegor kommer att ställa sig bakom detta betänkande och föra debatten vidare, för att generera nya idéer och dela med sig av bästa praxis om arbetsorganisation. Detta kan bli en viktig sporre för de nationella regeringar som håller på att utarbeta sina sysselsättningsåtgärdsplaner inför toppmötet i Cardiff nästa år.
Frågan om förnyelse av arbetsorganisationen behandlas i de nu pågående samhälleliga omstruktureringarna i tre väsentliga dimensioner:
dimensionen om en omfördelning av arbetet med hänsyn till växande produktivitet och effektivitet, dvs. både mellan betalt förvärvsarbete och andra former för samhälleligt nödvändigt arbete, och därigenom mellan män och kvinnor, och mellan sysselsatta och arbetslösa, -dimensionen med möjligheter till nedbrytande av hierarkier och utvidgning av individuella respektive kollektiva ansvarsspelrum inom förvärvsarbetet som väsentligt element i en mänsklig omgestaltning av arbetslivet, vilket nya teknologier och ledningsstrategier i dag gör möjligt, -dimensionen med en mer flexibel utformning per produkt av den direkta arbetsprocessen på alla områden av produktion och tjänster.Anderssons betänkande befattar sig övervägande med den tredje dimensionen, där han givetvis ingående även tar upp de beroende arbetandes intressen. Detta är helt och hållet positivt, men det räcker verkligen inte. Med hänsyn till det akuta problemet med massarbetslösheten kommer det dock att krävas att man befattar sig även med de båda förstnämnda dimensionerna med omorganisation av arbetet. Vi hoppas att debatten går vidare och utvidgas i motsvarande omfattning - speciellt också av kommissionen, som där skulle kunna finna nya möjligheter att övervinna några blockeringar, som ännu gäller den totala frågan om en europeisk sysselsättnings- och arbetspolitik.
Betänkande: Waddington (A4-372/97)
Fru ordförande! Jag välkomnar Waddingtonbetänkandet som ett genomarbetat och följdriktigt svar på kommissionens meddelande om kvinnohandel som syftar till sexuellt utnyttjande. Det är mycket svårt att inse att ett sådant slaveri fortfarande förekommer den dag som i dag är. Ändå läser vi att kvinnohandeln faktiskt håller på att öka, enligt den internationella organisationen för migration. Det gör det ännu viktigare för Europeiska unionen att ha en samordnad strategi för dess bekämpande. Kommissionen har gjort bedömningen att en halv miljon kvinnor är föremål för kvinnohandel varje år, men problemets verkliga omfattning är okänd, till följd av företeelsens hemlighetsfulla natur. De stora vinsterna och de små riskerna vid kvinnohandel uppmuntrar förövarna att tillhandahålla allt fler kvinnor för sexuellt utnyttjande i Europeiska unionen. Många av dessa desperata kvinnor är fattiga och sårbara, marginaliserade i sina samhällen, och tror att livet i ett annat land kan bli bättre - en flykt, en nystart.
Det är därför helt nödvändigt att få till stånd en områdesöverskridande, transnationell europeisk intriktning rörande detta problem. Det är mycket uppmuntrande att medlemsstater har bekräftat att kvinnohandeln utgör ett brott mot de mänskliga rättigheterna och ett de har ett gemensamt intresse i att bekämpa den. Det är också uppmuntrande att programmen Stop och Daphne finns tillstädes. Det föreligger emellertid ett stort behov av ytterligare finansiering av dessa initiativ, och jag vill att 1999 skall utropas till Europaåret mot våld mot kvinnor, eftersom detta skulle utgöra ytterligare en uppmuntran att öka dessa budgetposter.
Det är slutligen viktigt att kvinnornas ställning i samhället tas med i förhandlingarna om utvidgningen av Europeiska unionen, i synnerhet som central- och östeuropeiska länder snabbt kommit att bli den nya grogrunden, och lättillgängliga områden, för kvinnohandel och för kvinnor som förs till Europeiska unionen.
Den stora ökningen av kvinnohandelns omfattning leder till att många tusentals kvinnor från världens fattigare områden blir föremål för sexuellt slaveri. Dessa olycksdrabbade offer kommer från Latinamerika, Filippinerna och länderna i Central- och Östeuropa. De är många gånger analfabeter och outbildade, och rekryteras direkt i små städer och byar med löften om ett överdådigt eller välbetalt arbete i Europa. När de väl kommer till Europa hamnar de i händerna på hallickarna, som tar hand om deras pass och tvingar dem att prostituera sig.
Jag hälsar med tillfredsställelse det faktum att denna fråga kommit att hamna inom Europols narkotikaenhets verksamhetsområde. Mycket återstår emellertid ännu att göra. Vi måste få en bättre samordning av polisinformation och lagar och domspraxis måste harmoniseras över EU.
De som driver denna onda handel måste straffas hårt. När de grips skall de dömas till långa straff, motsvarande dem som döms ut för svåra narkotikabrott. Straffet måste anpassas till brottet.
Vi har i dag röstat för Waddingtons strålande betänkande om kvinnohandel som syftar till swxuellt utnyttjande. Detta har vi gjort trots att man uppmanar till ratificering av Europol-konventionen och till att utvidga verksamhetsområdet för det kommande europeiska informationssystemet (SIS). Europol är ett av många steg som tas i riktning mot ett " Europas förenta stater" . Gränsöverskridande polisiärt samarbete är ibland en nödvändighet, men det finns absolut ingen grund till att göra det till ett överstatligt samarbete. Samma sak gäller för SIS och hela Schengen-arbetet. Vi erkänner behovet av åtgärder i samband med kvinnohandeln, men vi anser att det skall ske på mellanstatlig nivå.
De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för en förstärkt insats för att hjälpa de kvinnor som faller offer för människohandel. Det är en form av slaveri där kvinnor från tredje land transporteras till EU för att utnyttjas antingen till påtvingad prostitution eller till tvångsäktenskap eller andra arbetssituationer som innefattar sexuellt utnyttjande. Dessa kvinnor befinner sig ofta i en mycket olycklig och utsatt position. Det är därför viktigt att man agerar både för att hjälpa offren och för att gripa människohandlarna. Det är ett gränsöverskridande problem och det är därför viktigt att kommissionen tar detta initiativ. Medlemsländerna måste samarbeta om forskning och utbildning, utbyta upplysningar och erfarenheter osv. Människohandel måste bekämpas och det görs effektivast med en gemensam insats.
Betänkandet beskriver några av problemets mer dramatiska dimensioner. Trots detta lyckas det inte gå på djupet av de substantiella skäl vilka framkallar och utgör denna sociala pest, inte heller lyckas den peka ut de verkligt skyldiga till denna moderna slavhandel. Av detta skäl lyckas det inte, trots att det innehåller många intressanta förslag, påvisa de förslag som skulle leda till ett substantiellt och fullständigt bemötande av problemet.
Det är kanske mer smärtsamt för de "civiliserade" länderna att erkänna det tunga ansvar de har för hela länders sociala och ekonomiska förfall, i syfte att tjäna gigantiska ekonomiska europeiska och multinationella intressen och på så sätt leda hela folk till elände. Marknadens lag själv, vilken ställer sig mot våra egna länders medborgares och arbetares värdighet, har omvandlat vissa andra länder, i Europa och tredje världen, till bytes- och handelsvara. Den har skapat ett "paradis" av djungellagar, så att den organiserade internationella brottsligheten skall kunna verka nästan ostört, då den handlar med värdigheten och till och med människans själva existens.
Stränga straff och hämmande genom stärkning av Europol, som slutligen jagar offren själva och inte slår emot de starka och flexibla nätverken av organiserad brottslighet, är inte att bemöta problemet. I samma stund drar Schengen åt järnringen runt invandrarna, själva offren och berövar dem grundläggande rättigheter, samt lämnar dem blottade inför olaglighetens nåd och brottsligheten som utlöser denna. Att försäkra och garantera invandrarnas rättigheter, att tillhandahålla tjänster för mottagande och grundläggande villkor för överlevnad är att bemöta problemet; ännu mer så att utveckla ett ömsesidigt, jämlikt och vinstgivande samarbete med tredje länder. Att utveckla deras ekonomiska bas, vilken förstörts av de utvecklade ländernas rovaktiga utnyttjande, så att de skall kunna ge sina medborgare möjlighet att med värdighet arbeta och leva i sina hemländer.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.00.)
Framsteg på området för rättsliga och inrikes frågor (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är den fortsatta debatten om de muntliga frågorna från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om den årliga debatten om framsteg på området för rättsliga och inrikes frågor.
Herr ordförande! Jag ber om ursäkt att jag i början av denna debatt först skulle vilja yttra mig om arbetsordningen. Jag kan dock inte underlåta att förse förfarandet under dagens debatt med två kritiska påpekanden, och jag riktar mina påpekanden till er, herr ordförande, tillsammans med en vädjan.
Vi upplever nu för tredje gången i rad att debatten om framstegen på området för rättsliga och inrikes frågor har placerats så i föredragningslistan att just det händer som inträffade i dag vid tolvtiden, att vi måste avbryta debatten, eftersom våra viktiga omröstningar måste äga rum däremellan. Det är inte bra för debatten. Jag skulle vilja be er att för ett så centralt tema finna en annan plats på föredragningslistan, som gör det möjligt för oss att diskutera i ett sammanhang.
En andra vädjan till er, herr ordförande, med ett andra kritiskt påpekande: Jag är mycket tacksam mot kommissionär Gradin, att hon tidigare i dag höll sitt tal till slutet. I hennes ställe skulle jag inte ha avslutat mitt tal, ty det sätt som den här församlingen anser att man kan behandla en kommissionär på, är inte acceptabelt! Jag säger det uttryckligen till oss, kolleger, och ber var och en av de närvarande att i grupperna se till att vi inte förstör vårt rykte. På det viset kan man inte behandla en ledamot av kommissionen när det gäller en så betydande debatt! Jag vill verkligen be om att vi undviker det i framtiden. Om det här skall diskuteras vid middagstid - den här gången var Gradin offret, annars är det andra, antingen talare eller rådsrepresentanter eller kommissionsrepresentanter -, är det outhärdligt. Då lyssnar ingen människa. Det är ovärdigt för Europaparlamentet! Jag vill därför be er, herr ordförande, att ni tar upp det till diskussion i ordförandekonferensen. Tack så mycket!
Jag skulle kort vilja svara på era två kommentarer som både var inlägg och kritik, för att notera dem och till ordförandekonferensen vidarebefordra ert påpekande att debatterna på detta område avbrutits för tredje gången av uppehåll för lunch, och för att återföra kritiken till er, eftersom det bl.a. beror på att talarna inte respekterar talartiden vilket leder till att vi inte kan hålla det planerade tidsschemat.
Jag upprepar också min ursäkt till kommissionären för oordningen nyss, men vi vet inte riktigt hur vi skall kunna få ordning på en kammare där ledamöterna håller på att sätta sig. Det är ett återkommande problem och jag skall vidarebefordra det till ordförandekonferensen.
Herr ordförande! Bara en mening. För att ge mer tyngd åt vår kollega Schulz uttalande skulle jag vilja säga att PPE ord för ord stödjer det han just sade och vi stödjer det med eftertryck.
Jag tackar er, fru Reding. Samtliga dessa kommentarer kommer att vidarebefodras till berörda myndigheter.
Jag ber er respektera talartiden så att vi kan undvika dessa obehagliga situationer.
Herr ordförande! Jag instämmer i vad kollegerna nyss sade.
Jag skulle vilja börja med att tacka föredraganden, som accepterat de flesta ändringsförslagen som jag lämnat till utskottet i den socialistiska gruppens namn.
Den resolution som läggs fram för oss får därför vårt fulla godkännande, sånär som på en punkt. Jag anser att det finns två sätt att gripa sig an denna årsrapport. Ett första synsätt är att placera framstegen och förväntningarna från de medborgare vi representerar parallellt. Ur den synvinkeln - och jag återkommer dit - är avgrunden stor mellan förväntningarna och verkligheten. Men man kan också mäta utvecklingen i förhållande till föregående år, vilket är mer realistiskt och mindre deprimerande. Det är vad vi gjorde när vi noterade att parlamentet fått mer information och oftare blivit tillfrågat, i enlighet med artikel K 6.
En alltför restriktiv tillämpning av denna artikel var ett av våra allra viktigaste klagomål tidigare. Vi uppskattade att det luxemburgska ordförandeskapet åtog sig att i förväg tillämpa artikel K 11 i Amsterdamfördraget som klart och tydligt anger rådets och kommissionens skyldigheter gentemot parlamentet. Nassauer betonade det i förmiddags och rådets ordförande tog också upp det, vilket jag tackar honom för.
Vi noterar även framsteg i valet av beslutsformer som är mer förenliga med fördraget, bl.a. genom gemensamma åtgärder. Dessa lovord är emellertid inte fullständiga, eftersom förteckningen över rådets åtgärder fortfarande innehåller alltför mycket resolutioner som inte överlämnas till oss för kontroll. Jag tänker t.ex. på resolutionen om skenäktenskap som utarbetats i totalt dunkel av "migrationsgruppen" , utan att parlamentet vid något tillfälle vare sig informerats eller ännu mindre rådfrågats. Det handlar ändå om en text med mycket viktiga konsekvenser för rätten att leva i en familj. Man kan förvånas över att en sådan restriktiv text antas om ett ämne som inte återfinns i rådets program medan avtalet om harmonisering av reglerna för immigration som aviserades av Gradin förra året ännu inte sett dagens ljus.
Rent allmänt anser vi att rådet och kommissionen inte ger asyl- och immigrationsfrågorna tillräcklig uppmärksamhet. Även om vi glädjer oss åt kommissionärens initiativ beträffande tillfälligt skydd, beklagar vi att projektet med att harmonisera beviljandet av flyktingstatus och beträffande extra skydd - som ändå är inskrivna i rådets program sedan mycket lång tid - inte ens har inletts.
Kort sagt, vi noterar ett antal framsteg, men vi är fortfarande mycket kritiska mot att framstegen går så långsamt, vilket ger de europeiska medborgarna intryck av att inga framsteg görs på dessa känsliga områden. Det stämmer, på ett karikatyrartat sätt, för den fria rörligheten för personer som verkligen är ett uttjatat ämne. Men det är även fallet för det europeiska rättsliga området. Det var redan en prioriterad fråga för det spanska ordförandeskapet under 1995. Men det har verkligen svårt att ta form. Diskussionerna går förvisso framåt och det finns odiskutabelt konkreta förslag. Betänkandena nyligen från våra kolleger Cederschiöld, Orlando och Bontempi är bevis på det. Men framstegen är så blygsamma och tillämpningstiderna så långa att en hel boulevard öppnar sig framför demagogerna på jakt efter allt som kan minska Europas trovärdighet.
I det sammanhanget måste jag erkänna att jag blev chockad över en ärekränkande annons från gruppen nationernas Europa i den franska pressen med texten: "Låt oss lämna de stora internationella brottslingarna i fred, Europa "vill" ändå inte göra något åt dem" . Man kan f.ö. med intresse notera att de som på detta sätt kritiserar Europas oförmåga är de som är mest ivriga att förvägra oss medel för att Europa skall kunna vara effektivt, genom att förvägra de europeiska institutionerna all ny makt och genom att hålla fast vid enhälligheten, vars förlamande kraft vi känner till - rådets ordförande betonade det i sitt inlägg i förmiddags. Detta naturligtvis i den tillsnörpta nationella suveränitetens namn, som går emot principer man påstår sig försvara.
De tvåhundra ämbetsmän som träffades i Bryssel förra veckan i förlängningen av överklagandet i Genève gjorde rätt i att peka på tungroddheten och långsamheten i inrättandet av detta rättsliga Europa, som i full fart slår emot det starka begäret för ålderdomlig nationell suveränitet.
Tyvärr är chansen inte stor att en verklig förändring inträffar innan bestämmelserna i Amsterdamfördraget träder i kraft avseende det nya avsnittet, vilket antagligen gör att vi kan vänta oss flera föga entusiasmerande årsredovisningar!
Herr ordförande! Det luxemburgska ordförandeskapet har varit nyskapande. För att förstärka parlamentets kontroll när det gäller kampen mot brottslighet, asylpolitik, fri rörlighet, etc. beslutade ordförandeskapet att tillämpa de nya reglerna i Amsterdamfördraget i förväg och rådfråga Europaparlamentet långt innan ratificeringen av fördraget gör rådfrågningen obligatorisk. I och med detta har det luxemburgska ordförandeskapet verkligen gjort sig förtjänt av öppenheten och demokratin i Europa. Det tackar vi för!
Det luxemburgska ordförandeskapet skulle ha velat vara nyskapande även på andra områden. Det skulle ha velat fatta viktiga beslut för att Europa bättre skall kunna bekämpa den internationella brottsligheten, människohandeln, den olagliga invandringen, den gräsliga pedofilin, osv. Det skulle ha velat uppnå det medborgarna kräver, konkreta och effektiva åtgärder för att den fria rörligheten skall komma ärliga människor till del och inte alla slags brottslingar, men tyvärr har de omfattande ansträngningarna och det positiva arbetet ofta reducerats till intet av vissa medlemsländer, vilka dragit nytta av kravet på enhällighet inom den tredje pelaren för att stoppa viktiga ärenden.
Det måste påtalas högt och tydligt. Om nödvändiga åtgärder för att bekäma terrorism och brottslighet inte kan genomföras, beror det på vissa medlemsstater som tar den gemensamma egendomen som gisslan för att tillgodose nationella dunkla intressen. Det är rent och skärt missbruk och det vore på tiden att det upphör, herr ordförande, för de enda som drar nytta av sådana åtgärder är maffian och andra bedragare.
Trots detta lyckades det luxemburgska ordförandeskapet aktivera viktiga ärenden: mina kolleger har redan tagit upp det. Ordförandeskapet borde ändå ha kunnat föra upp ytterligare punkter bland tillgångarna. Om det inte varit möjligt är det definitivt inte rådets utmärkte ordförande Fischbachs fel, utan det beror snarare på en regel om enhällighet som ännu en gång visat hur skadlig den är.
Herr ordförande, herr rådsordförande, kära kolleger! Även i det här fallet är vi mycket nöjda med det arbete som Nassauer har utfört och vi kan med tillfredsställelse konstatera att man allt mer börjar informera och konsultera Europaparlamentet, och detta är något för oss mycket viktigt. Även om mycket återstår att göra på området så tror jag att parlamentets kontroll över dessa känsliga frågor, som så att säga berör kärnan i den nationella självständigheten, är av absolut största betydelse, framför alt när det gäller Europol och domstolen som vi måste se till att få igång med det snaraste, och i allmänhet när det gäller medborgarnas personuppgifter. Och det är på dessa två begrepp - frihet och säkerhet - som Europas framtid hänger: medborgarnas frihet, den fria rörligheten, vilka uppenbarligen inte får ifrågasättas av den viktiga, oerhört viktiga och allt svårare kampen mot allehanda maffiaorganisationer, allehanda typer av kriminalitet. Det är här kampen om vår kontinents framtid utkämpas!
Herr ordförande! Under det gångna året har framsteg gjorts i den europeiska rättspolitiken. Det har redan sagts: det nederländska ordförandeskapet var med och fick igenom Amsterdamfördraget. Under det nederländska ordförandeskapet togs handlingsplanen mot den organiserade brottsligheten fram. Luxemburg har beslutat rådgöra med oss om alla förslag till beslut och Europeiska kommissionen, kommissionär Gradin, har här lagt fram ett initiativ för gemensamt agerande med avseende på tillfälligt skydd för flyktingar. Bra saker alltså under det gångna året. Men den liberala gruppen anser att vi inte får nöja oss med det. Det finns absolut brister i rättspolitiken. Det finns, och så står det också i akterna, nästan inte något avtal som ratificeras av medlemsstaterna: inte avtalet om bedrägeribekämpning, inte Europol-avtalet, osv. Får jag formulera det så här till kommissionär Gradin: Europeiska kommissionen är sparsam med sin initiativrätt. Ja, säger komissionen, kommissionär Gradin, informellt, jag har för lite personal. Nej, herr ordförande, det är ingen ursäkt. För lite personal hos Europeiska kommissionen i denna sektor tyder på att det politikområdet tydligen prioriteras för lågt. Allt går alltså långsamt.
Vad kan komma att ske och vad måste ske i framtiden? I framtiden behövs det en stark koalition mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen, och vi måste i framtiden tillsammans sätta rådets ministrar för inrikes och rättsliga frågor under tryck. Det behövs. Det finns tillräckligt mycket att göra. Herr ordförande, jag uppmanar till sist det kommande brittiska ordförandeskapet att visa att Labour kan föra en bättre europeisk rättspolitik än de konservativa.
Herr ordförande! Samarbetet på området rättsliga och inrikes frågor är förvisso ett känsligt ämne eftersom det berör en beståndsdel som är grundläggande för staternas suveränitet. Inom detta befogenhetsområde kan och skall unionens åtgärder bara vara tilläggsåtgärder och endast gälla brottslighet eller problem med allmän ordning som verkligen är gränsöverskridande. Det är ett effektivitetskrav. Men hellre än att drömma om ett gemensamt europeiskt rättsligt område, som kommer av en förvånande uppfattning om en europeisk centraliserad superstat, skulle det vara mer förenligt med behoven av att bekämpa organiserad brottslighet och illegal invandring, att inrätta samarbete mellan stater, att ömsesidigt verkställa de rättsliga beslut som fattats i respektive medlemsstat, tänka sig gränsöverskridande förfaranden genom att få inspiration av förslagen från domarna i appelationsdomarna i Genève.
Det är meningslöst att alltid vilja uppnå en dåligt anpassad rättslig enhetlighet som står i motsats till medlemsstaternas traditioner och rättsfilosofier. Vi måste i stället koncentrera Europeiska unionens ansträngningar till de verkligt gränsöverskridande aspekterna, rättsliga frågor och frågor om allmän ordning. Enligt föredraganden innebär bestämmelserna i Amsterdamfördraget på det rättsliga området och beträffande allmän ordning svårigheter avseende konstitutionella garantier då överföringen till gemenskapsnivå medför att den demokratiska kontrollen av de nationella parlamenten försvinner. Enbart detta borde medföra att fördraget fördöms. Europaparlamentet som är så petnoga när det gäller mänskliga rättigheter och konstitutionella garantier borde ta konsekvenserna av detta och uppmärksamma den allmänna opinionen på de faror som Amsterdamfördraget innebär för en demokratisk kontroll av den europeiska integrationen.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag vill ansluta mig till mina kolleger som har tackat Fischbach för hans arbete. Herr Fischbach, jag vill för min grupp uttryckligen här än en gång säga följande: Det sätt på vilket ni har lett ordförandeskapet i rådet, är ur vår synpunkt förebildligt. Ni kan bara agera inom ramen för den gällande rätten, men det som ni har visat i samarbetet med oss, där ni föregriper resultaten från Amsterdam, gör klart att det kan finnas en fruktbar och konstruktiv dialog mellan parlament och råd, som bidrar till att bryta ned den ömsesidiga misstron, och som bidrar till att stabilisera den demokratiska legitimeringen av rådets handlande. Om rådet samarbetar med parlamentet på området för rättsliga och inrikes frågor, då är det ett av de största framstegen - i motsats till Buffetauts ängslan om att det skulle kunna uppstå en superstat - ty författningens verklighet, grundvalen för fördraget är ju att det på dessa områden finns ett regeringssamarbete, och det har Amsterdam ju än en gång fastlagt. Detta leder dock till den av oss ofta beklagade risken för att de nationella parlamenten inte längre i tillräcklig omfattning kan utöva sin kontrollfunktion, eftersom agerandet har europeiserats, medan kontrollfunktionen och lagstiftningsfunktionen inte ankommer oss i Europaparlamentet.
Detta demokratiska underskott, detta hål i demokratin, kan undanröjas genom att man samarbetar så konstruktivt och offensivt med parlamentet - och framför allt även med utnyttjande av möjligheterna till direkt information till parlamentet från rådet - som ni, herr Fischbach, har gjort. Jag vill här uttryckligen nämna det: Att Schleder förra veckan i sin egenskap av ordförande för K4-kommittén var i utskottet och gav oss så aktuell information som aldrig förr om resultaten från rådet för rättsliga och inrikes frågor kan säkerligen tillskrivas ert initiativ!
De framsteg som har gjorts kan kompletteras, fru kommissionär, och där ger jag Wiebenga rätt, genom att vi, parlament och kommission, har ett ännu närmare samarbete, genom att ni gör mer bruk av er initiativrätt. Jag vill här klart och tydligt säga det - Wiebenga har redan antytt det -: Om det finns för lite personal på detta område, så beror det inte på kommissionär Gradin, ty hon kämpar för mer personal, utan där måste man rikta en vädjan till kommissionens ordförande, som ju luxemburgarna har bra kontakt med, att utrusta henne med mer personal.
Ett sista påpekande: I resolutionen står under punkt 10 att Europeiska unionen borde ägna sig åt bekämpandet av giftermålstjänster. Detta begrepp känner jag inte till. Jag har alltid trott att tjänst och äktenskap utesluter varandra. Det borde förmodligen heta bekämpning av skenäktenskap!
Herr ordförande! Det har hänt något nytt på rättsområdet i år. Rådets ordförande på området har tagit tillvara Europaparlamentets möjlighet att spela en konstruktiv roll. Därigenom har ni, herr Fischbach, bidragit till att föra Europasamarbetet ännu ett steg framåt, vilket vi tackar för. När Europaparlamentet visas respekt, växer det också med uppgiften. Ärendena behandlas seriöst och tidsfristerna hålls - det har visats under hösten.
Handlingsplanen mot organiserad kriminalitet och dess rättsakter var avstampet för den nya relationen mellan rådet och parlamentet. Storbritannien har under hand meddelat att man skall upprätthålla detta beteende och inte bli sämre. Amsterdamfördraget gäller alltså i detta avseende i praktiken innan det har ratificerats.
Konsultation innebär emellertid också utbyte. I ett civilt förhållande får man normalt veta skälen till att någon avslår eller bifaller en framställan. Parlamentet skall naturligtvis inte bemötas mindre korrekt än vad som är brukligt i civil verksamhet. Det är nu dags för rådet att börja informera om varför man accepterar vissa saker och varför man inte accepterar andra. Ett sådant utbyte är nämligen nödvändigt om parlamentet skall kunna fullgöra sin viktiga roll som knutlösare i den europeiska processen. Då måste parlamentet veta skälen för att kunna presentera nya lösningar och utveckla de problematiska frågorna.
Våra betänkanden måste behandlas av rådsarbetsgruppen innan ställning tas i rådet, så att man har en ståndpunkt, en reaktion därifrån, och så att man vet skälen. Det kräver nämligen respekten för den man har ett utbyte med. Förklarar inte rådet sina ståndpunkter, kan debatten gå i stå, precis som IGC-processen visade före beslutet om Amsterdamfördraget. Det är viktigt just för den europeiska maktbalansen att vi nu får ett interinstitutionellt avtal som konkret slår fast formerna för denna process.
Herr ordförande! Det är glädjande och uppmuntrande att vi under det luxemburgska ordförandeskapet ägnat viss allvarlig uppmärksamhet åt framsteg inom de rättsliga och inrikespolitiska områdena. Jag gratulerar det luxemburgska ordförandeskapet till att ha tagit med parlamentet i samrådsprocessen i ett tidigt skede. Det är av största vikt och vi välkomnar det.
Jag är helt säker på att de stadiga framstegen inom detta område kommer att fortsätta under det kommande brittiska ordförandeskapet. När allt fler människor i Europeiska unionen lever, arbetar, studerar och lever sina liv i andra länder än de där de föddes, eller där de nominellt är medborgare, kommer detta att bli alltmer nödvändigt.
Jag vill tala om tre olika saker. För det första är det, även om det är nödvändigt att straffa personer som begått brott, viktigt att personer som väntar på en rättegång i ett annat land inte hamnar i en svårare situation än de skulle ha gjort om de varit i sitt eget land. De byråkratiska förseningar som uppkommer till följd av översättningssvårigheter eller skillnader mellan rättssystem får inte innebära att de sitter häktade på obestämd tid innan de ställs inför rätta. Detta är ett område där det är viktigt att vi gör framsteg, vilket också frågan om de olika straff domstolar kan döma ut är. Många av de straff domstolar dömer ut för sina egna medborgare kan inte utan problem tillämpas för medborgare i andra länder. Jag tänker då på sådana saker som samhällstjänst, villkorliga domar med mera. Vi måste granska detta område noga.
Slutligen har vi Europols roll. Om vi skall komma till rätta med den ökade internationella brottsligheten på ett seriöst och effektivt sätt så är Europol helt nödvändigt. Vi kan inte befinna oss i ett ogynnsamt läge gentemot brottslingarna när vi tar itu med dessa saker. Samtidigt gäller att vi, om vi skall ge Europol en operativ roll, måste säkerställa att vi har inrättat de tillämpliga mekanismerna för demokratiskt ansvar, och för att människor skall kunna inkomma med berättigade klagomål när de anser sig ha blivit orättvist behandlade. Vi måste ha verkliga demokratiska garantier för Europol.
Fru kommissionär, herr ordförande för rådet! Även jag vill inlemma mig i raden av dem som vill tacka för de resultat som har uppnåtts inom ramen för detta ordförandeskap i rådet. Formellt sett, i sak och tematiskt har vi kommit ett bra stycke vidare. Hjärtligt tack för det! Men hjärtligt tack också för att man politiskt har gett en viktig signal till Europas medborgare, när man visat dem att för Europeiska unionen som helhet är den alleuropeiska brottsbekämpningen till fromma för medborgarnas säkerhet en mycket stor fråga. Det måste också göras avgörande framsteg. Här skulle jag vilja rikta en vädjan till Er att Ni också lämnar vidare till nästa ordförandeskap de erfarenheter som Ni har samlat, till exempel vad gäller påskyndande av ratificeringsförfaranden. Det finns mycket som har överenskommits mellan medlemsstaterna, och även mycket som inte har genomförts. Jag ber Er här att sätta alla tänkbara mekanismer i rörelse, redan nu inom ramen för Ert ordförandeskap, så att till exempel Europol så snart som möjligt kan användas för vår internationella brottsbekämpning. Även här finns det fortfarande en tröghet, men jag hänvisar också till Dublinkonventionen och många, många andra, där anhängiga ratificeringsförfaranden när allt kommer omkring ligger i vägen för förverkligandet av våra önskemål.
Min andra vädjan rör samarbetet på rättsområdet. Även här har Ni tagit betydande inledande steg, så att vi till exempel nu har möjlighet att använda oss av sambandsdomare. Men detta kan bara vara ett första steg i riktning mot en rättsharmonisering och ett gemensamt rättsområde. Även här ber jag Er att göra allt upptänkligt så att Europa får effektiva åtal över gränserna.
Min tredje punkt är att vi på området asylpolitik med utvidgning av Schengenutrymmet kommer att ha mycket stora krav på oss. Efter utvidgningen av den totala Europeiska unionen kommer hävarmseffekterna inte längre att ligga vid den yttre gränsen, och en harmonisering av asylrätten kommer mycket säkert att leda till en förbättring av situationen. Många uppgifter ligger alltså fortfarande framför oss. Men trots detta, hjärtligt tack för Ert ordförandeskap!
Herr ordförande! Jag skall vara mycket kort, jag skall bara säga att de ärade ledamöter som uttalat sig under debatten har verkligen berikat den, genom sina uppslag och förslag och genom sin kritik som slutligen var konstruktiv.
Man säger alltid, eller ofta, att parlamentet inte står på rådets sida. Jag för min del måste säga att jag litegrann haft motsatt erfarenhet. Jag skulle vilja säga att om rådet anstränger sig för att utföra sitt arbete, om rådet gör framsteg vilket parlamentet, med rätta, förväntar sig, får rådet erkännande och stöd av parlamentet.
Jag skulle här särskilt vilja tacka de värderade ledamöterna och framförallt ledamöterna av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, herr ordförande, som alltid givit mig stöd i mitt arbete. Jag skulle framförallt vilja tacka parlamentet för att så snabbt och raskt ha besvarat rådets begäran om ett antal ställningstaganden. Om parlamentet inte hade reagerat så snabbt, så direkt, skulle rådet säkert inte ha kunnat nå de framsteg vi ser i dag inom den tredje pelaren.
Jag delar ändå naturligtvis Lindepergs kritik då vi här gör framsteg inom ett område, eller områden, vilka vi alla vet faller under regeln om enhällighet och framförallt på områden som berör det allra djupaste av nationell suveränitet och därmed nationella traditioner och förutfattade meningar samt visst förbehåll från vissa medlemsstater.
Det är anledningen till att jag anser att vi inte får ge upp hoppet. Vi har bevisat att man mycket väl kunde göra avsevärda framsteg på detta ytterligt känsliga område. Vi skall fortsätta framåt och jag skall säga er, herr ordförande, att jag godtar gärna att Lindeperg klagar på att parlamentet inte tillfrågats om förslaget till resolution om skenäktenskap, de s.k. Scheinehen . Jag föredrar för min del en sådan förebråelse framför att bli tvungen att acceptera en annan som består i att säga till rådet att det inte agerat tillräckligt snabbt och effektivt.
Om jag trots allt har dåligt samvete på den punkten beror det på att detta förslag från ordförandeskapet, för en gångs skull, mottogs av rådet med en sådan entusiasm att jag trodde att det var bättre att göra sig av med det nu, snarare än att avvakta parlamentets yttrande i början av nästa år. Jag tackar er av hela mitt hjärta, herr ordförande, för ert stöd.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag vill också tacka för en mycket intressant och givande debatt om tredje pelaren och det som har hänt under det gångna året. Jag vill dessutom säga att jag tycker att samarbetet mellan kommissionen och de olika utskotten fungerar alldeles utmärkt, och att vi har haft många givande sammankomster och utbyten under året. Men precis som minister Fischbach säger, är det klart att både ni här i kammaren och vi i kommissionen och rådet kan beklaga oss över den tröghet som arbetet med mellanstatligt samarbete innebär. Det är ju skälet till att flera av de konventioner som ligger på alla parlamentens bord inte är ratificerade, och att vi inte har kommit igång med polissamarbete och liknande.
Sedan vill jag ge svar till bland annat Lindeperg om asylfrågorna. Frågan om asyl och en rapport om asyl ligger nu som prioritet, eftersom vi först prioriterade frågan om tillfälliga tillstånd och admission .
Något om resurser: När jag kom för tre år sedan, fanns det en handfull människor i den task force som skulle göra allt det enorma arbete som har funnits. Nu håller denna arbetsgrupp på att bli en någorlunda vettig organisation, men den är långt ifrån färdig. Jag skulle därför uppskatta om både rådet och parlamentet hade en litet generösare inställning, så att många fler initiativ skulle kunna tas.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Femte ramprogrammet inom FoTU
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
A4-0396/97 av Quisthoudt-Rowohl för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om förslag och ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om femte ramprogrammet för Europeiska gemenskapens verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (1998-2002) (KOM (97)0142 - C4-0186/97) - + KOM(97)0439 - C4-0410/97-97/0119(COD)), -A4-0395/97 av Quisthoudt-Rowohl för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om förslag till rådets beslut om femte ramprogrammet för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom forsknings- och utbildningsområdet (1998-2002) (KOM(97)0142 - C4-0234/97) - + KOM(97)439-97/0120/CNS)).Jag vill redan nu påpeka att för att i morgon undvika att omröstningen avbryts, eftersom 171 ändringsförslag lämnats in till Quisthoudt-Rowohls betänkande om det femte ramprogrammet för Europeiska gemenskapens verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration, och eftersom vi dessutom har det högtidliga mötet i morgon kl. 12.00, kommer omröstningen om detta betänkande att äga rum på torsdag. Tidsfristen för ingivande av begäran om särskild eller delad omröstning förblir fastställd till tisdag kl. 21.00, för att göra det möjligt att förbereda denna omfattande omröstning.
Däremot kommer omröstningen om Quisthoudt-Rowohls andra betänkande om det femte ramprogrammet för Europeiska atomenergigemenskapens verksamhet inom forsknings- och utbildningsområdet att äga rum i morgon onsdag. Vi är alltså överens om hur omröstningen skall gå till. Jag ville precisera det från början så att det inte föreligger några missförstånd: omröstning om det första betänkandet på torsdag, omröstning om det andra betänkandet på onsdag, på grund av att omröstningen i morgon annars skulle ha avbrutits av det högtidliga mötet kl. 12.00.
Herr ordförande! Ändringsförslagen till huvudbetänkandet - inte Euratombetänkandet - finns ännu inte tillgängliga. Det gör det ganska svårt för oss att genomföra vårt arbete med avseende på separata omröstningar och delade omröstningar i tid. Jag ber er göra vad ni kan för att se till att dessa ändringsförslag finns tillgängliga på de olika språken i eftermiddag. I annat fall kan vi inte infria tidsfristen.
Fru McNally! Som jag sade har vi fått in 171 ändringsförslag vilket innebär ett stort arbete för våra avdelningar, särskilt när det gäller översättningen.
Vi är mycket väl medvetna om de svårigheter detta innebär för alla kolleger i parlamentet, men det är just därför vi föreslår att omröstningen skjuts upp till torsdag, vilket vi hoppas gör det möjligt att förfoga över samtliga ändringsförslag på alla språk, och på så sätt göra det möjligt att fatta de beslut som åligger de politiska grupperna.
Jag erinrar om att tidsfristen för inlämning är fastställd till i kväll kl. 21.00. Ni borde alltså normalt ha tillgång till de dokument som krävs för att kunna lägga fram er begäran om delad eller särskild omröstning i tid.
Vi är helt överens om denna tidplan. Jag skall nu därför öppna diskussionen och självfallet lämna ordet till vår föredragande, Quisthoudt-Rowohl, för tio minuter.
Herr ordförande! Till att börja med vill jag tacka er för att ni än en gång så tydligt har upprepat arbetsplanen för oss. Det är naturligtvis en stor uppgift för oss att låta omröstningen försiggå så snabbt och friktionsfritt som möjligt. Vi skall också bemöda oss om att allting går smidigt.
Högt ärade fru kommissionär, kära kolleger! Vi står omedelbart inför avslutandet av första behandlingen av det femte ramprogrammet för forskning och teknologisk utveckling, som kommer att visa vägen för ett meningsfullt befrämjande av forskningen under åren 1999-2004. Utskottet har i flera förberedande dokument och i sitt slutliga förslag lagt fram sina idéer. Hur nöjda respektive icke nöjda enskilda kolleger är med detta förslag, eller i varje fall hur intensivt parlamentet har diskuterat detta förslag, visar de ursprungligen cirka 750 ändringsförslagen, som mina kolleger och jag har utarbetat, lämnat in och debatterat.
Fanns det mycket stora åsiktsskillnader? Vilka punkter var för oss som parlament av särskild vikt?
För det första: Vi som parlament vill inte i en andra behandling av ramprogrammet ta avsked av forskningspolitiken i fem år. Därför kräver vi en öppenhet i förvaltningen av de senare specifika programmen med en motsvarande rapporteringsplikt för kommissionen och en omvärdering av tyngdpunkterna för forskningen vid halvtid i ramprogrammet. De av oss föreslagna innehållen och prioriteringarna motsvarar till stora delar kommissionens. Dock har det kommit till några - som jag tror - viktiga kompletteringar och framför allt en differentierad och enligt vår åsikt tematiskt mer klar sammanställning av de enskilda tematiska programmen. Den mycket lovordade fokuseringen betyder inte att man under några få överskrifter planerar vidare med de gamla innehållen. Klarhet och strategisk information är att föredra framför en rent antalsmässig reducering av temana.
För det andra: Den tredje nyckelåtgärden - innovation och integrering av samå och medelstora företag - har utvidgats betydligt, eftersom EU vad gäller innovation och produktutveckling uppvisar tydliga underskott jämfört med den internationella konkurrensen. Då det ofta är just dessa små och medelstora företag som arbetar synnerligen innovativt och på så vis skapar arbetsplatser, ansåg vi det viktigt att även möjliggöra speciellt stöd där den förhandenvarande utvecklingen inte tycks passa in exakt i något av programmen.
För det tredje: Gemensamma forskningscentret har en framträdande position i det europeiska forskningslandskapet. Men som ni själv känner till, fru kommissionär, så heter det så vackert på tyska: Adelskap förpliktar. Därför har vi vi mer klart och detaljerat beskrivit forskningscentrets uppgifter och dess särskilda roll som oberoende organ. Vi ger det en möjlighet att i högre grad mäta sig med konkurrensen med andra forskningsinstitutioner och hävda sig, och på så vis också dra till sig ytterligare finansiella anslag.
Sist men inte minst vill vi även utnyttja Gemensamma forskningscentrat som uppdragstagare från Europaparlamentet. Även ledamöterna behöver stöd med de vetenskapliga förberedelserna för sitt politiska arbete. Naturligtvis skall man här inte heller avstå från det gemensamma forskningscentrets oberoende.
För det fjärde: En ledande tanke i främjandet av den europeiska forskningen är stimuleringen av det så kallade europeiska mervärdet. Vi har redan ofta diskuterat om hur man nu skall förstå detta begrepp. Det får enligt min åsikt inte stanna vid enbart ett befrämjande av möjligheter, kontakter och utbyte av forskare av olika nationaliteter, och vi har redan ofta talat om det. Men jag måste ärligt erkänna att någon entydig definition av vad det europeiska mervärdet är, har inte heller vi lyckats med, som ni kunnat se i betänkandet. Därför måste man vid godkännandet av det specifika programmet och vid urvalet av enskilda konkreta projekt ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Inom ramen för subsidiariteten måste det alltid värderas och beslutas på nytt, om det faktiskt är meningsfullt att ge stimulans från Bryssel, eller om det inte finns andra mer näraliggande alternativ.
För det femte: Den annorlunda rättsliga grundvalen för ramprogrammet och Euratom-programmet, gör det inte möjligt att ställa upp ett sammanhållet och helgjutet energiforskningsprogram för Europeiska unionen. Därför har vi försökt att med våra ändringsförslag koordinera båda delarna så långt det någonsin är möjligt och även kopppla ihop dem institutionellt med varandra. Samarbetet mellan programutskotten skall så långt som möjligt utesluta friktionsförluster, befrämja avstämning och tillämpning av resultat och leda till gemensam planering. Önskemålet att även besluta om en gemensam finansiering för detta kunde tyvärr inte heller jag, liksom min kollega Linkohr i det fjärde programmet som också en gång hade detta önskemål, uppfylla.
För det sjätte: Några korta ord om finansieringen. Kommissionens ansats om 16, 3 miljarder ecu för ramprogrammets löptid betyder i absoluta tal en tydlig höjning gentemot det fjärde ramprogrammet, men i relativa tal ligger det dock stilla. Detta kan vi inte vara nöjda med. Som valda folkrepresentanter ser vi förvisso också det besvärliga budgetläget överallt i Europa. Det torde inte vara obekant för någon. Därför har vi endast i liten omfattning avvikit från kommissionens förslag. Även om de 16, 7 miljarderna ecu, som reserverats i budgetplanen sannerligen betyder mycket pengar, så utgör de dock endast knappt 4 % av det totala beloppet för forskningsutgifterna av de offentliga medlen i EU.
Att ge ut dem optimalt förutsätter därigenom också i all synnerhet en effektiv koordinering med nationella eller multinationella program. Samtidigt skall kommissionen förvalta de enskilda programmen så effektivt och kostnadseffektivt som möjligt. Den årligen åtskilda redovisningen av bidragen för forskningen och dess förvaltningskostnader skall sporra till detta. Även här betyder öppenhet allt.
Kära kolleger! Mitt tack går till alla er för r medverkan, de ständiga uppslagen, de kontroversiella diskussionerna med församlingens andra sida och stödjandet och uppmuntrandet av mitt arbete. Jag har bemödat mig, och det kan jag här säga helt öppet, att så rättvist som möjligt föreslå kompromisser. Kompromisser, som inte är min grupps eller min egen rena lära, men som dock bör bygga en bro till de andra delarna av detta parlament. På en punkt är vi alla eniga: Endast forskning och innovation som förutsättning för utveckling av topprodukter kan garantera arbetsplatser på vår kontinent. Vi kan inte längre - den tiden är ju nu förbi - vara de billigaste, och det vill vi heller inte i en global värld. Men, låt oss vara de bästa!
(Applåder)
Som komplettering till mitt svar till McNally har jag fått veta att ändringsförslagen skall vara tillgängliga kl. 17.00, vilket ger er tid för att förbereda er begäran.
Herr ordförande, fru kommissionär, mina högt ärade damer och herrar! Till att börja med en hjärtlig gratulation till föredraganden för den globala synen i denna viktiga del av Europeiska unionens politik. Med det femte forskningsramprogrammet, som skall löpa 1998-2002, vill kommissionen skapa ett nytt koncept med hänsyn till gemenskapens forskningspolitik. Det skall anpassas till medborgarnas aktuella problem och förväntningar, och grundläggande utveckling och tendenser skall därigenom stödjas. Jag välkomnar därför i hög grad att kommissionen i en av sina riktlinjer uttryckligen fastslår att gemenskapens energibehov skall täckas med så liten miljöpåverkan som möjligt, .dvs. genom reducering av koldioxidens påverkan. Kommissionen uttalar sig uttryckligen för nya och förnybara energikällor. Inte minst bekräftar den sin positiva hållning i den nyligen hållna presentationen av sin vitbok om en politik för förnybara energier. Kommissionen eftersträvar här att höja andelen förnybara energikällor från 6 till 12 % fram till år 2020.
Att kommissionen tänker om i riktning mot alternativ energi är uppenbart, och det kommer att påverka unionens kommande utveckling positivt. Med tanke på betydelsen av förnybara energikällor och biomassa för den framtida energipolitiken i unionen borde biomassan i det femte ramprogrammet för forskning ges ett större utrymme. Ur jordbrukets och landsbygdens synvinkel har biomassan en ännu större betydelse. Vid sidan av ekologiska aspekter utgör den en chans för jordbrukare och landsbygdens befolkning att exploatera nya inkomstkällor. På så vis kan arealer, som inte behövs för framställning av livsmedel, användas på ett klokt sätt.
Värdet av detta stannar kvar i de producerande regionerna, och som outtömlig energikälla bidrar biomassan till säkerhet, försörjning och oberoende av tredje land. Den bidrar också till att uppfylla stabilitetsmålsättningen från klimatkonferensen i Kyoto.
Vad gäller betydelsen av de förnybara energikällorna och särskilt biomassan för det europeiska jordbrukets framtid borde kommissionen höja budgetmedlen till 1 141 miljoner ecu, till den nivå som motsvarar budgetanslagen för forskning på kärnfusionsoch kärnfissionsområdet.
Just vad gäller den kommande utvidgningen österut borde biomasseprogram för de central- och östeuropeiska länderna och motsvarande know-how understödja dessa nya teknologier i dessa länder.
Dessutom borde kommissionen befrämja användandet av biomassa och andra förnybara energikällor även genom en så låg skattesats som möjligt, som är enhetlig inom EU. Utvecklingen av innovativa tekniker för biologiska processer är precis lika viktig för jordbruket. Jag tror att vi här verkligen borde tänka om i motsvarande utsträckning, och det borde också befrämjas genom strukturfonderna. Jag hoppas att parlamentet också kan godkänna yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som har antagits enhälligt!
Herr ordförande! Innan jag ger mig in på de rent ekonomiska frågorna vill jag göra två allmänna anmärkningar: när kommissionen introducerar sitt förslag, som kommissionen - med all rätt - anser vara av den största betydelse, så bekräftar man något som jag instämmer i: " Det femte ramprogrammet borde vara en hjälp för det europeiska samhället att gå in i det tjugonde århundradet med de bästa förutsättningar" . Och ett av de viktigaste inslagen i detta program är enligt min åsikt att, till skillnad från de föregående, det inte enbart är inriktat på teknik utan snarare på olika problem. Kommissionen räknar också upp ett antal kriterier som ramprogrammet inspirerats av: det skall baseras på vetenskaplig och teknologisk kvalitet, det skall respektera de olika stora politiska programmen i Europa, det skall innebära ett europeiskt mervärde, det skall vara intressant inte enbart ur vetenskaplig synpunkt, utan även när det gäller den europeiska konkurrenskraften inom ramen för den globala ekonomin och det bör inriktas på problem som rör samhället som helhet. Det är viktigt att göra denna inledande presentation av förutsättningarna, och det är lika viktigt att slå fast förutsättningarna när det gäller rutinerna. I likhet med kommissionen hoppas vi att man skall kunna komma fram till majoritetsomröstning i rådet, eftersom detta är viktigt.
För att så gå över till de utpräglat ekonomiska frågorna, så anser jag att kommissionens förslag, där man anger en ökning på 3, 8 procent i jämförelse med föregående program.är viktigt, även om vi alla är medvetna om att, jämfört med de behov som föreligger när det gäller utvecklingen av investeringar och forskning så skulle det krävas mycket mer: men budgeten måste ta hänsyn till verkligheten.
Det som vi under alla omständigheter vill betona är att, just på grund av att de ekonomiska framtidsutsikterna är osäkra, så gäller det att se över finansieringen i sin helhet i ljuset av de nya ekonomiska framtidsutsikterna. Inte bara detta, men framförallt när de nya medlemsstaterna tillkommer så kommer det att bli nödvändigt att se över de totala maximibeloppen, eftersom vi anser att detta förslag är i underkant t.o.m. för de femton medlemsstaterna.
Herr ordförande! Låt mig först påtala den onormala situation vi befinner oss i rent " fysiskt" , för egentligen borde rådet sedan länge vara närvarande för att följa denna vår debatt, med tanke på att den handlar om en medbeslutandefråga. Det är sant att kommissionen kommer med ett förslag efter vår debatt, men det är också sant att rådet redan från början borde följa frågor som är så viktiga som de som rör ett strategiskt program, vilket det femte ramprogrammet om forskning och teknisk utveckling precis är.
På samma sätt som jag påpekar denna brist, skulle jag också vilja rikta en uppmaning till mina kolleger som alla har överdrivit en aning. Inom utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har vi röstat igenom trettio ändringar, och vi har utan tvekan lämnat ett bidrag som har varit rikt vad gäller kvantiteten. När ärendet kommer till plenum bör man emellertid koncentrera sig på det väsentliga, i annat fall kommer de enskilda regeringarna att kunna utnyttja situationen genom att ställa de olika uppfattningar som uttrycks i parlamentet mot varandra. Det är viktigt att vi koncentrerar oss på väsentligheterna, också därför att det då skulle vara enklare att hantera frågorna gemensamt och även sedan när vi kommer fram till förlikning. Om vi förirrar oss in på tusentals olika stickspår kommer fiaskot för parlamentet att vara garanterat.
Vad gäller det ögonblick när denna presentation sker så tror jag att detta är ett tillfälle som inte återkommer. Det är verkligen god tajming att presentera det nya ramprogrammet så nära inpå utvidgningen. Men det finns ett problem i sammanhanget som utskottet för ekonomi har påpekat, och det är nödvändigheten att väva samman detta femte ramprogram med den nya situationen som, ur geopolitisk synpunkt kommer att avgöras från och med nu och under ett antal år framöver med utvidgningen österut och med tillämpningen av Barcelonaavtalet. Vi måste därför tänka på ett scenario som är mycket större än att bara bestå av de femton medlemsstaterna tillsammans. Detta konstaterande understryker ett problem som utskottet för ekonomi redan har påpekat och det är att våra framtidsplaner inte längre bara kan omfatta fem år utan att de måste utsträckas till att omfatta de nästa 10 åren, 20, 30, eftersom det är bara i det sammanhanget som man kan göra de stora investeringar när det gäller forskningsaktiviteter som är till nytta för hela vår gemenskap.
Herr ordförande! I grund och botten är ca. 4 % av de totala offentliga civila forskningsutgifterna inom EU förhållandevis ringa. Trots detta vill jag kalla det femte ramprogrammet för forskning, teknologisk utveckling och demonstration för ett relativt framgångsrikt programmeringsinstrument. Visserligen står det eftersträvade målet i en spagat, som måste bemästras.
Europaparlamentet är, liksom även regionalutskottet, av den åsikten, att FoTU-politiken skall lämna ett positivt bidrag till sammanhållningen. Hittills har man i forskninsprojekten ofta inte ofta tagit hänsyn till behoven från missgynnade regioner. Dessa ansatser berör å andra sidan frågan hur långt FoTU-politiken, som är baserad på principen om hög vetenskaplig och teknologisk kvalitet, kan tjäna målsättningen med ekonomisk och social sammanhållning i EU, utan att urvattna de egna målen eller rent av ge upp dem.
Att lösa detta genom att binda ihop å ena sidan sammanhållningspolitik och å andra sidan FoTU-politik anser jag är svårt. FoTU-politiken i gemenskapen har, enligt artikel 130f i fördraget, till mål att stärka den vetenskapliga och teknologiska grunden för gemenskapsindustrin och att främja utvecklingen av dennas internationella konkurrensförmåga. Den understödjer därför företag, forskningscentra och högskolor i deras bemödanden vad gäller forskning och teknologisk utveckling av hög kvalitet.
Som tidigare bör ökandet av den internationella konkurrenskraften prioriteras genom främjande av forskning och teknologisk utveckling av hög kvalitet. Denna kloka konception av den gemenskapliga FoTU-politiken inskränker därför på många områden möjligheterna att öka denna politiks bidrag till sammanhållningen. Därvid måste man sträva efter en förbättrad sammankoppling av FoTU och strukturpolitiken. Europaparlamentet har i sin resolution av den 28 november 1996 om perspektiven för en europeisk vetenskaps- och teknologipolitik under 2000-talet krävt en seriös integration av strukturfonderna och ramprogrammen.
Detta koncept är avhängigt av utvecklingen av en integrerad ansats, som å ena sidan utnyttjar synergier mellan båda programmen, och å andra sidan respekterar den egna logiken. Strukturpolitiken bör enligt detta koncept, genom uppbyggnad och främjande av FoTU-kapacitet i missgynnade regioner, bidra till att underlätta och intensivera dessa regioners deltagande i ramprogrammen. Den gemenskapliga FoTU-politiken däremot borde bidra till att minska olikheterna mellan regionerna vad gäller FoTU, särskilt genom den tredje åtgärden - spridning och tillämpning av resultaten - och den fjärde åtgärden - utbildning och rörlighet bland vetenskapsmännen. Detta syfte har också mina ändringsförslag. Jag hoppas att man kommer att ta hänsyn till dem.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Utskottet för transport och turism i Europaparlamentet har debatterat det femte forskningsramprogrammet mycket intensivt, i synnerhet eftersom ju sektorspecifik forskning redan i det förflutna var integrerad i transportområdet. Vi har, tror jag, gjort mycket bra erfarenheter tidigare. Det finns inget forskningsområde som är så politikrelaterat, dvs. transportforskning är även ett instrument för att genomföra europeisk politik. De första resultaten har vi redan kunnat uppnå i praktiken som grundval för genomförandet av transportpolitiska målsättningar.
Därför är det bara självklart att utskottet för transport och turism har krävt att få införa en egen nyckelåtgärd " Transporter och mobilitet" , för att därigenom ge denna sektor den nödvändiga tyngden. Jag tror att den ansats, som man nu kommit fram till i forskningsutskottet, nämligen att inrätta ett område för transporter, mobilitet och produktion, också ger det nödvändiga utrymmet för detta önskemål från utskottet för transport och turism, och för transportutskottet kan jag säga, att vi anser att denna ansats är acceptabel.
Just på transportområdet finns det problem att lösa. Det kommer också att gälla andra nyckelåtgärder - jag tänker till exempel på the city of tomorrow . Även här måste till exempel ett transportproblem lösas. Jag tänker på hela frågan om en kombination av tillvägagångssätt. Hur skall vi kombinera olika transportmedia för att på ett förnuftigt sätt lösa de transportproblem som vi har i Europa? Även de satellistödda informationssystemen är en mycket viktig sektor. Hur skall vi kunna ställa information till förfogande för utveckling av intelligenta transportkoncept? Allt detta är saker som, lämpligt sammanfattade, måste tas med i beräkningen även i detta ämne.
Jag vill för utskottet för transport och turism särskilt tacka föredraganden som på ett mycket öppet sätt har klarat av denna fråga från utskottet för transport och turism. Visserligen kunde hon i sitt utskott inte få igenom 100 %, men jag tror att när parlamentet i sin omröstning ansluter sig till denna nyckelåtgärd " Transporter, mobilitet och produktion" , och det förhoppningsvis sedan också tas upp av rådet, så har vi skapat en viktig milsten för att inte bara knyta ihop forskning, utan också politiska intentioner i detta parlament med varandra.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Som författare till yttrandet från kulturutskottet har jag i dag en kluven känsla gentemot det nu föreliggande betänkandet, och jag hoppas att den kommer att upplösas i tillfredsställelse efter omröstningen. Å ena sidan välkomnar jag att vår framstöt om en förbättring av läget för unga forskare har kommit till uttryck på två ställen i föreliggande betänkande. Just vad gäller informationssamhället har majoriteten i utskottet enligt min åsikt dock dragit sig tillbaka till positioner, som man annars i denna kammare alltid påstår inte hör till den europeiska uppfattningen om informationssamhället.
Medan kommissionen ville inrikta forskningen mer på ett användarvänligt informationssamhälle, vilket inte räckte för oss i kulturutskottet - vi ville komplettera det med kriteriet " innehållsmässigt mångfaldigt" - talas det nu enbart om informations- och kommunikationsteknologier. Det var ingen språklig avvikelse. Konsekvent nog antogs inte de förslag från kulturutskottet som siktade på en förbättring av chanserna till delaktighet i utbildning och kulturella innehåll, särskilt en digitalisering och virtualisering av biblioteks- och museitillgångar och skapandet av nya interaktiva åtkomstsätt. Sådana saker eller också den socialekonomiska forskningen betraktades uppenbart av majoriteten i utskottet som överflödig lyx.
Jag tror att de två dagar som återstår till omröstningen bör användas till att arbeta på att några slagsidor i det föreliggande beslutsutkastet korrigeras på det sätt som jag har påpekat.
Herr ordförande! Föredraganden, Quisthoudt-Rowohl, har fått kämpa med ett väldigt stort antal ändringsförslag, långt fler än vi haft vid något tidigare tillfälle när vi arbetat med ramprogrammet. Jag tror att det beror på två saker: ramprogrammets framgång och det mycket stora intresset för det från den vetenskapliga världens sida. Men jag tror också att det beror på att vi bryr oss om de resurser som finns tillgängliga. Vi har fått rapporter från kommissionen om att de nationella resurserna tenderar att avta. Vi vet att exempelvis gasforskningen har minskat i omfattning, till följd av liberaliseringen på energiområdet i Förenade kungariket. Vi vet också att Japan och Förenta staterna ökar sina insatser. Så om vi försöker ta itu med konkurrensproblemen så är de totala resurser vi avsätter viktiga. Quisthoudt-Rowohl har verkligen visat sin benägenhet att kompromissa i denna fråga. Jag hoppas att enigheten kommer att kvarstår vid omröstningen i morgon, när vi söker öka beloppet till en högre nivå än den kommissionen föreslår.
Vi har alla olika uppfattningar om vad som är viktigt. För mig är det hur vi kan få forskningsprogrammen att skapa sysselsättning. Det är egentligen hur vi nyttjar oss av forskningen. De innovativa processerna måste ökas. I synnerhet så måste vi se till att vetenskap, teknologi och samhälle befinner sig i harmoni. Vi behöver ägna det mer uppmärksamhet.
Jag skulle vilja upprepa ett av Quisthoudt-Rowohls påpekanden, som också flera ändringsförslag hänvisar till. Små företag har ett problem. I min egen region kan jag se att företag med färre anställda än omkring 50 inte alltid har det så lätt att engagera sig. De har inte resurserna. De kan inte ge sig ut och ta reda på vad som försiggår. Vi måste hitta en metod för att få fram information till dem på ett efffektivare sätt än vad vi hittills kunnat göra.
Jag talar också för fiskeriutskottet. I mitt eget område har fiskarena mycket små företag. Många gånger är de familjer med bara en båt. Det är inte lätt för dem att engagera sig. Programmet är inte skrivet på ett sätt som gör det lätt att göra det vi behöver göra inom fiskerisektorn. Därför har jag i fiskeriutskottets yttrande tagit med ett antal parametrar som jag hoppas att kommissionen kommer att beakta när den utarbetar åtgärdsprogrammet på forskningsområdet. Det var det enda sätt jag kunde hantera frågan på, med hänsyn till det sätt på vilket förslagen till ramprogrammet kom fram. Jag är säker på att kommissionen kommer att beakta detta.
Herr ordförande! Quisthoudt-Rowhol har arbetat mycket hårt som föredragande. Hon har fört livliga samtal och jag tror hon kommer att ha fört ytterligare ett eller två när veckan är slut. Jag vill tacka henne och den personal som varit oerhört hjälpsam vid alla våra överläggningar. Jag talar i första hand för utskottets för kvinnors rättigheter räkning, men också för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp.
Mainstreamingkonceptet har antagits av kommissionen. Mainstreaming betyder att man tar med lika möjligheter för kvinnor och män i all gemenskapens politik och i all dess verksamhet. Det femte ramprogrammet är en av de viktigaste politikerna och verksamheterna. Det lägger fast kriterierna för forskning och utveckling för fyra år, det har en enorm budget - hoppas vi - och det har ett högt anseende i den vetenskapliga världen i hela EU.
På grund av misstag togs mainstreaming eller lika möjligheter eller könsaspekten inte med i det ursprungliga dokumentet. Jag vet att kommissionären själv engagerar sig i dessa frågor, och jag är säker på att hon kommer att kunna godtaga de ändringsförslag utskottet för kvinnors rättigheter lagt fram. Amsterdamfördraget gör det i själva verket klart, om det ratificeras, i artikel 3 att Europeiska gemenskapen i all sin verksamhet skall ha till syfte att eliminera ojämlikhet.
Man kan då säga, ja det har inte uteslutits. Men det räcker inte, kollegor. Det måste sägas rent ut och uttryckligt och det är vad våra ändringsförslag har gjort. Vi vill inte riskera att det femte ramprogrammet kommer att likna ett "pojkarnas leksaker" -program. Det är avsett för alla medborgare, män och kvinnor, i Europeiska unionen.
Några ändringsförslag har lagts fram på nytt efter samråd med ledamöter av utskottet för kvinnors rättigheter, så att vi kan få se i vilken utsträckning parlamentet vill vara rättframt om behovet att främja lika möjligheter. Som företrädare för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp vill jag säga att det belopp som föreslås, även om det ligger över det som kommissionen föreslår, i själva verket är det lägsta belopp vi anser vara nödvändigt för att göra rättvisa åt behoven av forskning och utveckling i Europa.
Vi håller med om att fyra program är betydligt mer logiskt än de tre kommissionen ursprungligen föreslog. Man har då fortfarande den koncentration kommissionären eftersträvade, men samtidigt något som framstår litet klarare för den vetenskapliga världen.
Vad den ekonomiska uppdelningen beträffar, så avviker våra uppfattningsar något från kommissionens, och skulle vilja avväga programmet på ett något annorlunda sätt. Jag hoppas att vi, när vi röstar på torsdag, kan ge det en massiv majoritet här i parlamentet, så att vi kan gå till förhandlingarna med rådet, inte nakna, utan fullt påklädda, med en mycket stark ställning från detta parlament i en mycket viktig fråga.
Herr ordförande! Parlamentets utskott för sysselsättning och socialfrågor framhåller i sitt yttrande om det femte ramprogrammet inom forskning vikten av sociala och ekonomiska studier. Denna synvinkel har i forskningsutskottets betänkande fått en beklagligt liten uppmärksamhet. Ramprogrammet bör i högre grad och med större mångsidighet än vad som föreslagits betona sådant som anknyter till social utslagning, fattigdom, en allt äldre befolkning, arbetslöshet samt kvinnans ställning.
Ramprogrammet borde också ta upp förändringarna inom arbetslivet samt utveckling av arbetsorganisationer och arbetsgemenskap. Goda arbetsförhållanden och en arbetsgemenskap som utvecklas bidrar betydligt till en ökning av företagens produktivitet och därigenom till en gynnsam utveckling av hela ekonomin och sysselsättningen. Forskningen borde därför riktas in även på arbetarskyddet och företagshälsan.
Inte heller den tekniska forskningen är lösryckt från samhället. Forskningen och dess resultat har alltid också sociala effekter som måste beaktas. EU: s forskningsverksamhet måste för sin del främja sysselsättningen och den sociala sammanhållningen i Europa. Det är ytterst viktigt att vid planeringen och genomförandet av forskningsprogrammen ta in också synpunkter från Europas medborgare. När man hör forskningens användare är det de faktiska användarna som skall höras - medborgarna och konsumenterna. Till exempel hälsoforskningens användare är inte bara hälsovårdssystemet och läkemedelsindustrin utan framför allt patienterna och de organisationer som representerar dem.
Kvinnorna har hittills saknats nästan helt och håller när det gäller planering och utvärdering av EU: s forskning. Därför krävde utskottet för sysselsättning och socialfrågor att de expertorgan som bereder och verkställer ramprogrammet skall bestå av lika många kvinnor som män. Naturligtvis skall kvoteringen inte ske på bekostnad av den vetenskapliga kompetensen. Det finns nog kompetenta kvinnor bara man bjuder till och letar.
Herr ordförande! Låt mig först av allt gratulera föredraganden, Quisthoudt, till hennes utmärkta arbete och för hennes beredvillighet att finna kompromisslösningar som kan förena olika instanser, olika synpunkter.
Jag tror att vi lägger fram en bra text för omröstning i parlamentet och jag hoppas att kommissionen och rådet inser detta. Jag hoppas också att denna församling skall kunna rätta till eventuella fel och godkänna de nödvändiga tilläggen - och här avser jag i första hand de frågor som rör den socioekonomiska forskningen. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, som enhälligt godkände det betänkande som jag har äran att presentera här, bekräftade kommissionens val att begränsa de olika tematiska programmen till tre, och att speciellt lyfta fram miljön i det första och det tredje programmet.
Detta var inte det val som utskottet för forskning träffade när man utökade de tematiska programmen till fyra, samtidigt som man reserverade en nyckelposition åt miljöfrågorna och lämnande ett viktigt utrymme åt den forskning som är knuten till miljöskyddet även inom den andra nyckelsektorn, den som reserverats för energiforskning. Miljöutskottet godkände dessutom förslaget om att avsätta med resurser för det gemensamma forskningscentret än det som angivits av kommissionen, och att begära att det gemensamma forskningscentret dessutom skall arbeta för Europaparlamentet.
Forskningsutskottet har inte upptagit förslaget om höjning, men, ställda inför förslag att minska tilldelningen, har man försvarat och bekräftat det som kommissionen har angivit med tanke på den viktiga roll som det gemensamma forskningscentret spelar som ett instrument för att omsätta det femte ramprogrammet i handling och i egenskap av vetenskapligt, neutralt och oberoende organ.
Vi hoppas, fru kommissionär, att, efter denna första etapp, en god dialog skall kunna fortsätta mellan Europaparlamentet och kommissionen som en lektion i samarbete och öppenhet, så att vi äntligen skall kunna ge Europeiska unionen ett ramprogram för forskningen som är effektivt och som kan börja råda bot på den allvarliga europeiska eftersläpningen i jämförelse med USA, som tack vare sin federala struktur sedan länge har kunnat mönstra rejäla ekonomiska resurser och ofantliga mänskliga resurser.
Herr ordförande, högt ärade fru kommissionär, mina damer och herrar! Det är en förklarad målsättning för den europeiska politiken att hämta in den nu pågående farliga eftersläpningen i innovation gentemot USA och Japan. Men all teknologisk innovation måste föregås av forskning, och tyvärr stämmer det talesättet, att europeerna är bra på att göra vetande av ecu och dåliga på att göra ecu av vetande.
Kommissionen vill ändra det genom utökning av anslag, koncentration och flexibilisering. Det visar den med sitt förslag till det femte ramprogrammet. Där den är konsekvent, stödjer vi den. Där den inte håller fast vid sina egna löften, kritiserar vi den. Det är riktigt att inskränka antalet tematiska program drastiskt, och det är fel att vilja betjäna nästa alla specialintressen.
Självklart kan vi inte jämna ut nedskärningen av forskningsanslagen i medlemsstaterna med våra budgetmedel, men vi kan ge betydande uppmuntran till effektivt samarbete inom den europeiska vetenskapen och i samarbetet med tredje land. Det är också av allmän politisk betydelse för denna europeiska union och dess utvidgning. Vad vi socialdemokrater på intet sätt vill ha, är en sänkning av den nivå vi uppnått vad gäller samarbete och koordination inom Europas forskning och teknologiska utveckling.
Även i forskningspolitiken är åternationalisierung fel svar på de globala utmaningarna. Min grupp är beredd att visa vägen, även vid budgetutformningen av detta program. Vi har kommit överens om kompromisser med den konservativa sidan i denna kammare. Den uppnådda budgetposten är för oss ett konsensusminimum. Det ligger nära vår smärtgräns. Men man behöver inte ha profeterandets gåva för att kunna säga att vi utan en stark parlamentarisk majoritet gentemot rådet kommer att ha dåliga kort, och därför röstar vi ja.
Vi befinner oss i en tid av globala förändringar på alla livets områden. Särskilt kommer den våldsamma utvecklingen vad gäller information och bioteknologi att radikalt förändra våra liv. Därför är kompletterande socialforskning av utomordentligt stor betydelse. Min grupp vill inte bara skriva in det i detta ramprogram med allmänna floskler, utan konkretisera och finansiera det. I forskningsutskottet avslogs våra förslag i den riktningen med knapp majoritet. Till och med efter det att konservativa kolleger förklarat att de anser att ett socialekonomiskt ämne, särskilt vad gäller informationssamhället, är meningsfullt, kunde de inte motstå frestelsen att använda sig av sin slumpartade majoritet för dagen för att avslå detta kloka förslag. Det var ett fel. Låt oss korrigera detta fel, bland annat genom tydligt förbättrade anslag till det fjärde verksamhetsområdet i programmet, alltså de s.k. humanresurserna.
Låt mig också säga några ord om Euratom-programmet, även om parlamentet endast hörs om detta. Euratom-fördraget var framgångsrikt. Det har medfört ett betydande oberoende i energiförsörjningen för gemenskapen, men i dag kan detta oberoende ekonomiskt och miljövänligt också uppnås på lite längre sikt med andra former av energianskaffning, och mycket mer ofarligt. Därför är majoriteten av socialdemokraterna för en övergång. Verkligt meningsfulla och lönande förblir bara tre uppgifter, nämligen forskning om säkerhet hos existerande reaktorer, forskning om ersättning genom koldioxidneutrala energikällor och forskning om riskfri förvaring av radioaktivt avfall. Budgeten borde utformas i enlighet med detta.
Låt mig avsluta med ett personligt tackord till föredraganden. Hon har utfört ett hårt arbete. Hon har utarbetat ett stort antal viktiga kompromisser i ordets egentliga bemärkelse. Hjärtligt tack för detta. Jag anser att hennes stora prestation borde värdesättas genom att man accepterar våra få, men meningsfulla och nödvändiga ändringsförslag. Då kan vi nämligen godkänna betänkandet som helhet med en imponerande majoritet.
Herr ordförande! Det femte ramprogrammet är ett klart framsteg jämfört med det fjärde ramprogrammet. Det koncentrerar prioriteringarna och vid definitionen av dessa beaktas samverkan mellan vetenskap och samhälle. Genom förslaget till budgetökning för den närmaste femårsperioden erkänns också forskningens centrala roll för medborgarnas välfärd, den ekonomiska utvecklingen och Europas konkurrenskraft.
Emellertid vill jag betona att den överdrivna koncentrationen på den första åtgärden vid fördelningen av medlen för de olika åtgärderna avskräcker länder som Portugal. För mitt land är fortfarande det internationella samarbetet och utvärdering av resultaten det viktigaste.
Det är naturligt att perspektiven är olika från medlemsstat till medlemsstat. Svårigheten att uppnå en överenskommelse vid senaste rådsmötet (forskning) visar på just detta. Men de skiljer sig framför allt åt mellan länder där forskningen utförs och som vill att den koncentreras till utvecklingen av vissa produkter, och de andra, som Portugal, för vilka utveckling och överföring av teknik måste vara den stora angelägenheten, liksom rörlighet för forskare. Bara så kan deras deltagande i att förbättra effektiviteten i den europeiska forskningspolitiken säkras.
Jag vill fästa uppmärksamheten på två aspekter som jag försökte få med i förslaget till betänkande för ramprogrammet, varav en antogs av utskottet för forskning och en förkastades.
Den första, som är upptagen i betänkandet, är det vikten av att integrera den socioekonomiska forskningen i den första åtgärden i det femte ramprogrammet. Inför de alltmer komplicerade europeiska problemen med rasism, främlingsfientlighet, arbetslöshet, hållbar utveckling, bioetik och folkhälsa, är utvecklingen av forskningens sociala dimension en politisk prioritering.
Den andra, är det brådskande i att utveckla en politik med stark integrering av havsvetenskap och havsteknologi, som öppnar väg för en verklig europeisk politik för haven. Tyvärr lyckades jag inte få med detta förslag.
Jag avslutar, herr ordförande, med att erinra om att jag är säker på att mina förslag om havet, tillsammans med unionens undertecknande av FN: s havsrättskonvention, med kommissionens självständiga arbete för haven och med Expo 98 i Lissabon, skapar ett gynnsamt klimat för att ett europeiskt havsrättskontor skall kunna uppstå vilken dag som helst.
Herr ordförande! Ingen har kunnat undgå att det femte ramprogrammet är av avgörande betydelse för unionens forskningspolitik de kommande åren. Den strategiska struktur som kommissionen har utarbetat i tematiska och horisontella program riktar verkligen in gemenskapens verksamhet på ett mer konkret vis än de tidigare ramprogrammen. Den garanterar en bättre samordning mellan olika verksamheter och undviker onödig byråkrati och dubbleringar. Dessutom ger den administrativa förenklingen av rutinerna flexibilitet, något som drastiskt minskar under ögonblick av kris - detta har vi sett nu senast när det gäller BSE - och som säkerligen kommer att bli nödvändigt för att kunna garantera tillgången till dessa program för de tusentals små och medelstora företag som möter juridiska, administrativa och ekonomiska problem som förhindrar dem att forska och att i praktiken utnyttja forskningsresultaten.
Forskningsutskottet och Europaparlamentet kan inte annat än understryka forskningens betydelse som ett svar på de ökande sociala behoven från befolkningen vad gäller hälsa, säkerhet, livskvalitet, sysselsättning och miljö. Beslutet att främja forskningen inom speciella sektorer, som t.ex. åldrande och sällsynta sjukdomar, motsvarar just dessa krav. Samma sak kan sägas om forskningen för att skydda de kulturella värdena - rörliga och fasta - genom användning av ny teknik inom en sektor som utgörs av vårt kulturella arv och som är vårt historiska minne.
Dessutom, herr ordförande, utgör det internationella samarbetet med tredje land utan tvekan en vinnande politik såväl i mötet med kandidatländer, där den gemensamma forskningen kan fungera som en katalysator för integrationsprocesserna, som för tredje land i det närbelägna Medelhavet, för vilka forskningen innebär sysselsättning, utveckling, fred och politiska kontakter.
Det är därför, i egenskap av ordförande i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, som jag med stor tillfredsställelse avslutar mitt inlägg genom att säga att Europaparlamentet här har lämnat ett omfattande stöd till det femte ramprogrammet genom det engagemang som alla har visat och framför allt vår föredragande, som verkligen har varit fantastisk i sina ansträngningar, något som jag tror att vi alla är mycket tacksamma för.
Slutligen hoppas jag att en sista ansträngning skall göras vad gäller att uppfylla konvergenskriterierna för att ytterligare stärka vår position.
Som avslutning, herr ordförande, önskar vi alla att rådet skall göra vad på det ankommer eftersom forskningen utgör en förutsättning för att ekonomin skall kunna ta fart igen och för att vi skall kunna lösa de allvarliga sysselsättningsproblemen.
Herr ordförande, fru kommissionär, kolleger! Jag skulle gärna, å den liberala gruppens vägnar, gratulera föredraganden till hennes betänkande och tacka henne för det tålamodsprövande arbete hon utfört. Trots drygt 500 ändringsförslag lyckades det att ena alla olika åsikter i utskottet när det gäller struktur och innehåll. Tyvärr saknas den ekonomiska bilden. Framför oss ligger dock ett tydligt och innehållsrikt förslag. Det är just nu mycket viktigt, kolleger. Rådet har ju ännu inte lagt fram någon gemensam ståndpunkt. Det innebär att parlamentet kan ha en styrande och antagligen avgörande funktion och därför, kolleger, är det av stor vikt att vi i morgon fastlägger budgeten med stor majoritet. Min politiska grupp har därför lagt fram ett budgetförslag som jag gärna skulle vilja förklara.
De sektorer som kommer att skapa de flesta jobben i framtiden är informationsteknik, IT, och även bioteknik. Det är alltså där vi måste investera. Forskning och teknologisk utveckling på IT-området bör alltså få hög prioritet i det femte ramprogrammet. Europa förlorar marknadsandelar på IT-världsmarknaden, och det kostar oss arbetstillfällen. Inom denna ram måste vi se till att utvecklingen av program- och maskinvara inte betraktas för mycket som skilda enheter i det Femte ramprogrammet. Ramprogrammet måste främja innovationer och inte hindra dem. Näringslivet bör alltså också engageras i stor omfattning.
Min andra punkt, herr ordförande, gäller de små och medelstora företagen inom ramprogrammet, sysselsättningsmotorn. De flesta små och medelstora företag investerar inte i forskning och utveckling. Vi måste sluta med att skapa falska förväntningar för den gruppen, men för ett antal sektorer inom de små och medelstora företagens verksamhet, till exempel den högteknologiska sektorn med sina logistiksystem, finns det utomordentliga möjligheter för projekt med ett europeiskt mervärde. Det är just för dessa små företag som det är viktigt att förfarandena förenklas. Vi kan också tänka oss projekt som är inriktade på en speciell bransch inom de små och medelstora företagens verksamhet.
Min sista punkt, herr ordförande, gäller Euratom. Så länge kärnfusionsprogrammet inte ger några konkreta utsikter till leverans av en enda kilowatt elektrisk ström, inte ens inom 50 år, så måste vi nu rikta in oss på att ta fram nya energitekniker. Min grupp kommer också att med glädje stödja föredragandens förslag till en minskning av Euratom-programmet med 100 miljoner ecu till 1300 miljoner ecu.
Herr ordförande, fru kommissionär! Vi uppskattar den ansträngning som gjorts, både av kommissionen och av Quisthoudt-Rowohl. Men vi ser dock några problem som jag kortfattat vill kommentera.
Kommissionens förslag kan, genom att reducera och koncentrera forskningsinsatserna, i praktiken - även om intentionen är god - få till följd att dessa insatser slutligen går till länder och regioner med större resurser, mer teknologi och bättre infrastruktur för forskning, och således beröva resten av Europeiska gemenskapen dessa resurser. Och det är oroande med tanke på hur Europa ser ut.
Å andra sidan finns det ett annat problem som oroar oss och det är att i Europa ökar ojämlikheten, arbetslösheten, problemen med social utslagning och, det till trots, inte läggs tillräcklig vikt vid denna sociala aspekt som borde finnas med i förslaget.
Vi är också lite förvånade eftersom förfarandet för att välja de fyra områdena inte är tydligt, och det verkar som om det följer diktat av de multinationella företagen. Därför bör detta förfarande rättas till i framtida upplagor.
Av denna anledning det slutgiltiga förslagets utseende att vara avgärande för hur vår grupp kommer att rösta. Vi måste också tacka för det förslag som lagts till om att etablera en vetenskaplig infrastruktur med syfte att ha ett nätverk för vetenskaplig beredskap, som är viktigt i Europa, och att kunna konkurrera, samt också tacka för den känslighet som visas i förslaget angående psykiska sjukdomar.
Herr ordförande! Också jag skulle vilja tacka föredraganden för hennes hårda arbete. För det första så har, vad ramprogrammet för Euratom beträffar, främjandet av kärnenergi alltid varit kännetecknande för detta program, och vi borde ha ändrat inriktning för länge sedan, i synnerhet med avseende på fusion. Fusion är något som kostar mer än det smakar från början till slut, som miljarder ecu har förslösats på. Fusionsprogrammet har ännu inte genererat någon energi. Det måste tas itu med slöseriet om vi skall få ett slut på denna extravagans.
De gröna har lagt fram ett antal ändringsförslag i syfte att omvandla pengar som lagts på fusion till främjande av uthålliga och förnybara energiformer. Jag måste insistera på att kärnergi inte är uthållig, och på att den genererar koldioxid. Om föredragandens förslag godtas kommer jag emellertid fortfarande att hävda behovet av en detaljerad granskning av programmet, och en övervakning av kostnaderna.
Vad frågan om strålningens inverkan på människor beträffar så har vi här ett viktigt genombrott, tack vare det arbete som utförts av dr Mothersill i Irland och dr Eric Wrights forskningsgrupp vid UK Medical Research Council om genomisk instabilitet. Misstro gentemot strålning och kärnkraftsindustrin har alltid karakteriserat befolkningen, och nu kommer stålningsbiologer fram till att allmänheten kan ha haft rätt hela tiden. De har hittat en tidigare okänd väg för strålning att bryta ner levande celler på. Strålning kan, säger de, förorsaka betydligt fler sjukdomar än vad epidemiologiska undersökningar påvisar. Också strålningsexponering på låga nivåer kan förgifta människans genpool, med därav följande skador för kommande generationer. Instabilitetsforskning runt om i världen har visat att effekterna på genpoolerna av denna lågnivåstrålning är verkligt skrämmande.
Sellafieldanläggningen i Cumbria har utgjort källan för huvudparten av all strålning i Förenade kungariket, med utsläpp av radioaktiv gas till Irländska sjön. De kritiska grupperna här har innefattat fiskare som arbetar på havet och människor som äter havsväxter. Dessa människor kan exponeras för stålning på nivåer som kan skada dem, och det antal människor som dött, eller vållats lidande, till följd av strålning från Sellafield, kärnvapenprov, Tjernobylolyckan, medicinsk röntgen och radon i byggnader kan vara betydligt högre än vad någon har vågat tillstå. Jag har lagt fram ett ändringsförslag som jag vill uppmana parlamentet att anta. Det är en ren skandal att strålningsskyddet inte utgör en av huvudåtgärderna.
När det gäller anslaget för bioteknologi så har det ökats kolossalt. Samtidigt som vi godtar bioteknologins möjligheter så måste de etiska frågorna beaktas i stor utsträckning. Vi godtar inte den endimensionella koncentrationen på genteknik. Här väntar vi på att en olycka skall inträffa, som kan drabba oss lika hårt som kärnindustrin.
Herr ordförande! Jag sällar mig till gratulationerna till föredraganden. Vi har det som vedertaget bruk här i kammaren, men hon förtjänar dem verkligen, eftersom hon har lagt ner mycket arbete på detta betänkande.
Jag gillar den formulering hon använder i sitt inledningsanförande " europäisches Mehrwert " - konceptet med ett europeiskt mervärde. Vi bör tillåta detta - och jag anbefaller kommissionen det, och rådet med för den delen - att besjäla hela inriktningen med avseende på FoU i framtiden. Vi måste se till olika sätt för Europa att tillföra värde till forskning på, som annars bara kan komma att gå på, eller, för den delen, initiera forskning som sannolikt inte kommer att få vind i seglen.
Det finns några uppenbara saker vi kan lära oss genom att tillämpa den principen. En är att om man minskar den forskning som avser kärnkraftsindustrin, och flyttar över den till området för hållbara energiformer, så kommer man tveklöst att tillföra värde såväl vad forskningsprogrammets effektivitet beträffar som när det gäller att skapa sysselsättning.
Jag vill också upprepa de påpekanden som gjorts om värdet av att stödja de små och medelstora företagen - ett påpekande som gjordes av Schiedermeier om inverkan på Europas yttre regioner, samt även av Adam.
Vi pratar mycket om innovation inom hela forskningsområdet, och här har vi en mycket innovativ sektor. I mitt eget område i nordöstra Skottland är exempelvis oljeindustrin mycket viktig för Europa och för världen. Men vilka är det som gör de teknologiska genombrotten? Det är många gånger de små företagen, som bokstavligen befinner sig i utvecklingens frontlinje. De går förvisso fram med nya idéer för undervattensteknologi. Det kommer att visa sig vara ovärderligt när det gäller att ge Europa ett övertag gentemot Förenta staterna och Japan i framtiden.
Jag förspråkar därför denna tanke på ett europeiskt mervärde, i synnerhet för dem som befinner sig i frontlinjen, men som många gånger behöver kommissionens stöd.
Mitt sista påpekande i detta sammanhang är att yrka på att personer som får forskningsanslag får dessa utbetalda i rätt tid, eftersom dessa små företag många gånger inte klarar de förluster som uppkommer om kassaflödet inte kan upprätthållas.
Herr ordförande, fru kommissionär! Jag skulle till att börja med naturligtvis vilja lämna mitt bidrag till alla gratulationer som framförts till Quisthoudt, och jag gör det gärna eftersom det jag planerar att säga inte alltid kommer att vara trevligt. Jag vill därför säga att jag gläds åt hennes utmärkta arbete.
Vi står för närvarande inför ett betänkande som innebär olika svårigheter för forskningen och utvecklingen. Jag kan i dag ännu inte, genom de ändringsförslag som röstats igenom i utskottet för energi och forskning, och genom det hundratal ändringsförslag som lämnats här under sammanträdet, tydligt urskilja Europaparlamentets vetenskapliga inriktning, och det är en eufemism.
Vi började ändå bra eftersom vi för några månader sedan röstade för en enhällig resolution om riktlinjerna för den vetenskapliga politiken under det tjugoförsta århundradet. Men genomförandet av det femte ramprogrammet medför sannolikt den speciella situationen att var och en kan komma med sina egna idéer, när de inte kommer från lobbyister inom industrin, miljön eller andra, till den grad att debatten smutsas ned med en rad idéer som påtagligt förvirrar hela framställningen.
Jag tror därför att vi måste ge er äran, fru föredragande, för att till att börja med ha föreslagit en mycket klar inriktning, mycket tydlig, som förvisso inte var den som vi röstade om några månader tidigare, men man säger ju att det bara är de dumma som inte kan ändra sig. Ni har uppenbarligen rannsakat ert samvete och ansett att vi misstagit oss, när vi röstade för resolutionen om forskningen under det tjugoförsta århundradet.
Man kan inte heller säga - och det säger jag till ert försvar - att debatten i forskningsutskottet och det stora antalet ändringsförslag som inlämnats har berikat er diskussion och förbättrat den. Jag måste erkänna att ni har stor heder av att, genom denna mängd ändringsförslag, lyckas finna få men ändå vissa vägar till en kompromiss och jag gläder mig i dag åt att ni försiktigt, med hjälp av samordnarna i de största grupperna, håller på att finna vägen till en nödvändig kompromiss.
Men sannolikt kan vi gratulera er ytterligare i detta äventyr, till kvalitén i kommissionens förslag, för även om vi inte alltid har läst igenom vad vi har röstat om, har kommissionen å sin sida dragit stor nytta av det. På sätt och vis gläds jag åt det, och vi kan kanske i dag genom att överdriva lite, säga att om rådet kunde instämma i kommissionens förslag skulle det vara den bästa lösningen för parlamentet.
Det må vara hur det vill med det, fru kommissionär, jag skulle vilja ber att uttala er om en punkt som är viktig för morgondagens omröstning, nämligen programmets struktur och mer exakt övergången från tre tematiska program till fyra. Kommissionen måste naturligtvis instämma på denna punkt annars skulle det innebära ett antal problem.
Herr ordförande, fru kommissionär, kolleger! I första hand lovord för vår föredragande, Quisthoudt. Hon har arbetat hårt. Hon har lagt fram ett mycket konsekvent betänkande, vilket vi tackar henne väldigt mycket för.
I det fjärde ramprogrammet framgick det att vi behövde mer tematisk inriktning och intern konsistens och se till att det kom mer marknadsinriktning, att resultaten av Costoch Eureka-projekt användes i större utsträckning. Det femte ramprogrammet verkar i det avseendet vara tillfredsställande. Jag tror alltså att det överensstämmer med vad parlamentet föreslagit och jag hoppas att rådet kommer att anta den strukturen.
När vi diskuterar ekonomi talas det ofta om Förenta staterna och Japan. Det måste vi visserligen också göra, men låt oss framförallt titta på vad medlemsstaterna gör. När jag hör Tannert tala om de konservativa i denna kammare så får jag intrycket av att han kanske talar om GUE-gruppen, men i alla fall inte om min politiska grupp. Jag skulle nämligen i egenskap av kristdemokrat vilja säga till Tannert att även jag hoppas att han är beredd till kompromisser och att han även i frågan om den vidare uppdelningen, skulle vilja jämka sin ståndpunkt.
Det rör sig om målet med vår forskning, och det är i första hand en förstärkning och en förbättring av Europas konkurrensläge. Därför är informationstekniken av mycket stor vikt. Jag tycker också att det belopp som står där nu, 3 900 miljoner ecu, är ett minimum som inte får röras.
Jag tycker också att det är av mycket stor vikt att de små och medelstora företagen kan engageras i detta, bland annat genom clustering med större företag, men även branschorganisationer skulle kunna ha en viktig funktion. Jag tror det handlar om att få de gemensamma forskningscentrumen att hänga med sin tid lite bättre. Arbetssättet måste ändras, mer periodisk utvärdering, mer resurser från tredje part och framförallt också se till att forskare kan arbeta på tidsbegränsad basis. Det skulle kunna stimulera deras arbetssätt avsevärt.
Herr ordförande! Vår föredragande har gjort en avsevärd ansträngning till samstämmighet tack vare det samråd som förtjänstfullt har bedrivits inom kammaren. Jag skall emellertid försvara fyra ändringsförslag.
Vi har vid flera tillfällen betonat att stödet till infrastrukturen för forskning skall omfatta anslutning av kompetenscentra samt plattformer för experimentering och moduldemonstratörer för att testa och utvärdera ny teknik. Jag föreslår därför att ändringsförslag 61 och 81 sammanförs genom ett enda tvärgående ändringsförslag, nr 109.
Vårt utskott betonar även nödvändigheten att ställa forskningen till förfogande för företagens konkurrenskraft och sysselsättningen. Vi måste därför främja det ekonomiska utnyttjandet av resultaten genom lämplig immaterialrätt, som utmärker de offentliga och privata forskningsorganisationerna. Det är målet med mitt ändringsförslag 110, som även kommer att gynna utbyte av resultat mellan olika forskningslaboratorier inom Europeiska unionen och innovation i små och medelstora företag.
Det är dessutom nödvändigt att förbereda medlen för transport och anslutning vilka kommer att gynna ett verkligt europeiskt område. Mitt ändringsförslag 107 går mot mer integration och större harmonisering mellan de olika transportsystemen.
Det vetenskapliga och tekniska samarbetet med industrialiserade representanter för tredje land och med de nya länderna, skall inte vara våra konkurrenters trojanska häst utan framförallt leda till ett balanserat samarbete i unionens intresse. Kommissionens text lämnar inte tillräckliga garantier. Min ändring 108 föreslår att samarbetet med dessa länder regleras utifrån unionens intresse och reglerna om ömsesidighet.
När det gäller Euratomprogrammet syftar det huvudsakligen till att ytterligare förbättra kärnkraftssäkerheten och att förbereda de framtida reaktorerna, bl.a. genom att minska avfallet och öka energiavkastningen.
Beträffande återstoden stödjer gruppen Unionen för Europa praktiskt taget föredragandens alla ändringsförslag, och särskilt hennes förslag till budgetfördelning i det femte ramprogrammet. Gruppen kommer emellertid att instämma i de ändringsförslag som syftar till att erkänna kvinnans plats i den europeiska forskningspolitiken.
Tack vare detta kommer vår kammare att säkerställa varaktigheten i den europeiska forskningen så att den kan fungera gemensamt och ha hög kompetens, och samtidigt förstärka unionens sammanhållning. Dessa förslag syftar alltså till att bekräfta Europas plats i forskningen genom att stödja sig på det europeiska mervärdet, men också att förstärka unionens konkurrenskraft i ett världssammanhang som blir alltmer konkurrensutsatt, såväl på det vetenskapliga som det tekniska området.
Herr ordförande! Jag anser att föredraganden och forskningsutskottet har gjort ett intressant och strukturerat försök inom ett väldigt brett område av verksamheter och initiativ.
Min grundläggande anmärkning är följande: jag är rädd för att både kommissionens förslag och bemötandet från Europaparlamentet fullständigt och ensidigt genomsyras av konkurrensens logik. Det europeiska samhället är naturligtvis intresserat av dess produkters konkurrenskraft och dess konkurrenskraft gentemot andra globala stormakter; dock är ett stort problem som uppkommit beträffande den moderna teknologin dess avstånd från samhället. Ett samhälle vilket är rådlöst och oförmöget att bemöta denna teknologi och som till och med har djupgående etiska problem gentemot den. Se på frågorna kring kloning, se på frågorna kring BSE, se på frågorna kring genetisk förändring av diverse jordbruksprodukter.
Ur denna synpunkt anser jag att de anmärkningar som gjorts både av utskottet för socialfrågor, vilka talar om en avsaknad av ingripande i frågor såsom arbetsmiljö, arbetsförhållanden osv., samt av kulturutskottet, är riktiga, som t.ex. att vi befrämjar en informationsteknologi och inte ett informationssamhälle.
Jag anser att denna klyfta bör överbryggas. En klyfta som visar sig både i de frågor som rör vilka som utvärderar forsknings- och teknologiprogrammet, alltså de stora enheternas och institutens möjligheter, å den ena sidan och den stora klyftan och svårigheterna för de små och medelstora företagen å den andra.
Herr ordförande! Jag vill tacka föredraganden för detta betänkande. Vi från De gröna håller givetvis inte med dig i alla frågor, men vi tycker att du har gjort ett väldigt bra jobb som har kunnat hålla reda på alla dessa 700 ändringsförslag som fanns i utskottet. Det skall du ha beröm för!
Jag vill faktiskt också ge beröm till kommissionen, eftersom jag tyckte att kommissionens ursprungliga förslag var ganska bra i många stycken. Nu har vi från utskottets sida förbättrat det ytterligare, men tyvärr finns det också en del som jag måste säga har blivit sämre. Mycket handlar då om pengar, men mycket handlar också om detaljer, vilket Desama var inne på tidigare.
Några av de förbättringar som vi har gjort är att vi har fått med mycket om hållbar utveckling, att det skall vara miljövänligt, ekologiskt riktigt osv. Men jag är litet rädd att detta bara är kosmetika. Om man tittar litet noggrannare på exempelvis ändringsförslag 78, så står det nämligen så här i utskottets förslag om målet när det gäller framtidens energi: " Målet för detta tematiska program är därför forskning och hållbar användning av befintliga energikällor" . Befintliga energikällor, t.ex. i mitt eget hemland, Sverige, är ju faktiskt kärnkraften . Kärnkraften kan ju inte vara en hållbar energikälla. Därför blir man tveksam till många av de formuleringar som finns här.
Hållbar energianvändning är ju de förnybara energikällorna. Det är på detta område som vi måste satsa mer pengar, inte på att behålla gammal kärnkraft, som t.ex. Sverige nu äntligen skall börja avveckla. Vi behöver i stället en ny impuls från EU som kan visa hur vi kan ersätta kärnkraften med förnybara energikällor. Det är alltså fel signaler till medlemsstaterna.
Många av de förbättringar som har gjorts i utskottets förslag kräver litet förtydligande. Det finns många bra ord om hållbar utveckling, men vi behöver också exemplifiera. I t.ex. ändringsförslag 154 har vi sagt att vi inte vill ha kloning av människor, men vi måste också säga att vi inte vill ha kloning av vare sig människor eller djur. Det är minst lika viktigt, eftersom forskningen annars fortsätter, och vi då kommer närmare och närmare det som är etiskt oriktigt.
I ändringsförslag 45 har vi satt upp ekonomiska ramar och vill ha mer pengar till det som handlar om energi och miljö. Angående ändringsförslag 160 har vi lagt till ett förslag som går ut på att vi vill förklara att 60 procent av det som går till energi för framtiden skall vara till förnybara energikällor och 75 procent till demonstration. Det är inga andra förändringar i ändringsförslag 160.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Även jag vill tacka föredraganden och uttala min respekt för henne. Att förena så många olika åsikter i denna kammare kräver inte bara konstfärdighet, utan också mycket självförnekelse. Jag vet att det ligger en mängd arbete bakom.
Låt mig börja med ett exempel som jag tar från historien. För tusen år sedan byggde kineserna fartyg för det öppna havet. De hade till och med redan kompasser, medan europeerna inte nådde utanför Medelhavet. Trots detta var det européerna som senare erövrade världen, inte kineserna. Varför? Kineserna ville inte. De ville inte använda sin teknologi till detta, men det ville européerna. Vi står med forskningen inför ett liknande problem. Vi kan bara ställa något till förfogande, medel, idéer, men om européerna, Europas forskare använder sig av det, beror på dem.
Detta leder mig till att egentligen beklaga att vi, vad gäller medlen, varit relativt återhållsamma i förslaget. Jag känner till det finansiella trycket, och jag är inte heller någon illusionist. Men ändå, det kommer inte att räcka till för att Europa skall komma ifatt USA eller Japan, eller förvisa de nya industrialiserade länderna i Sydostasien till andra eller tredje plats. Det måste också göras ansträngningar i medlemsstaterna, i företagen. Investeringen i forskning måste behålla eller återvinna ett högt, även moraliskt värde i Europa. Det är det som det handlar om. Kanske går det från denna debatt och från diskussionen om det fjärde forskningsramprogrammet också ut en signal för denna vitalitet. Jag skulle åtminstone önska mig det.
Låt mig, eftersom tiden är knapp, endast säga något om Euratom-delen, eftersom jag ju är mycket nöjd med de flesta andra aspekter. Det är ingen hemlighet att jag beklagar att man gjort nedskärningar för Euratoms del. Jag kan knappast förstå det, ty vi behöver ju medlen. I motsats till många kolleger är jag av den åsikten att vi behöver dem även för fusionen. Vi behöver medlen för den nukleära säkerheten, i synnerhet när central- och östeuropeiska stater kommer till oss, som ju alla har sovjetiska reaktorer, om de över huvud taget har reaktorer. Vi måste öka säkerheten. Vi behöver alltså inte mindre, utan snarare mer pengar. Även om det är obehagligt att säga det, så säger jag det här.
Till sist önskar jag mig att kommissionen skall ha så stort spelrum som möjligt i forskningspolitiken. Kommissionen har ansvaret, och den skall också ha möjligheten att på sitt ansvar ibland flytta medel från den ena till den andra sidan, om den anser det nödvändigt. Forskning kan man inte planera, utan man måste också räkna med överraskningar, och på dessa överraskningar måste man också reagera. Där önskar jag kommissionen lycka till.
Herr ordförande, fru kommissionär! Redan under det mycket intensiva arbete som föregick kommissionens dokument kunde Europaparlamentet betona vissa viktiga och grundläggande aspekter, som t.ex. inriktningen mot små och medelstora företag med internationell inriktning, teknikintensiva områden, något som har uppmärksammats i en speciell åtgärd, samt tekniker för bevarande av kulturvärden, något som ingår i satsningen på framtidens städer.
I arbetet med att konstruera de tematiska programmen har vårt utskott, briljant lett av Quisthoudt-Rowol, försökt att inte sudda ut den ansats till fokusering, som var en av ledstjärnorna för arbetet med det femte ramprogrammet. Vi har trots detta ändrat programmet för en hållbar utveckling och lagt till två nyckelprogram som gäller energin och utvidgat programmet för marin teknik till att inkludera även yttransporter.
Den ledande idén är att vi är på väg mot ett enda system för rörlighet som i sig innefattar samtliga transportslag. Jag vill gärna betona att ändringen skall uppfattas som ett tillägg. Vi har inte avsett att späda ut resurserna för den marina tekniken, utan att öka budgeten för ett generellt transportprogram. För att kunna ta fram dessa extra medel vill vi att man dra ner något på avsättningarna till de biologiska vetenskaperna och att man något ökar budgetens totala ramar.
Det gläder mig att rymdtillämpningarna har förts in i motsvarande tematiska program. Jag stödjer också uppfattningen att de studier under tyngdlöshet som skall genomföras i den internationella rymdstationen är viktiga. Detta är en helt ny vetenskaplig möjlighet för vilken Förenta staterna håller på att förbereda sig på ett mycket mer systematiskt vis än vi européer, och för vilket projekt Europeiska unionens program måste vara ett komplement till ESA: s.
Avslutningsvis ett berömmande ord till vår föredragande och ett ord till stöd för ett politiskt engagemang för forskningen som ett grundläggande instrument för att bygga vår framtid.
Herr ordförande, fru kommissionär, fru föredragande! Jag kommer från nordsjökusten, och hos oss är det mycket viktigt att man vid segling ser till, innan man far iväg, att lasten är jämnt fördelad, eftersom annars fartyget kränger och får slagsida. Jag menar i själva verket att forskningsutskottets beslut medför denna risk. Vad har hänt? Vi godkände i våras i denna kammare enhälligt ett betänkande av vår kollega Claude Desama, där det mycket tydligt sades att forskningen också lämnar ett bidrag till den europeiska socialstatsmodellen, inte bara till industrins konkurrenskraft. Sedan kom havens moderna fribytare, lobbyisterna, och förde in specialintressen. Jag har en känsla av att fartyget får slagsida och att denna andra pelare, frågan om hur det står till med riskbedömningen, hur det står till med kontinuiteten, hur det står till med övervägandet, vem som har några chanser i vårt samhälle och på vilka villkor, att detta har fallit bort. Kära kolleger, det är dock också en viktig lokaliseringsfaktor för Europa, för vårt samhälle. Inte enbart teknologin, utan också hur vi hanterar varandra, hur vi lever, det är de avgörande villkoren för vår framtida utveckling, för medborgarnas intressen.
Vi sade då mycket tydligt att det handlar om en socioekonomisk modell för uthållig utveckling. Vi sade: Vi vill ha en riskbedömning, vi vill också klara upp frågan om medbestämmande och frågan om arbetsmarknadsparternas roll i vårt samhälle. Allt detta har försvunnit. Därför vill jag än en gång med eftertryck be om att vi åter upphäver denna slagsida. Det handlar här om forskningsansträngningar, och det handlar naturligtvis också om pengar för dessa forskningsansträngningar på detta socioekonomiska område. Det är klart att det är ett nytt område. Vi införde det först i det fjärde forskningsramprogrammet. Det fanns svårigheter. Med den nye chefen för Mitsos bättrade det sig. Men det finns ingen anledning att säga, att nu har vi kommit till slutet av våra möjligheter.
Vad handlar det om? Det handlar till exempel om frågan om informations- och kommunikationsteknologierna, vem som har tillgång till dem och på vilka villkor. Även just frågan om könen, förändringen av arbetsplatserna med hjälp av distansarbete, och naturligtvis frågan om medverkan, medbestämmande, förändring av arbetsorganisationen är av betydelse. Allt detta måste naturligtvis tas med i helheten, när vi vill fortsätta att utforska och införa vissa teknologier. Därför pläderar jag uttryckligen för att ändringsförslag 117 och naturligtvis ändringsförslag 123 godkänns, så att vårt fartyg, fartyget Forskning för Framtiden, inte får någon slagsida och vi kan hålla rätt kurs.
Herr ordförande! Vi har nu uppnått ett avgörande tillfälle i processen som leder till att vi antar och genomför det femte ramprogrammet för forskning.
Till att börja med skulle jag vilja tacka fördraganden, Quisthoudt-Rowohl för det utmärkta sätt på vilket hon genomfört den komplexa uppgiften som förberedandet av detta yttrande utgjort. Jag skulle också mycket uppriktigt vilja tacka alla i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi som genom sitt arbete i de politiska grupperna, eller i form av förberedande initiativ, bidragit till diskussionerna om det femte ramprogrammet. Jag tänker också på ledamöterna i forskningsutskottet i allmänhet, samt föredragandena och ledamöterna i de tio övriga associerade utskotten.
Kommissionen är mycket nöjd med parlamentets förslag till yttrande om det femte ramprogrammet. Parlamentet har lyckats ta tillfället i akt och sätta sin prägel på det. Jag noterar att ändringsförslagen går i samma riktning som kommissionens förslag och att vi står mycket nära varandra på i stort sett alla grundläggande punkter.
Det femte ramprogrammet har utarbetats för att bryta med det förgångna. Det är nyskapande inom tre stora områden. För det första en bestämd inriktning mot Europeiska unionens stora politiska, ekonomiska och sociala målsättningar, som börjar med att förbättra sysselsättningssituationen och förstärka den europeiska konkurrenskraften. För det andra koncentration av medlen till ett begränsat antal teman och målsättningar, för att effekten av de planerade åtgärderna skall blir så stora som möjligt. För det tredje införande av nya teman och fastställande av nya åtgärdssätt, där nyckelåtgärderna innehar den första platsen. På alla dessa punkter stödjer parlamentets förslag till yttrande kommissionens förslag. I vissa fall t.o.m. förstärks de innovativa aspekterna.
Kommissionen avser därför att i en reviderad version av sitt förslag behålla flera grundläggande ändringsförslag, när det gäller tanke och innehåll, även om formuleringen inte blir exakt densamma. Jag skall inte i detalj kommentera varje ändringsförslag, utan koncentrera mig på de tre punkter kring vilka debatten i forskningsutskottet byggts upp: struktur, innehåll och finansiella aspekter.
Strukturen till att börja med. Kommissionen ansluter sig till den föreslagna metoden att organisera det femte ramprogrammet i fyra tematiska program. Det gör det möjligt att hålla oss så nära vårt förslag som möjligt och bibehåller viljan att koncentrera ansträngningarna och genomförandet av ett integrerat och tvärvetenskapligt synsätt på problemen. Det är också det meddelande som de övriga kommissionärerna bett mig framföra till parlamentet.
Inrättandet av ett nytt kombinerat program för miljö och energi är berättigat. Såsom de avslutade diskussionerna i Kyoto om klimatförändringarna visat, måste problemen som uppstår på dessa två områden behandlas på ett mycket integrerat sätt. För att vara i nivå med utmaningarna måste vi vara listiga. Att dela upp detta nya program i två underprogram skulle innebära ett fortsatt blygsamt synsätt. Kommissionen kommer därför att föreslå en metod som är bättre anpassad till denna form.
Anpassningen av den nya strukturen leder naturligtvis till en ny fördelning av nyckelåtgärderna. Den kommer att medföra att den finansiella balansen revideras. Flera fall skulle kunna ha likvärdiga berättiganden. Jag noterar att de val som parlamentet och kommissionen hittills gjort, utan att vara exakt lika, till stor del ändå överlappar varandra. På det hela taget gläder det mig att parlamentet och kommissionen kan mötas kring idén att vi skall ha ett begränsat antal program. Denna konsensus blir mycket användbar gentemot alla dem som vill öka antalet.
Vi kommer nu till innehållet. Vid sidan av uppdelningen av nyckelåtgärden energi i två nyckelåtgärder inriktade dels på ett hållbart utnyttjande av energin, dels på utvecklingen av ett renare och mer konkurrenskraftigt utbud, består två av nyheterna i ändringsförslagen av nya nyckelåtgärder avseende problemet med åldrande respektive klimatförändringar. I kommissionens förslag finns dessa två teman redan inom kategorin forskningsverksamhet av mer allmän karaktär. Genom att göra dem till nyckelåtgärder blir det lättare att på politisk nivå visa hur viktiga dessa frågor är för Europeiska unionens framtid.
Kommissionen instämmer i andan i de inlämnade ändringsförslagen avseende dessa olika punkter. Däremot inte när det gäller ett antal punkter som innebär ändringar av innehåll eller fördelning i nyckelåtgärderna, vilka skulle leda till att vi överger det integrerade och tvärvetenskapliga synsättet på problemen. Ett avgränsat synsätt, grundat på en enda vetenskap, är ibland frestande. Det har traditionens kraft, men leder alltför ofta till att problemen endast delvis uppfattas och att medlen sprids.
Jag har ytterligare en kommentar om de socio-ekonomiska aspekterna. Parlamentet betonar nödvändigheten av att i hög grad beakta dem och kommissionen delar den åsikten. Kommissionen har f.ö. bemödat sig om att ge dem stor plats i det femte ramprogrammet. Vi anser emellertid att det bästa sättet att behandla dessa frågor är att göra det dels i sammanhanget med nyckelåtgärder, för aspekterna knutna till området med de stora tematiska programmen, dels inom ramen för en särskild verksamhet i programmet " Förbättring av den mänskliga potentialen" för allmänna aspekter eller aspekter som inte tas upp i andra program.
Kommissionen är fast besluten att låta den socio-ekonomiska forskningen spela en viktig roll i det femte ramprogrammet. Den anser emellertid att det är att föredra att göra det genom att använda den föreslagna metoden snarare än att göra det med särskilda nyckelåtgärder i de olika programmen.
Jag skall avsluta med att ta upp de finansiella aspekterna. Jag kan här bara glädjas åt att parlamentets och kommissionens förslag till så stor del överensstämmer med varandra, och den starka signal det innebär till medlemsstaterna och rådet. Förslaget till yttrande föreslår ett femte ramprogram med anslag på 1, 7 miljarder ecu, dvs. 400 miljoner ecu mer än vad kommissionen föreslår.
I en tid av budgetrestriktioner och minskade offentliga forskningsutgifter, inför konkurrenter, amerikaner och japaner som inte minskar sina ansträngningar, kan inte Europeiska unionen tillåta sig att minska eller låta medlen som beviljas till forskning på europeisk nivå stanna upp.
I enlighet med bestämmelserna i Agenda 2000 har det belopp kommissionen föreslagit beräknats på grundval av principen om en ökning av medlen till forskning som är lite snabbare än den för bruttonationalprodukten inom Europeiska unionen. För att fastställa det föreslagna beloppet har kommissionen varit tvungen att beakta en rad yttre omständigheter. Kommissionen noterar med tillfredsställelse meddelandet i parlamentets förslag till yttrande. Kommissionen bibehåller emellertid sitt förslag, av anledningar som parlamentet lätt kan förstå, bl.a. i anslutning till den roll kommissionen kommer att spela i strävan efter en kompromiss.
Kommissionen accepterar också det mycket användbara ändringsförslaget från budgetutskottet, som tagits upp av forskningsutskottet och som till operativa termer överför oberoendet mellan beslutet att anta det femte ramprogrammet och dess anslag och förhandlingarna om Europeiska unionens framtida budgetplaner. Detaljerna i kommissionens ståndpunkt om de olika ändringsförslagen kommer att noteras i protokollet för detta sammanträde. Jag skulle särskilt vilja behålla McNallys ändringsförslag om nödvändigheten av att säkerställa bättre balans mellan kvinnor och män i programmet "Förbättring av den mänskliga potentialen" och införandet av frågan om lika möjligheter som tema för den socioekonomiska forskningen. Under våren 1998 kommer kommissionen också att arrangera en konferens på temat "kvinnor och vetenskap" .
Jag skall avsluta dessa allmänna kommentarer med två påpekanden. För det första vill jag betona kvalitén i förslaget som är resultatet av arbetet i forskningsutskottet och övriga berörda utskott. Det visar på det ökande intresse som allt fler parlamentsledamöter hyser för denna för Europeiska unionen nödvändiga politik för att fortsätta sina målsättningar. I det perspektiv som fastställs i Agenda 2000 står den i centrum för Europeiska unionens politiska åtgärder vid sidan av övrig politik inom utbildning och innovation. Jag önskar därför för min del att dialogen mellan oss skall förstärkas under genomförandet av våra program.
Mitt andra påpekande är av operativ art. Vi är inte i slutet av vägen och vi är t.o.m. långt därifrån. Rådet måste nu uttala sig. Vi hoppas att det skall anta en gemensam ståndpunkt vid rådet (forskning) den 12 februari, men det är inte säkert. Medlemsstaternas ståndpunkt är i dag ofta fortfarande långt ifrån varandra. Parallellt kommer debatten att inledas om de särskilda programmen, på grundval av dokument som kommissionen lade fram i november. Målsättningen är att ramprogrammet formellt skall antas under 1998 för att de särskilda programmen skall kunna genomföras under 1999. De kommande månaderna blir därför fyllda av diskussioner och debatter.
Jag vet att jag kan räkna med att Europaparlamentet spelar sin roll under hela denna process. Jag tackar i förväg för de ansträngningar parlamentet kommer att göra för att hjälpa till att uppnå vårt slutliga mål: ställa den europeiska forskningen till de europeiska medborgarnas förfogande. Europaparlamentet representerar medborgarna. Parlamentet är uttrycket för deras intressen och genom att aktivt delta i beslutsprocessen bidrar parlamentet till att säkerställa att de stora vetenskapliga och tekniska valen på europeisk nivå genomförs på demokratiska grunder. Med tanke på att de problem européerna ställs inför brådskar och är omfattande och det bidrag forskningen kan lämna för att lösa dem, är jag övertygad om att kammaren kommer att göra allt vad som står i dess makt för att detta nya ramprogram skall kunna inledas så snart som möjligt.
(Applåder)
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30 och på torsdag kl. 09.30.
Energipolitik
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0308/97) av Scapagnini för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om kommissionens meddelande " Helhetssyn på energipolitiken och energiåtgärderna" (KOM(97)0167 - C4-0205/97).
Herr ordförande! Europeiska unionen står inför ett nytt årtusende och inför en serie utmaningar av strategisk betydelse helt utan ett gemensamt och samordnat ramverk när det gäller energipolitiken: en politik som borde spela en grundläggande roll för den ekonomiska utvecklingen, sysselsättningen, miljön och livskvaliteten.
Europaparlamentet har sedan länge betonat nödvändigheten av att ge programmen inom energisektorn en juridisk bas som är stark och föra in denna sektor i fördraget för att garantera den sammanhållning och öppenhet som nu saknas. Om problemen på energiområdet fortfarande skall lösas på ett splittrat sätt inom ramen för andra politiska program, som t.ex. programmen för den inre marknaden, miljön, skatterna, jordbruket och forskningen, så tar man inte tillräcklig hänsyn till de speciella målen inom denna sektor, som till exempel försörjningstryggheten, det internationella samarbetet, integrationen av energimarknaderna, främjandet av en hållbar energisektor och av forskningen.
Ett förverkligande av energimålen krävs för en utveckling av de europeiska marknaderna, företagens konkurrenskraft och medborgarnas möjligheter att köpa energi. I det avseendet anser utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi att det är av avgörande betydelse att förstärka rollen för det Europeiska observationsorganet för energi, även när det gäller att definiera en referensram för de stora transportlederna för naturgasenergi och olja. Energistadgan är fortfarande det viktigaste forumet för det europeiska energisamarbetet och Europaparlamentet understryker att det är viktigt att samtliga undertecknande ländern ratificerar stadgan.
Samarbetet med och biståndet till tredje land, inom ramen för olika stöd- och samarbetsprogram som Phare, Tacis och Meda eller de program som avser Asien eller Sydamerika eller Europeiska vetenskapsfonden FES, bör utvecklas för att ta hänsyn till de olika energimarknaderna och samtidigt göras tydligare än tidigare genom att möjligheterna till information, kontroll och utvärdering från Europaparlamentet förbättras.
Energimarknadernas avreglering och integrering utgör det andra målet för gemenskapens energipolitik och är en nödvändighet när vi står inför en allt större internationalisering. Man borde försöka få till stånd en verklig konkurrens mellan olika energiproducenter genom att erbjuda konsumenten olika valmöjligheter när det gäller energiförsörjningen via fria avtal som garanteras av staten, samt genom att utnyttja de nya möjligheter som finns att utveckla energisektorn.
Miljöaspekterna på energipolitiken är något som på intet vis får undervärderas. Kommissionen bör, med jämna mellanrum, utvärdera miljöeffekterna av de olika medlemsstaternas energipolitik och förutom de rättsliga instrument som krävs även utveckla former för frivilliga avtal och forskning och teknologisk utveckling. Även när det gäller det internationella samarbetet blir det nödvändigt att ta med riskerna för energidumping och miljödumpning i beräkningen när det gäller de länder där priserna är ännu lägre på grund av miljönormer som är mycket mindre stränga än våra egna inom gemenskapen. De skador som orsakas av utsläppen av koldioxid och den globala uppvärmningen utgör en utmaning för unionen som, i samband med de löften som nyligen avgavs i Kyoto, borde bli ett ytterligare incitament i ansträngningarna att på ett rationellt och effektivt sätt utnyttja energiresurserna, gemensamt skapa förnybara energikällor och vidta åtgärder inom forskning och teknisk utveckling.
Kommissionen borde ägna ett tillräckligt utrymme åt ny energiteknik, vilket kan bli en lämplig reaktion på önskemålen att främja förnybara energikällor och ansträngningarna att finna nya tillämpningar och metoder för att utnyttja naturgas, speciellt inom sektorer som förvätskning, transport och förgasning, med tanke på dessa processers möjligheter när det gäller att få fram nya former för energiförsörjningen till avlägsna geografiska områden. Utan tvekan möjliggör utnyttjandet på lokal och decentraliserad bas av förnybar energi, tillsammans med avregleringen av energimarknaden, att man rättar till de obalanser som finns mellan olika europeiska regioner och att man effektivt främjar en utveckling i eftersatta områden genom att ge dem tillgång till en självständig och mångsidig kapacitet på energiområdet.
Det ligger utan tvekan i Europeiska unionens, dess medborgares och industrisektorns intresse att utarbeta ett ramprogram för energipolitiken som bidrar till att förtydliga och på ett bättre sätt koncentrera gemenskapens initiativ inom området genom att garantera en finansieringsnivå över fler år som är tillräcklig för att utveckla betydande program, utan att detta medför en strukturell nedskärning av de tillgängliga avsättningarna.
Herr ordförande! Europaparlamentet beklagar mot den här bakgrunden de drastiska nedskärningar som gjorts av rådet inom gemenskapens budget när det gäller energifrågorna, nedskärningar som äventyrade de europeiska instrument som redan har koncentrerats till programmen Altener, Thermie och Safe, och framför allt de program som syftar till internationellt samarbete inom denna sektor.
Eftersom kommissionär Papoutsis inte kan vara närvarande i kväll och, å andra sidan, vår debatt måste avbrytas kl. 17.30 för frågestunden med frågor till kommissionen, så ger jag härmed med kammarens tillåtelse ordet till kommissionär Papoutsis.
Herr ordförande! Jag vill ta tillfället i akt och direkt be de ärade medlemmarna av parlamentet om ursäkt för att jag inte kommer att kunna närvara vid sammanträdet i kväll. Jag måste säga er att jag har väntat sedan 11.30 i morse på att diskutera betänkandet Scapagnini, tyvärr har en stor försening ägt rum, vilket jag förstår, på grund av den stora frågan om budgeten. Jag kan dock inte stanna här till i kväll, eftersom det är ett möte om energistadgan i morgon bitti i Bryssel och vi hyser stora förhoppningar om att samtliga 30 ratificeringar av energistadgan kommer att göras så att stadgan kan tillämpas. Som ni förstår bör kommissionen, med er tillåtelse och med parlamentets stöd, närvara vid denna viktiga stund för inledandet av energistadgan.
Jag skulle vad gäller den ursprungliga frågan, herr ordförande, först av allt vilja tacka föredraganden Scapagnini för hans klara och uppbyggliga betänkande. Kommissionen håller i generella drag med om den föreslagna resolution som antar många av förslagen i kommissionens rapport. Den energisituation som nu råder, både i Europa och i världen, kräver kontinuerliga och koordinerade åtgärder. Därför är det nödvändigt att vi förstår de utmaningar vi i dag bemöter.
Kommissionens rapport syftar främst till att beskriva de stora energiutmaningarna och de åtgärder som vidtagits på europeisk nivå. Vår målsättning är enkel och klar. Det är att förbättra öppenheten. Dessutom utgjorde rapporten en första nivå för anordnandet av ett nytt ramprogram för energipolitiken, ett ramprogram för de motsvarande åtgärderna på europeisk nivå. Scapagnini har med sitt betänkande visat att Europaparlamentet har fullständig kunskap om situationen, och att det är redo att stödja kommissionen i denna riktning. Å den Europeiska kommissionens vägnar vill jag tacka er för er positiva hållning och det stöd som ni ger.
I denna rapport betonar kommissionen tre viktiga frågor som energisektorn bemöter:
Först av allt är det frågan om säkerheten hos utrustningen. Alla typer av analyser, alla prognoser leder till det säkra resultatet att energiberoendet från utlandet kommer att öka allvarligt. Gemenskapen är skyldig att uppskatta detta och alltså vidta de påvisade åtgärderna.
För det andra spelar energisektorn en huvudroll i försöket att förbättra Europas konkurrenskraft. De effektiva och vinstgivande energisystemen kan i hög grad bidra till förbättringen av konkurrenskraften och på så sätt försäkra speciellt lämpliga strukturer för produktion och transport och också försäkra energiprodukternas fria rörlighet.
Slutligen är energisektorn av vital betydelse för skyddet av miljön. I all energipolitik, i alla energiåtgärder bör målsättningen om hållbar utveckling värderas. Just i dag, också efter konferensen i Kyoto, är frågan om växthusgaserna synnerligen viktig beträffande denna problematik. Det finns en förbindelse om miljömålsättningar som helt och fullt måste återspeglas i vår miljöpolitik.
Det resolutionsförslag vi föreslår bevisar att Europaparlamentet ställer sig bakom dessa åsikter. Låt mig, herr ordförande, mer specifikt kommentera några av de punkter som betonas i resolutionsförslaget:
Den Europeiska kommissionen delar åsikten att det är önskvärt att det ska ingå ett energikapitel i fördraget. Tyvärr var det dock inte möjligt att vid toppmötet i Amsterdam komma överens om ett sådant. Det verkar som om denna fråga inte var mogen att bli föremål för en överenskommelse mellan medlemsstaterna. Dock kommer kommissionen att fortsätta komma med förslag i syfte att unionens energipolitik blir starkare med fortsatt bruk av de rättsliga grunder som gäller i dag, om och där det visar sig vara lämpligt.
Vad gäller de förnybara energikällorna känner kommissionen till förstärkningen av åtgärderna inom detta område. Som ni också känner till presenterade vi nyligen en vitbok gällande en gemenskapsstrategi och en åtgärdsplan för de förnybara energikällorna. Nu väntar jag på era reaktioner, era tankar beträffande vitboken och vi kommer alltså att ha möjlighet att diskutera denna fråga grundligt i den nära framtiden.
Herr ordförande! Jag vill också tacka parlamentet för dess stöd beträffande inrättandet av ett ramprogram för den Europeiska unionens energipolitik. Ett program som, vilket ni känner till, godkändes av kommissionen den 18 november, för precis en månad sedan. Ramprogrammet omfattar alla åtgärder som vidtagits fram till i dag i de enskilda programmen, såsom Save II om energiprestationer, Altener om de förnybara energikällorna men också Synergy om internationellt samarbete. Det förutser dock också speciella åtgärder vad gäller energianalyser och prognoser inom energiområdet gällande kärnkraftsäkerheten, men också det rena användandet av kol. Alla dessa åtgärder koordineras och enas under det grundläggande beslutet om ramprogrammet självt. Förslaget till ramprogram syftar också till att bilda långsiktiga villkor för ett ramverk för alla typer av verksamhet inom energiområdet. Det är också nödvändigt för skapandet av en klar rättslig grund för alla dessa åtgärder. Ramverket kommer, ur kommissionens synvinkel, att skapa bättre villkor för koordinationen mellan de speciella åtgärderna inom energipolitiken men det kommer också att säkerställa en bättre uppställning av mål inom energiområdet, alltså de åtgärder som äger rum med andra gemenskapsåtgärder som grund, såsom strukturfonderna och programmen för extern teknisk hjälp.
Förslaget till ramprogram kommer att utgöra en av det brittiska ordförandeskapets viktigaste prioriteringar. De första reaktionerna från medlemsstaterna var positiva och jag räknar speciellt med ert stöd, så att vi i tid skall kunna komma fram till ett beslut beträffande ramprogrammet. Jag hoppas att ni kommer att fortsätta stödja de stränga åtgärder för utövning av en energipolitik med den enhetliga filosofin i detta nya program som grund.
Herr ordförande, ärade kolleger! Kommissionen ställer sig i hög grad bakom resolutionsförslaget i Scapagninis betänkande om den generella bilden av energipolitiken och de respektive åtgärderna. Jag skulle avslutningsvis än en gång vilja tacka föredraganden, Scapagnini, för hans förträffliga betänkande.
Frågestund
Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B4-1002/97).
Men innan vi börjar har Smith begärt ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! Min fråga nummer 76 handlar om transport av kärnbränslen. I min naivitet förutsatte jag att frågan skulle besvaras av kommissionären med ansvar för transporter, men jag finner nu att den hänförts till "övriga frågor" . Kan ni ta mina bekymmer med avseende härpå till protokollet, herr ordförande, och kan ni försöka få fram en förklaring till varför denna fråga inte togs med i avdelningen med frågor som kommissionären med ansvar för transport svarar på?
Herr Smith, jag noterar er oro, men som ni redan vet är det kommissionen som bestämmer vilka kommissionärer som skall svara på de ställda frågorna. Det ligger inte inom vårt ansvarsområde. I vilket fall som helst har era ord noterats, inte bara av mig, utan också i det fullständiga referatet och de kommer att få samma tyngd och värde som era synpunkter alltid får.
Kommissionen är medveten om att direktiven om offentlig upphandling ännu inte har genomförts på ett tillfredsställande sätt av samtliga medlemsstater och att, även om de har genomförts, så tillämpas de ofta inte på ett korrekt vis. Kommissionen har därför i sin handlingsplan för den inre marknaden - som antogs i juni förra året och som godkändes vid Europeiska rådets möte i Amsterdam - uppmanat medlemsstaterna att visa prov på god politisk vilja och få ett slut på denna situation genom att begära, å ena sidan, ett löfte att fullfölja genomförandet och att meddela ett exakt datum när detta skall vara genomfört och genom att, å andra sidan, föreslå initiativ som skall göra tillämpningen och respekten för gällande lagar till en realitet.
I sammanhanget, och som ett resultat av de befogenheter kommissionen har, har kommissionen redan när det gäller de medlemsstater som ännu inte har infört direktiven inlett överträdelseåtgärder i enlighet med artikel 169, såväl på grund att direktiven inte har genomförts, som på grund av brister i förfarandet i samband med införandet och, slutligen, på grund av felaktig tillämpning av gemenskapens regler om offentlig upphandling.
Kommissionen har dessutom redan tillgripit proceduren om brådskande förfarande i enlighet med artikel 186 i fördraget för att få till stånd provisoriska föreskrifter för en medlemsstat där den godkännande myndigheten vägrade att avbryta den offentliga upphandlingen i avvaktan på kommissionens utlåtande om eventuella överträdelser.
Som en följd av att direktiven 89/665 och 92/13 trätt ikraft, har de ekonomiska operatörerna möjlighet att inleda åtgärder mot en nationell upphandlande myndighet vid överträdelse av gemenskapens regler när det gäller offentlig upphandling.
Kommissionen vill dessutom i det här sammanhanget påminna om att medlemsstaterna är ansvariga för de egna myndigheternas agerande, framför allt kommunernas, och att en enskild medlemsstat inte kan undandra sig sina skyldigheter i enlighet med gemenskapens regelsystem genom att åkalla eventuell konstitutionell självständighet för lokala och regionala myndigheter.
När det slutligen rör möjliga förbättringar för att kunna komma fram till en bättre tillämpning av gemenskapens regler när det gäller den offentliga upphandlingen har kommissionen aviserat en debatt om grönboken och har för avsikt att inom kort presentera ett meddelande, i vilket vi föreslår konkreta åtgärder såväl när det gäller tolkningen av gällande regler som när det gäller att föreslå eventuella ändringar i lagstiftningen.
Kommissionen understryker, under alla omständigheter, att en effektiv kontroll av gemenskapsrättens tillämpning även kräver en förstärkning av de kontroller som genomförs på nationell nivå. Som en följd av detta måste även medlemsstaterna ta ett eget ansvar i frågan.
Jag vill tacka kommissionären för svaret som jag tyckte var utförligt och bra. Jag vill också säga att jag uppskattar den anmälan som kommissionen har gjort mot olika länder för att de bryter mot upphandlingsförordningen, inklusive den anmälan som riktats mot mitt eget land, Sverige.
Låt mig bara ta upp en fråga till. Företag bör ju självfallet så långt det är möjligt anmäla när de inte får sin rätt enligt upphandlingsförordningen. Vi vet också att de har svårt att göra det, eftersom de då kan stöta sig med presumtiva kunder, viktiga kunder. Därför finns det en idé om att man borde inrätta någon form av upphandlingsombudsmän, dvs. någon som kunde ta emot dessa anmälningar och föra talan mot de kommuner och statliga myndigheter som inte följer bestämmelserna. Känner kommissionären till detta? Jag vet att arbete pågår inom Eurochambres med detta. Vilken är kommissionärens grundinställning till detta?
Jag ber att få tacka för följdfrågan. Låt mig först av allt understryka att kommissionen har inlett ett antal överträdelseprocedurer mot olika medlemsstater.
Jag vill också säga att många av överträdelseprocedurerna har sin upprinnelse just i påpekanden från olika företag, och understryka att inom ramen för den mycket omfattande öppna debatten kring grönboken om offentlig upphandling med fler än 300 bidrag, så var en aspekt som ofta togs upp till behandling just den om ett effektivare system för att påtala sådant som inte fungerar.
Låt mig slutligen påminna frågeställaren om att det redan i dag finns en möjlighet för företagen eller för den som gör anmälan att på begäran vara anonym.
Av Montis svar framgår det verkligen att det som han och frågeställaren, Cars, konstaterar är och förblir ett problem. Det finns nämligen för stora möjligheter att komma undan. Det behöver nämligen inte vara så vid offentliga upphandlingar att de upphandlande instanserna, kommuner, myndigheter, och ofta sker det också i transportsektorn, visserligen inte köper det billigaste men ursäktar detta med: Ja, men det var det bästa. Det visar sig då alltid, herr Monti, att man ändå väljer nationella företag. Därför borde inte bara ombudsmannen, utan enligt min åsikt även kommissionen hålla bättre uppsikt så att det inte bara är nationella företag som tilldelas kontrakt utan att det också sker en spridning över gemenskapen. En rapport från er skulle i det avseendet vara mycket välkommen.
Herr ordförande! Detta är en av de viktigaste perioderna i genomförandet av den inre marknaden och just därför ägnar vi den den största uppmärksamhet, vilket Europaparlamentet kan konstatera så snart kommissionen i början av 1998 har presenterat meddelandet om den debatt som grönboken gett upphov till.
Wijsenbeek påminner oss om att den upphandlande myndigheten själv i vissa fall kan ha problem. Ur den synpunkten har frågorna om förenkling, som tagits upp i grönboken som ett av de viktigaste inslagen, stor betydelse, och jag kan inte annat än hålla med frågeställaren när han säger att det ur den inre marknadens synpunkt vore önskvärt om den offentliga upphandlingen i allt högre grad gav som resultat att uppdragen gick till företag som inte är nationella.
Detta sker i allt högre grad, även om det ännu inte sker i den omfattning som vi önskar, och alla de åtgärder som anges i grönboken när det gäller information, utbildning etc, syftar just till att i allt högre grad integrera marknaden för offentlig upphandling, vilken ännu inte i alla avseenden är en inre marknad.
Kommissionär Monti, känner ni till att arkitekter har särskilda svårigheter inom det offentliga uppdragsväsendet? Arkitekterna anser att det är svårt att exakt sortera ut verkliga realiteter och att det delvis, när det handlar om offentlig anbudsinfordran, även för små projekt ofta kommer 400-500 förfrågningar, vilket delvis leder till problem.
Detta är en speciell och mycket viktig aspekt som rör en mer omfattande frågeställning och när det inte gäller stora företag, eller företag över huvud taget, utan fria yrkesutövare, så blir frågan om informationens finmaskighet än viktigare.
Med detta mål i sikte för de kommande åtgärderna när det gäller offentlig upphandling, det som, jag upprepar ännu en gång, följer efter den väl genomförda diskussionen om grönboken, så kommer frågan om elektronisk information att tas med i beräkningen och särskilt understrykas.
Just i förra veckan genomförde vi i Bryssel en omfattande konferens med samtliga medlemsstater om elektronisk upphandling vilket är ett instrument för att allt mer förtydliga informationsaspekterna i samband med den viktiga marknaden för offentlig upphandling.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 26.
Fråga nr 27 av Veronica Hardstaff (H-0906/97):
Angående: Användningen av E111-formulär i medlemsstaterna
Känner kommissionen till att EU-medborgarna i vissa medlemsstater har problem med att få medicinsk vård om de använder E111-formuläret? Är det tillåtet för läkarna i vissa länder att vägra godkänna ett giltigt E111-formulär och kräva att det skall förnyas varje år när så inte längre är fallet, och sedan ta ut höga avgifter för undersökning och mediciner?
Förordning 1408/71 om samordningen av de scociala trygghetsprogrammen för kringflyttande arbetstagare garanterar att en person, som tillfälligt uppehåller sig i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller EES, än den där han eller hon är försäkrad, skall vara berättigad till alla erforderliga förmåner naturaförmåner, dvs. till all akut medicinsk behandling som är nödvändig med beaktande av hans eller henens hälsotillstånd. Dessa förmåner tillhandahålls på samma villkor som gäller för ifrågvarande stats medborgare.
Vid en sådan tillfällig vistelse skall personen införskaffa formulär E111 före avresan. Detta formulär styrker att personen är ansluten till socialförsäkringssystemet i en medlemsstat, och måste uppvisas för sjukförsäkringsmyndigheten i vistelselandet. Denna myndighet ersätts av den behöriga statens myndighet. Formulär E111 kan antingen endast gälla för vissa perioder, eller ha en obegränsad giltighetsperiod. Det avgör den behöriga myndigheten i respektive medlemsstat i enlighet med målsättningen för gemenskapens regler för socialförsäkring för kringflyttande arbetstagare, som syftar till att samordna, inte harmonisera, de nationella reglerna för socialförsäkringssystem. Det står emellertid klart att ett gällande E111-formulär inte kan avvisas av en läkare eller en institution på vistelseorten, och närhelst kommissionen har haft att göra med fall där europeiska medborgare stött på svårigheter att få medicinsk behandling med utnyttjande av formuläret, så har vi ingripit bestämt för att se till att reglerna efterlevs. Det skall emellertid betonas att formulär E111 används utan problem av miljontals turister varje år.
Jag skulle därutöver vilja göra er uppmärksamma på att det också finns möjlighet för personer, som konfronterats med svårigheter när de försökta använda formulär E111, att ersättas direkt av sin behöriga myndighet. I detta fall kan de, då de fått lov att betala den medicinska behandlingen själva, ersättas först då de återvänt till det land där de är försäkrade.
Jag är ganska säker på att min väljares E111 var i ett bättre skick än denna, som utställdes år 1990. När han emellertid visade upp den vid ett sjukhus i Frankrike så rev specialisten sönder den och överenskom med honom privat om att han skulle erlägga en avgift, i stället för att råda honom att gå till tillämpligt kontor för att få ersättning. Han tog då kontakt med såväl hälsovårdsdepartementet som de sociala myndigheterna i Storbritannien, och också med mig, och jag och min personal tog också kontakt med hälsovårdsdepartementet och de sociala myndigheterna, som föreslog att jag skulle ta upp saken med er och försöka säkerställa att sådana här saker inte inträffar, och att den medicinska personalen i alla våra medlemsstater påminns om sin skyldighet att råda sjuka personer som uppsöker dem att vända sig till kontoret för att få ersättning.
Helt kort så beklagar jag verkligen de problem er väljare haft. Ni nämnde inte om väljaren i slutänden fick någon ersättning, men ni får fram att ni vill att ett bättre system skall införas, och jag noterar vad ni säger. Personen i fråga gjorde naturligtvis det rätta. Han vände sig till sitt departement när han kom hem till sitt eget hemland och fick ersättning. Det skall inte gå till så. Ett fel begicks i det första skedet, där personen inte anvisades att gå till rätt myndighet. Men jag skall verkligen undersöka möjligheterna med att få ut bättre information till alla berörda.
Jag vill tacka kommissionären för hans svar till Hardstaff. Men som en uppföljning på Hardstaffs fråga så skulle jag vilja att kommissionären kommenterade det faktum att E111 inte tycks omfatta alla medicinska kostnader i en akut situation. Några av mina väljare har fått en räkning, också efter det att de använt sig av formulär E111. Kan kommissinären därför rekommendera Europeiska unionens medborgare att ta tilläggssjukförsäkringar, för att täcka bristerna hos formulär E111, när de reser i Europeiska unionen?
Det är en intressant fråga. Det finns två huvudmöjligheter att få medicinsk vård utanför hemlandet. Den första består i att en person som tillfälligt vistas utanför den behöriga medlemsstaten är berättigad till alla nödvändiga medicinska naturaförmåner, med användning av formulär E111. För det andra kan en person flytta till en annan medlemsstat för att få behandling, men bör då införskaffa relevant tillstånd från behörig hälsovårdsmyndighet, det vill säga formulär E112, för att ersättas vederbörligen.
EG-domstolen har fått i uppdrag att avgöra huruvida de tillämpliga reglerna står i överensstämmelse med fördragets stadganden om fri rörlighet för varor och tjänster. Vi väntar på det utslaget. När vi har det kan vi bättre besvara Truscotts ytterligare påpekande.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 28.
Fråga nr 29 av James Fitzsimons (H-0921/97):
Angående: Barnsäkra leksaker
Det finns en växande oro inför förekomsten av PVC (polyvinylklorid) i barns leksaker och de eventuella tillsatserna av kemiska ämnen i PVC som kan vara farliga om barnet sväljer leksaken. Vissa medlemsstater har redan agerat för att leksaker som innehåller PVC skall försvinna från affärerna. Är kommissionen beredd att undersöka frågan för att kunna införa en för EU-länderna gemensam lagstiftning på området?
Till Fitzsimons skulle jag vilja säga att kommissionen är väl medveten om de saker han tagit upp. Den växande oro Fitzsimons nämner avser användningen av mjuk PVC i leksaker och sådana artiklar för barn som tuggringar, och inte PVC i allmänhet. De kemikalier som avses är i synnerhet vissa mjukningsmedel. De kallas ftalater och används för att göra PVC mjuk.
Kommissionen har reagerat omgående på de inititativ vissa medlemsstater tagit, och i synnerhet de danska myndigheternas, inom ramen för gemenskapens snabbvarningssystem. Dessa initiativ rörde tre bitringar tillverkade i Kina, som gjorde allmänheten och myndigheterna tunt om i Europa uppmärksamma på frågan. Den danska miljöskyddsstyrelsen gjorde gällande att dessa bitringar läckte en viss mängd ftalater, som ansågs otillåtlig för spädbarn.
Kommissionen bjöd in representanter för medlemsstaterna till ett möte med katastrofkommittén för konsumenthälsa i oktober 1997, för att diskutera frågan, med beaktande av dess eventuella följder för konsumenternas hälsa och säkerhet. Betydande meningsskiljaktigheter med avseende på testmetoder och -förhållanden framkom, och det förelåg allmän konsensus om behovet av harmoniserade testprotokoll. Frågans angelägenhet medförde att man beslöt att konsultera den vetenskapliga kommittén för toxikologi, som sammanträdde den 17 november i år. Kommittén beslöt att undersöka saken ytterligare och en arbetsgrupp för ftalater, med särskild inriktning på leksaker och artiklar för barn, sammansatt av framstående akademiker och forskare, höll sitt första sammanträde den 8 december 1997. Den kommer att redovisa sina undersökningsresultat under första hälften av 1998.
Under tiden har forskningen om dessa ämnen fortsatt, med stöd av flera av kommissionens tjänster. Utöver resultaten från den arbetsgrupp jag nämnde är undersökningen av frågan, i syfte att införa en Europavid förordning inom detta område, som Fitzsimons efterfrågade, redan igång. De flesta av de berörda kemikalierna hör till de ämnen som redovisas som prioriteringar i förordning 793/93 om utvärdering och kontroll av riskerna med befintliga ämnen. Det innebär att riskbedömningar för närvarande utförs av de medlemsstater som utsetts till föredragande i detta fall, nämligen Nederländerna, Sverige och Norge, eftersom förordning 793/93 har EES-relevans.
De första resultaten av dessa bedömningar förväntas inom kort. Resultaten av undersökningarna kommer att ge kommissionen möjlighet att vid behov föreslå vilka tillämpliga åtgärder som bör vidtagas på europeisk nivå, för att reglera användningen av dessa ämnen i leksaker liksom också i andra produkter.
Jag tackar kommissionären för hans svar. Jag gläder mig mycket åt att forskning bedrivs med avseende på oron rörande leksaker. Det föreligger en betydande oro i medlemsstaterna för att julen, som skall vara en glädjens tid, allför ofta blir en tragedins tid. De allra senaste dagarna har det europeiska konsumentförbundet gjort ett uttalande om detta.
För att gå vidare med vad kommissionären sade; är kommissionen medveten om att flera PVC-leksaker redan tagits bort från marknaden i Spanien, Sverige och Italien? Kan kommissionären, utifrån denna situation, nu se till att vissa grundläggande regler upprättas med avseende på tillverkning och försäljning av sådana leksaker? Kan han också se till att alla övriga medlemsstater också tar bort sådana leksaker från sina hyllor före årets jul?
Som svar till Fitzsimons vill jag säga att kommissionen är medveten om det frivilliga återkallandet av leksaker av distributörer i flera medlemsstater, rörande dessa särskilda saker. För tillfället har inga förbud genomföts av medlemsstaterna i allmänhet.
Vad denna specifika distributör beträffar har man gått med på att frivilligt dra sig tillbaka från de marknader där man bestridits. Kommissionen och medlemsstaterna väntar på utfallet av den vetenskapliga kommitténs arbete, och dess yttrande, innan de vidtar de tillämpliga åtgärderna för att begränsa användningen av mjuk PVC i leksaker. Det som behövs är en harmonisering av testmetoderna, och det är vad arbetsgruppen överväger. Så snart informationen finns tillgänglig kommer de erforderliga åtgärderna att vidtas.
Herr kommissionär, jag har vissa problem med er framställning. Säkerheten för leksaker regleras i ett direktiv från 1988, där det fastslås att kommissionen fram till år 1989 skall se till att lämpliga tekniska normer skall utfärdas för att garantera denna säkerhet. Jag vill fråga er: Varför gav kommissionen först för två år sedan CEN i uppdrag att utfärda gränsvärden för organiska kemiska ämnen - och det är det vi talar om nu -, för mjukgörare. Och varför är det efter två år fortfarande inte klart?
Jag tror det förelåg ett missförstånd här, eftersom vad vi här talar om är...
Herr Flynn! Det är inte så att jag vill ge ordet, men när ni direkt kan frågeställarens språk, svarar ni direkt, medan jag som inte är flerspråkig lyssnar på det goda arbetet i tolkbåsen. Därför blir det ett visst utrymmer mellan slutet av frågan och svaret.
Ni har ordet.
Jag sätter värde på ert påpekande, herr ordförande.
Det får inte förligga några missförstånd. Det vi talar om här är frågan om mjukgöringsmedel i PVC-leksaker. Vad gäller den notering jag har här så talar vi om det faktum att denna grupp har inrättats för att specifikt behandla de klagomål som inkommit. Så snart yttrandet har kommit kommer vi att ta itu med frågan. Men man har tagit itu med klagomålen såtillvida att importören eller distributören har återkallat produkten, så det föreligger följaktligen ingen risk. Vad gäller de medlemsstater där den bestridits har ni helt rätt, eftersom det föreligger skillnader mellan testförfarandena. Det är precis för att göra det, och för att harmonisera testförfarandena, som arbetsgruppen arbetar med frågan.
Herr Flynn! Jag tror att Martin vill ställa er en kompletterande fråga.
Det är mycket uppmuntrande att kommissionen har vidtagit de åtgärder den gjort. Jag undrar om ni har gått tillräckligt långt. Faktum är att denna produkt fortfarande kan finnas legalt på marknaden i 12 av våra 15 medlemsstater. Jag förstår att ni behöver vetenskapliga belägg, men i Förenta staterna skulle man ha dragit tillbaka produkten och sedan, om vetenskapliga belägg visade att produkten var säker, åter tillåta den på marknaden. Under tiden tillåter vi att denna produkt, som det föreligger allvarlig oro över, finns kvar på marknaden. Jag undrar om vi inte borde vidta åtgärder nu, för att få bort den från makrnaden och sedan, om de vetenskapliga beläggen lyckligtvis visar att den är säker, så kan vi tillåta den på marknaden igen.
Jag har informerats om att kommissionen inte har rättsliga befogenheter att göra det i den befintliga situationen, och om att standardisering är på väg, men att den inte kommer att vara klar förrän år 2002. Till följd av vad ni säger, och till följd av skillnaderna mellan testförfarandena, som inte kan klaras upp, så kommer det att ta litet tid. Jag skall göra den behöriga kommissionären uppmärksam på frågan och påpeka det ni tagit upp.
Ärade ledamöter, herr kommissionär! Klockan är 18.03. Just nu hålls i sal 5, IPE II, i vårt parlament och sammankallat av Europaparlamentets ordförande, en akt av solidaritet med offren för terrorismen, med anledning av att de anhöriga till kommunalrådet Miguel Ángel Blanco, som mördades av ETA, gästar oss under dessa dagar.
Ni lägger säkert märke till att jag skulle vilja närvara vid detta möte, och jag är säker på att ni känner detsamma, men att i dag arbeta här i parlamentet är också ett sätt att uttrycka solidaritet, eftersom det som terroristerna vill, totalitära fascister, är att krossa demokratin och därför ska vi fortsätta arbeta inom våra demokratiska institutioner. Vi är solidariska, men samtidigt säger vi till dem att ni kan skändligen mörda demokrater, men ni kan inte mörda demokratin.
Eftersom de behandlar samma ämnen kommer frågorna nr 30, 31 och 32 att besvaras gemensamt.
Fråga nr 30 av Hugh McMahon (H-0872/97):
Angående: Borttagande av åldersgränser vid kommissionens rekrytering
Jag gratulerar kommissionären till det tillkännagivande han nyligen gjorde på radio (BBC) om att han avser att avlägsna varje hänvisning till åldersgränser i platsannonser för tjänster vid kommissionen. Detta är ett mycket välkommet drag av kommissionen som innefattar den fulla innebörden av jämställdhet i enlighet med artikel 6a i Amsterdamfördraget.
Kan kommissionären säga när hans förslag kommer att föreläggas kommissionen och bli kommissionens officiella politik, och om detta kommer att ske före nästa rekryteringsrunda år 1998 som han antydde i sitt radiouttalande? Fråga nr 31 av Bryan Cassidy (H-0875/97):
Angående: Lika möjligheter för äldre arbetskraft vid rekrytering till Europeiska kommissionen
Rapporterna om att kommissionsledamoten nyligen ändrat åsikt vad gäller planerna på att ta bort åldersgränserna i tillkännagivanden av tjänster vid Europeiska kommissionen är mycket välkomna och vi ser fram emot att denna princip träder i kraft 1998.
Kommer kommissionen, när dess nya principer blivit officiella, att uppmuntra andra EU-institutioner att följa dess exempel inom ramen för interinstitutionellt samarbete vid allmänna uttagningsprov till EU?Fråga nr 32 av Elly Plooij-van Gorsel (H-0937/97):
Angående: EU-åtgärder för att avskaffa åldersgränser i platsannonser
Kommissionens uttalande nyligen om att åldergränserna skall tas bort ur Europeiska kommissionens platsannonser kommer tätt på det att förslag till lagstiftning publicerats i Nederländerna om att förbjuda alla typer av åldersgränser i platsannonser.
Förväntar sig kommissionen att det kan komma att vidtas rättsliga åtgärder mot andra institutioner på grund av icke-diskrimineringsklausulen i Amsterdamfördraget eller på grund av nationella bestämmelser om förbud mot åldersdiskriminering, som t.ex. i Nederländerna, om kommissionen fortsätter att tillämpa åldersgränser?
Herr ordförande! I januari nästa år kommer jag att till kommissionen lägga fram ett förslag om att slopa åldersgränserna i kommissionens platssannonser. Om kommissionen godkänner förslaget, kommer åldergränserna att från och med godkännandet slopas vid rekryteringen.
Vad gäller nuvarande eller framtida praxis inom andra organ pågår samtal med dem inom ramen för det sedvanliga samarbetet. Därför vill jag inte komma med någon bedömning om eventuella framtida åtgärder eller om rättsliga detaljer som gäller dessa.
Jag tackar kommissionären för att han tagit upp denna fråga och för att han agerar så kompetent och effektivt.
Får jag göra det påpekandet att han kan överväga att, vid diskussionerna med de andra institutionerna, påpeka för dem att de måste försöka leva upp till Amsterdamfördragets anda och praxis, i synnerhet de aspekter som handlar om diskriminering vid anställning. Jag avser särskilt den institution som vi är ledamöter av, eftersom den tycks vara en av de mest tröga när det gäller att hålla sig kvar vid den arkaiska tillämpningen av åldersdiskriminering vid anställning. Kan han då utnyttja sig av tillfället vid de pågående diskussionerna - och vi vet att det är en känslig fråga - för att påpeka att Amsterdamavtalets anda kräver att alla de europeiska institutionerna föregår med gott exempel för gemenskapens övriga medborgare?
Vi har informerat de andra institutionerna, däribland Europaparlamentet, om våra avsikter. Ni kanske också har möjlighet att uttrycka era uppfattningar i detta förfarande.
Vi i kommissionen kom vid de förberedande diskussionerna till den slutsatsen att varje åldersgräns vid offentliggörandet av en befattning vore mycket otillbörligt, med beaktande av Amsterdamfördragets anda. Samtidigt måste vi naturligtvis, när vi rekryterar personer, få en bra åldersstruktur, varför unga människor kommer att rekryteras i framtiden. Det kommer att finnas några äldre personer, men det kommer inte att finnas med någon åldersgräns i kungörelsen om uttagningsprovet.
Också jag vill tacka kommissionären för de mycket uppmuntrande nyheter han meddelat oss denna eftermiddag. Vi vet emellertid att man många gånger inte skall sälja skinnet förrän björnen är skjuten, och att en rekommendation till kommissionen inte nödvändigtvis innebär att kommissionen, som ett kollektivt organ, kommer att anta den.
För det första skulle jag vilja fråga honom hur stora han bedömer sina chanser vara att få saken genom kommissionen, och för det andra om vad som händer sedan? Innebär det att man har reviderat alla tjänsteföreskrifter, som är gemensamma för alla institutionerna?
Hade jag bedömt mina chanser vara mycket små hade jag inte tillkännagivit min avsikt här.
Vad den rättsliga sidan av saken beträffar så ålägger våra tjänsteföreskrifter oss inte att tillämpa åldersgränser, varför inga ändringar blir nödvändiga därvidlag. När vi tillkännager nya befattningar måste de emellertid bli föremål för de normala förfarandena med de gemensamma kommittéerna. Av den anledningen höll vi i förra veckan politiska samråd med personalorganisationerna med avseende på frågan. Vi har lämnat dem ytterligare information.
Jag förväntar mig att vi, om allt går som planerat, kommer att försöka ta ett första beslut i januari, som innebär att vi kommer att sluta med åldersgränser och sedan, direkt efter det, kungöra det nya allmänna uttagningsprovet för tjänstemän, så att vi inte blir kvar på den allmänna beslutsnivån, utan går direkt till nästa europeiska uttagningsprov för tjänstemän utan åldersgränser, som kommer att anordnas år 1998.
Parlamentet har den senaste tiden ansträngt sig särskilt mycket för att få med åldersdiskriminering i Amsterdamfördraget. Det har också lyckats. Jag är därför glad över att Nederländerna som första land redan genomfört denna bestämmelse. Jag är naturligtvis också glad över kommissionens beslut att inte längre tillämpa åldersgränser i sina platsannonser. Jag skulle dock vilja anknyta lite till hur ni nu skall kontrollera detta. Skulle kommissionen vara beredd att en gång om året ge parlamentet en översikt över den faktiska anställningspolitiken så att vi kan se vilken ålder de människor som anställs har? För det andra så sade ni: Parlamentet kan ni själv bearbeta. Jag kan tala om för er att vi redan talat med ordföranden och generalsekreteraren flera gånger, men parlamentet är mycket konservativt i den här frågan. Jag tror att det har med parlamentets ålder att göra.
Herr ordförande! Jag svarar enligt arbetsfördelningen inom kommissionen för rekryteringen av personal. Alla beslut som gäller rekrytering faller inom mitt ansvarsområde. Sedan ett beslut har fattats om att åldergränserna skall slopas, svarar jag för saken och övervakar den. Därefter tillämpas inga åldersgränser. Men om ni sedan vill se en lista över de tillfällen då åldersgränser trots allt används i strid mot detta beslut, skall jag gärna göra upp den, men den kommer att bli mycket kort. Den kommer nämligen inte att vara tom.
Plooij-van Gorsel har begärt ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! Jag tycker, och det är verkligen en ordningsfråga, att en fråga måste besvaras. Min fråga har absolut inte besvarats.
Plooij-van Gorsels ståndpunkt är värd respekt, men jag måste nu, enligt arbetsordningen, ge ordet för en följdfråga till Truscott. När ni svarar Truscott, herr Liikanen, har ni full frihet att agera som ni önskar.
Jag vill tacka kommissionären för hans svar. Vill han förena sig med mig i att uppmana alla EU-institutioner att stå fast vid Amsterdamfördragets anda vad gäller åldersdiskriminering? Har han mot bakgrund därav något måldatum för utfasningen av åldersgränser vid alla EU: s institutioner?
Herr ordförande! Förlåt, jag missuppfattade frågan. Visst är vi beredda att årligen lämna upplysningar om de rekryterade personernas ålder på en allmän nivå. Det stöter inte på några svårigheter. Vad gäller Amsterdamfördraget binder det självfallet oss alla på samma sätt, men jag vill gärna avhålla mig från att kommentera rekryteringspolitiken i andra institutioner. Jag svarar för vad kommissionen gör och det har ni rätt att granska. Däremot är det i juridisk mening lite mer komplicerat att ta ställning till vad andra institutioner gör.
Fråga nr 33 av Jonas Sjöstedt (H-0895/97):
Angående: Konsekvenser för medlemsstaterna efter Europaparlamentets första behandling av 1998 års budget
Europaparlamentets första behandling av 1998 års budget innebär en ökning av betalningsbemyndigandena med 1 700 miljoner ecu i jämförelse med rådets (budget) första behandling. För vissa medlemsländer innebär denna ökning kännbara kostnader för statskassan i höjda medlemsavgifter. För andra innebär ökningen mer av återflöde till det egna landet i t.ex. strukturfondsstöd.
Kan kommissionen redogöra för de ekonomiska konsekvenserna för medlemsländerna beträffande Europaparlamentets första behandling i jämförelse med rådets (budget) första behandling; vilka länder vinner respektive förlorar på förslaget från Europaparlamentet?
Herr ordförande! Jag tackar herr Sjöstedt för hans viktiga fråga. Vid första behandlingen i Europaparlamentet av 1998 års budget ökades anslagen med 1, 7 miljarder ecu. Avsikten är att anslagen skall täcka tilläggsutgifter som gagnar både medlemsstaterna och tredje länder. Medlemsstaterna skall dock finansiera även alla dessa anslagsökningar.
Frågeställaren ber kommissionen fastställa det nettoutbyte medlemsstaterna får genom dessa tillägg. Kommissionen har ofta lagt fram att den inte finner det möjligt att entydigt mäta medlemsstaternas fördelar av medlemskapet i unionen. Fördelarna går utöver det rent bokföringsmässiga. Det är till exempel omöjligt att exakt mäta hur den fria handeln påverkar den ekonomiska tillväxten och levnadsstandarden i var och en av medlemsstaterna. Lika svårt är det att bedöma hur den inre marknaden påverkar tillväxten eller vilken betydelse en strategi som förbereder för medlemskap har för medlemsstaterna.
Ordförande Jacques Santer lade den 13 oktober i år för Ekofinrådet fram ett dokument som tar upp detta problem. Dokumentet finns nu tillgängligt på Europahemsidorna på Internet på alla de elva officiella språken. Jag vill framhålla att de tilläggsutgifter som Europaparlamentet föreslagit och deras finansiering är förknippade med samma tolkningsmässiga svårighet att mäta juste retour , den rättvisa återbäringen, som gäller för hela budgeten. Därmed finner kommissionen det inte heller lämpligt att lägga fram några detaljerade bedömningar.
Jag tackar kommissionären för det vänliga svaret. Jag lovar att läsa dokumentet som kommissionens ordförande Santer har utarbetat, och som finns på Internet. Jag tänkte emellertid att du som har så bra grepp om budgeten - det vet jag nämligen att du har, du vet var pengarna kommer ifrån och vart de går - kanske åtminstone kan ge en liten fingervisning om huvudriktningarna.
Herr ordförande! De tillägg som parlamentet föreslår gäller sådana områden som sysselsättningsinitiativ i Europa eller Sokratesprogrammet. Det är sådant som över lag har betydelse för sysselsättningen eller ungdomsutbytet i hela Europa. Jag vill inte gärna bedöma vilken medlemsstat som får mer eller vilken som får mindre utbyte i sammanhanget. Jag tror att det gagnar alla. Men självfallet har varje medlemsstat, liksom också parlamentet, rätt att sedan komma med egna bedömningar.
Kommissionären känner antagligen till att det i Nederländerna försiggår en livlig debatt om frågan i vilken utsträckning Nederländerna är en så kallad " nettobetalare" . Min fråga till kommissionären är: När kan alla viktiga sifferuppgifter i frågan lämnas ut så att debatten i alla fall kan föras på grundval av verkliga siffror?
Herr ordförande! Det dokument som lämnades till Ekofinrådet och som nu är tillgängligt för alla, ger vår utvärdering av hur medel ur strukturfonderna eller jordbruksfonderna har fördelats mellan medlemsstaterna. Å andra sidan ger det också en bedömning av i vilken utsträckning de på basis av sina mervärdesskatte- eller nationalproduktresurser har gjort inbetalningar till kommissionen och i vilken utsträckning dessa stater har bidragit med egna, traditionella resurser, alltså främst tullavgifter. Detta dokument finns tillgängligt för alla och kan ge underlag för bedömningar.
Men jag framhåller att frågan är komplicerad bland annat på grund av alla dessa externa program. När vi nu till exempel förbereder en utvidgning kommer vi att satsa enormt på en förbättring av ekonomin i Central- och Östeuropa. Det innebär en bättre europeisk framtid och i framtiden ett större välstånd. Europeiska företag är verksamma inom många av dessa projekt, men det är ytterst vanskligt att räkna ut vilken stat som i nettoavseende får mest och vilken minst. Men såsom jag sade, vad strukturfonderna och garantifonderna för jordbruket beträffar finns dessa uppgifter i det dokument jag talade om och står till ert förfogande.
Jag skulle vilja säga till kommissionären att det som jag tror att Sjöstedt och även Cornelissen är ute efter inte är ett mått på dessa indirekta effekter som naturligtvis alltid blir följden av allting, utan det man vill ha är helt enkelt en solid statistisk grund vad avser de exakta finansiella in- och utbetalningarna. En sådan måste ju rimligtvis finnas.
Vi har naturligtvis inbetalningar som uppenbart kommer från olika länder. Dessutom är det så att varje budgetpost självklart har en destination i ett speciellt land. Denna enkla uppdelning, dvs. efter den direkta finansiella destinationen, måste ju gå att göra både vad avser EU: s totala budget och, i detta fall, vad avser de ökningar som parlamentet har föreslagit.
Jag skulle också vilja instämma med Cornelissen i att det är önskvärt att den stora diskussion som pågår runtom i våra länder i unionen kan fotas på ett mycket ordentligt statistiskt underlag.
Herr ordförande! Såsom jag sade finns dessa uppgifter för jordbrukets och strukturfondernas vidkommande i det dokument som kommissionen har gett ut och som står till allas förfogande. Andelen av budgeten är över 80 procent. Man när man sedan går till de externa relationerna och till förvaltningen blir saken betydligt mer komplicerad. Vad inrikespolitikerna angår uppstår det också tolkningsfrågor.
Men jag vill ytterligare säga att frågan inte är riktigt så enkel på utgiftssidan. När vi till exempel betalar ut garantimedel för jordbruket, är det ofta så att det företag som exporterar produkter finns exempelvis i Belgien och exporterar jordbruksprodukter odlade i Frankrike och Holland. Därför kan siffrorna inte vara helt exakta.
Ett annat exempel är det att vi ofta i gemenskapsprogrammen förutsätter att företag eller forskningsinstitut från minst tre medlemsstater medverkar. Men det konto till vilket vi gör inbetalningarna öppnas vanligtvis i en enda medlemsstat.
Det går aldrig att få alldeles exakta uppgifter men överlag kan man säga att vi exakt vet vad som betalas ut till varje medlemsstat och exakt vet också vad strukturfonderna och varje medlemsstat får och vad som betalas ut ur garantifonderna för jordbruket. En del kan sedan bli överfört till andra medlemsstater.
Tack, herr Liikanen.
Van Putten har begärt ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! Jag vill bara be om ursäkt, jag blev uppehållen och därför kom jag för sent för att höra svaret på min fråga. Det beklagar jag.
Tack, fru van Putten, men era ursäkter hade redan nått presidiet och vi vet hur mycket arbete ledamöterna har under plenarsammanträdena. Och när det gäller er vet vi i presidiet med vilken intensitet ni arbetar.
1985 års förordning fastställer gemenskapens regler för körtider och pauser, och artikel 42.2 i förordningen undantar personbilar med nio eller färre personer, inklusive föraren, från kraven med avseende på körtider och pauser, som kontrolleras med hjälp av en färdskrivare. Artikel 13.a i förordningen medger nationella avvikelser, som ger alla medlemsstater möjlighet att låta personbilar med upp till 17 personer undantas från förordningens krav. Förenade kungariket har utnyttjat möjligheterna till dessa nationella avvikelser med avseende på minibussar.
I EU är det Förenade kungarikets regler som utgör ett undantag. Det föreligger emellertid ingen bristande överensstämmelse i gemenskapslagen, eftersom andra medlemsstater beslutat att inte utnyttja undantagsmöjligheten för minibussar. Det innebär emellertid att Förenade kungarikets minibussar bara kan använda undantaget när de är i trafik på Förenade kungarikets territorium.
Att upprätthålla trafiksäkerhet på en hög nivå, och genomdriva körtiderna och pauserna, har särskild betydelse när det gäller internationella passagerartransporter, som vanligtvis medför relativt långa körsträckor. Kommissionen avser därför inte att föreslå några ytterligare undantagsmöjligheter från kraven att utrusta minibussar med färdskrivare.
Jag vill tacka kommissionär Kinnock för hans upplysande svar. Jag kommer sannerligen att föra det vidare det till en grupp välgörenhetsarbetare i min valkrets, som försöker anordna en resa till Europeiska unionen.
Min följdfråga är: Anser kommissionär Kinnock att denna nationella undantagsmöjlighet är till föga nytta, och kommer han därför, att komma med några rekommendationer på ett personligt plan till tillverkare i Förenade kungariket, att installera färdskrivare som som en självklarhet i Förenade kungariket? Det skulle lösa de svårigheterna.
Jag ber om ursäkt för att jag svarade för fort, herr ordförande, jag är van att svara på det sätt man gör i Westminster.
Jag förstår det problem ledamoten framställer. Jag måste emellertid säga att arrangemangen för att installera färdskrivare, och för att beakta körtider med mera, som följer därav, inte tycks ha förorskat några problem i andra medlemsstater. Det ankommer naturligtvis på Förenade kungarikets regering att bestämma huruvida de vill gå över från att utnyttja undantagsmöjligheten, till att rätta sig efter lagen till fullo. Om så skulle ske skulle svårigheterna med att resa från Förenade kungariket till resten av Europeiska unionen i minibussar försvinna.
Tack, herr Kinnock, men jag påminner er om att i underhuset arbetar ni med bara ett språk och här arbetar vi med 11 olika språk.
Fråga nr 35 av Tommy Waidelich (H-0774/97):
Angående: Kommissionens dokument om trafiksäkerhet
I Sverige diskuteras en ny inriktning på trafiksäkerhetsarbetet. Det betonas bl.a. att ansvaret för trafiksäkerheten ska delas mellan trafikanten och de som ansvarar för utformning och drift av vägtransportsystemet. Det är också viktigt att åtgärderna samordnas på lokal, nationell och europeisk nivå.
Med anledning av detta vill jag veta hur många människor som dött eller allvarligt skadats i trafikolyckor i Sverige och inom resten av EU de senaste åren, vad är den samhälleliga kostnaden för dödsfallen i Sverige samt ämnar kommissionen vidta nödvändiga åtgärder för att minska antalet dödade och allvarligt skadade i trafiken inom medlemsstaterna?
Jag är tacksam gentemot den ärade leamoten för hans fråga.
Sverige kan uppvisa ganska goda resultat på trafiksäkerhetsområdet, med döds- och personskadetal som lyckligtvis ligger under medeltalet för Europeiska unionen. Icke desto mindre har den svenska regeringen gång på gång klargjort att det inte finns utrymme för självbelåtenhet, när 1994 exempelvis antalet personer som dödades i trafikolyckor i Sverige var 560, och antalet skadade var 21 083. Den svenska ministern, Uusman, och hennes kollegor bör lovordas för sina senaste ansträngningar, som den ärade ledamoten har hänvisat till i sin fråga.
Kommissionen har beräknat att de direkta kostnaderna för trafikolyckor - på basis av kostnaderna för polis, läkarvård och katastrofhjälp, och fordonsrerparationer, samt den förlorade ekonomiska avkastningen till följd av dödsfall - uppgår till 45 miljarder ecu om året i gemenskapen i dess helhet. Om detta belopp divideras med de 45 000 dödsfall trafikolyckor förorsakar varje år, så får man en genomsnittlig kostnad på en miljon ecu per dödsfall.
I sitt meddelande i april om främjande av trafiksäkerheten i Europeiska unionen redovisade kommissionen i detalj sina planer på att bygga på det första åtgärdsprogrammet, som löpte från 1993 till 1996.
Kommissionens åtgärder för att försöka förbättra trafiksäkerheten kommer att inriktas på tre huvudområden. För det första informationsinsamling och -spridning, i syfte att identifiera särskilda olycksegenskaper och att bidra till framtagningen av politiska prioriteringar. För det andra att initiera och stödja åtgärder som kan bidra till att förebygga olyckor, med tyngdpunkten på den mänskliga faktorn och dess samverkan med trafikmiljön. För det tredje initiering och stöd av åtgärder för att begränsa följderna av de olyckor som inträffar.
Närhelst möjligt kommer vi naturligtvis att främja spridningen av god praxis, i samarbete med nationella och lokala myndigheter, poliskårer, tillverkare och bilistorganisationer.
Jag vill tacka kommissionären för svaret. Jag tycker att den strategi som kommissionen nu lägger fram är mycket klok på många sätt. Jag tror också att den kan bli ett stöd i det trafiksäkerhetsarbete som nu pågår i de olika medlemsländerna. Precis som kommissionären sade, är det ju så att även om antalet olyckor i Sverige har gått ned, så finns det fortfarande en hög ambition att förbättra trafiksäkerheten. Visionen är att nå noll skadade och noll dödade under ett år.
Jag tycker framför allt att lönsamhetskalkylerna som kommissionen lyfter fram är ett väldigt positivt nytt sätt att jobba på, att man helt enkelt i större utsträckning motiverar arbetet med lönsamhetskalkyler i fråga om trafiksäkerhetsåtgärder. Precis som kommissionären sade, tar man då upp kostnaderna för olyckorna. På så sätt kan vi också motivera insatserna på ett ekonomiskt sätt.
Till sist vill jag bara ställa en följdfråga: Tror kommissionären att det under nästa år kommer att tas några fler konkreta initiativ, utifrån detta program? Jag tänker bland annat på direktiv om fordonssäkerhet osv.
Tack herr Waidelich. Herr Kinnock, ni har ordet för att svara i Europaparlamentets kammare, inte i underhuset.
Herr ordförande! Måhända har man bara ett språk i underhuset, men det förekommer emellertid olyckor av olika slag från tid till annan som medför svårigheter att förstå. Detta naturligtvis utöver de politiska skälen till att inte förstå.
Får jag till Waidelich säga att jag är tacksam för den kommentar han gjorde i sitt tillägg. Det förekommer ytterligare initiativ för kommissionen att överväga, inte minst fullföljandet av ett förslag som lades fram i slutet av 1980-talet avseende säkerställandet av en enhetlig undre nivå för tillåten alkoholhalt i blodet på förare. Jag anser det tillbörligt att i synnerhet uppmärksamma detta vid denna tid på året. Trafikolyckorna inte bara ökar ibland kring jul och nyår, utan är då också speciellt tragiska.
Alla ansträngningar att minska antalet trafikolyckor är naturligtvis värda besväret, inte bara på grund av de enorma besparingar som uppkommer, utan framför allt därför att varje liv som räddas innebär en undviken tragedi, inte bara för den familj som berövats en kär närstående, utan också för de människor som vållar dödsolyckor och trafikskador. Jag vill bara utnyttja mig av det tillfälle den ärade ledamotens fråga givit till att göra en särskild vädjan till hela unionen om att man i år skall undvika att köra onykter, och att vara särskilt varsam, i synnerhet i vinterväglag, för att försöka rädda liv och undvika tragedier.
Jag är också intresserad av denna fråga. Jag tycker att svaret från kommissionären är bra vad gäller de allmänna insatserna som EU och kommissionen kan göra, t.ex. att informera och samla in fakta. Det kanske är litet väl överdrivet att tro att kommissionen skall ta fram en samlad rapport för att undvika skador i de enskilda medlemsländerna.
Jag har en tilläggsfråga. Detta tycks handla mest om vägar. Det skulle vara väldigt intressant att veta vilka trafikslag som, utifrån det som vi nu diskuterar, är säkrare och mindre säkra, framför allt vilka som är säkra, så att vi som kan stimulera trafikinsatser satsar på rätt typ av trafikslag. Går det att få ett någorlunda tillfredsställande svar på denna frågan?
Jag är tacksam mot den ärade ledamoten för hans fråga. Den ger mig möjlighet att påpeka att vi, vid utförandet av det arbete jag skisserade tidigare, i våra ansträngningar att undersöka den mänskliga faktorn vid olyckor, och samverkan med miljön, också ägnat uppmärksamhet åt den inverkan olika typer av infrastruktur har, åt olyckspotentialen. Den traditionella metoden för att göra mätningar och utvärderingar av detta slag har befunnits vara bristfällig, helt enkelt därför att den inte beaktar vissa uppsättningar omständigheter. Exempelvis kan en förbättrad väg bidraga till att förebygga olyckor. Den kan emellertid också locka till högre hastigheter, vilket ökar olyckornas allvarlighetsgrad. I vårt arbete försöker vi därför göra åtskillnad mellan de allmänna definitioner som kan hjälpa lokala och nationella myndigheter att utforma infrastrukturen, för att i mesta möjliga mån förbättra säkerheten vid färder på vägar. Jag hoppas att den ärade ledamoten, liksom också andra, inte bara söker begagna sig av den information vi omsider kommer att kunna tillhandahålla, utan också kommer att se till att den tillämpas på ett effektivt sätt på den lokala nivån.
Fråga nr 36 av Florus Wijsenbeek (H-0785/97):
Angående: Skytteltrafik med tåg mellan Nederländerna och Polen
Känner kommissionen till att företaget Poltrein BV, till följd av bristande samarbete och byråkratiskt hårklyveri från polsk sida, kommer att vara tvunget att inställa driften av den skytteltrafik med godståg mellan Nederländerna och Polen som företaget bedriver?
Är kommissionen beredd att vidta åtgärder för att göra det möjligt för denna verksamhet, som bidrar till att överföra transporter från väg till järnväg, att fortsätta?
Kommissionen är medveten om de problem den ärade ledamoten tar upp i sin fråga, vilka nyligen erfarits av Poltrein vid försöken att upprätta en intermodal skyttel mellan Almelo i Nederländerna och Pozna i Polen. De är emellertid inte korrekt att hävda att den fick läggas ner. Den fortsätter i själva verket, två gånger i veckan. Några av de problem Poltrein erfarit har varit av kommersiell art. Driftbolaget upplyste nyligen kommissionen om att det förhandlar om ett eventuellt samgående. En följd av ett sådant samgående skulle bli att skytteln skulle ändras till att gå från Rotterdam till ódż i Polen, vilket skulle bidra till att göra den kommersiellt livskraftig.
Operatören har dessutom informerat kommissionen om ett antal driftproblem till följd av tullförfaranden i Polen, och problem med såväl de polska järnvägarna som med järnvägsbolag i Europeiska unionen. Kommissionen har för avsikt att ta upp dessa problem, där så lämpar sig, i relevanta underutskott i Europeiska gemenskapens kommitté Polen-Europa, i syfte att lösa dem och också i syfte att försöka förbättra genomförbarheten för trafik av detta slag, som potentiellt skulle kunna vara ytterst värdefull.
Jag vill påpeka för kommissionären - det kan vara en fråga om översättning - att det i min fråga på nederländska står " skulle vara tvungna att inställa" , alltså would have eventually to stop their operations . Det står alltså inte att de redan har ställts in. Herr kommissionär! Jag är dock mycket tacksam för ert svar och för att ni vill ta upp frågan i samtalen med Polen. Jag påpekar dock också att om det fortsätter på det viset, att tåget blir stående mycket ofta och ovanligt länge, särskilt på grund av långa gränsförfaranden och ständiga stängningar av gränsposterna, så blir det ingenting av med järnvägstrafiken till och från Östeuropa, och bortom Polen ligger OSS. Tvärtom, vägverksamheten vinner extra styrka och kommissionären vet säkert också att den polska och ungerska vägtransporten ökar oerhört snabbt i omfattning. Det är alltså helt i strid med vad kommissionären vill. Skulle han, förutom att ta upp frågan, också vilja lägga fram konkreta förslag och eventuellt ge den polska tullen en hjälpande hand för att påskynda saken?
Jag är tacksam mot den ärade ledamoten. Det är sant att en ändring tycks ha gjorts vid översättningen; jag är övertygad om att den var oavsiktlig. Frågan framför mig innehåller orden "fick lov att läggas ner" . Den gläder mig att bli uppdaterad av den ärade ledamoten, som är till fullo insatt i de problem som drabbat Poltreins ansträngningar.
Jag vill i första hand ta detta tillfälle i akt för att lovorda företaget för dess strävan att upprätthålla trafiken, trots de mycket betydande svårigheterna, däribland insisterandet på utförandet av sanitära och fytosanitära kontroller vid den polska gränsen, som medför förseningar på vägen, och tullens öppettider som inte anpassats till tidtabellen för ankomster och avgångar, så att frakter i vissa fall får vänta på avgång i upp till sex timmar. Dessa problem kommer som den ärade ledamoten begär att tas upp i associeringskommitténs underkommitté för tullfrågor. Men det föreligger också andra problem i samband med den tid det tar för tåg att passera den tysk-polska gränsen, svårigheter med att att komma till uppgörelser om tågvägar, samt bristande insyn i prissättningen inom järnvägsområdet, såväl i Europeiska unionen som i Polen. Problemen med järnvägspriserna handläggs av oss inom ramen för uppföljningen av kommissionens vitbok om järnvägsstrategi, som vi publicerade förra året.
Jag har bara berört några av de väldigt många problem som företag som försöker upprätta internationell järnvägsfrakttrafik ställs inför. Förhoppningsvis kommer en del av dessa problem att försvinna helt och hållet vid inrättandet av " huvudlederna" för järnvägsfrakt, där den första kommer att inrättas om bara några veckor - från Nordsjökusten och ner till Italien. Vi behöver emellertid massor av sådan utveckling om järnvägarna verkligen skall kunna visa vad de kan förmå, när det gäller att få till stånd en omläggning från väg- till järnvägstransporter över hela vår kontinent.
Herr ordförande! Jag har ingen tilläggsfråga. Jag har med en fråga under frågestunden. Men eftersom ni ger mig ordet, så tillåter jag mig ett påpekande. Det vore mig fjärran att kritisera ert ämbetsutövande. Men om det är så att vi har många frågor till en kommissionär - och jag har nu väntat i flera månader på att få ställa en fråga till Kinnock - då är det inte bra om ni tillåter för många tilläggsfrågor, ty det är ni som avgör hur många ni tillåter. Detta betyder nu att jag inte får någon tid mer i dag, och att jag måste vänta i tre månader igen.
Nej herr Schmid, det har jag inte frihet att göra, det är reglerat i arbetsordningen. Jag begränsar mig till att försöka hålla mig till arbetsordningen på ett så flexibelt sätt som möjligt, samtidigt som jag respekterar tiderna, annars påverkar det de andra frågorna negativt. Men ni kan uttrycka er mening till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet, om att ändra i frågestunden och jag är säker på att utskottet för arbetsordningen mycket uppmärksamt kommer att lyssna på era åsikter.
Cornelissen får ordet för en kompletterande fråga.
Kan jag med anledning av kommissionärens glädjande meddelande att the rail freight freeway från Rotterdam till Italien snart kommer att inledas, förstå av hans svar att det träffats tillräckliga avtal för att förhindra problem vid de inre gränserna och, ordförande, törs han även göra en uppskattning av den genomsnittliga hastigheten på the freeway ?
På grundval av information från förra veckan har jag all anledning att förmoda att den första " järnvägshuvudleden" kommer att tas i bruk inom några veckor. Jag vill inte vara mer specifik än så. Jag vill inte riskera att bli en lögnhals för några dagars skull. Men vi står inte långt ifrån en inledning av trafiken.
Eftersom tiden för den här avdelningen är slut kommer frågorna nr 37 till 42 att besvaras skriftligen.
Denna fråga handlar om stängningen av Tjernobyl och särskilt färdigställandet av två kärnkraftsverk som skall fungera som ersättande energikapacitet. Jag skulle vilja svara på frågan med att säga att kommissionen av ifrågavarande ukrainska myndigheter ombetts att ordna en delfinansiering med hjälp av ett Euratomlån för färdigställandet av dessa två reaktorer. Inom denna ram och i enlighet med det aktuella Euratomförfarandet har kommissionens avdelningar vidtagit ett antal åtgärder för att göra en bedömning av olika aspekter av projektet så att kommissionen, när tiden är mogen, kan ta ett välgrundat beslut.
Kommissionen kan bekräfta att EIB just nu förbereder sin rekommendation avseende färdigställandet och uppvärderingen av de två reaktorerna R4 och K2. Kommissionen bekräftar samtidigt att det amerikanska företaget Stone & Webster just nu genomför en ekonomisk analys av projektet för EBRD inom ramen för Ukrainas begäran om ett kompletterande lån för R4/K2-projektet.
Kommissionen fortsätter att via Tacis-programmet finansiera EU-konsulter som hjälper Ukrainska organisationer vid insamlingen av den information som i enlighet med förfarandena i Euratom och EBRD måste presenters för långivarna. Det gäller naturligtvis även kostnadsberäkningen och angående kostnadsberäkningens kvalitet måste man komma ihåg att, precis som vid varje industriellt projekt, kostnadsberäkningen för de två reaktorerna ständigt revideras, bland annat för att kunna ta med oförutsedda utgifter inom ramen för projektet i beräkningarna. Denna faktor måste man ta hänsyn till när man hänvisar till andra beräkningar, som till exempel den beräkning som användes av den internationella panel som leddes av professor Surrey.
Riskanalyser har bekräftat att de viktigaste riskerna för R4/K2-projektet kartlagts och inberäknats i kostnadsberäkningarna på ett rimligt sätt, inbegripet oförutsedda utgifter inom ramen för projektet.
Vidare vill jag påpeka att det sker ständiga överläggningar mellan långivarna och projektledningen. På det sättet baseras de ekonomiska och finansiella analyserna från Euratom och EBRD alltid på de mest aktuella uppgifterna.
Jag är väldigt förvånad över kommissionärens svar och kan bara kalla det för fikonspråk. Den undersökning Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling beställt, i enlighet med avsiktsförklaringen, av professor Surrey, är den enda officiella undersökningen, och jag vill fråga kommissionären om han verkligen har läst den. Jag vill rekommendera honom att göra det. Det står helt klart att kärnkraft aldrig kan utgöra det billigaste alternativet, och det billigaste alternativet måste väljas enligt avsiktsförklaringen.
Kan kommissionen dessutom bekräfta att den kommer att stå fast vid avtalets säkerhetskriterier, och att vi alltid kommer att se till att dess säkerhet kommer att motsvara EU: s? Jag vill inte höra ännu ett svar på fikonspråk. Jag vill verkligen att kommissionären skall läsa rapporten. Det är väldigt allvarligt, eftersom vi riskerar ett nytt Tjernobyl.
Fråga nr 44 av Heidi Hautala (H-0861/97):
Angående: Det föreslagna projektet för att färdigställa kärnkraftsreaktorerna Chmelnytskyj 2 och Rivne 4 (k2/r4) i Ukraina
Ordföranden i Europeiska investeringsbanken svarade på en fråga från mig i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik den 28 oktober att EIB använder sig av principen om kostnadsminimering i sin rådgivning till Euratom om lån till kärnkraft, men att deras åsikt att kostnadsminimering inte gällde för Mochovce hade ignorerats. För färdigställandet av k2/r4 visar den enda gällande beräkning av kostnadsminimering som formellt upprättats under den gemensamma avsiktsförklaringen, att projektet ligger långt ifrån någon kostnadsminimering, trots att ansträngningar görs för att komma förbi detta. Såsom Ukraina hanterar sina undervärderade energitillgångar kommer det föreslagna projektet att bli ännu mindre kostnadsminimerat.
Har Euratom råd att ännu en gång strunta i EIB: s åsikt, eller kommer kommissionen på Euratoms vägnar vad gäller färdigställandeprojektets ekonomi att godta EIB: s offentliga ståndpunkt som slutgiltig, hellre än att bevilja ett lån vars konsekvens blir att Ukraina i själva verket inte får någon hjälp?
Detta handlar också om frågeställningar med anledning av Europeiska investeringsbankens roll i det hela. Investeringsbanken ombeds ge rekommendationer för alla Euratomlån och de rekommendationerna tar kommissionen sedan hänsyn till när beslut skall fattas. Jag vill emellertid påpeka att beslutet om Euratomlån hör till kommissionens befogenheter, och att detta fattas på grundval av en bred uppsättning interna analyser och externa undersökningar som utförts av behöriga instanser.
När det gäller EIB-rekommendationen avseende Mochovce så vill jag påminna om att kommissionen inte fattat något beslut, eftersom de slovakiska myndigheterna beslutade dra tillbaka sin låneansökan hos EBRD och hos Euratom innan ett definitivt beslut hade fattats. De slovakiska myndigheterna vill hellre själva färdigställa reaktorerna i Mochovce, och det betyder att Europeiska unionen inte längre formellt är inblandad i projektet och alltså inte kan ge några garantier för att den slutliga säkerhetsnivån ligger i höjd med västvärldens standard.
När det gäller K2/R4-projektet så avvaktar kommissionen rekommendationen från EIB angående de finansiella och ekonomiska aspekterna. Kommissionen kommer när det är dags att ta sitt beslut i fullständig överensstämmelse med aktuell rättsakt från rådet. När det gäller de ekonomiska aspekterna, så baserar kommissionen sin utvärdering på en rad interna och externa analyser, bland annat EIB: s och EBRD: s yttranden.
Herr ordförande! Min fråga gällde på sätt och vis om dessa ekonomiska rekommendationer av Europeiska investeringsbanken har någon betydelse, då kommissionen i alla fall kan fatta sina beslut på helt andra än ekonomiska grunder. Saken är givetvis allvarlig, eftersom man kan fråga sig vilka som är de outtalade och mellan raderna skrivna grunder som kommissionen har och, som påverkar dess beslut när den griper sig an dessa Euratomprojekt. Är det möjligtvis så att kommissionen på allt sätt vill stödja lösningar som ger kärnkraftsindustrin nya projekt i Östeuropa? Vi är många som kritiserar detta. Vi kan inte acceptera att kärnkraftsindustrin hela tiden får nya projekt, trots att det i själva verket vore mer ekonomiskt, förnuftigt och tryggt att stödja till exempel lösningar som använder naturgas.
Jag är mycket väl medveten om hur intresserat parlamentet är av hur allt fungerar i samband med stängningen av Tjernobyl, det är ju när allt kommer omkring det vi pratar om, det är också därför som vi nu diskuterar vilken ersättande energikapacitet som skall installeras.
Jag har under det gångna året försökt ge parlamentet regelbunden information om det aktuella läget, och om framskridandet avseende de beslut som då togs av G7-staterna för att i så hög grad som möjligt kunna säkerställa att den ukrainska regeringens löfte om att stänga Tjernobyl år 2000 också skulle hållas. Vi befinner oss nu i en lite kritisk fas, där G7-staterna tidigare lovat att genomföra undersökningar och medverka till att de två ännu ofullbordade kärnreaktorerna kan färdigställas. Kommissionen å sin sida har i det sammanhanget lovat att delfinansiera färdigställandet med högst 50 %, på vissa villkor och på grundval av rekommendationer, såsom är brukligt vid Euratomlån.
För Euratomlån gäller i allra första hand att ett sådant projekts ekonomiska hållbarhet beaktas, medan för lån från EBRD även least cost -element spelar in och dessutom några andra villkor som finns fastställda i EBRD: s stadgar.
För att få fullständiga uppgifter om allt detta genomför Stone & Webster just nu en kompletterande studie, om vilken jag informerat till föregående frågeställare, och vi förväntar alltså att det under de första månaderna av nästa år kommer att spridas mer klarhet över EBRD: s ståndpunkt eller över alternativa finansieringsmöjligheter eftersom det i alla fall står fast att hur EIB: s rekommendation angående Euratomlånet än må lyda så kommer kommissionen aldrig att kunna gå längre än till 50 % finansiering av projektet. Om EBRD alltså vid en viss tidpunkt inte kan ge några lån på grundval av de rekommendationer man får så måste man börja leta efter alternativa möjligheter. Om några sådana inte kan hittas så är helt enkelt stängningen av Tjernobyl år 2000 i fara. Det är vad som står på spel.
Herr ordförande! En sista kommentar. Det är naturligtvis självklart att kommissionen inte för någon kärnkraftspolitik i det avseendet att den försöker skaffa fram så många kärnkraftsuppdrag som möjligt åt medlemsstaternas industrier. Det kan absolut inte vara meningen. Vi försöker här komma fram till en välgrundad lösning som har allt att göra med vår oro för att säkerheten i de Tjernobyl-reaktorer som ännu är igång inte kan garanteras i tillräckligt hög grad. Därför säger jag ännu en gång: På grund av den katastrof som inräffade där så uppmärksammas naturligtvis Tjernobyl mest, men vi är också ordentligt oroade över några andra anläggningar, även i ansökarländer, där vi behöver ägna all vår uppmärksamhet åt att försöka förbättra säkerhetstillståndet.
Tiden för frågor till rådet är slut. Frågorna nr 45 till 90 besvaras skriftligen .
Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl.21.00.)
Nötköttsprodukter som kan utgöra en hälsorisk
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om att nöt- och kalvköttsprodukter utgör en särskild hälsorisk.
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar ledamöter! Jag är glad över att få tillfälle att informera parlamentet om utvecklingen när det gäller aspekter av den gemenskapliga veterinärpolitiken. Först vill jag gå in på frågan om de s.k. SAM respektive de specificerade riskmaterialen. Vad beträffar denna problematik så vill jag påminna om att kommissionen redan för ett år sedan ville tillföra denna fråga en lösning. Då saknades motsvarande stöd från medlemsstaterna. Jag medger visserligen om att det handlar om ett svårt, men enligt min åsikt nödvändigt och hälsopolitiskt helt och hållet befogat beslut.
Jag kämpade sedan för att man skulle ta ett beslut i juli på basis av de vetenskapliga rekommendationer som då stod till förfogande. Men redan då stod det klart, att detta beslut måste anpassas till ytterligare vetenskapliga rekommendationer innan det kunde träda i kraft. Men inte heller för detta har vi nu fått något godkännande från medlemsstaterna.
I går beslutade så ständiga veterinärkommittén om en tre månaders senareläggning av datum för införandet via ett kommissionsförslag. Ingen borde dock komma på den tanken, att denna tre månaders förskjutning skulle ge tillfälle till att försvaga beslutet. Vi har rent motsatt avsikt. Vi måste inte bara förfina beslutet i några tekniska detaljer, utan vi måste också ta hänsyn till de helt nya vetenskapliga rön som vi just har erhållit och som ytterligare stärker oss i vår förebyggande strategi. Flera medlemsstater har redan infört nationella åtgärder för specificerat riskmaterial, och jag kan fastställa att inget av dem har för avsikt att sänka den därigenom eftersträvade höga skyddsnivån, tvärtom. Men det är desto mer nödvändigt att vi harmoniserar åtgärderna också på gemenskapsnivå.
För att gå över till ett annat område: De nyligen i Förenade kungariket kungjorda nya vetenskapliga rönen känner ni säkert till. Dessa har föranlett den brittiska regeringen att införa en del striktare åtgärder. Den av SEAC, det brittiska rådgivande vetenskapliga utskottet, avgivna rekommendationen har resulterat i nya data beträffande smittorisken i bestämda nervvävnader utmed ryggraden och med avseende på den röda benmärgen.
Dessa data har testats av kommissionens ständiga vetenskapliga kommitté och tagits upp i ett i förra veckan offentliggjort yttrande. Jag kan försäkra er, att vi kommer att ta fullständig hänsyn till detta meddelande vid genomarbetandet av beslutet om specificerat riskmaterial under de närmaste veckorna.
Förenade kungariket stod inför alternativet att antingen upplysa konsumenterna och ge dem möjlighet att själva besluta, eller att föreskriva att köttet måste benas ur innan det släpps ut. Den brittiska regeringen har beslutat sig för den andra varianten. Föreskriften om urbenandet för det nötkött som säljs i Förenade kungariket kommer att gälla på samma sätt för nötkött från andra medlemsstater och från tredje land. Det är varken - som det felaktigt har påståtts - ett embargo i stor omfattning eller ett brott mot gemenskapsrätten. Alla andra förslag till åtgärder från Förenade kungariket beträffande nötkött och nötköttsprodukter från andra medlemsstater och tredje land prövas nu av kommissionens avdelningar vad gäller dess förenlighet med gemenskapsrätten.
En annan viktig aspekt som togs upp i kommissionens ständiga vetenskapliga kommittés yttrande och som har gett anledning till all slags spekulation i media, är hotet som fårkött utgör. Låt mig påpeka att det inte kan sättas i sammanhang med något möjligen förmodat hot från scrapie. Scrapie har vi varit utsatta för i hundratals år, och det finns ingen anledning att anta att denna nu för tiden skulle vara överförbar på människor. Däremot vet vi genom försök att BSE kan överföras på får och i så fall lockar fram symptom som är mycket lika dem som Scrapie ger. Vetenskapliga kommittén har därför visat på risken att får kan vara BSE-infekterade, om de har kommit i beröring med infekterat kött eller benmjöl, och att det därigenom finns en viss risk.
Förra månaden framlade jag för jordbruksministerrådet ett förslag till beslut om antagande av det avtalade utkastet till överenskommelse, och här handlar det om USA-överenskommelsen, som enligt min åsikt har en chans till framgång i gemenskapen. Vi lyckades bibehålla vår skyddsnivå i fråga om den offentliga hälsan och för första gången övertyga amerikanerna att erkänna regionaliseringsprincipen som grundval för den gemenskapliga djurhälsopolitiken. Tyvärr offentliggjorde Förenta staterna sitt förslag endast några få dagar innan rådet för första gången diskuterade kommissionens förslag, genom ett erkännande av läget inom djurhälsovården, som inte är acceptabelt för Europeiska unionen. Jordbruksministeriet i USA har undvikit att förklara några medlemsstater fria från epidemier som svinpest eller Newcastle Disease fastän dessa sjukdomar inte på länge har uppträtt i dessa medlemsstater.
Vi har inbjudit USA: s myndigheter att komma till gemenskapen och själva undersöka läget. Förra veckan kom på denna inbjudan ett team från USA: s jordbruksministerium till Europa för att göra sig en bild av bekämpningsåtgärderna mot epidemier i medlemsstaterna. Med hänvisning till USA vill jag dock också nämna en annan fråga här, som dök upp för en kort tid sedan. Förenta staterna tillkännagav i fredags att de tillfälligt kommer att avbryta importen av idisslare respektive produkter från idisslare från EU: s medlemsstater och från somliga andra europeiska stater på grund av oron över BSE. De har beslutat att tillämpa detta förbud tills de får tillfredsställande information om kontroll och övervakning av BSE från berörda stater.
Förenta staterna har naturligtvis full rätt att tillgripa åtgärder för hälsoskydd mot BSE-risker. Men kommissionen är inte av den uppfattningen att denna konkreta åtgärd är befogad eller att den står i överensstämmelse med USA: s internationella förpliktelser inom ramen för världshandelsöverenskommelsen om sanitära och fytosanitära åtgärder. Det s.k. SPS-avtalet erkänner som grund för dylika åtgärder föreskrifterna från motsvarande internationella organisationer, i detta fall det internationella farsotskontoret (OIE). I ett brev till myndigheterna i medlemsstaterna har USA påstått att de i överensstämmelse med OIE-kriterierna är fria från BSE och att de skulle handla inom ramen för OIE: s handelsbestämmelser. Inget av dessa båda påståenden stämmer. USA har först nyligen förbjudit utfodrandet av nötboskap med får som drabbats av Scrapie, och vidare förfogar de för besiktning av djurkroppar inte över anläggningar som arbetar enligt de normer som krävs för förintande av BSE-sjukdomsalstrare.
Å andra sidan tillåter OIE handel med länder där det finns BSE, men USA har förbjudit varje handel från Europa, till och med från de stater där det hittills inte har förekommit något enda BSE-fall. Jag beklagar mycket att Förenta staterna har vidtagit denna åtgärd, och dessutom så plötsligt, utan föregående samråd, och vid en tidpunkt som är avgörande för våra samtal om avslut av veterinäravtalet.
Som ni kan höra av min redogörelse och förstå av närvaron av min kollega Emma Bonino, låter sig kommissionen i dessa viktiga hälsofrågor vägledas av en hög konsumentskyddsnivå både med avseende på den inre marknaden och på handeln med tredje land.
Herr ordförande! Herr Fischler, jag ha ri likhert med mina kolleger lyssnat uppmärksamt på er, och ni är säkert inte förvånad över att det som ni har sagt säkerligen inte gör alla odelat lyckliga. Men som jag ofta har sagt i andra sammanhang är vi inte heller ledamöter för att bli lyckliga.
Låt mig göra ett par påpekanden till detta. De senaste dagarna har jag alltid försvarat, att beslutet att förskjuta tidpunkten för ikraftträdandet av bestämmelserna om särskilt riskmaterial inte betyder att katastrofen hädanefter drabbar landet. Det måste medges att jag hade önskat att vi den 1 januari äntligen skulle ha ett tryggt och säkert system. Låt mig nu gå in på fyra punkter som därvid är av betydelse, och även sätta de båda vetenskapliga instanserna, som vi har att göra med här, i ett spänningsförhållande, nämligen den vetenskapliga styrgruppen och den ständiga veterinärkommittén.
Innan jag går in på de enskilda detaljerna, frågar jag er, herr Fischler: Tror ni, och kanske också ni, fru Bonino, att det nu äntligen inte existerar någon konkurrens längre mellan dessa instanser, att vetenskapliga styrgruppen och ständiga veterinärkommittén båda på samma sätt sätter hälsovårdspolitik och förebyggande konsumentskydd främst? Eller tror ni, herr Fischler, allt det alltjämt är så - och jag vet att det är en insinuation - att åtminstone ständiga veterinärkommittén företräder de enskilda intressena i medlemsländerna, som representanterna kommer från, och inte obetingat Europeiska unionens totala inställning?
Låt mig nu säga någonting om de enskilda punkterna. Vi är i den situationen att förslaget om särskilt riskmaterial nu förskjuts tre månader, från den 1 januari till den 1 april. Vi har där tre eller fyra områden. Om vi bortser från USA-rapporten, så är det i första hand tre områden. Tror ni att vi kommer att lyckas att klarlägga alla dessa frågor under den tid som återstår, och då tänker jag på att även herrar vetenskapsmän - det är ju bara män - använder tiden under julledigheten för att fira jul?
Hur blir det med kosmetika och farmakona? Är Ni säker på att vi lyckas att reglera detta område både inom Europeiska unionen och tillsammans med USA, och även att reglera vad som skall ske med redan tillverkade farmakona? Hur värderar ni den nya specifikationen av särskilt riskmaterial, också i ständiga veterinärkommittén? Kommer ni att ta med ryggraden? Kommer ni att ta med lungorna i andra delar, nervknutar och annat? Hur vill ni att den geografiska skillnaden skall garanteras, och uppmuntrar ni där den ständiga veterinärkommittén att samarbeta med den vetenskapliga styrgruppen?
En sista punkt under min första talartid, lyckligtvis har jag ju talartid en gång till i slutet: USA. Herr Fischler, när USA säger, att kontrollmöjligheterna inte heller i unionen skulle räcka till, då måste man skratta åt det. Är ni beredd att gå inför WTO: s skiljedomstol och även säga USA att det som ni gör med hormoner och pesticider, det är skandalöst? Om de anser att de är moralens väktare när det gäller BSE, då vill vi se det inför WTO: s skiljedomstol! Är ni beredd att göra det för Europeiska unionen?
Herr ordförande! Jag välkomnar uttryckligen det aktuella beslutet, ty det ger oss en chans att företa nödvändiga ändringar och anpassningar av tidigare beslut. Jag säger detta, väl vetande att vi naturligtvis i denna känsliga debatt befinner oss i en balansakt för att även i framtiden sätta förebyggande konsumentskydd som absolut prioritet, men å andra sidan lika noga, just när det gäller riskmaterialbeslut och den varierande regionala andelen angrepp från BSE, framlägga sakerna mer differentierat och mer verklighetsanpassat.
Jag vill säga det mycket tydligt: Det var redan från början en felaktig vetenskaplig och politisk ideologi, att definiera en del av ett potentiellt infekterat djur som hälsovårdspolitiskt betänkligt, för att kunna fortsätta att sälja den andra delen. För övrigt är de nya vetenskapliga rönen inte så nya. Jag vill uttryckligen peka på att en rad vetenskapsmän med minoritetsåsikter alltid har visat på frågan om lymf- och nervvävnader, men från och med 1990 alltid blivit bortviftade. Men detta betyder omvänt att man i just de regioner, där det finns BSE, tidigare egentligen har gjort alldeles för lite. Antingen är ett djur friskt och lämpligt som födoämne för människan, eller inte. Däremellan finns det, när det gäller BSE, ingenting!
Därför är det bra, tror jag, att man här vid sidan om bedömningen av materialen samtidigt tar större hänsyn till andra kriterier, som den geografiska situationen. I det sammanhanget vill jag också uttryckligen säga, att USA: s kungörelse och även Cunninghams tillkännagivande uttryckligen måste tillbakavisas. Cunningham riskerar med sitt tillkännagivande dock just den goda vilja, som vi även har bevisat i utskottet för uppföljning av BSE, att på vissa villkor steg för steg också ta itu med att upphäva exportförbudet. Tillkännagivandet att på grund av ett aktuellt beslutsläge från ständiga veterinärkommittén så att säga företa en lagöverträdelse, skulle i sista hand slå tillbaka mot de brittiska intressena själva.
Jag vill också väcka frågan, herr kommissionär, fru kommissionär, om att vi borde utnyttja tillfället att i slutet av januari, början av februari tala med er i parlamentets ansvariga utskott. Vår grupp kommer samtidigt att ställa förslaget, att ordföranden i vetenskapliga kommittén skall rapportera för parlamentsutskotten, så att vi sedan i början av februari före det slutliga avgörandet tar med parlamentet och har en öppen debatt.
Jag anser alltså att med detta beslut, som nu har tagits, det förebyggande konsumentskyddet inte sätts på spel, utan att vi får en möjlighet att åter korrigera mycket av det välmenta panikbeslutet av den 30 juli i år och påbörja det på ett ändamålsenligt vis.
Herr ordförande! Det verkar som om de tre månader som vi har bestämt innan reglerna skall tillämpas - dvs. till den 1 april 1998 - visar att hors panique , som fransmännen säger, leder till större försiktighet. För tillfället måste vi vara uppmärksamma på att inte förfuska avsikten att tänka igenom frågan noga, att utnyttja denna period till att fördjupa våra kunskaper i det som ligger oss närmast om hjärtat, skyddet av hälsan - kunskaper som, det måste jag få säga uppriktigt, ännu inte är tillräckligt lugnande.
Den enklaste, mest banala, men samtidigt mest oroande frågan är fortfarande obesvarad: hur smittas man av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom via galna ko-sjukan? Ännu har ingen kunnat svara på detta. När vi var i Storbritannien talade vi med familjerna till dem som drabbats av sjukdomen: de berättade om en helt normal diet, liknande den som övriga familjemedlemmar åt, en diet som verkligen inte borde vara farlig, i den meningen att de vare sig hade ätit hjärnan eller andra så kallade riskdelar, de som vi i dag förbjuder. Detta är med andra ord de första svar vi måste få och jag tror att man ännu en gång kan hitta dem där, i Storbritannien. Enligt min mening vet redan de engelska forskare som så snabbt och vid en så lämplig tidpunkt har löst problemet med eventuell överföring mellan BSE och Creutzfeldt-Jakob många av de svaren.
När det gäller amerikanerna, kommissionär Fischler, så tror jag att de är dåligt insatta iden europeiska verkligheten, men att de i ännu mindre grad låter oss förstå deras verklighet genom att visa större öppenhet i syfte att underlätta en dialog. Med andra ord - uppriktighet, klarhet och beslutsamhet, men hela tiden skall inriktningen vara: inte främjande av handeln, utan försvar av allmänhetens hälsa.
Herr ordförande! Detta är uppenbarligen en första reaktion, och vi kommer med säkerhet att få återkomma till detta mer i detalj.
För det första vill jag till protokollet ta en djup oro över vad Förenta staterna har gjort. Vi måste motsätta oss det med bestämdhet, eftersom det sänder ut en mycket negativ internationell signal som inte är rättvis mot unionen i dess helhet, eller mot vissa medlemsstater i den. Jag är rädd för att det kan komma att få en svallvågseffekt, och det kommer utan tvekan att skada konsumenternas tillit inom Europa, helt bortsett från sina handelseffekter.
För det andra är jag efter att ha lyssnat på kommissionen inte helt på det klara med om det begynnande förbudet mot handel till Förenade kungariket har kommissionärens sympati eller inte. Jag hoppas att en ytterligare uppdelning av marknaden inte kommer att försvaras av kommissionen. Det vore fel, i avvaktan på den lagstiftning som skall antas om tre månader, att ha ytterligare internationella förbud. Det måste vi motsätta oss.
Slutligen skulle jag vilja fråga om det är den vetenskapliga världens politik eller den politiska världens vetenskap som försenar SAM-lagstiftningen, eftersom vi ger konsumenten nya anledningar till tveksamhet varje gång vi fördröjer dessa saker. Även om risksannolikheten är mycket låg så skadar vi såväl konsumenternas tillit som producenternas tillit.
Herr ordförande, kommissionär Fischler, kommissionär Bonino! Ni kommer ihåg att vi i kontrollutskottet, vid införandet av åtgärden att fördela riskmaterial, talade om en regionalisering, alltså om en kvalificering av denna åtgärd, och herr Fischler, ni kommer också ihåg den diskussion, som vi på ett positivt sätt hade, eftersom vi argumenterade att om vi inte får någon regionalisering, alltså kvalificering, då får vi inte heller någon möjlighet att ordna så att vi blir av med BSE. Ni beslöt er för den andra vägen, och just där hamnade ni i en fälla. Ni tänkte inte på varifrån råvarorna för farmaceutiska och kosmetiska produkter kommer. Nu måste ni besluta om undantagsbestämmelser, och då blockerar under ledning av Tyskland Borchert det, som inte vill att riskmaterial kommer ut, och låter er på så vis gå i fällan, och ni måste förskjuta era åtgärder tre månader. Jag är av den åsikten att smittorisken fanns under BSE: s första år, men även detta måste naturligtvis tas på allvar, att nu material, som egentligen inte bör komma in i näringskedjan, kommer att fortsätta att konsumeras. Om ni hade företagit en kvalificering, så hade ni inte heller haft någon dispyt med USA.
Jag anser naturligtvis att det är skandalöst, att under Borcherts ledning nu möjligheten blockeras att erkänna Nya Zeeland och Australien som fria från BSE, om Tyskland inte erkänns, även om det vore möjligt. Här blockerar rådet på bekostnad av konsumentskyddet. Men, herr Fischler, fru Bonino: Om ni hade följt våra förslag att göra en kvalificering och inte ensidigt satsa på den inre marknaden, då skulle vi inte ha den situation vi har i dag. Jag hoppas att vi kan ta igen detta. För att upprepa det: vi har inte kommit till slutet av BSE. Även en regionalisering innebär risker, men vi måste företa dem, så att vi kan ordna en organiserad övergång till skydd mot BSE, och komma ifrån BSE med så få risker som möjligt - för utan risk går det inte. Från vår sida, herr Fischler, fru Bonino, kommer vi att fortsätta att lägga fram konstruktiva förslag och samarbeta i saken, som jag hoppas till förmån för alla, även konsumenterna.
Herr ordförande! Jag vill börja med att framföra hur mycket jag uppskattar att kommissionen är så väl representerad här i kväll. Det tyder på ett intresse, som vi alla delar här i kammaren, för krisens djup och för det sätt på vilket den griper om sig - det synes ske i flera riktningar på en gång. Detta måste vara en anledning till stor oro för oss alla, eftersom jag är rädd för att vi håller på att tappa kontrollen över frågan och den också, vågar jag påstå, förlorar alla proportioner.
Jag vill tacka kommissionär Fischler för hans rättframhet och öppenhet när han förklarat varje steg som tagits för oss, och för att han delgivit oss de olika beslut som fattats av den vetenskapliga och veterinärmedicinska kommittén. Jag ser fram emot att inom kort också från kommissionär Bonino få höra hennes uppfattning i dessa frågor.
Det är lika positivt att det nu helt klart är majoritetens uppfattning att detta är ett europeiskt problem, och att vi måste få till stånd harmonisering på europeisk nivå.
Graefe zu Baringdorf hade rätt i att regionalisering, vilket jag framhållit som en möjlig utväg under viss tid, nu tas på mycket stort allvar. Om något positivt kanske skulle bli följden av Förenta staternas ställningstagande så skulle det kanske ändå kunna vara att vi nu på allvar överväger detta som ett alternativ. Jag beklagar sannerligen vad USA har gjort. Det synes mig vara typiskt för det egenmäktiga sätt man agerar på, när landets intressen står på spel. Vid andra tillfällen vänder man sig till WTO för att förhindra överenskommelser som EU tror på, såsom handeln med bananer, för att nämna ett exempel.
Vad kan vi göra? Det är vad lantbrukarna frågar sig. Lantbrukarna i Skottland säger: säg vad vi måste göra så gör vi det. Vi vidtar alla nödvändiga utrotningsåtgärder, vi tar fram intyg. Vi måste få klara besked från den brittiska regeringen och från kommissionen.
Det föreligger en uppenbar ängslan och en beslutsamhet att hitta en lösning - inte att gömma sig bakom rökridåer, utan att hitta en lösning.
Jag fängslades av kommissionär Fischlers uttalande att den brittiska regeringen hade flera alternativ. Den kunde ha tillkännagivit risker. Den kunde exempelvis ha jämfört riskerna med att äta lammkotletter eller annat kött med ben med att röka cigarretter eller att dricka alkohol. Det är ett alternativ. Jag undrar om kommissionären anser att det hade varit till mer nytta än vad som tycks vara ett totalförbud mot allt slags kött med ben.
Jag undrar vilken väg kommissionären anser att vi skall följa under den nära framtiden. Ilskan på bägge sidor av North Channel, där de irländska, skotska och walesiska lantbrukarna kastar sig över varandra, har förorsakats av den frustration det innebär att inte veta vart vi skall gå vidare härifrån.
En sista sak: kan kommissionären bekräfta att misslyckandet med att ta itu med problemet med växlingskursen och kompenseringen av det brittiska pundet har varit en källa till irritation, som det helt uppenbart ligger inom medlemsstaternas behörighet att lösa?
Herr ordförande! Jag är till att börja med ledsen över att vi inte har någon resolution framför oss här i kväll, och att vi inte skall rösta i detta specifika ämne. Det vill jag ha till protokollet.
Sedan mars 1997 har kreatursuppfödarna i min valkrets i Nordirland fått se sina rörelser förstöras av effekterna av BSE. De har förgäves väntat på en positiv ståndpunkt från Europa, och sannerligen också från två regeringar i Förenade kungariket. Allt vi upplevt har varit två steg framåt och tre steg tillbaka vid varje tillfälle. Deras tålamod har frestats till gränsen och det är ett mirakel att de inte har kokat över tidigare.
Ingen vill se allmänna demonstrationer, men jag måste säga att jag förstår deras ängslan och delar deras oro. Kommissionen och rådet har släpat fötterna efter sig. Vi behöver och kräver en raskare beslutsprocess, en som kan få ett slut på dubbelspelet. Lantbrukarna i Förenade kungariket lider inte bara av BSE-problemen, utan också av det starka pundet. Inget beslut har hitinttills tagits av Förenade kungarikets regering, för att kompensera för skillnaden när det gäller det gröna pundet. Det är naturligtvis ett internt problem för Förenade kungariket, men det förvärras av de fördelar som föreligger för andra medelemsstater när det gäller export till vår marknad. Det är den saken Förenade kungarikets lantbrukare gör uppror mot. Man kan förstå detta, och får ursäktas om man hyser den uppfattningen att de fördelar de andra medlemsstaterna har för närvarande uppmuntrar dem att bibehålla status quo. Det måste bli ett slut på den orättvisa konkurrensen. Uppriktigt sagt så kommer Cunningham, om han fattar beslutet att se till att orättvist producerat nötkött från andra medlemsstater inte kommer in i Förenade kungariket efter den 1 januari, att få mitt fulla stöd.
Jag skulle vilja ställa två frågor till de två kommissionärer som det gläder mig att se här, och som befinner sig i första ledet vad detta problem beträffar. Den första lyder: kommer ni, vad gäller programmet för certifierade nötkreaturshjordar, att godta de beslut som läggs fram och som har godtagits av Förenade kungarikets regering? Kommer ni vid rådets nästa möte i januari att gå med på att programmet för certifierade nötkreaturshjordar är godtagbart och positivt och kan antagas av Europa såsom ett säkert program? Kommer ni också att agera beslutsamt - inte släpa fötterna efter er - när det gäller programmet för tidigaste födelsedatum? Om vi inte får positiva svar när det gäller dessa båda saker så kommer lantbrukarna i Förenade kungariket att fortsätta att demonstrera, och de kommer uppriktigt sagt att göra det med mitt stöd.
Herr ordförande! Vi vill på nytt göra ett inlägg i detta ärende i ett mycket precist sammanhang, i detta fall risken att garantipriserna sjunker med 20 eller 30 % medan vi ännu inte hämtat oss efter krisen med galna kosjukan. Vi har upptäckt att en död ko i Belgien använts i kadavermjöl. Vi har upptäckt i efterskott att t.o.m. i Luxemburg hade en ko drabbats av galna kosjukan och att kroppen också hade använts till kadavermjöl. Vi har konstaterat att kontrollerna uppenbarligen är ineffektiva. Vi har haft en undersökningskommitté. Dess ordförande står framför oss. Vi har ett utskott för uppföljning av resultatet av undersökningen. Dess föredragande står också framför oss. Förenta staterna som skall skicka oss hormonbehandlat kött unnar sig lyxen att vägra ta emot vårt kött under förevändning att det är farligt. Nya vetenskapliga rön lär oss att köttet har blivit farligt.
Våra brittiska vänner, som inte tvekade att smitta ner allt de kunde, sätter sig nu på sina höga hästar och säger: "nu vill vi inte bli smittade av er!" . Påtryckningsgruppen för läkemedel fortsätter att satsa på gelatin för sina läkemedelskapslar och annat. T.o.m. Graefe zu Baringdorf oroar sig, han som inte hade några skrupler, som såg till att vi inte röstade för misstroendevotum och inte oroade sig för de ekologiska problemen, trots att han tillhör de gröna. Jag tror att vi gjorde fel när vi sade nej till den politiska chock som ifrågasättandet av kommissionens politiska ansvar hade orsakat. Vi skulle ha tagit hål på bölden omedelbart. I stället kommer vi att underhålla den under jag vet inte hur lång tid.
Herr ordförande! Jag skulle vilja fråga kommissionär Fischler exakt vad han gör här. Vill han att vi skall visa honom sympati i den belägenhet som uppkommit genom detta uppskjutande? Vill han att vi skall dela de svårigheter som uppkommit genom den förvirring som uppkommit när det gäller talgprodukter och när det gäller farmaceutika, som inom kommittéerna tycks framkalla någon slags vanmakt? Eller vill han säga oss att han förstår att andra människor, också i Förenade kungariket, nu måste vidta ensidiga åtgärder till följd av ett antal beslut som inte fattats, trots vad vi vid jordbruksrådet i juli, och senare, uppfattade som ett särskilt tillvägagångssätt?
Jag anser att Förenade kungariket har gjort rätt när man gjort det man gjort. Kommissionären bekräftade - han skakar på huvudet, men jag anser att han bekräftade - att Förenade kungariket inte bryter mot något fördrag eller några rättsliga skyldigheter, vad gäller att importerat kött som kommer in i landet från den 1 januari - vilket är när den nya föreskriften skall ha trätt i kraft - skall åtföljas av ett certifikat om att specifierat riskmaterial har avlägsnats, och som också kräver att köttet när det säljs i butikerna säljs utan ben, vilket är vad som för närvarande gäller för Förenade kungarikets produkter.
Problmet är - och jag vänder mig till kommissionär Bonino som skall svara på denna debatt - att det ibland för betraktare, som sätter konsumentens säkerhet i första rummet, tycks som om vi inte formulerar reglerna korrekt i denna diskussion. Ja, visst måste vi ha nya regler, och i viss utsträckning nya försiktighetsåtgärder. Men när säkerhetsåtgärderna har vidtagits, och tycks fungera, så skall de också tillstås. Det är en missnöjesanledning i Förenade kungariket - att reglerna tycks ändras hela tiden.
Det andra jag skulle vilja säga avslutningsvis är att det finns en annan fråga, som jag särskilt riktar till Bonino, och den rör den förvirring som nu härrör från de rådgivande vetenskapliga kommittéerna, rörande vad det egentligen är de rekommenderar. Underliga rykten spred sig jorden runt om lammkött, om lamm. Det tog oss ganska mycket tid att få reda på vad de lärda personerna ifråga verkligen hade sagt. Vi har ännu inte något definitivt uttalande om vilka kommitténs avsikter exakt är. Det kan inte vara rätt. Det synes mig därför som om vi nu har de tre värsta tänkbara ingredienserna när vi skall gå in i det nya året. Jag säger detta med viss sorgsenhet, eftersom jag inser vad alla här, inklusive de två kommissionärerna, har gjort. Vi har nervösa konsumenter, som många gånger är nervösa utan någon orsak. Vi har ett lantbruk som ligger i ruiner, och vi har medlemsstater som har kommit på kant än en gång, eftersom de kravlar omkring med direktiv och anvisningar som de inte kan förstå ordentligt, just på grund av den brist på harmonisering som kommissionär Fischler talade om i inledningen. Det kan inte vara rätt, det kan inte vara bra. Vi måste göra bättre ifrån oss under det kommande året.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag tackar kommissionären för hans uttalande. Jag är liksom många andra allvarligt oroad över nötköttsmarknadens ständigt försämrade tillstånd, och över den förvirring som uppkommer när det gäller den viktiga frågan om folkhälsan. Vi har i Europeiska unionen en gemensam marknad för nötkött och andra produkter. Denna marknad har fungerat väldigt bra, och när allvarliga djurhälsoproblem uppkommer, såsom mul-och-klövsjuka, svinfeber eller Newcastlesjukdomen, så isoleras det berörda geografiska området och ställs utanför de vanliga handelsarrangemangen tills sjukdomen kommit under kontroll och utrotats. Detta system har fungerat bra i Europa och kan, om det används korrekt, utradera BSE helt och hållet från det brittiska beståndet. Det är vår målsättning. Ständiga framsteg görs nu, kanske senkommet. Sjukdomssiffrorna visar detta mycket tydligt.
Det råder ingen tvekan om att den brittiska regeringen begått mycket allvarliga misstag i sin handläggning av BSE-krisen, men efter många förseningar har den nu infört ett välgrundat och vetenskapligt baserat utrotningsprogram, som fungerar bra. Men stödet från medlemsstaterna riskeras genom det förbud regeringen införde i går, eller dagen innan, mot import av nöttkött och lammkött med ben, liksom också genom de brittiska myndigheternas underlåtenhet att hålla hamnarna öppna, som den inre marknadens fungerande kräver. Den olycksaliga lika-för-lika misskötseln förstör alla våra ansträngningar att återuppbygga konsumenternas tillit och förtröstan genom en total utradering av sjukdomen. Den har också givit våra handelsparners enorma fördelar på våra egna producenters bekostnad, också utan vetenskaplig grund.
Jag vill å de tusentals nötköttsproducenternas vägnar vädja till kommission och den brittiska regeringen om att de skall samarbeta i syfte att mer beakta de riktiga vetenskapsmännen och mindre de partiska kommentatorer som hela tiden missuppfattar saker och ting.
Herr ordförande! Jag vill inleda mitt korta bidrag med att än en gång tacka komissionär Fischler för hans öppenhet och rättframhet, alltifrån det ögonblick då detta mycket allvarliga problem uppkom.
Men jag måste säga att den fortsatta kampanjen i Storbritannien mot import av irländskt nötkött är och måste utgöra en bekymmersam faktor för alla engagerade medlemmar av Europeiska unionen. Min uppfattning är att Europeiska kommissionen inte bara kan stå och titta på härvidlag. Den måste skydda alla medlemsstaters intresse. En medlemsstat får inte tillåtas skriva reglerna efter hand. Ett land får inte tillåtas söndra den inre marknaden. Jag är särskild upprörd över de angrepp som görs på irländskt nötkött. Det förligger allt starkare belägg för att brittiska snabbköp och depåer varnas att inte köpa in irländskt nötkött.
Irländskt nötkött är känt som en kvalitetsprodukt i hela Europa. Jag uppfordrar de brittiska myndigheterna att låta konsumenterna själva få bestämma, och att se till att irländskt nötkött säljs i brittiska snabbköp.
Varje land har rätt att främja sina egna produkter, men inte på andras bekostnad. Det Storbritannien försöker göra för närvarande är i själva verket att manipulera marknaden till sin egen fördel. Den inre marknaden bygger på premissen med en rättvis marknadsmiljö. Uppenbarligen kommer Storbritannien inte för närvarande att ansluta sig till denna grundregel. Förhoppningsvis kan vi under dagarna framöver fördubbla våra politiska och diplomatiska ansträngningar, i syfte att säkerställa återupprättandet av en balanserad situation med en rättvis konkurrens. Uppenbarligen använder den brittiska regeringen Irland som syndabock för sitt misslyckande när det gäller att lösa de egna lantbrukarnas verkliga problem.
Herr ordförande! Jag skulle vilja fråga kommissionär Fischler hur han kan motivera beslutet att skjuta upp verkställandet av förbudet mot specifika riskmaterial, och huruvida det inte i själva verket är passande att det skjutits upp till just den första april. Om problemet består i skador på våra nötköttsmarknader och på konsumenternas tillit, ligger då inte lösningen i att vidta de allra strängaste åtgärderna för att återupprätta denna tillit hos konsumenterna?
Vi vet att det förekommer betydligt mindre BSE på kontinenten än i Förenade kungariket, men vi vet också att det förekommer. De allra strängaste åtgärderna måste vidtagas på kontinenten, så som de har vidtagits i Förenade kungariket. Jag misstänker att kommissionären håller med om det, annars hade han inte lämnat sitt tysta medgivande här i kväll till Cunninghams åtgärder.
Jag vill fråga kommissionär Bonino: gör inte Förenta staterna nu det mot Europa som man gjorde mot Förenade kungariket år 1989? Det kan så vara att det de gjort är klumpigt, men är inte deras avsikter ärliga? De säger att de vill skydda sina livsmedelstillgångars säkerhet och integritet. Hur kommer det sig att vi måste angripa Förenta staterna, när det de synes göra är att skydda konsumenternas förtroende för maten där, på samma sätt som vi skulle ha gjort här i Europa?
Herr ordförande! De två kommissionärerna känner till att det föreligger en kris inom jordbruket i Wales, Skottland och England, men att det samtidigt föreligger en katastrof i norra Irland. De vet också att de tre ledamöter här i kammaren som representerar Nordirland träffade premiärministern i onsdags, och att han då talade om för oss att han avsåg att ta upp förhandlingar om ett europeiskt hjälppaket. Kan kommissionären säga oss här i kväll huruvida den brittiska regeringen kommit med några förslag till ett sådant paket, och kommer det paketet att tillmötesgås?
Jag kan säga att jag ansluter mig helt till min kollegas, Nicholson, anmärkningar, och om Hume var här skulle han utan tvekan säga detsamma.
Herr ordförande! Jag vill börja med att gratulera kommissionären till hans ståndpunkt med avseende på förslagen, syftande som alltid naturligtvis till att skydda konsumenternas hälsa. Alla lantbrukare sätter konsumenternas hälsa i främsta rummet, men den brittiska lantbrukaren är utled på att sparkas omkring som en politisk fotboll. Vi har kommit till ett skede där något måste göras.
Jag skulle vilja fråga kommissionären följande saker. Har den brittiska lantbrukaren än en gång diskriminerats av den nuvarande brittiska regeringen, vilket jag anser vara fallet, genom dess förslag att det brittiska nötköttet måste skiljas från benet? För dem av oss som tycker om nötkött som sitter på benet; vilken är motiveringen? Har den bara reagerat omedelbart på ett förslag från SEAC? Som Cox sade så förstör den konsumenternas tillit. Vi har hela tiden fått höra om nötköttbranschens problem från våra irländska och andra kollegor, och branschens påfrestningar för närvarande. Har den brittiska regeringen ansökt om finansiering som hjälp för revalvering av pundet? Om så, eller om inte så, när försvinner den möjligheten? Är det inom nästa månad?
Jag har två frågor till kommissionären, som jag om möjligt skulle vilja ha ett svar på: Om Förenade kungariket ensidigt förbjuder import av nötkött från vilket riskmaterialet inte har avlägsnats, till Förenade kungariket, kan kommissionen då åberopa artikel 169, och dra landet inför EG-domstolen?
Jag har en sista fråga, eftersom kommissionären med ansvar för miljöfrågor är här. Jag fick härom dagen höra talas om ännu ett angrepp på den brittiska lantbrukaren, nämligen det att regeringen avser att införa skatt på gödningsmedel - det är bara som en bifråga. Är det sant?
Herr ordförande! Fru Bonino såg alldeles förskräckt ut över att hon nu skall vara ansvarig för miljöpolitiken. Tillåt mig några korta anmärkningar om debatten. Låt oss hålla isär följande: De brittiska jordbrukarna är säkert hårt drabbade, men de är drabbade eftersom en regering under tio års tid inte har gjort någonting. Att någonting under det senaste året har förändrats något, kan inte leda till att situationen förbättras dramatiskt.
Låt mig säga något om ett möjligt upphävande av exportförbudet för delar av Storbritannien. Herr Fischler kommer säkert också att göra det. Ja, Storbritannien har alltsedan maj kommit med förslag. Men vi alla hoppas väl dock att en vetenskaplig kommitté måste höras om det. Det är dock säkerligen så vi förstår trygghet, konsumentförtroende och hälsovårdsskydd. Vetenskapliga styrgruppen har klart och tydligt ställt ytterligare krav. Om vi här vill arbeta seriöst och inte bara tänka på hur vi verkar där ute, och inte alltid enbart skapa snabba tidningsrubriker - detta säger jag också helt självkritiskt -, då borde vi läsa mycket noggrant de omfångsrika utlåtanden som också finns på Internet, då vet vi vad denna styrgrupp säger om får, om nötboskap, om andra delar. Det är inte lätt att läsa det, men man kan läsa det och då vet man det.
Just nu finns det, som alltid, krav. Styrgruppen säger att det för närvarande ännu inte finns något fungerande certified herd scheme , inte heller i Nordirland. Jag kommer att vara den första som stödjer det, när det finns något.
Låt mig också med adress till några andra säga följande: Ja, ett uppskjutande av detta förslag är en bra sak, om det sedan är vattentätt. Ty vi vill ha det vattentätt. Om Förenta staterna tror att de är fria från BSE, eftersom de förklarar sig vara det, då bör vi dock komma överens om att begreppet BSE-fri mycket klart definieras av OIE, av Internationella farsotskontoret i Paris. Då blir USA inte fritt från BSE, för att säga det mycket tydligt. Och om de då menar att de kan förbjuda viss import och inte annan, är det inte i sin ordning. Jag förväntar mig av kommissionen, att den agerar mot detta. Dessutom har Fischler gjort en mycket klar definiering. Han sade att kött med ben kan tas in i Storbritannien och måste där benas ur. Det är inget importförbud. Att helt och hållet förbjuda kött att komma in, är mycket riktigt ett importförbud, och det kommer jag helt bestämt inte att vilja vara med och godkänna, såvida det inte finns goda grunder för detta!
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Jag vill bara tala om ett par redogörelser som har lagts fram här. Min kollega Bonino kommer att uttömmande ta ställning till de olika synpunkterna. För det första, för att det här inte skall uppstå några missförstånd: Kommissionen har till att börja med gått till den ständiga veterinärkommittén, som ju har beslutsrätt, med förslaget att få till stånd vissa modifikationer av julibeslutet. Men efter det att knappast någon medlemsstat stött kommissionens förslag, beslutade vi sedan att begära att få skjuta upp det, för att framför allt säkerställa att vissa mediciner, som delvis är livsnödvändiga, fortfarande finns till hands den 1 januari, och det fick vi sedan godkänt.
Jag vill också klarlägga att ständiga veterinärkommittén inte har någonting mer än ordet kommitté gemensamt med vetenskapliga kommittén. Det är helt klart att representanterna i ständiga veterinärkommittén där företräder medlemsstaternas åsikter och ingenting annat! Men vad vi även har erhållit ungefär samtidigt - det måste man i ärlighetens namn tillfoga -, är en ny lista med riskmaterial, denna gång från vetenskapliga kommittén. Denna lista är väsentligt större och längre än den lista som vi i juli förfogade över. Vi måste, och det vill jag betona i sammanhanget, helt enkelt notera att detaljerna i BSE-frågorna även vetenskapligt sett fortfarande kan vidareutveckla sig, eftersom nya rön hela tiden står till förfogande. Vi skall också på lämpligt sätt ta hänsyn till de nya rönen. Det är egentligen den väg som vi har valt.
Det kommer därför nu att handla om att man skall foga samman till de av vetenskapsmännen påvisade olika riskerna, beroende på vilken slags riskmaterial det handlar om, med riskvariationen, som beror på djurens geografiska härkomst, till en helhet, och ur detta härleda en motsvarande slutgiltig eller ytterligare värdering. För detta behöver vi en viss minimitid. Vi har därför inte gjort det lätt för oss, utan vi har sagt att vi kommer att omfattande och omgående utarbeta ett lämpligt förslag, som framställs i så god tid att vi inom dessa tre månader, som står till förfogande, även kan komma fram till ett nytt beslut. De ytterligare detaljerna i innehållet kommer Bonino säkert gärna att utveckla för er, om ni så önskar. Men vi behöver även en total riskbedömning, så att vi kan komma framåt på ett klokt sätt.
Vad gäller den flera gånger berörda frågan om de s.k. certified herd schemes så har nu följande situation dykt upp: Hur det började har Roth-Berendt beskrivit mycket exakt. Vi har fått ett arbetsdokument från brittiska regeringen, detta bedömdes av vetenskapliga kommittén och ansågs inte vara tillräckligt. Men det sades också klart vad som fattades. Den sista och centrala delen av de saker som fattades fick vi i morse från brittiska regeringen, nämligen att man är beredd att använda sig av helt annorlunda slakthus, och att man till 100 procent är beredd att ta hänsyn till vetenskapsmännens krav.
Vi befinner oss därför i en ny situation och måste nu företa en motsvarande värdering, diskutera i kommissionen och även fatta ett beslut.
Vad gäller det irländska köttet, vill jag mycket klart hänvisa till att kommissionen bestämt har värjt sig mot dessa övergrepp, som har ägt rum i olika hamnar i Storbritannien. Men jag kan rapportera till er, att den irländske jordbruksministern i dag på jordbruksministermötet själv har sagt att han är helt nöjd med de åtgärder som nu har tagits av den brittiska regeringen. För båda två, för Irland och för Nordirland, gäller en sak, nämligen att vi helt och hållet erkänner det svåra marknadsläge som har uppträtt på den irländska ön. Vi beslutade därför just förra fredagen att vi undantagsvis för dessa båda regioner - för republiken Irland och för Nordirland - än en gång skall ta med kött i interventionen, nämligen 50 procent av de begärda kvantiteterna. Det är den högsta procentsats som vi under de senaste månaderna över huvud taget har accepterat. Vi försöker alltså att helt och hållet ta hänsyn till sådana svårigheter.
Vad nu gäller frågan om SAM-förbud respektive Förenade kungarikets åtgärder, så har jag redan hänvisat till att de åtgärder som man har beslutat om i samband med urbeningen, inte motsäger gemenskapsrätten. Men vi håller på att exakt kontrollera de andra beslutade åtgärderna och här fastslå eventuella kränkningar av fördraget. Naturligtvis kommer vi här att agera parallellt, vilket vi också måste göra gentemot andra stater.
Vad alltså slutligen än en gång rör USA, så vill jag säga med all tydlighet, att våra vetenskapliga kommittéer med tillämpning av OIE-kriterierna inte har tillerkänt USA någon frihetsstatus när det gäller BSE. Vi är därför förvånade över att man ensidigt agerar mot de europeiska staterna och så att säga mäter med olika mått. Jag vill också påpeka att vi naturligtvis på lämpligt sätt har protesterat mot det. Jag själv skall träffa den ansvarige amerikanske ministern i början av nästa år, för att förhoppningsvis undanröja dessa nya svårigheter. Om det inte går, då måste vi naturligtvis granska i vilken utsträckning vi i denna fråga kan dra USA inför WTO. Detta är väl de viktigaste punkterna, som rör mitt ansvarsområde. Tack så mycket!
(Applåder)
Herr ordförande! Jag har inte mycket att tillägga eftersom inledningen och svaret från Fischler var mycket uttömmande.
Jag skulle emellertid vilja göra tre kommentarer. För det första har debatten visat hur vansklig tillämpningen av öppenheten är. Vi har just hört problemen beskrivas noggrant och hört er förklara att vetenskapen utvecklas och förändras, vilket innebär att vi måste få tid att dra slutsatser av detta. Plötsligt passar det er inte längre. Vi måste därför komma överens. Om ni vill ha öppenhet vilket ibland innebär att man säger till er, mina damer och herrar, att villkoren har förändrats eftersom den vetenskapliga kommittén har ändrats, så kommer vi till er. Om ni däremot inte vill ha det kommer vi inte.
För det andra lades förslaget om produkter som kan utgöra hälsorisker fram i december 1996 för rådet som förkastade det. Ett nytt vetenskapligt yttrande följde. Det var slutligen förslaget av den 30 juli som godkändes. Plötsligt inser man att ett problem uppstår ändå beträffande läkemedel, helfabrikat och talgprodukter för kosmetika. En ändring föreslås rådet, som säger nej. Den stöddes av fem länder. Vi hade alltså ingen annan möjlighet än att med tre månader skjuta upp beslutet för att så långt som möjligt harmonisera ändringarna, fatta ett beslut om helfabrikat och beakta nya vetenskapliga yttranden. Det är anledningen till att svaret inte kan vara ja eller nej. Situationen är varken helt svart eller helt vit, och kommissionen kan som ni förstår inte utöva press på vetenskapen.
För det tredje har vi problemet med geografiskt ursprung, som alla talar om och där den vetenskapliga kommittén tyvärr inte fastställt några exakta kriterier. Man säger: "classification on the geographical origin of tissue and product will be developed as soon as possible " , etc.
Kommissionen återkom då till den vetenskapliga kommittén för att pressa den på att tillhandahålla kriterier, och kommissionen skall sedan se hur dessa kriterier skall tillämpas på en gemensam marknad. Sådan är situationen för närvarande.
Om ni däremot anser att vi varje gång vi kommer hit skall tillhandahålla ett svar som är både svart och vitt samtidigt är jag ledsen, då har inte öppenheten längre något existensberättigande. Det är mycket enkelt att göra uttalanden, kära vänner, men man måste också ibland arbeta tillsammans och beakta det faktum att vi håller på att analysera och tillämpa en försiktighetsprincip. Flera aspekter bör dock beaktas inbegripet kostnad-intäkt, etc.
Herr Martinez! Om man genom att avsätta kommissionen hade kunnat lösa problemet med galna kosjukan hade det varit mycket enkelt, eftersom en kommission åtföljs av en annan. När det gäller sjukdomen är det lite svårare att göra så.
Beträffande den politiska chocken ägde den verkligen rum kan man säga, inte direkt för kommissionen utan snarare, tror jag, i den allmänna opinionen.
Jag har ett allra sista uppriktigt svar att ge till Nicholson. Vi släpar inte fötterna efter oss och förlorar inte heller tid. Kommissionens avdelningar har under de senaste åtta månaderna arbetat under en press som varit mycket svår att stå ut med, det kan jag försäkra er. Och den brittiska regeringens svar på problem som vi återigen förorsakat den kom i förmiddags. Vi vet mycket väl att it's a learning process och att vi kommer att göra ytterligare upptäckter, men till det krävs tid, även om en näst intill svåruthärdlig press utövas på vårt arbete.
Jag förstår producenternas frustration och jag delar t.o.m. deras problem, men det är faktiskt inte jag som har uppfunnit BSE! Vi utnyttjar all vår entusiasm och kapacitet i form av tid och intelligens för att försöka lösa problemen.
Men herrar parlamentsledamöter! Man måste ibland arbeta tillsammans och inte begränsa sig till externa uttalanden, som är lite demagogiska men, om ni ursäktar, inte för oss framåt.
(Applåder)
Jag förklarar debatten avslutad.
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja att kommissionärerna stannar och lyssnar på ordningsfrågan.
Nej, om den ställs till kommissionen så är det inte någon ordningsfråga. Ordningsfrågor kan bara riktas till ordföranden.
Herr ordförande! En fråga av största betydelse för hela Europeiska unionen ställdes, men den fick inget svar.
Energipolitik (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är den fortsatta debatten om betänkandet (A4-0308/97) av Scapagnini för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om kommissionens meddelande "Helhetssyn på energipolitiken och energiåtgärderna" (KOM(97)0167 - C4-0205/97)
Herr ordförande! Jag vill försöka att åter sätta igång den avbrutna diskussionen om Scapagninis betänkande. Energipolitik kräver ett globalt synsätt och globalt politiskt handlande. Det visar också rubriken till kommissionens meddelande på. Toppmötet i Tokyo om klimatet har, åtminstone vad gäller energipolitikens effekt på klimatet, förtydligat nödvändigheten av detta globala synsätt. Men det har samtidigt uppenbarat hur långt insikten om den och genomförandet av den ligger från varandra. Det finns knappast något annat politiskt område där klyftan mellan bör och är, mellan normativa anspråk å ena sidan och den verkliga politiken å andra sidan, är så graverande som i energipolitiken och klimatpolitiken.
Mot denna bakgrund måste kommissionens meddelande betraktas. Det presenterar för oss de välkända argumenten om nödvändigheten av ett globalt synsätt och en global strategi på energiområdet. Där finns för det första Europeiska unionens hela tiden tilltagande beroende av energiimport och de framtida risker som sammanhänger med detta. Där finns den snabba ökningen av världsenergikonsumtionen och den därmed sammanhängande ökande knappheten i utbudet, och där finns, inte minst, den avsevärda ökningen av världsomspännande miljöproblem och deras långtidseffekter. Allt detta kräver en utvidgad kompetens för Europeiska unionen i energipolitiken, som vi dock inte heller har fått genom Amsterdamfördraget. Det finns alltså ingen entydig specifik rättslig grundval i fördraget.
Vad som då återstår för oss, ursäkta jämförelsen, liknar samtalet bland tamhönsen om de höstliga fågelsträcken mot söder. Kommissionens meddelande är ett rejält, om än visionslöst kompendium över alla gemenskapsinitiativ på energiområdet. Vad återstår för oss att göra i detta sammanhang? Det återstår att förbättra det internationella energisamarbetet. Det återstår att regelbundet utvärdera medlemsstaternas energi- och miljöpolitik - det är nytt - och försöka sig på att koordinera den i riktning mot gemenskapliga mål.
Det är synergieffekter som efterfrågas och inte ömsesidiga blockader eller nollsummespel. Genomförandet av direktivet om den inre marknaden för energi, alltså liberalisering och integration av energimarknaderna, skall drivas på. Det återstår att snickra vidare på den hittills misslyckade gemenskapliga energiskatten, att främja forskning, teknologisk utveckling och demonstration av förnybara energikällor. Jag är spänd på vad som till slut kommer att återstå av det som vi förde in i femte forskningsprogrammet. Kort sagt, det återstår att hålla fast vid idén om ett energipolitiskt ramprogram och förstärka de energipolitiska åtgärderna, nämligen genom samarbete mellan medlemsstaterna. Dessa kräver periodiska rapporter om de nationella aktiviteterna och deras effekter.
Föredraganden, herr Scapagnini, anser att denna kommissionens impuls är rimlig. Det som jag här önskar mig, jag vill bara nämna det helt kort, skulle vara konkreta strategier för genomförandet i framtiden...
(Ordföranden avbröt talaren)
Herr ordförande! Jag vill gratulera Scapagnini till detta betänkande. Det är ett heltäckande betänkande, och förespråkar många av de saker som den liberala gruppen har ställt sig bakom.
Vi börjar nu inse hur klokt det hade varit att ta med ett energikapitel i Maastrichtfördraget. Särskilt mot bakgrund av Kyotokonferensens misslyckande så håller problemen med vår energipolitik på att bli allt mer uppenbara.
Jag beklagar en sak i detta betänkande, nämligen att kommissionen tycks ha givit upp sina kampanjer för att införa rationell planeringsteknik inom el- och gassektorerna. Dessa tekniker skulle sannolikt visa oss vägen framöver. Kommissionen föreslog dem tidigare, men tycks nu ha dragit tillbaka det.
Kommissionen måste också vara mer vidsynt. Vi måste söka ta fram fem ledmotiv för Europeiska unionens energipolitik. För det första måste vi införa ett investeringsprogram för energins bevarande i Europa. För det andra måste vi uppmuntra konsumenter och företag att använda energi effektivare. För det tredje måste vi sänka kostnaderna för en bättre energieffektivitet i bostäder och kontor. För det fjärde måste vi tillverka nya byggnader, maskiner, fordon och apparater energisnålare, och arbete med detta pågår. Slutligen måste vi öka stödet för förnybara energikällor.
Det är nödvändigt att detta görs. Kommissionen börjar visa vägen framåt, men om vi satsar på allvar så kommer vi att avsätta pengar som stöder våra politiska intentioner.
Herr ordförande! När vi talar om gemenskapens energipolitiska mål, då kommer jag att tänka på Fontane. Det är ett stort område, och jag måste tillfoga att det ligger höljt i dimma, ty vi har inga enhetliga energipolitiska mål. Det kan jag också med några få exempel klargöra för er. Vi talar visserligen absolut och alltid om att vi måste bli mindre importberoende. Men sedan anförs den nukleära industrin som exempel, och alla glömmer att vi naturligtvis också måste importera uran för den. Vi talar ständigt om energieffektivitet. Men vi gör det absolut motsatta. Jag vill bara påminna om Save-programmet.
Vi talar ständigt om förnybar energi. Där vill jag bara påminna om Altener-programmet. Det skars ned till 22 miljoner ecu för två år, vilket närmast är skrattretande, medan vi i 15 år gett ut 250 miljoner ecuo per år för fusionen. Vi talar vidare om att förnybar energi dessutom medför många arbetsplatser, att det dessutom är bra för miljön, men det händer ingenting. Det som vi behöver, är äntligen en energiskatt. Det som vi behöver, är til syvende og sisdt förnybara energier, energieffektivitet. Det måste vi sätta in alla krafter på, så att vi kan vidareutveckla dessa. Det går inte med de fattiga mark som vi här fortfarande får över, eftersom allt går till fusionen. Det som vi dessutom absolut måste ha, är medbestämmande för Europaparlamentet, och dessutom måste vi äntligen få ett självständigt energikapitel. Allt detta har vi inte. Så kan jag bara sluta med Brechts ord: Dock är förhållandena inte så, ty rådet blockerar allt, och vi kommer, så länge det fortsätter på det viset, inte att ha några energipolitiska mål, utan fortsätta att skvätta lite här och där och lägga alla pengar på fusionen, om vilken vi bara vet att den eventuellt kommer att ge någon energi tidigast år 2050 eller 2080.
Herr ordförande! Jag delar den allmänna missbelåtenheten över att Amsterdamfördraget inte kommit att omfatta saker som det var meningen skulle diskuteras, det vill säga upprättandet av ett energikapitel.
Europeiska unionen har sina rötter i två energifördrag: Europeiska kol- och stålgemenskapen och Euratomfördraget. Europeiska kol- och stålgemenskapen har tjänat energin väl, och Euratomfördraget har, även om det är anakronistiskt och verkligen ett 1957 års fördrag, utgjort en mycket kraftfull drivkraft för en form av energi - kärnenergi. Om EU har behörighet så händer det saker.
Vad Kyoto beträffar så finns det bara tre saker man kan göra för att begränsa koldioxidutsläppen: en består i att lita till kärnenergi - men det medför mycket stora risker och problem. För det andra kan man använda energi på ett mer rationellt sätt, och för det tredje kan man ta till förnybara energikällor.
Om vi hade en motsvarighet till Euratomfördraget - jag skulle vilja kalla det Euronyfördraget, ett fördrag om förnybar energi - så skulle vi kunna göra något. Det skulle få saker och ting att hända i Europa, och tillföra betydande värden till Europeiska unionens arbete inom energiområdet.
Jag måste säga att jag finner den andra delen av slutsats 11, av Scapagnini, oacceptabel eftersom den rekommenderar ytterligare hjälp till kärnkraft. Det är inte lösningen.
Jag är också mycket besviken över ministerrådets rapporterade reaktion på detta meddelande från kommissionen. Det är ett mycket förnuftigt meddelande. Det gör det helt klart att om vi verkligen vill genomföra det vi i Kyoto sade att vi skulle genomföra, så kan vi inte göra det utan en rättslig grund, eller utan att få den behörighet som tilldelades på ett så effektivt sätt när Europeiska unionen hade sin upprinnelse på 1950-talet.
Herr ordförande! Jag vill i hans frånvaro gratulera Scapagnini till ett koncist betänkande. Det lägger fast några värdefulla riktlinjer för övervägande av de energiramsförslag som just har antagits av kommissionen.
Vi måste verkligen flytta upp energifrågorna på den politiska dagordningen. Vi borde ha samma utgångspunkter som för miljön. Lagstiftningen borde vara föremål för omröstningar med kvalificerad majoritet. Det är ett faktum att energiförbrukningen ökar. 1996, som är det senaste året som vi har siffror för, hade den ökat med 3 % sett till hela världen, och med 3, 6 % i Europeiska unionen. Startpunkten måste utgöras av att stärka analysen av energibehov. Om man inte har siffrorna kan man inte lägga fast politiken. Vi måste gå in betydligt mer på detaljnivån vad gäller förbrukning per capita, energiintensitet, elektricitetsintensitet och de primära bränslen vi använder för elektricitetsalstringen.
Jag måste säga er herr ordförande - fast i ert fall känner ni säkert redan till det - att den liberaliserade marknaden kan göra detta ännu svårare än vad det var tidigare. Vi måste väldigt mycket koncentrera oss på frågan om energiutbytet; energiutbytet vid alstring och vid användning. Om vi inte får dessa saker rätt så kommer allt annat vi talar om bara att bli till varslande tecken.
Jag vill uppmärksamma en sak, som jag också uppmärksammade tidigare under debatten om forskningsprogrammet. Det är de små företagen som har det svårast att utnyttja de resurser vi har på gemenskapsnivån. Jag talar om företag med färre än 50 anställda. Detta är ett område där vi måste göra betydligt större ansträngningar.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Stöd till varvsindustrin
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0377/97) av Sindal för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till rådets förordning om ändring av rådets förordning 3094/95 för ytterligare förlängning av giltighetstiden för de relevanta bestämmelserna i det sjunde rådsdirektivet om stöd till varvsindustrin (KOM(97)0469 - C4-0526/97-97/0248(CNS)).
Själva förlängningen av det sjunde direktivet om statligt stöd är i sig inte något problem. Mitt betänkande innehåller heller inga ändringsförslag. Det råder enighet i rådet, man står klar att fatta ett slutgiltigt beslut. Att vi önskar förlänga direktivets giltighet hänger samman med USA: s bristande ratificering av OECD-avtalet, som syftar till att vi på ett globalt plan åstadkommer och sätter upp regler som begränsar och avvecklar statligt stöd till varvsindustrin. Därav förslaget om att förlänga det sjunde direktivet med ett år till den 31 december 1998. Om USA ratificerar faller direktivet bort. Då huvudmålet fortsatt är att uppnå breda, globala avtal, hänger detta samman med att det existerar en överkapacitet på ca 30 %, och att statligt stöd mot denna bakgrund är en snedvridning av konkurrensen. Inställningen är tydlig: Vi måste förlänga direktivets giltighet.
Men samtidigt skulle det vara på sin plats att fråga kommissionen i vilken mån framsteg har gjorts i förhållande till en eventuell ratificering från USA: s sida. Hur långt har USA kommit? Har man någon känsla för hur avtalets framtid kommer att se ut? Hur sker överläggningarna mellan kommissionen, kongressen och USA: s regering? Och - som en nyhet - kan parlamentet bidra till att det uppstår en kommunikation runt problemet? Med de just godkända regionala stödåtgärderna i USA borde vägen till en lösning ligga klar. Med en mycket liten del av världsmarknaden bör USA: s problem vara mer av lokal och principiell karaktär. Det som intresserar oss inför det nya året är självklart vad som kommer att ske om man inte uppnår en anslutning från USA: s sida. Ja, så har vi kommissionens förslag till nya regler som skall behandlas i rådet och i parlamentet. Huvudinnehållet i denna förordning bör utgå i från OECD-avtalet - oavsett om det blir av eller ej - särskilt med hänsyn till forskning och utveckling.
Kommissionens förslag sträcker sig dock längre, men det kommer vi självklart att återvända till under 1998. Jag skulle dock redan nu vilja påpeka att förslaget om regionalstöd inte kommer att erhålla mitt stöd. Målet med den europeiska varvspolitiken måste vara att avskaffa det statliga stödet och bli öppen och jag tänker här på öppenhet i samband med andra subsidiemöjligheter, t.ex. i form av forskning och utveckling. Samma mål måste vi eftersträva i OECD. Som en liten efterskrift vill jag redan nu påpeka följande. Om man genomför den föreslagna politiken, kommer det att betyda en ökning av det samlade statliga stödet. Det är svårt att gå tillbaka till utgångspunkten när man redan har introducerat något nytt. Dvs. om stödet först höjs, så är det svårt att avskaffa det i efterhand. Därför bör grunden för en ny politik till stöd för varvsområdet utarbetas med stor noggrannhet. Jag kan redan nu meddela att industrin inte är nöjd med kommissionens utspel. Jag hoppas mycket på att vi kan nå en dialog om detta och att vi kan diskutera det under det kommande året.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Först vill jag tacka kollegan Sindal, ty han har tydligt sagt att förlängningen är i sin ordning, så jag lämnar ingen lång rapport, utan låt oss komma till saken. Vi röstar för. Så länge USA inte ratificerar OECD-avtalet om avveckling av uppdragsriktade stödåtgärder för varvsindustrin och detta inte kan träda i kraft, måste vi se till att varven i vår gemenskap åtminstone till hälften får en chans gentemot de högsubventionerade varven i Asien, men också gentemot andra varv i vår närhet. Men där måste vi se till, om vi med förlängningen beslutar om en gemensam övre gräns, att medlemsstaterna sedan också utnyttjar detta, så att vi inte i en medlemsstat har ett krav, men inte i en annan, ty då har vi en ny snedvridning av konkurrensen inom unionen.
Jag delar också kollegan Sindals idéer vad gäller debatten i händelse att USA inte heller i fortsättningen vill ratificera OECD-avtalet. Jag anser att kommissionens idé om att lägga fram ett eget stödsystem i princip är i sin ordning, men vi borde granska det mycket noggrant. Ja, Karel van Miert, vi båda vet det, vi måste akta oss, stödåtgärder måste alltid vara tidsbegränsade, och de måste vara degressiva. Det är de första båda principerna.
Låt mig nämna ytterligare två principer. Vi måste akta oss så att de s.k. investeringsstöden som skall nyskapas inte blir ihopblandade, ihopkopplade, fördubblade tillsammans med stödåtgärder för forskning och utveckling.
För det andra måste vi se till att investeringsstödet inte kopplas till regionalstödets traditionella stödområden. Då skulle naturligtvis några varv falla bort, fastän de gör sig mycket bättre gällande än de andra i konkurrensen. De skulle ha sämre chanser. Här måste vi knyta an till skeppsbyggnadssektorn.
För det tredje måste vi se till att procentsatserna för stöd i unionen utformas så enhetligt som möjligt, för att förhindra ytterligare snedvridning inom unionen. Det kommer säkert att bli en spännande debatt nästa år.
Herr ordförande! Jag är ense med Sindal om att det finns ett behov av en förlängning av det sjunde direktivet. Det är viktigt att vi inte går in i en period utan lagstiftning på detta område. Det är emellertid av stor vikt att USA ratificerar OECD-avtalet. Jag skulle mycket väl liksom Sindal kunna tänka mig att få veta vad kommissionen gör för att sätta press på den amerikanska regeringen och om kommissionen kan tala om hur långt USA har nått i sina egna överläggningar. Jag är däremot mycket fundersam beträffande kommissionens förslag till rådets förordning om nya regler till stöd för varvsindustrin. Det är helt enkelt oaptitligt. Unionens mål bör ju vara att avveckla stödet till varvsindustrin. Kommissionens förslag ersätter ett hittills relativt öppet driftsstöd med mindre öppna stödformer som kommer att favorisera vissa före andra. Varvsindustrin måste förbereda sig på att överleva utan stöd. Vi kommer naturligtvis tillbaka till detta förslag vid ett senare tillfälle, men redan nu kan jag säga att det inte passar mig. Jag förstår kommissionens argument om att vi måste ha tydliga regler och inte hamna i ett tomrum om USA inte ratificerar. Om USA inte ratificerar OECD-avtalet kommer andra länder att bli tvungna att börja föra en politik som snedvrider konkurrensen. Därför måste ni - och särskilt ni, herr van Miert - använda all er makt och befogenhet till att pressa den amerikanska kongressen att ratificera OECD-avtalet före slutet av nästa år.
Herr ordförande! Jag är för den föreslagna förordningen och vår kollega Sindals betänkande, men jag oroar mig för kommissionens senaste riktlinjer. De föregriper tillämpningen av OECD-avtalet från 1994 genom att föreslå att statligt stöd skall förbjudas efter år 2001. Förenta staterna kommer att tolka denna signal från Bryssel som en uppmuntran att inte ratificera OECD-avtalet.
Kommissionen har vant oss vid att göra ensidiga eftergifter. Det var fallet med jordbruket inom ramen för GATT-avtalen, för flygindustrin i samband med sammanslagningen Boeing-Mc Douglas. I dag skulle denna beredvillighet utgör ett nytt slag mot den europeiska varvsindustrin, som upplever stora svårigheter. Antalet anställda har på tjugo år minskat från 280 000 till färre än 80 000 och ett stort antal varv har lagts ned.
Inför den sociala dumpingen på vissa platser i tredje land måste vi bibehålla det nuvarande stödet i ett system som gör det möjligt att främja förvärv av fartyg som tillverkats vid europeiska varv. Borde vi inte för ögonblicket omförhandla också OECD-avtalet och betrakta det som ogiltigt om Förenta staterna inte ratificerar det under 1998?
Herr ordförande! Fram till 1970-talet var mitt land, Sverige, en av de stora varvsnationerna i Europa. Så är det inte längre. Det finns nästan ingen nybyggnation alls kvar i Sverige av fartyg; det finns i stort sett bara reparationsvarv för större fartyg.
Det finns naturligtvis många olika förklaringar till detta. En av dem är dock att det har varit en så hård konkurrens med statsstöd från andra länder, att Sverige inte har klarat av att behålla en varvsnäring. Därför gav också OECD-avtalet 1994 ganska mycket hopp i Sverige om att mer rättvisa konkurrensvillkor globalt sett skulle kunna göra att man, när nytt tonnage skall byggas, skulle kunna börja konkurrera igen. Därför är det också så beklagligt att detta avtal, som skulle kunna ge någorlunda jämlika konkurrensvillkor, ännu inte har trätt i kraft.
Jag stöder självklart Sindals betänkande som ju bygger på att den dag då USA ratificerar avtalet skall det respekteras även inom EU. Till dess är det emellertid helt rimligt att fortsätta med ett visst statsstöd för att industrin inte skall kunna slås ut.
Vi har också i mitt parti föreslagit att man i Sverige åter skall kunna ha ett begränsat statsstöd till varvsnäringen för att få samma villkor som i andra länder. Jag kommer alltså att rösta för betänkandet.
Jag skulle vilja börja med att tacka Sindal och utskottet för att detta yttrande lades fram så snabbt. Vi måste ju före årets slut fatta ett beslut om en förlängning av det sjunde rådsdirektivet. Jag hade hoppats att vi inte skulle behöva diskutera det längre och så hade också varit fallet om Förenta staterna hade ratificerat OECD-avtalet. De är de enda som inte gjort det. Jag kan inte heller hjälpa det, och till Riis-Jörgensen måste jag säga att kommissionären för konkurrensfrågor visserligen kan försöka göra en hel del, men en sak kan jag ännu inte, och det är att förplikta den amerikanska kongressen att ratificera ett avtal. Det kan jag ännu inte, så långt har jag inte kommit än. Jag kan tänka över saken en gång till, hur jag kanske kan åstadkomma det i framtiden men tills vidare är jag rädd att jag inte kan uppfylla era önskemål på det området.
Mina damer och herrar! Jag vill för övrigt direkt säga: Låt oss skilja mellan det som vi tar upp i dag och det som vi inom kort måste behandla, nämligen en debatt om vad som händer sedan. Detta är nämligen en ettårig förlängning fram till slutet av nästa år och om Förenta staterna inte heller under 1998 ratificerar OECD-avtalet, så måste vi prata med varandra om en ny reglering. Därför har kommissionen också lagt fram vissa förslag. Det kan man tycka som man vill om. Men vid lämpligt tillfälle skall jag gärna komma till er i utskottet och till plenarsammanträdet för att diskutera den saken. I dag har jag dock redan fått en försmak av den debatten. Någon tycker att det ekonomiska stödet måste avskaffas så snabbt som möjligt. Jag har bland annat hört kollega Querbes ta upp ämnet - han vill att det ska fortsätta i evighet. Jag vill dock påminna om att Europeiska unionen gav ut fem miljarder ecu i stöd till varvsindustrin under åren 1990 till 1995. De som alltså påstår att Europeiska unionen i det avseendet inte fört en bred poltik för att försöka göra det möjligt för våra varv att anpassa sig, de vet inte vad de talar om.
Till Querbes måste jag förresten säga att jag inte alls håller med honom, inte heller angående Boeing, men jag kan inte göra något åt att vissa i Frankrike lägger fram saken på ett helt felaktigt sätt. Var och en här i parlamentet vet det mycket bättre än Querbes. Därför lägger jag också utan vidare det ni sagt åt sidan för om man befinner sig så långt från sanningen så kan jag inte heller göra något mer åt den saken.
Jag skulle därför vilja bestämma en rendez-vous med er för nästa debatt, och som jag redan nämnt så ser jag redan fram emot den debatten. Jag tycker nämligen att kommissionen har gjort en stor insats med de förslag den lagt fram för att nå en lösning som i princip innebär att det kontraktsbundna officiella stödet, det vill säga det operationella stödet, avskaffas senast år 2000. Om en majoritet i ministerrådet vill göra det tidigare så har kommissionen inte något emot det. Å andra sidan vill vi att vår varvsindustri även i morgon skall ha möjlighet till innovation, forskning och utveckling, modernisering av varven och med avseende på detta, i förekommande fall också till att kunna göra anspråk på offentligt stöd. Vi som europeisk kommission - och då talar jag inte bara för mig själv utan även för Bangemann och kollegiet som sådant - vill även i framtiden, även när företagsstöd inte längre är möjligt, erbjuda fartygsvarven så många möjligheter som möjligt. Europa måste även i framtiden kunna vara säkert på att det har tillräckligt många fartygsvarv, även av andra skäl än de rent ekonomiska målen. Ordförande! Jag skulle vilja avsluta här men, än en gång, jag ser redan fram emot nästa debatt, som vi utan tvivel kommer att föra med varandra inom ett par månader.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Tjänster i allmänhetens intresse i Europa
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0357/97) av Billingham för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om meddelande från kommissionen om tjänster i allmänhetens intresse i Europa (KOM(96)0443 - C4-0507/96).
Herr ordförande! Det har gått nästan ett år sedan jag började med det här betänkandet. I mina strävanden efter konsensus i denna svåra fråga har jag fört omfattande överläggningar runt om i unionen, och inhämtat förslag från alla delar av denna kammare. Betänkandet är ett svar på ett meddelande från kommissionen, som med rätta som en del av sitt tema tagit konceptet att tjänster i allmänhetens intresse utgör själva kärnpunkten i den europeiska samhällsmodellen. Mina efterforskningar bekräftar det.
Hur tjänsterna tillhandahålls behandlas inte. Det är tjänsternas kvalitet som räknas. Tjänster tillhandahålls på otaliga sätt runt om i Europa. De erbjuds i monopol- och i konkurrenssituationer, av privata företag, av offentliga organ och av offentliga/privata partnerskap. Men det är produkten och inte processen som är av betydelse för konsumenterna. Mitt betänkande är inriktat på ekonomiska offentliga tjänster, som tillhandahåller kommersiella varor eller, oftare, tjänster för vilka betalning erläggs.
Föreställningen om ett medborgarnas Europa, där social sammanhållning och ekonomisk styrka är beroende av tillgången till goda tjänster i hela gemenskapen, ligger bakom hela detta betänkande. Europa har varit starkt inom handel och industri, med en förkärlek för affärsverksamhet, men svagare när det gäller stödet till sina medborgare.
Offentliga tjänster har en förnämlig historia bakom sig, och värdesätts av medborgarna, men standarden varierar. Vi måste jämna ut några av dessa bristande överensstämmelser, och inrätta en plan för systematiska förbättringar inom alla de olika områdena inom den offentliga tjänstesektorn.
Betänkandet erkänner medlemsstaternas primära roll för att definiera offentliga tjänster, och Europeiska unionens sekundära roll att bestämma de lägsta tjänstenivåerna, en allmän tjänst, exempel på vilka redan införts inom posttjänst-, radio/TV- och telekommunikationsområdena.
Jag har definierat tre huvudområden där EU kan inta en ledande roll. Först av allt måste vi ha en tydlig definition av de tjänster som faller inom det allmänna intresseområdet. För det andra skall det finnas en specifikation av de grundläggande, allmänna tjänster som varje medborgare skall kunna förvänta sig. För det tredje måste det finnas föreskrifter som säkerställer att de specificerade tjänstenivåerna tillhandahålls konsekvent inom hela EU: s territorium. EU bör ta på sig en övervakande roll, för att säkerställa att nationella lagstiftare följer konsekventa standarder i sitt arbete. Mitt eget lands pinsamma historia - med dåligt genomförda privatiseringar - utgör en varning för resten av unionen, som man kan lära sig ett och annat av.
Jag har använt mig av erfarenheterna i medlemsstaterna, kommissionens meddelande, själva kommissionen, och många hjälpsamma åsikter och råd från kollegor, organisationer, representanter och intresserade parter, för att komma fram till min slutledning.
Mitt betänkande, som föreläggs er i dag, välkomnar den nya artikeln 7d och förordar att den genomförs, och förordar dessutom vidtagandet av ett antal ytterligare åtgärder. För det första förespråkar jag en principstadga: principer för tjänster för ekonomiska intressen, som skall utarbetas av kommissionen; för det andra kräver jag och begär att en demokratisk granskning av komissionens verksamhet inom det området skall genomföras i parlamentet i form av ett observatorium. Betänkandet förespråkar också att grön- och vitböcker publiceras av kommissionen, lägger fast en tidsplan för omsättning av fördraget och ambitionerna i stadgarna i handling, samt söker dessutom tilldela ett särskilt ansvar för offentliga tjänster till en av kommissionärerna och ett av kommissionens generaldirektorat, och att parlamentets utskott skall få ett särskilt sammandrag inom detta område.
Detta betänkande har utgjort ett utmärkt exempel på hur parlamentets alla delar kan samla sig för att ta fram vad jag hoppas är ett förnuftigt dokument. Jag tackar kollegorna för det. Om vi får konsensus här vid omröstningen i morgon så kommer vi att skriva historia. Det kommer då att bli den allra första gången som parlamanetet kommit till en gemensam ståndpunkt rörande offentliga tjänster. Jag hoppas att så blir fallet. Gör vi det så kommer vi att förmedla ett mycket tydligt budskap till kommissionen och rådet, med innebörden att parlamentet står enat i sin beslutsamhet att visa att detta verkligen är ett medborgarnas Europa, ett Europa som arbetar för att göra sina medborgares liv bättre, och ett Europa som målmedvetet är inriktat på att åstadkomma en rättvisare och mer sammanhållen framtid för alla sina medborgare.
Herr ordförande! I detta meddelande från kommissionen om tjänster i allmänhetens intresse redogörs för de framtida målen när det gäller intresset att öppna skyddade sektorer eller monopol för konkurrens, samtidigt som man vill att medborgarna skall få tillgång till tjänster av allmänt intresse på lika villkor och till rimliga priser, vilket ju är bra.
Jag tycker att det finns en röd tråd i kommissionens meddelande som jag också tycker att Billingham till slut har kommit fram till, nämligen att man skall erkänna mångfalden av tjänsternas omfattning och olika organisation i de olika medlemsstaterna, att det finns stora skillnader på grund av tradition, att det finns olika metoder samt att man också skall erkänna subsidiaritetsprincipen och att medlemsländerna faktiskt avgör vem, dvs. om det är privata eller offentliga företag, som skall utföra tjänsterna, samt dessutom om det, så att säga, skall ges särskilda rättigheter så länge man håller sig innanför konkurrenslagstiftningen. Det är bra med en diskussion i form av en grönbok, vilket föreslås. Jag tror nämligen att man måste ha en väldigt bred debatt i samhället om detta. Det måste också få ta tid, det är inget som kan genomföras snabbt.
Från utskottet för sysselsättning och socialfrågor menar vi vidare att det måste göras konsekvensbeskrivningar när tjänster i allmänhetens intresse avregleras, för att man skall se effekterna på social trygghet, sysselsättning och inte minst på miljön, men också på perifera områden. Erfarenheter från Sverige, Finland och Storbritannien, där dessa avregleringar har genomförts på många områden, visar att det finns både positiva och negativa effekter, och att man också bör uppmärksamma behovet av tydliga socialt motiverade regleringar.
Herr ordförande, herr kommissionär, bästa kolleger! I sitt meddelande föreslår kommissionen att en öppen ekonomisk modell och marknadsdynamiken skall utnyttjas vid produktionen av så kallade allmännyttiga tjänster. Utskottet för regionalpolitik anser att principen bör understödjas så länge det i sättet det genomförs på går att finna en balans mellan marknadskonkurrensen och en tryggad tillgång till tjänster. En helt fri konkurrens utan särskilda åtgärder kan vid ett felaktig genomförande äventyra tillgången till de bastjänster som alla behöver, särskilt gäller detta perifera, glest bebodda områden. Å andra sidan får den lagstiftning som gäller tjänster i allmänhetens intresse inte utnyttjas så att den som erbjuder tjänsterna behåller en monopolställning.
I en omgivning som ständigt förändras finns det ett behov att utveckla de allmänna tjänsterna och deras effektivitet. Allt viktigare är kvaliteten på tjänsterna och deras anpassning till människornas och sammanslutningarnas individuella behov. Därför bör man vid definitionen av vad som är tjänster i allmänhetens intresse inte gå in för en detaljerad allmäneuropeisk politik, utan man bör nationellt och regionalt, ofta också lokalt, slå fast vem som har ansvaret för att producera tjänsterna och hur man skall gå till väga.
Det innehåll som lämpligen kan slås fast på gemenskapsnivå är främst principerna för säkerhet och rättvisa. Gemenskapen kunde också förutsätta att man formulerar nationella principer som ger regional och individuell jämställdhet.
En central rättviseprincip gäller prissättningen som i ett helt marknadsdikterat system kan påverkas speciellt mycket av regionala differenser. Det är fortfarande motiverat att följa en " lika pris för alla" -princip för centrala tjänster, såsom till exempel för postal service. Utskottet för regionalpolitik understryker att en avreglering av allmännyttiga tjänster och en konkurrens på marknadens villkor inte inom något som helst område av unionen får äventyra tillgången till sådana service som betecknas såsom allmännyttig. I perifera områden är subventionerade och samhällsproducerade tjänster ofta det enda alternativet när det gäller att tillhandahålla exempelvis kollektivtrafik.
Jag vill allra först gratulera föredraganden, Billingham. Det betänkande som lagts fram är, som hon själv sade, mer än en kompromiss, det är en grundval som ansluter till kommissionens meddelande och som vi kan gå vidare med. Men, som hon mycket riktigt säger: it is the quality that counts ; vi tillverkar en produkt för konsumenterna. Det betyder att vi alltså måste se de allmänna tjänsterna som något för allmänheten och inte, som vissa anser, att de offentliga tjänsterna är till för arbetstagarna. De är till för allmänheten. Nu är det upp till kommissionen att ange ett antal definitioner, för det går säkert bra att skriva i sitt meddelande: allmänhetens intresse. Allmänhetens intresse är dock ett tänjbart begrepp, som var och en tolkar felaktigt eller riktigt, eller åtminstone olika.
Jag vill ge två exempel från transportområdet. Första exemplet: flygtrafikledning. I flera år har de nationella länderna samarbetat dåligt, vilket lett till diverse hinder i den europeiska flygtrafiken. Det betyder att det hela måste ledas för att vi ska komma fram till en gemensam tjänst. Låt mig också nämna ett annat exempel, och tyvärr kan jag inte säga detsamma om min resolution från utskottet för transport och turism som jag kunde säga om Billingham, att den blev bättre ju mer man arbetade på den. Min blev bara sämre. Om jag tittar på posttjänsterna - vi tog upp dem redan i går - där kan jag inte förstå vad som nu verkligen måste vara en allmän tjänst.
Järnvägstransport är ett typiskt exempel på hur ett monopol leder till hinder för den inre marknaden. Det måste kommissionen göra något åt. När det rör sig om avlägsna områden och öar går vi med på undantag från regeln om att konsumenten skall ha den bästa tjänsten som finns att tillgå. Vi har i alla fall fortfarande en lång väg att gå och vi har en hel del att överlägga om innan vi kan komma fram till verkliga tjänster i allmänhetens intresse i hela Europa med principerna i artikel 7d i det gamla fördraget.
Herr ordförande! Liksom alla andra här i kväll välkomnar också jag Billinghams betänkande. Hon har lagt in mycket i det och har noga övervägt alla frågorna, och det är ett ytterst balanserat betänkande som svar på komissionens vitbok.
I det sammanhanget så vill jag, vad vitboken beträffar, för utskottets för miljö, folkhälsa och konsumentskydd räkning, rikta er uppmärksamhet på följande. I vitboken påpekar kommissionen att konsumenterna kan ha nytta av en liberalisering av offentliga tjänster, men precis samma process kan för en del personer i avlägset liggande regioner, och där det inte finns möjlighet att göra vinst på sådana tjänster, komma att innebära att tjänster endast finns tillgängliga till ett pris som gör dem oöverkomliga för många konsumenter, eller helt enkelt innebära att det inte kommer att finnas några tjänster alls.
Det är av det skälet som betydelsen av att acceptera behovet av, åtminstone i princip, en allmän tjänstenivå, måste erkännas.
I Europeiska unionen måste principen för allmänna tjänster definieras i samband med fördragen, och i synnerhet med avseende på artikel 129. Samtidigt måste principen för offentliga tjänster skyddas genom garantier för konsumentrepresentanter och garantier med avseende på att dessa tjänster skall ha överkomliga priser. Vi måste erkänna allmänhetens och de olika medlemsstaternas rätt att tillhandahålla offentliga tjänster på ett flexibelt och varierat sätt, med säkerställande av att de kan tillhandahållas av många olika aktörer eller affärsverksamheter, framför allt, anser jag, med respekt för de traditionella befintliga metoderna i de olika medlemsstaterna. Mångfald är något vi måste fortsätta att respektera.
Om vi fortsätter att använda dem på ett positivt sätt, erbjuder offentliga tjänster möjligheten att fostra nya, dynamiska, miljövänliga verksamheter, och att bygga nya sektorer i en blandad ekonomi, som genererar nya arbetstillfällen. Det är av det skälet jag anser att vi måste avsätta en särskild plats i fördraget för offentliga tjänster av gemensamt intresse, säkerställa att de skyddas mot de striktaste tillämpningarna av konkurrenspolitik samt säkerställa att medborgarna i framtiden, som ett minimum, har rätt till offentliga tjänster på en garanterad nivå i syfte att bevara solidariteten i hela unionen.
Herr ordförande! Tjänster i allmänhetens intresse är nödvändiga och viktiga i Europa. De är viktiga för berörda parter, som även i avlägsna regioner utanför de ekonomiska tillväxtområdena behöver en fungerande infrastruktur med viktiga varor för det dagliga livet, som vatten, elektrisk energi, gas osv. Dessa tjänster är också viktiga för en fungerande infrastruktur inom transporten och en fungerande infrastruktur vad gäller de moderna kommunikationsteknologierna. Det gäller inte bara den gula posten, utan också trådlös telefoni, Internet och annat.
Viktigt för gemenskapen, och på så vis för oss alla, är dock också att alla dessa tjänster erbjuds inom den ekonomiska ram, som kännetecknar vår gemenskap som helhet, nämligen inom ramen för ett konkurrenssystem, som förtjänar namnet. Det var säkert inte så enkelt att förena dessa båda ståndpunkter. Att tala om att göra det omöjliga skulle i det här fallet antagligen vara lite för mycket och för överdrivet, men trots detta bör Billingham gratuleras för att hon slutligen har sammanställt en text som i stor utsträckning är möjlig att uppnå konsensus om.
För det institutionella utskottet stod naturligt institutionella frågor i förgrunden för dess överläggningar. I det avseendet är vi i stor utsträckning införstådda med den utveckling som Billinghams betänkande har mött i de olika stadierna av diskussionen. Mycket har förändrats här, och mycket till det bättre. Därför än en gång hjärtliga gratulationer!
Visserligen har vi förmodligen, liksom tidigare, vissa betänkligheter, till exempel vad gäller den rättsliga naturen hos en särskild stadga för sådana tjänster. Vi har också som tidigare graverande betänkligheter gentemot det institutionella system som nämns i punkt 12 i betänkandet, fastän det där redan har kommit tydliga förbättringar jämfört med i föregångarna till detta betänkande respektive utkastet till betänkande. Jag skulle önska att vi också utan denna punkt 12 i detta betänkande kan komma till ett gemensamt bra resultat.
Om det lyckas har vi som resultat uppnått en produkt av gemensamt arbete, som många i denna församling med rätta kan vara stolta över, och där vi kan hoppas att dess resultat till slut också kommer att ge medborgarna något i denna gemenskap. Förhoppningsvis har vi då verkligen tjänster i allmänhetens intresse i Europeiska unionen, som vi kan förklara oss införstådda med både formellt och innehållsmässigt.
Herr ordförande! En gång är ingen gång och Billinghams dokument är välkommet eftersom det gör det möjligt för Herman och mig att vara överens om samma text, sannolikt av lite olika skäl. Det har inte hänt på mycket länge när det gäller offentliga tjänster. Dessutom är det slutet på en utveckling som inleddes i september 1996 genom kommissionens meddelande. Meddelandet satte stopp för en lång period av dialog mellan döva, mellan kommissionen som ville införa sin politik inom telekommunikation, och parlamentet som till varje pris ville bromsa upp denna något vansinniga våg av okontrollerad avreglering.
Denna avreglering har vi börjat kontrollera mer, bl.a. i debatterna och diskussionerna om direktiven avseende energi, el, gas och slutligen posten. Kommissionen har då konstaterat att världen inte är binär, att det inte å ena sidan fanns människor från förr som försvarade de offentliga tjänsterna och å andra sidan framtidens folk som förespråkade avregleringen, men att vi tillsammans skall verka för att genomföra den inre marknaden, som bara har betydelse och en framtid om den vilar på en rättvis balans och på komplementaritet när det gäller att försvara det allmänna intresset avseende konkurrens. Eftersom vi hade inlett regeringskonferensen fäste vi alla stort intresse vid ändringarna i fördraget.
Många av oss, eller t.o.m. en majoritet av parlamentet, skulle ha önskat en viss revidering av artikel 90.2. som föreföll göra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse till det enda undantaget från konkurrensen. Vi skulle ha velat utveckla detta ytterligare. Av andra skäl var kommissionen mycket mer betänksam till varje ändring av artikel 90, som är mycket viktig för kommissionen. Slutligen medförde Amsterdamfördraget artikel 7.2. som förvisso inte går särskilt långt och inte är särskilt revolutionerande, men ändå bekräftar att allmänna ekonomiska intressen är berättigade inte bara som undantag från konkurrensen. Redan genom detta utgör Amsterdamfördraget en viktig vändpunkt på rättslig nivå, vilket styrks av domar från EG-domstolen, Corbeau-domen och Almelo-domen, samt domen om monopol för import av gas, där EG-domstolen fastställde ett synsätt som inte nödvändigtvis var samma stränga och lite dogmatiska synsätt den ibland företrädde och som, det måste man säga, var detsamma som inom GD IV.
Herr kommissionär! Jag ger er inte komplimanger för att ni är min landsman, utan jag måste erkänna att ni inte bara utvecklat, utan också arbetat hårt för att förbättra kommissionens betydelse och arbete när det gäller allmänt ekonomiskt intresse. Meddelandet är en del av det. Billinghams betänkande anger i dag att vi måste gå längre med en grönbok och en vitbok - att vi bättre måste definiera vad som avses med uppgifter av allmänt ekonomiskt intresse och också precisera begreppet tjänster av allmänt intresse på annat sätt än enbart som en rent konsumentpolitisk uppfattning. Vi är inte bara konsumenter. Diskussionerna nyligen om begreppet samhällsomfattande tjänst inom rådet (telekommunikation) har varit mycket avslöjande i det hänseendet.
Sammanfattningsvis förespråkar jag att vi bestämt stödjer vår kollega Billinghams utmärkta betänkande, och framförallt uppmuntrar utarbetandet av en grönbok och en vitbok för att verkligen förse oss med en bra uppfattning och en bra lagstiftning på området allmänna ekonomiska intressen.
Herr ordförande! Det krävdes säkert stor uthållighet och mycket mod från vår vän Billinghams sida, inbegripet inom hennes eget parti, för att komma fram till en text där stor konsensus råder, även om den ändå inte uppnår 100 %, vilket vi kommer att se.
Debatten har störts av tre beståndsdelar. För det första har en otrolig förvirring kännetecknat flertalet av våra diskussioner avseende begreppen om tjänster av allmänt intresse, offentliga tjänster, offentliga företag, företag som ägs av staten samt samhällsomfattande tjänster. Folk har rört till det hela otroligt och alla har försökt att dra största möjliga nytta av det för att försvara sin sak.
Den andra beståndsdelen som stört debatten är naturligtvis att vissa monopol utnyttjat denna förvirring, eftersom de kände att deras privilegierade situation var hotad.
Och i vissa länder slutligen, och det är det tredje störningsmomentet, har problemet med offentliga tjänster nått en teologisk dimension. Inga fler rationella eller ekonomiska beståndsdelar kunde spela roll. Det var staten som i sin härlighet skulle inkarnera det allmänna intresset och allt som var marknad var suspekt. En teologi i vars skugga vissa speciella äventyr utvecklades. Vi har sett offentliga tjänster kännetecknas av såväl konstanta strejker som mycket omfattande underskott. Genom att på detta sätt utöva utpressning på samhället skapade de sig utomordentliga fördelar, prebend och privilegier.
En annan punkt gjorde också debatten svår. Hos vissa handlade det om att minska kommissionens befogenheter. Vår vän Desama talar om en kavalleriattack. Jag säger att det är tur att den äger rum inom telekommunikation, för trots denna attack ligger vi tio år efter, herr Desama, tio år efter i förhållande till Förenta staterna, i raden av nya telekommunikationstjänster. Det enda jag beklagar är att attacken bara genomförs med hästar, det skulle ha behövts tanks! Det är vad som skulle ha behövts för att krossa de konservativas motstånd i de flesta länder. De konservativa är inte alltid de man tror, för övrigt. I dag är de utklädda till framstegsivrare.
Jag skulle slutligen vilja återvända till själva texten, för i det stora hela är vi överens. Vi har lämnat in ändringsförslag på endast två punkter. Vi kommer att fördjupa och stödja ett ändringsförslag från socialisterna, ändringsförslag 4 om punkt 8. Vi tror att vi innan vi går längre objektivt måste analysera för och emot på grundval av siffror och inte utifrån andra kriterier.
Herr ordförande! Jag välkomnar denna debatt och jag välkomnar också väldigt mycket det meddelande från kommissionen som den bygger på. Det är en mycket användbar utveckling av tänkandet inom området tjänster av allmänt intresse, som försöker definiera något av området och att definiera vad som är lämpligt för Europeiska unionen.
Vi hade en mycket besvärlig debatt om detta i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, och jag gratulerar föredraganden till att ha försökt få till stånd konsensus, vilket jag tror kommer att erfordra att betänkandet antas här med stor majoritet. Hon har utfört ett mycket bra arbete.
Det stora intresset från Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets sida vid denna debatt låg i att säkerställa att vi skulle kunna skydda tillbörlig mångfald. Vi har olika regionala erfarenheter, vi har olika behov och förmågor, vi har olika sektorer med avseende på teknisk utveckling och hur dessa olika sektorer graderas, och det föreliggande betänkandet medger, vad beträffar vad det redovisar som ett framtida scenario för och utveckling av tänkandet, en återspegling av mångfald och uppbyggnad utifrån denna mångfald.
Det är också viktigt att vi undviker en överdriven horisontalism i vår inriktning på detta, och jag kanske kan tycka att det första förslag vi tittade på - alldeles i början - var alltför mycket sådant. Denna gång rör det emellertid några av de mycket viktiga allmänna frågorna, men lämnar möjligheten öppen för oss att från fall till fall, sektor till sektor, föra analysen framåt på ett passande sätt, och vi välkomnar det.
I den liberala gruppen betonar vi mycket eftertryckligt - och jag är glad att säga att föredraganden tar med vårt enda ändringsförslag till detta betänkande - återkallandet av nödvändigheten när vi utvecklar vår tes om tjänsters allmängiltighet, kvaliteten på tjänster med mera - och detta är ytterst viktiga frågor - att inte överge våra engagemang - och sannerligen fördragets krav - att beakta konkurrensen. Det är väldigt viktigt med avseende på den marknad vi befinner oss på, eftersom den moderna konsumenten av offentliga tjänster vill ha kvalitet, valmöjligheter och skäliga priser, och konkurrens är det bästa sättet att säkerställa detta på, oavsett ägandeskapsformen. Detta betänkande lämnar den utforskningen öppen, och jag välkomnar det därför.
Herr ordförande! Enligt Billinghams betänkande är offentliga tjänster ekonomisk verksamhet som betraktas som nödvändig för medborgarna och för samhället i dess helhet. Det vill säga att dess omfattning inte bör inskränkas, och det skulle just vara något det, till tjänster för distribution av energi och vatten, telekommunikation, transporter och posttjänster. De omfattar också annan verksamhet som, genom att den på samma sätt uppfyller viktiga behov och bidrar till den ekonomiska och sociala sammanhållningen, måste försäkras kontinuitet och jämlika villkor för alla, oberoende av kriterier som ekonomisk och finansiell avkastning. Genom att garantera en samling krav på de offentliga tjänsterna så att dess tillgångar och produkter blir tillgängliga för de minst gynnade befolkningarna och regionerna får de sitt existensberättigande, vilket för övrigt slagits fast i Amsterdam.
Det är viktigt att komma ihåg att exempelvis avregleringen av telekommunikationen i Portugal och privatiseringen av dess viktigaste operatör, ledde till prisökningar för dem som mest behöver de offentliga tjänsterna, till förmån för den ekonomiska avkastningens och konkurrenskraftens skull, till dem som orättmätigt behöver tala fjärrsamtal.
Trots att man anser att vissa tjänster borde fortsätta att ligga under statens makt, bör inte frågan om ägande vara avgörande. Det viktigaste är tjänsterna i sig. Man kan dock ifårgasätta att de privata operatörerna tar emot statligt stöd för att upprätthålla servicekraven för den service vars privatisering de drar nytta av.
Inom området för konsumentskydd försvarar vi också såsom oumbärliga, rådslagen med arbetstagarorganisationerna inom de sektorer som är föremål för avreglering. Ramen för denna verksamhet bör regleras och här är en hänvisning till subsidiaritetsprincipen och dess etymologiska betydelse berättigad. Det är sant att vissa konstruktörer av Europeiska unionen försöker byta namn på aktiviteter, de försöker också förändra de begrepp som stör deras ultraliberala avsikter. Sedan avreglerings- och privatiseringsprocessen av sektorer för offentliga tjänster inleddes kastades sådana termer och uttryck upp på bordet som " samhällsomfattande tjänster" och " tjänster i allmänhetens intresse" , men uttrycket och begreppet " offentliga tjänster" utplånades inte, utan inkluderades i själva fördraget. Därför insisterar vi på beteckningen och vill förstärka begreppet.
Billinghams betänkande uttrycker vår oro. Vi gratulerar vår kollega och hoppas att hon accepterar våra ändringsförslag, vilket skulle bidra till det bifall vi önskar ge hennes betänkande. Till försvar för de offentliga tjänsterna och den offentliga servicen.
Herr ordförande! Den självklarhet med vilken det i kommissionens meddelande och i betänkandet från kollega Billingham sägs att Europeiska unionen måste ha befogenheter med avseende på tjänster i allmänhetens intresse är kan omtvistas. Att artikel 7d tagits med i Amsterdamfördraget må hälsas med jubel men när definitionen av begreppet " allmänna tjänster" efter många ansträngningar fortfarande är mycket vag blir de europeiska befogenheterna svävande i luften. Hur kommer man fram till enighet om miniminormer utan att undvika att den genomsnittliga servicenivån i Europa sjunker? Jag betvivlar starkt att det handlingssätt som föreslås här leder till bättre tjänster med lägre priser för konsumenten.
Enligt subsidiaritetsprincipen måste de viktigaste befogenheterna ligga kvar hos medlemsstaterna. Det är bara allmänna tjänster med en tydlig internationell dimension som behöver miniminormer på europeisk nivå. En stadga är ett för tungt och olämpligt medel för detta. Upprättandet av en sådan stadga kommer antagligen att ta mycket tid i anspråk eftersom det inte finns någon enighet om en tydlig definition av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Att dessa tjänster bidrar till social och ekonomisk sammanhållning går inte att förneka, men den ömsesidiga solidariteten till förmån för de svagare regionerna måste i första hand ta form i unionens medlemsstater innan kompletterande bidrag delas ut ur europeiska fonder och initiativ.
Herr ordförande! Jag vill allra först gratulera min kollega, Billingham. Som många har sagt så är detta ett välavvägt, innovativt och, vågar jag påstå, spännande betänkande vad gäller Europeiska unionens medborgare. Varför det? Eftersom det verkligen försöker ta itu med våra medborgares behov på ett mycket direkt sätt. För en gångs skull säger Europeiska unionen "vi bryr oss om dig" och att de allmänna tjänster som återspeglar gemenskapens värderingar, och som svarar upp mot allmänhetens behov, är viktiga, och att unionen inte kan leva av ren kommersialism enbart. Det säger också någonting väldigt avgörande i en liberal demokrati: att allmänna tjänster utgör en del av infrastrukturen för medborgarskap.
Som ni kanske kan tänka er så vill jag tala om public service-radio/TV-sändningar, eftersom detta i väldigt hög utsträckning utgör en del av medborgarskapet. Vi förlorar dem på egen risk. Det är vad vi skulle kunna kalla en förtjänstfullhet, ett mycket viktigt begrepp som många gånger glöms bort. Det är inte mätbart enligt vanliga marknadsbegrepp. Konkurrensregler är inte tillämpliga på normalt sätt. Har tar jag strid med några av mina kollegor här i kväll. Ren och skir konkurrens inom radio/TV-verksamhet har redan visat vad den leder till. Vi skulle helt enkelt få en diet som enbart bestod av sport, amerikanska filmer och pratshower. Det är dit man kommer. Medlemsstater insåg detta vid överläggningarna inom regeringskonferensen. Det har resulterat i att vi har fått någonting mycket intressant: ett protokoll om public service-radio/TV-sändningar, som bifogats fördragen, som hävdar att public service-radio/TV-sändningar utgör en ovärderlig del av demokratin.
Men vad har vi fått se? Vi har nyligen sett en grönbok om den eventuella konvergensen mellan telekommunikaition och radio/TV-sändning, där kommissionen tyvärr - eller vissa delar av kommissionen - har underlåtit att beakta detta. Vissa kommersiella TV-bolag kan sörja för vissa public service-skyldigheter. Men om jag tar BBC som ett exempel - ursäkta min tillfälliga chauvinism - sä är det ett exempel på en speciell radio/TV-sändningsekologi som medborgarna, anser jag, har rätt till. Det är television som sätter allmänhetens intressen i första rummet, och inte annonsörernas eller aktieägarnas intressen. Den är fri i etern. Den är till för alla medborgare i deras majoritets- och minoritetsintressen, tillhandahåller självständiga och opartiska nyheter och information, utbildning och - vilket är mycket viktigt - underlättar det ömsesidiga kunnande och förståelse som vår demokrati är beroende av.
Slutligen så ser vi fram emot en stadga som i detalj redogör för den grunläggande rätten till public service-radio/TV-utsändning, liksom också till de andra tjänster som nämnts här i kväll. Det kommer att betyda mycket för Europeiska unionens popularitet när den inser att vatten inte är ett armbandsur, fax inte är en film och att en demokrati är beroende av dokumentärfilmer.
Herr ordförande! Det initiativ vi behandlar är väl berättigat, och det visar på betydelsen och de termer inom vilka utförandet av tjänsterna i allmänhetens intresse bör ske. Det handlar om tjänster som bestäms utifrån sociala och ekonomiska skäl, och speciellt av sammanhållningsskäl, där det finns fall där den täckning och effektivitet som uppnås genom enbart marknadens funktion inte är tillräcklig.
Men kommissionens dokument och Billinghams betänkande, som jag också vill gratulera till, är tydliga och understryker att allmänhetens intresse inte är sammanbundet med offentlig inblandning, brist på engagemang för effektivitet och frånvaro av betalning från dem som använder tjänsterna.
Det är faktiskt viktigt att urskilja syftena med medlen då de privata företagen många gånger bättre tar tillvara allmänhetens intressen. När det handlar om icke lönsamma tjänster, exempelvis i avlägsna geografiska områden, kan de införas som krav i de tilldelade koncessionerna. I de fall där konkurrens är möjlig skall konsumenter med små resurser vara de huvudsakligen gynnade, så som har kunnat konstateras vad gäller telefontjänster eller flygtransporter, med den dom som inte går att överklaga, mot de gamla bolagen som gynnades av privilegierna från monopolen och som försöker få oss att tro att de fyller en nyttig social funktion. I Portugal lider vi fortfarande av deras existens.
Det finns också allmänna effektivitets- och rättviseskäl att, om det är möjligt, låta förmånstagarna helt eller åtminstone delvis betalar de tjänster de erbjuds. På så sätt främjas allas intressen, resurserna utnyttjas mer rationellt och dessutom undviks den oacceptabla orättvisan som ofta inträffar, att de särskilt gynnade befolkningsskikten befrias från avgifter, vilket är fallet i mitt land.
Hela samhället har nytta av motorvägar och högre utbildning, men det handlar om halvt offentliga tillgångar med ökande privata fördelar för den som flyttar på sig och för den som senare får större fördelar genom sin akademiska titel. På så sätt undviks dessutom utfästelser om knappa resurser som så väl behövs för att uppfylla kollektiva behov och ge socialt stöd till de fattigaste befolkningsskikten som faktiskt i grunden förtjänar vår uppmärksamhet.
Herr ordförande! Avregleringsförfarandet som genomförs inom gemenskapen äventyrar den offentliga servicen och har negativa konsekvenser för sysselsättningen och de sociala villkoren, utan att användarna har någon nytta av det. Kommissionen är besatt av principen om fri konkurrens, och tenderar att betrakta den offentliga servicens tjänster som vanliga varor, utan att beakta de sociala behov de motsvarar och de historiska särdrag de ofta är en produkt av.
Inför den ultraliberala offensiven har de senaste åren en motståndsrörelse utvecklats, en rörelse för diskussion och åtgärder till förmån för den offentliga servicen, bl.a. med den stora strejken i november/december 1995 i Frankrike. Denna rörelse, som vår grupp hela tiden vidarebefodrat till Europaparlamentet, bidrog till att artikel 7d kunde införlivas i Amsterdamfördraget. Trots sina begränsningar utgör den en stödpunkt för att försvara och främja offentliga tjänster.
Billinghams betänkande ingår i denna rörelse genom att erkänna tjänsternas plats och roll, vilket är positivt. Men det kanske ändå inte tillräckligt ifrågasätter konkurrensreglernas inverkan vilket framgår av artikel 8. Det är anledningen till att vår grupp har lämnat in ändringsförslag vilka vi hoppas skall antas, så att texten förbättras.
Begreppet samhällsomfattande tjänster togs fram av kommissionen lite grann som moteld, men innehållet är fortfarande tvetydigt, t.o.m. farligt eftersom det syftar på en lägsta service som riskerar att medföra en utjämning nedåt och kan leda till ett samhälle med två hastigheter vilket utvecklar utslagning. Genom att försvara den offentliga servicen är det en hel samhällsuppfattning som står på spel. Antingen går vi mot allt allvarligare sociala och regionala olikheter när folk och ekonomier konkurrensutsätts eller också verkar vi för ett mer solidariskt samhälle som bekämpar sociala skillnader, utslagning och arbetslöshet.
I Europa ingår de offentliga tjänsterna i det grundläggande valet mellan ett Europa som domineras av det ekonomiska kriget och finansmarknaderna och ett Europa för folken, samarbetet och de sociala framstegen. Främjandet av de offentliga tjänsterna motsvarar ett krav på nationell solidaritet och social sammanhållning genom att garantera användarnas lika tillträde och behandling och lämna garantier om kontinuitet, säkerhet och kvalitet när det gäller tjänster till medborgarna. De offentliga tjänsterna garanterar dessutom en bättre förvaltning av miljön och bidrar till en balanserad lokaliseringspolitik.
Vi anser att de offentliga tjänsterna måste förnyas genom att demokratiseras, dvs. genom att personal och användare knyts till förvaltningen och löses från bankernas finansiella tryck. I stället för en konkurrens som medför slöseri vill och hoppas vi främja samarbete mellan offentliga tjänster men även mellan den privata sektorn och den offentliga sektorn för att kunna tillfredsställa behoven. Synergier mellan offentliga tjänster och industriföretag kan även utvecklas vilket kan bidra till att en industripolitik kan genomföras och att sysselsättningen utvecklas.
Herr ordförande! Ett stort tack till Angela Billingham för detta betänkande. Att hon kommer från Storbritannien ger en extra historisk vikt. Där privatiserades rentav stadens vattenverk under den föregående regeringens tid. Vad slags konkurrens kan det innebära? Ger kranen vatten av en färg på morgonen och en annan på dagen eller kvällen?
Vatten är givetvis en samhällsservice. Det är livets elixir, en nödvändig basrättighet. Vad är det för en demokrati som inte garanterar att alla får vatten? En fungerande samhällsservice är den grund på vilken jämlikhet och demokrati byggs upp. Därför är det bra att Amsterdamfördraget erkänner offentliga tjänster som ett centralt värde och en rättsprincip inom EU. Jag tror att effektiva offentliga tjänster är en förtroendefråga även för Europeiska unionen. Utan dem minskar medborgarnas förtroende för unionen. En ensidig privatisering skall inte ställas före de gemensamma rättigheterna.
Det är en historisk händelse att vi godkänner detta betänkande. Samtidigt som vi ruskar om gamla monopol skall vi inte i deras ställe resa privata monopol eller oligopol. I mitt tycke kan unionen inte utvecklas om jämlikheten inte förbättras. Nu blir ju gränserna mellan nationerna lägre, men inom nationerna blir de djupare. En god samhällsservice hjäper oss med det allra viktigaste: med solidaritet, jämlikhet, förtroende och med att öka dessa. Och det är demokratins riktiga grundvalar.
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Vi diskuterar ett kommissionsförslag, som avser att åstadkomma en komplettering av artikel 3 i EG-fördraget. Sedan skall gemenskapens verksamhet omfatta ett bidrag till befrämjande av de tjänster som är till för det allmännas bästa. Detta är enligt min åsikt farligt med tanke på integration- och konkurrenspolitik och måste enligt min åsikt avslås. Ett fastläggande i fördraget skulle betyda att tjänster i allmänhetens intresse skulle utgöra en dimension, som över huvud taget inte längre skulle kunna begränsas. En sådan artikel skulle för övrigt ha inflytande på konkurrensbestämmelserna och -reglerna i gemenskapen och också på föreskrifterna för stödåtgärder, och med tanke på EU-politiken, som är riktad mot öppnande av marknaden och privatisering, är detta ett fastställande av monopol och prioritering av offentliga företag, vilket inte kan ligga i europeiskt intresse.
Vi bör fråga oss, vad som egentligen hör till de statliga tjänsterna i allmänhetens intresse. Så lite som möjligt, anser jag. Enligt min uppfattning skall staten sköta följande uppgifter, och ibland är det bra att påminna sig det. För det första måste den måste sörja för den inre och yttre säkerheten. Den måste för det andra också garantera en oberoende rättskipning, och för det tredje befrämja gemenskapen i samhället genom att skapa utjämning mellan fördel och nackdel. Den måste för övrigt för det fjärde fylla de luckor i det offentliga livet, som inte kommer till stånd genom privata näringslivsinitiativ. Men den måste inte driva en statlig flyglinje, ett statligt post- och telefonbolag och ett statligt järnvägsbolag. Den måste inte heller, där det finns konkurrens, förhindra konkurrensen genom att införa importtullar och ge subventioner.
Den mest objektiva bedömaren av prestationer är och förblir marknaden och inte staten. Den avgör prestationens värde med hjälp av konkurrens. På det viset är det för ett samhälle, en stat, en angelägen uppgift att organisera en marknad och inte en vara en försörjare. Jag hoppas att vi i morgon inte kommer att besluta om motsatsen.
(Applåder)
Herr ordförande! Ärade ledamöter! Jag vill först mycket uppriktigt gratulera min kollega Angela Billingham för det utmärkta betänkandet hon har utarbetat, och kommissionen för deklarationen som presenterats. Ämnet är av största vikt då det handlar om tjänster i allmänhetens intresse i Europa för vilka socialdemokraterna har slagits hårt och vilka nu är fastslagna i Amsterdamfördraget.
Såväl artikel 7d som deklarationen i slutprotokollet ger faktiskt garantier åt alla som anser att tjänster av allmänt intresse, eller offentliga tjänster, såsom vår föredragande mycket bra och systematiskt återger, är nödvändig ekonomisk verksamhet för medborgarna och samhället.
Det erkännande som det nya fördraget ger, genom att betrakta sådana tjänster som ett av Europas gemensamma värden och en av gemenskapens principer, liksom att respektera EG-domstolens rättspraxis, bland annat när det gäller likabehandling, kvalitet och kontinuitet i tjänster, representerar utan tvivel en enorm utmaning i ett Europa som är koncentrerat, inte bara på företagen och konkurrensen, utan framför allt på medborgarna och deras rättigheter, samt den europeiska sociala modellen. Den sociala sammanhållningen kan uppnås genom en sammanhängande social infrastruktur. Tjänster av allmänt intresse utgör per definition den viktigaste komponeneten i en sådan infrastruktur.
Ett av de viktigaste problemen som berör utförandet av offentliga tjänster är konkurrensen. När det handlar om tjänster av allmänt intresse kan inte konkurrensen rättfärdigas som ett mål i sig. Värdet ligger i dess infallsvinkel på nivån, kvaliteten på tjänsterna som erbjuds medborgarna. Ägandet för allmänna tjänster kan på det juridiska planet anta statliga, kommunala, koperativa eller privata former. Det viktigaste är att operatörerna garanterar kvalitet på sin service, oberoende av ägandeform eller organisation, och att deras anställda specialiseras, utbildas, motiveras, avlönas och engageras på lämpligt sätt samt att medborgarna, var de än bor i landet, vid identiska situationer kan använda sig av de tjänster som de behöver. Detta är modellen för allmänna tjänster som också jag försvarar för det Europa som vi skapar.
Herr ordförande! Till att börja med vill jag som flera andra talare instämma i gratulationerna till Billingham för ett väl utfört och levererat arbete, om grundar sig på bidrag från de övriga utskotten, men där föredraganden försökt finna en balans som, förefaller det mig, förtjänar att applåderas, även om jag på vissa punkter inte kan instämma i slutsatserna.
För det första skulle jag liksom hon vilja betona betydelsen av att artikel 7d införts i det nya fördraget. Även om den inte är revolutionerande, bekräftar den det kommissionen har skrivit i sitt meddelande, i det här fallet ett pragmatiskt och balanserat synsätt. Enligt denna artikel är kommissionen skyldig att nu och i framtiden uppföra sig på detta sätt. Desama misstar sig när han säger att denna artikel ändrar andra, bl.a. artikel 90 eller 92. Så är det inte alls. Det är uttryckligen inskrivet i Amsterdamfördraget. Som sådan berörs alltså inte artikeln. Detta måste man förstå annars kan det leda till felaktiga slutsatser. Men ännu en gång, man får inte underskatta betydelsen av att artikeln införts eftersom den borde göra det möjligt att i framtiden undvika avsteg som alltid kan inträffa.
För det andra begär ni, f.ö. med rätta, att kommissionen inom ramen för sina befogenheter när det gäller konkurrenspolitik strikt skall tillämpa dessa regler. Det är precis vad vi gör. Det är exakt vad kommissionen skrev i sitt meddelande grundat på de tidigare årens tillämpningar. Jag invänder mot vissa bekräftelser jag hört här, enligt vilka det skulle ha förekommit okontrollerad avreglering och alla möjliga avsteg. Tillämpningen var balanserad och var en del av vårt meddelande. En hänvisning finns nu i fördraget. När man hänvisar till domar måste man citera alla och inte begränsa sig till de två som passar. Jag skulle f.ö. vilja erinra om en annan beträffande de offentliga TV-kanalerna där EG-domstolen säger till rådet att den inte instämmer, eftersom kommissionen hade motiverat sitt beslut genom att hänvisa till skyldigheten med offentlig service. Har ni glömt det fallet? När ni talar om domstolens dom på energiområdet, sade domstolen inte att den inte var överens med kommissionen, den sade att kommissionen inte hade motiverat sitt beslut ordentligt. Punkt och slut. Kommissionen hade i sin naivitet trott att ett import- och exportmonopol är så olika själva principen om den stora marknaden att den trodde sig kunna övertyga domarna. Domarna begär att kommissionen förklarar sig ytterligare ur ekonomisk synpunkt. Det kommer att ske. Vi skall göra det vid ett annat tillfälle. Åberopa därför för guds skull inte denna dom för att bevisa en annan tes.
Jag kommer nu till frågan om stadgan. Vad är en stadga? Menar ni med stadga en ändring av fördraget? I så fall måste vi arrangera en ny regeringskonferens. Enligt mitt sätt att tänka utgör kommissionens meddelande riktlinjer, en inspirationskälla för kommissionen. För mig är det på sätt och viss min stadga. Den bekräftas genom en hänvisning i fördraget. Jag förstår därför inte varför det skulle behövas en annan. Man kan kalla det för vad man vill. Vi förfogar över en ram som grundas på en tillämpning. Nämn ett enda fall där kommissionen avstått från denna balanserade attityd. Jag har konstaterat att vissa söker en motståndare som om de ville gå ut i krig. Kommissionen är ingen motståndare. Kommissionen har fört sin politik på ett balanserat sätt, i detta fall, inbegripet de statliga kanalerna. Också här vill jag att man ger mig ett exempel. Jag gläds åt protokollet eftersom det bekräftar den tillämpning och attityd som jag angav för kommissionens räkning när det gäller audiovisuella hjälpmedel. Har man agerat annorlunda? Nej. I de fall vi har förhandlat är det den attityd kommissionen antagit.
Nyss hörde jag absurda påståenden, t.ex. att avregleringen skulle leda till lägre kvalitet på tjänsterna inom telekommunikationsområdet. Det är fel. Se er omkring lite. Tog dåtidens monopol hand om sina kunder och konsumenter? Var det så? Jag skulle kunna ge er tiotals exempel i alla länder där så inte var fallet. Och den samhällsomfattande tjänsten var inte garanterad, fru Moreau. Låt mig ge er ett exempel: Gaz de France, som naturligtvis domineras av CGT.
(Protester från Moreau) Ja, men när jag säger sanningar får ni inte känna er stött. Det stämmer när det gäller EDF och det stämmer när det gäller Gaz de France. Och jag tar exemplet med Gaz de France, fru Moreau.
Mina damer och herrar! Vet ni att Gaz de France, som förfogar över ett monopol hindrar små kommunala företag att utvidga sin handel med gas för befolkningen, genom att hänvisa till monopolet. Men vad är det för slags offentlig service?! Är man till nytta för konsumenterna? Nej! Gaz de France hindrar kommunala företag att vara till nytta för konsumenter utanför sina kommuner.
(Applåder) Sådan är verkligheten, fru Billingham, den nakna verkligheten: monopolet kommer inte alltid konsumenterna till godo. Erkänn då verkligheten. Jag accepterar inte att ni försöker tillrättavisa mig. Det skall ni ha klart för er! När ni kräver en åtgärdsplan, se då till att vara konsekvent. Ni säger med rätta att ansvaret för den offentliga tjänsten ligger på de nationella myndigheterna och inte på kommissionen. Kommissionen skall bedöma om vissa principer när det gäller den stora marknaden eller Europeiska unionen överskrids. Det är vår roll, bl.a. på grundval av artikel 90. Men i princip är det de nationella myndigheterna som fastställer de offentliga tjänsternas skyldigheter, inbegripet när det gäller de offentliga kanalerna. Det är inte kommissionen som gör det. När en regering vill göra det - så mycket bättre. Men när en regering inte vill, kan kommissionen inget göra. Om ni alltså ber om en plan för detta låt oss börja med att reda ut saker och ting, för att veta vem som är ansvarig. Och då säger jag ja, låt oss diskutera vissa saker på europeisk nivå.
När ni, fru Moreau, säger att det är i allmänhetens intresse man tillåter järnvägsbolag att samarbeta, säger jag nej. Det är genom att lägga monopol till monopol som man förlorat marknadsandelar inom frakt och cargotransport. Och det är inte till förmån för folket. Det har inget att göra med den offentliga servicen, låt mig säga det. Om det fanns lite mer konkurrens skulle man transportera mer med järnväg i dag. Det är verkligheten. Om ni är beredd att diskutera i det sammanhanget är kommissionen er diskussionspartner, men under förutsättning att man talar sanning. Jag vägrar att gå in i den gammaldags ideologiska debatt som vissa av er bedriver. Det skall ni ha klart för er! Om ni vill att kommissionen förbättrar kvalitén på sina tjänster är jag beredd att göra det. Om ni dessutom ger mig ytterligare medel skulle reglerna kunna tillämpas bättre, eftersom med tanke på den otroliga ökningen av antalet fall som skall behandlas, skulle vi kunna stå till tjänst bättre för bolagen och alla våra kunder. Vi är beredda att göra det. Jag har, förefaller det mig, bevisat det vid flera tillfällen inför parlamentet. Det var vad jag ville säga.
Som avslutning kan jag ange ett antal ändringsförslag som kommissionen kan behålla och jag hänvisar till ändringsförslag 3, 6, 7, 8. När det gäller det senare skulle jag vilja be er att inte begränsa er till två domar utan att hänvisa till domstolens samtliga domar. Jag lägger också till de två ändringsförslagen 10 och 13.
Jag slutar med det, herr ordförande, och jag ber om ursäkt för att jag talat för länge.
Tack, kommissionär Van Miert.
Jag lämnar ordet till Desama.
Herr ordförande! Jag begär ordet för ett personligt uttalande för jag tycker visst om skämt, men det finns gränser.
Tack alltså Karel för att ha syftat på min roll som lärare, men det är just läraren som skall ge honom en liten lektion. Den första är att innan man kritiserar sin lärare skall man lyssna på vad läraren säger. Jag har aldrig sagt att artikel 7d ersätter artikel 90.2. Inte vid något tillfälle har jag sagt det, det skulle vara absurt. Ni skulle alltså ha lyssnat på mig bättre innan ni gav mig det svaret.
Det andra svaret gäller domen om importmonopol. Jag nämnde den domen eftersom den är viktig för en sak, herr kommissionär. Den här gången säger EG-domstolen genom sin dom att det är kommissionens sak att bevisa att monopolet utgör ett allvarligt hot mot den fria konkurrensen. Det är på den punkten som domen från EG-domstolen är nyskapande.
Herr ordförande! Det viktiga med detta betänkande är inte bara de ändringsförslag kommissionen kommer att godta, utan om kommissionären kommer att sätta sig ner med vår föredragande i början av året och gå igenom idéerna i betänkandet, för att undersöka vad som kan utvcklas mellan Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Trots all retorik vi alla varit inblandade i här i kväll så föreligger det några mycket konkreta idéer i Billinghams betänkande. Vad vi skulle vilja göra är att föra fram några av dessa konkreta idéer. Om ni i kväll kan förpliktiga er att ni verkligen vill göra det, då kommer vi i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik i Europaparlamentet sannerligen att försöka ta upp dessa idéer, och samarbeta med er för att utveckla dem.
Vi är naturligtvis beredda att göra det. Men jag tror att det rätta sättet att göra det på är genom att diskutera de initiativ som kommissionen tar fram inom olika områden. Varje område har sina egna omständigheter, och mot bakgrund av dessa omständigheter måste vi fastställa vilka slags public service-åtaganden - eller vad man nu vill kalla det - som behöver säkerställas. Det är så vi måste samarbeta. Jag kommer sannerligen att stå till förfogande för var och en - inte bara för föredraganden - för att säkerställa att vi inte tar några risker när det gäller att tjäna människorna överallt i Europeiska unionen.
Tack så mycket, kommissionär Van Miert.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Valörer för mynt i euro
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A4-0386/97) från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om rådets gemensamma ståndpunkt (C4-0598/97 - SYN 154) inför antagandet av rådets förordning om valörer och tekniska specifikationer för mynt i euro (föredragande: Soltwedel-Schäfer).
Herr ordförande, kära kolleger! Så temperamentsfullt som kommissarie Van Miert just har gjort sin framställning, kommer det här inte på något sätt att bli. Låt mig säga att han väl i dag var den mest temperamentsfulle talaren under hela plenarsammanträdet. För den andra behandlingen av mitt betänkande Denominations and technical specifications of EURO-coins vill jag helt kort än en gång hänvisa till att parlamentets majoritet i första behandlingen begärde och röstade igenom väsentliga förändringar på tre punkter. För det första att reducera antalet mynt från åtta till sex. För det andra att skapa ett förhållande mellan den verkliga storleken och form och utformning. För det tredje att utesluta nickel från alla delar av mynten som kommer i kontakt med mänsklig hud. Jag vill kort motivera detta än en gång.
Totalt har vi nu åtta mynt, och i EU i sin helhet respektive i många länder inom EU är det i genomsnitt för ögonblicket sex, delvis också färre. Om vi utgår från att det för många delar av befolkningen, som exempelvis blinda människor, är mycket svårt att hantera ett stort antal mynt, skulle exempelvis detta vara en anledning att reducera antalet mynt totalt. Om vi för det andra utgår från att de elektroniska pengarna ökar allt mer, är detta ytterligare en anledning.
Nästa argument, dvs. att myntets storlek skall öka med värdet, så att inget virrvarr av storlekar skall uppstå, var också ett viktigt krav. Till exempel är nu 5-cent-myntet med sina 21, 75 mm lika stort som 20-cent-myntet, vilket också, återigen, är synnerligen svårt för handikappade människor.
Den tredje aspekten, nämligen människors hälsa, borde vara en särskild och viktig aspekt av stor betydelse. Även denna punkt gick med majoritet igenom i parlamentet i första behandlingen. När vi säger att nickel inte skall komma i beröring med mänsklig hud, följer vi därigenom bara andra EU-direktiv, som redan för länge sedan reglerat det för andra områden av de vardagliga behoven.
Betänkandet antogs i november med stor majoritet, men accepterades inte som det såg ut av rådet. Rådet antog den 20 november en gemensam ståndpunkt till förslaget till förordning; Europaparlamentet hade visserligen beslutat med stor majoritet, men rådet antog bara ändringsförslagen 8-12.
För mig var det en besvikelse att utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik inte tillvaratog sina politiska möjligheter under senaste sammanträdet. Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik låg i praktiken före rådet. Det finns nu få ändringsförslag, som jag för övrigt alla stödjer, men som inte alls har den nivå som vi var beredda på i novembersammanträdet.
Vad hade vi kunnat göra? Av de av rådet i första behandlingen avslagna ändringsförslagen skulle parlamentet åter kunna anta alla, eller också endast delvis anta, med absolut majoritet från sina ledamöter som en ändring av den gemensamma ståndpunkten. Denna möjlighet har vi enligt förfarandet i artikel 189c, och det hade vi kunnat göra. Om kommissionen eller rådet i debatten i plenum låter förstå, att den inte är beredd att i tillräcklig utsträckning anta parlamentets ändringsönskemål, skulle även här parlamentet åter kunna avslå den gemensamma ståndpunkten, och detta skulle jag vilja och det har jag också föreslagit. Vi kan också, om rådet inte antar vissa ändringar, upplösa den gemensamma ståndpunkten, och endast betingat anta den, dvs. om rådet inte antar de av parlamentet antagna ändringarna, så bortfaller godkännandet av den gemensamma ståndpunkten.
Varför upprepar jag det än en gång? Jag tror att vi i utskottet för ekonomi, valuta och industripolitik inte har tillvaratagit dessa möjligheter. Jag vill i mitt tal än en gång visa på att euro-pengarna, som snart kommer att existera och som säkerligen också kommer att ingå i Europeiska unionens historia som ett framgångsrikt och enastående historiskt finansiellt projekt, medför att man varje dag tar mynten i sin hand. Just något sådant som ett virrvarr ifråga om storlek, något sådant som nickel, vilket också är ett erkänt hälsoproblem, och många andra punkter i mitt betänkande, konfronterar befolkningen varje dag med denna problematik, dvs. euro-myntet spelar en stor roll, och dessa frågeställningar kommer vi att möta, vi som politiskt ansvariga. Därför vill jag än en gång plädera för att vi också nyttjar och tillvaratar de politiska möjligheter som vi har i parlamentet.
Herr ordförande! Sverige har ju som bekant valt att stå utanför EMU. Det är också min övertygelse att Sverige kommer att stå utanför en valutaunion under överskådlig tid. Därför finns det således inget omedelbart svenskt intresse i euromyntens utformning. Jag vill dock ändå säga några ord om hälsoaspekten vad avser nickel i ytlagren på mynten.
10 procent av alla kvinnor och 1-2 procent av alla män i Västeuropa har utvecklat nickelallergi. Dessa andelar ökar, och 20 procent av de unga kvinnorna i Västeuropa har denna form av sjukdom. Nickel är den vanligaste orsaken till kontaktallergi i den industrialiserade världen.
En person som har blivit nickelallergisk behåller denna allergi under resten av sitt liv. Främst yttrar sig denna allergi i form av eksem på händer eller på den del av kroppen som kommer i kontakt med nicklet. Kassörskor, bankanställda, servitörer osv. handskas dagligen med stora mängder mynt, vilka ofta är gjorda av nickellegeringar. Dessa mynt avger nickel vid hudkontakt. Det kan också visas att nicklet via händerna vandrar över även till nickelfria mynt och sedlar. Det har också påvisats att eksem på händer till nickelallergiska människor förvärras när de handskas med mynt som innehåller nickel. Nickel i mynt orsakar inte allergi, men förvärrar problemen för människor som redan har utvecklat denna sjukdom.
Ett beslut att introducera mynt med nickel i ytlagren kan visa sig vara mycket svårt att ändra och kan medföra allvarliga hälsoproblem för en växande del av Europas befolkning, speciellt för kvinnor, eftersom de oftast dominerar i de yrken där man hanterar nickelmynt. Av denna anledning bör mynten vara befriade från nickel, åtminstone i ytlagret. Hälsoskäl måste i detta fall gå före de ekonomiska övervägandena.
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! När jag ser deltagandet i kväll så kan jag bara fastställa att man ser att det handlar om småpengar. Så viktigt tycks det inte vara för oss alla, men småpengarna har ändå en omfattning om 70 miljarder mynt, och därför har vi i utskottet för ekonomi, valuta och industripolitik hittills tagit detta mycket allvarligt, och vi har seriöst försökt medverka i diskussionen om nyskapande av mynten, bl.a. genom att lämna in ändringsförslag.
Myntdirektörerna, finansministrarna, har sett det på annat sätt. De har framställt texter och föreslagit strategier. Men rådet har inte accepterat det som vi här har diskuterat - med några få undantag. Personligen är jag principiellt av den åsikten att det som vi i första behandlingen här diskuterade var riktigt, att det som vi beslutade, var riktigt. Vad beträffar myntens valörer, att diametern skall öka med myntens värde, identifieringen av mynten för blinda och synskadade, också vad beträffar de gamla och på traditioner beroende präglingsmetoderna - allt saker som vi här har diskuterat och beslutat - är de för mig principiellt mycket viktiga.
Vi försvarade förra gången även den nationella sidan av myntet. Detta finns nu visserligen också inskrivet i rådets rapport, men vi är ändå mycket ledsna över att våra åsikter här inte har accepterats. Ändå är jag av den åsikten att det som Soltwedel-Schäfer här har krävt, nämligen att de tidigare ändringsförslagen skall återinföras, inte gör mycket nytta. Scenariot för vad vi kan göra, har påvisats. Jag är av den åsikten att vi skall koncentrera oss på två ändringsförslag, som vi gjorde i ekonomiutskottet, nämligen hela paletten med krav som redan nämnts: ökande diameter med stigande värde, synskadade personers identifikation av mynten, att automater också ska känna igen mynten, säkerhet mot förfalskning av de större mynten. Detta förslag har vi ställt och genomdrivit i ekonomiutskottet. Det borde vi även besluta i parlamentet.
För det andra bör vi fortsätta driva frågan om guldet. Vi har inte någon guldfeber. Man skulle ju tro att vi just före jul är offer för en guldfeber, men det är vi inte. Vi vill att det skall finnas ett 100-euromynt i guld, som å ena sidan anknyter till gamla traditioner, och med vilket å andra sidan, som vi här har argumenterat, guldreserverna i Europa reduceras.
Jag anser att det är viktigt att än en gång fastställa att säkerheten mot förfalskning av mynten, just vad gäller de ungefär 6 miljonerna automater i Europa, är av mycket stor vikt för oss. Dit hör valet av legeringar, att automater ska kunna identifiera dem. I detta sammanhang bör det sägas att det naturligtvis inte bara är mynten som måste vara säkra mot förfalskning, utan naturligtvis också samtliga sedlar. Det har vi betonat flera gånger. De måste motsvara en högsta säkerhetsstandard, så att de är säkra mot förfalskning även i framtiden.
Jag vill än en gång plädera för att ekonomiutskottets ändringsförslag, som där antagits med stor majoritet, även här i plenum skall tas som grundval för besluten.
Herr ordförande! Vi kan inte acceptera att rådet så att säga bara skickar oss sina beslut och att Europaparlamentet inte kan göra någonting, även om parlamentet vid första behandlingen beslutade något helt annat. Vi hade beslutat att använda även andra metaller än nordic gold , vilket är en metall som bland annat produceras i vissa medlemsstater som inte deltar i euron. Dessutom är valet av andra metall enbart koppar och jag frågar mig varför. Man föreslår inte användningen av rostfritt stål, som är en europeisk metall. 20 procent av världens mynt tillverkas i rostfritt stål. Detta är ett faktum som man inte kan acceptera. Jag frågar mig vad som blir den slutgiltiga lösningen. Rådet har gjort mycket av det faktum att det är bråttom, att man inte kan fatta något annat beslut, men detta är verkligen inte sant. Allt detta är dessutom en förolämpning mot Europaparlamentet, som har uttryckt en viss åsikt och som inte har möjlighet att reagera på det som rådet har beslutat.
Herr ordförande! Det som först verkade bli en rent teknisk fråga fick plötsligt ökad vikt genom diskussionen om nickel i mynt och nationella sidor. Parlamentets ståndpunkt över hur euromynten måste se ut har klart och tydligt lagts fram vid den första behandlingen. Jag håller med föredraganden när hon säger att vi borde ha färre mynt, eftersom detaljhandeln hamnar i stora svårigheter med ett större antal mynt än vad vi i genomsnitt har nu.
Tyvärr har rådet förbigått många av ändringsförslagen och så länge rådet är enhälligt i sitt beslut kan det göra så. Det faktum att parlamentet bara har samarbetsbefogenhet på det här området är besvärligt för oss. Myntet blir ett av de mest synbara resultaten av den europeiska integrationen hittills, och det skulle ha tytt på respekt för medborgarna om vi via parlamentet hade kunnat påverka detta.
Vår politiska grupp tycker att nickel är godtagbart i samband med kampen mot bedrägerier. Rådet gav inte parlamentet rätt att lämna in ett ändringsförslag eller att ta upp den nationella sidan eftersom det inte skulle ha något att göra med tekniska specifikationer. Som rådet mycket väl vet så är det rent nonsens. För att till exempel göra det möjligt för Nederländerna att få med den ingraverade kanttexten " Gud är med oss" har också kanten förklarats tillhöra den nationella sidan. Myntkanten hör alltså till den nationella sidan. Därmed spelar kanten och alltså den nationella sidan en viktig roll i de tekniska specifikationer som till exempel behövs för att göra mynten igenkännliga för blinda och för automater. Vi anser alltså att den nationella sidan inte bara är en geografisk aspekt som rådet säger utan verkligen en teknisk aspekt och att det gamla ändringsförslaget 28 därför absolut förtjänar en plats i den rättsakt som rådet antar och inte bara i beaktandemeningarna.
Herr ordförande! Jag anser att den förordning som föreslås kommer att sända ut ytterligare ett kraftfullt budskap om att euron är på väg, och att alla EMU-deltagare spelar sin roll. Syftet med det första ändringsförslaget från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik är att upprätta principen med en enda uppsättning mynt, som skall vara så utformade att de som har nedsatt syn och de äldre, som har de största svårigheterna när det gäller att skilja på mynt, lättare kan acceptera dem. Det andra ändringsförslaget är ett förslag om att införa ett guldmynt på 100 ecu för samlare. Fördraget sörjer emellertid endast för harmonisering av mynt avsedda för cirkulation.
Det gläder mig att de synskadades organisationer har rådfrågats om euromynten. Dessutom understryker beaktandemening 8 i förordningen vikten av förhållandet mellan myntens diametrar och värden, till vilket refereras. Vår grupp anser att mynten, som kommer att få en nationell och en gemensam sida, lättare kan kännas igen av dem som använder dem genom sådana egenskaper som deras vikt, form, färg och diameter. När det gäller de flesta mynt som används i dag, så är deras storlekar inte direkt relaterade till deras nominella värden. Detta kan utgöra en svårighet för dem som skall använda dem.
Vad eurosedlarna beträffar så bör vi inte bortse från de synskadades och de äldres behov. Vi bör säkerställa, i synnerhet för de synskadade, att sedlarna kan åtskiljas med hjälp av känseln. Vi kanske bör få ett svar på det.
Vad beträffar framställning av 100 euro-guldmynt, som för samlare kan framstå som ett mycket lockande förslag, så skulle det om detta förslag förs vidare vara absolut nödvändigt att säkerställa att kostnaden för att framställa ett guldmynt inte översteg dess nominella värde, och därigenom åsamka medlemsstaterna helt oacceptabla kostnader. Skulle, å andra sidan, intäkterna från försäljningen av 100-euromynten kunna tillföras budgeten?
Med beaktande av dessa kommentarer kommer vår grupp att stödja detta betänkande.
Herr ordförande! Euron - och särskilt mynten - är säkert en mycket väsentlig beståndsdel av Europa. Den visar å ena sidan vår gemenskap, å andra sidan individualiteten som en symbol för Europa. Jag har sett de första utkasten i Österrike, men jag var ändå något förvånad över att det å ena sidan på euron upptill står euro, men att det på centen upptill också står eurocent. På det viset kan det komma till en förväxling. Dessutom är myntens storlek olika, och för lekmännen kommer det egentligen att vara relativt svårt att skilja de åtta mynten åt, i stället för de sex som hittills varit vanliga.
Jag skulle inte alls vilja nämna att många myntboxar är utrustade för sex valörer och nu måste ställas om till åtta. De åtta mynten leder dessutom till enorma kostnader för produktionen, och när man dessutom tar med i beräkningen att de elektroniska pengarna snart skall införas, så får vi här en massa kostnader som egentligen är onödiga.
Jag frågar mig också hur uppdragsgivandet kommer att ske? Kommer det här att infordras offentliga anbud? Kommer en tävling att äga rum? Vi har hört att vi behöver 70 miljarder mynt, det leder alltså till enorma kostnader - hur ser dessa kostnader ut för medborgarna? Slutligen tror jag också att 100-euron i guld kan symbolisera förtroende för den nya valutan, även som minnesmynt, även i begränsad upplaga, för att symbolisera det stigande värdet. Jag tror att Europa här har hittat en ordentlig uppgift, och vi måste även förbättra mycket med mynten. Detta har parlamentet i första behandlingen gjort några förslag till, men jag tror att det kommer att dröja lite till innan vi kommer fram till det idealiska systemet. Detta förbättringsbehov må redan vara anmält, och kommer förhoppningsvis sedan att genomföras i andra behandlingen.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Timmen är sen och jag skall fatta mig kort, men jag skulle först av allt vilja säga att kommissionen i kväll gläds åt att kammaren kan fatta beslut vid den andra behandlingen av Soltwedel-Schäfers betänkande om myntens tekniska specifikationer.
Det är en viktig fråga, fru Soltwedel-Schäfer. Euron, det säger jag ofta, är Europa i våra medborgares fickor. Därför kommer mynten att vara den första materialiseringen av Europa för alla medborgare. Det är anledningen till att euron inte är en fråga för finansmarknaderna, det är medborgarnas fråga och det är därför förordningen måste utformas särskilt noggrant.
Såsom Hoppenstedt betonade finns det i dag 70 miljarder mynt i cirkulation. Det innebär alltså flera tiotals miljarder mynt att framställa före den 1 januari 2002. Herr Rübig, det kommer att göras av de nationella myndigheterna, enligt subsidiaritesprincipen, efter ett anbudsförfarande i vart och ett av länderna.
Jag vet mycket väl att det formella beslutet från finansministrarna inte kan komma till stånd förrän efter den 2 maj eller den 2 maj, dvs. alldeles efter stats- och regeringschefernas beslut, men som ni förstår är det av tekniska och praktiska skäl, med tanke på antalet mynt, viktigt att ha avslutat frågan i rådet, när det gäller principer och det formella avtalet, innan årets slut.
Det förslag som lagts fram för er i dag för en andra behandling vilar på ett fördjupat arbete, som utförts under flera månader av valutadirektörer i medlemsstaterna och som gjort det möjligt att garantera att projektet är industriellt genomförbart inom den tidsplan som fastställdes i Madrid i december 1995 av stats- och regeringscheferna. Jag vill tillägga att det är resultatet av ett långt rådgivningsförfarande i samråd med alla berörda yrkesområden, med konsumentorganisationer och organisationer som representerar de blinda. Det förslag kommissionen lämnar grundas på kriterier för vad den allmänna opinionen kan acceptera - vi har testat det - , av kriterier för vad som är tekniskt möjligt - vi har försäkrat oss om det - och kriterier för folkhälsan, eftersom vi naturligtvis inte vill ta någon som helst risk med folkhälsan. Förslaget är alltså balanserat och motsvarar både de industriella kraven och användarnas krav.
Vissa bland er har kritiserat antalet mynt, liksom man gjorde under debatten vid den första behandlingen. Jag vill precisera att systemet är grundat på erfarenheter som gjorts i alla medlemsstater och att det garanterar samstämmighet med de valörer som planeras för sedlarna. Antalet och serien mynt har fastställts för att motsvara behoven hos alla konsumenter och med beaktande av de olika nationella situationer som förekommer i dag. I flera medlemsstater i dag är den lägsta valören i cirkulation i dag ca en centime i euro.
Konsensus uppnåddes beträffande storlek och form för mynten tack vare, och det vill jag erinra om, den form som kallas fleur latine , dvs. inte helt rund, för myntet för 20 cents, och konsensus uppnåddes också om tre olika färger, med en skillnad för varje mynt inom varje grupp när det gäller tjockleken, och med olika definitioner av snittet. De synskadades oro har därmed till mycket stor del, för att inte säga fullständigt, beaktats.
De tekniska specifikationerna innebär också stora garantier när det gäller förfalskning, och det är viktigt särskilt för mynt med höga valörer. Jag tänker på 1 och 2 euro. De motsvarar slutligen också oron som uttryckts beträffande folkhälsan och lämnar nödvändiga garantier i det hänseendet.
Jag skulle i det här sammanhanget också vilja säga att användningen av nickel i kommissionens förslag avsevärt kommer att minskas i Europa eftersom den är begränsad till mynten för 1 och 2 euro och att volymen mynt som innehåller nickel sjunker till 8 % av det totala antalet mynt som för närvarande är i cirkulation i Europa, dvs. enligt avtalet 75 %. Jag vill tillägga att kommittén för toxicitet och miljögifter dvs. den vetenskapliga kommittén, har erhållit detta förslag från oss och givit det sitt stöd.
Ekofinrådet behöll vid antagandet av sin gemensamma ståndpunkt förra månaden samtliga fem ändringsförslag som kommissionen accepterat i sitt ändrade förslag. Dessa gällde nödvändigheten av ett tillförlitligt system, ett system som är effektivt och kan accepteras av samtliga medborgare i Europeiska unionen.
Rekommendationen från er föredragande för den andra behandlingen föreslår på nytt två ändringsförslag. Liksom vid den första behandlingen har kommissionen inte möjlighet att behålla dem. Tillåt mig emellertid precisera kommissionens ståndpunkt när det gäller ett av ändringsförslagen från Randzio-Plath, om införande av ett mynt på 100 euro i guld. Vi har noga granskat ändringsförslaget, och ur juridisk synvinkel kan inte kommissionen genomföra det inom ramen för artikel 105.a2, som handlar om mynt utställda i euro avsedda för cirkulation. Förslaget står emot införandet av en sedel på 100 euro, vilket redan beslutats, och centralbankernas vägran att införa ett sådant mynt.
För att ändå stödja initiativet har kommissionen föreslagit samtliga valutadirektörer i medlemsländerna att överväga utgivningen av ett samlarmynt på 100 euro i guld. Detta förslag borde gillas av de olika medlemsstaterna och kommissionen kommer att hålla er underrättade. Jag tror att det skulle bli en stark symbol. Med bl.a. antagandet av förordningen om mynten är huvuddelen av bestämmelserna för övergången till den gemensamma valutan nu på plats.
Eftersom det är sent skall jag inte utveckla de viktiga beslut som fattades av Europeiska rådet i Luxemburg förra veckan, vilka gäller såväl samordning av den ekonomiska politiken, rådet om euron och återgivning och definition av eurons yttre ställning i de internationella instanserna, men i dag kan vi säga att allt tekniskt förberedande arbete för euron praktiskt taget är avslutat. Jag vill i kväll inför det nya året tacka Europaparlamentet för dess stöd under dessa månader, för dess arbete, för vårt samarbete och för dess engagemang till förmån för processen som leder till att euron kan införas enligt tidsplanen och de villkor som anges i fördraget.
De sista tekniska förberedelserna - som nu snarare gäller detaljer - kommer att ha avslutats innan maj månads utgång 1998. Kommissionen arbetar aktivt för det, och kommer naturligtvis att hålla kammaren noga underrättad och nära knuten till arbetet. Jag kan berätta för er här i kväll, att kommissionen kommer att hålla ett nytt rundabordsmöte om de praktiska aspekterna på euron med samtliga berörda parter, och naturligtvis tillsammans med kammaren. Detta rundabordssamtal kommer att äga rum den 26 februari nästa år i Bryssel. Vägen är nu öppen för euron och de politiska besluten kommer att fattas den 2 maj nästa år.
Tack så mycket, kommissionär de Silguy.
Vi måste emellertid först avsluta en fråga från föredraganden, Soltwedel-Schäfer.
Herr ordförande! Jag vet att det är mycket sent, men jag skulle inte sköta mitt arbete riktigt om jag inte tog upp frågan från Hoppenstedt. Kanske stannar Hoppenstedt kvar ett ögonblick till. Först vill jag säga er, de Silguy, att från min och från vår sida så har samarbetet gått mycket bra, även den ömsesidiga informationen. Men jag kan inte förstå kommissionen och rådet, att dessa logiskt övertygande ändringsförslag, som med en stark majoritet antogs i parlamentet, och som verkligen - min kollega har redan sagt det - motsvarar medborgarnas intressen, inte accepteras. Jag kan verkligen inte förstå det.
Men nu till min fråga: Hoppenstedt har ställt en mycket viktig fråga, nämligen om präglingen av mynten. Finns det någon anbudsinfordran, eller går det på samma sätt som med våra duschar på ledamöternas kontor, att dörren där åter öppnas för korruption, berikning på oärligt sätt? Jag vill ta upp denna fråga: Finns det någon anbudsinfordran? Ja eller nej? Jag skulle gärna redan i kväll vilja ha ett orienterande svar på det.
Fru Soltwedel-Schäfer! Jag trodde att jag hade svarat Hoppenstedt på den punkten, men jag uttryckte mig kanske oklart.
Varje land skall tillverka det antal mynt som krävs för dess marknad. Varje land skall också tillverka det antal sedlar som krävs för dess marknad. Det är den princip som valts. Det innebär att i och med att vi har denna tekniska förordning, i och med att vi har beslutet om myntets gemenskapssida, åligger det respektive medlemsland, enligt subsidiaritetsprincipen, att för det första fastställa utformningen av den nationella sidan, jag tror att ett antal länder redan har planerat det och för det andra att vidta de tekniska åtgärder som krävs för att tillverka dessa mynt.
Det kommer att hända samma sak med mynten i euro som med tillverkningen av mynt i nationell valuta i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och i andra länder. Tillverkningen kommer att ske enligt de regler som tillämpas i respektive land. I vissa fall handlar det om praktiskt taget statliga myndigheter, i andra gäller det privata företag. I ytterligare andra fall agerar man genom att utnyttja konkurrensen. Det är en fråga som faller inom varje medlemslands befogenheter. Tillverkningen kommer att ske under lagliga och korrekta förhållanden som är desamma som de som i dag föreligger vid framställningen av nationella mynt.
Jag vill bara fråga om dessa stater då också måste infordra anbud på åtta mynt, eller räcker det om de gör det på sex mynt?
Åtta mynt, eftersom man i samtliga medlemsstater planerar att införa åtta mynt.
Tack så mycket, kommissionär de Silguy.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl.11.30.
(Sammanträdet avslutades kl. 24.11.)
| sv |